menu.mainnavigation
Andra tillgängliga webbplatser:
Stadgan utarbetades av ett konvent bestående av EU-institutionerna, företrädare för de nationella parlamenten, jurister, akademiker och representanter för det civila samhället och antogs av Europeiska rådet i Nice i december 2000 som en rekommendation och referenshandling. Den är ett komplement till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna som initierades av Europarådet.
Stadgan är inte införlivad i Lissabonfördraget utan helt enkelt bifogad i form av en förklaring.
Stadgans enda syfte är att skydda människors grundläggande rättigheter mot de åtgärder som vidtas av EU:s och medlemsstaternas institutioner vid tillämpning av EU-fördragen.
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna sammanfattar för första gången i EU:s historia i en och samma text de medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter som EU-medborgarna och samtliga personer som lever inom EU har.
I ingressen står det att "Europeiska unionen bygger på de odelbara och universella värdena människans värdighet, frihet, jämlikhet och solidaritet samt på den demokratiska principen och rättsstatsprincipen. Den sätter människan i centrum för sin verksamhet genom att inrätta ett unionsmedborgarskap och skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa”.
Rättigheterna är indelade i sex kapitel (Värdighet, Frihet, Jämlikhet, Solidaritet, Medborgarnas rättigheter och Rättskipning) och de allmänna bestämmelserna fastställs i det kapitel sju.
I enlighet med universalitetsprincipen tillerkänns de rättigheter som anges i stadgan i de flesta fall alla människor, oavsett nationalitet och hemort. Stadgans enda syfte är att skydda människors grundläggande rättigheter mot de åtgärder som vidtas av EU:s och medlemsstaternas institutioner vid tillämpningen av EU fördragen.
När medlemsstaterna förde fram tanken på en stadga om de grundläggande rättigheterna hade de inte klart för sig vilken rättslig ställning den skulle ha. Detta skulle avgöras först när texten slutgiltigt antogs. Frågan var om stadgan skulle integreras i fördragen, vilket skulle göra den rättsligt bindande för medlemsstaterna och EU-institutionerna.
I och med Lissabonfördraget blir stadgan rättsligt bindande för 25 medlemsstater, eftersom Förenade kungariket och Polen har beviljats undantag och inte behöver tillämpa den.
Lissabonfördraget föreskriver att EU som union ska ansluta sig till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Fördraget ger den rättsliga grunden för en sådan anslutning som i fortsättningen underlättas av EU:s nya status som en enda juridisk person. Anslutningen gör det möjligt för Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg att kontrollera EU-rättsakternas överensstämmelse med konventionen. Detta förstärker även skyddet för de grundläggande rättigheterna inom EU.