Samrådsförfarandet

Europaparlamentet kan godkänna eller förkasta ett lagstiftningsförslag eller föreslå ändringar till det. Rådet är inte juridiskt bundet att följa parlamentets yttrande, men enligt domstolens rättspraxis får det inte fatta något beslut utan att ha mottagit yttrandet.

I Romfördraget 1957 hade parlamentet en rådgivande roll i lagstiftningsprocessen. Det var kommissionen som lade fram förslag och rådet som antog lagarna.

I enhetsakten 1986 och i Maastricht-, Amsterdam-, Nice- och Lissabonfördraget breddades parlamentets befogenheter successivt. Nu medlagstiftar det på samma villkor som rådet på de allra flesta områden (se ordinarie lagstiftningsförfarandet) och samrådet har blivit ett särskilt lagstiftningsförfarande, eller till och med ett icke-lagstiftningsförfarande, som används i ett begränsat antal fall.

Samrådsförfarandet används numera på ett begränsat antal lagstiftningsområden, som i konkurrenslagstiftningen och vid undantag från inre marknaden. Parlamentet ska även konsulteras, som ett icke-lagstiftningsförfarande, när internationella avtal antas inom ramarna för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp).