Förfarande : 2016/0043(NLE)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0247/2016

Ingivna texter :

A8-0247/2016

Debatter :

PV 14/09/2016 - 17
CRE 14/09/2016 - 17

Omröstningar :

PV 15/09/2016 - 11.8
Röstförklaringar

Antagna texter :

P8_TA(2016)0355

BETÄNKANDE     *
PDF 527kWORD 324k
20.7.2016
PE 582.270v02-00 A8-0247/2016

om förslaget till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik

(COM(2016)0071 – C8-0098/2016 – 2016/0043(NLE))

Utskottet för sysselsättning och sociala frågor

Föredragande: Laura Agea

ÄNDRINGSFÖRSLAG
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS LAGSTIFTNINGSRESOLUTION
 ÄRENDETS GÅNG I DET ANSVARIGA UTSKOTTET
 SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS LAGSTIFTNINGSRESOLUTION

om förslaget till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik

(COM(2016)0071 – C8-0098/2016 – 2016/0043(NLE))

(Samråd)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till rådet (COM(2016)0071),

–  med beaktande av artikel 148.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilken Europaparlamentet har hörts av rådet (C8-0098/2016),

–  med beaktande av sin ståndpunkt av den 8 juli 2015 om förslaget till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A8‑0247/2016).

1.  Europaparlamentet godkänner kommissionens förslag såsom ändrat av parlamentet.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ändra sitt förslag i överensstämmelse härmed, i enlighet med artikel 293.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

3.  Rådet uppmanas att underrätta Europaparlamentet om rådet har för avsikt att avvika från den text som parlamentet har godkänt.

4.  Rådet uppmanas att höra parlamentet på nytt om rådet har för avsikt att väsentligt ändra kommissionens förslag.

5.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet och kommissionen.

Ändringsförslag    1

Förslag till beslut

Skäl -1 (nytt)

Kommissionens förslag

Ändringsförslag

 

(-1) Rådet har med sitt beslut (EU) 2015/1848 1a valt att återigen ignorera Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 8 juli 2015. Rådets strategi är inte i linje med andan i fördragen och försvagar samarbetet mellan EU-institutionerna samt ökar det demokratiska underskottet gentemot unionens medborgare. Europaparlamentet beklagar djupt rådets strategi och betonar att parlamentets ståndpunkt bör beaktas.

 

____________

 

1aRådets beslut (EU) 2015/1848 av den 5 oktober 2015 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik för 2015 (EUT L 268, 15.10.2015, s. 28).

Ändringsförslag    2

Förslag till beslut

Skäl 1

Kommissionens förslag

Ändringsförslag

(1)  I artikel 145 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget) föreskrivs att medlemsstaterna och unionen ska arbeta för att utveckla en samordnad sysselsättningsstrategi och särskilt för att främja en kvalificerad, utbildad och anpassningsbar arbetskraft och en arbetsmarknad som kan anpassa sig till ekonomiska förändringar i syfte att uppnå de mål som uppställs i artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen (nedan kallat EU-fördraget).

(1)  I artikel 145 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget) föreskrivs att medlemsstaterna och unionen ska arbeta för att utveckla en samordnad sysselsättningsstrategi och särskilt för att främja en kvalificerad, utbildad och anpassningsbar arbetskraft och en arbetsmarknad som kan anpassa sig till ekonomiska förändringar i syfte att uppnå de mål som uppställs i artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen (nedan kallat EU-fördraget). Enligt artikel 9 och 10 i EUF-fördraget ska unionen vid fastställandet och genomförandet av sin politik och verksamhet säkra en integrerad och inkluderande arbetsmarknad som kan motverka arbetslöshetens allvarliga konsekvenser och säkerställa en hög sysselsättning, garantera anständiga arbetsvillkor i hela EU, inklusive skäliga löner och säkra ett fullgott socialt skydd i överensstämmelse med arbetslagstiftning, kollektivavtal och i enlighet med subsidiaritetsprincipen liksom en hög utbildningsnivå samt bekämpa diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

Ändringsförslag    3

Förslag till beslut

Skäl 2

Kommissionens förslag

Ändringsförslag

(2)  Kommissionens Europa 2020-strategi gör det möjligt för unionen att inrikta sin ekonomi på en smart och hållbar tillväxt för alla i kombination med hög sysselsättning, hög produktivitet och en hög grad av social sammanhållning. Fem överordnade mål, som förtecknas under de relevanta riktlinjerna, utgör de gemensamma målsättningar som vägleder medlemsstaternas åtgärder, med beaktande av medlemsstaternas olika utgångslägen och förutsättningar samt unionens ståndpunkter och förutsättningar. Den europeiska sysselsättningsstrategin är av central betydelse för att förverkliga de sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiska målen i den nya strategin.

(2)   Kommissionens Europa 2020-strategi bör göra det möjligt för unionen att inrikta sin ekonomi på en smart och hållbar tillväxt för alla i kombination med en hög sysselsättningsnivå, hög produktivitet och en hög grad av social sammanhållning. Unionen är i behov av en övergripande politik och offentliga investeringar som kan bekämpa arbetslöshet och fattigdom. I detta avseende är den utveckling av sysselsättningsindikatorer och sociala indikatorer som hittills skett inom Europa 2020-strategin mycket oroande eftersom antalet människor i riskzonen för fattigdom och social utestängning har ökat med 5 miljoner i stället för att minska, sysselsättningsgraden i vissa länder har ännu inte nått den nivå som var före krisen, och i vissa medlemsstater är andelen unga som varken arbetar eller studerar över 20 % och den andel som lämnar skolan i förtid uppgår till 23 %. Den europeiska sysselsättningsstrategin är av central betydelse för att förverkliga de sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiska målen samt målen för social delaktighet i den nya strategin. Dessa mål har dock ännu inte uppfyllts och medlemsstaterna måste öka sina insatser betydligt för att uppnå de förväntade resultaten. Uppnåendet av Europa 2020-strategin inom det sysselsättnings- och socialpolitiska området måste fortsätta att vara ett prioriterat mål i medlemsstaternas sysselsättningspolitik.

Ändringsförslag    4

Förslag till beslut

Skäl 3

Kommissionens förslag

Ändringsförslag

(3)   De integrerade riktlinjerna ligger i linje med Europeiska rådets slutsatser. De ger medlemsstaterna tydlig vägledning när de upprättar sina nationella reformprogram och genomför reformerna samtidigt som de återspeglar det ömsesidiga beroendet och ligger i linje med stabilitets- och tillväxtpakten. Riktlinjerna för sysselsättningen bör ligga till grund för eventuella landsspecifika rekommendationer som rådet kan rikta till medlemsstaterna i enlighet med artikel 148.4 i EUF-fördraget, parallellt med de landsspecifika rekommendationer som riktas till medlemsstaterna i enlighet med artikel 121.2 i samma fördrag. Riktlinjerna för sysselsättningen bör också ligga till grund för upprättandet av den gemensamma rapport om sysselsättningen som rådet och Europeiska kommissionen varje år lägger fram för Europeiska rådet.

(3)  De integrerade riktlinjerna bör ligga i linje med Europeiska rådets slutsatser. De ger medlemsstaterna tydlig vägledning när de upprättar sina nationella reformprogram och genomför reformerna samtidigt som de återspeglar det ömsesidiga beroendet och ligger i linje med stabilitets- och tillväxtpakten. Riktlinjerna för sysselsättningen bör beaktas för eventuella landsspecifika rekommendationer som rådet kan rikta till medlemsstaterna i enlighet med artikel 148.4 i EUF-fördraget, på ett välavvägt sätt med de landsspecifika rekommendationer som riktas till medlemsstaterna i enlighet med artikel 121.2 i EUF-fördraget. De länderspecifika rekommendationerna bör beakta inte bara ekonomiska indikatorer, utan även vid behov sysselsättningsindikatorer samt sociala indikatorer, och i förväg bedöma reformerna och deras konsekvenser för allmänheten. Riktlinjerna för sysselsättningen bör fastställas i nära samarbete med Europaparlamentet och bör ligga till grund för upprättandet av den gemensamma rapport om sysselsättningen som rådet och Europeiska kommissionen varje år lägger fram för Europeiska rådet. Tre sysselsättningsindikatorer – aktivitetsgrad, ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet – har nyligen inkluderats i förfarandet vid makroekonomiska obalanser och i sin resolution av den 22 februari 2016 1a ansåg Europaparlamentet att dessa indikatorer borde leda till en djupgående analys i berörda medlemsstater som kan resultera i förslag och genomförande av ekonomiska reformer, arbetsmarknadsreformer och sociala reformer.

 

________________

 

1a http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+REPORT+A8-2016-0030+0+DOC+XML+V0//SV

Ändringsförslag    5

Förslag till beslut

Skäl 4

Kommissionens förslag

Ändringsförslag

(4)   Genomgången av medlemsstaternas nationella reformprogram i den gemensamma sysselsättningsrapporten visar att medlemsstaterna även i fortsättningen bör satsa på följande prioriterade områden: öka deltagandet på arbetsmarknaden och minska den strukturella arbetslösheten, utveckla en kvalificerad arbetskraft som tillgodoser behoven på arbetsmarknaden samt främja kvalitet i arbetet och livslångt lärande, förbättra utbildningssystemens resultat på alla nivåer och öka deltagandet i högre utbildning samt främja social inkludering och bekämpa fattigdom.

(4)   Genomgången av medlemsstaternas nationella reformprogram i den gemensamma sysselsättningsrapporten visar att medlemsstaterna även i fortsättningen bör beakta Europaparlamentets rekommendationer om den årliga tillväxtöversikten, de landsspecifika rekommendationerna och riktlinjerna för sysselsättningen och satsa på följande prioriterade områden: öka deltagandet på arbetsmarknaden och minska den strukturella arbetslösheten genom att skapa arbetstillfällen, ge stöd till välfungerande, dynamiska och inkluderande arbetsmarknader, utveckla en kvalificerad arbetskraft som kan tillgodose behoven på arbetsmarknaden samt främja anständiga arbeten och livslångt lärande, förbättra utbildningssystemens resultat på alla nivåer och öka deltagandet i högre utbildning samt främja social inkludering och möjligheter att förena yrkesliv och familjeliv, motverka alla former av diskriminering och bekämpa fattigdom, särskilt barnfattigdom liksom öka förmågan hos den åldrande befolkningen.

Ändringsförslag    6

Förslag till beslut

Skäl 6a (nytt)

Kommissionens förslag

Ändringsförslag

 

(6a)   För närvarande befinner sig 120 miljoner unionsmedborgare, det vill säga cirka en fjärdedel av unionens totala befolkning, i riskzonen för fattigdom och social utestängning. Denna akuta situation, som också karaktäriseras av att många medborgare fortfarande är utan sysselsättning, innebär att kommissionen måste anta åtgärder för att uppmuntra medlemsstaterna att utveckla nationella system för lägsta basinkomst så att medborgare kan garanteras anständiga levnadsvillkor.

Ändringsförslag    7

Förslag till beslut

Artikel 1

Kommissionens förslag

Ändringsförslag

Riktlinjerna för medlemsstaternas sysselsättningspolitik enligt bilagan till rådets beslut av den 5 oktober 2015 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik4 ska fortsätta att gälla under 2016 och ska beaktas i medlemsstaternas sysselsättningspolitik.

Riktlinjerna för medlemsstaternas sysselsättningspolitik, enligt bilagan, antas härmed. Dessa riktlinjer ska beaktas i medlemsstaternas sysselsättningspolitik och deras reformprogram, vilka ska rapporteras i linje med artikel 148.3 i EUF-fördraget.

__________________

 

4Rådets beslut (EU) 2015/1848 av den 5 oktober 2015 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik för 2015 (EUT L 268, 15.10.2015, s. 28).

 

Ändringsförslag    8

Förslag till beslut

Bilaga (ny)

Kommissionens förslag

Ändringsförslag

 

Riktlinje 5: Stimulera efterfrågan på arbetskraft

 

Medlemsstaterna bör i samarbete med lokala och regionala myndigheter snabbt och effektivt ta itu med det allvarliga problem som arbetslösheten utgör, och underlätta och investera i skapandet av hållbara arbetstillfällen av god kvalitet, hantera frågor om tillträde för riskgrupper och undanröja hinder för nyanställningar i företag, oavsett kompetensnivå och arbetsmarknadssektor, även genom att minska onödig byråkrati, med respekt för arbetsnormer och sociala normer, främja entreprenörskap bland unga, och särskilt stödja nya mikroföretag, såväl som små och medelstora företag och deras tillväxt, i syfte att öka sysselsättningsgraden för kvinnor och män. Medlemsstaterna bör aktivt främja bl.a. sysselsättning i de gröna, vita och blå sektorerna och den sociala ekonomin samt stödja social innovation.

 

En skatteväxling bör göras från arbete till andra former av beskattning som är mindre skadliga för sysselsättning och tillväxt, samtidigt som inkomsterna måste tryggas för ett fullgott socialt skydd och utgifter för offentliga investeringar, innovation och sysselsättningsskapande. En sänkning av skatten på arbete bör inriktas på relevanta skattetryckskomponenter, på att komma åt diskriminering och på att undanröja hinder och negativa incitament för deltagande på arbetsmarknaden, särskilt för personer med funktionsnedsättningar och för dem som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden, samtidigt som gällande arbetsnormer respekteras.

 

En politik för att säkerställa skäliga löner som man kan leva på är fortfarande viktigt för att skapa sysselsättning och minska fattigdomen i unionen. Medlemsstaterna bör därför, i samarbete med arbetsmarknadens parter, respektera och uppmuntra lönesättningsmekanismer som gör det möjligt att anpassa reallönerna till produktivitetsutvecklingen vilket bidrar till att korrigera tidigare skillnader utan att utlösa ett deflationstryck. Dessa mekanismer bör säkerställa tillräckliga resurser för att tillgodose grundläggande behov, med hänsyn till fattigdomsindikatorer som är specifika för varje medlemsstat. I det sammanhanget bör olikheter i kompetens och förhållanden på den lokala arbetsmarknaden utvärderas korrekt för att i hela unionen kunna säkerställa en skälig lön som det går att leva på. När medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter fastställer minimilöner, i enlighet med nationell lagstiftning och praxis, bör de se till att de är skäliga och beakta hur minimilönerna påverkar fattigdomen bland förvärvsarbetande, hushållsinkomsten, den samlade efterfrågan, skapandet av nya arbetstillfällen och konkurrenskraften.

 

Medlemsstaterna bör minska byråkratin för att avlasta små och medelstora företag, eftersom de i så hög grad bidrar till sysselsättningsskapandet.

 

Riktlinje 6: Öka arbetskraftsutbudet och arbetskraftens kompetens

 

Medlemsstaterna bör främja en hållbar produktivitet och kvalitativ anställbarhet genom ett tillräckligt utbud av relevant kunskap och kompetens som tillgängliggjorts för alla. Särskild uppmärksamhet bör läggas på verksamheter inom sjukvård, sociala tjänster och transporttjänster som har eller kommer att få personalbrist på medellång sikt. Medlemsstaterna bör göra effektiva investeringar i inkluderande utbildning av hög kvalitet från tidig ålder och i yrkesutbildning, och samtidigt förbättra deras effektivitet och ändamålsenlighet för att öka kunnandet och kompetensen hos arbetskraften samt öka antalet färdigheter, så att arbetskraften bättre kan förutse och möta de snabbt föränderliga behoven på de dynamiska arbetsmarknaderna i en alltmer digital ekonomi. Eftersom ”mjuk kompetens”, såsom kommunikation, blir allt viktigare i allt fler yrken bör detta beaktas.

 

Medlemsstaterna bör främja entreprenörskap bland unga, bland annat genom att införa frivilliga entreprenörskapskurser och uppmuntra studentföretag på skolor och vid universitet. Medlemsstaterna bör i samarbete med lokala och regionala myndigheter öka insatserna för att förhindra att unga slutar skolan i förtid, skapa en smidigare övergång från utbildning till arbetsliv, förbättra tillgången till och undanröja hindren för högkvalitativ vuxenutbildning för alla, med särskilt fokus på högriskgrupper och deras behov, genom att erbjuda omskolning då förlust av arbetstillfällen och förändringar på arbetsmarknaden kräver en aktiv återintegrering. Medlemsstaterna bör samtidigt genomföra strategier för aktivt åldrande som möjliggör ett hälsosamt arbetsliv fram till den faktiska pensionsåldern.

 

Samtidigt som medlemsstaterna säkerställer den kompetensnivå som efterfrågas på en arbetsmarknad i ständig förändring och stöder utbildning såväl som program för vuxenutbildning, bör de beakta att det också behövs lågkvalificerade arbetstillfällen och att sysselsättningsmöjligheterna för högkvalificerade personer är bättre än för personer med medelhög eller låg utbildning.

 

Tillgången till en förskola och barnomsorg av god kvalitet till ett rimligt pris bör prioriteras i övergripande strategier och investeringar liksom stöd till familjer och föräldraskap samt åtgärder som hjälper föräldrar att förena arbete och privatliv, som ett sätt att förhindra att unga inte slutar skolan i förtid och att öka deras möjligheter på arbetsmarknaden.

 

Frågan om arbetslöshet, framför allt långtidsarbetslöshet och den höga arbetslösheten i vissa regioner, bör snabbt och effektivt åtgärdas, och den bör förhindras med hjälp av en kombination av åtgärder på efterfråge- och utbudssidan. Antalet långtidsarbetslösa bör minskas och problemet med kompetensglapp och föråldrad kompetens bör åtgärdas genom övergripande och sinsemellan kompletterande strategier, bland annat genom individuellt behovsbaserat aktivt stöd och lämpliga sociala trygghetssystem så att långtidsarbetslösa ska kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden på ett medvetet och ansvarsfullt sätt. Ungdomsarbetslösheten behöver motarbetas på ett lämpligt och ingående sätt, genom en övergripande strategi för ungdomssysselsättning. Här ingår investeringar i sektorer som kan skapa arbetstillfällen av god kvalitet för unga samt att berörda aktörer, såsom stödtjänster för ungdomar, utbildningssamordnare, ungdomsorganisationer och offentliga arbetsförmedlingar förses med de medel som krävs för att till fullo genomföra de nationella genomförandeplanerna för ungdomsgarantin på ett konsekvent sätt, men också genom att medlemsstaterna snabbt utnyttjar de anslag som finns till deras förfogande. Det bör dessutom bli lättare för dem som vill starta eget att få tillgång till finansiering genom mer tillgänglig information och mindre byråkrati och möjlighet att omvandla flera månaders arbetslöshetsersättning till ett inledande startbidrag efter att ha presenterat en affärsplan och i överensstämmelse med nationell lagstiftning.

 

Medlemsstaterna bör beakta lokala och regionala skillnader vid utarbetandet och genomförandet av åtgärder mot arbetslöshet och bör samarbeta med lokala arbetsförmedlingar.

 

Strukturella svagheter i utbildningssystemen måste åtgärdas för att trygga utbildningens kvalitet samt förebygga och hantera problem med avbruten skolgång och satsa på en heltäckande utbildning av hög kvalitet redan från tidig ålder. Detta kräver flexibla utbildningssystem med tonvikt på praktik. Medlemsstaterna bör, i samarbete med lokala och regionala myndigheter, höja kvaliteten på utbildningen och göra utbildning tillgänglig för alla samt inrätta och förbättra varvad utbildning, anpassad efter medlemsstatens egna behov, genom att förbättra yrkesutbildningen och de befintliga ramarna, såsom Europass, och vid behov säkerställa en omvärdering av kompetensen och erkänna sådan kompetens som förvärvats utanför det formella utbildningssystemet. Kopplingarna mellan utbildning och arbetsmarknad bör stärkas och en tillräckligt bred utbildning bör erbjudas som ger människor en solid grund för en livslång anställbarhet.

 

Medlemsstaterna bör bättre anpassa sina utbildningssystem till arbetsmarknaden för att förbättra övergången mellan utbildning och arbetsliv. Detta är särskilt viktigt mot bakgrund av digitaliseringen, och med tanke på ny teknik, gröna jobb och hälso- och sjukvården.

 

Diskriminering på arbetsmarknaden såväl som i tillträdet till arbetsmarknaden måste minskas ytterligare, särskilt för grupper som utsätts för diskriminering eller utestängning, såsom kvinnor, äldre arbetstagare, ungdomar, personer med funktionsnedsättningar och lagliga migranter. Jämställdhet mellan könen, vilket inbegriper lika lön, ska råda på arbetsmarknaden, och ekonomiskt överkomlig och högkvalitativ barnomsorg och förskola ska erbjudas och det ska finnas nödvändig flexibilitet för att förhindra att de som gjort avbrott i karriären på grund av familjeansvar, såsom anhörigvårdare, utestängs. Medlemsstaterna bör i detta avseende bryta dödläget vad gäller direktivet om kvinnor i styrelser.

 

Mot denna bakgrund bör medlemsstaterna ta hänsyn till det faktum att andelen unga som varken arbetar eller studerar är högre för kvinnor än för män, samt att fenomenet unga som varken arbetar eller studerar främst beror på ökad ungdomsarbetslöshet men även på passivitet från ungdomarnas sida, som inte är kopplat till en avsaknad av utbildning.

 

Medlemsstaterna bör fullt ut och på ett effektivt och ändamålsenligt sätt utnyttja stöd från Europeiska socialfonden och annan unionsfinansiering för att bekämpa fattigdom, höja kvaliteten i sysselsättningen och förbättra social integration, utbildning, offentlig förvaltning och offentliga tjänster. Den europeiska fonden för strategiska investeringar och dess investeringsplattformar bör också användas för att säkerställa att arbetstillfällen av hög kvalitet skapas och att arbetstagarna har den kompetens som krävs för unionens övergång till en hållbar modell för tillväxt.

 

Riktlinje 7: Förbättra arbetsmarknadens funktion

 

Medlemsstaterna bör minska segmenteringen av arbetsmarknaden genom att ta itu med osäkra anställningar, undersysselsättning, odeklarerat arbete och nolltidskontrakt. Regler om anställningsskydd och berörda myndigheter bör ge goda förutsättningar för rekrytering och erbjuda ett adekvat skydd för arbetstagare och arbetssökande, inklusive tillfälligt anställda, deltidsanställda, anställda med atypiska kontrakt eller egenföretagare, genom att aktivt engagera arbetsmarknadens parter och främja kollektivförhandlingar. Sysselsättningens höga kvalitet bör tryggas för alla i form av socioekonomisk trygghet, varaktighet, skäliga löner, rättigheter på arbetet, dräglig arbetsmiljö (inklusive hälsa och säkerhet), social trygghet, jämställdhet och utbildningsmöjligheter. Det är därför nödvändigt att främja ungdomars inträde på arbetsmarknaden, återintegrering av långtidsarbetslösa och balans mellan arbetsliv och privatliv samt erbjuda vård och omsorg till ett rimligt pris och modernare arbetsorganisation. Uppåtriktad konvergens när det gäller arbetsförhållanden bör främjas över hela unionen.

 

Tillträdet till arbetsmarknaden bör gynna företagande, skapande av hållbara arbetstillfällen inom samtliga sektorer, inbegripet gröna jobb, sociala tjänster och social innovation, i syfte att på bästa sätt tillvarata människors kompetens, främja deras livslånga utveckling och stödja arbetstagarstyrd innovation.

 

Medlemsstaterna bör involvera nationella parlament, arbetsmarknadens parter samt organisationer i det civila samhället liksom regionala och lokala myndigheter när reformer och politik utformas och genomförs i överensstämmelse med partnerskapsprincipen och nationell praxis, samt stödja en bättre fungerande och effektiv social dialog på nationell nivå, särskilt i länder med stora problem med lönedevalvering till följd av de avregleringar som nyligen gjorts på arbetsmarknaderna, och svaga kollektivförhandlingar.

 

Medlemsstaterna bör säkerställa grundläggande kvalitetsstandarder i den aktiva arbetsmarknadspolitiken genom att göra den mer målinriktad, förbättra räckvidden och täckningen samt låta den samverka med stödåtgärder, såsom social trygghet. Dessa principer ska syfta till att förbättra tillträdet till arbetsmarknaden, förstärka kollektivavtalen och den sociala dialogen samt stödet för hållbara övergångar på arbetsmarknaden där högt kvalificerade offentliga arbetsförmedlingar ger individuellt stöd och tillämpar system för kontroll av prestationer. Medlemsstaterna bör även se till att de sociala trygghetssystemen faktiskt aktiverar och ger möjligheter åt dem som kan delta på arbetsmarknaden, skyddar dem som är utestängda från arbetsmarknaden och/eller inte har kunnat delta på arbetsmarknaden, och förbereder individen för eventuella risker och förändrade ekonomiska och sociala villkor genom att investera i humankapital. Medlemsstaterna bör införa, som en möjlig åtgärd för att minska fattigdomen och i enlighet med nationell praxis, en minimiinkomstnivå som står i proportion till deras särskilda socioekonomiska situation. Medlemsstaterna bör främja inkluderande arbetsmarknader som är öppna för alla samt vidta effektiva åtgärder mot diskriminering.

 

Arbetstagarnas rörlighet bör tryggas som en grundläggande rättighet och som ett fritt val så att den europeiska arbetsmarknadens fulla potential kan utnyttjas, bland annat genom att möjligheterna för överföring av pensionsrättigheter förbättras liksom det faktiska erkännandet av kvalifikationer och valideringen av färdigheter samt undanröjandet av byråkrati och andra hinder. Samtidigt bör medlemsstaterna hantera språkbarriärerna och i samband med detta förbättra utbildningssystemen. Medlemsstaterna bör också på lämpligt sätt utnyttja Euresnätverket för att främja arbetskraftens rörlighet. Investeringar i regioner som har ett utflöde av arbetskraft bör främjas i syfte att dämpa kompetensflykten och uppmuntra mobila arbetstagare att återvända.

 

Riktlinje 8: Bättre kvalitet och resultat inom utbildningssystemen på alla nivåer

 

Medlemsstaterna bör prioritera tillgången till omsorg och en förskola av hög kvalitativ till ett rimligt pris, eftersom båda är viktiga stödåtgärder för aktörer på arbetsmarknaden och bidrar till en ökning av den totala sysselsättningsgraden samtidigt som de innebär ett stöd till individerna i deras ansvarstagande. Medlemsstaterna bör inrätta de heltäckande strategier och investeringar som krävs för att förbättra stödet till familjer och föräldraskap så att föräldrar får hjälp med att skapa balans mellan arbetsliv och familjeliv, som ett sätt att förebygga skolavhopp i förtid, så att ungdomarna ges ökade möjligheter på arbetsmarknaden.

 

Riktlinje 9: Säkerställa social rättvisa, bekämpa fattigdom och främja lika möjligheter

 

Medlemsstaterna bör, i samarbete med lokala och regionala myndigheter, förbättra sina sociala trygghetssystem genom att erbjuda en grundläggande standard för ett ändamålsenligt, effektivt och hållbart skydd i alla skeden av livet och för att garantera ett värdigt liv, solidaritet, tillgång till socialt skydd, full respekt för sociala rättigheter samt rättvisa, och åtgärda ojämlikhet och säkerställa inkludering för att utrota fattigdom, särskilt bland dem som står utanför arbetsmarknaden och de mest sårbara grupperna. Det finns behov av en förenklad, mer riktad och ambitiös socialpolitik, bland annat genom en ekonomiskt överkomlig och högkvalitativ barnomsorg och skola, effektivt stöd till yrkesutbildning och arbete, bostadsbidrag och lättillgänglig och högkvalitativ hälso- och sjukvård för alla, tillgång till bastjänster såsom bankkonto och internet samt förebyggande åtgärder mot avhopp från skolan i förtid och extrem fattigdom, energifattigdom, social utestängning och mer generellt alla former av fattigdom. Särskilt barnfattigdom måste bekämpas med beslutsamhet.

 

För att uppnå detta bör en rad olika kompletterande åtgärder sättas in, bland annat arbetsmarknadsåtgärder, möjliggörande tjänster och inkomststöd anpassade efter individuella behov. Det är i detta avseende upp till varje medlemsstat att fastställa minimiinkomstnivåer, i enlighet med nationell praxis och i proportion till den specifika samhällsekonomiska situationen i medlemsstaten i fråga. De sociala trygghetssystemen bör utformas för att underlätta tillgång och täckning för alla personer på ett icke-diskriminerande sätt, stödja investeringar i humankapital och bidra till att förebygga, minska och skydda mot fattigdom och social utestängning liksom mot andra risker, såsom försämrad hälsa och arbetslöshet. Barnfattigdom till följd av långtidsarbetslösa föräldrar bör särskilt uppmärksammas.

 

Pensionssystemen bör utformas på ett sätt som säkerställer deras hållbarhet, säkerhet och lämplighet för kvinnor och män genom förstärkta pensionssystem som syftar till en skälig pension som är åtminstone ligger över fattigdomsnivån. Pensionssystemen bör erbjuda konsolidering, vidareutveckling och förbättring av de tre pelarna inom pensionssparandet. Att koppla den lagstadgade pensionsåldern till medellivslängden är inte det enda sättet att hantera befolkningens åldrande. Reformer av pensionssystemen bör bland annat också spegla trender på arbetsmarknaden, födelsetalen, den demografiska situationen, hälsoläget och välståndet, arbetsförhållanden och försörjningskvoten. Det bästa sättet att hantera utmaningen med en åldrande befolkning är att öka den totala sysselsättningsgraden och bland annat utgå från sociala investeringar i aktivt åldrande.

 

Medlemsstaterna bör förbättra kvalitet, överkomlighet, tillgänglighet, effektivitet och ändamålsenlighet inom sjuk- och hälsovård liksom långvarig vård och omsorg samt socialtjänster, men även skäliga arbetsvillkor i närstående sektorer, och samtidigt säkra den finansiella hållbarheten hos dessa system genom att förbättra den solidariska finansieringen.

 

Medlemsstaterna bör fullt ut utnyttja stöd från Europeiska socialfonden och annan unionsfinansiering för att bekämpa fattigdom, social utestängning och diskriminering, förbättra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning, främja jämställdheten mellan kvinnor och män och förbättra den offentliga förvaltningen.

 

De överordnade målen för Europa 2020 om fattigdomsbekämpning och social utestängning, som kommer att vara utgångspunkten när medlemsstaterna fastställer sina nationella mål med beaktande av sina relativa utgångslägen och nationella förhållanden, är att höja sysselsättningsgraden bland kvinnor och män mellan 20 och 64 år till 75 % senast 2020; att minska andelen personer med avbruten skolgång till mindre än 10 %, att öka den andel av befolkningen i åldern 30–34 år som avslutar en högre utbildning eller motsvarande till minst 40 % samt att främja social delaktighet, framför allt genom minskad fattigdom, med målsättningen att åtminstone 20 miljoner människor ska komma ur en situation där de riskerar att drabbas av fattigdom och social utestängning 1a.

 

______________

 

1a Befolkning definieras som antalet personer som riskerar fattigdom och utestängning enligt tre indikatorer (riskerar fattigdom, materiell fattigdom, hushåll utan förvärvsarbetande). Medlemsstaterna får själva fastställa nationella mål med utgångspunkt från de mest lämpliga indikatorerna, med beaktande av deras nationella omständigheter och prioriteringar.


ÄRENDETS GÅNG I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Titel

Riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik

Referensnummer

COM(2016)0071 – C8-0098/2016 – 2016/0043(NLE)

Datum för remiss / begäran om godkännande

24.2.2016

 

 

 

Ansvarigt utskott

       Tillkännagivande i kammaren

EMPL

7.3.2016

 

 

 

Rådgivande utskott

       Tillkännagivande i kammaren

ECON

7.3.2016

 

 

 

Inget yttrande avges

       Beslut

ECON

22.3.2016

 

 

 

Föredragande

       Utnämning

Laura Agea

18.2.2016

 

 

 

Tidigare föredragande

Thomas Händel

 

 

 

Behandling i utskott

30.5.2016

21.6.2016

 

 

Antagande

13.7.2016

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

40

4

5

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Laura Agea, Guillaume Balas, Tiziana Beghin, Brando Benifei, Mara Bizzotto, David Casa, Ole Christensen, Lampros Fountoulis, Elena Gentile, Arne Gericke, Marian Harkin, Czesław Hoc, Danuta Jazłowiecka, Agnes Jongerius, Jan Keller, Agnieszka Kozłowska-Rajewicz, Kostadinka Kuneva, Jean Lambert, Jérôme Lavrilleux, Patrick Le Hyaric, Javi López, Thomas Mann, Anthea McIntyre, Elisabeth Morin-Chartier, Emilian Pavel, Georgi Pirinski, Marek Plura, Terry Reintke, Sofia Ribeiro, Anne Sander, Sven Schulze, Siôn Simon, Jutta Steinruck, Romana Tomc, Yana Toom, Ulrike Trebesius, Marita Ulvskog, Renate Weber, Tatjana Ždanoka

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Daniela Aiuto, Georges Bach, Tania González Peñas, Dieter-Lebrecht Koch, Zdzisław Krasnodębski, Paloma López Bermejo, Edouard Martin, Csaba Sógor, Neoklis Sylikiotis

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)

Isabella De Monte

Ingivande

20.7.2016


SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

40

+

ALDE

ECR

EFDD

GUE/NGL

NI

PPE

 

S&D

 

VERTS/ALE

Marian Harkin, Yana Toom, Renate Weber

Zdzisław Krasnodębski

Laura Agea, Daniela Aiuto, Tiziana Beghin

Kostadinka Kuneva,

Lampros Fountoulis

Georges Bach, David Casa, Danuta Jazłowiecka, Dieter-Lebrecht Koch, Agnieszka Kozłowska-Rajewicz, Jérôme Lavrilleux, Thomas Mann, Elisabeth Morin-Chartier, Marek Plura, Sofia Ribeiro, Anne Sander, Sven Schulze, Csaba Sógor, Romana Tomc

Guillaume Balas, Brando Benifei, Ole Christensen, Isabella De Monte, Elena Gentile, Agnes Jongerius, Jan Keller, Javi López, Edouard Martin, Emilian Pavel, Georgi Pirinski, Siôn Simon, Jutta Steinruck, Marita Ulvskog

Jean Lambert, Terry Reintke, Tatjana Ždanoka

4

-

ECR

Arne Gericke,, Czesław Hoc, Anthea McIntyre, Ulrike Trebesius

5

0

ENF

GUE/NGL

Mara Bizzotto

Tania González Peñas, Patrick Le Hyaric, Paloma López Bermejo, Neoklis Sylikiotis

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster

Rättsligt meddelande