Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av G8-ländernas initiativ från 2013 om öppenhet vad gäller mark,

–  med beaktande av Afrikanska unionens ram och riktlinjer för markpolitiken i Afrika (ALPFG), Afrikanska unionens Policy Framework for Pastoralism in Africa: Securing, Protecting and Improving the Lives, Livelihoods and Rights of Pastoralist Communities som antogs vid de afrikanska jordbruksministrarnas möte i oktober 2010 och godkändes vid det verkställande rådets 18:e sammanträde i Addis Abeba i Januari 2011 (Doc. EX.CL/631 XVIII) och av Afrikanska unionens förklaring om markfrågor och markproblem i Afrika från 2009,

–  med beaktande av förklaringen från världstoppmötet om tryggad livsmedelsförsörjning, som antogs i Rom 2010, av principerna om ansvarsfulla investeringar i jordbruket som tar hänsyn till rättigheter, försörjningsmöjligheter och resurser och av de frivilliga riktlinjerna från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation för ansvarsfull förvaltning av markrättigheter, fiske och skog i förhållande till en nationell tryggad livsmedelsförsörjning,

–  med beaktande av Afrikanska unionens, Afrikanska utvecklingsbankens och den ekonomiska kommissionen för Afrikas vägledande principer om storskaliga markbaserade investeringar i Afrika,

–  med beaktande av rapporten av den 11 juni 2009 från FN:s särskilde rapportör för rätten till mat, Olivier De Schutter, Large-scale land acquisitions and leases: a set of core principles and measures to address the human rights challenge,

–  med beaktande av millenniedeklarationen av den 8 september 2000 där millennieutvecklingsmålen fastställs, i synnerhet målen 1, 3 och 7,

–  med beaktande av 2014 års rapport från Förenta nationerna om millennieutvecklingsmålen,

–  med beaktande av rapporten från FN:s konferens om hållbar utveckling, som hölls i Rio de Janeiro (Brasilien) den 20–22 juni 2012,

–  med beaktande av UN-Habitats (FN:s boende- och bosättningsprogram) studie Secure Land Rights for All från 2008 och dess riktlinjer How to Develop a Pro-Poor Land Policy: Guide and Lessons,

–  med beaktande av FN:s förklaring om urbefolkningars rättigheter och ILO:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder (nr 169) från 1989,

–  med beaktande av den Förenade republiken Tanzanias lag nummer 5 om byarnas mark från 1999 och lagen om lokalt styre från 1982,

–  med beaktande av EU:s riktlinjer för markpolitiken från 2004 med riktlinjer för utveckling och program för markpolitiken i utvecklingsländer,

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 9 april 2014 om upprättande av ett nytt program till ett värde av 33 000 000 euro för att förbättra markförvaltningen och livsmedels- och näringstryggheten för familjejordbrukare och utsatta befolkningar i Afrika söder om Sahara,

–  med beaktande av FN:s vägledande principer om företag och mänskliga rättigheter från 2011,

–  med beaktande av den gemensamma parlamentariska församlingens (AVS-EU) resolution om de sociala och miljömässiga effekterna av pastoralism i AVS-länderna, som antogs i november 2013 (ACP-EU/101.526/13/fin),

–  med beaktande av den undersökning om hantering av frågan om mänskliga rättigheter i samband med markrofferi som parlamentets underutskott för mänskliga rättigheter beställde 2015,

–  med beaktande av det reviderade Cotonouavtalet,

–  med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna,

–  med beaktande av den Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter,

–  med beaktande av artiklarna 135.5 och 123.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  De största utmaningarna under 2000-talet – tryggad livsmedelsförsörjning, energibrist, vattenbrist, stadstillväxt, befolkningstillväxt, miljöförstöring, klimatförändringar, naturkatastrofer och instabila stater – hör alla samman med markförvaltningsfrågor, vilket gör behovet av att prioritera omfattande markreformer och säkerställa markrättigheter desto större.

B.  De tanzaniska myndigheterna har meddelat att man planerar att sälja 1 500 kvadratkilometer av massajernas mark i västra Serengeti till ett privat jakt- och safariföretag från Förenade Arabemiraten. Denna plan innebär att 40 000 boskapsuppfödande massajer skulle bort.

C.  Efter internationella påtryckningar påstod Tanzanias president, Jakaya Kikwete, i november 2014 att han hade givit upp planerna och lovade att aldrig tvinga bort massajfolket från deras förfäders marker. Trots detta löfte har tusentals massajer olagligen drivits bort från sin mark. Enligt aktuella rapporter har de tanzaniska myndigheterna förstört över 200 hus och beslagtagit boskap, vilket har gjort 3 000 människor hemlösa och utan tak över huvudet.

D.  Tanzanias massajer har en lång historia av tilltagande konflikter rörande markägande med Tanzanias myndigheter, vilket börjande 1992 när det utländskägda Ortello Business Corporation gavs jakträttigheter inom Loliondo kontrollområde för vilda djur, vilket huvudsakligen bebos av boskapsuppfödande massajer som är lagliga ägare till området.

E.  En framställning från massajerna i Ngorongoro-distriktet har skrivits under av över 2 miljoner människor från hela världen på internetsidan AVAAZ.

F.  Privata investerare och regeringar visar ett allt större intresse för storskaliga markköp och långfristiga arrenden för att producera livsmedel och energi eller utvinna mineraler i huvudsakligen afrikanska utvecklingsländer, i synnerhet Tanzania.

G.  Mellan 2005 och 2008 skedde en betydande ökning av det utländska och inhemska intresset för att bygga upp storskaliga biobränsleplanteringar i Tanzania. Under denna period fick investerare tillgång till cirka 640 000 hektar mark, varvid bönder och hushåll förlorade sin mark och sitt levebröd och se sin livsmedelsförsörjning försämrad.

H.  Man uppskattar att 1,4 miljarder hektar mark runtom i världen förvaltas enligt sedvaneregler. Urbefolkningars tillgång till mark har givits särskilt skydd genom ILO:s konvention nr 169 och genom FN:s förklaring om urbefolkningars rättigheter, där artikel 10 garanterar rätten att inte tvingas bort från sin mark eller sitt territorium och fastställer att ingen förflyttning får ske utan ett fritt och informerat samtycke på förhand från urbefolkningen efter en överenskommelse om rättvis ersättning samt, om möjligt, möjligheten att återvända.

I.  Storskaliga landförvärv kan enligt Tiranaförklaringen definieras som ”markrofferi” när ett eller flera av följande kriterier är tillämpliga: det har skett ett tydligt brott mot de mänskliga rättigheterna, förflyttningen av berörda lokala befolkningar sker utan deras fria och informerade samtycke på förhand, förvärvet bygger inte på öppna, tydliga avtal eller leder till negativa sociala, ekonomiska eller miljömässiga effekter.

J.  Enligt Afrikanska utvecklingsbanken är 75 procent av Tanzanias befolkning småskaliga jordbrukare. Boskapsuppfödande befolkningar lever i harmoni med skyddade djur och utgör, inklusive massajerna, 10 procent av Tanzanias befolkning, men fortsätter att förlora stora delar av sin mark på grund av försäljning utan kunskap om de juridiska och praktiska konsekvenserna, korrupt och illegal tilldelning av mark till utlänningar och klassificering av mark som arrendemark, reservat eller nationalparker från myndigheternas sida.

K.  I artikel 17 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna fastställs att var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra, och att ingen godtyckligt får fråntas sin egendom.

L.  Internationella, inklusive europeiska, företag har spelat en betydande roll vid storskaliga markförvärv i Tanzania, och internationella finansieringsinstitut har varit delaktiga i finansieringen av storskaliga markaffärer i landet.

M.  I ramen och riktlinjerna för markpolitiken i Afrika kräver man respekt för lokalbefolkningens mänskliga rättigheter, inklusive respekt för sedvanerätten till mark och markrelaterade resurser.

N.  I maj 2014 införde EU ett nytt program för att stärka markförvaltningen och hjälpa till att förbättra livsmedels- och näringstryggheten för utsatta folk i afrikanska länder.

1.  Europaparlamentet fördömer förflyttandet av lokala landsbygdsbefolkningar, förstörelsen av deras byar och traditionella livsstil samt brotten mot deras grundläggande mänskliga rättigheter, inklusive rätten till bra mat, vatten och lämpliga bostäder.

2.  Europaparlamentet fördömer i synnerhet ageranden som inte erkänner lagligheten i sedvanerättsliga system för markinnehav som ger lagstadgade rättigheter till enskilda individer och befolkningar och förhindrar att markrättigheter annulleras och åsidosätts, vilket är särskilt vanligt bland afrikanska befolkningsgrupper.

3.  Europaparlamentet uppmanar Tanzanias regering att omedelbart omsätta de frivilliga riktlinjerna från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation för ansvarsfull förvaltning av markrättigheter, fiske och skog i förhållande till en nationell tryggad livsmedelsförsörjning samt att säkerställa en effektiv möjlighet till juridisk prövning av de rättigheter som ingår i den. Dessutom måste Tanzania upprätthålla de vägledande principerna om storskaliga markbaserade investeringar i Afrika, vilka inkluderar respekt för de mänskliga rättigheterna hos folken och sedvanerätten till mark och bidrar till ansvarfull förvaltning av mark och markbaserade resurser i enlighet med rättsstatsprincipen. Vidare måste kvinnornas rätt till mark förbättras. Kvinnorna utgör minst hälften av den arbetande befolkningen inom jordbruk och handel, men deras äganderätt och tillgång till tjänster som följer av sådan rätt (t.ex. tillgång till banktjänster och medlemskap i föreningar) är fortfarande begränsad, liksom markrättigheterna för utsatta folkslag och sociala grupper, såsom bokskapsuppfödande folk.

4.  Europaparlamentet vill se en oberoende utredning av markkonflikterna i Loliondo.

5.  Europaparlamentet uppmanar Tanzanias regering att främja jordbruksinvesteringar som kommer lokalbefolkningen i de berörda regionerna till nytta, att följa och genomdriva sin politik rörande sociala och miljömässiga konsekvensbedömningar, inklusive bedömningar av effekterna på den lokala livsmedelsproduktionen, innan något investeringsprojekt inleds, samt att respektera bestämmelserna om samråd och ersättning vid expropriering av mark.

6.  Europaparlamentet påminner i synnerhet om att urbefolkningar har beviljats en särskild form för skydd av sina markrättigheter enligt internationell rätt. Parlamentet betonar att i enlighet med FN:s förklaring om urbefolkningars rättigheter får användningen av mark endast ändras efter ett fritt och informerat samtycke på förhand från de berörda lokalbefolkningarna. Parlamentet kräver att staterna ska tillhandahålla effektiva mekanismer för att förebygga, och motverka, alla åtgärder som syftar till, eller leder till, att urbefolkningar fördrivs från sin mark, sina territorier eller sina tillgångar.

7.  Europaparlamentet uttrycker sin oro för bristen på exakt information och hemlighetsmakeriet runt ett antal investeringar i Tanzania. Parlamentet uppmanar kommissionen att uppmuntra myndigheterna att säkerställa att marköverenskommelser sker på ett offentligt och öppet sätt och anpassas till nomadiska boskapsskötare och boskapsuppfödare.

8.  Europaparlamentet uppmanar i synnerhet kommissionen att aktivt engagera sig för att uppmuntra de tanzaniska myndigheterna att lägga fram ett rättsligt bindande, kodifierat erkännande av massajernas rättigheter, med särskild hänvisning till deras förfäders mark, och därmed ge dem ett nödvändigt rättsligt skydd vid framtida konflikter.

9.  Europaparlamentet betonar att säkerställande av rätten till marken för landsbygdsbefolkningar är avgörande för att nå millennieutvecklingsmålen. Parlamentet uppmanar EU att stärka utvecklingsländernas domstolars kapacitet, för att effektivt kunna se till att lagstiftning om äganderätt följs och för att lösa marktvister som ett led i en helhetsstrategi för att konsolidera rättssystemet och rättsstaten.

10.  Europaparlamentet påminner om att storskaliga projekt ofta leder till allvarliga skador på den naturliga miljön, däribland skövling av skogen, förlust av biologisk mångfald och föroreningar av vattendrag.

11.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att anpassa sina riktlinjer för markpolitiken till FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation för ansvarsfull förvaltning av markrättigheter och att öka betydelsen av dessa i sina program för utvecklingssamarbete, handel, investeringspolitik och deltagande i multilaterala finansieringsinstitut.

12.  Europaparlamentet upprepar att mänskliga rättigheter och reglerna om förbud mot markrofferi bör harmoniseras i EU:s handels- och investeringsavtal, inklusive det allmänna preferenssystemet.

13.  Europaparlamentet betonar betydelsen av fullständig insyn och ansvarstagande när europeiska företag och ekonomiska institutioner gör storskaliga investeringar i jordbruksföretag och markförvärv i Tanzania, samt efterlyser en stark och effektiv EU-mekanism för att kontrollera denna verksamhet.

14.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lämna in en rapport till parlamentet om de utgifter inom utvecklingsprogrammen och EU:s budget som hör samman med markförvaltningen, i syfte att säkerställa att dessa program främjar mänskliga rättigheter och bemöter de utmaningar som markrofferi innebär.

15.  Europaparlamentet betonar att markpolitiken effektivt måste erkänna lokala och samhällsbaserade institutioner och strukturer för administrering och förvaltning av mark, jämte motsvarande statliga organ.

16.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Afrikanska unionen samt regeringen och parlamentet i Tanzania.