Förfarande : 2019/0817(NLE)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A9-0049/2019

Ingivna texter :

A9-0049/2019

Debatter :

PV 16/12/2019 - 16
CRE 16/12/2019 - 16

Omröstningar :

PV 17/12/2019 - 4.10
CRE 17/12/2019 - 4.11

Antagna texter :

P9_TA(2019)0093

<Date>{06/12/2019}6.12.2019</Date>
<NoDocSe>A9-0049/2019</NoDocSe>
PDF 410kWORD 122k

<TitreType>BETÄNKANDE</TitreType>

<Titre>om rådets rekommendation om utnämning av en direktionsledamot i Europeiska centralbanken</Titre>

<DocRef>(C9‑0149/2019 – 2019/0817(NLE))</DocRef>


<Commission>{ECON}Utskottet för ekonomi och valutafrågor</Commission>

Föredragande: <Depute>Irene Tinagli</Depute>

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS BESLUT
 BILAGA 1: FABIO PANETTAS MERITFÖRTECKNING
 BILAGA 2: FABIO PANETTAS SVAR PÅ DE SKRIFTLIGA FRÅGORNA
 INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS BESLUT

om rådets rekommendation om utnämning av en direktionsledamot i Europeiska centralbanken

(C9‑0149/2019 – 2019/0817(NLE))

(Samråd)

Europaparlamentet fattar detta beslut

 med beaktande av rådets rekommendation av den 10 oktober 2019 (12451/2019)[1],

 med beaktande av artikel 283.2 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilken Europeiska rådet har hört Europaparlamentet (C9‑0149/2019),

 med beaktande av sin resolution av den 14 mars 2019 om könsbalans i samband med EU:s nomineringar på områden som rör ekonomiska och monetära frågor[2],

 med beaktande av artikel 130 i arbetsordningen,

 med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A9‑0049/2019), och av följande skäl:

A. I en skrivelse av den 16 oktober 2019 uppmanade Europeiska rådet Europaparlamentet att yttra sig över nomineringen av Fabio Panetta till uppdraget som direktionsledamot i Europeiska centralbanken med en mandattid på åtta år med verkan från den 1 januari 2020.

B. Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor bedömde sedan den nominerade kandidatens kvalifikationer, särskilt i förhållande till de villkor som anges i artikel 283.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och kravet på centralbankens fullständiga oavhängighet i enlighet med artikel 130 i detta fördrag. I samband med denna bedömning har utskottet tagit del av kandidatens meritförteckning och svaren på de skriftliga frågor som utskottet ställt till honom.

C. Utskottet höll den 3 december 2019 en utfrågning med den nominerade kandidaten. Under denna utfrågning höll kandidaten först ett inledande anförande, och därefter besvarade han utskottsledamöternas frågor.

D. Europeiska centralbankens råd består av Europeiska centralbankens direktionsledamöter samt de nitton cheferna för de nationella centralbankerna i medlemsstater som har euron som valuta. Hittills har samtliga av de sistnämnda varit män.

E. Parlamentet har vid upprepade tillfällen uttryckt sitt missnöje avseende förfarandet vid utnämning av ledamöter till Europeiska centralbankens direktion och har efterfrågat förbättrade förfaranden i detta hänseende. Parlamentet har begärt att i god tid få en könsbalanserad slutlista med minst två namn.

F. Europeiska parlamentet tillstyrkte den 17 september 2019 rådets rekommendation om utnämning av Christine Lagarde till den första kvinnliga ordföranden för Europeiska centralbanken

G. Kvinnor fortsätter att vara underrepresenterade i Europeiska centralbankens råd. Parlamentet beklagar det faktum att medlemsländerna inte har tagit denna begäran på allvar och uppmanar såväl nationella institutioner som EU-institutioner att aktivt arbeta för att uppnå en jämn könsfördelning vid kommande nomineringar.

H. Alla EU-institutioner och nationella institutioner och organ bör vidta konkreta åtgärder för att säkerställa en jämn könsfördelning.

1. Europaparlamentet tillstyrker rådets rekommendation om utnämning av Fabio Panetta till direktionsledamot i Europeiska centralbanken.

2. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända detta beslut till Europeiska rådet, rådet och medlemsstaternas regeringar.

 


 

BILAGA 1: FABIO PANETTAS MERITFÖRTECKNING

Fabio Panetta

KONTAKT

Banca d'Italia

Via Nazionale 91 — 00184, Rom, Italien

e-post: fabio.panetta@bancaditalia.it

 

 

 

Född i Rom den 1 augusti 1959. Gift, tre barn

AKADEMISKA MERITER

1996

1984

1982

 

Filosofie doktor i ekonomi och finans (London Business School).

Masterexamen i monetär ekonomi (London School of Economics).

Examen med hedersomnämnande i ekonomi (LUISS, universitet, Rom)

 

Yrkeserfarenhet och främsta befattningar

Nuvarande:

 

 

 

 

 

 

 

 

Tidigare befattningar:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förste vice chef för Italiens centralbank. Han ersätter centralbankschefen om denne är frånvarande eller arbetsoförmögen.

Chef för den italienska försäkringstillsynsmyndigheten (IVASS). I denna roll är han ledamot av Europeiska systemrisknämndens styrelse.

Han är centralbankschefens suppleant till styrelsen för Banken för internationell betalningsutjämning.

Italiens suppleant i G7-gruppen och i G20-gruppen.

Ledamot i OECD:s arbetsgrupp 3.

Ledamot i styrelsen för International Center for Monetary and Banking Studies (ICBM) i Genève och i det styrande rådet för Einaudi Institute for Economics and Finance (EIEF).

Han har tilldelats hederstiteln Kommendör av Italienska republikens förtjänstorden.

 

Från 2004 till 2017 medföljande person och suppleant för chefen för Italiens centralbank i Europeiska centralbankens råd (centralbankscheferna Antonio Fazio, Mario Draghi, Ignazio Visco).

Från 2014 till juli 2019, ledamot i tillsynsnämnden för SSM vid Europeiska centralbanken.

Från 2012 till maj 2019, ledamot i styrelsen och vice chef för Italiens centralbank.

Ledamot i styrelsen för Banken för internationell betalningsutjämning (2013 och från 2015 till 2018).

Från 2003 till juni 2019, ledamot i kommittén för det globala finansiella systemet vid Banken för internationell betalningsutjämning.

Från 2013, ledamot i styrelsen för försäkringstillsynsmyndigheten (Ivass).

 

Han började arbeta vid forskningsavdelningen på Italiens centralbank 1985. Han befordrades till chef (2000), högre chef och ansvarig för penga- och finansavdelningen (2004), högste chef och ansvarig för avdelningen för ekonomiska prognoser och pengapolitik (2007) samt verkställande direktör för eurosystemet och finansiell stabilitet (2011).

Höll i kursen ”Competition and Performance of the European Financial System” för Masterexamen i europeisk ekonomi och internationell finans vid Roms universitet, Tor Vergata (2004–2005).

Höll i kursen ”Theory and Practice of the Financial Markets” doktorandkurs vid fakulteten för ekonomi, Roms universitet, Tor Vergata (1995–1996).

Forskningsassistent i ekonometri vid LUISS, Roms universitet (1982–1983).

 

ANDRA BEFATTNINGAR

2010-12:

2005-11:

 

1999-2007:

 

2010-11:

 

 

2005-06:

 

 

2000-01:

 

 

 

1999-2002:

 

1998-2000:

Chefredaktör för Italiens centralbanks rapport om finansiell stabilitet.

Ledamot i styrelsen för International Journal of Central Banking.

Redaktör för kapitlen om pengar, kredit och finans i Italiens centralbanks årsrapport och ekonomibulletin.

Ordförande för arbetsgruppen om statsrisk och bankutlåningsvillkor som rapporterar till kommittén för det globala finansiella systemet (Banken för internationell betalningsutjämning).

Ordförande för studiegruppen om volatilitet på den finansiella marknaden, som rapporterar till kommittén för det globala finansiella systemet (Banken för internationell betalningsutjämning).

Ordförande för arbetsgruppen om effektivitet, konkurrens och kreditflöde inom ramen för den undersökning, som lyfts fram av finansministrarna och centralbankscheferna inom G10-gruppen, om konsolideringsprocessen för bank- och finanssektorn.

Representant för Italiens centralbank vid OECD:s högnivågrupp av monetära experter (Paris).

Ledamot i arbetsgruppen om aktiemarknader, som inrättats av centralbankscheferna i G10-länderna.

Han har hållit i seminarier om ekonomi- och finansämnen vid följande institutioner: American Economic Association, Styrelsen i det amerikanska centralbankssystemet, Federal Reserve Bank of Chicago, Banken för internationell betalningsutjämning, De Nederlandsche Bank, Federal Deposit Insurance Commission, Borsa di Milano, Associazione Bancaria Italiana, det italienska ekonomi- och finansministeriet, Consob, det Europeiska universitetsinstitutet (Florens), London Business School, London School of Economics, Università Bocconi, Bank of Canada, Sapienza-universitetet, Tor Vergata-universitetet, Centre for International Studies, Istituto per la Ricerca sociale, Center for Economic Policy Research (CEPR), Monte Titoli S.p.A., Università di Pavia, Bank of England, Associazione per gli Studi di Banca e Borsa, LUISS-universitetet, Università Cattolica di Milano, Università di Ancona, Università di Sassari, Università di Verona, Autorità Garante per la Concorrenza, Associazione Prometeia, Frankfurt Institute for Law and Finance, Banque Centrale du Luxembourg.

Han är medlem i den italienska ekonomsammanslutningen, American Finance Association och American Economic Association. Han har publicerat studier om bankverksamhet och finans i flertalet italienska och utländska tidskrifter (se bifogad lista).

Han har utfört expertgranskning i italienska och utländska tidskrifter, däribland: American Economic Review, Quarterly Journal of Economics, Journal of Money, Credit and Banking, Review of Economics and Statistics, Journal of Financial Intermediation, Journal of Banking and Finance, Journal of Development Economics, Journal of the European Economic Association (JEEA), Open Economies Review, Journal of Development Economics, International Review of Economic and Finance, Economic Modelling, Economic Notes, Rivista di Politica Economica, Moneta e Credito, och Politica Economica.

UTMÄRKELSER OCH STIPENDIER

2006

 

1985

 

1983

 

Tilldelades ”Premio Giornalistico Internazionale Santa Margherita Ligure per l’Economia” som bästa ekonomiförfattare.

Tilldelades stipendiet ”Paolo Andreini” av Italiens centralbank för utlandsstudier inom ekonomi.

Tilldelades ett stipendium från utbildningsministeriet för utlandsstudier inom politisk ekonomi.

FRÄMSTA PUBLIKATIONER

 

FRÄMSTA ARTIKLAR I INTER-NATIONELLA TIDSKRIFTER

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

BÖCKER OCH MONOGRAFIER

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ANDRA ARTIKLAR och tal

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arbets-dokument

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Are Mergers Beneficial to Consumers? Evidence from the Market for Bank Deposits”, med D. Focarelli, The American Economic Review, Vol. 93, nr. 4, september 2003 (även publicerad i Banca d’Italia, Temi di Discussione (Arbetsdokument) nr. 448, juli 2002).

”The Interaction between Capital Requirements and Monetary Policy” (2014), med Paolo Angelini och Stefano Neri, Journal of Money, Credit and Banking, Vol. 46, Upplaga 6, september 2014.

”Do Mergers Improve Information? Evidence From the Loan Market” med Fabiano Schivardi och Matthew Shum, The Journal of Money, Credit and Banking, Vol. 41, nr. 4, s. 673-709, 2009 (även publicerad som Working Paper No. 4961, CEPR, London).

”Why do companies go public? An Empirical Analysis”, med M. Pagano och L. Zingales, Journal of Finance, Vol. LIII, nr. 1, 1998.

”The Coordination of Micro and Macro-Prudential Policy in Europe” (2015), med Piergiorgio Alessandri, European Economy, 2015.3.

”Consolidation and Efficiency in the Financial Sector: A Review of the International Evidence”, med D. Amel, C. Barnes och C. Salleo, Journal of Banking and Finance, Vol. 28, nr. 10, 2004 (även publicerad som Working Paper 2002-47, Board of Governors, Federal Reserve System).

”The Stability of the Relation between the Stock Market and Macroeconomic Forces”, Economic Notes, 2002, nr. 3, (även publicerad i Banca d’Italia, Temi di Discussione (Arbetsdokument) nr. 393, 2003).

”Will A Common European Monetary Policy Have Asymmetric Effects?”, med L. Guiso, A. Kashyap och D. Terlizzese, Economic Perspectives, Federal Reserve Bank of Chicago, nr. 56, 2000 (även publicerad i Banca d’Italia, Temi di Discussione (Arbetsdokument) nr. 325, 2000).

”Why do Banks Merge?”, med D. Focarelli och C. Salleo, Journal of Money, Credit and Banking, Vol. 34, nr. 4, november 2002 (även publicerad i Banca d’Italia, Temi di Discussione (Arbetsdokument) nr. 361, 1999).

”The Performance of Italian Equity Funds”, med Riccardo Cesari, Journal of Banking and Finance, 26, 2002 (även publicerad i Banca d’Italia, Temi di Discussione (Arbetsdokument) nr. 325, 1998).

”The stock market as a source of capital: some lessons from initial public offerings in Italy”, med M. Pagano och L. Zingales, European Economic Review, nr. 40, 1996.

 ”Les interactions négatives entre banques et états”, med Paolo Angelini och Giuseppe Grande, Revue d’économie financière nr. 111, september 2013.

Supplementary pension schemes in Italy: Features, development and opportunities for workers”, med Riccardo Cesari och Giuseppe Grande, Giornale degli economisti e annali di economia, Vol. 67, 1, s. 21-40, 2008.

 

 

”The impact of sovereign credit risk on bank funding conditions” (2011), publicerad i CGFS Papers Nr. 43, Banken för internationell betalningsutjämning, Basel (rapport från arbetsgruppen för statsrisk och bankutlåningsvillkor inom kommittén om det globala finanssystemet)

 

”Financial Sector Pro-cyclicality: Lessons from the Crisis” (2009), samordnare (med Paolo Angelini), Banca d’Italia, Questioni di Economia e Finanza (Occasional Papers) nr. 44, april.

 

Geneva Reports on the World Economy, nr. 9: International Financial Stability, (2007), (med Roger Ferguson, Phillip Hartman och Richard Portes), utgiven av International Center for Monetary and Banking Studies (ICMB) och CEPR.

Il sistema finanziario e il Mezzogiorno. Squilibri reali e divari finanziari (2006), redaktör, med Luigi Cannari, Cacucci Editore, Bari

Il sistema bancario italiano negli anni novanta. Gli effetti di una trasformazione (2004), Il Mulino, Bologna.

La previdenza complementare in Italia: caratteristiche, sviluppo e opportunità per i lavoratori, med Riccardo Cesari och Giuseppe Grande, Banca d’Italia, Questioni di Economia e Finanza (Occasional Papers) nr. 8, maj 2008.

”The Recent Behaviour of Financial Market Volatility”, Banken för internationell betalningsutjämning, BIS Economic Papers nr. 29, augusti 2006 (rapport från studiegruppen inom kommittén om det globala finanssystemet).

Le nuove regole sulla liquidità e la politica monetaria (2014), publicerad i Liquidità e nuove regole sulle banche: calibrazione e impatti, (Series ARIME), Franco Angeli, Milano.

 

 

Central banking in the XXI century: never say never (tal vid konferensen ”Central banking and monetary policy: Which will be the new normal?” Conference), Università Cattolica, Milano, april 2016.

21st Century cash: Central banking, Technological innovation and digital currencies, publicerad i Do we need Central Bank Digital Currency? Economics, Technology and Institutions, Larcier, SUERF Conference Proceedings, 2018.

Why do banks securitize their assets? Bank-level evidence from over one hundred countries in the pre-crisis period, with A.F. Pozzolo, Banca d’Italia, Tema di discussione (Working Papers) n. 1183, 2018.

The Distributional Consequences of Monetary Policy, De Nederlandsche Banks 18:e årliga forskningskonferens ”Distributional implications of the crisis and policy responses”, Amsterdam, 20 november 2015.

On the special role of macroprudential policy in the euro area, i Putting Macroprudential Policy to Work, DNB Occasional Studies, Vol. 12-7 (2014).

Finanza, rischi e crescita economica (tal vid Bocconi University Conference ”Benchmarking the UK market: A way to create an efficient and effective capital market in Italy?”), Milano, januari 2016.

Prudential policy at times of stagnation: a view from the trenches, med P. Alessandri, Questioni di Economia e Finanza della Banca d’Italia (Occasional Papers), n. 300, december 2015.

 ”Why banks and supervisors must act now”, med Mark Carney, Financial Times, 11 juli 2011.

La transizione verso un sistema finanziario più stabile, Quaderni dell’Associazione per lo Sviluppo degli Studi di Banca e Borsa, n. 287, mars 2015.

The European Banking and Capital Markets Unions: Challenges and Risks, tal vid International Conference Foundation for European Progressive Studies e Fondazione Italianieuropei, Rom, 6 februari 2015.

Crescita economica e finanziamento delle imprese, Rivista AIAF online, 2015, n. 94.

La nuova vigilanza bancaria europea e l’Italia, tal vid konferensen ”Le Banche Popolari dal XX al XXI Secolo”, Rom, 19 juni 2014.

Imprese: una finanza diversa è possibile, SACE MAG, n. 2, 2014.

The negative feedback loop between banks and sovereigns, with P. Angelini e G. Grande, Questioni di Economia e Finanza della Banca d’Italia, (Occasional Papers) n. 213, January 2014.

Un sistema finanziario per la crescita, Conference Proceedings ”Il risparmio degli italiani è al sostegno della crescita?”, The Adam Smith Society, Milano, 27 januari 2014.

Il credito e il finanziamento delle imprese, tal vid konferensen ”Reload Banking. La banca del domani per un nuovo sviluppo dell’Italia”, Federazione delle Banche di Credito Cooperativo Lazio Umbria Sardegna, Rom 21 juni 2013.

Macroprudential tools: where do we stand?, tal vid 2013 Banque Centrale du Luxembourg Financial Stability Review Presentation, 14 maj 2013.

Banche, Finanza, Crescita, Quaderni dell’Associazione per lo Sviluppo degli Studi di Banca e Borsa, n. 273, mars 2013.

Pro-cyclicality of capital regulation: is it a problem? How to fix it?, with P. Angelini, A. Enria, S. Neri e M. Quagliariello, Questioni di Economia e Finanza della Banca d’Italia (Occasional Papers), n. 74, oktober 2010.

”Domanda e Offerta di Credito in Italia durante la crisi finanziaria”, med Federico Maria Signoretti, Banca d’Italia, Questioni di Economia e Finanza (Occasional Papers) nr. 63, april 2010.

An assessment of financial sector rescue programmes, med T. Faeh, G. Grande, C. Ho, M. King, A. Levy, F.M. Signoretti, M. Taboga e A. Zaghini, Questioni di Economia e Finanza della Banca d’Italia (Occasional Papers), n. 47, luglio 2009.

”Evoluzione del sistema bancario e finanziamento dell’economia nel Mezzogiorno”, Moneta e Credito, Vol. LVI, nr. 222, juni 2003 (även publicerad i Banca d’Italia, Temi di Discussione (Arbetsdokument) nr. 467, mars 2003).

”La trasformazione del sistema bancario italiano e i suoi effetti sulle imprese e sui risparmiatori”, med D. Focarelli, (artikel presenterad vid konferensen ”Quarant’anni di Economia a Verona”), Banche e Banchieri, nr. 4, 2002.

”Il sistema bancario italiano nell’area dell’euro”, med L. Gambacorta och G. Gobbi, Bancaria, Vol. 57, nr. 3, 2001.

”Determinanti e conseguenze delle acquisizioni e fusioni bancarie”, med D. Focarelli och C. Salleo, Banca Impresa Società, nr. 1, 1999.

”La congiuntura creditizia in Italia” (artikel presenterad vid Convegno Sadiba 26) Quaderni dell’Associazione per lo Sviluppo degli Studi di Banca e Borsa, nr. 198, mars 2003.

”Le banche e i servizi finanziari alle imprese” (artikel presenterad vid Convegno Sadiba 25), Quaderni dell’Associazione per lo Sviluppo degli Studi di Banca e Borsa, nr. 185, mars 2002.

”Is There an Equity Premium Puzzle in Italy? A Look at Asset Returns, Consumption and Financial Structure over the Last Century”, med Roberto Violi, Banca d’Italia, Temi di Discussione (Arbetsdokument) nr. 339, 1999.

”Portafogli gestiti e tassi di rendimento: alcune considerazioni”, med Riccardo Cesari, Bancaria, nr. 1, 1998.

”Innovazioni strutturali nel mercato azionario: gli effetti della contrattazione continua”, med C. Impenna och P. Maggio, i Rapporto IRS sul mercato azionario, Istituto per la Ricerca Sociale, Milano (även publicerad i Banca d’Italia, Temi di Discussione (Arbetsdokument) nr. 248, 1995).

”La volatilità dei corsi dei CCT e i coefficienti patrimoniali del Comitato di Basilea”, med F. Drudi, il Risparmio, nr. 3, 1994.

”I tassi d'interesse reali: l'esperienza degli ultimi trent'anni (1960-1992)”, med A. Levy, i L'alto prezzo del danaro, P. Ciocca och G. Nardozzi (red.), Laterza, Bari, 1993 (även publicerad i Bancaria, nr. 4, 1994).

Privatizzare: come? Spunti da una ricognizione comparata dei casi inglese e francese, med S. Chiri, Banca d’Italia, Temi di Discussione (Arbetsdokument) nr. 197, 1993.

”Rischio di tasso d'interesse e coefficienti patrimoniali: un'applicazione di modelli multifattoriali”, med F. Drudi, Finanza, Imprese e Mercati, il Mulino, nr. 3, 1992.

”Rischio di tasso d'interesse e coefficienti patrimoniali: un'analisi dei regolamenti SIM”, med F. Drudi, Banca d’Italia, Temi di Discussione (Arbetsdokument) nr. 180, 1992.

”Il mercato finanziario italiano nel processo di integrazione economica europea”, Il Risparmio, nr. 5, september–oktober 1992.

”Gli effetti della quotazione internazionale: il caso delle azioni italiane a Londra”, Finanza, Imprese e Mercati, Il Mulino, nr. 3, december 1991 (även publicerad o Banca d’Italia, Temi di Discussione (Arbetsdokument) nr. 156, 1991).

”La struttura fattoriale del mercato azionario italiano”, i Ricerche applicate e modelli per la politica economica, Banca d'Italia, Vol. II, 1991.

”Evoluzione e performance dei fondi comuni mobiliari italiani”, med E. Zautzik, Il rischio azionario e la Borsa, redigerad av Centro Baffi dell'Università Bocconi (även utgiven i Banca d’Italia, Temi di Discussione (Arbetsdokument) nr. 142, 1990).

”Organizzazione ed efficienza del mercato azionario”, Economia, società e istituzioni, oktober 1989.

Evoluzione recente del sistema finanziario italiano: effetti sull'allocazione del risparmio e sulla struttura dell'intermediazione finanziaria, Atti del Convegno ”I gruppi plurifunzionali nelle strategie di mercato delle banche e delle assicurazioni”, Trieste, november 1989.

“Recent Changes in the Organization and Regulation of Capital Markets in Italy”, with C. Caranza and R. Pepe, i Changes in the Organization and Regulation of Capital Markets, Banken för internationell betalningsutjämning, april 1987.

 

 

”Monetary Policy and Macroprudential Policy”, med Paolo Angelini and Stefano Neri, Banca d’Italia, Temi di Discussione (Arbetsdokument) nr. 801, mars 2011. Även publicerad i Europeiska centralbanken, arbetsrapport nr. 1448, juli 2012.

Why Do Banks Securitize their Assets? med Alberto Pozzolo. Mimeo, Banca d’Italia.

The Causes and Consequences of Going Public, med Andrea Generale och Federico Signoretti, mimeo, Banca d’Italia.

How Interest Sensitive is Investment? Very (when the data are well measured), med Luigi Guiso, Anil Kashyap och Daniele Terlizzese, mimeo, Banca d’Italia.

 


 

BILAGA 2: FABIO PANETTAS SVAR PÅ DE SKRIFTLIGA FRÅGORNA

Frågeformulär för kandidaten till posten som

Ledamot i Europeiska centralbankens direktion

(Fabio Panetta)

 

 

A. Personlig och yrkesmässig bakgrund

 

1. Skulle du vilja redogöra för de viktigaste aspekterna av din yrkeserfarenhet från monetära, finansiella och affärsrelaterade frågor och för de viktigaste aspekterna av din europeiska och internationella erfarenhet?

Jag har arbetat på centralbanker under hela mitt yrkesliv. Jag började på Italiens centralbank 1985 och blev styrelseledamot och vice chef 2012. Jag är nu förste vice chef. Jag är också chef för den italienska försäkringstillsynsmyndigheten (IVASS) och, som en del av den rollen, ledamot i styrelsen för Europeiska systemrisknämnden.

Tillsammans med de andra ledamöterna i styrelsen för Italiens centralbank har jag i uppdrag att, som förste vice chef, sköta den löpande verksamheten samt att definiera institutionens strategiska inriktning inom en stor bredd av frågor. Italiens centralbanks ansvarsområden omfattar bland annat att bidra till besluten om euroområdets monetära politik och att tillämpa dem i Italien, utöva tillsyn över både banker (inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen) och förmedlare som inte är banker, utöva tillsyn över de italienska statliga värdepappersmarknaderna och den italienska marknadsinfrastrukturen, utöva tillsyn över och säkerställa att det italienska betalningssystemet fungerar smidigt samt tillhandahålla betalningstjänster till euroområdet (vi driver TIPS, Target2 och Target2-Securities)[3], anta makroprudentiell politik. Italiens centralbank är också ansvarig för att arbeta mot penningtvätt och att motverka finansiering av terrorism.[4]

Under min karriär att jag förvärvat djupgående erfarenhet inom ett vitt fält av centralbanksverksamhet och jag har visat ledarskap när det gäller att hantera nya frågor. Jag började arbeta på Italiens centralbanks forskningsavdelning 1985, år 2007 blev jag chef för avdelningen för ekonomiska prognoser och penningpolitik. År 2011 utsågs jag till verkställande direktör med uppdraget att samordna bankens verksamhet när det gäller eurosystemet och finansiell stabilitet. I styrelsen har jag under årens lopp bland annat ansvarat för penningpolitiska transaktioner och för banktillsyn.

Sedan 2004 har jag deltagit jag vid i ECB-rådets möten, först som medföljande person och sedan som suppleant. Det har givit mig förmånen att få uppleva de betydelsefulla inledande åren av den gemensamma penningpolitiken. Jag deltog också i beslutsprocessen under hela den utmanande finans- och statsskuldskrisperioden. Jag har aktivt deltagit i inrättandet av bankunionen som ledamot i tillsynsnämnden för den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM) sedan den skapades 2014 och fram till juli 2019.

Deltagande i internationella forum har givit mig möjligheten att på nära håll se vikten av internationellt samarbete. Bland annat har jag varit ledamot i Banken för internationell betalningsutjämnings (BIS) kommitté om det globala finansiella systemet, i Europeiska centralbankens Macroprudential Forum (som ledamot i tillsynsnämnden), i styrelsen för BIS (jag är för närvarande en av dess suppleanter). Jag är Italiens suppleant vid möten för G7-gruppen och G20-gruppens finansministrar och centralbankschefer.

Jag är ledamot i styrelsen för International Center for Monetary and Banking Studies i Genève.

Förutom en lång och mångfaldig erfarenhet av penningpolitiska frågor, har jag en akademisk bakgrund med publicerade artiklar om penning- och bankfrågor i internationella tidskrifter.

 

2. Har du några affärsintressen eller finansiella innehav eller andra åtaganden som kan komma att kollidera med dina framtida uppgifter? Föreligger det andra personliga eller övriga omständigheter som kan vara av betydelse vid Europaparlamentets bedömning av nomineringen?

 

Nej. Som ledamot i styrelsen för Italiens centralbank uppfyller jag strikta krav i frågor såsom intressekonflikter, sekretess, externa mandat, policyer för att ta emot gåvor och andra förmåner samt finansiella investeringar, i enlighet med bankens grundläggande värden: oberoende, opartiskhet, ärlighet och omdöme. Som före detta ledamot i tillsynsnämnden har jag skrivit under och följer etikkoden, kraven på transparens och de begränsningar när det gäller investeringar som gäller för Europeiska centralbankens beslutsfattande organ. Som chef för den italienska försäkringstillsynsmyndigheten följer jag IVASS uppförandekod och krav på transparens.

Jag har ingen koppling till privata organisationer. Jag har inga investeringar eller engagemang i något finansiellt eller icke-finansiellt företag.

 

3. Vilka vägledande mål kommer du att sträva efter under din mandatperiod på Europeiska centralbanken?

 

Att kraftfullt arbeta med uppdraget att behålla prisstabiliteten är det bästa sättet för den Europeiska centralbanken att bidra till ett starkare, mer motståndskraftigt, mer välmående och mer jämlikt Europa. Att säkerställa att den Europeiska centralbanken fullgör sitt uppdrag, i enlighet med EU-fördragen, är och kommer att fortsätta vara alla direktionsledamöters främsta vägledande princip.

Samtidigt måste den Europeiska centralbanken konstant vara uppmärksam på den möjliga oavsiktliga påverkan som dess politik kan ha på det finansiella systemet, särskilt när man använder nya verktyg. Under dessa omständigheter, krävs en hög nivå av vaksamhet för att upptäcka dessa konsekvenser så snart som möjligt. Ekonomiska och finansiella villkor måste kontinuerligt övervakas från alla vinklar, fördomsfritt och utan att utesluta något.

När det gäller den Europeiska centralbankens inre organisation, är den organisationskultur som bäst säkerställer att man kan eftersträva dessa mål en kultur där man uppmuntrar till att anta en pragmatisk, datadriven och vidsynt inställning inom institutionens alla nivåer. Om jag utses till direktionsledamot vid ECB kommer jag oavbrutet att sträva efter att ytterligare främja en sådan kultur.

Som jag kommer att förklara närmare i nedanstående svar, kommer jag om jag utses till direktionsledamot vid ECB också att sträva efter att ytterligare utveckla en stark kultur av att stärka människor och främja lika möjligheter oberoende av kön, nationalitet eller andra särskiljande egenskaper.

 

B. ECB:s penningpolitik

 

4. Hur anser du att ECB bör bedriva sin penningpolitik under de rådande makroekonomiska förhållandena? Hur bedömer du ECB:s prestationer när det gäller uppfyllandet av dess huvudmål att upprätthålla prisstabilitet?

 

ECB:s åtgärder måste även fortsättningsvis vara inriktade på huvudmålet att upprätthålla prisstabiliteten i euroområdets länder. I detta avseende tyder de senaste uppgifterna på att inflationsprognosen inte når ECB-rådets inflationsmål på nära men under 2 %, vilket därför kräver en ackommoderande penningpolitik: den inkommande informationen (både hårdfakta och ”mjuka” uppgifter) tyder på att tillväxtavmattningen blir mer utdragen än vad som förväntades för bara några månader sedan, på grund av den fortsatt svaga internationella handeln och ihållande global osäkerhet som särskilt påverkar industritillverkningen och mer allmänt företagens förtroende och investeringsbenägenhet. Som tidigare erfarenheter ständigt har visat tenderar en utdragen avmattning i tillverkningssektorn att påverka andra viktiga delar av ekonomin, såsom tjänstesektorn.

I en ekonomi som under avmattning förblir både den nuvarande och den prognostiserade inflationen dämpad och inte i linje med ECB-rådets mål. Detta medför framför allt en risk för att hushållens och företagens inflationsförväntningar skruvas ned, vilket kan göra det svårare att uppnå prisstabilitet utan motåtgärder. Det innebär att det krävs penningpolitiskt stöd för att se till att finansieringsvillkoren förblir gynnsamma, så att investeringarna, förtroendet, sysselsättningen och på det sättet löne- och pristillväxten kan stärkas.

 

Jag anser att ECB stort sett har uppnått sitt huvudmål. Det uppåtriktade trycket på prisutvecklingen har alltid hållits i schack. Under krisen stod euroområdet inför den hittills okända risken för deflation, och ECB var tvungen att ta till nya grepp utöver de standardmässiga policyinstrumenten. De utmaningar som en sådan situation förde med sig bemöttes av ECB:s penningpolitik, som gjorde att deflationsriskerna inte blev verklighet och hejdade den nedåtgående trenden i inflationsförväntningarna, vilket främjade den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. Ekonomisk analys och tidigare erfarenhet i andra länder tyder på att deflationen är ett skadligt fenomen som är svårt att få bukt med, och att den kan slunga ned ekonomin i en ond cirkel av sjunkande efterfrågan, lägre ekonomisk aktivitet, ökad arbetslöshet och finansiell instabilitet, särskilt när ekonomin präglas av höga skuldnivåer.

 

5. Vad anser du om ECB-rådets stimulanspaket av den 12 september och beslutet om framåtriktade vägledning? Hur ser du på det sätt som detta beslut fattats på, särskilt med tanke på att några ledamöter av ECB-rådet offentligt motsatte sig beslutet när det väl fattats? Mer generellt, hur ser du på det sätt som penningpolitiska beslut har fattats på tidigare? Anser du att beslutsprocessen bör ändras, och i så fall hur?

 

Det åtgärdspaket som ECB-rådet antog i september var ett proportionerligt och lämpligt svar på den makroekonomiska situation som jag beskrev i föregående svar. I linje med ECB:s huvuduppdrag att upprätthålla prisstabiliteten var syftet med beslutet att motverka risken för att en konstant låg inflationsnivå på grund av ekonomisk svaghet urartar till en ständig minskning av inflationsförväntningarna eller till och med ett nytt deflationshot. ECB-rådets policypaket ger det stöd som krävs till ekonomisk aktivitet och inflation.

Även av den offentliga debatten framgår det att ECB-rådet var enigt om lämpligheten av en ackommoderande penningpolitik. Samtidigt fanns det skilda åsikter om vilka konkreta penningpolitiska instrument som är lämpligast för att ge det stöd som krävs till tillväxt- och inflationsprognoserna. Detta kommer inte som någon överraskning, eftersom osäkerheten om de relativa effekterna av enskilda icke standardmässiga instrument naturligtvis är stor och utbredd i detta skede. Enligt mig är det ett tecken på att debatten är öppen och konstruktiv.

Enligt min erfarenhet fattas ECB-rådets penningpolitiska beslut alltid på grundval av en noggrann analys av inhemska och globala ekonomiska och finansiella villkor, och av fördelarna och nackdelarna med olika alternativ. Detta gör att alla rådets ledamöter kan uttrycka sina åsikter och när så är möjligt försöka nå ett samförstånd. Det finns lämpliga bestämmelser för att fatta ett beslut vid oenigheter. I ett stort beslutsfattande organ är det oundvikligt – och enligt mig hälsosamt – att ha olika åsikter. Den befintliga styrningen säkerställer att en viss debatt alltid är möjlig, men även att ECB-rådet alltid kan fatta operativa beslut. På det hela taget pekar empiriska analyser på att ECB-rådets hittillsvarande åtgärder har varit effektiva när det gäller att främja inhemsk efterfrågan och inflation.

 

6. Hur bedömer du effekterna av låga räntor?

 

De uppgifter jag har pekar på att effekten av låga och till och med negativa räntor på ekonomin som helhet har varit stor och positiv. Transmissionen av ECB:s låga eller till och med negativa räntor till finansieringsvillkor för företag och hushåll har gått bra och stärktes ytterligare genom signalering av effekter via ränteförväntningar.

Samtidigt kvarstår risken för sidoeffekter av låga och negativa räntor, om de bibehålls för länge. Det finns en oro för att negativa styrräntor bortom en viss nivå kan få negativa effekter på hushållens sparande och konsumtion, på bankernas utlåningspolicy och på finansiella intermediärers lönsamhet. Syftet med det nivåsystem som ECB-rådet införde i september är att minska sådana problem (hjälpa bankerna att hantera den direkta kostnaden av att ha överskottslikviditet med negativ räntabilitet på sina centralbankskonton) för att bevara penningpolitikens transmissionsmekanism.

De låga räntorna främjar också den ekonomiska aktiviteten genom att uppmuntra ekonomiskt risktagande. Det finns dock också en oro för att det ökade risktagandet kan hota den finansiella stabiliteten i vissa marknadssegment. Det är viktigt att ECB hela tiden övervakar dessa risker. I de flesta fall hanteras dock sådana risker bäst genom att tillgripa andra policyåtgärder, särskilt när de rör specifika länder eller marknader. Makrotillsynen, som kan anpassas till enskilda länder eller sektorer (t.ex. fastighetssektorn), är bäst lämpad för hantering av eventuella ytterligheter i tillgångsprisdynamiken.

För närvarande är fördelarna av ECB:s åtgärder, däribland negativa räntor, fortfarande större än deras möjliga sidoeffekter. Det krävs dock kontinuerlig övervakning för att det ska förbli så. Framöver kan ECB-rådet se över de vidtagna åtgärderna och besluta om ytterligare riskreducerande åtgärder, om det bedöms att nettofördelarna av vissa av dem håller på att försvagas.

 

7. Det har nu gått tjugotvå år sedan euron infördes. Anser du att det är dags att göra en översyn av ECB:s penningpolitiska ram?

 

Jag är medveten om att ordförande Lagarde, både i sina svar till Europaparlamentet och i ett tal nyligen, redan har antytt att en strategisk översyn kommer att inledas inom en nära framtid

Enligt mig har den nuvarande ramen i stort sett varit framgångsrik. Trots detta är en översyn lämplig och nödvändig i många avseenden, med tanke på att de makroekonomiska förhållandena har förändrats sedan Ekonomiska och monetära unionen bildades (inte bara i euroområdet, utan även på global nivå), och att det är viktigt att dra lärdom av den finansiella krisen. Andra centralbanker genomför regelbundet policyöversyner. ECB:s senaste översyn genomfördes 2003, så det är dags för en ny.

En grundlig översyn kommer att bidra till att ECB:s penningpolitiska ram även fortsättningsvis fullgör ECB:s mandat i enlighet med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Om jag utnämns till direktionsledamot kommer jag att gripa mig an dessa diskussioner med ett öppet sinne, precis som ordföranden själv. Jag skulle föreslå att de tar hänsyn till den senaste synen på penningpolitiken och erfarenheterna från dessa kritiska år, både i Europa och på andra håll. Jag är säker på att alla ECB-rådets ledamöter – med personalens stöd – hängivet och entusiastiskt skulle bidra till detta arbete på ett konstruktivt sätt på grundval av sina erfarenheter, som det alltid har varit i det förflutna.

 

8. Hur ska du säkerställa transparens när det gäller genomförandet av programmet för köp av tillgångar (APP)? Håller du med om att mer transparens kunde säkras i samband med programmet för köp av värdepapper med bakomliggande tillgångar (ABSPP) och programmet för köp av säkerställda obligationer (CBPP3)?

Som offentlig institution ska ECB vara så transparent som möjligt. Transparens, bl.a. när det gäller aspekter av penningpolitikens genomförande, gör det lättare för allmänheten att förstå ECB:s penningpolitik. Bättre förståelse bland allmänheten gör i sin tur policybesluten trovärdigare och ändamålsenligare och bidrar till ECB:s ansvarsskyldighet. Detta gäller särskilt under exceptionella förhållanden, när okonventionella policyåtgärder tydligt måste förklaras för allmänheten med ständig hänvisning till uppdraget att upprätthålla prisstabiliteten.

När det gäller genomförandet av programmet för köp av tillgångar anser jag att transparensen redan är rätt stor. På sin webbplats offentliggör ECB detaljerad information om månatliga köp, totala innehav och inlösen i varje underprogram till programmet, och är transparent om de principer som styr köpen. För programmet för köp av värdepapper med bakomliggande tillgångar meddelar exempelvis ECB också vilka trancher (seniortranch, mezzanintranch eller aktietranch) i en emission som kan köpas, den maximala andelen av det utestående beloppet av en tranch som kan köpas och vilka instrument som kan ingå i poolen av underliggande tillgångar.

Jag anser dock att centralbankerna inte får vara alltför transparenta, eftersom överdriven transparens i vissa fall kan undergräva de penningpolitiska åtgärdernas ändamålsenlighet. Det finns exempelvis goda skäl för ECB att för vissa inköpsprogram avstå från att offentliggöra de exakta innehaven av enskilda värdepapper och att inte låta motparterna lämna ut information om vilken typ av värdepapper den köpte samt till vilket belopp. Denna information skulle faktiskt kunna göra det möjligt för marknadsaktörerna att ägna sig åt olaglig insiderhandel (front running), vilket kan leda till potentiellt allvarliga rubbningar i priserna för vissa värdepapper, öka kostnaderna för Eurosystemet och minska programmets ändamålsenlighet. Förslag som skulle öka transparensen utan dessa negativa sidoeffekter skulle vara välkomna, och om jag utnämns till direktionsledamot skulle jag noggrant utvärdera dem.

 

9. Hur ser du på riskerna i samband med programmet för köp av värdepapper från företagssektorn (CSPP)? Hur bedömer du den nu ökande andelen för programmet för köp av värdepapper från företagssektorn på primärmarknaden samtidigt som andelen minskar för förvärvsprogrammet för den offentliga sektorn på sekundärmarknaden?

 

ECB köper företagsobligationer på primärmarknaden och sekundärmarknaden inom ramen för CSPP, i linje med fastställda urvalskriterier och gränser för andelen emitteringar och emittenter, med beaktande av de risker som är förknippade med specifika sektorer. Dessa regler förhandskompletteras genom noggranna due diligence-granskningar och, efter köpet, genom kontinuerlig övervakning för att begränsa riskerna. Bristande riskhantering skulle kunna påverka centralbankens trovärdighet och rykte.

Eurosystemet anpassar sina CSPP-köp till marknadsvillkoren, och tar hänsyn till likviditeten på sekundärmarknaderna. Köpen tar också hänsyn till säsongsmönster i emitteringarna och är föremål för vissa utjämningsmekanismer. Det riktmärke som används för köp återspeglar proportionellt alla godtagbara utestående emissioner. Marknadsvärdet är följaktligen ett mått på varje emitteringsjurisdiktions vikt i riktmärket.

Programmet för köp av värdepapper från företagssektorn har lyckats förbättra finansieringsvillkoren för icke-finansiella företag i euroområdet. Även om köp av företagsobligationer är förknippade med en något högre risk än andra tillgångar som traditionellt innehas av centralbanker, har detta program visat sig vara riskeffektivt, om man bedömer den tagna risken i förhållande till dess bidrag till att policymålen uppnås. Tillsammans med köpen av värdepapper med bakomliggande tillgångar och säkerställda obligationer kan detta program maximera APP:s direkta inverkan på realekonomin.

Med hänsyn till begränsningarna när det gäller innehav av statsobligationer, vilket hindrar genomförandet av förvärvsprogrammet för den offentliga sektorn, förbättrar ett relativt sett större bidrag från den privata sektorns del APP:s sammantagna flexibilitet (och potentiella tillämpningsområde). Det gör det också lättare att inom förvärvsprogrammet för den offentliga sektorn begränsa möjliga avvikelser från fördelningsnyckeln (det riktmärke som används för fördelning av köpen mellan olika länder).

Köp av statsobligationer på sekundärmarknaden är dock i varje fall APP:s huvudkomponent.

 

10. Hur anser du att ECB kan bidra till ekonomisk tillväxt, ekologisk omställning och full sysselsättning samtidigt som man fullt ut uppfyller sitt huvudmål att upprätthålla prisstabilitet? Anser du att det finns ytterligare möjliga penningpolitiska åtgärder som skulle förbättra de positiva effekterna för realekonomin?

 

Utan att det påverkar huvudmålet att upprätthålla prisstabilitet fastställs det i fördraget att ECB också ska stödja EU:s allmänna ekonomiska politik för att uppnå dess mål. Dessa omfattar balanserad ekonomisk tillväxt, full sysselsättning samt skydd och förbättring av miljökvaliteten.

De senaste årens erfarenheter har bekräftat att ECB bidrar till välståndet i euroområdet genom att upprätthålla prisstabiliteten. Riskerna för inflationsprognosen var inte isolerade, utan gick hand i hand med svag tillväxt, låg sysselsättning och stagnerande löner, ökande skillnader och hot mot den finansiella stabiliteten. Genom den ackommoderande penningpolitiken främjar ECB:s åtgärder den privata konsumtionen och företagens investeringar, vilket främjar tillväxten och sysselsättningen i euroområdet och i sin tur förbättrar inflationsprognosen. ECB:s åtgärder har bidragit till att euroområdets arbetsmarknad har stärkts: 11 miljoner arbetstillfällen har skapats sedan mitten av 2013 och arbetsmarknaden är fortfarande motståndskraftig.

En avgörande utmaning för hela planeten är klimatförändringarna – som utgör ett hot mot tillväxten och välståndet och mot finanssystemets stabilitet – och frågan hur man kan bidra till ett mer hållbart utnyttjande av tillgängliga naturresurser. Centralbankerna har visserligen inte huvudansvaret för miljöpolitiska åtgärder, men de kan och ska dra sitt strå till stacken (se även svaret på nästa fråga).

Italiens centralbank går i denna riktning. Som ordförande i bankens investeringskommitté styrde jag vår pensionsfonds investeringspolicy i riktning mot en integrering av dessa hänsynstaganden i tillgångsallokeringen, vilket innebar att vi uteslöt företag i sektorer som inte uppfyller kraven i Global Compact-initiativet och gav företräde åt företag med de bästa betygen avseende miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning. Som ett resultat av de nya kriterierna förbättras det totala miljöavtrycket av italienska centralbankens aktieportfölj när det gäller totala växthusgasutsläpp (minskning med 23 %, motsvarande –0,76 miljoner ton), energiförbrukning (minskning med 30 %, motsvarande 7,67 miljoner gigajoule) och vattenförbrukning (minskning med 17 %, motsvarande 6,95 miljoner kubikmeter). Dessa minskningar av aktieportföljens miljöavtryck motsvarar ungefär 140 000 hushålls årliga energiförbrukning och mer än 123 000 hushålls vattenförbrukning. Även växthusgasutsläppen minskar betydligt: minskningen är lika stor som om 185 000 hushåll skulle reducera sina årliga utsläpp till noll. Ur finansiell synvinkel har denna policy inte lett till sämre avkastning eller högre risker.

I likhet med ECB deltar Italiens centralbank aktivt i arbetet i Network for the Greening of the Financial System – vars syfte är att öka medvetenheten om de risker som är knutna till klimatförändringen bland centralbankerna – och i nationella och internationella fackgrupper om klimatrelaterade frågor.

Centralbankerna bör också uppmana finansiella intermediärer att integrera klimatrelaterade och sociala risker i sina beslutsprocesser, för att förbättra prissättningen av sådana risker och styra tillgångsallokeringen på ett sätt som tar större hänsyn till dessa frågor.

Med avseende på ytterligare åtgärder för förbättring av realekonomin har ECB:s beslut i september bidragit och bidrar till att säkerställa gynnsamma finansiella villkor för företag och hushåll, och främjar investeringar, konsumtion, sysselsättning och lönetillväxt. Det är viktigt att penningpolitiken fortsätter fylla denna funktion. Dessa åtgärder har bidragit till nya arbetstillfällen i euroområdet (fler än 13 miljoner arbetstillfällen skapades mellan 2013 och 2019). ECB:s och nationella bankers empiriska analyser visar att nettoeffekterna av denna politik minskade ojämlikheterna i inkomstfördelningen (eftersom arbetslöshet är huvudkällan till bristande jämlikhet).

 

11. Vad anser du om de steg som är nödvändiga för att finansiera den europeiska gröna given? Vad anser du om effekterna av ECB:s politik på klimatförändringarna? Anser du att ECB bör anpassa sina köp av tillgångar till FN:s mål för hållbar utveckling och Parisavtalet om klimatförändringar? Bör ECB:s program för köp av tillgångar ligga i linje med EU:s taxonomiska ram? Vilken roll skulle ECB spela i nätverket för övergången till ett grönt finanssystem?

 

Att ta itu med följderna av klimatförändringarna och gå över till ett koldioxidsnålt system är en uppgift av högsta vikt som kräver en kollektiv insats. I detta avseende kan jag bara välkomna att den nya kommissionen prioriterar en sådan brådskande fråga som kommer att påverka välfärden för nuvarande och framtida EU-medborgare.

För att uppnå de mål som avtalades i Parisavtalet måste vi på ett korrekt sätt prissätta de risker som följer av koldioxidintensiva verksamheter för att stimulera de nödvändiga förändringarna i produktions- och konsumtionsmönstren. I detta syfte är koldioxidprissättning ett centralt policyverktyg som inte bara kommer att ändra de relativa priserna utan också ge incitament till högre energieffektivitet. Denna omvandling måste genomföras på ett sätt som säkerställer en rättvis fördelning av den börda som den medför och med hänsyn tagen till policyåtgärdernas sociala konsekvenser, med ett bredare syfte att främja de mål för hållbar utveckling som fastställts av FN och skydda de mest utsatta.

Det är främst regeringarnas ansvar att fastställa lämpliga åtgärder för att uppnå dessa mål. Med tanke på att klimatförändringarna utgör globala externa effekter måste man välkomna en internationell samordning av policyåtgärder på detta område.

Den energiomvandling som behövs för att minska utsläppen med EU:s målsättningar som ambitionsnivå kräver betydande investeringar både i fysisk infrastruktur och immateriellt kapital (inklusive FoU). EU:s budget och i synnerhet EIB har en avgörande roll att spela, men privata finansiella resurser måste också mobiliseras. I detta avseende kan EU skala upp sina insatser ytterligare och bygga vidare på de åtgärder som redan påbörjats inom ramen för handlingsplanen för hållbar finansiering.

ECB:s ordförande har sagt att hon kommer att se till att övervägandet om hur ECB kan bidra till att åtgärda klimatförändringarna är en prioriterad fråga under hennes mandatperiod. Klimatförändringarna skulle kunna medföra risker för den ekonomiska tillväxten och finanssystemets stabilitet, och de kan därmed påverka den penningpolitiska miljön. Det är därför viktigt att ECB inom ramen för sitt uppdrag bättre förstår de kanaler genom vilka de klimatrelaterade riskerna påverkar det ekonomiska och finansiella systemet, fastställer de potentiella störningar som är relevanta för inflationsprognosen på kort och mellanlång sikt och de möjliga effekterna på transmissionen av penningpolitiken, och vid behov vidtar åtgärder. 

Inrättandet av nätverket för övergången till ett grönt finanssystem (Network for Greening the Financial System, NGFS) har varit ett viktigt steg framåt när det gäller centralbankernas och tillsynsmyndigheternas fastställande och främjande av bästa praxis. De större centralbankerna – däribland ECB och Italiens centralbank – bidrar aktivt till nätverket och följer upp de rekommendationer som hittills utfärdats i NGFS-rapporterna. ECB kan på ett betydande sätt bidra genom att studera möjliga sätt att integrera miljö- och klimatrisker i centralbankernas verksamhet, och även undersöka hur man ska inkludera dessa risker i bankens mikro- och makrotillsyn.

Här samarbetar Italiens centralbank och Europeiska bankmyndigheten med att studera de risker som hållbarhetsfaktorerna utgör för den finansiella stabiliteten, och utarbetar metoder för att bedöma dessa risker och fastställa lämpliga tillsynsåtgärder.

Vad gäller ECB:s balansräkning måste man hålla i åtanke att den nuvarande ackommoderande penningpolitiken redan erbjuder mycket gynnsamma finansieringsvillkor för regeringar att finansiera övergången till en koldioxidsnål ekonomi. Dessutom, som en del av programmet för köp av tillgångar (APP) har ECB köpt betydande mängder gröna obligationer, vilket bidrar till marknadens utveckling. Allt eftersom hållbara investeringar och hållbara finansiella produkter blir mer vanligt förekommande kommer andelen hållbara tillgångar (såsom gröna obligationer) i ECB:s APP också att öka.

I detta avseende kommer EU:s taxonomi med miljömässigt hållbara verksamheter och standarder för gröna obligationer att vara av central betydelse för att ge klarhet och transparens för investerare och stimulera tillväxten av hållbara finanser.

Det kan vara värt att fundera på huruvida en riskbaserad taxonomi skulle kunna komplettera den nuvarande strategin och bättre hjälpa offentliga myndigheter, däribland centralbanker, att fastställa vilka tillgångar som är mest utsatta för fysiska risker och övergångsrisker. Rent faktiskt avspeglas för närvarande sådana risker i allmänhet inte på lämpligt sätt i priserna för finansiella tillgångar. Den kommande tillämpningen av de nya EU-reglerna om tillhandahållande av information kommer att på ett än mer harmoniserat sätt erbjuda mer information om hållbarhetsprofilerna, vilket kan göra marknadsaktörernas värderingar mer rättvisande.

 

12. Bör ECB enligt din personliga åsikt köpa fler EIB-obligationer för att bidra till att finansiera europeiska investeringar i linje med ECB:s primära och sekundära mål?

 

ECB har redan inom ramen för sitt förvärvsprogram för den offentliga sektorn köpt upp obligationer som utfärdats av EIB och andra överstatliga institutioner till ett värde av 230 miljarder euro. Eftersom EIB är ett offentligt organ kan dess obligationer endast köpas på sekundärmarknaden och det finns en högsta gräns för det totala innehavet. Under 2016 höjde ECB-rådet denna gräns för EU:s överstatliga obligationer från 33 till 50 % av deras volym, dvs. över det motsvarande taket för statsobligationer. Nettoinköpen av överstatliga obligationer har fortsatt i november som en del av den nya nettoinköpsrundan för förvärvsprogrammet för den offentliga sektorn (PSPP).

Ett viktigt särdrag för EIB är att man fungerade som pionjär när det gäller utfärdandet av gröna obligationer för mer än tio år sedan, och fortsätter nu att vara starkt engagerad på marknaden för gröna obligationer. Eurosystemet har köpt EIB:s gröna obligationer jämte andra gröna emitteringar på euroområdet, och bidrar därmed till finansieringen av klimatinriktade handlingsprojekt.

 

13. Vad är din åsikt om genomförandet av det nya akuta likviditetsstödet (ELA)? Vad skulle kunna förbättras i beslutsprocessen om beviljande av ELA?

 

Det akuta likviditetsstödet (ELA) är utformat för att ge stöd till solventa banker som står inför tillfälliga problem med likviditeten. Enligt ESCB-stadgan är tillhandahållande av akut likviditetsstöd ett nationellt ansvarsområde. Som en följd av detta är det de nationella centralbankerna som fattar beslutet att bevilja akut likviditetsstöd, och det är de som tar på sig kostnaderna och riskerna för dessa insatser. De huvudsakliga förutsättningarna är bankens solvens eller, om banken bryter mot kapitalkravsförordningens krav rörande egna medel, att det finns en trovärdig återkapitaliseringsplan, jämte tillräckligt med säkerhet som godtas av respektive nationella centralbank.

Under senare år har eurosystemet gjort viktiga framsteg i riktning mot en harmonisering av de olika nationella centralbankernas ELA-ramar, med godkännandet av en övergripande ELA-ram och en ELA-överenskommelse, som offentliggjordes på ECB:s webbplats i maj 2017. I syfte att förhindra alla möjliga ingripanden i den gemensamma penningpolitiken fastställer överenskommelsen fördelningen av ansvarsområden och processen för informationsutbyte mellan de nationella centralbankerna och ECB. ECB-rådet kan också delta i beslutsprocessen beroende på insatsens storlek och varaktighet.

 

Jag har under senare tid personligen varit inblandad i tillhandahållandet av akut likviditetsstöd. Enligt min erfarenhet har de nuvarande förfarandena i allmänhet visat sig vara effektiva i att säkerställa den finansiella stabiliteten och begränsa spridningsriskerna. Även för betydande institutioner som står under direkt tillsyn av den gemensamma tillsynsmekanismen har de nationella centralbankerna korrekt kunnat bedöma vilka inslag som behövs för ett smidigt och effektivt ingripande i rätt tid. Som en följd av detta har eurosystemets gemensamma penningpolitik alltid bevarats, såsom krävs enligt fördraget.

 

14. Vilken roll anser du att ECB bör spela när det gäller att hantera virtuella valutor? Vilka möjligheter och risker ser du med virtuella valutor? Hur anser du att ett lämpligt regelverk för virtuella valutor (och ”stablecoins” i synnerhet) bör vara utformat?

 

Den senaste vågen med tekniska innovationer för med sig omfattande förändringar av tillhandahållandet av finansiella tjänster och av de tillhandahållande aktörernas beskaffenhet. Blockkedjeteknik och virtuella tillgångar är en del av denna revolution. De lovar att ge oss ett mer effektivt sätt att överföra pengar, i synnerhet över gränserna, men de medför också betydande risker.

ECB, liksom andra centralbanker, håller noga uppsikt över denna utveckling. Flera aspekter av virtuella tillgångar och s.k. stablecoins uppmanar till samordnade åtgärder från andra offentliga myndigheter än centralbankerna (t.ex. myndigheter som bekämpar penningtvätt, skattemyndigheter, standardiseringsorgan, osv.). Icke desto mindre omfattas deras verksamhet av tillsynsramen för eurosystemet, i den mån som virtuella tillgångar, i synnerhet stablecoins, syftar till att underlätta innehav och överföring av pengar.

Även om det inte faller inom centralbankernas befogenhetsområde, utan inom regeringarnas och parlamentens, att besluta huruvida utfärdandet och cirkulationen av virtuella tillgångar bör tillåtas, har ECB en roll att spela när det gäller att reglera och utöva tillsyn över dem, för att undvika att den finansiella stabiliteten hotas och se till att betalningssystemen inom euroområdet förblir säkra, effektiva och innovativa, och att de kan uppfylla medborgarnas ökande efterfrågan på omedelbarhet och användarvänliga gränssnitt.

Mot bakgrund av deras inneboende risker kan det hända att privata stablecoins inte utgör en lämplig lösning för att tillhandahålla säkra, effektiva och innovativa betalningstjänster för konsumenter. I stället medför de en lång rad utmaningar som är svåra att ta itu med och som har identifierats av centralbankerna som internationell grupp. Till exempel påpekades i den nyligen färdigställda rapporten om globala stablecoins av arbetsgruppen för företrädarna för G7-länderna – som jag var medlem i – att stablecoins ofta saknar en tydlig styrningsram och rättslig ram, så att tillsynsmyndigheterna inte tydligt kan identifiera det subjekt som ska hållas ansvarigt för att skydda användare och investerare. Stablecoins medför också risker med avseende på operationell motståndskraft, cybersäkerhet, uppgiftsskydd, penningtvätt och efterlevnad av skatteregler.

Den allmänna princip som ska tillämpas vid reglering av virtuella tillgångar och stablecoins är den rörande teknikneutralitet och proportionalitet, enligt principen om ”samma verksamhet, samma regler”. Tillsynsmyndigheterna bör rikta in sig på nya verksamhetsmodeller och på de risker som härrör från den nya tekniken, vilka inte övervägdes när de nuvarande bestämmelserna infördes.

Tillsynsmyndigheternas uppgift kompliceras dock av bristen på information om de särskilda projekten och av att de relevanta aspekterna av sådana projekt ofta är preliminära och otydliga. Det är ett skäl till varför ett regleringsmässigt svar eventuellt inte räcker för att begränsa riskerna på detta stadium.

De stablecoin-initiativ som kan få genomslagskraft på global nivå kan skapa större problem, och att nå ”genomslagskraft på global nivå” är inte en avlägsen hypotes när stablecoins backas upp av teknikgiganterna. Alla privata stabiliseringsmekanismer, oberoende av hur väl utformade de är, utgör en marknadsrisk, kreditrisk eller likviditetsrisk. Dessa risker skulle kunna undergräva förtroendet och sätta igång en plötsligt stegrad efterfrågan på ett stablecoin i frånvaro av en långivare i sista hand.

Som framgår av den nyligen färdigställda rapporten om globala stablecoins av arbetsgruppen för företrädarna för G7-länderna (som jag var medlem i) kan transmissionskanalerna för penningpolitik också påverkas, i den mån som ett allmänt använt stablecoin skulle kunna göra konsumtion och investeringar mindre känsliga för ändringar i styrräntan. I svagare länder vars valuta inte ingår i stabiliseringskorgen av valutor skulle detta till och med kunna leda till en fullständig dollarisering av ekonomin.

Uppkomsten av projekt med globala stablecoins är en väckarklocka för myndigheterna och centralbankerna och kan inte uteslutande besvaras med lämplig reglering, eftersom regleringen skulle kunna visa sig vara oförmögen att begränsa alla riskerna med ett framgångsrikt projekt. Vi kan inte och bör inte hindra tekniken från att ändra vårt finansiella system och göra det mer effektivt och inkluderande, men vi måste vara medvetna om de långtgående konsekvenserna med dessa innovationer och vägleda dem, om så behövs genom att direkt ingripa i de nya ekosystem de skapar, så att den finansiella stabiliteten och penningpolitikens effektivitet inte äventyras.

 

15. Hur bedömer du samspelet mellan betalningssystemen och penningpolitiken? Vilken roll bör ECB i egenskap av utgivande centralbank ha när det gäller clearinginstitut som fungerar som centrala motparter (CCP)?

Eurosystemet har uppgiften att främja betalnings- och avvecklingssystemens smidiga funktionssätt, vilket är nödvändigt för att bevara finansmarknadernas stabilitet och möjliggöra ett smidigt genomförande av penningpolitiken. När betalningssystemen inte fungerar som de ska och medlen inte kan överföras på ett korrekt sätt mellan motparterna kan prisbildningsprocessen på både kapital- och penningmarknaden försämras betydligt och den penningpolitiska transmissionsmekanismen kan bli dysfunktionell.

Relevansen av betalningssystemet från ett penningpolitiskt perspektiv är särskilt hög för vad som gäller för transaktioner av stort värde mellan banker. Av detta skäl äger och driver eurosystemet euroområdets bruttoavvecklingssystem i realtid, Target2. Detta system, som avvecklar kommersiella transaktioner mellan banker och används för genomförandet av penningpolitiska åtgärder, har understött utvecklingen av en gemensam penningmarknad i euroområdet, vilket är ett nödvändigt villkor för en homogen transmission av penningpolitiska impulser till alla medlemsstater.

Vikten av betalningssystemets smidiga funktionssätt för genomförandet av penningpolitiken förklarar också ECB:s intresse i de centrala motparternas finansiella och operativa motståndskraft. De centrala motparterna utgör ett mellanled mellan intermediärer som förhandlar på både kontant- och repomarknaderna, och en sådan verksamhet medför stora intradagslikviditetsflöden. Detta innebär att intermediärernas likviditets- eller säkerhetsbrister under påfrestande marknadsvillkor kan kanaliseras av eller genom de centrala motparterna, med potentiellt omvälvande effekter. I en sådan situation kan ECB behöva tillhandahålla akut likviditetsstöd till de centrala motparterna eller till banker som ingår i de centrala motparterna, vilket utgör ytterligare ett skäl till att noggrant övervaka de möjliga risker som följer av dessa marknadsinfrastrukturer.

Dessa problem har blivit mer relevanta efter den finansiella krisen, eftersom den ökade förekomsten av central clearing intensifierade den systemomfattande vikten av de centrala motparterna i de större jurisdiktionerna. I detta sammanhang utgör det kommande genomförandet av det reviderade regelverket (Emir2) en välkommen utveckling, eftersom det förstärker EU:s tillsyn av systemomfattande centrala motparter i tredjeländer som clearar stora volymer av instrument i euro, och säkerställer att de utfärdande centralbankerna deltar i denna tillsyn.

 

16. Vilken roll ser du för kontantbaserade transaktioner jämfört med digitala transaktioner i framtiden?

Kontanter förblir det betalningsinstrument som föredras av konsumenter i flera EU-länder. Det är en säker tillgång som är direkt tillgänglig för medborgarna och har unika särdrag, eftersom den garanterar anonymitet och kan användas i offline-transaktioner. Av dessa skäl tror jag att kontanter kommer att spela en viktig roll även i den förutsebara framtiden. Centralbankerna måste därför fortsätta att säkerställa en hög effektivitetsnivå när det gäller produktionen och cirkulationen av detta instrument.

Euroområdet, liksom andra jurisdiktioner, står trots detta inför dramatiska förändringar både när det gäller efterfrågan och tillgången på betalningstjänster, som främjas av innovationer i det digitala ekosystemet. Under sådana nya förhållanden håller digitala transaktioner på att bli alltmer populära och kan så småningom komma att bli viktigare än kontanter. Införandet av ny teknik i de betaltjänster som tillhandahålls måste uppmuntras i den mån som billigare, snabbare och säkrare tjänster ökar konkurrensen och den finansiella inkluderingen och stärker människors välfärd.

17. Vad anser du om eurosedlar i höga valörer?

Eurosystemet måste till en låg kostnad garantera att eurosedlar av hög kvalitet finns att tillgå för medborgarna i euroområdet. Det måste säkerställa en balanserad tillgång på sedlar i olika valörer, med hänsyn tagen till att sedlar i små valörer huvudsakligen används i detaljhandelstransaktioner med lågt värde.

Sedlar i höga valörer används huvudsakligen av orsaker som är helt och hållet legitima, såsom att förvärva dyra varor eller tjänster eller som en värdereserv. Värdereservmotivet är ett särdrag för de valutor, såsom euron och dollarn, som utgör reservtillgångar. ECB bedömer att en betydande del (omkring en tredjedel) av den utestående mängden eurosedlar ägs av aktörer utanför euroområdet. Värdereservmotivet för den delen av den utestående mängden eurosedlar är sannolikt relevant, även om det är svårt att uppskatta exakt.

Samtidigt har oron för att efterfrågan på sedlar i höga valörer drivs även av olaglig verksamhet föranlett eurosystemet att först stoppa tillverkningen av sedlar med valören 500 euro (i maj 2016) och sedan upphöra med utfärdandet av dessa sedlar (i januari 2019; för Tyskland och Österrike upphörde utfärdandet i april 2019). Som en följd av detta kommer den volym av sedlar med valören 500 euro som finns i omlopp att minska med tiden. Alla befintliga sedlar med valören 500 euro som är i omlopp bibehåller sitt värde, kan återcirkuleras och förblir lagliga som betalningsmedel.

18. Vad anser du om den heterogena bilden av de monetära förhållandena och tillgången till kredit på olika håll inom euroområdet och effekterna av detta på ECB:s gemensamma penningpolitik?

 

De monetära åtgärder som vidtagits av ECB under det senaste årtiondet var ett viktigt bidrag till den minskade heterogeniteten i de monetära villkoren och i tillgången på kredit i alla länder i euroområdet. Under finans- och statsskuldkriserna hotade de betydande skillnaderna i kostnaden för och tillgången på kredit enhetligheten i ECB:s penningpolitik och transmissionsmekanismens funktion. ECB:s djärva och exempellösa svar och bankens villighet att agera beslutsamt inom ramen för sina befogenheter för att bevara euron har varit av avgörande betydelse för att skingra rädslan för en upplösning av euroområdet, och för att återställa finansmarknadernas smidiga funktion och förbättra transmissionen av de monetära impulserna i alla länderna inom euroområdet.

Sedan dess har ECB fortsatt att uppfylla sina befogenheter och svara på försämringen av de makroekonomiska utsikterna med betydande underlättande åtgärder, inklusive målinriktade långsiktiga återfinansieringstransaktioner. Dessa beslut har varit framgångsrika när det gäller att minska utlåningsräntorna till företag och hushåll och ytterligare minska fragmenteringen av euroområdets penning- och kreditmarknader. Dessa mer ackommoderande och homogena monetära villkor har varit av avgörande betydelse för återhämtningen av bankutlåningen under senare år och för stödet av privata investeringar och privat konsumtion.

 

19. Flera EU-medlemsstater håller på att förbereda sig inför anslutningen till euroområdet. Hur avser du att undvika ytterligare skillnader mellan euroområdets medlemsstater under det kommande årtiondet mot bakgrund av de ekonomiska villkoren i kandidatländerna? Vilket är det bästa ekonomiska scenariot för utvidgningen av euroområdet?

 

Samtliga EU-medlemsstater – utom Danmark och Förenade kungariket, som har en undantagsklausul – är skyldiga att gå med i den ekonomiska och monetära unionen, dvs. att så småningom införa euron. Ändå finns det ingen särskild tidsram för att göra detta, och varje medlemsstats beredskap och villighet kommer att bestämma den tidpunkt då de inför den gemensamma valutan. Varje medlemsstats ekonomiska, finansiella och institutionella politik formar dess beredskap att införa euron.

Hur långt varje enskilt land utanför euroområdet har kommit för att uppnå Maastrichtkriterierna, liksom hur hållbar konvergensen är, utreds regelbundet av ECB och kommissionen i deras respektive konvergensrapporter.

Den 4 november 2014 började den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM) användas för tillsyn av alla banker i euroområdet. Därmed innebär ett införande av euron också ett deltagande i SSM. Detta är ingen lätt uppgift, och medlemsstater som närmar sig införandet av euron bör sålunda inleda ett nära samarbete med ECB:s banktillsyn. Detta kan innebära att medlemsstaten måste förbinda sig att genomföra vissa reformer.

Dessa skyldigheters landsspecifika särdrag verkar lämpade för att garantera ett smidigt deltagande i växelkursmekanismen och i längden i den gemensamma valutan.

 

20. Vilka är de största framtida riskerna och möjligheterna för euron?

 

Euron firade nyligen sitt tjugoårsjubileum och stöds för närvarande av rekordhöga 76 % av medborgarna i euroområdet. För en hel generation är euron den enda valuta de någonsin känt till. För européer i stort är euron den mest påtagliga symbolen för europeisk enhet. Genom hela krisen förblev stödet för den gemensamma valutan högt, och utgjorde en grund för det politiska engagemanget för euroområdets integritet.

Euron har fört med sig viktiga fördelar för alla medborgare, först och främst genom att säkra deras köpkraft. Den genomsnittliga årliga inflationen sedan införandet av euron har legat på 1,7 %, en nivå som betydligt understiger nivåerna före euron till och med i medlemsstater som utmärkt sig i att bibehålla prisstabiliteten. Euron gör det möjligt att dra nytta av den gemensamma marknadens alla fördelar. Genom att undanröja växelkursrisker och möjligheten till konkurrensdevalveringar mellan dess jurisdiktioner har euron betydligt minskat transaktionskostnaderna och underlättat handelsintegrationen, vilket kunderna kan dra nytta av genom lägre priser och företagen – inklusive små och medelstora företag – genom stramare värdekedjor. Euron är allmänt accepterad i finansiella transaktioner över hela världen. Detta underlättar den internationella handeln för företag inom euroområdet. Dessutom har euroländerna tillsammans en mer tungt vägande röst på det internationella ekonomiska och finansiella området, i ämnen såsom regleringen av finansmarknaderna. En del av eurons fördelar har också delats av de tredjeländer vars växelkurs är nära kopplad till den gemensamma valutans värde.

Dessa framsteg kan bibehållas och förstärkas genom en starkare och mer fullständig ekonomisk och monetär union, inklusive både en kapitalmarknads- och en bankunion, och sunda ekonomiskpolitiska åtgärder. Ekonomisk konvergens mellan och inom medlemsstaterna är nödvändig för att garantera att eurons fördelar åtnjuts i hela euroområdet och i alla delar av samhället.

Euron står definitivt också inför nya och viktiga utmaningar såsom digitalisering och kryptovalutor, cybersäkerhet och penningtvätt. ECB bidrar inom sitt befogenhetsområde till att ta itu med dessa utmaningar och välkomna förändringar och innovation. Till exempel spelar ECB en aktiv roll som katalysator i skapandet av ett säkrare, mer innovativt och integrerat betalningssystem i euroområdet.

 

21. Vad uppfattar du vara de största riskerna och utmaningarna som ECB står inför?

 

När man ser framåt kommer centralbankerna att behöva välja en lämplig monetär ram för att handskas med globala makroekonomiska scenarier som utmärks av nya utmaningar – såsom protektionism, geopolitiska risker, åldrande samhällen i de avancerade ekonomierna – som kan leda till ihållande låg tillväxt, låg inflation och låga räntor. Den ekonomiska osäkerheten kommer sannolikt också att öka i framtiden.

Det är viktigt att komma ihåg att de okonventionella åtgärder som använts av flera centralbanker under det senaste årtiondet är ett svar på, snarare än orsaken till, det nuvarande scenariot, och att många studier visar att utan dessa åtgärder hade förhållandena varit mycket sämre, i synnerhet vad gäller realekonomin. Underlåtenhet att erkänna utmaningarna och att i god tid agera på ett proportionerligt sätt, och vid behov också innovativt, för att ta itu med sådana utmaningar kan i slutänden göra att ett ännu kraftfullare svar är nödvändigt längre fram.

Samtidigt, som jag framförde i ett tidigare svar, är det fortsatt av avgörande betydelse att hela tiden övervaka de okonventionella åtgärdernas bieffekter och nettofördelar: till exempel kan en negativ styrränta ha ogynnsamma effekter på bankernas utlåning och på de finansiella intermediärernas lönsamhet (lägre lönsamhet skulle kunna påverka bankernas utlåningspolicy och därmed transmissionen av penningpolitiken).

I en del marknadssegment kan ett överdrivet risktagande av investerare och finansiella intermediärer utgöra en risk för den finansiella stabiliteten som, om så behövs, omedelbart måste åtgärdas genom ett mer aktivt bruk av makrotillsynsinstrument.

Mot bakgrund av det finansiella landskapets ökande komplexitet och utvecklingen av sina policyåtgärder kan ECB behöva justera sin kommunikation för att tydligt förklara sin policy för allmänheten i stort. Endast om medborgarna – arbetstagare, sparare, investerare, pensionärer – förstår deras centralbanks roll, mål och policy kan de ha realistiska förväntningar på dessa och planera för sin framtid. Detta kommer att bidra till att fastställa den önskvärda bredare ekonomiska policymixen och euroområdets framtida ekonomiska kurs.

Jag har redan nämnt att ECB också behöver delta i en vidare debatt om hur man bäst kan bidra till att ta itu med klimatförändringarnas utmaningar.

Ännu en utmaning utgörs av den pågående digitala omvandlingens inverkan på det ekonomiska och finansiella systemet. Integreringen av ny teknik i tillhandahållandet av finansiella tjänster (fintech) måste uppmuntras, i den mån som billigare, snabbare och säkrare tjänster ökar konkurrensen, ökar människors välfärd och förbättrar den finansiella inkluderingen bland de mest utsatta. En enklare tillgång till mindre reglerade tjänster medför dock också nya utmaningar. Även om en del av dessa – såsom konsumentskydd – faller utanför ECB:s befogenhetsområde är centralbanker utan tvivel av avgörande betydelse för att underlätta en smidig övergång till framtidens betalningslandskap.

Centralbankerna själva håller på att börja använda den nya tekniken. Italiens centralbank började använda sig av maskininlärning och stordatateknik redan för flera år sedan. Dessa används nu jämte annan teknik för att förbättra de makroekonomiska prognoserna, identifiera avvikande transaktioner i syfte att bekämpa penningtvätt, och beräkna realtidsindikatorer för finansiella risker.

De större aktörernas inträde i finanssektorn och det möjliga införandet av globala digitala valutor medför utmaningar: för banker, för skattemoralen, för konsument- och integritetsskydd, för särskiljandet av penningtvätt och finansiering av terrorism, för cyberrisker. Det kan uppstå utmaningar för penningpolitiken och den finansiella stabiliteten.

Dessa processer måste styras genom ett ökat samarbete mellan offentliga myndigheter på global nivå. Centralbankerna sätter in betydande resurser för att övervaka riskerna och säkerställa prisstabiliteten och den finansiella stabiliteten. I rapporten om globala stablecoins av arbetsgruppen för företrädarna för G7-länderna – som jag var medlem i – tillhandahålls djupgående analyser och handlingslinjer inför framtiden.

 

22. Vilka är de brexitrelaterade riskerna för den finansiella stabiliteten? Hur ser du på ECB:s roll när det gäller att hantera dessa risker?

 

Förlängningen av den tidsfrist för utträdet som Europeiska rådet beviljade Förenade kungariket till den 31 januari 2020 har endast flyttats framåt i tid, men har inte minskat riskerna för en avtalslös brexit. Det finns fortfarande politisk osäkerhet, och denna risk kan återigen uppenbara sig i slutet av den nuvarande förlängningen. Ett scenario utan något avtal skulle kunna visa sig vara mycket kostsamt, och skulle kunna leda till betydande volatilitet på finansmarknaderna.

ECB och de nationella myndigheterna är väl förberedda på detta. ECB och Bank of England har kommit överens om ett valutaswapparrangemang som gör det möjligt för båda centralbankerna att erbjuda likviditet till banksektorn i den andra centralbankens valuta. Detta bör stödja marknadernas korrekta funktion och förhindra återverkningar på hushåll och företag. ECB bibehåller också fördelaktiga likviditetsvillkor och en betydande grad av ackommoderande penningpolitik. Banken kan vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa den finansiella stabiliteten om finansierings- och likviditetsvillkoren skulle försämras i euroområdet.

Både offentliga myndigheter och den privata sektorn har förberett sig på en avtalslös brexit. På EU-nivå och nationell nivå har åtgärder vidtagits för att vid behov åtgärda eventuella störningar, i synnerhet på området gränsöverskridande finansiella tjänster (t.ex. central clearing, behörighet för MREL-instrument (instrument för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder), avtalskontinuitet och bank- och finanslicenser).

Som ECB och de nationella myndigheterna upprepade gånger har påpekat är det av avgörande betydelse att marknadsaktörerna fortsätter sina förberedelser och vidtar alla nödvändiga åtgärder för att hantera brexit-relaterade risker. I synnerhet bör banker slutföra genomförandet av beredskapsplaner, och följderna av brexit bör fullt ut tas med i beräkningen i återhämtningsplaner och resolutionsstrategier.

Risker med ett plötsligt avtalslöst utträde skulle eventuellt kunna uppstå även när det gäller ratificeringen av utträdesavtalet. Efter ratificeringen varar övergångsperioden till den 31 december 2020, med en möjlig förlängning på ett eller två år. Under övergångsperioden fortsätter EU-lagstiftningen att gälla i Förenade kungariket medan EU och Förenade kungariket förhandlar om ett avtal om det framtida förhållandet. I slutet av övergångsperioden kommer de bilaterala förbindelserna, om inget avtal har undertecknats, att återgå till de standardvillkor som fastställs i internationell rätt, t.ex. GATT (General Agreement on Tariffs and Trade) för varuhandel och GATS (General Agreement on Trade in Services) för handel med tjänster. För finansiella tjänster kommer marknadstillträdet då att grundas på EU:s likvärdighetsram, som har en mycket snävare omfattning än det gemensamma passet.

 

23. Anser du att den befintliga ramen för ekonomisk styrning uppmuntrar en konjunkturförstärkande finanspolitik? Erbjuder den de rätta incitamenten för offentliga investeringar? Vilka typer av reformer av denna ram anser du är nödvändiga? Vad anser du om ytterligare harmonisering på bolagsskatteområdet i EU?

Finanspolitiken är ett grundläggande stabiliseringsverktyg för alla länder, och i ännu högre grad för länder som har en gemensam valuta, eftersom penningpolitiken är inriktad på hela det monetära områdets ekonomiska förutsättningar och inte kan handskas med asymmetriska chocker. För att bevara ett lämpligt finanspolitiskt utrymme måste varje land sträva efter budgetmål på mellanlång sikt som tar hänsyn till landets tillväxtpotential och skuldnivå.

Den nuvarande stabilitets- och tillväxtpakten har fått blandade resultat i detta avseende. Under 2018 föll de samlade underskotten i EU och euroområdet till sin lägsta nivå sedan 2000, och de motsvarande samlade andelarna för skuldkvoten i förhållande till BNP håller också på att minska. Ett antal länder har dock gjort få framsteg när det gäller att minska de offentliga skuld- och underskottsnivåerna, vilket har lett till att det finanspolitiska utrymmet är ojämnt fördelat mellan medlemsstaterna och i vissa fall saknas nästan helt.

Den finanspolitiska återhållsamheten är först och främst medlemsstaternas ansvarsområde, men de finanspolitiska reglerna har eventuellt inte skapat tillräckliga incitament för alla länder i detta avseende. Den europeiska finanspolitiska nämnden och andra har betonat att reglerna är för komplicerade och i för hög grad förlitar sig på icke-observerbara variabler såsom produktionsgap. Man oroar sig även för att stabilitets- och tillväxtpakten saknar regler eller instrument för att styra den finanspolitiska inriktningen för euroområdet som helhet, och få framsteg har gjorts för att förbättra kvaliteten på de offentliga finanserna, oberoende av finanspolitisk inriktning.

Förutom dessa orosmoment och det faktum att reglerna inte säkerställde ett uppnående på bred bas av sunda finanspolitiska lägen under ekonomiskt goda tider fanns det en brist på finanspolitiskt utrymme, särskilt under nedgången 2012–2013, som ledde till en konjunkturförstärkande åtstramning av finanspolitiken och en ogynnsam makroekonomisk policymix i euroområdet. Offentliga investeringar som andel av BNP har också minskat betydligt sedan 2009 både i EU och i euroområdet, med över 20 % sammantaget, dock inte i varje enskilt land.

Dessa svagheter tyder på att en revidering av den europeiska ramen för finanspolitisk styrning kan vara nödvändig. Ett alternativ som har förslagits i detta avseende är att anta ett enda långsiktigt skuldmål som är kopplat till ett operativt instrument, såsom en utgiftsregel. En förenkling är nödvändig, men det är viktigt att ett alltför långt avstånd mellan det långsiktiga målet och det operativa instrumentet inte misslyckas med att ge länderna de rätta incitamenten för finanspolitisk återhållsamhet. Förutom att hålla tillväxten av de offentliga utgifterna under kontroll bör regeringar även öka kvaliteten på sina utgifter genom att öka andelen produktivitetsfrämjande investeringar i sina utgiftsramar.

Det är viktigt att notera att en revidering av reglerna endast kan vara en del av svaret på problemet. Krisen har betonat att det inte alltid räcker med en sund nationell finanspolitik, eftersom djupa och utdragna ekonomiska chocker kan överbelasta det nationella politiska utrymmet och skapa oönskade negativa spiraler med privata och offentliga nedskärningar. Detta understryker behovet av en finanspolitisk kapacitet i euroområdet som kan kombineras med incitament och som är av tillräcklig storlek för att erbjuda makroekonomisk stabilisering.

Enbart en samordning av nationella politiska åtgärder kan inte åstadkomma denna funktion. Det finanspolitiska utrymmet och de makroekonomiska villkoren skiljer sig från land till land, och det förra är inte nödvändigtvis tillgängligt där det bäst skulle behövas. Nationella politiska åtgärder svarar främst på nationella förhållanden snarare än på utvecklingen på euroområdet. Även om man antar att nationella politiska åtgärder skulle internalisera euroområdets behov skulle spridningseffekterna mellan länderna förbli ganska begränsade. Det är därför det behövs en betydande gemensam finanspolitisk kapacitet i kombination med effektiva finanspolitiska regler.

En ytterligare harmonisering av bolagsskattebaserna hade på ett fördelaktigt sätt bidragit till den gemensamma marknadens, bankunionens och kapitalmarknadsunionens funktion. Aggressiva skattemetoder kan hindra konkurrensen, minska skatteintäkterna och anses vara orättvisa av medborgarna. De kan underminera sammanhållningen mellan medlemsstaterna, och sammanhållningen är nödvändig om den europeiska integrationen ska kunna förbättras.

 

24. Anser du att euroområdet behöver en europeisk säker tillgång som inte bara ska bidra till att stabilisera finansmarknaderna och göra det möjligt för bankerna att minska sin exponering mot nationell skuld, men också vara ett sätt att underlätta en korrekt penningpolitisk transmission? Hur skulle det kunna åstadkommas i så fall?

Säkra tillgångar utgör ett nyckelelement i alla finanssystem och tjänar som riktmärken för en effektiv prissättning av riskfyllda tillgångar. Av dessa skäl är de av avgörande betydelse för bankernas intermediering.

Säkra tillgångar anses vara en bristvara under de rådande förhållandena, vilket i sin tur har kommit att påverka finansmarknaderna och banksektorn, genomförandet av penningpolitiken och den ekonomiska tillväxten. Den finansiella krisen har förstärkt investerarnas förkärlek för säkerhet, vilket har lett till att tillgången på säkra tillgångar har minskat. Samtidigt ökar efterfrågan på säkra tillgångar, vilket beror på ett antal olika faktorer (t.ex. nya regleringsinitiativ, den demografiska utvecklingen i avancerade ekonomier). Euroområdet är ett unikt exempel på en valutaunion utan en gemensam säker tillgång.

Införandet av en europeisk säker tillgång skulle sannolikt utgöra ett avgörande framsteg i fullbordandet av bank- och kapitalmarknadsunionerna. Även genomförandet av icke-standardmässiga penningpolitiska åtgärder skulle vara enklare och mindre kontroversiellt om dessa hade en säker tillgång för euroområdet att falla tillbaka på. Den minskade risken för marknadsfragmentering skulle göra transmissionen av ECB:s penningpolitik mer homogen i alla medlemsstater. Slutligen skulle en säker tillgång som inte påverkas av enskilda medlemsstaters statsrisker förenkla den finansiella integreringen över gränserna, och skulle också bidra till att minska den ogynnsamma återkopplingen mellan banker och deras hemländers statspapper och den tillflykt till säkra placeringar som kunde märkas under krisen.

Säkra tillgångar kan ha många olika former. En del lösningar kan ha konsekvenser utanför det finansiella området, till exempel om de kan fungera som ett operativt verktyg för att bygga upp en gemensam finanspolitisk kapacitet. Värdepapper med statsobligationer som säkerhet (SBBS) och e-obligationer är förslag som diskuteras för närvarande men mer arbete behövs om hur en eventuell säker tillgång för euroområdet ska utformas.

Utvecklingen av en säker tillgång är en grundläggande fråga för euroområdet men faller utanför ECB:s befogenhetsområde.

 

25. Vad anser du om de pågående diskussionerna om de ihållande höga offentliga och privata skuldnivåerna i euroområdet? Vad anser du om den möjlighet som kommissionen har föreslagit att inrätta en statskassefunktion för euroområdet med tillgång till finansmarknaderna för sina medlemmars räkning i syfte att finansiera en del av deras normala återfinansieringsbehov?

Det är främst de nationella myndigheternas ansvar att ta itu med problemen med alltför stor skuldsättning. Här krävs det beslutsamma politiska åtgärder, eftersom krisen har visat att höga privata och offentliga skuldnivåer i stor utsträckning riskerar att orsaka sårbarhet när cykeln vänder. Under krisen gjorde skulderna att de finansiella problemen förstorades, de bidrog till att förvärra den ekonomiska krisen och de gjorde det svårare att bedriva penningpolitik.

I euroområdet har de privata skuldernas andel i förhållande till BNP minskat under de senaste fem åren med ungefär 10 procentenheter av BNP, och de ligger i dag på runt 137 %. De offentliga skuldernas andel i förhållande till BNP hade 2018 minskat i euroområdet som helhet till runt 87 % av BNP, en nedgång från nästan 95 % år 2014. Överlag ser skuldnivåerna relativt bra ut i jämförelse med andra stora ekonomiska regioner.

Men denna överlag positiva bild döljer betydande skillnader mellan medlemsstaterna, vilket visade sig i den europeiska planeringsterminen och förfarandet vid makroekonomiska obalanser. I vissa länder är de privata skulderna fortfarande stora. De offentliga skuldnivåerna är fortfarande höga och uppfyller i ett antal medlemsstater inte kraven i det europeiska budgetramverket.

Dagens låga räntesatser erbjuder en möjlighet att minska de offentliga skulderna i förhållande till BNP i snabbare takt med hjälp av sund finanspolitik och mer tillväxtvänliga offentliga finanser, där mer resurser går till offentliga investeringar. Lägre offentliga skulder skulle också leda till minskade snedvridningar som beror på högt skattetryck och till att investeringarna i fysiskt och mänskligt kapital återigen ökar. Genomförandet av reformer som syftar till att modernisera ekonomierna i euroområdet skulle dessutom i stor utsträckning kunna öka potentialen för ekonomisk tillväxt samt skapa ett större finanspolitiskt utrymme för framtiden.

Vad gäller den privata sektorn bör makrotillsynspolitiken syfta till en gradvis återställning av balansen i skuldställningen. Samtidigt måste vi ha i åtanke att detta är ett ganska nytt politiskt område och att det inte finns någon lösning som är helt rätt eller helt fel – ännu mindre än på andra områden. Vi bör därför även titta på andra åtgärder som kan hjälpa privata aktörer att minska skuldsättningen. Det vore till exempel bra om privata aktörer fick möjlighet att gå vidare vad gäller avyttringen av osäkra tillgångar eller om domstolarna blev mer effektiva i hanteringen av ”sura” lånestockar.

EU kan vara till hjälp på båda fronter. På kort sikt kan effektiva finanspolitiska och ekonomiska regler på EU-nivå stödja och ge incitament till en sund inhemsk politik. Likaså är en förstärkning av den inre marknaden, bland annat genom en fördjupning av bank- och kapitalmarknadsunionerna, fortsatt ett av de kraftfullaste instrument vi har när det gäller att främja tillväxt och konvergens. På längre sikt kan inrättandet av en skattskassefunktion för euroområdet också bidra till att några av de EU-funktioner som tidigare nämnts verkligen kan genomföras. Det är upp till EU:s folkvalda organ att besluta om, hur och när denna integration ska fortsätta, men det är ett steg som måste tas om euroområdet ska utvecklas och blomstra.

Skapandet av en statskassefunktion skulle göra det lättare att fastställa och genomföra en makroekonomisk stabilisering av euroområdet. En funktion för makroekonomisk stabilisering i euroområdet skulle bidra till att stora landspecifika chocker dämpas och därmed till att den ekonomiska och monetära unionen blir mer motståndskraftig. Inrättandet av ett sådant verktyg skulle även göra det lättare att införa en säker tillgång för euroområdet. Fördelen med att använda ett finanspolitiskt verktyg för euroområdet för detta ändamål är att ingen sammanblandning riskerar att ske med emissionerna av skuldebrev på nationell eller europeisk nivå.

 

26. Vad anser du om kritiken att ECB:s ramverk för säkerheter inte har tillräckligt många steg och är alltför beroende av externa kreditvärderingsinstitut?

Eurosystemets ramverk för kreditbedömning avseende säkerhetens godtagbarhet ger bankerna en möjlighet att mobilisera många olika tillgångar inom ett enda, enhetligt riskhanteringsramverk. Ett sådant ramverk är tänkt att skydda ECB:s balansräkning och samtidigt se till att bankerna i euroområdet har stor och diversifierad tillgång till godtagbara tillgångar.

Skuldnedskrivningarna kalibreras för att tillgångar från olika marknadssegment och kreditriskkategorier ska behandlas lika, vilket gör att tillgångarna kan värderas ingående. Bankerna använder sig i mycket stor utsträckning av säkerheter med ECB: det sammanlagda insatta beloppet är i dag värt runt 1,5 biljoner euro, vilket är mer än dubbelt så mycket som den kredit som sammanlagt beviljats genom Eurosystemet. Detta visar på ramverkets försiktighet och effektivitet och den höga tillgången till säkerhet; båda två är delar som bidrar till penningpolitikens smidiga genomförande.

Utöver de externa kreditvärderingarna finns det andra godkända källor när det gäller kreditens kvalitet, närmare bestämt de nationella centralbankernas interna kreditbedömningssystem och motparternas interna riskklassificeringssystem. Italiens centralbank har till exempel inrättat ett eget kreditbedömningssystem för att bedöma kreditriskerna hos de lån som används som säkerhet i Eurosystemets penningpolitiska verksamhet. Syftet är att minska de finansiella riskerna för Eurosystemet och samtidigt ge de motparter som inte har tillgång till alternativa bedömningssystem en möjlighet att sätta in mer säkerhet.

För att säkerställa enhetlighet med Eurosystemets höga krav på kreditkvalitet och att de olika kreditbedömningskällorna är jämförbara övervakas alla enskilda kreditbedömningssystem, vare sig de är Eurosystemets interna system eller externa sådana, genom ett årligt resultatövervakningsförfarande.

Det går att förstå det fulla värdet hos andra kreditbedömningssystem än kreditvärderingsinstitut om man tänker på att de har en särskild betydelse för löftet om kreditfordringar som, med lämpligen kalibrerade skuldnedskrivningar, står för ungefär en fjärdedel av den mobiliserade säkerhetens värde.

Denna inställning stämmer överens med rekommendationerna från rådet för finansiell stabilitet om att den mekaniska förlitan på externa kreditvärderingsinstitut bör minska. När man förlitar sig på flera källor blir det faktiskt även möjligt att fatta ett flexibelt och oberoende beslut om huruvida ett finansieringsinstrument bör anses godtagbart för återfinansierande verksamhet. Eurosystemet förbehåller sig emellertid rätten att tillämpa riskkontrollerande åtgärder såsom ytterligare nedskrivningar för ett visst finansieringsinstrument eller särskilda restriktioner för ett visst kreditbedömningssystem. För att säkerställa att den information som används är tillförlitlig granskar Eurosystemet dessutom regelbundet sina godtagna kreditbedömningskällor.

Med tidens gång har detta förfarande ytterligare förbättrat robustheten och transparensen hos alla godkända kreditkällor och gett ECB möjlighet att bedriva en smidig penningpolitik och skydda sin balansräkning.

 

27. Hur bedömer du den senaste utvecklingen av växelkursen EUR/USD? I vilken utsträckning bör handelsaspekter spela en roll för penningpolitiken?

 

När växelkurser rör sig påverkas priset på importerade varor och tjänster och den aggregerade efterfrågan, vilket kan påverka den inhemska ekonomiska aktiviteten och inflationen. ECB bör därför, vilket den också gör, noga följa växelkursens utveckling. Enligt internationell konsensus bör ECB däremot inte sträva efter att påverka växelkursen, vilket den inte heller gör. För att säkerställa rättvis konkurrens och främja internationell handel bör det vara upp till marknaderna att fastställa eurons externa värde utifrån grundläggande ekonomiska faktorer. Alla försök att påverka dessa mekanismer riskerar att leda till kostsamma valutakrig och är i slutändan alltid dömda att misslyckas.

 

28. Hur bedömer du vad G20 åstadkommit? Vad anser du om den nuvarande samordningsnivån mellan de viktigaste centralbankerna?

G20 spelade en mycket viktig roll för främjandet av en gemensam ekonomisk politik som svar på 2008 och 2009 års globala finansiella kris. Gruppen lade också grunden för den ambitiösa agendan för reformeringen av det internationella finanssystemet, där rådet för finansiell stabilitet övervakar framstegen och utfärdar rekommendationer i samarbete med andra standardiseringsorgan.

Men när det inte längre var lika brådskande att ta itu med krisen tycktes den politiska viljan att arbeta tillsammans med gemensamma problem, i nära samordning, falna. Vissa länder har blivit alltmer skeptiskt inställda till multilateralism och ett regelbaserat system, och några multilaterala initiativ och institutioner har till följd av detta försvagats allvarligt. Två framträdande exempel på detta är att Förenta staterna lämnade Parisavtalet och att WTO:s överprövningsorgan troligen kommer att upphöra med sin verksamhet från och med den 11 december.

Det är därför föga förvånande att de största riskerna för de ekonomiska framtidsutsikterna, globalt sett såväl som inom euroområdet, är externa faktorer såsom handelsspänningar och geopolitiska spänningar. Dessa påverkar tillväxten och investeringarna negativt, eftersom båda leder till en direkt minskning av efterfrågan och till en indirekt skada på tilliten och ökad osäkerhet.

Konsekvensen av detta är att de multilaterala institutionerna och forumen nu är viktigare än någonsin för att den öppna dialogen ska bevaras och den globala ekonomiska och finansiella stabiliteten kunna räddas. Det behövs ett nära internationellt samarbete för att komma till rätta med sårbarheter, utarbeta globala skyddsnät, minska de geopolitiska osäkerheterna och förbereda våra ekonomier för de utmaningar och strukturförändringar som följer med den demografiska förändringen, digitalisering och artificiell intelligens. Mot denna bakgrund har G20 i dag lika stor betydelse som tidigare. G20, tillsammans med andra forum såsom G7 och institutioner som Internationella valutafonden och Banken för internationell betalningsutjämning, främjar också interaktion mellan monetära och finansiella myndigheter och ger dem en möjlighet att öppet utbyta åsikter om hur de ska kunna komma till rätta med gemensamma utmaningar som de brottas med.

 

29. Borde ECB vidta konkreta åtgärder för att stärka euron som internationell valuta? Om svaret är ja, vilka åtgärder har du i åtanke?

 

Euron används redan mycket på de internationella marknaderna. Utöver euroområdets storlek tyder detta troligen på att marknadsdeltagarna anser att euron har stöd av ett sunt och trovärdigt politiskt ramverk och av välfungerande finansmarknader. ECB bidrar redan till detta med sin stabilitetsinriktade penningpolitik och genom att bidra till utvecklingen av stabila, djupa och effektiva finansmarknader i euroområdet. Denna politik är en del av ECB:s uppdrag men har även fördelen att den stöder eurons internationella roll. ECB övervakar regelbundet eurons internationella roll och offentliggör en årlig rapport om detta.

Ny forskning från ECB tyder på att balansen i euroområdets ekonomi skulle kunna gynnas om dess valuta får en mer framträdande internationell roll. Om euron får en större internationell roll skulle till exempel penningpolitiken underlättas eftersom växelkursens inverkan på inflationen minskar och överföringen av de penningpolitiska signalerna blir starkare. Detta skulle också kunna bidra till lägre kostnader för finansieringen av statspapper. Dessutom skulle euroområdet och den globala ekonomin som helhet gynnas av ett mer balanserat internationellt valutasystem, vilket skulle bli resultatet om euron får en större internationell roll.

Oavsett vilket kan en större internationell roll bara uppstå till följd av marknadsutvecklingen, pådriven av investerarnas efterfrågan. Olika policyer kan bidra till att skapa gynnsamma förutsättningar för detta. En mer fullbordad ekonomisk och monetär union, inbegripet djupa och diversifierade kapitalmarknader och en fullbordad bankunion, som har stöd av sund ekonomisk politik i euroområdets medlemsstater, skulle öka euroområdets motståndskraft och därmed göra euron mer intressant för internationella investerare.

 

30. Vilka anser du är de största utmaningarna och möjligheterna för centralbankens kommunikation under den kommande perioden?

 

Det är mycket viktigt för moderna centralbanker att ha en transparent kommunikationsstrategi. Först och främst ska centralbanker i demokratiska samhällen hållas fullt ansvariga inför de folkvalda organen, som en nödvändig motvikt till deras oberoende: i euroområdet är detta Europaparlamentet. Tydlig och transparent kommunikation bidrar också till att policyåtgärderna blir effektivare, eftersom den kan hjälpa till att vägleda marknadens och människors förväntningar och beteenden.

Detta är ännu tydligare under särskilda perioder, då oförutsedda och komplexa åtgärder tillgrips: skälen till att dessa instrument antas, deras möjliga bieffekter och hur de gynnar realekonomin och prisstabiliteten måste noga förklaras. När styrräntan ligger på eller nära den nedersta gränsen och penningpolitiken är ett resultat av tillämpningen av flera olika instrument i kombination med varandra – vilket är fallet i dag – blir det ännu viktigare att tillhandahålla vägledande prognoser. Under dessa omständigheter blir kommunikation ett penningpolitiskt verktyg i egen kraft.

ECB har ända sedan starten varit en föregångare när det gäller antagandet av en transparent kommunikationsram, och under årens lopp har ramen finjusterats för att anpassas till den ständigt föränderliga miljön.

Som jag nämnt i svar på tidigare frågor interagerar ECB med Europaparlamentet på flera olika sätt, däribland de kvartalsvisa utfrågningarna av ECB:s ordförande i parlamentets ekonomiska utskott.

För kommunikationen med den bredare publiken, bestående av marknadsaktörer och allmänheten i stort, läggs besluten fram och diskuteras i) av ECB:s ordförande och vice ordförande vid de presskonferenser som hålls regelbundet var sjätte vecka, ii) i ECB:s publikationer (t.ex. Economic Bulletin) och iii) i direktionsmedlemmarnas tal. För några år sedan började ECB dessutom publicera detaljerade redogörelser från sina penningpolitiska sammanträden, med omfattande information om diskussionerna i ECB-rådet och de analyser som ligger till grund för dess beslut. De senaste åren har även centralbankerna, inbegripet ECB och de nationella centralbankerna i euroområdet, arbetat hårdare för att direkt nå ut till en allt större publik, de försöker förklara sina åtgärder på ett enklare sätt och de använder sig av nya kommunikationskanaler och ett enklare, mer lättillgängligt språk. Det huvudsakliga syftet är att visa hur penningpolitiska åtgärder kan göra en skillnad i vardagen.

Italiens centralbank har deltagit i detta arbete. Sedan krisen inleddes har vi utökat vår interaktion med och vår ansvarighet inför parlamentet: styrelsen har frågats ut 38 gånger sedan 2014. För att förbättra vår kommunikation med allmänheten har vi också haft ett omfattande program för att nå ut till alla delar av samhället. Jag har personligen träffat människor i flera olika italienska städer för att förklara vår och Eurosystemets politik. Detta har bidragit till att folk förstår och litar mer på denna politik.

Jag har också varit med i italienska tv-program för att på ett enkelt språk förklara för allmänheten hur kryptotillgångar, i synnerhet bitcoin, fungerar och framför allt vilka risker de medför.

 

31. Vilken bedömning gör du av penningpolitikens spridningseffekter, särskilt från Förenta staterna, för konsekvenserna för penningpolitiken i euroområdet?

 

Eftersom världsekonomin blir allt mer ekonomiskt och finansiellt integrerad måste spridningseffekter från andra stora ekonomiers ekonomiska regioner tas i beaktande när den inhemska politiken fastställs och genomförs. Detta gäller i synnerhet Förenta staternas penningpolitiska beslut, som påverkar såväl dess egna finansiella marknader och valutamarknader som de globala.

ECB tar i sina analyser regelbundet hänsyn till dessa spridningseffekter. Andra ekonomiers utveckling övervakas, de inhemska konsekvenserna av deras policyåtgärder analyseras och konsekvenserna för prognoserna för euroområdets prisstabilitet tas i beaktande när euroområdets penningpolitik utarbetas. Vid alla ECB-rådets penningpolitiska sammanträden ges en övergripande presentation av dessa analyser och de diskuteras.

I mitt svar på fråga 27 kommenterade jag emellertid att detta inte innebär att ECB på något sätt bör försöka påverka växelkursen. ECB:s penningpolitik ska bara fokusera på det egna området.

 

C. Finansiell stabilitet och tillsyn

 

32. Hur ser du på behovet av att säkerställa en strikt åtskillnad mellan penningpolitik och banktillsyn, och vilka reformer anser du skulle förbättra och främja en sådan åtskillnad?

Jag anser att det fanns goda skäl att ge ECB ansvaret för banktillsynen, såsom synergieffekterna mellan centralbankernas roll i makrotillsynen (som syftar till att bevara hela det finansiella systemets stabilitet) och mikrotillsynen av enskilda banker. Det fanns även mer institutionsrelaterade skäl, såsom behovet av att inrätta ett europeiskt tillsynssystem inom ramen för de fördrag vi har i dag. Inrättandet av ett sådant system gjorde också att den gemensamma tillsynsmekanismen kunde börja bedriva sin verksamhet omedelbart eftersom den kunde använda infrastrukturen (t.ex. tekniken och den administrativa organisationen) som ECB och de nationella centralbankerna hade byggt upp under årens lopp.

Det finns emellertid också risker med detta: om det brister i tillsynen kan centralbankens anseende skadas allvarligt, och därmed penningpolitikens trovärdighet, och intressekonflikter kan uppstå mellan penningpolitiken och tillsynsbeslut.

Efter att ha deltagit i sammanträden med såväl tillsynsnämnden som ECB-rådet anser jag att SSM i dag har en struktur – i synnerhet åtskillnadsprincipen – som är väl balanserad och erbjuder lämpliga skyddsåtgärder för att minimera dessa risker. Med detta menar jag till exempel arbetsordningen och förfaranderelaterade skyddsåtgärder såsom den verksamhetsrelaterade uppdelningen av personalen, principen om behovsenlig behörighet när det gäller informationsspridning, att de beslutsfattande förfarandena ser olika ut och äger rum vid olika tillfällen samt att besluten måste vara mycket välgrundade. Den så kallade ingen invändning-ramen är också väldigt viktig.

Europaparlamentet övervakar SSM:s funktion och kommissionen granskar hur väl SSM-förordningen fungerar, inbegripet tillämpningen av åtskillnadsprincipen, vart tredje år. Jag skulle ha ett öppet sinne vid bedömningen av huruvida dagens system behöver ändras. Hittills tycks åtskillnadsprincipen ha fungerat bra, men när finanssektorn och den europeiska integrationen utvecklas kan ett annat system kanske hantera de olika men närstående målen om prisstabilitet, finansiell stabilitet och banksystemets säkerhet och sundhet på ett bättre sätt.

 

33. Vad anser du om den nuvarande institutionella strukturen för ESRB inom ramen för ECB med hänsyn till dess konkreta resultat på området för makrotillsyn?

Europeiska systemrisknämnden (ESRB) var en viktig del i EU:s hantering av den stora finansiella krisen. De senaste åren har institutionen visat sin nytta genom sin omfattande övervakning av risker för den finansiella stabiliteten i EU. De varningar och rekommendationer som ESRB utfärdat har inspirerat till utformningen och genomförandet av ramar för politiken för makrotillsyn i EU. Den upptäckte till exempel i god tid framväxande risker på fastighetsmarknaden, vilket låg till grund för riktade åtgärder från nationella tillsynsmyndigheters sida.

För att ESRB ska lyckas måste den i god tid kunna analysera mycket detaljerad information om hur situationen ser ut vad gäller Europas ekonomi och finanssektor. ECB bidrar som stödjande institution, ett mycket viktigt bidrag eftersom ESRB kan utnyttja dess sakkunskap, tekniska och administrativa infrastruktur och högkvalificerade personal. Om finanssektorn fortsätter att utvecklas snabbt, från ett bankcentrerat ekosystem till ett mer diversifierat sådant, kommer ESRB:s sektorsövergripande uppdrag att bli allt viktigare. I en sådan värld kommer det att krävas bredare sakkunskap inom det europeiska systemet för finansiell tillsyn.

Sett till det institutionella perspektivet tillhandahöll EU-lagstiftarna en tydlig styrningsstruktur som gav ESRB möjlighet att skörda frukterna av ECB:s sakkunskap, samtidigt som lämplig åtskillnad och lämpligt oberoende säkerställdes när det gäller ESRB:s beslutsfattande förfaranden och organ (ECB:s ordförande är också ordförande i styrelsen å institutionens vägnar, medan ECB företräds av sin vice ordförande).

 

34. Hur kan vi åtgärda de problem som krisen lämnade efter sig i form av den stora stocken nödlidande lån liksom riskerna i flödet av nödlidande lån? Hur bedömer du problemet med nödlidande lån i små och medelstora kreditinstituts balansräkningar? Hur ser du på ECB:s/SSM:s roll för hanteringen av denna fråga?

ECB tog över tillsynen av de europeiska bankerna vid en kritisk tidpunkt. Statspapperskrisen hade bedarrat men som vanligt var det först i efterhand som dess effekter blev kännbara. De betydande kreditinstitutens nödlidande lån uppgick 2015 till nästan en biljon euro, sett till det bokförda bruttovärdet. Sedan dess har detta belopp i princip halverats (till 560 miljarder euro). Bruttoskuldkvoten för de nödlidande lånen sjönk från 8 % till mindre än 4 % under samma period och hamnade alltså under EBA:s angivna tröskelvärde på 5 %.

ECB:s arbete har varit avgörande för att denna förbättring skulle komma till stånd, genom att redan från dag ett göra problemet med nödlidande lån till en prioritet. Tydliga kvalitativa och kvantitativa förväntningar fastställdes i fråga om hur bankerna skulle hantera dessa lån. Europaparlamentet har dessutom nyligen antagit en förordning om så kallad kalenderbaserad avsättning (säkerhetsmekanismen i den första pelaren i översynen av kapitalkravsförordningen, som ska säkerställa lämpliga avsättningsnivåer för nya nödlidande lån) som troligen är strängast i världen. Bankerna har omfamnat denna politik: de har sålt nödlidande lån, omförhandlingsenheter har inrättats eller förbättrats och indrivningsnivåerna har ökat. Den statistik jag hänvisade till högre upp sammanfattar och visar på ett bra sätt vilka framsteg som gjorts.

Skuldkvoten för de nödlidande lånen är fortfarande högre än innan krisen och i vissa länder kvarstår sårbarhet här och där. Det är därför viktigt att arbetet med att ytterligare minska de nödlidande lånen fortsätter. Men som jag tidigare har sagt anser jag att de nödlidande lånen bör minska så snabbt som möjligt, men inte snabbare. Om det går alltför snabbt kan bankerna få problem; de skulle tvingas att hals över huvud sälja av dessa lån på sekundärmarknaderna för sådana instrument, vilka i ett antal länder fortfarande är icke-likvida, opaka och oligopolistiska.

Minskningen av de nödlidande lånen måste vara en del av ett större arbete från tillsynsmyndigheternas sida för att reducera alla bankrelaterade risker, inbegripet de som rör penningtvätt, operativa risker, marknadsrisker och internetrelaterade risker: dessa risker tas i beaktande i den årliga riskbedömningen av de banker som SSM utövar tillsyn över (den så kallade översyns- och utvärderingsprocessen, ÖUP).

Jag anser emellertid att den låga lönsamheten är den europeiska banksektorns svåraste sjukdom, och den kan inte botas med bara riskreduceringspolitik.

När det gäller flödet av nödlidande lån har EBA nyligen utfärdat riktlinjer om utgivning av lån som torde bidra till att förbättra kvaliteten på de nya lånen och därmed till att färre nya nödlidande lån tillkommer i framtiden. Mitt svar på den första frågan är således att vi faktiskt i stor utsträckning har tagit itu med de problem som hänger ihop med nödlidande lån.

Jag skulle vilja påstå att detta även gäller de mindre betydande kreditinstituten. ECB utövar inte direkt tillsyn över dessa banker, men de omfattas av EBA:s riktlinjer för nödlidande lån (som togs fram efter ECB:s vägledning om nödlidande lån för betydande kreditinstitut och i mångt och mycket liknar den) och av mekanismen för kalendarisk avsättning. Som sagt har vi nu strategier för nödlidande lån för alla banker, även de mindre betydande kreditinstituten. Det är tydligt att dessa ansträngningar har givit resultat, men vi bör fortsätta arbetet ända till dess att problemet är åtgärdat.

Sammanfattningsvis vill jag säga att det var särskilt tydligt i Italien att banksystemet behövde förstärkas och de nödlidande lånen minska, när den finansiella krisen och den återkommande recessionen slog mot Italiens ekonomi. Italiens centralbank har spelat en viktig roll inom ramen för SSM när det gäller att förmå banker att minska de nödlidande lånen i en snabb men hållbar takt och stärka sin kapitalsituation. Italien är det land som har sett tydligast förbättringar av bankernas balansräkningar: trots att ekonomin bara har återhämtat sig i måttlig utsträckning de senaste åren är det årliga flödet av nya nödlidande lån i dag lägre än vad det var innan den finansiella krisen (runt 1 %). Antalet netto nödlidande lån (dvs. nödlidande lån netto efter avsättningar) har också minskat avsevärt: de utgör i dag 4 % av alla lån, långt mindre än hälften av toppnoteringen år 2015.

 

35. Hur bedömer du de stora nivå 2- och nivå 3-tillgångarna i många bankers balansräkningar? Beaktas dessa tillgångar på vederbörligt sätt inom den nuvarande tillsynsramen?

På bokföringsjargong är nivå 3-instrument en kategori av såväl finansiella tillgångar som finansiella skulder som är svåra att värdera, eftersom det saknas observerbar information om de parametrar som krävs för att de ska kunna prissättas. Tillgångar och skulder på nivå 2 är i jämförelse lättare att prissätta, men inte heller de har noterade priser.

Andra kvartalet 2019 uppgick det bokförda värdet hos nivå 3-tillgångarna hos de banker som omfattas av SSM till 194 miljarder euro, medan värdet på nivå 2-tillgångarna uppgick till 3 174 miljarder euro. Värdena utgör 0,86 % respektive 14,01 % av de totala banktillgångarna. Dessa bankers nivå 3- och nivå 2-skulder har ungefär lika stora värden. Detta är viktigt att framhålla eftersom de risker som följer med dessa instrument (tillgångar och skulder) inte nödvändigtvis nettar ut (vilket de inte heller brukar göra).

Klassificeringen av instrument som antingen nivå 2 eller nivå 3 säger något om deras komplexitet men det betyder inte att de är ”giftiga” eller nödlidande. Tillgångar och skulder på nivå 2 och nivå 3 är användbara instrument för bankernas kunder, som använder dem för att gardera sig mot risker som annars skulle kunna slå hårt mot deras verksamhet och därmed realekonomin.

 

De kan emellertid utgöra en värderingsrisk. Den kan bero på otillräcklig information (bokförings-, tillsyns- eller marknadsuppgifter), på svagheter i de modeller som används för att prissätta dessa instrument eller på det handlingsutrymme bankerna ges för klassificeringen av dessa instrument enligt bokförings- och tillsynsbestämmelserna (det är uppenbart att bankerna har incitament att använda detta handlingsutrymme på ett sätt som gynnar dem). Generellt sett är det därför svårt att få en fullständig och tillförlitlig bedömning av de inneboende riskerna i dessa komplexa och specialanpassade produkter. Detta är skälet till att SSM noga övervakar bankernas exponeringar mot nivå 2- och nivå 3-instrument och har förstärkt sin tillsyn över dem. Jag välkomnar i detta hänseende att risker förknippade med värdepappershandel liksom tillgångsvärdering fortsätter att vara en tillsynsprioritet för SSM under 2020, med bland annat särskilt anpassade platsbesök.

 

36. Vad anser du om regleringen av enheterna inom skuggbanksystemet? Finns det reglerings- och tillsynsproblem som du anser bör lösas på kort sikt?

 

När företagen får fler olika finansieringskällor blir de mindre känsliga för chocker i banksektorn. På så vis kan en större andel marknadsbaserad finansiering även hjälpa realekonomin. Å andra sidan är bankerna det naturliga valet för små och medelstora företag och hushåll, som utgör en stor andel av låntagarna. Vi måste därför se till att såväl banker som icke-banker utvecklas i en miljö som på ett bra sätt skyddar såväl den finansiella stabiliteten som de enskilda kunderna.

Vi bör också ha i åtanke att en stor del av investeringsfonderna i euroområdet ägs av banker och försäkringsbolag. Tillsynen bör förhindra att svängningar i investeringsfondsektorn sprider sig till moderföretagen. Samtidigt bör konsumentskydds- och tillsynsmyndigheter se till att moderföretagen inte försöker påverka hur de investeringsfonder de kontrollerar fördelar besparingarna. 

Det är därför viktigt att vi även fortsättningsvis noga övervakar de risker som kan tänkas uppstå i och med detta skifte till icke-banker. I synnerhet måste vi noga övervaka belånings- och likviditetsnivåerna, liksom deras dynamik, i den del av finanssektorn som utgörs av icke-banker samt fortlöpande utvärdera de konjunkturförstärkande effekterna och sammankopplingen i hela det finansiella systemet. Jag anser att vi noga bör begrunda huruvida vi har tillräcklig information om icke-banker och om det finns luckor i regelverket för hanteringen av risker, på såväl mikrotillsyns- som makrotillsynsnivå. Kanske bör principer för sund styrning fastställas för att se till att marknadsdeltagarna inte har några incitament att ta överdrivna risker.

 

37. Vad anser du om de möjliga stegen mot att fullborda bankunionen med ett europeiskt insättningsgarantisystem och en finanspolitisk säkerhetsmekanism, inbegripet det nödvändiga genomförandet av den befintliga bankunionslagstiftningen?

Jag anser att det krävs ett europeiskt insättningsgarantisystem (EDIS) för att komplettera de två befintliga pelarna i bankunionen och förstärka den europeiska finansiella strukturen. Diskussionerna om EDIS har under många år inte lett till några framsteg, och jag är mycket glad över att se att det nu tycks ske en positiv utveckling mot en konkret färdplan för inrättandet av ett faktiskt europeiskt insättningsgarantisystem. En sådan färdplan bör också innehålla det långsiktiga målet om att skapa en offentlig säkerhetsmekanism för EDIS (liknande den som nu håller på att inrättas för den gemensamma resolutionsfonden).

Framstegen inom detta område bör ske parallellt med genomförandet av de riskreduceringsåtgärder som anges i bankunionslagstiftningen för tidigare tillgångar som ärvts (såsom nödlidande exponeringar) och buffertar i form av lätt nedskrivningsbara skulder (minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder, MREL), vilket bör uppnås i en ambitiös men realistisk hastighet. En sådan strategi visar att riskreducering och riskdelning är ömsesidigt förstärkande mål som bör gå hand i hand: när riskerna sprids ökar hållbarheten för alla. Vi bör även passa på att åtgärda problem som hittills inte tagits itu med i tillräcklig utsträckning.

Jag anser också att en av de viktigaste prioriteringarna är en översyn av krishanteringsramen för att banker, oavsett storlek, ska kunna lämna marknaden utan att varken skattebetalarnas pengar används eller att medlemsstaternas finansiella system destabiliseras. Enligt EU:s nuvarande rättsliga ramar måste en bank klara den gemensamma resolutionsnämndens ”test i allmänhetens intresse” om dess kris ska hanteras med hjälp av resolutionssystemet. Detta innebär att mindre än 100 av de totalt sett ungefär 3 000 bankerna som finns i euroområdet kan komma ifråga för resolution. Om någon av de andra runt 2 900 bankerna hamnar i kris måste den hanteras genom nationella insolvensförfaranden liknande de som används för icke-finansiella företag. Som jag tidigare sagt anser jag att Förenta staternas federala insättningsgarantibolag (Federal Deposit Insurance Corporation – FDIC) är en modell och ett bra riktmärke för EU i denna fråga.

 

Vi bör också fundera på hur vi kan uppmuntra gränsöverskridande integrering av grupper på marknaderna för banktjänster till privatkunder. För detta måste kanske samarbetet mellan myndigheter och tilliten dem emellan förbättras och hinder för gränsöverskridande sammanslagningar avlägsnas.

 

 

38. Vilka risker relaterade till högrisklånen till högt skuldsatta ser du för den finansiella stabiliteten och hur bör dessa hanteras?

Högrisklån medför höga kreditrisker eftersom de även beviljas kraftigt skuldsatta låntagare. Högriskutlåningen har ökat de senaste åren, i synnerhet i USA, till följd av de låga räntorna och investerarnas jakt på avkastning. De 18 mest aktiva bankerna på marknaden under ECB:s tillsyn var exponerade för mer än 300 miljarder euro i slutet av 2018. Detta är en ganska låg andel av deras utlåning, men i absoluta tal är det ett högt belopp.

SSM utfärdade redan 2017 en vägledning för högrisklån för att säkerställa att bankerna är tillräckligt uppmärksamma på och har en lämplig avsättning för sådana riskfyllda exponeringar. SSM kommer att ha högriskfinansiering som en av sina tillsynsprioriteringar för 2020, med bland annat särskilda inspektioner på plats.

Utöver riskerna på banknivå kan högrisklån tänkas medföra systemrisker, eftersom investerarna på denna marknad i hög grad är sammankopplade (bland annat på grund av indirekta exponeringar genom olika kanaler). Jag stöder därför helhjärtat de pågående initiativen från rådet för finansiell stabilitet som avser övervakningen av risker för den finansiella stabiliteten till följd av högriskutlåning. Jag skulle gärna se internationella ansträngningar för att minska sådana risker, åtminstone att gemensamma vägledningsprinciper utfärdas.

 

39. Vilka utmaningar ser du för ECB om Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) skulle omvandlas till en europeisk valutafond (EMF)? Vilken roll anser du att finansmarknadsdisciplinen spelar för prissättningen av statspapper?

Det krävs en försiktig och sund finanspolitisk för att säkerställa att de nationella regeringarna har tillräckligt finanspolitiskt utrymme att hantera ekonomiska nedgångar. Finansmarknaderna spelar en viktig roll när det gäller att prissätta risker, men deras signaler kan vara antingen för långsamma och svaga eller för snabba och ingripande. För euroområdets stabilitet krävs det därför en finanspolitisk styrningsram som är utformad i syfte att förhindra att en budgetobalans byggs upp liksom en effektiv krishanteringsram.

Den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) spelade en viktig roll i euroområdets hantering av statspapperskrisen. Stabilitetsmekanismens verktyg, förfaranden och program liknar redan de som finns inom IMF. ESM har dock ingen valutafunktion och bör inte kallas för en europeisk valutafond, eftersom det vore vilseledande och det ger inte heller en korrekt bild av dess roll och funktion.

Även om ESM klarade av att uppnå de resultat som krävdes inom ramen för dess uppdrag diskuteras nu en reform för att se över dess roll och verktygslåda, till exempel vad gäller möjligheten att tillhandahålla en förebyggande kreditlina (vilket aldrig hittills har använts). Reformen av ESM kommer dessutom att ge den gemensamma resolutionsfonden en säkerhetsmekanism och på så vis bidra till att framsteg görs mot bankunionens fullbordande. Det skulle således vara ett välkommet steg i rätt riktning om ett positivt beslut fattas i december 2019 om reformen av ESM.

Det nya ESM-fördraget föreskriver att mekanismen vid utförandet av sin roll bör respektera de befogenheter som EU:s institutioner och organ, inbegripet ECB, tilldelas genom unionsrätten. I enlighet med detta syfte skulle jag vilja säga att det är rimligt att nästa steg blir att ESM integreras i EU:s rättsliga ramar och görs ansvarig inför Europaparlamentet.

40. Vad är din bedömning av ECB:s deltagande i program för finansiellt stöd? Hur ser du att ett möjligt ECB-deltagande i programmen för finansiellt stöd och i övervakningen efter programtidens slut kan utvecklas i framtiden?

När ECB uppmanades av medlemsstaterna – och därefter av lagstiftarna – att bidra med sakkunskap till programmen för finansiellt stöd rådde mycket ovanliga förhållanden i euroområdet, eftersom de institutioner som behövdes i processen höll på att byggas upp samtidigt som en stor kris pågick. I denna kritiska situation fattades ett beslut om att göra gemensam sak för att komplettera kommissionens sakkunskap.

I ESM-fördraget och lagstiftningspaketet för budgetövervakning uppmanades ECB att i synnerhet bistå kommissionen som rådgivare i dess arbete med att i) bedöma de offentliga skuldernas hållbarhet, ii) förhandla fram ett samförståndsavtal samt iii) övervaka att de villkor som följer med paketet om finansiellt stöd uppfylls.

Samtidigt deltog inte ECB formellt i beslutsfattandet angående programmet och skrev inte under samförståndsavtalen.

Med tiden gick ECB alltmer över till att endast bidra i frågor av avgörande makroekonomisk betydelse och frågor som rör finanssektorn. På så sätt kunde ECB utnyttja sin expertis på bästa sätt och fokusera på frågor som rörde finanssektorn i programländerna och därigenom underlätta för penningpolitiken.

Genom att delta i övervakningen efter programtidens slut, vilket även krävs enligt EU-lagstiftningen, kan ECB dra slutsatser om konsekvenserna för sitt uppdrag och erbjuda sina sakkunskaper på ett sätt som är till gagn för alla berörda aktörer.

 

41. Hur bedömer du genomförandet av resolutionsmekanismen för banker i EU? Vad anser du om kreditinstitut, sparbanker och kooperativa banker som är för stora eller för sammanlänkade för att tillåtas gå omkull och om banksektorns lönsamhet i EU generellt, och hur tycker du att sektorns struktur bör förändras så att den tillgodoser behoven i realekonomin och behoven av långsiktig finansiering?

Att se till att skattebetalarna inte ska behöva betala för bankkriser och samtidigt bevara den finansiella stabiliteten var ett av de viktigaste syftena med att införa det europeiska regelverket för resolution av banker, och det bör inte ifrågasättas i dag.

Trots att regelverket har gällt sedan 2016 har det ännu inte prövats i full utsträckning. Vi har till exempel inte haft något mer komplicerat bankresolutionsfall ännu, och vi har heller inte kunnat mäta hur verkningsfulla minimikraven för kapitalbas och kvalificerade skulder är när det gäller att säkerställa stabilitet en systemviktig bank. Därutöver har inte heller den gemensamma resolutionsfonden använts ännu.

Utifrån mina tidigare erfarenheter tror jag att vi noggrant måste fundera över hur vi kan bygga upp ett system där banker av alla storlekar ska kunna lämna marknaden även i svåra situationer (till exempel när det inte finns någon köpare av en bank som genomgår resolution eller likvidation) utan att pengar tas från skattebetalarna och utan att den finansiella stabiliteten hotas. Som jag nämnde i mitt svar på fråga 37 kan USA:s Federal Deposit Insurance Corporation tjäna som förebild i denna fråga.

När det gäller kreditinstitut som är för stora för att tillåtas gå omkull stöder jag FSB:s arbete med att försöka minska sannolikheten för att systemviktiga finansinstitut kommer på obestånd och minska konsekvenserna om det ändå inträffar. Jag tror att ett sätt att minska detta problem är att tvinga systemviktiga banker att ha större kapitalbuffertar, liksom större förlusttäckningskapacitet.

Samtidigt tycker jag att mer bör göras för att bibehålla diversifieringen i banksystemet och så långt som möjligt minska riskerna för att små och medelstora banker försvinner, eftersom dessa spelar en viktig roll inom euroområdet, där små och medelstora företag står för en viktig del av realekonomin och sysselsättningen.

Som jag ser det är låg lönsamhet i bankerna det största problemet i den europeiska banksektorn i dag, både utifrån ett tillsynsperspektiv och när det gäller finansiell stabilitet. Tyvärr finns det ingen enkel lösning på detta problem. För att lösa det krävs anpassning på flera områden.

Överkapaciteten måste hanteras. Sammanslagningar och förvärv är ett bra sätt att lösa detta på. Det finns dock olika typer hinder för att detta ska ske, bland annat att bankunionen inte fullbordats. Ett större engagemang för att fullborda bankunionen och faktiska framsteg vad gäller kapitalmarknadsunionen skulle skicka en viktig signal till allmänheten och marknaden om att Europa kan erbjuda motståndskraftigare, mer sammanhållna och överlag bättre ramar för finansiering till realekonomin.

Bankerna måste även öka sina investeringar i digitalisering så att de kan erbjuda fler olika typer av tjänster, skapa hållbara inkomster och hålla sina K/I-tal på låga nivåer på medellång sikt.

Kvaliteten på ledningen och styrningen är också viktig. SSM:s arbete visar att banker med bra ledning och god styrning i allmänhet har bättre lönsamhet. Det arbetet visar även att det finns lönsamma banker med alla typer av affärsmodeller och i de flesta länder.

 

42. Hur skulle penningtvätt, skatteflykt och finansiering av terrorism kunna hanteras mer effektivt i hela bankunionen? Hur bör riskerna för penningtvätt värderas när ECB bedömer bankers finansiella stabilitet? Bör övervakning av penningtvätt centraliseras i en enda myndighet eller mekanism på EU-nivå?

 

Den senaste tidens händelser har visat att inblandning i penningtvätt och finansiering av terrorism kan innebära en stor risk för banker och till och med hota deras fortlevnad. Därför har man på europeisk nivå vidtagit, och fortsätter att vidta, åtgärder som ska säkerställa ett starkare regelverk, bättre tillsyn mot penningtvätt, bättre samordning mellan tillsynsmyndigheter och myndigheter som arbetar med bekämpning av penningtvätt. Rådet, kommissionen, parlamentet, EBA och SSM, liksom nationella myndigheter, arbetar alla mot detta viktiga mål.

Som myndighet med ansvar för banktillsyn är det viktigt att ECB fortsätter att förbättra sin förmåga att bedöma hur tillsynen ska se ut för kreditinstitut där det finns risk för penningtvätt och finansiering av terrorism. Faktum är att SSM i sina tillsynsprioriteringar för 2020 har pekat ut penningtvätt och finansiering av terrorism som en av de största riskerna. Arbete pågår inom olika områden för att ECB bättre ska kunna förstå och upptäcka denna typ av risker i sin tillsyn, till exempel när ECB beviljar tillstånd för kreditinstitut eller utvärderar föreslagna förvärv av kvalificerade innehav, liksom i sitt löpande tillsynsarbete, bland annat i översyns- och utvärderingsprocessen. Det är faktiskt rätt viktigt att titta närmare på kopplingen mellan riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism och instituts styrningssystem och interna kontroller, affärsmodeller och lönsamhet, likviditet och operativa risker.

Ett annat viktigt område är informationsutbyte och samarbete mellan olika myndigheter som arbetar med bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism. Eftersom penningtvättstillsyn inte faller inom ECB:s ansvarsområde är det mycket viktigt att ECB (och de nationella behöriga myndigheterna) får och ger all den information som finns att tillgå om risker för penningtvätt och finansiering av terrorism och om lagbrott som de nationella myndigheterna upptäcker. För att underlätta och förbättra informationsutbytet har samarbetsavtal nyligen skrivits mellan ECB och de nationella myndigheterna med ansvar för bekämpning av penningtvätt. Det tycker jag är en mycket bra utveckling.

Om vi tittar framåt tror jag att det behövs ett mer centraliserat och mer homogent sätt att bekämpa penningtvätt i Europa. För det första för att penningtvätt är en gränsöverskridande företeelse, så bekämpningen är så verkningsfull som dess svagaste del. För det andra för att gemensamma åtgärder på europeisk nivå skulle förenkla förfarandet och göra det mer effektivt. 

Ett första steg har tagits i den nyligen genomförda översynen av hur ESA-myndigheterna fungerar, enligt vilken EBA får en förstärkt roll i bekämpningen av penningtvätt och finansiering av terrorism. Från och med januari 2020 har EBA ansvar för nya viktiga uppgifter, som att övervaka kvaliteten på den nationella penningtvättstillsynen, begära att de nationella myndigheterna utreder fall där EBA misstänker väsentliga överträdelser av penningtvättsreglerna, samla in och, på ett centralt ställe, lagra information om väsentliga brister som kan vara av vikt för penningtvättsarbetet både för tillsynsmyndigheter och myndigheter för penningtvättsbekämpning, underlätta samarbetet med tillsynsmyndigheter i länder utanför EU i gränsöverskridande fall av penningtvätt och finansiering av terrorism. 

Just nu diskuteras olika förslag på hur regelverket för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism kan förbättras ytterligare. Det tycker jag är väldigt bra. Bland annat behöver följande göras: i) Reglerna mot penningtvätt bör i större utsträckning harmoniseras. Att göra om delar av det femte penningtvättsdirektivet till en direkt tillämplig och enhetlig förordning skulle vara ett steg i rätt riktning. ii) Tillsynsrutinerna mot penningtvätt och finansiering av terrorism bör följa samma höga kvalitetsnormer. iii) En ny europeisk myndighet med ansvar för penningtvättstillsyn på EU-nivå bör inrättas.

På det hela taget måste bekämpningen av penningtvätt och finansiering av terrorism stärkas om vi ska kunna skydda den europeiska bank- och finansmarknadens integritet. Penningtvätt och finansiering av terrorism kan ge stora negativa konsekvenser för ett kreditinstituts säkerhet och sundhet, vilket vi har sett exempel på under den senaste tiden. Framsteg på detta område måste åstadkommas så fort som möjligt.

 

43. Anser du att medlemsstater utanför euroområdet bör uppfylla ytterligare villkor innan de blir nya medlemmar i euroområdet och därmed ansluter sig till bankunionen, såsom att kontrollera penningtvättsrisker på ett effektivt sätt, påvisa jämförelsevis stabila fastighetsmarknader och kontrollera korruptionen på ett effektivt sätt?

 

Hur långt länderna utanför euroområdet har kommit för att uppnå Maastrichtkriterierna, liksom hur hållbar konvergensen är, utreds regelbundet av ECB och kommissionen i särskilda konvergensrapporter. Vad gäller konvergenskriterierna i Maastrichtfördraget ingår redan penningtvätt, korruption och prisutvecklingen på bostadsmarknaden i de ytterligare kraven för marknadsintegration. Anledningen till att dessa kriterier ingår är att brottslig verksamhet, som penningtvätt och korruption, kan snedvrida konkurrensen och därmed inverka menligt på tillväxten, meden bostadsbubblor kan leda till makroekonomiska obalanser och hota den finansiella stabiliteten.

I november 2014 fick SSM ansvar för banktillsynen i euroområdet. Därför måste man även delta i SSM för att få införa euron. Det är ingen lätt uppgift, och medlemsstaterna som vill införa euron går därför även med i bankunionen genom ett så kallat nära samarbete mellan ECB och den nationella behöriga myndigheten. Detta kan innebära att medlemsstaten måste förbinda sig att genomföra vissa reformer.

När en medlemsstat vill gå med i bankunionen undersöks om medlemsstatens nationella rättsliga ram tillåter att ECB utför sina tillsynsuppgifter, och de banker som ECB ska utöva tillsyn över genomgår en omfattande utvärdering.

Därutöver kan öppen dialog mellan alla berörda parter till exempel undanröja potentiella hinder för effektiv tillsyn och resultera i åtgärdande av andra eventuella brister i den nationella rättsliga ramen som kan ha att göra med tillsyn, till exempel eventuella brister i arbetet mot penningtvätt.

 

44. Är en fördjupad finansiell integration alltid förenlig med målet om finansiell stabilitet? Tror du att sammanslagningar av banker över gränserna kan förvärra problemet med banker som är för stora för att tillåtas gå omkull? Vilka mål bör kapitalmarknadsunionen ha?

Mer finansiell integration och ett europeiskt finansiellt system som fungerar mer effektivt har stor betydelse för ECB:s arbete. För det första är finansiell integration en förutsättning för att ECB:s penningpolitiska transmission ska få bra genomslag i euroområdet. Med integrerade banksektorer med fler utländska banker verksamma i medlemsstaterna minskar dessutom risken som kopplingen mellan banker och deras hemländers statspapper innebär. Dessutom blir det enklare att uppnå eurosystemets mål om ett väl fungerande betalningssystem i euroområdet. För det tredje kan finansiell integration leda till en mer effektiv fördelning av resurser, vilket kan öka tillväxtpotentialen i euroområdets ekonomi. Och till sist stärker riskdiversifiering motståndskraften och stabiliteten i det finansiella systemet.

Samtidigt såg vi under krisen att risker och svagheter i det finansiella systemet kan sprida sig väldigt snabbt på marknader som i hög grad är finansiellt integrerade med varandra. Det ökar i sin tur sannolikheten för en systemkris.

Det som vi lärde oss genom krisen var att vi för att motverka de här nackdelarna måste ha väl utformade ramar med reglering och effektiv tillsyn av finansmarknaden.

I detta avseende är kapitalmarknadsunionen ett centralt initiativ som kan påskynda den finansiella integrationen och utvecklingen i EU. När kapitalmarknadsunionen har genomförts fullt ut kommer den finansiella integrationen att fördjupas väsentligt och den ekonomiska och monetära unionen att stärkas. Det i sin tur underlättar ECB:s arbete eftersom det innebär att den penningpolitiska transmissionen ska bli jämnare och mer homogen i de olika medlemsstaterna. En kapitalmarknadsunion skulle även stärka motståndskraften i det finansiella systemet, i och med att systemet skulle diversifieras, bankernas roll minska och nya alternativa finansieringskällor uppmuntras. En fullbordad kapitalmarknadsunion är även en förutsättning för att det ska gå att förbättra den privata riskdelningen och motståndskraften mot störningar i realekonomin och på finansmarknaden i euroområdets ekonomi.

För att uppnå dessa mål är det viktigt att vi sätter upp en ambitiös plan för kapitalmarknadsunionen. Vi har kommit en bit på vägen, men vi måste göra mer. Bland annat måste vi komplettera det enhetliga regelverket för EU:s kapitalmarknader med regler som ser till att tillsynen blir mer likartad i de olika medlemsstaterna, samt förbättra skatte- och konkurslagstiftningen genom att rätta till brister och minska skillnaderna mellan länderna.

Bankunionen är ett att sätt för Europa att uppnå fördjupad integration och större finansiell stabilitet. Att lägga tillsyn och resolution av banker på europeisk nivå banar väg för verklig integration av de europeiska bankmarknaderna samtidigt som det blir lättare att hantera eventuella gränsöverskridande bankkriser. Genom bankunionen minskar även riskerna med banker som är för stora för att tillåtas gå omkull och den relativa vikten av nationella storbanker. Framtidens utmaning kommer att vara att förbättra effektiviteten genom fler gränsöverskridande förvärv.

45. Ett antal betydande obligationer från privat och offentlig sektor i Europa kännetecknas av negativ avkastning. Inverkar detta på den finansiella stabiliteten och, om så är fallet, hur bör de hanteras?

De uppgifter vi har tyder på att situationen med låga räntor hittills har lett till väsentlig expansion i ekonomin och på att effekten på bankernas lönsamhet i euroområdet i allmänhet snarast har varit något positiv. Att nettoräntemarginalen har minskat har visserligen lett till lett att vissa inkomster har urholkats, men förstärkningen av den ekonomiska aktiviteten har ändå lett till att utlåningen har ökat, till att tillgångar värderas högre och till att avsättningen till förlustreserverna har minskat.

Effekten på försäkringsbolag och pensionsfonder kan ha blivit större eftersom dessa aktörer i många länder tidigare ofta brukade sälja pensionsplaner med förutbestämda förmåner och livförsäkringsprodukter med generösa garantier. När räntorna är låga eller negativa kan de därför få problem med att få avkastning som är tillräckligt hög för att de ska kunna fullgöra sina åtaganden. När marknadsräntorna sjunker ökar dessutom nettonuvärdet på både tillgångar och skulder. Men i de flesta fall är nettoeffekten (minskning av tillgångarna minus minskningen av skulderna) negativ eftersom skulder ofta har längre löptid än tillgångar.

När räntan är låg brukar mellanhänder och investerare söka sig till mer riskfyllda och illikvida tillgångar. Det är i viss mån en välkommen och avsedd effekt av den penningpolitiska ackommoderingen eftersom det ger bättre finansieringsvillkor, särskilt för icke-finansiella företag. Men denna trend innebär även ökade risker och sårbarheter i den finansiella stabiliteten, som vid behov bäst hanteras genom riktade makrotillsynsåtgärder, särskilt när obalanserna återfinns på nationell nivå eller inom en viss sektor. Om vi blickar framåt måste ECB fortsätta att övervaka konsekvenserna av denna utveckling, eftersom det råder osäkerhet kring effekterna av negativa styrräntor – det verkligt ”okonventionella” instrumentet bland de åtgärder som ECB-rådet hittills vidtagit.

 

46. Vad anser du om ECB:s nuvarande regler för att förhindra intressekonflikter inom ECB? Behövs det några förändringar?

Genom åren har ECB då och då sett över och stärkt sina etiska riktlinjer och regler på alla nivåer, det vill säga de som gäller för de beslutsfattande organen (ECB-rådet och direktionen) och ECB:s personal. ECB-rådet har även tagit fram gemensamma etiska regler för Eurosystemet och SSM. I denna anda har ECB nyligen antagit en gemensam uppförandekod som innebär att alla ledamöter i ECB-rådet, direktionen och tillsynsnämnden ska följa samma etiska normer.

När jag var ledamot i ECB:s tillsynsnämnd och suppleant i direktionen åtog jag mig att följa denna uppförandekod. Därför offentliggörs min kalender varje månad på italienska centralbankens webbplats med information om alla mina möten som direkt rör min befattning i ECB:s högre organ. Kalendern innehåller information om datum för mötena/tillställningarna, vilka som deltagit eller anordnat dem, var de ägt rum och om vad som avhandlats. Som jag angav i mitt svar på fråga 2 är jag även bunden av italienska centralbankens uppförandekod (liksom uppförandekoden för IVASS, den italienska tillsynsmyndigheten för försäkringssektorn) i frågor som rör intressekonflikter, sekretess, externa uppdrag, regler för mottagande av gåvor och andra förmåner och ekonomiska investeringar i enlighet med bankens grundläggande värderingar: oberoende, opartiskhet, ärlighet och omdöme. Jag har alltid ansett att dessa uppförandekoder är extremt viktiga. De visade tydligt den integritet och opartiskhet som styrde mitt arbete och verksamheten på den institution som jag arbetade för.

Syftet med regelverket som ECB upprättat är att säkerställa att ECB, Eurosystemet och SSM följer de absolut strängaste kraven på integritet. För att uppnå detta syfte har åsikterna från Europaparlamentet, Europeiska ombudsmannen och andra sakkunniga på området, som Transparency International, alltid utvärderats noggrant och beaktats.

ECB:s etiska regelverk ses regelbundet över så att det är i takt med tiden och följer bästa praxis. När det gäller att undvika intressekonflikter tror jag att de nuvarande reglerna är adekvata.

 

D. ECB:s funktionssätt, demokratisk ansvarsskyldighet och transparens

 

47. Vilken är din personliga syn på den sociala dialogen vid ECB?

Min erfarenhet är att öppen och konstruktiv dialog mellan personal och leding är ett absolut villkor för att en organisation ska kunna fungera effektivt. Nöjda medarbetare borgar för en produktiv arbetsplats där bra beslut fattas och följs. Vid Italiens centralbank pågår en ständig dialog med fackföreningarna om alla frågor som rör medarbetarnas arbetsmiljö.

De som ansvarar för arbetstiderna på italienska centralbanken försöker till exempel hela tiden hitta rätt balans mellan personal som trivs och mår bra och högre effektivitet. Medarbetarna kan fördela sin arbetstid som de vill under veckan (flextid på morgonen och vid lunchrasten) så länge de utför sina arbetsuppgifter som de ska.

Som jag har förstått har ECB på senare år vidtagit åtgärder för att personalen ska få bättre balans mellan arbete och fritid. Jag skulle införa ett målstyrt system på ECB där medarbetarna själva får välja hur de vill arbeta för att uppnå målen.

Genom att använda mig av mina tidigare erfarenheter skulle jag även vilja försöka skapa en arbetskultur med fria och självsäkra medarbetare och lika möjligheter för alla oavsett kön, nationalitet eller andra särdrag. Det är viktigt att vi genomför regelbundna personalundersökningar där medarbetarna får uppge hur de tycker att arbetsmiljön bör förbättras och att vi agerar utifrån resultaten.

 

48. Europaparlamentet spelar en viktig roll när det gäller att utkräva ansvar från ECB. Vilka slutsatser drar du av jämförelsen med andra jurisdiktioner? (till exempel Förenta staternas kongress/Fed jämfört med Europaparlamentet/ECB och Förenade kungarikets parlament/Bank of England)? Vilka åtgärder och framtida reformer skulle enligt din uppfattning stärka ECB:s demokratiska ansvarsskyldighet gentemot Europaparlamentet?

Ansvarsskyldighet är en hörnsten för dagens centralbanker. En centralbank måste vara oberoende för att kunna utföra sitt uppdrag att bibehålla prisstabilitet. Med detta oberoende kommer dock även skyldigheten att förklara och motivera sina penningpolitiska beslut för medborgarna och deras valda företrädare. Ansvarsskyldighet utgör därmed den nödvändiga grunden för oberoende centralbankers legitimitet och för att de ska kunna utföra sitt uppdrag så att det ger resultat.

Det är väldigt svårt att jämföra centralbankers ansvarsskyldighet i olika jurisdiktioner eftersom det finns skillnader i de institutionella ramarna, centralbankernas uppdrag, styrelseskicket och den rättsliga grunden. Analyser av centralbankers lagstadgade ansvarsskyldighet har inte visat på några större skillnader mellan ECB:s, Federal Reserve Systems (Fed) och Bank of Englands (BoE) ansvarsskyldighet när det gäller kommunikation med parlamentet. Hur ansvarsutkrävandet faktiskt går till och hur rutinerna för detta har förändrats med tidens gång är däremot en annan fråga.

Precis som Fed och BoE redovisar ECB sitt arbete inför Europaparlamentet genom regelbundna offentliga utfrågningar i ansvarigt utskott varje kvartal. Till skillnad från Fed och BoE, där man inte har något liknande, deltar dessutom ECB:s ordförande i plenarsammanträdet när ECB:s årsrapport debatteras. Vid ett flertal tillfällen har ECON-utskottet kallat direktionsledamöter för att höras om särskilda frågor, och ECB:s vice ordförande lägger fram ECB:s årsrapport inför ECON-utskottet.

Kommunikationen mellan Europaparlamentet och ECB:s ledning kommer förmodligen att öka med tiden i och med att de europeiska och globala finansiella systemen blir alltmer komplexa och i och med att det uppstår allt fler hot mot den monetära och finansiella stabiliteten. Om jag blir utnämnd till ledamot i ECB:s direktion ser jag verkligen fram emot att ha en öppen och konstruktiv dialog med Europaparlamentet.

För att tillgodose behovet av utökad parlamentarisk granskning har ECB och parlamentet upprättat nya kanaler för ansvarsutkrävande. ECB offentliggör sina svar på skriftliga frågor från Europaparlamentets ledamöter och sitt svar på parlamentets resolution om ECB:s årsrapport.

Det finns även rutiner för hur ECB ska utkrävas ansvar i sin roll som tillsynsmyndighet för banksektorn. Tillsynsnämndens ordförande utfrågas till exempel regelbundet i Europaparlamentet, och protokoll från direktionssammanträdena översänds regelbundet till ECON-utskottet.

En liknande utveckling har på senare år kunnat ses i Italien. Sedan krisen har Italiens centralbank förstärkt sin kommunikation med parlament, och parlamentet har utökat sin granskning. Mellan 2014 och mitten av 2019 hade direktionsledamöter deltagit i 38 utfrågningar. Därutöver skedde kommunikation på tjänstemannanivå för att till exempel säkerställa att parlamentet hade tillgång till nödvändiga uppgifter och analyser.

För att förbättra vår kommunikation med allmänheten har vi även upprättat ett omfattande program för att upprätta kontakt med alla delar av samhället. Jag har personligen deltagit i möten med allmänheten i olika italienska städer för att förklara vår och Eurosystemets politik. Detta har bidragit till att folk förstår och litar mer på denna politik.

 

49. Vad ska ECB konkret göra för att uppnå jämn könsfördelning bland kandidaterna till ECB:s högsta befattningar och allmänt för att uppnå större jämställdhet i ECB med tanke på att endast två av de 25 ledamöterna i ECB-rådet i dag är kvinnor? Hur avser du personligen att förbättra könsfördelningen inom ECB? När förväntar du dig att få se de första resultaten av dina åtgärder på detta område?

Jämn könsfördelning bör vara ett mål för alla centralbanker och för hela ekonomprofessionen. Under de senaste månaderna har två kvinnor nominerats som ordförande och ledamot i direktionen. Förhoppningsvis kan detta leda till att de nationella centralbankerna vågar ge fler kvinnor högre befattningar.

Med tanke på utgångsläget behövs det konkreta, långsiktiga initiativ för att uppnå jämn könsfördelning i ECB:s ledning. I detta sammanhang välkomnar jag ECB:s initiativ att instifta ett stipendium för kvinnliga ekonomer, eftersom det är ett sätt att få in fler kvinnor som sedan kan gå vidare mot ledande befattningar, vilket ju är en förutsättning för att jämnare könsfördelning ska kunna uppnås.

Vi bör vara medvetna om att det tar tid att lösa problemet med ojämställdhet och att det inte är något som kan göras i en handvändning. För att förbättra könsfördelningen måste vi stödja kvinnors karriärutveckling inom centralbanksvärlden och inom ekonomyrket som helhet redan från början. En rad olika verktyg måste sättas in. Bland annat måste följande göras: Mål måste sättas upp. Åtgärder för att göra centralbanksvärlden mer lockande för kvinnor måste vidtas. Större möjligheter att förena familj och yrkesliv måste skapas. Bra förebilder måste lyftas fram.

Italiens centralbank började arbeta med jämställdhetsfrågor redan för flera år sedan. Den nuvarande direktionen har intensifierat arbetet genom att inrätta en flerårig strategisk plan, sätta upp mål och tillsätta en diversifieringschef med ansvar för att öka mångfalden och stödja kvinnors avancemang inom yrket. Våra interna målsättningar blir alltmer inriktade på att jämställdhet ska uppnås på alla nivåer. Vi har infört flera olika möjligheter att arbeta smart och gett tillgång till barnomsorg, vilket har gjort det enklare, särskilt men inte bara, för kvinnor att förena familj och karriär. Vi har även infört mentorprogram, sett till att könsfördelningen är jämn i befordringspaneler samt satt upp mål för chefsbefattningar, vilket har bidragit till att minska den dolda diskrimineringen. 

Dessa åtgärder har gett påtagliga resultat: 30 % av cheferna är nu kvinnor, jämför med bara hälften så många för några år sedan. Vi har kommit längre än förväntat mot målet om 35 % fram till 2022, och vi ska fortsätta att förbättra oss även efter det (för Italiens tillsynsmyndighet för försäkringar, där jag är ordförande, är andelen kvinnor i chefsposition 50 %).

 

Vi har gjort djupgående analyser av jämställdheten. År 2012 genomförde vi ett brett forskningsprojekt, som sedan även offentliggjordes, där vi mätte klyftorna mellan män och kvinnor i den italienska ekonomin. Vi undersökte fördelarna med en diversifierad arbetskraft, både på mikronivå (till exempel för företagens ledning och vissa aspekter av bankernas resultat) och makronivå (till exempel vilken inverkan fler kvinnor på arbetsmarknader har på BNP), samt analyserade vad det fanns för hinder mot jämställdhet i den italienska ekonomin (till exempel frågor om att kunna förena familj och karriär, dold diskriminering och kulturella faktorer). Undersökningen har haft stor inverkan på den italienska debatten om policyåtgärder.

Som jag har förstått det har ECB arbetat med jämställdhetsfrågor under de senaste åren, och jag skulle helt och hållet vara för en vidareutveckling av det arbetet, bland annat genom att ge fler kvinnor, både inom ECB och inom ekonomiområdet i stort, chans att arbeta med de komplexa uppgifter som en centralbank har ansvar för. ECB bör överväga att ha som en strategisk prioritering att locka till sig kvinnor och utveckla kvinnors talang på alla nivåer.

Till sist bör ECB även i uppmuntra en mångfald av perspektiv i allmänhet. I en värld med allt större mångfald och som är djupt sammanlänkad har forskning visat att organisationer uppnår bättre resultat om fler befolkningsgrupper är representerade i arbetskraften. Det är bevisat att ju fler olika människor som finns representerade i en personalgrupp desto lättare har den att stå emot ohälsosamt grupptänkande och desto bättre blir den på att fatta välgrundade beslut.

 

50. Vilka möjliga förbättringar ser du för ECB:s ansvarsskyldighet gentemot revisionsrätten när det gäller den operativa effektiviteten? Var drar du gränsen för revisionsrättens mandat?

Europeiska unionens revisionsrätt (revisionsrätten) spelar en betydande roll för ECB i enlighet med EU-fördragen och särskilt artikel 27.2 i stadgan för ECBS och ECB. Att effektiviteten i ECB:s förvaltning granskas av en oberoende part är en viktig faktor för att ECB ska kunna utföra sitt uppdrag. ECB bör därför fortsätta att stödja revisionsrättens arbete, särskilt genom att ge revisionsrätten fullständig tillgång till alla dokument som den behöver för att utföra sitt arbete.

Samtidigt bör revisionsrätten vara medveten om var gränsen för deras uppgift går och respektera ECB:s rätt att fatta oberoende beslut angående sitt eget uppdrag.

 

51. Anser du att ECB bör tillämpa normerna i direktivet om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten? När förväntar du dig att ECB kommer att införa specifika förfaranden för att skydda visselblåsare?

Sunda visselblåsarsystem, det vill säga lämpliga rapporteringskanaler och skydd för visselblåsare, bidrar till en institutions integritet och till att öka förtroendet för den. Därför bör ECB som en offentlig inrättning fästa stor vikt vid att det ska finnas solida rutiner på detta område. Visselblåsarsystem är dessutom viktiga både för riskhanteringen och för arbetskulturen. Genom sina riktlinjer för det etiska regelverket har ECB även uppmanat de nationella centralbankerna i Eurosystemet och de nationella behöriga myndigheterna i SSM att införa regler och förfaranden för visselblåsning i enlighet med gällande lagar och regler.

På Italiens centralbank har vi upprättat en webbplats där anställda och konsulter hos mellanhänder som centralbanken utövar tillsyn över, och andra enskilda personer, i några få enkla steg kan anmäla brott och oetiskt agerande från personer i ledande ställning. Italiens centralbank garanterar att visselblåsarnas personuppgifter förblir hemliga och att de inte kommer att utsättas för några repressalier. Det finns ett liknande förfarande, som går genom en annan kanal, genom vilket anställda och konsulter hos Italiens centralbank kan anmäla oegentligheter eller oetiskt agerande som de ser hos kolleger eller chefer.

Det nya visselblåsardirektivet, liksom andra institutioners bästa praxis, rutiner och förfaranden, tjänar som riktmärken i ECB:s arbete med att förbättra sitt system för visselblåsning. Det är en prioriterad fråga för ECB:s direktion som jag helt och hållet stöder.

52. Vad tycker du om att rådet en gång ignorerade Europaparlamentets yttrande vad gäller utnämning av en ledamot i ECB:s direktion? Kommer du att acceptera din utnämning till ECB:s ordförande om Europaparlamentet röstar emot?

 

Europaparlamentets granskning ger en fast grund för ansvarighet, och ansvarighet är, tillsammans med oberoende, avgörande för ECB:s effektivitet och legitimitet. Därför ser jag fram emot samarbetet som jag kommer att ha med parlamentsledamöterna i ECON-utskottet. Jag sätter stort värde på parlamentets åsikt som en del i tillsättningsförfarandet och jag hoppas att detta ska ligga till grund för en öppen och förtroendefull relation under de kommande åren.

Det är dock inte min sak att diskutera vilka roller och befogenheter rådet och parlamentet har enligt EU-rätten när det gäller tillsättningsordningen. Jag litar på att de båda institutionerna kan komma överens om vilken som är den bästa vägen framåt för Europeiska unionen.

53. Anser du att det är lämpligt att du eller någon annan hög tjänsteman inom ECB deltar i G30-gruppen med centralbanker och ledare inom finansvärlden eller liknande grupper eller sammanslutningar?

Som jag påpekade i mitt svar nummer 46 följer alla direktionsledamöter och medarbetare de strikta normer vad gäller transparens, etik och styrning som ECB har fastställt. Samtidigt är det viktigt att de har regelbunden och öppen kontakt med många olika aktörer både från den offentliga och privata sektorn. Det är ett sätt för dem att få viktig information om vad som händer på ekonomi- och finansområdet.

Jag har ingen privat information om G30-gruppen. Enligt deras webbplats består den av personer med ledande befattningar i centralbanker och respekterade akademiker och just nu är det ingen från ECB som är med i gruppen. Denna fråga har tidigare tagits upp i parlamentet. Jag skulle behöva se vilken inställning parlamentet har i denna viktiga styrningsfråga senare.

Den gemensamma uppförandekoden som ECB antog 2019 innehåller särskilda regler för förbindelser med intressegrupper, så att eventuella intressekonflikter och missförstånd inte ska uppstå. Direktionsledamöter måste särskilt i sina kontakter med intressegrupper vara noggranna med sitt oberoende och sin yrkessekretess. I de huvudprinciper för extern kommunikation som ECB fastställt finns dessutom särskilda regler om hur man ska agera i kontakter med företrädare för den privata sektorn, den akademiska världen, intressegrupper, föreningar och civilsamhället.

Som jag ser det fungerar detta regelverk väl för ECB och ger en bra balans mellan bankens värderingar och plikter och behovet av att etablera kontakter med motparter inom den privata sektorn. Parlamentet får gärna meddela sin ståndpunkt om man anser att denna balans bör justeras på något sätt.

 

54. Tidigare har ECB tagit initiativ som AnaCredit och EDDI för gemensam distribution av skuldförbindelser inom EU, initiativ som hittills inte har tillhört ECB:s huvuduppdrag. Hur ser du på ECB:s roll i sådana initiativ och var drar du gränsen när det gäller lagstiftarens befogenheter?

Enligt fördraget och stadgan för ECBS har ECB och Eurosystemet ett tydligt ansvar vad gäller infrastrukturen på finansmarknaden. Det är dessutom viktigt för ECB att få tillgång alla uppgifter som ECB behövs för att på bästa sätt utföra sitt uppdrag så som det är beskrivet i fördraget. Enligt artikel 5 i stadgan för ECBS och ECB ska ECB i samarbete med de nationella centralbankerna samla in all statistik som behövs för att detta uppdrag vederbörligen ska kunna utföras. Enligt både ECB:s rättsliga mandat och specifika stadgekrav har ECB alltså rätt att reglera vissa områden som kreditstatistik och betalningssystem.

För att kunna utföra sitt arbete måste centralbankerna i Eurosystemet ha tillgång till rättvisande statistik om ekonomin och finansmarknaderna i euroområdet. Sammanställda uppgifter ger dock inte alltid en korrekt bild av den underliggande verkligheten eftersom avvikande trender för olika länder, sektorer och/eller företag kan försvinna i genomsnittssiffror, trots att de skulle kunna vara av stort informativt värde. I vissa fall kan den sammantagna bilden därför vara missvisande och göra att beslut fattas på felaktiga grunder. Denna aspekt har blivit ännu mer uppenbar sedan den globala krisen, som visade att det kan vara extremt viktigt att ta hänsyn till detaljer i Eurosystemets ekonomiska och penningpolitiska analyser både för att fatta bra penningpolitiska beslut och i uppföljningen av resultaten.

I AnaCredit behandlas väldigt detaljerade uppgifter om krediter, vilket ger en bra bild av hur komplexa och sammanflätade euroområdets ekonomier och finansmarknader är. AnaCredit kan därför leda till mer välgrundade och verkningsfulla policybeslut i framtiden.

I detta statistikarbete måste fullständig hänsyn tas till EU-lagstiftningen och till uppgiftslämnarnas arbetsbörda. När det gäller den första aspekten måste ECB ha ett nära och löpande samarbete med Eurostat. Detta samarbete har hittills lett till att arbetet har kunnat delas upp på ett effektivt sätt mellan de två institutionerna, så att man har kunnat undvika ineffektivt dubbelarbete och samtidigt se till att alla områden täcks in. När det gäller den andra aspekten anser jag att ECB bör fortsätta med sin hittills väldigt givande praxis att genomföra offentliga samråd rörande regleringar som banken vill införa när det gäller Europaövergripande statistik, eftersom dessa samråd ger medborgare, marknadsaktörer och andra berörda möjlighet att framföra sina åsikter.

Till sist har ECB och Eurosystemet, vilket jag också har nämnt i tidigare svar, enligt fördraget ett tydligt mandat när det gäller betalningssystem. Det innebär möjlighet att införa reglering för betalningssystem, liksom för att driva på förändringar. Ett syfte är att vidareutveckla de harmoniserade standarderna, reglerna och förfarandena. Genom EDDI (European Distribution of Debt Instruments) ser ECB därför nu över möjligheten att införa ett harmoniserat system för emittering och distribution av skuldförbindelser i euro inom EU. Den 22 maj 2019 inledde ECB ett samråd med marknaden dit mellanhänder och andra berörda aktörer bjöds in för att lämna sin syn på projektet, särskilt vad gäller den roll som Eurosystemet kan spela i det. När ECB nu ska besluta hur man ska gå vidare är det verkligen viktigt att ECB i enlighet med sitt mandat tar vederbörlig hänsyn till synpunkterna från samrådet och utvärderar om, och i så fall i vilken utsträckning, projektet skulle ligga i den privata sektorns intresse.

 

 


INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Titel

Utnämning av en direktionsledamot i Europeiska centralbanken

Referensnummer

12451/2019 – C9-0149/2019 – 2019/0817(NLE)

Datum för samråd/begäran om godkännande

17.10.2019

 

 

 

Ansvarigt utskott

 Tillkännagivande i kammaren

ECON

24.10.2019

 

 

 

Föredragande

 Utnämning

Irene Tinagli

16.10.2019

 

 

 

Behandling i utskott

3.12.2019

 

 

 

Antagande

3.12.2019

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

51

5

1

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Gunnar Beck, Marek Belka, Stefan Berger, Gilles Boyer, Cristian-Silviu Buşoi, Derk Jan Eppink, Engin Eroglu, Markus Ferber, Jonás Fernández, Raffaele Fitto, Frances Fitzgerald, Luis Garicano, Valentino Grant, José Gusmão, Danuta Maria Hübner, Stasys Jakeliūnas, Othmar Karas, Billy Kelleher, Ondřej Kovařík, Philippe Lamberts, Aušra Maldeikienė, Jörg Meuthen, Csaba Molnár, Luděk Niedermayer, Dimitrios Papadimoulis, Piernicola Pedicini, Lídia Pereira, Jake Pugh, Evelyn Regner, Antonio Maria Rinaldi, Robert Rowland, Martin Schirdewan, Pedro Silva Pereira, Paul Tang, Irene Tinagli, Inese Vaidere, Johan Van Overtveldt, Stéphanie Yon-Courtin, Marco Zanni

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Carmen Avram, Gabriele Bischoff, Damien Carême, Fabio Massimo Castaldo, Richard Corbett, Eugen Jurzyca, Pedro Marques, Fulvio Martusciello, Ville Niinistö, Stéphane Séjourné, Monica Semedo, Antonio Tajani, Julie Ward

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 209.7)

Rosa D’Amato, Anna Deparnay-Grunenberg, Agnès Evren, Dino Giarrusso, Enikő Győri

Ingivande

9.12.2019

 

 

[1] EUT C .../Ännu ej offentliggjord i EUT.

[2] Antagna texter, P8_TA(2019)0211.

[3] TIPS-systemet (Target Instant Payment Settlement) gör det möjligt för betaltjänstleverantörer att erbjuda betalningsöverföringar i realtid och dygnet runt inom euroområdet. Target2 och Target2-securities förvaltas av Italiens centralbank tillsammans med Bundesbank, Frankrikes centralbank och Spaniens centralbank.

[4] Den italienska finansunderrättelseenheten är en del av Italiens centralbank.

Senaste uppdatering: 16 december 2019Rättsligt meddelande