Förfarande : 2016/2149(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0127/2018

Ingivna texter :

A8-0127/2018

Debatter :

PV 18/04/2018 - 23
CRE 18/04/2018 - 23

Omröstningar :

PV 19/04/2018 - 10.15
Röstförklaringar

Antagna texter :

P8_TA(2018)0186

BETÄNKANDE     
PDF 472kWORD 64k
28.3.2018
PE 612.115v03-00 A8-0127/2018

om genomförandet av bestämmelserna i fördraget avseende nationella parlament

(2016/2149(INI))

Utskottet för konstitutionella frågor

Föredragande: Paulo Rangel

ÄNDRINGSFÖRSLAG
MOTIVERING – BAKGRUND OCH RESULTAT
 FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET
 SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

MOTIVERING – BAKGRUND OCH RESULTAT

Inledning

Åtta år efter Lissabonfördragets ikraftträdande ansåg utskottet för konstitutionella frågor (AFCO) det nödvändigt att utarbeta ett initiativbetänkande (INI) för att bedöma ”genomförandet av bestämmelserna i fördraget avseende nationella parlament”.

Syftet med betänkandet är att bedöma hur de befintliga mekanismerna för de nationella parlamentens deltagande i den politiska processen i Europa används. På grundval av denna bedömning undersöker betänkandet sedan möjliga förbättringar av dessa mekanismer, för att föra de nationella parlamenten närmare den övergripande integrationsprocessen. I betänkandet bedöms även den politiska strukturerade debatten mellan Europeiska kommissionen och de nationella parlamenten.

Undersökningsverksamhet

Granskningsverktygen och resultaten avseende hur långt genomförandet kommit har varit följande:

– Ett arbetsseminarium med sakkunniga från den akademiska världen den 20 mars 2017, anordnat av utredningsavdelning C vid GD IPOL, där en undersökning(1) och två briefingdokument(2) presenterades och diskuterades,

– ett interparlamentariskt utskottssammanträde den 2 maj 2017, där tre sakkunniga redogjorde för undersökningar om ämnet för betänkandet, vilket gjorde det möjligt för ledamöter av de nationella parlamenten att uttrycka sina åsikter och föra en dialog med ledamöter av Europaparlamentet(3),

– skriftliga bidrag från flera nationella parlament,

– informationsuppdrag med besök i Portugals nationalförsamling, Assembleia da República, den 21 februari 2017, det danska folketinget den 22–23 maj 2017 och det grekiska parlamentet den 24 maj 2017,

– en bedömning av genomförandet på EU-nivå(4) och en undersökning(5) från enheten för efterhandsbedömning vid GD EPRS, som presenterades och diskuterades den 12 oktober 2017,

– ett juridiskt yttrande från Europaparlamentets rättstjänst av den 27 oktober 2017.

I.  De nationella parlamentens främsta funktion: att granska EU-politiken genom att ge mandat till sina egna regeringar, som är företrädda i rådet och i Europeiska rådet

Lissabonfördraget blev känt som parlamentens fördrag, eftersom det avsevärt ökade Europaparlamentets befogenheter, samtidigt som de nationella parlamenten erkändes i sin egen konstitutionella roll inom EU:s ramar. De nationella parlamenten fick en viktig roll för att säkerställa EU:s demokratiska legitimitet, främja pluralism och mångfald och säkra unionens konstitutionella funktion.

Som framgår av tidigare betänkanden och av artikel 10.2 i EU-fördraget är det uppenbart att de nationella parlamentens kärnfunktion fortfarande är den demokratiska granskningen och övervakningen av regeringarnas verksamhet i rådet och i Europeiska rådet. Genom att övervaka sina regeringars åtgärder på nationell nivå, och ju bättre och mer effektivt de nationella parlamenten gör detta, desto större blir deras roll när det gäller att påverka EU:s politiska och konstitutionella liv. För detta ändamål är det av största vikt att de nationella parlamenten börjar jämföra bästa praxis inom ramen för Cosac och även spontant sinsemellan. Det är också viktigt att förbättra och mobilisera alla tillgängliga medel för Ipex, för att öka omfattningen, hastigheten och effektiviteten i all befintlig information om EU‑frågor.

Med tanke på det återkommande klagomålet att de nationella parlamenten har förlorat en del av sina befogenheter i budgetfrågor till följd av den ”europeiska planeringsterminen” skulle det kanske, med full respekt för varje parlamentarisk kammares rätt att välja organisationsform, vara värdefullt att föreställa sig en framtida anpassning av parlamentens respektive arbetsordning. Faktum är att inrättandet av en period (nationell termin) som innebär att budgetsamtalen mellan regeringar och kommissionen förs framåt, och inrättandet av en parlamentarisk uppföljningsmekanism som möjliggör efterföljande övervakning av förhållandet mellan kommissionen och rådet, skulle leda till en avsevärd ökning av de nationella parlamentens kapacitet att utföra kontroll och granskning, en uppgift som historiskt sett varit deras.

II.  De nationella parlamentens särskilda konstitutionella bidrag till EU-nivån: skapande av en europeisk politisk sfär

Dessutom, och i enlighet med lydelsen och andan i Lissabonfördraget, har de nationella parlamenten i allt högre grad uppmanats att delta direkt på europeisk nivå, antingen i samverkan med Europaparlamentet eller i samverkan med Europeiska kommissionen. Med undantag av frågor som har samband med kontrollen av subsidiariteten och informationsrättigheter, upplevs de nationella parlamentens medverkan i europeiska frågor trots detta fortfarande som begränsad.

Om Lissabonfördraget kräver en mer intim relation mellan de nationella parlamenten och EU‑institutionerna är det naturligt, eftersom det förväntas av dem att de ska ge specifika bidrag utöver det som regeringarna förmedlar genom sina uttalanden och sina röster i rådet och i Europeiska rådet. Det finns en verklig särskild konstitutionell skillnad mellan de nationella parlamentens medverkan i EU-frågorna och de nationella regeringarnas deltagande i rådet och i Europeiska rådet. Medan regeringarna representerar en enda politisk hållning, som speglas i att deras röst är odelbar, är de nationella parlamenten just ett uttryck för pluralismen och den interna mångfalden (utan att detta påverkar att det är majoritetens vilja inom dem som strikt måste följas). Det särskilda bidrag som de nationella parlamenten kan tillföra på EU-nivå är just denna mångfald av nationella synpunkter (proportionellt representerade). Det har dock inte gjorts mycket för att uppmärksamma och ge företräde åt de nationella parlamentens oersättliga konstitutionella funktion inom EU-livet. Den bidrar i stor utsträckning till att ett verkligt europeiskt politiskt utrymme och en verkligt autentisk offentlig sfär inrättas. Minoritetens uppfattningar i ett nationellt parlament kan faktiskt motsvara en ståndpunkt hos majoriteten i ett annat, och samspelet mellan dem återspeglar framväxten av en europeisk politisk arena. Bland annat syftar betänkandet till att överbrygga denna klyfta. För det första genom att med kraft uppmuntra representation av den interna mångfalden i de nationella parlamentens delegationer, i alla gemensamma evenemang, och i enlighet med de politiska gruppernas proportioner. För det andra genom att möjliggöra för minoritetsgrupperingar som står för en minoritetsståndpunkt att lägga till sina avvikande åsikter till de motiverade yttrandena, utan att detta undergräver åtagandet att alla antagna yttranden ska uttrycka majoritetens vilja.

III.  Strävan efter ett fullständigt interinstitutionellt samarbete: att utveckla den europeiska politiska sfären

Skapandet av en europeisk politisk arena ges uppenbart ökad kraft genom att alla slags redan befintliga initiativ förstärks. Det pågående samarbetet mellan EU-institutionerna och de nationella parlamenten har faktiskt förbättrats avsevärt under det senaste årtiondet. För det första har Barrosoinitiativet – vilket dokumenteras i årsrapporterna om förbindelserna mellan institutionerna – utan tvekan främjat den politiska dialogen mellan de nationella parlamenten och kommissionen.

För det andra har den eventuella ”konstitutionella avundsjuka” som kan ha funnits mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten tynat bort efter Lissabonfördragets ikraftträdande (se artiklarna 9 och 10 i protokoll nr 1 till EUF-fördraget, om hur ett effektivt och regelbundet interparlamentariskt samarbete ska organiseras och främjas inom unionen).

Detta samarbete är nära kopplat till dialogen mellan de nationella lagstiftande enheterna själva, men det finns fortfarande utrymme för förbättringar(6). Först och främst bör insatser göras för att förenkla den nuvarande ramen för förbindelserna mellan EU och de nationella parlamenten, inbegripet konferensen för talmännen i Europeiska unionens parlament, Cosac, den interparlamentariska konferensen om stabilitet, ekonomisk samordning och styrning inom EU, den gemensamma parlamentariska kontrollgruppen för Europol, de interparlamentariska utskottssammanträdena och de gemensamma parlamentariska sammanträden, för att bara nämna några. Att utveckla ett utskottsbaserat tillvägagångssätt skulle vara synnerligen gynnsamt(7).

Detsamma gäller tillämpningen av fördragsbestämmelserna om de nationella parlamentens roll inom området med frihet, säkerhet och rättvisa (se artiklarna 70, 88 och 85 i EUF-fördraget). I en tid då dessa frågor blir alltmer komplexa bör EU uppmana alla nationella parlament, som är en av unionens främsta källor till demokratisk legitimitet, att säkerställa en aktiv roll i övervakningen av en framtida europeisk försvarsunion. De nationella parlamentens deltagande och aktiva engagemang förefaller således vara av avgörande betydelse och absolut nödvändigt.

I samma syfte ska vi efterlysa inrättande av en ”europeisk vecka” som kan äga rum samtidigt i de 27 nationella parlamenten och där kommissionsledamöter och ledamöter av Europaparlamentet bör delta för att diskutera EU-frågor med nationella parlamentsledamöter. Ett sådant initiativ skulle dessutom vara ett optimalt sätt att genomföra den mycket omdiskuterade idén om att anordna nationella ”demokratiska konvent” om Europas framtid. Den ”europeiska veckan” skulle – ännu en gång utan att ifrågasätta respektive parlaments suveräna behörighet – medföra en förändring av arbetsordningarna i de nationella parlamenten och i Europaparlamentet.

IV.  De nationella parlamentens roll när det gäller kontrollen av subsidiariteten

Medvetna om att detta är en av deras viktigaste konstitutionella befogenheter, är de nationella parlamenten enhälliga i sin bedömning att det finns vissa fallgropar i funktionssättet för systemet för tidig varning, som kan utlösa förfarandena med ”gult kort” eller ”orange kort”. Det första hindret är den till åtta veckor begränsade frysningsperioden, som kan ändras endast genom en reform av fördragen och som bör förlängas så snart en sådan översyn görs. Det finns dock en teknisk fråga – med rättsliga följder inom ramen för maktdelningsprincipen – som kan minska bördan av detta hinder. Vilken dag som ska sägas inleda tidsfristen på åtta veckor bör nämligen inte överlåtas åt kommissionens subjektiva bedömning. Såsom är fallet med många nationella förfaranden bör en teknisk förlängning övervägas, så att starten på den åtta veckor långa tidsfristen inte bestäms endast av kommissionen.

Det andra hindret, som är lika viktigt, har samband med en snäv tolkning av subsidiaritetsprincipen enligt artikel 5 i EU-fördraget och utesluter principen om tilldelade befogenheter och proportionalitetsprincipen. Detta är det argument som kommissionen ofta anför för att vägra låta de nationella parlamenten utöva denna kontrollrätt. I den rättsliga doktrinen har det emellertid länge gjorts en åtskillnad mellan subsidiaritet i strikt mening och i vid bemärkelse, där den senare omfattar de tre nämnda dimensionerna. Tidigare erfarenheter visar att det är mycket svårt att förstå den exakta avgränsningen mellan den politiska dimensionen av subsidiaritetsprincipen och den rättsliga dimensionen av proportionalitetsprincipen. Det är en hårfin linje mellan politik och lagstiftning, och därför bör kommissionen – vid hänvisning till systemet för tidig varning – visa återhållsamhet i fråga om att inta en uppenbart inskränkande hållning till subsidiaritetsprincipen.

I detta avseende, och efter de eftergifter som gjorts inom ramen för den brittiska folkomröstningen, föreligger inga krav från nationella parlament på ett framtida ”rött kort”. Omvänt finns det en stark rörelse, som också har dokumenterats i Europaparlamentets betänkanden, för inrättande av ett ”grönt kort” som ger de nationella parlamenten ett slags instrument på området för lagstiftningsinitiativ. En sådan nyskapelse skulle behöva ha tre begränsningar: Den kan inte vara ett äkta lagstiftningsinitiativ, eftersom det är en rättighet som är förbehållen kommissionen (varken parlamentet eller rådet kan ta initiativ till lagstiftning), och den kan inte användas för upphävande av befintlig EU-lagstiftning, eftersom detta skulle fungera som ett omvänt ”rött kort”, och slutligen bör den inte inbegripa någon rätt att ändra EU-lagstiftning (det vore att tillskansa sig befogenheter som fördragen tilldelar Europaparlamentet och rådet). Tanken är därför mycket lovvärd, eftersom den återspeglar den rätta förståelsen av subsidiaritetsprincipen, i den mån den innebär att de nationella parlamenten erkänner att vissa frågor är unionens exklusiva befogenhet. Fullt utvecklad kommer den att vara en rätt att föreslå något eller att inge förslag, som, i likhet med parallella system, skulle kunna ge upphov till en skyldighet från kommissionen att ge ett motiverat svar i händelse av avslag.

(1)

”The Role of National parliaments in the EU after Lisbon: Potentialities and Challenges”, av prof. dr Olivier Rozenberg.

(2)

”Subsidiarity as a Means to Enhance Cooperation between EU Institutions and National parliaments”, av prof. dr Diane Fromage, och ”The Legisprudential Role of National parliaments in the European Union”, av prof. dr Luís Heleno Terrinha,

(3)

”The interparliamentary cooperation at EU level”, av Carlo Casini, ”Subsidiarity and National parliaments”, av Ludwik Dorn, och ”Political structured dialogue and National parliaments”, av prof. dr Ingolf Pernice.

(4)

Bedömning av genomförandet på EU-nivå, ”Working with national parliaments on EU affairs”, av prof. dr Milan Remac, Europaparlamentet 2017 (PE 603.271).

(5)

Genomförandet i praktiken – briefingdokument ”Survey of permanent representatives of national parliaments in the European Parliament” (PE 610.992).

(6)

Se prof. dr Olivier Rozenbergs studie ”The Role of National parliaments in the EU after Lisbon: Potentialities and Challenges”.

(7)

Se slutrapporten från undersökningsuppdragen, 17 juli 2017, PE608.137v01-00.


FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om genomförandet av bestämmelserna i fördraget avseende nationella parlament

(2016/2149(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), särskilt artikel 5 om tilldelning av befogenheter och subsidiaritet, artikel 10.1 om representativ demokrati, artikel 10.2 om representation av unionsmedborgarna, artikel 10.3 om unionsmedborgarnas rätt att delta i unionens demokratiska liv, artikel 11 om deltagandedemokrati, artikel 12 om de nationella parlamentens roll, artikel 48.3 om det ordinarie ändringsförfarandet och artikel 48.7 (övergångsklausulen),

–   med beaktande av protokoll nr 1 till Amsterdamfördraget, om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen, och av protokoll nr 2 till Lissabonfördraget, om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna,

–  med beaktande av artikel 15 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF‑fördraget) och artiklarna 41 och 42 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

–  med beaktande av sina resolutioner av den 12 juni 1997 om förbindelserna mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten(1), av den 7 februari 2002 om förbindelserna mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten inom ramen för den europeiska integrationen(2), av den 7 maj 2009 om utvecklingen av förbindelserna mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten enligt Lissabonfördraget(3) och av den 16 april 2014 om förbindelserna mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten(4),

–  med beaktande av sina resolutioner av den 16 februari 2017 om att förbättra Europeiska unionens funktionssätt genom att utnyttja Lissabonfördragets potential(5), om budgetkapacitet för euroområdet(6) och om möjliga utvecklingar och justeringar av den nuvarande institutionella strukturen för Europeiska unionen(7),

–  med beaktande av kommissionens årsrapporter om förbindelserna mellan Europeiska kommissionen och de nationella parlamenten, särskilt rapporten för 2014 av den 2 juli 2015 (COM(2015)0316) och rapporten för 2015 av den 15 juli 2016 (COM(2016)0471) samt av kommissionens årsrapporter om subsidiaritet och proportionalitet, särskilt rapporten för 2015 av den 15 juli 2016 (COM(2016)0469) och rapporten för 2016 av den 30 juni 2017 (COM(2017)0600),

–  med beaktande av de årliga rapporterna från Europaparlamentets direktorat för förbindelser med de nationella parlamenten, särskilt 2016 års halvtidsrapport om förbindelserna mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten,

–  med beaktande av sin resolution av den 26 oktober 2017 om kontroll av unionsrättens tillämpning 2015(8),

–  med beaktande av kommissionens vitbok om Europas framtid av den 1 mars 2017 och det tal om tillståndet i unionen som kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker höll den 13 september 2017, där en färdplan presenterades,

–  med beaktande av förklaringen om ökad europeisk integration: ”Greater European Integration: The Way Forward”, av talmännen i den italienska deputeradekammaren, den franska nationalförsamlingen, den tyska förbundsdagen och Luxemburgs deputeradekammare, som undertecknades den 14 september 2015 och för närvarande stöds av flera nationella parlament i EU,

–  med beaktande av de slutsatser som konferensen för talmän i EU-ländernas parlament har antagit sedan Lissabonfördragets ikraftträdande, särskilt vid mötena i Luxemburg 2016 och i Bratislava 2017,

–  med beaktande av bidragen till och slutsatserna från mötena i konferensen mellan de parlamentariska organen för EU-frågor vid Europeiska unionens parlament (Cosac) sedan Lissabonfördragets ikraftträdande, särskilt mötena i Valletta och i Tallinn 2017, och av Cosacs halvårsrapporter,

–  med beaktande av artikel 13 i fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen, som fastställer att interparlamentariska konferenser ska hållas i syfte att diskutera budgetpolitiska och andra frågor som omfattas av fördraget,

­–   med beaktande av resolutionen från Tjeckiens senat (Senát) av den 30 november 2016 (26:e resolutionen den 11:e perioden), av resolutionen från Italiens senat (Senato della Repubblica) av den 19 oktober 2016 (Dok. XVIII nr 164) och av bidragen från dess utskott för EU-politik av den 2 maj 2017 (prot. 573) samt av bidragen från utskottet för EU-frågor i Frankrikes nationalförsamling (Assemblée Nationale) av den 31 maj 2017 (ref. 2017/058) och från utskottet för EU-frågor i Nederländernas representanthus (Tweede Kamer der Staten-Generaal) av den 22 december 2017 (skrivelse A(2018)1067),

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen och artikel 1.1 e och bilaga 3 i talmanskonferensens beslut av den 12 december 2002 om förfarandet för beviljande av tillstånd att utarbeta initiativbetänkanden,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor (A8‑0127/2018), och av följande skäl:

A.  De nationella parlamenten förbättrar och bidrar aktivt till att Europeiska unionen konstitutionellt sett kan fungera väl (artikel 12 i EU-fördraget), och spelar därigenom en viktig roll för unionens demokratiska legitimitet och dess fulla förverkligande.

B.  Det parlamentariska ansvarsutkrävandet av de nationella regeringarna inom ramen för EU-frågor, som bygger på varje nations enskilda praxis, är hörnstenen i de nationella parlamentens roll i EU:s nuvarande fördrag.

C.  För att förstärka egenansvaret bör de nationella parlamenten granska de nationella regeringarna, på samma sätt som Europaparlamentet granskar EU:s verkställande organ. Vilket inflytande de nationella parlamenten har över de nationella regeringarna varierar dock kraftigt mellan medlemsstaterna.

D.  De nationella parlamenten klagar ofta på sin begränsade medverkan i EU-frågor och önskar delta i högre utsträckning i arbetet med utvecklingen av den europeiska integrationsprocessen.

E.  Bristande insyn i EU:s lagstiftnings- och beslutsprocesser riskerar att undergräva de nationella parlamentens befogenheter enligt fördrag och relevanta protokoll, men även deras roll som det organ som ska kontrollera regeringen.

F.  De nationella parlamentens mångfald är mycket gynnsam för unionen, eftersom en avstämning av olika politiska ställningstaganden i medlemsstaterna kan stärka och bredda debatten över sektorsgränserna på EU-nivå.

G.  Parlamentariska minoriteters underrepresentation i EU-frågor bör motverkas, samtidigt som man fullt ut respekterar majoriteterna i varje nationellt parlament och följer principen om proportionell representation.

H.   De nationella parlamenten spelar en roll i varje översyn av de europeiska fördragen, och de har nyligen uppmanats att delta i en rad demokratiska EU-forum.

I.  En europeisk offentlig sfär skulle kunna främjas av en rad forum om Europas framtid, som skulle organiseras av de nationella parlamenten och Europaparlamentet som naturliga företrädare för folket i Europa. Sådana forum skulle kunna stödjas av en gemensam ”europeisk vecka” där ledamöter av nationella parlament samtidigt skulle diskutera EU-frågor med kommissionsledamöter och ledamöter av Europaparlamentet.

J.  Som framgår av den senaste tidens valtrender har den ekonomiska, finansiella och sociala krisen lett till ökad misstro och besvikelse bland unionsmedborgarna i fråga om dagens demokratiska representationsmodell, både på EU-nivå och på nationell nivå.

K.  Genomförandet av de nationella parlamentens rätt att granska efterlevnaden av subsidiaritetsprincipen, på grundval av det så kallade systemet för tidig varning, har delvis förbättrat förbindelserna mellan EU-institutionerna och de nationella parlamenten.

L.  De nationella parlamenten är ibland kritiska mot systemet för tidig varning, eftersom de menar att dess bestämmelser inte är lätta att omsätta i praktiken och att det saknas ett brett tillämpningsområde.

M.  Framsteg har gjorts vad gäller användningen av systemet för tidig varning, vilket visas av de senaste uppgifterna om det totala antalet yttranden från de nationella parlamenten inom ramen för den politiska dialogen. Den begränsade användningen av förfarandet med gult kort och ineffektiviteten i förfarandet med orange kort visar att det fortfarande finns utrymme för förbättringar och att en bättre samordning mellan de nationella parlamenten är möjlig i detta avseende.

N.  Den tidsfrist på åtta veckor som fastställs i artikel 4 i protokoll nr 1 har visat sig vara otillräcklig för att efterlevnaden av subsidiaritetsprincipen ska kunna övervakas i rätt tid.

O.  Systemet för tidig varning kan kompletteras av det system som för närvarande gör det möjligt för de nationella parlamenten att lägga fram konstruktiva förslag som övervägs av kommissionen, med vederbörlig hänsyn till dess initiativrätt.

P.  Flera nationella parlament har uttryckt intresse för ett instrument för att förbättra den politiska dialogen, vilket skulle ge dem möjlighet att lägga fram konstruktiva förslag för kommissionens övervägande, med vederbörlig hänsyn till kommissionens initiativrätt och efter att först ha säkrat Europaparlamentets stöd för förslaget.

Q.  De nationella parlamenten kan i alla skeden avge yttranden inom ramen för den politiska dialogen, ge sina regeringar i uppdrag att via rådet begära utarbetande av lagstiftningsförslag eller helt enkelt uppmana Europaparlamentet att lägga fram förslag för kommissionen i enlighet med artikel 225 i EUF-fördraget.

R.  Införandet av ett förfarande med ”rött kort” är inte tänkbart i detta skede av den europeiska integrationsprocessen.

S.  Den omfattande uppsättning informationsrättigheter som ges genom Lissabonfördraget skulle kunna utökas om de nationella parlamenten gavs mer resurser och tid för att hantera de handlingar som EU:s institutioner översänder till dem.

T.  Ipex, en plattform för kontinuerligt utbyte av information mellan nationella parlament och mellan de nationella parlamenten och EU-institutionerna, bör utvecklas ytterligare i enlighet med den digitala strategin, i vilken Europaparlamentet spelar en viktig stödjande roll.

U.  Det interinstitutionella samarbetet har förbättrats efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget och det så kallade Barroso-initiativet – den politiska dialog som kommissionen inledde i september 2006 där de nationella parlamenten ges möjlighet att lämna synpunkter, ge positiv återkoppling eller komma med kritik mot kommissionens förslag.

V.  De nationella parlamenten klagar ibland på sina förbindelser med Europeiska unionen och hävdar att de är alltför snåriga.

W.  De nationella parlamenten har relevanta befogenheter på områdena frihet, säkerhet och rättvisa i enlighet med artiklarna 70, 85 och 88 i EUF-fördraget och bör därför spela en viktig roll i framtiden för EU:s säkerhets- och försvarspolitik.

X.  Det bör finnas bättre nationell och europeisk parlamentarisk kontroll över finanspolitik och ekonomisk politik, över fattade beslut och över förvaltningsfrågor på EU-nivå.

Y.  EU-domstolens beslut av den 16 maj 2017 om den blandade karaktären i handelsavtalet mellan EU och Singapore har ändrat förutsättningarna för hur de nationella parlamenten kommer att involveras i handelsavtal i framtiden.

Z.  Bättre samverkan och ett förbättrat utbyte av information mellan dem som är ledamöter av Europaparlamentet respektive av andra parlament, och även mellan de nationella parlamentens tjänstemän, skulle kunna bidra till att förbättra kontrollen av EU-frågorna på nationell nivå och därmed främja en verkligt europeisk parlamentarisk och politisk kultur.

Att granska regeringsaktiviteten i EU-frågor

1.  Europaparlamentet anser att genomförandet av de nationella parlamentens rättigheter och skyldigheter enligt Lissabonfördraget har stärkt de nationella parlamentens roll inom EU:s konstitutionella ramar, och därigenom skapat ökad pluralism, demokratisk legitimitet och en bättre fungerande union.

2.  Europarlamentet är medvetet om att de nationella regeringarna är demokratiskt ansvariga inför de nationella parlamenten i enlighet med artikel 10.2 i EU-fördraget och i överensstämmelse med respektive nationella konstitutionella system. Parlamentet anser att denna ansvarsskyldighet är hörnstenen i de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen. Parlamentet uppmuntrar de nationella parlamenten att fullt ut utöva sina EU-funktioner för att ha direkt inflytande på och kunna övervaka innehållet i EU‑politiken, i synnerhet genom att utöva kontroll över sina nationella regeringar när de agerar i Europeiska rådet och rådet.

3.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att de nationella parlamenten ges tillräckligt med tid, kapacitet och den informationstillgång som behövs för att de ska kunna fullgöra sin konstitutionella uppgift att granska och därmed legitimera de nationella regeringarnas verksamhet när dessa regeringar agerar på europeisk nivå, vare sig det är i rådet eller i Europeiska rådet. Parlamentet erkänner att denna EU-funktion bör ske i fullständig överensstämmelse med medlemsstaternas konstitutionella traditioner. För att bevara och förstärka denna roll bör det befintliga utbytet av bästa praxis och samverkan mellan de nationella parlamenten stärkas och främjas.

4.  Europaparlamentet anser att insyn i EU-institutionernas arbetssätt och beslutsprocesser är en förutsättning för att de nationella parlamenten på ett verkningsfullt sätt ska kunna fullgöra den institutionella uppgift de tilldelas i fördragen. Parlamentet uppmanar dessutom de nationella parlamenten att till fullo använda sina respektive befogenheter för att utöva kontroll över regeringarnas agerande på EU-nivå, bland annat genom att anpassa sin interna organisation, sina tidsplaner och sin arbetsordning, så att uppgiften blir möjlig. Parlamentet föreslår också ett utbyte av bästa praxis mellan nationella parlament, regelbundna diskussioner mellan respektive ministrar och specialiserade utskott i de nationella parlamenten före och efter rådets och Europeiska rådets möten samt regelbundna möten mellan de nationella parlamentens ledamöter, kommissionsledamöter och ledamöter av Europaparlamentet.

5.  Europaparlamentet anser att man bör vara noga med att förhindra varje form av nationell överreglering från medlemsstaternas sida i samband med EU-lagstiftning, och att de nationella parlamenten har en nyckelroll att spela i detta avseende. Parlamentet påminner dock samtidigt om att detta inte påverkar medlemsstaternas rätt att tillämpa klausuler om bevarande av skyddsnivån, och att till exempel anta strängare social- och miljöpolitiska normer på nationell nivå.

6.  Europaparlamentet uppmuntrar till ökad dialog och politisk dialog med de nationella parlamenten och erkänner att det parlamentariska deltagandet verkligen behöver förstärkas, men påminner samtidigt om att beslut måste fattas i överensstämmelse med de konstitutionella befogenheterna och med hänsyn till den tydliga avgränsningen mellan de nationella och de europeiska organens respektive beslutsbefogenheter.

7.  Europaparlamentet hävdar att det och de nationella parlamenten bör vara mer delaktiga i den europeiska planeringsterminen, och rekommenderar att budgetkalendrarna på nationell och europeisk nivå samordnas bättre genom hela processen, så att en mer effektiv användning av detta instrument uppmuntras. Parlamentet påminner dessutom om att den europeiska planeringsterminens anpassning efter de nationella parlamentens dagordningar kan bidra ytterligare till samordning av den ekonomiska politiken, men understryker samtidigt att denna anpassning inte får bortse från varje parlaments självbestämmande och specifika arbetsordning.

8.  Europaparlamentet föreslår att det införs en nationell period för budgetdialog, under vilken de nationella parlamenten kan överlägga och bidra till den europeiska planeringsterminen genom att ge sina regeringar handlingsmandat i förbindelserna med kommissionen och rådet.

9.  Europaparlamentet understryker att man vid det senaste plenarsammanträdet för konferensen mellan de parlamentariska organen för EU-frågor vid Europeiska unionens parlament (Cosac), som hölls i Tallinn, konstaterade att de flesta nationella parlament debatterar EU-frågor i plenum, antingen regelbundet eller på ad hoc-basis, och att fler plenardebatter om EU-frågor ökar unionens synlighet och ger människor möjlighet att lära sig mer om EU-agendan och de politiska partiernas ståndpunkter i de olika frågorna.

Att skapa en europeisk offentlig sfär

10.  Europaparlamentet noterar att en avstämning av de olika politiska ställningstagandena i medlemsstaterna skulle kunna stärka och bredda debatten över sektorsgränserna på EU-nivå. Parlamentet rekommenderar därför att de nationella parlamentens delegationer vid EU-institutionerna återspeglar den politiska mångfalden. Parlamentet betonar hur viktig principen om proportionell representation av ledamöter från olika politiska partier är i detta avseende.

11.  Europaparlamentet noterar att de parlamentariska majoriteternas bindande vilja kan uttryckas i de yttranden som de nationella parlamenten avger, inom eller utanför ramen för systemet för tidig varning. Parlamentet stödjer dock tanken att nationella parlamentariska minoriteter bör kunna ges möjlighet att uttrycka avvikande åsikter, vilka sedan kan införlivas i bilagor till dessa yttranden. Dessa yttranden bör avges i full överensstämmelse med proportionalitetsprincipen och i enlighet med varje parlaments arbetsordning.

12.   Europaparlamentet noterar med intresse att man den senaste tiden uppmanat till en rad demokratiska konvent runt om i Europa. Parlamentet anser i detta avseende att inrättande av en årlig europeisk vecka skulle göra det möjligt för Europaparlamentets och kommissionens ledamöter, särskilt vice talmän med gruppansvar, att komma till alla nationella parlament för att diskutera och förklara den europeiska agendan tillsammans med dessa parlaments ledamöter och företrädare för det civila samhället. Parlamentet föreslår en översyn av sin arbetsordning så att initiativet kan stödjas, och uppmuntrar de nationella parlamenten att göra detsamma. Parlamentet anser vidare att möten mellan nationella och europeiska politiska grupper inom ramen för EU:s interparlamentariska samarbete skulle kunna ge mervärde i form av en autentisk europeisk politisk debatt.

Att stödja en reform av systemet för tidig varning

13.  Europaparlamentet understryker att systemet för tidig varning sällan har utnyttjats sedan Lissabonfördraget trädde i kraft, och anser att det skulle kunna förändras inom nuvarande konstitutionella ramverk.

14.  Europaparlamentet konstaterar att exempel som att förfarandet med gult kort sattes igång mot kommissionens förslag om en översyn av direktivet om utstationering av arbetstagare 2016 visar att systemet för tidig varning är operativt. Parlamentet understryker att den begränsade användningen av förfarandet med gult kort skulle kunna indikera att subsidiaritetsprincipen på det hela taget respekteras inom EU. Parlamentet anser därför att de förfarandemässiga bristerna i systemet för tidig varning inte bör ses som ett slutgiltigt bevis för underlåtenhet att respektera subsidiaritetsprincipen. Parlamentet påminner dessutom om att de nationella parlamenten kan ingripa och behandla frågan om huruvida subsidiaritetsprincipen respekteras redan innan kommissionen lägger fram ett lagstiftningsförslag i form av grön- och vitböcker eller före den årliga presentationen av kommissionens arbetsprogram.

15.  Europaparlamentet påminner om att kommissionen i samband med varje nytt lagstiftningsinitiativ är skyldig att undersöka om EU har rätt att vidta åtgärder och huruvida åtgärderna är motiverade. Parlamentet understryker dessutom att tidigare erfarenheter visat att det ibland är svårt och problematiskt att dra en linje mellan den politiska dimensionen av subsidiaritetsprincipen och den rättsliga dimensionen av proportionalitetsprincipen. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att i sina svar på motiverade yttranden som avgetts inom eller utanför ramen för systemet för tidig varning även ta upp proportionaliteten, och, i förekommande fall, bemöta varje form av invändningar gällande föreslagna politiska alternativ, utöver sin tolkning av subsidiaritetsprincipen.

16.  Europaparlamentet är medvetet om att nationella parlament begärt en förlängning av den period på åtta veckor som de har på sig för att lämna ett motiverat yttrande i enlighet med artikel 3 i protokoll nr 1. Parlamentet understryker dock att en sådan förlängning inte medges i nuvarande fördragsramar. Parlamentet anser därför att kommissionen bör införa en teknisk anmälningsperiod inom systemet för tidig varning, för att ge ytterligare tid mellan det datum då ett förslag till lagstiftningsakt tekniskt tas emot av de nationella parlamenten och det datum då tidsfristen på åtta veckor börjar löpa. Parlamentet påminner i detta sammanhang om att andra praktiska arrangemang för att få subsidiaritetskontrollen att fungera infördes av kommissionen 2009.

17.  Europaparlamentet noterar den begäran som gjorts av vissa nationella parlament om förlängning av den period på åtta veckor under vilken de kan lämna ett motiverat yttrande, enligt artikel 6 i protokoll nr 2.

18.  Europaparlamentet föreslår, i linje med den politiska dialog som kommissionen inledde 2016, att man fullt ut ska utnyttja det system varigenom nationella parlament kan lämna konstruktiva förslag till kommissionen i syfte att positivt påverka den europeiska debatten och kommissionens initiativrätt. Parlamentet föreslår i detta hänseende att kommissionen skulle kunna ha möjlighet att antingen införliva sådana förslag eller att utfärda ett formellt svar där den understryker sina skäl till att inte acceptera förslagen. Parlamentet påpekar att ett sådant förfarande inte kan bestå av en initiativrätt, eller en rätt att upphäva eller ändra lagstiftning, eftersom det i så fall skulle undergräva ”unionsmetoden” och befogenhetsfördelningen mellan den nationella nivån och EU-nivån och därmed strida mot fördragen. Om det i framtiden skulle göras en översyn av fördragen rekommenderar parlamentet att rätten att ta initiativ till lagstiftning huvudsakligen tilldelas Europaparlamentet, i dess egenskap av direkt företrädare för EU-medborgarna.

Att tillämpa rätten till information

19.  Europaparlamentet bekräftar att artikel 12 i EU-fördraget och protokoll nr 1 ger de nationella parlamenten rätt att erhålla information direkt från EU-institutionerna.

20.  Europaparlamentet betonar att de nationella parlamenten bättre skulle kunna hantera den information som sänds till dem, antingen genom systemet för tidig varning eller genom sin rätt till information, om Ipex-plattformen gavs status som en agora, eller ett forum, för en informell fortlöpande dialog dels mellan nationella parlament, dels mellan de nationella parlamenten och EU:s institutioner. Parlamentet föresätter sig därför att främja användningen av plattformen för att förstärka den politiska dialogen, och rekommenderar att de nationella parlamenten använder Ipex-plattformen i tid, så att den nationella granskningsmekanismen startar tidigt. Parlamentet rekommenderar att man använder Ipex som en kanal för det systematiska informationsutbytet och den tidiga signaleringen om subsidiaritetsproblem. Parlamentet ser möjligheten att utveckla Ipex som den viktigaste kanalen för kommunikation och överföring av relevanta dokument från EU-institutionerna till de nationella parlamenten och vice versa, och åtar sig i detta sammanhang att erbjuda hjälp till administrationen inom de nationella parlamenten om hur arbetet med plattformen går till. Parlamentet uppmuntrar dessutom till fler utbyten mellan institutionernas och de politiska gruppernas tjänstemän inom Europaparlamentets och de nationella parlamentens förvaltningar.

Att skapa bättre interinstitutionellt samarbete

21.  Europaparlamentet noterar det befintliga samarbetet mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten i Cosac, i den interparlamentariska konferensen om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och inom ramen för artikel 13 i fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen. Parlamentet betonar att detta samarbete bör utvecklas på grundval av principerna om samförstånd, informationsdelning och samråd, för att de nationella parlamenten ska kunna utöva kontroll över respektive regering och förvaltning.

22.  Europaparlamentet upprepar att den nuvarande ramen för förbindelserna mellan unionen och de nationella parlamenten skulle kunna förenklas och harmoniseras för att bli mer effektiv och ändamålsenlig. Parlamentet efterlyser i detta sammanhang en översyn av samarbetet mellan unionen och dess nationella parlament på befintliga plattformar och forum, i syfte att stärka dessa förbindelser och anpassa dem till de aktuella behoven. Parlamentet insisterar emellertid på en tydlig avgränsning av de nationella parlamentens och Europaparlamentets respektive beslutsbefogenheter, så att de förstnämnda utövar sin europeiska funktion på grundval av sina nationella författningar, i synnerhet genom att utöva kontroll över medlemmarna av de nationella regeringarna när de agerar som medlemmar i Europeiska rådet och rådet, vilket är den nivå där de har bäst förutsättningar för att granska lagstiftningsprocessen i EU. Parlamentet avvisar därför inrättande av gemensamma parlamentariska beslutsfattande organ, av skäl som har att göra med insyn, ansvarsskyldighet och handlingsförmåga.

23.  Europaparlamentet påpekar att en förstärkning av den politiska och tekniska dialogen mellan parlamentsutskotten, både på nationell nivå och på EU-nivå, skulle vara ett mycket produktivt steg mot fullt interparlamentariskt samarbete. Parlamentet överväger möjligheten att anslå ytterligare medel för att uppnå detta mål och att använda videokonferenser när så är möjligt.

24.  Europaparlamentet erkänner betydelsen av de interparlamentariska utskottssammanträden som fastställs i artiklarna 9 och 10 i protokoll nr 1. Parlamentet menar att ett bättre samarbete mellan institutionerna skulle kunna uppnås om de interparlamentariska utskottssammanträdena värderades högre av Europaparlamentets och de nationella parlamentens ledamöter, och om förberedelserna av mötena gjordes i mer nära samarbete.

25.  Europaparlamentet rekommenderar att de nationella parlamenten involveras fullt ut i den fortlöpande utvecklingen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Parlamentet anser att en sådan involvering bör främjas i nära samarbete med Europaparlamentet och med full respekt för de nationella konstitutionernas bestämmelser om säkerhets- och försvarspolitik, bland annat genom gemensamma interparlamentariska sammanträden mellan företrädare för de nationella parlamenten och ledamöter av Europaparlamentet och via politisk dialog mellan ett fullfjädrat utskott för säkerhet och försvar i Europaparlamentet och motsvarande nationella parlamentsutskott. Parlamentet noterar vilka möjligheter detta ger neutrala EU‑medlemsstater att utöva konstruktiv granskning på det här området.

26.  Europaparlamentet anser att en stärkt politisk dialog och lagstiftningsdialog mellan och med de nationella parlamenten skulle främja uppfyllande av de mål som anges i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning.

o

o    o

27.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1)

EGT C 200, 30.6.1997, s. 153.

(2)

EGT C 284 E, 21.11.2002, s. 322.

(3)

EUT C 212 E, 5.8.2010, s. 94.

(4)

Antagna texter, P7_TA(2014)0430.

(5)

Antagna texter, P8_TA(2017)0049.

(6)

Antagna texter, P8_TA(2017)0050.

(7)

Antagna texter, P8_TA(2017)0048.

(8)

Antagna texter, P8_TA(2017)0421.


INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Antagande

21.3.2018

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

23

1

0

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Gerolf Annemans, Michał Boni, Mercedes Bresso, Elmar Brok, Fabio Massimo Castaldo, Pascal Durand, Esteban González Pons, Danuta Maria Hübner, Alain Lamassoure, Jo Leinen, Morten Messerschmidt, Maite Pagazaurtundúa Ruiz, Markus Pieper, Paulo Rangel, Helmut Scholz, György Schöpflin, Pedro Silva Pereira, Barbara Spinelli, Claudia Țapardel, Kazimierz Michał Ujazdowski

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Max Andersson, Pervenche Berès, Sylvia-Yvonne Kaufmann, Jasenko Selimovic


SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

23

+

ALDE

Maite Pagazaurtundúa Ruiz, Jasenko Selimovic

ECR

Morten Messerschmidt, Kazimierz Michał Ujazdowski

EFDD

Fabio Massimo Castaldo

GUE/NGL

Helmut Scholz, Barbara Spinelli

PPE

Michał Boni, Elmar Brok, Esteban González Pons, Danuta Maria Hübner, Alain Lamassoure, Markus Pieper, Paulo Rangel, György Schöpflin

S&D

Pervenche Berès, Mercedes Bresso, Sylvia-Yvonne Kaufmann, Jo Leinen, Pedro Silva Pereira, Claudia Țapardel

VERTS/ALE

Max Andersson, Pascal Durand

1

-

ENF

Gerolf Annemans

0

0

 

 

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster

Senaste uppdatering: 12 april 2018Rättsligt meddelande