menu.mainnavigation
I Europaparlamentet har alla unionens officiella språk samma ställning. Alla parlamentets dokument offentliggörs på alla de officiella EU-språken och ledamöterna får tala på det officiella språk de vill. Det finns knappast något bättre sätt att garantera allmänhetens insyn i och tillgång till parlamentets arbete.
Flerspråkigheten är förankrad i gemenskapsfördragen och speglar den kulturella och språkliga mångfalden inom Europeiska unionen. Den gör också EU-institutionerna tillgängligare och öppnare för medborgarna och garanterar att de fungerar på ett demokratiskt sätt.
Till skillnad från övriga EU-institutioner är Europaparlamentet skyldigt att tillämpa flerspråkigheten fullt ut. Alla EU-medborgare skall kunna läsa lagtexter som direkt berör dem på det egna landets språk. Eftersom alla unionsmedborgare har rätt att ställa upp i val till Europaparlamentet kan man inte heller kräva att parlamentets ledamöter skall kunna behärska ett visst arbetsspråk till fullo. I Europaparlamentets arbetsordning anges uttryckligen att ledamöterna har rätt både att hålla anföranden på sitt eget språk och att kunna läsa alla parlamentets handlingar och följa diskussionerna på sitt eget språk. Som lagstiftare är Europaparlamentet dessutom skyldigt att se till att alla lagtexter som antas av parlamentet håller en oklanderlig kvalitet på samtliga gemenskapsspråk.
Dessa bestämmelser gör det också möjligt för alla EU-medborgare att följa parlamentets arbete samt ställa frågor och få svar på sitt eget språk.
I slutet av femtiotalet talades bara fyra språk inom Europeiska gemenskapens institutioner, men sedan dess har mycket hänt. Idag används inte mindre än 23 officiella språk i Europaparlamentet och hanteringen av mångspråkigheten är en verklig utmaning.
I den första arbetsordning som Europeiska gemenskaperna antog 1958 fastställdes att institutionernas officiella språk skulle vara tyska, franska, italienska och nederländska, alltså de fyra språk som talades i grundarländerna Tyskland, Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna.
Vid varje utvidgning har de nya medlemsstaternas språk också blivit officiella språk. 1973 tillkom engelska, danska och iriska. Iriskan fick dock bara ställning som ”fördragsspråk”, vilket innebar att Irlands anslutningsakt och de grundtexter som rör landet översattes. Grekiska blev gemenskapsspråk 1981, spanska och portugisiska 1986, finska och svenska 1995 och estniska, ungerska, lettiska, litauiska, maltesiska, polska, tjeckiska, slovakiska och slovenska 2004.
Sedan den 1 januari 2007, då Rumänien och Bulgarien blev medlemmar och iriskan blev officiellt språk, har Europeiska unionen 23 officiella språk.
Med 23 officiella språk är antalet möjliga språkkombinationer 506, eftersom varje språk kan översättas till 22 andra. För att klara av situationen har Europaparlamentet tillgång till kvalificerad tolkning, översättning och juridisk textgranskning. Stränga regler har införts för att garantera att dessa tjänster är effektiva och ligger inom rimliga budgetramar.
Europaparlamentet offentliggör sina handlingar och kommunicerar med medborgarna på alla officiella EU-språk. För detta behövs en hel stab av anställda översättare. Kvalitetskraven är höga och parlamentsarbetet kräver snabba översättningar. Man anlitar även externa översättare. Dessa får oftast ta hand om dokument som inte har lika hög prioritet.
På parlamentets översättningsenheter arbetar omkring 700 översättare med översättning till alla officiella språk. Översättningarna är av många olika slag:
Översättarna översätter alltid till sitt modersmål medan originalspråket kan variera. De senaste utvidgningarna till först 25 och sedan 27 medlemsstater har lett till att antalet möjliga språkkombinationer nu är 506 (23 officiella språk som kan översättas till 22 andra)! Då kan det ibland vara svårt att hitta någon som behärskar både ett visst målspråk och ett visst källspråk, särskilt när det gäller EU:s mindre språk.
Därför har Europaparlamentet infört ett system med s.k. reläspråk. Det betyder att texterna först översätts till något av de större språken (engelska, franska eller tyska). I framtiden kan även andra gemenskapsspråk (spanska, italienska och polska) komma att bli reläspråk.
Att troget återge alla ledamöternas anföranden på alla officiella språk i realtid – det är den främsta uppgiften för Europaparlamentets tolkar. Tolkning erbjuds vid alla flerspråkiga sammanträden för institutionens officiella organ.
Europaparlamentets generaldirektorat för tolkning har ungefär 430 fast anställda tolkar och använder sig ofta av möjligheten att vid behov anlita någon av de 2 500 frilanstolkar (extraanställda konferenstolkar) som finns att tillgå.
Tolkning används huvudsakligen i följande sammanhang:
Under plenarsammanträdena arbetar i genomsnitt mellan 800 och 1 000 tolkar för att simultantolka mellan alla unionens officiella språk. Vid andra sammanträden tillhandahålls tolkning normalt enligt behov, och i allt högre grad också till andra språk än de officiella språken.
Grundregeln är att man tolkar från källspråket till sitt modersmål. Med 506 möjliga språkkombinationer (23x22 språk) är det dock inte alltid möjligt att hitta någon som kan tolka mellan två givna språk. I dessa fall används ett reläsystem där tolkningen går via ett tredje språk, det så kallade pivåspråket.
De lagar som Europaparlamentet antar berör nästan 500 miljoner människor i 27 länder med 23 officiella språk. Lagarna måste vara identiska och så tydliga som möjligt på alla språk. Parlamentets juristlingvister svarar för kontrollen av texternas språkliga och juridiska kvalitet.
Parlamentets juristlingvister ser till att de juridiska texterna håller högsta möjliga kvalitet på alla EU-språk under hela lagstiftningsprocessen. De deltar i alla steg i detta arbete och garanterar att parlamentets politiska vilja överförs med hög kvalitet till lagtexterna.
Arbetet görs av 75 juristlingvister. I deras arbete ingår följande uppgifter: