Andra tillgängliga webbplatser:
Politikerna i 50-talets Europa såg inget direkt behov av en särskild ungdomspolitik. Situationen skulle ändras under de kommande årtiondena, då ungdomsfrågor växte fram som en prioritering både inom och utanför Europeiska gemenskapen.
I ett utskottsbetänkande om ungdoms- och utbildningspolitiken inom Europeiska gemenskapen (februari 1972) framhöll Europaparlamentet sin vilja att ta ett större ansvar på ungdomsområdet.
I detta första skede var målen att 1) öppna vägen till framtiden för ungdomen, 2) reagera på det politiska trycket från ungdomen och 3) få ungdomen att intressera sig för det europeiska bygget.
Viljan att stödja och driva en ungdomspolitik innebär nämligen också ett krav på ungdomen att den tar sin del av ansvaret. Det europeiska bygget utgick från tanken att levnadsvillkoren skulle bli bättre än för de tidigare, krigströtta generationerna. Samtidigt behövde Europa en ungdom som var redo att leva i ett gemensamt Europa.
År 1985 utlystes av FN till det internationella ungdomsåret. Europaparlamentet deltog aktivt till detta projekt med insatser som syftade till att förbättra de ungas sociala och ekonomiska situation, exempelvis i betänkandet om Internationella ungdomsåret från juli 1985.
En del av de frågeställningar som togs upp i det betänkandet var lika möjligheter, yrkesutbildning, erkännande av utbildningsbevis och utbildningsperioder, integrering av en europeisk dimension i medlemsländernas utbildningsprogram, ungdomsarbetslöshet och studentrörlighet.
Ett väldigt viktigt beslut om studentrörlighet fattades 1986, då Europaparlamentet ställde sig bakom inrättandet av Erasmusprogrammet (European Community Action Scheme for the Mobility of University Students). Det här initiativet, inspirerat av universitetsutbytena i Europa på Erasmus av Rotterdams tid, gör det betydligt lättare för unga studenter att röra sig över gränserna och medför positiva förändringar i attityder och vanor.
Av denna anledning genomfördes 1994 en förenkling av EU:s olika program för ungdomars utbildning och rörlighet, som slogs ihop till tre större program: Socrates, Leonardo da Vinci och Programmet för Europa III.
År 2008 lanserades så programmet Erasmus Mundus för 2009–2013 (även öppet för samarbete med länder utanför EU). Programmet tar avstamp i tanken på att främja EU som kompetenscentrum.
Erasmusprogrammet firade 25-årsjubileum 2012 och har visat sig vara det mest lyckosamma utbytesprogrammet i världen. Tack vare Erasmus åker varje år mer än 230 000 personer utomlands för att studera. Sedan starten 1987 innebär det runt tre miljoner människor.
Det här var lite kortfattad information om de viktigaste etapperna i utvecklingen av EU:s ungdoms- och utbildningspolitik. Om du vill veta mer rekommenderar vi på centrumet för arkiv och dokumentation att du bekantar dig med följande dokument:
