Förfarande : 2017/2118(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0186/2018

Ingivna texter :

A8-0186/2018

Debatter :

PV 11/06/2018 - 19
CRE 11/06/2018 - 19

Omröstningar :

PV 12/06/2018 - 5.6
CRE 12/06/2018 - 5.6
Röstförklaringar

Antagna texter :

P8_TA(2018)0248

BETÄNKANDE     
PDF 469kWORD 82k
24.5.2018
PE 612.127v02-00 A8-0186/2018

om en hållbar och konkurrenskraftig europeisk vattenbrukssektor: dagens situation och framtida utmaningar

(2017/2118(INI))

Fiskeriutskottet

Föredragande: Carlos Iturgaiz

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 MOTIVERING
 RESERVATION
 RESERVATION
 YTTRANDE från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet
 INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET
 SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

En hållbar och konkurrenskraftig europeisk vattenbrukssektor: dagens situation och framtida utmaningar

(2017/2118(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens meddelande Strategiska riktlinjer för en hållbar utveckling av vattenbruket i EU (COM(2013)0229),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 304/2011 av den 9 mars 2011 om ändring av rådets förordning (EG) nr 708/2007 om användning av främmande och lokalt frånvarande arter i vattenbruk(1),

–  med beaktande av direktiv 98/58/EG om skydd av animalieproduktionens djur(2),

–  med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 710/2009 av den 5 augusti 2009 om ändring av förordning (EG) nr 889/2008 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 834/2007 när det gäller fastställande av närmare bestämmelser för ekologisk produktion av vattenbruksdjur och alger(3),

–  med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97,

–  med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 889/2008 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 834/2007 om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter med avseende på ekologisk produktion, märkning och kontroll(4),

–  med beaktande av rådets förordning (EG) nr 834/2007 av den 28 juni 2007 om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter och om upphävande av förordning (EEG) nr 2092/91(5),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG(6),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000(7),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 av den 15 maj 2014 om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2328/2003, (EG) nr 861/2006, (EG) nr 1198/2006 och (EG) nr 791/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1255/2011(8),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1004 av den 17 maj 2017 om upprättande av en unionsram för insamling, förvaltning och användning av data inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskaplig rådgivning rörande den gemensamma fiskeripolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 199/2008(9),

–  med beaktande av sin resolution av den 4 december 2008 om utarbetandet av en europeisk förvaltningsplan för skarvar för att minska skarvarnas allt större inverkan på fiskebestånden, fisket och vattenbruket(10),

–  med beaktande av sin resolution av den 17 juni 2010 om nya impulser för strategin för hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket(11),

–  med beaktande av sin resolution av den 8 juli 2010 om importordningen i EU för fiskeri- och vattenbruksprodukter med anledning av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken(12),

–  med beaktande av sin ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 23 november 2010 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2011 om ändring av rådets förordning (EG) nr 708/2007 om användning av främmande och lokalt frånvarande arter i vattenbruk(13),

–  med beaktande av sin resolution av den 8 september 2015 om att tillvarata potentialen för forskning och innovation inom den blå ekonomin för att skapa sysselsättning och tillväxt(14),

–  med beaktande av sin resolution av den 12 maj 2016 om spårbarhet av fiskeri- och vattenbruksprodukter i restauranger och detaljhandel(15),

–  med beaktande av kommissionens arbetsdokument om tillämpningen av vattenramdirektivet och ramdirektivet om en marin strategi vad gäller vattenbruk (SWD(2016)0178),

–  med beaktande av kommissionens dokument från 2015 Overview Report: Implementation of the rules on finfish aquaculture (GD SANTE 2015-7406 - MR),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 29 juni 2017 om en europeisk One Health-handlingsplan mot antimikrobiell resistens (COM(2017)0339),

–  med beaktande av 2016 års ekonomiska rapport om EU:s vattenbrukssektor från den vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF),

–  med beaktande av Eurobarometerundersökningen om konsumentvanor i fråga om fisk- och vattenbruksprodukter (2017) och den kompletterande analysen från EU-organet för marknadsbevakning av fiskeri- och vattenbruksprodukter (Eumofa),

–  med beaktande av det vetenskapliga yttrandet Food from the oceans, som utarbetades av högnivågruppen av vetenskapliga rådgivare i november 2017,

–  med beaktande av FAO:s uppförandekod för ett ansvarsfullt fiske,

–  med beaktande av OIE:s kodex för skydd av vattenlevande djur (Aquatic Animal Health Code),

–  med beaktande av artiklarna 42 och 43.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

–  med beaktande av sin resolution av den 6 juli 2017 Främjande av sammanhållning och utveckling i EU:s yttersta randområden: tillämpning av artikel 349 i EUF-fördraget(16),

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av fiskeriutskottets betänkande och yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A8-0186/2018), och av följande skäl:

A.  Vattenbrukssektorn, inbegripet fiskodling till havs och i sötvatten samt odling av blötdjur, kräftdjur, alger och tagghudingar, är en innovativ ekonomisk sektor och den snabbast växande livsmedelsproduktionsverksamheten, och potentiellt en högteknologisk ekonomisk sektor som kräver stora investeringar i strukturer och forskning samt långsiktiga drifts- och finansieringsplaner.

B.  Fiskodlings- och skaldjursnäringarna fyller en viktig och värdefull funktion ur ekonomiskt, sysselsättningsmässigt, socialt och miljömässigt perspektiv, för att förbättra livskvaliteten i unionens kust- och inlandsområden och i de yttersta randområdena och bidra till tryggad närings- och livsmedelsförsörjning för européerna. Det finns vissa faktorer som påverkar vattenbruket negativt, däribland miljö- och klimatrelaterade faktorer, men framför allt rovdjur. Olika studier visar att predationen har en betydande påverkan på produktionen.

C.  I kommissionens meddelande Strategiska riktlinjer för en hållbar utveckling av vattenbruket i EU betonas fyra prioriterade områden som måste behandlas för att potentialen i EU:s vattenbruk ska frigöras: administrativa förfaranden, samordnad fysisk planering, konkurrenskraft, i synnerhet genom att koppla sektorn till vetenskap, och likvärdiga villkor.

D.  I samma meddelande uppmanas medlemsstaterna att utarbeta fleråriga nationella strategiska planer för vattenbrukssektorn, i vilka avgörande brister och problem som måste lösas skulle analyseras, och fastställa gemensamma mål samt om möjligt indikatorer för att mäta hur väl dessa mål har uppfyllts.

E.  Det bör vara ett grundläggande och prioriterat mål att bevara de lokala ekosystemen och bestånden och därmed förhindra undanträngning och förstörelse av det lokala fisket och jordbruket.

F.  Trots goda avsikter och insatser stagnerar vattenbruket i EU, vilket står i kontrast till den ökande tillväxten i andra regioner i världen.

G.  Det uppskattas att vattenbruksproduktionen i EU endast tillgodoser 10 % av den inhemska efterfrågan på fisk och att mer än hälften av efterfrågan på fiskeriprodukter tillgodoses genom import från tredjeländer.

H.  Vattenbruket bör betraktas och behandlas som en form av jordbruk, särskilt i fråga om dammodling.

I.  De yttersta randområdena släpar särskilt efter i utvecklingen av vattenbruket.

J.  Det senaste yttrandet från högnivågruppen av vetenskapliga rådgivare över den fråga som ställdes till denna grupp av kommissionsledamot Vella, nämligen ”hur kan mer livsmedel och biomassa utvinnas från havet utan att framtida generationer berövas sina förmåner?”, innehåller följande rekommendationer: att integrera ett ”mat från havet”-paradigm utgående från ett ansvarsfullt bruk [...] i övergripande europeiska och globala policyagendor på systemnivå. och att ta utvecklingen av havsbruket i Europa till en högre och mer strategisk nivå genom en omfattande och samordnad politisk ram – vilket omfattar att utfärda vägledning om integreringen av krav för vattenbruk i genomförandet av 2014 års direktiv om fysisk planering i kust- och havsområden samt att utöka det tekniska samarbetet till vattenbruk inom ramen för partnerskapsavtalen om hållbart fiske mellan EU och de södra partnerländerna.

K.  För att starta eller utvidga en anläggning för vattenbruk i EU krävs olika tillstånd och godkännanden, och förfarandena för att få dessa officiella handlingar är inte harmoniserade på EU-nivå och i allmänhet tröga och krångliga samt saknar rättslig säkerhet och ekonomisk förutsägbarhet. Situationen riskerar att bromsa sektorns utveckling och skulle kunna avskräcka från företagsinvesteringar och ge upphov till orimliga kostnader för sektorn, förutom att indirekt främja importer från tredjeländer.

L.  De mest komplexa förfarandena för vattenbruket är de som är kopplade till miljökrav (miljökonsekvensbedömningar, strategiska miljöbedömningar och övervakningsförfaranden), men paradoxalt nog är inte denna tröghet och komplexitet i de administrativa förfarandena någon garanti för miljöskydd, tvärtom försvårar det ibland etableringen av socioekonomiskt och miljömässigt hållbara vattenbruksodlingar av hög kvalitet. Det finns skillnader mellan vattenbruk i sötvatten och marint vattenbruk. Skillnaderna mellan vattenbrukets undersektorer kräver olika metoder för förvaltning av bestånden, utfodring och reproduktion. Dessa skillnader måste beaktas tillräckligt vid utformningen av bestämmelser för vattenbruket i EU, och särskilt när det gäller hållbara miljöstandarder.

M.  Förseningar och komplexitet till följd av byråkrati, särskilt när det gäller licensiering och planering, utgör overksamhet som oundvikligen leder till ekonomiska, sociala och arbetsrelaterade kostnader för potentiella investerare i de områden där vattenbruksodlingarna etableras, vilket särskilt inverkar på kvinnors och ungdomars sysselsättning.

N.  En ändamålsenlig fysisk planering måste ta hänsyn till olika användares behov och behovet att skydda naturen, och det behövs insatser för att förena dessa. Avsaknaden av platser, bristen på ändamålsenlig fysisk planering och konflikten med annan ekonomisk verksamhet har en betydande påverkan på utvecklingen av EU:s vattenbruk i vissa regioner, eftersom vattenbrukssektorn kan väga mindre tungt än andra ”starka” sektorer.

O.  Fysisk planering är en av förutsättningarna för den långsiktiga utvecklingen av vattenbruket och ett nödvändigt medel för att säkerställa lämplig planering av platser för vattenbruk, med beaktande av andra verksamheter i de berörda områdena.

P.  EU:s miljölagstiftning grundar sig på direktiv (ramdirektivet om en marin strategi, fågel- och habitatdirektiven), och det är därför upp till medlemsstaterna samt lokala och regionala myndigheter att införliva lagstiftningen och tillämpa den med en viss grad av egen bedömning. Följaktligen finns det inget enhetligt genomförande i hela EU, vilket leder till rättsosäkerhet för företag och anläggningar och en brist på förutsägbarhet för investerare samt skapar ojämlika villkor.

Q.  Enligt det vetenskapliga yttrandet ”Food from the ocean” är det enda sättet att utvinna mer livsmedel och biomassa ur havet att skörda organismer längst ner i näringskedjan, såsom makroalger och musslor.

R.  Olika nationella eller regionala rättsliga ramar för vattenbruket kan leda till att olika rättsliga krav ställs på företag även om de är verksamma i samma havsområde, vilket i sin tur riskerar att snedvrida konkurrensen.

S.  Exemplen på gott samarbete som bygger på frivilliga avtal och andra överenskommelser mellan naturvårdare och sektorn välkomnas. Även exemplen på vattenbrukets bidrag till att bevara en god vattenkvalitet och akvatiska ekosystemtjänster välkomnas, samtidigt som det är viktigt att erkänna och försöka minska vattenbrukets negativa inverkan på den lokala miljön och vattenkvaliteten. Parlamentet uppmuntrar därför till fortsatta innovationer och initiativ för att säkerställa en hållbar och lönsam sektor på lång sikt.

T.  Musselodling och odling av makroalger kräver ett balanserat tillskott av näringssalt i miljön.

U.  Mot bakgrund av ovanstående kan denna typ av fiskodling också betecknas som en miljöskyddstjänst som upprätthåller vattnens kvalitet och kvantitet, och den förtjänar långt större uppskattning och stöd från beslutsfattare i EU än vad som för närvarande är fallet.

V.  EU-produkter måste uppfylla ett antal stränga bestämmelser och normer som rör miljön, djurens hälsa och välbefinnande och konsumentskyddet, som omfattar produktionsverksamhet, foder, välbefinnande, transport, bearbetning och sociala anställningsvillkor, vilket direkt påverkar produktionskostnaderna. Resultatet syns i form av utmärkt kvalitet och hållbara produkter som kan vara dyrare och därmed mindre konkurrenskraftiga än importerade produkter, vilka ofta kommer in på EU-marknaden till låga priser på grund av metoder som är ohållbara ur miljömässig, social och arbetsmässig synvinkel, och vars produktion är kopplad till bristfälliga djurhälso- och hälsonormer.

W.  Vissa vattenbruksföretag är kraftigt beroende av energiresurser, vilket ökar kostnaderna för vattenbruksproduktion.

X.  Man bör öka konsumtionen av fisk, som är ett livsmedel som innehåller proteiner, fettsyror, vitaminer, mineraler och viktiga mikronäringsämnen som är bra för människors hälsa, och den utmärkta kvaliteten på fisk och skaldjur i EU borde utgöra en stor konkurrensfördel för vattenbruket i EU.

Y.  Den globala konsumtionen av fisk ökar gradvis i takt med befolkningstillväxten i världen.

Z.  Dessutom är inte alltid EU:s handels-, social- och miljöpolitik samstämmiga: EU beviljar till exempel sårbara utvecklingsländer status som förmånstagare av det allmänna preferenssystemet i syfte att tillåta dem att betala lägre eller inga tullavgifter på exporter till EU, vilket ger dem väsentlig tillgång till EU-marknaden och bidrar till deras tillväxt. Samtidigt producerar vissa av dessa länder, till exempel vissa asiatiska länder, vattenbruksprodukter som inte uppfyller de miljö-, djurskydds-, hälso-, social- och arbetsstandarder som EU:s aktörer måste uppfylla och som, i vissa fall, strider mot de mänskliga rättigheterna.

AA.  Även när det gäller vattenbruksfoder är EU starkt beroende av import av fiskeriprodukter från tredje länder, och mer hållbara, alternativa foder har hittills inte utforskats och främjats i tillräcklig utsträckning.

AB.  Underskottet i utrikeshandeln med vattenbruksprodukter och den illojala konkurrensen mellan importerade vattenbruksprodukter och EU:s produktion skadar produkt- och livsmedelskvaliteten och konsumenternas hälsa.

AC.  Vattenbruket i tredjeländer erbjuder möjligheter till EU-investeringar.

AD.  Skillnaderna mellan produkter från det europeiska vattenbruket och från vattenbruket i tredjeländer, i fråga om kvalitet, miljöpåverkan, socialt beteende och respekt för djurens välbefinnande, kan omöjligt uppfattas av de europeiska konsumenterna, om informationen de får om produkterna är otillräcklig eller felaktig (särskilt när det gäller ursprungsland, upptining eller artbestämning).

AE.  EU:s lagstiftning när det gäller information om vattenbruksprodukter till konsumenterna är tydlig och kontrollen av den motsvarar den kontroll som utförs av medlemsstaternas myndigheter. Det är dock i allmänhet väldigt vanligt att denna information faktiskt inte ges till konsumenterna, vilket gäller både fiskhandlare och restauranger. Detta bristande genomförande försvagar konkurrenskraften för EU:s vattenbruk.

AF.  Hållbart vattenbruk bygger på uppfödning av friska djur, och det är därför av avgörande betydelse att ta fram specifika och innovativa veterinärmedicinska verktyg, i synnerhet vacciner och antibiotika, som bör användas ansvarsfullt och restriktivt för att säkerställa djurens och konsumenternas hälsa och välbefinnande, samt säkra och näringsrika vattenbruksprodukter, som inte är skadliga för miljön och för vilda arter. EU:s förordningar om djurens hälsa måste även beakta vattenbrukets och fiskarternas särdrag i samband med behandlingen av infektioner och sjukdomar och inverkan på produktkvaliteten.

AG.  I den europeiska One Health-handlingsplanen mot antimikrobiell resistens konstateras att immunisering med hjälp av vaccination är ett kostnadseffektivt hälsoingripande i kampen mot antimikrobiell resistens(17), och att detta också gäller för vattenbruk.

AH.  Den bild som det europeiska samhället och dess konsumenter har av vattenbruket varierar mellan medlemsstaterna, men i allmänhet finns det klart utrymme för förbättringar.

AI.  Även om det alltid finns utrymme för förbättringar genom bättre metoder, beror inte vattenbrukets dåliga rykte alltid på reella problem (som gäller miljö-, kvalitets- eller säkerhetsaspekter), utan på konsumenternas förutfattade meningar om vattenbruket. Upprinnelsen till denna situation har till stor del sin förklaring i övertygelsen att den faktiska påverkan av vattenbruket i vissa tredjeländer (utvecklingsländer) även stämmer på vattenbruket i EU, vilket inte är fallet.

AJ.  De mycket varierande metoder som används inom vattenbruket leder till betydande skillnader när det gäller bland annat produktkvalitet, miljöpåverkan och sanitära förhållanden, vilket ofta resulterar i osäkerhet för konsumenterna rörande slutprodukten. 

AK.  Vattenbrukssektorns dåliga anseende påverkar myndigheternas förvaltning av den (licensiering, planering), men även dess marknadsvillkor.

AL.  Det är viktigt att understryka potentialen hos vattenbruk i sötvatten, inlandsvattenbruk med slutna vatten, integrerade multitrofa vattenbrukssystem och recirkulerande system eller akvaponik i stadsområden, för att förbättra livsmedelstryggheten och utveckla landsbygden.

AM.  Även kräftdjur, blötdjur och vattenväxter, såsom alger, är viktiga resurser för vattenbruket.

AN.  Forskning och innovation spelar en avgörande roll när det gäller att frigöra potentialen i hållbart vattenbruk. Produktionen kan öka på ett hållbart sätt genom innovationsdriven utvidgning, regenerering och rengöring av vatten, användning av förnybar energi samt energi- och resurseffektivitet, varvid man kan minska miljöpåverkan och tillhandahålla ekosystemtjänster.

AO.  Det är viktigt att man på EU-nivå har standardprotokoll för vetenskapliga uppgifter som gör det möjligt att övervaka och förbättra förvaltnings- och produktionsmetoderna och deras påverkan på miljö och hälsa.

AP.  Uppfödning av inhemska eller endemiska arter bör främjas, i syfte att minska miljöpåverkan och göra vattenbruket mer hållbart.

AQ.  Svårigheter att få tillgång till lån och en betydande fördröjning mellan investeringen och den första försäljningen (i allmänhet tre år eller mer) riskerar att avskräcka investerare.

AR.  Villkoren för förfinansiering som erbjuds av banker och finansinstitut blir allt strängare.

AS.  Förfarandena, som i de flesta fall inte är tillräckligt tydliga för användarna, och det stora antalet handlingar som måste lämnas in för att få finansiering från Europeiska havs- och fiskerifonden är avskräckande för sökande. De uppskattningsvis 1 280 miljoner euro som finns tillgängliga i den nuvarande programperioden (2014–2020) är inte tillräckligt för att utveckla den europeiska vattenbrukssektorn. Dessutom är medlemsstaternas utnyttjandegrad extremt låg.

AT.  Hållbart vattenbruk måste ta hänsyn till potentiella effekter på vilda fiskbestånd och vattenkvaliteten, men behöver i sin tur även friska fiskbestånd och utmärkt vattenkvalitet.

AU.  Tillgängliga uppgifter visar en växande klyfta på uppskattningsvis åtta miljoner ton, mellan konsumtionsnivån för fisk och skaldjur i EU och volymen av fångsterna från fisket. Hållbart vattenbruk kan tillsammans med hållbart fiske bidra till att säkerställa långvarig tryggad livsmedels- och näringsförsörjning, inklusive livsmedelstillgång, samt tillväxt och sysselsättning för EU:s medborgare, och till att bemöta den ökande internationella efterfrågan på livsmedel från havet, förutsatt att man finner hållbara foderkällor för vattenbruket och förhindrar miljöförstöring. Det kan därigenom bidra till det övergripande målet att undanröja klyftan mellan konsumtion och produktion av fisk och skaldjur i EU.

AV.  Inom vattenbruket kan ett kilo fisk av lågt värde omvandlas till ett kilo fisk av högt värde (som i fallet med lodda till piggvar, där värdet höjs från 0,10 EUR till 7 EUR per kilo).

AW.  Unga människor är mindre intresserade av att arbeta inom vattenbrukssektorn eller investera i och utveckla den eftersom dålig kommunikation och brist på ekonomiska utsikter och ekonomisk stabilitet gör sektorn mindre attraktiv för yngre generationer.

AX.  Hållbart vattenbruk som ägs och förvaltas av samhället kan vara socioekonomiskt gynnsamt för perifera kustregioner och bidra positivt till den blå ekonomin.

AY.  Vattenbruk i sötvatten står för 20 % av sektorns produktion i Europa, och EU:s stöd bör motsvara denna proportion. Den avvikande karaktären hos vattenbruk i sötvatten innebär att det behöver särskilda regler och ett separat kapitel i lagstiftningen om EU:s gemensamma fiskeripolitik.

AZ.  Forskning och innovation är viktiga inslag för att öka vattenbrukssektorns hållbarhet och konkurrenskraft på EU-marknaden.

AAB.  Vattenbruksprojekt i sötvatten kan också genomföras med efterhandsfinansiering, vilket ofta kräver oproportionella ansträngningar från investerare, med resultatet att fiskodlare i många fall inte vågar inleda sådana projekt. Stödet är i de flesta fall inte tillräckligt.

Att frigöra potentialen i EU: s vattenbruk

1.  Europaparlamentet erkänner de positiva effekter som ett hållbart vattenbruk, både marint vattenbruk och vattenbruk i sötvatten, kan ha för sysselsättningen och ekonomin i EU i stort, genom att öka produktiviteten och livskvaliteten i dess kust- och inlandsområden. Europaparlamentet betonar behovet av att stärka utvecklingen, diversifieringen och innovationen inom vattenbruket genom att främja ökad produktion av fisk, kräftdjur, blötdjur, alger och tagghudingar från vattenbruk och förbättra konkurrenskraften för sådana produkter (för att förbättra EU:s vattenbruksproduktion så att den åtminstone når det globala vattenbrukets tillväxttakt inom fem år och för att uppmuntra investeringar i mer energieffektiv och billigare utrustning) och öka konsumtionen och bidraget till tryggad livsmedels- och näringsförsörjning för EU-medborgarna. Parlamentet insisterar på att detta måste ske, samtidigt som man ser till att de marina ekosystemen fungerar väl även i framtiden, så att man kan fortsätta med lönsamt vattenbruk, kommersiellt fiske och annan hållbar användning av den marina miljön.

2.  Europaparlamentet anser att EU måste öka sin produktion inom vattenbrukssektorn, särskilt för att minska trycket på de naturliga fiskeområdena. Parlamentet anser att fiskbaserat foder bör komma från hållbara källor och inte äventyra målen för maximalt hållbart uttag i den gemensamma fiskeripolitiken och att näringsämnesbelastningen ska kontrolleras. Parlamentet betonar vikten av samarbete mellan forskningen, vattenbruksnäringen och fodertillverkarna samt miljöorganisationerna och miljöadministrationen. Parlamentet betonar att vattenbruket i EU bör ta hänsyn till kvalitet, hållbarhet, livsmedelssäkerhet, miljöskydd och djurs och människors hälsa och vara en förebild i detta avseende. Parlamentet gläds åt de nya initiativen inom landbaserat vattenbruk, särskilt i EU-områden med slutna vatten, och anser att det krävs kraftfullare åtgärder för att göra vattenbruket till en mer effektiv, ekonomiskt hållbar, socialt ansvarsfull och miljövänlig sektor, som tillgodoser en större andel av den europeiska efterfrågan på fisk och minskar Europas importberoende.

3.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande Strategiska riktlinjer för en hållbar utveckling av vattenbruket i EU och dess bidrag till att identifiera vilka områden som insatser bör inriktas på för att frigöra potentialen i EU:s vattenbruk, så att det, i kombination med hållbart fiske, kan bidra till målet att undanröja klyftan mellan konsumtion och produktion av fisk och skaldjur i EU på ett sätt som är miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbart.

4.  Europaparlamentet betonar att vattenbruk i sötvatten utgör en möjlighet att förbättra livsmedelstryggheten och utvecklingen av landsbygdsområdena som fortfarande inte har undersökts tillräckligt.

5.  Europaparlamentet framhåller att hållbar tillväxt måste grundas på följande: Investeringsmässig förutsägbarhet och rättslig säkerhet för företagen, som kan skapas genom mer effektiva administrativa ramar, förbättrad insyn i förvaltningen, tydliga, enhetliga och förenklade kriterier för beviljande av tillstånd i hela EU, gemensamma förfaranden för hantering av sjukdomar och tillgång till lämplig veterinärbehandling som är ofarlig för djurs och människors hälsa, ändamålsenlig fysisk planering, tillgång till vägledande dokument, utbyte av bästa praxis, stöd från Rådgivande nämnden för vattenbruk och tillräckligt ekonomiskt stöd. Parlamentet påpekar att alla dessa faktorer kan bidra till hållbar tillväxt.

6.  Europaparlamentet välkomnar slutsatserna och rekommendationerna i det vetenskapliga yttrandet om livsmedel från haven från november 2017, som hänför utvecklingen och genomförandet av politiken på områdena sjöfart, fiske och vattenbruk under de kommande åren för bidra till att öka mängden hållbara livsmedel som kommer från haven.

7.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja industrins insatser för att minska sitt beroende av vilda fiskbestånd för produktion av fiskfoder, bland annat genom ökad användning av tång och andra alger.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja fortsatt utveckling av den framväxande algvattenbrukssektorn.

9.  Europaparlamentet erkänner vattenbrukets potential att bidra till en tryggad livsmedels- och näringsförsörjning för EU-medborgarna, samt behovet av hållbara och näringsriktiga dieter, klimatsmarta, djurvänliga och ekologiskt hållbara livsmedelssystem som är cirkulära och resurseffektiva, vilket främjar innovation och stärker samhällenas egenmakt.

10.  Europaparlamentet påminner om att utvecklingen av det europeiska vattenbruket måste kopplas till det grundläggande och väsentliga behovet av självförsörjande, säker, näringsrik och hållbar livsmedelsproduktion och sättas högre upp på EU:s globala agenda.

11.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att investera i forskning, studier och pilotprojekt för innovativa, framtidsorienterade, miljömässigt ansvarsfulla vattenbruksmetoder, däribland integrerade multitrofiska akvakultursystem, akvaponik och recirkulerande akvakultursystem, vilka minskar vattenbruksodlingars inverkan på livsmiljöer, populationer av vilda djur och vattenkvaliteten, och därmed bidrar till en ekosystemansats.

12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en grundlig analys och säkerställa lämplig uppföljning när det gäller var och en av rekommendationerna från högnivågruppen av vetenskapliga rådgivare.

13.  Europaparlamentet understryker att en europeisk vattenbrukspolitik måste ta hänsyn till särdragen hos och de olika behoven och utmaningarna för de olika typerna av vattenbruksproduktion och ta fram skräddarsydda åtgärder som även beaktar geografiska skillnader och de potentiella effekterna av klimatförändringarna. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att i den gemensamma fiskeripolitiken efter 2020 fastställa individuella regler som är anpassade till varje undersektors särdrag.

14.  Europaparlamentet framhäver potentialen hos vattenbruk i sötvatten, inlandsvattenbruk med slutna vatten, integrerade multitrofa vattenbrukssystem samt recirkulerande system och akvaponik i stadsområden. Parlamentet betonar att vattenbruk i sötvatten fortfarande är en möjlighet som inte undersökts tillräckligt med avseende på förbättrad livsmedelstrygghet och utveckling av landsbygdsområdena, men att det spelar en viktig social roll genom att skapa sysselsättning på landsbygden i de fattigaste områdena, och att det är viktigt för miljön genom att det bevarar värdefulla våtmarker och tillhandahåller ett stort antal ekosystemtjänster, vars värde vida överskrider det ekonomiska värdet.

15.  Europaparlamentet betonar vikten av att aktivera samordningsinstrument, studiegrupper och EU-åtgärder för att rama in de fall där skaldjursproduktionen avsevärt äventyras av havsbraxens (Sparus aurata) predation och för att finna lösningar som är hållbara och miljövänliga.

16.  Europaparlamentet erkänner potentialen hos vattenbruket och den därmed sammanhängande bearbetningen och exporten av fiskprodukter som en inhemsk industri som ger sysselsättning och ekonomisk nytta, särskilt för kust- och ösamhällen på landsbygden.

17.  Europaparlamentet framhåller vikten av att ramdirektivet för vatten och ramdirektivet om en marin strategi garanterar skydd för skaldjursproduktionsområden, liksom tidigare angetts i det upphävda skaldjursdirektivet.

18.  Europaparlamentet betonar att man, i fråga om produktion av makroalger och musslor, bör ta hänsyn till uppfödda eller odlade organismers naturliga reningsförmåga när man minskar tillförseln av näringsämnen för att uppnå en god ekologisk miljöstatus.

Förenkling av de administrativa förfarandena

19.  Europaparlamentet betonar de europeiska regionala och lokala myndigheternas roll för vattenbrukets utveckling, bland annat vid genomförandet av medlemsstaternas fleråriga strategiska planer.

20.  Europaparlamentet betonar att en hållbar tillväxt av vattenbruket måste bygga på investeringsmässig förutsägbarhet och rättslig säkerhet för företagen, vilket främst kräver

  a)  förenkling och påskyndning av de administrativa förfarandena – mindre byråkrati – på EU-nivå och på nationell och regional nivå, med största möjliga nyttjande av informations- och kommunikationsteknologi, samtidigt som man ser till att den marina miljön inte försämras ytterligare,

  b)  ökad insyn och ordentlig planering,

c)  bättre samordning när det gäller delade befogenheter mellan EU, medlemsstaterna och, i förekommande fall, regionala och lokala myndigheter,

d)  snabba, tydliga och öppna tillståndsförfaranden åtföljda av tidsfrister för godkännande, för att inte avskräcka investerare,

e)  noggrann övervakning från kommissionens sida av medlemsstaternas fleråriga nationella strategiska planer,

f)  riktlinjer från kommissionen för nationella strategiska planer för en enhetlig tillämpning av EU: s lagstiftning (huvudsakligen på miljöområdet och för att försäkra sig om hälsa och om att varken ekosystem eller fiskeriverksamhet ska komma till skada),

g)  en samordnad rättslig ram för olika regioner och medlemsstater som delar samma vatten, för att garantera rättvis konkurrens och en effektiv miljöpolitik,

h)  nära samarbete mellan kommissionen och de behöriga myndigheterna (nationella, men även lokala och regionala) i genomförandet av EU-lagstiftningen (främst på miljöområdet) samt stöd till samordningen av nationell eller regional lagstiftning om så behövs,

i)  mekanismer för utbyte av information och bästa praxis mellan medlemsstaterna, genom en öppen metod för samordning av nationella åtgärder rörande företagssäkerhet, tillträde till unionsvatten och unionsområden, liksom förenkling av förfarandena för att bevilja tillstånd,

j)  tillräckligt offentligt ekonomiskt stöd på EU- och medlemsstatsnivå för hållbar och ansvarsfull produktion, innovation och utveckling på vattenbruksområdet.

k)  större hänsyn till vattenbruket och fiskerinäringen i unionens handelsavtal.

21.  Europaparlamentet föreslår att man så snart som möjligt inrättar en gemensam kontaktpunkt för det administrativa systemet, som tar på sig och utövar alla befogenheter, vilket skulle göra det möjligt att lämna in relevanta handlingar till ett enda förvaltningsorgan. Parlamentet anser att detta skulle underlätta slutanvändarens kontakt med de olika förvaltningsnivåerna.

22.  Europaparlamentet föreslår att man upprättar ett förenklat eller påskyndat licenssystem, där det behöriga förvaltningsorganet beviljar ett tillfälligt certifikat som låter de aktörer som uppfyller de fastställda kriterierna påbörja sin verksamhet. Kriterierna skulle kunna grundas på den sökandes tidigare erfarenheter eller på om det vattenbruksprojekt som presenteras är verkligt nydanande vad gäller innovation och/eller hållbarhet, eller på skapandet av områden som är avsedda för vattenbruk, där man på förhand fastställer vilka aktiviteter som är oförenliga med verksamheten.

Rättvisa i samspelet med andra sektorer

23.  Europaparlamentet understryker att lämplig fysisk planering bör ta hänsyn till alla sektorer (helhetssyn), hållbarhetsfrågor och livsmedelssäkerhet, utan att det ska gynna mäktiga ekonomiska sektorer till nackdel för vattenbruket. Europaparlamentet betonar att man inom den fysiska planeringen inte nödvändigtvis måste dela upp verksamheter i vissa områden, utan att man snarare kan försöka åstadkomma en balanserad kompatibilitet mellan verksamheterna som kan vara till fördel för alla.

24.  Europaparlamentet föreslår att man ställer sig bakom att vattenbruksorganisationerna och de lokala aktionsgrupperna för fiske får en mer aktiv och betydelsefull roll och blir mer delaktiga i beslutsprocessen, genom regionalisering, för att säkerställa att det bästa tillvägagångssättet tillämpas för varje enskild region.

25.  Europaparlamentet påpekar att man måste ta hänsyn till vattenbrukssektorns intressen och behandla den rättvist när den samverkar med andra sektorer, till exempel vid fysisk planering.

26.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utarbeta kartor för fysisk planering för att identifiera områden där vattenbruk och annan verksamhet skulle kunna samexistera.

27.  Europaparlamentet påpekar att fysisk planering och licensvillkor är de troligaste orsakerna till att andra viktiga eller mäktiga sektorer inte vill samsas om utrymmet.

28.  Europaparlamentet påpekar att för att lika villkor ska råda när det gäller tillgången till marina resurser bör de socioekonomiska konsekvensbedömningar och miljökonsekvensbedömningar som krävs för vattenbruket även gälla alla de sektorer som sammanfaller med det, exempelvis turism eller råvaruutvinning.

29.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och de nationella myndigheterna att följa EU-lagstiftningen om vatten och regenerering och rengöring av förorenade områden.

30.  Europaparlamentet vidhåller att lagstiftningen bör antas efter samråd, på lika villkor, av alla berörda aktörer.

Anpassning av lagstiftningen till vattenbrukssektorns behov

31.  Europaparlamentet betonar att miljöhållbarhet ska gå hand i hand med social och ekonomisk hållbarhet (hållbarhet baseras på tre pelare), och att vederbörlig hänsyn måste tas till det nuvarande och potentiella bidraget från vattenbruket till livsmedelssäkerheten i EU.

32.  Europaparlamentet välkomnar bästa praxis inom sektorn och exemplen på gott samarbete på grundval av frivilliga avtal och andra överenskommelser mellan naturvårdare och sektorn i bland annat Natura 2000-områden. Parlamentet gläder sig åt de många exemplen på att vattenbruket bidrar till att bevara en god vattenkvalitet. Parlamentet ger sitt erkännande åt de akvatiska ekosystemtjänster som sektorn levererar och efterlyser incitament för att stärka dessa. Parlamentet betonar att införandet av ytterligare juridiska aspekter kring utnyttjandet av vattenbruk inte är önskvärt med avseende på hållbarheten och den socioekonomiska utvecklingen.

33.  Europaparlamentet betonar att EU:s lagstiftning bör anpassas bättre till vattenbrukssektorns omständigheter, särdrag och behov inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken och i överensstämmelse med bland annat EU:s miljölagstiftning, i linje med målet att uppnå en god miljöstatus i alla marina vatten senast 2020 och med hänsyn till den viktiga roll som kvinnors och ungdomars sysselsättning spelar inom sektorn.

34.  Europaparlamentet betonar att man bör utfärda riktlinjer för tolkning och bästa praxis i de fall där tillämpningen av EU:s lagstiftning är problematisk eller motsägelsefull.

35.  Europaparlamentet påminner om att sektorn bör involveras mer i beslutsfattandet.

36.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att öka vattenbruksproduktionens begränsade bidrag till den inhemska efterfrågan på fisk, som beräknas ligga på 10 %, och ändra på det faktum att mer än hälften av unionens efterfrågan på fisk tillgodoses av importerade produkter.

Att stärka konkurrenskraften hos EU:s vattenbruk inom och utanför våra gränser

37.  Europaparlamentet begär att importerade vattenbruksprodukter ska uppfylla samma normer för miljöskydd, livsmedelssäkerhet, socialt skydd och arbetsrätt samt samma respekt för de mänskliga rättigheterna som EU:s aktörer, och beklagar att det fortfarande inte råder lika villkor på detta område och att skadlig snedvridning av konkurrensen är ett allvarligt problem för EU:s aktörer.

38.  Europaparlamentet framhåller den nuvarande situationen för europeiska dammodlare, som brottas med stora problem med förluster av hela sitt bestånd på grund av rovdjur såsom utter, häger och skarv. Parlamentet framhåller att dessa rovdjur även dödar gös- och karprom och därmed i hög grad begränsar avel och reproduktion av sötvattenfisk. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att tillämpa befintliga undantag när det gäller häger och skarv, och uppmanar kommissionen att göra en översyn av bevarandestatusen för utter och, när det behövs, ge tillåtelse att avlägsna och reglera dessa rovdjur.

39.  Europaparlamentet efterlyser fler och bättre ursprungs- och gränskontroller för importerade produkter samt bekämpande, inom EU, av illegala eller ”hemliga” vattenbruksmetoder som påverkar utvecklingen av denna sektor.

40.  Europaparlamentet påpekar att EU bör sprida sina hållbarhetsstandarder och kunskaper. Parlamentet anser att detta är särskilt relevant för angränsande regioner som producerar samma arter som EU, och särskilt för tredjeländer som delar vatten med EU.

41.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att handelsavtal med tredjelandspartner innehåller villkor om att förmånstillträde till marknaden endast ges om hållbarhets- och djurhälsonormer som motsvarar dem som gäller i EU respekteras.

42.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom ramen för EU:s politik för samarbete med utvecklingsländerna främja stöd- och utbildningsåtgärder som syftar till att främja ett hållbart vattenbruk och öka vattenbruksproducenternas medvetenhet i dessa länder om en politik för kvalitet och högre produktionsstandarder, särskilt när det gäller miljömässiga, hygienmässiga och sociala standarder.

43.  Europaparlamentet förespråkar att man vidtar åtgärder för att uppmuntra EU-investeringar i vattenbruksprojekt i tredjeländer.

44.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta se till att EU:s importregler respekteras, även när det gäller odlingsmetoder som överensstämmer med miljömässiga, hygienmässiga och sociala standarder, i exporterande tredjeländer, så att man kan implementera lika villkor på internationell nivå. Parlamentet anser samtidigt att resultaten av övervakningen av processer inom vattenbruket i tredjeländer bör vara avgörande för förnyelsen av exporttillstånd för export av produkter till EU.

45.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bedöma konsekvenserna av brexit för vattenbruket.

Bättre konsumentupplysning

46.  Europaparlamentet insisterar på ett fullständigt genomförande av EU:s lagstiftning om märkning och konsumentupplysning, både på fiskmarknader och i hotell-, restaurang- och cateringbranschen. Parlamentet anser att detta är viktigt för alla fiskeriprodukter (inte enbart vattenbruksprodukter), både importerade och EU-producerade sådana. Parlamentet anser att kontrollförordningen bör anpassas och förstärkas för detta syfte.

Att garantera djurens välbefinnande

47.  Europaparlamentet begär att det införs en särskild märkning för erkännande av produkter från EU:s hållbara vattenbruk, och betonar behovet av öppenhet inför konsumenterna även när det gäller vattenbruksprodukter som importeras från tredjeländer, genom förbättrad spårbarhet.

48.  Europaparlamentet anser att strategin för slakt bör innehålla förslag som syftar till att säkerställa förfaranden för framtagande av effektiva parametrar för humana metoder att döda fisk i överensstämmelse med riktlinjerna från OIE och Efsa samt metoder för att säkerställa att utrustning som används för att slakta fisk fungerar enligt dessa parametrar och att effektiv och human slakt av odlad fisk tillämpas, bedöms, utvärderas och certifieras i hela EU.

Tillgången till veterinärmedicinska produkter

49.  Europaparlamentet påpekar att EU: s veterinärlagstiftning måste anpassas bättre till vattenbrukets förhållanden och behov, varvid hänsyn tas till olika arter och metoder.

50.  Europaparlamentet betonar att det behövs en verklig gemensam marknad för vacciner och andra veterinärmedicinska produkter som är skonsamma för djurs och människors hälsa, särskilt för mindre vanligt förekommande djurarter.

51.  Europaparlamentet påpekar att de relativt sett högre kostnaderna för diagnostik, antimikrobiella alternativ och vaccinationer i förhållande till traditionella antibiotika tyvärr utgör ett hinder för en sådan ökad vaccinationsanvändning och vaccinationsgrad som begärs i handlingsplanen(18). Parlamentet välkomnar att kommissionen i handlingsplanen tillkännager incitament för att främja användningen av diagnostik, antimikrobiella alternativ och vacciner(19).

52.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa en skyldighet att lämna information om användningen av vacciner och antibiotika inom vattenbruket med hänsyn till eventuella risker för människors hälsa och ekosystemet.

53.  Europaparlamentet anser att kommissionen och medlemsstaterna bör utveckla konkreta incitament och åtgärder, inklusive förbättrat genomförande, eller vid behov ändring, av direktiv 2006/88/EG, för att främja ett integrerat kedjesynsätt på antimikrobiell resistens och öka användningen av antimikrobiella alternativ, diagnostik och vacciner inom vattenbruket och därigenom kostnadseffektivt förebygga, bekämpa och utrota sjukdomar och antibiotikaresistens hos vattenlevande djur och maximera överlevnaden, tillväxten och produktionseffektiviteten för vattenlevande djur.

54.  Europaparlamentet betonar behovet av att främja vetenskaplig forskning i europeiska och nationella program om skaldjurens och fiskarnas hälsa samt utvecklingen av nya veterinärmedicinska produkter för vattenlevande arter.

55.  Europaparlamentet konstaterar i detta sammanhang att antibiotikaresistens är ett mycket allvarligt problem på human- och djurmedicinens område och uppmanar kommissionen att se till att antibiotika endast får användas om det föreligger en allvarlig risk för epizooti i vattenbruksanläggningen och inte i rent förebyggande syfte samt att undersöka hur användningen påverkar överföringen av resistens till konsumenterna.

Bättre marknadsföringskampanjer och kommunikation

56.  Europaparlamentet efterlyser bättre marknadsföringskampanjer och kommunikation på EU-nivå om fördelarna med vattenbruk och fiskkonsumtion.

57.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja starka och långvariga EU-kampanjer om hållbarhetsfördelarna med produkter från EU:s vattenbruk, med fokus på de höga kvalitets-, djurhälso- och miljöstandarderna jämfört med produkter som importeras från tredjeländer, såsom märkningen ”Farmed in the EU”.

58.  Europaparlamentet betonar behovet av att uppmuntra och finansiera marknadsföringskampanjer för regionala kvalitetssystem som omfattas av förordning (EU) nr 1151/2012, såsom skyddade ursprungsbeteckningar. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna inleda en EU-omfattande informationskampanj för konsumenter och företag om vattenbruk i allmänhet och i synnerhet om skillnaderna mellan de stränga och allomfattande normerna på den europeiska marknaden och de lägre krav som gäller för importerade produkter i tredjeländer, med särskild uppmärksamhet på de problem som introduktionen i EU av särskilt resistenta mikroorganismer samt av antimikrobiell resistens medför för livsmedelssäkerheten och folkhälsan. Parlamentet betonar betydelsen av EU-lagstiftningen, för att förbättra välbefinnandet för odlad fisk under uppfödning, transport och slakt för att uppfylla konsumenternas förväntningar, samt för att marknadsföra produkternas kvalitet, som garanteras genom EU-standarder, till skillnad från produkter som importeras från tredjeländer.

59.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att avsätta en lämplig del av EU:s reklambudget till marknadsföring av fisk och andra fiskeri- och vattenbruksprodukter. Parlamentet anser att en bred marknadsföringskampanj baserad på gemensamma principer och riktad till alla medlemsstater, genomförd som en gemensam åtgärd och med ett stöd på 80–100 %, bör lanseras i syfte att öka medvetenheten om och acceptansen för produkter från EU:s vattenbruk.

60.  Europaparlamentet stöder Farnet-nätverkets lokala aktionsgrupper för vattenbruk i främjandet av deras verksamhet på lokal, nationell och europeisk nivå.

Stöd till forskning och innovation

61.  Europaparlamentet påpekar att Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF), som avsätter 1,2 miljarder EUR till en hållbar utveckling av EU:s vattenbruk, tillsammans med andra finansieringskällor, såsom Horisont 2020, skapar möjligheter för innovation.

62.  Europaparlamentet pekar på vikten av lokala aktionsgrupper inom fisket som bidrar till utveckling av fiske och vattenbruk i vissa områden genom att stärka lokala fiskeriresurser och uppmuntra till innovation och diversifiering inom fiske och vattenbruk.

63.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge stöd till forskning om och bekämpning av ostronherpesvirus.

64.  Europaparlamentet är oroat över de följder som vissa invasiva främmande arter kan få för vattenbruket i EU. Parlamentet framhåller vikten av en vetenskapligt underbyggd, målinriktad och samtidigt proportionell tillämpning av förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter för att skydda både vattenbruket i EU och inhemska arter och ekosystem. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja forskning och innovation som avser bekämpning av de mest problematiska invasiva främmande arterna.

65.  Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att stödja bekämpningen av den japanska ostronborraren (Ocenebra inornata).

66.  Europaparlamentet understryker att Horisont 2020 och nionde ramprogrammet bör fortsätta att stödja forskning inom vattenbruk som stärker sektorns konkurrenskraft och svarar mot de utmaningar som belystes under kommissionens konferens ”FOOD 2030”, som hölls 2016, och i yttrandet från högnivågruppen av vetenskapliga rådgivare: ”Food from the Oceans”.

67.  Europaparlamentet anser att kommissionen bör konsultera den europeiska teknik- och innovationsplattformen för vattenbruk och den rådgivande nämnden för vattenbruk om prioriterade ämnen som ska införas i de nationella strategiska planerna.

68.  Europaparlamentet uppmanar till investeringar i forskning, studier och pilotprojekt om ekosystembaserade vattenbruksmetoder, särskilt när det gäller de yttersta randområdena och regioner med demografiska nackdelar.

69.  Europaparlamentet betonar att samarbetet mellan å ena sidan forskarvärlden och å andra sidan vattenbruksproducenterna och andra intressenter i tidigare och senare led bör stärkas.

70.  Europaparlamentet begär att man på grundval av bästa vetenskapliga rekommendationer upprättar standardprotokoll på EU-nivå för insamling av uppgifter för övervakning och förbättring av vattenbrukens förvaltnings- och produktionsmetoder samt uppgifter om deras sociala, hälsomässiga, ekonomiska och miljömässiga påverkan, för såväl marina fiskodlingar som fiskodlingar i sötvatten.

71.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja innovativa och miljövänliga tekniker inom vattenbruket, såsom akvaponik, för att producera livsmedel hållbart och resurseffektivt och undvika negativ påverkan på miljön.

72.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att verka för att man utforskar möjligheterna att vidareutveckla algvattenbruket, som är en sektor med ekologiskt och ekonomiskt värde, med vederbörlig hänsyn till den sociala och miljömässiga hållbarheten.

Främjande av utbildning och sysselsättning

73.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att, med stöd från kommissionen om så är lämpligt, garantera lämplig yrkesutbildning inom vattenbruk, och noterar möjligheten att skola om yrkesfiskare i alternativa metoder för förvaltning av vattenmiljöerna, och därmed även bidra till att skapa arbetstillfällen för ungdomar i landsbygds- och kustområden samt i de yttre randområdena, på öar och i allmänhet i de regioner som i stor utsträckning är beroende av fisket och vattenbruket.

Ökad hållbarhet hos vattenbrukssektorn i EU

74.  Europaparlamentet betonar den viktiga roll som kvinnorna spelar inom vattenbrukssektorn och behovet av att anpassa lagstiftningen till denna verklighet, samt behovet av att ta hänsyn till de andra verksamheter som är knutna till själva vattenbruket, såsom verksamheter som har utvecklats av bland annat vävare eller förpackare av fiskenät.

75.  Europaparlamentet konstaterar att innovativa system som eftersträvar en så ekosystemnära uppfödning av fiskar som möjligt med naturliga foder hittills inte har en tillräcklig närvaro på den europeiska marknaden. Parlamentet kräver att ramvillkoren för sådana system förbättras.

76.  Europaparlamentet anser att det är nödvändigt med investeringar för att utnyttja vattenbrukssektorns potential och säkerställa dess hållbarhet i syfte att skydda miljön och tillhandahålla kollektiva nyttigheter, och efterlyser därför en ökning av anslagen till forskning, innovation och kvalitetsinriktade, hållbara produktionsprojekt. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ytterligare förenkla och minska den administrativa bördan för vattenbrukssektorn, bland annat för dammodlare.

77.  Europaparlamentet understryker att ett främjande av samarbete mellan forskning och innovation inom vattenbrukssektorn och särskilda universitetsprogram kommer att leda till nya idéer och ökat intresse för denna ekonomiska sektor.

Säkerställande av tillräcklig finansiering via EHFF och ytterligare strukturfonder

78.  Europaparlamentet välkomnar främjandet av hållbart och konkurrenskraftigt vattenbruk som en av prioriteringarna för EHFF. Parlamentet uttrycker dock oro över att den studie som revisionsrätten publicerade 2014 drog slutsatsen att dess föregångare, Europeiska fiskerifonden (EFF), inte effektivt stödde en hållbar utveckling av vattenbruket. Parlamentet noterar att stödinsatserna på europeisk nivå ansågs ha utformats och övervakats illa och misslyckats med att tillhandahålla en tillräckligt tydlig ram för utvecklingen av vattenbruket. Parlamentet noterar vidare att stödinsatserna på nationell nivå inte hade utformats eller tillämpats korrekt och att de nationella strategiska planerna och deras verksamhetsprogram inte hade tillhandahållit en tillräckligt tydlig grund för främjandet av vattenbruk, och att situationen egentligen inte har förbättrats av stödet från EHFF.

79.  Europaparlamentet påpekar att utbildning och god kommunikation kommer att locka unga människor till denna sektor och säkra dess framtid och konkurrenskraft, samt frambringa ny teknik och innovation som kommer att bidra till sektorns utveckling.

80.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen, parlamentet och rådet att öka investeringsstödet till vattenbruk i sötvatten till 75 % i fiskeripolitiken efter 2020, i syfte att främja viljan att investera samt ge fiskodlare välbehövlig hjälp. Parlamentet uppmanar dessutom kommissionen att tillsammans med Europeiska investeringsbanken utforma ett system för räntestöd för investeringar i vattenbruk och finansiering av likvida tillgångar.

81.  Europaparlamentet föreslår också en ökning av EU:s framtida stöd till forskning, utveckling och innovation kopplad till vattenbruk, med särskilt beaktande av områden som påverkar ekonomisk hållbarhet och internationell konkurrenskraft, såsom energi- och resurseffektivitet, utvecklingen av finansiering av biologiska material, minskandet av bördan på miljön, tillhandahållande av miljötjänster av hög nivå, etc.

82.  Europaparlamentet noterar att det försenade antagandet av EHFF-förordningen och medlemsstaternas operativa program medförde att aktörerna inte kunde utnyttja medel från EHFF förrän tidigast i slutet av 2016, vilket innebär en försening på nästan tre år.

83.  Europaparlamentet efterlyser förenkling när det gäller förfarandet och handlingar som måste lämnas in för att få finansiering från EHFF.

84.  Europaparlamentet kräver att alla bestämmelser som går stick i stäv med ett främjande av vattenbruket även via andra EU-finansieringsinstrument (t.ex. Eruf) bör revideras på ett stödorienterat sätt.

85.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra ytterligare ansträngningar och tillhandahålla ytterligare nödvändigt stöd för att möjliggöra för de som utnyttjar Europeiska havs- och fiskerifonden att få tillgång till finansiering.

86.  Europaparlamentet framhåller att starkare stöd behövs för producent- och branschorganisationerna så att de kan bli pelare i den samlade marknadsordningen.

Harmonisk symbios med fisket

87.  Europaparlamentet påpekar att det inte ska finnas någon motsättning mellan fisket och vattenbruket, och att de båda sektorerna kan vara helt förenliga med och komplettera varandra, i synnerhet i kustregioner eller öar, som i hög grad är beroende av dessa verksamheter där småskaligt fiske bedrivs. Parlamentet efterlyser dock en större utveckling av havsbaserade vattenbruksanläggningar.

88.  Europaparlamentet påpekar att marint vattenbruk är förenligt med och kompletterar kustfisket i de yttersta randområdena och uppmanar kommissionen att främja utvecklingen av uppfödnings- och arturvalstekniker i de varma vattnen i tropiska eller subtropiska zoner. Parlamentet uppmanar kommissionen att framhäva kvinnornas roll inom det småskaliga kustfisket och de verksamheter som genereras av detta.

89.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att anslå mer medel till miljömässigt ansvarsfulla produktionsmetoder inom vattenbruket, såsom slutna vattenbrukssystem (CCS) i havet och recirkulerande vattenbrukssystem (RAS) på land, för att minska vattenbrukens negativa inverkan på livsmiljöerna, de vilda fiskbestånden och vattenkvaliteten.

90.  Europaparlamentet upprepar de synpunkter som parlamentet redan har framfört i sin resolution om utarbetande av en europeisk förvaltningsplan för skarvar, och erinrar om att en minskning av skarvens och andra rovfåglars skadliga inverkan på vattenbruksodlingar är en viktig faktor för företagens produktionskostnader och därmed för deras överlevnad och konkurrenskraft. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillämpa de befintliga undantagen för hägrar och skarvar och kommissionen att se över utterns bevarandestatus.

91.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna vidta åtgärder som med alla medel drastiskt minskar skarvbestånden på ett sådant sätt att å ena sidan skarvbestånden bevaras och å andra sidan andra arter inte hotas och skador av de berörda vattenbruken kan undvikas.

92.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1)

EUT L 88, 4.4.2011, s. 1.

(2)

EGT L 221, 8.8.1998, s. 23.

(3)

EUT L 204, 6.8.2009, s. 15.

(4)

EUT L 250, 18.9.2008, s. 1.

(5)

EUT L 189, 20.7.2007, s. 1.

(6)

EUT L 354, 28.12.2013, s. 22.

(7)

EUT L 354, 28.12.2013, s. 1.

(8)

EUT L 149, 20.5.2014, s. 1.

(9)

EUT L 157, 20.6.2017, s. 1.

(10)

EUT C 21 E, 28.1.2010, s. 11.

(11)

EUT C 236 E, 12.8.2011, s. 132.

(12)

EUT C 351 E, 2.12.2011, s. 119.

(13)

EUT C 99 E, 3.4.2012, s. 177.

(14)

EUT C 316, 22.9.2017, s. 64.

(15)

EUT C 76, 28.2.2018, s. 40.

(16)

Antagna texter, P8_TA(2017)0316.

(17)

Europeiska kommissionen (29 juni 2017): A European One Health Action Plan against Antimicrobial Resistance (AMR), s. 10.

(18)

”A European One Health Action Plan against Antimicrobial Resistance (AMR)”, s. 15.

(19)

Ibid., s. 12.


MOTIVERING

ALLMÄN BAKGRUND

Vattenbruket i Europa står för omkring 20 % av fiskproduktionen och sysselsätter ungefär 85 000 människor. Sektorn består främst av små och medelstora företag och mikroföretag i kust- och landsbygdsområden. Det europeiska vattenbruket erbjuder produkter av hög kvalitet, med höga hållbarhets- och konsumentskyddsstandarder. Den totala produktionen i EU har legat på en mer eller mindre konstant nivå sedan 2000, medan den globala produktionen samtidigt har ökat med nästan 7 % per år. Från 2009 till 2013 föll produktionen med omkring 100 000 ton. I en situation med en ekonomisk kris och växande konkurrens från tredjeländer har produktionsvolymen inom vattenbruket i EU drabbats av en konjunkturnedgång. Detta har även lett till strukturella förändringar inom sektorn, huvudsakligen konsolidering och sammanslagning av små företag, vilket har lett till en utbredning av stora företag i havsbrukssektorn och få nya investerare. Trots detta är den största andelen vattenbruksodlingar i EU mikroföretag.

”Blå tillväxt”, en långsiktig strategi som ska stödja hållbar tillväxt i havs- och sjöfartssektorerna, rankar vattenbruk som en av de sektorer som har stor potential att skapa hållbara arbetstillfällen och tillväxt, jämte kustturism, marin bioteknik, havsenergi och havsutvinning. Sist men inte minst har vattenbruket en viktig roll i vårt samhälle: Det ”bör bidra till att bibehålla unionens potential för livsmedelsproduktion på en hållbar grund i hela unionen, så att livsmedelsförsörjning, inklusive livsmedelstillgång, samt tillväxt och sysselsättning, är tryggad på lång sikt för unionens medborgare, och för att bemöta den ökande internationella efterfrågan på livsmedel som härrör från vatten” (skäl 53 i förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken).

Trots goda föresatser på EU-nivå, som återspeglas i den gemensamma fiskeripolitiken och i relevanta meddelanden från kommissionen, som under 2009 ville ge ”förnyad stimulans” och ”bygga en hållbar framtid för vattenbruket” och 2013 föreslog ”strategiska riktlinjer” och åtgärder på nationell, regional och lokal nivå, motsvarade dessa inte sektorns förväntningar, och den inledande entusiasmen byttes snabbt mot besvikelse och uppgivenhet.

Administrativ komplexitet och bristande insyn i licensieringen, lokala myndigheters ovilja att bevilja licens, ofta under förevändning att miljökraven inte är uppfyllda, svårigheter att få tillgång till utrymme och vatten, sannolikt förvärrat av samhällskrav (bristande konsumentinformation om vattenbruksprodukter och vattenbruksverksamhet, vattenbrukets dåliga anseende och oproportionell efterfrågan på ytterligare förbättringar i fråga om miljöavtryck eller djurskydd) och av externt tryck (klimatförändringar, sjukdomar), har omintetgjort EU-institutionernas positiva insatser.

Till följd av detta kunde EU inte dra nytta av de många möjligheter som avspeglas i den globala utvecklingen av sektorn: den växande efterfrågan på fiskprodukter, den höga graden av miljöhållbarhet och den höga kvaliteten bland EU: s produkter samt kunskaperna och den ständiga strävan efter innovation bland EU: s vattenbruksföretag.

Internationella samarbets- och utvecklingsinsatser, som strävar efter att utveckla vattenbruket utanför EU, står högt upp på dagordningen i många tredjeländer, där europeisk sakkunskap efterfrågas från i synnerhet universitet och forskningsinstitut, foder- och utrustningstillverkare samt konsultföretag i EU. De flesta av EU: s vattenbruksproducenter har försökt överleva i stället för att investera på andra ställen för att öka produktionen, och de misstror ofta denna typ av politik.

EU:s finansiella stöd till vattenbrukssektorn för perioden 2007–2013 kritiserades dessutom av revisionsrätten: De menade att åtgärderna till stöd för vattenbruk under perioden fram till 2013 inte utformats och genomförts väl av EU och medlemsstaterna, och att EFF, i egenskap av den gemensamma fiskeripolitikens finansieringsinstrument, inte gett tillräcklig valuta för pengarna och effektivt stöd för en hållbar utveckling av vattenbruket.

Den nya gemensamma fiskeripolitiken syftar bland annat till att ge ny stimulans åt EU:s vattenbruk. Enligt kommissionens prognos för produktionen av fisk och skaldjur som odlas i EU 2020, baserat på en sammanfattning av de nationella strategiska planerna för vattenbruk, skulle volymen öka med ca 25 % fram till 2020, motsvarande upp till 1,5 miljarder ton per år. Främjandet av hållbart vattenbruk skulle också tilldelas 1,2 miljarder EUR i stöd inom ramen för EHFF fram till slutet av finansieringsperioden. Programplaneringsprocessen och starten på det faktiska utnyttjandet av det tillgängliga stödet från EHFF har drabbats av förseningar. Inrättandet av Rådgivande nämnden för vattenbruk pågick i över två år innan arbetet i den inleddes, och det är först nyligen som den har börjat utarbeta rekommendationer. Även utfärdandet av kommissionens nya riktlinjer om miljödirektiv med avseende på vattenbruk utfärdades två år senare än vad som aviserades i meddelandet från 2013.

En halvtidsutvärdering av den öppna samordningsmetoden för EU:s vattenbruk, särskilt för att förbättra licensieringsförfarandena och utrymmestilldelningen för vattenbruk, inleddes i början av 2018. Medlemsstaterna inbjöds att rapportera (på frivillig basis) vilka framsteg som gjorts med deras nationella strategiska planer för vattenbruk. Rapporterna kommer att beaktas tillsammans med analyser och fallstudier för att bedöma hur effektivt det nuvarande upplägget bidrar till att minska hindren och driva på tillväxten i sektorn. Utvärderingen ska vara klar i mitten av 2019.

FÖREDRAGANDENS STÅNDPUNKT

Föredraganden ser det som en uppgift av överordnad betydelse att få till stånd en växande, livaktig, hållbar och innovativ vattenbrukssektor i EU som lyckas övervinna de beskrivna hindren, och där är lika konkurrensvillkor inom EU och gentemot konkurrenter utanför EU den stora stötestenen.

EU bör dra nytta av sin know-how och expertis och sina värderingar och slå vakt om dessa när de exporteras till tredjeländer som vill ha tillgång till EU:s fisk- och skaldjursmarknad.

Kommissionens strategi för hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket från 2009, samt de strategiska riktlinjer som föreslogs 2013, är relevanta än i dag och utgör alltjämt en utmaning: det handlar om att förenkla de administrativa förfarandena, säkra en hållbar utveckling och tillväxt inom vattenbruket genom samordnad fysisk planering, stärka EU-vattenbrukets konkurrenskraft och verka för lika konkurrensvillkor för EU:s näringsidkare genom att dra nytta av deras konkurrensfördelar.

I detta sammanhang anser föredraganden att minskad byråkrati, ökad insyn, effektiv planering, bättre samordning på europeisk och nationell nivå, nationella strategiska planer som har gemensamma EU-satta mål och uppfyller kraven i grundförordningen om den gemensamma fiskeripolitiken, ett helhetsgrepp på fysisk planering, vederbörlig hänsyn till vattenbruk vid sidan av väletablerade och ”mäktiga” sektorer, ordentlig involvering av berörda parter genom förstärkning av den rådgivande nämnden för vattenbruk, strängare EU-lagstiftning om import av vattenbruksprodukter och bättre gränskontroller, bättre kommunikation med konsumenterna och ordentlig märkning genom hela värdekedjan från produktion till tallrik samt en ”gemensam marknad” för vacciner är nödvändiga förutsättningar för affärssäkerhet och hållbar utveckling av vattenbrukssektorn i EU.

I den nya rapporten från högnivågruppen av vetenskapliga rådgivare inom mekanismen för vetenskaplig rådgivning (SAM) Food from the Oceans - How can more food and biomass be obtained from the oceans in a way that does not deprive future generations of their benefits?, heter det att den största och mest realistiska potentialen för expansion globalt ligger i havsbruket.

Bland dess rekommendationer återfinns följande: Att integrera ett ”mat från havet”-paradigm utgående från ett ansvarsfullt bruk [...] i övergripande europeiska och globala policyagendor på systemnivå. Att ta utvecklingen av havsbruket i Europa till en högre och mer strategisk nivå genom en omfattande och samordnad politisk ram – vilket omfattar att utfärda vägledning om integreringen av krav för vattenbruk i genomförandet av 2014 års direktiv om fysisk planering i kust- och havsområden samt att utöka det tekniska samarbetet till vattenbruk inom ramen för partnerskapsavtalen om hållbart fiske mellan EU och de södra partnerländerna.

Föredraganden ställer sig helt bakom allt det ovan sagda. Problemen har identifierats, diagnosen är god och de hittills föreslagna lösningarna är mycket relevanta. Vad som behövs är politiska impulser. Och i ett klimat av ömsesidig respekt för de olika roller som var och en har – EU-institutionerna och medlemsstaternas lokala och regionala förvaltningar – måste den nödvändiga dosen av subsidiaritet i förvaltningen av EU:s vattenbruk kombineras med förstärkta insatser på EU-nivå genom fastställande av EU-omfattande mål, samtidigt som man väljer regionala mål anpassade till särdragen i varje vattenbruksbransch på lokal/regional nivå. Subsidiaritetsprincipens syfte är ju att besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt, dock utan att utesluta insatser på EU-nivå när detta är motiverat utifrån vilka möjligheter som finns på nationell, regional eller lokal nivå.

SAM-rapporten går vidare på samma linje: Ur politisk synvinkel måste subsidiariteten respekteras [...]. Trots detta finns det utrymme, och ett värde i, att göra starkare och proportionerliga insatser på EU-nivå för att stödja lika konkurrensvillkor och ge ökad uppmärksamhet åt havsbruket tillsammans med andra aspekter av Food from the Ocean – i likhet med jordbrukspolitiken eller en mer övergripande livsmedelspolitik. [...] Den politiska ramen [...] bör dra nytta av de betydande insatser som redan gjorts (såsom det pågående genomförandet av EU:s strategiska riktlinjer för vattenbruk från 2013) och ta dem till en högre strategisk prioriteringsnivå.

Vi står inför ett antal möjligheter och händelser som vi inte har råd att försumma om vi vill ge vattenbruket i EU den plats det förtjänar: Före utgången av 2018 ska kommissionen komma med en bedömning av situationen i fråga om licensieringskrav och utrymmestilldelning för vattenbruk på grundval av medlemsstaternas rapporter om vilka framsteg som gjorts med deras nationella strategiska planer för vattenbruk. Senast 2021 ska medlemsstaterna anta sin nationella fysiska planering för kust- och havsområden i enlighet med EU: s ramdirektiv om havsplanering. Även framtidens gemensamma fiskeripolitik bör innehålla åtgärder och nödvändiga finansiella resurser för att stödja en hållbar utveckling i en blomstrande vattenbrukssektor i EU.


RESERVATION

En hållbar och konkurrenskraftig europeisk vattenbrukssektor: dagens situation och framtida utmaningar (2017/2118(INI))

Fiskeriutskottet, föredragande: Carlos Iturgaiz

Reservation ingiven av Gabriel Mato

Fiskkonsumtionen i världen har just överskridit det genomsnittliga gränsvärdet på 20 kg per år per capita, vilket är dubbelt så mycket som den genomsnittliga konsumtionen under 1960-talet. Vattenbruket på global nivå måste växa i framtiden om vi ska kunna förse 2.5 miljarder fler människor med mat i slutet av detta århundrade, särskilt om människor äter dubbelt så mycket fisk nu jämfört med tidigare. Den naturliga produktiviteten i hav och sötvatten är begränsad. Och vattenbruket har potential att växa. Vattenbruket spelar därför en grundläggande roll i vårt samhälle: det förser befolkningen med näringsrika livsmedel och det är ett nödvändigt komplement till fisk som förser fiskerisektorn.

Vattenbruket är för vattnet vad jordbruket är för jorden: det handlar om odling. Det finns emellertid en tendens att betrakta tryggad livsmedelsförsörjning och näringsfrågor som något som endast rör jordbruket, medan vattenbruket ofta behandlas marginellt.

EU:s sektor förser konsumenterna med hållbara produkter av hög kvalitet, och vi kan vara stolta över våra europeiska producenter. När det gäller sociala frågor och miljö- och djurskydd är standarderna bland de högsta i världen. Ändå översköljs vår europeiska marknad av ohållbara, billiga produkter från tredjeländer och skapar en illojal konkurrens med EU:s producenter som säljer på samma marknad.

Dessutom är musslor och skaldjur i allmänhet värdefulla för miljön, eftersom de filtrerar och renar havet.

Av samtliga ovanstående skäl behöver vi stärka utvecklingen av denna hållbara verksamhet.


RESERVATION

En hållbar och konkurrenskraftig europeisk vattenbrukssektor: dagens situation och framtida utmaningar (2017/2118(INI))

Fiskeriutskottet, föredragande: Carlos Iturgaiz

Reservation ingiven av Maria Lidia Senra Rodríguez

Vattenbruk inte är en lösning på problemet med överfiske, och det är inte heller nödvändigt att plantera industriell betesfisk i havet för tillhandahållandet av de proteiner som behövs för en bra kost.

Det grundläggande målet med våra åtgärder inom fiskerisektorn bör vara att bevara marina ekosystem och lokalbefolkningarna samt förhindra fördrivning och förstörelse av hantverksmässigt och småskaligt fiske samt den jordbruksmark som berörs i de marina miljöer där denna industri är belägen.

Anläggningar för intensiv fiskodling genererar stora mängder fekalt material, foderrester och läkemedel (bland annat antibiotika), som förorenar vatten och har en stark negativ påverkan på ekosystemen i vattendrag och hav och på vår hälsa. Dessutom drabbas de lokala arterna i miljön runt dessa odlingar av sjukdomar som sprids från anläggningarna.

På grundval av försiktighetsprincipen och den negativa inverkan som den industriella betesfisken kommer att ha (minskad sysselsättning i kustområdena och oförenlighet med hälsosam, säker och hållbar mat), vill vi framhålla att dessa intensiva odlingar inte bör främjas eller tillåtas i unionen, eftersom konsekvenserna för och effekterna på ekosystemen kommer att vara helt utom kontroll.


YTTRANDE från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (21.3.2018)

till fiskeriutskottet

över en hållbar och konkurrenskraftig europeisk vattenbrukssektor: dagens situation och framtida utmaningar

(2017/2118(INI))

Föredragande av yttrande: Francesc Gambús

KORTFATTAD MOTIVERING

I april 2013 offentliggjorde Europeiska kommissionen meddelandet Strategiska riktlinjer för en hållbar utveckling av vattenbruket i EU(1), som även omfattade ett utkast till fleråriga nationella planer. I maj 2016 offentliggjorde kommissionen en sammanfattning av de 27 fleråriga nationella planerna för vattenbruk, med en analys av de viktigaste målen och utmaningarna för vattenbrukssektorn, som de 27 medlemsstaterna fastställt i sina planer inom ramen för den reformerade gemensamma fiskeripolitiken.

EU står för mindre än 2 procent av den fisk som odlas i världen men är världsledande i fråga om kvalitet och hållbarhet. Föredraganden anser att EU kan och bör förbli världsledande på detta område, men att produktionen måste ökas för att i högre grad tillgodose EU:s efterfrågan på fisk. För närvarande tillgodoser vattenbruket i EU endast en del (10 procent) av efterfrågan på fisk; den resterande delen kommer från EU:s fiske (30 procent) och importeras från tredjeländer (60 %). Föredraganden anser att det är möjligt att öka EU:s vattenbruk utan att göra avkall på normerna och med bibehållen kvalitet och hållbarhet. För att vattenbrukssektorns enorma potential ska kunna utnyttjas bör förvaltningen göras mindre komplex, exempelvis i fråga om licenser, tillstånd och miljöanalys (dvs. konsekvensanalys respektive övervakningsstudier), och sättas i relation till nödvändiga garantier för investeringar i denna sektor så att EU-marknaden kan bli mer konkurrenskraftig. Med investeringar – i forskning, arbetskraft, nya anläggningar eller andra områden inom vattenbrukssektorn – skulle EU kunna fortsätta att påverka produktionsnormerna i stället för att tappa marknadsandelar till tredjeländer med mindre stränga normer. Eftersom sektorn nästan uteslutande består av mikroföretag skulle detta trygga och öka antalet arbetstillfällen.

Föredraganden anser därför att EU nu måste ta chansen att utveckla sin potential på detta område som förebild, inte enbart i fråga om kvalitet och hållbarhet utan även när det gäller miljö och livsmedelssäkerhet.

FÖRSLAG

Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet uppmanar fiskeriutskottet att som ansvarigt utskott infoga följande förslag i det förslag till resolution som antas:

1.  Europaparlamentet framhäver EU:s juridiska åtaganden för att säkerställa naturskydd, däribland genom fågeldirektivet, habitatdirektivet och ramdirektivet om en marin strategi.

2.  Europaparlamentet anser att EU måste öka sin produktion inom vattenbrukssektorn samt behålla och främja arbetstillfällen och strukturer, samtidigt som hänsyn tas till kvalitet, hållbarhet, livsmedelssäkerhet, djurs och människors hälsa och miljöaspekter samt trycket på de naturliga fiskeområdena. Parlamentet anser vidare att EU bör vara en global förebild på detta område. Parlamentet påpekar att vattenbruket i Europa, dvs. odling av fisk, skaldjur och vattenväxter, står för nästan 20 % av fiskprodukterna och för närvarande sysselsätter ungefär 85 000 personer.

3.  Europaparlamentet anser att det krävs kraftfullare åtgärder för att göra vattenbruket till en mer effektiv, ekonomiskt hållbar, socialt ansvarsfull och miljövänlig sektor, som tillgodoser en större andel av efterfrågan på fisk i Europa och minskar Europas beroende av import.

4.  Europaparlamentet betonar att det europeiska vattenbruket inte får leda till ytterligare överfiske och att lämpliga skyddsåtgärder måste vidtas för att säkra att tillväxt inom vattenbruket inte äventyrar målen för det maximala hållbara uttaget för den gemensamma fiskeripolitiken.

5.  Europaparlamentet inser att vattenbruket har stor socioekonomisk betydelse för kustsamhällen och öar.

6.  Europaparlamentet noterar att fiskkonsumtionen i världen har ökat med en tredjedel under de senaste 20 åren, och att befolkningstillväxten kommer att öka trycket på fisket allt mer.

7.  Europaparlamentet konstaterar att vattenbruket endast kan tillgodose den ökade efterfrågan på fisk om det inte tar mer fisk ur haven än det producerar.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa garantier för att säkerställa att både fiskbaserat och icke-fiskbaserat foder kommer från hållbara källor.

9.  Europaparlamentet betonar vikten av vägledning när man väljer nya platser för vattenbruk. Parlamentet anser att det är viktigt med fysisk planering i kust- och havsområden, och att man då beaktar behoven för olika användningsområden, såsom energi, sjötransport, fiske och vattenbruk, turism, rekreation samt bevarande, skydd och förbättring av naturen och miljön. Dessutom krävs det insatser för att förena dessa användningsområden.

10.  Europaparlamentet upprepar att en minskning av näringsämnesbelastningen är en förutsättning för vattenbruk. Parlamentet betonar vikten av samarbete mellan forskningen, vattenbruksnäringen, fodertillverkarna, miljöadministrationen och miljöorganisationerna.

11.  Europaparlamentet är övertygat om att olika internationella erfarenheter av välfungerande vattenbruk, som är integrerade i de lokala ekonomierna, och främjandet av europeisk bästa miljöpraxis, särskilt när det gäller hållbar avfallshantering, skydd och värdesättande av den lokala biologiska mångfalden samt valet av hållbara matvanor, skulle stärka vattenbruket och hjälpa alla medlemsstater att öka en hållbar vattenbruksproduktion. Parlamentet påpekar att exempel på bästa praxis i andra regioner har utvecklats under olika politiska och geografiska förhållanden som inte nödvändigtvis kan jämföras med de olika förhållanden som råder i medlemsstaterna.

12.  Europaparlamentet betonar att vattenbruk i sötvatten fortfarande är en möjlighet som inte undersökts tillräckligt för att förbättra livsmedelstryggheten och utveckla landsbygdsområdena.

13.  Europaparlamentet betonar att vattenbruk i sötvatten inte enbart spelar en viktig social roll genom att skapa sysselsättning på landsbygden i de fattigaste områdena, utan att det även är viktigt för miljön genom att bevara värdefulla våtmarker och tillhandahålla ett stort antal ekosystemtjänster, som går långt utöver dess ekonomiska värde.

14.  Europaparlamentet anser att det för ett hållbart och konkurrenskraftigt europeiskt vattenbruk är nödvändigt att genomföra en oberoende vetenskaplig bedömning för att fastställa vad miljön klarar av, särskilt i vattenbruk på öppet hav, vilket är grundförutsättningen för tilldelning av områden och tillhandahållande av licenser och tillstånd samt för att säkerställa att miljölagstiftningen följs.

15.  Europaparlamentet välkomnar exemplen på gott samarbete som bygger på frivilliga avtal och andra överenskommelser mellan naturvårdare och sektorn, och välkomnar även exemplen på att vattenbruket bidrar till att bevara en god vattenkvalitet och akvatiska ekosystemtjänster. Samtidigt inser parlamentet att vattenbruket kan ha en negativ inverkan på den lokala miljön och vattenkvaliteten och vill minska denna inverkan. Parlamentet uppmuntrar därför till fortsatta innovationer och initiativ för att säkerställa en hållbar och lönsam sektor på lång sikt.

16.  Europaparlamentet anser att fenomenet med smittöverföring mellan vildfångad fisk och odlad fisk måste bekämpas, eftersom detta på ett farligt sätt försvagar den marina genpoolen och utgör en eventuell risk för ekosystemet.

17.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att, innan man fastställer vattenbruksområden, utveckla och använda kartläggningar av skyddade arter och livsmiljöer för vattenbruk i syfte att genomföra en ekosystemansats för fysisk planering.

18.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa standardiserade protokoll för att samla in uppgifter om mätbar miljöpåverkan, sanitära och veterinära förhållanden och livsmedelssäkerhet i samband med vattenbruk, för att säkerställa att tillförlitliga och oberoende vetenskapliga bevis används vid övervakningen och förvaltningen av produktionsmetoderna. Parlamentet uppmanar kommissionen att införa långsiktig vetenskaplig övervakning som även pågår längre än varaktigheten för ett specifikt projekt. Parlamentet betonar vikten av uppföljning av projekt och studier och av ett nära samarbete mellan vetenskapsmän och vattenbrukssektorn, däribland dammodlare.

19.  Europaparlamentet anser att en olämplig användning av kemikalier och antibiotika i vattenbruk innebär risker för ekosystemen kring vattenbruksanläggningar och för människors hälsa. Parlamentet hänvisar till kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 29 juni 2017 om en europeisk One Health-handlingsplan mot antimikrobiell resistens(2).

20.  Europaparlamentet betonar att det i den europeiska One Health-handlingsplanen mot antimikrobiell resistens konstateras att immunisering genom vaccination är en kostnadseffektiv folkhälsoåtgärd i kampen mot antimikrobiell resistens(3), vilket även gäller för vattenbruket.

21.  Europaparlamentet konstaterar att de förhållandevis höga kostnaderna för diagnostik, antimikrobiella alternativ och vaccination i jämförelse med traditionella antibiotika tyvärr är ett hinder för en ökad användning av vaccination och mer utbredd vaccination, vilket eftersträvas genom handlingsplanen(4). Parlamentet välkomnar att kommissionen i handlingsplanen aviserar incitament för att främja användningen av diagnostik, antimikrobiella alternativ och vacciner(5).

22.  Europaparlamentet framhåller vikten av att förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter genomförs för att skydda såväl vattenbrukssektorn som inhemska arter och ekosystem.

23.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna inleda en EU-omfattande informationskampanj för konsumenter och företag om vattenbruk i allmänhet och i synnerhet om skillnaderna mellan de stränga och omfattande normerna på den europeiska marknaden och de normer som gäller för importerade produkter i tredjeländer, med särskild tonvikt på de problem som införseln i EU av särskilt resistenta mikroorganismer samt antimikrobiell resistens medför för livsmedelssäkerheten och folkhälsan.

24.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att utvärderingen av nya förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt tar hänsyn till de särskilda behoven i form av vattenflöde och näringsämnen för de vattenbruksföretag som är belägna längs floder och i synnerhet, med tanke på deras sårbarhet, vattenbruksföretag som är belägna i vatten i övergångszon.

25.  Europaparlamentet understryker betydelsen av de stöd som Europeiska fiskerifonden beviljar för att säkerställa en hållbar användning av fiskeresurser samt för att främja miljöskydd och bevarande av akvatiska resurser.

26.  Europaparlamentet anser att det är nödvändigt med investeringar för att utnyttja vattenbrukssektorns potential och säkerställa dess hållbarhet i syfte att skydda miljön och tillhandahålla kollektiva nyttigheter, och efterlyser därför en ökning av anslagen till forskning, innovation och kvalitetsinriktade, hållbara produktionsprojekt. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ytterligare förenkla och minska den administrativa bördan för vattenbrukssektorn, bland annat för dammodlare.

27.  Europaparlamentet anser att kommissionen och medlemsstaterna bör utarbeta konkreta incitament och åtgärder, inklusive förbättra genomförandet av eller, vid behov, ändra direktiv 2006/88/EG för att öka användningen av vaccin inom vattenbruket och därmed förebygga, bekämpa och utrota sjukdomar och antibiotikaresistens hos vattenlevande djur på ett kostnadseffektivt sätt och maximera överlevnaden, tillväxten och produktionseffektiviteten för vattenlevande djur.

28.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att investera i forskning, studier och pilotprojekt för innovativa, framtidsorienterade, miljömässigt ansvarsfulla vattenbruksmetoder, däribland integrerade multitrofiska akvakultursystem (IMTA), akvaponik och recirkulerande akvakultursystem (RAS), vilka minskar vattenbruksodlingars inverkan på livsmiljöer, populationer av vilda djur och vattenkvaliteten, och därmed bidrar till en ekosystemansats.

29.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att skilja mellan industriellt vattenbruk och småskaliga familjeägda företag vid anbudsförfaranden för bidrag och projekt, med tanke på deras olika utgångslägen, utvecklingsmöjligheter och mål.

30.  Europaparlamentet beklagar att nästan hälften av de vattenbruksprodukter som konsumeras i EU är importerade. Parlamentet inser vilken positiv inverkan vattenbruket kan ha på lokala ekonomier i EU eftersom det främjar mer lokal produktion och konsumtion av livsmedel.

31.  Europaparlamentet noterar med tillfredsställelse de nya initiativen inom landbaserat vattenbruk, särskilt i EU-områden med slutna vatten.

32.  Europaparlamentet inser att vattenbruksanläggningar kan medföra stora störningar av livsmiljöer, bland annat för havsfåglar. Parlamentet efterlyser obligatorisk kartläggning av sårbara områden och strategiska miljöbedömningar i samband med alla regionala och nationella vattenbruksplaner i syfte att fastställa potentiella områden för vattenbruk som inte strider mot EU:s miljölagstiftning.

33.  Europaparlamentet inser vilken potential vattenbruket kan ha i stadsområden, särskilt i samband med akvaponik.

34.  Europaparlamentet noterar att det efter omarbetningen av datainsamlingsförordningen är obligatoriskt för alla marina fiskodlingar att samla in uppgifter, medan det är frivilligt för fiskodlingar i sötvatten. Parlamentet efterlyser en standardisering av protokollen i detta avseende.

INFORMATION OM ANTAGANDET I DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

Antagande

20.3.2018

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

61

1

0

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Marco Affronte, Margrete Auken, Pilar Ayuso, Ivo Belet, Biljana Borzan, Paul Brannen, Soledad Cabezón Ruiz, Nessa Childers, Birgit Collin-Langen, Miriam Dalli, Seb Dance, Angélique Delahaye, Mark Demesmaeker, Stefan Eck, Bas Eickhout, Karl-Heinz Florenz, Francesc Gambús, Elisabetta Gardini, Gerben-Jan Gerbrandy, Arne Gericke, Jens Gieseke, Julie Girling, Sylvie Goddyn, Françoise Grossetête, Andrzej Grzyb, Jytte Guteland, Anneli Jäätteenmäki, Karin Kadenbach, Kateřina Konečná, Urszula Krupa, Giovanni La Via, Jo Leinen, Peter Liese, Lukas Mandl, Valentinas Mazuronis, Susanne Melior, Rory Palmer, Massimo Paolucci, Piernicola Pedicini, Bolesław G. Piecha, Pavel Poc, Julia Reid, Frédérique Ries, Michèle Rivasi, Daciana Octavia Sârbu, Annie Schreijer-Pierik, Davor Škrlec, Renate Sommer, Claudiu Ciprian Tănăsescu, Ivica Tolić, Adina-Ioana Vălean, Jadwiga Wiśniewska, Damiano Zoffoli

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Christofer Fjellner, Elena Gentile, Merja Kyllönen, Norbert Lins, Gesine Meissner, Ulrike Müller, Mihai Ţurcanu

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)

Fernando Ruas, Ruža Tomašić

SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

61

+

ALDE

Gerben-Jan Gerbrandy, Anneli Jäätteenmäki, Valentinas Mazuronis, Gesine Meissner, Ulrike Müller, Frédérique Ries

ECR

Mark Demesmaeker, Arne Gericke, Urszula Krupa, Bolesław G. Piecha, Ruža Tomašić, Jadwiga Wiśniewska

EFDD

Piernicola Pedicini

ENF

Sylvie Goddyn

GUE/NGL

Stefan Eck, Kateřina Konečná, Merja Kyllönen

PPE

Pilar Ayuso, Ivo Belet, Birgit Collin-Langen, Angélique Delahaye, Christofer Fjellner, Karl-Heinz Florenz, Francesc Gambús, Elisabetta Gardini, Jens Gieseke, Julie Girling, Françoise Grossetête, Andrzej Grzyb, Giovanni La Via, Peter Liese, Norbert Lins, Lukas Mandl, Fernando Ruas, Annie Schreijer-Pierik, Renate Sommer, Ivica Tolić, Mihai Ţurcanu, Adina-Ioana Vălean

S&D

Biljana Borzan, Paul Brannen, Soledad Cabezón Ruiz, Nessa Childers, Miriam Dalli, Seb Dance, Elena Gentile, Jytte Guteland, Karin Kadenbach, Jo Leinen, Susanne Melior, Rory Palmer, Massimo Paolucci, Pavel Poc, Daciana Octavia Sârbu, Claudiu Ciprian Tănăsescu, Damiano Zoffoli

VERTS/ALE

Marco Affronte, Margrete Auken, Bas Eickhout, Michèle Rivasi, Davor Škrlec

1

-

EFDD

Julia Reid

0

0

 

 

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster

(1)

COM(2013)0229.

(2)

Europeiska kommissionen: En europeisk One Health-handlingsplan mot antimikrobiell resistens, 29 juni 2017 (COM(2017)0339).

(3)

Ibid., s. 10.

(4)

Ibid., s. 15.

(5)

Ibid., s. 12.


INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Antagande

15.5.2018

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

21

2

0

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Clara Eugenia Aguilera García, Renata Briano, Alain Cadec, David Coburn, Linnéa Engström, João Ferreira, Sylvie Goddyn, Carlos Iturgaiz, António Marinho e Pinto, Gabriel Mato, Norica Nicolai, Liadh Ní Riada, Annie Schreijer-Pierik, Ricardo Serrão Santos, Ruža Tomašić, Peter van Dalen, Jarosław Wałęsa

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Norbert Erdős, Yannick Jadot, Verónica Lope Fontagné, Maria Lidia Senra Rodríguez

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)

Tim Aker, Nessa Childers


SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

21

+

ALDE

António Marinho e Pinto, Norica Nicolai

ECR

Peter van Dalen, Ruža Tomašić

ENF

Sylvie Goddyn

GUE/NGL

João Ferreira, Liadh Ní Riada

PPE

Alain Cadec, Norbert Erdős, Carlos Iturgaiz, Verónica Lope Fontagné, Gabriel Mato, Annie Schreijer-Pierik, Jarosław Wałęsa

S&D

Clara Eugenia Aguilera García, Renata Briano, Nessa Childers, Ulrike Rodust, Ricardo Serrão Santos

VERTS/ALE

Marco Affronte, Linnéa Engström

2

-

EFDD

Tim Aker, David Coburn

0

0

 

 

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster

Senaste uppdatering: 4 juni 2018Rättsligt meddelande