Förfarande : 2019/0818(NLE)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A9-0046/2019

Ingivna texter :

A9-0046/2019

Debatter :

Omröstningar :

Antagna texter :

P9_TA(2019)0094

<Date>{06/12/2019}6.12.2019</Date>
<NoDocSe>A9-0046/2019</NoDocSe>
PDF 322kWORD 99k

<TitreType>BETÄNKANDE</TitreType>

<Titre>om rådets rekommendation om utnämning av en direktionsledamot i Europeiska centralbanken</Titre>

<DocRef>(C9-0173/2019 – 2019/0818(NLE))</DocRef>


<Commission>{ECON}Utskottet för ekonomi och valutafrågor</Commission>

Föredragande: <Depute>Irene Tinagli</Depute>

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS BESLUT
 BILAGA 1: ISABEL SCHNABELS MERITFÖRTECKNING
 BILAGA 2: ISABEL SCHNABELS SVAR PÅ DE SKRIFTLIGA FRÅGORNA
 ÄRENDETS GÅNG I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS BESLUT

om rådets rekommendation om utnämning av en direktionsledamot i Europeiska centralbanken

(C9-0173/2019 – 2019/0818 (NLE))

(Samråd)

Europaparlamentet fattar detta beslut

 med beaktande av rådets rekommendation av den 8 november 2019 (13651/2019)[1],

 med beaktande av artikel 283.2 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilken Europeiska rådet har hört Europaparlamentet (C9‑0173/2019),

 med beaktande av sin resolution av den 14 mars 2019 om könsbalans i samband med EU:s nomineringar på områden som rör ekonomiska och monetära frågor[2],

 med beaktande av artikel 130 i arbetsordningen,

 med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A9‑0046/2019), och av följande skäl:

A. I en skrivelse av den 14 november 2019 uppmanade Europeiska rådet Europaparlamentet att yttra sig över nomineringen av Isabel Schnabel till uppdraget som direktionsledamot i Europeiska centralbanken med en mandattid på åtta år med verkan från den 1 januari 2020.

B. Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor bedömde sedan den nominerade kandidatens kvalifikationer, särskilt i förhållande till de villkor som anges i artikel 283.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och kravet på centralbankens fullständiga oavhängighet i enlighet med artikel 130 i detta fördrag. I samband med denna utvärdering har utskottet tagit del av kandidatens meritförteckning och svaren på de skriftliga frågor som utskottet ställt till henne.

C. Utskottet höll den 3 december 2019 en utfrågning med den nominerade kandidaten. Under denna utfrågning höll kandidaten först ett inledande anförande, och därefter besvarade hon utskottsledamöternas frågor.

D. Europeiska centralbankens råd består av Europeiska centralbankens direktionsledamöter samt de nitton cheferna för de nationella centralbankerna i medlemsstater som har euron som valuta. För närvarande är alla dessa sistnämnda män.

E. Europaparlamentet har vid upprepade tillfällen gett uttryck för sitt missnöje med nomineringsförfarandet för ledamöter av Europeiska centralbankens direktion och har efterfrågat förbättrade förfaranden i detta avseende. Parlamentet har begärt att i god tid få en könsbalanserad lista med minst två namn över sökande som är kvar i slutomgången.

F. Den 17 september 2019 tillstyrkte Europaparlamentet rådets rekommendation att utnämna Christine Lagarde som den första kvinnliga ordföranden för Europeiska centralbanken.

G.  Kvinnor är fortfarande underrepresenterade i Europeiska centralbankens råd. Europaparlamentet beklagar att medlemsstaterna inte har tagit denna begäran på allvar och uppmanar nationella institutioner och EU-institutioner att aktivt arbeta för att uppnå könsbalans i kommande nomineringar.

H. Alla EU-institutioner och nationella institutioner och organ bör vidta konkreta åtgärder för att säkerställa en jämn könsfördelning.

1. Europaparlamentet tillstyrker rådets rekommendation om utnämning av Isabel Schnabel till direktionsledamot i Europeiska centralbanken.

2. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända detta beslut till Europeiska rådet, rådet och medlemsstaternas regeringar.

 


 

BILAGA 1: ISABEL SCHNABELS MERITFÖRTECKNING

November 2019

Fullständig version: https://www.finance.uni-bonn.de/members/schnabel/vita/

 

Professor i finansiell ekonomi

Institutet för finansiell ekonomi och statistik

Bonns universitet

53012 Bonn

Tyskland
Tfn: +49 (0) 228/739202

E-post: isabel.schnabel@uni-bonn.de

Internet: http://www.finance.uni-bonn.de/schnabel
Twitter: @Isabel_Schnabel

Personuppgifter

Födelsedatum 9 augusti 1971

Födelseort Dortmund, Tyskland

Födelsenamn Gödde

Medborgarskap Tyskt

Barn Tre barn (2004, 2006, 2008)

 

Nuvarande befattning Professor (W3) i finansiell ekonomi, nationalekonomiska institutionen, Bonns universitet, sedan december 2015

Ledamot av tyska rådet för ekonomiska experter (Sachverständigenrat zur Begutachtung der gesamtwirtschaftlichen Entwicklung), sedan juni 2014

Talesperson för spetskompetensklustret 2126 ”ECONtribute – Markets & Public Policy” (Bonns och Kölns universitet), sedan januari 2019

Medordförande för fransk–tyska rådet för ekonomiska experter, sedan oktober 2019

Forskningspartner vid Max-Planck-Institut zur Erforschung von Gemeinschaftsgütern, Bonn, sedan september 2007

 Forskare på doktorandnivå vid Centre for Economic Policy Research (CEPR), programområde ”nationalekonomi”, sedan januari 2015 (forskningspartner sedan december 2006)

Forskningspartner och ledamot av styrelsen för Reinhard Selten Institute, Bonn och Köln, sedan april 2017

Forskningsintressen Bankverksamhet (bankers stabilitet och reglering av banker, ”banker som är för stora för att gå omkull”, systemrisker)

Internationella finanser (finansiella kriser, finansiell integration, kapitalflöden)

Ekonomisk historia (finansiella kriser och institutioner)

Finansrätt och ekonomi

Akademisk karriär och utbildning

Mars 2009–november 2015 Professor (W3) i nationalekonomi, juridiska fakulteten, förvaltning och ekonomi, Johannes Gutenberg-Universität Mainz

April 2007–februari 2009  Professor (W2) i nationalekonomi, juridiska fakulteten, förvaltning och ekonomi, Johannes Gutenberg-Universität Mainz

Maj 2004–augusti 2007  Seniorforskare på doktorandnivå (postdoktorand) vid Max‑Planck-Institut zur Erforschung von Gemeinschaftsgütern, Bonn

September 2004–mars 2005 Gästforskare på doktorandnivå (postdoktorand), nationalekonomiska institutionen vid Harvard University, Cambridge, Förenta staterna

Februari 2003–april 2004 Biträdande lektor i nationalekonomi, nationalekonomiska institutionen, Universität Mannheim

Februari 2003 Doktorsavhandling (Dr. rer. pol.), nationalekonomiska institutionen, Universität Mannheim (summa cum laude), avhandlingens titel: Macroeconomic Risks and Financial Crises – A Historical Perspective, ansvarig handledare: Martin Hellwig

1998–2003 Doktorandstudier, DFG:s forskarutbildning ”Allocation on financial markets”, vid nationalekonomiska institutionen, Universität Mannheim

 Forsknings- och lärarassistent till professorn i nationalekonomi, ekonomisk teori (Marti Hellwig), Universität Mannheim

November 1998  Examen i nationalekonomi (”Diplom-Volkswirtin”), Universität Mannheim (kursetta) 

1997–1998 Doktorandutbildning, nationalekonomiska institutionen, 
University of California, Berkeley, Förenta staterna (ett år)

1995–1997 Nationalekonomiska studier, nationalekonomiska institutionen, 
Universität Mannheim

1995 Studier i ryska, Sankt Petersburg, Ryssland (en termin)

1994–1995 Studier i nationalekonomi, Sorbonne (Parisuniversitetet I), Frankrike (en termin)

1992–1994 Nationalekonomiska studier, nationalekonomiska institutionen, 
Universität Mannheim

1990–1992  Yrkespraktik (“Banklehre”) vid Deutsche Bank, Dortmund

1990 Gymnasieexamen (”Abitur”)

Annan yrkesverksamhet (endast pågående verksamheter)

Sedan september 2019 Ledamot av den vetenskapliga rådgivande nämnden för IZA – Institute of Labor Economics och Deutsche Post Stiftung

Sedan juni 2019 Vice ordförande för Europeiska systemrisknämndens (ESRB) rådgivande vetenskapliga kommitté (ASC)
ledamot sedan mars 2015)

Sedan januari 2017 Vice ordförande för den vetenskapliga rådgivande nämnden för FDSZ (forskningsdata- och utredningstjänst) vid Deutsche Bundesbank (ledamot sedan juni 2016)

Sedan april 2016 Ordförande för den rådgivande nämnden (Fachbeirat) vid BaFin (Bundesanstalt für Finanzdienstleistungsaufsicht) (ledamot sedan januari 2008)

Sedan mars 2014 Medlem i CESifo Network

Sedan maj 2013 Ledamot av förvaltningsrådet (Verwaltungsrat) för BaFin (Bundesanstalt für Finanzdienstleistungsaufsicht)

Sedan juli 2012 Ledamot av den vetenskapliga rådgivande nämnden för Centre for European Economic Research (ZEW), Mannheim (för närvarande inaktiv)

Utmärkelser i urval 

Sedan 2019 Ledamot av Nordrhein–Westfalens akademi för vetenskap, humaniora och konst

Sedan 2018 Ledamot av Berlin-Brandenburgiska akademin för vetenskap och humaniora

2018 Stolper-priset, Verein für Socialpolitik

2018 Pris från den penningpolitiska workshoppen ”för bidrag till finansmarknadsteorin, bankreglering och analyser av finansiella systemkriser”

2010 Pris som bästa lärare, nationalekonomiska institutionen, Goethe-Universität Frankfurt

2000 Pris som bästa lärare, nationalekonomiska institutionen, Universität Mannheim

1993–1998 Stipendium från den tyska akademiska stiftelsen Studienstiftung des Deutschen Volkes

 

Språkkunskaper Tyska (modersmål), engelska (flytande), franska (mycket bra), ryska (grundläggande kunskaper)

PUBLIKATIONER I URVAL

Publikationer i citerade tidskrifter (urval)

”Asset Price Bubbles and Systemic Risk,” med Markus K. Brunnermeier och Simon Rother, Review of Financial Studies, under utgivning.

”Foreign banks, financial crises and economic growth in Europe,” med Christian Seckinger, Journal of International Money and Finance, 2019, 95, 70–94.

”A new IV approach for estimating the efficacy of macroprudential measures,” med Niklas Gadatsch och Lukas Mann, Economics Letters, 2018, 168, 107–109.

”Financial Sector Reform After the Crisis: Has Anything Happened?”, med Alexander Schäfer och Beatrice Weder di Mauro, Review of Finance, 2016, 20(1), 77–125.

”Financial Integration and Growth – Why Is Emerging Europe Different?”, med Christian Friedrich och Jeromin Zettelmeyer, Journal of International Economics, 2013, 89, 522–538.

”Competition, Risk-Shifting, and Public Bail-out Policies”, med Reint Gropp och Hendrik Hakenes, Review of Financial Studies, 2011, 24(6), 2084–2120.

”Bank Size and Risk-Taking under Basel II,” med Hendrik Hakenes, Journal of Banking and Finance, 2011, 35, 1436–1449.

”The Threat of Capital Drain: A Rationale for Regional Public Banks?”, med Hendrik Hakenes, Journal of Institutional and Theoretical Economics, 2010, 166(4), 662−689.

”How Do Official Bailouts Affect the Risk of Investing in Emerging Markets?,” med Giovanni dell’Ariccia och Jeromin Zettelmeyer, Journal of Money, Credit, and Banking, 38(7), oktober 2006, 1689–1714.

”Liquidity and Contagion: The Crisis of 1763”, med Hyun Song Shin, Journal of the European Economic Association, 2(6), december 2004, 929–968.

”The German Twin Crisis of 1931”, Journal of Economic History, 64(3), september 2004, 822–871.

Penningpolitiska publikationer (urval)

Target-Salden, Leistungsbilanzsalden, Geldschöpfung, Banken und Kapitalmärkte [Target-konton, bytesbalanser, ökning av penningmängden, banker och kapitalmarknader], med Martin Hellwig, Wirtschaftsdienst, 99(9), 2019, 632–640.

Verursachen Target-Salden Risiken für die Steuerzahler? [Skapar Target-konton risker för skattebetalarna?], med Martin Hellwig, Wirtschaftsdienst, 99(8), 2019, 553–561.

Completing Europe’s Banking Union means breaking the bank-sovereign vicious circle, med Nicolas Véron, VoxEU column, 16 maj 2018, finns på http://www.voxeu.org.

Breaking the stalemate on European deposit insurance, med Nicolas Véron, VoxEU column, 6 april 2018, finns på http://www.voxeu.org.

Reconciling risk sharing with market discipline: A constructive approach to euro area reform, med Agnès Bénassy-Quéré, Markus K. Brunnermeier, Henrik Enderlein, Emmanuel Farhi, Marcel Fratzscher, Clemens Fuest, Pierre-Olivier Gourinchas, Philippe Martin, Jean Pisani-Ferry, Hélène Rey, Nicolas Véron, Beatrice Weder di Mauro, Jeromin Zettelmeyer, CEPR Policy Insight No. 91.


BILAGA 2: ISABEL SCHNABELS SVAR PÅ DE SKRIFTLIGA FRÅGORNA

A. Personlig och yrkesmässig bakgrund

1. Skulle du vilja redogöra för de viktigaste aspekterna av din yrkeserfarenhet från monetära, finansiella och affärsrelaterade frågor och för de viktigaste aspekterna av din europeiska och internationella erfarenhet?

Jag har varit professor i finansiell ekonomi sedan 2007, först vid Mainz universitet och fram till nu vid Bonns universitet. Min forskning har alltid haft en nära anknytning till monetära och finansiella frågor.

Bland många andra områden har jag arbetat med orsaker till och åtgärder för att hantera finansiella kriser, med särskild inriktning på frågan om banker som är för stora för att gå omkull och vad detta får för följder för regleringen av banker. Jag har dessutom analyserat förekomsten och följderna av finansbubblor, och har visat hur svagheter inom finanssektorn skapar en situation av sårbarhet till följd av tillgångsprisbubblor. Jag har även analyserat den roll som centralbanker och makrotillsyn kan spela inom ramen för åtgärder för att hantera finansbubblor. I andra forskningsrapporter har jag behandlat hur nödförsäljning av tillgångar förvärrar finansiella störningar och hur centralbankerna kan hantera sådan oönskad marknadsdynamik. Ett annat av mina forskningsområden är hur finansiell integration påverkar den ekonomiska tillväxten. I en av mina forskningsrapporter visar jag den ekonomiska skada som den finansiella integrationens sammanbrott orsakade under krisen i euroområdet. Avslutningsvis har en del av min forskning inriktats på frågor som har nära anknytning till bankunionen, exempelvis avgörande faktorer i kopplingen mellan banker och deras hemländers statspapper och hur bankresolutionssystem påverkar systemrisken.

Mitt arbete har varit både teoretiskt och empiriskt, med starkare betoning på den sistnämnda aspekten. En del av mitt arbete har inriktats på historiska händelser så långt tillbaka som till 1600-talet, och jag har exempelvis tittat på den roll som de tidiga bankerna och centralbankerna spelade när det gäller monetär och finansiell stabilitet. Min forskning, där många nationella och internationella forskare deltar, har publicerats i internationellt ansedda vetenskapliga tidskrifter och fått avsevärda belopp i akademisk finansiering från tredje parter, exempelvis via Cluster of Excellence ECONtribute – Markets & Public Policy, som finansieras av den tyska forskningsstiftelsen inom ramen för den tyska spetsforskningsstrategin.

Jag har dessutom skaffat mig mycket politisk erfarenhet via mitt medlemskap i det tyska rådet för ekonomiska experter, som är det viktigaste oberoende rådgivningsorganet till den tyska regeringen. Jag har varit medlem i rådgivningsorganet sedan 2014. I den rollen har jag arbetat intensivt med frågor som rör finansiell och monetär stabilitet, särskilt reformen av euroområdets uppbyggnad (bankunionen, kapitalmarknadsunionen och reformen av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM). Vi har till exempel tagit fram förslag om hur exponeringar i statspapper skulle kunna regleras, vilket verkar vara en av de viktigaste delarna i paketet för fullbordandet av bankunionen. Andra frågor rörde de utmaningar som den tyska och europeiska banksektorn står inför, bland annat utmaningarna i samband med strukturella förändringar till följd av digitaliseringen.

Jag har varit ledamot i många andra kommittéer på det penningpolitiska och finansekonomiska området. Jag har varit ledamot sedan 2015 och vice ordförande sedan 2019 i Europeiska systemrisknämndens (ESRB) rådgivande vetenskapliga kommitté. I den rollen deltog jag i arbetsgruppen om låga räntor och var en av författarna till den rådgivande vetenskapliga kommitténs nyligen publicerade rapport om (den eventuellt överdrivna) komplexiteten i den finansiella regleringen. Jag har varit ledamot sedan januari 2016 och vice ordförande sedan 2017 i den vetenskapliga rådgivande nämnden för FDSZ (forskningsdata- och utredningstjänst) vid Deutsche Bundesbank. Jag har varit ledamot sedan 2008 och ordförande sedan 2016 i den rådgivande nämnden (Fachbeirat) för den tyska finansiella tillsynsmyndigheten BaFin (Bundesanstalt für Finanzdienstleistungsaufsicht). Tack vare dessa och andra verksamheter har jag kunnat bygga upp ett brett nätverk på området centralbanker och tillsyn i Europa och utanför.

Jag har även bidragit till ett stort antal policyrelaterade publikationer. Jag vill gärna lyfta fram mitt deltagande i den fransk–tyska ”7 plus 7-rapporten”, som innehåller förslag på en bred uppsättning reformer inom euroområdet och har fått ett positivt mottagande bland både akademiker och politiska beslutsfattare. Denna rapport visar på mitt engagemang för Europa, vilket även lyser igenom i många andra av mina politiskt relaterade publikationer. Jag har exempelvis tagit fram en modell för en europeisk insättningsgaranti (tillsammans med Nicolas Véron). Till följd av mitt tidigare arbete med europeiska frågor nominerades jag nyligen som ledamot av och valdes till medordförande för det fransk–tyska rådet av ekonomiska experter, som enligt Aachen-fördraget finansieras av den tyska och den franska regeringen.

Jag har fått ett antal utmärkelser för mitt vetenskapliga och politiska arbete, bland annat medlemskap i Nordrhein–Westfalens akademi för vetenskap, humaniora och konst och i Berlin-Brandenburgiska akademin för vetenskap och humaniora, Stolper-priset som delas ut av Verein für Socialpolitik (sammanslutningen av tysktalande ekonomer) för mina bidrag till den ekonomiska politiken via min forskning, samt Monetary Workshop-priset, som är ett årligt pris för framstående vetenskapliga eller praktiska prestationer på det penningpolitiska området.

Jag har alltid varit engagerad i den offentliga debatten, vilket framgår av många intervjuer och tidningsartiklar och mitt aktiva Twitter-konto. Nyligen utsågs jag av den tyska dagstidningen FAZ till den mest inflytelserika kvinnliga ekonomen i det tyskspråkiga området. Det viktigaste är att jag alltid har varit öppen för goda argument, samtidigt som jag har försvarat mina åsikter när jag har ansett att jag har rätt.

2. Har du några affärsintressen eller ekonomiska intressen eller andra åtaganden som kan komma att kollidera med dina framtida uppgifter? Föreligger andra personliga eller övriga omständigheter som kan vara av betydelse vid Europaparlamentets bedömning av nomineringen?

Nej.

3. Vilka vägledande mål kommer du att sträva efter under din mandatperiod på Europeiska centralbanken?

Mitt främsta mål skulle vara att uppfylla ECB:s mandat för prisstabilitet, samtidigt som dess oberoende upprätthålls. Ett andra mål skulle vara att bidra till att främja en kultur av grundlig, databaserad analys för att reflektera över och förbättra penningpolitiken och hantera ny utveckling, såsom den digitala förändringen eller klimatförändringarna. En sådan strategi skulle vara användbar under den kommande översynen av den penningpolitiska ramen. Slutligen skulle jag sträva efter att förbättra informationen om ECB:s penningpolitik till allmänheten för att öka människors förståelse för ECB:s beslut och det bakomliggande resonemanget, samtidigt som jag är öppen för kritik.

B. ECB:s penningpolitik

4. Hur anser du att ECB bör bedriva sin penningpolitik under de rådande makroekonomiska förhållandena? Hur bedömer du ECB:s prestationer när det gäller uppfyllandet av dess huvudmål att upprätthålla prisstabilitet? Det tyska rådet av ekonomiska experter har argumenterat för en ”helomvändning i penningpolitiken” sedan 2017. Hur ser du på detta? Kan du beskriva denna helomvändning närmare?

Under de senaste 20 åren har ECB varit mycket framgångsrik när det gäller att uppnå huvudmålet prisstabilitet. Faktum är att den genomsnittliga HIKP-inflationen har legat på 1,7 procent under den perioden, vilket i stort sett överensstämmer med en inflationstakt under, men nära, 2 procent Detta är anmärkningsvärt eftersom det var en svår tidsperiod, med den största finansiella krisen sedan den stora depressionen. Det största hotet under den perioden var inte alltför hög inflation, vilket en del fruktade i början, utan snarare deflationstryck efter den finansiella krisen. Tack vare sin beslutsamma penningpolitik lyckades ECB avvärja dessa deflationsrisker. När räntorna nådde en ”nedre gräns på noll” var ECB tvungen att återgå till en ”okonventionell penningpolitik”, vilket har visat sig vara mycket framgångsrikt. Under dessa år styrdes ECB:s penningpolitik av dess mandat, och ECB har alltid strikt hållit sig inom mandatets begränsningar. Forskning har visat att ECB:s penningpolitik inte bara har bidragit till högre inflation, utan även till ökad ekonomisk tillväxt och lägre arbetslöshet.

Det rådande läget präglas av en global nedgång, som har samband med den ökande osäkerheten till följd av handelskonflikten och hotet från brexit. Avmattningen visar sig i industrins svaga position och minskad efterfrågan på investeringar. Till följd av detta har även tillväxten i euroområdet mattats av. Hittills är tillväxten inom tjänstesektorn fortfarande stark i många länder, och konsumtionstillväxten och tillväxten på arbetsmarknaden är stabil. Det finns dock en risk för att svagheterna inom tillverkningssektorn kan sprida sig till andra delar av ekonomin och försämra konsumenternas och företagens förtroende, vilket i sin tur leder till minskad konsumtion och mindre investeringar.

Eftersom ECB har i uppdrag att upprätthålla prisstabilitet inom euroområdet måste ECB följa denna utveckling mycket noggrant. Inflationstrycket har dämpats och den nuvarande ekonomiska utvecklingen kan innebära ytterligare inflationstryck nedåt. De aktuella prognoserna för de närmaste två åren visar att inflationen fortfarande inte ligger i linje med ECB:s mål. Därför är det fortfarande nödvändigt att föra en ackommoderande penningpolitik. Samtidigt måste bieffekterna noggrant övervakas för att säkerställa att balansen mellan positiva effekter och bieffekter förblir positiv.

De ekonomiska prognoser som det tyska rådet av ekonomiska experter gjorde för 2017 och 2018 skilde sig stort från den situation som vi står inför i dag. Samtidigt förutsåg det tyska rådet av ekonomiska experter en betydlig återhämtning av konsumentpriserna inom en nära framtid. Prognosen för euroområdets inflation 2017 ökades med 0,6 procentenheter mellan november 2016 och mars 2017, från 1,3 procent till 1,9 procent.

Till följd av den kraftiga avmattningen i euroområdets tillväxt har denna acceleration i prisdynamiken inte materialiserats. Detta bekräftas också av det tyska rådet av ekonomiska experter i dess senaste rapport som offentliggjordes i november 2019. En helomvändning i penningpolitiken skulle därför inte vara lämplig i det här skedet. De penningpolitiska regler (exempelvis den konventionella Taylor-regeln) som har lagts fram av det tyska rådet av ekonomiska experter bör tolkas positivt, inte som normativa koncept. Uppskattningen i dessa regler bygger på en stabil underliggande struktur. Om det finns ett strukturellt avbrott i de underliggande serierna kan reglerna inte användas för att bedöma huruvida den nuvarande penningpolitiska inriktningen är lämplig.

Det tyska rådet har betonat penningpolitikens eventuella bieffekter, vilka även har diskuterats i ECB-rådet eftersom de kan påverka den penningpolitiska transmissionsmekanismen. Ett exempel är de eventuella bieffekterna för den finansiella stabiliteten. En längre period med låga räntor påverkar fastighetspriserna, och ESRB har utfärdat varningar och rekommendationer till ett antal medlemsstater till följd av potentiella överdrifter på bostadsmarknaden. Sådana svagheter bör i första hand hanteras via makrotillsynsåtgärder, och sådana åtgärder kan även anpassas till specifika situationer i enskilda länder. Överdrivna värderingar, särskilt i storstadsområden, avspeglar även inflyttningen till storstäder och bostadsbrist. Det krävs därför ett mycket bredare politiskt svar, bland annat när det gäller makrotillsyn och bostadspolitiska frågor.

5. Vad anser du om ECB-rådets stimulanspaket av den 12 september och beslutet om framåtriktad vägledning? Hur ser du på det sätt som detta beslut fattats på, särskilt med tanke på att några ledamöter av ECB-rådet offentligt motsatte sig beslutet när det väl hade fattats? Mer generellt, hur ser du på det sätt på vilket penningpolitiska beslut har fattats tidigare? Anser du att beslutsprocessen bör ändras, och i så fall, hur?

ECB-rådets beslut i september avspeglade den avmattning av den ekonomiska tillväxten som observerats under de senaste månaderna. Med tanke på det lägre inflationstrycket kan dessa beslut motiveras av aktuella inflationsuppgifter och prognoserna för inflationen på medellång sikt, som ännu inte sammanfaller med målet under men nära 2 procent.

Besluten avspeglar också svårigheterna med att upprätthålla den penningpolitiska stimulansen när räntorna ligger nära den faktiska lägre gränsen. Den uppsättning åtgärder som har beslutats bör bidra till att ytterligare stödja realekonomin genom att gynnsamma finansieringsvillkor upprätthålls. Prognoserna justerades på ett skickligt sätt genom att framtida åtgärder direkt kopplas till inflationsprognosen. Detta ger mer insyn i ECB:s reaktionsfunktion och gör det lättare för marknadsaktörerna att förutsäga hur ECB kommer att reagera på förändringar i de underliggande uppgifterna. Räntebesluten diskuteras i nästa fråga.

Av medierapporterna drar jag slutsatsen att ECB-rådet enhälligt enades om att det behövs en ackommoderande penningpolitik i nuläget. Jag instämmer fullständigt i den åsikten. Åsikterna om specifika penningpolitiska instrument gick emellertid isär, särskilt avseende behovet av att återuppta köpen av tillgångar. Dessa avvikande åsikter visar på de inneboende svårigheterna i situationen, inte på problem i beslutsprocessen. Faktum är att jag ser mycket positivt på ECB-rådets beslutsprocess. Jag har förstått att besluten fattades enligt reglerna efter det att alla, även ledamöter utan rösträtt, fick göra sina röster hörda.

6. Hur bedömer du effekterna av låga räntor? Det tyska rådet av ekonomiska experter har ofta varnat för inflationstryck till följd av ECB:s penningpolitik och har rekommenderat räntehöjningar. Hur förklarar du att inflationstrycket inte materialiserades och vilka följder tror du att dessa kontrafaktiska prognoser får?

Generellt sett förefaller erfarenheten av låga och till och med negativa räntor i euroområdet vara positiv. Den penningpolitiska transmissionen förefaller ha fungerat smidigt när det gäller styrräntans genomslag på finansieringsvillkoren, med fördelar för ekonomin.

Låga räntor har dock väckt oro bland allmänheten. Människor är rädda för att de låga räntorna hotar deras sparförmåga, särskilt inför ålderdomen. De låga räntorna avspeglar i själva verket underliggande trender, såsom åldrande samhällen och övergången mot mindre kapitalintensiva sektorer, och kan inte enbart tillskrivas penningpolitiken. En höjning av ECB-räntan skulle i alla händelse knappast förbättra människors situation.

ECB-rådet övervakar noggrant negativa bieffekter och har visat sig villigt att motverka dem. ECB:s beslut att inte införa ett nivåsystem för kapitalreserven kan ses mot bakgrund av detta, eftersom beslutet minskar den börda som bankerna åsamkas till följd av innehav av överskottsreserver med negativ förräntning vid centralbanken.

De senaste årens erfarenheter har visat att den faktiska nollgränsen är lägre än en nominell räntesats på noll. Det kan dock vara så att penningpolitiken blir mindre effektiv om räntesatsen sjunker under en viss gräns. Detta avspeglar de eventuellt negativa bieffekterna av låga och negativa räntor på bankernas lönsamhet, vilket kan begränsa transmissionen av penningpolitiken till realekonomin. Dessa effekter är naturligtvis även beroende av frågan om huruvida negativa räntor kan vältras över på företag och hushåll, vilket säkerligen medför problem, särskilt för privatkunder. Generellt sett kommer lönsamheten sannolikt att påverkas mer av avkastningskurvans lutning än av räntenivån. Bankernas lönsamhet kommer dessutom sannolikt att gynnas av att antalet nödlidande lån minskar till följd av gynnsammare ekonomiska förhållanden, vilket färska forskningsresultat visar på. Bankers lönsamhet är visserligen inte ett penningpolitiskt mål, men en olönsam banksektor kan hindra transmissionen av penningpolitiken.

Prognoserna för 2017 och 2018 – när det tyska rådet av ekonomiska experter argumenterade för att programmet för köp av tillgångar skulle avslutas tidigare och förespråkade en normaliseringsstrategi – skiljer sig stort från dagens läge. Vid den tidpunkten låg produktionstillväxten vid eller eventuellt till och med över potentialen. Över tid skulle detta kunna ha stimulerat mer stabila konsumentpriser. Om konsumentpriserna hade visat sig vara hållbara och långvariga skulle detta även ha motiverat en skärpning av penningpolitiken i något skede. Jag vill dock påpeka att det tyska rådet inte förespråkade räntehöjningar vid den tidpunkten. Det var bara oroat över att sådana höjningar skulle komma för sent i framtiden. Det tyska rådets inflationsprognoser låg i stort sett i linje med andra prognoser, även ECB:s prognos.

Eftersom jag var nominerad avstod jag från att underteckna dessa delar av den senaste penningpolitiska rapporten. Jag vill också påpeka att rådet denna gång inte argumenterade för normalisering i sin rapport. Det tyska rådet var dock inte positivt inställt till en omstart av programmet för köp av tillgångar.

7. Det har nu gått tjugotvå år sedan euron infördes. Anser du att det är dags att göra en översyn av ECB:s penningpolitiska ram?

ECB:s penningpolitiska ram har visat sig vara mycket framgångsrik under den tid som gått sedan euron infördes. ECB lyckades upprätthålla målet för prisstabilitet även i tider av djupa kriser, splittrade marknader och bankkonkurser. Den makroekonomiska politiken och penningpolitiken har dock utvecklats mycket under de senaste tjugo åren. De penningpolitiska åtgärderna har utökats för att hantera de penningpolitiska utmaningarna när räntan ligger nära nollgränsen. Den befintliga ramen har framgångsrikt bidragit till att upprätthålla prisstabiliteten i euroområdet, men det har blivit svårare att kalibrera instrumenten.

ECB:s penningpolitiska ram sågs senast över 2003. En omfattande översyn förefaller därför lämplig, med målet att säkerställa att ECB:s penningpolitiska åtgärder bidrar till att uppnå målet för prisstabilitet på bästa möjliga sätt. Jag stöder därför helhjärtat Christine Lagardes avsikt att inleda en strategisk översyn inom en snar framtid och bidrar gärna till detta arbete. Det är dock viktigt att översynen grundas på en noggrann utvärdering av tidigare penningpolitiska åtgärder, med tanke på hur de kan bidra till att uppfylla mandatet. Utvärderingen bör även omfatta en analys av eventuella bieffekter som kan påverka transmissionen av penningpolitiken.

Som ledamot av ECB:s direktion skulle jag gärna diskutera dessa frågor öppet inom rådet, och gemensamt med ECB:s personal. Det viktiga är att eventuella ändringar av den penningpolitiska ramen verkligen leder till förbättringar. I vissa fall kan det vara önskvärt med förtydliganden. Rent generellt bör man vara medveten om att centralbankers trovärdighet kan påverkas negativt om det operativa målet justeras vid en tidpunkt då målet är svårt att nå. Eventuella justeringar bör därför göras med stor försiktighet och utifrån en starkt empirisk grund.

8. Hur kommer du att säkerställa transparens när det gäller genomförandet av programmet för köp av tillgångar? Håller du med om att mer transparens skulle kunna säkras i samband med programmet för köp av värdepapper med bakomliggande tillgångar (ABSPP) och programmet för köp av säkerställda obligationer (CBPP3)?

Transparens är oerhört viktigt för alla centralbanksverksamheter och säkerställer möjligheter till ansvarsutkrävande, vilket ECB alltid har ansett. Samtidigt är det en balansgång för ECB att säkerställa en lämplig transparensnivå.

Å ena sidan är begränsningar av transparensen motiverade om det finns en risk för att transparensen kan innebära att penningpolitiken blir mindre ändamålsenlig. Det är särskilt viktigt att undvika att finansiella aktörer föregår centralbanken, vilket kan vara fallet om uppgifter om enskilt värdepappersinnehav offentliggörs.

Å andra sidan bör ECB tillhandahålla den information som krävs för att dess åtgärder ska kunna bedömas. Det är också skälet till att ECB agerar mycket transparent när det gäller genomförandet av penningpolitiken, vilket även gäller programmet för köp av tillgångar. ECB offentliggör månatliga inköpsvolymer, totala innehav och inlösen, samtliga uppgifter per program, på sin webbplats.

Jag anser generellt att den nuvarande transparensnivån på ett rimligt sätt avspeglar kompromissen mellan ansvarsskyldighet och risken för att penningpolitikens ändamålsenlighet ska begränsas.

9. Hur ser du på riskerna i samband med programmet för köp av värdepapper från företagssektorn (CSPP)? Hur bedömer du den nu ökande andelen för programmet för köp av värdepapper från företagssektorn på primärmarknaden samtidigt som andelen minskar för förvärvsprogrammet för den offentliga sektorn på sekundärmarknaden?

ECB har sedan 2016 köpt obligationer från den privata icke-finansiella sektorn enligt programmet för köp av värdepapper från företagssektorn (CSPP). Det allmänna syftet med CSPP är att mer direkt förbättra finansieringsvillkoren för företag inom euroområdet. Detta påverkar investeringarna, vilket i sin tur påverkar realekonomin.

Köpen görs på både primärmarknaden och sekundärmarknaden baserat på vissa urvalskriterier, bland annat gränser för andelen emitteringar och emittenter. Detta säkerställer att endast tillgångar med tillräcklig kreditkvalitet köps.

Andelen köp på primärmarknaden och sekundärmarknaden och mellan ECB-instrumenten kan variera beroende på marknadsförhållandena. Sådana växlingar visar att det krävs flexibilitet för ett smidigt genomförande av programmet för köp av tillgångar. I detta sammanhang är det särskilt viktigt att ta hänsyn till marknadens likviditet och emitteringsmönster. Justeringarna av portföljen mellan policyinstrumenten och jurisdiktionerna till programparametrarna måste göras gradvis för att trygga ordnade marknadsförhållanden. Dessa växlingar är inte ett tecken på ändringar i kalibreringen av programmet för köp av tillgångar: ECB har meddelat att nettoköpen kan fortsätta under en förlängd tidsperiod inom ramen för de gällande programparametrarna.

När det gäller programmet för köp av värdepapper från företagssektorn finns det dock en risk för att vissa företag prioriteras framför andra, i synnerhet stora framför mindre. ECB vinnlägger sig därför att köpa en bred uppsättning företagsobligationer, även mindre emitteringar. Mindre företag brukar dock inte emittera obligationer över huvud taget. Men det finns belägg för att de positiva effekterna på finansieringskostnaderna sprider sig till små och medelstora företag.

Omfattningen av CSPP är generellt beroende av hur marknadsfinansieringen ser ut för företagen i euroområdet. Obligationer är inte en särskilt vanlig form av företagsfinansiering, vilket i sin tur innebär att programmets omfattning är begränsad.

10. Hur anser du att ECB kan bidra till ekonomisk tillväxt, ekologisk omställning och full sysselsättning samtidigt som man fullt ut uppfyller sitt huvudmål att upprätthålla prisstabilitet? Anser du att det finns ytterligare möjliga penningpolitiska åtgärder som skulle förbättra de positiva effekterna för realekonomin?

ECB:s penningpolitik måste först och främst styras av huvudmålet att upprätthålla prisstabilitet enligt artikel 127.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF‑fördraget). I samma artikel anges dock att ECBS utan att åsidosätta detta mål ska ”stödja den allmänna ekonomiska politiken inom unionen i syfte att bidra till att förverkliga unionens mål enligt artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen”.

Rent generellt är det sannolikt att en penningpolitik som gynnar prisstabilitet samtidigt stöder ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Under de senaste åren har miljontals arbetstillfällen skapats i euroområdet. Detta skulle inte ha varit möjligt utan ECB:s penningpolitik. ECB:s ytterst ackommoderande penningpolitik har stärkt den privata konsumtionen och de privata investeringarna i euroområdet, vilket främjar den ekonomiska tillväxten och minskar arbetslösheten. ECB:s penningpolitiska åtgärder i september har ytterligare bidragit till att säkerställa mycket gynnsamma finansieringsvillkor. ECB:s åtgärder fortsätter därför att gynna realekonomin.

ECB överväger för närvarande hur man kan stödja klimatpolitiken. Därför deltar ECB i nätverket för övergången till ett grönt finanssystem (NGFS), ett samarbete mellan en stor grupp centralbanker, tillsynsmyndigheter och internationella institutioner. Inom denna grupp deltar ECB i diskussionerna för att utveckla synpunkter på relevanta klimataspekter och hur centralbankerna och tillsynsmyndigheterna både kan anpassa sig till och bidra till att begränsa klimatförändringarna. Arbetet verkar fortfarande befinna sig i sin linda, och jag ser därför fram emot att delta i diskussionerna.

Centralbankerna verkar i detta skede främst inrikta sig på hur risker till följd av klimatförändringarna kan övervakas och hanteras. På det penningpolitiska planet står dock ECB inför frågan om hur klimatrelaterad utveckling kan integreras i analyserna och om, och i så fall hur, ECB kan bidra till begränsningen av klimatförändringar, bland annat via programmet för köp av tillgångar.

En aspekt som behöver övervägas är riskbedömning av tillgångar med avseende på klimatrelaterade risker och konsekvenserna för den finansiella stabiliteten. Klimatrisker måste inbegripas i riskmodellerna. Det krävs dock mer arbete för att se hur detta kan göras. Baserat på sådana modeller bör ECB även överväga dessa riskfaktorer inom ramen för sina mikro- och makrotillsynsuppgifter och i bedömningen av värderingsavdrag i programmen för köp av tillgångar. En svårare fråga är huruvida ECB i sina program för köp av tillgångar bör prioritera ”gröna” framför ”bruna” obligationer (se nästa svar när det gäller den punkten).

11. Vad anser du om de steg som är nödvändiga för att finansiera den europeiska gröna given? Vad anser du om effekterna av ECB:s penningpolitik på klimatförändringarna? Anser du att ECB bör anpassa sina köp av tillgångar till FN:s mål för hållbar utveckling och Parisavtalet om klimatförändringar? Bör ECB:s program för köp av tillgångar ligga i linje med EU:s taxonomiska ram? Vilken roll skulle ECB spela i nätverket för övergången till ett grönt finanssystem?

Den nya Europeiska kommissionen har helt rätt gjort den europeiska gröna given till en av sina huvudprioriteringar. Problemet är globalt, och det krävs därför samarbete på såväl europeisk som global nivå. Med tanke på att frågans brådskande karaktär bör bekämpning av klimatförändringar i alla händelser finnas med på alla ekonomipolitiska aktörers dagordningar, inklusive centralbankernas.

Europeiska beslutsfattare kan således göra skillnad genom att ta itu med den här utmaningen tillsammans. EIB kommer exempelvis att spela en viktig roll genom att finansiera klimatrelaterade investeringar. Enligt kommissionens planer kommer dessa åtgärder att förstärkas via EU-budgeten som, även inom ramen för investeringsplanen för ett hållbart Europa, kan ge viktigt stöd för att finansiera övergången. Ytterligare insatser kommer att krävas för att uppbringa privat finansiering, vilket kan åstadkommas genom samfinansieringsstrukturer. EU:s handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt är en annan viktig faktor som bidrar till att finansiera den europeiska gröna given.

En lämplig klassificering av tillgångar enligt deras hållbarhet är avgörande för att vägleda investeringsbesluten. Taxonomin för gröna investeringar står i centrum för dessa aktiviteter och bidrar till att skydda mot ”grönmålning”. När taxonomin har antagits och genomförts kommer den att utgöra grunden för en policy för hållbara investeringar och ytterligare åtgärder på detta område.

De flesta ekonomer är eniga om att införandet av koldioxidprissättning är det effektivaste sättet att driva klimatpolitik och uppnå Parisavtalets mål (se även den särskilda rapporten om koldioxidprissättning från det tyska rådet av ekonomiska experter, som kom ut i år). Koldioxidprissättning innebär att koldioxidintensiva verksamheter blir dyrare och skapar därför de rätta incitamenten för såväl privatpersoner som företag och innovation. Den ekologiska omställningen kräver dessutom privata och offentliga investeringar (t.ex. i infrastruktur och forskning och utveckling), och måste bidra till att dämpa de samhälleliga följderna av oönskade fördelningseffekter. Därför råder det också ett brett samförstånd om att en stor del av intäkterna från koldioxidprissättning bör återinvesteras i form av omfördelning av utgifter. Ett omfattande system för koldioxidprissättning ger i princip lämpliga incitament för att rikta kapitalflödena i önskad riktning. Införandet av koldioxidprissättning i alla ekonomiska sektorer bör därför vara en prioritering för regeringarna.

Den ekologiska omställningen kommer att påverka den makroekonomiska miljö som ECB är verksam i. ECB måste därför överväga sin roll inom ramen för dessa föränderliga förhållanden, samtidigt som man tydligt håller sig inom mandatet. ECB:s beslut att ansluta sig till nätverket för övergången till ett grönt finanssystem, som nämns ovan, är ett första steg i detta avseende och visar tydligt på ECB:s åtagande att bidra till dialogen och ta fram strategier för centralbanker och tillsynsmyndigheter. Jag förstår och välkomnar att ECB tar på sig en aktiv roll i nätverket. Christine Lagarde har varit mycket öppen för klimatfrågan och kommer att inleda en diskussion om hur ECB kan bidra till bekämpningen av klimatförändringarna inom ramen för sitt mandat. Jag kommer mer än gärna att bidra till den diskussionen.

Hittills har ECB:s köp av tillgångar baserats på principen om marknadsneutralitet. Som Christine Lagarde nyligen skrev till Ernest Urtasun, ledamot av Europaparlamentet, ”har det operativa begreppet marknadsneutralitet ansetts vara det lämpligaste alternativet för att å ena sidan säkerställa att ECB:s penningpolitik är ändamålsenlig när det gäller att upprätthålla prisstabilitet, och å andra sidan respektera principen om en öppen marknadsekonomi”. Som Christine Lagarde nämner i den skrivelsen, kommer ECB att utnyttja översynen av den penningpolitiska ramen till att även överväga hur hållbarhetsaspekter kan integreras i ramen.

Jag vill påpeka att det nuvarande programmet för köp av tillgångar redan bidrar till gynnsamma finansieringsvillkor för företag och stater för att finansiera den ekologiska omställningen. Faktum är att ECB köper avsevärda mängder offentliga och privata gröna obligationer. Gröna obligationer blir viktigare på marknaden och därmed kommer vissa marknaders likviditet att förbättras, vilket automatiskt leder till att gröna obligationer också blir viktigare i programmet för köp av tillgångar.

Frågan om att ge företräde till gröna obligationer bör dock övervägas noggrant. Det kan nämligen leda till att centralbanker vars beslut styrs av ett mandat om prisstabilitet blir överbelastade.

12. Bör ECB enligt din personliga åsikt köpa fler EIB-obligationer för att hjälpa till att finansiera europeiska investeringar i linje med ECB:s primära och sekundära mål?

Obligationer som emitteras av EIB och andra överstatliga institutioner ingår redan i förvärvsprogrammet för den offentliga sektorn. Sådana obligationer kommer även att köpas inom ramen för återupptagandet av köpen av tillgångar. Enligt reglerna är ECB:s köp av dessa obligationer på sekundärmarknaden föremål för en högsta inköpsgräns, som för närvarande ligger på 50 %. För närvarande står sådana obligationer för 12 % av de sammanlagda köpen. Om EIB emitterar fler obligationer kan andelen EIB-obligationer i tillgångsköpen eventuellt ökas inom ramen för gällande regler.

13. Vad är din åsikt om genomförandet av det nya akuta likviditetsstödet (ELA)? Vad skulle kunna förbättras i beslutsprocessen om beviljande av ELA?

Det akuta likviditetsstödet (ELA) spelar en avgörande roll i krissituationer. Det ges undantagsvis till solventa banker som har kortsiktiga likviditetsproblem och inte kan förlita sig till de huvudsakliga refinansieringsverksamheterna, exempelvis för att de saknar godtagbara säkerheter.

Det har beslutats att ELA-aktiviteter ska bedrivas på nationell nivå (se artikel 14.4 i ECBS‑stadgan). Detta innebär att kostnaderna för och riskerna med ELA även bärs på nationell nivå. Det finns garantier för att undvika att ELA inkräktar på ECB:s mål beroende på hur stort det planerade stödet är, vilket till och med kan leda till ett verksamhetsförbud om verksamheterna anses inkräkta på Eurosystemets gemensamma monetära politik. I den överenskommelse om ELA som antogs i juli 2017 fastställs ansvarsfördelningen och ramen för informationsutbyte för att förhindra sådana störningar.

Generellt sett har ELA visat sig vara ändamålsenligt för att hantera situationer där finansinstitut i euroområdet drabbas av kortsiktig likviditetsbrist. Med tanke på de gränsöverskridande spridningseffekterna, och då särskilt likviditetsstress, kan man i framtiden diskutera om ELA bör tillhandahållas på europeisk nivå. Med tanke på att de europeiska bank- och kapitalmarknaderna kommer att bli alltmer integrerade i processen för att fullborda bankunionen och inrättandet av kapitalmarknadsunionen finns det ytterligare argument för börja tillhandahålla det viktiga akuta likviditetsstödet på överstatlig nivå. Detta kan också underlätta samarbetet med andra myndigheter i krissituationer, till exempel Gemensamma resolutionsnämnden (SRB). En del fruktar att detta kan leda till en avmattning i tillhandahållandet av likviditet under kriser. Sådana aspekter måste beaktas.

14. Vilken roll anser du att ECB bör spela när det gäller att hantera virtuella valutor? Vilka möjligheter och risker ser du med virtuella valutor? Hur anser du att ett lämpligt regelverk för virtuella valutor (och ”stablecoins” i synnerhet) bör vara utformat?

Under de senaste årtiondena har ett stort antal virtuella valutor utvecklats baserat på blockkedjor och teknik för distribuerade liggare. Hittills har dessa virtuella valutor inte kunna uppfylla samma funktioner som pengar gör, främst beroende på den kraftiga volatiliteten i värderingarna. De flesta virtuella valutor används därför inte som valuta och kan snarare betraktas som spekulativa tillgångar.

Den senaste tidens privata initiativ, särskilt Facebooks initiativ Libra och Libra Association, har förbättrats i två avseenden jämfört med tidigare virtuella valutor som Bitcoin: de backas upp av tillgångar, vilket stabiliserar värdet (därför kallas de ”stablecoins”), och de förlitar sig på leverantörernas enorma nätverk, såsom Facebook. Stablecoins kan ha fördelen att betalningar underlättas, särskilt på global nivå, genom att kostnaderna minskas och hastigheten höjs. De kan också spela en viktig roll i utvecklingsländerna, där många människor inte har tillgång till banker, utan i stället kan använda sina mobila enheter för betalning.

Det finns dock stora risker med stablecoins. Det är en ny teknik som till stor del är obeprövad. För att dra nytta av möjligheterna med stablecoins måste de inneboende riskerna med valutan lösas. Konsumenterna utsätts för flera olika risker i samband med valutans värde och likviditet, och även vad gäller integriteten, eftersom betalningstransaktionerna i princip kan vara kopplade till andra uppgifter i ett visst nätverk. En andra stor risk är olagliga betalningar, exempelvis finansiering av terrorism eller penningtvätt, vilka kan vara svåra att kontrollera i dessa miljöer. En tredje risk rör den finansiella stabiliteten. Beroende på hur valutan genomförs i praktiken kan det finnas risker för massuttag, vilket i sin tur ger upphov till nödförsäljningar och eventuella spridningseffekter till resten av det finansiella systemet. Avslutningsvis kan stablecoins påverka den penningpolitiska transmissionen, beroende på hur den exakta utformningen ser ut.

Det är därför viktigt att ta fram ett lämpligt regelverk. Viktiga områden i det här sammanhanget är styrning, finansiell integritet, säkerhet (bland annat skydd mot cyberrisker), dataskydd och konsumentskydd och den finansiella stabiliteten. Samtidigt får inte regleringen hämma innovationen. Regelverket bör därför utformas enligt principerna om likabehandling av alla verksamheter, teknikneutralitet och proportionalitet.

Arrangemang för stablecoins kan enkelt bli systemomfattande med tanke på att valutan kan bli mycket stor och spridas globalt. Detta innebär att översynen skulle omfattas av Eurosystemets befogenheter. ECB har också ansvar för att främja ett smidigt fungerande, säkert och ändamålsenligt betalningssystem. Stablecoin-arrangemang är gränsöverskridande och har därmed en global omfattning. Detta innebär att regleringen måste baseras på globalt samarbete. De pågående initiativen på G7-nivå är därför mycket viktiga.

Uppkomsten av virtuella valutor i allmänhet och stablecoins i synnerhet kan ses som ett tecken på att det nuvarande betalningssystemet är ineffektivt, vilket kräver åtgärder. ECB har arbetat för att förbättra betalningssystemen och bör fortsätta det arbetet i framtiden i sin egenskap av operatör av betalningssystemet, som tillsynsorgan och i sin roll som katalysator för förändringar.

15. Hur bedömer du samspelet mellan betalningssystemen och penningpolitiken? Vilken roll bör ECB i egenskap av utgivande centralbank ha när det gäller clearinginstitut som fungerar som centrala motparter (CCP)?

Betalningssystemen spelar en viktig roll i penningpolitiken. Om det exempelvis skulle bli vanligare att använda stablecoins som en värdereserv och stablecoins även skulle börja användas i utlåning, skulle den penningpolitiska transmissionen på nationell nivå kunna försvagas betydligt. Utsträckningen av detta skulle i just det här fallet främst bero på vilka valutor som ingår i reservkorgen. ECB har i alla händelser ett starkt intresse av att övervaka utvecklingen av privata betalningssystem för att behålla kontrollen över penningpolitiken.

Centrala motparter (CCP) är en annan viktig aktör i det finansiella systemet. Det senaste årtiondets tillväxt i central clearing har lett till att centrala motparter har blivit systemmässigt viktigare i många jurisdiktioner. Det reviderade regelverket (Emir 2) kommer att vara en central faktor för att minska risken och bidra till att förhindra att det finansiella systemet kollapsar. Emir 2 kommer i synnerhet att bidra till att stärka EU:s tillsyn över systemviktiga centrala motparter som finns utanför euroområdet och clearar betydande belopp av eurodenominerade instrument. Genom Emir 2 kommer även utgivande centralbankers deltagande att säkerställas (dvs. ECB i euroområdet), och centralbankerna kommer att kunna utöva tillsyn.

I SSM-förordningen anges uttryckligen att ECB inte har ansvaret för tillsynen över centrala motparter. Det finns dock nära kopplingar mellan central clearing, betalningssystemet och ECB:s mandat.

För det första är euro-repomarknadens funktion, som är central för den penningpolitiska transmissionen, i stor utsträckning beroende av centrala motparter. ECB har följaktligen ett starkt intresse av att undvika eller begränsa störningar på euro-repomarknaden som har samband med eller påverkar centrala motparter. För det andra spelar centrala motparter en viktig roll i betalningssystemet genom att kanalisera stora likviditetsbelopp, samtidigt som de fungerar som nav för finansmarknaden, genom vilka nödsituationer kan spridas snabbt. ECB kan därför uppmanas att tillhandahålla likviditetsstöd i nödlägen till banker som deltar i centrala motparter eller direkt till centrala motparter.

16. Vilken roll ser du för kontantbaserade transaktioner jämfört med digitala transaktioner i framtiden?

Användningen av kontanter kommer sannolikt att minska ytterligare, men jag tror inte att kontanter kommer att försvinna helt under de närmaste åren.

Tillgängliga uppgifter visar tydligt att kontantlösa transaktioner har ökat betydligt under de senaste åren. De viktigaste drivkrafterna bakom den utvecklingen är digitalisering och innovation. Samtidigt ser situationen väldigt olika ut i medlemsstaterna, och kontanter är fortfarande det betalningsinstrument som föredras för vissa typer av transaktioner. Anledningen till att kontanter fortfarande används beror på kontanternas unika egenskaper, t.ex. i fråga om skyddet av privatlivet. Kontantanvändning kräver inte heller it-infrastruktur. Kulturella faktorer kan också spela in i detta.

Även om snabba förändringar är att vänta i betalningsvanorna, inte minst eftersom digitala plånböcker blir allt vanligare, tror jag därför att kontanter sannolikt kommer att fortsätta att användas i vissa länder och inom vissa användargrupper.

17. Vad anser du om eurosedlar i höga valörer?

Eurosedlar i höga valörer spelar ingen större roll i vanliga människors dagliga liv. De kan däremot vara viktiga som värdereserv och betalningssätt vid köp av dyra artiklar. Samtidigt kan de underlätta olagliga verksamheter, tack vare möjligheten att överföra stora belopp till låga kostnader.

Därför upphörde alla centralbanker i Eurosystemet med att ge ut 500-eurosedlar i början av året. Det är viktigt att klargöra att 500-eurosedlar behåller sitt värde och fortfarande är lagliga. Cirkulationen av dessa sedlar kommer gradvis att minska, och de kommer slutligen att tas ur omlopp.

Generellt sett kommer konsekvenserna av detta att bli små för allmänheten. Lagliga verksamheter kommer att bedrivas med sedlar i lägre valörer, och olagliga verksamheter kan komma att utnyttja digitala medel. Kontrollen av digitala betalningssystem kan därför bli viktigare för att bekämpa olagliga betalningstransaktioner i framtiden när sedlar i stora valörer dras tillbaka.

18. Vad anser du om den heterogena bilden av de monetära förhållandena och tillgången till kredit på olika håll inom euroområdet och effekterna av detta på ECB:s gemensamma penningpolitik?

Före den globala finansiella krisen verkade de monetära förhållandena och tillgången till kredit i hög grad ha konvergerat, vilket underlättade den penningpolitiska transmissionen. Krisen orsakade dock stora skillnader i utlåningsvillkoren mellan medlemsstaterna, vilket försvagade den penningpolitiska transmissionen till företag och hushåll.

De monetära förhållandena och tillgången till kredit i euroområdet har förbättrats avsevärt under de senaste åren, vilket i stor utsträckning beror på ECB:s ackommoderande åtgärder. Tack vare de underlättande åtgärder som började genomföras 2014 kunde bankerna i euroområdet sänka sin utlåningsränta avsevärt. Dessutom minskade skillnaderna mellan länderna, vilket i hög grad förbättrade finansieringsvillkoren för företag och hushåll i hela euroområdet. Dessa gynnsamma finansieringsvillkor har bidragit till att bankerna har kunnat öka sin utlåning, vilket i sin tur har en positiv inverkan på privata investeringar och konsumtion. Dessa förhållanden har därför bidragit till stärkt ekonomisk tillväxt.

Tack vare ECB:s åtgärder har den gemensamma monetära politiken i euroområdet, som hämmades under krisen, nu återställts. De enhetligare monetära förhållandena gjorde att ECB kunde trygga sin penningpolitiska transmissionsmekanism.

19. Flera EU-medlemsstater håller på att förbereda sig inför anslutningen till euroområdet. Hur avser du att undvika ytterligare skillnader mellan euroområdets medlemsstater under det kommande årtiondet i ljuset av de ekonomiska villkoren i kandidatländerna? Vilket är det bästa ekonomiska scenariot för utvidgningen av euroområdet?

För att införa euron måste det råda lämplig konvergens. Därför offentliggör ECB och Europeiska kommissionen regelbundet rapporter om de framsteg som länder utanför euroområdet gör med avseende på konvergens. Detta inbegriper varje lands framsteg mot att uppnå Maastrichtkriterierna. Förutom detta undersöker man även om konvergensprocessen är hållbar, vilket även är beroende av institutionella faktorer.

Mot bakgrund av inrättandet av bankunionen måste länder som inför euron även delta i den gemensamma banktillsynen, dvs. den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM). Länder som vill ansluta sig till euroområdet förväntas därför inleda ett nära samarbete med ECB:s banktillsyn innan de inför euron. De måste dessutom uppfylla specifika reformkrav. Förfarandet för detta nära samarbete fastställs i SSM-förordningen och i ECB:s beslut i frågan. När det nära samarbetet har upprättats kommer viktiga banker i landet att övervakas av ECB via instruktioner till den nationella behöriga myndigheten. Syftet med dessa grundliga och noggranna förberedelser är att säkerställa en smidig övergång till växelkursmekanismen och i slutänden till euron.

Enligt fördragen förväntas alla EU-medlemsstater införa euron till slut, utom Förenade kungariket och Danmark som omfattas av en undantagsklausul.

20. Vilka är de största framtida riskerna och möjligheterna för euron?

Under de tjugotvå år som euron har funnits som gemensam valuta har den ställts inför allvarliga utmaningar. Ekonomiska och monetära unionen (EMU) har dock ridit ut dessa stormar mycket väl. Efter 20 år är medborgarnas förtroende för euron rekordhögt: den gemensamma valutan får stöd av 76 %. Stödet för den gemensamma valutan bland befolkningen och de flesta europeiska ledarna förblev högt även mitt under krisen.

Euron har medfört många fördelar för medlemsstaterna och deras befolkningar: en stor inhemsk marknad som underbyggs av monetär stabilitet, lägre finansieringskostnader och lägre transaktionskostnader, utan växelkursrisker i gränsöverskridande handel och investeringar. Krisen visade naturligtvis att det fanns allvarliga brister i euroområdets arkitektur på det finansiella, skattemässiga och ekonomiska planet. Finansiell fragmentering, en otillräcklig kontracyklisk finanspolitik och en låg takt i strukturreformerna var stora utmaningar för euroområdet. Men det har gjorts stora framsteg, inte minst tack vare inrättandet av bankunionen, bland annat gemensam tillsyn och en gemensam resolutionsmekanism samt ESM.

Det krävs dock ytterligare åtgärder för att stabilisera euroområdet på ett hållbart sätt och dra full nytta av den inre marknaden. Som vi framhöll i den så kallade 7 plus 7-rapporten kräver detta en välavvägd strategi som kombinerar riskdelning och marknadsdisciplin. Konkret omfattar detta fullbordandet av bankunionen, inklusive en gemensam insättningsgaranti och lämplig reglering av exponeringar i statspapper, en fördjupad kapitalmarknadsunion och ändringar av budgetramverket. Dessa reformer måste kompletteras med en sund och hållbar ekonomisk politik som främjar innovation, integration och ekonomisk tillväxt, samtidigt som klimatpolitiken prioriteras.

De geopolitiska utmaningar som uppstår till följd av förändringar i den globala maktbalansen innebär att Europa och euroområdet måste bygga upp en stark hemmabas för att mer kraftfullt förespråka upprätthållandet av den multilaterala ordningen.

Euroområdet står även inför ett antal strukturförändringar i samband med uppkomsten av kryptovalutor, digitaliseringen, it-säkerheten och kampen mot penningtvätt.

ECB kan inom ramen för sitt mandat bidra till att lösa dessa utmaningar genom att välkomna förändringar och tillhandahålla sunda analyser och råd.

21. Vad uppfattar du vara de största riskerna och utmaningarna som ECB står inför?

På kort sikt har euroområdet gynnats av en lång period av tillväxt, men ekonomin har börjat tappa fart. Ökande osäkerhet i världsekonomin förefaller vara den kritiska faktorn bakom denna utveckling. Om några av nedåtriskerna skulle förverkligas, exempelvis om handelskonflikten trappas upp igen, kan det bli svårare att undvika en recession. Den höga graden av ackommoderande penningpolitik innebär dock att ett sådant scenario är mindre sannolikt.

På längre sikt kommer ECB att behöva anpassa sig till strukturförändringarna, precis som alla andra aktörer i ekonomin. Detta rör först och främst digitaliseringen och klimatförändringarna, men även den strukturella tillbakagången i räntorna – ett globalt fenomen – och dessutom åldrande samhällen och förändrade produktionsstrukturer.

Kombinationen av ökade risker för de ekonomiska utsikterna och strukturellt lägre räntor försvårar genomförandet av penningpolitiken. Med tanke på att de viktigaste styrräntorna redan är låga har ECB ett begränsat manöverutrymme i sina konventionella penningpolitiska instrument.

ECB:s penningpolitiska åtgärder måste därför vägledas av en noggrann bedömning av fördelar och kostnader, med hänsyn till åtgärdernas effekt på de ekonomiska utsikterna och inflationen samt hur åtgärderna påverkar den finansiella stabiliteten. När det gäller de långsiktiga utmaningarna måste ECB överväga hur den kan bidra till att hantera strukturförändringarna inom ramen för sitt mandat. Den kommande översynen av ECB:s penningpolitiska strategi och operativa ramverk är ett utmärkt tillfälle att fundera på dessa frågor.

De komplexa förhållandena innebär avslutningsvis att kommunikationen med allmänheten kommer att bli viktigare i framtiden. I vissa länder ser man mycket kritiskt på låga räntor, vilket ECB får skulden för. Risken är att detta undergräver förtroendet för den gemensamma valutan på längre sikt. Tidigare har kommunikationen främst riktats mot finansmarknaderna. I framtiden bör kommunikationen med den bredare allmänheten spela en viktigare roll. Penningpolitiken har stor inverkan på människor, och därför är det viktigt att förbättra deras förståelse av den roll som centralbankens penningpolitik spelar och penningpolitikens begränsningar. En aspekt av detta är behovet av en bättre ekonomipolitisk mix för att främja den ekonomiska utvecklingen i euroområdet.

 

22. Vilka är de brexitrelaterade riskerna för den finansiella stabiliteten? Hur ser du på ECB:s roll när det gäller att hantera dessa risker?

De långdragna och resultatlösa brexitförhandlingarna har skapat stor osäkerhet i EU:s ekonomi. Detta har sannolikt hämmat investeringarna och den ekonomiska tillväxten i Förenade kungariket, med vissa spridningseffekter till euroområdet. Trots att Förenade kungarikets EU-medlemskap har förlängts fram till den 31 januari 2020 kvarstår den politiska osäkerheten och ett avtalslöst utträde kan fortfarande inte uteslutas. Ett sådant scenario kan ge upphov till en betydande volatilitet på marknaden och systemomfattande återverkningar kan inte helt uteslutas.

Centralbankerna och finansinstituten förefaller vara väl förberedda på detta scenario, vilket innebär att risken för systemomfattande händelser anses vara låg. EU och de nationella regeringarna har vidtagit säkerhetsåtgärder för att hantera eventuella störningar, särskilt för gränsöverskridande finansiella tjänster. Kritiska frågor är kontinuiteten för avtal och clearingverksamhet via centrala motparter.

ECB har deltagit i den här processen och bör följa utvecklingen nära även i fortsättningen för att bedöma riskerna för euroområdets ekonomi och det finansiella systemet. Banker och andra privata aktörer har uppmanats att genomföra beredskapsplaner och förbereda sig för ett utträde utan avtal. Skyddsåtgärderna bör finnas kvar till dess att det råder fullständig visshet om brexit. I alla händelser upprätthåller ECB gynnsamma likviditetsförhållanden och en hög grad av ackommoderande penningpolitik, och har möjlighet att vidta lämpliga åtgärder för att skydda den finansiella stabiliteten om finansierings- och likviditetsförhållandena skulle försämras.

23. Anser du att den befintliga ramen för ekonomisk styrning uppmuntrar en procyklisk finanspolitik? Erbjuder den de rätta incitamenten för offentliga investeringar? Vilka typer av reformer av denna ram anser du är nödvändiga? Vad anser du om ytterligare harmonisering på bolagsskatteområdet i EU?

En ändamålsenlig kontracyklisk finanspolitik är central för makroekonomisk stabilitet. I en valutaunion är finanspolitik det huvudsakliga instrumentet för att hantera asymmetriska chocker, eftersom den gemensamma penningpolitiken riktas mot euroområdet i helhet och växelkursen inte längre kan användas för detta ändamål. Det innebär att de finanspolitiska reglerna måste vara tillräckligt flexibla för att ge utrymme för en kontracyklisk politik, samtidigt som överdrivna och ohållbara statsskulder förhindras och ”no bail-out”-regeln (artikel 125 i EUF-fördraget) förblir trovärdig.

Det nuvarande läget ser i stort sett gynnsamt ut. Många länder i euroområdet har uppnått sina medelfristiga budgetmål enligt stabilitets- och tillväxtpakten och det pågår inga förfaranden vid alltför stora underskott. Vissa länder har dock inte gjort tillräckliga framsteg med att minska statsskulden, eftersom efterlevnaden och genomdrivandet av de finanspolitiska reglerna inte har varit optimalt. Räntorna på statsobligationer har minskat betydligt jämfört med tidigare, och en sådan utveckling kan snabbt återkomma i händelse av politiska eller ekonomiska chocker.

På det hela taget har EU:s finanspolitiska ramverk, inklusive stabilitets- och tillväxtpaktens regler, inte fullständigt uppfyllt förväntningarna. Ramverket är för komplext, och dessutom har det visat sig vara svårt att göra tillförlitliga uppskattningar av strukturella underskott i realtid. De finanspolitiska reglerna kan vara för stränga i dåliga tider, och för slappa i goda tider. Det står också klart att ”no bail-out”-regeln inte är trovärdig, eftersom kostnaderna för stater som inte kan återbetala sina skulder skulle vara betydliga. EMU saknar dessutom riskdelnings- och stabiliseringsverktyg. Alla dessa frågor är kopplade till varandra: om jag får hänvisa till ”7 plus 7-rapporten”, är marknadsdisciplinen inte trovärdig eftersom det saknas tillräcklig riskdelning för att begränsa spridningseffekter och sänka kostnaderna för skuldsanering.

Enligt min åsikt krävs det reformer av EU:s finanspolitiska ramverk på tre nivåer: För det första av själva reglerna, där det viktigaste alternativ som föreslagits är en övergång till ett långsiktigt skuldmål kombinerat med en utgiftsregel. För det andra anser jag att det är avgörande att regeringarna ökar andelen produktionsfrämjande investeringar av de totala utgifterna. För det tredje bör reformerna kompletteras med en finanspolitisk kapacitet för euroområdet som möjliggör riskdelning. En sådan kapacitet skulle kunna utformas som ett arbetslöshetsåterförsäkringssystem som går att kombinera med incitament, men det finns även andra alternativ. Den kritiska faktorn är att euroområdets instrument bidrar till att internalisera spridningseffekterna mellan medlemsstaterna, som medlemsstaterna själva inte tar hänsyn till.

Avslutningsvis kan initiativ för att införa en lägsta bolagsskatt vara användbara för att undvika alltför aggressiva skattemetoder och urholkning av skattebasen. Skattekonkurrens kan dock fortfarande spela en positiv roll och bör inte avskaffas helt.

24. Anser du att euroområdet behöver en europeisk säker tillgång som inte bara ska bidra till att stabilisera finansmarknaderna och göra det möjligt för bankerna att minska sin exponering för nationell skuldsättning, men också vara ett sätt att underlätta en korrekt penningpolitisk transmission. Hur skulle det kunna göras i så fall?

”Säkra tillgångar” har en rad fördelar: de ger en referensränta för hela avkastningskurvan, fungerar som värdereserv och är en billig finansieringskälla för emittenten. En annan viktig fördel är att säkra tillgångar, om de är väl utformade, ger säkerhet i kristider.

Genomförandet av icke-standardmässiga penningpolitiska åtgärder skulle vinna på att ha en säker tillgång för euroområdet att falla tillbaka på. En säker tillgång skulle även kunna bidra till att göra transmissionen av ECB:s penningpolitik mer enhetlig mellan medlemsstaterna genom att undvika fragmentering. En säker tillgång som inte är känslig för utvecklingen när det gäller statspappersrisker i medlemsstaterna skulle avslutningsvis även kunna bidra till att begränsa de negativa kopplingarna mellan banker och deras hemländers statspapper – och även flykt till säkrare placeringar – ett fenomen som observerades under den senaste krisen, samt underlätta finansiell integration. Detta kan i sin tur bana vägen för fullbordandet av bankunionen, eftersom farhågorna om en reglering av exponeringar i statspapper skulle mildras om det fanns en säker tillgång för euroområdet.

Den senaste finansiella krisen har lett till en kraftig omvärdering av riskerna, vilket i praktiken har lett till en minskning i tillhandahållandet av säkra tillgångar. Samtidigt ökar efterfrågan på säkra tillgångar, vilket beror på en rad olika faktorer (t.ex. nya regler, såsom likviditetskrav för banker eller den demografiska utvecklingen i avancerade ekonomier), Av dessa skäl anses säkra tillgångar vara en bristvara under de rådande förhållandena, vilket i sin tur kan ha en negativ inverkan på finansmarknaderna och banksektorn, genomförandet av penningpolitiken och den ekonomiska tillväxten.

En gemensam säker tillgång skulle minska bristen på säkra tillgångar i euroområdet. Den skulle dessutom gynna EMU-systemet och stärka eurons internationella roll. Säkra tillgångar för euroområdet bör dock utformas med stor försiktighet för att undvika ömsesidiga risker, vilket inte skulle vara lämpligt med tanke på EMU:s nuvarande struktur som en union av suveräna stater. De förslag på säkra tillgångar som har diskuterats mest är SBBS-värdepapper och e-obligationer. Det första förslaget bygger på trancher, medan det andra bygger på prioriteringsordningar. Båda förslagen har sina brister, men de visar att det är möjligt att skapa intelligenta och genomförbara lösningar som inte leder till ömsesidig skuldsättning. Mer behöver göras på det här området.

ECB kan stå till tjänst med analyser och råd om en säker tillgång, men det är inte ECB:s uppgift att utforma och införa en sådan tillgång.

25. Vad anser du om de pågående diskussionerna om de ihållande höga offentliga och privata skuldnivåerna i euroområdet? Vad anser du om den möjlighet som kommissionen har föreslagit att inrätta en statskassefunktion för euroområdet med tillgång till finansmarknaderna för sina medlemmars räkning för att finansiera en del av deras normala återfinansieringsbehov?

Höga privata skulder och statsskulder är en av euroområdets största svagheter. Dagens situation har förbättrats något jämfört med åren efter krisen. Den privata sektorns skuldkvot i förhållande till BNP har minskat något efter en topp på 147 procent 2015, och ligger i dag på omkring 137 procent, medan den totala offentliga skuldkvoten hade minskat till cirka 87 procent av BNP 2018, ned från 94,4 procent 2014. Dessa siffror är dock fortfarande höga.

Det finns alltså ingen anledning av vila på lagrarna. Höga offentliga och privata skuldnivåer före den finansiella krisen visade sig vara en allvarlig svaghet i många medlemsstater. Denna generellt förbättrade bild döljer dock starka underliggande olikheter. De privata skuldnivåerna är fortfarande högre än vad som anses hållbart enligt förfarandet för makroekonomiska obalanser, och ett antal länder har fortfarande högre offentliga skuldnivåer än vad som tillåtet enligt stabilitets- och tillväxtpakten. Flera medlemsstater har faktiskt offentliga skuldnivåer på över 100 procent av BNP. Flera medlemsstater har inte i tillräcklig grad utnyttjat de senaste årens låga räntor och stabila tillväxt för att minska sina offentliga skuldnivåer. Detta kan utgöra ett hot mot euroområdets stabilitet om situationen förvärras under nedgången.

Det är ett oundvikligt faktum att både den offentliga och privata skuldnivån måste minskas. På nationell nivå kräver detta sunda finanspolitiska åtgärder och makrotillsyn. Under konsolideringsfaser är det också viktigt vilka utgiftstyper som skärs ned. En mer tillväxtfrämjande sammanfattning av de offentliga finanserna innebär att resurserna måste styras om mot offentlig investering. På den privata sidan kan det vara användbart att införa mer gynnsamma ramvillkor för att minska den privata skuldsättningen.

Det viktigaste är att det krävs ökad ekonomisk tillväxt för att höja denominatorn för skuldkvoten. En avgörande faktor i det här sammanhanget är att genomföra produktivitetsfrämjande strukturreformer som säkerställer långsiktigt välstånd. Främjandet av den inre marknaden är ett effektivt sätt att öka produktionen.

Åtgärder på nationell nivå kan stödjas på EU-nivå genom starkare incitament för politiskt ansvariga att föra en sund finanspolitik och en sund ekonomisk politik. Att inrätta en statskassefunktion för euroområdet skulle dock vara ett mycket långtgående steg. Det skulle innebära att ytterligare suveräna befogenheter flyttades från nationell till europeisk nivå för att säkerställa ansvarsskyldighet och kontroll.

26. Vad anser du om kritiken att ECB:s ramverk för säkerheter inte är tillräckligt graderat och alltför beroende av externa kreditvärderingsinstitut?

Krav på säkerheter är en viktig aspekt i alla kredittransaktioner som genomförs av ECB. Faktum är att det är ett obligatoriskt krav enligt artikel 18.1 i ECBS-stadgan och ECB:s stadgar. Dessutom är det förnuftigt av ECB att kräva säkerheter för att skydda sig mot finansiella risker i samband med dessa transaktioner. Det nuvarande ramverket för säkerheter ger ECB möjlighet att godta ett stort antal olika tillgångar och tillämpa värderingsavdrag enligt en riskbedömning. Därför förlitar sig ECB inte bara till externa kreditvärderingsinstitut, utan använder sig även av nationella centralbankers interna kreditbedömningssystem och motparternas interna värderingsbaserade system. Dessa system förefaller avspegla de underliggande riskerna relativt väl.

Samtidigt bör ECB fortsätta att stödja initiativ för att ytterligare öka transparensen i fråga om externa kreditbedömningar, eller i fråga om interna kreditbedömningar, eftersom de kan skydda ECB:s balansräkning ännu bättre.

27. Hur bedömer du den senaste utvecklingen av växelkursen EUR/USD? I vilken utsträckning bör handelsaspekter spela en roll för penningpolitiken?

Räntekursernas utveckling måste övervakas eftersom denna kan påverka inflationen. ECB inriktar sig inte på växelkursen. Detta är i linje med den internationella samsynen och bidrar till att undvika skadliga effekter av valutakrig. Med andra ord bör handelsaspekter inte spela in i ECB:s penningpolitiska beslut, förutom som ett analytiskt bidrag till förståelsen av de ekonomiska utsikterna. Enligt de ekonomiska grundvalarna bör växelkursen enbart styras av marknadskrafterna för att skapa rättvis konkurrens och främja internationell handel.

28. Hur bedömer du vad G20 åstadkommit? Vad anser du om den nuvarande samordningsnivån mellan de viktigaste centralbankerna?

Länderna i den globala ekonomin har många och nära kopplingar till varandra, vilket innebär att internationellt samarbete är avgörande för att öka det allmänna välståndet. Handelskonflikten har visat hur skadligt det kan vara om multilaterala avtal ersätts av attityden ”mitt land först”. Den nuvarande avmattningen i euroområdet är främst kopplad till externa faktorer, vilket visar hur viktigt det är för euroområdet med stabilitet i den globala ekonomin och det globala finanssystemet. Stabilitet kräver i sin tur starkt internationellt samarbete och starka internationella organisationer för att övervaka och minska obalanser, förbättra krishanteringsverktygen och analysera långsiktiga tendenser som påverkar de globala ekonomiska utsikterna.

G20 och rådet för finansiell stabilitet har varit en hörnsten i samordningen av de ekonomiska åtgärderna mot den globala finansiella krisen och i fastställandet av reformagendans prioriteringar. Nu får G20 nya uppgifter, bland annat hur man bör hantera globala utmaningar till följd av osäkerheter på handelsområdet och det geopolitiska området, digitalisering och innovation i betalningssystem.

G20 är också ett viktigt format för centralbankernas samverkan, utöver G7 och Banken för internationell betalningsutjämning (BIS). De fungerar som en kanal för erfarenhetsutbyte, vilket ibland kan mynna ut i gemensamma strategier.

29. Borde ECB vidta konkreta åtgärder för att stärka euron som internationell valuta? Om ja, vilka?

Åtgärder för att stärka eurons roll skulle sannolikt få viktiga följder för penningpolitiken, exempelvis starkare transmission av penningpolitiska beslut, begränsade effekter av växelkursförändringar på inflationen och effekter på växelkursen och statsobligationernas avkastning. Generellt sett visar de uppgifter som ECB har tagit fram att en starkare roll för den gemensamma valutan skulle ge positiva nettoeffekter för euroområdets ekonomi.

Eurons internationella roll skulle vinna på en mer integrerad ekonomisk och monetär union, med starkare kapitalmarknader. Andra aspekter som skulle stödja eurons internationella roll är att internationella investerare ser att euron har en starkare resiliens, i kombination med en fullständigt utvecklad bankunion och sunda finansiella ställningar på nationell nivå. Detta kan understödjas ytterligare genom införandet av en säker tillgång.

30. Vilka anser du är de största utmaningarna och möjligheterna för centralbankens kommunikation under den kommande perioden?

Genom kommunikation är det möjligt att styra förväntningarna och främja förtroendet, vilket gör ECB:s penningpolitik effektivare. Behovet av sund kommunikation från centralbankernas sida ökade avsevärt under krisen, eftersom de då blev tvungna att använda komplexa och atypiska instrument. Tack vare framtidsindikationerna har kommunikation i själva verket blivit ett eget penningpolitiskt instrument.

Centralbankernas mer framträdande roll och de nya komplexa instrumenten gjorde att det blev nödvändigt att öka kommunikationen, inte bara med finansmarknaderna, utan även med allmänheten. Detta kräver, både nu och i framtiden, att centralbankerna har en stark ansvarsskyldighet gentemot sina parlament. För att tillgodose behovet av ökad transparens har ECB börjat offentliggöra protokollen från sina penningpolitiska sammanträden, och lämnar ut mer information om sitt tillgångsinnehav.

ECB:s nya strategi för att nå ut till fler aktörer innebär att institutionen måste försöka förklara sina åtgärder på ett enklare sätt. Detta innebär att ECB också måste förklara hur dessa åtgärder påverkar och gör en positiv skillnad i människors vardag. En aspekt av det är också att inleda diskussioner om hur ECB inom ramen för sitt mandat kan bidra till att hantera framväxande utmaningar.

31. Vilken bedömning gör du av penningpolitikens spridningseffekter, särskilt från Förenta staterna, för konsekvenserna för penningpolitiken i euroområdet?

Alla avancerade ekonomier har nära band till varandra via handelsförbindelser och globala finansmarknader, där det handlas med alla länders tillgångar Detta innebär att Förenta staternas penningpolitik, genom att den påverkar de amerikanska finansmarknaderna och växelkursen, även påverkar euroområdet. Dessa effekter är särskilt synliga på finansmarknaderna, men förekommer även på alla andra marknader.

ECB bör överväga spridningseffekterna i sina bedömningar av euroområdets tillväxt- och inflationsutsikter och väga in dem i utformningen av penningpolitiken. Det dock viktigt att klargöra att växelkursen inte är målet för penningpolitiken och att ECB inriktar sig på att upprätthålla prisstabiliteten i euroområdets länder.

32. Det tyska rådet av ekonomiska experter har med anledning av fallet med Grekland hävdat att utträde ur euroområdet måste vara ett alternativ, så att länder som brottas med problem inte kan utpressa alla andra euroområdesmedlemmar. Hur ser du på detta? Hur skulle du definiera europeisk solidaritet i det sammanhanget? Hur bedömer du de sannolika effekterna av osäkerhet på finansmarknaderna?

Euron har utformats som en oåterkallelig valuta. Det faktum att euron är oåterkallelig och att euroområdet har en gemensam penningpolitik, särskiljer euron från andra växelkursarrangemang såsom sedelfonder eller informella valutaunioner. Så länge euron är trovärdig skyddar den euroområdet mot spekulativa attacker. Om en medlemsstat träder ur euroområdet skulle detta allvarligt kunna skada eurons trovärdighet och ge upphov till spekulationer mot andra medlemsstater. En medlemsstats utträde bör därför inte ses som ett realistiskt alternativ.

C. Finansiell stabilitet och tillsyn

33. Hur ser du på behovet av att säkerställa en strikt åtskillnad mellan penningpolitik och banktillsyn, och vilka reformer anser du skulle förbättra och främja en sådan åtskillnad?

Beslutet att tilldela ECB tillsynsuppgifter i och med inrättandet av den gemensamma tillsynsmekanismen motiverades i stor utsträckning av behovet av att införa tillsyn på EU-nivå inom gränserna för det gällande fördraget. Tack vare ECB:s och ECBS:s befintliga organisationer och kapacitet kunde den gemensamma tillsynsmekanismen snabbt inleda sin verksamhet.

A priori står det inte klart om ett separat system är att föredra framför en kombination inom en institution. Å ena sidan kan kombinationen mellan penningpolitik och banktillsyn ge informationsfördelar. Det akuta likviditetsstödet och penningpolitiken kan förbättras om de grundas på tillsynsinformation. Detta kan i sin tur främja finansiell stabilitet och förbättra penningpolitiken. Å andra sidan kan penningpolitikens och banktillsynens mål komma i konflikt med varandra, så att det ena eller det andra målet skulle äventyras om de kombineras inom en enda institution. Om tillsynen brister kan detta dessutom orsaka förtroenderisker, vilket påverkar penningpolitikens trovärdighet.

Utformningen av den gemensamma tillsynsmekanismen är en medelväg, eftersom penningpolitiken och banktillsynen kombineras inom en institution, samtidigt som principen om åtskillnad upprätthålls. Principen om åtskillnad säkerställer en organisatorisk åtskillnad av personalen, sekretessregler för informationsdelning samt olika beslutsprocesser mellan ECB:s banktillsyn och den penningpolitiska grenen. Jag anser att dessa garantier är mycket viktiga och lämpliga. Samtidigt är det viktigt att regelbundet överväga om det nuvarande systemet kan förbättras. En aspekt som bör uppmärksammas särskilt är hur principen om åtskillnad fungerar i det sammanhanget. Hittills har jag inte sett några tecken på att det nuvarande systemet behöver ändras.

34. Vad anser du om den nuvarande institutionella strukturen för ESRB inom ramen för ECB med hänsyn till dess konkreta resultat på området för makrotillsyn?

Införandet av makroreglering och makrotillsyn var ett av de viktigaste stegen i reformen av finanssystemet efter den globala finansiella krisen. Europeiska systemrisknämnden (ESRB) spelar en central roll i det europeiska tillsynssystemet och har etablerat sig som en användbar institution för att övervaka de risker för den finansiella stabiliteten som uppstår i samband med den makroekonomiska utvecklingen och i finanssystemet.

Den befintliga institutionella strukturen, där styrelsen är det huvudsakliga beslutsfattande organet och kompletteras av styrkommittén, sekretariatet, den rådgivande tekniska kommittén och den rådgivande vetenskapliga kommittén, har generellt visat sig vara effektiv. Kombinationen av akademisk sakkunskap, användningen av ECB:s forskning och analyser och deltagandet av en lång rad finanspolitiska beslutsfattare har dessutom visat sig vara mycket användbar för ESRB:s verksamhet. ESRB skulle emellertid behöva större resurser och en mer direkt tillgång till uppgifter för att kunna fullgöra sina uppgifter med större grad av oberoende. Ett nära samarbete med ECB är naturligtvis önskvärt, men ett ökat oberoende skulle säkerställa att hot mot den finansiella stabiliteten beaktas tillräckligt även om de härrör från penningpolitiken i sig.

När det gäller de konkreta resultaten har ESRB:s sektorsöverskridande strategi, som omfattar banker, försäkringsbolag, finansmarknader och marknadsinfrastrukturer, varit mycket effektiv. Deras analyser och publikationer utgör ett viktigt underlag för utformningen av makrotillsynspolitiken i EU. ESRB identifierar framväxande och befintliga systemrisker, och dessa uppgifter har legat till grund för många rekommendationer, varningar och yttranden för att uppmana de nationella myndigheterna att vidta åtgärder.

35. Hur kan vi åtgärda de problem som krisen lämnade efter sig i form av det stora antalet nödlidande lån liksom riskerna i flödet av nödlidande lån? Hur bedömer du problemet med nödlidande lån i små och medelstora kreditinstituts balansräkningar? Hur ser du på ECB:s/den gemensamma tillsynsmekanismens roll i insatserna för att ta itu med detta problem?

ECB har spelat en viktig roll i insatserna för att minska antalet nödlidande lån och minskningen av antalet nödlidande mål gjordes redan i ett tidigt skede till en prioritering för den gemensamma tillsynsmekanismen. Ett första viktigt steg var att harmonisera definitionerna av nödlidande lån i euroområdet. Genom sin mikrotillsyn har ECB stakat ut tydliga förväntningar på hur bankerna bör hantera problemet och har med framgång fått bankerna att genomföra strategier för minskning av nödlidande lån. När den gemensamma tillsynsmekanismen inrättades uppgick bankernas nödlidande mål till nästan en biljon euro. Tack vare gynnsamma ekonomiska förhållanden och beslutsamma tillsynsåtgärder har volymen av nödlidande lån minskat till 560 miljarder euro.

Antalet nödlidande lån skiljer sig dock fortfarande kraftigt åt mellan medlemsstaterna. I de flesta av de tidigare krisländerna ligger andelen nödlidande lån fortfarande på nivåerna före krisen. Ytterligare minskningar av antalet nödlidande lån är alltså fortfarande en viktig uppgift. Dessutom är det viktigt att förhindra att antalet nödlidande lån ökar igen i framtiden. De nya reglerna om snabbare avsättningar för nya nödlidande mål pekar i rätt riktning.

Problemet med nödlidande lån som innehas av mindre viktiga institutioner har inte uppmärksammats så mycket hittills. Sådana institut övervakas inte direkt av ECB och omfattas därför inte av ECB:s vägledning om nödlidande lån. Med tanke på att den övergripande bedömningen före införandet av den gemensamma tillsynsmekanismen endast inriktades på viktiga institut, råder det också mindre transparens kring problemets omfattning. Därför kan det vara värt att överväga en övergripande bedömning av mindre viktiga institut, särskilt när det gäller bedömningen av huruvida mindre viktiga banker uppfyller förhandsvillkoren för att delta i bankunionen.

Mindre banker omfattas i alla händelser även av säkerhetsmekanismen inom första pelaren enligt den reviderade kapitalkravsförordningen, vilket syftar till att säkerställa lämpliga avsättningsnivåer för nya nödlidande mål. Detta svarar mot behovet av lika villkor för alla banker i bankunionen, även mindre viktiga institut, samtidigt som proportionalitetsprincipen respekteras.

36. Hur bedömer du de stora nivå 2- och nivå 3-tillgångarna i många bankers balansräkningar? Beaktas dessa tillgångar på vederbörligt sätt inom den nuvarande tillsynsramen?

Volymen nivå 2- och nivå 3-tillgångar i bankernas balansräkningar är betydlig. Enligt ECB:s tillsynsstatistik uppgick nivå 3-tillgångarna till 194 miljarder euro och nivå 2-tillgångarna till 3 174 miljarder euro under andra kvartalet 2019 hos banker som omfattas av den gemensamma tillsynsmekanismen. Med tanke på dessa stora volymer bör värderingsriskerna i samband med nivå 2- och nivå 3-tillgångar vara föremål för noggrann tillsyn. Den gemensamma stabilitetsmekanismen förefaller dela denna åsikt, eftersom handelsrisker och värderingar av tillgångar är en tillsynsprioritering även för 2020.

Redovisning av tillgångar som inte har tillförlitliga marknadspriser har länge varit ett problem. Det handlas inte så ofta med nivå 2-tillgångar (eller skulder), men det är ändå möjligt att fastställa verkliga värden baserat på observerbara uppgifter. Detta har visat sig vara mycket svårt i fråga om nivå 3-tillgångar, som är ”modellvärderade” baserat på icke-observerbara uppgifter och antaganden. Det innebär i sin tur att det råder en hög grad av osäkerhet i värderingarna av dessa tillgångar, men det betyder inte nödvändigtvis att de per definition är farliga eller utgör ett hot mot den finansiella stabiliteten. Med tanke på att det är svårt att värdera nivå 2- och nivå 3-tillgångar krävs dock fortsatt övervakning.

37. Vad anser du om regleringen av enheterna inom skuggbanksystemet? Finns det reglerings- och tillsynsproblem som du anser bör lösas på kort sikt?

Finansiella institut som inte är banker (skuggbanker), särskilt kapitalförvaltare, har blivit viktigare efter den finansiella krisen. I princip är det önskvärt med ökad diversifiering av finanssystemet, eftersom finanssystem som domineras av banker inte var särskilt motståndskraftiga under krisen. Tillväxten av skuggbanker avspeglar således delvis den önskvärda övergången till mer marknadsbaserad finansiering, vilket kan bidar till att öka realekonomins övergripande resiliens.

Frågan om regelarbitrage har dock framkallat viss oro, eftersom riskfyllda verksamheter kan ha flyttats från den strängare reglerade banksektorn till skuggbanker. Det är naturligtvis inte så att andra delar av finanssystemen är oreglerade, men systemrisker från dessa sektorer är en fråga som har börjat uppmärksammas först nyligen. Rådet för finansiell stabilitet, ESRB och Esma har bidragit stort till att identifiera och hantera systemrisker hos skuggbanker, särskilt med avseende på likviditetsrisker och risker i samband med skuldsatta institut. Mer behöver göras för att förbättra förståelsen av spridningseffekter från skuggbanker till andra delar av finanssektorn, även till den traditionella banksektorn.

Dessa insikter kan vara användbara för att upptäcka och täppa till luckor i mikro- och makrotillsynen av skuggbanksektorn.

38. Vad anser du om de möjliga stegen mot att fullborda bankunionen med ett europeiskt insättningsgarantisystem och en finanspolitisk säkerhetsmekanism, inbegripet det nödvändiga genomförandet av den befintliga bankunionslagstiftningen?

Ett europeiskt insättningsgarantisystem är en integrerad och oumbärlig del av bankunionen. Det övergripande målet med bankunionen är att minska den nära kopplingen mellan banker och deras hemländers statspapper. Gemensam tillsyn och resolution är önskvärda steg i den riktningen. Stora luckor kvarstår dock. Mot bakgrund av detta välkomnar jag varmt de förnyade ansträngningarna för att enas om en färdplan för ett europeiskt insättningsgarantisystem.

De nationella insättningsgarantisystemen skapar en nära koppling mellan banker och deras respektive stater, eftersom insättningsgarantisystemets trovärdighet i sista hand hänger på en implicit finanspolitisk säkerhetsmekanism. Insättningsgarantisystemets trovärdighet hänger således på staten, precis som staten kan påverkas negativt av nödlägen i banksektorn. De nationella insättningsgarantisystemen hindrar banksektorns integration, eftersom de skapar incitament för öronmärkning i kristider. I en splittrad banksektor är det svårare för bankerna att utnyttja fördelarna med den stora europeiska marknaden, ett problem som har aktualiserats i och med uppkomsten av digitala affärsmodeller.

Ett europeiskt insättningsgarantisystem bör utformas som ett återförsäkringssystem med permanenta nationella delar, som måste uttömmas innan länderna får tillgång till europeiska medel. Försäkringspremierna bör vara beroende av bank- och landsspecifika riskfaktorer. Om vi ser till framtiden bör färdplanen även leda till en gemensam finanspolitisk säkerhetsmekanism för det europeiska insättningsgarantisystemet, vilket skulle vara det sista steg som krävs för att bryta kopplingen mellan banker och deras hemländers statspapper.

Ett europeiskt insättningsgarantisystem bör dessutom kompletteras med ytterligare reglerande åtgärder. Det handlar först och främst om lämplig reglering av exponeringar i statspapper för att undvika att riskerna med stater som inte kan återbetala sina skulder överförs till europeisk nivå via en gemensam insättningsgaranti. En sådan lösning kan ha formen av riskbaserade avgifter för koncentration av statsskulder, som endast tillämpas över en viss gräns för exponeringar i statspapper gentemot en viss stat.

Bankunionens fullbordande kräver dessutom ytterligare riskreducering, exempelvis en ytterligare minskning av antalet nödlidande lån och uppbyggnad av nedskrivningsbart kapital (total förlustabsorberingskapacitet och minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder). En europeisk säker tillgång (diskuteras ovan) kan bidra till att underlätta övergången till det nya systemet genom att erbjuda en säker och väl diversifierad tillgång för bankerna, och kan dessutom mildra farhågorna om den ändrade lagstiftningens effekter på statsskuldmarknadernas stabilitet.

Det nya resolutionssystemet har visserligen klarat de första testen, men luckor kvarstår även i resolutionsramen. I det nuvarande systemet hanteras endast de stora resolutionsärendena på europeisk nivå, medan de mindre systemviktiga ärendena är medlemsstaternas ansvar. De nationella insolvensförfarandena är dock inte harmoniserade, vilket innebär att det inte finns ett gemensamt resolutionssystem, utan 19 separata system. Harmonisering av de nationella insolvenssystemen bör därför stå högt upp på dagordningen. Ett annat problem är tillhandahållandet av likviditet under resolutionsförfaranden. Överenskommelsen om en finanspolitisk säkerhetsmekanism för den gemensamma resolutionsfonden var ett viktigt första steg, men den gemensamma resolutionsfonden kommer ändå inte att kunna hantera efterfrågan på likviditet, eftersom efterfrågan enkelt når en nivå som är mycket större än resolutionsfondens resurser, inklusive säkerhetsmekanismen.

39. Vilka risker relaterade till lånen till högt skuldsatta ser du för den finansiella stabiliteten och hur bör dessa hanteras?

I ett läge med låga räntor har vi sett att investerare söker investeringar med högre avkastning. Lån till högt skuldsatta beviljas redan starkt skuldsatta företag eller privatpersoner med en jämförelsevis dålig kredithistoria. De bär i sig en högre kreditrisk och betalar högre avkastning.

Enligt ECB:s nyhetsbrev om banktillsyn från maj 2019 hade de 18 mest aktiva bankerna på denna marknad bland de banker som omfattas av ECB:s tillsyn exponeringar på 321 miljarder euro i slutet av förra året. Detta är fortfarande betydligt mindre än marknaden för lån till högt skuldsatta i Förenta staterna. ECB har dock vid upprepade tillfällen betonat risken med felaktig prissättning och försvagade teckningsstandarder på marknaden för lån till högt skuldsatta. Under 2017 utfärdade ECB därför vägledning om lån till högt skuldsatta och har tagit med finansiering med hög andel främmande kapital bland sina prioriteringar för 2020. Under en recession kan andelen fallissemang av lån till högt skuldsatta öka snabbt. Det finns också ett eventuellt systemriskelement, eftersom investerarna är tätt sammanlänkade och bankerna har indirekta exponeringar, bland annat via CLO (Collateralized Loan Obligations).

40. Vilka utmaningar ser du för ECB om Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) skulle omvandlas till en europeisk valutafond (EMF)? Vilken roll tror du att finansmarknadsdisciplin kommer att spela i prissättningen av statspapper?

Inrättandet av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) och dess föregångare, Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF), var en hörnsten i krishanteringen i euroområdet. Utbetalningen på totalt 295 miljarder euro i finansiellt stöd sedan 2010 visar den viktiga roll som ESM har spelat.

Trots ESM:s viktiga roll visade krisen även att mekanismen kan förbättras ytterligare. Dessa reformer går i två riktningar. För det första har man tagit fram en uppsättning reformer, som diskuteras för närvarande, vilka syftar till att stärka ESM:s styrning och komplettera dess verktygslåda. Det rör sig om en ökad roll för ESM i programmen för ekonomiskt stöd och förändringar av ESM:s förebyggande kreditlinor, som hittills aldrig har använts. (Detta innebär inte nödvändigtvis att de är ineffektiva – direkta monetära transaktioner (OMT) har inte heller använts, men har helt klart haft stabiliserande effekter.) För det andra har man tagit fram en uppsättning reformer för att förändra ESM:s roll så att mekanismen tillhandahåller stöd i andra delar av euroområdet. Här handlar det främst om den roll som ESM kommer att spela som en säkerhetsmekanism för Gemensamma resolutionsfonden, vilket bidrar till att stärka resolutionsramen.

Med tanke på de planerade förbättringarna på båda dessa områden skulle en politisk överenskommelse om reformen av ESM i december 2019, följt av nationella ratificeringsförfaranden under 2020, vara ytterst välkommen.

När det gäller förändringen av ESM anser jag dock att det skulle vara fel att hänvisa till en förändrad europeisk stabilitetsmekanism som ”en europeisk valutafond”, eftersom det inte beskriver ESM:s funktioner på ett korrekt sätt.

Sund finanspolitik är avgörande för att säkerställa att statsskulderna håller sig på hållbara nivåer och att de nationella regeringarna har tillräckligt finanspolitiskt manöverutrymme för att bemöta ekonomiska kriser. Höjda riskpremier kan fungera som en varning för att statsskuldernas hållbarhet hotas. Tidigare erfarenheter har dock visat att marknaderna inte alltid fungerar perfekt och att marknadsmisslyckanden kan uppstå, särskilt i kristider, vilket leder till skadlig dynamik i konjunkturcykeln. Finanspolitiska ramverk bör därför ha inslag av marknadsdisciplin för att förhindra uppbyggnaden av obalanser i de offentliga finanserna, men bör även innehålla en effektiv krishanteringsram. Båda dessa aspekter är grundläggande för euroområdets stabilitet.

41. Vad är din bedömning av ECB:s deltagande i program för finansiellt stöd? Hur ser du att ett möjligt ECB-deltagande i programmen för finansiellt stöd och i övervakningen efter programtidens slut kan utvecklas i framtiden?

ECB deltog aktivt i program för finansiellt stöd under krisen i euroområdet. Samtidigt hade ECB inga formella beslutsfattande befogenheter avseende åtgärder och beslut som fattades inom ramen för programmet och skrev inte under samförståndsavtalen med de länder som fick tillgång till finansiellt stöd. En kort genomgång av den rättsliga grunden: Både enligt de första tvåpacken och enligt ESM-fördraget tilldelas ECB uppgiften att ge råd till Europeiska kommissionen i dess arbete med program för finansiellt stöd. ECB:s deltagande i övervakningen efter programtidens slut säkerställer också att ECB har möjlighet att bedöma följderna för sina uppgifter och tillhandahålla sakkunskap till alla berörda parter.

Enligt min åsikt kan ECB:s deltagande i programmen för finansiellt stöd och i övervakningen efter programtidens slut eventuellt ge upphov till intressekonflikter – trots att ECB endast har en rådgivande roll. ECB:s aktiviteter inom ramen för sådana program bör dessutom ha starkast möjliga koppling till dess mandat.

Därför är det välkommet att ECB har begränsat sitt verksamhetsområde genom att inrikta det mer på makroekonomiska och finanssektorsrelaterade frågor. På så sätt kan ECB utnyttja sin sakkunskap på bästa sätt och lägga tyngdpunkten på frågor rörande policyåtgärder för finanssektorn i programländerna och därigenom göra det lättare att få penningpolitiken genomförd.

42. Hur bedömer du genomförandet av resolutionsmekanismen för banker i EU? Vad anser du om kreditinstitut, sparbanker och kooperativa banker som är för stora eller för sammanlänkade för att tillåtas gå omkull och om banksektorns lönsamhet i EU generellt, och hur tycker du att sektorns struktur bör förändras så att den tillgodoser behoven i realekonomin och av långsiktig finansiering?

Att se till att banker kan avvecklas utan att det orsakar systemrelaterade störningar och utan att använda skattebetalarnas pengar var ett av huvudmålen för reformerna efter krisen. I detta syfte skapade EU ett nytt bankresolutionssystem som baseras på direktivet om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag. Direktivet trädde i kraft 2015 (skuldnedskrivningsförfarandena blev tillämpliga från och med den 1 januari 2016). I euroområdet institutionaliserades detta genom Gemensamma resolutionsmekanismen (SRM), inklusive Gemensamma resolutionsfonden (SRF). Det grundläggande paradigmskiftet är att ersätta allmän praxis, dvs. räddningsaktioner, med ett skuldnedskrivningsverktyg.

Den nya resolutionsramen är ett stort steg i rätt riktning. De senaste årens erfarenheter har dock visat att det inte är tillräckligt. Vi har sett flera skuldnedskrivningar av mindre prioriterade skulder, medan prioriterade skulder vanligen skonas. Nationella resolutionssystem kan utnyttjas för att kringgå de strängare europeiska reglerna. Det stod också tidigt klart att Gemensamma resolutionsfonden var för liten för att hantera större kriser, vilket ledde till förslaget om en finanspolitisk säkerhetsmekanism.

Resolutionssystemet måste därför vidareutvecklas genom att man strävar mot att harmonisera de nationella bankresolutionssystemen och inrättar en finanspolitisk säkerhetsmekanism samt en likviditetsfacilitet för resolutionsförfaranden.

Erfarenheten har också visat att skuldnedskrivning av förhållandevis små banker kan vara kontroversiell även i normala tider. Detta tyder på att skuldnedskrivningar i stora banker mitt under en kris kan bli mycket svårare. Problemet med att större banker eventuellt inte går att avveckla (beroende på storleken – de är för stora för att tillåtas gå omkull – eller för att de är sammanlänkade – för sammanlänkade för att tillåtas gå omkull) bör motverkas genom att man inför mycket högre kapitalkrav för banker som är svåra att avveckla. Uppbyggnaden av större förlusttäckningskapacitet och ytterligare kapitalbuffertar för systemviktiga banker har redan bidragit till att lösa det här problemet. Men enligt min åsikt är de ytterligare kapitalkraven för systemviktiga banker fortfarande för låga.

Lönsamheten för bankerna i euroområdet är fortfarande förhållandevis låg i internationell jämförelse. Detta är oroande om vi tänker på den finansiella stabiliteten, eftersom banker med låg lönsamhet har svårt att bygga upp kapital genom balanserade vinstmedel. Det kan också vara svårt för sådana banker att konkurrera med nya aktörer på marknaden i den digitala ekonomin, eftersom banker med låga vinster kanske inte har råd att investera i digitala affärsmodeller och it-system, vilket ytterligare minskar deras konkurrenskraft.

Dålig lönsamhet är inget nytt fenomen, men det går tillbaka till åren före krisen, vilket tyder på strukturella orsaker. K/I-talet brukar vara högt och har till en del minskat under de senaste åren. Detta beror delvis på hård konkurrens, vilket tyder på en eventuell övermättning på bankmarknaden. Faktum är att denna situation delvis beror på oviljan att låta banker lämna marknaden efter den finansiella krisen. I ett läge där de flesta av de befintliga bankerna har räddats och nya konkurrenter går in på marknaden, inklusive skuggbanker, tenderade vinstmarginalerna att minska trots den pågående konsolideringen av den europeiska banksektorn.

Ytterligare konsolidering är förmodligen oundviklig om vi ska lyckas minska övermättnaden på bankmarknaden, Svaga banker bör dessutom tillåtas lämna marknaden, i stället för att de hålls vid liv med skattebetalarnas pengar. Gränsöverskridande sammanslagningar skulle kunna vara ett attraktivt alternativ på den europeiska bankmarknaden. Sådana sammanslagningar försvåras dock av metoden att öronmärka inhemska filialer till utländska banker. Bankunionens fullbordande skulle bida till att begränsa friktionerna vid gränsöverskridande sammanslagningar. Detta skulle bidra till att stärka bankerna, vilket i sin tur skulle hjälpa banksektorn att fullgöra sin uppgift att finansiera realekonomin.

43. Hur skulle penningtvätt, skatteflykt och finansiering av terrorism kunna hanteras mer effektivt i hela bankunionen? Hur bör riskerna för penningtvätt värderas när ECB bedömer bankers finansiella stabilitet? Bör tillsyn mot penningtvätt centraliseras i en enda myndighet eller mekanism på EU-nivå?

Penningtvätt är numera en av de största operativa riskerna på bankmarknaderna. När banker är involverade i penningtvätt är detta inte bara ett brott, utan kan även leda till att banken går i konkurs, vilket den senaste tidens händelser har bekräftat.

Under den finansiella krisen lärde vi oss att finansiella risker inte stannar vid nationsgränserna och bemötte detta genom att inrätta ett integrerat system för europeisk banktillsyn. Liknande steg kan vara nödvändiga för att effektivisera åtgärderna för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism. Olagliga finansieringstransaktioner är ett gränsöverskridande problem som måste lösas på överstatlig nivå. Det nuvarande systemet är fortfarande alltför splittrat och avspeglar inte verkligheten på den integrerade europeiska bankmarknaden. Utöver inrättandet av ett centraliserat EU-organ med ansvar för tillsynen av åtgärder för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, krävs även ytterligare harmonisering av lagstiftningen, särskilt genom att direktivet om bekämpning av penningtvätt omvandlas till en förordning.

EU och ECB måste dessutom ta fram en konsekvent strategi för att integrera risker i samband med penningtvätt och finansiering av terrorism i tillsynen. När banker sysslar med olagliga verksamheter är detta också ett tecken på svaga styrningsramar och ineffektiva ramar för efterlevnad, kontroll och riskhantering. ECB har också förklarat vad man har gjort för att öka sitt engagemang på området för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bekämpning av penningtvätt är dock inte en tillsynsuppgift, vilket innebär att tillsynsmyndigheten inte har direkt tillgång till information utan måste förlita sig till information från andra myndigheter. De nyligen undertecknade samarbetsavtalen mellan ECB och de nationella myndigheterna med ansvar för bekämpning av penningtvätt för att möjliggöra ett snabbare informationsutbyte är en mycket positiv utveckling.

I sin handlingsplan anger rådet även ett antal viktiga åtgärder för att hantera problemen, medan EBA genom sitt yttrande sänder ett tydligt budskap om att penningtvättsrisker är en mycket viktig aspekt i tillsynen av den inre marknaden.

44. Anser du att medlemsstater utanför euroområdet bör uppfylla ytterligare villkor innan de blir nya medlemmar i euroområdet och därmed ansluter sig till bankunionen, såsom att kontrollera penningtvättsrisker på ett effektivt sätt, påvisa jämförelsevis stabila fastighetsmarknader och kontrollera korruptionen på ett effektivt sätt?

Såsom diskuteras ovan offentliggör ECB och Europeiska kommissionen regelbundet konvergensrapporter för att bedöma vilka framsteg varje land i euroområdet har gjort för att uppfylla fördragets kriterier och huruvida konvergensen är hållbar. Eftersom införandet av euron även innebär deltagande i den gemensamma tillsynsmekanismen uppmanas länder som vill ansluta sig till euron att inleda ett nära samarbete med ECB:s banktillsynsgren innan de inför euron. Detta innefattar redan en bedömning av den nationella rättsliga ramen för att ECB ska kunna utföra sina tillsynsuppgifter, samt en grundlig bedömning av de banker som omfattas av direkt tillsyn. Det är mycket viktigt att alla berörda parter har ett aktivt utbyte inom ramen för dessa processer. Detta kan även omfatta diskussioner om andra frågor än tillsynsfrågor, exempelvis bekämpning av penningtvätt, eftersom sådana aspekter kan ha stor inverkan på bankernas risker.

45. Är en fördjupad finansiell integration alltid förenlig med målet om finansiell stabilitet? Tror du att sammanslagningar av banker över gränserna kan förvärra problemet med banker som är för stora för att tillåtas gå omkull? Vilka mål bör kapitalmarknadsunionen ha?

Förhållandet mellan finansiell integration och finansiell stabilitet kan gå i båda riktningarna.

Å ena sidan kan finansiell integration hindra finansiell stabilitet. När finansmarknaderna är starkt integrerade är det också lättare att riskerna sprids. Det ger upphov till finansiella spridningseffekter och ökar i sin tur sannolikheten för systemkriser. Detta beror dock på de gränsöverskridande kapitalflödenas resiliens. Forskning har visat att flödet av eget kapital tenderar att vara mer motståndskraftigt än skuldflödet. Långsiktiga flöden är mer motståndskraftiga än kortsiktiga flöden, liksom flöden på privatkundssidan är mer motståndskraftiga än flöden inom institutionell bankverksamhet.

Å andra sidan främjar finansiell integration riskdelning, vilket kan öka finanssystemets resiliens och stabilitet. Med en effektivare resursfördelning mellan länderna kan man dessutom öka produktiviteten och den ekonomiska tillväxten. Om vi ser till centralbankerna skulle en starkare gränsöverskridande integration avslutningsvis förbättra den penningpolitiska transmissionsmekanismen.

Projekten för att inrätta en bankunion och en kapitalmarknadsunion är därför mycket viktiga för en välfungerande EMU. Dessa projekt kommer i själva verket att leda till att vi uppnår en balans mellan ökad integration och ökad finansiell stabilitet, vilket är svårt att åstadkomma. För att förverkliga dessa fördelar måste vi ha en välfungerande institutionell ram på europeisk nivå.

När det gäller bankunionen flyttas både tillsynen och resolutionen av banker från nationell till europeisk nivå. Detta öppnar för en verkligt integrerad europeisk bankmarknad, samtidigt som man hanterar riskerna med att stora gränsöverskridande banker i kris. På en verkligt europeisk bankmarknad skulle gränsöverskridande sammanslagningar bli normen. Sådana institut kan lätt bli mycket stora, vilket i sin tur innebär att de kan bli så stora att de inte kan tillåtas gå omkull. Sådana sammanslagningar bör dock inte förbjudas, utan bankerna bör vara föremål för strängare tillsyn, exempelvis i form av stärkta kapitalkrav. Man bör också tänka på att även de sammanslagna bankerna skulle förbli relativt små jämfört med den europeiska banksektorn. Först när bankunionen har fullbordats kan vi tala om en verkligt europeisk bankmarknad.

En gemensam kapitalmarknadsunion skulle likaså minska beroendet av banker, vilket främjar marknadsbaserade finansieringskällor. Detta skulle i sin tur öka finanssystemets resiliens och stärka privata riskdelningskanaler när ekonomin drabbas av chocker. För att uppnå dessa mål bör fokus främst ligga på motståndskraftiga finansieringsformer, särskilt flöden av eget kapital. Här är det viktigt att vi har en ambitiös agenda för kapitalmarknadsunionen. Detta projekt kan sedan omsättas i konkreta strategiska förslag, som måste genomföras effektivt. Detta är ett måste eftersom det sannerligen inte är en enkel uppgift att förändra det finansiella landskapet. Framstegen hittills bör välkomnas, men mer återstår att göra. Det är viktigt att vi har en ambitiös plan för att främja enhetlig tillsyn inom EU. En centraliserad tillsynsmyndighet kan eventuellt behövas, som konsekvent genomför en gemensam regelbok för EU:s kapitalmarknader. Dessutom måste vi fortsätta med harmoniseringen av de nationella insolvensramarna. Avslutningsvis bör vi ta itu med snedvridningen till förmån för skuldfinansiering för att främja kapitalinvesteringar.

46. Ett antal betydande obligationer från privat och offentlig sektor i Europa kännetecknas av negativ avkastning. Inverkar detta på den finansiella stabiliteten och, om så är fallet, hur ska de hanteras?

De rådande förhållandena med låg avkastning sätter press på finansinstitutens vinster, vilket förvärrar underliggande strukturella problem. I en sådan situation söker finansinstituten dessutom andra vägar för att få avkastning, vilket kan leda till en koncentration av riskpremierna. Utdragna perioder med låga räntor hotar traditionella finansförmedlares affärsmodeller.

För banker som är aktiva inom den traditionella bankverksamheten är det största problemet inte räntorna, utan avkastningskurvans lutning. En annan aspekt är i hur stor utsträckning negativa räntesatser kan vältras över på bankernas kunder. Generellt sett kan man se en ökande löptidsobalans inom banksektorn, vilket även exponerar dessa banker för betydande ränterisker. Denna risk fångas inte upp av den första pelaren i Baselförordningen, och bör därför hanteras via åtgärder inom den andra pelaren.

För att kunna betala åtaganden och förmånsbestämda pensionssystem som härrör från tidigare åtaganden måste pensionsfonder och livförsäkringsbolag ha tillräckligt stor avkastning på sina investeringar, vilket kan vara svårt i förhållanden med låga nominella räntor. Orsaken till detta är att när avkastningarna minskar ytterligare minskar också det diskonto som tillämpas på framtida kassaflöden, vilket i sin tur ökar nuvärdet på både tillgångar och skulder. Ökningen är dock oftast mer utpräglad för de senare. För försäkringsbolag inom EU brukar skulderna ha en löptid på i genomsnitt elva år, medan tillgångarna har en löptid på omkring 6,7 år. Mot bakgrund av den situationen kan låg avkastning verkligen orsaka svårigheter för försäkringsbolag och pensionsfonder, vilket har lett till att många av dessa företag har gått över till avgiftsbestämda system.

Både försäkringsbolag och banker har dock vunnit på att de låga räntorna har haft en positiv inverkan på den ekonomiska tillväxten och har bidragit till att minska riskerna i ekonomin. Lägre arbetslöshet och stabila inflationsutsikter minskar exempelvis osäkerheten i hushållens inkomster och besparingar, vilket i sin tur gör att företagen har lättare att sälja nya livförsäkrings- och pensionsfondprodukter. Samma krafter har också en gynnsam inverkan på riskerna för bankernas balansräkningar, främst genom att antalet nödlidande lån minskas.

På det hela taget påverkas finanssektorn av ECB:s penningpolitik, vilket kräver en noggrann och balanserad analys. Det är dock viktigt att notera att ECB inte har till uppgift att säkerställa finanssektorns vinster, utan att se till att sektorn bidrar till penningpolitiken och till prisstabilitet. ECB:s åtgärder syftar delvis till att skapa incitament för de finansiella aktörerna att söka efter mer riskfyllda och illikvida tillgångar, i syfte att förbättra finansieringsvillkoren för andra finansbolag än banker.

Man måste vara medveten om att detta även kan leda till att risker och svagheter byggs upp i bankers och skuggbankers balansräkningar, vilket i sin tur innebär att det blir nödvändigt att använda tillsynsverktyg i banksektorn och ta fram ett sådant ramverk för icke-banksektorn, inbegripet försäkringsbolag.

47. Vad anser du om ECB:s nuvarande regler för att förhindra intressekonflikter inom ECB? Behövs det några förändringar?

ECB:s viktigaste tillgång är förtroende. Därför är det ytterst viktigt att ECB respekterar högsta möjliga standarder för integritet, ansvarsskyldighet och transparens. Detta måste gälla på samtliga nivåer, dvs. för de beslutsfattande organen (ECB-rådet och direktionen) och hela ECB:s personal. ECB bör ständigt arbeta för att förbättra sina etiska normer och bör sträva efter att integrera bästa praxis i den interna etiska ramen, samtidigt som man beaktar ECB:s särskilda ställning som centralbank, banktillsynsmyndighet och EU-institution.

Mitt intryck är att ECB väsentligt har förbättrat sina regler för att förhindra intressekonflikter. ECB antog exempelvis en gemensam uppförandekod tidigare i år, som gäller såväl ECB‑rådets ledamöter som direktionen och tillsynsnämnden. Vad jag förstår var detta delvis en reaktion på återkoppling från Europaparlamentet, Europeiska ombudsmannens rekommendationer och oberoende rapporter som publicerats av europeiska icke-statliga organisationer.

D. ECB:s funktionssätt och demokratiska ansvarsskyldighet och transparens

48. Vilken är din personliga syn på den sociala dialogen vid ECB?

ECB är en attraktiv arbetsgivare med generellt goda arbetsvillkor. Samtidigt är arbetsmiljön säkerligen mycket krävande. Jag anser att det är mycket viktigt att de anställda är nöjda med sina arbetsvillkor för att en institution ska fungera bra. Om så inte är fallet måste det finnas en öppen och konstruktiv dialog mellan de anställda, deras ombud och ledningen, och jag vill gärna delta i den dialogen. Eftersom ECB alltid strävar efter att leverera bästa möjliga resultat är det samtidigt viktigt att man garanterar en arbetsmiljö av hög kvalitet för sin personal. Vad jag förstår har ECB redan vidtagit åtgärder för att förbättra arbetsbördan, arbetstiden och flexibilitetsarrangemangen för sin personal, vilket är välkommet.

49. Europaparlamentet spelar en viktig roll för ECB:s ansvarsskyldighet. Vilka slutsatser drar du av jämförelsen med andra jurisdiktioner? (t.ex. Förenta staternas kongress/Fed jämfört med Europaparlamentet/ECB jämfört med Förenade kungarikets parlament/Bank of England) Vilka åtgärder och framtida reformer skulle enligt din uppfattning stärka ECB:s demokratiska ansvarsskyldighet gentemot Europaparlamentet?

Behovet av oberoende centralbanker är ett väl beprövat faktum. Detta kräver dock en motvikt i form av ansvarsskyldighet. Det är skälet till att ECB förklarar sina beslut och det bakomliggande resonemanget, både för EU-medborgarna och för deras valda företrädare. Utifrån denna information kan de sedan bilda sig en uppfattning om ECB:s prestationer mot målen, särskilt målet att upprätthålla prisstabilitet, vilket är inskrivet i EUF-fördraget.

Enligt fördraget är ECB främst ansvarig inför Europaparlamentet som företräder EU‑medborgarna, men måste också regelbundet rapportera till Europeiska unionens råd, som företräder medlemsstaternas regeringar. Enligt artikel 284.3 i EUF-fördraget och artikel 15.3 i ECBS-stadgan består ansvarsramen av följande element:

 En årsrapport om verksamheten inom ECBS och om den monetära politiken som ska överlämnas till Europaparlamentet, rådet och kommissionen samt till Europeiska rådet. Europeiska centralbankens ordförande ska lägga fram denna rapport för rådet och Europaparlamentet.

 Europeiska centralbankens ordförande och övriga direktionsledamöter kan på begäran av Europaparlamentet eller på eget initiativ höras av Europaparlamentets behöriga kommittéer.

I praktiken har ECB:s ansvarsskyldigheter utvecklats långt utöver fördragets krav, och omfattar även följande:

 Kvartalsvisa utfrågningar av ECB:s ordförande i utskottet för ekonomi och valutafrågor, som finns tillgängliga i form av webbsändningar och vars fullständiga protokoll offentliggörs.

 Skriftliga frågor till ECB från Europaparlamentets ledamöter. Svaren kan laddas ned från ECB:s webbsida.

 Skriftlig återkoppling på Europaparlamentets resolution om ECB:s årsrapport, som offentliggörs på ECB:s webbplats.

ECB:s ansvarsskyldighet på banktillsynsområdet omfattas dessutom av ett särskilt system, som fastställs i förordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen.

Denna breda ansvarsram säkerställer att de valda företrädarna har möjlighet att få information och uttrycka kritik. Detta är den nödvändiga grunden för centralbankers legitimitet och för att de ska kunna utföra sitt uppdrag så att det ger resultat.

Det är svårt att göra internationella jämförelser, men enligt litteraturen finns det inga större skillnader mellan ECB:s, Federal Reserve Systems och Bank of Englands ansvarsskyldighet när det gäller kommunikation med parlamentet. Detta gäller även kvartalsvisa offentliga utfrågningar i den behöriga kommittén. En skillnad är att ECB:s ordförande även deltar i plenum en gång om året för att diskutera ECB:s årsrapport. Till skillnad från ECB och Fed, åtföljs Bank of Englands ordförande av andra ledamöter av kommittén för penningpolitik vid utfrågningarna i den behöriga kommittén.

Utöver denna formella ansvarsram anser jag att ledamöterna i ECB:s direktion har ett ansvar att regelbundet framträda inför allmänheten. Medienärvaro kan också vara ett verktyg för kommunikation med den breda allmänheten. Detta skulle ingå i min personliga kommunikations- och ansvarsstrategi.

50. Vad ska ECB konkret göra för att uppnå jämn könsfördelning bland kandidaterna till ECB:s högsta befattningar och allmänt för att uppnå större jämställdhet i ECB med tanke på att endast två av de 25 ledamöterna i ECB-rådet i dag är kvinnor? Hur avser du personligen att förbättra könsfördelningen inom ECB? När förväntar du dig att få se de första resultaten av dina åtgärder på detta område?

Främjande av jämställdhet mellan kvinnor och män är ett viktigt samhällsmål, även för centralbankerna. Forskning har visat att grupper med mångfald producerar bättre resultat, och det finns ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda i centralbanksverksamheten. Främjandet av jämställdhet bör därför stå långt upp på ECB:s dagordning.

Centralbankerna har det problemet att kvinnor är kraftigt underrepresenterade, inte bara vid centralbanker, utan i hela ekonomiyrket. Därför måste lika möjligheter främjas redan i de tidiga karriärskedena. Program som försöker attrahera kvinnor redan i ett tidigt skede ser särskilt lovande ut. Jag stöder därför entusiastiskt ECB:s nya stipendium ”Women in Economics”. Det är ett exempel på hur man kan stödja kvinnors karriärutveckling ända från början. Jag skulle gärna dela med mig av min kunskap och mitt akademiska nätverk för att utforma fler program av den här typen.

Samtidigt är det viktigt att man förstår orsakerna till bristande jämställdhet. Det finns forskning som visar att omedvetna fördomar kan spela en viktig roll, vilket innebär att kvinnor, till följd av vissa typer av beteenden, uppfattas som mindre kompetenta av både män och kvinnor. En lösning för att motverka sådana fördomar kan vara att utbilda rekryterarna, för att öka medvetenheten om eventuella snedvridningar. Det finns också många belägg för att rollmodeller kan vara användbara för att motivera unga kvinnor att skaffa sig en karriär. Det innebär att följderna av anställningsbeslut går långt utöver personen i fråga. Avslutningsvis skulle man kunna överväga att införa en policy om att inga ledamöter av ECB-rådet deltar i policypaneler med enbart män. Jag har sett att andra institutioner har infört en sådan policy. Det är naturligtvis upp till var och en att ingå ett sådant åtagande.

Rent generellt anser jag att det är viktigt att åtgärder för att attrahera och utveckla kvinnliga talanger görs till en strategisk prioritering på alla nivåer, och jag stöder helhjärtat en sådan strategi.

På organisationsnivå är det inte lätt att skapa och främja en jämlik könsfördelning och det finns inga genvägar, men vi måste fortsätta att arbeta med det. Det är viktigt att ECB fortsätter att attrahera och utveckla kvinnliga talanger på alla nivåer.

Det bör dock betonas att ECB har små möjligheter att påverka utnämningar av nationella centralbankschefer. För närvarande är samtliga män. ECB-rådet bör tydligt förklara att jämställdhet är ett viktigt mål och att jämställdheten även behöver förbättras inom ECB-rådet.

ECB bör också främja andra mångfaldsaspekter, från nationalitet och etniskt ursprung till utbildningsbakgrund, och även tankemångfald. Inkluderande grupper med mångfald brukar prestera bäst, eftersom de motverkar grupptänkande. Det är sannerligen till föga hjälp om institutionens personal blint följer vad som anses vara den ”interna åsikten”. Det bör tvärtom finnas processer som möjliggör internt åsiktsutbyte.

51. Vilka möjliga förbättringar ser du för ECB:s ansvarsskyldighet gentemot revisionsrätten när det gäller dess operativa effektivitet? Var drar du gränsen för revisionsrättens mandat?

Precis som alla andra offentliga institutioner bör ECB säkerställa operativ effektivitet, att man inte slösar med medlen, som i slutänden är skattebetalarnas pengar, och att de operativa strukturerna överensstämmer med mandatet. Det är därför mycket välkommet att ECB:s operativa effektivitet regelbundet utvärderas av revisionsrätten.

Innehållet i ECB:s penningpolitik och andra policyåtgärder är dock per definition ECB:s roll. Dessa områden omfattas inte av revisionsrättens revisionsuppdrag. Jag anser att revisionsrättens arbete ger mest mervärde om den undersöker hur effektiva ECB:s beslutsprocesser är.

52. Anser du att ECB bör tillämpa standarderna i direktivet om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten? När förväntar du dig att ECB kommer att införa specifika förfaranden för att skydda visselblåsare?

Vad jag förstår har ECB:s direktion identifierat stärkta bestämmelser för skydd av visselblåsare som en strategisk prioritering. Direktionen har också förklarat att detta utgör en möjlighet att överväga de standarder som fastställs i det nya direktivet om visselblåsare, förutom andra institutioners bästa praxis, policyer och förfaranden. Säkra rapporteringskanaler och skydd av visselblåsare är avgörande aspekter för att säkerställa riskhantering och förbättra arbetskulturen.

53. Vad tycker du om att rådet en gång tidigare ignorerat Europaparlamentets yttrande vad gäller utnämning av en ledamot av ECB:s direktion? Kommer du att acceptera din utnämning till ledamot av ECB:s direktion om Europaparlamentet röstar emot det?

Europaparlamentet spelar en viktig roll för ECB:s ansvarsskyldighet. Utan ansvarsskyldighet kan centralbanker inte heller vara oberoende. Europaparlamentets deltagande i förfarande för utnämning av ledamöterna i ECB:s direktion är därför avgörande.

Jag uppskattar verkligen utbytet med Europaparlamentet som en viktig del i utnämningsförfarandet och jag hoppas på en positiv bedömning av min kompetens och lämplighet för uppdraget som ledamot av ECB:s direktion. Detta skulle bilda grunden för en öppen och tillitsfull relation i framtiden.

54. Anser du att det är lämpligt att du eller någon annan hög tjänsteman inom ECB deltar i G30-gruppen av centralbanker och ledare inom finansvärlden eller liknande grupper eller sammanslutningar?

Alla företrädare för ECB ska följa ECB:s etiska normer, vilka i sin tur bör överensstämma med internationell bästa praxis.

Det kan naturligtvis vara nödvändigt att samverka med många andra intressenter, bland annat företrädare för den offentliga och den privata sektorn, för att utbyta åsikter och information. Det kan i själva verket vara avgörande för att fullgöra mandatet.

Den gemensamma uppförandekod som ECB antog under 2019 har bidragit till att förbättra hanteringen av potentiella intressekonflikter i och med införandet av särskilda regler för förbindelser med olika intressegrupper. Samtliga direktionsledamöter bör alltid, och särskilt i sina kontakter med intressegrupper, vara noggranna med sitt oberoende och sin yrkessekretess. Jag kommer sannerligen att respektera reglerna i den gemensamma uppförandekoden.

55. Tidigare har ECB tagit initiativ som AnaCredit och EDDI för gemensam distribution av skuldförbindelser inom EU, som inte tillhör ECB:s huvuduppdrag. Hur ser du på ECB:s roll i sådana initiativ och var drar du gränsen när det gäller lagstiftarens befogenheter?

Som forskare är jag väl medveten om att data är av största betydelse. Stora mikrodatabaser är särskilt viktiga, eftersom de belyser nya ekonomiska och finansiella kopplingar genom att informationen kan utvidgas till önskad uppdelningsnivå. Det är också möjligt att noggrant spåra effekterna av en viss chock på ekonomin.

Uppgifter av hög kvalitet förbättrar förståelsen av den underliggande mekanismen, vilket i sin tur hjälper beslutsfattarna att fatta bättre beslut. Ju bättre uppgifter, desto större kunskap och desto bättre strategiska beslut.

Detta gäller självklart även för ECB. Det är också skälet till att ECB enligt sin stadga ska samla in den statistiska information som krävs för att ECB ska kunna fullgöra sina uppgifter. AnaCredit kommer att innehålla detaljerad information om individuella banklån inom euroområdet. Tack vare sådan detaljerad information skulle ECB:s förmåga att förstå kreditdynamiken i euroområdets ekonomi ökas avsevärt. Detta kommer i sin tur att vara till hjälp för ECB när man fattar penningpolitiska beslut.

ECB:s och Eurosystemets fördragsmandat i fråga om finansmarknader möjliggör lagstiftningsinitiativ om betalningssystem. I detta sammanhang undersöker ECB möjligheten att en harmonisering av emittering och fördelning av skuldinstrument i euro inom EU (EDDI‑initiativet).

Jag anser att ECB bör – och så vitt jag vet har man också gjort det i två fall – samla in åsikter och bidrag från viktiga intressenter om statistiska projekt och marknadsinfrastrukturprojekt. Dessa initiativ bör fullständigt beakta EU-lagstiftningen och befogenheterna enligt fördraget.


ÄRENDETS GÅNG I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Titel

Utnämning av en ledamot i Europeiska centralbankens direktion

Referensnummer

13651/2019 – C9-0173/2019 – 2019/0818(NLE)

Framläggande för parlamentet / begäran om godkännande

14.11.2019

 

 

 

Ansvarigt utskott

 Tillkännagivande i kammaren

ECON

25.11.2019

 

 

 

Föredragande

 Utnämning

Irene Tinagli

14.11.2019

 

 

 

Behandling i utskott

3.12.2019

 

 

 

Antagande

3.12.2019

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

41

13

4

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Gunnar Beck, Marek Belka, Stefan Berger, Gilles Boyer, Cristian-Silviu Buşoi, Derk Jan Eppink, Engin Eroglu, Markus Ferber, Jonás Fernández, Raffaele Fitto, Frances Fitzgerald, Luis Garicano, Valentino Grant, José Gusmão, Enikő Győri, Danuta Maria Hübner, Stasys Jakeliūnas, Othmar Karas, Billy Kelleher, Ondřej Kovařík, Philippe Lamberts, Aušra Maldeikienė, Jörg Meuthen, Csaba Molnár, Luděk Niedermayer, Dimitrios Papadimoulis, Piernicola Pedicini, Lídia Pereira, Jake Pugh, Evelyn Regner, Antonio Maria Rinaldi, Robert Rowland, Martin Schirdewan, Pedro Silva Pereira, Paul Tang, Irene Tinagli, Inese Vaidere, Johan Van Overtveldt, Stéphanie Yon-Courtin, Marco Zanni

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Carmen Avram, Gabriele Bischoff, Damien Carême, Fabio Massimo Castaldo, Richard Corbett, Agnès Evren, Eugen Jurzyca, Pedro Marques, Fulvio Martusciello, Ville Niinistö, Bogdan Rzońca, Stéphane Séjourné, Monica Semedo, Antonio Tajani, Julie Ward

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 209.7)

Rosa D’Amato, Anna Deparnay-Grunenberg, Dino Giarrusso

Ingivande

6.12.2019

 

 

[1] Ännu ej offentliggjord i EUT.

[2] Antagna texter, P8_TA(2019)0211.

Senaste uppdatering: 16 december 2019Rättsligt meddelande