Förfarande : 2015/2087(INL)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0206/2017

Ingivna texter :

A8-0206/2017

Debatter :

Omröstningar :

PV 04/07/2017 - 6.7
CRE 04/07/2017 - 6.7

Antagna texter :

P8_TA(2017)0281

BETÄNKANDE     
PDF 406kWORD 66k
1.6.2017
PE 599.836v02-00 A8-0206/2017

med rekommendationer till kommissionen om preskriptionstider för trafikolyckor

(2015/2087(INL))

Utskottet för rättsliga frågor

Föredragande: Pavel Svoboda

(Initiativ – artikel 46 i arbetsordningen)

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 MOTIVERING
 INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET
 SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

med rekommendationer till kommissionen om preskriptionstider för trafikolyckor

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artiklarna 67.4 och 81.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan),

–  med beaktande av artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna (nedan kallad Europakonventionen) och relevant rättspraxis,

–  med beaktande av rättspraxis från Europeiska unionens domstol om principerna om nationell självbestämmanderätt i processuella frågor och ett effektivt domstolsskydd(1),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser(2) (nedan kallad Rom II-förordningen),

–  med beaktande av Haagkonventionen av den 4 maj 1971 om tillämplig lag för trafikolyckor (nedan kallad Haagkonventionen),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet(3) (nedan kallat motorfordonsförsäkringsdirektivet),

–  med beaktande av den europeiska konventionen om beräkning av tidsfrister(4),

–  med beaktande av studien med en bedömning av det europeiska mervärdet från enheten för europeiskt mervärde i Europaparlamentets utredningstjänst Limitation periods for road traffic accidents (Preskriptionstider för trafikolyckor), som åtföljer Europaparlamentets betänkande som avser ett lagstiftningsinitiativ(5),

–  med beaktande av studien från generaldirektoratet för EU-intern politik Cross-border traffic accidents in the EU – the potential impact of driverless cars (Gränsöverskridande trafikolyckor i EU – de potentiella effekterna av förarlösa bilar)(6),

–  med beaktande av kommissionens studie Compensation of victims of cross-border road traffic accidents in the EU: Comparison of national practices, analysis of problems and evaluation of options for improving the position of cross-border victims (Ersättning till offer för gränsöverskridande trafikolyckor i EU: jämförelse av nationell praxis, analys av problemen och utvärdering av alternativen för att förbättra ställningen för offer för gränsöverskridande olyckor)(7),

–  med beaktande av kommissionens rapport från 2010 om en handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet(8),

–  med beaktande av sin resolution av den 1 februari 2007 med rekommendationer till kommissionen om preskriptionstider vid fall av kroppsskador och dödsolyckor vid gränsöverskridande tvister(9),

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon(10),

–  med beaktande av artiklarna 46 och 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0206/2017), och av följande skäl:

A.  Inom unionen varierar preskriptionsreglerna för skadeståndsanspråk kraftigt mellan medlemsstaterna, så att det inte finns två medlemsstater som har exakt samma grundregler för preskription. Även den preskriptionstid det är fråga om här bestäms på grundval av olika faktorer, bland annat om det pågår ett straffrättsligt förfarande i ärendet och om anspråket anses avse skadestånd utanför eller inom ett avtalsförhållande.

B.  De nationella systemen för preskription är således mycket komplexa och det kan ofta vara en utmaning att förstå vilken som är den tillämpliga övergripande preskriptionen, när och hur preskriptionstider börjar löpa och hur de skjuts upp, avbryts eller förlängs.

C.  Bristande kännedom om utländska preskriptionsregler kan leda till att man går miste om rätten att ställa ett annars giltigt anspråk eller orsaka hinder för de skadelidande med avseende på tillgången till rättslig prövning i form av ytterligare kostnader och förseningar.

D.  För närvarande finns det bara begränsad statistik tillgänglig över avvisande av skadeståndsanspråk i samband med gränsöverskridande trafikolyckor på grund av att preskriptionstiden har löpt ut.

E.  När det gäller gränsöverskridande trafikolyckor är den enda grund för talan som redan är harmoniserad på EU-nivå den som fastställs i artikel 18 i motorfordonsförsäkringsdirektivet och som gör det möjligt för skadelidande att ansöka om ersättning i sitt eget bosättningsland genom ett skadeståndsanspråk som ställs direkt till ett relevant försäkringsföretag eller skadeersättningsorgan med hänvisning till skadeståndsansvar för användning av motorfordon(11).

F.  Preskriptionstider utgör en viktig och fast beståndsdel av medlemsstaternas system för skadeståndsansvar vid trafikolyckor i så måtto att en kort preskriptionstid kan uppväga strikta ansvarsregler eller generösa skadestånd.

G.  Det är väsentligt med preskriptionstider för anspråk för att säkerställa rättssäkerhet och för att tvister ska få en slutpunkt. Svarandens rätt till rättssäkerhet och en slutpunkt för tvisten bör emellertid vägas mot sökandens grundläggande rättigheter till tillgång till rättslig prövning och till ett effektivt rättsmedel, och onödigt korta preskriptionstider kan hindra den faktiska tillgången till rättslig prövning inom unionen.

H.  Med tanke på de nuvarande skillnaderna när det gäller preskriptionsregler, liksom de typer av problem som direkt berörs av de skiljaktiga nationella bestämmelser som reglerar gränsöverskridande fall av person- och egendomsskador, är en viss nivå av harmonisering det enda sättet att säkerställa en tillräcklig grad av rättssäkerhet, förutsägbarhet och förenkling vid tillämpningen av medlemsstaternas bestämmelser om preskription vid gränsöverskridande trafikolyckor.

I.  Ett sådant lagstiftningsinitiativ bör vara rättvist för de tvistande parterna när det gäller frågor rörande preskriptionsregler och göra det lättare att beräkna preskriptionstiden och bestämma när den ska upphöra att löpa. Därför föreslås här en riktad strategi som beaktar den ökande mängden gränsöverskridande trafik inom unionen och inte en omarbetning av hela det rättsliga regelverket i medlemsstaterna.

* * *

1.  Europaparlamentet medger att situationen för offer för trafikolyckor har förbättrats avsevärt under de senaste årtiondena, även i fråga om domstolars behörighet inom den internationella privaträtten, och besökande skadelidande kan dra nytta av förfaranden i den medlemsstat där de har sin hemvist för ett direkt anspråk på den som försäkrat fordonet eller på skadeersättningsorgan.

2.  Europaparlamentet konstaterar dock att det i unionen fortfarande finns två parallella ordningar för tillämplig lag vid trafikolyckor beroende på i vilket land anspråk ställs, nämligen 1971 års Haagkonventionen om trafikolyckor eller Rom II-förordningen, vilket i kombination med möjligheterna att välja forum enligt den omarbetade Bryssel I-förordningen skapar osäkerhet om rättsläget(12), leder till komplexitet och eventuellt bäddar för forum shopping.

3.  Europaparlamentet upprepar att utredningar och förhandlingar i gränsöverskridande tvister ofta tar mycket längre tid än inhemska anspråk. Dessa komplikationer kan förvärras när ny teknik kommer in i bilden, till exempel förarlösa bilar.

4.  Europaparlamentet påminner i detta sammanhang om att preskriptionsregler bör ses som en del av åtgärderna på området för civilrättsligt samarbete i den mening som avses i artikel 67.4 och artikel 81 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

5.  Europaparlamentet konstaterar att det är väsentligt med gemensamma minimiregler för preskriptionstider vid gränsöverskridande tvister för att se till att effektiva rättsmedel finns tillgängliga för att skydda skadelidande vid gränsöverskridande trafikolyckor och för att garantera rättssäkerhet.

6.  Europaparlamentet betonar att oproportionerligt korta preskriptionstider i nationella rättssystem utgör ett hinder för tillgången till rättslig prövning i medlemsstaterna på ett sätt som kan strida mot rätten till en opartisk domstol, som slås fast i artikel 47 i stadgan och i artikel 6 i Europakonventionen.

7.  Europaparlamentet framhåller att den stora skillnaden mellan medlemsstaternas regler om preskriptionstider vid gränsöverskridande vägtrafikolyckor skapar ytterligare hinder för skadelidande när dessa lämnar in skadeståndsanspråk för person- och egendomsskador som lidits i andra medlemsstater än den egna.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att allmän information om medlemsstaternas preskriptionsregler när det gäller skadeståndsanspråk vid gränsöverskridande trafikolyckor blir tillgänglig och fortlöpande uppdateras på e-juridikportalen.

9.  Europaparlamentet uppmanar också kommissionen att genomföra en studie om vilket skydd medlemsstaterna erbjuder minderåriga och personer med funktionsnedsättning när det gäller preskriptionstidens löpande och om nödvändigheten att fastställa minimiregler på unionsnivå för att se till att dessa personer inte förlorar sin rätt att kräva skadestånd när de drabbas av en gränsöverskridande trafikolycka och att de garanteras faktisk tillgång till rättslig prövning i unionen.

10.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på grundval av artikel 81.2 i EUF-fördraget lägga fram lägga fram ett förslag till rättsakt om preskriptionstider med avseende på personskada och skada på egendom vid gränsöverskridande trafikolyckor, i enlighet med de rekommendationer som bifogas här.

11.  Europaparlamentet bedömer att det begärda förslaget inte får några ekonomiska konsekvenser.

12.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och bifogade rekommendationer till kommissionen och rådet samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

BILAGA TILL RESOLUTIONSFÖRSLAGET:REKOMMENDATIONER TILL EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV OM

GEMENSAMMA CIVILPROCESSRÄTTSLIGA MINIMINORMER I EU

A.  DET BEGÄRDA FÖRSLAGETS PRINCIPER OCH SYFTE

1.  I Europeiska unionen är upprätthållandet av lagen inför domstolarna fortfarande i stor utsträckning en fråga för processregler och praxis på nationell nivå. De nationella domstolarna är också unionens domstolar. Under förfarandena i dessa domstolar måste alltså rättvisa, rättskipning och effektivitet säkerställas, liksom en verkningsfull tillämpning av unionsrätten, som garanter för att unionsmedborgarnas rättigheter ska skyddas i hela unionen.

2.  Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I enlighet med ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999, särskilt punkt 38, bör en ny processrättslig lagstiftning utarbetas om gränsöverskridande fall, i synnerhet när det gäller de delar som är viktiga för ett smidigt rättsligt samarbete och förbättrad tillgång till rättvisa, till exempel interimistiska åtgärder, bevisupptagning, betalningsförelägganden och tidsfrister.

3.  Gemensamma minimiregler för preskriptionstider som är tillämpliga på gränsöverskridande tvister om person- och egendomsskador till följd av trafikolyckor anses nödvändiga för att minska hindren för kärande när de gör sina rättigheter gällande i en annan medlemsstat än sin egen.

4.  Gemensamma minimiregler för preskriptionstider skulle leda till ökad rättssäkerhet och förutsägbarhet och begränsa risken för otillräckliga skadestånd till offer för gränsöverskridande trafikolyckor.

5.  Det föreslagna direktivet syftar således till att införa en särskild preskriptionsordning för gränsöverskridande fall som garanterar faktiskt tillgång till rättslig prövning och främjar den inre marknadens funktion samt undanröjer hinder för den fria rörligheten för medborgare inom medlemsstaternas hela territorium.

6.  Det föreslagna direktivet är inte avsett att ersätta de nationella ordningarna för skadeståndsansvar i deras helhet, utan syftar, med respekt för nationella särdrag, till att fastställa gemensamma minimiregler för preskriptionstider i fråga om gränsöverskridande anspråk som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2009/103/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet.

7.  Det föreliggande förslaget är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, eftersom medlemsstaterna inte kan agera på egen hand för att inrätta en uppsättning minimiregler för preskriptionstider, och förslaget går inte utöver vad som är absolut nödvändigt för att säkerställa faktisk tillgång till rättslig prövning och rättssäkerhet i unionen.

B.  DET BEGÄRDA FÖRSLAGETS TEXT

Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma preskriptionstider vid gränsöverskridande trafikolyckor

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 67.4 och 81.2,

med beaktande av Europaparlamentets begäran till Europeiska kommissionen,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

(1)  Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa där den fria rörligheten för personer garanteras. I syfte att gradvis upprätta ett sådant område ska unionen besluta om åtgärder rörande rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder, särskilt när det är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl.

(2)  Enligt artikel 81.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska dessa åtgärder omfatta åtgärder som syftar till att säkerställa bland annat faktisk tillgång till rättslig prövning samt undanröjande av hinder för välfungerande civilrättsliga förfaranden, vid behov genom att främja förenligheten mellan de civilprocessrättsliga regler som är tillämpliga i medlemsstaterna.

(3)  Enligt kommissionens rapport från 2010 om en handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet måste personer som i samband med en bilresa till en annan medlemsstat råkar ut för en bilolycka ha möjlighet att ta reda på vilka tidsfrister som gäller för ersättning via försäkringen. I detta syfte tillkännagavs en ny förordning om tidsfrister när det gäller trafikolyckor i andra länder, som skulle antas 2011.(13)

(4)  Preskriptionsregler har betydande inverkan inte bara på de skadelidande parternas rätt att få tillgång till rättslig prövning, utan även på deras materiella rättigheter, eftersom en faktisk rättighet inte kan existera utan att det finns ett korrekt och adekvat skydd för den. Detta direktiv syftar till att främja tillämpningen av gemensamma preskriptionstider för gränsöverskridande trafikolyckor för att säkerställa faktisk tillgång till rättslig prövning i unionen. Den allmänt erkända rätten att få sin sak prövad inför domstol bekräftas också i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

(5)  Kravet på rättssäkerhet och behovet att skipa rättvisa i enskilda fall utgör väsentliga delar i ett område med rättvisa. Gemensamma preskriptionstider som ökar rättssäkerheten, säkerställer att tvister får en slutpunkt och bidrar till ett verkningsfullt system för verkställighet är därför nödvändiga för att garantera tillämpningen av denna princip.

(6)  Bestämmelserna i detta direktiv bör tillämpas på anspråk som faller inom tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG(14) och som är av gränsöverskridande natur.

(7)  Ingenting bör hindra medlemsstaterna från att tillämpa någon av bestämmelserna i detta direktiv även på rent interna vägtrafikolyckor, där så är lämpligt.

(8)  Alla medlemsstater är avtalsslutande parter i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). De frågor som avses i detta direktiv bör behandlas i enlighet med denna konvention, och då i synnerhet rätten till en opartisk domstol och till ett effektivt rättsmedel.

(9)  Principen om lex loci damni utgör den allmänna regeln i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007(15) med avseende på tillämplig lag i fall av personskada eller skada på egendom, och den tillämpliga lagen bör således bestämmas på grundval av var skadan inträffat, oavsett i vilket eller vilka länder indirekta följder kan uppstå. Enligt artikel 15 h i den förordningen ska tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser reglera i synnerhet det sätt på vilket en förpliktelse kan upphöra samt regler för preskription och andra rättighetsförluster som följer av utgången av en frist, däribland regler för när fristen börjar löpa, när fristen kan avbrytas och när fristen tillfälligt upphör att löpa.

(10)  När det gäller trafikolyckor kan det vara mycket svårt för en besökande skadelidande att få grundläggande information om olyckan från en utländsk jurisdiktion inom en relativt kort tid, såsom svarandens identitet och skadeståndsansvar som kan komma i fråga. Det kan också ta lång tid att ta reda på vilken skaderegleringsrepresentant eller försäkringsgivare som bör handlägga ärendet, att samla in uppgifter om olyckan och att få alla nödvändiga handlingar översatta.

(11)  I fall av gränsöverskridande trafikolyckor är det inte ovanligt att sökanden har mycket lite tid på sig att inleda förhandlingar med svaranden innan tidsfristen löper ut. Detta händer oftast när den sammanlagda tidsfristen är särskilt kort eller när det råder oklarhet om hur preskriptionstiden kan upphöra eller avbrytas. Att samla information om en olycka som inträffade i ett land som är främmande för sökanden kan ta avsevärd tid. Därför bör den allmänna tidsfrist som fastställs i direktivet upphöra att löpa så snart ett anspråks ställs till försäkringsgivaren eller skadeersättningsorganet, så att sökanden får möjlighet att förhandla om en reglering av anspråket.

(12)  Detta direktiv bör fastställa minimiregler. Medlemsstaterna får föreskriva en högre skyddsnivå. En sådan högre skyddsnivå bör inte utgöra något hinder för den faktiska tillgång till rättslig prövning som minimireglerna är avsedda att underlätta. Den skyddsnivå som enligt domstolens tolkning föreskrivs i stadgan samt EU-rättens företräde, enhetlighet och verkan bör därigenom inte äventyras.

(13)  Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av förordning (EG) nr 864/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012(16).

(14)  Detta direktiv syftar till att främja de grundläggande rättigheterna och tar hänsyn till de principer och värden som erkänns särskilt i stadgan, samtidigt som det syftar till att uppnå unionens mål att upprätthålla och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

(15)  Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att fastställa gemensamma miniminormer för preskriptionstider vid gränsöverskridande trafikolyckor, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(16)  I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, [har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av detta direktiv]/[och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i protokollet, kommer Förenade kungariket och Irland inte att delta i antagandet av detta direktiv, som därför inte är bindande för eller tillämpligt på dem].

(17)  I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I:

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att fastställa miniminormer beträffande preskriptionstidernas totala längd, när de ska inledas, när de ska upphöra att löpa samt hur de ska beräknas i samband med skadeståndsanspråk för personskada och skada på egendom som är ersättningsgilla enligt direktiv 2009/103/EG, i fall av gränsöverskridande trafikolyckor.

Artikel 2

Tillämpningsområde

Detta direktiv ska tillämpas på skadeståndsanspråk för förlust eller skada till följd av en olycka orsakad av ett fordon som omfattas av försäkring, riktade mot

a)  det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen enligt artikel 18 i direktiv 2009/103/EG, eller

b)  det skadeersättningsorgan som föreskrivs i artiklarna 24 och 25 i direktiv 2009/103/EG.

Artikel 3

Gränsöverskridande trafikolycka

1.  I detta direktiv avses med en gränsöverskridande trafikolycka varje trafikolycka som har orsakats genom användning av ett fordon som är försäkrat och normalt hemmahörande i en medlemsstat och som äger rum i en annan medlemsstat än den där den skadelidande har hemvist eller i ett tredjeland vars nationella försäkringsbyråer i enlighet med definitionen i artikel 6 i direktiv 2009/103/EG har anslutit sig till systemet med grönt kort.

2.  I detta direktiv avses med medlemsstat samtliga medlemsstater med undantag av [Förenade kungariket, Irland och] Danmark.

KAPITEL II:

  MINIMINORMER FÖR PRESKRIPTIONSTIDER

Artikel 4

Preskriptionstid

1.  Medlemsstaterna ska se till att en preskriptionstid på minst fyra år ska tillämpas på en skadeståndstalan för personskada och skada på egendom till följd av en gränsöverskridande trafikolycka som omfattas av artikel 2. Preskriptionstiden ska börja löpa den dag då sökanden blev, eller hade rimliga skäl att bli, medveten om omfattningen av skadan eller förlusten, dess orsak samt identiteten på den skadeståndsskyldiga personen och det försäkringsföretag som tillhandahåller den personens ansvarsförsäkring eller den skaderegleringsrepresentant eller det skadeersättningsorgan som har ansvaret för att ge ersättning beträffande den person mot vilken anspråket ska ställas.

2.  Om den lag som är tillämplig på anspråket föreskriver en preskriptionstid som är längre än fyra år ska medlemsstaterna se till att denna längre preskriptionstid tillämpas.

3.  Medlemsstaterna ska förse kommissionen med uppdaterad information om nationella preskriptionsregler för skador orsakade av trafikolyckor.

Artikel 5

Upphörande av löpande för tidsfrister

1.  Medlemsstaterna ska se till att den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 4 i detta direktiv ska upphöra att löpa från det att sökanden inger sitt anspråk till

a)  försäkringsföretaget för den som har orsakat olyckan eller detta företags skaderegleringsrepresentant, enligt vad som föreskrivs i artiklarna 21 och 22 i direktiv 2009/103/EG, eller

b)  det skadeersättningsorgan som föreskrivs i artiklarna 24 och 25 i direktiv 2009/103/EG,

fram till det att svaranden förkastar anspråket.

2.  Om den återstående delen av preskriptionstiden, när denna åter börjar löpa, är mindre än sex månader ska medlemsstaterna se till att sökanden beviljas en minimiperiod på ytterligare sex månader för att väcka talan i domstol.

Artikel 6

Automatisk förlängning av tidsfrister

Om en tidsfrist löper ut en lördag, söndag eller på en allmän helgdag ska medlemsstaterna se till att den förlängs till utgången av närmast följande arbetsdag.

Artikel 7

Beräkning av tidsfrister

Medlemsstaterna ska beräkna varje tidsfrist som föreskrivs genom detta direktiv enligt följande:

a) Tidsfristen ska börja löpa dagen efter den dag då den berörda händelsen inträffade.

b) När en tidsfrist uttrycks som ett år eller ett visst antal år ska den löpa ut det berörda efterföljande året i den månad som har samma namn och på den dag som har samma datum som månaden och dagen då händelsen inträffade. Om den berörda efterföljande månaden inte har någon dag med samma datum ska tidsfristen löpa ut på den sista dagen i den månaden.

c) På arbetsfria dagar för domstolen ska tidsfrister löpa som vanligt.

Artikel 8

Reglering av anspråk

Medlemsstaterna ska se till att skadelidande har tillgång till det förfarande som avses i artikel 22 i direktiv 2009/103/EG för reglering av anspråk till följd av en olycka orsakad av ett fordon som omfattas av försäkring, vilket inte ska hindra skadelidande från att senare inleda rättsliga förfaranden eller skiljeförfaranden gällande dessa anspråk fram till utlöpandet av alla preskriptionstider enligt detta direktiv under förfarandet för reglering av deras anspråk.

KAPITEL III

ANDRA BESTÄMMELSER

Artikel 9

Allmän information om preskriptionsregler

Kommissionen ska på ett lämpligt och lättillgängligt sätt och på alla unionens språk offentliggöra allmän information om de nationella preskriptionsregler för skadeståndsanspråk för skador till följd av trafikolyckor som medlemsstaterna meddelat i enlighet med artikel 4.3 i detta direktiv.

Artikel 10

Förhållande till nationell rätt

Detta direktiv ska inte hindra medlemsstaterna från att utvidga de rättigheter som anges i detta direktiv för att föreskriva en högre skyddsnivå.

Artikel 11

Förhållande till andra unionsrättsliga bestämmelser

Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av förordning (EG) nr 864/2007 och förordning (EG) nr 1215/2012.

KAPITEL IV

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 12

Införlivande

1.  Medlemsstaterna ska senast [ett år efter detta direktivs ikraftträdande] sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

2.  Dessa bestämmelser ska, när de antas av medlemsstaterna, innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning vid offentliggörandet. Medlemsstaterna ska fastställa hur denna hänvisning ska göras.

3.  Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de bestämmelser i nationell rätt som de antar på det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 13

Översyn

Kommissionen ska, senast den 31 december 2025 och därefter vart femte år, för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén lägga fram en rapport om tillämpningen av detta direktiv på grundval av både kvalitativa och kvantitativa uppgifter. I detta sammanhang bör kommissionen särskilt bedöma dess inverkan på tillgången till rättslig prövning, rättssäkerheten och den fria rörligheten för personer. Rapporten ska vid behov åtföljas av lagförslag för att anpassa och stärka detta direktiv.

Artikel 14

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 15

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdat i Bryssel den ...

På Europaparlamentets vägnar     På rådets vägnar

Ordförande           Ordförande

(1)

Se bland annat: dom av den 18 september 2003, Peter Pflücke mot Bundesanstalt für Arbeit, C-125/01, ECLI:EU:C:2003:477, dom av den 25 juli 1991, Theresa Emmott mot Minister for Social Welfare och Attorney General, C-208/90, ECLI:EU:C:1991:333 och dom av den 13 juli 2006, Vincenzo Manfredi m.fl. mot Lloyd Adriatico Assicurazioni SpA m.fl., förenade målen C-295/04–C-298/04, ECLI:EU:C:2006:461.

(2)

EUT L 199, 31.7.2007, s. 40.

(3)

EUT L 263, 7.10.2009, s. 11.

(4)

CETS 076.

(5)

PE 581.386, juli 2016.

(6)

PE 571.362, juni 2016.

(7)

Tillgänglig på följande adress: http://ec.europa.eu/civiljustice/news/docs/study_compensation_road_victims_en.pdf (30 November 2008).

(8)

COM(2010)0171.

(9)

EUT C 250 E, 25.10.2007, s. 99.

(10)

Antagna texter, P5_TA(2003)0446.

(11)

Se även dom av den 13 december 2007, FBTO Schadeverzekeringen NV mot Jack Odenbreit, C-463/06, ECLI:EU:C:2007:792.

(12)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1).

(13)

COM(2010)0171.

(14)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EUT L 263, 7.10.2009, s. 11).

(15)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 31.7.2007, s. 40).

(16)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1).


MOTIVERING

Nästan tio år har förflutit sedan parlamentet antog en resolution om ”preskriptionstider vid fall av kroppsskador och dödsolyckor vid gränsöverskridande tvister” (2006/2014 (INL)), och trots relevanta offentliga samråd och studier har kommissionen ännu inte utarbetat ett specifikt lagstiftningsförslag.

Preskriptionsreglerna avgör hur lång tid som står till förfogande för att väcka en skadeståndstalan vid en domstol eller ett annat behörigt organ. Om dessa regler inte följs kan det få till följd att anspråket ogillas redan innan sakfrågan tas upp.

Preskriptionsreglerna för skadeståndsanspråk varierar kraftigt mellan medlemsstaterna. I rättssystemen i det kontinentala Europa används begreppet ”preskriptionstid”, det vill säga en tidsfrist efter vilkens utlöpande ett anspråk anses vara ogiltigt. I länder som tillämpar common law finns bara ”limitation periods”, som betecknar en tidsfrist efter vilken rätten att väcka talan upphör, även om själva anspråket inte ogiltigförklaras. Dessutom finns det skillnader mellan nationella lagar i fråga om när tidsfristen börjar löpa och möjligheten att stoppa eller avbryta dess löpande.

Det är väsentligt med preskriptionsregler för anspråk för att säkerställa rättssäkerhet och för att tvister ska få en slutpunkt. Dessa intressen bör vägas mot den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel, eftersom onödigt korta preskriptionstider kan hindra faktisk möjlighet till rättslig prövning i hela EU. EU:s lagstiftning har inte harmoniserat preskriptionsreglerna, varken i allmänhet eller om trafikolyckor i synnerhet.

I över 10 år har det funnits skydd i EU för skadelidande vid trafikolyckor som inträffar i en annan medlemsstat än den där den skadelidande är bosatt. Motorfordonsförsäkringsdirektivet garanterar att besökande skadelidande kan väcka talan direkt mot en försäkringsgivare eller ett skadeersättningsorgan inför en domstol i sin hemvistmedlemsstat. Det grundläggande syftet med motorfordonsförsäkringsdirektivet är således att garantera en jämförbar behandling av skadelidande oavsett var inom unionen en olycka inträffat, vilket främjar den fria rörligheten för personer och fordon och därmed den inre marknaden.

Vid gränsöverskridande trafikolyckor fastställs de tillämpliga tidsfristerna för att väcka talan på grundval av lagen i den medlemsstat där olyckan inträffat, i enlighet med Rom II-förordningen (artiklarna 4.1 och 15 h). Vidare garanterar artikel 28 i Rom II-förordningen att Haagkonventionen om tillämplig lag för trafikolyckor fortsätter att gälla för de medlemsstater som har undertecknat den, vilket hindrar en tillämpning av varje åtgärd i Rom II som behandlar samma fråga. Rom II och Haagkonventionen närmar sig frågan om tillämplig lag på olika sätt.

Nationella preskriptionsregler kan vara mycket komplicerade, och de skadelidande och deras juridiska rådgivare är ofta inte insatta i reglerna i den medlemsstat de har rest till. De skadelidande vid de flesta gränsöverskridande trafikolyckor kommer också att utnyttja möjligheten att väcka talan hemma, vilket innebär att den domstol som prövar målet måste tillämpa en lag som är främmande för den. Detta inbegriper obekanta preskriptionsregler. Detta, i kombination med skillnaderna mellan olika preskriptionslagar, kan leda till oönskade följder för de skadelidande och skapa onödiga hinder för deras rätt till skadestånd och en snabb process till en rimlig kostnad.

Efter domstolens dom i mål C-463/06, FBTO mot Odenbreit, och mål C-133/11, Folien Fischer, har dessutom både den skadelidande parten och den person vars ansvar görs gällande och dennes försäkringsgivare enligt Bryssel I-ordningen ett antal alternativ till sitt förfogande för att väcka talan med avseende på skadeståndsansvar, eller frihet från detta, för skada som vållats i en trafikolycka. Detta, tillsammans med den hindrande verkan av reglerna om litispendens i Bryssel I, skapar möjligheter till ”arbitrage om tillämplig lag”, där den part som först vänder sig till domstol genom sitt val av forum kan välja mellan Rom II-förordningen och Haagkonventionen om trafikolyckor och, i fall där de två ordningarna hänvisar till olika lagar, förvissa sig om ett mer gynnsamt utfall i preskriptionsfrågorna.

Allmänt sett är det svårare att organisera en talan från utlandet. Det kan ta tid att ta reda på vilken skaderegleringsrepresentant eller försäkringsgivare som anspråket bör ställas mot, att samla in uppgifter om olyckan och att få alla nödvändiga handlingar översatta. Som ett resultat kan bristen på kännedom om hur preskriptionsreglerna fungerar medföra att sökanden förlorar rätten att ställa anspråk helt och hållet. Detta är särskilt fallet när den sammanlagda tidsfristen är särskilt kort eller när det råder oklarhet om hur tidsfristen kan upphöra eller avbrytas.

Oftare är det emellertid tillämpningen av utländska preskriptionsregler som skapar ytterligare hinder för en sökande som försöker få tillgång till rättslig prövning. Situationen kräver ofta att juridiska rådgivare måste ägna extra timmar åt att behandla frågan om preskription, vilket de inte skulle ha behövt göra för rent inhemska fall. Det kan tillkomma ytterligare kostnader om en expert i det land där olyckan inträffade uppmanas att yttra sig över frågan om preskription.

Föredraganden är därför övertygad om att den komplexa situationen och svårigheterna för sökandena motiverar en harmonisering av preskriptionsreglerna. Att skydda tillgången till rättslig prövning och därigenom stödja den fria rörligheten för personer inom unionen utgör ett tillräckligt skäl för att harmonisera reglerna i samband med gränsöverskridande trafikolyckor. Miniminormer i fråga om de viktigaste aspekterna av preskription bör därför utfärdas i enlighet med principerna om subsidiaritet och proportionalitet.

Föredraganden anser därför att miniminormerna när det gäller den övergripande tidsfristen för att väcka talan, när fristen börjar och tillfälligt upphör att löpa, liksom om informationsskyldigheter, skulle lösa de flesta av de problem som de skadelidande för närvarande drabbas av och leda till besparingar i fråga om rättsliga kostnader samt mindre förseningar. Dessa harmoniserade regler bör gälla för åtgärder som faller inom tillämpningsområdet för motorfordonsförsäkringsdirektivet, det vill säga talan mot försäkringsgivare och skadeersättningsorgan, i den mån de har en gränsöverskridande karaktär. Den korrekta rättsliga grunden för en lagstiftningsåtgärd på dessa villkor skulle kunna vara artikel 81.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

Detta betänkande innehåller ett förslag till direktiv som ska ses som ett första steg för att underlätta en mer naturlig och spontan konvergens mellan medlemsstaternas regler på sikt, som en del av en fortlöpande process som genomförs gradvis för att på ett framgångsrikt sätt förverkliga de rättigheter som följer av unionsrätten, särskilt vad gäller tillgången till rättslig prövning.

För en detaljerad bakgrund till lagstiftningsförslaget hänvisas läsaren till bilagan till ovanstående resolution.


INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Antagande

30.5.2017

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

18

0

4

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Max Andersson, Joëlle Bergeron, Marie-Christine Boutonnet, Jean-Marie Cavada, Kostas Chrysogonos, Mady Delvaux, Rosa Estaràs Ferragut, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Sylvia-Yvonne Kaufmann, Gilles Lebreton, António Marinho e Pinto, Pavel Svoboda, József Szájer, Axel Voss, Tadeusz Zwiefka

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Pascal Durand, Angel Dzhambazki, Evelyne Gebhardt, Virginie Rozière, Kosma Złotowski

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)

Jarosław Wałęsa, Josef Weidenholzer


SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

18

+

EPP

S&D

ALDE

GUE/NGL

Verts/ALE

EFDD

Rosa Estaràs Ferragut, Pavel Svoboda, József Szájer, Axel Voss, Jarosław Wałęsa, Tadeusz Zwiefka

Mady Delvaux, Evelyne Gebhardt, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Sylvia-Yvonne Kaufmann, Virginie Rozière, Josef Weidenholzer

Jean-Marie Cavada, António Marinho e Pinto

Kostas Chrysogonos

Max Andersson, Pascal Durand

Joëlle Bergeron

0

-

 

 

4

0

ECR

ENF

Angel Dzhambazki, Kosma Złotowski

Marie-Christine Boutonnet, Gilles Lebreton

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster

Rättsligt meddelande