ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 14.15.)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om Europeiska rådets rapport och kommissionens uttalande – Resultat från Europeiska rådet (Bryssel den 13–14 mars 2008).

  Janez Janša, rådets ordförande. − (SL) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Europeiska rådets möte i mars inleddes med ett anförande av Europaparlamentets talman Hans-Gert Pöttering, som gav oss en god utgångspunkt för diskussion och beslut om de stora frågorna, nämligen fortsatt ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen, kamp mot klimatförändringen samt stabilitet på finansmarknaderna.

Mötets framgång kan sammanfattas i tre beslut. Vi inledde en ambitiös och mer modern treårsperiod i Lissabonstrategin, som ger en bättre balans mellan omsorg om människor och miljön å ena sidan och en konkurrenskraftig, kunskapsbaserad marknadsekonomi å andra sidan. För det andra bekräftade vi grundprinciperna och tidsramarna för antagandet av energi- och klimatförändringspaketet. För det tredje fastställde vi ytterligare åtgärder för att stabilisera finansmarknaderna.

I Lissabonstrategins nya treårscykel betonas i första hand genomförandet av reformer. Den senaste tiden har vi sett flera exempel på missuppfattningar om att skälet till de stigande detaljhandelspriserna och oron på finansmarknaderna är att EU har en svag ekonomisk grund. I verkligheten förhåller det sig precis tvärtom. Det är den europeiska ekonomins relativt starka grund som förklarar varför osäkerheten på de globala finansmarknaderna och priset på råolja och andra råvaror har fått mindre konsekvenser för EU än vad som hade varit fallet om unionens ekonomi haft en svag grund.

Låt oss titta på några ekonomiska indikatorer. Det offentliga underskottet i EU har minskat med över hälften sedan 2005. Statsskulden har sjunkit till under 60 procent. Den ekonomiska tillväxten uppgick nästan till 3 procent 2007. Arbetsmarknaden erbjuder 6,5 miljoner fler arbetstillfällen än för två år sedan. Dessa resultat kan i hög grad tillskrivas den förnyade Lissabonstrategin. Det här ger oss anledning att vara försiktigt stolta och känna större självsäkerhet, men inte att bli självbelåtna. I ett läge där den globala ekonomin blir allt mer oförutsägbar vore det mycket oklokt bara att vila på sina lagrar och avbryta reformerna.

När Lissabonstrategins andra period – den andra Lissaboncykeln – inleddes betonade Europeiska rådet att vi mellan 2008 och 2010 i första hand måste satsa på att konsekvent genomföra reformer. Vi har stöd av den stabilitet som de integrerade riktlinjerna ger, vilka gäller fortfarande, och av de särskilda rekommendationer som antagits och utifrån vilka medlemsstaterna kommer att kunna förnya och förverkliga sina nationella reformprogram ännu snabbare. Det är samma prioriterade områden som gäller, det vill säga kunskap och innovation, främjande av entreprenörskap, modernisering av arbetsmarknaderna, klimatförändring och energi.

För vart och ett av dessa områden har vi fastställt konkreta åtgärder som bygger på erkännandet att kunskap är makt, vilket Francis Bacon konstaterade för fyrahundra år sedan. I dagens EU är kunskap lika viktigt eller viktigare än kol var tidigare. Kunskap är drivkraften bakom ekonomisk tillväxt, strukturanpassning och social integration.

Europeiska rådet har därför infört en femte frihet på kunskaps- och innovationsområdet. Den femte friheten kommer att undanröja hindren för det fria kunskapsflödet. Den kommer att skapa rörlighet för begåvade personer och öppen tillgång till kunskap och innovation, vilket borde uppmuntra ännu fler européer att delta i kreativa processer. Inrättandet av det nya Europeiska institutet för innovation och teknik, som Europaparlamentet bekräftade för två veckor sedan, ger också nya möjligheter när det gäller att utnyttja Europas potential inom forskning och utveckling.

För att stärka företagens konkurrenskraft, särskilt de små och medelstora företagens, planerar EU åtgärder för att underlätta verksamheter och påskynda utvecklingen på den gemensamma marknaden. Med tanke på att de små och medelstora företagen sysselsätter flest antal personer och är en viktig drivkraft för forskning och utveckling måste de få lämplig lagstiftning, bättre tillgång till finansieringskällor och, framför allt, närmare samarbete inom innovation.

Lissabonstrategins sociala dimension betonades starkt vid Europeiska rådets möte. Jag menar att den aldrig har fått så starkt stöd. Vi har återigen bekräftat betydelsen av att investera i mänskliga resurser. Genom inlärning och utbildning kan vi utrota orättvisor och fattigdom, minska ungdomsarbetslösheten, skapa nya och bättre arbetstillfällen och underlätta övergången till en kunskapsbaserad ekonomi. Vi har därför uppmanat kommissionen att utarbeta en översikt över kunskapskraven i EU fram till 2020.

Samtidigt har medlemsstaterna åtagit sig att genomföra gemensamma principer, nämligen flexicurity, ökad social integration och konsekvent samordning av finans-, sysselsättnings- och socialpolitiken. De antagna slutsatserna rymmer Europaparlamentets och de europeiska arbetsmarknadsparternas ståndpunkter.

Kunskap är också avgörande för att hantera klimatförändringen. Ny teknik är en förutsättning för att vi ska kunna nå de ambitiösa mål vi antog vid Europeiska rådets vårmöte förra året. Den strategiska energi- och teknikplanen ligger till grund för den samordnade europeiska politiken inom detta område, som kommer att främja en ekologiskt hållbar och miljövänlig industri. Såsom våra arbetsmarknadsparter bekräftade vid det trepartsmöte som hölls i anslutning till Europeiska rådets möte innebär klimatförändringen möjligheter för alla, det vill säga både för företagen och arbetstagarna. Enbart miljöindustrin växer med 5 procent varje år och sysselsätter i dag 3 400 000 personer.

Inom energi- och klimatpaketet har vi enats om grundprinciperna och tidsramarna. Det här är nog det allra viktigaste resultatet från Europeiska rådets möte denna gång. Våra ambitioner på klimatförändrings- och energiområdet bekräftades på nytt. Det är viktigt att vi mindre än två månader efter det att paketet offentliggjordes den 23 januari nådde en överenskommelse om två frågor som är centrala för att komma vidare i diskussionen om grundprinciper och tidsramar.

Medlemsstaternas ledare har förbundit sig att nå en överenskommelse före utgången av 2008 och därmed göra det möjligt att anta paketet på utsatt tid, eller åtminstone innan Europaparlamentets nuvarande mandat löper ut. Nu är det upp till er, mina damer och herrar, om det här ska lyckas eller inte. Om vi antar paketet på utsatt tid kan vi leva upp till alla EU-medborgares förväntningar och sända en positiv signal till våra partner i världen, särskilt mot bakgrund av förhandlingarna om det övergripande avtalet efter Kyoto i Köpenhamn nästa år. Jag vill i synnerhet understryka det sistnämnda.

Europeiska rådet har bekräftat tre grundliggande principer som ska vägleda oss när vi ska fördela uppgifter och mål mellan medlemsstaterna. Den första är ekonomisk framgång och kostnadseffektivitet, den andra är solidaritet och rättvisa och den tredje är öppenhet. Jag noterade med glädje att medlemsstaterna inte längre ser detta som delade bördor, utan som en ny utvecklingsmöjlighet.

Jag är också medveten om att Europeiska rådet har lyckats enas om att utforma ett gemensamt europeiskt system för att begränsa utsläppen och handla med utsläppsrätter, och därmed ersätta det nuvarande systemet med nationella tak. Europeiska rådet stod också inför det faktum att ett sammanbrott för de internationella förhandlingarna skulle gynna EU:s energiintensiva sektorer, eftersom deras utlokalisering till länder med lägre miljökrav skulle innebära en risk för att EU går minste om arbetstillfällen samtidigt som växthusgaserna ökar generellt sett.

En viktig punkt på dagordningen var frågan om avreglering av den inre marknaden för energi. Redan när kommissionen offentliggjorde sina första förslag till direktiv i början av 90-talet stod det klart att det inte skulle bli lätt att skapa en gemensam marknad, utan att det skulle bli en långdragen process. Sjutton år senare, när Europeiska rådet kräver att en politisk överenskommelse ska antas senast i juni i år, närmar vi oss målet. Även här kommer ett förstärkt samarbete med Europaparlamentet att vara nyckeln till framgång.

Smältande glaciärer, längre torkperioder och förändrade nederbördsmönster inverkar direkt på geostrategiska och säkerhetsmässiga intressen. I den höge representanten Javier Solanas och kommissionens rapport om klimatförändringens säkerhetsaspekter redogörs på ett realistiskt sätt för situationen och för de risker som EU står inför. Detta är det första dokument i sitt slag som har diskuterats och Europeiska rådet välkomnade det som en utgångspunkt för ytterligare åtgärder.

Energi- och klimatfrågor kommer att stå i centrum vid alla toppmöten i framtiden mellan EU och tredjeländer eller tredjeregioner fram till slutet av juni 2008, närmare bestämt toppmötena med Japan, Latinamerika och Västindien, Ryssland och USA. För att vi ska kunna uttala oss och agera samfällt måste vi samordna våra ståndpunkter närmare under de kommande månaderna.

Och så har vi finansmarknaderna. För att kunna hantera krisen på finansmarknaderna har Europeiska rådet enhälligt bekräftat behovet av fyra åtgärder. För det första måste öppenheten ökas, för det andra måste utvärderingsnormerna förbättras, för det tredje måste kreditvärdigheten stärkas och för det fjärde måste marknaden bli mer effektiv och strukturella incitament skapas.

De statliga fonderna har en positiv roll när det gäller att trygga kapital och likviditet, även i orostider som dessa. Etableringen av nya aktörer vars investeringsstrategier man inte har full insyn i skapar osäkerhet kring huruvida verksamheten är ekonomiskt hållbar. Medlemsstaternas ledare har enats om ett initiativ för att utforma en frivillig uppförandekod för sådana fonder.

Europeiska rådet har lagt ned mycket tid på att nå en överenskommelse om att förstärka Barcelonaprocessen. Jag anser att det var ett stort framsteg att vi lyckades få in en diskussion som hittills varit informell och sluten, eller begränsad till slutna sällskap och informella kanaler, i en institutionell ram. Enligt den överenskommelse som nåddes vid Europeiska rådets förra möte ska samtliga EU-medlemsstater och övriga Medelhavsländer delta i Barcelonaprocessen. En union för Medelhavsområdet, med andra ord. Med tanke på de standardförfaranden som tillämpas i Barcelonaprocessen är det helt och hållet förståeligt att Europaparlamentet, som är en ytterst viktig aktör i parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, kommer att involveras på lämpligt sätt i diskussionen om framtida åtgärder.

Eftersom det slovenska ordförandeskapet eftersträvar ett balanserat förhållningssätt till EU:s samtliga grannländer vill vi betona den östliga dimensionen i EU:s politik i förhållande till grannländerna, vilken måste stärkas parallellt med Medelhavsdimensionen. Vi räknar med att Europeiska rådet vid sitt möte i juni kommer att diskutera dessa frågor närmare utifrån det förslag som våra polska kolleger lagt fram.

Det sociala trepartsmötet och Europeiska rådet inser att en enskild åtgärd inte har någon inverkan i sig, utan måste samordnas på ett meningsfullt sätt med andra åtgärder. Samtidigt är samordnade åtgärder, vare sig det handlar om Lissabonstrategin eller om energi- och klimatåtgärder, inte tillräckliga om vi inte alla är helt medvetna om deras betydelse och hjälper till att genomföra dem. På lång sikt kräver dessa frågor mycket mer än generella åtgärder. De kräver genomgripande omställningar och nya vanor, alltså att vi ändrar vår livsstil.

Konfucius sa att om man blickar ett år framåt ska man så ett frö, om man blickar tio år framåt ska man plantera träd, men om man blickar hundra år framåt ska man utbilda folket. Vi måste alla tillsammans lära oss att leva ett mer kreativt liv. Vi måste lära oss att utbyta information snabbt och skaffa miljövänliga vanor. Den effektivaste utbildningsmetoden är att föregå med gott exempel. Vid Europeiska rådets möte enades därför medlemsstaternas regeringar om att sänka energianvändningen i myndigheternas byggnader och fordonsbestånd och att garantera alla skolor tillgång till höghastighetsinternet senast 2010.

Efter Europeiska rådets möte i mars kan vi säga att diskussionerna och slutsatserna ägnades åt de mest angelägna frågorna i Europa just nu. Medierna tyckte dock inte att det här var särskilt spännande eftersom – och det ser jag som en framgång – vi lyckades undvika vissa diskussioner som skulle ha avlett vår uppmärksamhet från de centrala utvecklingsfrågorna utan att vi hade nått några lösningar. Det var en av anledningarna till att vi lyckades ta ytterligare några steg framåt. Men mycket återstår att göra.

  José Manuel Barroso, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Under de senaste åren har vi haft många möjligheter att tillsammans diskutera betydelsen av partnerskap. Att EU:s ambitioner är sådana att EU-medborgare på alla nivåer måste göras delaktiga. Att vi behöver en gemensam vision om den riktning vi ska välja. Att EU:s institutioner måste samarbeta för att leva upp till våra medborgares förväntningar.

Efter Europeiska rådets vårmöte kan vi tydligt se de uppgifter vi har framför oss, resten av året och framöver. Jag vill gratulera det slovenska ordförandeskapet och premiärminister Janez Janša till ett mycket kompetent ordförandeskap för Europeiska rådet. Jag menar att vi nu bättre kan se hur partnerskap kan hjälpa oss att göra framsteg, det vill säga nå konkreta resultat.

Detta måste vara ett verkligt avgörande år för vår strävan efter ett resultatens Europa – konkreta resultat för våra medborgare. Vi måste visa att Europa har styrka och fokus nog att stå emot globala påtryckningar och hantera globala utmaningar. Vi måste också visa att EU är nyckeln till att åstadkomma de förändringar som krävs.

Europeiska rådets vårmöte var sanningens minut. Skulle ambitionerna, när det gäller den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning, men också ambitionerna när det gäller vår politik mot klimatförändring och för energipolitik, skulle dessa ambitioner som fastställdes i ett mer gynnsamt ekonomiskt klimat fortfarande hålla när vi ställs inför tuffare villkor? Inför Europeiska rådets möte var det många som inte trodde det. Jag talade själv om behovet av att Europa måste leva upp till sina åtaganden, så att vi blir trovärdiga. Efter Europeiska rådets möte konstaterar jag med glädje att vi hade en mycket god och innehållsrik diskussion där Europeiska rådet inte bara bekräftade att det kommer att fortsätta att sträva efter att nå de fastställda energi- och klimatförändringsmålen, utan också underbyggde dem med en överenskommelse om exakta tidsfrister. Europeiska rådet bekräftade även målen för den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning.

Jag vill gärna gå närmare in på några av de frågor som avhandlades, i synnerhet hur kommissionen planerar att gå vidare med dem.

Såsom brukligt är vid vårmötet sammanfattade Europeiska rådet det ekonomiska läget i Europa.

Den bild som framtonar är skiftande. Samtidigt som de ekonomiska grundförutsättningarna är fortsatt goda i Europa försämras de globala ekonomiska utsikterna till följd av den ekonomiska avmattningen i USA. Förtroendet för vår förmåga att hantera framtiden måste därför åtföljas av försiktighet. Förtroende och försiktighet.

Detta är också sant mot bakgrund av den fortsatta turbulensen på de internationella finansmarknaderna. Europeiska rådets budskap är tydligt: alla myndigheter i Europeiska unionen är beredda att vidta lagstiftnings- och tillsynsåtgärder om det behövs. Nu är det upp till Ekofinrådet att snabbt och kraftfullt genomföra den färdplan man enades om förra hösten och som ska förbättra insynen och funktionen på finansmarknaderna. EU måste vara försiktigt – och uppfattas som försiktigt – allt eftersom situationen utvecklas.

Jag välkomnar också att Europeiska rådet stödde kommissionens rapport om nationella placeringsfonder, där man betonar behovet av en gemensam europeisk strategi och målet att nå en internationell överenskommelse om en frivillig uppförandekodex för nationella placeringsfonder och att fastställa principer för mottagarländer på internationell nivå.

Europeiska rådet bekräftade även på nytt sitt åtagande att fortsätta reformarbetet genom att genomföra den reviderade Lissabonstrategin fullt ut. Samförståndet kring denna prioritering vid Europeiska rådets möte imponerade verkligen. Och vi gav Lissabonstrategin ny drivkraft genom att inleda en ny ambitiös fas.

Jag välkomnade att Europeiska rådet tog till sig vårt förslag att lägga särskild vikt vid att investera i människor och, framför allt, att minska antalet ungdomar som inte kan läsa ordentligt och antalet personer som slutar skolan i förtid.

Flexicurity är också centralt. Vi måste utgå från den nya och mycket positiva överenskommelsen mellan arbetsmarknadens parter och se till att de här principerna omsätts i praktiska resultat i samtliga EU-medlemsstater.

Ett annat exempel är målet med en femte frihet, nämligen rörlighet för kunskap. Europeiska rådet har fastställt de centrala åtgärder som krävs för att förverkliga denna frihet. Alla skolor ska till exempel ha tillgång till höghastighetsinternet senast 2010 och ambitiösa mål kommer också att fastställas för hushållens tillgång till Internet.

Vi bör nu trycka på för att se till att reformernas resultat märks på alla nivåer. Målen – till exempel att investera i människor, att frigöra företagens potential, att få den inre marknaden att fungera och att investera i forskning och innovation – måste backas upp av förbättringar som människor och företag på plats märker av. Det var också en sak som många av er betonade i den debatt vi höll i Europaparlamentet före Europeiska rådets möte. Jag räknar med att parlamentets fortsatta stöd för att se till att åtgärder som vidtas i EU och i medlemsstaterna gör det möjligt att nå de mål vi har ställt upp.

Europeiska rådet har också fastställt en tydlig färdplan och gett ny drivkraft åt det pågående lagstiftningsarbetet.

Precis som premiärminister Janez Janša nyligen vill jag särskilt nämna de två centrala tidsfrister som Europeiska rådet fastställde för den inre marknaden för energi och för paketet för klimatförändringen och förnybar energi. De här tidsfristerna handlar inte bara om att städa skrivbordet före nästa års institutionella förändringar. De handlar om att åstadkomma viktiga förändringar så snabbt så möjligt, så att unionen kan bli en föregångare i världen inom detta mycket viktiga område.

När det gäller paketet för den inre marknaden för energi måste vi nå en överenskommelse för att visa att institutionerna kan åstadkomma resultat som ligger i medborgarnas, konsumenternas och företagens intresse, och här strävar vi efter att nå politisk enighet senast i juni 2008. Kommissionen anser fortfarande att fullständig uppdelning av ägandet är den bästa vägen att gå, men vi måste klargöra att vi är redo att överväga andra alternativ som fungerar lika bra. Vi kommer också att fortsätta att föra ett nära samarbete med parlamentet och rådet för att bidra till att de kvarvarande bristerna åtgärdas.

När det gäller klimat- och energipaketet kommer en politisk överenskommelse i slutet av året att vara den tydligast möjliga signalen till våra internationella partner – en signal om att EU tar sina åtaganden på allvar. Då skulle det bli möjligt att anta förslagen i början av 2009 innan parlamentets mandatperiod löper ut. Det är nödvändigt eftersom vi går in i slutfasen inför ett internationellt avtal om klimatförändringen i Köpenhamn nästa år.

Det här internationella avtalet är vår främsta prioritet och det i särklass bästa sättet att både minska de globala utsläppen och se till att våra energiintensiva industrier får de rättvisa konkurrensvillkor de behöver.

Under tiden bör vi, inom ramen för det reviderade systemet för handel med utsläppsrätter, detaljerat redogöra för de åtgärder vi kommer att vidta om problem uppstår för vissa sektorer eller undersektorer där det finns en risk för koldioxidläckage, eftersom de sektorerna saknar möjlighet att föra kostnaderna vidare. Kommissionen kommer tillsammans med alla berörda parter, i synnerhet arbetsmarknadens parter, att öka arbetet med att samla in uppgifter och fastställa de lösningar som krävs i sådana situationer i framtiden.

Jag vet att Europaparlamentet lägger särskild vikt vid dessa båda frågor. Jag hoppas att ni kommer att kunna ge rådet stöd när det gäller tidsfristerna så att vi kan visa upp en trovärdig förhandlingsposition globalt sett.

Inom flera områden såg Europeiska rådet fram emot särskilda förslag från kommissionen under de närmaste månaderna. Jag vill gärna ge er ett smakprov på tre områden där vi kommer att sträva efter att lägga fram förslag före sommaren.

Det första området är vår sociala agenda. Vårt mål är att bana vägen för ett samförstånd i hela Europa, ett samförstånd om en social vision för 2000-talet:

En social vision där nya utmaningar som globaliseringen och den demografiska förändringen hanteras.

En vision som bygger på principen om att ge alla en ”livschans”, genom att ge dem möjligheter, tillträde och solidaritet.

En vision där man tittar på sociala utmaningar för samhället i stort och där man beaktar frågor som ungdomar, utbildning, migration, åldrande och interkulturell dialog.

En vision där man givetvis mer specifikt tar hänsyn till de fattigdomsproblem vi fortfarande brottas med i vårt Europa.

Vi kommer att utgå från det löpande samråd som sker efter vår sociala inventering och lägga fram konkreta förslag, precis som vi gjorde vid översynen av den inre marknaden i november. Det forum för den sociala agendan som vi anordnar i maj är en bra möjlighet för oss att testa denna strategi.

Det andra området är det kommande förslaget om en småföretagsakt. Nyckeln till vårt resonemang är behovet av att titta på det lilla företagets hela livscykel. Det är ingen större idé att stödja nyetablering av företag om småföretagen därefter hindras från att växa.

Näringslivet har varit mycket tydligt med att vad småföretagen behöver är inte ännu en politisk förklaring, utan i stället verkliga åtgärder. Sådana åtgärder omfattar att undanröja hinder för tillväxt, förenkla lagstiftningen, främja e-förvaltning, underlätta tillträdet till offentlig upphandling och ta bort onödiga dröjsmål – med andra ord att få bort byråkratin. Jag ser fram emot att diskutera med parlamentet hur dessa idéer ska förverkligas.

Det tredje område där vi inom kort kommer att lägga fram förslag är unionen för Medelhavsområdet. Kommissionen stöder kraftfullt åtagandet att blåsa nytt liv i vår Medelhavspolitik.

Jag välkomnar det samförstånd som nu finns om att detta projekt ska vidareutvecklas med alla 27 medlemsstater, vilket är ytterligare ett steg framåt i Barcelonaprocessen. Jag är också mycket stolt över det förtroende för kommissionen som Europeiska rådet gett uttryck för genom att uppmana oss att lägga fram nödvändiga förslag för att utforma bestämmelser för denna union för Medelhavsområdet. Europeiska rådet konstaterade att kommissionen har bäst förutsättningar att utforma en institutionell ram som är förenlig med fördraget och med alla de verksamheter och forum som redan finns. Vi kommer att arbeta snabbt för att finna den rätta institutionella ramen för att få till stånd en ny ambitionsnivå, som hjälper oss att komma snabbt framåt i konkreta projekt med våra partner kring hela Medelhavet.

Men vi får inte lura oss själva. Institutioner och instrument kommer inte att ge resultat av egen kraft. Det vi framför allt behöver för att omvandla ambitioner till handling är politisk vilja – på båda sidor av Medelhavet. Vi kan lägga fram förslag till nya institutionella förfaranden, men utan politisk vilja hos båda sidorna kommer vi inte att kunna uppnå konkreta resultat.

Jag vet att det här är en angelägen fråga för många av parlamentets ledamöter och vi kommer givetvis att involvera er fullt ut i det framtida arbetet. Jag får faktiskt tillfälle att tala inför församlingen för Europa–Medelhavsområdet i Aten senare under veckan.

Jag anser att Europeiska rådets möte faktiskt var ett viktigt framsteg. Nu måste EU:s partnerskap leda till resultat och göra 2008 till en milstolpe för Europa.

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europeiska rådets senaste möte ägnades i stor utsträckning åt att fastställa Lissabonstrategins nya fas, och ägde rum i ett mycket besvärligt internationellt ekonomiskt och finansiellt läge. EU:s indikatorer är dock ganska uppmuntrande: fler arbetstillfällen, en tillväxttakt på 2,9 procent under 2007 och sjunkande budgetunderskott.

Dessa framsteg är framför allt givetvis ett resultat av företagens omstruktureringar, men också ett resultat av en politik med reformer och sund förvaltning i flertalet medlemsstater. Dessa insatser har uppmuntrats av kommissionen och jag gratulerar kommissionen till dess beslutsamhet och orubbliga strävanden i denna riktning. Den vind som blåser in från andra sidan Atlanten bådar inte väl och tillväxtprognoserna för 2008 är lägre än vad vi hade anledning att hoppas på.

Mot den här bakgrunden är det mycket frestande att bli självcentrerad, att skjuta upp reformerna och skydda sina gränser i väntan på bättre tider. Frestelsen att göra av med pengar som vi inte har är stor och våra politiska motståndare ger efter för den alltför ofta, för att få EU:s medborgare att tro att allt kan fortsätta som förut. Vår parlamentsgrupp vill verkligen ha en ansvarsfull politik, en politik med rörlighet, reformer och solidaritet.

Vi uppmanar kommissionen att lägga fram sina riktlinjer för den ekonomiska politiken och för sysselsättningen så att de kan antas så snart som möjligt. De nationella myndigheterna måste på ett tydligare sätt förklara fördelarna med Lissabonstrategins reformer för sina medborgare. De här reformerna framställs ofta på ett vilseledande sätt och genomförs inte fullt ut. Det är fortfarande svårt att synliggöra deras effekter. Vår grupp kommer trots detta att fortsätta att försvara dem och kämpa emot de politiker som försöker ställa sig in hos väljarna genom att dämpa reformerna eller skjuta upp dem på obestämd tid.

Vi vill gå ett steg längre och lägga in en överväxel i den europeiska kunskapspolitiken. Vi vill främja den fria rörligheten för forskare, studenter och vetenskapsmän och anta ett enhetligt system för att skydda immateriella rättigheter. Vi kräver att hindren för gemensamt erkännande av kvalifikationer undanröjs och att våra europeiska universitet rustas upp med ekonomiskt stöd från EU.

Europeiska rådets andra uppgift var att klargöra villkoren för hur de ambitiösa klimatmål som antogs i mars 2007 ska genomföras. Det var en nödvändig uppgift för att de berörda företagen äntligen ska kunna planera för framtiden. De betydande insatser som gjorts för att ”rensa” ekonomin från koldioxid får inte påverka den energiintensiva industrins konkurrenskraft.

Avslutningsvis välkomnar jag den överenskommelse om unionen för Medelhavsområdet som Frankrike lagt fram för rådet, eftersom Barcelonaprocessen inte har gett de önskade resultaten. Det här initiativet syftar till att blåsa nytt liv i förbindelserna mellan EU och Medelhavsländerna. Vi vet alla att vi i högsta grad påverkas direkt av dessa länders problem med utveckling, migration och politisk stabilitet. Vi hoppas därför att det här projektet ska bli en vändpunkt i våra förbindelser med Medelhavsländerna, som måste bli tydligare, effektivare och, framför allt, mer politiska, för att åstadkomma verklig fred i Mellanöstern.

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det ekonomiska läget i EU är stabilt, men det finns hot. Det är slutsatsen från Europeiska rådets möte nyligen. Tillväxten är fortfarande stabil och sysselsättningen ökar, men trots detta finns det hot. Frågan är vad som är källan till hoten? Källan är den ekonomiska avmattningen i USA, som är följden av den finanskris som drabbat de stora amerikanska affärsbankerna, alltså investmentbankerna.

Ordförande Barroso! Ni nämnde att en av rådets slutsatser var att vi i EU måste vara beredda att vidta lagstiftnings- och tillsynsåtgärder om det behövs för att hantera utvecklingen på de internationella finansmarknaderna. Jag vill fråga er när dessa åtgärder bör vidtas, om inte nu? Tiden är nu inne för att se över de exakta mekanismer som gjort att den europeiska tillväxten kunnat äventyras av den Vilda västern-kapitalism som de internationella finansmarknaderna ägnar sig åt. Jag anser att en av slutsatserna från detta rådsmöte bör vara att man betydligt mer detaljerat sätt fastställer vilka instrument vi bör använda för att göra en sådan översyn.

(Applåder)

Vi har konstaterat att rådet vid sitt möte har ansträngt sig för att gå närmare in på Europas sociala dimension. Men i stället för att ta ett helhetsgrepp har resultatet blivit ett lappverk. Den femte friheten, premiärminister Janez Janša, ingår till exempel i socialpolitiken. Ni har rätt, kunskap är makt, det är alldeles riktigt. Men kunskap skapar också möjligheter att få tillgång till ekonomisk utveckling i världen och kunskap skapar möjligheter att få del av den allt mer skiftande arbetsmarknaden.

Inom alla yrkesområden är den bästa arbetstagaren en person med god kompetens, tillgång till kunskap och förutsättningar att löpande uppdatera denna kunskap. Tillgång till kunskap innebär därför också tillgång till social rättvisa. När vi talar om Europas sociala dimension innebär det för oss att vi måste anamma en helhetsstrategi. Det innebär inte att vi bara slänger ur oss några ord då och då om socialpolitiken. Vi i den socialdemokratiska gruppen anser därför att rådet återigen har misslyckats med att leva upp till våra förväntningar i fråga om Europas sociala dimension.

Därför lyssnade vi med stort intresse till er när ni sa att kommissionen kommer att göra en sammanhängande inventering av den sociala dimensionen på den inre marknaden, EU:s sociala dimension, i sommar och därefter presentera resultaten för oss. Vi kommer att använda det här som en måttstock på era resultat. Ni vill göra framsteg här och vi kommer att kontrollera hur ni lever upp till förväntningarna. Men vi kommer också att bedöma era insatser i ett annat avseende, och nu vänder jag mig till er, premiärminister Janša och till er, herr kommissionsordförande: Det är inte acceptabelt att rådet ignorerar Europaparlamentets yttranden.

Här har jag en lista över officiella dokument som lagts fram för rådet. Där finns åtta dokument som lagts fram av olika rådskonstellationer, ett yttrande från EESK om sysselsättning för prioriterade kategorier – Lissabonstrategin samt en resolution från Regionkommittén. Det finns inte ett enda dokument från Europaparlamentet på den här listan, inte ens vårt dokument om Lissabonstrategin. Det är bedrövligt, anser min grupp, eftersom det visar att ni inte tar den sociala dimensionen, Europaparlamentet eller dess åsikt på tillräckligt stort allvar.

(Applåder)

Vissa framsteg har gjorts. Det sa åtminstone mina kolleger när vi under vår grupps diskussion frågade dem vad de ansåg om klimatpolitiken. Ja, det är sant att klimatförändringen är vår främsta utmaning, och betydande framsteg skedde vid rådets möte. Man lyckades hitta en balans mellan klimatpolitiska krav å ena sidan och industrins krav å andra sidan. Att finna denna balans är en uppgift för samtliga institutioner.

Bara så att det inte blir något missförstånd: Det finns vissa industrilobbyister som kommer att tolka detta som att det innebär att kontrollerna är för få och att pressen på industrin blir för liten när rådet gör den här typen av uttalanden. I själva verket är det tvärtom. Vi kommer bara att kunna nå våra klimatmål om industrin spelar sin roll. Men av samma skäl kommer vi också bara att kunna nå våra mål om vi tillåter industrin att spela sin roll. Båda aspekterna är centrala. Om vi vill kunna hantera klimatförändringen måste vi göra detta i Europa och det är därför de internationella avtalen med rätta ger den europeiska industrin en chans att konkurrera på lika villkor med industrier i andra delar av världen. Den slutsatsen var riktig och vi välkomnar den varmt.

Låt mig avslutningsvis säga några ord om unionen för Medelhavsområdet, som ni hittar på sidan 19 i slutsatserna och som i sig är ytterligare ett budskap från rådet. Vi välkomnar att det nu råder klarhet i den här frågan och ni hade rätt i det ni sa om grannskapspolitiken i Medelhavsområdet. Premiärminister Janez Janša påpekade mycket riktigt att partnerskapspolitiken här måste innefatta partnerskapspolitik på andra platser. Min kollega Hannes Swoboda kommer strax att tala om den östliga dimensionen på vår grupps vägnar, eftersom vi kommer att lägga fram våra egna förslag om denna fråga.

Låt mig till sist säga några sammanfattande ord. Det var ett normalt rådsmöte. Man nådde inte upp till förväntningarna när det gäller socialpolitiken, något som tyvärr har blivit norm i EU, men det kan man göra något åt. Det var ”business as usual” när det gäller unionen för Medelhavsområdet. Vi såg att man använde helikoptermetoden, det vill säga att man piskar upp ett dammoln och innan dammet har lagt sig lyfter helikoptern igen. Vi behöver något mer konkret här, ni har helt rätt i det. För att dessa konkreta resultat ska kunna nås – och nu riktar jag mig till er, herr talman – måste de nås i samarbete med Europaparlamentet. Faktum är att allt som beslutas inom ramen för unionen för Medelhavsområdet kräver finansiering från Europaparlamentet, och därför är det oerhört viktigt att det anges i slutsatserna att Europaparlamentet kommer att involveras till fullo i de framtida strukturerna för unionen för Medelhavsområdet.

Jag tackar för er uppmärksamhet. Jag vill också tacka våra kolleger från CSU, som alltid är lika trevliga och som har haft sådant tålamod med mig.

(Applåder)

  Adina-Ioana Vălean, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! En sak är säker: Utan pressen från gemensamma åtgärder och gemensamt ansvar saknar medlemsstaterna viljan att vidta åtgärder mot klimatförändringen. Den obekväma sanningen för EU är dock att slutsatserna från toppmötet ofta kännetecknas av mycket ord och lite handling. Vi kan redan se tecken på att medlemsstater försöker hitta sätt att krångla sig ur de politiska åtagandena från förra året, trots att man i Sternrapporten från 2006 betonade att kostnaderna för att agera nu blir väsentligt lägre än kostnaderna för uteblivna åtgärder senare. I vissa delar av slutsatserna anges att brådskan och behovet av att vidta åtgärder mot klimatförändringen redan håller på att avta. Det kan leda till en katastrof, både för vårt klimat och vår trovärdighet.

En sak som har glömts bort i den här debatten är energieffektivitet, som är det enklaste och mest kostnadseffektiva sättet att minska våra totala utsläpp. I ett tidigare utkast av rådets slutsatser uppmanades medlemsstaterna att minska energianvändningen i sina myndighetsbyggnader och fordonsbestånd med 10 procent, medan det nu bara står att de ska göra ”betydande framsteg”. Det skulle vara en liten men viktig gest som visar att regeringarna föregår med gott exempel. Skatteinstrument för att främja bättre miljötänkande borde verkligen användas. Systemet för handel med utsläppsrätter har visat sig fungera bra och har antagits som en global standard för att ge ekonomiska incitament för att minska utsläppen. Miljöskatter, såsom sänkt moms, kan också ha en liknande effekt genom att stimulera efterfrågan på bränslesnåla fordon och hushållsapparater.

När det gäller de ekonomiska aspekterna från toppmötet ståtar man i slutsatserna med att EU:s ekonomi fortsätter att vara sund i grunden. Många av våra medborgare upplever det dock inte så när de drabbas av högre kostnader och växande skulder, vilket bör avhålla oss från att vara alltför optimistiska.

De principer som ligger till grund för Lissabonstrategin förtjänar att upprepas. Det handlar om strukturreformer, budgetdisciplin och riktade investeringar inom produktiva områden som kan generera tillväxt i framtiden. Med ett eller två hedersamma undantag har EU:s medlemsstater fortfarande långt kvar till åtagandet att satsa 3 procent av BNP på forskning och utveckling. Nu talar vi om en femte frihet för kunskap och innovation, men vi får inte glömma bort att vi fortfarande inte har lyckats fullborda de ursprungliga fyra friheterna, särskilt fri rörlighet för arbetskraft och tjänster över hela EU.

Stödet till småföretagen anges slutligen mycket riktigt som nyckeln till ekonomisk tillväxt och innovation. Vi måste skapa förutsättningar för de här företagen att fullt ut utnyttja den inre marknadens fördelar. Rådet skulle kunna göra mycket för den europeiska konkurrenskraften genom att åstadkomma en bra lösning på de långdragna tvisterna om ett europeiskt patent och om stadgan för europeiska privata aktiebolag. I rådets slutsatser anges försiktigtvis att utmaningen är att fullgöra åtagandena. Det kommer i alla fall parlamentet att göra.

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka rådsordföranden och kommissionens ordförande för deras bidrag i dag. Det är ganska intressant att när vi talar om hoten mot tillväxten och ekonomin så är det många som faller tillbaka i sin grundinställning – antingen är man för kapitalism eller så är man emot. Man ser aldrig att det finns ett mellanläge också och ett möjligt handlingsutrymme. Det finns ett gammalt ordspråk i finansvärlden: Om det flyter blod på gatorna så finns det pengar att tjäna.

Sanningen är den att det verkliga hotet mot nya arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt i EU inte så mycket ligger hos sub prime-krisen i USA utan hos vår oförmåga eller ovilja att ta risker och vara innovativa för att se möjligheterna inom dessa krisområden.

Om man blickar tillbaka på de senaste hundra åren så är det intressant att se att i alla industriella utvecklingsskeden och i alla ekonomiska utvecklingsskeden så har antingen USA eller EU haft en central roll för att skapa en ny industri eller ett nytt ekonomiskt uppsving, till följd av en svårighet som man upplevde inom vissa områden och som man vände till något positivt inom ett annat område.

En av framgångarna från Europeiska rådets möte är att rådet har blivit varse att det finns risker och hot – vare sig det är klimatförändringen, ökade krav i fråga om innovation och teknik eller småföretagens lagstiftningsbörda – men att det också finns möjligheter. Genom att agera nu kan vi välja ett långt framtidsperspektiv, som premiärministern sa apropå Konfucius: om vi planterar ett träd blickar vi tio år framåt i tiden.

Det är det enda sättet för oss att åstadkomma verklig tillväxt och utveckling i EU på kort sikt och även lägga en solid grund på längre sikt, även om många tidningsrubriker talar om negativa nyheter. Dagens rubrik i en av tidningarna handlar om att Jaguar och Land Rover tas över av ett indiskt företag, vilket är ett exempel på hur den ekonomiska maktbalansen förskjuts från väst till öst. Verkligheten är att privata och nationella placeringsfonder investerar i industrin och investerar i företag. Vi måste hitta ett sätt att se till att vi inte bara kan fånga dessa tillgångar och medel, utan att vi också kan garantera att de ger avkastning i våra ekonomier genom att skapa större ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen.

När vi talar om innovation och teknik är det viktigt att komma ihåg att 73 procent av EU:s arbetskraft som kommer att vara i arbete 2017 redan finns på plats. Men bara 10 procent av den teknik vi kommer att använda 2017 finns i dag. Kravet på att investera mer i att utbilda våra medborgare, höja deras kompetens och ge dem ny utbildning och ny kunskap för att kunna hantera de nya ekonomierna är därför oerhört viktigt.

Den sista punkten jag vill ta upp, som Martin Schulz berörde på ett mycket viktigt sätt, är att EU:s framgång under de senaste tjugo åren har grundats på den dubbla strategin med ekonomisk tillväxt och social utveckling och trygghet. De är en förutsättning för varandra. I alla skeden av vår ekonomiska utveckling måste vi se till att de rika inte bara blir rikare – det kommer de att bli hur som helst – utan att det finns en större möjlighet för oss att visa generoritet och solidaritet mellan våra folk, inte bara på energi- eller finansmarknaderna, för att se till att alla gynnas av den tillväxt och utveckling som skett.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Under debatten fick jag intrycket att vi talade om två helt skilda saker. Jag deltog i rådets möte som observatör från min grupp, men jag fick inte alls något intryck där av att rådet till exempel tänker utforma några nya, mer avancerade, ambitiösa gemensamma klimatpolitiska initiativ.

Ni kanske minns att Javier Solana, strax före rådets möte, presenterade sitt klimatscenario ur ett säkerhetsperspektiv. Om de gröna hade lagt fram någonting liknande, där man beskriver hur klimatförändringen kommer att öka konflikterna över hela världen, och i synnerhet öka trycket på den utvecklade delen av världen, så skulle alla antagligen ha sagt att de gröna har spårat ur som lägger fram ett sådant undergångsscenario.

Javier Solanas rapport rymmer faktiskt många sanningar och jag är förvånad över att ingen av dess välgrundade kärnpunkter tagits upp av rådet. Inom områden där det borde funnits mer konsekvens än det gjorde förra året ser vi i stället större inkonsekvens. I synnerhet vår förbundskansler Angela Merkel, av alla människor, som jag var så stolt över förra året, kämpade för ett uppskov, en dämpning och undantag. Låt oss inte lura oss själva: om vi gör ett undantag för den europeiska industrin i utsläppshandeln, som stod i centrum för rådets möte den här gången, så måste vi redan från början utgå från att rådet har misslyckats. Jag anser att det vore ett ytterst negativt budskap till resten av världen att tala om undantag från utsläppshandeln under nästa decennium. Hur ska vi under sådana omständigheter kunna nå det ambitiösa målet att få resten av världen med oss i Poznań eller Köpenhamn?

Jag anser att det som hänt är en självuppfyllande profetia. Låt mig säga det här mycket tydligt på min grupps vägnar: Vi vill ha en ordentlig handel med utsläppsrätter, inte några undantag. Vi skyddar hellre en hållbar europeisk industri vid våra yttre gränser än att i detta kritiska skede i klimatprocessen ge efter för påtryckningarna från stål- och bilindustrin och andra lobbyister. Enligt en aktuell rapport utövar dessa redan ett direkt och faktiskt orimligt inflytande över de beslut som fattas i Bryssel.

Jag anser inte att det här var ett ambitiöst toppmöte. Det var ett möte som präglades av flathet. Det berodde inte bara på den nya roll som spelades av Angela Merkel, som inte längre är någon klimatkansler. Det berodde också på att många länder i Europa agerar på egen hand. Vissa länder förhandlar separat om viseringsavtal. Andra länder diskuterar sin egen missilförsvarsstrategi med USA. Det finns ingen enighet kring Kosovo eller energisäkerhetsfrågan. Tyskland har sitt eget samarbete med ryska Gazprom och även Italien och Ungern agerar enskilt. Unionen för Medelhavsområdet var faktiskt bara Nicolas Sarkozys tanke om hur man skulle kunna bevara uranimporten till Frankrike i utbyte mot vapen- och kärnteknikexport. Jag anser att den övergripande ramen för det här toppmötet hade stora brister och att dess resultat påverkades negativt av alltför många frispelare och alltför lite gemensamhet. För mig är ett ambitiöst förhållningssätt en sak och flathet en annan, och mitt totala intryck av toppmötet är att det präglades av flathet. Det är absolut inte bra, men det värsta är att det finns så lite ärlighet om den saken i parlamentet i dag.

  Dimitrios Papadimoulis, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! Det är i viss mån förståeligt att ni kommer hit och försöker skönmåla toppmötets resultat. Jag väntade mig dock mer uppriktighet och ödmjukhet från er sida.

I stället för att bara gratulera varandra och höja er till skyarna hade jag också förväntat mig att ni skulle tala om bristerna hos er politik och om era misslyckanden. Jag hade väntat mig att ni skulle tala om den sociala agendan och om de sociala brister som var uppenbara genom att de lyste med sin frånvaro vid toppmötets diskussioner: 70 miljoner människor lever i fattigdom, varav 20 miljoner barn.

I stället för att säga att ni har skapat arbetstillfällen borde ni säga dessa arbeten är dåligt betalda och har flexibla anställningsvillkor, och att 20 miljoner arbetstagare i EU är fattiga. Ni borde tala om er halvtidsöversyn av era egna Lissabonmål, herr Barroso. Från de tre pelarna i Lissabonstrategin (konkurrenskraft, miljö och sammanhållning) har ni strukit social, regional och territoriell sammanhållning och ni har tonat ned miljöfrågorna.

När det gäller klimatförändringen har rådsordföranden själv medgett att flera av medlemsstaterna vid rådets möte från första början försökte skära ned i ert paket med förslag, herr Barroso, i konkurrenskraftens namn. I stället för att fundera över hur de kan göra sina mål mer ambitiösa och bindnande när de åker till Köpenhamn försöker kommissionen och rådet undanta stora industriella och ekonomiska sektorer.

Avslutningsvis vill jag understryka att i ett skede när till och med de mest fanatiska nyliberalerna i världen inser vitsen med allmänna insatser, i ett skede när aktiemarknaderna faller och kreditkris råder, till och med nu tillåter rådet och kommissionen att en dogmatiskt ensidig och okontrollerad centralbank enbart tar hänsyn till inflationen, och bortser från det hot mot den europeiska ekonomin som en depression eller nolltillväxt utgör.

(Applåder)

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Vid Europeiska rådets vårtoppmöte förra året uttrycktes en strävan efter en ambitiös klimatpolitik. Den 23 januari tog sig detta konkret uttryck i lagförslag, som fick ett varmt mottagande av parlamentet. Jag är övertygad om att vi för att vara effektiva måste se till att en konstruktiv överenskommelse nås mellan rådet och parlamentet före Poznan, och vi måste därför undvika förfaranden som gör en överenskommelse vid första behandlingen omöjlig. En sådan överenskommelse kräver flexibilitet från parlamentets sida och i synnerhet från rådet.

EU:s insatser är värdefulla, men de skulle vara ännu mer värdefulla om hela det internationella samfundet slöt upp bakom miljö- och klimatfrågan. Ett viktigt steg togs på Bali. Jag välkomnar att rådet kommer att fortsätta att arbeta hårt för att nå en överenskommelse med alla deltagare i Poznan.

Lissabonstrategin genomförs på ett kraftfullt sätt tack vare det senaste vårtoppmötet och det är goda nyheter. Det visar att stats- och regeringscheferna inser behovet av en social dimension. Kan rådets ordförande Janez Janša säga något mer om detta till oss? Kan vi vänta oss ytterligare förslag?

Yttrandefrihet, slutligen, är någonting bra. Det tyder på en vuxen attityd som är mycket förnuftig. I Nederländerna håller en parlamentsledamot på att göra en kontroversiell film om islam. Jag hoppas att EU kommer att agera samfällt om denna film skulle leda till oväntade problem.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Herr talman! Ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte innehåller alla de gamla vanliga klichéerna om sociala dimensioner och små och medelstora företag, och misslyckas helt med att hantera de europeiska ekonomiernas huvudproblem, det vill säga att Europa har alltför höga skatter och alltför många lagar och därför inte klarar av den globala konkurrensens utmaningar. Jag vill också gärna säga att rapporten även var anmärkningsvärd genom de saker som utelämnades. Vi hör mycket om Lissabonprocessen, men mycket lite om Lissabonfördraget, som i själva verket är den misslyckade konstitutionen.

Trots alla löften till EU-medborgarna har vi beslutat att ratificera detta fördrag i flertalet medlemsstater, utan folkomröstning. Vi har fattat det beslutet eftersom vi vet att folket inte skulle ge sitt samtycke. I min region visade en opinionsundersökning nyligen att nästan 90 procent av folket är emot fördraget. Det här är ett hån mot demokratin.

Senare i eftermiddag ska vi debattera Tibet, men innan vi yttrar oss alltför kritiskt borde vi kanske titta närmare på våra egna demokratiska prestationer. Vi bör givetvis också intressera oss för Tibetfrågan och ta avstånd från Kinas upprörande handlingar och kränkningar av rättigheter. Jag anser att det är dags att allvarligt fundera på om de fria nationerna kan delta i högtidligheterna i Peking inför OS senare i år.

  Giles Chichester (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar rådets slutsatser och vill framför allt tala om avsnittet ”Klimatförändring och energi”. Många har sagt att det här är de viktigaste frågorna i världen i dag och det är bra att EU går i spetsen i kampen mot klimatförändringen.

Vi har dock lång vana av att anta mycket ambitiösa mål, som hittills har visat sig mycket svåra att nå. Jag välkomnar därför den försiktiga ton som präglar vissa delar av texten. Jag stöder kravet på en övergång till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp, som ska ske på ett sätt som överensstämmer med EU:s åtaganden om hållbar utveckling, konkurrenskraft, försörjningstrygghet samt sunda och hållbara offentliga finanser. Det gäller i synnerhet när man också erkänner risken för utlokalisering av verksamheter och arbetstillfällen till länder med lägre miljökrav, tillsammans med kravet på flexibilitet när det gäller att nå de nationella målen för förnyelsebar energi. Jag anser att vi har lagt alltför stor vikt vid förnybara energikällor som ett mål snarare än som ett medel för att nå ett mål, eftersom jag är helt säker på att förnybara energikällor inte är den enda lösningen. Jag menar att vi snarare borde tänka på vårt verkliga mål som, om jag har uppfattat det rätt, är att minska koldioxidutsläppen med minst 60 procent till år 2050, och sedan ta ställning till en rad alternativ för att nå det målet. Inom ramen för principen om att dela bördan har vi redan erkänt att olika medlemsstater har mycket olika energisituationer, så varför inte begränsa oss till att fastställa detta mål och överlåta till medlemsstaterna att avgöra hur de ska nå det? I samband med det vill jag berömma den brittiska regeringen – och det händer inte ofta – för dess uttalande om kärnenergins framtid.

  Hannes Swoboda (PSE). – Herr talman! Det finns betydligt bättre och många fler skäl att stödja den brittiska regeringen, men det var inte det jag skulle säga.

(DE) Jag vill ta upp två saker där jag också anser att toppmötets resultat inte lever upp till våra förväntningar, nämligen den externa energipolitiken och energisäkerheten. Herr kommissionsordförande! När er kommission bildades uppmanade vi de två kommissionsledamöter som ansvarar för yttre förbindelser och energi att spela en mycket aktiv roll inom dessa områden.

Rådet har inte heller bidragit med mycket – allt jag ser här är generella uttalanden. När Thomas Ilves besökte parlamentet i i Strasbourg minns jag att han påpekade att Ryssland har en grannskapspolitik och en extern energipolitik. Vi har det tyvärr inte och det är till nackdel för vår konkurrenskraft. Det är dags att lämna generaliseringarna bakom oss och anta praktiska åtgärder. Jag hoppas att verkliga förslag till mer samordnade åtgärder kommer att läggas fram inför nästa toppmöte i juni.

Den andra frågan, som Martin Schulz redan varit inne på, handlar om unionen för Medelhavsområdet och Svartahavssamarbetet. Jag tycker att det är oroande att det inte finns någon balans mellan vårt samarbete i Medelhavsområdet och samarbetet i Svartahavsområdet. Är länder som Ukraina, Moldova, Georgien och länderna i Sydkaukasien verkligen mindre viktiga? Har de färre rättigheter, har de inte lika stor rätt som Medelhavsländerna till ett närmare samarbete? Det anser jag att de har.

Liksom Martin Schulz och resten av min grupp är jag stark anhängare till unionen för Medelhavsområdet som en ”framdriven” Barcelonaunion eller Barcelonaprocess. Men jag hade velat att kommissionen lade fram några färdiga förslag och klargjorde redan från början att en union mellan EU och Medelhavsländerna måste och kommer att agera, och att hjärtat i denna union, såväl administrativt och politiskt, är Europeiska unionen. Vi planerar något liknande också för Svartahavsregionen, eftersom frågor som energisäkerhet, migration och miljö inte bara påverkar Medelhavsområdet utan också i lika hög grad Svartahavsregionen.

Därför, herr rådsordförande, kommer vår grupp att lägga fram våra förslag för er, men också för er, herr kommissionsordförande. Vi hoppas att toppmötet i juni ska ge en möjlighet att återställa balansen, för det är viktigt för er också, som ert lands premiärminister och rådets ordförande, att klargöra en gång för alla att båda gemenskaperna är viktiga. Jag blev ganska förvånad, herr kommissionsordförande, över att ni bara talade om unionen för Medelhavsområdet utan att alls nämna Svartahavsregionen. Vi anser att båda är viktiga. Vi vill att en grannskapspolitik som vilar på en ny kvalitativ grund ska inrättas. Vår grupp kommer därför att lägga fram en rad förslag så småningom.

  Lena Ek (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera ordförandeskapet till vårtoppmötets resultat och till att de nya Lissabondiskussionernas aspekter bygger på en verkligt hållbar ekonomisk tillväxt, vilket jag anser är absolut nödvändigt.

Nu måste vi ta itu med problemen på finansmarknaderna. Vi måste också ta itu med klimatförändringsproblemen. Dessa beskrivs ofta som den europeiska industrins problem. Jag vill dock påminna er om att det är en modern, energieffektiv och kunnig industri som kommer att överleva. Vi måste därför satsa pengar på innovation och forskning, och jag hoppas att ni kommer att hålla detta i minnet när vi ger oss in i budgetdiskussionerna och att ni går mer på parlamentets linje när det gäller finansiering av innovation och forskning.

Jag vill också påminna er om var vi befinner oss, nämligen i en ny teknisk revolution, precis som när vi gick över från ånga till elektricitet. Var skulle Europa ha varit om vi hade lutat oss tillbaka och sagt att vi minsann inte skulle göra något förrän Förenta staterna har elektricitet?

Återigen, det är den moderna och energieffektiva industrin som kommer att överleva. Därför måste vi också vara tuffa i klimatfrågorna, eftersom det inte bara främjar en bättre miljö utan också innovation. Den inre marknaden för energi är givetvis också ytterst effektiv.

Men det finns ett problem både med energipaketet och klimatpaketet i den form de har lagts fram, och det gäller de små och medelstora företagens situation. Om man tittar framför allt på klimatpaketet ur de små och medelstora företagens perspektiv, krävs stora åtgärder av oss för att göra det enklare och förenkla regler och förfaranden för att jämka samman både klimatet och toleransen för – och till och med främjandet av – små och medelstora företag i EU. Jag hoppas att vi kommer att få se resultatet av detta under nästa toppmöte.

Hopp är mycket nyttigt till frukost, men mycket dåligt till middag, så vi förväntar oss resultat.

  Talmannen. − Fru Ek! Det är fantastiskt att få ta del av er visdom här i kammaren.

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Bland världens 500 främsta börsnoterade företag utmärks de europeiska företagen av att de ligger efter sin tid, till skillnad från företagen i USA och i tillväxtländerna. Det finns ingen lättillgänglig finansiering, framför allt inte för de små och medelstora företagen, eftersom det bara är folkbanker som beviljar lån till små och medelstora företag. De här företagen borde stödjas snarare än motarbetas.

Dessutom, nu under vår debatt här i kammaren, så talar – understryker – det tibetanska exilparlamentets talman de massakrer som äger rum samtidigt som vi pratar här i vårt fredliga Europa. I Tibet, där människor slaktas, kommer era kloka ord, herr talman, om deltagandet i OS att framstå som värdiga och modiga. Javier Solana å andra sidan talar om för oss att han kommer att åka dit. Jag skulle gärna vilja veta vem han ska representera – bankernas Europa och näringslivets och handelns Europa? I alla fall inte folkets Europa.

Vi i Padanien stöder det tibetanska folket som kämpar för sin frihet och självbestämmanderätt – en rättighet som ges i kraft av FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna och även av EU.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Samtidigt som den sociala situationen i olika EU-länder förvärras insisterar rådet på att utöka tillämpningen av Lissabonstrategins och stabilitets- och tillväxtpaktens nyliberala politik, när den vet att det bara kommer att förstärka de sociala och territoriella orättvisorna.

Följden blir att de ekonomiska och finansiella gruppernas vinster och avkastning uppenbarligen kommer att förbli stabila och ligga kvar på mycket höga nivåer, samtidigt som osäkra anställningsvillkor och dåliga löner kommer att fortsätta att öka. Fattigdomen och den sociala utslagningen kommer att förbli omfattande, som redan är fallet i dag, och påverka framför allt tiotals miljoner kvinnor, barn och äldre. Som vi redan har sett är dock rådet och kommissionen inte särskilt oroade över detta. För dem räcker det med lite retorik, som vi bara kan med kraft kan invända emot.

Det som verkligen behövs är att man överger denna politik så att länder med svagare ekonomier kan stödjas och så att de offentliga investeringarna kan ökas för att förbättra och bygga ut de offentliga tjänster som är avgörande för att kunna bekämpa fattigdom och social utslagning. Det skulle också ha gjort det enklare att skapa arbetstillfällen med rättigheter och att utveckla mikroföretag och små och medelstora företag. Finanskrisen i USA och de höga priserna på fossila bränslen och vissa jordbruksprodukter kommer att få särskilt allvarliga följder i form av fattigdom och social utslagning, och kommer att märkas i länder med svagare ekonomi. Det är därför fullständigt avgörande att politiken förändras så att vi kan förhindra dess följder i EU, undvika att den sociala situationen förvärras och ta befolkningens oro på allvar.

Vi måste därför överge den nyliberala politiken i Lissabonstrategin, stabilitetspakten, Europeiska centralbankens höga räntor och stödet till jordbrukets produktion av biobränslen när det råder brist på livsmedel. Vi måste anta alternativa politiska handlingslinjer.

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Det här är ett av mina sista anföranden i Europaparlamentet. Jag har bestämt mig för att sluta den 9 maj och lämna min plats till min efterträdare, minister Hanne Dahl, för att få till stånd en köns- och generationsmässig förändring för danska Junirörelsen. Jag tänker fortsätta mitt politiska arbete. Som ordförande för det gränsöverskridande partiet EUDemocrats kan jag inte överge min livslånga kamp för öppenhet, närhet och demokrati.

Vi har uppnått mycket. Kommissionens interna telefonkatalog är inte längre ett hemligt dokument. Föredragningslistor och protokoll från kommissionens sammanträden är inte längre hemliga och endast tillgängliga på franska, utan finns på Internet. Kommissionens 3 000 hemliga arbetsgrupper kan laddas ned, bland annat från min webbplats, tack vare kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Från och med nästa år finns rådgivarnas namn också på Internet. Från och med nästa år kommer vi också att ha en komplett förteckning över alla mottagare av jordbruksstöd. Listan över öppenhetens segrar kan göras lång.

Rådet har fortfarande inte lärt sig något. Åttiofem procent av alla europeiska lagar stiftas fortfarande bakom stängda dörrar i rådets 300 hemliga arbetsgrupper. Valda ledamöter av Europaparlamentet och de nationella parlamenten kan inte följa lagstiftningsprocessen i rådet. Allmänheten och medierna får inte delta i det fåtal formella överläggningar och offentliga omröstningar som hålls. Vi är i desperat behov av en översyn av vår lagstiftningsprocess. Ingen EU-lag bör antas utan en tydlig röstmajoritet både i parlamentet och i rådet. Medborgarna måste kunna ställa lagstiftarna till svars. De måste kunna belöna eller bestraffa oss vid nästa val.

Kärnan i demokratin är möjligheten att hålla val, få ny majoritet och därefter en ny lag. Denna grundläggande demokratiska princip förenar oss alla. Varför skulle vi då glömma den när vi delar vår högsta makt? Varför inte tillåta full insyn i lagstiftningsförfarandet? Varför döljer ni i kommissionen och rådet fortfarande huvuddelen av lagstiftningsprocessen, också under så kallat medbeslutande, där vi inte får tillräcklig information om era överläggningar och fördelningen mellan medlemsstaterna? Jag ska fortsätta vår gemensamma kamp för öppenhet från utsidan. Jag hoppas att ni, mina kära kolleger, kommer att fortsätta kampen inifrån parlamentet.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Tack, herr talman. Mina damer och herrar! Jag välkomnar resultatet av Europeiska rådets vårtoppmöte, där fokus har legat på Lissabonstrategins framsteg och på inledandet av en ny cykel i den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning (2008–2010).

Eftersom alla ledamöter vet vilket skede i strategin som är avgörande för hans eller hennes medlemsstat har jag också bland de slutsatser som lagts fram valt ut den som jag anser är viktig för Slovakien just nu, nämligen att investera i kunskap och innovation.

Det är ett sorgligt faktum att, trots att vi har varit fullvärdig medlem i EU sedan 2004 när det gäller fri rörlighet för personer, trots att vi är med i Schengen och trots att vi såvitt jag vet snart också kommer att gå med i EMU, så måste medborgare i vårt land fortfarande tampas med hinder och bristande insyn på sysselsättningsområdet. Ofta har de arbeten där de är överkvalificerade utbildningsmässigt eller också arbetar de under sämre ekonomiska villkor än sina arbetskamrater.

Bristande tillgång till hälsovård är ett annat problem som hittills har förbisetts. Det är ett betydande faktum som inverkar på jämställdheten mellan anställda, studenter och forskare. Därför stöder jag inrättandet av en femte frihet som grundar sig på åtgärder som att öka den gränsöverskridande rörligheten för forskare, studenter, vetenskapsmän och universitetslärare. Jag anser att detta kommer att gynna våra universitets kvalitet och trovärdighet, och att även Slovakien inom ramen för globaliseringen kommer att kunna bidra till att höja EU:s prestige.

Genom att undanröja skillnaderna mellan de gamla och nya medlemsstaterna kommer vi att uppnå det som EU:s grundare strävade efter. Vi måste komma ihåg att en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tycker att det verkar som att vissa av oss alltid väntar sig något slags mirakel. Med tanke på utgångspunkten och de frågor som skulle diskuteras var detta inte något normalt toppmöte. Det var ett långt bättre möte än vad som var fallet vid vissa andra toppmöten. Det var ett bra toppmöte och jag välkomnar dess resultat, men det är sant att medborgarna vill se handling och att trovärdighetsfrågan måste åtgärdas.

Samma dag som toppmötets resultat offentliggjordes fick jag en fråga av en skolflicka, nämligen varför jag hyste tilltro till resultaten med tanke på att de hade utformats och antagits av samma personer som misslyckats med att nå Kyotomålen och genomföra Lissabonstrategins mål fullt ut. Därför väljer jag nu att lyfta fram en specifik punkt, nämligen att EU:s trovärdighet hos medborgarna hänger på huruvida vi faktiskt genomför våra skriftliga beslut i praktiken. Det vi behöver nu är gemensamma och konkreta åtgärder inom de överenskomna tidsramarna, inte internt tjafs i de olika länderna.

Att genomföra dessa beslut kommer att kräva mycket arbete, hårt arbete. Om vi gör jobbet ordentligt kommer toppmötet att stärka innovation och konkurrenskraft och öka tillväxten och sysselsättningen, och det är den bästa typen av socialpolitik. Vi anser att den sociala dimensionen är en nödvändig del i vår politik. Den sociala dimensionen, herr Schulz, bedöms inte bara utifrån hur många gånger ordet ”social” återkommer i dokumentet utan utifrån hur mycket ansvar och sociala åtaganden det innehåller.

  Linda McAvan (PSE). – (EN) Herr talman! Jag ska säga några ord om klimatförändringspaketet.

PSE-gruppen stöder i hög grad slutsatserna om klimatförändringen. Vi välkomnar verkligen att man nu erkänner att resultat måste uppnås i år. Åtagandena gjordes förra året, men nu ser hela världen på – som kommissionens ordförande påpekade – och vill veta om EU kommer att leva upp till åtagandena från mars förra året. Det välkomnar vi. Vi hoppas precis som ni att vi kan göra stora framsteg innan parlaments mandatperiod löper ut – om vi kan få till stånd rätt paket, förstås. Vi kommer att hålla ett öga på detta.

Jag vill ta upp tre specifika frågor. Den första är koldioxidläckage och koldioxidlagring. Ni gör rätt i att peka ut detta som en ytterst viktig fråga. Däremot säger ni ingenting om hur vi ska finansiera de demonstrationsprojekt som EU måste inleda de närmaste åren. Jag hoppas verkligen att ni och kommissionen kommer att ägna er uppmärksamhet åt detta mycket snart. Utan finansiering kommer vi inte att få till stånd denna teknik.

Den andra frågan är biobränslen. Jag anser att det är allmänt accepterat nu att vi måste ha en hållbar strategi för biobränslen. Om vi inte lyckas med det måste vi se över de mål vi har fastställt på nytt.

Den tredje frågan är systemet för handel med utsläppsrätter. Ni har antagit två mycket viktiga principer, nämligen att det finns ett gemensamt europeiskt tak och att utsläppen ska minskas. Utan dessa båda beståndsdelar kan inte systemet för handel med utsläppsrätter fungera. Alla problemen under den första perioden uppstod eftersom vi inte hade de två sakerna och de är därför oerhört välkomna nu.

Ni har också vidkänt problemet med koldioxidläckage. Vi vet att det här är ett verkligt problem för medborgarna, för fackförbunden och för arbetsgivarna, och vi måste se över det. Min grupp lägger stor vikt vid att se till att vi förblir konkurrenskraftiga och behåller jobben i Europa.

I punkt 20 talar ni också utförligt om flexibilitet. Ni nämner det tre gånger. Men jag hoppas att vi alla är på det klara med vad vi menar när vi talar om flexibilitet, eftersom vi inte får blanda ihop flexibilitet med att faktiskt göra något. Det finns en hel armé av lobbyister där ute som alla ber om undantag för just sin sektor. Det finns bara en sektor som betyder något här och det är jorden. Det måste vi alla komma ihåg. Varje företag, varje land och varje medborgare måste dra sitt strå till stacken. Det vi måste diskutera är hur vi ska fördela arbetet, inte huruvida vi ska utföra det eller inte.

  Diana Wallis (ALDE). – (EN) Herr talman! Våra medborgare är oroade, nervösa och osäkra när det gäller klimatförändringen och energisäkerheten – ja, givetvis, och andra har tagit itu med det – men också när det gäller deras ekonomiska säkerhet. Vad ska vi svara dem? Låt oss vänta och se.

Det står inte mycket i slutsatserna om medborgarnas rättigheter som investerare, pensionärer eller konsumenter. Konsumenternas och de små och medelstora företagens förtroende kan betyda mycket. Det kan vara nyckeln till större ekonomiska framgångar. Man bejakar nya idéer – och det finns det åtskilliga av i slutsatserna – men hur blir det med de ännu inte genomförda projekt som kan bygga upp förtroendet bland våra konsumenter och små och medelstora företag? Hur blir det med det europeiska patentet, som har fastnat hos rådet? Hur blir det med förslaget om avtalsrätt, som har fastnat hos rådet? Hur blir det med patientrörligheten, som har fastnat hos rådet? Och förslaget om stadgan för europeiska privata aktiebolag – kommer rådet att lova oss att det antas före utgången av denna mandatperiod? Det vore en verklig bedrift.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill passa på nu under debatten att uppmärksamma två frågor som hänger samman med det så kallade klimatpaketet.

För det första har bördan när det gäller att bekämpa klimatförändringen fördelats mycket orättvist i EU. Taken för koldioxidutsläppen fördelades mellan de enskilda medlemsstaterna utan att ta tillräcklig hänsyn till hur långt efter vissa av dessa länder ligger i utvecklingen. Det synsättet innebär att länder som Polen fick lägre tak. Det innebär också att polska kraftverk måste köpa en del av sina utsläppsrätter på auktion redan från början, vilket innebär att elpriset höjs med 10–20 procent. Om polska kraftverk måste köpa alla sina utsläppsrätter på auktion från och med 2013 kommer elpriserna att stiga med flera tiotal procentenheter och många sektorer i den polska ekonomin kommer därmed inte att vara konkurrenskraftiga.

För det andra kommer klimatpaketets genomförande enligt Europeiska kommissionens egna beräkningar att kosta cirka 50 miljarder euro per år, i ett skede när flertalet länder i världen, i synnerhet Förenta staterna, inte vidtar några som helst åtgärder för att bekämpa den globala uppvärmningen. Följden kan mycket väl bli att den europeiska industrin inte längre kommer att kunna konkurrera på världsmarknaden. Bestämmelser måste därför införas för att skydda den europeiska tillverkningsindustrin, som påförs dessa höga extrakostnader.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Låt mig återigen understryka hur häpen jag är över att man inte alls berörde problemen i Turkiet vid det senaste EU-toppmötet. Användningen av slöja vid turkiska universitet har utlöst en omfattande konstitutionell kris, en kris som helt och hållet var förutsebar. Nu har vi den situationen att det styrande islamiska partiet AKP riskerar att förbjudas och att såväl Turkiets premiärminister som president riskerar att förlora sina politiska rättigheter. Vi har aldrig sett någonting liknande i något av EU:s kandidatländer.

Kommissionsledamot Olli Rehn säger att krisen inte kommer att inverka på anslutningsprocessen, vilket är ett milt sagt tanklöst uttalande. Hur kan han säga så när han inte ens vet vem han kommer att behöva förhandla med inom kort? Hur ser rådet på den här frågan? Ingen tycks vara intresserad av Turkiets problem längre. Men så länge vi tror att problemen kommer att försvinna av sig själva och så länge vi är tysta är jag rädd för att vi kommer att få flera obehagliga överraskningar.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! Ibland är frågor som inte alls tycks ha med varandra att göra tvärtom oupplösligt förknippade. När vi talar om klimatförändringen talar vi om migration, och när vi talar om migration talar vi också om unionen för Medelhavsområdet. Det blir uppenbart att frågor ofta hänger starkt samman och rätt lösningar måste därför hittas. Det här, fru Harms, innebär dock att vi måste försöka hitta en lämplig balans inom varje enskilt område. När det gäller klimatförändringen får till exempel de åtgärder vi vidtar inte ge oönskade effekter som kan få sociala konsekvenser. Därför måste en balans hittas också inom industrin, så att utvecklingen kan gå framåt på ett förnuftigt sätt.

Jag anser att unionen för Medelhavsområdet är en central fråga och att det är viktigt att utöva större press här, för att värna om säkerheten och den ekonomiska utvecklingen i de här regionerna. Det ligger i vårt eget intresse att utforma en effektivare och starkare politik i förhållande till Medelhavsområdet. På samma sätt måste vi förstärka vår grannskapspolitik – som trots allt utgör grunden för all denna politik – i förhållande till våra östeuropeiska grannländer. Vi måste hitta sätt att ge länderna i Medelhavsområdet och Östeuropa – framför allt länder som Ukraina, som har utsikter att gå med i EU – en möjlighet att fullfölja den inhemska utveckling som är så viktig för dessa länder. Jag vill tillägga att det också ligger i vårt eget säkerhetsmässiga intresse att de här länderna får bättre sociala villkor, mer demokrati och större rättssäkerhet.

Ansvaret för denna politik faller dock på hela EU. Precis som Tyskland har ett ansvar för Marocko i Medelhavsområdet har Spanien också ett ansvar för Ukraina. Därför kan vi inte ha en situation där vissa länder deltar, enligt ursprungsplanen, medan andra ställer sig utanför. Hela EU måste ställa sig bakom den politiken. Ni, herr kommissionsordförande, har som tur är fått i uppdrag att ta hand om junitoppmötets detaljer. Hela kommissionen måste ta ett ansvar här. Europaparlamentet måste också ta fullständigt ansvar, annars kommer ni att få budgetproblem.

Vi måste ge ett tydligt budskap om att EU strävar efter en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och jag vill återigen uppmana er att kontrollera att rådets ordförandeskap verkligen alltid agerar som rådets ordförandeskap och inte bara utgör ett enskilt, roterande organ från en enda medlemsstat. Det är en av de svagheter som fortfarande finns med det roterande ordförandeskapet, såvitt jag vet, och jag anser att det måste ses över för att en konsekvent lösning ska nås.

  Udo Bullmann (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill vända mig till Othmar Karas och uppmana honom att framföra Europaparlamentets hälsningar till den skolflicka han nämnde. Utifrån vad ni har berättat för oss om hennes kritiska tänkande tycker jag att det verkar som om hon går en strålande politisk karriär till mötes. Uppenbarligen har hennes sinne ännu inte fördunklats av den oändliga raden av likartade texter som läggs fram för oss, utan någon som helst uppföljning av det praktiska politiska genomförandet.

När det gäller Europeiska rådets resolution om de centrala frågorna i Lissabonstrategin, nämligen den ekonomiska och sociala politiken, har jag frågat mig själv hur denna text kan föra oss framåt, hur det som står där kan göra skillnad i morgon jämfört med tidigare år och huruvida det medger lämpliga åtgärder för den ekonomiska situation vi har konstaterat råder. Svaret är att den inte gör det! Om vi ser på situationen utifrån ett enkelt ekonomiskt perspektiv så har vi en lågkonjunktur eller åtminstone stagnation i USA. Vi har en sjunkande tillväxt i Asien och ingen självklar aktör som kan ta över som drivkraft. Vi står inför tuffa förutsättningar i EU: inte längre den treprocentiga tillväxt vi har siktat på, inte 2,9 procent, utan 1,3 eller 1,6 procent, kanske 1,8 om allt går väl. Det innebär att med de produktivitetstrender som är sannolika kommer arbetslösheten att öka igen i de flesta länder.

Om jag tittar på denna text, herr Barroso, som har utarbetats av kommissionen på ett sådant sätt att det inte finns någonting nytt i rådets resolutioner – så vill jag veta vad alternativet är. Var finns motorn för vår ekonomi? Kan vi göra detta i Europa? Kan vi ge oss själva något slags perspektiv? Svaret är ja, det kan vi, eftersom Europas arbetstagare kan det, eftersom näringslivet kan det, eftersom de små och medelstora företagen väntar på något slags startmekanism från politikerna. Det finns dock inget politiskt ledarskap för att uppnå detta. Det finns inga anpassningsmekanismer. Ett hyggligt fordon har en motor som driver det, men det ni erbjuder oss har ett tomrum där motorn borde sitta, ingenting annat än ett tomrum. Ni gör ingen koppling till offentliga investeringar eller till ökade privata investeringar, och ni berör inte hellar arbetstagarna eller deras krav. De här arbetstagarna drabbas av att det inte finns något som helst fördelningsutrymme, åtminstone inte i flertalet europeiska länder – den kärna av länder som har utgjort grunden för den ekonomiska tillväxten. Det nämns ingenting om minimilöner och ingenting alls om att sociala rättigheter måste vara en del av all marknadsekonomisk verksamhet, så att vi kan uppnå välfärd för alla. Jag anser att det var ett tillfälle som gick förlorat i Lissabonstrategin och jag hoppas att vi tillsammans kan åtgärda denna situation. Som Martin Schulz påpekade är det säkert ingen tillfällighet att inget av parlamentets dokument lades fram för Europeiska rådet.

  Mojca Drčar Murko (ALDE). – (SL) Jag instämmer i Europeiska rådets slutsats att utgången i kampen mot klimatförändringens farliga verklighet beror på om växthusgasutsläppen kan minskas. Det är därför det är så viktigt att utnyttja alla möjligheter som ges att avstå från att använda naturresurser och att begränsa gasutsläppen i enlighet med Kyotoprotokollet.

Att minska gasutsläppen från hushållens avfall är en av de möjligheter som inte utnyttjats. Under 2005 utgjorde dessa gaser 2 procent av alla utsläpp. En av dem, metangas, genereras främst av soptippar, som är det värsta tänkbara sättet att hantera avfall. Europeiska miljöbyrån har nyligen räknat ut att det skulle gå att minska utsläppen väsentligt om avfallshanteringen kopplades ihop närmare med åtgärder för att mildra klimatförändringens effekter.

Vi har nu fått möjlighet att göra detta, eftersom vi för närvarande håller på att uppdatera det tjugo år gamla avfallsdirektivet. Denna möjlighet bör användas för att öka återvinningen och bränna återstående material för att producera el och värme. Båda dessa verksamheter måste uppfylla hårdast tänkbara miljökrav.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Ni har gjort stadiga framsteg, särskilt när det gäller de omfattande lagstiftningspaketen om energi och klimatfrågan. Det välkomnar jag till fullo. Jag är glad över de här tydliga framstegen och som medlem av den nederländska delegationen stöder jag er därför också när det gäller uppdelningen av ägandet, där man skiljer mellan politiken och genomförandet för energinäten och energiproducenterna.

Som regional politisk samordnare är jag glad över att regionernas och städernas ståndpunkter redovisas mycket klart i Lissabonagendans text. Det är där, nära medborgarna, som innovation uppstår och det är där våra fonder – strukturfonderna och Sammanhållningsfonden, men också forskningsfonderna – används. De här prioriteringarna, som parlamentet anger i sin resolution och som Regionkommittén också har yttrat sig om, har nu formulerats på ett bra sätt.

Jag har bara en kommentar. För första gången har territoriell sammanhållning inkluderats i Lissabonfördraget. En sak som saknades och som bara nämndes på ett ställe var rådets och kommissionens vision på det området. Man förutspådde inledningsvis att rådet också skulle göra framsteg i den här frågan. Nu väntar rådet på vitboken, som ska vara klar i september.

Jag vill säga en sak till om det här. Sammanhållning, framför allt som ett svar på globaliseringen, innebär att man å ena sidan säger ja till att forskning och utveckling samt viktiga verksamheter koncentreras till vissa delar av vårt territorium, till exempel flygindustrin eller nanoteknik. Men å andra sidan måste man ha en vision för resten. Det här blir ännu viktigare om globaliseringen fortsätter, som vi räknar med att den kommer att göra. Jag hoppas därför att en vision kommer att fastställas före nästa rådsmöte och att de beslut som fattas om den, även inom kommissionen, kommer att vara positiva.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Generellt sett har det slovenska ordförandeskapet visat sig kunna lyfta fram frågor som är viktiga för länderna och deras invånare, och det vill jag gratulera det till. Vid rådets senaste möte, där man avhandlade viktiga frågor som Lissabonstrategin, ekonomisk tillväxt, sysselsättning, läget i de offentliga finanserna och kampen mot klimatförändringen, visade ordförandeskapet prov på denna förmåga.

Men nu undrar jag vad som verkligen åstadkoms för den vanliga EU-medborgaren vid det här rådsmötet. Tog man hänsyn till de enorma sociala och ekonomiska skillnaderna i Europa när man diskuterade de viktiga frågor jag nämnde nyss? Och tog man hänsyn till den diskriminering som sker, liksom att verklig fattigdom fortfarande råder i en mycket stor del av Europa när vi går in i 2000-talet? Tyvärr lyckades rådet inte besvara de här frågorna. Det sägs inte mycket om socialpolitiken i ordförandeskapets slutsatser. Den behandlas faktiskt i bästa fall som en biprodukt av den här omfattande diskussionen.

Jag misstänker att EU-medborgarna inte kommer att välkomna denna hållning, eftersom den innebär att vi ett år före Europaparlamentsvalet bara kan erbjuda dem tre punkter i de här slutsatserna. Dessa är punkt 14, där Europeiska rådet ser fram mot en förnyad social agenda, punkt 15, där rådet uppmanar medlemsstaterna att vidta konkreta åtgärder, och punkt 16, som är mycket lång och där vissa lösningar föreslås och gamla och välkända mekanismer förespråkas. EU:s medborgare kommer inte att kunna ta till sig de förslagen. Språket måste ses över. Förslagen i sig är inte tillräckliga. Det som behövs är handling, och den måste börja nu.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Människor oroar sig för klimatförändringen och dess effkter. Men kampen mot klimatförändringen kommer att bli mycket billigare än vi trodde.

Undersökningar visar att en minskning av växthusgasutsläppen med de mängder som krävs för att undvika de värsta scenarierna kommer att bromsa den globala ekonomiska tillväxten med ungefär 1 procent. Om inga åtgärder vidtas kan den förlorade ekonomiska tillväxten bli upp till tio gånger högre.

Kampen mot klimatförändringen kommer att skapa en enorm marknad för ren miljöteknik och olika slags användning av sådan teknik. I EU finns nu ett skriande behov av nya investeringar i produktutveckling och marknadsföring, så att de europeiska företagen kan skaffa sig en klart ledande ställning på den globala marknaden för miljöteknik. Vi kommer inte att få några fördelar nu av att gå långsamt fram och bara satsa småsummor på produktutveckling, eftersom den tekniska utvecklingen sker i en rasande takt hela tiden, och så kommer också att ske i de övriga länderna om inte EU agerar.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Även jag välkomnar möjligheten att stödja slutsatserna från toppmötet, framför allt när det gäller klimatförändringspaketet. Jag konstaterar att tidsplanen är mycket ambitiös och jag försäkrar er att vi i parlamentet kommer att göra allt vi kan för att hålla denna tidsplan, eftersom vi är väl medvetna om behovet – som påförs oss utifrån, men som trots det är mycket välkommet – att före Poznań och, framför allt, före Köpenhamn få ett mycket tydligt ställningstagande från EU:s sida om systemet för handel med utsläppsrätter, som vi kallar det nu. Jag har ansvaret för att vara Europaparlamentets föredragande för denna ytterst viktiga del av paketet. Jag välkomnar det ansvaret och jag har breda axlar. Jag hoppas att jag ska kunna leva upp till det förtroende jag fått och jag ser fram emot att arbeta med föredragandena från alla de politiska grupperna, för att nå samsyn i denna fråga så snart som möjligt.

Det finns bara två problem som jag vill ta upp i dag. Det första är bristen på erkännande av koldioxidupptaget, särskilt beskogning (till skillnad från undvikande av skogsskövling): skogsbruk och koldioxidkrediter – bristen på befogenheter inom det området. Det är ett anmärkningsvärt utelämnande. Jag skulle vilja höra kommissionens ordförande, från talarstolen, tala om huruvida vi kan åtgärda det här. Jag vet att det pågår diskussioner någonstans i kommissionen, men att försöka ta reda på vem som gör vad där är som att försöka hitta en nål i en höstack. De slingrar sig när man talar om koldioxidupptaget, särskilt beskogning och undvikande av skogsskövling. Jag vet att det är en svår fråga, men vi kan inte bortse från den.

Det andra problemet jag vill ta upp är kommissionens uttalande att den kommer att fatta beslut om vilka energiintensiva industrier som ska få fria undantag, åtminstone inledningsvis, i avsaknad av en internationell överenskommelse, och att kommissionen i mitten av 2010 ska fatta beslut om vilka industrier som kan komma i fråga. Därefter skulle det ta ytterligare ett år att hitta lösningar på problemet med koldioxidläckage. Det här har lett till högljudda krav från eventuella berörda energiintensiva industrier, krav på större och tidigare rättslig förutsebarhet. Vi vill inte att det här beslutet ska skjutas upp, eftersom det kommer att leda till brist på investeringar inom dessa områden eller till att investeringar skjuts upp och sannolikt flyttar till andra regioner. Snälla ni, ge oss politisk vägledning i ett tidigt skede, helst redan nu, om detta mycket komplicerade område.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Tack så mycket, herr talman. Jag vill ta tala om två ämnen, nämligen klimatförändringen och forskning och utveckling. José Manuel Barroso inledde med att säga att Europeiska rådets vårmöte var sanningens minut. Jag föreslår att vi fortsätter på den linjen.

De mål, färdplaner och olika politiska åtgärder som fastställts inom detta område av EU:s institutioner anser jag är bra och lämpliga, och målsättningarna är precis så ambitiösa som de måste vara. Det problem jag förutser handlar snarare om hur de ska uppnås. Medlemsstaternas vilja att nå dessa mål är skiftande och i många fall är deras vilja beklämmande liten.

Jag vill fästa er uppmärksamhet på Europeiska miljöbyråns senaste rapport, där det anges att koldioxidutsläppen inte har minskat i Europa sedan 2000, utan tvärtom ökat. Jag tycker att vi ska vara ärliga om den saken. Tyvärr är medlemsstaternas attityd och beteende långt ifrån samstämmigt och verkligen inte önskvärt.

I praktiken gör företrädare för Europas östra del ingenting alls. De agerar på grundval av att deras industri kollapsade efter 1990. I Östeuropa finns därför fortfarande betydande reserver. Europas västra del har i stället för att minska utsläppen ökat dem, trots löftena från Kyoto. Det är bara ett fåtal länder – Tyskland, Storbritannien och Sverige – som har fullgjort sina åtaganden från Kyoto när det gäller att minska koldioxidutsläppen. Vi måste inse att flexibel inte betyder att man inte gör någonting alls.

Av Europeiska miljöbyråns rapport framgår också att EU:s medlemsstater kommer att behöva betala 2,9 miljarder euro för att använda mekanismen för ren utveckling – Kyotoprotokollets instrument – från och med i år.

Europa halkar allt mer efter också inom forskning och utveckling. Målet att satsa 3 procent av BNP på forskning och utveckling är nu inte mycket mer än en fantasi. Förenta staterna och Japan kämpar sig förbi, samtidigt som många medlemsstater, däribland mitt eget land, knappt lyckas nå upp till 1 procent av BNP. Det är dags att vakna! De ambitiösa planerna finns där, nu behöver vi bara genomföra dem lika ambitiöst.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det andra ämnet som avhandlades vid toppmötet, nämligen klimat- och energipaketet, strider i viss mån fortfarande mot det första ämnet, Lissabonstrategin, eller EU:s konkurrenskraft. Utsläppstaken för de mindre utvecklade EU-länderna är oerhört låga, om man inte beaktar den framtida BNP-tillväxten i dessa länder.

Men jag stöder paketet helhjärtat. Jag stöder det, även om jag vet att det blir en enorm påfrestning för vår ekonomi och att det kommer att kosta 60 miljarder euro per år. Hur kan vi då hjälpa vår ekonomi? Jag kan bara se en möjlighet, som också kanske är den enklaste, nämligen billig, effektiv och ny teknik för att minska koldioxidutsläppen. Vi kan inte åstadkomma detta på kort sikt utan ekonomiskt stöd från EU. Gemensamma europeiska fonder för ny teknik innebär för det första partnerskap. Ni nämnde detta i ert tal, herr kommissionsordförande. För det andra talade ni också om den femte friheten och kunskapsflödet. För det tredje innebär europeiskt mervärde för innovation ett mer innovativt Europa. För det fjärde måste den europeiska industrin få en stark politisk signal att börja medfinansiera sådan teknik för att ta ansvar för den. Vi behöver den typen av ny teknik för energieffektivitet, förnybara energikällor, nollutsläpp, kolanvändning och kärnenergi. Vi behöver minst 2 miljarder euro per år, vilket innebär 10 miljarder euro från och med nu och fram till 2013 – i förskott, faktiskt. På det viset kan vi minska klimat- och energipaketets kostnad i vår ekonomi. I framtiden kan vi dessutom också erbjuda vår teknik till tredjeländer, för att utveckla tillväxtekonomier och för att rädda vår planet – i realiteten, inte bara i teorin.

Jag vill slutligen tillägga att jag tror på våra prioriteringar – energi, kamp mot klimatförändringen samt Lissabonstrategin – men vi behöver EU-medel för dessa prioriteringar.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Herr talman! Tack för att jag får yttra mig i den här debatten. När utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd gjorde en arbetsresa till Kina den 16–21 mars deltog jag och då bekräftades min åsikt att det är hög tid för EU att komma i gång med sin kunskapsbaserade ekonomi och uppmuntra de små och medelstora företagens kreativitet och innovativa förmågor för att utveckla den europeiska ekonomin i framtiden.

Jag kunde med egna ögon se hur bra det går för den kinesiska exportekonomin i dag tack vare att landet investerat i forskning, innovation och utbildning, höjt arbetskraftens tekniska grundkompetens och förbättrat transportinfrastrukturen. Kinas regering ger massivt stöd åt de kinesiska företagen.

Jag välkomnar därför de planer som tillkännagavs vid EU:s vårtoppmöte i år när det gäller att skapa en femte frihet som bygger på gränsöverskridande rörlighet för kunskap och där fokus ligger på behovet av att göra kunskap mer tillgängligt och på erkännandet av kvalifikationer och examensbevis. Det är enda sättet att höja livskvaliteten för våra medborgare och vår enda chans att bli en konkurrenskraftig kunskapsbaserad ekonomi. Tack.

  Evelyne Gebhardt (PSE). – (DE) Herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, herr talman! Jag håller med Othmar Karas om en sak, nämligen att det inte handlar om hur många gånger ordet social nämns utan om själva textens anda. Jag måste trots det säga emot honom. Det är just andan som saknas i texten, trots att ordet social återkommer hela tiden. Det som vi i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill är att den sociala dimensionen ska inrymmas inte bara i texten utan också i den politik som vi bidrar till att utforma. Vi kan inte fortsätta att ha en situation där den sociala dimensionen så att säga är femte hjulet under vagnen, så som den framstår i rådets text. En social union måste vara drivkraften i den europeiska ekonomin. Endast då kommer vi att kunna övertyga våra medborgare om att vi gör något som gynnar dem. Det är det budskapet vi vill förmedla.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Herr talman! Att vi har undvikit en dålig kompromiss om klimatförändringsfrågan är mycket viktigt. Jag vill gärna uppmärksamma José Manuel Barroso på att det direktiv som just nu utarbetas om förnybara energikällor och som förväntas vara färdigt hösten 2008 bara kommer att ge resultat om tillräcklig hänsyn tas till behovet av att EU agerar gemensamt för att utveckla metoder och tekniker, eftersom förnybar energi fortfarande är alltför dyr i nuläget. Annars är 20-procentsmålet ingenting annat än en illusion.

Den andra frågan handlar om driftskompatibilitet och flexibilitet. Var snäll och ta hänsyn till att de nya medlemsstaterna har avvecklat sin industri från 1990 och framåt. Vi vill gärna att utsläppsminskningen för perioden 1990–2020 inkluderas, eftersom det blir mer rättvist så. Vi vill inte minska våra utsläpp mindre än de gamla medlemsstaterna – vi vill minska dem lika mycket. Men i vårt fall var situationen speciell. Tack för er uppmärksamhet.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, herr talman! Istäcket smälter och denna morgon delgav oss Rajendra K. Pachauri, ordföranden för FN:s klimatpanel IPCC och vinnare av nobelpriset, sin oro. Han talade om den hastiga höjning av havsvattenståndet som är möjlig och vi är medvetna om följderna av detta. Naturligtvis måste vi handla snabbt och effektivt, och målet med 10 procent biobränsle kommer att få negativ effekt medan vi hoppas på det bästa. Vi måste förhindra detta svaga beslut och anta en positiv taktik i stället – låt oss göra oss av med tioprocentsmålet.

Avslutningsvis vill jag ställa en fråga till er, herr Barroso: Jag skulle vilja veta varför ni inte talade om för president Nicolas Sarkozy att EU redan har en europeisk grannskapspolitik och att det var fullständigt onödigt att ta fram en ny struktur: en som vid dagens slut skulle vara en uppgift för 20 personer, vars jobb skulle bestå i att lösa problem som gäller Medelhavet, utan något som helst samråd. Jag tror personligen att det faktiskt är en förolämpning mot våra partner i Medelhavsområdet att de inte rådfrågades om det här projektet med en union – en symbolisk term för de länder som ingår i EU – för Medelhavsområdet.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Herr talman! Det gläder mig att en av de särskilda åtgärder som syftar till att skapa den utveckling genom kunskap som José Manuel Barroso nämnt var att varje skola skulle förses med Internetanslutning. Det här är en väldigt viktig fråga eftersom det ger alla barn och ungdomar samma möjligheter. Frågan uppstår dock om hur de fattigare medlemsstaterna ska klara av denna utmaning och vilken hjälp gemenskapen kommer att ge. En annan fråga som jag vill ta upp är instiftandet av Europeiska institutet för innovation och teknik. Jag tror att det vore en god idé att godta förslaget Wrocław. Wrocław skulle definitivt vara en passande stad för det här institutet att ha sitt säte i.

  Janez Janša, tjänstgörande ordförande. − (SL) Jag vill tacka alla parlamentsledamöter som gett sina synpunkter på slutsatserna från Europeiska rådets senaste möte. Jag måste säga att vissa av dem varit mycket innehållsrika. Jag är särskilt tacksam mot Joseph Daul och de andra som uttryckt sitt stöd för att Lissabonreformerna ska fortsätta. Jag tror att det vore fel att reagera på finansmarknadernas aktuella utmaningar och den globala ekonomin i allmänhet genom att säga att vi borde överge eller tillfälligt avbryta reformerna. Jag är mycket nöjd med stödet för Lissabonstrategins andra fas.

När det gäller socialpolitiken i Europeiska rådets slutsatser vill jag säga att jag personligen varit involverad i Europeiska rådets arbete under fyra år nu och att vi aldrig tidigare har talat så mycket om den sociala aspekten av Lissabonstrategin. Detta gäller alla slutsatser och inte bara punkt 14. Socialpolitiken har tagits med under alla punkter där det varit nödvändigt.

Det är dock fortfarande ett faktum att det för välstånd i Europa krävs en real ekonomisk tillväxt. Lämplig socialpolitik kan endast skapas på grundval av en real ekonomisk tillväxt, vilken vi kommer att uppnå genom Lissabonreformerna. Allt engagemang för välfärdsstaten är förgäves om det inte finns någon tillväxt eller om det inte finns resurser för socialpolitiken, så jag tror att de här är rätt ordning.

Jag vill också tillägga att socialpolitiken har inbegripits i flertalet andra projekt. Under det slovenska ordförandeskapet har vi kommit mycket nära lösningen på ett par problem. Till exempel hoppas jag att vi är på väg att fullborda direktivet om överlåtelsen av rättigheterna till kompletterande pensionsförsäkring. Samstämmighet i den här frågan är bara ett steg bort. Jag hoppas att det projektet snart kommer att slutföras.

Tillsammans med Europaparlamentet arbetar vi för att kunna utnämna 2010 som året för bekämpning av fattigdom och social utslagning. Detta skulle öka vikten av de slutsatser om socialpolitiken som vi har kommit fram till vid Europeiska rådets möte.

När det gäller klimatförändringarna och vissa skeptiska kommentarer som framförts om slutsatserna kring dessa måste jag säga att det här mötet med Europeiska rådet inte har förändrat något av de åtaganden som vi åtog oss förra året, så man kan inte säga att det var mindre ambitiöst. Vi tog ett steg närmare när vi enades om programmet för att anta klimat- och energipaketet och naturligtvis när vi enades om de huvudsakliga principerna. Utan samstämmighet kan inga konkreta framsteg göras.

Jag vill uppmärksamma er på att den enda framgångsrika kampen mot klimatförändringarna är en global kamp. Siffrorna visar detta mycket tydligt: USA släpper ut 5 817 miljarder ton koldioxid i atmosfären, EU 5 177 miljarder ton, Kina 5 059 miljarder ton, Ryska federationen 1 543 miljarder ton och Indien 1 147 miljarder ton. Även om EU stoppar allt utsläpp av växthusgaser kommer världen fortfarande att stå inför de hot som klimatförändringarna innebär. Förhållandena är därmed klara och det centrala målet är inte bara att minska utsläppen från EU utan att nå fram till en global överenskommelse – utan den kommer vi inte att uppnå någonting.

Om man ser på koldioxidutsläpp per person kan vi se att USA släpper ut 20 miljoner ton per person i befolkningen, EU 10 miljoner ton, Ryska federationen 10 miljoner ton, Kina 3,2 miljoner ton och Indien 1,2 miljoner ton. Siffrorna visar att de av oss som har släppt ut mer koldioxid per person i befolkningen under en längre period måste göra större förändringar. EU åtog sig själv de här större förändringarna förra året och det här året har vi planerat ett sätt att åstadkomma dem på.

Jag tror att det saknas grund för farhågan att vi kan ha tagit ett steg tillbaka då vi uttryckte vår oro kring energiintensiva industrier som flyttar från Europa till områden med lägre standard. Utlokalisering av energiintensiva industrier till områden med lägre ekologisk standard innebär snarare att Europa förlorar arbetstillfällen. Det innebär också att vi inte har bidragit med någonting för att minska utsläppen, eftersom de här industrierna kommer att släppa ut sina växthusgaser någon annanstans.

Oavsett hur vi ser på det hela kan vi därför bara åstadkomma någonting om vi åstadkommer någonting för hela planeten. Här har EU tagit ett stort steg framåt i och med de åtaganden som man åtog sig förra året, när världen fick vara med om många förändringar. Till exempel anslöt sig Australien till Kyotoavtalet. Vi kan även se positiva strömningar i USA. Kina som ganska snart kommer att gå om Europa när det gäller utsläpp av växthusgaser har också gett en del positiva tecken ifrån sig på senare tid. Allt det här är till stor del tack vare att Europa tagit det första steget, och EU måste fortsätta att gå i spetsen.

Beträffande Europeiska rådets beslut och slutsatser och deras inverkan på EU-medborgarna så tror jag att det är få slutsatser som kommer att ha en sådan stark och långfristig inverkan på den enskilda individen som de här. Om vi vill åstadkomma en förändring måste vi ändra våra vanor och anpassa vår livsstil. Det fordrar mycket, men omständigheterna kräver det. Därför kommer de här slutsatserna att ha en långsiktig inverkan på varje enskild individ. På grundval av debatterna under de senaste åren om vikten av att bekämpa klimatförändringarna anser jag att EU har en inställning som gör att vi kan fullfölja den här planen.

Slutligen vill jag kommentera de synpunkter som framförts om unionen för Medelhavsområdet. Detta var ett uttalande från Europeiska rådet, inte en slutsats. Jag vill påminna de personer som lyssnade på uttalandet om prioriteringarna för det slovenska ordförandeskapet i januari, kring vilket rådet var enigt, att det uttalandet innefattade allting som vi ansåg var ett kriterium för ett bra projekt.

Alla EU:s medlemsstater ingår i projektet och ingen av de nuvarande institutionerna förekommer dubbelt. Det handlar därför inte längre om EU utan om Barcelonaprocessen: en union för Medelhavsområdet. Den bygger på någonting som redan existerar, vilket innebär att vi inte kommer att ha någon dubbel administration eller att det uppstår några extra kostnader. För det tredje är Europeiska kommissionen involverad i ytterligare förberedelser, vilket naturligtvis innebär att hela EU är praktiskt och operativt involverat. Det som några av er framhävt som ett problem betonades även vid Europeiska rådets möte.

Även den östra dimensionen, det vill säga Svartahavsdimensionen, av den europeiska grannskapspolitiken ägnades tillbörlig uppmärksamhet. Våra polska kolleger kom med ett förslag till det här projektet, eller rättare sagt till den här delen av det, och vi gav dem i uppgift att komma med ett mer konkret förslag. På grundval av de förberedelser som måste genomföras under tiden kommer EU att debattera frågan i juni. Jag anser att Europeiska rådet har riktat full uppmärksamhet mot den oro och de ställningstaganden som framförts av Europaparlamentet i fråga om en union för Medelhavsområdet.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. − (EN) Herr talman! Jag tycker att debatten generellt har visat att det finns stöd för Europeiska rådets slutsatser. Samtidigt har det framkommit en del tydliga skillnader när det gäller ambitionsnivån. Om jag får vara helt uppriktig anser jag att vi inte ska undervärdera den ambition som precis har upprepats angående klimatförändringarna och förnybar energi och, rent allmänt, vår energipolitik. Vi får inte glömma att vi talar om en gemensam politik för 27 olika medlemsstater som har olika slags energimix, olika prioriteringar, ibland olika problem när det gäller att trygga försörjningen, och också – låt oss tala ännu mer öppet om det här – väldigt ofta olika grad av kunskap om problemen med klimatförändringarna och miljörelaterade åtaganden.

Det är alltså ingen enkel sak att komma fram till ett gemensamt synsätt på en gemensam energipolitik och ambitiösa mål när det gäller klimatförändringarna i Europa. Vi gör oss själva en otjänst om vi undervärderar det som uppnåddes för ett år sedan under det tyska ordförandeskapet i Europeiska rådet och som nu har bekräftats genom mer preciserade mål i Europeiska rådet under det slovenska ordförandeskapet.

Jag förstår att det finns betänkligheter kring genomförandet – faktum är att jag själv har framfört sådana betänkligheter inför Europeiska rådet. Kommer vi eller kommer vi inte att lyckas med våra åtaganden? Det är sannerligen en viktig betänklighet. Jag vill dock råda ledamöterna av parlamentet att inte vara pessimistiska eftersom mycket kommer att vara beroende av er. Mycket kommer att vara beroende av Europaparlamentets roll, eftersom förslagen nu finns och tillsammans med rådet är ni den lagstiftande grenen. Så i stället för att vara skeptiska kring hur långt vi kommer att nå, låt oss hålla oss till våra åtaganden och visa vår ambition genom konkret lagstiftning. Jag välkomnar de kommentarer som gjorts av dem som nämnt våra åtaganden och viljan att arbeta för att nå det målet i sinom tid, som exempelvis Avril Doyle med flera.

Jag vill svara på några av de konkreta frågorna och börja med Avril Doyles fråga om de energiintensiva industrierna. Låt oss klargöra att målet är och förblir en internationell överenskommelse, av skäl som alla mycket väl känner till. Det är inte bara en europeisk uppvärmning, utan en global uppvärmning. Vi behöver en global överenskommelse för att kunna ta itu med de globala utmaningarna. Samtidigt som vi arbetar för att nå en global överenskommelse borde direktivet klart och tydligt uttrycka vilka mekanismer till förmån för energiintensiva industrier som ska aktiveras helt eller delvis om de internationella förhandlingarna inte motsvarar våra förväntningar. I detta sammanhang kommer frågan om vad exakt som måste aktiveras och för vem att vara beroende av resultaten från de internationella förhandlingarna. Därför kan vi inte nu i dag ange exakt i detalj vilka konkreta mekanismer som ska finnas för de här specifika industrisektorerna.

Men vad vi vill – och vad vi kommer att göra redan nu – är att skapa rättssäkerhet. Jag förstår poängen: vi kan skapa och har redan skapat rättssäkerhet för dem som är berörda. Därför bör det direktiv som vi kommer att föreslå innebära fullständig rättssäkerhet för energiintensiva industrier eftersom de redan vet att antingen direktivet eller en likvärdig internationell överenskommelse kommer att gälla för dem. Detta har hela tiden varit kommissionens avsikt.

Jag har personligen tillsammans med mina kolleger i kommissionen haft samråd med några av de ledande inom den europeiska industrin och de godtar den här punkten, generellt sett. De vill kunna vara säkra på att om det inte kommer till stånd någon överenskommelse kommer det att finnas mekanismer som garanterar deras konkurrenskraftiga ställning. Jag anser att det här är en rimlig ståndpunkt, inte bara för affärsvärlden som jag har nämnt utan även för sociala partner. Vi har den Europeiska fackliga samorganisationen, som vi också har talat om.

Vi är mycket bekymrade över den här frågan och vi anser att saken är möjlig, men inte om vi sänker ambitionsnivån nu. Om vi sänker ambitionsnivån nu kommer vi inte att vara trovärdiga i diskussionen med våra externa partner, våra amerikanska, kinesiska eller indiska partner med flera. De är mycket engagerade och gör för övrigt vissa framsteg – inte tillräckligt stora, men åtminstone vissa framsteg.

Den konkreta frågan angående skogsplantering är mycket viktig. Som ni vet förklarade vi på Bali våra åtaganden att främja skogsplanteringen. På frågan om beviljande av krediter till skogsplantering så har vi ingenting emot krediter. Tvärtom, i princip så är vi för dem. De ingår inte i slutsatserna ännu eftersom det finns en del metodiska svårigheter. Vi håller därför på att förbereda den här punkten och naturligtvis är vi villiga att diskutera ert bidrag. Även bidrag från andra håll är välkomna. Vi har för närvarande ett samråd med våra intressenter.

En annan punkt som har tagits upp av några av er, nämligen Jerzy Buzek med flera, är att vi måste investera mer i teknik och innovation. Det stämmer. Det är därför som vi till exempel har föreslagit att den första kunskaps- och innovationsgruppen på det nya Europeiska institutet för teknik ska ägna sig åt klimatförändringar, energi och miljövänliga industrier, eftersom det är en viktig angelägenhet och vi måste nu effektivisera vissa av våra EU-program inom ramen för vår budget och de resurser som vi har till förfogande, för att kunna prioritera och framhäva vikten av det här området ytterligare.

Naturligtvis kommer det att krävas en stor insats. Vi har aldrig sagt att det skulle vara en enkel uppgift. Det kommer att bli en mycket svår uppgift. Vi har en mycket krävande och utmanande uppgift framför oss men jag tror att vi med hjälp av sant engagemang – sådant engagemang som parlamentet har visat tidigare – kan lyckas här, genom innovation, genom större tekniska investeringar och naturligtvis genom våra största partner.

När det gäller den andra punkten om Lissabonstrategin så tror jag precis som premiärminister Janez Janša att det nu finns en mycket större kännedom om den sociala dimensionen. Jag har även noterat det som Martin Schulz har sagt i dag och det han sagt tidigare. Av denna anledning håller vi på att förbereda ett mycket viktigt paket när det gäller tillgång, möjligheter och solidaritet, och det kommer att vara klart före sommaren. Vi vill gärna samarbeta med er i den här frågan, med alla de politiska krafterna i det här parlamentet.

Men jag skulle vilja ge er ett varnande ord. Jag ber er att inte begära sådant av EU-institutionerna som de inte kan uppfylla. Vi har områden som vi bör ansvara för, men det finns även andra som medlemsstaterna i huvudsak ansvarar för. Ingen begär att ansvaret för social trygghet, sysselsättning och nationella hälso- och sjukvårdssystem ska ligga på EU-nivå. Det vi kan göra är att förbättra och definitivt investera mer i vissa EU-instrument, i syfte att främja sociala mål och även främja sysselsättningen, vilket vi har gjort genom Lissabonstrategin. När vi talar om ekonomisk tillväxt i Europa menar jag naturligtvis hållbar tillväxt. Med det menas tillväxt som är hållbar från ett socialt och miljömässigt perspektiv. Det tror jag är ganska uppenbart.

Man måste inse att de instrument som finns att tillgå på EU-nivå är begränsade. Ni minns säkert att när den här kommissionen föreslog en ”fond för justering av globaliseringseffekter”, ett nytt instrument, så fanns det en del argument mot det instrumentet angående subsidiaritet, och frågor om varför en sak som borde göras bara skulle göras på EU-nivå. I slutändan kom vi fram till en överenskommelse, och det gläder mig att se att det instrumentet nu finns, även om det är blygsamt, som ett konkret bevis för våra åtaganden att se efter dem som inte har vunnit på globaliseringen.

Bland dem som verkligen förespråkar EU och stöder EU-projekt tror jag att vi ska vara försiktiga med att försätta EU i ett läge där unionen som sådan inte kan uppfylla vissa av sina åtaganden på grund av att den saknar stöd från medlemsstaterna och från våra regeringar. Mycket måste ske på nationell nivå. Därför är det viktigt att det sker med en känsla för vad som ligger på EU-institutionernas ansvar och vad som ligger på de nationella regeringarnas ansvar, samtidigt som vi kan betona denna oro och ni definitivt kan lägga fram förslag och lagstiftningsförslag till vårt paket i maj.

Till sist när det gäller unionen för Medelhavsområdet så anser jag att vi skulle kunna göra det här projektet till ett bra projekt för Europa som skulle innebära ett förnyat engagemang i Medelhavsområdet. Det är sant att vi borde göra mer – samtidigt som vi förhoppningsvis håller ihop EU och inte låter unionen glida i sär. När jag säger EU så menar jag naturligtvis inte bara medlemsstaterna utan även EU-institutionerna. Vi förväntar oss naturligtvis att Europaparlamentet ska fortsätta att spela en mycket viktig roll när det gäller en union för Medelhavsområdet. Det här är ett sätt att göra Barcelonaprocessen och vår grannskapspolitik ännu mer ambitiös.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag vill börja med att tacka EU:s ordförande, den förträfflige slovenske premiärministern Janez Janša, hans regering och hans förvaltning för det utomordentliga och svåra arbete de har åstadkommit. När det gäller Europeiska rådets resultat från den 13 och 14 mars 2008 välkomnar jag den politiska samstämmigheten i frågan om Europa–Medelhavsområdet. Jag är också mycket nöjd med att vi rör oss i riktning mot att göra kunskap till den femte friheten inom gemenskapen. Med tanke på den splittring som råder på de finansiella marknaderna beklagar jag att Europeiska rådet som ett politiskt organ på hög nivå inte haft styrkan, visheten och tankeskärpan att föreslå en politik som skulle kunna hjälpa till att reglera de finansiella marknaderna, åtminstone inom Europa, till exempel genom att instifta EU-tillsynsorgan i de viktiga sektorerna av den inre marknaden (energi, posttjänster, telekommunikation, revision, bankverksamhet, försäkringar etc.). Till sist, mot bakgrund av det rådande kaoset på penningmarknaden så förstår jag inte varför man inte alls eller endast i mindre grad har undersökt de här problemen. Det håller på att bli bråttom med att tolka vad som menas med den prisstabilitet som Europeiska centralbanken föreskriver och som omfattas av artikel 105 i fördraget, eller uppmaningen till den Internationella valutafonden (IMF) att delta i en dialog om den globala ekonomin.

  Titus Corlăţean (PSE), skriftlig. – (RO) I Europeiska rådets slutsatser från den 13 och 14 mars 2008 och debatterna i Europaparlamentet den 26 mars 2008 betonas vikten av EU:s grannskapspolitik och godkänns principen om en union för Medelhavsområdet, en mer omfattande mekanism för samarbete mellan medlemsstaterna i EU och tredjeländer i unionens södra trakter.

Jag anser att EU även skulle prioritera den östra frågan i grannskapspolitiken, och i detta sammanhang vill jag framhålla behovet av ett närmare samarbete med Moldova. Jag stöder därför slutsatsen om ett nytt samarbetsavtal mellan EU och Moldova, med en tydlig och strikt hänvisning till den mycket välbehövda utvecklingen i Kishinev av demokratin, förbundsstaten och tillämpningen av mänskliga rättigheter.

EU:s målsättningar bör vara inriktade på att se till att sann pressfrihet råder i Kishinev. Den senaste tiden har det åtskilliga gånger rapporterats om klara fall av brott mot pressfriheten, som exempelvis fallet med journalisten på den bessarabiska radiostationen eller vissa av de rumänska tv-stationer eller tidningar som drivs respektive offentliggörs i Kishinev. Sådana rapporteringar får inte vara likgiltiga för Europeiska rådet eller kommissionen.

Jag hoppas verkligen att en mer konsekvent EU-politik för de östra grannländerna kommer att prioriteras i Europeiska rådets och kommissionens politiska åtgärder.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Det krävs en samordnad långsiktig politik som visar hur vi ska bekämpa klimatförändringarna inom respektive sektor. Det paket som har lagts fram till parlamentet av ordförande Barroso är ett steg framåt och det är hoppingivande att rådet erkänner att EU måste fatta en rad politiska beslut före slutet av 2008.

Jag välkomnar målet att öka användningen av förnybar, hållbar energi med 20 procent, och det skulle även vara på sin plats att öka energieffektiviteten.

Paketet bör innefatta målet att minska utsläppen av koldioxid med 30 procent senast 2020, och det krävs även mål som syftar till att minska koldioxidutsläppen på medlemsstatsnivå år för år. Dessa mål måste anges i lagstiftningen. Det verkar som om sådan lagstiftning är det enda sättet att kunna garantera att vi hanterar koldioxidutsläppen på rätt sätt i varje aspekt av våra politiska beslut.

Vi måste vara försiktiga så att ett mål för motorbränsle som delvis består av biobränsle inte orsakar någon skada.

Om klimatförändringarna inte bekämpas globalt kommer det att få katastrofala följder. Det kommer att skada vår miljö, vår ekonomi och vårt samhälle.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Till följd av Europeiska rådets beslut har jag bara en liten kommentar till riktlinjerna för sysselsättningspolitiken i de olika medlemsstaterna.

Europeiska rådet har (vilket inte är överraskande) bekräftat de gällande EU-riktlinjerna i syfte att kunna ta ytterligare ett steg mot att liberalisera arbetsmarknader och intensifiera exploateringen av arbetstagare, med målet att öka realisationsvinsten.

Det måste vara så man ska tolka dessa riktlinjer som under den bedrägliga täckmanteln ”flexicurity” ska tjäna till att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden, i arbetsorganisationer och i förhållandena på arbetsmarknaden, och omsätta det som förespråkas i form av ändringar av arbetsrätten genom revision av olika avtalsvillkor och arbetstidsbestämmelser där så krävs. Detta kommer att resultera i mer tid på arbetet, en snabbare arbetstakt, löneförluster, färre rättigheter och sämre arbetstrygghet för arbetstagarna, helt och hållet i arbetsgivarnas intresse.

Genom denna trojanska häst av påstådd modernisering av arbetsmarknaderna, mekanismer för att skydda arbetstillfällen, offentlig förvaltning och sociala välfärdssystem bekräftar EU sin målsättning att avveckla och förstöra det som arbetstagarna uppnått ekonomiskt och socialt.

Mot bakgrund av denna målsättning: hur kan nationella omröstningar om det föreslagna fördraget undvikas?

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Inledningen av den nya treårsperioden av Lissabonstrategin var en central del vid det europeiska toppmötet. Bland rådets förslag vill jag betona vikten av principen om fri rörlighet för kunskap inom EU.

Införandet av den här friheten bör kompletteras med lagstiftningsförslag från kommissionen som ska presenteras under det här året. Jag ber att få påminna om att inrättandet av ett gemensamt utbildningsområde senast 2010 inom ramen för Bolognaprocessen ska förverkligas så snart som möjligt, parallellt med Lissabonstrategin. Av denna anledning skulle ett ömsesidigt erkännande av universitetsexamina och andra formella och informella kvalifikationer, utvidgning och lämplig finansiering av europeiska mobilitetsprogram som Erasmus, Comenius och Leonardo och även lansering av en ny generation läroplaner och institutioner som noga planerats gemensamt av medlemsstaterna bidra till att förverkliga fri rörlighet av kunskap.

För att den här nya principen ska bli mer förenlig med gemenskapsrätten måste vi utarbeta ett program med väl fastställda datum för att avlägsna alla nuvarande hinder i syfte att nå fri rörlighet av kunskap. Jag anser att ett godkännande av en stadga om immateriella rättigheter senast i slutet av 2008 är ett steg framåt på det här området.

  Magda Kósáné Kovács (PSE), skriftlig. – (HU) Den lärdom vi ska dra av toppmötet i mars är att världens finansiella marknader och det globala flödet av varor och kapital svävar mellan två starka krafter och bara ansvarsfullt strategiskt tänkande på grundval av gemenskapspolitiken kan hjälpa till att förhindra ökad ovisshet och chock för EU:s ekonomi.

Denna skiljelinje spaltar inte bara upp den globala ekonomin, som vi vet. I ordförandeskapets slutsatser från rådets möte har man lagt avsevärd tonvikt på en mångfasetterad tolkning av sammanhållning, vilket kommer att göra det möjligt att delvis förlita sig på gemenskapsresurser, men det ligger också en varning i uppmaningen till medlemsstaterna att i sin nationella politik öka hastigheten för att minska sina underskott och skulder och att använda varje oväntat överskott i detta syfte. Med andra ord är hålet i budgeten inte bara en fråga för medlemsstaterna utan även ett hinder för genomförandet av EU:s sammanhållningspolitik.

Efter alla tjusiga uttalanden är det dags för beslut och för bindande förordningar, även om dessa ibland medför plågsamma följder. För min del är första prioritet utan tvekan att öka unga människors kunskap. Att öka det slags kunskap som även når fattiga människor, romer och invandrare. Att öka det slags kunskap som är europeisk och som har en bred grund, det slags sammanhållningspolitik som inte plundrar fattigare medlemsstater på deras intellektuella kapital genom ”brain drain”, utan som också hittar ett sätt att solidariskt reproducera det ökande globala och kontinuerliga flödet av kunskapskapital. På så sätt skulle investeringar i människor utgöra en särskild konkurrensfördel på den globala marknaden, och rörlighet av kunskap inte vara något hot om ett nytt slags delokalisering utan snarare en källa till välstånd på en europeisk skala.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Jag vill ta upp fem saker bland rådets slutsatser, som tusentals rumäner och kanske många andra européer tänkte på i morse innan de gick till arbetet.

1. Minskning av den administrativa börda som EU:s lagstiftning ger upphov till. Denna lärdom borde alla medlemsstater dra, till exempel Rumänien där en minskning av byråkratikostnaderna med en procent skulle medföra en besparing på en miljard euro.

2. Godkännande av småföretagslagen – initiativet för små och medelstora företag – och principen om lagstiftning som tar hänsyn till små företag. Det här är en bra idé för Rumäniens del, där små och medelstora företag står för 70 procent av BNP och för 60 procent av arbetstillfällena.

3. Ungdomsarbetslösheten: Rumänien ligger på andra plats i gemenskapen med en ungdomsarbetslöshet på 21 procent.

4. Tillgång till kvalitativ barnomsorg som alla har råd med. I stora städer i Rumänien täcker förskolorna mindre än 70 procent av efterfrågan från föräldrarna.

5. Ökad energieffektivitet. Ett enkelt sätt att uppnå detta mål på är energirenovering av byggnader. I Rumänien finns det mer än 80 000 hyreshus som motverkar energi- och kostnadsbesparingar. Under de senaste sex åren har isoleringsarbete påbörjats på två sådana hyreshus i Rumäniens huvudstad.

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig. – (RO) Rådet har uttryckt sin avsikt att avsluta klimat- och energipaketet före mandattidens slut 2009 och av denna anledning måste EU sträva efter att efterleva detta åtagande och fortsätta att gå i spetsen för kampen mot den globala uppvärmningen. Målet är att i Köpenhamn 2009 avsluta en överenskommelse om klimatförändringar för perioden efter 2012, så att EU bevarar sin trovärdighet på internationell nivå.

En annan viktig punkt som debatterats i rådet är risken för omflyttning av koldioxidutsläpp från energiintensiva industrier som är särskilt utsatta för internationell konkurrens och som kommer att flytta till mindre reglerade marknader med billigare arbetskraft. EU är förpliktad att skydda de europeiska industriernas konkurrenskraftiga ställning och indirekt de arbetstillfällen som skapas av dem, och den här punkten kommer att ingå i en internationell överenskommelse som syftar till att lösa problemet.

Det ambitiösa, föreslagna paket som kommissionens lagt fram är en verklig utmaning för EU och vi, Europaparlamentet, kommer att sträva efter att se till att det här paketet fått sin slutgiltiga utformning 2009.

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Förra året förband vi oss till tuffa och ambitiösa mål för miljön och tiden är inne för att ta itu med utmaningen att uppnå dem. Det som EU måste göra är dock att uppnå sina miljömål utan att begå ekonomiskt självmord. Vi får inte spela ut ekologin mot ekonomin. Jag välkomnar därför den kompromiss som man har kommit fram till under det senaste toppmötet.

Att bekämpa klimatförändringarna kostar naturligtvis. Men att inte vidta några åtgärder alls kostar oss mer än att vidta de bromsande åtgärder som krävs. Samtidigt är det viktigt att se till att kostnaderna för att minska koldioxidutsläppen fördelas rättvist mellan medlemsstaterna och industrisektorerna, och även, enligt min åsikt, att se till att de medlemsstater som redan har gjort mer än andra för att bekämpa klimatförändringarna inte behandlas ofördelaktigt.

De energiintensiva sektorena måste också göra sitt för att minska koldioxidutsläppen. Vi måste kräva att de också anpassar sina produktionsförfaranden efter senaste miljövänliga teknik. I intresse av konkurrenskraften för den europeiska ekonomin måste vi dock göra vårt yttersta för att förhindra att koldioxidintensiva sektorer utlokaliseras till länder utanför EU. Om miljörörelsen i Europa även kunde motivera utvecklingsekonomier som Kina eller Indien att ta sitt ansvar skulle det vara ett mycket välkommet steg framåt.

  Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. – (FI) Den idé som kommit från företrädarna för det land som innehar ordförandeskapet att det skulle finnas en länk mellan EU:s positiva ekonomiska tillväxt och Lissabonstrategin är föga trolig. Lissabonstrategin har inga av de nämnda kriterierna som skulle förklara minskningen av budgetunderskotten och den offentliga skuldsättningen eller skapandet av 6,5 miljoner nya arbetstillfällen. Detta är medlemsstaternas förtjänst. Det är i deras ekonomier som bristen på en social dimension i Lissabonstrategin blir synlig.

Modeordet för dagen är ”flexicurity”. Det innebär att om arbetsvillkoren görs mer flexibla ska detta belönas med arbetstrygghet. En bättre beskrivning på tidens anda vore dock ordet ”flexinsecurity”. EU-medborgare hotas av arbetslöshet om de inte samtycker till påtvingad flexibilitet.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. – (RO) EU måste inta en ledande roll i kampen mot klimatförändringarna. Genom att anta en politik som syftar till att sänka föroreningarna skulle man förbättra livskvaliteten för 490 miljoner EU-medborgare.

Medlemsstaterna bör utveckla strategier och åtgärder för energisäkerhet och bekämpning av klimatförändringar och därigenom bibehålla sin ekonomiska utveckling och skapa arbetstillfällen.

Europeiska rådet har angett flera riktlinjer: investeringar inom forskning och utveckling, främjande av miljövänlig transport, översyn av energiskattedirektivet, förbättring av energieffektiviteten och framför allt information till och involvering av EU:s medborgare när det gäller att bekämpa klimatförändringar.

Vid Europeiska rådets möte i mars 2008 betonades vikten av att förbättra EU:s energisäkerhet. Vid Europeiska rådets möte 2007 förklarades Nabuccoprojektet som ett projekt i europeiskt intresse för diversifiering av energiresurser och energisäkerhet inom gemenskapen. Vi ser fram emot att få den reviderade strategiska energipolitiken framlagd i november 2008, en politik som kommer att vara inriktad på tryggad energiförsörjning, sammankoppling och extern energipolitik inom gemenskapen.

Jag gratulerar Europeiska rådet till införandet av en femte frihet: ”Fri rörlighet för kunskap.” Det är en stor utmaning som gemenskapen måste leva upp till genom att investera i mänskliga resurser, små och medelstora företag och det sociala Europa.

  Talmannen. − Jag vill välkomna en delegation från det tibetanska exilparlamentet under ledning av talman Karma Chophel till åhörarläktaren.

Välkomna till Europaparlamentet!

(Applåder)

  Talmannen. − Nästa punkt är uttalanden från rådet och kommissionen om situationen i Tibet.

Europaparlamentet har nu under flera år beslutsamt kämpat för de mänskliga rättigheterna i Tibet. I talrika resolutioner har vi krävt en konstruktiv dialog mellan Kinas ledning och Dalai Lama och respekt för det tibetanska folkets mänskliga rättigheter.

Som riktlinjer har vi våra principer och värderingar, där grundläggande rättigheter utgör en väsentlig del: den enskilda individens värde och förverkligande av individens egen och hans eller hennes etniska gemenskaps kulturella och religiösa identitet – dessa är de värden som vi står för.

Händelserna i Lhasa, Tibets huvudstad, och i andra kinesiska städer sedan den 10 mars i år är i högsta grad oroande. Vi fördömer alla former av våld och militärens och polisens övervåld.

(Applåder)

Vi fördömer att människor dött som handlat fredligt. Vi uttrycker vår solidaritet med Dalai Lama som är en symbol för fred, förståelse och kompromisser. Vi kan inte tillåta en situation där Dalai Lamas namn förknippas med terrorism.

(Applåder)

Vi kan inte tillåta en situation där Dalai Lama betraktas som ond. Om jag får yttra mig personligen så skulle jag vilja säga att jag i alla möten med Dalai Lama har fått intrycket av att det är en person som är djupt engagerad i fred, försoning och mänskliga rättigheter. Jag har fullt förtroende för och full tillit till Dalai Lama och jag vill framföra min djupa respekt och uppskattning till honom. Jag uppmanar därför makthavarna i Peking att förhandla med Dalai Lama och, samtidigt som de upprätthåller Kinas territoriella integritet, träffa en överenskommelse där det tibetanska folkets kulturella och religiösa identitet respekteras och garanteras.

Dalai Lama har tackat ja till vår inbjudan att tala inför Europaparlamentet som en del av det europeiska året för interkulturell dialog, och detta har planerats in till december.

Jag hoppas dock att ni mot bakgrund av de nyligen inträffade händelserna i Tibet instämmer i att Dalai Lama är välkommen hit till Europaparlamentet när som helst.

(Applåder)

Dialog och samarbete mellan EU och Kina ligger i vårt gemensamma intresse. Kina är ett mäktigt land och vi vill samarbeta med Kina på grundval av ett partnerskap.

Om ett par månader kommer Kina att stå värd för de olympiska spelen. Vi vill att dessa spel ska bli en framgång. Men för detta krävs att vissa förutsättningar uppfylls: respekt för det tibetanska folkets kulturella och religiösa identitet, och fri och rättvis rapportering före och under spelen. Att journalister och korrespondenter har utvisats från Tibet måste därför fördömas.

I egenskap av någon som känt sig mycket ärad över att få närvara vid öppningsceremonin av de olympiska spelen i Peking tillsammans med ordförandena för de andra institutionerna skulle jag vilja klargöra en sak mycket tydligt, här och nu, under Europaparlamentets plenarsammanträde: Varje ansvarskännande politiker måste ställa sig själv frågan om han eller hon kan delta i en öppningsceremoni om den kinesiska ledningen inte eftersträvar dialog och kompromisser.

(Applåder)

Vi vill bidra med vår del till att världens idrottsmän ska kunna mötas i en rättvis och fri tävlan i Peking. Våra värden och vår självrespekt kommer dock inte att tillåta oss att överge våra principer. I det här avseendet har vi i Europaparlamentet ett särskilt ansvar.

(Parlamentet gav talmannen stående ovationer.)

  Janez Lenarčič , rådets ordförande. − (SL) Mina damer och herrar! EU följer med stor oro utvecklingen i Tibet och de angränsande provinserna i Kina som har en stor andel tibetansk befolkning, som t.ex. Tsinghai, Szechuan och Kansu.

EU:s representanter har haft täta kontakter med kinesiska företrädare ända sedan oroligheterna i Tibet började. Som svar på EU:s krav gav den kinesiska motparten den första rapporten till EU-trojkan om händelserna i Tibets huvudstad Lhasa den 15 mars. Situationen i Tibet diskuterades också vid mötet mellan EU:s representanter och Kinas biträdande utrikesminister den 17 mars. Båda parter kom vid mötet överens om att en dialog kring händelserna i Tibet måste vara kontinuerlig och öppen.

Efter incidenten vid den kinesiska ambassaden i Bryssel bjöds EU:s representanter in till samtal med samme ämbetsman den 19 mars. På grund av de många protesterna i Europa mot händelserna i Tibet krävde denne ämbetsman en ursäkt och kompensation i händelse av skadegörelse på kinesiska ambassader.

I början av förra veckan, den 17 mars, uttryckte ordförandeskapet sin stora oro efter talrika rapporter om oroligheterna i Tibet. Han uttryckte sitt djupaste deltagande med offrens familjer och betonade att man önskade få omedelbara klargöranden från Kinas regering angående situationen i Tibet.

Ordförandeskapet rådde alla parter att agera med återhållsamhet. Han uppmanade Kinas regering att avstå från att använda våld mot demonstranterna och att svara på protesterna i enlighet med internationellt antagna demokratiska principer. Samtidigt uppmanade han demonstranterna att avstå från våld. Han betonade den vikt som lades på rätten till yttrandefrihet och fredlig protest.

Som vi känner till stödjer EU Kinas territoriella integritet, men vi strävar efter en fredlig försoning mellan de kinesiska myndigheterna och Tibets religiösa ledare Dalai Lama och hans representanter. Vi uppmanar därför i vårt uttalande Kinas regering att besvara tibetanernas problem med hänsyn tagen till de mänskliga rättigheterna. EU uppmuntrar båda parter att inleda en konstruktiv dialog. Det kan bli grunden till en permanent lösning som skulle vara acceptabel för alla och som skulle respektera Tibets kultur, religion och identitet.

I tillägg till det förutnämnda uttalandet från ordförandeskapet uppmanade EU den kinesiska regeringen att ge oberoende internationella medier tillträde till Tibet. Det är ett problem som ni själv tog upp, herr talman. Kina har än så länge nekat till förslaget, och man säger att media kommer att få tillträde så snart situationen i Tibet är säker. Världssamfundet har fortfarande inte kunnat få fram någon tillförlitlig information om antalet döda och skadade bland de tibetanska demonstranterna.

Vid de senaste diskussionerna antydde de kinesiska myndigheterna för det slovenska ordförandeskapet att man inom de närmaste dagarna skulle ge en grupp europeiska journalister tillträde till Tibet och frihet att rapportera. Ordförandeskapet hoppas att detta ska förverkligas. Jag vill också betona att vi har bett de kinesiska myndigheterna om klargöranden gällande framtiden för de demonstranter som ännu i slutet av förra veckan inte hade inställt sig hos myndigheterna. De svarade att alla som har brutit mot Kinas lagar kommer att åtalas enligt gällande lagstiftning.

EU uttryckte sin oro för att fortsatt kvarhållande av de demonstranter som helt fredligt uttryckt sin vilja skulle kunna orsaka förnyade spänningar mellan tibetanerna och hanfolket, det vill säga den kinesiska folkgruppen i Tibet. Samtidigt vill EU betona att nationell säkerhetslag inte ska användas för att inskränka de mänskliga rättigheterna.

Herr talman, ni nämnde också frågan om de olympiska spelen i Kina. Jag måste betona att vid förra veckans informella ministermöte i Slovenien antog EU:s idrottsministrar tillsammans med de nationella olympiska kommittéernas ordföranden i alla medlemsstaterna, de västra Balkanländerna och Norge, enhälligt en deklaration där de betonade vikten av den olympiska rörelsen och dess värde för att främja och stödja de mänskliga rättigheterna. De uttalade sig samtidigt mot en bojkott av de olympiska spelen. De diskuterade inte deltagandet i öppningsceremonin.

Ordförandeskapet menar att en bojkott av OS eller andra sportevenemang under året för interkulturell dialog inte skulle vara en lämplig reaktion på olösta politiska frågor. Det skulle dessutom kunna innebära att man förlorar en möjlighet att främja respekten för de mänskliga rättigheterna.

Jag vill också nämna att FN:s råd för mänskliga rättigheters möte i Genève präglades av oro över situationen i Tibet. Under debatten om Wiendeklarationen och handlingsplanen uppmanade EU båda parter att undvika våld och att respektera internationella överenskommelser om de mänskliga rättigheterna.

Dialogen mellan EU och Kina har fortsatt under veckan. Vid gårdagens telefonsamtal diskuterade ordföranden för EU:s råd för allmänna frågor och yttre förbindelser, den slovenske utrikesministern Dimitrij Rupel, och Kinas utrikesminister Yang Jeichi, bland annat situationen i Tibet. Dimitrij Rupel upprepade EU:s hopp om att Kinas myndigheter och Dalai Lama eller hans representanter skulle inleda en dialog så snart som möjligt. Samtidigt uppmanade han de kinesiska myndigheterna att snarast frige de demonstranter som fredligt hade uttryckt sina åsikter.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag är mycket glad över att denna debatt äger rum i dag eftersom utrikesministrarna ännu inte har påbörjat diskussionen om hur de ska handskas med situationen. Dagens debatt kommer därför mycket lägligt. Det är också bra att jag kan delge er mina preliminära åsikter.

Precis som ni, herr talman, är vi i kommissionen också mycket bekymrade över oron och våldet i Tibet. Vi är bekymrade över rapporterna om att många människor har dödats och skadats, om plundring och bränder. Även om siffrorna om antalet offer skiljer sig åt – som rådets ordförande just har sagt – så står en sak klar: antalet döda eller skadade verkar vara hundratals. Vi framför därför vår sympati och vårt deltagande till offren och deras familjer. Våld kan aldrig accepteras och det bidrar inte till en långvarig lösning.

Vi uppmanar därför Kinas myndigheter att utöva maximal återhållsamhet i sina kontakter med demonstranterna och särskilt att inte använda våld mot dem som deltar i fredliga demonstrationer. Kommissionen uppmanar Kinas regering att ge oberoende media tillträde. Det är uppmuntrande att den kinesiska regeringen har informerat kommissionen om att man nu organiserar en resa till Tibet för den utländska pressen, inklusive europeiska korrespondenter, mellan den 26 och 28 mars. Detta är viktigt eftersom oberoende bekräftelser av fakta är av största betydelse för att vi ska kunna förstå situationen. Jag hoppas att utländska media ska kunna utföra sitt arbete utan restriktioner.

Vi kommer att fortsätta bevaka utvecklingen noggrant. EU uttalar sitt fasta stöd för en fredlig försoning mellan Kinas myndigheter och Dalai Lama och hans representanter. Som vi alla förstår kan en varaktig lösning endast uppnås på fredlig väg och genom en uppriktig och ärlig dialog. Vi uppmanar med kraft den kinesiska regeringen och Dalai Lama att inleda en sådan konstruktiv och väsentlig dialog – det har förekommit många samtal men inga väsentliga sådana – för att nå en hållbar lösning som alla kan acceptera, och som fullt ut respekterar Tibets kultur, religion och identitet.

EU har alltid stött Kinas suveränitet och territoriella integritet, inklusive Tibet. Men det betyder inte att situationen för de mänskliga rättigheterna i Tibet och Kina endast är en intern angelägenhet. Det är också en anledning till oro för världssamfundet, ett faktum som understryks av att det sedan mer än ett halvt sekel tillbaka finns internationella juridiska instrument för att skydda de mänskliga rättigheterna.

Vi fäster stor vikt vid yttrandefriheten, inklusive rätten till fredliga demonstrationer utan inskränkningar. Vi uppmanar därför också demonstranterna att upphöra med våld.

Vi tänker ta upp dessa frågor med Kina, även i våra vanliga samtal om de mänskliga rättigheterna. När det gäller de kommande samtalen om de mänskliga rättigheterna har det också föreslagits att nästa besök i Kina bör gå till Tibet. Den senaste tidens händelser har gjort detta förslag ännu mer relevant.

Jag är medveten om protesterna i förra veckan framför kinesiska diplomatiska delegationer, varav en del blev våldsamma och en del materialskador uppstod och delegationer spärrades av demonstranterna. Detta är naturligtvis beklagligt. Jag har hört att situationen nu är lugnare och jag är säker på att de relevanta myndigheterna i EU:s medlemsstater kommer att skydda de kinesiska delegationerna i enlighet med Wienkonventionen om diplomatiska relationer.

Låt mig slutligen säga något om de olympiska spelen. Vi menar att de olympiska spelen inte är ett politiskt evenemang. Men de bör hållas i en miljö som stämmer med det fredsbudskap som är förbundet med den olympiska andan, och i en atmosfär av yttrandefrihet och mediafrihet.

Vi kommer alla naturligtvis att noga följa händelseförloppet under de följande dagarna och veckorna. Det mest akuta just nu är hur vi, Europeiska unionen, kan arbeta tillsammans för att förmedla ett starkt och enhetligt budskap till de kinesiska myndigheterna och de tibetanska demonstranterna: ett budskap som bidrar till att avsluta våldet och föra de två parterna tillsammans i en verkligt meningsfull dialog.

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Jag har just mottagit ett brev från Dalai Lama där han tackar Europaparlamentet för inbjudan. I det sista stycket ber han mig framföra följande budskap till er:

  Talmannen. − ”Jag vill tacka er personligen och genom er till alla ledamöter i Europaparlamentet framföra min djupa uppskattning för er gest av sympati och stöd i en mycket svår tid för Tibets folk.”

  József Szájer , för PPE-DE-gruppen. – (HU) Mina damer och herrar! De olympiska spelen är en symbol för fred och försoning. Vi, Europas medborgare, måste hålla fast vid våra gemensamma värderingar: respekt för människans värdighet, frihet och de mänskliga rättigheterna. Vii kan inte bara stå tysta vid sidan om medan en regering mördar sina egna medborgare.

Vi kan inte acceptera ett sådant totalt förakt för mänskliga och minoritetsrättigheter. Därför kräver Europeiska folkpartiet (Kristdemokraterna) att de kinesiska myndigheterna genast upphör med våldet och hotelserna mot sina medborgare och mot Dalai Lama, och vi uppmanar dem att inleda en fredlig dialog om försoning och självstyre i Tibet.

Vi anser att Hans helighet Dalai Lama är vår vän och en obestridlig moralisk auktoritet, och vi välkomnar den ansvarsfulla inställning han uppvisar i den nuvarande situationen. Jag välkomnar det ansvarsfulla uttalandet från parlamentets talman Hans-Gert Pöttering om att vi måste utnyttja alla till buds stående medel för att kräva av de motvilliga kinesiska myndigheterna att de stoppar våldet och respekterar mänskliga och minoritetsrättigheter.

Mina damer och herrar, som jag sa tidigare så är de olympiska spelen en symbol för fred och försoning, och det måste de fortsätta att vara. De olympiska spelen är en symbol för mänskliga bedrifter och för de värderingar som binder människor samman, och det måste de fortsätta att vara.

Tror de kinesiska myndigheterna verkligen, och tror vi verkligen, att det är möjligt för världens idrottare att samlas och tävla i lycka och harmoni medan regeringen i landet som står värd för evenemanget samtidigt mördar sina egna medborgare? Tror de kinesiska myndigheterna verkligen …

(Livliga applåder)

Tror vi verkligen, mina damer och herrar, att vi frihetsälskande människor ska kunna skaka hand med ledare som håller en kulspruta i sin andra hand?

Mina damer och herrar, tiden är ännu inte mogen att uppmana till bojkott, det är fortfarande fem månader kvar innan OS börjar. Vi måste emellertid klargöra vår ståndpunkt mycket tydligt, nämligen att vi uppmanar Kinas myndigheter att omedelbart upphöra med sitt maktgalna beteende i Tibet som äventyrar detta stora sportevenemang. De måste upphöra med blodsutgjutelsen, de måste upphöra med att våldföra sig på de medborgerliga rättigheterna – pressfrihet, församlingsfrihet och religionsfrihet – och de måste sluta med sina hotelser mot denne fredens man, Dalai Lama.

. – (EN) Stoppa massakern, stoppa kränkningarna av de medborgerliga rättigheterna, stoppa hoten mot Dalai Lama!

(Applåder)

  Pasqualina Napoletano, för PSE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag hoppas att det blir till nytta att Europaparlamentet gör sin röst hörd angående de tragiska händelserna i Tibet före de europeiska utrikesministrarnas möte.

Det är viktigt att vi först och främst agerar enligt Dalai Lamas önskan om en oberoende kommission i Tibet för att världen ska få veta sanningen och den verkliga omfattningen av denna tragedi. Sedan kommer de otaliga fångarnas situation, rapporterna om försvinnanden, rapporter om att tortyr har använts: vi måste kasta ljus över allt detta.

För det andra, de sista dagarnas förfärliga kris borde göra att världssamfundet försöker få fram en förhandlingslösning som – med vederbörlig respekt för FN-resolutionerna som faktiskt existerar fast ingen bryr sig om dem längre – gör att Tibets folk märker att deras kultur, deras språk och deras religion behandlas med respekt. Av bland annat denna anledning är Dalai Lamas politiska roll oersättlig: han är faktiskt garant för en balans som inte driver den tibetanska frågan så långt som till självständighet, men han är trots det orubblig när de gäller hans folks rättigheter.

Medan det fortfarande finns tid är det av största vikt att lösa upp spänningarna mellan kinesisk nationalism och den tibetanska självständighetsrörelsen. De ord som Dalai Lama yttrade till sitt folk, då han till och med hotade med att avgå, vittnar om riskerna. Om de verkligen vill ha fred måste därför de kinesiska myndigheterna acceptera den politiska roll Dalai Lama spelar och inleda direkta förhandlingar med honom. De senaste dagarnas brutala förtryck kan tyda på att Kina har fattat sitt beslut, och om beslutet genomförs in absurdum kommer det att sluta med en tragedi.

Slutligen vill jag säga följande till Europas regeringar angående de olympiska spelen: låt oss slippa detta spektakel om vem som ska och inte ska resa dit. Dalai Lama har med viss rätt hävdat att det varken är till gagn för den tibetanska saken eller de mer allmänna mänskliga rättigheterna om vi isolerar Kina. Jag tycker det är fel att säga att Dalai Lama inte kan göra annat eftersom det skulle antyda att han hycklar, vilket han har visat att han inte gör. Sådana uttalanden försvagar honom bara.

Vårt budskap till rådet är följande: axla ert ansvar, visa upp en enad front; vi behöver inga utspel utan en sammanhängande och långsiktig politik. Därefter ska vi börja betrakta Kina utan den schizofreni som har gjort att multinationella företag, även europeiska, har motsatt sig utvecklingen av fackföreningsrättigheter, och vi ska skicka ett tydligt budskap till de kinesiska myndigheterna, nämligen att en stor ekonomisk och kommersiell maktfaktor har skyldigheter både i hemlandet och internationellt; det gäller före, efter och också under OS.

  Marco Pannella, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För 70 år sedan – jag har inte kunnat räkna dagarna – förklarade Europa, ett Europa bestående av nationalstater, att det inte kunde och inte tänkte dö för Danzig. Det fega Europa, det antiliberala – fast formellt antifascistiska – Europa, hela detta Europa hade ett gemensamt ansvar för ett av de två mest fruktansvärda krigen någonsin, dessa ärr på mänsklighetens ansikte.

På andra sätt vill vi i dag inte dö för Darfur, vi ville inte dö för Jugoslavien och vi vill inte dö för Tibet. Detta Europa är verkligen ett nationalstaternas Europa. Se på Spinelli med nya ögon och läs Ventotenemanifestet, lyssna till Dalai Lamas ord och ni kommer att förstå att självständigheten, inställningen ”ett fritt Tibet för ett fritt Kina” står för allt som utgör det Europa vi nu håller på att förlora – vårt europeiska hemland, som vi tyvärr återigen håller på att förvandla till ett Europa av nationalstater.

Det måste därför sägas att Javier Solana borde ha tigit – han har redan meddelat ”Jag tänker åka till öppningsceremonin”. En annan viktig punkt är den realism som Dalai Lama och Karma Chophel uppvisar, som visar att vi inte bör ta upp den kritiska frågan om deltagande i OS utan agera genom att inte stödja öppningsceremonin. Vi borde genom Javier Solana säga sic stantibus rebus, vi reser inte, hellre än att fortsätta med detta skamliga spektakel. För ett fritt Kina, ett fritt Europa, ett fritt Tibet!

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tror att vi alla hoppades att Kina, med tanke på de olympiska spelen, skulle visa att landets utveckling inte bara handlade om stor ekonomisk makt och handelsmakt utan också utvecklingen av en nation som kunde inträda i en ny era grundad på respekt för de mänskliga rättigheterna vilka alltför ofta har överträtts, och därmed en nation beredd att erkänna de individuella friheter som folket ännu i dag förnekas.

Kinas kongress har flera gånger de senaste åren talat om nödvändigheten av att skapa ett harmoniskt samhälle, men det har bara varit tomma ord. När det gäller Tibet har ingenting kommit ur det självstyre som garanterades i ett avtal mellan de två parterna om yttrande- och religionsfrihet. Snarare har förtrycket ökat, hundratals människor har dött, hundratals har skadats och munkar såväl som medborgare har försvunnit.

EU måste svara med lämpliga politiska åtgärder för att skarpt fördöma det som har hänt. Om de kinesiska myndigheterna vägrar inleda en konstruktiv dialog med Tibet och omedelbart kasta ljus över de personer som har försvunnit blir det nödvändigt att se över de ekonomiska avtalen och samarbetsavtalen mellan EU och Kina. Politiska dignitärer bör endast närvara vid de olympiska spelens öppningsceremoni om redan dessförinnan de mänskliga rättigheterna har garanterats, handel med organ från de människor som dödats har utretts, de tibetanska munkarna och medborgarna har frigetts och initiativ har tagits till en dialog med Dalai Lama.

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Under tio års tid har Europas ledare deltagit i de olympiska spelen i likgiltighet: sprungit snabbast i jakten på avtal, hoppat så högt som möjligt över de mänskliga rättigheterna och flugit så snabbt som möjligt över förtrycket i Tibet. Detta har pågått i tio år!

Att hålla de olympiska spelen i en diktatur är en politisk handling vare sig vi gillar det eller ej, vare sig lagen gillar det eller ej. Vad ska vi göra i den här situationen? När OS hölls i Tyskland 1936 blev det en politisk handling som vi alla ångrar. Vad ska vi göra i den här situationen?

Först och främst måste EU och alla dess ledare vägra att närvara vid de olympiska spelens öppningsceremoni. Det är en politisk symbol, en politisk handling som vi måste stödja.

(Applåder)

För det andra, de olympiska spelen kommer att hållas. För fyrtio år sedan gjorde afroamerikanerna sin hälsning med knuten näve och att en afroamerikan i dag kanske kommer att bli president i USA är till en del tack vare dessa handlingar vid de olympiska spelen. Det måste vi inse.

(Applåder)

Jag säger därför ”ja” till medborgerliga idrottsmän och -kvinnor: de bör tillåtas att säga vad de vill vid de olympiska spelen. Jag säger ”ja” till medborgerliga journalister: de ska bevaka när idrottsmännen hoppar, springer och simmar men även med vita, röda, svarta och alla andra fanor göra Himmelska fridens torg till en frihetens plats där människor kan säga vad de vill.

För det tredje måste åskådarna vara medborgerliga åskådare: de måste resa till OS för att se sina egna landsman springa, hoppa och simma, men samtidigt utan att vilja se guldmedaljer hänga runt deras halsar och blod på deras skor. Sådan ser verkligheten ut i Peking i dag!

I dag är det Tibets tur och inte bara människorättsaktivister utan också miljöaktivister. I morgon eller övermorgon kommer utslaget för Hu Jia och vem vet vilken dom han kommer att få. Varför? Därför att han var människorättsaktivist och miljöaktivist. Därför att ordning råder i Peking. Hundratals arresteringar har skett där. I egenskap av De gröna vill vi att alla som reser till Peking– jag säger detta precis som det sades för 40 år sedan – ska härja runt där, tala, säga ”ja” till OS men också ”ja” till friheten, och säga att Kina måste förstå, annars kommer de att ångra att de någonsin ville stå som värdar för OS. Om ordning råder i Peking, om alla är tysta, om hela världen agerar som den internationella olympiska kommittén, då innebär det seger för diktaturen i Pekingoch i Tibet. Om folket talar ut, om vi tillåter ocensurerad tillgång till Internet, kan jag säga att det blir ett stort ögonblick för de olympiska spelen, för idrotten och för demokratin, eftersom idrott och demokrati måste gå hand i hand – annars är det ingen mening med att hoppa, springa och simma.

(Applåder)

  Vittorio Agnoletto, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Skyddet av de mänskliga rättigheterna i Kina börjar och slutar inte med OS. Vi inväntade inte OS för att uttrycka vårt kraftiga fördömande av den kinesiska regeringens underlåtenhet att respektera mänskliga rättigheter och demokratiska garantier.

Jag minns att vi nyligen här i parlamentet röstade emot förslaget från höger och från de konservativa att upphäva embargot för vapenförsäljning till Kina. Även då var bakgrunden till kravet att många västerländska regeringar inte ville förstöra sitt förhållande till Peking. Samma motiv gjorde nyligen att president Bush plockade bort Kina från listan över de länder som begått de mest allvarliga överträdelserna mot de mänskliga rättigheterna. Tyvärr måste vi inse att det gamla latinska ordspråket pecunia non olet (pengar luktar inte) fortfarande är väldigt populärt hos våra regeringar.

Den enda vitsen med att bojkotta OS vore om västvärlden verkligen var beredd att respektera de mänskliga rättigheternas plats i första rummet i internationella relationer, men i så fall skulle EU inte bara ha motsatt sig tanken på att hålla de olympiska spelen i Kina – man skulle långt tidigare ha infört en demokratisk paragraf om ”iakttagande av de mänskliga rättigheterna” som ett bindande villkor i handelsavtalen med detta land. Inget av detta har hänt och målet är fortfarande att skydda de stora västerländska multinationella företagens intressen. Värdet av handeln mellan USA och Kina uppgår till 167 miljarder US-dollar, och mellan EU och Kina till 190 miljarder US-dollar. 24 miljoner kinesiska arbetare är anställda av utländska franchisetagare.

Det är anledningen till att världens största makter menar att de bör förlita sig på Kina som en livlina för sina ekonomier och tolerera landets kränkningar av grundläggande rättigheter. Kinesiska kapitalister var övertygade om att flera års snabb ekonomisk tillväxt skulle dämpa separatisternas krav men så har inte blivit fallet, främst därför att Kina inte brytt sig om att fråga tibetanerna om vilken sorts ekonomisk tillväxt de föredrar.

Men Tibet är absolut inte det enda exemplet på Kinas överträdelser mot de mänskliga rättigheterna. Vi kan dagligen bevittna hur flera populära tidningar och internationella webbsidor stängs ner, en tilltagande diskriminering av gästarbetare från landsbygden, av vilka tusentals t.ex. utesluts från sjukförsäkring, hur tusentals medlemmar i protestantiska, katolska och inofficiella kyrkor fängslas och torteras, för att inte nämna förtrycket av Uyghurfolket, tvångsarbetslägren och dödsstraffet, som fortfarande i stor utsträckning tillämpas för omkring 68 icke våldsrelaterade ekonomiska brott.

Symboliska handlingar i all ära men det enda de kan uträtta är att lugna våra samveten. Vi är övertygade om att de månader som återstår innan OS börjar är ett utmärkt tillfälle för världssamfundet, och speciellt för EU, att tvinga regeringen i Peking– inte bara diplomatiskt utan genom specifika handelsrelaterade initiativ – att frige alla som har arresterats, garantera oberoende media tillträde till Tibet, öppna förhandlingar med både Tibets parlament i exil och de politiska rörelser som leder protesterna på platsen, för att nå en fredlig, diplomatisk och enad lösning som respekterar det tibetanska folkets rättigheter och val.

  Patrick Louis, för IND/DEM-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! I några timmar nu har det framförts i den officiella kinesiska propagandan att situationen i Tibet är under kontroll igen. Detta uttalande döljer, som vi vet, ett blodigt undertryckande.

De europeiska myndigheternas reaktion är dubbelt förfärande. För det första: visserligen välkomnar vi att president Sarkozy börjar skärpa tonen alltmer och inte utesluter en bojkott av de olympiska spelen, men hans utrikesministers inställning kan sannerligen ifrågasättas. Bernard Kouchner har vid flera tillfällen använt uttrycket ”våra kinesiska vänner”. Vet han om att denna blodiga diktatur trampar på mänskliga rättigheter och hotar den tibetanska nationella identiteten? Vet han hur många politiska fångar det finns, däribland den yngste i världen, Panchen Lama? Vi måste fråga oss om det fortfarande är rätt för honom att tala om mänskliga rättigheter å landets vägar.

Alltsedan Han-dynastins tid har kineserna trott sig vara överlägsna resten av världen. Den kommunistiska regimen har ökat denna attityd ytterligare genom att förespråka en ideologi som undertrycker alla individuella och sociala behov, och i synnerhet alla nationella behov.

I Asien såväl som i Europa är imperier och etnicism nationens fiender. Det är det andra skälet till min förfäran. De europeiska ledarna gör sig skyldiga till en vänta och se-attityd till den tibetanska krisen; de som utan att tveka erkände Kosovos självständighet för några veckor sedan. Genom att tvinga fram fullständig, enkel och omedelbar självständighet för denna serbiska provins, hemmet för Serbiens historiska och andliga vagga, riskerar européer och amerikaner att provocera fram allvarliga reaktioner och utveckla en inkonsekvent utrikespolitik. Den politik som förts i fallen Kosovo och Tibet ger intryck av oacceptabla ”dubbla standarder”, vilket förstör allmänhetens förtroende för diplomatiska handlingar.

Sammanfattningsvis, om vi inte tar hänsyn till nationellt kulturarv och nationella traditioner, om vi inte ser till att människors rättigheter behandlas rättvist, riskerar vi att få se hur våra proklamationer om mänskliga rättigheter blir till tomma besvärjelser utan mening. Därför säger jag: leve de fria nationernas Europa, leve det fria Tibet och leve en värld av fria nationer!

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! För 113 år sedan skrev den berömde franske socialisten Jean Jaurès att kapitalism för med sig krig, så som moln för med sig oväder. Personligen skulle jag vilja säga att kommunism för med sig förtryck lika säkert som moln för med sig regn. Under 60 år, alltsedan Maos tid, har Kina varit slav under en av de mest fruktansvärda diktaturerna i mänsklighetens historia. Ändå beundrades och prisades Mao entusiastiskt av en stor del av den europeiska intelligentian, inklusive de dåvarande trollkarlslärjungarna som nu är den franske ministern Bernard Kouchner, filosofen André Glucksmann, och många andra maoister. Detta borde ha varit nog för att ge dåligt anseende åt den revolutionära verksamheten under 1968.

Ja, herr Cohn-Bendit, på 1960- och 1970-talen var det inte särskilt många av oss som sa emot era dåvarande vänner och deras revolutionära tänkande, och förkastade hur det asiatiska folket förslavades av marxismen som era vänner höjde till skyarna. I dagsläget har nätet dragits åt ur en ekonomisk synvinkel sett, och de framsteg som gjorts på kort tid av kineserna, ett av världens mest intelligenta och arbetsamma folkslag, har bidragit till att maskera den politiska verkligheten: att det fortfarande är en diktatur. Där finns ingen frihet, inga verkliga val som är representativa för befolkningen, inget självständigt rättssystem, och det pågår förföljelser, fängslanden och avrättningar av politiskt, intellektuellt eller religiöst oliktänkande.

Liksom mongolerna i Yttre Mongoliet, uigurerna och det turkmenska folket i Xinjiang, lider Tibet av ett förtryck som försöker att förstöra dess identitet. Men allting skiljer denna identitet från Kinas: folket, språket, skriftsystemet, traditionerna, andligheten. I Tibets fall handlar det tyvärr inte bara om militär ockupation och politiskt förtryck; det handlar också om invandring. Ni protesterade tidigare när Kosovo nämndes, men frågor så skilda som Kosovo och Tibet har något gemensamt: de är invandringspolitikens följder för den infödda befolkningen. Dessa följder är fruktansvärda, men än värre är att vi inte bara låtsades att denna verklighet inte existerade, vi lät dessutom samma process inledas i många delar av vårt eget territorium.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det brutala sätt som de tibetanska protesterna slogs ner på nyligen är knappast överraskande, med tanke på Folkrepubliken Kinas långa historia av att fullständigt ignorera mänskliga rättigheter och demokratiska friheter. Vi här uppmanar förstås myndigheterna i Peking att utöva största möjliga återhållsamhet och att respektera det tibetanska folkets kulturella självstyre och unika levnadssätt, samt att sluta svartmåla Dalai Lama.

Kina har en beklaglig historia av att avrätta fler människor än på någon annan plats i världen, inklusive för så kallade ekonomiska brott. Landet förtrycker icke-registrerade religiösa minoriteter och tror på statlig censur, inklusive av Internet, vilket Google skamligt nog har medverkat till. Trots detta innebär Kinas ekonomiska makt och globala betydelse i säkerhetssammanhang att EU-ledare, till exempel Storbritanniens premiärminister Gordon Brown när han nyligen besökte Peking, är motvilliga att ta upp dessa frågor med myndigheterna av feghet och rädsla för att äventyra utländska investeringar. Det finns emellertid många – här i parlamentet och på andra ställen – som förståeligt nog nu uppmanar till bojkott av invigningsceremonin vid de olympiska spelen i Peking, eller rent av till fullständig bojkott av själva spelen.

Desto mer förvånande, enligt min åsikt, är västvärldens dubbla standarder. Förra månaden erkände många EU-stater samt USA ensidigt Kosovos självständighet. Man ignorerade internationella lagar och hänvisade till humanitär intervention, och stympade därmed Serbien. Däremot förblir vi i västvärlden trogna ”Ett Kina”-politiken utan att ifrågasätta den. Vi ignorerar det demokratiska Taiwans rätt till självbestämmande eller ens till att gå med i FN, trots att Taiwan i praktiken är ett självständigt land och aldrig har styrts av Folkrepubliken Kina.

Om jag får tala för mig själv, och inte för min grupp eller för mitt nationella parti: en kritisk granskning av ”Ett Kina’”-politiken vore väl ändå ett betydligt mer effektivt sätt för EU att signalera vårt ogillande till den brutala kommunistiska diktaturen i Kina.

  Józef Pinior (PSE). – (EN) Herr talman! Sedan den 10 mars har demonstrationer utan tidigare motstycke inträffat i Tibet och i minst tre kinesiska provinser, samt i Peking.

Den kinesiska regeringen hävdar att 18 civila och en polis dödades, och att sammanlagt 623 personer skadades under protesterna i Lhasa 12 mars. Tibetanska exilgrupper har rapporterat att minst 800 personer dog under protesterna. Economist-korrespondenten som var i Lhasa när upploppen bröt ut rapporterade om omfattningen av förstörelsen och våldet.

Först av allt – som Human Rights Watch helt riktigt kräver – borde Europaparlamentet uppmana den kinesiska regeringen att häva sin avspärrning av alla tibetanska områden: tillåta media fullt tillträde; redogöra för de saknade och döda från månadens protester; offentliggöra namn på alla individer och på vilken plats de hålls arresterade; och genast ge tillträde till fristående övervakare, som kan utreda om de arresterade torteras eller behandlas illa.

För det andra uppmanar vi den kinesiska regeringen att inleda en konstruktiv dialog med Dalai Lama. Tibetanerna och Dalai Lama själv behöver också tänka över frågan om säkerheten och framtiden för Han-kineserna i Tibet.

Min sista punkt är att det nu vilar ett stort ansvar på alla internationella aktörer i den nuvarande situationen – särskilt på olympiska spelens fackeltågssponsorer, som Coca-Cola, Samsung och Lenovo – att inte associera sig med den mycket repressiva situationen i regionen.

  Dirk Sterckx (ALDE). – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Ni har båda helt riktigt påpekat att mänskliga rättigheter aldrig varit helt och hållet en inrikes fråga. Var mänskliga rättigheter än kränks, måste vi i Europaparlamentet protestera mot sådana kränkningar och framföra våra anklagelser i vartenda fall. Det är därför bra att vi har goda relationer, så väl ekonomiska som politiska, med de kinesiska myndigheterna. Nu måste vi utnyttja dessa relationer – genom er, herr talman, och genom varje delegation som åker till Kina, varje parlamentarikerkommitté eller delegation som min som upprätthåller relationerna med Kina.

Vi måste först och främst använda våra relationer med Kina för att se till att pressen kan sköta sitt arbete och förse oss med pålitlig information från Tibet. Jag vill också uppmana er, fru kommissionsledamot, att skicka folk från vår delegation i Peking till Tibet så snart som möjligt, att om möjligt redan i dag göra en förfrågan om att skicka en delegation dit. De behöver åka till Lhasa för att se hur allt står till där, vad som händer med människor som arresterats och vad som sker i de avspärrade klostren. Ni har personer tillgängliga i Peking. Gör denna förfrågan och låt oss veta vad som händer, så att vi kan få reda på vad som pågår på plats.

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! Tibet är bara en liten bricka i ett mycket större spel. För närvarande stöder Kina medvetet varenda auktoritär regim i världen, från Myanmar till Vitryssland och Sudan. Kinesiska ideologer har inte gjort någon hemlighet av att de vill erbjuda världen ett alternativ till den liberala och demokratiska vägen till utveckling. Att Kina har blivit ett epicentrum för auktoritärt styre är inte bara ett regionalt problem för Tibet, Taiwan eller det uiguriska folket. Detta epicentrum för auktoritärt styre gör sig allt tydligare hört i världen, på Europas och Förenta staternas bekostnad.

Detta är därför det sista tillfället att avvika från den passiva politiken. Alla europeiska regeringar bör agera samstämmigt och bojkotta invigningen av de olympiska spelen. Spelen måste leda till den kinesiska politikens fall – annars kommer de att leda till hela den fria världens fall.

  Thomas Mann (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Den kinesiska militärens brutala agerande mot tibetanska demonstranter har resulterat i mer än 1 000 skadade, och runt 100 döda – tror man – bland tibetanerna. Chockerande bilder har kommit fram i ljuset trots nyhetsstoppen och utvisningen av journalister. Det är helt uppenbart att Kina är långt ifrån något lämpligt värdland för olympiska spelen. Faktum är att ett av villkoren för valet av Peking som plats för spelen – respekt för mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter – inte har uppfyllts.

Men ännu en gång har IOK:s ordförande Jacques Rogge avstått från att ge röst åt någon kritik mot situationen. Vid tändandet av den olympiska elden i Aten – liksom för ett år sedan i sitt tal vid Himmelska fridens torg – underlät Jacques Rogge ytterligare en gång att säga något alls om den aktuella situationen. Idrottarna har förstås förberett sig inför spelen, och deras ansträngningar bör inte vara förgäves. Hans-Gert Pöttering hade helt rätt när han beskrev en bojkott som den sista utvägen om kineserna inte genomför stora förändringar i tid till augusti.

Som ordförande för Europaparlamentets tvärpolitiska grupp Tibet Intergroup stöder jag helt denna ståndpunkt. Jag vill uttrycka min tacksamhet för den solidaritet som visats så tydligt i dag. Jag hoppas även att våra idrottare, som är ansvarsfulla vuxna människor, inte kommer att tveka att tala ut när som helst, och att de kommer att utnyttja runt 20 000 journalisters närvaro. Naturligtvis erbjuder de olympiska spelen politiska valmöjligheter. Kanske alla idrottare kunde bära ett svart band som tecken på sorg.

Kineserna har gjort en felbedömning: vi européer kommer inte att blunda. Europaparlamentet, som förkämpe för mänskliga rättigheter, talade genast ut. Det slovenska ordförandeskapet framförde faktiskt sin protest i går, vid FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Fru Ferrero-Waldner, jag vill att Europeiska kommissionen anordnar ett särskilt sammanträde inom ramen för dialogen mellan EU och Kina. EU-observatörer måste sändas till Tibet utan dröjsmål för att få en objektiv uppfattning om situationen där.

I Kina finns det inte bara hårdföra politiker, och det finns inte bara nationalister. Jag sätter mitt hopp till de förnuftiga människorna, som är väl medvetna om att det inte finns någon väg framåt utan tibetanernas kulturella och religiösa identitet. Det finns inget alternativ till Dalai Lamas fredliga väg. Bara på det sättet kan en olympisk anda alls utvecklas.

(Applåder)

  Adrian Severin (PSE). – (EN) Herr talman! Kärnfrågan i den aktuella krisen i Tibet handlar inte bara om förtryck, utan också om separatism. Våldet i Tibet just nu handlar inte bara om mänskliga rättigheter, utan också om maktfördelning. Bristen på insyn är beklaglig, liksom de provokativa åtgärderna är manövrer. Naturligtvis måste vi uppmana de kinesiska myndigheterna att hantera situationen med respekt för mänskliga rättigheter och på ett civiliserat, öppet och proportionerligt sätt.

Samtidigt måste vi också erkänna att Kina, liksom vilken stat som helst, har rätt att vidta rimliga åtgärder för att skydda sina medborgares liv, frihet och egendom, samt allmänhetens intressen.

Det finns inga tvivel om att Kina inte är organiserat i enlighet med europeiska principer och värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter. Man kan dock inte förneka att Kina har öppnats upp i en kinesisk evolutionsprocess som börjar närma sig vissa av våra värderingar. Det är vår rätt och vår skyldighet att uppmuntra denna process och att insistera på respekt för mänskliga rättigheter, inklusive kulturella rättigheter och skydd för kulturell identitet överallt i Kina, inte bara i Tibet.

Vi bör även stödja demokratiska friheter mot såväl envälde som teokrati. När vi gör det bör vi dock tänka på att överdrivna påtryckningar mer sannolikt kommer att bromsa reformerna än skynda på dem. Nu bör vi uppmana alla berörda parter att inte göra mänskliga rättigheter till gisslan för geostrategiska agendor, eller göra de olympiska spelen till gisslan för politiska ambitioner.

Olympiska spelen bör vara ett väl använt tillfälle för oss att tala om fred, frihet och mänsklig värdighet i hela världen, framför allt i Kina.

  Bronisław Geremek (ALDE). – (FR) Herr talman! Brottet i Tibet är likvärdigt med ett brott mot den europeiska andan och tanken. Tystnad är ett brott i vissa situationer. Jag är glad att era ord i dag har brutit EU:s tystnad och gör det möjligt för mig att vända mig till er. Det polska folket har erfarenhet inte bara av att kämpa för frihet, utan också av rundabordssamtal, som blev ett verktyg i denna kamp. Jag uppmanar er att ta initiativ till rundabordsförhandlingar som för samman vinnarna av Nobels fredspris, företrädarna för Tibet och Tibets andliga ledare, Dalai Lama, kring er. Ni kunde bjuda in talmannen för den kinesiska folkkongressen och de kinesiska myndigheterna. Denna gest skulle visa god vilja och skulle kunna sätta i gång den nödvändiga dialogen och debatten. Jag tror att parlamentet tackar er för era ord här i dag. De skulle också tacka er för ett nytt initiativ, ett initiativ för dialog och fred.

(Applåder)

  Talmannen. - Tack, herr Geremek. Jag ska ta upp frågan med presidiet och talmanskonferensen. Det är inte något jag kan besluta om på egen hand, så jag ska lägga fram det för dem.

  Marcin Libicki (UEN). – (PL) Herr talman! I dag debatterar vi nästa steg i utrotningen av den tibetanska nationen. Tibet har aldrig varit en del av Kina på permanent basis. Det tibetanska folket levde avskilda från resten av världen, och har i stort sett alltid varit självständiga. Jag måste säga att uttalandena från rådets och kommissionens företrädare, där båda sidor uppmanades att inleda en dialog, är beklagliga, eftersom de förväxlar offret med gärningsmannen, som ofta varit fallet den senaste tiden.

Jag välkomnar ert förslag att arrangera en bojkott av OS-invigningen, och jag uppmanar andra att agera enligt ert exempel. Jag vill påpeka att det i punkt 5 i ingressen till den olympiska stadgan fastslås att varje form av diskriminering strider mot den olympiska rörelsen. Eftersom vi inte kan utesluta Kina från den internationella olympiska rörelsen, borde vi därför göra vår ståndpunkt klar genom en bojkott.

  Edward McMillan-Scott (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Den olympiska elden må ha tänts förra helgen, men den olympiska andan dog på gatorna i Tibet.

Den dödades av den mest repressiva regimen i världen. Kina sponsrar folkmordet i Darfur, folkmordet på religiösa grupper i Kina, och nu senast folkmordet i Tibet. För politiker med principer är frågan inte längre om man bör bojkotta OS, utan vilken sorts bojkott som bör genomföras.

Efter mitt senaste besök i Kina i maj 2006 arresterades, fängslades och i vissa fall torterades alla som jag hade kontakt med – före detta fångar, reformister och så vidare. Jag tänker på Gao Zhisheng, på Hu Jia, på Sao Dong och andra. Detta är det verkliga Kina. Därför efterfrågade jag då en debatt inom EU om en bojkott av OS.

Denna debatt visar att den fria världen, som mina kolleger har klargjort, inte kan och inte bör skaka hand med mördare. Som parlamentets talman så modigt har sagt, är det inte bara frågan om att inte närvara vid invigningen av de olympiska spelen. Det finns större frågor att besvara om de olympiska spelens själva natur. I den olympiska stadgan, artikel 1, talas det om universella grundläggande etiska principer. 2001, när kineserna tackade ja till de olympiska spelen 2008, åtog de sig att genomföra reformer. Ingenting har gjorts. Europaparlamentet efterfrågade – enhälligt – i en resolution i december att IOK skulle göra en bedömning av Kinas reformframsteg. Ingenting har gjorts.

IOK måste höja rösten. Parlamentet har satt i gång en debatt som kommer att genljuda jorden runt, och jag tackar talmannen för att han inlett den.

  Talmannen. − Vi ska snart börja med ”fånga talmannens blick”, men minister Janez Lenarčič måste gå så jag måste be honom att uttala sig kortfattat återigen.

  Janez Lenarčič, tjänstgörande rådsordförande. − (SL) Tack så mycket, herr talman, för att ni låter mig uttala mig. Jag vill också tacka parlamentets ledamöter för de åsikter, förslag och initiativ som har lagts fram under denna debatt. Som Pasqualina Napoletano och andra nämnde kommer utrikesministrarna att sammanträda informellt i slutet av denna vecka. Det kommer då att ges tillfälle att diskutera Tibet, som var ämnet för dagens debatt i denna kammare, och era åsikter, förslag och initiativ kommer att vara mycket användbara.

Parlamentsledamöternas åsikter och ståndpunkter kommer att beaktas i så hög grad som möjligt. Jag bör betona att rådet kommer att sträva efter ett gemensamt uttalande. Ordförandeskapet kommer att försöka se till att uttalandet blir klart och tydligt. Rådet kommer att vara tydligt när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna, förkastandet av våld från alla sidor och kommer att stödja åsiktsfriheten, däribland rätten till fredliga demonstrationer.

Som jag sade inledningsvis kommer vi att främja en dialog mellan de kinesiska myndigheterna och Dalai Lama eller hans företrädare. Vi kommer att upprätthålla kontakterna med våra kinesiska motparter angående tillstånd för internationella journalister att besöka Tibet. Jag har redan nämnt idrottsministrarnas uttalanden om de olympiska spelen. De sade inget om öppningsceremonin. Andra ministrar kommer kanske att ta upp denna fråga i sinom tid. Jag vill upprepa att de olympiska spelen i Kina kommer att ses som ett tillfälle att främja de mänskliga rättigheterna.

  Talmannen. − Tack så mycket, herr minister! Det vore bra om ni meddelade utrikesministrarna om hur situationen speglas i vår diskussion och sinnesstämningen här i Europaparlamentet. Tack för att ni deltog här i dag..

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Den hundratals år gamla olympiska traditionen går hand i hand med idén om fred och icke-våld. Det är därför skamligt att man i landet som står värd för de olympiska spelen om några månader skjuter på folk och dödar dem som offentligt uttrycker sina åsikter som medborgare. Det var bra att denna situation fördömdes ordentligt i kammaren i dag under debatten som nu närmar sig sitt slut. Jag vill särskilt gratulera Europaparlamentets talman för hans mycket kraftfulla uttalande.

Samtidigt vill jag att ni uppmärksammar att man även i vårt grannland Vitryssland använder våld för att stoppa fredliga demonstrationer och arresterar deltagare. Som tur är har man inte använt några vapen. Jag anser att vi måste klargöra att vi fördömer händelserna i Minsk lika kraftfullt som vi fördömer dem i Tibet.

  Cornelis Visser (PPE-DE). – (NL) Den senaste tidens våldsamheter i Tibet har återigen gjort oss uppmärksamma på det tibetanska folkets situation. Situationen när det gäller saknade personer och de döda eller skadade är mycket oklar. Kina måste tala klarspråk och låta internationella organisationer och media besöka området.

I sommar kommer de olympiska spelen att hållas i Kina. Spelen står för fred och respekt. Spelen är en enastående möjlighet för det kinesiska folket att komma i kontakt med idrottsliga och kulturella värderingar från resten av världen. Idrottsmännen har en viktig roll att spela här. Staterna bör inte vid denna tidpunkt blanda sig i idrottsmännens deltagande i spelen. Idrottsmännen kan och måste fatta besluten själva.

Å andra sidan kan politiker välja att inte delta i öppningsfestligheterna. Jag stöder Europaparlamentets talmans idé att möjligen bojkotta öppningsceremonin. Det är nödvändigt att medlemsstaterna handlar gemensamt i detta sammanhang. Europaparlamentet måste ta initiativet.

  John Purvis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag kan väl inte precis säga att jag planerade att resa till Kina i sommar, men nu är jag helt säker på att jag inte kommer att åka dit. Jag föreslår dessutom till mina medeuropéer, däribland våra besökare på läktaren och alla mina kolleger här, att vi sprider budskapet att det vore bättre att stanna i Europa i sommar.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE). – (PT) Jag välkomnar också diskussionen och kommentarerna om denna fråga. Jag anser att vi inte ska hålla tillbaka en enda anklagelse eller ett enda krav på respekt för grundläggande fri- och rättigheter. Jag måste också därför uttrycka min solidaritet med Tibet, med det tibetanska folket och med Dalai Lama, vars ord återigen visar på den rätta vägen framåt. Jag måste dessutom uttrycka min solidaritet med det kinesiska folket som kämpar för frihet varje dag tillsammans med Himmelska fridens torgs söner och döttrar.

Jag är emellertid inte för en bojkott av de olympiska spelen. Jag skulle föredra en tydligare och mer bestämd handelspolitik, eftersom det är här vi måste agera, inte på bekostnad av idrotten och förbindelserna mellan folk som försöker främja mänskliga rättigheter och frihet. Det är detta vi vill.

Jag stöder politiska åtgärder, t.ex. att politiker inte kommer till öppningsceremonin. Jag anser emellertid att vi måste fortsätta kämpa och utöva påtryckningar på Kina så att det blir öppnare, i stället för att uppmuntra landet att isolera sig. Jag tror att dessa olympiska spel kommer att öka världens kännedom och driva fram skälen till mänskliga rättigheter, Tibet, Darfur och alla dem som kämpar för frihet och fred i världen.

  Milan Horáček (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Kina har överträtt de mänskliga rättigheterna med råge i Tibet i åratal. Närhelst en kommunistisk diktatur får slut på idéer skickar man sina stridsvagnar och trupper. Jag lärde mig själv denna hårda läxa för 40 år sedan i Prag och nu ser vi att samma sak händer i Lhasa. Kampen för frihet och demokrati i Tibet, i Kina, i Myanmar och på andra håll fortsätter. Vi måste använda alla till buds stående medel, kanske t.o.m. en tillfällig bojkott av de olympiska spelen. Vi uppmanar även rådet att till sist utse ett särskilt EU-sändebud till Tibet. Länge leve det fria Tibet!

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det sätt på vilket de kinesiska myndigheterna hanterar krisen i Tibet är bevis på att regeringen i Peking är ovillig att ändra sin brutala politik gentemot minoriteter. Det är fegt och oärligt att säga att Dalai Lama stöder upproren. Jag är stolt över er, herr talman, för att ni modigt uttrycker en tydlig moralisk ståndpunkt i den tibetanska frågan och i dag förklarar vår ovillkorliga solidaritet med det tibetanska folket.

På tal om de olympiska spelen tycker jag att det är på sin plats att påminna sig om att det är sju år sedan, dvs. i juli 2001, detta parlament drog slutsatsen att Kina ”på ett uppenbart sätt misslyckas med att upprätthålla universella mänskliga, medborgerliga och politiska rättigheter” och ”att denna negativa historia och förtrycket i Tibet … gör att det är olämpligt” att Kina blir värdland för de olympiska spelen 2008. Tråkigt nog har verkligheten visat riktigheten i denna slutsats.

Jag uppmanar kommissionen och rådet att uppvisa samma mått av solidaritet med Tibet som har uppvisats i dag i denna kammare.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (EN) Herr talman! Vi kan inte blunda för dödandet i Tibet och Kinas försök att dölja omfattningen av det. Vi kan naturligtvis inte heller stödja det rasistiska våldet mot Han- och Hui-folken som exploderade i Tibet och närliggande kinesiska provinser, på samma sätt som vi inte stöder de rasistiska uttalandena mot tibetaner från kinesiskt håll.

Men vi bör alla, däribland det kinesiska folket, förstå varför tibetanerna reagerade med våld trots Dalai Lamas fredliga inställning. Detta utbrott beror på de förödmjukelser som har pågått länge, den smärta och de grova överträdelser av mänskliga rättigheter som tibetanerna har fått utstå i Tibet, där de håller på att bli en minoritet till följd av den kinesiska regeringens aggressiva politik.

Vi vill se mänskliga rättigheter och friheter i Tibet lika mycket som i Kina, där så många har fängslats bara för att de har vågat uttrycka sina åsikter – t.ex. Hu Jia, strax efter att han uttalat sig här i parlamentet i november i fjol. Eftersom jag är engagerad stöder jag inga bojkotter av de olympiska spelen i Peking. Det skulle bara vara för bekvämt för dem som fortsätter att räkna med världens likgiltighet att fortsätta förtrycka kineserna och tibetanerna. Det är i stället en uppgift för oss alla, som världsmedborgare, att se till att spelen i Peking blir ett verkligt OS för mänskliga rättigheter, för frihet i Tibet och för frihet i Kina.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) På samma dag som de första delvis fria valen ägde rum i Polen, dvs. den 4 juni 1989, körde stridsvagnar mot studenter som demonstrerade på Himmelska fridens torg. Regimen som var ansvarig för dessa händelser handlar med sina egna medborgares organ. Den mördar just nu tibetaner. Jag kan inte förstå att Kina tilläts organisera de olympiska spelen. Jag stöder begäran att organisera en observatörsdelegation till Tibet.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Den senaste tidens händelser i Tibet har varit fruktansvärt motbjudande och vi fördömer dem på samma sätt som vi bör fördöma många andra inhumana handlingar av den totalitära regimen i Kina.

Men samtidigt som vi fördömer dem handlar vi för miljarder euro med Kina. Ingen i kammaren i dag har sagt att vi bör vidta åtgärder för att skada den kinesiska totalitära regimen där den känner mest smärta, dvs. i ekonomiskt avseende. Kommissionsledamoten här har tidigare i detta parlament försvarat ståndpunkten att vi inte bör vidta några sanktioner mot Kina.

Låt oss alltså inte ta kål på den olympiska andan. Låt oss inte förstöra den, utan låt oss i stället försöka förstöra diktaturen i Peking och sluta köpa kinesiska varor om vi vill göra något konkret.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Jag har påpekat i flera år att vi inte får blunda för grova överträdelser av mänskliga rättigheter i Kina, oavsett våra ekonomiska mål. Tibet är toppen på det kinesiska isberget.

Jag stöder fullständigt vår talman Hans-Gert Pötterings uppfattning att det är berättigat att bojkotta de olympiska spelen om Kina fortsätter med sitt kulturella folkmord av det tibetanska folket. De europeiska politikerna bör uttrycka sitt missnöje med den kinesiska politiken genom att inte närvara vid öppningsceremonin.

Politik handlar om symboler och yttringar och detta vore en passande yttring för europeiska politiker, presidenter och statsministrar. Inte bara för mig personligen, utan även för många européer kommer detta att vara ett test som visar om EU behandlar mänskliga rättigheter som en transnationell fråga och ett ämne som berör oss alla, eller om det kommer att specialbehandla Kina. Jag stöder verkligen idén att skicka våra egna observatörer till Tibet.

Låt mig göra ytterligare en liten kommentar: jag gillar inte att vi i dagsläget varken kan hissa den tibetanska flaggan fritt eller ta med den till någon aktivitet som har koppling till de olympiska spelen. Den olympiska idén är grundad på renheten hos den idrottsliga andan och denna anda är verkligen inte förenlig med tystnaden från andra länder under spelen om det faktum att det organiserande landet brutalt förtrycker det tibetanska folkets rättigheter.

  Lasse Lehtinen (PSE). – (FI) Herr talman! De olympiska spelen 2008 är en unik möjlighet för EU att inleda en diskussion om händelserna i Tibet och de universella humanitära värderingar som Förenta nationerna har kommit överens om.

Man måste pressa Kina att hålla de löften som man har gett i utbyte mot att få vara värd för de olympiska spelen. Kina måste låta FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna besöka Tibet för att genomföra en grundlig och opartisk undersökning av händelserna där. De aktörer som deltar i utvecklingssamarbete såväl som den internationella pressen måste garanteras tillträde till Tibet. Kinas medborgarrättsaktivister måste tillåtas handla utan att riskera att bli arresterade.

Nu finns det också en möjlighet att stödja den goda icke-våldsamma kampen från den tibetanska ledarens och hans landsflyktige andlige ledares sida för att bli självständiga. Kina kommer att bli mer villigt att lyssna på oss just nu än någonsin tidigare före eller efter de olympiska spelen. Vi bör inte utesluta möjligheten till en bojkott om det främjar våra syften.

  Helga Trüpel (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! De olympiska spelen är alltid ett stort idrottsevenemang, men också alltid en politisk händelse, både för IOK och i detta fall också för Kina, på grund av de löften som gavs av kineserna i samband med spelen, dvs. att de skulle respektera de mänskliga rättigheterna och garantera ett bättre miljöskydd. Jag menar att de ännu inte har uppfyllt något av dessa löften. Saken är den att situationen för de mänskliga rättigheterna har försämrats allvarligt och vi måste beakta detta. Av detta skäl anser även jag att EU:s medlemsstater inte bör sända sina stats- och regeringschefer till öppningsceremonin.

Vi måste emellertid gå ännu längre. Vi måste föra en genuin EU-politik för Kina. Det är omöjligt att genomföra ett strategiskt partnerskap fullt ut samtidigt som dessa omfattande överträdelser av de mänskliga rättigheterna äger rum, så jag vill att vi fortsätter dialogen men konfronterar kineserna med deras handlingar och inte tillåter något hyckleri. Detta innebär att, när t.ex. Angela Merkel träffar Dalai Lama, Nicolas Sarkozy inte bör resa till Kina för att sälja TGV och kärnkraftsanläggningar utan att någon gång nämna orden ”mänskliga rättigheter”.

Den måttstock som vi, som européer, måste använda när vi mäter våra resultat är vår människorättsdimension, även i samband med våra förehavanden med Kina..

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att vi inte bara måste hjälpa Dalai Lama att säga ”nej”, då han tydligt har gjort detta, men också att säga ”ja” då han har gjort detta.

Han har sagt nej till oberoende, han har sagt ja till självständighet, och det är med detta förslag han bör få hjälp. Han har sagt nej till våld, han har sagt ja till icke-våld, vilket innebär ett aktivt handlande och kan omfatta kollektiva åtgärder: det är en strategi som kräver kunskap och en oberoende internationell undersökning för att ta reda på vad som verkligen hände och vad som händer i Tibet. Han har sagt nej till en bojkott av de olympiska spelen, men ja till allt som kan göras för att använda detta som en möjlighet för världssamfundet att göra sin politiska röst hörd till stöd för de mänskliga rättigheterna.

Talman Karma Chophel, som kommer att besöka oss i utskottet för utrikesfrågor, har också talat om behovet av att alla tar tillfället i akt och visar sitt stöd för det tibetanska folket och för alla förtryckta folk i Kina: Uyghurfolket, mongolerna och andra. Xavier Solana var därför utan tvekan för snabb – som rådet också har sagt – att visa sin ståndpunkt, genom att uttrycka sin avsikt att närvara, utan att ha fått klartecken från rådet och utan att ha hört Europaparlamentets åsikt.

  Christopher Beazley (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag hade turen att få närvara som åskådare vid de olympiska spelen i München dagen innan de tragiska morden på idrottsmännen ägde rum. Jag vet hur hårt Tyskland har försökt – och har lyckats med – att utplåna minnet av de olympiska spelen i Berlin. Jag kommer naturligtvis också ihåg de olympiska spelen i Förenta staterna då en del av de framgångsrika amerikanska idrottsmännen hade svarta handskar och strumpor på sig på prispallen.

Med andra ord har man under de moderna olympiska spelen alltid haft svårt att undvika att politiska manifestationer tar plats i stället för det avsedda firandet av idrott och fred.

Det kan bli så att den olympiska kommittén – och vi har kolleger här i parlamentet som är ledamöter i denna kommitté – kan komma fram till att det inte är förenligt med den olympiska andan att hissa nationella flaggor och att man bara bör hissa den olympiska flaggan.

När det gäller de kinesiska myndigheterna instämmer jag fullständigt i era ord.

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att EU kan uppmana FN att garantera att tibetanska idrottsmän inte blir arresterade om de deltar i de olympiska spelen under sin egen flagga och för sitt eget land.

Det är skamligt att ett land med vilket hela världen, däribland europeiska länder, handlar och gör affärer får rätten att stå värd för de olympiska spelen, och som får uppmärksamhet från stats- och regeringschefer vid öppningsceremonin, dränks i blod från sina frihetstörstande medborgare från en förtryckt nation under militär ockupation och blodig förföljelse. Det tibetanska folket har rätt till frihet och oberoende.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Herr talman! Ert utmärkta uttalande och den rådande diskussionen visar att Europaparlamentet inte vill hålla tyst, att det vill inte vara i maskopi med en diktatur som förtrycker en minoritet.

Vi vet att det är väldigt svårt att utöva påtryckningar på ett land som Kina, som har mycket stor tyngd i den internationella politiken, och att det är bättre att övertala dem att förhandla med Dalai Lama om Tibets situation. Kineserna var kloka nog att hitta en lösning för Hongkong och Macau grundad på principen ”ett land, två system”. Detta kan vara ett sätt att även lösa den rådande situationen: att Tibet är en del av Kina men får en mycket långtgående självständighet under Dalai Lamas ledarskap, eftersom den rådande självständighetsnivån ligger under den som tibetanerna vill ha.

Bronisław Geremek har tillhandahållit en ram för detta, och jag vill lägga fram en idé: låt oss försöka övertala kineserna att det faktiskt finns en möjlig lösning som skulle upprätthålla Kinas territoriella okränkbarhet samtidigt som man ger det tibetanska folket den självständighet det förtjänar. Herr talman! Jag är stolt över att ni är parlamentets talman.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Tack ska ni ha, herr talman! Jag har några helt nya intryck från mitt besök i Kina i förra veckan. Vår delegation från Europaparlamentet nämnde Tibet vid varje tillfälle som gavs, vid varje möte med kineserna, i den kinesiska kongressen och i det kinesiska utrikesdepartementet. Kineserna var mycket nervösa och tillät ingen diskussion om denna fråga.

Jag kunde se hur förberedelserna för de olympiska spelen fortskred, hur de har blivit en del av livet för varje kinesisk medborgare. Det är därför det är så beklagligt att den kinesiska regeringen inte har förstått den främsta idén med de olympiska spelen. Om den hade gjort det hade den inte sänt konvojer med kinesiska arméfordon med tusentals soldater till Tibet och grannprovinserna. Tibetanerna är troende buddister vars religion ständigt förtrycks av regeringen. Jag anser att den officiella kinesiska politiken gentemot Tibet är att likställa med folkmord: ett försök att förstöra den tibetanska kulturen och religionen.

Det gläder mig att vi i dag i denna demokratiska församling hör en kraftfull uppmaning till att stödja Tibet, en tydlig uppmaning till att skydda de olympiska spelens rena och underbara värderingar och till en bojkott av öppningsceremonin. Tack så mycket.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag anser att EU bör ha tre mål avseende Tibet och Kina. Det första är det omedelbara målet att få ett slut på våldet, morden och i synnerhet tortyren i Tibet. Tortyren är för närvarande ett mycket större problem än morden eftersom den i 50 år har förvärrat förtrycket i Tibet.

Det andra målet, mer på medellång sikt, är naturligtvis kopplat till de olympiska spelen. Vi har fortfarande fem månader på oss att se till att Kina uppfyller sina åtaganden. Fem månader är gott om tid och det är nu en bra tidpunkt att se till att de olympiska spelens politiska mål – vilka var skälet till varför Kina fick arrangera de olympiska spelen – verkligen uppfylls.

Det viktigaste, slutligen, är att samtalen på hög nivå mellan Dalai Lamas företrädare och den kinesiska regeringen verkligen kan fortsätta. Sedan samtalen inleddes har det skett mycket få framsteg. Jag anser att EU i högre grad kan stödja Dalai Lamas strävan, under dessa fredliga samtal, att nå en verkligt hållbar framtid för ett självständigt Tibet.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Till följd av Tunne Kelams kommentarer om parlamentets varning för sju år sedan måste vi beakta vad som – om något överhuvudtaget – har förändrats i Kina angående Tibet sedan dess, och om parlamentets ståndpunkt har förändrats. Om inget har förändrats bör man nu upprepa det som sades för sju år sedan: ”Det är olämpligt.”

Vi uppmanar därför medlemsstaterna att uppföra sig på ett korrekt sätt. Jag tror inte att parlamentet är EU:s röst i mindre utsträckning nu än då.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag först säga att denna diskussion tydligt har visat att ni verkligen har förstått det tibetanska folkets frustration. Detta har varit en mycket engagerad diskussion. Jag kommer naturligtvis att förmedla de åsikter som ni har uttryckt i dag till rådet (utrikesfrågor). Som jag sa måste rådet diskutera denna fråga.

För mig är det centrala i denna fråga hur man ska kunna åstadkomma konkreta förbättringar i Tibet. Jag förstår kinesernas känslighet när det gäller självständigheten, men det är också rätt att uppmana till respekt för tibetanernas kultur och traditioner. Vi har gång på gång påmint kineserna om att landets roll som en framväxande stormakt och värd för de olympiska spelen också för med sig ansvar.

Mitt budskap är därför följande: stoppa för det första våldet. Våld har aldrig, som jag sa tidigare, gett några resultat i längden. Engagera er, för det andra, i en betydelsefull och konstruktiv dialog om kärnfrågor, t.ex. om vad som kan göras för att bevara språket, kulturen, religionen och traditionen i Tibet, om vilka åtgärder som måste vidtas så att tibetanerna får lika möjligheter inom utbildning, arbetsliv, ekonomi och samhälle samt om vad som måste göras eller inte göras så att tibetanerna fortfarande kan känna sig hemma i sin egen region.

Om dessa frågor är besvarade kanske separatismspöket kan försvinna och se till att man hittar rätt lösning. Ingen kan ha intresse av att situationen flammar upp ytterligare eller att folk blir mer aggressiva vilket gör att en hållbar lösning blir allt mindre trolig. Jag anser att alla sidor bör satsa på att stärka de mer måttfulla delarna, och därför rekommenderar jag verkligen att man tar itu med dessa frågor tillsammans för att kunna hitta en hållbar lösning som är godtagbar för alla.

Vad vi har gjort – och vad vi kan göra – är att ha en dialog om mänskliga rättigheter, som jag sa. I denna dialog tar man förresten alltid klart och tydligt upp frågan om tortyr. Som jag har nämnt kommer vi här återigen att be om en särskild delegation på platsen. Vi anser att detta är viktigt.

För det andra kommer jag att ta upp den fråga man har uppmanat till tidigare: att för vår delegations räkning också be om att få besöka Tibet. Jag hoppas att det finns en möjlighet eftersom – som jag sade tidigare – det finns journalister som har fått tillstånd nu, så förhoppningsvis kommer EU att finnas på plats.

Det är detta jag kan säga till er. Tack så mycket. Jag tycker att det var en mycket viktig debatt.

  Talmannen. − Tack så mycket, fru kommissionsledamot. Mina damer och herrar! Jag tycker att detta har varit en av Europaparlamentets bästa stunder, därför att vi har kämpat för det viktigaste av allt: de mänskliga rättigheterna. Jag anser att vi kan vara tacksamma, inte bara för att vi har samlats för denna debatt – även om vi av förfarandemässiga skäl formellt inte kan rösta om en resolution, det kommer vi att göra i april – utan även för att vi mycket tydligt har uttryckt att vi står på tibetanernas sida. Min vädjan och mitt råd till er – och jag är övertygad om att detta kommer att ske – är att vi med öppna ögon fortsätter att observera vad som äger rum i Kina och Tibet och, förvisso, i resten av världen. Jag vill uttrycka min uppriktiga tacksamhet till er alla för ert bidrag till en av Europaparlamentets bästa stunder.

Alla ledamöter som under ”fånga talmannens blick” uttryckte att de vill tala har fått göra det. Jag anser att det är viktigt, i en så pass engagerad och viktig debatt, att alla som vill uttrycka sin åsikt ska få möjlighet att göra det. Jag vill även av detta skäl uttrycka mitt varma tack till er. Jag hoppas att vår debatt skapar något gott i EU och i resten av världen. Kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner! Jag är säker på att ni i rådet (utrikesfrågor) kommer att berätta om stämningen under denna debatt och om vårt starka engagemang när det gäller mänskliga rättigheter. Jag önskar er lycka till och hoppas att utrikesministrarna i rådet också kommer att dra viktiga slutsatser, som vi just har gjort i denna debatt.

Jag förklarar nu debatten avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Gyula Hegyi (PSE), skriftlig. – (HU) Den tibetanska krisen fyller oss alla med oro och vi sympatiserar med offren. Den kinesiska regeringen måste skydda de mänskliga rättigheterna och får inte ta till våld. Dalai Lama vill att Tibet ska bli självständigt och jag anser att detta är ett klokt och lämpligt förslag. Grundat på dess rika kulturella, historiska och religiösa traditioner förtjänar Tibet verkligen självständighet. Självständighet kan vara en lösning på liknande historiska och etniska konflikter i många andra länder i världen.

Samtidigt menar jag att det är mycket viktigt att inte blanda ihop politik och idrott. Bojkotterna av de olympiska spelen i Moskva 1980 och i Los Angeles 1984 var ett bittert kapitel i det kalla kriget. Enastående idrottsmän och idrottskvinnor gick miste om ett tillfälle att visa upp sig och hela nationer berövade sig själva glädjen att få delta i de olympiska spelen. Jag kan utan tvekan säga att den stora majoriteten av det idrottsälskande ungerska folket var emot 1984 års bojkott och skulle motsätta sig alla förslag till bojkott i det aktuella fallet. Låt oss stödja tibetanerna rent politiskt, men låt oss inte förstöra den glädje som idrotten ger till hundratals miljoner personer.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Herr talman! Jag delar allas oro när det gäller överträdelserna av de mänskliga rättigheterna i Tibet.

Kina är medlem i Förenta nationerna och har ratificerat åtskilliga internationella avtal. Landet har emellertid bara uppfyllt sina åtaganden på ett mycket ofullständigt sätt. Trots att världens blickar riktas mot Kina på grund av de kommande olympiska spelen, använder regeringen nu hårda metoder för att tysta alla som kritiserar dess politik och för att slå ned fredliga demonstrationer.

Den typ av stalinistisk retorik som används av Zhang Qingli, sekreterare för kommunistpartiets (så kallat) självständiga regionala kommitté för Kina–Tibet, får oss att misstänka det värsta. Andra länder bör inte stödja dessa allmänt spridda överträdelser av politiska och mänskliga rättigheter. EU bör omedelbart ändra samarbetsplanen så att man tar hänsyn till den rådande situationen och öka dialogen med Kina om de mänskliga rättigheterna, vilket borde göra det möjligt att nå resultat.

Vi bör nu särskilt arbeta för att de tibetanska regionerna öppnas för leveranser och biståndsarbetare. Belägringarna av munkklostren måste upphöra och tibetanerna måste garanteras tillgång till livsmedel, vatten och läkemedel. Erkända människorättsorganisationer och officiella organ måste också beviljas tillträde till området för att övervaka situationen för de mänskliga rättigheterna. Detta har Kina vägrat, trots krav och påtryckningar från ett stort antal internationella organ. Vi måste också insistera på att Kina ska släppa de tibetaner som har arresterats vid fredliga demonstrationer och att landet respekterar åsikts- och församlingsfriheten och upphäver begränsningarna för religionsfriheten.

Dalai Lama har talat i medierna om det kulturella folkmordet i Tibet. Den enda hållbara hjälpen eller lösningen kommer att vara det som ger grundläggande rättigheter, ekonomiskt välstånd, yttrande- och religionsfrihet och verklig kulturell självständighet till tibetanerna.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Världen har tolererat Kinas trakasserande av det tibetanska folket och kulturen i årtionden på grund av geopolitisk opportunism.

Nu, skamligt nog, avhåller vi oss från att utöva påtryckningar på den asiatiska ”dynamon” som fortsätter att överträda de mänskliga rättigheterna. Den internationella tystnaden eller eftergivenheten har mer att göra med handelsmässiga och ekonomiska orsaker än geopolitisk taktik. Detta oväntade inbegripande på dagordningen, som dessutom mest vittnar om ett formellt intresse för frågan, kommer inte att få personer som jag själv – som alltid har fördömt Kinas arrogans – att hoppas att EU inte bara uttrycker verbala fördömanden, utan verkligen genomför sanktioner. Sådana sanktioner måste omfatta mycket mer än bara frågan om de olympiska spelen, även om länderna i östblocket uppförde sig annorlunda vid tiden för spelen i Moskva.

Jag skäms därför för att vara medborgare i en feg union, samma union som för bara några dagar sedan nonchalerade folkrätten genom att erkänna Kosovos självständighet, på samma sätt som jag skämdes över den italienska regeringen och nästan alla politiska partier i Italien – både majoritet och opposition – som gick med på Kinas begäran att inte ge Dalai Lama ett officiellt mottagande när han besökte Italien. Våra regeringar är slavar under marknaden, anhängare av frihandel och kommunism, och kommer alltid att vara emot fritänkande medborgare som jag själv som kommer att fortsätta att protestera mot orättvisor.

  Csaba Sógor (PPE-DE), skriftlig. – (HU) Herr talman! Oroligheterna i Tibet har lett till att flera hundra personer har dött. Kina nämner bara 13 stycken. Ett dödsfall är ett för mycket. Kina påstår att man sköt de tibetanska demonstranterna i självförsvar. Kinas premiärminister skyller Dalai Lama för den situation som har uppkommit. Det är en välkänd historia. Ett kommunistland som kör över de mänskliga rättigheterna. En minoritet som kämpar för sina rättigheter och vill ha den självständighet som har utlovats, men som inte förverkligats.

Man har talat om bojkott, om att inte närvara, men också om försoning och dialog. Om inget sker bör åtminstone den olympiska elden inte passera över tibetanskt territorium. Jag frågar er emellertid om vi kan bära elden över hela Europa med ett rent samvete. I många europeiska länder, till och med i dag, blir folk slagna för att de talar ett minoritetsspråk, man lägger all skuld på minoritetsledarna för den uppkomna situationen och de mänskliga rättigheterna och samhällenas rätt till självbestämmande har blivit ett tabubelagt ämne. Vi måste stödja tibetanernas rättigheter, men också se till att EU sopar rent framför sin egen dörr.

  Talmannen. − Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 18.00.)