Förfarande : 2018/2113(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0033/2019

Ingivna texter :

A8-0033/2019

Debatter :

PV 11/02/2019 - 16
CRE 11/02/2019 - 16

Omröstningar :

PV 12/02/2019 - 9.17

Antagna texter :

P8_TA(2019)0078

BETÄNKANDE     
PDF 224kWORD 72k
28.1.2019
PE 629.657v02-00 A8-0033/2019

om genomförandet av bestämmelserna i fördraget avseende parlamentets befogenheter att utöva politisk kontroll över kommissionen

(2018/2113(INI))

Utskottet för konstitutionella frågor

Föredragande: Mercedes Bresso

ÄNDRINGSFÖRSLAG
MOTIVERING – BAKGRUND OCH SLUTSATSER
 FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 YTTRANDE från budgetkontrollutskottet
 INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET
 SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

MOTIVERING – BAKGRUND OCH SLUTSATSER

Förfarande och källor

Den 31 maj 2018 anförtroddes föredraganden uppgiften att iordningställa ett betänkande om genomförandet av fördragets bestämmelser om parlamentarisk kontroll över kommissionen.

Sedan hon utnämndes har föredraganden samlat in information och förlitat sig på bland annat följande källor:

  En utfrågning som hölls i utskottet för konstitutionella frågor den 10 oktober 2018.

  En efterhandsutvärdering av Europaparlamentets utredningstjänst med titeln Parliamentary scrutiny over the European Commission: implementation of the Treaty provisions.

Slutsatser

Parlamentarisk tillsyn är en förutsättning för demokratisk legitimitet. Nyliga ändringar i lagstiftningsprocessen och det verkställande organets ökade lagstiftande roll har lett till att förfarandena för parlamentarisk kontroll behöver stärkas. Detta fenomen är inte främmande för den institutionella strukturen i unionen, med tanke på kommissionens ökade lagstiftande befogenheter genom delegerade akter, dess ökade ”politisering” och det starkare behovet av lagförstärkningar för att komplettera lagstiftningens effektivitet. Detta betänkande siktar därför på att göra en ny bedömning av parlamentets granskningsroll när det gäller kommissionen och anpassa den till dessa nya institutionella utvecklingar.

Befintliga instrument för parlamentarisk kontroll över kommissionen

Kommissionen är kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet (artikel 17 i EU-fördraget). Parlamentets befogenheter att utöva kontroll över kommissionen bygger på fördragen men även på sekundärrättskällor och på interinstitutionella avtal som t.ex. ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen och det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning.

Instrumenten för parlamentarisk kontroll kan grupperas i en av följande kategorier:

–  Val av kommissionens ordförande och dess tillsättning

Val av kommissionens ordförande (artiklarna 14 och 17 i EU-fördraget)

Enligt fördraget ska EU:s statschefer föreslå en kandidat till kommissionsordförande, med beaktande av resultatet av EU-valet (artikel 17 i EU-fördraget). Kandidaten väljs av parlamentet (artikel 14 i EU-fördraget).

Toppkandidatsprocessen, som lanserades av parlamentet för första gången 2014, gav upphov till en starkare koppling mellan parlamentet och kommissionen, som tillsammans med den väletablerade praxisen med utfrågningar av nominerade kommissionsledamöter skapade en form av parlamentarisk styrningskontroll. Toppkandidatsprocessen är inte ett formellt krav i fördraget utan en politisk process som skapades av parlamentet 2014 och som ledde till att ordförande Juncker, som var EPP:s toppkandidat, utnämndes till kommissionsordförande.

Det återstår att se hur toppkandidatsprocessen kommer att utformas i samband med valet 2019, med beaktande av rekommendationerna i Europaparlamentets beslut av den 7 februari 2018 om översynen av ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen. Denna process är ett viktigt steg för att stärka kopplingen mellan parlamentet och kommissionen och bör stärkas genom att fastställa mer detaljerade villkor för dess tillämpning.

Tillsättning av kommissionen (artiklarna 14 och 17 i EU-fördraget)

Sedan 1995 har nominerade kommissionsledamöter varit tvungna att delta i en offentlig utfrågning med de relevanta utskotten i parlamentet, en praxis som har utvecklats av parlamentet och formaliserats i dess arbetsordning, även om detta förfarande inte fastställs i fördragen. Kommissionen som helhet måste sedan godkännas i en omröstning i parlamentet. I tre fall har nominerade kommissionsledamöter dragit tillbaka sin kandidatur efter ett negativt resultat i parlamentsutfrågningen (Rocco Buttiglione 2004, Rumiana Jeleva 2010 och Alenka Bratušek 2014).

Om en kommissionsledamot ändrar sin portfölj betydligt under kommissionens mandatperiod eller om det sker en betydande ändring i kommissionens sammansättning bjuds de berörda kommissionsledamöterna in igen till en offentlig utfrågning i parlamentet. Mellan 2010 och 2018 förekom fem ytterligare utfrågningar av nominerade kommissionsledamöter.

–  Instrument för att hålla kommissionen ansvarig

Förslag till misstroendeförklaring (artikel 17 i EU-fördraget och artikel 234 i EUF-fördraget)

Parlamentets befogenhet att avge misstroendeförklaring mot kommissionen kan ses som ett misstroendevotum mot det verkställande organet. Parlamentet har rätt att avge misstroendeförklaring mot kommissionen genom två tredjedelars majoritet av de avgivna rösterna och en majoritet av parlamentets ledamöter. Enligt parlamentets arbetsordning (artikel 119) kan ett sådant förslag väckas av en tiondel av parlamentsledamöterna.

Hittills har inget av de åtta förslag till misstroendeförklaring som väckts i parlamentet antagits, vilket främst beror på den höga tröskel som krävs (två tredjedelars majoritet). År 1999 avgick Santerkommissionen innan parlamentet kunde tvinga den att avgå. Detta inträffade efter att parlamentet vägrade att bevilja kommissionen ansvarsfrihet för år 1996.

Tillbakadragande av förtroendet för en enskild ledamot av kommissionen

Fördragen fastställer inget individuellt ansvar för kommissionsledamöterna utan betraktar kommissionen som kollektivt ansvarig inför parlamentet. Enligt ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen kan parlamentet dock be kommissionens ordförande att dra tillbaka sitt förtroende för en enskild ledamot av kommissionen. Kommissionens ordförande måste förklara sin vägran att göra detta inför parlamentet. Denna bestämmelse har hittills aldrig tillämpats.

Undersökningsrätt (artikel 226 i EUF-fördraget)

Enligt artikel 226 i EUF-fördraget har parlamentet rätt att tillsätta en tillfällig undersökningskommitté för att undersöka påstådda överträdelser eller missförhållanden vid tillämpningen av unionsrätten. I samma artikel fastställs att parlamentet har rätt att ta initiativ till att föreslå en förordning som fastställer de bestämmelser som reglerar dess undersökningsrätt, vilken bör antas efter rådets och kommissionens godkännande.

Alla undersökningar som parlamentet hittills utfört genom undersökningskommittéer har visat att den befintliga rättsliga ramen(1) är alltför restriktiv när det gäller förmågan att kalla enskilda vittnen, begära tillgång till dokument och besluta om sanktioner för att hävda parlamentets undersökningsbefogenheter. Parlamentets förslag till en förordning om undersökningsrätten(2), som fortfarande håller på att förhandlas med rådet och kommissionen, siktar på att öka parlamentets befogenheter inom dessa områden.

Sedan 2009 har parlamentet inrättat två undersökningskommittéer – om utsläppsmätningar inom fordonssektorn (EMIS) och om penningtvätt, skatteundandragande och skatteflykt (PANA).

Även om nuvarande lagbestämmelser inte tillåter bindande rekommendationer verkar det som att kommissionen tar dem på allvar, vilket t.ex. var fallet med EMIS-kommitténs arbete. Detta beror säkerligen på den starkare politiska kopplingen mellan parlamentet och kommissionen, i synnerhet sedan valet 2014.

Parlamentarisk kontroll av delegerade akter och genomförandeakter

Delegerade akter gör det möjligt för kommissionen att anta normer med allmän tillämpning, medan genomförandeakter inte har lagstiftande karaktär och siktar på att säkerställa en enhetlig tillämpning av lagen i alla EU-medlemsstater. På grund av denna skillnad har parlamentet olika kontrollmöjligheter när det gäller delegerade akter och genomförandeakter.

Parlamentet har veto- och återkallelserätt mot delegerade akter men har inte någon befogenhet att blockera genomförandeakter. När det gäller genomförandeakter växlar kontrollbefogenheten till nationell nivå, där medlemsstaterna har möjlighet att påverka innehållet i genomförandeakten genom rådgivande förfaranden och granskningsförfaranden. Medlemsstaterna företräds dock av sina regeringar i dessa organ, och beroende på den institutionella strukturen i medlemsstaterna kan dessa åtgärder sakna parlamentarisk kontroll i vissa medlemsstater. Det är därför väsentligt att parlamentarisk tillsyn även förekommer på nationell nivå för att kontrollera det verkställande organets åtgärder på detta område.

Fram till juni 2018 har parlamentet aldrig återkallat en delegation och har endast invänt åtta gånger mot en delegerad akt som kommissionen antagit. Förutom att ge kommissionen befogenhet att anta delegerade akter fastställer den grundläggande lagstiftningsakten även den tidsperiod under vilken denna befogenhet är delegerad till kommissionen. Delegeringen av befogenheten kan beviljas (1) på obestämd tid, (2) på bestämd tid med underförstådd förlängning eller (3) på bestämd tid utan möjlighet till förlängning. Baserat på statistiken beviljades obestämd tid endast i 13 fall, medan bestämd tid med underförstådd förlängning beviljades i 158 fall och bestämd tid i 41 fall.

Eftersom antalet genomförandeakter har ökat under de senaste åren och eftersom det är medlemsstaternas verkställande organ som kontrollerar kommissionens användning av genomförandeakter bör parlamentets inblandning stärkas i fråga om parlamentarisk kontroll, och tydliga kriterier för avgränsningen av genomförandeakter och delegerade akter bör införas.

Muntliga och skriftliga frågor (artikel 230 (2) i EUF-fördraget)

Enligt artikel 230.2 i EUF-fördraget kan parlamentet ställa frågor för muntligt och skriftligt svar men dessa kan endast riktas till kommissionen och inte till rådet, även om både rådet och Europeiska rådets ordförande har samtyckt till att besvara frågor från parlamentet på frivillig basis. Detta kan således betraktas som ett ganska mjukt instrument, för att betona problem eller begära mer information. Statistiken visar dock att kommissionen besvarar alla skriftliga frågor från parlamentet även om den inte alltid respekterar de angivna tidsfristerna. Samma sak gäller inte för frågor för muntligt svar eftersom talmanskonferensen beslutar huruvida dessa frågor ska sättas upp på dagordningen.

Parlamentets arbetsordning (artikel 129) tillåter att man organiserar frågestunder för frågor till kommissionen, vilket är ett vanligt kontrollverktyg i parlamentariska demokratier. Det används dock inte längre i praktiken, möjligen på grund av att det anses överlappa med plenarsessionerna för kommissionens svar på muntliga frågor.

Rättsliga förfaranden

Fördraget ger parlamentet rätt att väcka talan mot kommissionen och begära att domstolen granskar lagligheten av en akt som antagits av kommissionen (artikel 263 EUF-fördraget). Artikel 265 i EUF-fördraget ger parlamentet rätt att väcka talan mot kommissionen om denna underlåter att vidta åtgärder. Även om de rättsliga förfaranden som parlamentet inlett mot kommissionen är ganska begränsade (tio ansökningar sedan 2009, fem godkända) förefaller det som att parlamentet använder sina befogenheter som en sista utväg när alla andra möjliga åtgärder misslyckats.

–  Instrument för styrningskontroll

Förutom instrumenten för att hålla kommissionen ansvarig kan parlamentet använda instrumenten för styrningskontroll för att proaktivt och effektivt utforma EU:s politiska agenda och lagstiftningsagenda.

Kommissionens rapporteringsskyldighet

Enligt artikel 249 i EUF-fördraget är kommissionen skyldig att offentliggöra en allmän rapport om unionens verksamhet, och enligt artikel 233 i EUF-fördraget ska parlamentet vid offentligt sammanträde diskutera den allmänna årsrapport som kommissionen förelägger parlamentet.

Kommissionen ska rapportera vart tredje år till parlamentet i fråga om icke-diskriminering och unionsmedborgarskap och ska därvid ta hänsyn till EU:s utveckling (artikel 25 i EUF-fördraget).

Dessutom ska en rapport överlämnas till parlamentet om resultaten av den multilaterala övervakningen av den ekonomiska politiken (artikel 121.5 i EUF-fördraget).

Andra rapporter som måste överlämnas till parlamentet är (enligt artikel 159 i EUF-fördraget) en årsrapport om förverkligandet av de mål som anges i artikel 151, dvs. artikeln om socialpolitik, samt en årsrapport om den sociala utvecklingen inom unionen (artikel 161 i EUF-fördraget).

Enligt artikel 175 i EUF-fördraget ska kommissionen lägga fram en rapport om de framsteg som har gjorts för att uppnå ekonomisk, social och territoriell sammanhållning och om hur de olika medel som anges i denna artikel har bidragit till detta. Denna rapport ska läggas fram vart tredje år.

Den rapport som kommissionen ska överlämna i enlighet med artikel 190 i EUF-fördraget ska inkludera information om verksamheterna inom forskning och teknisk utveckling och spridningen av resultaten under det föregående året.

Vid förhandlingar med tredjeländer eller internationella organisationer ska kommissionen, enligt artikel 207 i EUF-fördraget, regelbundet rapportera till parlamentet om förhandlingsläget.

En annan årlig rapport som kommissionen måste överlämna till parlamentet, i enlighet med artikel 325.2 i EUF-fördraget, gäller skyddet av EU:s ekonomiska intressen och kampen mot bedrägerier.

Proaktiv agendautformning

I början av varje år ska kommissionen överlämna en rapport till parlamentet som inkluderar dess arbetsprogram för det innevarande året (artikel 190 i EUF-fördraget). Ramavtalet inkluderar en detaljerad kalender för detta förfarande.

Under det första halvåret varje år äger en regelbunden dialog rum mellan kommissionsledamöterna och motsvarande parlamentariska utskott, vilket följs av en rapport till utskottsordförandekonferensen om resultatet av dialogen och regelbundna diskussioner mellan utskottsordförandekonferensen och kommissionens vice ordföranden. Genom denna plattform uttrycker parlamentet sina prioriteringar när det gäller kommissionens arbetsprogram, vilka kommissionen sedan måste beakta, i enlighet med ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen.

I juni   varje år överlämnar utskottsordförandekonferensen en sammanfattande rapport till talmanskonferensen, som redogör för resultatet av granskningen av genomförandet av kommissionens arbetsprogram samt parlamentets prioriteringar för kommissionens kommande arbetsprogram och utvärderar resultatet av den fortlöpande bilaterala dialogen med kommissionen. Under sammanträdesperioden i juli antas en resolution som redogör för parlamentets ståndpunkt när det gäller lagstiftningsprioriteringar.

Debatten om tillståndet i unionen äger rum vid plenarsessionen i september i Strasbourg. Detta gör att unionens politiska prioriteringar blir mer transparenta och kan förhandsgranskas av parlamentet.

I september diskuterar de parlamentariska utskotten de framtida prioriteringarna inom varje politikområde med respektive kommissionsledamöter, vilket följs av ett senare sammanträde mellan utskottsordförandekonferensen och kommissionskollegiet samt, om så är lämpligt, mellan talmanskonferensen och kommissionens ordförande.

Kommissionens arbetsprogram för det efterföljande året antas i oktober och läggs fram för parlamentet av kommissionens ordförande. Parlamentet håller en debatt och antar en resolution under sammanträdesperioden i december.

Lagstiftningsinitiativ

Förutom utformningen av lagstiftningsagendan ger fördraget parlamentet rätt att ta lagstiftningsliknande initiativ. Enligt artikel 225 i EUF-fördraget kan parlamentet anmoda kommissionen att lägga fram förslag i frågor som enligt Europaparlamentets uppfattning kräver att en unionsåtgärd utarbetas eller för att fördragen ska kunna genomföras. Kommissionen är inte skyldig att gå vidare med ett sådant förslag, men om den inte följer upp parlamentets initiativ ska den underrätta parlamentet om sina skäl till detta. Sedan 2009 har parlamentet tillgripit artikel 225 vid 24 tillfällen, av vilka sju var åtminstone delvis framgångsrika och resulterade i ett lagstiftningsförslag från kommissionen eller annan lämplig åtgärd.

Övervakning och genomförande av politiska prioriteringar och lagstiftningsplanering:

I artikel 6 i bilaga VI i parlamentets arbetsordning anges det förfarande som ska användas för parlamentets granskning av de åtaganden och prioriteringar som anförts av de nominerade kommissionsledamöterna under utfrågningarna inför deras utnämning.

Budgetförfarande och ansvarsfrihet för budgeten

Det faktum att parlamentet är en medlagstiftare på budgetområdet ger det viss möjlighet att kontrollera kommissionen, eftersom de månatliga budgetutgifterna begränsas till tillfälliga tolftedelar om budgeten inte antas i början av budgetåret, och det kan påverka kommissionens förmåga att genomföra de fleråriga programmen. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft har parlamentet inte utnyttjat denna möjlighet, även om det skedde 1979 och 1984.

Vad gäller användningen av budgeten har parlamentet kontroll över hur den genomförs eftersom parlamentet, enligt artikel 319 i EUF-fördraget, kan bevilja kommissionen ansvarsfrihet och därigenom uttrycka sin bedömning av hur kommissionen genomför unionens budget. Sedan 2009 har parlamentet aldrig skjutit upp sitt beviljande av ansvarsfrihet eller vägrat att bevilja ansvarsfrihet, möjligen på grund av att kommissionen ofta tar hänsyn till parlamentets rekommendationer som uttrycks under förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet.

Utrikespolitik

Kommissionen och Europeiska utrikestjänsten har till största delen rådgivnings- och rapporteringsskyldigheter gentemot parlamentet (artikel 36 i EU-fördraget och artiklarna 218 och 328 i EUF-fördraget). På grund av införandet av kravet om Europaparlamentets godkännande för ingående av internationella avtal (artikel 218 i EUF-fördraget) har dock parlamentet fått en mer framträdande roll när det gäller yttre förbindelser och kommissionen är tvungen att underrätta det fullständigt och i god tid om utvecklingar i förhandlingarna om sådana avtal.

Genomföranderapporter och utvärdering

Genomföranderapporter är ett annat nytt verktyg för parlamentarisk kontroll över det verkställande organet, eftersom de anger rekommendationer och utformar framtida politik utifrån en analys av genomförandet.

Huvudsakliga slutsatser och rekommendationer

Sammantaget verkar parlamentet ha kraftfulla instrument till sitt förfogande för politisk kontroll över kommissionen. Det verkar dock vara nödvändigt att förbättra deras genomförbarhet och anpassa dem bättre till de särskilda utmaningar som finns när det gäller EU:s institutionella struktur.

Huvudsakliga utmaningar för parlamentarisk tillsyn över det verkställande organet i EU:

1.  Det saknas en tydlig definition av ”verkställande makt” i fördragen. I EU är den ”verkställande makten” organiserad på olika sätt för de olika politikområdena, eftersom det saknas en uttömmande lista över de politikområden som kommissionen har verkställande befogenheter för. Detta ger därför upphov till betydande utmaningar för den parlamentariska tillsynen.

2.  Den verkställande makten finns på flera nivåer och är utspridd över europeisk nivå, nationell nivå och ibland regional nivå. Verklig demokratisk kontroll måste därför utövas av folkvalda organ på var och en av dessa olika nivåer.

3.  Den kan involvera olika institutioner för olika politikområden – kommissionen (för exklusiva befogenheter), kommissionen tillsammans med medlemsstaterna (delad förvaltningspolitik), rådet och Europeiska rådet (för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken).

4.  När Europeiska rådet överskrider de funktioner som fördragen anger för det och agerar som lagstiftare lämnar det i praktiken parlamentet och de nationella parlamenten utan kontroll över det verkställande organet, som t.ex. när det gäller Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) och finanspakten.

5.  Den mycket höga tröskel som måste uppnås för att vissa kontrollmekanismer ska aktiveras, t.ex. förslaget till misstroendeförklaring, är ytterligare en utmaning för en effektiv parlamentarisk tillsyn.

6.  Det saknas kontinuerlig utvärdering av de enskilda kommissionsledamöternas arbete.

7.  Det finns endast kollektivt ansvar för kommissionen och ingen mekanism för att hålla enskilda kommissionsledamöter ansvariga.

8.  Det saknas en mekanism för parlamentarisk kontroll över kommissionens administrativa förfaranden för utnämning av kommissionens generalsekreterare och generaldirektörer.

9.  Europeiska rådet dominerar utformningen av EU:s politiska agenda, vilket begränsar parlamentets styrningskontroll.

10.  Även om lagstiftande trepartsmöten är ett viktigt verktyg för parlamentarisk demokrati innebär de en utmaning för ett effektivt utövande av parlamentets kontrollfunktioner. Samstämmigheten i EU:s beslutsprocesser gör det svårare för parlamentet att utöva politisk kontroll på ett effektivt sätt.

11.  Kommissionens tendens att avpolitisera frågor, genom att skapa byråer och tillhandahålla till synes tekniska lösningar på politiska problem, gör det mer osannolikt att parlamentet kan utöva sina kontrollbefogenheter över sådana frågor på ett effektivt sätt.

Möjliga svar på befintliga utmaningar:

1.  På grund av den mångskiktade verkställande makten i EU måste de nationella parlamenten granska sina nationella regeringar i EU-frågor på samma sätt som parlamentet granskar kommissionen på unionsnivå.

2.  EU:s verkställande makt bör integreras och definieras, med kommissionen som främsta verkställande organ.

3.   Eftersom den verkställande makten är mångskiktad inuti EU bör den politiska dialogen mellan nationella parlament och Europaparlamentet intensifieras och göras mer meningsfull, med konkret innehåll, utan att man överskrider gränserna för deras respektive konstitutionella behörighetsområden, för att täcka både Europeiska rådet och Europeiska unionens råd när dessa agerar som verkställande.

4.  Parlamentets lagstiftande befogenheter och kontrollrättigheter måste garanteras, konsolideras och stärkas. På samma sätt skulle parlamentet kunna fundera på att reformera sina arbetsmetoder för att stärka utövandet av sina funktioner för politisk kontroll över kommissionen.

5.  Detta skulle även innebära förstärkt verkställande kapacitet för kommissionen inom ekonomisk och monetär politik.

6.  Tillämpningen av kontrollinstrumenten, och framför allt dem som används för att hålla kommissionen ansvarig, bör åtföljas av en grundlig analys av vad som gick fel och varför.

7.  En kombination av olika kontrollinstrument, både när det gäller ansvarighet och styrning, skulle kunna ge bättre resultat när det gäller parlamentarisk kontroll i EU.

8.  Det finns instrument som inte används i praktiken (t.ex. förslag till misstroendeförklaring). På grund av den starkare koppling som toppkandidatsprocessen skapar mellan parlamentet och kommissionen och eftersom kommissionsledamöterna identifierar sig med de politiska grupperna i parlamentet kan det möjligen bli ännu svårare att använda dem i framtiden.

9.  Kommissionen bör mer allvarligt överväga de lagstiftningsinitiativ som parlamentet lanserar enligt artikel 225 i EUF-fördraget.

10.  Utbyten mellan nationella parlament när det gäller bästa praxis för parlamentarisk granskning, till exempel genom regelbundna diskussioner mellan respektive ministrar och specialiserade utskott i de nationella parlamenten före och efter sammanträden i rådet, och med kommissionsledamöter på lämplig plats och inom lämplig tidsram, samt sammanträden med nationella parlament för att diskutera med ledamöter av Europaparlamentet bör stärkas.

11.  Vid en framtida fördragsändring måste bestämmelserna för förslag till misstroendeförklaring ändras för att sänka den nödvändiga tröskeln och införa förfaranden för att hålla enskilda kommissionsledamöter ansvariga inför parlamentet under hela deras mandatperiod.

12.  Parlamentets förslag till en förordning om undersökningsrätten bör antas skyndsamt för att ge parlamentet effektiva befogenheter att utnyttja detta grundläggande parlamentariska instrument för att hålla det verkställande organet ansvarigt.

13.  Tydliga regler för avgränsningen mellan genomförandeakter och delegerade akter är nödvändiga för att säkerställa lämplig parlamentarisk kontroll.

14.  Kommissionen bör se över sina administrativa förfaranden för utnämning av sin generalsekreterare och sina generaldirektörer och direktörer. I samband med en ytterligare parlamentarisering av unionens institutionella struktur kan även parlamentariska utfrågningar av högre tjänstemän vid unionens verkställande organ vara tänkbara.

(1)

Europaparlamentets, rådets och kommissionens beslut av den 19 april 1995 om närmare föreskrifter för utövandet av Europaparlamentets undersökningsrätt (EGT L 113, 19.5.1995, s. 1).

(2)

P7_TA(2014)0429 och P7_TA(2012)0219.


FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om genomförandet av bestämmelserna i fördraget avseende parlamentets befogenheter att utöva politisk kontroll över kommissionen

(2018/2113(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördragets bestämmelser avseende Europaparlamentets politiska kontroll över Europeiska kommissionen, särskilt artiklarna 14, 17 och 25 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) samt artiklarna 121, 159, 161, 175, 190, 225, 226, 230, 233, 234, 249, 290, 291, 319 och 325 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

–  med beaktande av artikel 17 i EU-fördraget, där det fastställs att kommissionen ska främja unionens allmänna intresse och ensam har rätt att ta initiativ ”i detta syfte”,

–  med beaktande av ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen,

–  med beaktande av det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning från 2016 och det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och sund ekonomisk förvaltning från 2013,

–  med beaktande av sin resolution av den 16 februari 2017 om att förbättra Europeiska unionens funktionssätt genom att utnyttja Lissabonfördragets potential(1),

–  med beaktande av sin resolution av den 16 februari 2017 om möjliga utvecklingar och justeringar av den nuvarande institutionella strukturen för Europeiska unionen(2),

–  med beaktande av sitt beslut av den 7 februari 2018 om översynen av ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen, särskilt punkterna 2 och 8, som ytterligare bekräftar att toppkandidatsprocessen består av en god konstitutionell och politisk praxis som återspeglar den interinstitutionella balans som föreskrivs i fördragen(3),

–  med beaktande av sin lagstiftningsresolution av den 16 april 2014 om förslaget till Europaparlamentets förordning om närmare föreskrifter för utövandet av Europaparlamentets undersökningsrätt och om upphävande av Europaparlamentets, rådets och kommissionens beslut 95/167/EG, Euratom, EKSG(4) samt av de pågående interinstitutionella förhandlingarna,

–  med beaktande av Europeiska ombudsmannens rapport om möten och granskning av handlingar i de förenade klagomålen 488/2018/KR och 514/2018/KR om kommissionens utnämning av en ny generalsekreterare samt av dess rekommendationer i dessa mål,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen och artikel 1.1 e och bilaga 3 i talmanskonferensens beslut av den 12 december 2002 om förfarandet för beviljande av tillstånd att utarbeta initiativbetänkanden,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor (A8‑0033/2019), och av följande skäl:

A.  Enligt unionens institutionella ramverk, så som det fastställs i fördragen, har parlamentet, såsom ett lagstiftande organ för unionen, ansvaret för den politiska kontrollen av kommissionen.

B.  Parlamentet har till sitt förfogande en uppsättning instrument för att hålla kommissionen ansvarig, t.ex. förslaget till misstroendeförklaring (artiklarna 17 i EU-fördraget och 234 i EUF-fördraget), möjligheten att begära att kommissionens ordförande drar tillbaka sitt förtroende för en enskild kommissionsledamot (artikel 118.10 i parlamentets arbetsordning), undersökningsrätten (artikel 226 i EUF-fördraget), befogenheten att kontrollera delegerade akter och genomförandeakter (artiklarna 290 och 291 i EUF-fördraget), rätten att ställa muntliga och skriftliga frågor (artikel 230.2 i EUF-fördraget) samt rätt att väcka talan mot kommissionen när det gäller laglighet (artikel 263 i EUF-fördraget) eller om kommissionen underlåter att vidta åtgärder.

C.  Utöver dessa instrument har parlamentet en rad verktyg för styrningskontroll som det kan använda för att proaktivt utforma EU:s politiska agenda.

D.  Budgeten är EU:s viktigaste verktyg för att fullgöra sina mål och strategier, och budgetkontrollen är därför av yttersta vikt.

E.  Toppkandidatsprocessen återspeglar den interinstitutionella balansen mellan parlamentet och kommissionen och har därför konsoliderat och stärkt kopplingen mellan de två institutionerna betydligt, vilket innebär en större politisering av kommissionen som bör leda till ökad parlamentarisk kontroll av dess verkställande funktioner.

F.  Enligt artikel 17 i EU-fördraget ska kommissionens ordförande väljas av parlamentet baserat på ett förslag från EU:s stats- och regeringschefer och med beaktande av resultatet av EU-valet och samråd med parlamentet. I artikel 17 i EU-fördraget anges det också att samma förfarande, inbegripet samråd med parlamentet, bör tillämpas om parlamentet skulle avvisa den föreslagna kandidaten.

G.  Alla nominerade kommissionsledamöter ska delta i en utfrågning före tillsättningen av kommissionskollegiet, och under dess mandat kan parlamentet granska de åtaganden och prioriteringar som de nominerade kommissionsledamöterna anfört under utfrågningen inför sin utnämning, inbegripet en bedömning av huruvida deras personliga bakgrund kvalificerar dem till att uppfylla de krav som ämbetet kräver.

H.  Fördragen ger parlamentet rätt att rösta om ett förslag till misstroendeförklaring mot kommissionen som helhet men inte att dra tillbaka sitt förtroende för en enskild kommissionsledamot.

I.  Trots att kommissionskollegiet har kollektivt ansvar bör parlamentet säkerställa effektiv politisk kontroll av varje kommissionsledamots enskilda arbete.

J.  Den nyliga utnämningen av kommissionens nya generalsekreterare har väckt allvarlig oro över den roll och det politiska inflytande som högre kommissionstjänstemän har.

K.   Ett nytt förfarande för att tillsätta tjänsten som generalsekreterare för kommissionen i enlighet med reglerna bör genomföras vid utnämningen av kommissionens nya ordförande och de nya kommissionsledamöterna 2019.

L.  Kommissionen har fördragsenliga skyldigheter att rapportera regelbundet till parlamentet: årligen beträffande unionens allmänna verksamhet (artikel 249 i EUF‑fördraget), vart tredje år beträffande tillämpningen av bestämmelserna om icke‑diskriminering och unionsmedborgarskap (artikel 25 i EUF-fördraget), beträffande resultaten av den multilaterala övervakningen av den ekonomiska politiken (artikel 121.5 i EUF-fördraget), vart tredje år beträffande de framsteg som görs inom socialpolitiken (artiklarna 159 och 161 i EUF-fördraget), vart tredje år beträffande de framsteg som görs för att uppnå ekonomisk, social och territoriell sammanhållning (artikel 175 i EUF-fördraget), årligen beträffande forskningsaktiviteter i unionen (artikel 190 i EUF-fördraget), årligen beträffande kampen mot bedrägerier (artikel 325 i EUF-fördraget) samt vid förhandlingar med tredjeländer eller internationella organisationer (artikel 207 i EUF-fördraget).

M.  Vidare uppmanas kommissionen, när det gäller sekundärrätten, att se över och utvärdera olika direktiv och förordningar och rapportera om sina resultat.

N.  Genom att anta ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen har parlamentet vunnit ytterligare inflytande över utformningen av den lagstiftningsagenda som kommissionen föreslår varje år i sitt arbetsprogram.

O.  Sedan antagandet av Lissabonfördraget har parlamentet blivit en verklig medlagstiftare på budgetområdet och har ansvar för att bevilja kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av unionens budget.

P.  Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft har parlamentet utvidgat sitt inflytande över kontrollen av EU:s yttre politik genom att erhålla befogenhet att godkänna ingåendet av internationella avtal och därmed rätten att underrättas omedelbart och fullständigt av kommissionen i alla faser av förhandlingarna kring sådana avtal (artikel 218 i EUF-fördraget, artikel 50 i EU-fördraget).

Q.  Förhandlingarna med Förenade kungariket om landets utträde ur Europeiska unionen har präglats av exemplarisk transparens och involvering av parlamentet.

R.   Omfattningen av parlamentets kontrollrätt varierar mycket mellan delegerade akter och genomförandeakter. Parlamentet har vetorätt mot en delegerad akt och/eller rätt att återkalla delegationen men mycket mer begränsade befogenheter när det gäller genomförandeakter.

S.  Unionens nuvarande institutionella struktur och bristen på en exakt definition av den verkställande makten i fördragen gör att begreppet om EU:s verkställande makt är komplicerat och utspritt mellan EU-nivå, nationell nivå och regional nivå.

T.  Starkare samarbete mellan Europaparlamentet och nationella och regionala parlament, i enlighet med deras respektive konstitutionella behörighetsområden och i enlighet med artikel 10.2 i EU-fördraget, är avgörande för att ta itu med problemet med parlamentarisk kontroll av verkställande funktioner när det gäller genomförandet av europeisk lagstiftning.

U.  Insynen och parlamentets starka medverkan i förhandlingarna med Förenade kungariket har haft en positiv inverkan på förhandlingsresultatet och skapat ett klimat av tillit och enighet och bör därför tjäna som inspiration för genomförandet av framtida internationella förhandlingar.

Huvudsakliga slutsatser

1.  Europaparlamentet påminner om att kontrollen av EU:s organ är en av parlamentets huvuduppgifter och att kommissionens ansvarsskyldighet gentemot parlamentet är en grundläggande princip för EU:s funktion och för den interna demokratiska kontrollen.

2.  Europaparlamentet anser att det inte till fullo utnyttjar alla sina instrument för politisk kontroll över det verkställande organet, detta av olika orsaker, av vilka några är inneboende i unionens institutionella struktur och andra är till exempel resultaten av den föränderliga interinstitutionella dynamiken, vilka har lett till att några av instrumenten är svåra att tillämpa eller inte är tillräckligt effektiva.

3.  Europaparlamentet erkänner potentialen med och det lyckade genomförandet av toppkandidatsprocessen, där alla europeiska medborgare har ett direkt inflytande i valet av kommissionens ordförande genom en röst på en lista som toppas av den kandidat som de föredrar. Parlamentet ger därför sitt fulla stöd till att denna praxis används även i framtida EU-val och uppmanar alla politiska krafter att delta i denna process.

4.  Europaparlamentet är övertygat om att toppkandidaterna bör stå överst på de europeiska politiska partiernas listor i valet till Europaparlamentet.

5.  Europaparlamentet påminner om att den starkare politiska koppling som skapas mellan parlamentet och kommissionen till följd av toppkandidatsprocessen inte bör innebär att den parlamentariska kontrollen av kommissionen blir mindre sträng.

6.  Europaparlamentet påminner om att syftet med den tröskel som fastställs i fördragen för förslag till misstroendeförklaring är att se till att detta instrument används på ett effektivt sätt och är förbehållet allvarliga fall. Parlamentet konstaterar att det, precis som i de flesta parlamentariska demokratier, är själva möjligheten till ett förslag till misstroendeförklaring som har en avskräckande effekt. Parlamentet föreslår emellertid att man i samband med framtida fördragsändringar utreder eller undersöker möjligheterna att sänka tröskeln på ett väl avvägt sätt, samtidigt som man behåller den institutionella jämvikt som avses i fördragen.

7.  Europaparlamentet påpekar att politiseringen av kommissionen är en direkt följd av de ändringar som infördes genom Lissabonfördraget. Parlamentet noterar att dessa ändringar inte omfattade antagandet av bestämmelser som skulle göra det möjligt att hålla enskilda kommissionsledamöter ansvariga.

8.  Europaparlamentet beklagar djupt att kommissionen enligt ombudsmannen ”inte följde de relevanta reglerna på ett korrekt sätt, varken när det gäller innehållet eller andemeningen” vid utnämningen av generalsekreteraren.

9.  Europaparlamentet betonar att fördragen inte ger en tydlig definition av EU:s verkställande makt och att de ansvariga institutionerna varierar mellan olika politikområden, beroende på huruvida de anses tillhöra unionens delade eller exklusiva befogenheter.

10.  Europaparlamentet anser att man måste inrätta ett verkligt tvåkammarsystem för lagstiftning som involverar rådet och parlamentet, med kommissionen som verkställande organ.

11.  Europaparlamentet betonar att parlamentets kontrollroll gentemot det verkställande organet kompletteras av liknande befogenheter för de nationella parlamenten gentemot deras respektive verkställande organ när det gäller EU-frågor. Parlamentet anser att ett sådant ansvarsutkrävande utgör hörnstenen i de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen.

12.  Europaparlamentet anser att parlamentets utövande av kontroll över det verkställande organet i enlighet med artikel 14 i EU-fördraget har försvårats, och ibland blivit omöjligt, på grund av bristen på en tydlig förteckning över befogenheter och policyer i unionen och den mångskiktade fördelningen av befogenheter mellan europeiska, nationella och regionala verkställande organ.

13.  Europaparlamentet påminner om att det i fördragen inte fastställs några lagstiftande funktioner eller någon rätt till lagstiftningsinitiativ för Europeiska rådet. Parlamentet är bekymrat över att Europeiska rådet under senare år, i strid med fördragens anda och bokstav, har fattat ett antal viktiga politiska beslut utanför fördragsramen, och därmed i praktiken uteslutit sådana beslut från parlamentets kontroll, vilket undergräver det demokratiska ansvarsutkrävande som är väsentligt för sådan EU-politik.

14.  Europaparlamentet påminner om att fördraget ger parlamentet betydande befogenheter i fråga om politisk kontroll genom de årliga förfarandena för beviljande av budget och ansvarsfrihet.

15.  Europaparlamentet påminner om att beviljandet av ansvarsfrihet är ett årligt politiskt förfarande som säkerställer demokratisk efterhandskontroll över kommissionens genomförande av EU:s budget på eget ansvar och i samarbete med medlemsstaterna.

16.  Europaparlamentet påpekar att förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet har visat sig vara ett kraftfullt verktyg som har påverkat den positiva utvecklingen av EU:s budgetsystem, ekonomiska förvaltning, utformning av dagordningen och hur EU:s politik fastställs och genomförs, samtidigt som det bidrar till att öka parlamentets politiska inflytande.

17.  Europaparlamentet betonar att artikel 318 i EUF-fördraget tillför ett nytt verktyg för beviljande av ansvarsfrihet, nämligen utvärderingen av unionens finanser på grundval av de resultat som uppnåtts.

18.  Europaparlamentet noterar med oro att det inte finns någon verklig rättslig sanktion att tillgå om parlamentet beslutar att inte bevilja kommissionen ansvarsfrihet. Parlamentet anser emellertid att det faktum att det inte beviljar ansvarsfrihet sänder en stark politisk signal, eftersom det innebär att parlamentet inte har tillräckligt förtroende för kommissionens ansvarsskyldighet och att kommissionen därför inte bör låta bli att reagera utan vidta slutgiltiga uppföljningsåtgärder för att förbättra situationen.

19.  Europaparlamentet beklagar att det i avsaknad av ett lojalt samarbete från rådets sida inte går att kontrollera rådets budget genom institutionernas praxis där parlamentets beviljar ansvarsfrihet för budgeten, och att denna situation utgör ett allvarligt åsidosättande av skyldigheterna i fördraget, där det fastställs att parlamentet ska utöva kontroll över hela unionens budget.

20.  Europaparlamentet föreslår att man, i syfte att utvidga parlamentets befogenhet att utöva budgetkontroll till att omfatta hela unionens budget, inleder förhandlingar mellan rådet, kommissionen och parlamentet för att säkerställa att parlamentet, antingen direkt eller via kommissionen, ges rätt till tillgång till information om hur rådet genomför sin budget. Parlamentet anser att rådet bör besvara parlamentets skriftliga frågor och närvara vid utfrågningar och diskussioner om genomförandet av sin budget. Parlamentet anser att det bör bevilja ansvarsfrihet enbart för kommissionen om dessa förhandlingar skulle misslyckas och att generella ansvarsfrihetsförfaranden bör åtföljas av separata resolutioner om unionens olika institutioner, organ och byråer, så att ingen avdelning i EU:s budget genomförs utan ordentlig kontroll.

21.  Europaparlamentet påminner om att institutionerna ännu inte har fullgjort sitt åtagande om att fastställa kriterier för avgränsningen av hur delegerade akter och genomförandeakter ska användas, även om det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning har förbättrat insynen i förfarandet för delegerade akter.

22.  Europaparlamentet påminner om att kommissionen i enlighet med artikel 247 i budgetförordningen ska överlämna en integrerad uppsättning finansiella rapporter och redovisningsrapporter till Europaparlamentet senast den 31 juli följande budgetår, särskilt den slutliga konsoliderade redovisningen, den årliga förvaltnings- och resultatrapporten och utvärderingen av unionens finanser på grundval av de resultat som uppnåtts, enligt artikel 318 i EUF-fördraget.

Rekommendationer

23.  Europaparlamentet föreslår att instrumenten för att hålla kommissionen ansvarig och instrumenten för styrningskontroll kombineras så att deras respektive effektivitet maximeras.

24.  Europaparlamentet vidhåller att dess lagstiftningsbefogenheter och kontrollrättigheter måste garanteras, befästas och stärkas, inklusive genom interinstitutionella avtal och genom att kommissionen använder den relevanta rättsliga grunden.

25.  Europaparlamentet anser att det måste reformera sina arbetsmetoder för att stärka utövandet av sina funktioner för politisk kontroll över kommissionen.

26.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta större hänsyn till de lagstiftningsinitiativ som parlamentet lägger fram enligt artikel 225 i EUF-fördraget. Parlamentet uppmanar nästa ordförande för kommissionen att engagera sig för att nå detta mål och välkomnar toppkandidaternas respektive uttalanden i detta avseende. Parlamentet önskar att fler initiativ leder till lagstiftningsförslag. Parlamentet påminner om att kommissionen enligt artikel 10 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning är skyldig att göra en snabb och ingående prövning av begäranden om förslag till unionsrättsakter.

27.  Europaparlamentet lovordar kommissionen för dess positiva uppföljning av parlamentets rekommendationer i dess resolution av den 16 februari 2017 om att förbättra Europeiska unionens funktionssätt genom att utnyttja Lissabonfördragets potential.

28.  Europaparlamentet anser att man allvarligt bör överväga om parlamentet kan ges rätt att ta lagstiftningsinitiativ i samband med en framtida fördragsändring, även om det inte har någon formell rätt att ta lagstiftningsinitiativ enligt de nuvarande fördragen.

29.  Europaparlamentet uppmanar de nationella parlamenten att utbyta bästa praxis i fråga om parlamentarisk granskning, till exempel genom regelbundna diskussioner mellan respektive ministrar och specialiserade utskott i de nationella parlamenten före och efter möten i rådet, samt med kommissionsledamöter på lämplig plats och inom lämpliga tidsramar liksom möten mellan Europaparlamentet och nationella parlament. Parlamentet efterlyser regelbundna utbyten av institutionstjänstemän och de politiska gruppernas personal mellan förvaltningarna vid Europaparlamentet och de nationella parlamenten, Europeiska regionkommittén och medlemsstatsregioner med lagstiftande befogenheter.

30.  Europaparlamentet anser att införandet av en årlig europeisk vecka skulle göra det möjligt för Europaparlamentets och kommissionens ledamöter, särskilt vice talmän med gruppansvar, att komma till alla nationella parlament för att diskutera och förklara den europeiska agendan tillsammans med dessa parlaments ledamöter och företrädare för det civila samhället. Parlamentet anser att detta initiativ skulle kunna stärka kommissionens demokratiska ansvarsutkrävande enligt Lissabonfördraget.

31.  Europaparlamentet uppmanar parlamentet att förstärka sin kapacitet att kontrollera utarbetandet och genomförandet av delegerade akter och genomförandeakter.

32.  Europaparlamentet välkomnar de tre institutionernas nuvarande insatser för att fastställa tydliga kriterier för att avgränsa hur delegerade akter och genomförandeakter bör användas. Parlamentet anser att dessa kriterier bör tillämpas så snart som möjligt.

33.  Europaparlamentet uppmanar de nationella parlamenten, samt regionala parlament i lämpliga fall, att öka sin kapacitet att granska sina verkställande organ när dessa fattar beslut eller föreslår bestämmelser för att genomföra eller delegera europeisk lagstiftning.

34.  Europaparlamentet anser att det vid en framtida fördragsändring är nödvändigt att förbättra instrumenten för att hålla enskilda kommissionsledamöter ansvariga inför parlamentet under hela deras mandatperiod, där man bygger vidare på de något begränsade bestämmelser som redan finns i ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen.

35.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet, i enlighet med principen om lojalt samarbete, att inleda en politisk dialog om parlamentets förslag till förordning om undersökningsrätten, för att ge parlamentet effektiva befogenheter att utnyttja detta grundläggande parlamentariska instrument till att utöva kontroll över det verkställande organet, vilket är helt nödvändigt för de parlamentariska systemen i hela världen.

36.  Europaparlamentet är övertygat om att parlamentsfrågor är användbara som ett kontrollverktyg. Parlamentet anser därför att en ingående bedömning av kvaliteten på kommissionens svar på ledamöternas frågor, samt av antalet frågor som ställs av ledamöterna och deras kvalitet, måste genomföras.

37.  Europaparlamentet anser att frågestunder utgör en viktig del av den parlamentariska kontrollen över det verkställande organet. Parlamentet begär att talmanskonferensen återigen för upp frågestunder på plenaragendan, i enlighet med artikel 129 i arbetsordningen.

38.  Europaparlamentet uppmanar återigen kommissionen att granska sina administrativa förfaranden för utnämning av sin generalsekreterare och sina generaldirektörer och direktörer, för att till fullo säkerställa att de bästa kandidaterna väljs inom ett ramverk med maximal insyn och lika möjligheter.

°

°  °

39.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas nationella parlament och Europeiska regionkommittén.

(1)

EUT C 252, 18.7.2018, s. 215.

(2)

EUT C 252, 18.7.2018, s. 201.

(3)

Antagna texter, P8_TA(2018)0030.

(4)

EUT C 443, 22.12.2017, s. 39.


YTTRANDE från budgetkontrollutskottet (8.1.2019)

till utskottet för konstitutionella frågor

över genomförandet av bestämmelserna i fördraget avseende parlamentets befogenheter att utöva politisk kontroll över kommissionen

(2018/2113(INI))

Föredragande: Tomáš Zdechovský

FÖRSLAG

Budgetkontrollutskottet uppmanar utskottet för konstitutionella frågor att som ansvarigt utskott infoga följande förslag i det förslag till resolution som antas:

A.  Europaparlamentet har fått i uppdrag att säkerställa demokratisk kontroll över kommissionen, vilken är politisk till sin natur men omfattar olika aspekter och förfaranden.

B.  Budgeten är EU:s viktigaste sätt att fullgöra sina mål och strategier, och därför är budgetkontrollen ytterst viktig.

C.  Trots att kommissionen gått in för effektivitet är verksamhetsbaserad budgetering tyvärr fortfarande den grundläggande principen när unionens budget görs upp.

D.  Resultatutvärdering och effektivitetsrevision bygger på de mål som fastställts under programplaneringens tidigaste stadium.

E.  Utvärdering är ett redskap som syftar till att man ska identifiera och förstå resultaten och konsekvenserna av en process och finna alternativ som bidrar till att man vid beslutsfattandet kan förbättra processen ytterligare.

1.  Europaparlamentet påminner om att parlamentet har inrättats för att granska EU:s organ och att kommissionens ansvarsskyldighet gentemot parlamentet är en grundläggande princip för EU:s funktion och för den interna demokratiska kontrollen.

2.  Europaparlamentet påminner om att beviljandet av ansvarsfrihet är ett årligt politiskt förfarande som säkerställer demokratisk efterhandskontroll över kommissionens genomförande av EU:s budget på eget ansvar och i samarbete med medlemsstaterna.

3.  Europaparlamentet påpekar att förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet har visat sig vara ett kraftfullt verktyg som har påverkat den positiva utvecklingen av EU:s budgetsystem, ekonomiska förvaltning, utformning av dagordningen och hur EU:s politik fastställs och genomförs, och det bidrar till att öka parlamentets politiska inflytande.

4.  Europaparlamentet betonar att det vid ansvarsfrihetsförfarandet framför allt ska kontrolleras om EU:s medel förvaltats korrekt och år för år fastställas att unionens alla inkomster och utgifter, det saldo som uppstår samt unionens tillgångar och skulder framgår av balansräkningen.

5.  Europaparlamentet noterar att parlamentets beslut om att bevilja, uppskjuta eller vägra ansvarsfrihet i huvudsak, men inte uteslutande, bygger på revisionsrättens granskning av räkenskapernas tillförlitlighet och de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet.

6.  Europaparlamentet påpekar att revisionsrätten enligt artikel 287 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska pröva om samtliga inkomster och utgifter varit lagliga och korrekta och om den ekonomiska förvaltningen varit sund och att den därvid särskilt ska rapportera om alla fall av oriktigheter. Parlamentet framhåller att granskningen av inkomsterna måste ske på grundval av både fastställda inkomstbelopp och inkomstbelopp som betalats in till unionen och att den dessutom måste ske på grundval av både gjorda åtaganden och verkställda utbetalningar.

7.  Europaparlamentet påminner om att parlamentet vid beviljandet av ansvarsfrihet inte bara ska utvärdera om EU:s ekonomiska förvaltning varit korrekt, utan också vilka resultat den gett.

8.  Europaparlamentet noterar att parlamentet också bygger sina beslut på de uppgifter som begärs ut från kommissionen om verkställigheten av utgifterna eller de finansiella kontrollsystemens funktion.

9.  Europaparlamentet noterar att kommissionen är skyldig att ta hänsyn till iakttagelserna i beslut om ansvarsfrihet och parlamentets iakttagelser om verkställigheten av utgifterna, och är skyldig att rapportera de vidtagna åtgärderna mot bakgrund av dess rekommendationer och synpunkter.

10.  Europaparlamentet påminner om att parlamentet också granskar revisionsrättens särskilda rapporter, som är inriktade på den sunda förvaltningen av olika sektorer och politikområden.

11.  Europaparlamentet påpekar att dessa rapporter handlar om hur principerna om ekonomi, ändamålsenlighet och effektivitet förverkligats, och därför ger de systematiskt upphov till en diskussion om huruvida aktörerna inom EU:s politik förfogar över de medel och instrument de behöver för att kunna uppnå de mål som fastställts av unionens politiska organ.

12.  Europaparlamentet betonar att artikel 318 i EUF-fördraget tillför ett nytt verktyg för beviljande av ansvarsfrihet, nämligen utvärderingen av unionens finanser på grundval av de resultat som uppnåtts.

13.  Europaparlamentet välkomnar i synnerhet att den utvärderingsrapport som föreskrivs i artikel 318 i EUF-fördraget, genom att den är inriktad på ekonomiska resultat, kompletterar revisionsrättens fokus på efterlevnad i dess årsrapport och ger parlamentet möjlighet att bedöma de politiska framstegen.

14.  Europaparlamentet noterar med oro att det inte finns någon verklig rättslig sanktion att tillgå om parlamentet beslutar att inte bevilja kommissionen ansvarsfrihet. Parlamentet anser emellertid att det faktum att det inte beviljar ansvarsfrihet sänder en stark politisk signal, eftersom det innebär att parlamentet inte har tillräckligt förtroende för kommissionens ansvarsskyldighet och att kommissionen därför inte bör låta bli att reagera utan vidta slutgiltiga uppföljningsåtgärder för att förbättra situationen.

15.  Europaparlamentet påminner om att Prodi/Kinnock-reformerna införde principerna om verksamhetsbaserad budgetering och verksamhetsbaserad förvaltning(1), krävde att utanordnare undertecknar en verksamhetsrapport varje år och förverkligade en reform av både internrevisionen och den periodiserade redovisningen.

16.  Europaparlamentet betonar att det politiska målet med dessa reformer var att bygga upp en tydlig hierarki, från politiska mål till särskilda resurser för den verksamhet som är inriktad på att uppnå dessa mål, ned till resultatindikatorer för att kontrollera uppnåendet av målen.

17.  Europaparlamentet konstaterar med oro att verkligheten i praktiken är en helt annan:

a)  Även om kommissionen har fastställt budgeten enligt verksamhetsområden har förvaltningens organisationsstruktur i huvudsak följts och ett stort antal budgetposter behållits.

b)  Verksamheternas mål ingår fortfarande inte riktigt i budgetdiskussionen, utan presenteras i separata verksamhetsförklaringar som åtföljer budgeten.

c)  Den nuvarande budgetstrukturen är inte fullständigt anpassad efter den fleråriga budgetramen. Varje rubrik inom den fleråriga budgetramen innefattar flera olika verksamheter och många enskilda verksamheter fördelar sig över flera olika rubriker i den.

18.  Europaparlamentet beklagar att budgetförhandlingarna i parlamentet och rådet kretsar kring marginaler under den fleråriga budgetramens rubriker och sällan rör mål, resultatindikatorer eller mätresultat för verksamhetsbaserad budgetering.

19.  Europaparlamentet välkomnar att kommissionen på nytt har gått in för effektivitet och för resultatbaserad budgetering i sina förslag till ny flerårig budgetram och insisterar på att EU:s budget i högre grad ska vara inriktad på stabilitet, enkelhet, ändamålsenligare utgifter, låga driftskostnader, effektiv tilldelning av resurser, de viktigaste politiska prioriteringarna, europeiskt mervärde, resultat, inverkan samt ökad ansvarsskyldighet och insyn.

20.  Europaparlamentet betonar att EU-budgeten ska bygga på långsiktiga politiska mål och en övergripande vision för EU. Parlamentet uppmanar på nytt kommissionen att presentera sådana långsiktiga visioner och mål för att utgifterna ska vara så ändamålsenliga som möjligt.

21.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag att de nya programmen inom den fleråriga budgetramen grupperas i politiska kluster, som ska avspeglas i rubrikerna till den årliga budgeten. Parlamentet hoppas att detta kommer att bringa större klarhet i hur de kommer att bidra till de politiska målen.

22.  Europaparlamentet välkomnar att kommissionen från 2021 avser att anpassa begreppet politikområden till programklustren, och att denna anpassning kommer att underlätta avstämningen mellan den årliga budgeten och den fleråriga budgetramens rubriker.

23.  Europaparlamentet påminner om att parlamentet vid flera tillfällen har uppmanat kommissionen att lägga fram unionens budget i enlighet med den fleråriga budgetramens politiska mål, som antagits av parlamentet. Parlamentet anser att detta skulle göra det lättare för budgetmyndigheten att granska och följa upp utarbetandet och genomförandet av budgeten.

24.  Europaparlamentet undrar varför kommissionen använder två uppsättningar mål och indikatorer för att mäta resultaten av den ekonomiska förvaltningen: å ena sidan utvärderar kommissionens generaldirektörer i sina årliga verksamhetsrapporter förverkligandet av de mål som fastställts i deras förvaltningsplaner, och å andra sidan mäter kommissionen utgiftsprogrammens resultat via programförklaringar om driftsutgifter som åtföljer förslaget till budget.

25.  Europaparlamentet påminner om att de nuvarande resultatramarna för de program som tas upp i programförklaringarna för driftsutgifter omfattar 716 olika typer av indikatorer som mäter resultatet utifrån 61 allmänna och 228 specifika mål.

26.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag att minska antalet utgiftsprogram med en tredjedel och att göra reglerna mer enhetliga. Parlamentet betonar att alla onödiga regler, krav och förfaranden bör undanröjas för att faktiskt uppnå en förenkling för stödmottagarna, dock utan att äventyra de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet.

27.  Europaparlamentet uppmanar på nytt kommissionen att

a)  rationalisera resultatrapporteringen genom att

–  ytterligare minska det antal mål och indikatorer som den använder för sina olika resultatrapporter och koncentrera sig på dem som bäst mäter EU-budgetens resultat, i syfte att uppnå förenkling, insyn och bättre kontroll,

–  utvidga ett kvalitetsbaserat förhållningssätt och inkludera miljömässiga och sociala indikatorer för att kunna mäta effekten av EU:s politik på miljö- och socialpolitiken,

–  presentera finansiell information på ett sätt som gör att den kan jämföras med resultatinformation så att kopplingen mellan utgifter och resultat blir tydlig,

b)  bättre balansera resultatrapporteringen genom att tydligt informera om de största utmaningarna för EU där man ännu inte har uppnått resultatet,

c)  tillhandahålla en förklaring om kvaliteten på de rapporterade resultatuppgifterna.

28.  Europaparlamentet påminner om att kommissionen i enlighet med artikel 247 i budgetförordningen ska överlämna en integrerad uppsättning finansiella rapporter och redovisningsrapporter till Europaparlamentet senast den 31 juli följande budgetår, särskilt den slutliga konsoliderade redovisningen, den årliga förvaltnings- och resultatrapporten och utvärderingen av unionens finanser på grundval av de resultat som uppnåtts, enligt artikel 318 i EUF-fördraget.

29.  Europaparlamentet påpekar att kommissionen, när de antar den årliga förvaltnings- och resultatrapport som åtföljer den slutliga konsoliderade redovisningen, tar politiskt ansvar för sina avdelningars ekonomiska förvaltning.

30.  Europaparlamentet insisterar på att den årliga förvaltnings- och resultatrapporten inte bara bör omfatta en uppskattning av felnivån när det gäller unionens utgifter, information om förebyggande och korrigerande åtgärder som avser budgeten och information om genomförandet av kommissionens strategi mot skattebedrägeri, utan även en årsberättelse om styrningen och om den interna kontrollen, särskilt

a)  en beskrivning av kommissionens verktyg för intern styrning,

b)  en bedömning av verksamhet relaterad till operativ och strategisk risk under året, och en förklaring om den finanspolitiska hållbarheten på medellång och lång sikt.

c)  en bedömning av alla förebyggande och korrigerande åtgärder som vidtagits med avseende på finansiering som är föremål för korruption eller intressekonflikter.

31.  Europaparlamentet uppmanar på nytt kommissionen att påskynda utarbetandet av unionens räkenskaper, att säkerställa att tillförlitlig information från medlemsstaterna om utgifter med delad förvaltning erhålls snabbare och att redogöra för ledningens syn på unionsutgifterna tidigare och tillsammans med räkenskaperna, i syfte att anta ett beslut om ansvarsfrihet år n + 1, samtidigt som man säkrar uppgifter av hög kvalitet och en sund ekonomisk förvaltning.

32.  Europaparlamentet uppmanar på nytt kommissionen att föreslå åtgärder för att göra unionens arrangemang för finansiering av genomförandet av unionens budget – som för närvarande omfattar olika verktyg och kombinationer av verktyg, som till exempel program, strukturfonder och investeringsfonder, förvaltningsfonder, strategiska investeringsfonder, garantifonder, faciliteter, finansieringsinstrument, makrofinansiella stödinstrument osv. – tydligare, enklare, mer enhetliga och bättre rustade för att säkerställa tillräcklig insyn, ansvarighet, resultat och kunskap hos allmänheten om hur unionens politik finansieras och vilka fördelar den medför.

33.  Europaparlamentet påminner om att 80 procent av EU-finansieringen förvaltas tillsammans med medlemsstaterna och att parlamentet därför även måste granska de nationella myndigheterna. Parlamentet beklagar emellertid att de nationella myndigheterna ofta inte vill följa den ansvarsfrihetsbeviljande myndighetens rekommendationer eller undersökningar.

34.  Europaparlamentet påminner om att de nära politiska banden mellan parlamentet och kommissionen nyligen stärktes genom det så kallade systemet med toppkandidater. Parlamentet välkomnar detta försök att ta itu med EU:s demokratiska underskott, stärka dess legitimitet och bygga upp förtroendet hos EU-medborgarna. Parlamentet påminner emellertid om den inneboende risk som är förknippad med partifinansiering och uppmanar kommissionen att ta itu med bristerna i den nuvarande modellen för finansiering av politiska partier, för att förhindra bedrägerier och se till att finansieringen av valkampanjer är helt öppen.

INFORMATION OM ANTAGANDET I DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

Antagande

7.1.2019

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

8

0

0

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Dennis de Jong, Ingeborg Gräßle, Georgi Pirinski, José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, Bart Staes

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Karin Kadenbach

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)

John Howarth, Jude Kirton-Darling

SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

8

+

GUE/NGL

Dennis de Jong

PPE

Ingeborg Gräßle, José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra

S&D

John Howarth, Karin Kadenbach, Jude Kirton-Darling, Georgi Pirinski

VERTS/ALE

Bart Staes

0

-

 

 

0

0

 

 

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster

(1)

Verksamhetsbaserad budgetering definieras som en budgeteringsmetod som baserar sig på verksamheter och där det används uppgifter om kostnadsdrivande faktorer i arbetet med att göra upp budgeten och få feedback om variationer. I det sammanhanget spelar verksamheterna en väsentlig roll, eftersom de är kostnadsdrivande. Om vi får kontroll på orsakerna till kostnader (de kostnadsdrivande faktorerna) bör detta leda till bättre förvaltning av och kunskap om kostnaderna.


INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Antagande

22.1.2019

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

18

0

4

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Gerolf Annemans, Mercedes Bresso, Pascal Durand, Esteban González Pons, Danuta Maria Hübner, Ramón Jáuregui Atondo, Alain Lamassoure, Jo Leinen, Maite Pagazaurtundúa Ruiz, Markus Pieper, Paulo Rangel, Helmut Scholz, György Schöpflin, Pedro Silva Pereira, Barbara Spinelli, Josep-Maria Terricabras, Kazimierz Michał Ujazdowski

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Pervenche Berès, Ashley Fox, Sylvia-Yvonne Kaufmann

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)

Michael Gahler, Jarosław Wałęsa


SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

18

+

ALDE

Maite Pagazaurtundúa Ruiz

NI

Kazimierz Michał Ujazdowski

PPE

Michael Gahler, Esteban González Pons, Danuta Maria Hübner, Alain Lamassoure, Markus Pieper, Paulo Rangel, György Schöpflin, Jarosław Wałęsa

S&D

Pervenche Berès, Mercedes Bresso, Ramón Jáuregui Atondo, Sylvia Yvonne Kaufmann, Jo Leinen, Pedro Silva Pereira

VERTS/ALE

Pascal Durand, Josep Maria Terricabras

0

4

0

ECR

Ashley Fox

ENF-gruppen

Gerolf Annemans

GUE/NGL

Helmut Scholz, Barbara Spinelli

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster

Senaste uppdatering: 7 februari 2019Rättsligt meddelande