ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades klockan 9.05.)

  Talmannen. Herr Carnero González! Ni önskar få ordet. Jag antar att det rör sig om en ordningsfråga. På grundval av vilken artikel vill ni tala?

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Herr talman! Ja, jag ville helt enkelt nämna att massmedierna rapporterar att en europeisk medborgare av spansk nationalitet, Emilio Morenatti, kidnappades i Gaza i morse av en grupp väpnade män. Jag skulle vilja be er att uppmana rådets ordförandeskap och kommissionen att göra allt de kan …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. Detta är inte en ordningsfråga. Jag förstår er oro, men arbetsordningen måste respekteras. Jag noterar det som ni har sagt. Tack.

  Talmannen. Rådet begär att det brådskande förfarandet ska tillämpas när det gäller förslaget till rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 639/2004 om förvaltning av fiskeflottor som är registrerade i gemenskapens yttersta randområden (KOM(2006)0433 – C6-0295/2006 – 2006/0148(CNS)).

Vem ska tala för fiskeriutskottet?

  Rosa Miguélez Ramos (PSE). – (ES) Herr talman! Eftersom utskottets ordförande, Philippe Morillon, inte kan närvara kommer jag att tala för fiskeriutskottet till stöd för denna begäran från rådet om brådskande förfarande. Det handlar om att godkänna ändring av förordning (EG) nr 639/2004 om förvaltning av fiskeflottor, som ni har nämnt och som kommissionen har föreslagit.

Det föreligger en strukturellt svår situation för fiskerisektorn i de yttersta randområdena. Rådets godkännande av förordningen om Europeiska fiskerifonden åtföljdes av ett gemensamt uttalande av rådet och kommissionen till stöd för dessa regioner, som innebär en förlängning av undantagen när det gäller möjligheten att bevilja statligt stöd för att förnya de fiskeflottor som är registrerade i dessa regioner fram till den 31 december 2006.

Även om förlängningen löper ut om två månader har förordningen inte kunnat träda i kraft på grund av det senfärdiga förfarandet med att anta beslut inom gemenskapslagstiftningen. Vårt utskott är för det brådskande förfarandet och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta de nödvändiga åtgärderna för att se till att sektorn kan få stödet utan förseningar.

(Parlamentet biföll begäran om brådskande förfarande.)

  Talmannen. Denna punkt ingår därför i omröstningen nästa torsdag kl. 11.30, och tidsfristen för att lägga fram ändringsförslag är i morgon onsdag kl. 10.00.

  Talmannen. Mina damer och herrar! Jag skulle nu vilja göra ett uttalande om den ungerska revolutionen i oktober 1956, och jag ska göra det stående.

För ett halvt sekel sedan gjorde det ungerska folket uppror mot den kommunistiska diktaturen och mot en utländsk makts ockupation.

Den 23 oktober 1956 gick de ungerska studenterna ut på Budapests gator för att protestera mot den kommunistiska regeringen, och snart anslöt sig medborgare från alla yrkes- och samhällsgrupper till dem.

Jag måste tala om för er att detta är mitt första politiska barndomsminne. Vid den tidpunkten var nyhetssändningarna i mitt land fyllda av rapporter om det ungerska folkets motstånd. Jag minns hur vår skollärare visade oss var händelserna utspelade sig på en karta, jag minns rösterna på radion och fotografier i tidningarna av brända stridsvagnar av modell T-34 i Budapests stadskärna. För första gången väcktes begreppet frihetskamp till liv inom mig.

I två veckor fanns det hopp. Sedan stängdes radioapparaterna av och det blev helt tyst, och bakom denna tystnad dödades tusentals människor och hundratals personer landsförvisades. De som gjorde uppror i Budapest hoppades ett slag på att den fria västvärlden skulle komma till deras undsättning. Det gjorde den inte. En kort tid föranleddes de att tro att den skulle komma.

Vi såg på som maktlösa åskådare medan tusentals ungerska män, kvinnor och barn flydde sitt land och sökte sin tillflykt i väst. Det var en obeskrivlig tragedi för det ungerska folket, men det var också den första sprickan i det sovjetiska systemets rustning – en spricka som skulle växa och som skulle leda fram till Berlinmurens fall – och det var utan tvivel ett viktigt ögonblick i detta lands historia.

Omkring denna tidpunkt, i slutet av juni, blev upproret i Poznan i Polen, med arbetarna från Cigielskifabriken som begärde ”bröd och frihet”, ett annat betydande ögonblick i denna omstörtning. Dessa händelser hörde obestridligen ihop. Under den ceremoni som anordnades i år för att hylla händelserna i Poznan 1956 sa faktiskt den ungerske presidenten, Laszlo Sólyom, att ”Poznan och Ungern reste sig tillsammans mot den sovjetiska ockupationen. Den 24 oktober 1956 intog ungrarna gatorna, bärandes på plakat där det stod ’Poznan – Warszawa – Budapest’”.

Det blev en inspirationskälla för det som skedde senare, även om det dröjde lång tid. Det dröjde lång tid, tills våren nådde Prag 1968. Det dröjde länge, fram till strejkerna i Polen 1970, som ledde till att fackföreningsrörelsen Solidarnosc [Solidaritet] tio år senare erkändes, vilket blev den hacka som rev ned muren.

Historien upprepade sig 1989. Ungern och Polen tog det första steget mot kontinentens återförening, och jag anser att det kan vara lämpligt att citera vad Albert Camus sa 1957, vid den ungerska revolutionens första årsdag.

Camus sa: ”Ett besegrat Ungern i kedjor har gjort mer för frihet och rättvisa än något annat europeiskt folk har gjort på tjugo år […]. I Europas rådande isolering finns det bara ett sätt att vara Ungern trogen, och det är att aldrig förråda det som de ungerska hjältarna dog för, varken bland oss själva eller någon annanstans, och aldrig överse med det som dödande dem, inte ens indirekt. Det skulle verkligen vara svårt för oss att bli värdiga sådana uppoffringar. Vi kan dock försöka att vara det, genom att till slut förena Europa, genom att glömma våra strider, genom att rätta till vår egna fel, genom att öka våra ansträngningar och vår solidaritet.”

Ett återförenat Europa står i dag redo för att ytterligare utvecklas och för att ytterligare sprida den europeiska andan, och därmed bidra till att skapa en värld där våra handlingar vägleds av principerna frihet, solidaritet och utveckling.

Det är vi skyldiga dem som dog för sin tro på ett fritt Europa.

(Applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag hedrar vi minnet av det ungerska folkets uppror för 50 år sedan, då människor i desperation reste sig mot en totalitär diktatur. I dag hedrar vi händelserna under hösten 1956, för det som de gjorde, gjorde de för oss alla. De vördade med stolthet idén om frihet, rättvisa och demokrati. De stod upp för mänsklig värdighet och fyllde begreppet med förnyad kraft, och de fortsatte att visa upp denna värdighet trots att de krossades av stridsvagnar. De gick i landsflykt för allas vår skull, led för oss alla, och vi ska alla bära dem med oss i minnet under åren och årtiondena.

Hjältarna från den ungerska revolutionen är hjältar för oss alla. De är hjältar för Europa. Vi hedrar dem i dag, för vi står i skuld till deras arv. Vi betygar vår vördnad för deras bedrifter, eftersom vi – särskilt här i Europaparlamentet – är bundna till varandra genom löftet om att frihet och mänsklig värdighet i Europa aldrig må utmanas på detta sätt igen. Deras liv står framför oss som en relief som visar de häpnadsväckande höjdpunkter som mänskligheten kan nå när vi tvingas försvara Europas värderingar och heder. Vi bugar oss för dem.

Det som inleddes med den första massdemonstrationen i Budapest den 23 oktober 1956, och tog slut när sovjetiska trupper sändes in den 4 november, var en frihetsrevolution. Deltagarna i det ungerska upproret talade helt riktigt om revolution, eller om forradalom. Kommunisterna å andra sedan, som hade makten vid den tidpunkten, anklagade dem – felaktigt – för att ha satt i gång en kontrarevolution, eller ellenforradalom. Skillnaden är inte bara ett litet prefix i ett ungerskt ord. Skillnaden är enorm. Det är skillnaden mellan frihet och träldom.

Ungerns folk agerade för våra europeiska värderingar, eftersom den frihet som hjältarna i det ungerska upproret 1956 kämpade och dog för utgör en del av den europeiska identiteten. Våra mål är samma mål som dessa människor i Ungern hade då. Det finns inget som bättre belyser kraften i dessa händelser än att vi i dag hedrar det ungerska upproret 1956, och att vi har fritt valda ungerska parlamentsledamöter med oss här i kammaren. För mig kommer detta alltid att vara min generations mirakel. Ungerns frihet har blivit Europas frihet, och Europas frihet förblir garant för Ungerns frihet.

Tillåt mig bara att uttrycka min stora uppskattning, mot bakgrund av dagens händelser i Budapest och i Ungern, till de ungerska ledamöterna i kammaren, oavsett vilken grupp de tillhör, för att de har gjort det möjligt för oss att komma överens om en gemensam text, en gemensam resolution. Detta visar att vi delar gemensamma principer som binder oss samman, oavsett oenigheterna i vardagspolitiken.

Jag ber att ingen sida agerar på ett oproportionerligt sätt under meningsutbytet i Budapest, att demonstranterna inte möter ett oproportionerligt gensvar, eftersom vi är sammanbundna av gemensamma värderingar, nämligen frihetens värderingar, som också förbinder oss till 1956, liksom de förbinder oss i modern tid, 2006. Låt oss alltid, i varje meningsskiljaktighet, sätta dessa gemensamma värderingar i centrum.

(Applåder)

  Martin Schulz , för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns ett samband mellan den årsdag som vi hedrar i dag, det vill säga årsdagen av det ungerska upproret mot de sovjetiska förtryckarna, och den årsdag som vi kommer att fira nästa vår, 50-årsdagen av undertecknandet av Romfördragen.

Dessa två händelser ägde rum inom en kort tidsperiod, och båda motiverades av samma anda. Romfördragen karakteriserades av frihetsanda och ett förenande av människor i frihet. Detta var exakt den anda som ledde till upproret i Ungern. Det ungerska folket ville komma ur ett system som hade tvingats på dem. De ville ha sin egen suveränitet som ett fritt folk. De var tvungna att bekämpa detta system och slåss mot en makt som ville ta ifrån dem denna rättighet.

Femtio år senare hedrar vi de män och kvinnor som strävade efter den rätt som vi, Europeiska unionen, i dag garanterar varje medborgare, nämligen rätten att kunna leva i frihet och självbestämmande inom det demokratiska världssamfundet. Dessa män och kvinnor, som tvingades att strida mot sina förtryckare för denna rätt, är sanna hjältar i den europeiska historien. De hade inga vapen, de kunde inte stå emot en armé och de mötte stridsvagnar med sina bara händer och deras bröst slets upp – vi har alla sett bilderna.

Det mod som dessa män och kvinnor visade upp är värt vår beundran. Detta mod och det ställningstagande som återfanns inte bara i Ungern utan också i Polen och tolv år senare i Tjeckoslovakien, som både den föregående talaren och ni, herr talman, har talat om, detta mod är också, enligt min mening, en del av Europas arv. Det visar att på denna kontinent har män och kvinnor alltid varit beredda att ge sina liv för frihet. Modet hos dessa män och kvinnor finns där uppe med det bästa som Ungern har att erbjuda EU. Det finns också där uppe med det bästa av det som vi som européer måste bevara.

Jag anser att murens fall som senare följde, det faktum att det var möjligt att riva ned muren, att övervinna järnridån, växte ur det mod som vi såg under dessa dagar, som vi i dag hedrar. En sak står helt klar, och det är att hur bittert ett förtryck än är i ett visst fall, hur smärtfull en diktatur än må vara, varar det inte för alltid. Inget förtryck kan hålla nere ett folks längtan efter frihet, mänsklighetens längtan efter frihet, i längden. Varje diktatur i mänsklighetens historia har hittills fallit vid en viss tidpunkt. Precis som detta kommunistiska förtryck föll Stalins diktatur, och på samma sätt kommer övriga diktaturer i världen att falla. Detta innebär att modet hos dessa män och kvinnor i Ungern för femtio år sedan är samma mod som vi ser hos män och kvinnor i andra delar av världen som i dag bekämpar ett förtryck i sin egen tillvaro. Detta är en pågående kamp; det är inte över.

Genom att hedra dessa händelser på 50-årsdagen hedrar vi också det faktum att Ungerns folk har lyckats: de har fått demokrati och frihet i sitt land, de har förvandlat den gärning som tvingade in dem i östblocket till en frihetsgärning genom vilken de har anslutit sig till Europeiska unionen. Detta är ett helt annat begrepp, nämligen att frivilligt ansluta sig till ett världssamfund genom fritt självbestämmande i stället för att med våld knuffas in i ett tvångssamhälle. Det är precis detta enorma framsteg som vi i Europa har gjort de senaste 50 åren.

Detta uppror ägde rum när jag var ett litet spädbarn, bara 10 månader gammal. Jag var ett barn 1956. Det faktum att jag har kunnat leva mitt liv i frihet är ett enormt privilegium, en ynnest som ungrarna av min generation inte hade. Jag är tacksam för detta, men det gläder mig ännu mer i detta skede i mitt liv att vi som föddes i frihet i Västeuropa i dag lever tillsammans, som européer, med dem som föddes under förtryck i en union som vi delar. Det är den finaste gåvan för min generation här och i Ungern.

(Applåder)

  Bronisław Geremek, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa skulle vilja hylla den ungerska revolutionen 1956, det ungerska folkets mod, deras beslutsamhet i kampen för frihet, till minne av förtryckets offer och för ett helt folks lidande.

År 1956 var en vändpunkt i Europas samtidshistoria. I juni 1956 möttes de polska arbetarnas uppror i Poznań med blodig repression, som talmannen sa. Regimens liberalisering, som ägde rum i Polen i oktober 1956, varade bara en kort tid. Detta år präglades av händelserna i Ungern. Den ungerska revolutionen var allmän, nationell och . Den krossades skoningslöst av den sovjetiska armén. Budapest gator blev skådeplats för en blodig repression, och Ungern hamnade i terrorns och förtryckets grepp för lång tid framåt.

I dag hedrar vi denna årsdag utan att försöka göra upp med gamla mellanhavanden från det förflutna. Men för att rista in dessa händelser i den europeiska frihetens historia, och för att uppleva en känsla av gemenskap, måste Europeiska unionen ha ett gemensamt minne. Det hjältemod som män och kvinnor visade upp 1956 får inte glömmas bort. Vi måste minnas Imre Nagy, en kommunist som blev förkämpe för den antikommunistiska revolutionen, som fegt avrättades i det fördolda. Vi måste minnas István Bibó, en stor tänkare och en handlingens man i frihetens och demokratins tjänst, som kastades i fängelse och dömdes till tystnad fram till hans sista dagar.

Vi får inte glömma att Europa, inför dramat 1956, förvisso uttryckte sin förtrytelse, men förblev tyst och kraftlöst. Detta är en lärdom för EU nu och inför framtiden. EU måste vara starkt, enat och visa solidaritet. Det måste finna sitt existensberättigande i frihet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och för befolkningarnas rättigheter. Och för Ungerns skull borde vi i dag hoppas att det ungerska folket och dess ledare från det mod som visades upp 1956 kommer att ha styrkan att finna den visdom som krävs för att sätta det allmännas bästa och det gemensamma intresset över politiska kontroverser.

(Applåder)

  Daniel Cohn-Bendit , för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Det finns ett antal röda trådar som löper genom historien, och det är en av dessa röda trådar som vi följer här. Den började den 17 juni 1953 i Tyskland, sedan löpte den genom Polen och Ungern 1956, och Tjeckoslovakien 1968, tills kommunismen till slut var besegrad.

Det ungerska upproret var ett uppror för demokrati. Det var ett nationellt uppror, men också ett politiskt uppror. Jag skulle vilja påminna er om Petofisällskapet – den ungerska intelligentian som grundande arbetarråden tillsammans med arbetarna, först i Budapest och sedan i hela Ungern. De hade hopp om att försöka återuppfinna demokratin. Det var detta som hände i Ungern 1956.

Nu när vi minns detta uppror 50 år senare kan vi också lägga ett annat minne till detta, nämligen 100-årsdagen av Hannah Arendts födelse. Hon var en av dessa intellektuella som hade mod att nämna två totalitära regimer i ett andetag – kommunismen och fascismen. Det är precis detta som historien lär oss: vi har aldrig haft ett stabilt grepp om demokratin. Vi kommer enbart att lyckas hålla fast vid den om vi kämpar för den varje dag. Polen och Ungern visar oss detta i dag, liksom den farliga utvecklingen i Frankrike, där det finns fascistiska krafter som verkar inom extremhögern. Vi måste fortsätta stå upp och kämpa för demokratin.

Ungerns och Polens folk för 50 år sedan, folket i Tjeckoslovakien 1968 och även de människor i detta land som kämpade mot fascismen, har visat oss att det ibland är nödvändigt att ge sitt liv för demokrati och frihet. Vi borde ta denna lärdom till våra hjärtan och inte frukta att säga att totalitarism – oavsett det gäller fascism eller kommunism – är och alltid kommer att förbli totalitarism.

(Applåder)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag menar att jag uttrycker en åsikt som min grupp i stor utsträckning delar när jag säger att jag instämmer i att upproret 1956 i Ungern först och främst borde betraktas som ett allmänt uppror för frihet och oberoende. Jag instämmer också i att den sovjetiska arméns blodiga repression av detta uppror borde fördömas utan förbehåll. Slutligen instämmer jag i att denna ungerska tragedi borde betraktas som en symbolisk händelse, eftersom den kastar ljus över det centrala i en modells existentiella kris, en modell som skulle försvinna trettiotre år senare, eftersom den inte lyckades reformera sig själv på djupet.

Å andra sidan kan vi inte godta en ensidig tolkning av den samtida historia som svärtar ned den kommunistiska idén. För att hålla mig till Ungerns fall skulle jag vilja påminna er om att högt uppsatta kommunister spelade en viktig roll i landet inom den rörelse som bestred regimen. Vi känner alla till den roll som Imre Nagy spelade, den reformvänliga kommunistiska premiärministern som betalade med sitt liv för att han engagerade sig på de upproriskas sida. Det är mindre känt att det berömda Petőfisällskapet, vars verksamhet anses vara en av de utlösande faktorerna bakom händelseförloppet, grundades pa initiativ av unga kommunister. Jag skulle kunna fortsätta med att citera namnet på den stora kommunistiska filosofen György Lukács, som också var engagerad i denna kamp för reform. Under en hel period bevittnade vi faktiskt en växande våg av protester som var inspirerade av kommunister, vars kritik tyvärr kvävdes. Historien skrevs inte i förväg; det är inte längre så i dag.

Låt oss således fördöma de stalinistiska brotten i den mån som krävs, men låt oss inte återuppväcka det kalla krigets anda som aldrig alstrade frihet och oberoende på något område. Det återförenade EU kan uppnå mer genom att med beslutsamhet vända sina blickar mot framtiden.

(Applåder från vänster)

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Över 2 500 stridsvagnar mot ett obeväpnat folk, 75 000 soldater i Röda armén, tusentals offer, mer än 2 000 människor skjutna av Kádárregeringen som installerades av sovjeterna, 12 000 fångar som sändes till gulag, 200 000 flyktingar: detta är några av de skrämmande siffror som summerar en nations tragedi, men också början på slutet för ett parti och en makt som, enligt de skamliga och orättfärdiga Jaltaavtalen, dominerade halva vår kontinent.

Man såg de första tecknen i Berlin 1953, följt av ropet på frihet i Poznań, i Polen, 1956. Stalin hade varit död i tre år, men hans politiska efterträdare utnyttjade förtryckande och brottsliga metoder, av rädsla för att makten skulle glida dem ur händerna i Ungern, med undantag av Nikita Chrusjtjovs rapport till det sovjetiska kommunistpartiets tjugonde kongress i februari 1956, i vilken den georgiska diktatorns oräkneliga brott fördömdes.

Upproret förbyttes i en ofantlig tragedi. Imre Nagys reformistiska regering sveptes bort, och han mördades. Först vid den sovjetiska kommunismens fall kunde offren från dessa år äntligen få återupprättelse. Ungerska kommunistledare och Kominform kallade dem för ”slödder”, egentligen var de, och de förblir, en symbol för mänsklig värdighet, förtryckta av en av de mest okänsliga och våldsamma diktaturer som historien någonsin har erfarit. Denna stora tragedi måste i dag påminna oss om en ideologis negativitet och en politisk praxis som lämnade efter sig miljontals offer i de regioner i världen där regimen infördes.

Vissa av dem som på den tiden försvarade användningen av stridsvagnar och beskjutningar omvärderar i dag sina gärningar, och som alltid talar de om misstag. De talar emellertid inte om att förneka dessa idéer som ledde och som oundvikligen leder till diktatur och förtryck. Det är bara genom att förneka och fördöma dessa idéer helt öppet som vi kan garantera en framtid av frihet. Genom att hedra tragedin från den ungerska hösten ger vi ännu en gång unionen uppskattning som beskyddare mot all förnedring av individens och dessa människors värdighet.

Dessutom påminner vi om att det fortfarande finns regimer som håller sina medborgares liv i ett järngrepp och som utgör ett hot mot fria människor: världens många diktaturer, från Nordkorea till Iran och Kuba. Då minns vi också farorna med nya former av fundamentalism. Må aldrig västvärlden välja tystnaden igen, och låt Europa vara en förkämpe för frihet och rättvisa.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! I dag hedrar vi i kammaren en tragisk politisk händelse som ägde rum i Ungern för 50 år sedan. Det uppror som bröt ut vid den tidpunkten, och som brutalt krossades av sovjetiska trupper, har öppnat mångas ögon i Västeuropa för farorna i den kommunistiska ideologi som Moskva dikterade. Den historiska betydelse som Budapest 1956 har är mycket större än att bara vara lokal eller nationell.

Som 13-årig skolpojke begrep jag bara att min mors så högt älskade hemland utkämpade en heroisk strid för en frihet som det önskade sig med lidelse. Bilderna av premiärminister Imre Nagy och general Pál Maléter och kampen mot de ryska stridsvagnarna har etsat sig fast på min näthinna. Vi hoppades desperat – helt klart mot bättre vetande – att väst skulle sända stöd. Vi ömmade så för offren och för flyktingarna. Mina föräldrar lärde mig då att Ungern inte är ett östeuropeiskt, utan centraleuropeiskt land, med starka religiösa och kulturella band till Västeuropa.

Nu, 50 år senare, är sovjetblocket raserat, och åtta, snart tio, av de tidigare satellitstaterna är en del av Europeiska unionen. Vad har vi gjort med denna återvunna frihet? Nationalsocialismen besegrades 1945 och kommunismen 45 år senare. Ersattes de med något positivt? Är vi, i ruinerna av dessa ideologier, kapabla att bygga ett samhälle av tolerans, ansvarsskyldighet och kärlek till ens grannar? Det krävs tålamod och uthållighet för att uppnå detta.

Eftersom det tog femton år för Nederländerna att återuppbyggas efter fem års ockupation är det troligt att det kommer att krävas några generationer innan alla sår från det förtryck som upprätthölls i 50 år har läkt. Må det ungerska folket uppvisa det mod och den styrka som krävs för att besegra det förflutna tillsammans och kollektivt arbeta för en framtid i fred och frihet.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! 50-årsfirandet av det antikommunistiska upproret riktar vår uppmärksamhet mot den kris som Ferenc Gyurcsánys socialistregering genomgick. Den nya ungerska eliten har återerövrat 1956 års revolution och kommunistsymbolerna för att rättfärdiga liberalismen.

Denna strategi syftar till att legitimera den sittande regeringen, med tanke på dess anknytning till den kommunistiska intelligentian, och för att lugna en befolkning som på det sociala planet kraftigt börjar känna av liberalismens effekter. Kommunism är i själva verket en ursäkt för att utnyttja folket på påstått sociala grunder, vilket vi såg prov på i Kina i dag.

Ungern hör hemma i Europeiska unionen, eftersom landet för in nya politiska känslor tack vare dess erfarenhet av att stå emot totalitarism, och eftersom landet på samma sätt som 1956 har en allmän förmåga att skapa förhoppning.

Med anledning av 50-årsdagen deltog i dag 100 000 demonstranter i extremhögerns protester mot premiärminister Ferenc Gyurcsány, som har erkänt att han ljög om det ekonomiska läget för att vinna valet i april förra året. Demonstranter drabbade i timmar samman med polisen på gatorna, och det ledde till arresteringar och skador. Anhängare av högerns oppositionsparti hävdar själva sin roll som sanna arvtagare av 1956.

Enligt min mening handlar det inte om att skriva om den allmänt kända historien, eller att europeiska socialister och kommunister inte lyckas erkänna. Det är alltför enkelt att vädja till känslor, att frammana kropparna av de män, kvinnor och barn som föll under Sovjetunionens skott i kommunismens namn. De italienska kommunisterna, Ungern och kommunistpartiets ledare ställde sig på Sovjetunionens sida mot de ungerska revolutionärerna. Partisekreterare Palmiro Togliatti och hans efterträdare Luigi Longo förklarade sig solidariska med återinrättandet av internationalistisk rättvisa många gångar, även många år senare.

Republiken Italiens sittande president, Giorgio Napolitano, brännmärkte revolutionärerna som ligister och ökända bråkmakare när han figurerade i tidningen L’Unitá. I sin självbiografi femtio år senare tar han inte tillbaka detta uttalande, utan förklarar bara kortfattat det som alla vet, det vill säga att under de åren var det italienska kommunistpartiet och all europeisk socialism oskiljaktiga från socialistblockets framgångar, ett block som leddes av Sovjetunionen.

Vi borde inte i första hand fördöma Sovjetunionens imperatoriska gärningar, utan snarare starkt fördöma dem som, under den perioden, entusiastiskt valde att stödja invasionen, i kommunismens och den socialistiska internationalismens namn.

  Talmannen. Punkten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Debatten i Europaparlamentet och de resolutioner som lagts fram inför 50-årsminnet av det ungerska upproret är ännu ett organiserat försök att skriva om historien och elda på antikommunistiska stämningar.

Hyllningarna av kapitalismens företrädare samt att Natos generalsekreterare, kommissionens ordförande och andra myndiga ledare närvarar vid händelserna i Budapest är det bästa beviset för att syftet med det ungerska upproret var störtandet av det socialistiska systemet och återinförandet av kapitalism.

Dessutom utgör offentliggörandet av officiella dokument, som bevisar imperialisternas aktiva engagemang och organiserade stöd för de revolutionära krafterna, det bästa svaret för de som förvanskar händelsernas natur genom att kalla det för ett allmänt uppror.

De gemensamma, efterapande ropen på demokrati och frihet från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa och gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen är ett försök att rättfärdiga kapitalistisk obarmhärtighet och framställa det som den enda vägen framåt för människor. Samtidigt gömmer de sin fruktan för socialism, som är en social nödvändighet.

Vänsterkrafterna tar med sin ståndpunkt ett enormt politiskt ansvar. Även om de känner till imperialismens underminerande och aggressiva roll i före detta socialistiska länder och deras mordiska roll i alla gräsrotsrörelser, antar de den imperialistiska propagandan i ”objektivitetens” namn. De ser inte på händelserna med en klassorienterad aspekt, och ger därmed imperialismen ett alibi.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Jag är mycket stolt över att tala för det nya italienska socialistpartiet, en liten grupp som består av principfasta italienska socialister som alltid har valt samma väg och som har avvisat erbjudanden från både högern och vänstern, i vilka de har uppmanat oss att ge upp.

Denna röda tråd av oberoende, som löper fram till i dag, upplevde sitt kritiska ögonblick 1956. Vid den tidpunkten fördömde det italienska socialistpartiet, lett av Pietro Nenni, kraftigt den våldsamma attacken från kommunister som dränkte det ungerska folkets hopp i blod och massakrerade de upproriska. Detta var ett nationellt uppror som genomfördes av ett stolt folk, som inte bara kämpade mot de fysiska och moraliska lidanden som kommunismen orsakade, utan också mot den politiska och kulturella enformighet som hade kvävt det ungerska folkets traditioner, identitet och patriotism. Som de följande årens tragedier visade har talet om kommunism och frihet alltid utgjort en tydlig oxymoron. Medlemmarna i det nya italienska socialistpartiet kommer aldrig att tröttna på att upprepa denna sanning, som alltför länge förnekades i Italien av det italienska kommunistpartiet.

Vi hedrar därför de 5 000 ungerska martyrer som inte böjde sig för orättvisa och som kämpade till döds för att kräva sin rätt till en bättre framtid, för framtidsutsikter, demokrati och fred.

ORDFÖRANDESKAP: ROTH-BEHRENDT
Vice talman

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om

– en muntlig fråga till kommissionen från Jan Andersson och Karin Jöns för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om återintegrering på arbetsmarknaden av bröstcancerpatienter och användning av socialfonderna för fortbildning av sjukvårdspersonal inom bröstcancervården (O-0098/2006 – B6-0433/2006),

– en muntlig fråga till kommissionen från Karl-Heinz Florenz och Karin Jöns från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om tidig diagnostisering och behandling av bröstcancer i det utvidgade EU (O-0101/2006 – B6-0434/2006), och

– en muntlig fråga till kommissionen från Anna Záborská och Karin Jöns för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om bröstcancer (O-0116/2006 – B6-0436/2006).

  Karin Jöns (PSE), frågeställare. – (DE) Fru talman, kommissionsledamot Špidla, kommissionsledamot Kyprianou, mina damer och herrar! Först av allt skulle jag vilja framföra ett varmt tack till ordförandena för de tre utskotten, Anna Záborská, Karl-Heinz Florenz och Jan Andersson, för deras fantastiska samarbete med att förbereda denna debatt. Fru talman! Jag skulle också vilja tacka er.

Bröstcancer stod på föredragningslistan för tre år sedan, och det är nu dags att ta en första titt på resultaten, något som verkar mycket nödvändigt och brådskande. I de 25 medlemsstaterna drabbas 275 000 kvinnor av bröstcancer varje år. Risken att dö av sjukdomen är dubbelt så hög i en medlemsstat jämfört med en annan. För att ytterligare förvärra saker är det allt yngre kvinnor som drabbas: bara under de senaste åren har antalet kvinnor under 40 år som drabbas dubblerats. Bröstcancer är fortfarande den vanligaste dödsorsaken för kvinnor mellan 35 och 55 år.

Men jag är också chockad över hur radikal behandlingen fortfarande är i många medlemsstater. I vissa länder är mastekomibehandlingar fortfarande snarare regel än undantag, till och med i sjukdomens allra tidigaste skede, trots att det i 80 procent av fallen numera är möjligt att operera utan att ta bort bröstet. Som ni alltså märker går framsteg med snigelfart. Det stämmer i synnerhet i de nya medlemsstaterna, där de försummande möjligheterna och bristerna genom hela vårdkedjan är som värst. Men det faktum att strukturerna liksom tidigare, åtminstone i de gamla medlemsstaterna, fortfarande är allt från otillfredsställande till katastrofala har mindre att göra med de offentliga budgetproblemen än med läkarnas ekonomiska och klassrelaterade intressen.

Låt oss börja med tidig upptäckt: utveckling av ett gränsöverskridande program för bröstcancerscreening i enlighet med EU:s riktlinjer kommer att omfatta en engångskostnad för statskassan på endast 1,25 euro per medborgare. Jag är därför övertygad om att ingen i kammaren vill hävda att dessa pengar inte finns att tillgå. Om vi hade ett EU-omfattande program för bröstcancerscreening skulle vi kunna rädda livet på 31 000 kvinnor inom EU varje år, bidra till att minska hälsovårdskostnaderna och kraftigt minska efterföljande kostnader för hela samhället.

Hittills har dock bara 11 länder ett kvalitetssäkrat screeningprogram, och dessa program är långt ifrån kontinuerliga. Herr Špidla! Även i ert land måste ni sätta stopp för bruket att låtsas att opportunistisk screening är samma sak som EU-screening. Herr Kyprianou! Även på Cypern går utvecklingen fortfarande mycket trögt. Nu känner vi naturligtvis till att ni båda står på vår sida, men det skulle trots detta ha varit trevligt att få kommissionens lägesrapport nu, i stället för till våren, vilket är planen. Vi uppmanar er också att starkare betona valmöjligheten att använda pengar från strukturfonder för att utveckla ett program för screening.

Men inte ens det bästa system för tidig upptäckt är till någon nytta om den påföljande behandlingen är olämplig eller bristfällig. Om och om igen opererar och behandlar man bröstcancer på sjukhus med nästan ingen erfarenhet alls. Jag skulle därför särskilt vilja tacka kommissionen för EU:s riktlinjer för bröstcancercenter, som vi har mottagit från er sedan förra året. Bollen ligger nu hos medlemsstaterna, eftersom den enda platsen i hela EU med sådana center för tillfället är – häpnadsväckande nog – Storbritannien.

Det är därför som vi i dag i vår gemensamma resolution också uppmanar medlemsstaterna att inrätta kompetenta bröstcancercenter över hela landet före 2016. Det är fullständigt genomförbart före 2016. Vi skulle behöva omkring 1 800 sådana center över hela EU. Då skulle alla kvinnor ha möjligheten att få samma optimala behandling, oavsett var de bor.

För att se till att dessa bröstcancercenter verkligen fungerar i enlighet med EU:s kriterier, att de verkligen utför ett minimiantal operationer på primär bröstcancer, det vill säga 150 stycken per år på varje center, att specialisterna verkligen är specialiserade uteslutande på godartade och elakartade bröstsjukdomar och att de verkligen genomför tvärvetenskapliga samråd före och efter operation i varje bröstcancerfall, behöver vi nu också riktlinjer för certifiering av bröstcancercenter.

I samband med detta skulle vi vilja uppmana kommissionen att sätta i gång med att utarbeta dessa riktlinjer riktigt snabbt. Vi skulle också vilja be er att utarbeta riktlinjer för bröstcancersköterskornas arbetsbeskrivning, vilka spelar en mycket viktig roll i dessa center som vägledare och medlare mellan läkare och patient genom hela behandlingsprocessen.

(Applåder)

  Talmannen. Tack så mycket, fru Jöns. Detta var ett mycket personligt tack.

  Jan Andersson (PSE), frågeställare. – Fru talman! Jag skulle vilja börja med att tacka Karin Jöns för hennes stora engagemang och för att hon har tagit tag i denna oerhört viktiga fråga.

Som Karin Jöns redan sagt så är detta den vanligaste cancerformen bland kvinnor. Det är också den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i åldersgruppen 35–59 år. Dessutom vet vi att bröstcancern ökar bland yngre kvinnor, liksom att möjligheterna att upptäcka sjukdomen varierar väldigt mycket mellan olika medlemsländer i EU. Möjligheten till mammografi skiftar mellan olika länder. Jag vet från mitt eget land, Sverige, där vi har mammografi sedan en lång tid tillbaka för kvinnor i vissa åldergrupper, att mammografin har haft effekt när det gäller minskad dödlighet bland kvinnor och att det är viktigt att upptäcka sjukdomen tidigt för att kunna sätta in rätt behandling. Allt detta gör att de ansträngningar som finns i resolutionerna som Karin Jöns pratat om är oerhört viktiga.

Tre utskott är involverade i detta arbete. Vi i sysselsättningsutskottet har inte specifikt ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågorna, men däremot för kopplingen till arbetsmarknaden. Vi har numera lyckligtvis en arbetsmarknad som vill involvera kvinnorna, där kvinnorna finns med i allt större utsträckning. I mitt eget land är kvinnornas förvärvsfrekvens lika hög som männens.

Om man får en allvarlig sjukdom som bröstcancer så handlar en aspekt om behandling rent faktiskt, att man måste få tid till behandling. Ibland kan man finnas kvar i sitt yrkesliv, men då måste man också kunna diskutera med arbetsgivaren om hur man kan anpassa arbetslivet för att det skall kunna fungera under den tid som man deltar i behandling. Det kan också vara så att man blir kraftigt sjuk under en period, men blir bättre av behandlingen och kan komma tillbaka till arbetslivet. Frågan är då hur jag återintegreras på ett sätt som gör att jag fungerar, så att behandlingen mot bröstcancer inte kan påverka min relation till arbetslivet på ett negativt sätt.

Det är viktigt att vi tar upp dessa frågor – det är den ena aspekten som berör sysselsättningsutskottet. Den andra aspekten är den personal som arbetar med dessa frågor. Det händer hela tiden saker när det gäller forskning, utveckling och metoder för att behandla bröstcancer. Det är viktigt att sjukvårdspersonalen hela tiden är uppdaterad om de nya metoder som kommer fram. Vi har ju instrument även på europeisk nivå för att kunna hjälpa till med kompetensutveckling av personal inom ramen för socialfonden. Vi måste också för denna verksamhet kunna använda socialfonden för kompetensutveckling, så att personalen kan använda de bästa metoderna. Detta är också något för Lissabonprocessen. Lissabonprocessen handlar ju om best practice, och då skall vi se till de länder som kommit längst.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga något som jag också pratat med Karin Jöns om. Detta är en sjukdom som drabbar kvinnor, men det är viktigt att vi män engagerar oss för bättre metoder. Det får inte bli bara kvinnorna som engagerar sig för bättre metoder för sjukdomar som drabbar kvinnor, utan vi måste alla göra det – män såväl som kvinnor.

(Applåder)

  Karl-Heinz Florenz (PPE-DE), frågeställare. – (DE) Fru talman! Jag är tacksam för att ni har låtit mig vara medförfattare till denna fråga med er, fru Jöns. Det var ett nöje, eftersom jag under debatten slogs av hur lite jag hittills hade hört om detta ämne. Allteftersom jag följde diskussionen tänkte jag på hur fega vi i själva verket är inom EU, hur dumt vi har agerat tidigare, och på det antal frågor som vi har lämnat obesvarade på denna kontinent. Jag ska försöka att tillfoga min politiska vikt till balansen i denna fråga, eftersom jag inte har något att tillägga till det som Karin Jöns och andra har sagt när det gäller innehåll.

Jag uppmanar de båda kommissionsledamöterna att uppbringa allt sitt mod för att ta itu med detta ämne, och att bekämpa rådets feghet. Rådet har ofta – och jag har upplevt detta alltför ofta – med svag röst sagt: det rör sig om subsidiaritetsprincipen, en nationell fråga. De viktigaste framtida uppgifterna är information och kommunikation, även när det gäller denna fruktansvärda sjukdom, och jag skulle därför vilja be de båda kommissionsledamöterna att utöva all sitt politiska inflytande för att övertyga rådet om att fastställa riktlinjer.

Fundera på det i någon minut: vi har till och med riktlinjer för att utarbeta riktlinjer, men vi har inga riktlinjer om hur vi ska bekämpa bröstcancer, den mest angelägna sjukdomen på denna kontinent i framtiden. Jag anser att idén att utveckla en arbetsbeskrivning för högt kvalificerade sjuksköterskor är utmärkt och intressant, och jag lovar er mitt fulla stöd.

(Applåder)

  Anna Záborská (PPE-DE), frågeställare. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi har ännu en gång samlats i kammaren för att debattera en fråga som påverkar både folkhälsan och livet för kvinnor och familjer i våra valkretsar: bröstcancer.

Redan 2003 ställde utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män en fråga i detta ämne till Europeiska kommissionen. Herr kommissionsledamot! På den tiden var det er företrädare, Anna Diamantopoulou, som vidtog den första åtgärden för att svara på parlamentets frågor.

I dag ber jag er att erkänna de framsteg som har gjorts. Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män arbetar för att minska dödligheten bland kvinnor som drabbas av bröstcancer, förbättra deras livskvalitet och ge kvinnor och deras föreningar, men också deras familjer, information om riskerna för och behandling av bröstcancer.

I denna debatt borde vi också ta hänsyn till männens roll. Makar, fäder och deras barn drabbas också av dessa typiska kvinnosjukdomar. Jag påminner också om de många föräldrar vars döttrar drabbas av sjukdomen och som stöder dem.

I utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män arbetar vi med olika aspekter av sjukdomen för att vi en dag ska kunna få ett EU som är fritt från bröstcancer. Jag blir uppmuntrad av det stora intresse som utskottet har visat denna fråga. Jag skulle vilja tacka mina kolleger för deras utmärkta samarbete, som verkligen förtjänar ett erkännande.

Bröstcancer är en folkhälsofråga som är viktig för alla kvinnor inom Europeiska unionen. Varannan minut får någon diagnosen bröstcancer. Var sjätte minut dör en kvinna av det. Denna sjukdom gör ingen skillnad på grundval av ras, religion eller kultur.

Vi måste våga vara ärliga och erkänna bröstcancerns alla orsaker, utan undantag. Det skulle vara användbart att jämföra ökningstakten mellan medlemsstaterna för att komma fram till en slutgiltig strategi. Alla kvinnor borde ha enkel tillgång till resurser för diagnos och kvalitetsbehandling på ett tidigt stadium, oberoende av ursprung, social ställning eller utbildningsnivå. På detta sätt skulle tusentals liv kunna räddas. Detta skulle vara ett exempel på verklig positiv diskriminering. Det är nu av största vikt att göra alla kvinnor medvetna om risken för sjukdomen, och att öka de resurser som anslås till att förhindra bröstcancer och till screening i medlemsstaterna.

Mina herrar kommissionsledamöter! Ni vet av erfarenhet att den medicinska utrustningen är alltför dyr för regionala sjukhus i de nya medlemsstaterna. Läkemedelsindustrin är inte beredd att göra en ekonomisk ansträngning; den är alltför upptagen med att tjäna pengar. Jag ber er trots detta att på allvar undersöka möjligheten att finansiera förebyggande av bröstcancer genom strukturfonderna. Politikernas, läkarnas och forskarnas ansträngningar för att utveckla nätverket för samarbete mellan alla medlemsstater gör det möjligt för oss att säkerställa lika tillgång till screeningmöjligheter och sjukvård. Det är bara genom detta nära samarbete som kampen mot bröstcancer kan övervinna ideologiska klyftor och personliga rivaliteter.

(Applåder)

  Markos Kyprianou , ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka parlamentet för att ha anordnat denna debatt om bröstcancer. Redan de utförliga frågeställningarna visar bredden på de problem som det handlar om. Jag ska inte försöka mig på att ta upp varje fråga separat, vilket skulle vara omöjligt med tanke på min begränsade talartid. Det skulle dock glädja mig mycket att ge mer utförliga uppgifter vid ett senare tillfälle.

Jag ska därför inrikta mig på tre nyckelområden, men först skulle jag vilja framhålla problemets omfattning, som flera talare redan nämnt. Varje år får 270 000 kvinnor diagnosen bröstcancer inom Europeiska unionen. Detta påverkar deras och deras familjers liv, och bröstcancer är en mycket stor medicinsk, social och ekonomisk kostnad.

Det första frågan som jag skulle vilja ta upp – och den har redan berörts – är hur långt vi har kommit sedan Europaparlamentets resolution av den 5 juni 2003. Det stämmer att man i den resolutionen fastställde vissa ambitiösa mål för medlemsstaterna som ska nås före 2008, särskilt en 25-procentig minskning av dödssiffran och en minskning av skillnader i överlevnad i bröstcancer till 5 procent mellan medlemsstaterna. Jag måste erkänna att det är alltför tidigt för att exakt kunna säga hur stora framsteg som gjorts. Medlemsstaterna har åtagit sig att rapportera till kommissionen om situationen i slutet av detta år, tre år efter antagandet av rådets rekommendationer. Kommissionen kommer därför att utarbeta en genomföranderapport 2007. Jag kan försäkra er om att bristen på uppgifter från vissa medlemsstater inte kommer att försena utarbetandet av rapporten. I rapporten kommer det i stället att anges att medlemsstaterna inte har tillhandahållit dessa uppgifter.

Det finns redan tecken på att resolutionen och andra åtgärder har fått positiva effekter och börjat medföra en förändring. Vi förväntar oss framsteg när det gäller sådana aspekter som utbyte av bästa metoder för att underlätta tillämpningen i olika delar av EU och riktlinjer för massundersökningar, som kan ge ett mycket lägre dödlighetstal för bröstcancer. Förutom att tillhandahålla resultaten om dödlighet hoppas vi ha uppgifter för att kunna göra oss en tydlig bild av de tidsramar som det handlar om och av utvecklingen när det gäller skillnader.

Det andra allmänna område som jag skulle vilja nämna är forskning. Bröstcancer kommer att vara ett viktigt inslag i det sjunde ramprogrammet. Detta kommer att innefatta både upptäckten av sjukdomen och framför allt dess orsaker – med andra ord, hur den kan förebyggas.

När det gäller upptäckt är forskningen inriktad på att förbättra bröstcancerscreening och alternativ till konventionell mammografi för att förbättra tidig upptäckt. De exempel som redan stöds inom ramen för det sjätte ramprogrammet inbegriper mammografi med molekylärbild eller tillämpning av positronemissionstomografi (PET), särskilt utformat för bröstcancerundersökning. Tidigt upptäckt är naturligtvis avgörande för att garantera en framgångsrik behandling, men det handlar fortfarande om att behandla sjukdomen snarare än ta itu med orsakerna. Jag är därför mycket nöjd med att arbetet med cancerorsakerna prioriteras inom forskningsramprogrammet. Detta arbete kommer att omfatta de tre nyckelområdena genetik, miljö och livsstil.

För det tredje, frågan om kampanjer: de kan spela en mycket viktig roll för allmänna hälsofrågor när det gäller att öka medvetenheten hos enskilda individer, offentliga myndigheter och beslutsfattare samt naturligtvis vårdgivare. Detta möjliggör inte bara för enskilda att hjälpa till att skydda sig själva, utan det sätter också press på beslutsfattare att prioritera detta problem, vilket de ibland misslyckas med.

Europaparlamentets resolution från 2003 har utgjort en effektiv del av en pågående kampanj för att öka medvetenheten. Medvetenhetshöjning bland kvinnor om vikten av undersökning har varit en central del av de europeiska åtgärderna mot cancer. Sådana kampanjer kan få stöd genom vårt folkhälsoprogram.

Sammanfattningsvis håller vi alla med om att vi måste ta itu med bröstcancern, och exempel på bästa metoder visar att betydande resultat kan uppnås. Men vi måste inse att detta är en pågående process. Vi får aldrig låta oss nöjas, även om vi blir uppmuntrade av de första framstegen i vissa av dessa ansträngningar och initiativ. Det krävs en sammanhängande och deltagande strategi, som i synnerhet täcker de tre aspekter som jag tidigare belyste.

Vi måste naturligtvis erkänna att dessa åtgärder i huvudsak gäller för medlemsstaterna, men Europeiska unionen kan också, och kommer att, tillhandahålla stöd – som i fallet med forskning – där det är möjligt. Som en fingervisning kan jag hänvisa till stöd för riktlinjer för bröstcancerscreening, ett stöd som kommer att fortsätta under pågående och framtida hälsoprogram, i Europeiska rådets nätverk och Europeiska unionens nätverk för information om cancer inom EU. Ett nytt projekt har nu satts upp på slutlistan som svar på några av de frågor som hör samman med utökningen av riktlinjerna. Europeiska unionens riktlinjer kommer att uppdateras för att inte bara täcka fastställandet av normer för bröstcancersköterskor, utan också specifikationer för specialistenheter för bröst. Härigenom kommer normer, principer och riktmärken att fastställas, och medlemsstaterna kommer att tvingas anpassa sin bröstcancerscreening, utbildning och behandling till dessa. Dessa initiativ kommer att täcka behovet av information och rådgivning i de nya medlemsstaterna samt bidra till att integrera de relevanta experterna inom befintliga nätverk.

Vi får aldrig glömma bort att över en kvarts miljon kvinnor är beroende av sådana åtgärder varje år. De och deras familjer är beroende av den prioritet som vi och medlemsstaterna ger dessa viktiga och allvarliga frågor. Vi får inte svika dem.

(Applåder)

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. (CS) Fru talman, mina damer och herrar! Alla som närvarar i kammaren är medvetna om att bröstcancer är en fruktansvärd prövning för de lidande. Vi är alla medvetna om vilken prövning det är för deras familjer och för deras närmaste. Det är en sjukdom som vänder upp och ned på en persons liv. Behandlingen är krävande och utdragen, och hindrar ofta den lidande från att arbeta eller leva ett normalt liv. Min kollega Marcos Kyprianou talade nyss om hälsofrågor och förebyggande i samband med bröstcancer.

I mitt korta anförande skulle jag vilja inrikta mig på återintegrering av bröstcancerpatienter i arbetslivet. Bröstcancer är en svår störning i människors liv. Livet ändrar riktning, och kvinnor är ofta dåligt förberedda på en sådan förändring, även om de i själva verket ofta klarar av situationen bättre än sina släktingar, vänner, kolleger och arbetsgivare. De senare vet ofta inte hur de ska bete sig mot kvinnor med bröstcancer. Det finns inget allmängiltigt svar. Varje enskild situation måste bedömas från fall till fall. Det finns inte mycket information och vägledning att få när det gäller hur man ska ta itu med de som drabbas av bröstcancer från rättslig, arbetsmässig, hälsorelaterad och psykologisk synpunkt.

Gemenskapen borde förbättra mekanismerna för att hjälpa bröstcancerpatienter. Försök har visat att det är bättre för kvinnor med bröstcancer att fortsätta arbeta, förutsatt att deras fysiska och mentala hälsa tillåter det naturligtvis. För att förbättra patienternas liv medan de mår dåligt måste det införas särskild arbetstid och anpassade semesterarrangemang, till exempel att delvis arbeta hemifrån. Detta skulle också hjälpa dem att lättare och snabbare återintegreras i arbetsmiljön. Stöd till arbetsgivare och kolleger skulle kunna spela en avgörande roll under behandlingen. Även psykologiskt stöd borde ständigt finnas tillgängligt, och i detta syfte borde en utbildningsinriktad medvetenhetshöjande kampanj inledas, med arbetsgivare och arbetsplatsen i allmänhet som målgrupp.

Som jag tidigare sa är det viktigt att skapa villkor som gör att kvinnor med bröstcancer snabbt och framgångsrikt kan återintegreras på arbetsmarknaden. De särskilt anpassade arbetsvillkor som kan behövas under behandlingen skulle kanske kunna förlängas fram till en tid efter behandlingen, för att hjälpa patienten att återintegreras. Bröstcancerpatienter får inte diskrimineras på arbetsplatsen. I EG-direktivet från november 2000 föreskrivs en allmän ram för likabehandling av anställda med förbud mot diskriminering på grundval av funktionshinder. Frågan som kvarstår är huruvida långsiktig sjukdom faller under rubriken funktionshinder. I Storbritannien har till exempel den lag som förbjuder diskriminering av funktionshindrade uppdaterats, efter långdragna diskussioner, och nu ger den skydd mot diskriminering av cancerdrabbade. Europeiska gemenskapernas domstol måste besluta huruvida denna tolkning är tillämplig för det direktiv som förbjuder diskriminering.

I EU:s lagstiftning, särskilt direktiv 89/391/EEG om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet, uppges det också att arbetsgivare måste anpassa arbetsuppgifterna till arbetstagarens hälsotillstånd, något som uttryckligen omfattar dem med kroniska eller långvariga sjukdomar. Jag välkomnar förslaget att utarbeta en stadga för att skydda de som lider av kroniska eller långvariga sjukdomar på arbetsplatsen. Jag anser dock att arbetsmarknadsparterna borde utveckla en sådan stadga i samverkan med de behöriga organen på nationell nivå.

Bortsett från rättsliga instrument stöder kommissionen samarbete mellan medlemsstaterna genom den öppna samordningsmetoden på området socialt skydd. Investering i hälsa är ett av målen i de nya strukturfonderna för perioden 2007–2013, i synnerhet i konvergensregionerna. Målet är att öka antalet friska arbetsår och göra det möjligt för så många som möjligt att så snart som möjligt spela en aktiv roll i samhället. Detta mål hör samman med både hälsovårdsstruktur och med fortbildning av hälso- och sjukvårdspersonal, en fråga som har nämnts här i kammaren. Åtgärderna på detta område kan inbegripa både stöd i hälsofrågor, förebyggande av sjukdomar, att dela kunskap och utbilda högt kvalificerad arbetskraft.

Den europeiska sociala modellen grundar sig på solidaritet med de mest sårbara samhällsmedlemmarna, mot vilka vi har ett moraliskt ansvar. De som lider av bröstcancer är fysiskt och psykiskt sårbara och bräckliga, dessutom måste de faktiskt kämpa mot denna sjukdom. De behöver stöd, de behöver ordentlig hälso- och sjukvård, de behöver skydd mot diskriminering, de måste återintegreras i arbetslivet under bästa möjliga förhållanden.

Ärade ledamöter! Jag anser att ni kan lita på oss i denna fråga.

(Applåder)

  John Bowis, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Vi har hört en förteckning över alla de saker som vi behöver, och det som parlamentet säger är att vi behöver åtgärder för att uppnå dessa saker.

Denna resolution utgör ett av de fåtal tillfällen när det råder total enighet i kammaren: enighet mellan utskott, enighet mellan politiska grupper. Det råder enighet om det som är en sällsynt sjukdom. Det är en av de sällsynta sjukdomar som inte orsakas av fattigdom. Den är resultatet av växande rikedom. Det är därför som det i hög grad är en europeisk sjukdom som breder ut sig.

Den vanligaste cancerformen hos kvinnor är bröstcancer. Vi känner till siffrorna: 275 000 per år, 88 000 dödsfall per år. Det är därför som vi kräver tillgång till bättre tjänster, bättre forskning. Men läkarvetenskapen gör det möjligt att hysa hopp: tidiga diagnoser, nya mediciner, specialistsköterskor, nya terapier och kunskap som leder till förebyggande. Allt detta innebär att vi inte behöver godta denna fruktansvärda dödssiffra bland kvinnor.

Men det är också en fråga för män. Ettusen män inom Europeiska unionen dör i bröstcancer varje år. Fyll denna kammare med män – varje stol, samt åskådarläktaren, tolkbåsen och plattformen – och utplåna den. Detta är det antal män som vi årligen förlorar i bröstcancer. Män behöver också specialisttjänster. De lider också av problem, för trots att det är lättare att upptäcka på män tillåts cancern att utvecklas fram tills det är alldeles för sent, och tumörerna är alldeles för stora. Så de behöver undersökning. Alltför många män klarar det inte. De klarar inte av det, inte bara sjukdomen, utan inte heller att gå hem till sina familjer och berätta för dem att de har fått bröstcancer. De klarar inte av att gå ned på puben och berätta för sina kamrater att de har fått bröstcancer. Vissa – och ”vissa” är alltför många – begår självmord hellre än möta följderna av sin diagnos. Det är vårt fel. Vi ser inte till att de klarar det. Det måste vi. Vårt budskap till män och kvinnor är att vi har en enad resolution, och vi kräver enade åtgärder från kommissionen.

  Stephen Hughes, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka Karin Jöns för att hon åter har lagt fram denna fråga inför parlamentet. Detta är inte bara en kvinnosjukdom, som John Bowis och Anna Záborská har påpekat. Hundratusentals män, hundratusentals familjer, drabbas av denna sjukdom varje år. Min svärmor dog i bröstcancer och min frus äldsta syster fick diagnosen bröstcancer för tio år sedan, men tack vare tidigt ingripande och framgångsrik behandling lever hon och mår bra i dag. Jag är säker på att ni kan föreställa er den skugga som denna sjukdom kastar över mig och min familj. Men, som vi har hört, är det en särskild påfrestning för de 275 000 kvinnor som drabbas av sjukdomen varje år, för de 88 000 kvinnor som tragiskt avlider i sjukdomen inom Europeiska unionen varje år, och för deras familjer.

Detta är siffror som kan och måste minskas radikalt. Vi behöver ytterligare forskning om förebyggande. Men något som särskilt chockar mig är att dödligheten varierar med så mycket som 50 procent mellan medlemsstaterna och att mastektomibehandlingar varierar med upp till 60 procent. Även detta är oacceptabelt. Det finns uppenbarligen ett akut behov av att sprida bästa metoder till varje region inom unionen och att bästa metoder måste byggas ut runt de europeiska riktlinjerna för att garantera kvalitet inom bröstcancerscreening och diagnostisering.

En annan överhängande fråga är att ett ökande antal unga kvinnor utvecklar bröstcancer – 47 procent under 55 år. Lägg till detta det faktum att uppemot 20 procent, en femtedel av före detta bröstcancerpatienter, inte återvänder till arbetet, och det står klart att något måste göras om vi ska uppfylla målen i Lissabonstrategin för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Jag berömmer därför uppmaningen i resolutionen att utarbeta en stadga för att skydda rättigheterna för bröstcancerpatienter och för dem som för närvarande är sjukskriva, för att förenkla deras återintegrering in i arbetsvärlden, till fullo – och det gläder mig att höra kommissionsledamot Vladimír Špidla ger ett positivt svar på detta i dag. Deras arbetstimmar måste skräddarsys efter deras behandlingsmönster, och deras återupptagande på arbetsplatsen måste byggas kring deras rehabilitering.

Fem kvinnor får diagnosen bröstcancer i min egen region per dag. Jag hoppas att denna siffra kommer att minska i takt med ordentlig forskning om förebyggande. Jag hoppas också att vårt arbete kan komma att innebära att dessa diagnoser inte är detsamma som en dödsdom, utan snarare en diagnos som måste bli en väckarklocka för tidigare, förståndigare och humanare ingrepp, mer framgångsrik behandling och återinträde i arbetsvärlden samt ett helt och meningsfullt liv.

  Elizabeth Lynne, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag skulle också vilja tacka Karin Jöns för detta fantastiska initiativ. Hon har lagt ned en oerhörd mängd arbete på det.

Risken för europeiska kvinnor att utveckla bröstcancer under sin livstid är, som vi har hört, en på tio, och det är den största dödsorsaken för kvinnor i åldern 35–59 år, och den andra största totalt sett. John Bowis hade fullkomligt rätt: vi får inte glömma bort att även om sjukdomen huvudsakligen drabbar kvinnor, så dör ettusen män av bröstcancer årligen.

Ändå gör medlemsstaterna inte tillräckligt. Med avancerad undersökningsteknik är det möjligt att identifiera bröstcancer på ett tidigt stadium. Europeiska kommissionen offentliggjorde en ny rad riktlinjer om bröstcancerscreening och bröstcancerdiagnostisering i april. Man uppskattade att 32 000 dödsfall orsakade av bröstcancer inom EU skulle kunna förebyggas. Men många medlemsstater har inte tekniska undersökningsinstrument eller utbildade sköterskor på plats. Jag uppmanar alla medlemsstater att underteckna de europeiska riktlinjerna, men också, och ändå viktigare, att tillämpa dessa riktlinjer.

Vi måste göra ännu mer på utbildningsområdet. Livsstil, liksom genetik, kan uppenbarligen påverka sannolikheten för att drabbas av bröstcancer. Vi måste också se till att de som får diagnosen bröstcancer inte diskrimineras på arbetsplatsen, som vi redan har hört. De borde tillåtas fortsätta arbeta under behandlingen om det är deras önskan, och i annat fall få möjligheter att återuppta sin karriär efteråt. Detta borde innefattas i sysselsättningsdirektivet från 2000 om antidiskriminering på arbetsplatsen – vi har gjort det i Storbritannien. Men många medlemsstater klassificerar inte bröstcancer som ett funktionshinder, och därför behöver vi en definition av funktionshinder. Eftersom så många människor utvecklar bröstcancer måste vi få detta rätt.

Vi måste också ha ett utbyte av bästa metoder, särskilt eftersom dödstalen varierar med 50 procent mellan medlemsstaterna. Det är allas vårt ansvar att sätta upp detta högt på den politiska agendan.

  Hiltrud Breyer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Vi har ett utmärkt förslag till resolution framför oss, i vilken det talas en hel del om bättre förebyggande och behandling av bröstcancer. Som flera av er redan har påpekat läggs det till exempel fram förslag om bättre screening. Det är också helt riktigt, och vi borde bygga vidare på detta.

Jag skulle dock än en gång vilja betona att det också handlar om förebyggande. Det är gammalt skrock att genetiska faktorer och livsstil är de enda orsakerna till denna sjukdom. Nya studier har bekräftat att skadliga miljöfaktorer i form av giftiga kemikalier eller ökad strålning orsakar hälften av alla bröstcancerfall. Detta är något som vi måste uppmärksamma. Tillsammans med heltäckande forskning om orsakerna måste hälsoskyddet stå i förgrunden i EU:s kemikalielagstiftning.

I utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet inledde vi en utveckling mot mer hälso- och miljöskydd inom EU. Dagens omröstning om bröstcancer ger emellertid också tydligt stöd för ett starkt REACH, eftersom det står klart att förändringarna i kvinnors hormonsystem delvis gör dem särskilt mottagliga för kemikaliers skadliga effekter. Amerikanska studier visar att kvinnliga jordbrukare som använder vissa bekämpningsmedel på sina fält löper större risk att drabbas av bröstcancer. Kvinnor som bor inom en mil från en avfallsanläggning som är avsedd för växtgifter och bekämpningsmedel löper också ökad risk, och vi känner till att många av mjukgörande ämnen som används i kosmetika bidrar till tillväxt av bröstcancerceller.

Förebyggandet borde prioriteras kraftigare i vår kamp mot bröstcancer.

  Adamos Adamou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Fru talman! Jag har lyssnat till alla föregående talare, och även jag i min tur vill tacka författarna av resolutionen och de som har arbetat så intensivt med att bekämpa bröstcancer.

Jag ska kommentera ojämlikheter och behandling. Som ni känner till är dödligheten högre i de tio nya medlemsstaterna, och screeningprogrammen är mycket ”lekskoleaktiga” för att mynta ett uttryck. Jag innefattar mitt eget land i detta, som har ett testprogram, snarare än ett nationellt program, vilket ni kanske känner till. Det är synd att lämna det land där någon drabbas av bröstcancer och det land och sjukhus där de kan behandlas till sitt öde. Detta beror på att riktlinjerna för utvecklingen av, för det första, mammogram och, för det andra, av länder med center för specialistbehandling – bröstkliniker – med specialistsköterskor, inte är lätta att konsolidera.

Jag ska naturligtvis inte försumma att hänvisa till det som John Bowis tidigare sa: att män också drabbas av bröstcancer, och att vi inte alltid borde hänvisa enbart och uteslutande till kvinnor. Eftersom vi diskuterar bröstcancer i dag genom detta fina initiativ skulle jag vilja påpeka att andra cancerformer inte är andra klassens sjukdomar.

Det finns andra former av cancer där vi kan minska konsekvenserna och dödligheten, med exakt samma riktlinjer. Det som vi behöver är en strategi för cancer som helhet, i vilken alla 25 medlemsstaterna samordnas, så att vi slutar suga på subsidiaritetskaramellen, något som leder till att det inte beviljas pengar från strukturfonderna för att utveckla dessa program. Jag ber er att undersöka dessa frågor.

  Liam Aylward, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag stöder helhjärtat denna fråga till kommissionen från vart och ett av de tre utskotten om något som jag anser vara ett ytterst viktigt ämne. Jag skulle också vilja välkomna kommissionens positiva gensvar.

Jag var medundertecknare av denna resolution om bröstcancer, eftersom jag anser att Europeiska unionen kan göra mycket för att hjälpa medlemsstaterna på detta område genom omfattande forskning, riktmärkning och utbyte av principer för bästa praxis, liksom att erbjuda medlemsstaterna betydande professionell, materiell och teknisk hjälp genom europeiska program.

Det största problemet som lagstiftare och hälsovårdgrupper ställs inför i dag när det gäller bröstcancer är att varje kvinna, oavsett hemort, social status, yrke och utbildning, borde få tillgång till högkvalitativ undersökning för behandling och eftervård i händelse av cancer.

Vi måste förbättra informationsservicen till kvinnor, både yngre och äldre, om riskerna för och tillgängligheten till behandling av bröstcancer för att i slutändan minska dödstalet för kvinnor, förbättra deras livskvalitet och bistå dem med att återgå till arbetet om de vill det.

Det finns ett behov av mer omfattande forskning om orsakerna till bröstcancer, i synnerhet följderna av riskfyllda kemikalier och miljöförgiftning, näring, livsstil och genetiska faktorer.

Jag uppmanar kommissionen att genom det sjunde ramprogrammet ge finansiellt stöd till ytterligare utveckling av blodbaserade tester, att finansiera heltäckande undersökningar om orsakerna till bröstcancer, att uppmana medlemsstaterna att upprätta informations- och rådgivningscentraler, samtidigt som de rapporterar tillbaka till Europaparlamentet om resultatet från den senaste forskningen som utförs på detta mycket viktiga område.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Fru talman! Den alarmerande statistiken över kvinnor som lider och dör av bröstcancer kräver verkligen en resolution där man uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att bekämpa denna epidemi och utföra bröstcancerscreening. Nog så viktigt är att de också pekar på behovet att vidta förebyggande åtgärder, som skulle inbegripa borttagandet av riskfaktorer. Det skulle därför vara lämpligt att dra logiska slutsatser från befintlig forskning. Dessa resultat anger att bröstcancer inte bara beror på giftskador, utan att dess huvudorsak är användandet av hormonella preventivmedel från tidig ålder, tillsammans med hormonell substitutionsbehandling. Dessutom kan bröstcancer utlösas av komplikationer till följd av abort.

För övrigt uppträder bröstcancer ofta hos barnlösa kvinnor, eller bland kvinnor som blir gravida relativt sent i livet och som går igenom menopausen relativt sent. Ju fler barn som en kvinna föder, desto mindre är risken att hon utvecklar bröstcancer, äggstockscancer eller livmodercancer. Av detta följer att den ökade förekomsten av cancer också kan sammanföras med det feministiska begreppet av kvinnlighet, som syftar till att beröva kvinnor från moderskap, utnyttja dem som en potentiell del av arbetskraften och praktiskt taget tvinga dem att kontrollera sitt så kallade reproducerande liv, som praktiskt taget går ut på att uppfatta dem som djur.

Enligt specialister inom psykoonkologi är den ökande förekomsten av tumörer inte helt utan samband med spridningen av mentala sjukdomar, särskilt depression. Dessa leder till minskad immunitet mot sjukdomar och möjliggör utvecklingen av tumörer. Förebyggande metoder borde därför omfatta att sprida en levnadskultur som ett alternativ till den utbredda föreställningen att allt omkring oss håller på att kollapsa.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Jag skulle vilja upplysa er om resultatet av en diskussion som fördes den 20 oktober 2006 vid en av de största och äldsta kvinnoorganisationerna i Slovakien, Slovakiska kvinnounionen. Under mötet diskuterade kvinnor den oacceptabla bröstcancersituationen i Slovakien och i övriga EU-länder. Nu för tiden kan man bota cancer om diagnosen ställs tidigt nog. Det innebär, med tanke på att sjukdomen går att bota, att kvinnor delvis dör på grund av vår okunnighet. Jag är därför här för att upplysa er om initiativet ”Låt oss inte dö” som formulerades den 20 oktober. Jag uppmanar politiker, läkare, patienter och allmänheten att förhindra att deras mödrar, fruar, partner och döttrar dör i en sjukdom som inte nödvändigtvis är dödlig.

Europaparlamentet antar förordningar om naturskydd, det byggs europeiska motorvägar, men man förbiser investeringar i hälsa. Europeiska unionen strävar också efter att minska skillnaderna i livsstil mellan medlemsstaterna. Vi klarar oss faktiskt bra på många områden. Men statistiken över möjligheterna att bota cancer indikerar att det finns en stor skillnad mellan medlemsstaterna, och dessa siffror innefattar överlevnad i bröstcancer. Slovakiska kvinnor har 30 procents lägre möjlighet att överleva denna typ av cancer än många kvinnor från Västeuropa.

Det är beklagligt att vi inte effektivt kan garantera den screening som behövs för att höja överlevnadsprocenten. Det är nödvändigt att ge kvinnor möjligheten att träffa sina läkare för screening på kvällar och helger, och samtidigt ge läkare och vårdpersonal ordentlig ersättning för detta extraarbete.

Jag tror att flertalet kvinnor känner till detta problem och beter sig ansvarsfullt. De behöver bara passande tillgång till en läkare. Men det är inte gratis att förebygga; det kräver betydande finansiering. Alla borde därför utöva mer påtryckningar för att se till att användningen av resurser för förebyggande inte trängs ut av andra prioriteringar. Vi borde därför godkänna en budget som tillhandahåller investeringar i förebyggande, vilket inte bara innebär att utrusta sjukhus och köpa mammografi- eller sonografiutrustning, utan framför allt investeringar i mänskliga resurser, så att tillräckligt mycket vårdpersonal finns tillgänglig för att använda denna utrustning.

  Cristina Gutiérrez-Cortines (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Jag skulle vilja uppmärksamma er på något som redan har sagts.

För det första anser jag att Europeiska kommissionens politik är bra. Man försöker harmonisera aspekter på ett område där den inte har några riktiga befogenheter, men där den kan utöva ledarskap, och i denna bemärkelse insisterar vi på att den utvidgar sin politik och fortsätter att betona självundersökning och pekar ut skillnaderna mellan olika länder. Jag menar inte att kommissionen borde fördöma dem, utan det som jag vill säga är att den borde betona alla brister. Framför allt anser jag också att dess webbplats borde utvecklas och att till exempel självundersökning borde införas och att en rad andra möjliga åtgärder vidtas, något som redan sker i vissa kommersiella organisationer.

För det andra skulle jag vilja uppmärksamma er på den familjetragedi som vanligtvis åtföljer bröstcancerfall. Jag tror att familjer mycket ofta bryts upp och att många kvinnor inte vågar rapportera noggrant om sina fall, eftersom cancern avbryter deras arbetsrytm, splittrar deras normala liv och skulle hindra dem från att se om sina familjer i händelse att de måste genomgå operation.

Jag anser därför att kommissionen måste bredda sin verksamhet och även ta itu med detta område för familjestöd och medvetenhetshöjning.

  Dorette Corbey (PSE). – (NL) Fru talman, mina herrar kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Det har redan påpekats att bröstcancer är ett allvarligt hälsoproblem, och det är ett tilltagande sådant. Det är den vanligaste typen av cancer efter lungcancer, men vi känner delvis till orsakerna till lungcancer. Rökning och asbest är betydande orsaker, och luftförorening är en riskfaktor. Lungcancer kan till viss del förebyggas. Man kan till exempel sluta röka.

Men vi vet faktiskt inte så mycket om bröstcancer, utöver statistiken. Förekomsten av bröstcancer är högre i Nederländerna än någon annanstans. Det finns också statistiska samband, och jag vill tacka kommissionsledamoten för det omfattande och detaljerade svaret på min skriftliga fråga. Kommissionsledamoten hävdar att det finns ett samband mellan fetma och bröstcancer. Man säger också att det finns ett samband med att få barn sent. Det finns en socioekonomisk faktor: låginkomsttagare undersöks inte lika ofta och riskerar därför i högre grad att avlida av sjukdomen. Slutligen är kanske den allra viktigaste faktorn för risken att få bröstcancer enligt kommissionen hormoner, i synnerhet östrogener. Östrogenet kan ha olika källor, däribland kemisk förorening och exponering för miljöfaktorer, men också användning av mediciner eller preventivmedel.

Detta är viktig information. Det är två faktorer som ständigt kommer på tal i alla de kontakter jag har med kvinnogrupper. Många personer med bröstcancer misstänker att sjukdomen är kopplad till miljö, medicin eller användning av p-piller. Därför vill jag fråga om ni skulle kunna tillhandahålla nödvändiga incitament, så att forskningen på detta område får den nödvändiga prioriteringen? Vi behöver få reda på mer om följderna av hormonreglerande ämnen i miljön och användandet av hormoner såsom mediciner och preventivmedel.

Jag är särskilt tacksam mot Karin Jöns för hennes oförbehållsamma engagemang och intresse för kvinnor med bröstcancer. Hennes arbete är en stor inspiration för många kvinnor. Jag vill också uttrycka min uppskattning för Europa Donna, som jag vill tacka för det utmärkta arbete som de gör genom att göra det möjligt för europeiska länder att lära sig av varandra, vilket är precis vad vi bör göra.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Fru talman! Antalet fall av cancer kommer att öka dramatiskt under åren som kommer när den europeiska befolkningen åldras. Många oroar sig över om det finns tillräckliga resurser för behandling och ökade kostnader. Detta har att göra med ekonomisk tillväxt och den ökade kostnaden för patienterna själva. Att kunna garantera medborgarnas lika möjligheter vad gäller att få behandling inom hälso- och sjukvård är en viktig politisk fråga såväl inom medlemsstaterna som på EU-nivå. Vi måste se till att människor inte är mindre berättigade till tjänster och god vård vid högre ålder.

Vidare vill jag säga ett par ord om integrationen av patienter i arbetslivet. Jag förstår att det är betydelsefullt för tillväxten att människor börjar arbeta igen. Det är ofta något som är viktigt även för patienterna. Vi patienter är i stort helt normala människor. Men vi får inte heller glömma bort att vara mänskliga när vi återintegrerar människor i arbetslivet. Från mänsklig synpunkt är det viktigt att alla får tillräckligt med tid att återhämta sig från sin sjukdom. Vi måste komma ihåg att rehabilitering tar olika lång tid för olika människor.

  Satu Hassi (Verts/ALE). – (FI) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill verkligen tacka föredraganden för ett utmärkt arbete. Jag motsätter mig kommissionsledamot Vladimír Špidlas påstående att bröstcancer hindrar människor från att leva ett normalt liv. Det behöver faktiskt inte vara så. Jag är själv ett exempel på att en person med bröstcancer, om sjukdomen upptäcks i tid och man genomgår en operation och cancern behandlas korrekt, inte på något sätt behöver hindras från att leva ett normalt liv och arbeta.

Finland är ett av de länder i Europa där förekomsten av bröstcancer ökar snabbast, men tack vare screening och behandling har dödligheten inte stigit på decennier. Men förbättrad kontroll och behandling räcker inte: vi måste också ta reda på vad som orsakar cancer. Mina kolleger, Hiltrud Breyer och Dorette Corbey, nämnde att ny forskning visar att så mycket som hälften av de nya fallen av bröstcancer kan förklaras av miljömässiga faktorer, varav en är industrikemikalier, som vi ständigt utsätts för. En cocktail av kemikalier som skadar hormonerna är särskilt farlig, i synnerhet för ett foster och under puberteten. Vi måste göra något åt detta.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Som vi känner till är bröstcancer inte bara den vanligaste typen av cancer bland kvinnor, utan det är också den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i åldern 35–59.

Den politik som gäller tillhandahållande av information om mammografi måste därför förbättras och trappas upp, vi måste genomföra program för att upptäcka cancer på ett tidigt stadium och vi måste stärka stödet till forskningen om hur bröstcancer kan förebyggas. Därför är de frågor som vi ställt till kommissionen så viktiga. Vi hoppas också på en positiv reaktion från medlemsstaterna så att alla kvinnor, oavsett social och ekonomisk status, kan garanteras tillgång till förebyggande, screening, tidig diagnos och behandling av bröstcancer och så att de kan återintegreras på arbetsmarknaden utan att diskrimineras.

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Fru talman! I Frankrike innebär bröstcancer rent praktiskt i sceeningskedet först och främst ett mammogram följt av anatomisk patologi för att bekräfta förekomst av cancer. Denna bedömning bör utvidgas till att omfatta levern, hjärnan och skelettet, som är de tre områden där metastaser bildas.

I Frankrike görs i bästa fall ett skelettscintigram. MRT och i synnerhet PET-scanning, som används för att tidigt kunna diagnostisera metabolisk sjukdom, utförs inte. Om patienten får strålbehandling utförs den av en tekniker på låg nivå. Detta leder ibland till oavsiktlig irradiation runt hjärtat och sköldkörteln. Slutligen, om det görs ett scintigram efter behandlingen vid undersökning då patienten har ryggsmärtor, som visar en misstänkt skugga på skelettet, utförs fortfarande inte någon kontroll med PET-scanning. Varför? För att det bara finns två PET-scannrar på 35 miljoner kvinnor i Frankrike. Varför? För att utgifter för sjukhusutrustning är förbjudna enligt budgetåtstramningspakten. Detta leder till att kvinnor i Europa dör till följd av bröstcancer, men också till följd av Europeiska kommissionens ideologiska cancer som kallas statsfinansiell malthusianism och otyglad frihandel.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Bröstcancer dödar alltför många kvinnor inom Europeiska unionen, många av dem alldeles för unga. Dessa dödsfall är oacceptabla med tanke på att vi vet att den här sortens cancer kan botas om den upptäcks tidigt. Vi är alla medvetna om det mentala och fysiska trauma som de kvinnor drabbas av som får diagnosen bröstcancer: de måste omorganisera sin familj och sitt arbetsliv och, helt enkelt, hantera det. Men det finns ingen som helst harmonisering på EU-nivå när det gäller det sätt som vi bekämpar gisslet bröstcancer på. Det är bara tio medlemsstater som har program för cancerscreening, med varierande framgångar. Situationen för kvinnorna i Europa är därför uppenbart orättvis, eftersom den beror på vilket land, eller till och med vilken stad, man bor i.

Vårt mål är att utrota denna sjukdom, eftersom vi är medvetna om att den förutom att vara en traumatisk upplevelse för patienten också kostar vårt samhälle mycket pengar. Lösningen på denna skada är tidig och obligatorisk screening, organiserad av medlemsstaternas regeringar. För att vara effektiv måste denna screening vara kostnadsfri och framför allt utföras väl, vilket kräver tillgång till modern utrustning i hela Europeiska unionen. Den digitala mammografin, som tidigare ibland har missat mikroförkalkningar – det vanligaste tecknet på bröstcancer – har utvecklats på ett betydande sätt. Därför vill jag fråga kommissionsledamoten när vi kommer att ha tillgång till digitala mammogram över hela Europeiska unionen.

En effektiv screening kräver också att all utrustning kalibreras, och att man därför utför kvalitetskontroller, för det finns inget värre än när en kvinna på felaktig grund invaggas i säkerhet genom en röntgenundersökning som skulle kunna vara av bristande kvalitet. För en effektiv screening krävs inte bara en välfungerande utrustning: läkarna som utför dessa undersökningar måste fortlöpande utbildas och regelbundet delta i repetitionskurser och göra obligatoriska prov för att utvärdera deras kunskap.

Slutligen måste kvinnor informeras om förebyggande av bröstcancer: de måste få råd angående en hälsosam livsstil och livsmedelssäkerhet, och de får inte vara rädda för att genomgå screening. Vi måste genom forskning möjliggöra framsteg när det gäller vad som orsakar bröstcancer. Jag är övertygad om att vi genom ett gemensamt engagemang återigen kommer att kunna visa vad Europeiska unionen kan göra för att förbättra de europeiska kvinnornas hälsa. Detta är verkligen ett mål som borde få enhälligt stöd i Europeiska unionen: noll dödsfall till följd av bröstcancer i Europa!

  Anne Ferreira (PSE). – (FR) Fru talman, mina herrar kommissionsledamöter! Jag vill börja med att tacka mina kolleger för deras hårda arbete och för tydligheten i deras kommentarer. Det problem som vi diskuterar i dag är allvarligt: man behöver bara titta på den oroväckande statistiken över förekomsten av bröstcancer i Europa och på antalet dödsfall som orsakas av denna sjukdom för att bli övertygad om detta. Problemet blir ännu allvarligare genom att det föreligger stor ojämlikhet mellan länderna i fråga om såväl förebyggande som behandling av cancer, och denna ojämlikhet har blivit ännu tydligare efter den senaste utvidgningen.

Fastän det fastställs i fördragen att Europeiska unionen i samverkan med medlemsstaterna ska arbeta för att skydda och främja de europeiska medborgarnas hälsa måste vi ge mer betoning åt frasen ”i samverkan med”, eftersom EU:s riktlinjer och rekommendationer inte har beaktats i tillräcklig grad. Nu måste vi ta itu med dessa förhållanden, och inte fortsätta att acceptera dem. Europeiska unionen måste se till att dess medborgare har lika tillgång till upptäckt och hantering av denna sjukdom, och till bästa tillgängliga behandling. Detta kan uppnås med hjälp av lagstiftning och finansieringsmedel samt strukturfonder och forskningsprogram.

Vi måste kanalisera alla de resurser som är nödvändiga för att undersöka alla orsaker till denna sjukdom, vare sig de är miljömässiga, sociala eller genetiska, och genomföra forskning om innovativa behandlingsmetoder. Kommissionen måste lägga fram några förslag i detta avseende, och jag anser verkligen att Europeiska unionen bör göra kampen mot bröstcancer, och mot cancer i allmänhet, till en politisk prioritering, för tillsammans är man alltid starkare. Detta är den sortens mervärde i Europeiska unionen som Europas befolkning förväntar sig.

Undersökningar, diagnostik, utvärderingar och resolutioner behövs, men det är absolut nödvändigt att agera. Därför bör kommissionen och rådet lyssna till vårt varningsrop och inte förlora mer tid.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Fru talman! I dag diskuterar vi en utmärkt resolution som har betydelse för alla kvinnor och i synnerhet för alla familjer inom EU. Som man redan har sagt dör en kvinna i cancer inom EU var sjätte minut. Detta är verkligen förfärande statistik, och den borde sporra oss att vidta omedelbara åtgärder.

Bröstscreening, som enligt Världshälsoorganisationen kan minska dödsfall i bröstcancer med upp till 35 procent, erbjuds endast i 11 medlemsstater på nationell basis. Vi borde alla skämmas! Och mitt eget land, Irland, borde skämmas, där vi ännu inte har fått till stånd bröstkontroll på nationell nivå. Dödsfall i på bröstcancer i Republiken Irland är betydligt högre än i Nordirland, där de redan har infört bröstscreening. Men vi, liksom många andra EU-länder, har inte nationell täckning ännu.

Slutligen två viktiga synpunkter: varje land borde ha nationell vård av bröstcancer som stöds av tvärvetenskapliga enheter på lämpliga platser, och kvinnor över 69 år eller, i Irlands fall, över 65, får inte uteslutas från bröstscreening.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag vill gratulera de behöriga parlamentsutskotten för att ha tagit initiativet till att inleda denna gemensamma debatt om bröstcancer, med tanke på att det är en uppenbar och ständigt ökande risk för kvinnors och mäns hälsa, i allt yngre åldrar.

De återverkningar som sjukdomen har på organisationen av den egna tillvaron, familjelivet, arbetslivet och det sociala livet har redan berörts. Därför kräver vi i dag en gemenskapsstrategi som svarar på såväl befintliga omständigheter som framväxande trender och utmaningar för våra medborgares hälsa och i vilken alla tänkbara medel används för att vi ska uppnå de mål för märkbar minskning som vi har fastställt.

Bröstcancer är en sjukdom där välfungerande screening spelar en grundläggande roll, som vi har sett av den tillgängliga statistiken och som vi har hört i dag under debatten. Detta innebär dock att vi behöver en modern infrastruktur när det gäller material och utrustning och specialutbildad personal. Med hjälp av programmet ”Europa mot cancer” och alla andra möjligheter som strukturfonder, forskningsprogram osv. erbjuder måste vi svara på dessa utmaningar.

Tillbörlig medicinsk och psykologisk övervakning av patienten är också mycket viktigt, vilket vi redan har fått höra. Därför måste medlemsstaterna trygga dessa åtgärder för förebyggande, övervakning och behandling för alla medborgare över hela deras region. Detta är särskilt viktigt för de nya medlemsstaterna, i synnerhet eftersom vi ska välkomna ytterligare två nya medlemmar till ”vår familj”.

Jag vill betona den roll som det civila samhället spelar här i fråga om information och stöd till patienter. Det har utvecklats många intressanta initiativ i olika länder, och man har till och med samarbetat i ett nätverk på EU-nivå. Vi måste stödja deras arbete, i synnerhet i de nya medlemsstaterna, och ge möjlighet till utbyte av bästa metoder och mervärde till förmån för våra medborgares hälsa.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Fru talman! Jag vill framföra de varmaste gratulationer och ett tack till Karin Jöns, som inte bara är den huvudsakliga initiativtagaren till dagens förslag till resolution och till frågan, utan som också arbetar outtröttligt för att öka medvetenheten om bröstcancer. Detta innebär naturligtvis att det kommer att ges ett enormt stöd till detta förslag till resolution i morgon.

Bröstcancer är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i åldern 35–59 år, bland såväl mödrar som kvinnor som inte fött barn. Varje år dör 88 000 kvinnor och 1 000 män av bröstcancer i Europeiska unionen. Mammografi skulle kunna minska antalet dödsfall till följd av bröstcancer bland kvinnor mellan 50 och 69 år betydligt. Det har funnits riktlinjer inom EU på detta område sedan 1992, men än så länge har de bara genomförts i 11 medlemsstater, och skillnaderna i dödlighetsnivåer bland kvinnor är enorma. Det är anledningen till att vi otåligt väntar på den lägesrapport som kommissionsledamot Markos Kyprianou tillkännagivit för 2007.

I dag diskuterar Europaparlamentet emellertid inte bara tidig upptäckt av bröstcancer och det bästa sättet att behandla den på, utan även förebyggande. Vi måste undersöka orsakerna till bröstcancer mer detaljerat, i synnerhet den roll som giftiga kemikalier, miljöförstöring, diet, livsstil och genetiska faktorer spelar, och dessutom frågan om dessa faktorers växelverkan.

När parlamentet röstar om EU:s nya kemikaliepolitik om några veckor kommer vi att ha tillfälle att sända ett tydligt budskap om att vi tar förebyggande av cancer på stort allvar.

  Lissy Gröner (PSE). – (DE) Fru talman, mina herrar kommissionsledamöter, mina damer och herrar! I dag har vi fått ta del av de förkrossande siffror som vittnar om de följder som bröstcancer har på både kvinnors och mäns liv. Det beror på tillfälligheter om behandlingen inleds snabbt och effektivt och därmed hur hög chans kvinnan har att överleva.

Som samordnare för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har jag arbetat med denna fråga i många år, och vi har fått en hel del erfarenhet på området. Men det räcker inte. EU:s riktlinjer för kvalitetssäkrad mammografi har funnits i över tio år nu. I Belgien, där jag har mitt andra hem, kallas jag till rutinundersökning, medan inget alls sker i mitt hemland Tyskland. Mödrars, döttrars och hustrurs liv skulle kunna räddas, och traumat minskas.

Men framstegen sker i snigelfart. Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män lade fram ett utmärkt betänkande 2003, men det har skett väldigt lite efter det. Jag tror att den politiska viljan saknas på det här området: jag har märkt att viljan finns på EU-nivå, men det finns fortfarande mycket kvar att göra i medlemsstaterna. Det sjunde ramprogrammet för forskning ger oss nu återigen möjlighet att utöva påtryckningar så att det läggs mer pengar på forskning.

Även när det gäller andra kvinnosjukdomar, som exempelvis migrän, är de politiska påtryckningar man gjort för att göra framsteg och vidta tvärvetenskapliga åtgärder begränsade. Tvärvetenskapliga center för bröstcancer kan vara ett mycket effektivt bidrag, vilket mer än 20 års erfarenhet har visat i Förenta staterna. Nu har vi också sådana center i Europa, men inte heller här ser jag några tecken på äkta politisk vilja till ett verkligt genomförande.

Låt oss därför arbeta tillsammans i Europaparlamentet för att kämpa mot det trauma som bröstcancer utgör, och att göra detta för alla, inte bara för dem som har råd.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Trots de framsteg som har gjorts på områdena för diagnos och behandling är bröstcancer fortfarande den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor mellan 35 och 55. Uppskattningsvis dör över 130 000 kvinnor varje år av bröstcancer bara i Europa. Med två och en halv minuts mellanrum får en kvinna diagnosen bröstcancer. Alla kvinnor måste få tillgång till information, förebyggande och tillfredsställande behandling. Cancerscreening, med användande av mammografi, bör bli obligatorisk i alla medlemsstater. Det behövs fler informationskampanjer om hur en hälsosam livsstil ser ut. Förebyggande och behandling av bröstcancer borde också höra till prioriteringarna inom det sjunde ramprogrammet för forskning, särskilt i en tid då undersökningar visar att miljömässiga faktorer och livsstil också kan spela en roll vid utveckling av bröstcancer, vid sidan av genetiska faktorer.

  Britta Thomsen (PSE). – (DA) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Bröstcancer är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i åldern 35–50 år, och antalet kvinnor som överlever sjukdomen skiljer sig enormt från land till land. Vi måste uppmana medlemsstaterna att upprätta center som tillhandahåller information och råd om ärftlig bröstcancer, och vi måste uppmana kommissionen att presentera en lägesrapport om frågan vartannat år. Det är viktigt att prioritera forskningen på detta område. I EU:s sjunde ramprogram för forskning bör vi därför också anslå resurser till forskning om bröstcancer: inte bara om dess fysiologiska och tekniska aspekter och om alternativ till konventionella behandlingsmetoder, utan också om de sociala följderna och, i synnerhet, om orsakerna. Vi måste kunna lära av varandra, och detta är naturligtvis precis den sortens samarbete som EU också erbjuder en konstruktiv ram för. EU bör leda en europeisk kampanj för förebyggande av sjukdomen och för att informera kvinnor om hur de kan undersöka sina bröst. Dessutom bör de enskilda regeringarna genomföra nationella program för cancerscreening i alla medlemsstater, eftersom en tidig upptäckt av sjukdomen kan bidra på ett betydande sätt till att sänka dödligheten.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Fru talman! Cancerstatistiken i Europeiska unionen är oroväckande. Bröstcancer är den näst vanligaste typen av cancer, efter lungcancer. I Europeiska unionen konstateras ett nytt fall varannan minut, och var sjätte minut dör en kvinna av bröstcancer.

Det bästa sättet att bekämpa bröstcancer är genom regelbunden cancerscreening och genom att främja en effektiv diagnos av tumören. Ett omfattande användande av mammografi skulle kunna minska antalet dödsfall med så mycket som 35 procent, naturligtvis förutsatt att undersökningen utförs regelbundet och finns lättillgänglig för alla. Europeiska unionens bestämmelser där normer fastställs på detta område har varit bindande i 15 år. Trots detta har omkring hälften av länderna i unionen inte infört regelbunden screening. Detta måste ändras. Från Europaparlamentets sida förväntar vi oss ett tydligt gensvar på de åtgärder som Europeiska kommissionen har för avsikt att vidta för att hjälpa medlemsstaterna att nå sina mål. Ett av dessa mål är en minskning på 25 procent av den genomsnittliga dödligheten till 2008.

Vi behöver en samordnad strategi på EU-nivå för att kunna bekämpa bröstcancer. Nu är det dags för särskilda åtgärder. Över 100 000 kvinnor dör varje år i bröstcancer.

  Marta Vincenzi (PSE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I denna debatt har ämnen som förebyggande, hälsovårdens kvalitet, det akuta behovet av forskning och rätten till värdighet och till arbete tagits upp. Dessa ämnen är en integrerad del av Lissabonstrategin.

Parlamentets politiska mål är därför att visa på det akuta behovet av samordnat agerande, något som kommissionen måste utföra genom att ta på sig en starkare och mer synlig ledarroll i förhållande till medlemsstaterna. Det räcker inte att fastställa mål för 2008: vi måste övervaka dem, vidta korrigeringsåtgärder och ta reda på vilka framsteg som görs. Det delas inte ut några priser till mönsterländer på detta område, och det delas inte heller ut något straff till länder som inte gör några framsteg. Därför föreslår jag att kommissionen upprättar en sorts svart lista över länder som inte gör några framsteg, liksom vi redan gjort i fråga om flygbolag som inte garanterar säkerhet. Låt oss använda oss av den allmänna opinionens styrka, tillsammans med forskarsamhället, för att stödja gemenskapspolitiken.

  Karin Jöns (PSE), frågeställare. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Detta har varit en mycket viktig debatt, och en mycket bra sådan, för vi har återigen visat att parlamentet verkligen står bakom kvinnor som drabbats av bröstcancer, och deras familjer också. Dessutom är vi, vad jag vet, den enda lagstiftare i Europeiska unionen som uppmärksammar den internationella månaden för kampen mot bröstcancer genom att debattera strukturella förbättringar av behandlingen och tidig diagnos av bröstcancer.

Även om jag vill tacka kommissionen för att ha lovat oss att ta fram ett certifieringsförfarande för tvärvetenskapliga bröstcenter och för sjuksköterskor med specialistkompetens på området måste jag i dag ändå säga till kommissionsledamöterna att det verkligen skulle glädja oss om de lade ut dessa riktlinjer på webben, vilket inte skulle vara en överilad handling i denna tid av modern kommunikation, och att vi inte har slutat hoppas på att de ska tillhandahålla de befintliga riktlinjerna till försäljning i något annat än enbart bokform.

Den här debatten har dock för första gången uppmärksammat en helt ny synvinkel, dvs. frågan om hur man ska hantera kvinnor med bröstcancer i arbetsmiljön och deras återintegrering på arbetsmarknaden, och en kampanj har efterfrågats för att göra arbetsgivare medvetna om dessa frågor. Kommissionsledamot Vladimír Špidla har lovat oss en sådan i dag – om jag förstått honom rätt – och stort tack till honom för detta. Detta visar hur viktigt det är att det finns en stadga om rättigheter på arbetsplatsen för människor med kroniska sjukdomar, och jag tror att utskottet för sysselsättning och sociala frågor kommer att ägna sig åt den frågan.

Jag vill avsluta med att påpeka att svaret till dem som inte vet hur personer med bröstcancer ska behandlas är att de ska behandlas likadant som personer med andra typer av cancer. De ska inte brännmärkas – vilket olyckligtvis är något som fortfarande sker – utan helt enkelt behandlas precis som vanligt, för det är förmodligen det som gör dem mest gott.

  Talmannen. Tack så mycket, fru Jöns. Även om det bara är meningen att jag ska vara talman för denna debatt ska jag göra något som det inte är meningen att jag ska göra, och stödja er uppmaning till att riktlinjerna ska läggas ut på webben. Kommissionen behöver inte använda boken som ett medel för att tjäna in kostnaderna.

  Markos Kyprianou , ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka ledamöterna för en mycket intressant och användbar debatt. Jag kände från början till att vi stod på samma sida, men det är bra att inge varandra ny tillförsikt, närhelst det är möjligt. Jag skulle mycket kort vilja svara på några särskilda punkter och sedan göra några allmänna kommentarer, som kommer att handla om den fråga som tagits upp.

Vi känner till frågan om bröstcancer hos män, som John Bowis tog upp. Vi måste ta itu med den som en sällsynt sjukdom, eftersom det är mycket mindre förekommande än hos kvinnor. Vi inriktar oss på det, och kommer att ta upp det med experter mycket snart för att se hur vi kan inbegripa det i framtida riktlinjer, men som en sällsynt sjukdom, på samma sätt som vi har tagit itu med andra sällsynta sjukdomar.

När det gäller forskning skulle jag vilja upprepa att miljöorsaker är en del av planen. Det nya sjunde ramprogrammet kommer att ge möjlighet att öppna forskningsområdet. Växelverkan mellan gener och miljö och utveckling av cancer kommer också att omfatta livsstil och andra stora riskfaktorer. Vi kommer sedan att lära oss mer om sjukdomens orsaker. Detta är en prioritet, eftersom förebyggande är mycket viktigare än att efterbehandla sjukdomen.

Frågan om andra typer av cancer togs upp av Adamos Adamou. Vi arbetar med dessa och inriktar oss inte bara på en typ. Varje typ är ett särfall och kräver särskilda riktlinjer och ett särskilt tillvägagångssätt. Vi väntar oss ha riktlinjer för livmodershalscancer till nästa år, för prostatacancer 2008, och för kolorektal cancer 2009. Vi måste utvärdera, vi behöver forskning, vi måste sammanställa allt och sedan utarbeta riktlinjer.

Vi arbetar också på andra områden, som hepatit B och C-virus, eftersom vi vet att de orsakar levercancer, liksom sådana aspekter som tobak, fetma och andra orsaker till cancer.

Vi har lagt fram riktlinjer och rekommendationer om hur medlemsstaterna ska ta itu med detta och med ojämlikheterna. Dessa har inte någon rättsverkan, så vi kan inte påtvinga medlemsstaterna dem. De representerar bästa praxis. Med er hjälp uppmuntrar vi medlemsstaterna och utövar påtryckningar på dem för att efterleva riktlinjerna. Jag ser fram emot att diskutera detta när vi har utarbetat rapporten. Vi kommer då att kunna diskutera medlemsstaternas resultat och åtaganden.

Detta är en oroande fråga. Antalet drabbade är skrämmande. Om vi måste utöva påtryckningar på medlemsstaterna för att få dem att göra sitt arbete i denna fråga, så kan ni föreställa er vad som händer med sällsynta sjukdomar som inte påverkar så många människor. Om jag ska uttrycka det cyniskt och rakt på sak, finns det inte så mycket politisk påtryckning. Om vi slutar att tänka på det skulle vi kunna få panik, men det går inte. Vårt arbete är att se till att medlemsstaterna uppfyller sina åtaganden och följer de rekommendationer som de antar och de riktlinjer som de går med på. Vi ska arbeta på detta, inte bara i förhållande till bröstcancer utan när det gäller alla de ojämlikheter som tyvärr fortfarande existerar inom Europeiska unionen, inom medlemsstater och mellan medlemsstater. Detta är inte den europeiska union av solidaritet som vi alla eftersträvar och som vi alla har gått med i.

Detta gäller för användningen av strukturfonder. Pengarna finns där, men om inte medlemsstaterna går med på att prioritera användningen av dem för hälsovård finns det inget som vi kan göra. Det är en utmaning för oss att få medlemsstaterna att anta denna politik.

Om inte medlemsstaterna erkänner att det inte är en kostnad utan en investering att använda pengarna till hälsovård – och vi måste övertyga dem om detta – kommer inte situationen att förbättras. Det är där som vi måste samarbeta och samverka.

  Vladimir Špidla , ledamot av kommissionen. (CS) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka er för denna debatt, som har varit mycket givande och varigenom frågan om bröstcancer har klargjorts utifrån en rad perspektiv. Jag välkomnar att andra frågor tagits upp i debatten, däribland sociala frågor, vilket visar att omständigheterna runt denna sjukdom sträcker sig utanför enbart medicinska faktorer och också berör kampen mot diskriminering på arbetsplatsen och i samhället som helhet.

Det är också tydligt att de direkta möjligheter som finns tillgängliga för EU är begränsade, men att vi inte gör det mesta av de möjligheter som vi har tillgängliga, och enligt min uppfattning är detta en av de största utmaningar vi står inför. Jag vill tacka parlamentet i allmänhet, för jag tror fullt och fast att vi verkligen kan lösa den här frågan, direkt eller indirekt, om vi lyckas upprätthålla denna nivå av beslutsamhet och politisk vilja. Med tanke på att det sociala området och sjukvårdsområdet alltid mäts i enheter och att dessa enheter är enskilda personer, kan alla framsteg, hur små eller stora de än är, i slutändan omvandlas i människoliv, och jag är övertygad om att vi kan nå sådana framsteg och att resultaten kommer att bli tydliga.

  Talmannen. Ett resolutionsförslag (B6-0528/2006) har lagts fram i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen för att avsluta debatten.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

  Talmannen. – Nästa punkt är en andrabehandlingsrekommendation från utskottet för kultur och utbildning om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om genomförandet av ett stödprogram för den europeiska audiovisuella sektorn (Media 2007) (06233/2/2006 – C6-0271/2006 – 2004/0151 (COD)) (Föredragande: Ruth Hieronymi) (A6-0337/2006).

  Ruth Hieronymi (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! I dag ska vi diskutera Media 2007, ett tredje generationens stödprogram för den europeiska filmindustrin.

Jag vill framföra ett varmt tack till ledamöterna i utskottet för kultur och utbildning och till de rådgivande utskotten för ett utmärkt samarbete, och också särskilt till kommissionsledamot Viviane Reding och hennes personal som tillsammans med parlamentet har gjort allt de kunnat för att försöka hjälpa den europeiska audiovisuella industrin att vidareutvecklas och bli en framgång.

För exakt ett år sedan i dag, den 25 oktober 2005, antog vi i parlamentet detta förslag till program med stor majoritet. Vi hade velat anta programmet i god tid – och med detta menar jag tidigt – så att det skulle kunna vara tillgängligt för Europas filmskapare från och med den 1 januari 2007, men Europeiska rådet planerade tyvärr inte tillräckligt långsiktigt för att kunna hålla sig till tidsplanen, och krävde att vi först skulle föra några svåra finansiella förhandlingar.

Programmet Media 2007 är strukturerat på samma sätt som de föregående, framgångsrika programmen Media och Media Plus och täcker utbildning, utveckling och försäljning inom den audiovisuella sektorn, men inte produktion, vilket är medlemsstaternas sak att hantera. Det som gör programmet Media så otroligt viktigt är att den audiovisuella sektorn är en av de snabbast växande ekonomiska sektorerna, inte bara i Europa utan över hela världen, vilket vi är medvetna om. Om Europa vill hålla jämna steg måste man komma på rätt spår.

Programmet Media är ett svar på två kärnproblem på den europeiska audiovisuella marknaden, varav det första är dess uppsplittring, som huvudsakligen kan tillskrivas vår kulturella, språkliga och nationella mångfald. Samtidigt som den är en skatt, och en av de mest betydelsefulla skatter som Europa äger, utgör den stora utmaningar i fråga om marknadsutveckling. För det andra lider den audiovisuella marknaden i Europa av kronisk underkapitalisering. Med programmet Media kan vi svara effektivt på dessa utmaningar.

Programmet Media har bidragit till att finansiera 90 procent av alla filmer som producerats för export inom Europa, och varje euro som investerats genom programmet medför ytterligare 20 i uppföljande investering. Därför var det absolut rätt av kommissionen, och kommissionsledamot Viviane Reding i synnerhet, att trycka på som de gjorde för en tillräcklig finansiering för detta program från Europeiska unionens sida och föreslå att den skulle uppgå till en miljard euro. Det är beklagligt att rådet inte kunde förmås att godta detta belopp under förhandlingarna, då det sänktes till 671 miljoner euro, vilket gör att vi har lyckats upprätthålla det rådande läget utan att uppnå någon vidare utveckling.

I det nya programmet införlivas dock tre prioriteringar. Den första är digitalisering, den andra förbättrat samarbete på alla nivåer och den tredje bättre tillgång till finansiella institutioner som specialiserar sig på finansiering av filmer. Allt jag kan säga om detta är att vi uttalar oss starkt för att programmet snabbt ska komma i gång, att det ska kunna genomföras framgångsrikt och att det som vi hoppas kommer att bli en tillräcklig finansiering i nästa omgång.

  Viviane Reding, ledamot av kommissionen. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vet att alla parlamentsledamöter liksom jag värderar programmet Media högt, ett erkänt program som har inneburit ett stöd för den europeiska audiovisuella sektorn sedan det lanserades. Vi befinner oss nu i den fjärde generationen av detta program, och vi har hållit fast vid den grundläggande strukturen medan vi har förnyat de precisa delarna som är kopplade till tekniska framsteg, vilket visar att programmets värde är erkänt, att det är viktigt, att det erkänns enhälligt av personerna inom sektorn och att det är av avgörande betydelse för framtiden för vår audiovisuella kreativitet och vårt audiovisuella arv.

Europaparlamentets orubbliga stöd gläder mig mycket, och i synnerhet föredragandens, Ruth Hieronymis, konstruktiva och fasta stöd. Andrabehandlingsrekommendationen utgör ett nytt steg mot att programmet ska kunna träda i kraft snabbt 2007. Parlamentet har gjort sin del, och nu måste de slutliga besluten fattas av rådet. Jag hoppas att de som arbetar inom den audiovisuella sektorn i och med detta program kommer att gynnas på ett smidigt sätt från och med nästa år av detta stöd, som är så betydelsefullt för dem av flera anledningar: för det första för Europas kulturella mångfald, för det andra för skapandet av europeiska produktioner och slutligen för stabiliteten hos en väl fungerande industri. Jag för min del kommer precis som tidigare att främja antagandet av detta beslut, som kommer att bli ett avgörande steg för den europeiska audiovisuella sektorns framtid.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! Dagens förslag till Europaparlamentets antagande av den gemensamma ståndpunkten inför beslutet att genomföra ett stödprogram för den europeiska audiovisuella sektorn kan sägas vara resultatet av ett stort antal människors personliga uthållighet och systematiska arbete. Detta gäller i synnerhet föredraganden, Ruth Hieronymi, som också jag, i egenskap av föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, uppriktigt vill gratulera, samt den person som haft en ledande roll i arbetet med raden av Mediaprogram, nämligen kommissionsledamot Viviane Reding.

I samarbete med Europeiska kommissionen och rådet har vi fastställt slutversionen av texten i programmet Media 2007–2013, som ger särskilt mervärde till utvecklingen av den europeiska audiovisuella sektorn som, utöver den ekonomiska fördelen och betydelsen och det förestående bidraget till utveckling av sysselsättning i Europeiska unionen och av den audiovisuella industrins konkurrenskraft, också har ett särskilt socialt och kulturellt värde.

Den audiovisuella sektorn har i dag en enorm potential för att bekämpa könsstereotyper och odla europeiska samhällens attityder och uppförande utifrån traditioner, oförändrade värden och respekt för människors värdighet och unika karaktär.

Tack vare Europaparlamentets bidrag till förstärkningen av skedet före och efter produktion för majoriteten av Europas audiovisuella producenter kommer det nya programmet Media 2007 även i fortsättningen att belysa deras betydelse för främjandet av den kulturella dialogen och det språkliga och kulturella arvet.

Vi hoppas också att en respekterad och stark europeisk industri med ett varierat innehåll kommer att främjas inom ramen för globalisering av konkurrenskraften och Lissabonstrategins mål för att de europeiska värdena ska utvecklas och göras tillgängliga genom större uppmärksamhet för främjandet av de mindre talade språken ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Marianne Mikko, för PSE-gruppen. – (ET) Mina damer och herrar! Först och främst vill jag återigen gratulera Ruth Hieronymi, föredraganden, som skickligt har gjort Media 2007 till ett utmärkt dokument i syfte att stödja den europeiska filmindustrin.

Jag är glad, men samtidigt orolig. Jag är glad över att stödet för digitalisering har blivit en central del av programmet Media 2007, men jag är orolig för att den europeiska filmindustrin inte kommer att kunna bli konkurrenskraftig i och med den nuvarande finansieringsnivån.

Digitalisering är en utmaning som är nödvändig inom den europeiska audiovisuella sektorn för att man ska kunna utveckla dess innovationsförmåga. Digitaliseringen skulle kunna bli ett effektivt medel för att överbrygga den europeiska marknadens delning.

Jag vill tacka kommissionen, rådet och alla mina kolleger som har stött mina ståndpunkter i egenskap av skuggföredragande. Vad gäller den befintliga situationen har andelen produktioner från USA på europeiska tv-kanaler återigen nått en rekordnivå. Hollywood regerar också våra biografer.

Det fanns en tid då biografen tillhörde Fassbinder och den franska nya vågen. Mer nyligen tillhörde den Kaurismäki och Dogmagruppen. Nu vill den intelligenta europeiska biopubliken se asiatisk filmproduktion.

Jag vet att uppkomsten av begåvade filmskapare huvudsakligen beror på tillfälligheter. Den nuvarande bristande finansieringen innebär att nästa europeiska filmgeni kanske åker och arbetar i USA eller övergår helt och hållet till ett annat arbetsområde.

Medier är inte bara en industri. Medier utgör en möjlighet att skapa en identitet, och eftersom Europeiska unionen inte kan fungera utan en europeisk identitet vill jag återigen betona hur viktigt det är att vi stöder vår filmindustri.

Jag vill tacka er alla för det arbete ni har utfört, men jag måste avsluta med att säga att det som har uppnåtts på området för finansiering är på en lägre nivå än det var när vi inledde arbetet. Detta är beklagligt för Europa.

  Alfonso Andria, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det har redan gått ett år sedan vi vid första behandlingen välkomnade det utmärkta arbetet av föredraganden, som jag återigen vill gratulera till det senaste arbetet. Vidare diskuterade Ruth Hieronymi, jag själv och andra parlamentsledamöter dessa frågor i september förra året med medlemmar av den italienska regeringen och aktörer inom sektorn, under en lång och intressant debatt när den ansedda filmfestivalen i Venedig firade sitt 57-årsjubileum.

Vi är medvetna om att det har uppstått en försening. Europaparlamentet har med stor ansvarskänsla agerat mycket snabbt och presenterar i dag den slutliga texten i betänkandet om programmet Media här i kammaren. Texten har naturligtvis förbättrats avsevärt i och med att resurserna har gjorts mer tillgängliga för potentiella förmånstagare, att samarbetet med andra gemenskapsprogram på området för utbildning, fortbildning och forskning har stärkts och att tillgången till kredit har underlättats för den audiovisuella industrin för att den ständiga bristen på finansiering inom sektorn ska avhjälpas.

Dessutom innebär användandet av ny teknik oundvikligen en övergång till rationaliserade kostnader och en konsekvent konkurrenskraft. Jag föreslår därför att kommissionen tar på sig ansvaret för att utvärdera de pilotprojekt som har utförts och dela erfarenheter på de områden där de har lyckats.

Avslutningsvis vill jag återuppta det förslag som jag lade fram inför parlamentet förra året i samband med betänkandet om bevarandet av filmarvet, om att skapa ett tematiskt europeiskt filmarkiv för att bevara ett noggrant urval av filmer om historiska händelser och om händelser som relaterar till utvecklingen av gemenskapsprojektet.

  Helga Trüpel, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Också jag vill börja med att tacka Ruth Hieronymi varmt för hennes arbete och kommissionsledamot Viviane Reding för hennes goda samarbete.

Det vår mediepolitik egentligen handlar om är en vidare utveckling av det specifika estetiska språket i europeiska filmer. I hjärtat av vår kulturella självbild finns en önskan att kämpa mot Hollywoods dominans, att visa våra egna filmer, karakteriserade som de är av den europeiska mångfalden, och att underlätta produktionen och distributionen av dem. Fastän vi vet att den audiovisuella industrin också är av enorm betydelse för Lissabonstrategin och Europas ekonomiska utveckling handlar detta inte bara om ekonomi utan också, i en djupgående betydelse, om kulturpolitik och om kulturell identitet och kulturell mångfald.

Jag instämmer med tidigare talare som har tagit upp underkapitaliseringen, behovet av att snabbt få i gång programmet Media och en bättre finansiering av det.

  Seán Ó Neachtain, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle också vilja gratulera föredraganden, Ruth Hieronymi, till hennes arbete och kommissionsledamot Viviane Reding till hennes arbete med att stödja detta program.

Jag stöder fortsättningen av programmet Media för perioden 2007–2013. Samtidigt som EU integreras närmare måste vi komma ihåg att det är mycket viktigt att vi försöker skydda och främja våra olika kulturella och språkliga skillnader inom själva EU. Vi måste alltid komma ihåg att EU:s mångfald är dess största tillgång. I själva verket kommer Mediaprogrammet att bidra till utvecklingen av den audiovisuella sektorn inom EU under de kommande sex åren.

I ändringsförslag från Europaparlamentet har vi sett till att den europeiska filmen erkänns inom ramen för Mediaprogrammet med tanke på interkulturell dialog, språklig och kulturell mångfald samt icke-diskriminering.

  Thomas Wise, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Detta förslag har varit ytterligare en del i försöken att föreskriva EU ideal och påtvinga censur på en intet ont anande allmänhet. Det handlar mindre om stöd till industrierna inom EU, och mer om att skydda dem från konkurrens utifrån den riktiga världen.

Jag måste fråga: varför är detta förslag nödvändigt? Ja, kanske för att EU genom att genomföra detta program kan utnyttja ytterligare ett område för att föra ut sitt budskap till folk som inte tror eller räknar med att de manipuleras. Jag citerar: ”Det skall påpekas att Media-programmet (…) nu på ett tydligare sätt tar fasta på den europeiska filmens betydelse för interkulturell dialog”. Men man ignorerar fullständigt den större interkulturella dialogen mellan olika europeiska kulturer och dialogerna på ett internationellt plan, på den indiska subkontinenten till exempel. Det tar inte slut där, utan i varje del av detta betänkande fastställer man vederbörligen ytterligare ett försök att blanda sig i ekonomisk verksamhet.

Vi får höra att programmet kommer att kosta 671 miljoner euro. Vi vet också att den som betalar bestämmer. Men var finns mervärdet? Vem gynnas? Man ignorerar det som folk kanske vill se, om de ges friheten att välja. EU kommer dock att gynnas genom att marknaden snedvrids i folks huvuden. Å ja, EU-medborgarna, dessa stackare som fick ett påtvingat medborgarskap, från vilket det inte finns någon undanflykt!

  Tadeusz Zwiefka (PPE-DE). – (PL) Jag vill börja med att tacka föredraganden för hennes utmärkta arbete. Den audiovisuella sektorn utgör, som vi alla är medvetna om, en mycket betydelsefull del av vår ekonomi. Över en miljon människor är anställda inom denna sektor. Den spelar också en avgörande social och kulturell roll, eftersom det finns en tv-apparat i nästan alla europeiska hushåll.

Olyckligtvis, och det smärtar mig att säga detta, utgörs den europeiska filmmarknaden bara till 26 procent av filmer som är producerade i Europa, i förhållande till de 71 procent som utgörs av amerikanska produktioner. Jag håller inte med föregående talare om att det har med någon sorts manipulation att göra här. Det kommer an på oss att erbjuda den europeiska publiken ett val. Det måste dock vara ett val som omfattar europeiska produktioner av god kvalitet, för de procenttal som jag just nämnde speglar verkligen inte kvaliteten på de filmer som finns tillgängliga. Man får därför hoppas att programmet Media 2007 bidrar till att återställa balansen.

Att stärka den europeiska kulturella mångfalden och Europas filmproduktion är ett nobelt syfte, men det kan bara uppnås genom att den europeiska audiovisuella sektorns konkurrenskraft samtidigt stärks. Digitalisering är naturligtvis ett sätt att bekämpa splittring och bristande investering på den europeiska filmmarknaden, men vad som verkligen krävs är ett bättre distributionssystem på den europeiska marknaden och också på de internationella marknaderna. I dag främjar de tekniska framstegen när det gäller digitala tjänster bättre spridning av europeiska audiovisuella produkter. Men i och med bristen på engagemang från den privata sektorns sida, i synnerhet inom ramen för finansiering av satsningar på det audiovisuella området, kommer programmet Media 2007 inte att kunna genomföras till fullo. Det befintliga erbjudandet när det gäller kredit för audiovisuell produktion är i hög grad otillräckligt, i synnerhet vad gäller filmer som görs av små och medelstora producenter. Samma sak gäller för de beviljanden av medel som finns för unga filmskapare.

Jag hoppas att programmet Media 2007 inte kommer att gå till spillo.

  Nikolaos Sifunakis (PSE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Detta är en synnerligen viktig dag för utskottet för kultur och utbildning, eftersom de betänkanden som utarbetats av mina vänner Ruth Hieronymi, Vasco Graça Moura, Lissy Gröner, Doris Pack och Hannu Takkula om de fleråriga programmen för den audiovisuella sektorn, kultur, ungdomsfrågor, utbildning och europeiskt medborgarskap har lagts fram för slutligt godkännande av parlamentet. Ledamöterna i vårt utskott har gjort sig förtjänta av gratulationer.

Trots att godkännandet av programmen blivit försenat, vilket berodde på svårigheter att enas om budgetramen, tror vi att de resurser som tillhandahålls kommer att göra det möjligt för dessa program att även i fortsättningen erbjuda möjligheter, även om resurserna inte är tillräckliga.

Särskilt programmet Media kan komma att spela en viktig roll när det gäller att förbättra den europeiska filmindustrins konkurrenskraft, genom att man ger ekonomiskt stöd till utveckling av audiovisuella arbeten, yrkesutbildning inom sektorn och en ökad distribution och omsättning av europeiska arbeten. I detta sammanhang måste vi också belysa de ansträngningar som gjorts av Viviane Reding.

Utvecklingen och främjandet av europeiska filmer är av stor vikt för upprätthållandet av den kulturella mångfalden, den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen. Olyckligtvis är den stora rikedom som Europas språkliga och kulturella mångfald utgör också orsak till ett ännu större strukturellt problem på den audiovisuella marknaden. Jag syftar på den omfattande uppsplittring av de nationella marknaderna, som gör att den europeiska filmindustrin inte kan vinna en större andel av den europeiska och den globala marknaden.

Media 2007 måste hjälpa till att bekämpa bristen på spridningen över gränserna av europeiska verk.

  Bernat Joan i Marí (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja gratulera och tacka Ruth Hieronymi för hennes utmärkta arbete och kommissionsledamot Viviane Reding för den ståndpunkt hon har intagit.

Jag anser att det är mycket viktigt att stödja den audiovisuella sektorn och den europeiska filmindustrin för att säkerställa mångfald och pluralitet inom EU och att arbeta mot Europeiska unionens huvudmål. Jag anser att det också är mycket viktigt för hotade kulturer, för språken i statslösa nationer, för minoritetsspråk och så vidare. Hänvisningen i betänkandet till de regionala och lokala nivåerna är mycket viktig, eftersom det riktar sig mot behovet av verklig mångfald inom Europeiska unionen. Detta är ett stort stöd. Vi måste också stödja oberoende producenter för att berika audiovisuell produktion och ställa den mer i samklang med verkligheten och med europeisk kultur.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! I vilket land i Europeiska unionen man än tittar på tv tror man, om det inte är nyheter som sänds, att man är i Förenta staterna. Det är den amerikanska kulturen som regerar. Denna motbjudande kultur med våld, brottslighet, våldtäkt osv. som tar sig in i våra hem så lätt. Vi måste skydda den europeiska familjen från denna kultur som inte passar oss. Vi måste därför helt klart göra den europeiska filmen starkare. Vi måste förstärka denna kontinents kultur och civilisation, men jag är rädd för att vi med de medel som anges i betänkandet inte kan förändra något.

Televisionen är ”nitroglycerin” i händerna på personen som kontrollerar den. Den serverar det som denna person vill ha. Jag vill hänvisa till EuroNews, som vi finansierar, där det italienska folket nyligen kallades maffia på grund av någonting som hade att göra med fotboll. EuroNews tillämpar sina egna regler och säger ”Makedonien” till skillnad från Europeiska unionen, som kallar detta land f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (FYROM).

Samtidigt som vi ger ekonomiskt stöd måste vi därför kontrollera var våra pengar hamnar och vad delar av dem spenderas på. Detta är viktigt om vi vill nå framgång i en fråga av avgörande betydelse, för det handlar om opinionsbildning. Man kan naturligtvis också göra medlemsstaternas historia mer allmänt känd om man vill. Jag känner inte till Polens historia, och polackerna känner inte till Greklands historia. Nu är vi en enda familj. Vi borde känna till varandras bakgrund. Vilka vi är och vart vi vill komma. Därför måste detta program stödjas ekonomiskt, och jag hoppas på en sådan åtgärd, men detta kräver naturligtvis mod i stället för den metod som vi använder oss av i dag.

  Viviane Reding, ledamot av kommissionen. (FR) Herr talman! Jag vill återigen tacka Europaparlamentet, och i synnerhet utskottet för kultur och utbildning och dess ordförande och föredragande, för det värdefulla stödet till förmån för den europeiska kreativiteten och filmkonstens mångfald.

Jag delar de åsikter och bekymmer som de ledamöter har som säger att finansieringen olyckligtvis inte räcker till för våra ambitioner. Vi fick inte det ekonomiska stöd som vi bad om: det är beklagligt men sant. Därför måste vi agera för att säkerställa att det nya programmet, med en lägre finansiering, blir en möjlighet att dra ett streck över det förflutna så att vi kan koncentrera oss på de åtgärder som verkligen har ett mervärde för Europa, samtidigt som vi uppmanar de nationella regeringarna att ta ansvar för övriga åtgärder.

Liksom föredraganden redan har förklarat kommer vi därefter att hålla oss till de åtgärder som har visat sig vara effektiva under tidigare år. Vi kommer dock samtidigt att tillfoga exempelvis stöd för beställvideo, som håller på att bli en prioritering. Vi kommer också att stödja digitalisering, vilket särskilt är en möjlighet för spridning av europeiska produktioner, och vi kommer att ge större stöd till distribution för att skapa den samverkan som är nödvändig för webbfilmens tidsålder. Vi kommer också att införa en ny åtgärd till stöd för europeiska filmer på nya marknader på andra kontinenter. Dessa är de viktigaste delarna i detta initiativ, som får ett nästan enhälligt stöd från Europaparlamentet, ministerrådet och sektorn. Jag vill tacka för parlamentets stöd, som kommer att erkännas externt både av de audiovisuella produktionernas publik och skapare.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

  Talmannen. – Nästa punkt är en andrabehandlingsrekommendation från utskottet för kultur och utbildning om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av programmet Kultur (2007–2013) (06235/3/2006 – C6-0269/2006 – 2004/0150 (COD)) (Föredragande: Vasco Graça Moura) (A6-0343/2006).

  Vasco Graça Moura (PPE-DE), föredragande. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den process som kommer att kulminera i omröstningen om ramprogrammet Kultur (2007–2013) vid andra behandlingen har varit komplicerad och långsam: långsam huvudsakligen på grund av en rad bakslag angående budgetramen, vilket vi alla minns, och komplicerad på grund av frågans natur och de olika bidragen till debatten från alla medlemmar av de övriga utskotten, som yttrat sina åsikter inför medlemmarna av det direkt berörda utskottet.

Alla dessa bidrag resulterade i en omfattande dialog om ramprogrammet Kultur (2007–2013), som därefter gick från första behandlingen till det nuvarande skedet i förfarandet. Denna process har utmärkts av formella och informella inlägg från såväl kommissionen som rådet, vilka har lett till sådana givande utbyten av åsikter och ståndpunkter som vi kunnat enas om som bara kan betraktas som mycket positiva.

Detta har resulterat i att de flesta av de ändringsförslag som parlamentet antog vid första behandlingen har skrivits in i den gemensamma ståndpunkten. Av dessa ändringsförslag vill jag belysa den uttryckliga hänvisningen i skälen och i huvuddelen av artikel 3 till betydelsen av ett gemensamt kulturarv som vi européer kan dela, en tanke som innefattar programmets målsättningar.

Vi måste därför fortlöpande övervaka genomförandet av de specifika mål som fastställs i programmet när det gäller detta enormt stora arv som har förankrats på alla områden av människans aktivitet i århundraden. Med tanke på att dessa områden relaterar till vår civilisation och kultur speglar de också vår identitet.

Det har också gått att enas om tillfredsställande arrangemang för en tidsplan för åtgärderna, som beräknas ta mellan ett och fem år, för intervention av kulturaktörer, vars antal per land kommer att variera beroende på åtgärdens natur, och för de medel från budgeten som alla berörda sektorer har beviljats, särskilt beviljandet av ytterligare resurser för samarbetsåtgärder, dvs. för mindre projekt, i motsats till storskaliga eller fleråriga samarbetsprojekt. Detta kommer att möjliggöra ett övervägande av åtgärder av småskaliga aktörer, som ofta befinner sig närmast medborgarna, utan att de storskaliga, mer synliga åtgärderna, som omfattar fler länder över en längre tidsperiod, glöms bort.

Utöver allt detta vill jag belysa bestämmelsen om särskilda åtgärder som syftar till att väcka medvetenhet om den kulturella mångfalden i medlemsstaterna hos den europeiska befolkningen. Några av dessa åtgärder tillgodoses redan, som exempelvis de europeiska kulturhuvudstäderna och stöd till europeiska organ som agerar på kulturområdet som, vilket är mycket viktigt, fungerar som ambassadörer för den europeiska kulturen och av vilka många har fått ett betydande stöd av parlamentet tidigare.

Om bestämmelserna ändras med anledning av gällande budgetförordning, och dessa organ alltså ställs inför det faktum att de måste ansöka om det stöd de behöver inom ramen för programmet Kultur (2007–2013), är det mycket viktigt att de inte förbises och att de kan fortsätta med sin verksamhet.

Kommissionen och rådet förväntar sig att programmets sektorsövergripande natur kommer att göra det mycket flexibelt och möjliggöra stöd till många innovativa förslag. Jag hoppas verkligen att de har rätt, trots vissa reservationer som jag nämnde under debatten vid första behandlingen.

Mot denna bakgrund av institutioner som arbetar tillsammans och rör sig i samma riktning finns det bara en negativ punkt, och den är lätt att identifiera. Jag syftar på vad som bara kan beskrivas som de mycket knappa resurser som beviljats programmet Kultur (2007–2013). Vid första behandlingen fäste ett flertal av oss som deltog i debatten – med andra ord inte bara jag i egenskap av föredragande – uppmärksamheten på denna punkt.

Detta är ett tredje generationens program som syftar till att gå längre och vara effektivare än tidigare program. Det är ett program som omfattar ett bredare spektrum av åtgärder och ståtar med ett större antal intresserade medlemsstater. Det omfattar också högre förvaltnings- och övervakningskostnader, och ändå ligger budgetanslaget långt under vad som skulle behövas för att nå dessa mål och långt under vad alla ansvariga – ledamöter av kommissionen, kulturministrar, kulturaktörer och -utövare och politiker – anser vara absolut nödvändigt.

Trots detta anser jag att vi bör uttrycka vår önskan om att programmet Kultur (2007–2013) ska bli en stor framgång och att det ska utgöra ett uttrycksfullt bidrag till utvecklingen av det Europa som vi alla känner oss engagerade i.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Det gläder mig att vara här i slutet av den andra förhandlingsrundan. Jag får ett mycket positivt intryck när det gäller att gå vidare med den slutliga omröstningen och beslutet. Vi ser nu över den rad av program som jag har ansvar för, inbegripet program för unga, utbildning och medborgare.

Vi inleder med kultur. Detta är mycket symboliskt och ytterst viktigt, eftersom vi anser att kultur, liksom i det förflutna, kan ge många viktiga svar om EU:s framtid. Låt mig påminna er om att ordförande José Manuel Barroso i december 2004 sa att kulturella värden rankas högre än ekonomiska värden, eftersom ekonomin hjälper oss att leva, men det är kulturen som gör livet värt att leva.

Det gläder mig att kunna säga att hela lagstiftningsförfarandet karakteriserades av ett utmärkt samarbetsklimat mellan våra institutioner och ledde oss fram till en mycket tillfredsställande kompromiss. Jag skulle i synnerhet vilja tacka föredraganden, Vasco Graça Moura, för hans utmärkta arbete och av liknande anledningar hela utskottet för kultur och utbildning, under ledning av ordförande Nikolaos Sifunakis. Utskottets stöd för detta program är ett viktigt bidrag till det kommande beslutet.

Det gläder mig också att den allmänna linje som kommissionen föreslog i det ursprungliga förslaget har välkomnats av både parlamentet och rådet. Nästa kulturprogram kommer således för det första att främja den gränsöverskridande rörligheten för människor som arbetar inom den kulturella sektorn, för det andra den gränsöverskridande spridningen av konstverk och av konstnärliga och kulturella produkter, och för tredje interkulturell dialog.

Jag är likaså övertygad om att programmet kommer att bidra till det blomstrande multilaterala samarbetet inom EU, liksom till utvecklingen av en europeisk identitet, tack vare den interaktivitet som vi uppmuntrar till mellan medborgare. Vi kommer att ha 400 miljoner euro till vårt förfogande.

Jag skulle också vilja tacka Europaparlamentet för dess stöd. Vi kanske räknar med mer stöd, men för det första måste vi bli medvetna om begränsningarna, och för det andra växer stödet, och det kommer fler tillfällen att organisera samarbete. Men, som Vasco Graça Moura just sa, måste vi vara effektiva.

Jag vill bekräfta att kommissionen är beredd att godta de tre ändringsförslagen som finns i betänkandet. De motsvarar kompromissen mellan våra tre institutioner. Jag hoppas i mycket hög grad att man vid nästa möte med rådet (kultur) i november kommer att nå ett slutligt beslut.

  Bogusław Sonik, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag stöder det övergripande målet med detta program, nämligen att stärka det gemensamma europeiska kulturområdet och förstärka känslan av europeiskt medborgarskap. Detta är mycket lovvärda mål.

Jag blev dock förvånad då jag läste i rådets gemensamma ståndpunkt från juni i år att programmet Kultur (2007–2013) ska bidra till, jag citerar ”att stärka gemenskapens övergripande mål, […] genom att […] bidra till att undanröja alla former av diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning”. Övergripande gemenskapsmål – vad är det för nyspråk? Bevittnar vi en återfödelse av den socialistiska realismen? Innebär allt detta att det huvudsakliga rättesnöre som används vid bedömningen av framtida projekt kommer att vara deras förmodade inverkan på diskriminering? Det kanske skulle vara bäst att låta Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet i Wien eller det nyligen upprättade Europeiska jämställdhetsinstitutet utföra bedömningen av projekten. Jag skulle vilja påpeka att jag inte fann någon sådan hänvisning i den tidigare versionen av programmet, Kultur 2000.

Europa var delat i över 50 år. Därför bör vårt program erbjuda en möjlighet att öka medvetenheten om och förståelsen av den kulturella mångfalden i Europas länder, och i synnerhet de kulturer som förtrycktes av den kommunistiska totalitarismen i framför allt Central- och Östeuropa. Detta bör vara tanken som ligger till grund för projekten i den nya versionen av programmet Kultur (2007–2013). Kultur bör uppfattas som ett medel för att underlätta den kulturella integrationen av 27 medlemsstater snarare än som en integrerad världsåskådning. Kultur måste åtnjuta total frihet. Den främjar anledningen till frihet mest effektivt när den är delaktig i att sprida den.

  Guy Bono, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden Vasco Graça Moura till det arbete han har utfört när det gäller den grundläggande frågan i programmet Kultur 2007, och i synnerhet när det gäller den överenskommelse som han nått för Europaparlamentets räkning.

Jag skulle kortfattat vilja gå igenom de tre punkter som jag kämpat för på socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentets vägnar inom utskottet för kultur och utbildning. Först och främst måste man, med tanke på den övergripande aspekten av programmet, notera att den överenskommelse som nåtts går i rätt riktning: ingen kan motsätta sig en ökad samstämmighet i programmet, vilket kommer göra det möjligt att sätta stopp för den splittring som under lång tid har karakteriserat Europeiska unionens kulturella verksamhet. Men avsikterna är en sak, och de resurser som föreslagits är en helt annan.

Jag kommer nu till min andra punkt, nämligen budgetfrågan, som också nämnts nyss av föredraganden och även av kommissionsledamoten. Jag vill säga följande, och jag kommer att fortsätta säga det så länge som det är nödvändigt: det är meningslöst att Europeiska unionen sätter upp ambitiösa mål, såsom att främja kulturell mångfald och kulturellt samarbete, om den tillgängliga budgeten inte matchar dessa mål, utan inte uppgår till mer än 15 cent per medborgare och år. Vi har krävt en avsevärd ökning av den budget som anslagits till programmet, så att det kan bidra till en uppkomst av en europeisk kultur och identitet som tillåter oss att gå bortom det nationella egenintresset och därmed ta oss ur den kris som unionen nu har lidit av under ett och ett halvt år. Det måste påpekas att budgetramen för 2007–2013, där gemenskapsutgifterna stabiliseras till 1 procent av Europeiska unionens BNP, inte kommer att göra det möjligt för oss att nå de mål som vi har satt upp i detta program, eller ge kulturen den roll vi tänkt i byggandet av ett starkare Europa med större solidaritet. Därför kan vi inte tillåta oss att straffa detta program en andra gång genom att dess genomförande försenas. Som Aristide Briand sa, om vi inte har resurser till vår politik måste vi ha en politik för våra resurser. Därför måste vi agera snabbt och genomföra detta program snart, så att vi inte försätter kulturorganisationerna på ort och ställe i ett ofördelaktigt läge, eftersom dessa är beroende av detta ekonomiska stöd och har väntat i månader på ett beslut.

  Claire Gibault, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Inledningsvis vill jag gratulera Vasco Graça Moura till kvaliteten på hans arbete och tacka honom för den välvilliga uppmärksamhet som han alltid har ägnat våra förslag. Hans betänkande är utmärkt, vilket knappast är förvånande eftersom det kommer från denne portugisiske författare som är en sådan ivrig försvarare av det portugisiska språket.

Som skuggföredragande för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa vill jag uppmana parlamentet att ge honom sitt fulla stöd. Detta program omfattar följande mål: att främja rörlighet över gränserna för personer som arbetar inom kultursektorn, vilket uppmuntrar transnationell rörlighet för såväl konstverk som konstnärliga och kulturella produkter, och främjar interkulturell dialog. Samtidigt undrar man hur vi med en sådan begränsad budget kommer att kunna skydda och främja den språkliga mångfalden och uppmuntra språkinlärning och undervisning i musik och scenkonst. Man undrar även hur detta program kommer att kunna bidra till och utveckla EU:s synlighet utåt tack vare främjandet av EU:s kulturella mångfald och de aspekter som är gemensamma för alla dess kulturer.

Jag är därför mycket besviken över att kommissionen inte har förstått vilken viktig roll som kulturen spelar för vår europeiska identitet. Jag finner det särskilt allvarligt att kommissionen, på grundval av det interinstitutionella avtalet som innefattar budgetramen för 2007–2013, kunde godta en sådan snäv budget. Denna budget uppgår till endast 354 miljoner euro, jämfört med de 600 miljoner som föredraganden efterfrågade och de 408 miljoner som kommissionen föreslog.

Budgeten för programmet Kultur (2007–2013) utgör nu bara 0,04 procent av den EU-budget som beviljats i budgetramen.

Alla konstnärer i EU kommer att häpna över att EU:s institutioner fortfarande anser att kultur är som grädde på moset, en lyx som får komma efter nödvändigheterna. Om främjande av kulturen inbegriper att man höjer medvetenheten och försöker att undvika missuppfattningar så är denna krympta budget inte ett sätt för EU att föregå med gott exempel.

  Helga Trüpel, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle också vilja inleda med att tacka Vasco Graça Moura för hans arbete med denna viktiga aspekt av vår europeiska politik.

Varje gång vi diskuterar kulturpolitikens betydelse för EU tycker folk om att citera ett uttryck i stil med: ”Man förälskar sig inte i den inre marknaden.” EU är ju mer än den inre marknaden, fastän denna inte är något som vi kan klara oss utan. EU har en hel del att göra med den kulturella identiteten och vår kulturella rikedom, vilka är saker som vi vill bevara och utveckla. Kultur kan separera människor från varandra, särskilt när man betonar skillnaderna. Men vår kulturpolitik syftar till att föra samman folken i EU genom kulturen, att etablera kontakt mellan dem och göra det möjligt för dem att få kontakt med och ha en känsla av tillhörighet till världen, faktiskt också med annorlunda och olikartade världar. En utslätning av skillnaderna är inte något som vi bör vara rädda för. Det är något som bör uppmuntras och något som är centralt i vår europeiska kulturpolitik.

Detta är anledningen till att de tre målen – att uppmuntra kulturellt utbyte, rörlighet för konstnärer och kulturell dialog – är de rätta målen, men med den summa pengar som man tidigare beslutat om kommer dessa mål inte att kunna uppnås. Om vi vill göra mer för EU på kulturfronten så måste vi uppbåda modet att besluta om en större kulturbudget under de kommande åren.

  Zdzisław Zbigniew Podkański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Ett lands levnadsstandard beror på dess materiella tillgångar, men dess identitet avgörs av kulturen i begreppets vidaste betydelse. Kulturen är ett lands verkliga välstånd och drivkraften bakom dess existens och utveckling. Kulturen utgör också en plattform där länder kan uppnå samförstånd och integreras. Kulturen utvecklas genom en historisk process, och den främjas inte av brutala ingrepp eller av att tvingas utvecklas i någon specifik riktning. Kulturen behöver frihet.

Med programmet Kultur (2007–2013) som vi diskuterar i dag finns en avsikt att organisera målen och minska deras antal. Dess syfte är också att främja rörligheten över gränserna för personer som arbetar inom kultursektorn, transnationell rörlighet för såväl konstverk som konstnärliga och kulturella produkter, och även interkulturell dialog.

Utifrån ett förenklat perspektiv på europeisk integration är de föreslagna målen förståeliga. Utifrån ett perspektiv av kulturell utveckling, och kulturens betydelse och mångfunktionalitet, är tillvägagångssättet alltför snävt för att utan vidare kunna godtas. Det är nödvändigt att inkludera insatser för att skydda och stödja kulturens källor, särskilt där dessa hotas.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar på det nya italienska socialistpartiets vägnar.

Det europeiska kulturarvet är en väsentlig del av vår unions välstånd, och jag är därför tacksam mot de tre institutionerna för de insatser som hittills gjorts för att skydda och främja detta.

Det stora värdet med programmet Kultur, som jag hoppas också kommer att fortsätta under nästa programperiod, ligger inte enbart i att främja rörligheten för personer och konstverk inom gemenskapen, utan framför allt i den stora möjlighet som detta utgör för små aktörer och små samhällen inom EU att hålla sin egen historia och identitet levande.

Att främja enskilda kulturer på ett lokalt plan är faktiskt oerhört värdefullt, lika mycket för EU som helhet, som grundar sin enhet och styrka på olikheterna inom dess gränser, som för samhällsstrukturens ekonomi och regionala omständigheter på alla nivåer.

Därför stöder jag till fullo rådets förslag för att finna en balans mellan små- och storskaliga projekt, att underlätta för små aktörer att få tillgång till programmet, och att tilldela hälften av de tillgängliga medlen till denna typ av åtgärder.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag välkomnar de mycket positiva svaren. Det kan fortfarande förekomma en del påtryckningar för att mer ska göras. Vi vill alla göra mer för kulturen, eftersom det är viktigt för den europeiska mentaliteten och den europeiska identiteten, för att leva tillsammans i ett allt större hus. Jag anser att den bästa beskrivningen av EU är mångfald och enighet. Växande mångfald innebär en inbjudan att främja och fördjupa enighet, och enighet som grundar sig på värderingar främjas bäst genom vårt kulturprogram.

Jag är säker på att vissa punkter som mest handlade om budget är uppmaningar till att göra mer i framtiden. Om ni minns det tidigare programmet, så hade vi sju eurocent per kulturevenemang, per år och medborgare – Guy Bono nämnde tidigare att nu kommer vi att ha 15 eurocent. Det fanns uppmaningar till att göra tio gånger mer – 70 eurocent per kulturevenemang. Jag vill bara påminna folk om att parlamentet är budgetmyndigheten inom unionen. Ert stöd, men också fortsatt stöd, kommer att bidra till att skapa mer utrymme. Medborgarskapsprogrammet grundar sig också på kulturartikel 151 i fördraget. Främst är detta medlemsstaternas befogenhet och grundläggande ansvar. Vi stöder medlemsstaterna i deras samarbete; vi ersätter dem inte.

Vi kommer att genomföra Europeiska året för interkulturell dialog 2008, och bedriften att förhandla om en ny konvention om skydd och främjande av kulturell mångfald inom ramen för Unesco visar unionens framgångar. Jag vill försäkra parlamentet om att genomförandet av programmet så snart som möjligt efter det slutliga beslutet kommer att ge oss möjlighet att göra mer för kulturen genom Kultur för EU, både kvantitativt och kvalitativt. Jag är säker på att vi kommer att få många tillfällen till samarbete när det gäller genomförandet.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Bilaga – Kommissionens ståndpunkt

Kommissionen skulle vilja fästa den lagstiftande myndighetens uppmärksamhet på behovet av att det budgetpaket som nämndes i den grundläggande rättsakten om inrättande av programmet Kultur (2007–2013) uttrycks i gällande priser, och att detta inte görs senare än vid dess slutliga offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning. Detta motsvarar normal budgeteringssed och kommer att bidra till att den lagstiftande myndighetens beslut efterlevs, med all den öppenhet som krävs. För programmet i fråga uppgår beloppet i gällande priser till 400 miljoner euro.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Talmannen. Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

  Talmannen. Omröstningen är härmed avslutad.

Betänkande: Berger (A6-0329/2006)

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Min hänvisning till arbetsordningen grundar sig på artiklarna 6.7 och 7 av de regler som gäller immunitet. Med tanke på det fall där åtgärder vidtas mot vår kollega ledamoten Mario Borghezio bara för att han till följd av en dom skrev ordet ”skam” på trottoaren, ett ord som det vidare gick att ta bort från trottoaren, vill jag efter detta hycklande beslut bara säga: Föredraganden borde skämmas, och det borde även kommissionen och detta parlament av hycklare och bedragare som till försvar för immuniteten tillämpar en rättspraxis med variabel geometri.

Betänkande: Chichester (A6-0348/2006)

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag stöder Giles Chichesters betänkande. Jag anser att satellitsystemet Galileo tjänar två vitala syften. För det första kommer det att göra EU oberoende av Förenta staterna, i samarbete med dess partner, i strävan att utveckla och sprida ett globalt satellitsystem som kommer att skapa en autonom kapacitet på detta område. För det andra visar det på ett symboliskt sätt EU:s åtagande att spela en alltmer global roll inom världspolitiken. Denna politiska dimension är viktig i sig, oberoende av de teknologiska och materiella fördelar som kommer att uppstå.

Betänkande: Pittella (A6-0350/2006)

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Jag vill härmed upprepa Junilistans position från den 27 september i år.

Jag har röstat mot detta betänkande då det avvisar ministerrådets förslag till ändringsbudget nr 3. Junilistan anser till skillnad mot budgetutskottets majoritet att ministerrådet mycket väl kan, om man så finner lämpligt, omfördela utgifter mellan EU:s olika institutioner under budgetgenomförandet.

Betänkande: Pittella (A6-0340/2006)

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Ändringsbudgeten utgörs av tre olika delar inom helt olika områden. Jag har valt att rösta nej till hela paketet såsom det har lagts fram.

När det gäller de sammanlagt 259 miljoner euro som finansiellt stöd för att stimulera den ekonomiska utvecklingen inom den turkcypriotiska befolkningsgruppen, kan man ställa sig frågan: Finns det ännu en samlad lösning för en fredlig och stabil utveckling på Cypern när EU i detta läge går in och bidrar med betydande ekonomiska medel?

Beträffande anslaget till Europeiska året för lika möjligheter för alla har Junilistan redan tidigare uttryckt skepsis till hela projektet.

Vad avser budgetjusteringar till följd av moderniseringen av redovisningssystemet är det snarare en teknisk fråga, även om jag är skeptisk till Europeiska utvecklingsfondens verksamhet i sin helhet.

Betänkande: Morgantini (A6-0310/2006)

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar detta betänkande. Det ger uttryck för stöd åt EU:s förslag om ett strategiskt partnerskap med Sydafrika, som är heltäckande och är ett steg mot verkligt politiskt samarbete med den viktigaste politiska makten och den starkaste ekonomin i Afrika söder om Sahara. Landet står för 50 procent av regionens BNP.

Samtidigt som vi berömmer de betydande framsteg som gjorts i Sydafrika efter apartheid med att konsolidera en fungerande parlamentarisk demokrati och den ekonomiska utveckling som utförts av ett utvecklingsland med medelinkomst med ledande ställning inom Södra Afrikas utvecklingsgemenskap, fokuserar man sig i betänkandet på behovet att ta itu med den avsevärda sociala utmaning som landet fortfarande står inför. Dessa utmaningar inbegriper i synnerhet den stora utbredningen av hiv/aids (18,8 procent av befolkningen bär för närvarande på viruset) och arbetslöshetssiffror på över 40 procent.

Jag stöder till fullo uppmaningen i betänkandet om att hiv/aids ska hanteras med prioritet för att främja ekonomisk utveckling och betoningen på att det strategiska partnerskapet bör medföra en enda ram inom vilken de existerande samarbetsinstrumenten kan fungera mer effektivt i den sydafrikanska befolkningens och ekonomins intresse.

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) EU är Sydafrikas största handelspartner och den största givaren av utvecklingsbistånd till detta land.

Den sydafrikanska ekonomin står för 50 procent av BNP i Afrika söder om Sahara. Sydafrika är en utvecklingsmotor för Afrika och en politisk makt som verkar för fred i de afrikanska regioner som befinner sig i konflikt.

Därför anser jag att Europaparlamentet i dag, 12 år efter slutet på apartheid, måste stödja inrättandet av ett strategiskt partnerskap med Sydafrika.

I betänkandet betonas kampen mot aids. Där nämns också åtgärder som utformats för att främja ekonomisk återhämtning och för att bekämpa sociala orättvisor, och man hänvisar till integration och stöd för utbyten samt till incitament för utländska investeringar. Där ombeds också Sydafrika att utnyttja sitt inflytande för att främja en fredlig lösning på den politiska krisen i Zimbabwe.

En ny ekonomisk, social, hälsomässig och politisk kris skulle ha avsevärda konsekvenser för hela södra Afrika, samt för Réunion, som har många ekonomiska och kulturella kopplingar till Sydafrika. Om detta avtal är viktigt för EU så är det viktigt för Réunion, eftersom vi har allt att vinna på stabiliteten hos vår sydafrikanska granne och partner.

Betänkande: Isler Béguin (A6-0288/2006)

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Med hänvisning till Marie Anne Isler Béguins betänkande om det finansiella instrumentet för miljön, skulle jag vilja uttrycka min mycket stora oro över den miljö som gäller pensionärerna i Italien. Jag röstade för detta betänkande, men jag skulle ha röstat för det med mycket större vilja om detta direktiv förutom att skydda miljön också hade skyddat de italienska pensionärerna.

Jag tar detta tillfälle i akt för att protestera mot ordförande Romano Prodis center-vänster-regering som har lagt fram ett ändringsförslag till artikel 85.6 i budgetlagen, där man minskar pensionerna för de 500 000 italienare som har arbetat i Schweiz med tre fjärdedelar av det belopp som de har rätt till enligt beslutet från kassationsdomstolen. En miljö där pensionärer berövas rätten till en rättvis pension är inte en sund miljö.

  Liam Aylward (UEN), skriftlig. (EN) Life har sedan 1992 visat sig vara en ovärderlig miljöpolitik för EU. Nu har vi möjlighet att göra Life+ ännu mer värdefullt, särskilt för mindre och nya medlemsstater, som skulle kunna få en mer jämlikt fördelad budget på 2 miljarder euro under perioden 2007–2013. Jag stöder till fullo rådets förslag att delegera genomförandet av 80–85 procent av budgeten till nationella byråer, så jag har röstat mot detta betänkande.

Den totala summan från programmet som anges för till exempel Irland är 25 miljoner euro. Denna finansiering skulle således kunna dubbleras upp till 50 miljoner euro genom medfinansieringsinstrument. De miljöprojekt på Irland som skulle kunna gynnas under det sju år långa programmet omfattar förebyggande av avfall, avfallsreducering och återvinningsinitiativ, utveckling av nyskapande tekniker med positiva miljömässiga fördelar, lokala och regionala kampanjer för miljömedvetenhet och utvecklingen av särskilda bevarandeområden.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Rådets gemensamma ståndpunkt, som berörs i detta betänkande, skiljer sig avsevärt från kommissionens ursprungliga förslag från 2004. Jag vill framhäva inkluderandet av delprogrammet ”Natur och mångfald”, vars mål inbegriper att stödja, fortsätta att utveckla och genomföra Natura 2000-nätverket, också med avseende på livsmiljöer och arter vid kuster och i havet, och, viktigast av allt, hejda förlusten av biologisk mångfald i gemenskapen till 2010. Inkluderandet av detta delprogram i programmet Life+ överensstämmer med parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen i juli 2005, och detta är något vi välkomnar.

Trots att vi röstade för programmet och dess mål måste vi uttrycka vår besvikelse över att de budgetresurser som öronmärkts för programmet Life+, och som avser perioden från den 1 januari 2007 till den 31 december 2013, till följd av det misslyckade avtalet om budgetramen för 2007–2013 är bedrövligt otillräckliga. De motsvarar inte de uppskattningar som gjorts av kommissionen själv, där behoven för Natura 2000-nätverket uppskattas till 6,1 miljarder euro per år, det vill säga 3 miljarder euro inom ramen för samfinansieringsarrangemang. Låt oss inte glömma detta. De motsvarar inte heller det belopp som föreslagits av kommissionen 2004. Garantin om att samfinansiera Natura 2000-nätverket via strukturfonderna kommer inte att göra det möjligt att möta alla dess behov.

  Vasco Graça Moura (PPE-DE), skriftlig. (PT) Programmet Life+ och dess föregångare är de huvudsakliga finansieringsinstrumenten för EU:s miljöprojekt.

Rådet har handlat felaktigt och okänsligt när man kraftigt har minskat det budgeterade beloppet. Parlamentet har återinfört det belopp som man ursprungligen enades om, i linje med budgetramen, för att finansiera Natura 2000-nätverket, vars syfte är att bevara naturen och den biologiska mångfalden.

Ett ändringsförslag har inlemmats med syfte att se till att de EU-medel som är öronmärkta för miljön inte används för andra ändamål i samband med programmet Life+, såsom utgifter för personal, eftersom medlemsstaterna ska ha en projektledningsgrupp i stället för den vanliga förvaltningen av tillfälligt anställda.

Det finns också ett kompromissändringsförslag där det fastslås att om inget avtal nås vid andra behandlingen så kommer åtgärder att vidtas för att se till att finansiering av pågående projekt kommer att fortsätta.

För Portugal är detta betänkande mycket viktigt eftersom en stor del av fastlandet och de avlägsna regionerna utgör en del av Natura 2000-nätverket, för vilket finansiering läggs fram i detta betänkande.

De portugisiska socialdemokratiska parlamentsledamöterna stöder därför Marie Anne Isler Béguins betänkande.

  Caroline Jackson (PPE-DE), skriftlig. (EN) Även om jag anser att finansieringen från Life har bidragit till ett bra arbete, har problemet varit överskottet av efterfrågan i förhållande till tillgång och svårigheten med att övervaka det som pågår på grund av att programmet inbegriper ganska små utbetalningar till ett stort antal projekt, och i detta betänkande tas inte dessa frågor upp.

Europeiska revisionsrätten såg över Lifeprogrammet 2003 och fann att ekonomiska mottagare misslyckades med att föra tillräckligt genomblickbara och noggranna räkenskaper. Man fann också att pengarna från Life var inblandade i omfattande markförvärv där det inte fanns tillräckliga garantier för att denna mark skulle fortsätta att användas i syfte att bevara miljön när genomförandeperioden för åtgärderna var över. Revisionsrätten ifrågasatte huruvida kommissionen hade fastställt ett adekvat förvaltningssystem.

Svaret är att kommissionen inte kan göra det med tanke på hur fonden för närvarande är organiserad. Det är därför helt godtagbart och rimligt att förvaltningsuppgiften flyttas över till medlemsstaterna. Detta innebär dock inte att miljöprogrammen kommer att bli lidande av att pengar dras tillbaka från Life, utan att pengarna kan användas bättre och övervakas på ett sätt som medger mer insyn.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för ändringsförslagen till den gemensamma ståndpunkten om Life+. Jag är särskilt oroad över kravet på att 55 procent av budgetanslagen ska anslås till stöd för bevarande av naturen och den biologiska mångfalden. Hur viktiga dessa områden än må vara skulle krav som dessa begränsa medlemsstaternas möjlighet att anslå medel till projekt för att ta itu med sina egna miljöprioriteringar, som klimatförändringen.

Betänkande: Hieronymi (A6-0337/2006)

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Jag vill härmed upprepa Junilistans negativa ställningstagande från första behandlingen av ärendet i september 2005.

Frågan vi bör ställa oss är följande: Ska EU behandla denna typ av politiska frågor eller ligger detta inom medlemsstaternas ansvarsområde? Junilistans svar är givet, detta är en fråga för medlemsländerna.

Om medlemsstaterna vill satsa särskilda resurser på att främja den nationella filmindustrin är det självfallet deras fulla rätt att göra detta. EU skall däremot inte bedriva särskilda program för att gynna europeisk filmindustri. Om flera EU-länder anser att det är nödvändigt att samarbeta inom detta politikområde kan de göra detta utan EU:s inblandning.

Mellanstatliga överenskommelser eller samarbeten mellan filmbolag kan ske utanför EU:s ramar.

EU behöver inte fler vidlyftiga och kostsamma projekt. EU borde istället eftersträva ett begränsat samarbete inom betydelsefulla och verkligt gränsöverskridande frågor.

Betänkande: Graça Moura (A6-0343/2006)

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Jag har röstat emot Vasco Graça Mouras betänkande, för det första på grund av att det synsätt som ligger till grund för programmet Kultur 2007–2013, nämligen att kulturella nätverk behöver stöd bara i början för att sedan bli självfinansierade, strider mot deras icke-kommersiella karaktär och går rakt emot EU:s avsikt att upprätthålla bidragen.

I detta kulturprogram formuleras också den interkulturella dialogen i abstrakta termer, så att detta mål mycket väl skulle kunna hänvisa till vad som helst. Någon öppenhet är det därför inte tal om. Detta är ytterligare en anledning till att jag har röstat emot detta betänkande.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam mot Luca Romagnoli för hans tekniska stöd som har gjort det möjligt för mig att förklara min röst som avser betänkandet av Vasco Graça Moura om inrättande av programmet Kultur.

Jag röstade för detta eftersom jag är hoppfull om EU:s framtid, men jag skulle vilja betona att det inte finns något sådant som kultur när Romano Prodis socialistiska-kommunistiska regering i Italien har beslutat att i enlighet med artikel 85.6 i budgetlagen dra av en del av pensionen för de 500 000 italienska pensionärer som har arbetat i Schweiz. De bryr sig alltså inte om beslutet från kassationsdomstolen där det fastställdes att just dessa pensionärer hade rätt att få ut fyra gånger sina nuvarande pensioner. Detta är inte rättvist, och jag hoppas att ”kultur” också ska komma att innebära respekt för pensionärernas rättigheter.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Kulturfrågor är givetvis mycket viktiga. Junilistan är av uppfattningen att kulturpolitiken, i princip, bör skötas av medlemsstaterna. När det gäller europeiskt kulturarv kan det emellertid vara befogat att vissa frågor behandlas på gemenskapsnivå. Vi anser däremot att detta kulturprogram har fått alltför frikostiga anslag till en verksamhet som i allt väsentligt bör ligga på medlemsstaterna.

Jag har därför röstat nej till detta betänkandes ändringsförslag.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag skulle vilja gratulera Vasco Graça Moura till den synpunkt han framställde vid andra behandlingen av rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av programmet Kultur (2007–2013).

Jag vill särskilt uttrycka mitt stöd för ändringen av den gemensamma ståndpunkten när det gäller finansiellt stöd för de åtgärder som nämnts i artikel 8.2 d i Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av programmet Kultur (2007–2013).

Betänkande: Papadimoulis (A6-0286/2006)

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Dimitrios Papadimoulis betänkande är något annorlunda än de tidigare eftersom det där talas om införandet av gemenskapens räddningstjänstmekanism.

Jag röstade för detta betänkande, fastän jag skulle ha föredragit om detta betänkande hade behandlat inte bara räddningstjänsten, utan också skyddet för pensionärer. Jag avser de italienska pensionärerna, som borde skyddas av den italienske premiärministern Romano Prodi och av hans socialistiska-kommunistiska majoritet. De har i enlighet med artikel 85.6 i budgetlagen beslutat att dra av hela tre fjärdedelar från pensionerna för de 500 000 italienska pensionärer som har arbetat i Schweiz. Detta beslut står i strid med kassationsdomstolens beslut, vilket förpliktigar den italienska regeringen att betala dessa pensionärer de pensioner som de förtjänar.

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. (PT) Räddningstjänstmekanismen inrättades för fem år sedan för att underlätta mobiliseringen och samordningen av räddningstjänstresurser i händelse av nödsituationer inom eller utanför EU. Under 2005 aktiverade fler än tio länder denna beredskapsmekanism.

Syftet med detta förslag är att stärka mekanismen på grundval av erfarenheterna sedan 2001, att etablera en rättslig grund för framtida gemenskapsåtgärder inom räddningstjänstområdet och att stärka snabbinsats- och beredskapsinstrumentet för allvarliga olyckshändelser.

I detta betänkande inkluderas folkhälsodimensionen inom räddningstjänsten. Där betonas också vikten av solidaritet bland medlemsstaterna och ett effektivare europeiskt system för övervakning. Vidare behandlas där också frågan om effektiv markförvaltning och markanvändning vid förebyggande av katastrofer och användandet av militära tillgångar för att förebygga och bekämpa nödsituationer.

Denna mekanism är av stor betydelse för EU som helhet men särskilt för Portugal, ett land som varje år härjas av torka och bränder, vilket faller under den föreslagna mekanismen.

De portugisiska socialdemokratiska parlamentsledamöterna stöder därför Dimitrios Papadimoulis betänkande.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det betänkandet som antogs i dag, som syftar till att göra EU:s och medlemsstaternas ingripanden vid nödsituationer mer konsekventa och effektivare, är ett betänkande som vi i stort sett välkomnar, trots några reservationer.

Vi vet att det främsta målet med räddningstjänsten är att förebygga kollektiva risker och de allvarliga olyckor och katastrofer som orsakas av dessa. Därför finns det ett behov av att minimera dessa kollektiva risker och att kompensera för effekten om en nödsituation skulle uppstå, att rädda och ge stöd till personer och andra levande organismer, att skydda kulturella och miljömässiga tillgångar av stort allmänintresse, och att hjälpa de drabbade personerna att återgå till ett normalt liv.

I enlighet med detta välkomnar vi möjligheten att investera i utredningar, utbildning, förebyggande åtgärder och övervakning, och att främja erfarenhetsutbyte för att lära av tidigare erfarenheter – positiva och negativa – och rätta till eventuella brister.

Vi stöder också skapandet av ett målinriktat och lämpligt kommunikationsnätverk för nödsituationer, inledandet av omfattande informationskampanjer och antagandet av initiativ för utbildning och medvetenhetshöjande initiativ riktade mot allmänheten, särskilt mot de yngsta samhällsmedlemmarna.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för detta betänkande.

Förebyggande åtgärder är av grundläggande betydelse för att minska riskerna, men inte alla katastrofer kan förebyggas. När man står inför nödsituationer får EU därför inte längre förlita sig på improvisation.

”Människans vanliga brist är att inte förutse ovädret när det är fint väder”, sa Machiavelli. EU måste visa att han hade fel.

Innan man genomför någon handlingsplan är det viktigt att upprätta en lista över befintliga resurser, både materiella och mänskliga. Det är på grundval av sådan information som viktig samordning mellan medlemsstaterna kommer att ta form i syfte att inte bara hantera katastrofen utan också att se till att EU:s insatser är mer märkbara på plats.

Det är dessutom lika viktigt att inte förlora någon tid när det gäller att se till att nya hjälpmedel inrättas inom områden som vi mycket väl vet är i riskzonen, särskilt för bränder och översvämningar.

Skyddet för individen och solidariteten mellan medlemsstaterna är grundläggande principer för EU. Därför förstår jag inte rådets motstånd mot att utveckla dessa räddningstjänståtgärder, för att inte nämna skapandet av en särskild gemenskapsstyrka.

Ja, det inledande ansvaret för räddningstjänsten faller på medlemsstaterna, men detta innebär inte att vi inte behöver bekymra oss om detta.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Jens Holm och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. Vi välkomnar kommissionens förslag om att förbättra den räddningstjänstmekanism som infördes 2001. Europa och resten av världen drabbas av alla typer av olyckshändelser och kriser, och intensiv samordning för att bemöta dessa är givetvis önskvärt. Dessvärre har vi varit tvungna att konstatera att kommissionens förslag såväl som Papadimoulis betänkande ger tydliga hänvisningar till att militära resurser ska finnas till förfogande för räddningstjänsten. Alla slags initiativ till militärt samarbete inom Europeiska unionen tar vi starkt avstånd från. Därför valde vi att lägga ner våra röster i slutomröstningen om Papadimoulis betänkande idag och vi valde dessutom att rösta emot kommissionens förslag.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Utvecklingen av starka och lämpliga mekanismer för att förebygga och hantera naturkatastrofer är av grundläggande betydelse för att kunna skydda, stödja och hjälpa offren för naturkatastrofer och för att kunna hantera miljökatastrofer.

I Grekland visade det sig åter hur otillräckliga dessa mekanismer var under de översvämningar som nyligen drabbade flera områden. Särskilt när det gäller strategin för förebyggande och återställning efter katastrofer (skydd mot katastrofer, förstärkning mot jordbävningar) och undsättning av offer, uppvisar den grekiska regeringens politik brottsliga brister.

En gränsöverskridande räddningstjänstmekanism skulle kunna bidra vid hanteringen av naturkatastrofer. Emellertid kan detta inte och får inte ersätta utvidgningen och förstärkningen av oberoende mekanismer i medlemsstaterna.

På liknande sätt kan inte räddningstjänstmekanismernas funktion vara att skyla över ansvaret för att avsiktligen ha orsakat miljökatastrofer. Skapandet av mekanismer för att hantera katastrofer som orsakats av avsiktligt handlande eller oaktsamhet (såsom föreslaget) ger en ännu större marginal för oansvarigt handlande från företags sida, med katastrofala konsekvenser för miljön och allmänhetens hälsa.

Men framför allt kan inte införandet av mekanismer för att reagera på terroristangrepp godtas. De senaste årens erfarenhet bekräftar att kampen mot terrorismen är utformad för att undertrycka och styra folkrörelser, klassrörelser och fackföreningsrörelser. ”Förebyggandet av terrorism” genom de övervakningsmekanismer som det förslås att man ska stärka leder till mer restriktioner av grundläggande demokratiska rättigheter.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande, eftersom jag anser att det är vettigt att dela upp resurserna och på så sätt sträva efter skalekonomier på områden som logistik och transport, med tanke på medlemsstaternas kostnader för ”katastrofer” i bemärkelsen människoliv, ekonomiska förluster och skador.

  Sebastiano (Nello) Musumeci (UEN), skriftlig. (IT) Det är välkänt att räddningstjänsten inom EU i samband med naturkatastrofer faller under medlemsstaternas behörighet. Tyvärr förekommer det i vissa av dessa länder oroväckande förseningar och en känsla av likgiltighet, på grund av bristande samordning.

Det är just därför som jag nu under flera år har föreslagit införandet av en europeisk byrå för civila skyddsåtgärder som skulle ha till uppgift att harmonisera de olika nationella lagarna och som skulle ha ansvar inte bara för att förebygga och förutse risker, utan också för att hantera nödsituationer.

Märkligt nog tar man faktiskt varken i förslaget till rådets förordning om inrättande av ett snabbinsats- och beredskapsinstrument för allvarliga olyckshändelser eller i förslaget till rådets beslut om gemenskapens räddningstjänstmekanism till fullo i beaktande alla de åtgärder som syftar till att undersöka och bestämma orsakerna till katastrofer, att identifiera riskerna och att peka ut de mer sårbara regioner som är utsatta för sådana risker – med andra ord att förutse risker – fastän dessa är nödvändiga för att på ett effektivt sätt kunna hantera naturkatastrofer.

Denna byrå, skapad med amerikanska Federal Emergency Management Agency som förebild, bör inte bara reparera den skada som orsakats av naturkatastrofer utan också, och framför allt, finansiera förebyggande åtgärder för att eliminera och minska orsakerna till sådana katastrofer.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. Jag motsätter mig konstitutionens förslag om att använda varandras militära insatser. Ett samordningscentrum som kan hjälpa till att flytta brandbekämpningshelikoptrar dit de för tillfället behövs bäst är dock klokt och kostnadseffektivt. Dessutom är det vid stora katastrofer stor brist på högt avancerad brandskadevård, och då är det mycket bra om vi snabbt kan hjälpa varandra. Det är precis denna typ av samarbete EU borde ägna sig åt. Jag röstar för.

- Förslag till resolution: B6-0529/2006

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Hur kan det finnas någon öppenhet i EU när i en av de 25 medlemsstaterna – nämligen i Italien – 500 000 pensionärer som har arbetat i Schweiz och har återvänt till Italien erhåller pensioner som motsvarar 25 procent av det belopp som betalas ut till italienska arbetstagare som arbetar i Italien?

Det är sant att Schweiz ännu inte är en del av EU, men landet är en del av EES. Det skulle vara bra om en medlemsstat i EU handlade rätt mot dem av sina egna medborgare som har arbetat utomlands och som har rätt till samma pension som medborgare bosatta i Italien.

Betänkande: Kratsa-Tsagaropoulou (A6-0307/2006)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Låt mig, också för delegationen från det österrikiska folkpartiets räkning, säga att det finns flera skäl till varför jag röstade emot detta betänkande. Ett är det krav som finns i betänkandet på att personer som har kommit in i EU olagligt ska beviljas lika rättigheter som – eller rent av mer rättigheter än – lagliga invandrare när det gäller sådana saker som rätt till bostad, familjeförmåner, hälso- eller sjukvård och tillgång till utbildningsinstitutioner. I betänkandet yrkas också på nya grunder för beviljandet av asyl, till exempel till en person som har tvingats till giftermål eller som har gått med på vad som kallas arrangerade äktenskap. Att ge efter för dessa krav kommer inte alls att bidra till att lösa problemen, utan kommer i stället att skapa nya. Åtgärder som dessa ger faktiskt upphov till en sugeffekt och attraherar ännu fler olagliga invandrare.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Jag röstade också emot Rodi Kratsa-Tsagaropoulous betänkande, och jag ska nu fortsätta med att förklara varför. Om man talar bara om kvinnor som har invandrat på laglig väg så måste man givetvis hjälpa dem att bekanta sig med vårt system av normer och värderingar, att bli integrerade och även hjälpa deras familjer att göra detta. Det är särskilt när man kommer till andra eller tredje generationens invandrare som konflikter kan uppstå, vilka – som vi har varit tvungna att lära oss av exemplet med Frankrike – kan leda till våldsdåd som kan vara rent av oundvikliga. Vad som än händer måste vi emellertid förhindra att kulturellt och religiöst grundade problem såsom tvångsäktenskap, hedersmord och könsstympning över huvud taget äger rum. Familjeåterföreningar som inbegriper andra, tredje eller fjärde hustrur – vilket strider mot det i Europa brukliga förbudet mot tvegifte – måste man sätta stopp för utan dröjsmål. Eftersom det i betänkandet inte finns något sådant krav har jag röstat emot det.

  Michl Ebner (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Också jag röstade emot Rodi Kratsa-Tsagaropoulous betänkande eftersom jag menar att man där suddar ut gränsen mellan laglig och olaglig invandring och inte gör tillräcklig skillnad mellan vår hållning i dessa två frågor, vilket i slutändan skapar ett positivt incitament för olaglig invandring. Jag menar att detta är politiskt felaktigt och att det sänder ut fel budskap. Den lagliga invandringen behöver vara bättre organiserad och reglerad, medan varje form av den olagliga sorten behöver bekämpas. När allt kommer omkring anser jag att vi bör lösa de problem som finns på plats i utvecklingsländerna och att vi direkt bör delta i detta mycket mer än vi hittills har gjort om vi ska kunna undanröja mänskliga, ekonomiska, sociala och religiösa problem.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar. Jag hoppas att ni får en trevlig lunch, eftersom jag tror att detta är dagens sista röstförklaring. Jag röstade för Rodi Kratsa-Tsagaropoulous betänkande om invandrarkvinnors roll och ställning i EU.

Även i detta fall skulle jag ha föredragit att betänkandet hade inkluderat något med koppling till situationen för omkring 260 000 italienska kvinnor som har emigrerat till Schweiz för att arbeta och stödja sina familjer och som, när de väl är tillbaka i Italien, har fått en pension som uppgår till 25 procent av det belopp som de skulle ha erhållit om de hade arbetat under samma villkor i Italien, och detta trots den ömsesidiga överenskommelsen mellan Italien och Schweiz.

Jag anser att det inte är rätt att handla på detta sätt mot kvinnor i allmänhet, och särskilt inte mot de kvinnor som är ålderspensionärer. Länge leve pensionärerna!

  David Casa (PPE-DE), skriftlig. (EN) Även om vi alla håller med om att den svåra situationen för olagliga invandrare är något som vi måste arbeta hårt med, och att dessa olyckligt lottade människor borde behandlas med all den respekt som en människa förtjänar, får vi inte glömma bort att tillströmningen av olagliga invandrare till våra länder vållar ett stort bekymmer för myndigheterna, särskilt i Medelhavsländerna. Jag anser därför att det skulle vara klokare att ändra Dublin II-förordningarna innan vi åtar oss något som kanske visar sig vara alltför stort för oss.

Vi är tvingade att göra detta, inte bara när vi beaktar det tillstånd som våra flyktingförläggningar befinner sig i och de påfrestningar som de orsakar i våra länder, utan också av respekt för invandrarna själva. Vi borde inte ge dem falska förhoppningar. Jag anser att vi borde se om vårt eget hus innan vi erbjuder något som jag för närvarande är säker på att vi inte kan garantera. Jag uppmanar alla berörda, för femtioelfte gången, att ta tjuren vid hornen och göra en verklig ansträngning för att se till Dublin II-förordningen ändras.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. - Moderaterna har idag röstat för betänkandet om kvinnors invandring.

Invandrares grundläggande rättigheter måste respekteras och bör inte vara avhängigt kön eller en specificerad grupp av människor. Vi stödjer en gemensam reglering av migrationspolitiken, vilket är en naturlig fortsättning av Schengensamarbetet. Däremot motsätter vi oss en gemensam integrationspolitik, då detta bäst hanteras av medlemsstaterna själva.

Vi vill inte heller ha några register över kvinnlig könsstympning, då detta utgör ett integritetsintrång vilket vi inte kan stödja.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det är känt att kvinnlig invandring ökar stadigt, och för närvarande står denna invandring för omkring 54 procent av det totala antalet invandrare. Skälen till detta faller inom ett antal kategorier, inklusive ekonomisk invandring, familjeåterförening, flyktingar eller asylsökande. Kvinnor möter ofta ett stort antal svårigheter och former av diskriminering. De offentliga stödåtgärderna, särskilt sociala strukturer och tjänster, måste därför stärkas.

Det är särskilt viktigt att internationella konventioner genomförs, särskilt de som handlar om familjeåterförening. De mänskliga rättigheterna för invandrarkvinnor – inklusive tillgång till utbildning för deras barn, rätt till familjeförmåner och rätt till hälso- och sjukvård – måste också garanteras, vare sig deras situation är laglig eller inte. I alla händelser anser vi att invandrarkvinnor som kommer till en EU-medlemsstat för familjeåterförening så snabbt som möjligt måste ges möjlighet att få en egen rättslig status oberoende av sina makar.

Vi anser också att invandrarkvinnor och unga personer bör tillåtas vara bosatta i en medlemsstat och bör beviljas allt stöd som de behöver, särskilt de som har utsatts för fysiskt och mentalt våld, inklusive bruket med tvångsäktenskap eller arrangerade äktenskap.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Detta betänkande som handlar om invandrarkvinnor är oroväckande. Faktiskt visar de situationer som skildras i betänkandet (avsaknad av personlig status, utnyttjande, stympning, hedersbrott etc.) på invandrings- och integrationspolitikens fruktansvärda misslyckande. Betänkandet förefaller visa att invandrade grupper avser att fortsätta med sina seder och bruk i EU, trots att vissa av dessa står i uppenbar strid med våra lagar och värderingar. I betänkandet försummar man att nämna att invandrarkvinnorna själva, eller de som är av utländsk härkomst, ibland sätter större värde på respekt för sina traditioner än på respekt för lagen och att de då är mycket långt ifrån att bidra till att främja sina barns integration, som föredraganden naivt föreställer sig.

I betänkandet förbiser man också att giftermål mellan medborgare av icke-europeiskt ursprung och någon från deras ursprungsland – i Frankrike och givetvis i andra EU-länder – har blivit det huvudsakliga skälet till invandring, före familjeåterförening. När dessa äktenskap är skenäktenskap är de en källa till olaglig invandring. När de inte är det är det ett faktum att en av makarna trots hans eller hennes nationalitet på papperet inte är integrerad och inte står i begrepp att bli det heller.

Om vi fortsätter längs denna väg kommer vi bara att främja ytterligare gettobildning i våra samhällen och öka risken för konfrontation mellan samhällsgrupper.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Junilistan har tidigare fastslagit att EU är en värderingsunion. Jag har därmed valt att stödja formuleringar som klargör att samtliga grupper i samhället skall ha likvärdiga rättigheter.

Junilistan stödjer konstruktiva åtgärder som syftar till att uppnå ökad integration av utsatta samhällsgrupper. Vi är dock av uppfattningen att de nationella parlamenten och de regionala myndigheterna i allt väsentligt skall arbeta med denna angelägna fråga. Jag är kritisk mot den allmänna trenden att EU:s institutioner eftersträvar att uppnå ökat inflytande och kompetens inom allt fler områden. Det är viktigt att fastslå en tydlig skiljelinje mellan vad EU skall besluta om och vad som skall ligga på nationell och lokal nivå.

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) I detta betänkande har man helt tappat besinningen och förenar alla vänsterns och De grönas fantasier. Här är bara några få exempel. I punkt 7 uppmanas medlemsstaterna att bevilja invandrarkvinnor utan uppehållstillstånd och vars barn går i skolan rätt till familjeförmåner och bidrag. I punkt 10 krävs att procedurerna för att bevilja uppehållstillstånd ska förenklas. Slutligen krävs i paragraf 17 att kvinnliga invandrare ska uppmuntras att delta mer aktivt i värdländernas samhällsliv och politiska liv.

Uppenbarligen görs allt för att liksom med magi omforma något som är ett problem – nämligen olaglig invandring – till något som är helt i sin ordning, moraliskt och humanistiskt, nämligen laglig invandring.

Det sägs inte ett ord om att införa en politik för att återsända olagliga invandrare till sina ursprungsländer. Inte heller sägs det något om möjligheten att genomföra en sammanhängande och effektiv biståndspolitik för samutveckling i dessa länder, för att sätta stopp för det växande uttåget från afrikanska länder i synnerhet.

I betänkandet framställs inget annat än en önskan, som uttrycks från början till slut, att välkomna allt fler invandrare och att ge dem allt större rättigheter.

Betänkanden som detta bidrar inte till att bygga EU. Snarare förstör de EU.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot detta betänkande i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män eftersom jag anser att punkterna 6 och 7 inte kan accepteras eller tillåtas. Faktiskt menar jag att tillgång till familjeförmåner och hälso- och sjukvård för någon som saknar uppehållstillstånd skulle vara ett incitament för massinvandring, något som är oacceptabelt med tanke på de invandringsproblem som vi redan har.

Dessutom skulle en ökning av olaglig invandring ytterligare förvärra de villkor som möter invandrarna. EU kan inte godta ett betänkande som ytterligare uppmuntrar till människosmuggling och som leder många kvinnor till att riskera livet för att utvandra olagligt till EU bara i förhoppning om att kunna erhålla sociala förmåner.

Jag skulle dock vilja betona att jag är mycket engagerad i att skydda kvinnors rättigheter. Jag anser att de insatser som genom detta betänkande har gjorts för att garantera invandrarkvinnors grundläggande rättigheter är lovvärda, men allt som skulle kunna ha skadliga effekter som i verkligheten skulle göra situationen för dessa kvinnor ännu svårare måste undvikas.

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Utredningar, statistik, betänkanden, bedömningar ... Med parlamentets stöd har Europeiska kommissionen nu under några månader varit upptagen med att analysera invandrarkvinnors sociala, yrkesmässiga, politiska, ekonomiska och familjemässiga situation i värdländerna. Detta är helt i sin ordning eftersom det för närvarande inte finns särskilt mycket tillförlitlig information som kan användas inom detta område, trots att vi alla vet att kvinnor, och särskilt muslimska kvinnor, lider under alla möjliga typer av diskriminering.

Vad som emellertid oroar mig med det här betänkandet är att man där framhäver rättigheterna för invandrarkvinnor som har kommit in i EU på olagligt sätt. Rösträtt, rätt till familjebidrag och bostadsbidrag, rätt att stanna i värdlandet ... I betänkandet efterlyses och listas ett helt paket av rättigheter, men märkligt nog sägs inte ett ord om en politik för att återsända olagliga invandrare till deras ursprungsländer eller om en biståndspolitik för samutveckling för alla dessa länder, mycket ofta afrikanska länder, som är källor till invandring till EU.

EU fortsätter att välkomna människor till höger och vänster. I verkligheten omvandlar EU något som det bedömer som oacceptabelt, nämligen olaglig invandring, till något som det bedömer som humanitärt och moraliskt, nämligen laglig och reglerad invandring.

Betänkande: Casaca (A6-0303/2006)

  James Elles (PPE-DE), skriftlig. (EN) Detta är ett viktigt betänkande, och mycket av det är värt att genomföra. Det krävs brådskande åtgärder för att förbättra återhämtningstakten. Mina brittiska konservativa kolleger och jag kan dock inte stödja detta betänkande i sin helhet, eftersom vi i princip inte godtar att den långsiktiga lösningen på många av problemen på detta område är inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet, en idé som upprepas i detta betänkande (punkterna 43–45).

En sådan åklagarmyndighet skulle utgöra en oacceptabel inblandning i medlemsstaternas konstitutionella ansvar för sina rättssystem. Eftersom det finns ett rättmätigt brett motstånd mot införande av en sådan skulle det dessutom vara ett allvarligt avsteg att betona dess nödvändighet jämfört med att ta itu med de faktiska förestående problemen. Av denna anledning är vi tvingade att lägga ned våra röster i den slutliga omröstningen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Inkasseringen av felaktigt använda gemenskapsmedel måste undersökas för varje enskilt fall och är något som kräver större uppmärksamhet, inte minst från medlemsstaterna.

I detta hänseende vill jag framhäva exemplet med flyttning av företag som har erhållit gemenskapsmedel under flera år, och situationer där allmänhetens hälsa riskeras i en eller flera medlemsstater. Samarbete mellan de olika medlemsstaterna och organen borde underlätta och förbättra en snabb inkassering av beloppen i fråga och förhindra att de inblandade företagen eller organisationerna fortsätter att ta emot gemenskapsmedel.

Detta är ett gott syfte, men vi invänder mot att det används för att ta ytterligare ett steg mot federalism. I betänkandet föreslås skapandet av en europeisk åklagarmyndighet och en allmän åklagare på EU-nivå, vilket skulle vara ytterligare ett steg i nedtrappningen av medlemsstaternas självständighet.

  Talmannen. Röstförklaringarna är härmed avslutade.

(Sammanträdet avbröts kl. 12.35 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

  Talmannen. Man säger mig att vi har en framstående besökare på åhörarläktaren. Det är Akbar Ganji, känd författare och journalist, som släpptes i mars efter en sexårig fängelsedom för sina aktiviteter till stöd för demokrati och pressfrihet i Iran.

Herr Ganji! Vi välkomnar er varmt till Europaparlamentet.

(Applåder)

Europaparlamentet stödde aktivt Akbar Ganji under hans långa period i fängelset och under hans hungerstrejk och krävde vid flera tillfällen att han skulle släppas, särskilt i parlamentets resolution om Iran av den 13 oktober 2005 och även genom åtskilliga brev och ingripanden från parlamentets talman och från ordförandena för delegationen för förbindelserna med Iran och för underutskottet för mänskliga rättigheter.

Faktiskt har Akbar Ganji denna eftermiddag deltagit i ett gemensamt möte med dessa organ, och jag tvivlar inte på att de kommer att ha stor nytta av hans kunskaper och erfarenheter.

  Talmannen. Nästa punkt är den gemensamma debatten om budgetförfarandet 2007.

Under denna debatt ska vi behandla

- betänkandet av James Elles, för budgetutskottet, om förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2007 (avsnitt III) (C6-0299/2006 – 2006/2018(BUD)) och ändringsskrivelserna nr 1/2007 (5733/2006 – C6-…/2006) och nr 2/2007 (9010/2006 – C6-…/2006) till förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2007 (A6-0358/2006), och

- betänkandet av Louis Grech, för budgetutskottet, om förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2007 (avsnitt I, Europaparlamentet; avsnitt II, Rådet; avsnitt IV, Domstolen; avsnitt V, Revisionsrätten; avsnitt VI, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén; avsnitt VII, Regionkommittén; avsnitt VIII (A), Ombudsmannen; avsnitt VIII (B), Europeiska datatillsynsmannen (C6-0300/2006 – 2006/2018(BUD)) (A6-0356/2006).

  James Elles (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Tack för er inledning av denna första budgetdebatt för 2007. Till att börja med vill jag tacka alla som har bidragit till att vi nått detta skede, i synnerhet sekretariatet i parlamentets budgetutskott och de som har anknytning dit. Utan dem skulle det ha varit omöjligt att nå denna grad av förberedelse.

När det gäller fastställandet av riktlinjerna för 2007 års budget – en budget som skiljer sig från andra eftersom det är den första budgeten inom den nya budgetramen – ägnades huvudparten av den första delen av året åt förhandlingar om budgetramens resultat. Det rör sig verkligen om en ovanlig budget när man upptäcker att några av programmen ännu inte är på plats, eftersom de fleråriga programmen nu håller på att slutföras samtidigt som budgetförordningen förhoppningsvis kommer att vara färdig i början av nästa år och kan utgöra grunden för vår verksamhet.

När det gäller allmänna överväganden finns det tre sådana som jag skulle vilja ta upp, som har format budgetutskottets strategiska tänkande för presentationen av denna budget för parlamentet.

För det första formas vår politik, liksom vi noterade vid diskussionerna om den årliga politiska strategin i maj som utgör grunden för våra förberedelser av budgeten, av den ökade takten i globaliseringen utanför Europas gränser. Jag anser att vår kritik av kommissionen för dess lättsinniga och självbelåtna inställning till detta är berättigad. Vi måste kunna ta hänsyn till följderna av vad som sker på andra håll i världen i vår budgetpolitik.

För det andra är vi mycket medvetna om att resultatet av diskussionerna om budgetramen har blivit mindre resurser än vi annars hade hoppats på, och att det därför innebär ett behov av att fastställa prioriteringar inom politiken.

För det tredje måste vi kommunicera bättre med våra medborgare och försäkra dem om att vi är förmögna att förvalta budgeten på ett effektivt sätt.

Det återstår dock att fråga sig vad processen har lett till när det gäller det vi röstat för. Först och främst har vi de allmänna utsikterna. Vad gäller åtaganden anser jag att vi har varit mycket försiktiga i fråga om att tillåta betydande marginaler inom de olika delarna av budgeten. De befinner sig en god bit under de tak som tillhandahålls inom det interinstitutionella avtalet (IIA), och för första gången sedan 2000 efterfrågar vi inte flexibilitetsinstrumentet.

När det gäller betalningar har vi haft ett övergripande angreppssätt som speglar den åtgärd som vidtagits av Reimer Böge, vår föredragande för budgetramen – vars betänkande parlamentet antog – vad gäller att dra upp riktlinjer för ett antal prioriterade områden. Detta har vi gjort genom att vid första behandlingen höja betalningarna till 1,04 procent, återigen en god bit under det tillåtna taket för 2007 på 1,06 procent. Detta håller också i de flesta fall förhållandet mellan åtaganden och betalningar nere på en andel under 80 procent.

När det gäller pilotprojekt och förberedande åtgärder har vi en rad olika möjligheter. Vad gäller intern politik vill vi stödja nyskapande, och där står vi i fråga om säkerhet inför ett betydande initiativ på området för migrationshantering, tack vare vår vän och kollega Gérard M.J. Deprez från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Och sist men inte minst utrikespolitiken, där vi vill se vad vi kan göra för att bygga upp förbindelser med Kina och Indien, eftersom vi i den allt mer globaliserade världen inte har rätt sorts nätverk för att förbinda vårt näringsliv och våra forskare med Kinas och Indiens näringsliv och forskare, vilket speglas av inledningen. Vi sätter in dessa som förberedande åtgärder att godkännas inom ramen för 2007 års budget.

Slutligen har jag i fråga om betalningar nämnt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Det finns personer i rådet som tycker att vi inte är särskilt generösa när vi skär ned deras budget med 50 procent. Det fanns de som ville se 100 procent, men 50 procent blev en god kompromiss eftersom det finns en rad personer, i synnerhet i utskottet för utrikesfrågor men också på andra ställen i parlamentet, som skulle vilja se rådets åtagande uppfyllas när det gäller vårt sätt att hantera den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken mellan parlamentet och rådet.

Också när det gäller särskilda representanter, där vi rekommenderar att hela summan överförs till EU:s delegationer, är budskapet vid första behandlingen att vi, om vi inte får särbehandling, åtminstone vill upplysas klart och tydligt om hur dessa personer utnämns. Vi vill, liksom det står i ändringsförslaget, anta riktlinjer i samband med beslutet att inrätta, välja och utse EU:s särskilda representanter och i samband med en noggrann bedömning av deras arbete.

För att övergå till den andra aspekten, som rör valuta för pengarna, är detta ett nyskapande koncept inom vilket vi vill förhindra att EU kastar bort pengarna. Jag tror inte att det är någon i parlamentet som har motsatt sig just detta slags koncept, som ingår i identifieringen av de strategier där vi, genom de olika rapporter som vi har tillgång till, vet att de politiska åtgärderna genomförs dåligt, endera i kvantitativ eller i kvalitativ mening.

Tack vare budgetutskottets arbete – även om det hade varit trevligt om föredraganden för budgetkontrollutskottet hade bidragit mer i processen – har vi, genom att undersöka våra egna kostnads–nyttoanalyser, revisionsrättens rapporter, information om budgetprognosen och sammanfattningsrapporterna från kommissionen, kunnat identifiera ett antal budgetposter för vilka vi enhälligt har röstat för att föra 30 procent av anslagen till reserven vid första behandlingen i budgetutskottet. Avsikten är att vi ska kunna frigöra dessa summor i slutet av året vid en andra behandling så länge som kommissionen presenterar en tillfredsställande förklaring den 15 november, då vi kommer att ha ett gemensamt sammanträde för budgetutskottet och budgetkontrollutskottet för att undersöka dessa budgetposter och om de verkar på ett tillfredsställande sätt. Hela syftet med detta är att göra utrensningar i budgeten för de budgetposter som inte fungerar effektivt och ta ett steg i riktning mot det vi söker, vilket är en positiv revisionsförklaring.

Medan rådet har antytt att detta skulle kunna strida mot budgetförordningen anser jag att artikel 43.1 b tydligt klargör att vi, där vi har tillräckligt goda grunder för att placera pengar i reserven, är berättigade att göra det.

Det skulle vara bra om vi före processens slut – kanske i anslutning till samrådsmötet med rådet den 21 november, eller vid vår omröstning i december – kunde få till stånd en gemensam förklaring av parlamentet, rådet och kommissionen om hur vi fortgående ska hantera begreppet valuta för pengarna, så att vi kan göra det till en del av processen snarare än behandla det på ett godtyckligt sätt.

Jag har några avslutande kommentarer om andra aspekter – budgetkontroll och valuta för pengarna. Den första kommentaren gäller gemensam förvaltning: ordföranden för revisionsrätten talade om problemen på detta område i budgetkontrollutskottet i går kväll, då han, till min och andra kollegers stora förvåning, sa att han inte var särskilt intresserad av en gemensam förvaltning eftersom det är rådet som betalar och kommissionen som tar ansvar för godkännandet av budgeten. Jag tror inte att en revisionsförklaring är möjlig om inte medlemsstaterna tar på sig sitt ansvar inom ramen för budgeten för de medel de betalar, som uppgår till 75 eller 80 procent av budgeten. Därför anser vi att en gemensam förvaltning är viktig för att IAA-bestämmelsen ska kunna genomföras.

För det andra, vad gäller arbetet med byrån – som Jutta D. Haug samordnade så skickligt åt oss – placerar vi en summa av ökningarna i reserver så att byråerna kan meddela oss hur de kommer att använda pengarna och sina arbetsprogram för att återigen få valuta för pengarna.

Sist men inte minst har vi frågan om administrationen, där rådets åtgärder vid första behandlingen för att effektivt minska antalet kommissionstjänster med omkring 2 000 under de kommande åren är något som vi inte kunnat ställa oss bakom. Vi anser att det behövs en granskning av kommissionen före den 30 april 2007, så att vi får en insyn i vilka kommissionens halvtidskrav är innan vi vidtar några radikala åtgärder för nedskärning.

I tillägg vill vi inte bara få en rapport från kommissionen om den aktuella situationen när det gäller vilka av de kvarvarande förordningarna som vi skulle ha kunnat dra tillbaka, utan vi vill framför allt försäkra oss om att vi är klara över skillnaden mellan det vi har här i budgetprocessen och lagstiftningsprocessen för arbetsprogrammet, som kommissionen beslutar om i dag. Anledningen är att vi med ett slutgiltigt fastställande av denna budget, förhoppningsvis i december, och med parlamentets resolution om lagstiftningsprogrammet, ska kunna binda samman dessa båda, så att kommissionens ordförande kan komma till parlamentet i februari 2007 och tala om vilket unionens slutliga arbetsprogram är. Annars skulle detta vara oklart för medborgarna.

Därför vill jag avsluta med att säga att denna budget vad gäller prioriteringar är en budget som jag skulle kalla konsekvent och framsynt. Vad gäller valuta-för-pengarna kan den beskrivas som sammanhängande och förståndig. Slutligen kommer vi, genom att sammanfoga dessa två byggstenar, att kunna se fram mot översynen 2008–2009 och inta en mycket tydlig ståndpunkt på Europaparlamentets vägnar för att säkerställa att vi är väl förberedda för en debatt på ett särskilt politiskt område där det behövs en ökning eller olika politiska åtgärder.

(Applåder)

  Louis Grech (PSE), föredragande. – (MT) Den anslagsökning som getts till de andra avsnitten under 2007 var i jämförelse med vad som gavs under 2006 bara marginell och mycket mindre än vad som efterfrågats i det preliminära förslaget. Den ökning som man har enats om speglar inflationstakten och beloppen i samband med varje institutions särskilda prioriteringar. Budgetutskottet beslutade att återinföra mer än 10 miljoner euro av de minskningar på omkring 29 miljoner euro som rådet gjort inom de andra avsnitten, med undantag för parlamentet och rådet.

Budgeten för 2007 har grundats på institutionernas viktigaste prioriteringar, samtidigt som den garanterar att deras operativa och funktionella effektivitet inte hämmas. Globalt uppgår ökningen för institutionerna till 31 miljoner euro jämfört med de 48 miljoner euro som efterfrågats.

Herr talman! Under åren har överdrivna marginaler blivit vanliga inslag i vissa institutioners budgetberäkningar. Detta bruk, eller snarare detta dåliga bruk, förde med sig ett krångligt system med överföringar i sista minuten eller annullering av vissa anslag. Denna situation kommer att vara svår att hantera när processen med fastighetsförvärv om några år kommer att börja avta. I detta avseende tror vi att ett alltmer verksamhetsbaserat tillvägagångssätt skulle vara effektivare. Vidare bör presentationen av preliminära budgetar vara mer standardiserad, i motiveringarna bör klarare skäl anges och budgetberäkningarna bör utföras mer korrekt.

När det gäller parlamentet enades budgetutskottet om att det slutliga beloppet i 2007 års budget bör vara 0,1397 miljarder euro, det vill säga en marginal på 25 miljoner euro under maxgränsen på 20 procent. Denna nivå motsvarar 19,65 procent av de administrativa kostnaderna under kapitel V. I detta avseende avstår dock inte parlamentet från sin traditionella andel på 20 procent. Faktiskt utsträcker utskottet sitt stöd till anslående av outnyttjade medel för oväntade men berättigade kostnader genom ändringsbudgetar. Skapandet av en effektiv struktur tillsammans med genomförandet av en omfördelning av personal bör vara de huvudsakliga målen i den strategiska planeringen av 2007 års tjänsteförteckning. Vidare kommer fyllandet av vakanser till följd av pensioneringar inte att anses vara en automatisk process.

När det gäller stöd och tjänster till ledamöter håller vi med generalsekreteraren om att de huvudsakliga målen som gäller projektet ”Raising the Game” i stort sett uppnåddes. Emellertid finns det ett återkommande klagomål på att det finns otillräcklig information om de stödtjänster som finns tillgängliga för parlamentsledamöter. Administrationen bör ta itu med denna brist, och den bör vara åtgärdad senast vid årsslutet.

På grund av tidsbrist har jag inte möjlighet att tala i detalj om alla prioriteringar som tagits med i budgeten och i mitt betänkande för 2007. Dessa prioriteringar gäller de 48 miljoner euro som tilldelats för kostnader i samband med utvidgningen som inbegriper Bulgarien och Rumänien, de åtgärder som vidtagits för förenkling och förbättring av lagstiftningen, granskning av översättningstjänsternas kostnadseffektivitet, särskilt när det gäller texternas längd, beviljandet av 9,5 miljoner euro i extra medel för förbättring av besöksprogrammet, beslutet om att behålla 6,7 miljoner euro i reserven för webb-tv, om vilket ett slutligt beslut kommer att tas efter en presentation av prototypen i budgetkontrollutskottet, och behovet av större kontroll av administrationen av flerspråkighet, för vilket vi för 3 miljoner till reserven. Missbruket av denna tjänst av vissa, inklusive politiska partier, bör ge upphov till sanktioner. 50 miljoner euro har avsatts för byggnader, och vi måste se till att fastighetspolitiken regelbundet ses över.

Jag måste avsluta med att säga att budgetens genomförande behöver administreras bättre om målen ska kunna uppnås. Det finns också ett behov av årliga rapporter grundade på mer detaljerad information om institutionernas arbete. Dessa rapporter bör också användas för att berättiga krav på ytterligare medel så att parlamentet kan fatta ett mer välgrundat beslut om tilldelning av medel. På detta sätt kommer budgetar finansierade av EU:s skattebetalare att ge ett verkligt mervärde i deras dagliga liv.

Slutligen skulle jag vilja tacka alla dem som bidragit till upprättandet av detta betänkande. Särskilt skulle jag vilja tacka generalsekreteraren som har inkommit med sin avskedsansökan. Vi kommer att sakna honom. Om han kommer att sakna oss är en annan fråga.

  Ulla-Maj Wideroos, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Det är en ära för mig att vara här och delta i parlamentets debatt om 2007 års budget. Jag kan försäkra er om att vi med intresse kommer att notera de frågor som tagits upp under diskussionen och föra dem vidare till alla våra kolleger.

Utarbetandet av budgeten är en lång process. Jag uppskattar den uppriktiga debattatmosfär som har varit rådande hela året mellan rådsmedlemmarna och parlamentsledamöterna. Vi diskuterade senast frågan vid trepartsmötet om budgeten den 18 oktober. Jag hade då en möjlighet att komma med några inledande reaktioner på ändringsförslagen från budgetutskottet, som man ska rösta om i plenum på torsdag. Innan jag presenterar vissa viktiga frågor för rådet skulle jag vilja arbeta med några frågor som gäller kvalitet och som är viktiga för hela EU:s arbete.

Det är nu min avsikt att tala uppriktigt och säga som det är. Jag tror att budgetutskottet under ledning av James Elles och Louis Grech har arbetat utan förutfattade meningar, genom att också fokusera på vad som kan uppnås med medborgarnas och skattebetalarnas pengar. Förhoppningsvis kommer även kommissionen att delta i detta arbete.

Att se till att man får valuta för pengarna från unionens skatter måste göras till en reguljär process. Begreppet valuta för pengarna måste bli något som genomsyrar hela budgetförfarandet.

Enligt min åsikt bör man vid den första behandlingen av budgeten koncentrera sig på fakta och siffror. Jag anser inte att budgetmyndigheterna bör göra politiska uttalanden vid första behandlingen.

Jag sa vid rådets presentation av budgetförslaget den 5 september 2006 att EU:s budgetförfarande är i behov av nytänkande. Utan innovativa budgetlösningar kan vi inte främja unionens konkurrenskraft eller effektivisera institutionernas administration. Budgetmyndigheterna måste vidta konkreta åtgärder för att uppnå sina mål i 2007 års budget.

Rådet anser att parlamentets avsikt att öka betalningsbemyndigandena betydligt, när det inte finns några belägg för att detta behöver göras, inte är rätt väg för att bygga en bro mellan EU och allmänheten. En ökning på denna skala skulle bara leda till ett enormt överskott under det första året. 2007 års budget bör grundas på realistiska och berättigade anslagsbehov.

Att halvera budgeten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är helt enkelt oacceptabelt. I det interinstitutionella avtalet som slöts för fem månader sedan godkände parlamentet ett genomsnittligt belopp på 250 miljoner euro per år. Med tanke på detta tror jag att de 159 miljoner euro som förespråkats av kommissionen och rådet är ett rimligt belopp. Jag skulle därför vilja fråga hur parlamentets förslag på 73 miljoner euro kan vara berättigat. Jag hoppas att man under plenarsammanträdet kommer att agera ansvarsfullt i allt som gäller dessa två områden.

Budgetmyndigheterna behöver inom en mycket snar framtid utveckla ett förfarande för utnyttjande av reserver. Anslag bör inte sättas åt sidan bara av taktiska skäl. Även här måste bestämmelserna i budgetförordningen följas till punkt och pricka.

Som vi alla mycket väl vet är 2007 års budget den första som omfattas av det nya interinstitutionella avtalet. Det är mycket viktigt att alla dess gamla bekanta aspekter, såsom tak och tillräckliga marginaler, respekteras redan från början. Det nya avtalet har också nya bestämmelser om till exempel pilotprojekt och förberedande åtgärder. Jag skulle vilja framhäva betydelsen av dessa bestämmelser, där det tydligt anges att pilotprojekt och förberedande åtgärder inte är en budgetmyndighets exklusiva rättighet. Både parlamentet och rådet måste också respektera denna aspekt av innehållet i det nya interinstitutionella avtalet.

2007 års budget är ett paket. Det är viktigt att budgetmyndigheterna inrättar ett paket som man gemensamt kommit överens om inom ramen för budgetförfarandet. De centrala elementen i det kompletta paketet är sammanlänkade.

Slutligen skulle jag vilja återkomma till översynen av budgetförordningen. Detta är ett ämne som parlamentet och kommissionen har varit angelägna om, och de har uppmanat rådet att snabba på arbetet. Talmannen Josep Borrell Fontelles tog senast upp frågan i sina diskussioner med statsminister Matti Vanhanen den 17 oktober. Det är med nöje som jag nu kan uppge att rådet antog en gemensam ståndpunkt om översynen av budgetförordningen den 19 oktober. Vi kan därför hålla förhandlingar med parlamentet om budgetförordningen den 21 november. Jag beklagar att vi inte har kunnat hålla den tidsram som föreslogs av kommissionsledamoten med ansvar för budgeten i hennes brev i juni. Kommissionen hade hoppats att mötet skulle hållas förra veckan. Jag tror dock att den tidsram som jag har hänvisat till kommer att ge alla tillräcklig tid för att formulera en omfattande helhetslösning.

Jag hoppas att dessa korta kommentarer som jag har kommit med har varit till någon nytta för att tydliggöra rådets åsikter. Jag tror verkligen att parlamentet och rådet kan nå en bra gemensam lösning om 2007 års budget under de kommande veckornas diskussioner.

  Dalia Grybauskaitė, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill uttrycka kommissionens uppskattning för det arbete som har utförts av budgetutskottet och dess föredragande, där mer än 1 200 förslag från andra utskott har hanterats under processen för förberedelserna för första behandlingen. Vi vet vad detta innebär och hur man har gått tillväga. Kommissionen har i allmänhet reagerat positivt på det förslag som parlamentet lagt fram för omröstning och som vi ska rösta om i morgon. Jag vill dock ta upp tre känsliga punkter som vi vill lösa tillsammans med parlamentet före andrabehandlingen.

Den första punkten gäller de övergripande reserverna på 30 procent av budgetposterna för mervärdesprogram. Vi är lite bekymrade över den första tillämpningen av programmet – inte som politisk idé, den har vi stött från första början, utan den första tillämpningen när det gäller det generella beloppet, och vissa villkor som följer med denna. Kommissionen och dess sekretariat är dock beredda att komma till utfrågningen i mitten av november, som parlamentet har bjudit in oss till, för att förklara så mycket vi kan och för att låta parlamentet frigöra så mycket som möjligt före andrabehandlingen.

Den andra faktorn gäller byråer, i synnerhet tre nya sådana. De är tänkta att inrättas under 2007. Budgetutskottet har tagit bort förberedelser för dessa. Vi har förstått att detta rör punkt 47 i vårt nya interinstitutionella avtal. Förhållandet mellan de två budgetmyndigheterna måste klargöras, och de nya förfarandena måste fastställas – därför kommer vi inom en snar framtid att kräva tekniska möten mellan de tre institutionerna för klargörande av situationen så att dessa tre byråer kan börja verka från och med januari 2007.

Den tredje faktorn är en reserv på 50 miljoner euro för lön till kommissionens personal under utgiftskategori 5. Vi vill tacka parlamentet för att man återställer de nedskärningar som rådet har gjort, men reserverna är fortfarande ett bekymmer för oss eftersom villkoren är många och omfattande. Men som jag sa i inledningen kommer vi att arbeta för att så mycket information som möjligt ska kunna tillhandahållas före den 15 november och före den avslutande förlikningen mellan budgetmyndighetens båda grenar, så att vi ska kunna frigöra så mycket som vi kan. Om en reserv inte frigörs åtminstone delvis från den 1 januari kommer vi inte att kunna inleda någon rekrytering alls, inberäknat från de nya medlemsstaterna och ersättare för personal som gått i pension.

Generellt är vi positiva. Vi är beredda att samarbeta nära med parlamentet i fråga om att lyfta och uppfylla alla de villkor som föreslås vid förstabehandlingen. Vi hoppas att vi kommer att kunna ha nått en överenskommelse den 21 november som är bra för alla tre institutionerna och som är acceptabel.

  István Szent-Iványi (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. – (HU) Kapitlet om utrikesfrågor var kanske det som förlorade mest i sjuårsbudgeten, vilket omedelbart leder en att ifrågasätta om EU kommer att kunna fylla sin roll som global aktör. Det är särskilt olyckligt att rådet i det årliga budgetförfarandet har gjort ännu större viktiga nedskärningar i sin budget för utrikesfrågor. Det var på grund av detta som utskottet för utrikesfrågor beslutade att återinföra det preliminära budgetförslaget på flera punkter, och sålunda tilldela de ursprungliga beloppen.

När vi upprättade Europaparlamentets prioriteringar i utrikesfrågor bedömde vi det som nödvändigt att ägna mer resurser åt kandidatländerna och de potentiella kandidatländerna, att spendera mer på länderna på östra sidan av vår europeiska grannskapspolitik och att ge mer humanitärt bistånd till Palestina.

Budgetutskottet instämde inte i alla våra förslag, och därför lägger vi fram dessa förslag än en gång för utskottet för utrikesfrågors räkning. I syfte att uppnå en ansvarig och konsekvent utrikespolitik uppmanar vi er att acceptera förslaget från utskottet för utrikesfrågor.

ORDFÖRANDESKAP: ANTONIOS TRAKATELLIS
Vice talman

  Jürgen Schröder (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (DE) Herr talman! Kanske jag kan få inleda med att gratulera min kollega James Elles till hans strategiska tänkande, särskilt när det gäller Kina och Indien. Detta är något nytt och något som vi bör ta på stort allvar.

Vi i utskottet för utveckling har lyckats att få medlen från det preliminära budgetförslaget återinförda, att hålla budgeten genomblickbar och att producera ett betänkande som redan är i linje med vår kollega Gay Mitchells betänkande om instrument för utvecklingssamarbete. Icke desto mindre har jag lagt fram två ändringsförslag i kammaren, vilka emellertid inte antogs av budgetutskottet.

Ett av dessa var ändringsförslag 250, som syftade till att inrätta pilotprojekt för små och medelstora företag i utvecklingsländer. Jag vill påminna parlamentet om att dessa utgjorde ämnet för ett betänkande som vi antog tidigare i år. Om vi vill bygga upp sektorerna för egenföretagare och småföretag i utvecklingsländer behöver vi ge små och medelstora företag en större roll. Det skulle verkligen vara förargligt om vi skulle misslyckas med att inrätta ett pilotprojekt som framhäver vår egen efterfrågan på stärkta små och medelstora företag i utvecklingsländer.

Det andra ändringsförslaget som jag hänvisade till var ändringsförslag 253, vilket har att göra med utbyten med andra parlament. I detta refereras till vårt eget parlaments budget och till möjligheten att upprätthålla kopplingar till andra lagstiftande församlingar, såsom Panafrikanska parlamentet eller Afghanistans parlament, vilket skulle göra det möjligt för Europaparlamentet att ha ett verkligt och positivt inflytande på demokratiseringsprocessen runt om i världen. Därför uppmanar jag er att på torsdag rösta för att anta även detta ändringsförslag.

  Ona Juknevičienė (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (LT) Budgeten är väsentlig i genomförandet av projekt som är viktiga och till nytta för gemenskapen och dess medborgare. Ett sådant projekt är Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter på 500 miljoner euro.

Jag föreslog att man skulle föra medlen till reserven i utskottet för sysselsättning och sociala frågors budget för följande år. Vi kommer att rösta om detta i december. Emellertid skulle jag än en gång vilja fästa er uppmärksamhet och speciellt kommissionens uppmärksamhet på de regler som fastställts för användandet av medlen. Frågan är om pengarna verkligen kommer att nå någon enskild arbetslös person. Pengarna kan förskingras, vilket ofta har varit fallet med donerat stöd till arbetet med omstruktureringsprocessen.

Jag förutser en avsevärd risk för missbruk av kommissionens medel. Det är detta som vi, medlemmarna i utskottet för ekonomi och valutafrågor, har röstat emot. Vi kan inte acceptera reglerna om de inte ändras avsevärt. Därför uppmanar jag er att inta en fast hållning och kräva att kommissionen garanterar en öppen och effektiv användning av medlen.

  Jutta Haug (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Början på det första budgetåret med den budgetram som vi förhandlade fram i april och antog i maj är nästan här. Budgetramen är snävt tilltagen och ställer oss inför ett antal problem när det gäller att uppnå våra politiska mål.

Kommissionen förhöll sig mycket försiktig när den upprättade det preliminära budgetförslaget för 2007, och rådet – som alltid obekymrat över vad experterna skulle kunna säga – skar ned budgeten ännu mer. Miljöutskottet försökte rädda vad som räddas kunde genom att återinföra siffrorna från det preliminära budgetförslaget och göra ansvarsfulla ökningar på några rader.

Budgetutskottet accepterade alla miljöutskottets ändringsförslag, och för detta är jag mycket tacksam mot mina kolleger bland ledamöterna som sitter med i detta utskott. Vi kan emellertid inte betrakta hela situationen som tillfredsställande eftersom budgetåret 2007 kommer att föra med sig ännu olösta problem med Life+ och åtgärdsprogrammet för främjande av hälsa.

Byråer är det enda område inom vilket vi kan se framtiden an med optimism på grund av att de utvecklas och finansieras på rätt sätt. Med detta menar jag inte bara de byråer för vilka miljöutskottet är det behöriga fackutskottet, utan alla byråer. Samarbetet med dessa har genomgått en påtaglig förbättring under de senaste två åren. Personalen och personalutvecklingsplanerna för dessa kommer att vara i våra händer senast vid slutet av året, och jag ser positivt på alla dessa.

Det måste dock sägas att det finns ihållande svårigheter med de nya byråerna – jämställdhetsinstitutet, byrån för mänskliga rättigheter och kemikaliemyndigheten – och i motsats till vad kommissionsledamoten just har sagt är dessa inte bara av teknisk natur, för det finns ännu ingen rättslig grund för någon av dessa. Vi här i parlamentet väntar fortfarande på att förhandlingar ska inledas med rådet i enlighet med artikel 47 i det interinstitutionella avtalet – det vill säga förhandlingar om varifrån pengarna för de tre nya byråerna ska komma. Kanske rådets ordförandeskap skulle kunna vara så vänligt att driva på den här processen lite.

  Neena Gill (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja påtala tre saker. För det första vill jag tacka föredraganden för ökningen av utgifter för utbetalningar för prioriterade program som är knutna till Lissabonmålen, såsom konkurrens- och innovationsprogrammet samt sjunde ramprogrammet för forskning. Dessa är nyckelinitiativ som inte bara ger arbete åt Europas värdefulla och skickliga vetenskapsmän utan också förbereder EU för att möta framtida utmaningar som global ledare. Vi får inte förbise den betydande och positiva påverkan som de har på våra regioner och deras invånare.

För det andra vill jag berömma det engagemang som uttrycks i betänkandet för Galileoprogrammet, som har underfinansierats i förslaget till allmän budget för budgetåret 2007. Detta PR-nummer till EU-program är en stor teknisk, ekonomisk och politisk utmaning, och vi måste verkligen bli säkra på det. Jag förstår inte varför vi är beredda att skära ned på finansieringen på detta område. Det skulle vara en skam för EU om detta projekt skulle köra fast eller misslyckas på grund av bristande finansiellt stöd.

För det tredje begriper jag inte, eftersom många områden, liksom de jag just nämnt, kräver ökad finansiering, varför detta inte kommer från programmet för säkerhet och rymdforskning, där betalningarna borde minskas och inte ökas, med tanke på att utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi kräver en mindre budget.

För att övergå till mer allmänna frågor som inte har med industriutskottet att göra, stöder jag kravet i detta betänkande på en ökning av betalningarna för strukturfonderna. Detta är det område där vanliga medborgare ser den skillnad som EU:s politik gör i deras vardag. Min egen region, West Midlands, är ett bra exempel på detta. Gemenskapsmedel har fungerat som en katalysator för en ny stimulans av lokala samhällens potential och utveckling.

Vad gäller yttre förbindelser är Asien en av de största och folkrikaste regionerna i världen. Där bor 60 procent av världens befolkning. Därför förvånar det mig mycket att kommissionen har skurit ned på medlen. Förra året togs pengar från andra Asienprogram till tsunamikatastrofen utan att det sköts till några pengar till programmen, och det här året har kommissionen skurit ned på budgeten igen, eftersom finansieringen av stödet till tsunamins offer har minskat. Har kommissionen glömt att det finns ett desperat behov av medel inom de Asienprogram där dessa pengar togs, om EU ska kunna uppfylla millennieutvecklingsmålen? Jag ber kommissionen att motivera detta.

Jag välkomnar kravet i detta betänkande på insyn i tilldelning av medel för information och kommunikation. Det behövs full insyn på alla områden, så att de pengar från EU:s skattebetalare som läggs på EU-politik blir fullständigt spårbara och offentliggörs på Internet. Då kan vi se precis hur mycket pengar som går vart. Detta gäller i lika hög grad för parlamentets ledamöter, och i synnerhet för jordbruk.

Avslutningsvis vill jag gratulera båda föredragandena, James Elles och Louis Grech, till att ha framställt utmärkta betänkanden. Jag tackar dem för deras hårda arbete.

  Bill Newton Dunn (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. – (EN) Herr talman: en minut, två kommentarer. Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd har helt enkelt röstat för upprätthållandet av kommissionens förslag att anslå medel till konsumentskydd, inte för de stora nedskärningar som rådet föreslår. Vi röstar alltså för det rådande läget, som kommissionen föreslår.

För det andra vill jag nämna parlamentets budget för kommunikation med våra medborgare. Varje år har amerikanska kongressmän tillåtelse att skicka fyra nyhetsblad på fyra sidor till alla sina väljare för att meddela dem om sina enastående prestationer. Jag vill föreslå ett ändringsförslag enligt vilket alla vi som sitter här får tillåtelse att skicka ett kostnadsfritt nyhetsblad på fyra sidor till alla våra väljare varje år för att meddela dem vad vi har gjort. Jag hoppas att mina kolleger här kommer att stödja detta ändringsförslag som skulle hjälpa upp den bristande kommunikationen. Det finns några få väljare här på åhörarläktaren, men det finns miljontals där ute som inte vet vad vi sysslar med, och vi måste kommunicera med dem.

  Anne E. Jensen (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för transport och turism. – (DA) Herr talman, fru kommissionsledamot, fru rådsordförande! I budgetramen har beloppet för de transeuropeiska näten – de 30 topprioriterade transportprojekten – skurits ned till en tredjedel av det belopp som kommissionen ursprungligen bedömde som nödvändigt. Vi har fortfarande inte fått ordning på den rättsliga grunden för finansieringen. Vi vet heller inte hur det minskade beloppet ska distribueras under de närmaste åren. Därför har vi valt att föra hela beloppet för 2007 – nästan 800 miljoner euro – till reserven tills allt har klarats ut. Självklart kan vi inte använda första årets budget utan att ha någon klar idé om vad som ska hända under de närmaste åren. Man bygger inte en halv bro. Det är en fråga om ”antingen eller”.

I fallet med de tre byråerna för sjösäkerhet, flygsäkerhet och järnvägar vill vi se kommissionens siffror återinförda i budgeten. Dessa är nya byråer som håller på att inrättas, och de behöver utrymme för sin verksamhet.

Sist men inte minst skulle jag vilja dra uppmärksamheten till pilotprojektet med nödfickor längs motorvägar i EU. Med strängare regler för förares vilo- och körtider är det viktigt för förare i EU att ha lämpliga och säkra förutsättningar för att kunna vila.

  Marian Harkin (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (EN) Herr talman! Jag vill säga ”bra gjort” till föredraganden: han har verkligen visat prov på fasthet. Betalningarna inom 2007 års budget måste totalt uppnå 1,04 procent av gemenskapens BNI om vi ska kunna tillhandahålla våra medborgare effektiva program. Det är också mycket viktigt att vi antar en kvalitativ strategi som ger valuta för pengarna med de resurser som vi har. Någon har framfört kommentaren att rådet betalar. Det gör man faktiskt inte. Medborgarna betalar. Det är skattebetalarnas pengar som vi hanterar. De har anförtrott sina pengar till oss, och de förväntar med rätta att få se positiva resultat inom ramen för övergripande valuta för pengarna.

Som föredragande för utskottet för regional utveckling uppmanar jag starkt till att anslagen i det preliminära förslaget till budget återställs och att sammanhållningen betraktas som en av EU:s politiska prioriteringar.

Slutligen uppmanar jag kommissionen att klargöra den rättsliga grunden för Peaceprogrammet och att göra det möjligt att anslå medel till Internationella fonden för Irland (IFI). Som irländsk parlamentsledamot gläder det mig att få tillfälle att tacka EU för dess fortlöpande stöd för fred och till IFI. Mer än 1 miljard euro har lagts på att främja fredsskapande, förståelse och tolerans. Ni har stöttat samhällen och visat förtroende för vanliga människor i Irlands gränsområden. Ni har spelat en viktig roll, och det förtjänar ni stort beröm för.

  Marc Tarabella (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. – (FR) Herr talman, herr Elles, mina damer och herrar! Med några få undantag har budgetutskottet accepterat alla ändringsförslag från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.

För det första är jag mycket glad att ändringsförslagen om att återinföra förslaget till preliminär budget har antagits, och jag är ännu gladare över att ändringsförslagen om att öka stödet till de fattigaste människorna har antagits: matleveranser, bidrag till mjölk, fri utdelning av frukt och grönsaker, reklamaktiviteter, utdelning av mjölk till skolbarn och stöd till biodling. Vi skulle ha önskat att man tagit mer hänsyn till framför allt am- och dikobidrag – vilket är grundläggande inom eftersatta områden – stöd till energigrödor och pilotprojekt om energieffektivitet. Vi tar oss friheten att på nytt lägga fram ändringsförslag enligt dessa linjer i kammaren.

Totalt sett anser vi att budgetutskottet har varit mer uppmärksamt på våra ändringsförslag än vad vi hade förväntat oss, och vi skulle vilja tacka er, herr talman, herr Elles, mina damer och herrar, för att besluten har fattats i en så konstruktiv anda.

  Rosa Miguélez Ramos (PSE), föredragande för yttrandet från fiskeriutskottet. – (ES) Herr talman! Vårt utskott har några kommentarer till de nedskärningar rådet har infört jämfört med Europeiska kommissionens förslag.

Den största av dessa nedskärningar är den på 10 miljoner euro i reserven för internationella överenskommelser – den försvinner helt enkelt – både för åtaganden och betalningar. Fiskeriutskottet anser att detta till och med skulle kunna skapa problem när det gäller unionens rättsliga skyldigheter på området, och vi vill därför att de ursprungliga beloppen ska återinföras.

Rådets övriga nedskärningar gäller betalningar till Europeiska fiskerifonden: 23 miljoner euro till konvergensregionerna och 7 miljoner euro till övriga regioner. Fiskeriutskottet anser att dessa nedskärningar inte skulle göra det möjligt att betala det förskott på 7 procent som anges i fondens egna stadgar.

De allmänna anslagen till fisket är redan tillräckligt låga, och vi tycker därför att dessa nedskärningar är oacceptabla. Utöver att de är godtyckliga och omotiverade innebär de ett mycket negativt budskap vid ett kritiskt tillfälle för sektorn, och vi i fiskeriutskottet ber därför att kommissionens siffror i förslaget till preliminär budget ska återinföras.

  Helga Trüpel (Verts/ALE), föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Även jag tror i princip att vi bör inrikta oss på att få valuta för pengarna, eftersom det viktiga är att medlen används effektivt och ekonomiskt. Men å andra sidan – och här tänker vi olika – behöver EU pengar om vi ska kunna entusiasmera människor och få EU-projekten att göra framsteg, vilket är vad vi vill göra, och det blir inte möjligt om inte lämpliga medel ställs till förfogande.

Låt mig erinra kammaren om debatten i förmiddags om kulturprogrammet och EU:s kulturpolitik, och om de debatter vi ska ha i kväll om livslångt lärande, ungdomspolitik under de kommande åren och om ”Ett Europa för medborgarna”. I förmiddags beklagade vi – och vi kommer att göra det även i kväll – att vi inte använder tillräckligt med pengar på detta område som verkligen påverkar människorna, EU-medborgarna, och skapar en länk mellan dem och Europa.

Vi har ett gemensamt stort problem med hur vi ska få människorna att inte bara acceptera EU utan även vara entusiastiska över det, och i stället för att skära ned dessa program borde vi därför investera mer i EU:s framtid. Utskottet för kultur och utbildning har av den anledningen varit högst konsekvent när det gäller att avvisa de nedskärningar som rådet ville göra i programmen.

  Gérard Deprez (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (FR) Herr talman, fru Wideroos, fru Grybauskaitė, mina damer och herrar! Som talesman för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor vill jag först av allt säga ett välförtjänt tack till huvudföredraganden, vår ledamot och vän James Elles, liksom till budgetutskottet som helhet, för hur de har tagit hänsyn till prioriteringarna från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.

Bland dessa prioriteringar finns två som uppenbarligen krävde en mycket speciell satsning när det gäller budgeten. Den första gällde bättre kontroll över EU:s yttre gränser, vilka nu utsätts för kontinuerliga och avsevärda påtryckningar från migrationen och där särskilt hela den södra gränsen utsätts för press. För att övertygas om detta behöver man bara titta på tv och läsa tidningarna varje dag. Det var därför mycket viktigt att stärka de operativa resurserna för gränsförvaltningsbyrån som vi inrättade för att kontrollera de yttre gränserna. Som tur var fick byrån verkligen stärkta resurser, med stöd framför allt av vår huvudföredragande och spanska parlamentsledamot som hjälpte oss att korrigera – jag vet inte, fru Wideroos, om jag ska använda ordet ”galenskap”, eller ”inkonsekvens”, men jag väljer ”galenskap” – den galenskap som trots de rådande omständigheterna har fått rådet att minska resurserna till gränsförvaltningsbyrån.

Vi hade också en andra prioritet, som hela parlamentet erkände och EU-medborgarna entusiastiskt stödde, om vi ska tro tillgängliga undersökningar, och det var att öka de resurser som öronmärkts för kampen mot terrorism och organiserad brottslighet, vilka som ni vet gör EU:s internationella gränser till ett skämt. Även här har budgetutskottet uppmärksammat vårt budskap, och man har framför allt har ökat resurserna till Eurojust. Också dessa minskades i rådets förslag till budget. Fru Wideroos! Jag låter er välja ett lämpligt adverb för att beskriva den här minskningen.

Jag sticker inte under stol med att när det gäller området för ”frihet, säkerhet och rättvisa” motsvarar rådet varken det som står på spel eller EU-medborgarnas förväntningar, och vårt parlament kommer att stolt kunna använda sin röst för att korrigera inkonsekvenser i ståndpunkterna från rådet, vars ledamöter njuter av att göra stort väsen men stegrar sig när det gäller att agera gemensamt för att bemöta allvarliga gemensamma problem. Det är verkligen en skam.

  Carlos Carnero González (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för konstitutionella frågor. – (ES) Herr talman! Det sägs ofta att kunskap inte tar någon plats, men i det här fallet anser jag att debatten och diskussionen om EU:s framtid bör få utrymme i budgeten.

När vi träffade huvudföredraganden i juli sa jag för utskottet för konstitutionella frågors räkning att detta kanske förefaller vara det minst viktiga i debatten, men i verkligheten är det inte så.

Vi diskuterar hur vi vill att Europa ska se ut i framtiden, och för att kunna förverkliga våra drömmar behöver vi medel och resurser, framför allt för att kunna informera medborgarna, stärka de institutioner som är ansvariga för förbindelser mellan det civila samhället och EU-institutionerna samt främja debatten.

Kommer vi att uppnå det med den budget vi har?

Budgetutskottet har i viss mån tagit med ändringsförslagen från utskottet för konstitutionella frågor. Vi kommer därför att kunna främja en korrekt diskussion om dessa frågor och även se till att medborgarna förstår en del av den debatt vi håller här – även om det bara är lite – och veta vad unionens budget handlar om.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka mina kolleger James Elles och Louis Grech för det stora arbete som de lagt ned på EU:s budget för 2007.

Även om jag stöder våra föredragandes strategi måste vi generellt garantera den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken tillräckligt med pengar i den slutliga analysen, och vi måste finna en lösning på finansieringen av byråerna. De pågående förhandlingarna kan dock bara grundas på den ömsesidiga förståelsen att alla sidor står fast vid sina tidigare åtaganden. Jag vänder mig särskilt till rådet, som upprepade gånger har föreslagit betydande budgetnedskärningar på områden som är av mycket stor betydelse för Europaparlamentet.

Jag vill som talesman för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män ta upp några punkter som tyvärr måste tas upp varje år. Principen om integrering av jämställdhetsperspektivet är införd genom Amsterdamfördraget, vilket innebär att jämställdhetsperspektivet inte bara ska anläggas i frågor som syftar till att främja lika möjligheter utan ska införlivas i alla politiska beslut och på alla nivåer i budgetförfarandet genom så kallad gender budgeting. Sedan 2003, då Europaparlamentet antog en resolution om gender budgeting – dvs. att utarbeta offentliga budgetar utifrån ett genusperspektiv – har man tagit hänsyn till att offentliga budgetar, däribland EU:s, inte är könsneutrala utan påverkar kvinnor och män olika.

Gender budgeting bör tillämpas för att utvärdera och omstrukturera alla relevanta budgetprogram, åtgärder och politiska beslut, avgöra i vilken mån resursfördelningen är könsneutral eller inte och slutligen uppnå könsneutralitet, där båda könen beaktas i lika hög grad.

När den finska ministern för social- och hälsovårdsfrågor, Tuula Haatainen, talade till vårt utskott i början av oktober belyste hon integreringen av jämställdhet i budgetplanering och tog upp det finska exemplet som kännetecknas av en strävan att garantera att jämställdhetspolitiken beaktas på alla punkter, inte bara inom den nationella budgeten utan också inom EU:s budget. Jag hoppas verkligen att det finska ordförandeskapet kommer att lyckas i detta avseende.

  Alexandra Dobolyi (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för framställningar. – (HU) Jag vill som talesman för utskottet för framställningar tala om budgeten för Europeiska ombudsmannen. Vi talar ofta om att föra EU närmare medborgarna och hjälpa dem att bättre förstå vad Europeiska unionen verkligen är.

Europeiska ombudsmannens sekretariat är en liten institution, men den utför mycket arbete på området. Det är därför mycket viktigt att ombudsmannen får tillräckliga budgetresurser för att kunna sköta sina åtaganden framgångsrikt och effektivt. I april i år talade vi mycket positivt om Europeiska ombudsmannen i samband med ansvarsfrihetsförfarandet. Jag skulle vilja erinra alla om att vi talade om detta sekretariat som en förebild (för övriga institutioner, med tydligt definierade befogenheter) och en korrekt skött budget.

Europeiska ombudsmannen är måttlig när det gäller översättningsutgifter och vill inte lägga till nya frågor, och det är just därför som jag för utskottets räkning, med tanke på att vi måste ta hänsyn till den kommande utvidgningen, vill att vi stöder en måttlig ökning av den budget som Europeiska ombudsmannen begärt, samtidigt som vi betonar behovet av budgetdisciplin och av att medborgarna måste få service på hög nivå.

  Ville Itälä, för PPE-DE-gruppen. – (FI) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Louis Grech som är föredragande för parlamentets budget. Det var ett nöje att samarbeta med honom och som skuggföredragande nå gemensamma kompromisser. Jag gratulerar honom till det utmärkta slutresultat som vi uppnådde. Vi måste framför allt komma ihåg enligt vilka principer budgeten har upprättas. För det första måste vi vara exakta när det gäller hur vi vill utnyttja skattebetalarnas pengar. En annan princip är att vi använder pengarna till sådant som behövs. Vi ska inte göra alla möjliga sorters trevliga och intressanta saker, utan sådant som verkligen är nödvändigt.

Ökningen på 20 procent är hopplöst omodern. Det leder ibland till galenskap, såsom förslaget om webb-tv. Idén bakom webb-tv är att parlamentet ska ha en egen tv-kanal. Men kostnaden för detta kan vi inte riktigt motivera för skattebetalarna. Som ett exempel kan jag nämna det tal som Finlands biträdande finansminister höll i Bryssel i början av det finska ordförandeskapet. Talet sändes via webb-tv till alla i Europa, men i hela Europa fanns endast 14 intresserade tittare, varav hälften var ministerns egna rådgivare. Om vi ska göra investeringar på tiotals miljoner för bara en handfull människor kommer pengarna definitivt att vara på fel ställe. Det skulle vara mer kostnadseffektivt att exempelvis använda pengarna för att få hit journalister från små lokala och regionala tidningar så att de sedan kunde skriva artiklar om parlamentet och vad som händer här. Folk läser dessa tidningar noga, men de kommer faktiskt inte att följa sändningarna via webb-tv.

Alla budgetrubriker behöver utvärderas och övervakas noggrant, och det gäller särskilt byggnadspolitiken. Jag är glad att vi har nått en gemensam syn, eftersom byggnaden i Strasbourg blev en skandal, och vi behöver inte längre publicitet av det slaget. Vi behöver därför vara betydligt mer noggranna med hur vi använder pengarna.

  Catherine Guy-Quint, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru Wideroos, fru Grybauskaitė, mina damer och herrar! Låt mig först av allt tacka våra två föredragande James Elles och Louis Grech som genom arbete och fasthet har kunnat vägleda oss i vårt arbete med denna första behandling av budgeten.

Det här är den första budgeten i programmet för 2007–2013. Den är mycket blygsam och utgör endast 1,04 procent av BNP. Den är inte bara blygsam utan den svarar sannolikt inte heller upp mot de utmaningar som Europeiska unionen står inför: energikrisen, förtroendekrisen, konflikter i världen och den ökade fattigdomen och osäkerheten på arbetsmarknaden, och allt vid en tidpunkt när EU-medborgarna har mer förväntningar än någonsin på Europeiska unionen. Den begränsade ramen påtvingar oss mycket blygsamma ambitioner. Kvalitet och inte endast kvantitet kännetecknar därför synsättet på denna budget för 2007.

Budgeten har också tvingat oss till en hybridstrategi. Inte nog med att den rättsliga grunden för de nya politikområdena inte är klara – vi är inte heller beredda att kämpa för och genomföra all den politik som EU-medborgarna önskar. Vi vill vara ambitiösa, vilket människorna förväntar sig av oss, men vi måste också vara realistiska eftersom vi inte vet om vi kommer att kunna genomföra dessa olika strategier. För socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet var återinförandet av förslaget till preliminär budget ett minimum för alla strategier som vi är tycker är viktiga, framför allt Lissabonmålen och Göteborgsstrategierna, och vi får inte heller glömma sysselsättningen, solidariteten, miljön och landsbygdsutvecklingen.

År 2007 bör bli det år då vår kommunikationspolitik ses över, med tanke på att EU-medborgarna har varit mycket åsidosatta hittills. När det gäller utrikespolitik vill jag också slå ett slag för ett balanserat synsätt på administrationen särskilt när det gäller EU:s gränser, eftersom vi inte kan nöja oss med ett unilateralt synsätt som bygger på lag och ordning. Om ni tillåter skulle jag vilja nämna två viktiga punkter: för det första den roll som bör spelas under EU-budgetens rubrik för medfinansiering och som innefattar Europeiska investeringsbanken, i syfte att på nytt lansera Lissabon- och Göteborgsstrategierna, och för det andra betydelsen av pilotprojekt och förberedande åtgärder som alltid har gynnat uppkomsten av nya idéer och som bör genomföras.

I praktiken är jag mest orolig för genomförandet av den här budgeten. Vår föredragande har förespråkat utgifter med fokus på kvalitet. Det innebär att kämpa för hur våra prioriteringar traditionellt har finansierats, men det innebär även en vädjan till kommissionen om att fullt ut respektera de politiska val som parlamentet gör. Om parlamentet dessutom kan kritisera hur strategierna administreras av övriga institutioner beror det på att sådan kritik medges i fördraget, de institutionella överenskommelserna och rådande praxis. Parlamentet är en av budgetmyndighetens två grenar, och vi vill inte avhändas vår makt och överge all befogenhet när det gäller hur våra röster används. Är det emellertid rättvist att i denna befogenhets namn göra det svårare för dessa institutioner att utöva sina företrädesrätter? Nej. Det skulle vara farligt och ännu mer kontraproduktivt att försöka ingripa alltför mycket i den administrativa praxis som råder. Jag vill också säga till rådet att det bästa kommissionen skulle kunna göra är att vi samtidigt kommer överens om att frysa rekryteringen till institutionen. Vi har emellertid lite manöverutrymme om alla våra prioriteringar anpassas till Europeiska kommissionens brister när det gäller att genomföra politiken, något vi har anledning att befara med tanke på den senast föreslagna rubriken.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att rådet måste komma ihåg att det inte kan påtvinga någon sin uppfattning eftersom vi tillsammans måste uppfylla prioriteringarna i det europeiska politiska projektet och eftersom vi, om vi minskar budgeten alltför mycket, inte längre kommer att kunna utveckla någon av de strategier som EU-medborgarna väntar sig så mycket av.

  Anne E. Jensen, för ALDE-gruppen. – (DA) Herr talman! Den budget vi i dag lägger fram är en ansvarsfull och förnuftig budget. Vi har inte accepterat rådets godtyckliga nedskärningar av de administrativa utgifterna utan i stället placerat 50 miljoner euro från kommissionens administrativa budget i reserven och begärt en tydligare förklaring av inriktningarna inom vissa utgiftsområden. Vi får inte blunda för fakta när vi upprättar budgeten utan gå in på detaljer och se till att exakt de resurser som krävs också är tillgängliga.

I detta sammanhang vill jag tacka föredraganden James Elles för det synsätt han har valt att använda under årets arbete med budgeten. Jag tänker på idén med ”valuta för pengarna” som kommer efter kritik från revisionsrätten och kostnads–nyttoanalyser och andra rapporter. Jag vill särskilt framhålla kostnads–nyttoanalyserna som en konstruktiv innovation som ger oss en betydligt bättre överblick över exempelvis tendenser i kommissionens informations- och kommunikationspolitik och utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Jag vill som talesman för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa särskilt betona att det krävs lämpliga resurser för rätts- och asylpolitiken men även för utrikespolitiken. Det är stor skillnad mellan de vackra ord som yttras av EU:s stats- och regeringschefer i formella tal och de resurser som deras finansministrar är beredda att göra tillgängliga. Samtidigt som stats- och regeringscheferna betonar att EU bör bilda enad front när det gäller flyktingpolitik och stärka gränsförvaltningsbyrån som ska hantera den gemensamma gränsen, gör finansministrarna det till en hederssak att minska byråns anslag. Det är verkligen inkonsekvent. Jag är dessutom glad över att vi varit tvungna att nå en överenskommelse för att reda ut dessa frågor.

I anslutning till budgetramen är det helt klart att EU:s utrikespolitik sköttes illa. Att den budget vi i dag lägger fram tydligt är en ansvarsfull sådan framgår emellertid av att parlamentet inte har försökt att utmana det interinstitutionella avtalet. Vi har upprättat en budget inom ramen för avtalet. Utrikespolitik är emellertid ett område som kommer att kräva nära samarbete under de närmaste åren. Särskilt när det gäller våra nära grannländer i Central- och Östeuropa anser jag att vi i EU är skyldiga att främja en starkare ekonomisk utveckling och uppmuntra en demokratisk utveckling som något hoppfullt och positivt. Pengarna måste emellertid användas väl, och vi ber därför kommissionen att se till att det tas hänsyn till revisionsrättens kritik mot stödet till Ryssland i de nya programmen.

När det gäller parlamentets och andra institutioners budget har min grupp antagit samma synsätt som vår föredragande Louis Grech, och jag vill tacka också honom för ett konstruktivt och gediget arbete. Det innebär att budgeten ligger något under den nivå som institutionerna ursprungligen aviserade, men efter att varje institution noggrant har analyserat har vi en ståndpunkt om vad som verkligen behövs och har slagit fast en lämplig marginal. Vi har haft ett antal debatter om huruvida parlamentet behöver 20 procent av den totala administrativa kostnaden, och vi har till slut hamnat på en siffra som snarare ligger lägre. Min grupp stöder de senaste årens politik att parlamentet bör köpa de byggnader vi använder, men vi måste se till att vi har en tydligare överblick över vilka resurser som krävs för byggnader under de närmaste åren.

  Helga Trüpel, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Budgetdebatterna här i kammaren kanske inte är kända för att vara sexiga, men de är mycket viktiga eftersom 2007 års budget precis som alla andra innehåller prioriteringar för vårt arbete under det kommande året.

Som ni vet röstade gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen inte för att budgetramen för 2007–2013 skulle godkännas eftersom vi anser att den löser alldeles för få problem. Vi har samma uppfattning om budgeten för 2007 och ifrågasätter om den gör det möjligt för oss att genomföra sådant som måste göras.

Vi instämmer exempelvis inte i vår jordbrukspolitik eller i de stora subventioner som betalas ut för jordbruksexporten. Våra djupfrysta kycklingar säljs på afrikanska marknader till halva priset jämfört med de som afrikanerna själva producerar, och sedan klagar vi på att alltför många flyktingar kommer från Afrika när det är vi själva som med vår egen jordbrukspolitik hjälper till att skapa problemet.

Vi har också fiskeripolitiken där våra fiskekvoter fortfarande är för höga och skadar våra fiskbestånd. Detta är ytterligare ett politikområde som Europeiska unionen borde ändra.

För att inte tala om vår politik när det gäller tobak, eftersom vi fortfarande lämnar anslag till odlare samtidigt som vi fördömer tobaksreklam. Även detta tycker jag är inkonsekvent och inte någon smart politik för EU.

När nu många europeiska länder har drabbats av globaliseringsblues – kommer ni ihåg folkomröstningen i Frankrike? – borde vår globaliseringspolitik vara mer rättvis, och vi borde trycka på mer till förmån för rättvis handel och bli mer allvarliga när det gäller våra åtaganden för Förenta nationernas utvecklingsmål, där vi ligger efter resten av världen när det gäller medel till kampen mot fattigdomen.

EU måste emellertid också göra mer för att åstadkomma en framåtsyftande energipolitik. Vi behöver investera mer i forskning om förnybar energi som skulle göra oss mindre beroende av Vladimir Putin och mer rättframma i vår kritik mot hans enväldiga regim.

Vad ska vi göra i stället? Vi måste investera mer i utbildning, forskning, kultur, medier och kulturindustrin som är en viktig pelare i Lissabonstrategin, och det i sin tur skulle bidra till att göra strategin mer precis och framåtsyftande. Vi behöver vara mer samstämmiga inom EU när det gäller politikområden. Endast på det sättet kan vi utveckla en ansvarsfull gemensam utrikespolitik som är proaktiv, sprider civilisationen och förstärker det civila samhället genom grannskapspolitiken men också ingriper när det är absolut nödvändigt. Om det här är vad vi vill ha gör vi inte av med tillräckligt med pengar. Hur gärna jag än skulle vilja se oss använda ”valuta för pengarna” som vår måttstock måste vi också arbeta på grundval av ”bra pengar för EU”. Om var och en av våra medlemsstater endast avsätter en procent av sin BNP till EU blir inte tillräckligt mycket pengar tillgängliga för EU-strategier som är både viktiga och de rätta att följa.

  Esko Seppänen, för GUE/NGL-gruppen. – (FI) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag höll på att säga fru minister, men det ska jag inte göra. Behandlingen innehåller en slags virtuell version av EU:s budget. Efter rådets behandling var nivån på betalningsbemyndiganden 1 procent av medlemsstaternas totala BNP. Vid sin första behandling höjde parlamentet det till 1,04 procent. Detta sker genom att anslagen i förslaget till budget ökar, vilket kan kallas virtuellt eftersom parlamentet inte har haft för vana att hålla fast vid sina ökningar ända till slutet.

Rådet har vanligtvis vunnit förhandlingarna. Parlamentets trovärdighet kommer att bli lidande om detta sker igen. Vår grupp kräver att parlamentet håller sig till sina prioriteringar.

Föredragande James Elles har varit nyskapande när han har letat efter anslag där kommissionen inte har genomfört budgetkraven från tidigare år. Vi stöder detta synsätt där vissa medel avsätts i reserver och endast används efter att en korrekt redogörelse har lämnats.

Vår grupp stöder de nya medlemsstaternas rättighet att söka anställningar i kommissionen för sina egna medborgare. Vi kan därför inte stödja nedskärningarna i kommissionens personal såsom rådet föreslagit.

Offentliga myndigheter, däribland Europeiska unionen, kan fungera som en katalysator i olika ekonomiska processer. Å andra sidan kan samma pengar även användas för administrativa projekt som leds av EU-byråkrater, vilket faktiskt undergräver människors förtroende för unionen. Ett exempel har varit Princeprogrammet. Ett annat blir projektet med 3D-genom, plan D. Det finns en risk för att parlamentets egen webb-tv-kanal blir en annan. Vår grupp vill inte medverka till att kommissionens och parlamentets anslag används för att producera EU-propaganda, och vi vill inte heller ha en militarisering av EU där man använder pengarna från den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

  Wojciech Roszkowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Som talesman för gruppen Unionen för nationernas Europa vill jag börja med att gratulera de båda föredragandena och tacka dem för deras arbete. I år har vi en ganska underlig situation. Den magra kommissionsbudgeten skars endast obetydligt ned av rådet, medan parlamentets budgetutskott föreslår en ökning av utgifter och ekonomiska åtaganden som är högre än kommissionens förslag. Den här inställningen är uppenbart värd att stödja eftersom unionen inte kan möta utmaningarna utan en större budget. Jag tänker på den kommande utvidgningen och den ökande konkurrensen på världsnivå.

Vi kan bara hoppas att en lämplig kompromiss uppnås i november och att EU:s budget hamnar närmare parlamentets förslag än rådets. Med tanke på att rådet som vanligt vill minska på utgifterna var det mycket lämpligt av James Elles att föreslå ett synsätt med valuta för pengarna. Metoden innebär att vi måste arbeta effektivare för att uppnå våra målsättningar. Med tanke på att budgeten för 2007 är den första budgeten inom den nya ekonomiska ramen får man hoppas att den bådar gott för kommande år.

Jag vill ta detta tillfälle i akt och upprepa min uppmaning till alla dem som bryr sig om mänskliga rättigheter att stödja UEN:s ändringsförslag, där vi kräver att unionen inte längre ska ge ekonomiskt stöd till program som främjar tvingande abort i tredjeland. Låt mig betona att vad det handlar om här är tvingande abort, inte abort som sådan.

Om man avvisar dessa ändringsförslag innebär det att man stöder metoder som kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Det kommer att visa hur hycklande alla är som konstant förespråkar mänskliga rättigheter samtidigt som de undertrycker dem.

  Dariusz Maciej Grabowski, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Jag måste börja med att tacka föredragandena, men 2007 års budget är ändå dålig. De flesta ledamöter är medvetna om detta, men endast en liten majoritet vågar säga det öppet. Det är en dålig budget eftersom man misslyckas med att hantera eller till och med tackla något av Europeiska unionens stora problem. Det gäller exempelvis den besvärliga ekonomin och de ökande skillnaderna i utvecklingsnivå mellan länderna i den gamla och nya unionen. 2007 års budget är dålig också för att man inte bemöter de nya utmaningarna som samhället och ekonomierna i medlemsstaterna ställs inför. Vi har destabiliseringen av råvarumarknaden, och särskilt de ökade energipriserna. Vi har också den viktiga frågan om ekonomisk migration från de nya medlemsstaterna till länderna i den gamla unionen och de därmed snabbt ökande sociala och ekonomiska kostnaderna i de fattiga länderna.

Om ändringsförslagen som lagts fram av gruppen Självständighet/Demokrati hade antagits skulle budgeten ha kunnat användas för att införa ett nytt synsätt på finansiering för jordbrukssektorn. Med tanke på det stora motståndet mot dessa ändringsförslag som framkommit vid möten i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och budgetutskottet förväntar vi oss att de ska avvisas av parlamentet. Detta är ett exempel på jordbruksnäringens och de stora markägarnas makt. Det visar också var parlamentets verkliga lojalitet ligger eftersom parlamentet är ganska inställt på att försvara intressena hos en rik minoritet mot den stora majoriteten fattiga jordbrukare. De resurser som sparas skulle kunna användas för att stödja företagsamhet, forskning och utveckling samt investeringar i infrastruktur. I budgeten för 2007 ökar utgifterna för administration och bidrar till att skapa nya kontor och byråer. Vi är starkt emot allt detta.

Sammanfattningsvis kommer IND/DEM-gruppen att rösta emot 2007 års budget, och vi är övertygade om att andra ledamöter i kammaren kommer att göra detsamma.

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) När det gäller passivsidan är rådets förslag till budget för Europeiska unionen helt förenligt med proportionsparametrarna i den godkända långfristiga budgetramen för 2007–2013. Anslag till konkurrenskraft och sammanhållning har ökat betydligt inom området tillväxt och sysselsättning liksom för området frihet, säkerhet, rättvisa, det civila samhället och Europeiska unionens ställning som global partner.

I enlighet med budgetramen har andelen utgifter för direkta utbetalningar inom jordbruket minskat. Däremot har andelen utgifter för landsbygdsutveckling ökat.

Som ett resultat av rådets satsning på att avsevärt minska den totala finansieringsvolymen har den positiva betalningsutvecklingen tyvärr i stor utsträckning krympt. Rådets förbehåll när det gäller mottagarnas förmåga att minska budgeterade utgifter har haft vissa negativa effekter. Eftersom rådet har nyckeln till en framgångsrik användning av medlen uppfattar jag detta som om rådet reserverar sig mot sig självt. Parlamentets övertygelse att de tillgängliga medlen kommer att användas väl och effektivt överträffar emellertid rådets förväntningar. Jag vill därför rösta för dessa ändringsförslag som gör att betalningsparametrarna i större utsträckning blir i linje med den långfristiga budgetramen.

  Janusz Lewandowski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Vid det avgörande steget i arbetet med 2007 års budget verkar det som om Europaparlamentet tar större hänsyn än rådet till prioriteringar, siffror och principer i det interinstitutionella samarbetet om den fleråriga budgetramen för perioden 2007–2013. I vår egenskap av ledamöter som har valts av folket har vi en god förståelse för den oro man känner i medlemsstaterna. Man är orolig för att den nya generationen av fleråriga program kanske inte börjar i tid. Det kommer att bli ett av huvudkriterierna för att bedöma 2007. Vi delar också en gemensam strävan efter en ny budgetförordning, vilket är anledningen till våra påtryckningar på det finländska ordförandeskapet så att vi kan arbeta på grundval av den nya budgetförordningen under 2007.

Den ofta upprepade refrängen att vi strävar efter att rationalisera budgeten kommer att bli mer än bara ord i år. Vår föredragande James Elles har föreslagit och fått stöd från parlamentet för en mycket konsekvent ståndpunkt. Den innebär att vi ger starkt ekonomiskt stöd till de prioriterade posterna, och samtidigt tillämpar en 30-procentig reserv för budgetposter som inte tycks användas i sin helhet. I den här frågan bör vi alla sjunga från samma notblad. Det kommer säkert att finnas olika uppfattningar ändå när det gäller tjänster och löner inom administrationen. Vi tror att Europeiska unionens nya funktioner kräver motivation, en stabil administrativ personal och rekrytering från de nya medlemsstaterna. Vi kommer definitivt att vara oeniga i den här frågan under förlikningsförfarandet i november.

Personligen är jag inte helt nöjd med detta geografiska fokus eftersom vårt huvudsakliga engagemang gäller Europas kontinent. Ju större Europeiska unionen blir, desto större blir vårt ansvar för Europa. Detta bör återspeglas i den geografiska fördelningen av medel. Marginalerna är emellertid fastslagna, och flexibilitetsinstrumentet är fortfarande oanvänt. Det bör också bli möjligt att nå en kompromiss i år, och vårt argument bör vara styrkan i torsdagens omröstning i Europaparlamentet.

  Giovanni Pittella (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam mot föredragandena James Elles och Louis Grech, och jag välkomnar kommissionsledamoten och alla mina kolleger bland parlamentsledamöterna. Jag har två mycket korta kommentarer.

Den första gäller det som Catherine Guy-Quint sa. De som ville ha bevis på bristfälligheter i budgetramen för 2007–2013 har nu fått det. Den första budgeten inom den nya budgetramen visar tydligt att medlen har överutnyttjats. Föredraganden gav sig delvis ut på okänt vatten, och vissa saker har med rätta korrigerats av de politiska grupperna, men inget har kunnat påverka de hårda restriktionerna i den fleråriga budgetramen.

Efter det första beviset borde det vara uppenbart, även för dem som påstår att 1 procent av bruttonationalprodukten är tillräckligt för att upprätthålla gemenskapens budget, att det som i stället behövs är en förändring, en översyn efter halva tiden. Jag uppmanar därför parlamentet att börja förbereda sig för denna utmaning nu.

Min andra kommentar blir kort. James Elles har gjort rätt i att föreslå en åtgärd för att kontrollera utgifterna, och vi stöder och backar upp den. Det är rätt att vara så öppen som möjligt, men det är också rätt att inte underminera Europeiska unionens grundläggande politik.

  Kyösti Virrankoski (ALDE). – (FI) Herr talman, fru kommissionsledamot! Först av allt vill jag tacka huvudföredraganden för budgeten, James Elles, för hans utmärkta förberedelsearbete. Han har visat djup kunskap om EU:s arbete och administreringen av våra medel. Hans synsätt har varit välmotiverat och djärvt. Samtidigt vill jag tacka Louis Grech för det utmärkta och ansvariga arbete som han har utfört och Janusz Lewandowski för att han så skickligt har lett budgetutskottet.

2007 års budget är den första som utarbetas inom ramen för den nya budgetramen. Den är dessutom en inledande källa till finansiering av nya program och en avslutande för tidigare åtaganden. Den preliminära budgeten är måttfull. Den håller sig inom ramen för budgetramen, och den innehåller inte ens förslag om att flexibilitetsinstrumentet ska användas. Ändå finns där tydliga prioriteringar. Jag tycker att det är helt riktigt att anslag till utbildning, forskning och utveckling har ökat. Vi måste bygga upp mer än bara en hög papper kring Lissabonstrategin. Av den anledningen behöver vi fortfarande göra det lättare för företag att blomstra, vilket kommer att innebära konkurrenskraft inom programmet för konkurrenskraft och innovation och ett tydligt uppsving för innovation. Allt detta har hört till vår grupps målsättningar.

Den nordliga dimensionen och samarbetet i Östersjöregionen har funnits på dagordningen under lång tid, och det har ansetts viktigt att utveckla dem. Min grupp har lagt fram två ändringsförslag, ändringsförslagen 492 och 493, där det finns ett tillägg till motiveringen för budgetrubrikerna med alleuropeiska väg- och gasnätverk, och där man slår fast att medel också kan användas för att finansiera projekt som innefattar de strategier som det hänvisats till. Jag hoppas att dessa ändringsförslag får stöd.

  Gérard Onesta (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Jag ska inrikta mig på Europaparlamentets budget. Grechbetänkandet är avgörande för Europaparlamentets budget, och jag vill uppriktigt tacka honom för kvaliteten i hans arbete och särskilt för det dialogklimat som han har lyckats skapa. Under en ettårsperiod – och ett år är en lång tid – kommer han att tvingas administrera alla frigöranden av medel liksom reserverna. Det råder inget tvivel om saken: vi kommer att ha att göra med någon som är öppen, enhetlig och rättvis.

För andra gången i parlamentets historia kommer man inte att uppnå den mytomspunna normen på 20 procent. Det är användbart att tänka i termer av en operativ budget, men det är också nödvändigt att vara mycket observant och mycket uppmärksam om vi, som Louis Grech föreslår i sitt betänkande, vill mobilisera mer pengar vartefter behovet uppstår för att förvärva byggnader, mot bakgrund av att förvärvsförfarandena är extremt utdragna – det krävs att presidiet fattar ett beslut, budgetutskottet yttrar sig och rådet ger oss grönt ljus. Om jag exempelvis skulle vilja köpa ett hus i London eller Paris under de kommande dagarna är jag inte säker på att vi på några få veckor skulle kunna få loss de medel som vi ändå hade avsatt året innan. Det är därför en mycket god idé att hålla sig under gränsen på 20 procent och samtidigt vara mycket vaksam om en möjlighet skulle dyka upp.

Den andra mycket viktiga punkten i Grechbetänkandet är att den enskilda medborgaren placeras i centrum för våra målsättningar. Nästa år kommer vi för första gången att inleda en ny process genom att inrätta en webb-tv-kanal för parlamentet, börja arbetet i vårt besökscentrum och ha det första mötet inom medborgarnas ”agora” där människorna blir involverade i vårt lagstiftningsarbete. Jag tycker att vi har gjort stora ansträngningar för att placera medborgaren i centrum, och jag vill inte sluta utan att betona att vår generalsekreterare Julian Priestly – eftersom vi i går fick veta att han kommer att sluta – under sina tio år som chef för administrationen har arbetat hårt för att modernisera vårt budgetförfarande och göra det mer noggrant och öppet.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Den preliminära budgeten tjänar definitivt antigräsrötterna och Europeiska unionens reaktionära politik.

Det sker inom ramen för den nya budgetramen för 2007–2013, som är som gjord för att stärka det europeiska kapitalet. 2007 års budget främjar Lissabonstrategin som går emot arbetarna och den gemensamma marknaden, och samtidigt minskar man resurserna för många regioner, däribland Grekland, stärker skillnaderna och orättvisa åtgärder där möjligheterna inte ens ingår i den eländiga sammanhållningsfonden. Man minskar drastiskt utgifterna inom jordbrukssektorn som ett komplement till den reformerade gemensamma jordbrukspolitiken som går emot jordbrukarna och utplånar på så sätt ännu fler små och medelstora jordbruk samtidigt som man avskaffar hundratals arbetstillfällen.

Detta är den moderna andan i Europeiska unionen: intensifiering av arbete, massarbetslöshet, löner och pensioner på fattigdomsnivå och, naturligtvis, drastiska nedskärningar och ytterligare privatisering inom offentliga hälso- och socialförsäkringssystem. Däremot har resurserna till konkurrenskraft, industriell innovationspolitik och företagsamhet ökats med 98 procent, liksom medlen till åtgärder för anställbarhet, tillfälligt arbete och klassamarbete. De kallar det för den sociala dialogen. Det är en klassbudget som är orättvis och bör fördömas av gräsrötterna eftersom den leder till ojämlikhet, orättvisa, fattigdom och större exploatering för arbetarna samtidigt som kapitalets vinster ökar. Den bör därför avvisas.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Inte nog med att 2007 års budget är den första inom den nya budgetramen för 2007–2013, utan det är också den första budget som omfattar 27 medlemsstater och inkluderar Bulgarien och Rumänien. Enbart av dessa två skäl bör den vara så hög som möjligt när det gäller utgifter. Enligt budgetramen för 2007–2013 kan betalningarna uppgå till som mest 1,06 procent av unionens BNP. Tyvärr föreslog Europeiska kommissionen i sin preliminära betalningsplan utbetalningar på knappt 116 miljarder euro, vilket motsvarar endast 0,99 procent av unionens BNP, och rådet föreslog ytterligare nedskärningar om 1,75 miljarder.

Mot denna bakgrund bör vi välkomna inställningen hos parlamentets budgetutskott. Där föreslog man utbetalningar på totalt 121,9 miljarder euro, vilket motsvarar 1,04 procent av BNP och är över 5,1 miljarder euro mer än kommissionens förslag.

Jag hoppas därför väldigt mycket på att parlamentet kommer att godkänna förslagen från budgetutskottet och att de kommer att försvaras framgångsrikt hela tiden som våra förhandlingar med Europeiska kommissionen och rådet pågår.

  Michael Henry Nattrass (IND/DEM). – (EN) Herr talman! James Elles skriver i sitt betänkande att det är mycket viktigt att de politiskt ansvariga fokuserar på det som kommer att bli de verkliga utmaningarna för EU under kommande år. När David Cameron kandiderade till ordförandeskapet för James Elles’ parti förra året sa han till Daily Telegraph: ”Vi måste utmana EU:s kultur och låta det fokusera på sitt verkliga jobb, dvs. att se till att den inre marknaden fungerar ordentligt och att kämpa för frihandel.” Men Elles politiska prioriteringar omfattar en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, EU:s grannskapspolitik, terroristhot, gränskontroller i fråga om invandring, miljö och kommunikation.

Detta är Torypartiets dolda program, och det skiljer sig mycket från det program som David Cameron lade fram när han behövde de mer euroskeptiska partimedlemmarnas röster. Men detta är förstås samma Cameron som låtsades att han skulle lämna PPE-DE-gruppen. Om ett år står det Elles fritt att fortsätta främja PPE-DE:s program. Hans verkliga ledare, Hans-Gert Poettering, är utan tvekan förtjust.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Jag vill tacka det finländska ordförandeskapet för att det äntligen vågat göra något åt den heliga kon med utnämningar i EU, även om det bara är lite grann.

Jag tycker att det är mycket beklagligt att försöket att avskaffa minst 200 tjänster innan man går vidare med ännu fler avvisas på det sätt som sker i punkt 29 i Ellesbetänkandet. Det är verkligen fel sätt att gå tillväga. För att visa varför det är så fel, låt mig citera Catherine Guy-Quint, som lade fram ändringsförslaget och som sa att hon ännu inte har hört några rationella motiveringar till dessa nedskärningar. Enligt henne handlar det enbart om att skaffa sig personliga poäng, om sårad stolthet, intriger och aggressioner. Det är vad hon sa i utskottet. Naturligtvis är det motsatsen som gäller. EU har gjort det enda rätta genom att avskaffa massor av arbetstillfällen redan, och vi skulle sända de rätta signalerna om vi för en gångs skull gör några nedskärningar för egen del.

  Ingeborg Gräßle (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar, kolleger! Denna budget för 2007 är en direkt fortsättning på den för 2005, och föredraganden förtjänar ett tack för ett utmärkt resultat. Vi behöver göra mer när det gäller hanteringen av budgeten för att bekämpa slöseriet med EU:s medel i form av omflyttningar och bristande effektivitet.

Nedskärningarna av arbetstillfällen i kommissionen är fortsatt högst kontroversiella. Vi säger nej till dem, även om vi har vissa förbehåll, och det elddop vi tillämpar är: vilka effektivitetsvinster är rådet berett att medge att kommissionen har uppnått, exempelvis i sina kontor i Luxemburg? Hur välutrustad är kommissionen själv för att klara sina framtida åtaganden, som kommer att ha mindre att göra med att stifta lagar och mer med att övervaka hur gemenskapslagarna genomförs? Det finns endast två tjänster för att övervaka gemenskapens miljölagstiftning, och den utgör ändå 40 procent av de lagar vi antar.

Något annat som vi måste avsätta medel för i parlamentets budget är resurser för att hantera ytterligare förlust av EU:s trovärdighet. Under 2007 kommer vi att anställa nio översättare och tolkar för det iriska språket, trots att åtta av de tretton irländska parlamentsledamöterna inte talar iriska. Sextio ledamöter reser runt med den nya parlamentariska församlingen Eurolat och ansluter sig på detta sätt inte till någon vedertagen praxis för parlamentariska församlingar, exempelvis mellanstatliga avtal. Vårt parlament låter utföra byggnadsarbete vid alla våra tre anläggningar under 2007, och det är något som jag tycker är svårt att förklara för besöksgrupper eller för väljarna hemma.

Alla dessa är bra frågor som vi kan använda för att visa att vi tar revisionsrättens kritik på allvar och även att vi menar allvar när det gäller att hantera EU:s budget bättre.

ORDFÖRANDESKAP: SARYUSZ-WOLSKI
Vice talman

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! 2007 kommer att bli det första året i en ny sjuårig budgetram. Det är därför extra viktigt nu att EU-institutionerna tydligt fastställer de verkliga behoven och prioriteringarna för de kommande åren.

Samtidigt som vi arbetar på grundval av budgetdisciplin och ökad effektivitet bör vi utgå från praxis att acceptera mycket höga marginaler när det gäller utgifter. Tidigare ledde detta ofta till att resurser slösades bort. Det förefaller också lämpligt att behålla den nuvarande strategin med att köpa de byggnader vi använder. Det kommer att leda till besparingar på sikt och göra medel tillgängliga för annan verksamhet. Det förefaller också mycket viktigt att se över politiken för personalledning, särskilt när det gäller att utlokalisera genomförandet av aktiviteter, vilket har en menlig inverkan på kontinuitet och stabilitet och därför kan få en negativ effekt på hur institutionerna fungerar.

När det gäller sysselsättningspolitik måste de tjänster som är resultatet av utvidgningen prioriteras för närvarande. Processen måste innefatta information om placering av ny personal. De nedskärningar i budgeten för enskilda institutioner som rådet föreslagit bör inte bli ett mål i sig. Med tanke på utvidgningen 2004 och nästa som snart är över oss måste det viktigaste målet först och främst vara att garantera att unionens alla institutioner kan arbeta effektivt.

Sammanfattningsvis vill jag varmt gratulera de båda föredragandena till ett mycket väl utarbetat dokument och oss till en klok kompromiss och en ambitiös budget.

  Nathalie Griesbeck (ALDE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! För det första vill jag gratulera våra föredragande James Elles och Louis Grech till deras mödosamma arbete, samt tacka och gratulera alla mina kolleger till det enorma arbete som budgetutskottet har lagt ned på att granska de 1 200 ändringsförslagen, i syfte att uppfylla förväntningarna hos 450 miljoner människor i Europa.

Först och främst vill jag för min del än en gång påpeka att jag beklagar att medlemsstaterna har bidragit så lite till EU:s budget inom ramen för budgetramen. Detta bidrag räcker uppenbarligen inte för att genomföra den politik som Europeiska unionen nu ska omvandla till någonting som européerna vill ha.

Därför har vårt parlament ett relativt litet manöverutrymme på det här området. Om våra ambitioner ska vara realistiska – eller till och med blygsamma – låt oss då åtminstone göra det så klart som möjligt. Det var det som budgetutskottet föreslog, och det är det förslaget som vi ska granska i dag och under kommande veckor, genom att prioritera den mest effektiva politiken när det gäller att nå dessa mål och därmed skapa världens mäktigaste kunskapsbaserade ekonomi. Det är därför som jag välkomnar de bemödanden som särskilt, genom förslagen, var inriktade på en politik för forskning, nyskapande och utveckling, stöd till små och medelstora företag, pilotprojekt och på de bemyndiganden som har öronmärkts för kulturpolitiken, som européerna enligt Marielle de Sarnez betraktar som en grundläggande del av vårt gemensamma projekt.

I enlighet med den humanistiska och realistiska bilden av vår europeiska integrationsprocess välkomnar jag slutligen de betydande ökningarna av bemyndigandena till politiska åtgärder som gynnar de fattigaste människorna i Europa.

Avslutningsvis gläder det mig att vi har funnit en balans i utrikespolitiken som tar hänsyn till fredsprocessen i Palestina, även om de invändningar som har framförts enligt min åsikt kommer att göra det möjligt för oss att skicka ett kraftfullt budskap till rådet under de kommande veckorna, eftersom detta är första behandlingen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Även om parlamentets förslag till gemenskapens budget för 2007 är en förbättring av kommissionens förslag på 0,99 procent av gemenskapens BNI och rådets på 0,98 procent i termer av betalningsvolym är det ingen överraskning att parlamentets 1,04 procent redan under det första året understiger det som överenskoms i budgetramen, nämligen 1,06 procent. Enligt vår mening är redan det otillräckligt om vi ska kunna främja en verklig ekonomisk och social sammanhållning, i synnerhet med tanke på en utvidgad unions behov.

Mot bakgrund av att detta är en del av förhandlingsprocessen hoppas vi att parlamentet, i motsats till vad som har skett tidigare, åtminstone kommer att försöka se till att vi håller oss till minimibeloppen i budgetramen för 2007, och att dessa anslag används för att skapa en effektiv politik för ekonomisk och social sammanhållning och en verklig samarbets- och utvecklingspolitik.

Vi välkomnar att budgetutskottet har antagit särskilda ändringsförslag som vi har lagt fram, men vi är mycket besvikna över att andra viktiga förslag som vi har lagt fram tillbakavisades, nämligen införandet av kompensationspaket för att uppväga för bränsleprisökningar i fiskeindustrin, skapandet av ett gemenskapsprogram för att stödja småskaligt traditionellt kustfiske som ett svar på de specifika problemen i sektorn – i enlighet med de ståndpunkter som parlamentet tidigare har antagit – och en ökning av anslagen till konvergens i Europeiska regionala utvecklingsfonden för att till fullo kompensera ”regioner som drabbas av den statistiska effekten”, såsom Algarve, eftersom dessa har skurits ned med omkring 20 procent i år.

  Liam Aylward (UEN). – (EN) Herr talman! Jag vill hänvisa till en specifik budgetfråga. Kommissionen avslutar för närvarande folkhälsoprogrammet för perioden 2007–2013. Vi känner alla till att kommissionen under den senaste tiden har haft mycket effektiva informationskampanjer där man belyst de faror som tobak och aids utgör inom Europeiska unionen.

Kommissionen har en budget på 56 miljoner euro per år till att belysa hot mot folkhälsan och genomföra informationskampanjer till allmänheten över hela Europa. Jag tror att det är dags för kommissionen att genomföra en informationskampanj som ökar medvetenheten om problemet och faran med, och botemedel för, depression inom unionen. Jag har också skrivit till många europeiska regeringar och bett om deras stöd för detta politiska initiativ.

En person av fyra i Europa genomgår åtminstone en betydande period av psykiska problem i sitt liv, och upp till 18 miljoner människor i åldern 16–25 i Europeiska unionen lider av allvarlig depression. Depression och ångest är de vanligast förekommande hälsoproblemen i Europa. Enligt undersökningar beräknas depression vara den vanligaste sjukdomen i utvecklingsvärlden 2020. Faktum är att depression är ännu vanligare i Öst- och Centraleuropa.

Vi har identifierat problemet, vi har ekonomiska resurser till att belysa det, så låt oss nu gå vidare och ta itu med denna utmaning.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Herr talman! För det första anser Junilistan att EU:s gemensamma jordbrukspolitik måste skrotas. Som jag så många gånger tidigare påpekat i denna kammare är jordbrukspolitiken förkastlig eftersom pengarna går till fel – och ofta mycket rika – mottagare. Dessutom berövas världens fattiga länder en rejäl chans att sälja sina jordbruksprodukter på EU-marknaden eftersom man subventionerar ett jordbruk som inte är konkurrenskraftigt.

För det andra menar Junilistan att strukturpolitiken borde åternationaliseras. De EU-medel som kommer tillbaka till Sverige är högst villkorade och i de flesta fallen inte anpassade till svenska behov.

Nästa år ökar Sveriges bidrag till EU:s budget till drygt 3 miljarder euro. Återflödet är cirka 1 miljard euro. Därför anser Junilistan för det tredje att Sveriges medlemsavgift borde halveras med tanke på hur snedvridande och orättvis EU:s jordbruks- och handelspolitik är.

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Herr talman! EU:s budget är som en pjäs av Bertolt Brecht. ”I väntan på Godot” – medan vi väntar på 2014 och egna medel – administrerar vi bemyndiganden av det mest blygsamma slag: 116 miljarder euro i betalningsbemyndiganden, vilket inte ens är 1 procent av bruttonationalinkomsten. Det spelas ett spel här. Till exempel har kontoplanen ändrats, och åtta utgiftskategorier har blivit sex. Man har försökt skämta: de 17 miljonerna arbetslösa i Europa betecknas under utgiftskategori 1 som ”tillväxt och sysselsättning”. Budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken, som förstör jordbruk och frukt- och grönsaksodlingar och medför att 400 000 hektar mark grävs upp, betecknas under utgiftskategori 2 som ”bekräftelse av resurser”.

Bortsett från dessa formella ändringar är detta på alla sätt en klassisk budget. För det första innehåller den en budgetram för 2007–2013, som innefattas i ett interinstitutionellt avtal – det fjärde i sitt slag – som undertecknades den 17 maj. Den innehåller malthusianska belopp, till exempel till jordbruket: marknadens kostnader ska självsvåldigt sänkas med mer än 500 miljoner euro. Den innehåller också de stora klassikerna: 7 miljarder euro till utrikespolitiska lekar i världen, 5 miljarder euro till ett forskningsramprogram som inte kommer att ge någon nämnvärd forskning och 850 miljoner euro till de transeuropeiska näten.

Allt detta medan vi väntar på översynen 2008–2009 under vilken alla frågorna kommer att diskuteras – inte bara Storbritanniens rabatt, utan också och framför allt jordbruket och jordbruksbudgeten. Således kommer den stora budgetdebatten att äga rum mellan 2010 och 2014. Medan vi väntar på att få diskutera fiskesektorn, Erasmusprogrammet och medborgarna – och om vi nu inte kan dricka te fastän klockan nästan är 17 – föredrar vi att under budgetdebatten i eftermiddag bedriva byteshandel med de små budgetgodbitar som vår föredragande har förskönat sitt strålande betänkande med, vilket ändå är mycket trevligt.

  Antonis Samaras (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Europeiska unionen är historiens mest ambitiösa projekt. Ändå finansierar vi detta projekt med minimala 1 procent av BNP. Det är inte bara det att vi ger så lite, utan också att kommissionen och rådet inte ens vill att de minimibelopp som har avsatts ska utnyttjas.

I det preliminära förslaget avsatte kommissionen bara 1 procent. Rådet sänkte detta ytterligare till 0,98 procent, och vi ökade det till 1,04 procent. Rådet gör sitt bästa för att minska unionens finansiering, kommissionen gör inte sitt bästa för att försvara den och därmed får Europaparlamentet ensamt denna roll.

Många har också föreslagit att vi ska lägga jordbruksutgifterna i reserven. Vi har tillbakavisat det förslaget. Att förgöra europeiska jordbrukare är inte en europeisk utvecklings- eller enhetspolitik, det är helt enkel en katastrofal politik.

För att övergå till en känslig politisk fråga: vi lade fram ändringsförslaget om restaurering av kristna kyrkor i norra Cypern igen. En röst för detta ändringsförslag visar att Europa respekterar sitt kulturarv och förstärker tillämpningen av europeiska principer för fredlig samexistens för olika religiösa och etniska grupper.

Slutligen har vi hittills fått information om rådets beslut om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i efterhand. Detta kan inte fortgå. Vi måste diskutera alla grundläggande alternativ med rådet i förväg, innan de beslut som vi sedan förväntas finansiera fattas. För att skicka vårt budskap till rådet sänkte vi utgifterna för GUSP med 50 procent 2007. I det här läget vill jag, samtidigt som jag tillstår att James Elles uppenbarligen hade rätt, säga att ministern kommer att begå ett misstag om hon verkligen tror att det vi gjorde var vad hon själv kallade att yttra sig ”taktiskt”. Jag hoppas att rådet nu kommer att överväga sin hittillsvarande ståndpunkt.

  Vladimír Maňka (PSE). – (SK) Energisäkerhet är en av de prioriterade politiska frågorna i den nya budgetramen och Europeiska unionens budget för 2007. Den ingår i ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, och det finns också ett separat forskningsprogram under det sjunde ramprogrammet.

Vi har ambitiösa mål på det här området: vi vill omvandla det ohållbara energisystem som bygger på fossila bränslen till ett hållbart system med en mängd energikällor, vi måste förbättra energieffektiviteten, säkra energiförsörjningen, förhindra klimatförändringar och öka de europeiska företagens konkurrenskraft, först i energisektorn och sedan på andra områden.

Europeiska unionens strategi och EU:s budget är viktiga faktorer när det gäller att bidra till att förändra de dystra framtidsutsikterna för de europeiska medborgarna i fråga om hållbar, stabil och överkomlig energi.

Budgeten för 2007, det vill säga det första året under den nya programperioden, har utan tvivel en strategisk betydelse. Man måste dock understryka att resurserna är begränsade och att mycket kommer att bero på hur effektivt de används.

  Markus Ferber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! År 2007 kommer att bli ett mycket spännande budgetår, eftersom det som stats- och regeringscheferna kom överens om i december förra året, som de antog som en prioriterad politisk fråga och som parlamentet och rådet kom överens om i maj, för första gången ska bli verklighet.

Det finns några aspekter på detta som jag redan håller på att bli allvarligt oroad över. Just i den här veckan ska vi anta ett antal rättsliga grunder för flerårsprogram som ska löpa från den 1 januari nästa år. För närvarande befinner vi oss i ett skede där medlemsstaterna sätter ihop sina ramplaner för hur strukturpolitiken ska bedrivas och tillställer kommissionen dem. Det jag känner en mycket reell oro för är att budgeten för 2007 kommer att bli en åtstramningsbudget till följd av att många program inte ens kan komma i gång, trots att det finns ett trängande behov av dem.

Det jag, som kommer från ett land som har äran att förse EU med en femtedel av dess finansiering, vill säga i mycket specifika termer är att vi är oroade för att alla dessa pengar som man kräver – trots att andelarna av bruttonationalinkomsten inte har ökat hittills, även om jag ska säga i förbigående att bruttonationalinkomsten har ökat som en följd av utvidgningarna – självfallet måste skapa något värde.

Därför gläder det mig mycket att vår föredragande James Elles har sagt att vi vill finansiera fler program och mindre administration, även om kommissionen fortfarande måste visa att den kan sköta programmen ordentligt och att allt detta inte kommer att ätas upp av administrationskostnader. Byråerna är en annan fråga som vi verkligen måste lösa, eftersom det uppenbarligen kommer att finnas tre nya sådana.

Något som jag också vill säga när det gäller parlamentets budget är att vi måste dra nytta av det som vi har uppnått genom vår framgångsrika uppbyggnadspolitik. Det är inte acceptabelt att vi ska fortsätta att blåsa upp parlamentets budget och finansiera saker som mycket väl kan vara onödiga, såsom till exempel webb-tv, bara för att det finns pengar.

Det vi behöver är valuta för pengarna, och det är det som är det viktigaste. Den rapport från revisionsrätten som presenterades i morse ger mig anledning att tro att det finns stor potential att göra mer där.

  Szabolcs Fazakas (PSE). – (HU) Jag vill hålla med Markus Ferber om att budgeten för 2007 verkligen har en särskild betydelse för hela Europa och särskilt för de nya medlemsstaterna, däribland Ungern. Det här är det första året i budgetramen för 2007–2013, som vi har varit delaktiga i utformningen av, och som således till fullo är tillämpligt på oss. Därför är det mycket viktigt att 2007 blir en bra utgångspunkt för de därpå följande åren, i synnerhet med tanke på budgetramens långdragna och inte alltid friktionsfria framväxt.

Detta innebär att vi alla både har en enorm möjlighet och ett ansvar. Det är en möjlighet såtillvida att vi genom att använda de avsättningar som gjordes i budgetramen inte bara kan lägga grunden till vår egen upphämtning, utan också till den struktur- och sammanhållningspolitik som är grunden för EU:s framtid och konkurrenskraft. Samtidigt måste vi ta ansvar för att överbrygga de nationella särintressen som tyvärr ofta framkommer i både de gamla och de nya medlemsstaterna när det gäller att sammanställa budgeten. Låt oss inte nonchalera de gemensamma värden som Europa som helhet har och EU:s internationella roll.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) I den budget som parlamentet kommer att anta nästa år kommer pengar för första gången att avsättas till en ny fond, känd som Fonden för de yttre gränserna, vilken med avsikt har skapats för att hjälpa medlemsstaterna att förstärka sina gränser i syfte att begränsa den ständiga strömmen av olagliga invandrare. Med tanke på hur allvarlig krisen med den olagliga invandringen är är det nästan otroligt att detta är första gången som Europeiska unionen inrättar en särskild fond för de yttre gränserna, men vi har lyckats. Tack vare parlamentet kommer budgeten för den här fonden att bli större än vad kommissionen begärde. Jag talar om en budget som uppgår till 170 miljoner euro och som är utformad för att skydda våra gränser effektivare och därmed minska inflödet. Min andra punkt handlar om Frontex, den europeiska gränsförvaltningsbyrån. Hittills har denna byrå, som bara har funnits i ett år, inte tilldelats tillräckliga anslag för att kunna utföra sitt arbete. Det räcker med att säga att Frontex samordnade patruller i Medelhavsområdet fram till i förra veckan, men att jag i går såg en annons i tidningarna om att Frontex ville rekrytera en direktör med ansvar för patrullerna till havs. Detta visar att vi inte får låta byrån sköta sig själv i tron att den kommer att lösa allting. Därför är det också i detta hänseende tillfredsställande att parlamentet kommer att anta en större budget än vad kommissionen begärde, nästan 35 miljoner euro, för att förstärka den här byrån och hjälpa den att sköta sina uppgifter på ett effektivare sätt. Det är synd att en del europeiska regeringar inte har ställt upp, utan på det snålaste sätt har försökt att skära i Frontex’ budget. Vi vill att de ska veta att Europaparlamentet kommer att göra sitt yttersta för att se till att Frontex får alla de medel som behövs för att byrån ska kunna sköta sina uppgifter.

  Katerina Batzeli (PSE). – (EL) Herr talman! Prioriteringarna i den här budgeten borde ha varit klara och finansieringen tillräcklig för att främja integrationen av de nya medlemsstaterna. I stället har det rått en bokföringsmentalitet i rådet för att minska bemyndigandena, och kommissionen har gjort ett ängsligt ställningstagande.

Hur ska Lissabonstrategin kunna genomföras? Hur ska strukturfondsprogrammen kunna fullbordas? Med 425 miljoner euro mindre? Hur ska politiken för landsbygdens utveckling kunna genomföras? Genom en fiktiv överföring från den första pelaren genom den frivilliga moduleringsmekanismen eller – som man föreslår – genom att lägga medlen för landsbygdens utveckling i reserven tills kommissionen beslutar om och ger garantier för frivillig modulering? Hur ska unionens roll i utrikessammanhang förstärkas, på Balkan, i Palestina, i fråga om invandringen? Genom att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken reduceras med 50 procent? Hur ska Europa kunna konkurrera med USA i fråga om forskning och konkurrenskraft?

Vi kan inte sätta upp politiska prioriteringar utan att tillhandahålla de finansiella verktyg som behövs för att genomföra dem. Vi förlorar trovärdighet, och detta underminerar Europeiska unionens framtid.

  László Surján (PPE-DE) . – (HU) Jag vill dela fyra tankegångar med er och kommentera ett problem. Kommissionens förslag i fråga om nästa års budget ligger klart under de avsättningar som gjordes i budgetramen. EU:s konkurrenskraft minskar snarare än ökar. För det andra är det en mardröm att rådet har försökt banta också detta blygsamma förslag. För det tredje kommer detta i sin nuvarande form inte att möjliggöra någon utveckling, utan är bara ett misslyckat försök till överlevnad. För det fjärde är det goda nyheter för de nya medlemsstaterna att den stora rusningen för att göra nedskärningar inte påverkar stödet till sammanhållningsfonderna, eller bara har en minimal effekt på dem.

Problemet, som utan tvivel är betydande, är att vi för närvarande är långt ifrån att göra skäl för unionens devis ”förenade i mångfalden”. Antingen översätts inte förslagen i tid eller så görs det i sista minuten, och ibland bara i form av utkast. Vi tvingas delta i många sammanträden där bara en del av ledamöterna har tillgång till infödda tolkar. Utvidgningen av unionen i januari kommer att öka de rättmätiga kraven på det här området ytterligare. Den språkliga mångfalden är ett värde som vi inte under några omständigheter kan avstå ifrån.

  Herbert Bösch (PSE). – (DE) Herr talman! Som ett antal talare redan har sagt är det som vi har framför oss den första budgeten för den nya räkenskapsperioden, och en budget som beskrivs som en besparingsbudget, även om de enda besparingar som har gjorts har gällt den europeiska allmänhetens intressen. Det vi ser här är en förfelad budgetpolitik som Europeiska unionens medlemsstater gjort sig skyldiga till.

Under de kommande sju åren kommer de transeuropeiska näten att tvingas klara sig med bara 8 miljarder euro i stället för de 20 miljarder som de egentligen behöver. Än en gång har ministerrådet tagit till den gamla påtryckningen att tala om för oss i parlamentet att om vi inte antar budgeten snabbt så kommer inte de program som ska starta 2007 att kunna komma i gång i tid. Rådet kan göra parlamentet och andra organ till syndabockar, och kommer att göra det, trots att det ibland drar ut på sina egna beslutsprocesser i många månader, och detta är någonting som vi måste vara på vår vakt emot.

Låt mig, medan jag är inne på detta, påminna kommissionen att det är parlamentet och inte rådet som ständigt försvarar kommissionens linje, och att det skulle vara välgörande om kommissionen ibland var medveten om detta i stället för att alltid lägga sig och ta order från rådet.

Under den här veckan måste vi också fatta beslut om ett helt oacceptabelt förslag som har lagts fram om att täppa till ett hål i budgeten för den andra pelaren, i fråga om jordbruk och landsbygdens utveckling, som innebär att medlemsstaterna får möjlighet att flytta 20 procent av anslagen från den första pelaren till den andra, till landsbygdsområdena, och som är illa genomtänkt. Det strider emot parlamentets privilegier och bör tillbakavisas. Vad har dessa båda saker – de transeuropeiska näten och landsbygdsområdena – gemensamt? För det första har de båda fallit offer för rådets oansvariga nedskärningspolitik. För det andra har kommissionen i båda fallen tagit avstånd från sin ursprungliga ståndpunkt och i tysthet återgått till att ta order från rådet, och för det tredje måste vi i båda fallen försöka lägga medel i reserven för att utöva påtryckningar på både rådet och kommissionen, för att kunna rädda vad som räddas kan.

  Salvador Garriga Polledo (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera de två föredragandena, James Elles och Louis Grech, som har visat prov på försiktighet i sina respektive budgetförslag.

Försiktighet betyder inte nödvändigtvis att man instämmer med rådet, eftersom det inte nödvändigtvis betyder att man håller med om de urskillningslösa nedskärningar som rådet har gjort i de budgetposter som det inte hade något intresse av, med andra ord alla de som inte gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, ett område där parlamentet har gjort en nedskärning.

Vi instämmer helt i principen om valuta för pengarna som vår föredragande förespråkar för den allmänna budgeten, i synnerhet vid en tidpunkt som denna med en extrem finansiell återhållsamhet. Med tanke på Europeiska unionens förhärskande ideologi, som en del av oss inte instämmer i, att avsätta 1 procent till budgeten, måste en noggrann analys av budgetposterna, deras genomförandenivå och det europeiska mervärdet göras. Vi kanske inte ser på konceptet ”valuta för pengarna” på samma sätt som rådet, men det är hur som helst bra att det antas som en budgetprincip.

Jag vill ta tillfället i akt att tacka rådsordföranden för att hon har varit här under större delen av budgetdebatten. Det hör inte till vanligheterna, och därför tackar jag henne.

Frågor som kampen mot terrorism, finansieringen av en verklig gemensam invandringspolitik och genomförandet av de politiska åtgärder som har med Lissabonstrategin att göra är frågor som Europaparlamentet prioriterar vid första behandlingen. Vi håller med om den betalningsstrategi som vår föredragande föreslår, samt om den föreslagna inriktningen på finansieringen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Slutligen anser vi att budgetreserver är ett mycket användningsbart instrument, inte bara när det gäller förhandlingar och en sund finansiell förvaltning, utan också så att vi som budgetmyndighet kan inhämta den information som kommissionen av praktiska skäl ofta tycker att det är svårt att ge oss.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.30.

(Sammanträdet avbröts kl.17.05 och återupptogs kl. 17.30)

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Talmannen. – Nästa punkt är frågestunden (B6-0437/2006).

Följande frågor har ställts till kommissionen:

Del 1

  Talmannen. –

Fråga nr 40 från Robert Evans (H-0809/06)

Angående: Flygbolags överbokningar

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004⁽¹⁾fastställs flygpassagerares rättigheter. Kommer kommissionen med hänsyn till denna förordning att överväga åtgärder för att ta itu med flygbolagens praxis att överboka planen?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Kommissionen får färre klagomål på överbokningar nu än innan kompensationsnivåerna höjdes genom förordning (EG) nr 261/2004. För närvarande gäller bara 8 procent av de klagomål som kommissionen får in och som har med flygpassagerares rättigheter att göra överbokning eller passagerare som har nekats ombordstigning, medan 60 procent gäller förseningar och inställda avgångar. Denna trend beror bland annat på lågprisflygets framväxt och på att charterbolag allt oftare används. Dessa brukar inte använda sig av överbokning som en arbetsmetod.

Sedan den här förordningen trädde i kraft har flygbolagen visat prov på större flexibilitet när det gäller att söka efter frivilliga som går med på att avstå från sina platser i utbyte mot vissa överenskomna förmåner. Denna praxis uppmuntrar flygbolagen att lösa problemet på ort och ställe.

Sedan vill jag påpeka för Robert Evans att kommissionen i enlighet med artikel 17 i förordningen kommer att lägga fram en rapport om hur denna förordning fungerar och tillämpas för parlamentet och rådet i början av 2007. Detta meddelande kommer att basera sig på en studie utförd av en extern konsult. En anbudsinfordran har gjorts för att rekrytera denna externa konsult.

Överbokning är en av de frågor som kommer att tas upp i denna studie, och kommissionen kommer självfallet att avvakta resultaten innan den beslutar om det finns skäl att anpassa lagstiftningen eller inte. Faktum är, herr Evans, att dessa nya förordningar verkligen har haft en märkbar effekt på passagerarnas rättigheter, men att det är de minskade överbokningarna som i vissa fall – det måste sägas – har blivit en trend som är mycket negativ för passagerarna.

  Gary Titley (PSE). – (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten för det mycket uttömmande och tydliga svaret. Det är dock ett faktum att människor fortfarande klagar på överbokning.

Mitt andra bekymmer är att det fortfarande finns flygbolag som bortser från förordningen om flygpassagerares rättigheter och som meddelar sina kunder att den inte gäller för dem. Kommer kommissionen att ta i med hårdhandskarna mot några av dessa verksamhetsutövare, som verkar tro att de kan verka utanför lagen och utanför EU:s förordningar?

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr Titley! Det är absolut avgörande att vi ser till att dessa passagerares rättigheter tillämpas. Jag måste också säga att jag för närvarande försöker uppmana alla flygplatser att skylta med passagerarnas rättigheter, så att det står helt klart att alla passagerare måste informeras om att de inte kan utsättas för överbokning utan att erbjudas en omfattande kompensation för detta, som förordningen stadgar. Det finns tre nyckelord i fråga om detta: information, undersökning och granskning, som jag framhöll för er. Härnäst ska vi se om det finns skäl att införa påföljder eller åtminstone att dra de medlemsstater som inte ordentligt har övervakat tillämpningen av dessa passagerares rättigheter inför EG-domstolen.

Så ligger det till, herr Titley. Tack för er fråga, som understryker vikten av att tillämpa europeisk lag.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Kommissionens vice ordförande gjorde rätt i att påpeka att vi tillsammans har lyckats lösa problemet med överbokningar eller åtminstone att förbättra situationen. Genom att anta det här direktivet 2004 satte vi gränsen för förseningar mycket lågt efter det att flygbolagen talade om för oss att katastrofen den 11 september innebar att strikta regler skulle göra livet praktiskt taget omöjligt för dem. De låter helt enkelt förseningarna hopas så att de till slut sammantaget blir många timmar, i och med de många landningar och starter som görs under en dag, utan att någon ekonomisk kompensation utgår. Vi har infört strikta regler till fromma för järnvägspassagerarna, som kan ha rätt till full återbetalning av biljettkostnaden, men flygpassagerarna ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Jag vill bara kort säga till Reinhard Rack att vi får åtskilliga klagomål på överdrivna förseningar och att vi ville göra denna granskning just för att fastställa exakt hur vi kan se till att passagerarnas nya rättigheter tillämpas på ett mer effektivt sätt. Ni har rätt: som EU-medborgare har vi rätt att kräva att behandlas anständigt som flygpassagerare och i framtiden också som tågpassagerare. Så ni kan vara lugn för att kommissionsledamoten för transportfrågor verkligen strävar efter att se till att passagerarnas rättigheter tillämpas mer och mer strikt, herr Rack.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr talman, herr vice ordförande! Det gläder mig att antalet klagomål tycks vara relativt litet, men jag har själv upplevt – vi flyger ju relativt ofta – att de senaste tre flygningarna som jag var med på var överbokade.

Nu skulle jag vilja veta om detta är någonting som förekommer oftare hos vissa flygbolag. Kan man säga att det finns vissa flygbolag som gör överbokning till praxis? Skulle man inte under vissa omständigheter kunna överväga att vidta åtgärder – alldeles bortsett från rättsliga åtgärder på grund av kontraktsbrott – mot dessa bolag? Inte bara för att erhålla kompensation, utan mot bolagen själva. Vilken är sannolikheten för ökade pr-bemödanden för att göra passagerarna medvetna om möjligheten till kompensation?

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Jag kan bekräfta att antalet klagomål på överbokning har minskat. År 2001 utgjorde de över 16 procent, och nu är de 7 procent. Icke desto mindre är jag, liksom ni, helt övertygad om att offren för denna praxis bör vända sig till de organ i respektive medlemsstater som ansvarar för att undersöka dessa klagomål. Sedan kommer den här granskningen – som jag påpekade för er – att göra det möjligt för oss att få en mycket mer komplett bild av de här problemen. Därmed kommer vi att få reda på vilka flygbolag som regelbundet använder sig av denna metod och vilka som förtjänar en allvarlig varning.

  Talmannen. –

Fråga nr 41 från Michl Ebner (H-0812/06)

Angående: Skydd för ungdomar i chattrum

De flesta av dem som använder Internetforum och chattrum är ungdomar. De används för att snabbt och enkelt skall kunna utbyta åsikter. I princip är det välkommet att nya medier används, men det är dock ytterst svårt att skydda ungdomar på nätet. Var och en som är intresserad kan anmäla sig och chatta var som helst och måste då lämna några uppgifter om sig själv. Ofta går det dock inte att kontrollera uppgifterna. Därför kan barn och ungdomar inte veta vem de har att göra med i verkligheten. Till exempel skulle förbrytare kunna logga in sig på chattrum med hjälp av falska uppgifter.

Har kommissionen några planer på att vidta åtgärder för att skydda barn och ungdomar som använder chattrum? Finns det någon strategi för hur kommissionen tänker åtgärda missbruket av chattforum för barn och unga?

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I det meddelande som Europeiska kommissionen antog i juli, på mitt förslag, tar vi upp frågan om en europeisk strategi för att värna om barnens rättigheter i allmänhet. Det är klart att risken för att barn och ungdomar faller offer för kriminella pedofiler som använder Internet uppmärksammas särskilt i denna europeiska strategi.

Vi stöder mycket kraftfulla förebyggande åtgärder. Vi är i synnerhet för att det skapas en internationell databas som kan rymma alla de viktigaste uppgifterna om brottslingar och om de pedofiler som använder Internet för sina syften, huvudsakligen för att vi ska kunna stoppa spridningen av bilder som drabbar barn och ungdomar, självfallet i form av sexuellt utnyttjande, och så att vi kan söka upp och straffa förövarna, nämligen de som använder Internet för dessa syften.

Vi har också beslutat att finansiera ett program som kallas ”Safer Internet plus” och som består av ett europeiskt nätverk av telefonlinjer och framför allt Internetkommunikation som ska möjliggöra för Internetanvändarna att samarbeta med polisen. Genom detta system för säkrare användning av Internet, Safer Internet plus, kommer Internetanvändarna att kunna meddela polisiära myndigheter eller Internetleverantörer om potentiellt farliga ”träffar”, och därmed om dem som använder Internet i pornografiska syften.

Vidare har vi nyligen antagit ett meddelande om handel med människor som innehåller ett särskilt kapitel om barn och våld mot barn. Jag håller på att granska tillämpningen av rambeslutet om kampen mot sexuellt utnyttjande av minderåriga och barn och mot att barn används inom pornografin. I samband med tillämpningen av rambeslutet tror jag att vi kommer att kunna fastställa åtgärder som ytterligare förstärker ramlagstiftningen och slå ned på Internetbaserat sexuellt utnyttjande som skadar barn ännu hårdare. Jag kommer att rapportera om den här frågan i ett meddelande från kommissionen före årets slut.

Slutligen kommer databrott i allmänhet att tas upp i början av nästa år, i ett strategiskt dokument som kommer att innehålla ett särskilt kapitel om skydd för barn. Michl Ebner känner säkert till att vi har refinansierat Daphneprogrammet. Programmet Daphne II handlar om EU-initiativ för att bekämpa våld, inte bara mot barn utan också mot kvinnor, och kommer att ha en budget på 50 miljoner euro under den nya verksamhetsperioden. Med hjälp av det här systemet planerar vi att främja bästa metoder när det gäller att förhindra våld mot barn och lansera informationskampanjer som syftar till att främja en mer ansvarsfull Internetanvändning från barns och ungdomars sida.