Förfarande : 2018/2271(INL)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0423/2018

Ingivna texter :

A8-0423/2018

Debatter :

Omröstningar :

PV 11/12/2018 - 5.13
CRE 11/12/2018 - 5.13

Antagna texter :

P8_TA(2018)0494

BETÄNKANDE     
PDF 320kWORD 71k
4.12.2018
PE 630.712v02-00 A8-0423/2018

med rekommendationer till kommissionen om humanitära visum

(2018/2271(INL))

Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor

Föredragande: Juan Fernando López Aguilar

(Initiativ – artikel 46 i arbetsordningen)

ÄNDRINGSFÖRSLAG
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 BILAGA TILL RESOLUTIONSFÖRSLAGET:REKOMMENDATIONER OM INNEHÅLLET I DET BEGÄRDA FÖRSLAGET
 MOTIVERING
 INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET
 SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

med rekommendationer till kommissionen om humanitära visum

(2018/2271(INL))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artiklarna 4, 18 och 19,

–  med beaktande av konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, som undertecknades i Genève den 28 juli 1951, och dess tilläggsprotokoll från 1967,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex)(1),

–  med beaktande av FN:s globala pakt för säker, kontrollerad och laglig migration och FN:s globala flyktingpakt, som följde på New York-deklarationen om flyktingar och migranter, enhälligt antagen av FN:s generalförsamling den 19 september 2016,

–  med beaktande av den bedömning av det europeiska mervärdet av humanitära visum som utarbetats av Europaparlamentets utredningstjänst,

–  med beaktande av artiklarna 46 och 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A8-0423/2018), och av följande skäl:

A.  Trots åtskilliga meddelanden och begäranden om säkra lagliga vägar som ger tillträde till EU:s territorium för personer som söker internationellt skydd finns det för närvarande ingen harmonisering på unionsnivå i fråga om förfaranden för skyddad inresa och ingen rättslig ram på unionsnivå för humanitära visum, dvs. viseringar som utfärdas för möjligheten att nå fram till medlemsstaternas territorium i syfte att söka internationellt skydd.

B.  Enligt Europeiska unionens domstols dom av den 7 mars 2017 i mål C-638/16(2), X och X mot État Belge, är medlemsstaterna enligt unionsrätten inte skyldiga att bevilja humanitärt visum till personer som önskar bege sig till deras territorium för att söka asyl, men att de är fria att göra detta på grundval av sin nationella lagstiftning. I detta avgörande tolkas befintlig unionslagstiftning, som kan komma att ändras.

C.  Ett antal medlemsstater har i nuläget eller har tidigare haft nationella system för att utfärda humanitära visum eller uppehållstillstånd i syfte att garantera nationella förfaranden för skyddad inresa för behövande.

D.  Antalet personer som tagits emot på grundval av nationella inreseförfaranden för humanitärt skydd eller genom vidarebosättning är fortfarande lågt i förhållande till de globala behoven, med betydande skillnader mellan olika medlemsstater. Tillämpningsområdet för nationella inreseförfaranden för humanitärt skydd och vidarebosättning har getts en snäv definition och är, när det gäller vidarebosättning, strikt kopplat till kriterierna sårbarhet och registrering som flykting vid FN:s flyktingkommissariat.

E.   Som en följd av detta har uppskattningsvis 90 procent av dem som beviljats internationellt skydd rest till unionen på irreguljära sätt, vilket har lett till att de stigmatiserats redan innan de kommit fram till medlemsstaternas yttre gränser.

F.   Bland annat är ensamstående kvinnor som reser ensamma eller med barn, kvinnliga familjeförsörjare, gravida och ammande kvinnor, personer med funktionsnedsättningar, tonårsflickor och äldre kvinnor särskilt utsatta längs migrationsvägarna till Europa och de löper en särskild och större risk för könsrelaterat våld, såsom våldtäkt, våld och risken att människosmugglare och människohandlare försöker utnyttja dem för sexuella och ekonomiska ändamål. Kvinnor och flickor tenderar dessutom att vara mer utsatta för alla former av utnyttjande – såsom arbetskraftsexploatering och sexuellt utnyttjande – längs migrationsvägarna till unionen och tvingas ofta till överlevnadssex i utbyte mot att få fortsätta sin resa.

G.   Det mänskliga priset för denna politik har beräknats till minst 30 000 dödsfall längs unionens gränser sedan år 2000. En unionsrättslig ram behövs omgående, som ett sätt att ta itu med de oacceptabla dödstalen på Medelhavet och på migrationsvägarna till EU, för att verkligen bekämpa människosmuggling och utsatthet för människohandel, arbetskraftsutnyttjande och våld, för att på ett välordnat sätt kunna hantera ankomsten och få till stånd ett värdigt mottagande och rättvis handläggning av asylansökningar och för att optimera medlemsstaternas och unionens budget för asyl, förfaranden, gränskontroller och sök- och räddningsinsatser samt för att uppnå enhetliga rutiner i unionens regelverk på asylområdet.

H.   Europaparlamentet har försökt att inkludera bestämmelser i denna anda i förordning (EG) nr 810/2009.

I.   Både rådet och kommissionen har förkastat de ändringsförslagen, bland annat med motiveringen att sådana bestämmelser inte bör ingå i förordning (EG) nr 810/2009, eftersom dess tillämpningsområde endast omfattar viseringar för kortare vistelse.

J.  Europaparlamentet har därför, i och med kommissionens passivitet, beslutat att gå vidare genom att utarbeta denna resolution om humanitära visum.

K.   Det genomfördes ett omfattande arbete, även med hjälp av sakkunniga, för att utarbeta de rekommendationer som bifogas denna resolution.

1.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på grundval av artikel 77.2 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och före den 31 mars 2019 förelägga parlamentet ett förslag till förordning om inrättande av ett europeiskt humanitärt visum, i enlighet med de rekommendationer som bifogas.

2.  Europaparlamentet anser att medlemsstaterna bör ha möjlighet att utfärda europeiska humanitära visum till personer som söker internationellt skydd för att göra det möjligt för dessa personer att resa in på den medlemsstats territorium som utfärdar visumet, endast i syfte att göra en ansökan om internationellt skydd i den medlemsstaten,

3.  Europaparlamentet anser att europeiska humanitära visum bör komplettera och inte ersätta befintliga nationella inreseförfaranden för humanitärt skydd, vidarebosättningsförfaranden och spontana ansökningar inom ramen för internationell flyktingrätt, och att medlemsstaterna även fortsättningsvis bör ha exklusiv behörighet att besluta om att utfärda europeiska humanitära visum.

4.  Europaparlamentet anser att ett initiativ om europeiska humanitära visum inte bör påverka andra migrationspolitiska initiativ, inte heller de som syftar till att ta itu med de bakomliggande orsakerna till migration.

5.  Europaparlamentet betonar att det finns ett akut behov av säkra och lagliga vägar till unionen, och att ett europeiskt humanitärt visum bör vara en sådan väg, som också är särskilt viktig ur ett jämställdhetsperspektiv eftersom kvinnor är särskilt sårbara och därför i högre grad utsätts för sexuellt och könsbaserat våld längs migrationsvägar och på mottagningscentrum. Parlamentet betonar att sårbara ekonomiska samt andra typer av beroendeställningar ofta försätter kvinnor och flickor i tredjeländer i en situation som gör det ännu svårare för dem än för män att på ett säkert sätt söka asyl.

6.  Europaparlamentet anser att en del av det begärda förslagets ekonomiska konsekvenser ska täckas av unionens allmänna budget som ett konkret uttryck för principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning, även i fråga om de ekonomiska konsekvenserna, mellan medlemsstaterna, i enlighet med artikel 80 i EUF-fördraget.

7.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och de bifogade rekommendationerna till kommissionen och rådet samt till de nationella parlamenten, Europeiska unionens domstol, Europeiska utrikestjänsten, Europeiska stödkontoret för asylfrågor, Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning och Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter.

(1)

EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.

(2)

Domstolens dom av den 7 mars 2017, X och X mot État Belge, C-638/16, ECLI:EU:C:2017:173.


BILAGA TILL RESOLUTIONSFÖRSLAGET:REKOMMENDATIONER OM INNEHÅLLET I DET BEGÄRDA FÖRSLAGET

Europaparlamentet anser att den rättsakt som ska antas bör

1.  FORM OCH TITEL FÖR DET INSTRUMENT SOM SKA ANTAS

–   vara en separat rättsakt som ska antas i form av en förordning med titeln ”Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett europeisk humanitärt visum”,

2.  RÄTTSLIG GRUND

–   ha artikel 77.2 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) som rättslig grund,

3.  MOTIVERING

–   motiveras av

–   den nuvarande luckan i unionslagstiftningen som (utöver vidarebosättningsförfaranden som gäller för sårbara flyktingar) inte innehåller några bestämmelser om förfaranden, vare sig i EU:s regelverk för viseringar eller för gränser och asylfrågor, när det gäller inresa till medlemsstaternas territorium för skyddssökande personer, och uppskattningsvis 90 procent av de personer som sedan erkänns som flyktingar och personer som åtnjuter subsidiärt skydd når medlemsstaternas territorium via irreguljära,(1) ofta livshotande vägar,

–   risken för fragmentering, allteftersom medlemsstaterna i allt större utsträckning inrättar sina egna program och förfaranden för inresetillstånd av humanitära skäl, vilket strider mot det allmänna målet enligt artikel 78.1 i EUF-fördraget om att utforma en gemensam politik avseende asyl, subsidiärt skydd och tillfälligt skydd, och även leder till en risk för att dessa olika system undergräver en enhetlig tillämpning av gemensamma bestämmelser för tredjelandsmedborgares inresa till medlemsstaternas territorium, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 810/2009(2) och (EU) 2016/399(3),

–   de höga kostnader som hör samman med ett fortsatt status quo, i mänskligt men även i socialt, ekonomiskt och budgetmässigt hänseende, för de berörda tredjelandsmedborgarna (smugglingsavgifter, risk för människohandel och utnyttjande, risk för förföljelse, död och misshandel m.m.) och för medlemsstaterna och unionen (större budget för sök- och räddningsinsatser, även för den privata sjöfarten, gränsskydd, samarbete med tredjeländer, asylförfaranden och eventuellt återvändande vid avvisade ansökningar om internationellt skydd samt kampen mot organiserad brottslighet, människohandel och människosmuggling osv.),

–   att en åtgärd har ett mervärde för unionen, i fråga om att säkerställa överensstämmelse med unionens värden, såsom grundläggande rättigheter, ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna och de asylsökandes tillit till systemet, rättssäkerhet, förutsebarhet och enhetlig tillämpning och enhetligt genomförande av reglerna och när det gäller att uppnå stordriftsfördelar och att minska de ovannämnda kostnaderna för ett status quo;

–   Europaparlamentet påminner om att Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU(4) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013(5) endast är tillämpliga på medlemsstaternas territorium, medan det för närvarande inte finns tillräckligt med lagliga vägar för asylsökande att nå detta territorium;

–  Europaparlamentet påminner om att unionens gemensamma europeiska asylsystem ska vara tillämpligt efter det att en asylansökan lämnats in i en medlemsstat;

–  Europaparlamentet betonar att ett avslag på en ansökan om ett europeiskt humanitärt visum på intet sätt påverkar rätten att ansöka om asyl inom unionen och inte heller hindrar den sökande från att vända sig till andra tillgängliga skyddssystem,

4.  ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

–   ha som mål att fastställa bestämmelser om de förfaranden och villkor enligt vilka en medlemsstat får utfärda ett europeiskt humanitärt visum till personer som söker internationellt skydd, att tillåta att dessa personer reser in på den medlemsstats territorium som utfärdar visumet, endast i syfte att göra en ansökan om internationellt skydd i den medlemsstaten,

–   ha ett tillämpningsområde som omfattar tredjelandsmedborgare som är skyldiga att ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser, i enlighet med rådets förordning (EG) nr 539/2001(6), och vars påståenden om utsatthet eller risk för förföljelse enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU(7) är uppenbart välgrundade, men som inte redan omfattas av vidarebosättningsprocessen enligt definitionen i de nationella vidarebosättningssystemen eller det nya förslaget till förordning om inrättande av en unionsram för vidarebosättning och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 516/2014(8) eller rådets direktiv 2001/55/EG(9),

–   från sitt tillämpningsområde utesluta familjemedlemmar som annars skulle ha rätt att återförenas med sin familj i en medlemsstat i rimlig tid i enlighet med unionens andra rättsakter eller nationell lagstiftning,

5.  FÖRFARANDEN FÖR UTFÄRDANDE AV HUMANITÄRA VISUM

–   föreskriva att sådana viseringsansökningar ska lämnas in direkt, på elektronisk väg eller skriftligen, vid ett konsulat eller en ambassad för någon av medlemsstaterna,

–   fastställa praktiska tillvägagångssätt för sådana viseringsansökningar, som ska inbegripa ifyllande av ett ansökningsformulär, tillhandahållande av uppgifter om den sökandes identitet, inbegripet biometriska kännetecken, och angivande av skälen till rädslan för förföljelse eller allvarlig skada, som i möjligaste mån ska vara dokumenterade,

–   föreskriva att den som ansöker om en sådan visering ska bjudas in till en intervju (vid behov med bistånd av en tolk), som också kan genomföras på distans med hjälp av audio- och videokommunikation, för att säkerställa en lämplig skydds-, säkerhets- och konfidentialitetsnivå,

–   föreskriva att de handlingar som lämnas in ska bedömas, även med avseende på deras äkthet, av en behörig, oberoende och opartisk myndighet med adekvat kunskap och expertis i frågor som rör internationellt skydd,

–   föreskriva att ansökningar om en sådan visering ska bedömas på grundval av den sökandes förklaring och intervju och, i förekommande fall, styrkande handlingar, utan att en fullständig process för fastställande av status genomförs,

–   föreskriva att varje sökande av sådan visering, innan viseringen i fråga utfärdas, ska bli föremål för en säkerhetskontroll genom sökning i relevanta nationella databaser och unionens databaser helt i enlighet med gällande dataskyddsbestämmelser, för att säkerställa att han eller hon inte utgör en säkerhetsrisk,

–   föreskriva att beslut i sådana viseringsansökningar ska fattas inom 15 kalenderdagar från datumet för inlämnande av ansökan,

–   föreskriva att beslutet om ansökan ska meddelas den sökande och att det ska vara individanpassat, skriftligt och motiverat,

–   föreskriva att en tredjelandsmedborgare som nekats ett sådant visum ska ha den möjlighet till överklagande som för närvarande föreskrivs vid avslag på ansökan om visering för kortare vistelse eller nekad inresa vid gränsen,

6.  UTFÄRDANDE AV ETT HUMANITÄRT VISUM

–   föreskriva att en sådan visering utfärdas i form av ett gemensamt klistermärke och införs i informationssystemet för viseringar,

–   föreskriva att ett humanitärt visum så snart det utfärdats innebär att dess innehavare tillåts att resa in på den medlemsstats territorium som utfärdar visumet, endast i syfte att lämna in en ansökan om internationellt skydd i den medlemsstaten,

7.  FÖRVALTNING OCH ORGANISATION

–   föreskriva att ansökningar om en sådan visering ska bedömas av ordentligt utbildad personal,

–   föreskriva att sådan personal kan utstationeras antingen vid ambassader eller konsulat eller i medlemsstaterna, ifall ansökningar överförs elektroniskt och intervjuer genomförs på distans,

–   föreskriva att vissa aspekter av processen – som inte innebär något urval på förhand av ärenden, någon bedömning eller något beslutsfattande av något slag – kan skötas av externa tjänsteleverantörer, däribland tillhandahållande av information, schemaläggande av tider för intervjuer och insamling av biometriska kännetecken,

–   föreskriva att lämpliga åtgärder vidtas för att säkerställa skydd och säkerhet för uppgifter samt konfidentialitet vid kommunikation,

–   föreskriva att medlemsstaterna ska samarbeta med varandra, med unionsbyråer och unionsorgan, med internationella organisationer, med statliga och icke-statliga organisationer samt med andra relevanta berörda parter för att säkerställa harmoniserad tillämpning av rättsakten i fråga,

–   föreskriva att information om förfaranden och villkor för en sådan visering samt om villkor och förfaranden för att få internationellt skydd på medlemsstaternas territorium ska göras allmänt tillgänglig, däribland på webbplatserna för medlemsstaternas ambassader och konsulat och via Europeiska utrikestjänsten,

8.  SLUTBESTÄMMELSER

–  föreskriva att betydande ekonomiskt stöd från Fonden för integrerad gränsförvaltning görs tillgängligt för medlemsstaterna för dess genomförande,

–   föreskriva att en medlemsstat som utfärdar ett sådant humanitärt visum har tillgång till samma ersättning från Asyl-, migrations- och integrationsfonden som när en medlemsstat tar emot en flykting genom den europeiska ramen för vidarebosättning,

9.  ÄNDRING AV ANDRA RÄTTSAKTER

–   föreskriva ändringar av

–  förordning (EG) nr 810/2009 för att tydliggöra att bestämmelserna i förordningen om inrättande av ett europeiskt humanitärt visum gäller för personer som söker internationellt skydd,

–  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008(10) så att det föreskrivs att ansökningar om europeiska humanitära visum ska föras in i informationssystemet för viseringar,

–  Förordning (EU) 2016/399 för att anpassa inresevillkoren för personer som erhållit ett europeiskt humanitärt visum,

–  Fonden för integrerad gränsförvaltning så att det föreskrivs finansiering till medlemsstaterna för genomförandet av förordningen om inrättande av ett europeiskt humanitärt visum,

–  artikel 26 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna(11) och rådets direktiv 2001/51/EG(12), i syfte att undanta transportörer som befordrar tredjelandsmedborgare från ansvar, skyldigheter och påföljder i fall där de involverade tredjelandsmedborgarna förklarar sig ha för avsikt att ansöka om internationellt eller humanitärt skydd på medlemsstaternas territorium.

(1)

HEIN/DONATO (CIR) 2012: Exploring avenues for protected entry in Europe (Möjligheter till skyddad inresa till Europa), s. 17.

(2)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) (EUT L 243, 15.9.2009, s. 1).

(3)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 77, 23.3.2016, s. 1).

(4)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 29.6.2013, s. 60).

(5)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 29.6.2013, s. 31).

(6)

Rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav(EGT L 81, 21.3.2001, s. 1).

(7)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 20.12.2011, s. 9).

(8)

2016/0225(COD).

(9)

Rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (EGT L 212, 7.8.2001, s. 12).

(10)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) (EUT L 218, 13.8.2008, s. 60).

(11)

EUT L 239, 22.9.2000, s. 19.

(12)

Rådets direktiv 2001/51/EG av den 28 juni 2001 om komplettering av bestämmelserna i artikel 26 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (EGT L 187, 10.7.2001, s. 45).


MOTIVERING

Bakgrund(1)

Parlamentet började efterfråga humanitära visum mot bakgrund av migrationskrisen och de oacceptabla dödstalen i Medelhavet. Parlamentet har fört fram sina synpunkter i bland annat resolutionen av den 12 april 2016 om situationen i Medelhavet och behovet av ett helhetsgrepp på migration i EU.

Humanitära visum har redan diskuterats i ett EU-sammanhang, men utan något konkret resultat. För närvarande finns det ett antal riktade nationella program, men inga rättsliga ramar inom EU-rätten.

LIBE-utskottet har försökt att åtgärda denna lucka i lagstiftningen som en del av översynen av viseringskodexen (2014/0094 (COD)), men både rådet och kommissionen har motsatt sig de ändringsförslag i detta avseende som tagits med i de trepartssamtal som inleddes i maj 2016. I september 2017, efter flera månaders dödläge där rådet vägrade att fortsätta förhandlingarna ifall dessa ändringsförslag inte drogs tillbaka, drog parlamentets förhandlingsgrupp tillbaka dem. I stället beslutade LIBE-utskottet sig för att utarbeta ett betänkande som avser lagstiftningsinitiativ.

Trots detta valde rådet och kommissionen att avbryta förhandlingarna.

Den 6 december 2017 fick LIBE-utskottet tillstånd att utarbeta detta betänkande som avser lagstiftningsinitiativ på grundval av artikel 225 i EUF-fördraget och artikel 46 i arbetsordningen.

Vid utarbetandet av detta betänkande inhämtade föredraganden synpunkter från skuggföredragandena, men också från det civila samhället och den akademiska världen. Betänkandet utarbetades dessutom med stöd av en bedömning av det europeiska mervärdet som tagits fram av Europaparlamentets utredningstjänst. Föredraganden vill uttrycka sin tacksamhet över samarbetet och det stöd som getts.

Parlamentets begäranden till kommissionen

En tydlig begäran om ett lagstiftningsförslag om inrättande av ett europeiskt humanitärt visum bör göras till kommissionen, som bör lägga fram ett sådant förslag senast i mars 2019. Denna period kan tyckas vara kort, men är fullständigt berättigad med tanke på hur brådskande frågan är, de långa diskussioner som har hållits, de studier som har gjorts och de detaljerade rekommendationer som ges i detta betänkande.

Detaljerad förklaring av rekommendationerna

Strukturen på rekommendationerna, som presenteras i en bilaga men utgör en del av förslaget till resolution, bygger på strukturen för ett lagstiftningsinstrument. Rekommendationerna omfattar de viktigaste delar som ett sådant lagstiftningsinstrument bör innehålla.

Detta lagstiftningsinstrument bör bli en ny, separat rättsakt. Diskussionerna om viseringskodexen har visat att en sådan separat akt är nödvändig. Föredraganden anser att det lämpliga valet av instrument bör vara en förordning, liksom övriga instrument i regelverket om visering.

Rättslig grund

Föredraganden anser att en kombination av artiklarna 77.2 b och 78.2 g i EUF-fördraget, som behandlar gränskontroller och hantering av flöden av personer som söker asyl, skulle utgöra en lämplig rättslig grund.

Motivering till förslaget

Skälen i det nya lagstiftningsinstrumentet bör inledas genom en förklaring av den huvudsakliga logiska grunden för instrumentet. 

Denna bör i första hand vara den nuvarande paradoxala situation som innebär att det inom unionsrätten inte finns någon bestämmelse om hur en flykting faktiskt bör anlända, vilket innebär att nästan alla inresor sker på ett irreguljärt sätt. Denna situation har allvarliga konsekvenser för individen men också för medlemsstaterna. Personer som flyr måste delta i livshotande resor med hjälp av smugglare som de måste betala enorma avgifter till och under vilka de utsätts för utnyttjande, misshandel och övergrepp. Nackdelarna för medlemsstaterna utgörs av de följder som okontrollerade inresor för med sig (inga uppgifter om hur många eller vem som reser in i unionen) och de ökade insatser som krävs för att hantera sådana inresor när det gäller förstärkt gränskontroll och gränsövervakning, sök- och räddningsinsatser, samarbete med tredjeländer osv. Samtidigt ställs medlemsstaterna mot allt starkare organiserad brottslighet som gynnas av de ekonomiska vinster som människosmugglingen ger dem. 

Ett andra argument för ett sådant nytt lagstiftningsinstrument är risken för fragmentering. Det kan konstateras att medlemsstaterna inrättar nationella system men de ser alla olika ut. Föredraganden välkomnar alla initiativ som innebär bestämmelser om säker passage. Samtidigt bör EU, eftersom det utgör ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser (artikel 3.2 i EU-fördraget), starkare betona den gemensamma politiken. 

Eftersom EU ska bygga på värdena respekt för människans värdighet och respekt för de mänskliga rättigheterna (artikel 2 i EU-fördraget), är slutligen ett sådant instrument även nödvändigt för att EU ska vara i överensstämmelse med sina egna fördragsenliga krav.

Allmänna bestämmelser

Målet med det nya instrumentet bör begränsas till bestämmelser om förfaranden och villkor för utfärdande av ett humanitärt visum. Visumet bör till sin natur vara en visering med territoriellt begränsad giltighet så att det blir möjligt för dess innehavare att nå detta territorium för att där lämna in en ansökan om internationellt skydd. Den medlemsstat som utfärdar visumet skulle därmed bli ansvarigt för asylförfarandet.

Diskussioner har ägt rum om huruvida det bör finnas någon slags omplaceringsmekanism. Efter noggrant övervägande föreslår inte föredraganden någon sådan mekanism, för att undvika att systemet blir överdrivet komplicerat. 

Det nya instrumentet bör omfatta tredjelandsmedborgare som omfattas av viseringskrav och som är i behov av skydd mot en verklig risk för att utsättas för förföljelse eller allvarlig skada och som inte omfattas av något annat instrument såsom vidarebosättning. Vidarebosättning stöds starkt av föredraganden men kan inte vara den enda lagliga, säkra vägen då den endast berör en begränsad grupp som redan erkänts som flyktingar.

Förfaranden och villkor för utfärdande av humanitära visum 

Förfarandena för sådana visum bör motsvara de för viseringar för kortare vistelse i de fall då det är möjligt, med tanke på förfarandenas natur. Detta skulle exempelvis gälla de etapper som förfarandena består av, tidsfristerna för handläggning, behovet av en ansökningsblankett och biometriska data, medverkan av externa tjänsteleverantörer, säkerhetskontroller och rätten att överklaga. Förfarandena bör dock se annorlunda ut om personernas särskilda situation kräver det. Det bör exempelvis alltid göras en intervju (också för att hantera risken för människohandel) och det bör vara möjligt att söka på elektronisk väg. I syfte att minska kostnaderna och ta hänsyn till personens situation bör moderna kommunikationsverktyg användas i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet när det gäller viseringsansökningar. Exempelvis bör det vara möjligt att genomföra intervjuer på distans, så att medlemsstaterna kan arbeta med asylexperter som inte nödvändigtvis är baserade i tredjeländer.

Ansökan om visering bör bedömas med beaktande av om de sökande vid första påseendet har ett klagomål på rimliga grunder om utsatthet för en verklig risk för förföljelse eller allvarlig skada. Föredraganden anser att en sådan bedömning är nödvändig för att förfarandet ska vara trovärdigt. Han betonar att det rör sig om en bedömning av viseringsansökan och inte en extern behandling av en asylansökan. Det sistnämnda skulle innebära alltför många rättsliga och praktiska bekymmer. 

Förvaltning och organisation 

Instrumentet kommer att kräva administrativa insatser för vilka medlemsstaterna bör kunna få stöd, även ekonomiskt. Ändringar i detta syfte kan göras i de finansiella programmen för den nya fleråriga budgetramen, och framför allt i Fonden för integrerad gränsförvaltning. Dessutom väntas besparingar kunna göras på andra områden eftersom inresor kommer att vara mer ordnade, med färre personer som uppenbart inte är i behov av internationellt skydd. Användningen av modern kommunikationsteknik bör möjliggöra ytterligare besparingar.

Slutbestämmelser

Föredraganden är fullt medveten om att ett stort antal praktiska förberedelser måste göras innan det nya instrument som här utformats kan genomföras. Det kommer att bli nödvändigt att tänka på sambandet mellan viserings- och asylförfaranden på ett nytt sätt och organisera det administrativa arbetsflödet därefter. Av denna anledning föreslår föredraganden en tvåårig övergångsperiod innan de nya bestämmelserna skulle tillämpas. Därefter bör bestämmelserna testas i en kontrollerad miljö i vissa utvalda tredjeländer som skulle fungera som pilotregioner. Därigenom skulle erfarenheter kunna göras och analyseras innan instrumentet införs på bredare front.

Det bör tillhandahållas särskilda stödstrukturer för medlemsstaterna i pilotregionerna. De bör kunna ta emot betydande EU-finansiering (till exempel från Fonden för integrerad gränsförvaltning) för ytterligare anpassning av sina anläggningar och personalutbildningar och för att omorganisera arbetsflöden och it-infrastruktur. Expertråd bör tillhandahållas av organ och byråer, däribland Easo, Frontex, Europol och FRA. Genomförandet i pilotregionerna bör övervakas noga för att det ska gå att dra slutsatser utifrån dem. Resultaten av övervakningen bör ingå i utvärderingen efter två år. Dessa resultat bör bedömas noggrant, och vid behov kan det nya instrumentet komma att ändras. Efter att nödvändiga justeringar gjorts bör det nya instrumentet införas på bredare front.

Ändring av andra rättsakter

Det skulle vara nödvändigt att ändra ett antal akter inom unionens regelverk om visering, framför allt viseringskodexen och Informationssystemet för viseringar, för att anpassa dem till detta helt nya instrument. Det samma kommer att behöva ske med de lagstiftningsinstrument som kommer att gälla för innehavaren av en sådan visering när han eller hon reser till EU. Till exempel kommer kodexen om Schengengränserna att behöva ändras för att erkänna en sådan visering vid inresa över den yttre gränsen. Slutligen krävs också vissa justeringar i regelverket på asylområdet. Trots att asylförfarandet helt uppenbart skulle äga rum inom EU:s territorium, bör det faktum att en sökande innehar ett humanitärt visum integreras som en aspekt i detta förfarande. Exempelvis bör alla eventuella bedömningar som redan har gjorts som en del av viseringsansökan också tas i beaktande i asylförfarandet för att undvika onödigt dubbelarbete.

Slutsats

Föredraganden anser att det är hög tid att hitta innovativa lösningar för att både ta itu med behoven hos personer som söker skydd och medlemsstaternas behov. Det nuvarande blocktänkandet med unionens regelverk om visering på ena sidan och dess regelverk på asylområdet på den andra sidan är konstlat och dåligt anpassat till dagens verklighet. EU behöver ta ett modigt steg framåt för att kunna leva upp till sina värden.

(1)

För mer information, se föredragandens arbetsdokument av den 5 april 2018 om humanitära visum.


INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Antagande

3.12.2018

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

37

10

3

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Heinz K. Becker, Monika Beňová, Malin Björk, Michał Boni, Caterina Chinnici, Cornelia Ernst, Raymond Finch, Romeo Franz, Kinga Gál, Sylvie Guillaume, Monika Hohlmeier, Brice Hortefeux, Filiz Hyusmenova, Sophia in ‘t Veld, Dietmar Köster, Barbara Kudrycka, Cécile Kashetu Kyenge, Juan Fernando López Aguilar, Roberta Metsola, Claude Moraes, József Nagy, Ivari Padar, Judith Sargentini, Birgit Sippel, Branislav Škripek, Sergei Stanishev, Traian Ungureanu, Marie-Christine Vergiat, Udo Voigt, Josef Weidenholzer, Kristina Winberg, Auke Zijlstra

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Carlos Coelho, Pál Csáky, Gérard Deprez, Anna Hedh, Lívia Járóka, Petr Ježek, Sylvia-Yvonne Kaufmann, Emilian Pavel, Morten Helveg Petersen, Christine Revault d’Allonnes Bonnefoy, Barbara Spinelli, Josep-Maria Terricabras

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)

Max Andersson, Elmar Brok, Alain Lamassoure, Godelieve Quisthoudt-Rowohl, Renate Sommer, Jarosław Wałęsa


SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

37

+

ALDE

Gérard Deprez, Filiz Hyusmenova, Sophia in 't Veld, Petr Ježek, Morten Helveg Petersen

GUE/NGL

Malin Björk, Cornelia Ernst, Barbara Spinelli, Marie-Christine Vergiat

PPE

Heinz K. Becker, Michał Boni, Elmar Brok, Carlos Coelho, Barbara Kudrycka, Alain Lamassoure, Roberta Metsola, Godelieve Quisthoudt-Rowohl, Renate Sommer, Jarosław Wałęsa

S&D

Caterina Chinnici, Sylvie Guillaume, Anna Hedh, Sylvia-Yvonne Kaufmann, Dietmar Köster, Cécile Kashetu Kyenge, Juan Fernando López Aguilar, Claude Moraes, Ivari Padar, Emilian Pavel, Christine Revault d'Allonnes Bonnefoy, Birgit Sippel, Sergei Stanishev, Josef Weidenholzer

VERTS/ALE

Max Andersson, Romeo Franz, Judith Sargentini, Josep-Maria Terricabras

10

-

ECR

Branislav Škripek, Kristina Winberg

EFDD

Raymond Finch

ENF

Auke Zijlstra

NI

Udo Voigt

PPE

Pál Csáky, Kinga Gál, Brice Hortefeux, Lívia Járóka, Traian Ungureanu

3

0

PPE

Monika Hohlmeier, József Nagy

S&D

Monika Beňová

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster

Senaste uppdatering: 7 december 2018Rättsligt meddelande