Index 
Antagna texter
Tisdagen den 19 maj 2015 - StrasbourgSlutlig utgåva
Skyddsåtgärder som föreskrivs i avtalet med Schweiziska edsförbundet ***I
 Europeiska konventionen om rättsligt skydd för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång ***
 Begäran om upphävande av Viktor Uspaskichs immunitet
 Begäran om upphävande av Jérôme Lavrilleux immunitet
 Begäran om upphävande av Janusz Korwin-Mikkes immunitet
 Begäran om upphävande av Theodoros Zagorakis immunitet
 Index som används som referensvärden för finansiella instrument och finansiella avtal ***I
 Finansiering för utveckling
 Säkrare hälso- och sjukvård i Europa
 Möjligheter till grön tillväxt för små och medelstora företag

Skyddsåtgärder som föreskrivs i avtalet med Schweiziska edsförbundet ***I
PDF 244kWORD 294k
Resolution
Text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 19 maj 2015 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om skyddsåtgärder som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet (kodifiering) (COM(2014)0305 – C8-0009/2014 – 2014/0158(COD))
P8_TA(2015)0189A8-0145/2015

(Ordinarie lagstiftningsförfarande – kodifiering)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2014)0305),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 207.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8-0009/2014),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 20 december 1994 om en påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter(1),

–  med beaktande av artiklarna 103 och 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0145/2015), och av följande skäl:

A.  Enligt yttrandet från den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, gäller förslaget endast en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll.

1.  Europaparlamentet antar sin ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 19 maj 2015 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/… om skyddsåtgärder som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet (kodifiering)

(Eftersom det nåddes en överenskommelse mellan parlamentet och rådet, motsvarar parlamentets ståndpunkt den slutliga rättsakten, förordning (EU) 2015/1145).

(1) EGT C 102, 4.4.1996, s. 2.


Europeiska konventionen om rättsligt skydd för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång ***
PDF 240kWORD 294k
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 19 maj 2015 om utkastet till rådets beslut om ingående, på Europeiska unionens vägnar, av den europeiska konventionen om rättsligt skydd för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång (07597/1/2014 – C8-0286/2014 – 2010/0361(NLE))
P8_TA(2015)0190A8-0071/2015

(Godkännande)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av utkastet till rådets beslut (07597/1/2014),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november 1998 om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång(1),

–  med beaktande av den europeiska konventionen av den 24 januari 2001 om rättsligt skydd för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång(2),

–  med beaktande av rådets beslut 2014/243/EU av den 14 april 2014 om undertecknande, på Europeiska unionens vägnar, av den europeiska konventionen om rättsligt skydd för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång(3),

–  med beaktande av den begäran om godkännande som rådet har lagt fram i enlighet med artikel 207.4 första stycket samt artikel 218.6 andra stycket a led v i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (C8-0286/2014),

–  med beaktande av domstolens dom av den 22 oktober 2013(4),

–  med beaktande av artikel 99.1 första och tredje styckena och 99.2 samt artikel 108.7 i arbetsordningen,

–  med beaktande av rekommendationen från utskottet för rättsliga frågor (A8-0071/2015).

1.  Europaparlamentet godkänner att konventionen ingås.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet och kommissionen samt till regeringarna och parlamenten i medlemsstaterna och Europarådet.

(1) EGT L 320, 28.11.1998, s. 54.
(2) EUT L 336, 20.12.2011, s. 2.
(3) EUT L 128, 30.4.2014, s. 61.
(4) Domstolens dom av den 22 oktober 2013 i mål C-137/12, Europeiska kommissionen mot Europeiska unionens råd, ECLI:EU:C:2013:675.


Begäran om upphävande av Viktor Uspaskichs immunitet
PDF 157kWORD 294k
Europaparlamentets beslut av den 19 maj 2015 om begäran om upphävande av Viktor Uspaskichs immunitet (2014/2203(IMM))
P8_TA(2015)0191A8-0149/2015

Europaparlamentet fattar detta beslut

–  med beaktande av begäran om upphävande av Viktor Uspaskichs immunitet, vilken framfört den 1 oktober 2014 av Litauens riksåklagare och tillkännagetts i plenum den 12 november 2014,

–  efter att ha hört Viktor Uspaskich i enlighet med artikel 9.5 i arbetsordningen,

–  med beaktande av artiklarna 8 och 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier och artikel 6.2 i akten av den 20 september 1976 om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet,

–  med beaktande av Europeiska unionens domstols domar av den 12 maj 1964, 10 juli 1986, 15 och 21 oktober 2008, 19 mars 2010, 6 september 2011 samt den 17 januari 2013(1),

–  med beaktande av artikel 62 i Republiken Litauens statsförfattning,

–  med beaktande av artiklarna 5.2, 6.1 och 9 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0149/2015), och av följande skäl:

A.  Litauens riksåklagare har begärt att den parlamentariska immuniteten för en ledamot av Europaparlamentet, Viktor Uspaskich, ska upphävas med anledning av en förundersökning av ett påstått brott.

B.  Enligt artikel 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier ska ledamöter av Europaparlamentet på sin egen stats territorium åtnjuta den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land.

C.  I artikel 62 i Republiken Litauens statsförfattning och i artikel 22 tredje stycket i det litauiska parlamentets (Seimas) stadga föreskrivs det att straffrättsliga förfaranden inte får inledas mot en ledamot av Seimas och att ledamoten inte får gripas eller få sin personliga frihet inskränkt på något annat sätt utan Seimas samtycke, utom i det fall att ledamoten ertappats på bar gärning.

D.  Viktor Uspaskich står anklagad för otillbörligt uppträdande inför rätten, enligt artikel 232 i Republiken Litauens strafflag.

E.  Det föreligger inga belägg för fumus persecutionis, det vill säga en välgrundad misstanke om att det rättsliga förfarandet har inletts i avsikt att vålla honom politisk skada.

1.  Europaparlamentet beslutar att upphäva Viktor Uspaskichs immunitet.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till Republiken Litauens riksåklagare och till Viktor Uspaskich.

(1) Domstolens dom av den 12 maj 1964, Wagner/Fohrmann och Krier, 101/63, ECLI:EU:C:1964:28, domstolens dom av den 10 juli 1986, Wybot/Faure m.fl., 149/85, ECLI:EU:C:1986:310, tribunalens dom av den 15 oktober 2008, Mote/parlamentet, T-345/05, ECLI:EU:T:2008:440, domstolens dom av den 21 oktober 2008, Marra/De Gregorio och Clemente, C-200/07 och C-201/07, ECLI:EU:C:2008:579, tribunalens dom av den 19 mars 2010, Gollnisch/parlamentet, T-42/06, ECLI:EU:T:2010:102, domstolens dom av den 6 september 2011, Patriciello, C-163/10, ECLI:EU:C:2011:543, tribunalens dom av den 17 januari 2013, Gollnisch/parlamentet, T‑346/11 och T-347/11, ECLI:EU:T:2013:23.)


Begäran om upphävande av Jérôme Lavrilleux immunitet
PDF 159kWORD 295k
Europaparlamentets beslut av den 19 maj 2015 om begäran om upphävande av Jérôme Lavrilleux immunitet (2015/2014(IMM))
P8_TA(2015)0192A8-0152/2015

Europaparlamentet fattar detta beslut

–  med beaktande av den begäran om upphävande av Jérôme Lavrilleux immunitet som översändes av den franska justitieministern den 23 december 2014 på begäran av chefsåklagaren vid Paris appellationsdomstol och som tillkännagavs i kammaren den15 januari 2015,

–  efter att ha hört Jérôme Lavrilleux i enlighet med artikel 9.5 i arbetsordningen,

–  med beaktande av artiklarna 8 och 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier och artikel 6.2 i akten av den 20 september 1976 om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet,

–  med beaktande av Europeiska unionens domstols domar av den 12 maj 1964, 10 juli 1986, 15 och 21 oktober 2008, 19 mars 2010, 6 september 2011 och 17 januari 2013(1),

–  med beaktande av artikel 26 i Republiken Frankrikes konstitution,

–  med beaktande av artiklarna 5.2, 6.1 och 9 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0152/2015), och av följande skäl:

A.  Chefsåklagaren vid Paris appellationsdomstol har begärt upphävande av immuniteten för Jérôme Lavrilleux, ledamot av Europaparlamentet, i samband med en pågående förundersökning avseende misstanke om urkundsförfalskning, brukande av falsk urkund, trolöshet mot huvudman, bedrägeriförsök samt medhjälp till och delaktighet i dessa brott, och olaglig finansiering av valkampanj samt medhjälp och delaktighet i detta brott. De franska domarna skulle i detta sammanhang vilja vidta frihetsberövande eller delvis frihetsinskränkande åtgärder mot Jérôme Lavrilleux.

B.  Enligt artikel 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier ska ledamöter av Europaparlamentet på sin egen stats territorium åtnjuta den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land.

C.  I artikel 26 andra och tredje styckena i den franska konstitutionen fastställs att ingen parlamentsledamot i samband med anklagelser om brottmål får häktas eller utsättas för någon annan form av frihetsberövande eller frihetsinskränkande åtgärder, såvida inte tillstånd har utfärdats av presidiet i den parlamentsförsamling som ledamoten tillhör. Sådant tillstånd krävs dock inte om ledamoten grips på bar gärning eller vid lagakraftvunnen dom. Parlamentsförsamlingen har rätt att begära att häktning, frihetsberövande eller frihetsinskränkande åtgärder eller rättsliga förfaranden som avser en av dess ledamöter skjuts upp.

D.  Jérôme Lavrilleux misstänks för att ha medverkat i ett system med falsk fakturering för utgifter i samband med valkampanjer.

E.  Upphävandet av Jérôme Lavrilleux immunitet bör omfattas av de villkor som anges i artikel 9.6 i arbetsordningen.

F.  Anklagelserna har inget att göra med Jérôme Lavrilleux ställning som ledamot av Europaparlamentet utan härrör från hans tidigare ställning som vice direktör för valkampanjen vid det senaste presidentvalet i Frankrike.

G.  De rättsliga åtgärderna gäller inte yttranden som Jérôme Lavrilleux gjort eller röster som Jérôme Lavrilleux avlagt under utövandet av sitt ämbete som ledamot av Europaparlamentet, i den mening som avses i artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier.

H.  Parlamentet har inte i detta fall funnit några bevis för fumus persecutionis, det vill säga en tillräckligt allvarlig och konkret misstanke om att förfarandet har inletts för att skada ledamotens politiska verksamhet.

1.  Europaparlamentet beslutar att upphäva Jérôme Lavrilleux immunitet.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till den behöriga myndigheten i Republiken Frankrike och till Jérôme Lavrilleux.

(1) Domstolens dom av den 12 maj 1964,Wagner/Fohrmann och Krier, 101/63, ECLI:EU:C:1964:28, domstolens dom av den 10 juli 1986, Wybot/Faure m.fl., 149/85, ECLI:EU:C:1986:310, tribunalens dom av den 15 oktober 2008, Mote/parlamentet, T-345/05, ECLI:EU:T:2008:440, domstolens dom av den 21 oktober 2008, Marra/De Gregorio och Clemente, C 200/07 och C-201/07, ECLI:EU:C:2008:579, tribunalens dom av den 19 mars 2010, Gollnisch/parlamentet, T-42/06, ECLI:EU:T:2010:102, domstolens dom av den 6 september 2011, Patriciello, C‑163/10, ECLI: EU:C:2011:543, tribunalens dom av den 17 januari 2013, Gollnisch/parlamentet, T-346/11 och T-347/11, ECLI:EU:T:2013:23.


Begäran om upphävande av Janusz Korwin-Mikkes immunitet
PDF 159kWORD 294k
Europaparlamentets beslut av den 19 maj 2015 om begäran om upphävande av Janusz Korwin-Mikkes immunitet (2015/2049(IMM))
P8_TA(2015)0193A8-0150/2015

Europaparlamentet fattar detta beslut

–  med beaktande av den begäran om upphävande av Janusz Korwin-Mikkes immunitet som översändes den 29 december 2014 av den allmänne åklagaren i Republiken Polen i samband med ett straffrättsligt förfarande som inletts av distriktsåklagarmyndigheten i Warszawa (fall nr V Ds 223/14) och som tillkännagavs i kammaren den 28 januari 2015,

–  efter att ha hört Janusz Korwin-Mikke i enlighet med artikel 9.5 i arbetsordningen,

–  med beaktande av artiklarna 8 och 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier och artikel 6.2 i akten av den 20 september 1976 om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet,

–  med beaktande av Europeiska unionens domstols domar av den 12 maj 1964, 10 juli 1986, 15 och 21 oktober 2008, 19 mars 2010, 6 september 2011 och 17 januari 2013(1),

–  med beaktande av artikel 105.2 i Republiken Polens författning och artiklarna 7b.1 och 7c.1 i Polens lag av den 9 maj 1996 om utövandet av mandatet som ledamot av sejmen och senaten,

–  med beaktande av artiklarna 5.2, 6.1 och 9 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0150/2015), och av följande skäl:

A.  Den allmänne åklagaren i Polen har översänt en begäran från distriktsåklagarmyndigheten i Warszawa om tillstånd att väcka straffrättsligt åtal mot en ledamot av Europaparlamentet, Janusz Korwin-Mikke, med avseende på ett brott enligt artikel 222.1 i den polska strafflagen. Förfarandet rör i synnerhet den påstådda kränkningen av en offentlig tjänstemans fysiska integritet.

B.  Enligt artikel 8 i protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier får Europaparlamentets ledamöter inte förhöras, kvarhållas eller lagföras på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt ämbete.

C.  Enligt artikel 9 i protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier ska ledamöter av Europaparlamentet på sin egen stats territorium åtnjuta den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras stat.

D.  Enligt artikel 105.2 i Republiken Polens författning får en ledamot inte bli föremål för straffrättsligt ansvar utan sejmens samtycke.

E.  Det är parlamentets ensak att besluta om immuniteten ska upphävas eller inte i ett enskilt fall. Parlamentet kan rimligen beakta ledamotens ståndpunkt när det beslutar om ledamotens immunitet ska upphävas eller inte(2).

F.  Såsom bekräftades under utfrågningen av Korwin-Mikke hade det påstådda brottet inget direkt eller uppenbart samband med hans utövande av sitt uppdrag som ledamot av Europaparlamentet, och det utgjorde inte heller ett yttrande som gjorts eller en röst som avlagts under utövandet av uppdraget som ledamot av Europaparlamentet i den mening som avses i artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier.

G.  I detta fall har parlamentet inte funnit något belägg för fumus persecutionis, det vill säga en tillräckligt allvarlig och precis misstanke om att ärendet har inletts i avsikt att orsaka den berörda ledamoten politisk skada.

1.  Europaparlamentet beslutar att upphäva Janusz Korwin-Mikkes immunitet.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till den behöriga myndigheten i Republiken Polen och till Janusz Korwin-Mikke.

(1) Domstolens dom av den 12 maj 1964, Wagner/Fohrmann och Krier, 101/63, ECLI:EU:C:1964:28, domstolens dom av den 10 juli 1986, Wybot/Faure m.fl., 149/85, ECLI:EU:C:1986:310, tribunalens dom av den 15 oktober 2008, Mote/parlamentet, T-345/05, ECLI:EU:T:2008:440, domstolens dom av den 21 oktober 2008, Marra/De Gregorio och Clemente, C 200/07 och C-201/07, ECLI:EU:C:2008:579, tribunalens dom av den 19 mars 2010, Gollnisch/parlamentet, T-42/06, ECLI:EU:T:2010:102, domstolens dom av den 6 september 2011, Patriciello, C-163/10, ECLI:EU:C:2011:543, tribunalens dom av den 17 januari 2013, Gollnisch/parlamentet, T-346/11 och T-347/11, ECLI:EU:T:2013:23.
(2) Mål T-345/05, Mote/parlamentet (nämnt ovan), punkt 28.


Begäran om upphävande av Theodoros Zagorakis immunitet
PDF 187kWORD 296k
Europaparlamentets beslut av den 19 maj 2015 om begäran om upphävande av Theodoros Zagorakis immunitet (II) (2015/2071(IMM))
P8_TA(2015)0194A8-0151/2015

Europaparlamentet fattar detta beslut

–  med beaktande av den begäran om upphävande av Theodoros Zagorakis immunitet som översändes den 10 mars 2015 av den biträdande allmänna åklagaren vid Greklands högsta domstol med anledning av det pågående förfarandet nr ΑΒΜ Δ2011/5382, Β2012/564 i förstainstansrätten i Thessaloniki, och som tillkännagavs i kammaren den 25 mars 2015,

–  med beaktande av att Zagorakis avsagt sig rätten att höras i enlighet med artikel 9.5 i arbetsordningen,

–  med beaktande av artiklarna 8 och 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier och artikel 6.2 i akten av den 20 september 1976 om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet,

–  med beaktande av Europeiska unionens domstols domar av den 12 maj 1964, 10 juli 1986, 15 och 21 oktober 2008, 19 mars 2010, 6 september 2011 samt den 17 januari 2013(1),

–  med beaktande av artikel 62 i Republiken Greklands konstitution,

–  med beaktande av artiklarna 5.2, 6.1 och 9 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0151/2015), och av följande skäl:

A.  Greklands allmänna åklagare har begärt att Europaparlamentsledamot Theodoros Zagorakis immunitet ska upphävas med anledning av eventuella rättsliga åtgärder till följd av ett påstått brott.

B.  Enligt artikel 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier ska ledamöter av Europaparlamentet på sin egen stats territorium åtnjuta den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land.

C.  I artikel 62 i Republiken Greklands konstitution föreskrivs det att parlamentsledamöter under valperioden inte får åtalas, gripas, fängslas eller på annat sätt kvarhållas utan föregående tillstånd från parlamentet.

D.  Zagorakis anklagas för att ha gjort sig skyldig till finansiella oegentligheter mellan 2007 och 2012 vid fotbollsklubben PAOK, där han var ordförande vid den tidpunkten.

E.  Det påstådda brottet har inget samband med Zagorakis uppdrag som ledamot av Europaparlamentet, utan är snarare kopplat till hans ställning som ordförande för fotbollsklubben PAOK.

F.  Åtalet rör inte yttranden som gjorts eller röster som avlagts under utövandet av uppdraget som ledamot av Europaparlamentet i den mening som avses i artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier.

G.  Det finns ingen anledning att misstänka att avsikten bakom brottsförfarandena är att skada ledamotens politiska verksamhet (fumus persecutionis), med tanke på att åtalet inleddes ett antal år innan ledamoten påbörjade sitt ämbete.

1.  Europaparlamentet beslutar att upphäva Theodoros Zagorakis immunitet.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till den allmänna åklagarmyndigheten vid Greklands högsta domstol och till Theodoros Zagorakis.

(1) Domstolens dom av den 12 maj 1964, Wagner/Fohrmann och Krier, 101/63, ECLI:EU:C:1964:28, domstolens dom av den 10 juli 1986, Wybot/Faure m.fl., 149/85, ECLI:EU:C:1986:310, tribunalens dom av den 15 oktober 2008, Mote/parlamentet, T-345/05, ECLI:EU:T:2008:440, domstolens dom av den 21 oktober 2008, Marra/De Gregorio och Clemente, C-200/07 och C-201/07, ECLI:EU:C:2008:579, tribunalens dom av den 19 mars 2010, Gollnisch/parlamentet, T-42/06, ECLI:EU:T:2010:102, domstolens dom av den 6 september 2011, Patriciello, C-163/10, ECLI:EU:C:2011:543, tribunalens dom av den 17 januari 2013, Gollnisch/parlamentet, T‑346/11 och T-347/11, ECLI:EU:T:2013:23.


Index som används som referensvärden för finansiella instrument och finansiella avtal ***I
PDF 942kWORD 322k
Text
Konsoliderad text
Europaparlamentets ändringar antagna den 19 maj 2015 av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om index som används som referensvärden för finansiella instrument och finansiella avtal (COM(2013)0641 – C7-0301/2013 – 2013/0314(COD))(1)
P8_TA(2015)0195A8-0131/2015

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

[Ändring nr 1]

EUROPAPARLAMENTETS ÄNDRINGSFÖRSLAG(2)
P8_TA(2015)0195A8-0131/2015
till kommissionens förslag
P8_TA(2015)0195A8-0131/2015
---------------------------------------------------------
P8_TA(2015)0195A8-0131/2015
till
P8_TA(2015)0195A8-0131/2015

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING
om index som används som referensvärden för finansiella instrument och finansiella avtal

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(3),

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande(4),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

(1)  Prissättningen av finansiella instrument och finansiella avtal är i många fall beroende av att referensvärdena är rättvisande och inte kan utsättas för otillbörlig påverkan. Allvarliga fall av otillbörlig påverkan av referensräntor såsom Libor, Euribor och referensvärden för utländsk valuta, vilka har orsakat konsumenter och investerare avsevärda förluster och ytterligare försämrat medborgarnas förtroende för finanssektorn, liksom påståenden att referensvärden för energi, olja och utländsk valuta otillbörligen har påverkats, visar att referensvärden kan vara föremål för intressekonflikter och diskretionära och svaga styrelseformer, som är utsatta för otillbörlig påverkan. Brister i index eller tvivel på om de är rättvisande eller har utsatts för otillbörlig påverkan kan undergräva marknadens förtroende, orsaka förluster för konsumenter och investerare och snedvrida den reala ekonomin. Det är därför nödvändigt att se till att referensvärdena och processerna för att fastställa dem är rättvisande, väl underbyggda och inte kan utsättas för otillbörlig påverkan.

(2)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument(5) innehåller vissa krav på tillförlitligheten i de referensvärden som används för att prissätta ett noterat finansiellt instrument. Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds allmänheten eller tas upp till handel(6) innehåller vissa krav på referensvärden som används av emittenter. Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag)(7) innehåller vissa krav på fondföretags användning av referensvärden. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 av den 25 oktober 2011 om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi(8) innehåller vissa bestämmelser som förbjuder manipulering av referensvärden som används för grossistenergiprodukter. Men dessa rättsakter omfattar bara vissa aspekter av vissa referensvärden och täcker inte alla svagheter i referensvärdesprocessen.

(3)  Referensvärden är avgörande vid prissättningen av gränsöverskridande transaktioner och bidrar därmed till en effektivt fungerande inre marknad för ett stort antal olika finansiella instrument och tjänster. Många referensvärden som används som referensräntor i finansiella avtal, i synnerhet bolån, konstrueras i en medlemsstat men används av kreditinstitut och konsumenter i andra medlemsstater. Dessutom säkrar dessa kreditinstitut ofta sina risker eller erhåller finansiering för beviljandet av dessa finansiella avtal på den gränsöverskridande interbankmarknaden. Bara två medlemsstater har infört nationell lagstiftning om referensvärden, men deras respektive rättsliga ramar för referensvärden visar redan skillnader vad gäller sådana aspekter som tillämpningsområdets omfattning. Dessutom kom den internationella organisationen för värdepapperstillsyn, Iosco, 2013 överens om principer för referensvärden och, eftersom dessa principer ger viss flexibilitet i fråga om deras exakta räckvidd och medel för genomförandet▌, är det sannolikt att medlemsstaterna kommer att anta lagstiftning på nationell nivå som skulle genomföra sådana principer på olika sätt.

(3a)  Användningen av finansiella referensvärden begränsas inte till att utfärda och skapa finansiella instrument och avtal. Finansindustrin använder också referensvärden för att bedöma en investeringsfonds resultat i syfte att spåra avkastning, fastställa en portföljs tillgångsallokering eller beräkna de resultatrelaterade avgifterna. Att fastställa och granska olika indexvikter inom en kombination av index i syfte att fastställa utbetalningen eller värdet av ett finansiellt instrument eller ett finansiellt avtal, eller mäta en investeringsfonds resultat, räknas också som användning, eftersom en sådan aktivitet inte är diskretionär, till skillnad från konstruktionen av referensvärden. Innehav av finansiella instrument som prissätts på basis av ett visst referensvärde bör inte betraktas som användning av referensvärdet.

(4)  Dessa olika tillvägagångssätt skulle leda till en fragmentering av den inre marknaden, eftersom administratörer och användare av referensvärde skulle omfattas av olikartade regler i olika medlemsstater. Därför skulle referensvärden som konstrueras i en medlemsstat ▌kunna hindras från att användas i andra medlemsstater. I avsaknad av en harmoniserad ram för att säkerställa att referensvärden som tillämpas för finansiella instrument och finansiella avtal i unionen är rättvisande och utan otillbörlig påverkan är det därför troligt att skillnader i medlemsstaternas lagstiftning kommer att skapa hinder för en smidigt fungerande inre marknad vid fastställandet av referensvärden.

(5)  EU:s konsumentskyddsbestämmelser omfattar inte frågan om referensvärdens lämplighet i finansiella avtal. Till följd av konsumenternas klagomål och tvister som rör tillämpningen av olämpliga referensvärden i flertalet medlemsstater är det sannolikt att olikartade åtgärder, som bygger på legitima farhågor beträffande konsumentskyddet, skulle komma att antas på nationell nivå, vilket kan leda till fragmentering av den inre marknaden till följd av de olikartade konkurrensvillkor som är kopplade till de olika nivåerna av konsumentskydd.

(6)  För att den inre marknaden ska fungera korrekt och för att förbättra förutsättningarna för dess funktion, särskilt när det gäller finansmarknaderna, samt för att säkra ett starkt konsument- och investerarskydd är det lämpligt att fastställa ett gemensamt regelverk för referensvärden på unionsnivå.

(7)  Det är lämpligt och nödvändigt att bestämmelserna antas i form av en förordning för att medföra direkta skyldigheter när det gäller fastställande, rapportering och användning av referensvärden som tillämpas på samma sätt inom hela unionen. Eftersom en rättslig ram för konstruktion av referensvärden av nödvändighet omfattar åtgärder som anger exakta krav på alla olika aspekter som är kopplade till konstruktionen av referensvärden, kan även små skillnader om det tillvägagångssätt som vidtagits avseende en av dessa aspekter leda till betydande hinder vid gränsöverskridande konstruktion av referensvärden. Därför bör användningen av en förordning som är direkt tillämplig, utan att det krävs nationell lagstiftning, minska risken för att olikartade åtgärder vidtas på nationell nivå, och bör säkerställa ett konsekvent tillvägagångssätt, större rättssäkerhet och förhindra förekomsten av betydande hinder vid gränsöverskridande konstruktion av referensvärden.

(8)  Förordningen bör ha ett tillräckligt brett tillämpningsområde för att utgöra ett förebyggande regelverk. Konstruktion av referensvärden inbegriper godtycke när det gäller fastställandet och är till sin natur föremål för vissa typer av intressekonflikter, vilket innebär att det finns möjligheter och incitament att på ett otillbörligt sätt påverka dessa referensvärden. Dessa riskfaktorer är gemensamma för alla referensvärden, och alla referensvärden bör omfattas av lämplig styrning och kontrollkrav. Graden av risk varierar emellertid och detta kräver alltid olika åtgärder som är anpassade efter varje situation. Eftersom referensvärdenas sårbarhet och betydelse varierar över tiden skulle en begränsning av tillämpningsområdet med hänvisning till index som för närvarande är viktiga eller sårbara inte undanröja de risker som varje referensvärde kan innebära i framtiden. Särskilt kan referensvärden som för närvarande inte används i någon större utsträckning komma att användas i framtiden, så att även en mindre otillbörlig påverkan kan få betydande konsekvenser vid användningen av dem.

(9)  Den kritiska faktorn för den här förordningens tillämpningsområde är om produktionsvärdet för referensvärden fastställer värdet på ett finansiellt instrument eller ett finansiellt avtal▌. Därför bör inte tillämpningsområdet vara beroende av typen av ingångsinformation. Referensvärden som beräknas utifrån ekonomisk ingångsinformation, t.ex. aktiekurser och icke-ekonomiska siffervärden eller andra värden, som exempelvis väderparametrar, bör därför inkluderas. Regelverket bör omfatta referensvärden som kan påverkas av sådana risker, men det stora antal referensvärden i världen och de olika följder dessa har för den finansiella stabiliteten och den reala ekonomin bör också uppmärksammas. Denna förordning bör även göra det möjligt att vidta åtgärder som står i proportion till de risker som olika referensvärden medför. Den här förordningen bör därför omfatta referensvärden som används för att prissätta finansiella instrument som är börsnoterade eller omfattas av handel på reglerade handelsplatser. Alla hänvisningar till dagar i denna förordning bör avse kalenderdagar.

(10)  Många konsumenter är parter i finansiella avtal, särskilt konsumentkreditavtal säkrade genom hypotekslån, som är knutna till referensvärden som är föremål för samma risker. Den här förordningen bör därför omfatta de index eller referensräntor som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU(9).

(11)  Ett index eller en kombination av index som inte innehåller någon ny ingångsinformation och som används för att mäta resultat i en fond eller i en finansiell produkt bör betraktas som användning av ett referensvärde.

(12)  Alla administratörer av referensvärden kan vara föremål för intressekonflikter, utöva godtycke och ha inrättat olämpliga styrnings- och kontrollsystem. Vidare gäller att eftersom administratörer kontrollerar referensvärdesprocessen är kravet på auktorisation eller registrering och tillsyn av administratörer det mest effektiva sättet att säkerställa att referensvärden inte utsätts för otillbörlig påverkan.

(13)  Rapportörer är föremål för potentiella intressekonflikter, utövar godtycke och kan därigenom vara källan till otillbörlig påverkan. Rapportering om referensvärden är en frivillig verksamhet. Om eventuella initiativ kräver att rapportörerna på ett betydande sätt ändrar sina affärsmodeller, kan de upphöra med rapporteringen. För entiteter som redan omfattas av reglering och tillsyn förväntas inte krav på goda styrelseformer och kontrollsystem leda till betydande kostnader eller oproportionerlig administrativ börda. Därför införs genom denna förordning vissa skyldigheter om att rapportörer ska omfattas av tillsyn.

(14)  En administratör är den fysiska eller juridiska person som har frivillig kontroll över konstruktionen av ett referensvärde och som särskilt administrerar referensvärdet, samlar in och analyserar ingångsinformation, fastställer referensvärdet och antingen direkt offentliggör referensvärdet eller lägger ut offentliggörandet av referensvärdet på en tredje part. Om en person bara offentliggör eller hänvisar till ett referensvärde som en del av hans eller hennes journalistiska verksamhet, men inte har kontroll över fastställandet av detta referensvärde, bör inte den personen omfattas av de krav som åläggs administratörer i denna förordning.

(15)  Ett index beräknas med en formel eller någon annan metod på grundval av underliggande värden. Godtycke förekommer vid utarbetandet av denna formel, beräkningen eller fastställandet av ingångsinformation. Detta godtycke medför en risk för otillbörlig påverkan och därför bör alla referensvärden som delar dessa egenskaper omfattas av denna förordning. Om ett enda pris eller värde används för prissättning av finansiella instrument, till exempel när priset på ett enda värdepapper är referenspriset för en option, det inte finns någon beräkning, ingångsinformation eller godtycke. Därför bör enskilda priser eller referenspriser för enskilda värden inte betraktas som referensvärden för ändamålet med denna förordning. Referenspriser eller avräkningspriser som konstruerats av centrala motparter bör inte betraktas som referensvärden, eftersom dessa används för att fastställa avräkning, marginaler och riskhantering och därför inte fastställer det belopp som ska betalas inom ramen för ett finansiellt instrument eller värdet av ett finansiellt instrument.

(16)  Europeiska centralbankens oberoende och oberoendet för de nationella centralbankerna inom ramen för Europeiska centralbankssystemet då de utövar de befogenheter och fullgör de uppgifter och skyldigheter som har tilldelats dem genom fördragen, samt de nationella centralbankernas oberoende som följer av den berörda medlemsstatens eller tredjelandets konstitutionella strukturer bör till fullo respekteras vid genomförandet av denna förordning.

(17)  ▌För att se till att referensvärdena inte kan utsättas för otillbörlig påverkan, bör administratörer av referensvärden vara skyldiga att ha lämpliga styrningsarrangemang för att kontrollera sådana intressekonflikter och skydda förtroendet för att referensvärdena inte kan utsättas för otillbörlig påverkan. Även när det finns en effektiv ledning kan de flesta administratörer drabbas av intressekonflikter och tvingas göra bedömningar och fatta beslut som påverkar en grupp av sinsemellan olika berörda parter. Det är därför viktigt att administratörerna har någon självständig funktion för att övervaka genomförandet och effektiviteten i de styrningssystem som ger effektiv tillsyn.

(18)  Om referensvärden utsätts för otillbörlig påverkan eller inte är tillförlitliga, kan det ge upphov till skador för investerare och konsumenter. Därför bör denna förordning innehålla en ram för bevarande av uppgifter från administratörer och rapportörer samt ge insyn i fråga om ett referensvärdes syfte och ingångsinformation som underlättar en mer effektiv och rättvis lösning på alla potentiella ersättningsanspråk i enlighet med nationell lagstiftning eller unionens lagstiftning.

(19)  Kravet på revision, och den faktiska tillämpningen av denna förordning förutsätter analyser och bevisning i efterhand. Därför bör denna förordning innehålla en ram för en ändamålsenlig dokumentering från administratörernas sida av referensvärdesberäkningen under en tillräckligt lång tidsperiod. Den ekonomiska realitet som ett referensvärde är avsett att mäta och den omgivning i vilken den mäts förändras med största sannolikhet över tid. För att upptäcka brister och möjliga förbättringar är det därför nödvändigt att man regelbundet gör en revision eller översyn av processen och metoden för att konstruera referensvärden. Brister i konstruktionen av referensvärden kan drabba många berörda aktörer och dessa kan bidra till att dessa brister upptäcks. I denna förordning bör därför en ram fastställas för ett formellt och oberoende klagomålsförfarande som genomförs av administratörer, så att ▌berörda parter kan anmäla klagomål till administratören av referensvärdet och se till att administratören sakligt prövar de omständigheter som ligger till grund för klagomålet.

(20)  Konstruktionen av referensvärden innebär ofta att man utkontrakterar viktiga funktioner, som t.ex. beräkning av referensvärdet, insamling av ingångsinformation och spridning av referensvärdet. För att styrningsarrangemangen ska vara effektiva är det nödvändigt att se till att sådan utkontraktering inte befriar administratörer av referensvärden från deras skyldigheter och ansvar, och att det sker på ett sätt som vare sig inkräktar på administratörernas förmåga att fullgöra dessa skyldigheter och påta sig detta ansvar eller på den relevanta behöriga myndighetens förmåga att övervaka dem.

(21)  Administratörer av referensvärden är huvudmottagare av ingångsinformation och ska fortlöpande kunna bedöma om den är rättvisande och inte har utsatts för otillbörlig påverkan.▌

(22)  Anställda hos administratörer kan identifiera möjliga överträdelser av denna förordning eller potentiella sårbarheter som kan leda till otillbörlig påverkan eller försök till otillbörlig påverkan. Denna förordning bör därför fastställa en ram som gör det möjligt för de anställda att konfidentiellt varna administratörer om möjliga överträdelser av denna förordning.

(23)  Allt utrymme för godtycke vid lämnandet av ingångsinformation skapar möjligheter till otillbörlig påverkan av ett referensvärde. Om ingångsinformationen utgörs av transaktionsuppgifter finns det mindre utrymme för godtycke och därför inte samma möjlighet att uppgifterna påverkas på ett otillbörligt sätt. Administratörer av referensvärden bör därför använda transaktionsuppgifter som ingångsinformation, men även andra uppgifter kan användas i de fall transaktionsuppgifterna inte är tillräckliga för att säkerställa ett referensvärde som är rättvisande och inte har utsatts för otillbörlig påverkan.

(24)  Om referensvärdet är ett rättvisande och tillförlitligt mått på den ekonomiska realitet som det är avsett att mäta beror på vilken metod och vilken ingångsinformation som används. Det är därför nödvändigt att anta en transparent metod som säkerställer referensvärdets tillförlitlighet och korrekthet.

(25)  Metoden kan även i fortsättningen behöva ändras för att se till att referensvärdet är rättvisande, men varje ändring av metoden får konsekvenser för användare och berörda parter. Det är därför nödvändigt att ange vilka förfaranden som ska följas vid övergång från referensmetodik, inbegripet behovet av samråd, så att användare och berörda parter kan vidta nödvändiga åtgärder mot bakgrund av dessa ändringar eller lämna synpunkter till administratören om de har betänkligheter om dessa ändringar.

(26)  För att referensvärden ska vara rättvisande och skyddade mot otillbörlig påverkan krävs även att rapportörernas ingångsinformation är rättvisande och skyddad mot otillbörlig påverkan. Det är mycket viktigt att det tydligt fastställs vilka skyldigheter rapportörerna har när det gäller sådan ingångsinformation och att den är tillförlitlig och överensstämmer med referensvärdesadministratörens kontroller och metod. Administratörer av referensvärden bör därför, när det är lämpligt och möjligt, och i samarbete med sina rapportörer, utarbeta en uppförandekod för att specificera dessa krav och rapportörernas ansvar när det gäller att lämna ingångsinformation.

(27)  Många referensvärden fastställs genom tillämpning av en formel som beräknas med hjälp av ingångsinformation som tillhandahålls av reglerade handelsplatser, godkända publiceringsarrangemang eller rapporteringsmekanismer, auktioner för energiutbyte eller utsläppsrätter. I dessa fall säkerställer befintliga regler och tillsyn att ingångsinformationen inte utsatts för otillbörlig påverkan och att den är transparent, samtidigt som de fastställer krav på styrning och förfaranden för anmälan av överträdelser. Under förutsättning att de kommer från källor som lyder under krav på transparens efter handel, inklusive marknader i tredjeländer som anses vara likvärdiga med reglerade marknader i unionen, bör dessa referensvärden därför inte omfattas av vissa av skyldigheterna i denna förordning, för att undvika dubbel reglering och eftersom tillsynen av dem säkrar att ingångsinformationen inte utsatts för otillbörlig påverkan.

(28)  Rapportörer kan vara föremål för intressekonflikter och utöva godtycke vid fastställandet av ingångsinformation. Rapportörer måste därför, där detta är möjligt och ändamålsenligt, omfattas av styrningsarrangemang som ser till att sådana konflikter hanteras och att ingångsinformationen är korrekt, överensstämmer med administratörens krav och kan valideras.

(29)  Olika typer av referensvärden och olika referensvärdessektorer kännetecknas av olika egenskaper, typer av sårbarheter och risker. Bestämmelserna i denna förordning bör preciseras ytterligare för särskilda sektorer och typer av referensvärden. Råvaruindex är vanligt förekommande och har sektorsspecifika egenskaper och det är därför nödvändigt att närmare ange hur dessa bestämmelser ska tillämpas på referensvärdena i denna förordning. Dessutom bör en viss grad av flexibilitet föreskrivas i denna förordning, i syfte att medge en uppdatering i rätt tid av de olika krav som gäller för olika referensvärdessektorer mot bakgrund av den pågående internationella utvecklingen, särskilt i fråga om arbetet inom Internationella organisationen för värdepapperstillsyn (Iosco).

(29a)  För att ett referensvärde ska anses vara av kritisk betydelse enligt denna förordning måste det anses vara systemviktigt till sin natur eller användas i hela systemet och vara sårbart för otillbörlig påverkan, för att regleringen ska vara proportionerlig.

(30)  Brister i vissa referensvärden kan få betydande konsekvenser för den finansiella stabiliteten, för ordnade marknadsförhållanden och för investerare, varför ytterligare krav måste ställas när det gäller referensvärden som är av kritisk betydelse för att se till att de är väl underbyggda och inte har utsatts för otillbörlig påverkan. Dessa eventuellt destabiliserande effekter av referensvärden av kritisk betydelse kan påverka en enda medlemsstat eller flera medlemsstater. De nationella behöriga myndigheterna bör tillsammans med Esma definiera vilka referensvärden som ska anses vara av kritisk betydelse.

(30a)  Med hänsyn till att kritiska referensvärden har en strategisk betydelse för hur den inre marknaden fungerar bör Esma ges befogenhet att anta beslut som är direkt tillämpliga på administratörer och, i tillämpliga fall rapportörer, av referensvärden, om den nationella behöriga myndigheten inte har tillämpat denna förordning eller brutit mot unionsrätten, och i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010(10).

(31)  Rapportörer som slutar att rapportera in information kan undergräva tillförlitligheten till referensvärden som är av kritisk betydelse, eftersom sådana referensvärdens förmåga att mäta den underliggande marknaden eller den ekonomiska realiteten skulle påverkas negativt. För att bevara trovärdigheten hos det aktuella referensvärdet är det därför nödvändigt att ge den relevanta behöriga myndigheten befogenhet att kräva obligatorisk inrapportering till kritiska referensvärden från entiteter som omfattas av tillsyn. Syftet med obligatorisk inrapportering av ingångsinformation är inte att införa krav för entiteter som omfattas av tillsyn att ingå i, eller utfästa sig att ingå i, transaktioner.

(31a)  När ett referensvärde har definierats som referensvärde av kritisk betydelse kan administratören få monopol på användarna av referensvärdet. Därför är det nödvändigt att kollegiet av behöriga myndigheter för detta referensvärde av kritisk betydelse övervakar prissättningen och administratörens kostnader för att undvika marknadsmissbruk.

(32)  För att användarna ska kunna göra väl avvägda val av, och förstå riskerna med, referensvärden måste de känna till vad referensvärdet mäter och hur sårbart det är. Administratörer av referensvärden bör därför offentliggöra en deklaration som klargör dessa saker▌. Administratörerna bör på begäran ge den relevanta behöriga myndigheten tillgång till sina ingångsuppgifter inom ramen för en undersökning.

(34)  Denna förordning bör ta hänsyn till de principer för finansiella referensvärden som utfärdades av Internationella organisationen för värdepapperstillsyn (Iosco) (Iosco-principerna för finansiella referensvärden) den 17 juli 2013, samt principerna för organisationer som rapporterar oljepriser, som utfärdades av Iosco den 5 oktober 2012 (Ioscos PRA-principer), vilka fungerar som en global standard för krav för godkännande av referensvärden.

(34a)  Fysiska råvarumarknader har unika egenskaper som måste beaktas för att förhindra att råvaruindex utsätts för otillbörlig påverkan och att transparensen på råvarumarknaden, försörjningstryggheten i Europa, konkurrenskraften och konsumenternas intressen påverkas negativt. Vissa bestämmelser i denna förordning lämpar sig därför inte för råvaruindex. De principer för råvaruindex som har utarbetats av Iosco i samarbete med bl.a. Internationella energiorganet och Internationella energiforumet är särskilt utformade för att gälla alla råvaruindex och därför föreskriver denna förordning att vissa krav inte kommer att gälla råvaruindex.

(34b)  Genom denna förordning införs också ett system för erkännande som gör att administratörer i ett tredjeland kan konstruera referensvärden i unionen, förutsatt att de till fullo uppfyller de villkor som anges i denna förordning eller bestämmelserna i de relevanta Iosco-principerna.

(34c)  Genom denna förordning införs en godkännandeordning som gör att administratörer i unionen som är godkända eller registrerade i enlighet med förordningens bestämmelser under vissa omständigheter får godkänna referensvärden som har konstruerats i tredjeländer. En sådan godkännandeordning bör införas för administratörer i tredjeländer som är anknutna till eller samarbetar nära med administratörer i unionen. En administratör som har godkänt referensvärden som har konstruerats i ett tredjeland bör vara ansvarig för sådana godkända referensvärden och se till att de uppfyller tillämpliga krav som avses i denna förordning eller att de uppfyller kraven i de relevanta Iosco-principerna.

(35)  Administratören av ett referensvärde av kritisk betydelse bör vara auktoriserad och stå under tillsyn av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där den är belägen. En administratör som enbart konstruerar referensvärden som fastställs genom tillämpning av en formel som beräknas utifrån ingångsinformation som tillhandahålls direkt av reglerade handelsplatser, godkända publiceringsarrangemang eller rapporteringsmekanismer, auktioner för energiutbyte eller utsläppsrätter och/eller en administratör som enbart konstruerar referensvärden som inte är av kritisk betydelse, bör registreras hos och kontrolleras av den behöriga myndigheten. Registreringen av en administratör är inte avsedd att påverka de relevanta behöriga myndigheternas tillsyn. Esma bör föra ett register över administratörer på unionsnivå.

(36)  En person kan under vissa omständigheter konstruera ett referensvärde, men inte vara medveten om att det används för prissättning av finansiella instrument eller finansiella avtal. Det gäller särskilt när användarna och administratören av referensvärden är belägna i olika medlemsstater. Därför måste graden av transparens öka i fråga om vilket referensvärde som används. Det kan åstadkommas genom att man förbättrar innehållet i de prospekt eller faktablad som krävs enligt unionsrätten, och innehållet i de anmälningar och den förteckning över finansiella instrument som krävs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014(11).

(37)  Tillsynens effektivitet garanteras genom en uppsättning effektiva verktyg och befogenheter för den behöriga myndigheten i varje medlemsstat och för Esma. I denna förordning förutses därför i synnerhet ett minsta antal befogenheter rörande tillsyn och utredning som bör tilldelas medlemsstaternas behöriga myndigheter ▌i enlighet med nationell rätt och Esma. De behöriga myndigheterna och Esma bör när de utövar sina befogenheter enligt denna förordning agera sakligt och opartiskt och förbli fristående i sitt beslutsfattande.

(38)  För att upptäcka fall av överträdelser av denna förordning, måste behöriga myndigheter och Esma ha möjlighet att utföra inspektioner på plats och ha tillträde till fysiska och juridiska personers lokaler så att de kan beslagta handlingar. Tillträde till sådana lokaler är nödvändigt om det föreligger skälig misstanke om att det finns handlingar och annan information som har anknytning till syftet med en inspektion eller utredning och som kan vara relevanta för att bevisa en överträdelse av denna förordning. Dessutom krävs tillträde till sådana lokaler när den person som mottagit en begäran om upplysningar underlåter att hörsamma den, eller om det finns rimliga skäl att anta att en eventuell begäran inte skulle hörsammas eller att de dokument eller upplysningar som informationskravet avser skulle undanröjas, manipuleras eller förstöras. Om förhandsgodkännande krävs från den rättsliga myndigheten i den berörda medlemsstaten ska denna befogenhet för tillträde till lokaler, i enlighet med nationell rätt, användas efter det att man fått rättsligt förhandstillstånd.

(39)  Tillgång till dokumentation av data- och telefontrafik från entiteter som omfattas av tillsyn kan vara ett avgörande bevis och ibland det enda beviset när det gäller att upptäcka och styrka förekomsten av överträdelser av denna förordning, särskilt efterlevnaden av styrelseformer och kontrollkrav. Dokumentation av telefon- och datatrafik kan bidra till att kontrollera identiteten på den person som ansvarar för att lämna den och om organisatorisk separation av anställda bibehålls. Därför bör de behöriga myndigheterna ha rätt att begära att entiteter som omfattas av tillsyn överlämnar befintlig dokumentation av telefontrafik, elektronisk kommunikations- och datatrafik, om det föreligger skälig misstanke om att sådan dokumentation eller registrering som rör ämnet för inspektionen eller utredningen kan vara relevant för att bevisa en överträdelse av denna förordning.

(40)  Vissa av bestämmelserna i denna förordning är tillämpliga på fysiska eller juridiska personer i tredjeländer som får använda referensvärden eller vara rapportör till referensvärden eller av andra skäl inte är inblandade i referensvärdesprocessen. Behöriga myndigheter bör därför finna former för samarbete med tillsynsmyndigheterna i tredjeländer. Esma bör samordna utarbetandet av sådana samarbetsformer och utbytet av information från tredjeländer mellan de behöriga myndigheterna.

(41)  Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de principer som erkänns i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och i stadgan om de grundläggande rättigheterna (stadgan), i synnerhet rätten till skydd för privat- och familjeliv, skyddet av personuppgifter, rätten till yttrandefrihet och informationsfrihet, näringsfrihet, rätten till egendom, rätten till konsumentskydd, rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till försvar. Denna förordning bör således tolkas och tillämpas i överensstämmelse med dessa rättigheter och principer. När denna förordning hänvisar till bestämmelserna om yttrandefrihet i andra medier och till de bestämmelser och normer som är tillämpliga på journalistyrket, bör dessa friheter särskilt beaktas eftersom de garanteras både inom unionen och i medlemsstaterna och erkänns i artikel 11 i stadgan om de grundläggande rättigheterna samt andra tillämpliga bestämmelser. Denna förordning bör inte tillämpas på press, övriga medier och journalister om de endast offentliggör eller hänvisar till ett referensvärde som en del av den journalistiska verksamheten, utan att ha någon kontroll över konstruktionen av detta referensvärde.

(42)  Rätten till försvar för de berörda personerna bör iakttas fullt ut. Särskilt gäller att personer som är föremål för förfarandena ska ges tillgång till resultaten på vilka de behöriga myndigheterna har grundat sina beslut och ska ges rätt att bli hörda.

(43)  Transparens vad gäller referensvärden är nödvändig för stabiliteten på finansmarknaderna och investerarskyddet. Allt utbyte och all överföring av information av de behöriga myndigheterna bör ske i enlighet med bestämmelserna om överföring av personuppgifter i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter(12). Allt utbyte och all överföring av information från Esma bör ske i enlighet med bestämmelserna om överföring av personuppgifter i Europaparlamentets och rådets direktiv 45/2001/EG av den 18 december 2000 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter(13).

(44)  Med hänsyn till de principer som fastställs i kommissionens meddelande om att förstärka påföljdssystemen i den finansiella tjänstesektorn och de unionsrättsakter som har antagits som en uppföljning av detta meddelande bör medlemsstaterna fastställa regler om böter och administrativa åtgärder vid överträdelser av bestämmelserna i denna förordning och se till att de genomförs. Dessa påföljder och administrativa åtgärder bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(45)  Därför bör en uppsättning administrativa åtgärder, sanktioner och avgifter fastställas för att se till att medlemsstaterna har ett gemensamt tillvägagångssätt och för att öka den avskräckande effekten. Sanktioner som tillämpas i specifika fall bör fastställas med beaktande av faktorer som förekomsten eller frånvaron av uppsåt, återbetalning av alla identifierade ekonomiska vinster, överträdelsens allvarlighetsgrad och varaktighet, alla försvårande eller förmildrande faktorer, det faktum att avgifter måste ha en avskräckande effekt och, om lämpligt, inkludera en rabatt för samarbete med den behöriga myndigheten.▌

(46)  För att säkerställa att beslut som fattas av behöriga myndigheter har en avskräckande effekt på allmänheten i stort bör de normalt offentliggöras. Offentliggörandet av beslut är också ett viktigt verktyg för behöriga myndigheter att informera marknadsaktörer om vilka beteenden som anses innebära en överträdelse av denna förordning och för att främja ett allmänt bättre beteende bland marknadsaktörerna. Om ett sådant offentliggörande riskerar att ge upphov till oproportionell skada för de inblandade personerna, äventyra stabiliteten på de finansiella marknaderna eller en pågående utredning bör den behöriga myndigheten offentliggöra sanktionerna eller åtgärderna utan att lämna ut namn eller försena offentliggörandet. De behöriga myndigheterna bör ha möjlighet att inte offentliggöra sanktioner om ett senarelagt eller anonymt offentliggörande anses vara otillräckligt för att se till att stabiliteten på de finansiella marknaderna inte kommer att äventyras. De behöriga myndigheterna är inte heller skyldiga att offentliggöra åtgärder som bedöms vara av mindre betydelse om offentliggörandet skulle vara oproportionerligt.

(47)  Referensvärden som är av kritisk betydelse kan utarbetas av rapportörer, administratörer och användare i mer än en medlemsstat. Därmed kan upphörandet av ett sådant referensvärde eller eventuella händelser som på ett avgörande sätt kan undergräva förtroendet för att det inte utsätts för otillbörlig påverkan få följder i fler än en medlemsstat, vilket innebär att den behöriga myndighetens övervakning av ett sådant referensvärde i den medlemsstat där referensvärdet konstrueras inte kommer att vara effektivt och verkningsfullt när det gäller att hantera de risker som är knutna till detta referensvärdes kritiska betydelse. För att säkerställa ett effektivt utbyte av tillsynsinformation mellan behöriga myndigheter, samordning av deras verksamhet och tillsynsåtgärder bör kollegier av behöriga myndigheter bildas under ledning av Esma. Kollegiets verksamhet bör bidra till en harmoniserad tillämpning av bestämmelserna i denna förordning och en ökad samstämmighet i tillsynspraxis. Esmas juridiskt bindande medlingsroll är ett viktigt inslag för främjande av samordning, en enhetlig tillsyn och en samstämmig tillsynspraxis. Referensvärden kan användas för att prissätta finansiella instrument och finansiella avtal med lång varaktighet. I vissa fall kan tillgången till dessa referensvärden inte längre tillåtas när denna förordning trätt i kraft på grund av att de har egenskaper som inte kan anpassas för att uppfylla kraven i denna förordning. Att förbjuda fortsatt tillgång till ett sådant referensvärden kan leda till att finansiella instrument eller finansiella avtal sägs upp eller till vanmakt och därmed skada investerare. Det är därför nödvändigt att införa bestämmelser för att möjliggöra fortsatt tillgång till sådana referensvärden under en övergångsperiod.

(47a)  I fall där denna förordning täcker eller eventuellt täcker sådana entiteter och marknader under tillsyn som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011(14) (Remit) bör Esma fullt ut samråda med Byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer) för att utnyttja byråns expertkunskap om energimarknader och undvika dubbel reglering.

(47b)  Om ett befintligt referensvärde inte uppfyller kraven i denna förordning, men ändringar av referensvärdet för att uppfylla kraven i denna förordning skulle ge upphov till force majeure, häva eller på annat sätt bryta mot villkoren för ett finansiellt avtal eller finansiellt instrument, får den relevanta behöriga myndigheten tillåta en fortsatt användning av referensvärdet fram till dess att det är möjligt att upphöra att använda det relevanta referensvärdet eller fram till dess att det kan bytas ut mot ett annat referensvärde för att undvika negativa effekter för konsumenterna orsakade av ett okontrollerat eller plötsligt upphörande av referensvärdet.

(48)  För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning och ytterligare specificera tekniska aspekter i förslaget, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen▌. När förslag till dessa akter läggs fram bör gängse internationella standarder för förvaltning, rapportering och användning av referensvärden beaktas, särskilt resultaten av Ioscos arbete. Hänsyn måste tas till proportionaliteten, särskilt när det gäller referensvärden som inte är av kritisk betydelse.

(49)  Kommissionen bör anta förslag till tekniska standarder för tillsyn som utarbetats av Esma om krav för styrning och kontroll och om fastställande av minimiinnehållet i samarbetsarrangemang med behöriga myndigheter i tredje land, genom bland annat delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

(50)  För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter vad gäller vissa aspekter. Dessa aspekter avser fastställelse av likvärdigheten av den rättsliga ram som ▌konstruktörer av referensvärden i tredjeländer omfattas av och det faktum att ett referensvärde är av avgörande betydelse. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med förordning (EU) nr 182/2011(15) av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter.

(51)  Kommissionen bör också ges befogenhet att anta tekniska standarder för genomförande som utarbetats av Esma för att inrätta förfaranden och former för utbyte av information mellan de behöriga myndigheterna och Esma, genom genomförandeakter i enlighet med artikel 291 i EUF-fördraget och i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1095/2010. Eftersom målen för denna förordning, nämligen att fastställa en konsekvent och effektiv ordning för att ta itu med de sårbarheter som finns i referensvärdena, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, eftersom de samlade effekterna av de problem som avser referensvärdena bara till fullo kan urskiljas i ett unionsperspektiv, och kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING 1

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

Genom denna förordning införs en gemensam ram för att säkerställa att de index som används som referensvärden i finansiella instrument och finansiella avtal i unionen är korrekta och inte utsätts för otillbörlig påverkan. Förordningen bidrar därmed till en väl fungerande inre marknad och samtidigt uppnås en hög skyddsnivå för konsumenter och investerare.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1.  Denna förordning ska tillämpas på fastställande av referensvärden, rapportering av ingångsinformation för referensvärden och användning av referensvärden inom unionen.

2.  Denna förordning ska inte tillämpas på konstruktion av referensvärden av:

a)  Centralbanker, när dessa utövar de befogenheter och fullgör de uppgifter och skyldigheter som har tilldelats dem genom fördragen och stadgan för Europeiska centralbankssystemet (ECBS) och ECB, eller vars oberoende följer av den berörda medlemsstatens eller tredjelandets konstitutionella strukturer.

aa)  Offentliga myndigheter, när dessa hanterar eller kontrollerar konstruktionen av referensvärden för allmänpolitiska ändamål, inklusive åtgärder inom sysselsättning, ekonomisk verksamhet och inflation.

ab)  Centrala motparter.

ac)  Administratörer, när dessa konstruerar enskilda priser eller referenspriser för enskilda värden.

ad)  Press, övriga medier och journalister, när de endast offentliggör eller hänvisar till ett referensvärde som en del av den journalistiska verksamheten, utan att ha någon kontroll över konstruktionen av detta referensvärde.

ae)  Kreditföreningar i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU(16),

2a.  Artiklarna 5.1, 5.2a, 5.3b, 5.3c, 5.3d, 5a, 5b, 5d b–g, 7.1 aa, 7.1 b, 7.1 ba, 7.1 bb, 7.1 bc, 7.1 c, 7.2a, 7.3a, 7.3b, 7a, 8.1, 8.2, 9.1, 9.2, 11 och 17.1 ska inte tillämpas på administratörer ifråga om deras referensvärden av icke-kritisk betydelse.

Artikel 3

Definitioner

1.  I denna förordning gäller följande definitioner:

1.  index: ett sifferbelopp

a)  som offentliggörs eller görs tillgängligt för allmänheten,

b)  som, helt eller delvis, fastställs regelbundet genom tillämpning av en formel eller någon annan beräkningsmetod, eller genom en bedömning, och

c)  när detta fastställande görs på grundval av värdet av en eller flera underliggande tillgångar eller priser, inbegripet beräknade priser, befintliga eller beräknade räntesatser, eller andra värden eller mätningar.

1a.  tillhandahållare av index: en fysisk eller juridisk person en fysisk eller juridisk person som kontrollerar konstruktionen av ett index.

2.  referensvärde: ett index som tjänar som utgångspunkt för att fastställa det belopp som ska betalas ut enligt ett finansiellt instrument eller ett finansiellt avtal, eller som fastställer värdet på ett finansiellt instrument▌.

2a.  familj av referensvärden: en grupp av referensvärden som har konstruerats av samma administratör och fastställs utifrån ingångsinformation av liknande slag, och som på ett specifikt sätt mäter samma eller liknande marknader eller ekonomiska verklighet.

3.  konstruktion av ett referensvärde:

a)  att sköta arrangemangen kring fastställandet av ett referensvärde, och ▌

b)  att samla in, analysera eller bearbeta ingångsinformation i syfte att fastställa ett referensvärde, och

c)  att fastställa ett referensvärde med hjälp av en formel eller annan beräkningsmetod eller genom en bedömning av ingångsinformation som har lämnats för detta syfte. administratör:

4.  administratör: en fysisk eller juridisk person som kontrollerar konstruktionen av ett referensvärde. användare av ett referensvärde:

5.  användning av ett referensvärde:

a)  att emittera ett finansiellt instrument som prissätts på basis av ett index eller en kombination av index,

b)  att fastställa ett belopp som ska betalas inom ramen för ett finansiellt instrument eller finansiellt avtal genom att prissätta ett index eller en kombination av index,

c)  att vara part i ▌ett finansiellt avtal som används för att prissätta ett index eller en kombination av index,

d)  att fastställa resultatet för en investeringsfond genom ett index eller en kombination av index, i syfte att spåra avkastningen på ett sådant index eller kombinationen av index, eller att fastställa en portföljs tillgångsallokering eller beräkna de resultatrelaterade avgifterna.

6.  rapportering av ingångsinformation: att lämna ingångsinformation som inte är offentliggjord till en administratör, eller till någon annan person för vidare befordran till en administratör som krävs för att fastställa ett referensvärde och som lämnas för detta syfte.

7.  rapportör: en fysisk eller juridisk person som rapporterar ingångsinformation som inte utgörs av reglerade uppgifter.

8.  rapportör med tillsyn: en övervakad entitet som rapporterar ingångsinformation till en administratör i unionen.

9.  uppgiftslämnare: en fysisk person som rapportören har gett i uppdrag att rapportera ingångsinformation.

9a.  bedömare: en medarbetare till en administratör av ett råvaruindex, eller någon annan fysisk person eller tredje part vars tjänster står till administratörens förfogande eller under dennes kontroll, som ansvarar för att tillämpa en metod för eller bedömning av ingångsinformation och annan information, för att kunna genomföra en slutgiltig bedömning av priset på ett visst råvaruindex.

10.  ingångsinformation: uppgifter om värdet på en eller flera underliggande tillgångar, eller priser, inbegripet beräknade priser, värden eller underlag som administratören använder för att fastställa referensvärdet. reglerade uppgifter:

11.  reglerade uppgifter:

i)   ingångsinformation som kommer helt och hållet från

a)   en handelsplats enligt definitionen i led 24 i artikel 4.1 i direktiv 2014/65/EU men enbart i fråga om uppgifter som rör transaktioner med finansiella instrument,

b)   ett godkänt publiceringsarrangemang enligt definitionen i led 52 i artikel 4.1 i direktiv 2014/65/EU eller en tillhandahållare av konsoliderad handelsinformation enligt definitionen i led 53 i artikel 4.1 i direktiv 2014/65/EU, i enlighet med kraven på transparens efter handel, men enbart i fråga om uppgifter om transaktioner som rör finansiella instrument som handlas på en handelsplats,

c)  en godkänd rapporteringsmekanism enligt definitionen i led 54 i artikel 4.1 i direktiv 2014/65/EU, men enbart i fråga om uppgifter om transaktioner som rör finansiella instrument som handlas på en handelsplats och som måste lämnas ut i enlighet med kraven på transparens efter handel,

d)   en elbörs som avses i artikel 37.1 j i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG(17),

e)   en naturgasbörs som avses i artikel 41.1 j i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG(18),

f)   en auktionsplattform som avses i artikel 26 eller artikel 30 i kommissionens förordning (EU) nr 1031/2010(19),

g)  uppgifter som lämnas enligt artikel 8.1 i förordning (EU) nr 1227/2011 och förklaras närmare i genomförandeförordning (EU) nr 1348/2014(20), eller

h)  ett tredjelands handelsplats, plattform, börs, publiceringsarrangemang eller rapporteringsmekanism som är likvärdig med dem som anges i punkterna a–g ovan, eller andra entiteter såsom en sammanställare eller en insamlare av transaktionsuppgifter vars rapportering av ingångsinformation redan är föremål för passande tillsyn, och

ii)  nettovärden för företagsentiteter för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (UCITS-fonder) enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2009/65/EG(21).

12.  transaktionsuppgifter: observerbara priser, taxor, index eller värden som avser transaktioner mellan oberoende motparter på en aktiv marknad med förbehåll för ett konkurrenskraftigt utbud och efterfrågan.

13.  finansiellt instrument: något av de instrument som räknas upp i bilaga I avsnitt C till direktiv 2014/65/EU, för vilka en begäran om upptagande till handel på en handelsplats har gjorts, enligt definitionen i led 24 i artikel 4.1 i direktiv 2014/65/EU, eller som handlas på en handelsplats, enligt definitionen i led 24 i artikel 4.1 i direktiv 2014/65/EU.

14.  entitet med tillsyn: avser följande entiteter:

a)  kreditinstitut enligt definitionen i artikel 3.1 i direktiv 2013/36/EU,

b)  värdepappersföretag enligt definitionen i led 1 i artikel 4.1 i direktiv 2014/65/EU,

c)  försäkringsföretag enligt definitionen i led 1 i artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG(22).

d)  återförsäkringsföretag enligt definitionen i led 4 i artikel 13 i direktiv 2009/138/EG,

e)  företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2009/65/EU(23),

f)  förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare) enligt definitionen i artikel 4.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU(24),

g)  centrala motparter eller enligt definitionen i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012(25),

h)  transaktionsregister enligt definitionen i artikel 2.2 i förordning (EU) nr 648/2012,

i)  en administratör.

15.  finansiellt avtal:

a)  ett kreditavtal enligt definitionen i artikel 3 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG(26),

b)  ett kreditavtal enligt definitionen i artikel 4.3. i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU(27).

16.  investeringsfond: avser AIF enligt definitionen i artikel 4.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU, eller företag för kollektiva investeringar som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EU.

17.  ledningsorgan: ett eller flera styrande organ, bestående av övervaknings- och ledningsfunktionen, som har den yttersta beslutsrätten och är behörig att fastställa entitetens strategi, mål och allmänna inriktning. konsument:

18.  konsument: en fysisk person som i finansiell avtal som omfattas av denna förordning handlar för ändamål som faller utanför hans eller hennes närings- eller yrkesverksamhet.

19.  referensräntor för lån mellan banker: ett referensvärde där den underliggande tillgången för de syften som avses i punkt 1 c i denna artikel är den räntesats till vilken banker kan låna ut till eller låna från andra banker. råvaruindex:

19a.  referensvärde för utländska växelkurser: referensvärde vars värde fastställs i förhållande till priset, uttryckt i en valuta, av en eller en korg av andra valutor.

20.  råvaruindex: ett referensvärde där den underliggande tillgången för de syften som avses i punkt 1 c i denna artikel är en råvara i den mening som avses i artikel 2.2 i kommissionens förordning (EG) nr 1287/2006(28), med undantag av de utsläppsrätter som avses i avsnitt C punkt 11 i bilaga I till direktiv 2014/65/EU.

20a.  basrisk: den risk som är relaterad till hur rättvisande referensvärdet är med avseende på beskrivningen av den marknadsmässiga eller ekonomiska realitet som referensvärdet ska vara ett mått på.

21.  kritiskt referensvärde:

a)  ett referensvärde som inte bygger på reglerade uppgifter och vars referensvärde överstiger 500 miljarder EUR, enligt definitionen i artikel 13.1, eller

b)  ett referensvärde som, om det skulle upphöra att tillhandahållas, skulle få en betydande negativ effekt på den finansiella stabiliteten, marknadernas ordnade funktion och på realekonomin i en eller flera medlemsstater,

Ett referensvärde av kritisk betydelse har en ”nationell” karaktär om de negativa effekterna till följd av att det upphör att konstrueras eller om det konstrueras genom en uppsättning rapportörer eller underliggande uppgifter som inte är representativa begränsas till en enda medlemsstat. I ett sådant fall ska förfarandet i artikel 13.2a–13.2d tillämpas.

Ett referensvärde av kritisk betydelse har en ”europeisk” karaktär om de negativa effekterna till följd av att det upphör att konstrueras eller om det konstrueras genom en uppsättning rapportörer eller underliggande uppgifter som inte är representativa inte begränsas till en enda medlemsstat. I ett sådant fall ska förfarandet i artikel 13.2e, 13.2f och 13.2g tillämpas.

21a.  ett referensvärde som inte är av kritisk betydelse: ett referensvärde som inte uppfyller de kriterier för ett kritiskt referensvärde som föreskrivs i artikel 13.

22.  belägen: för en juridisk person den medlemsstat eller det tredjeland där denna person har sitt säte eller annan officiell adress, och för en fysisk person den medlemsstat eller det tredje land där denna person har sin skatterättsliga hemvist.

22a.  offentlig myndighet:

a)  en regering eller offentlig förvaltning,

b)  entitet eller person som har offentliga förvaltningsuppgifter enligt nationell rätt, eller som har offentligt ansvar eller offentliga uppgifter eller som tillhandahåller offentliga tjänster, inklusive inflations- och sysselsättningsåtgärder och ekonomisk verksamhet, under tillsyn av en regering eller offentlig myndighet.

2.  Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 37 för att specificera ytterligare tekniska delar av definitionerna i punkt 1, särskilt genom att fastställa vad som utgör tillgängliggörande för allmänheten med avseende på definitionen av ett index, och för att kunna beakta marknadens eller den tekniska utvecklingen. I dessa delegerade akter ska kommissionen se till att ”offentliggjord” eller ”tillgängligjord för allmänheten” förstås som tillgängliggjord för den breda allmänheten av användare och potentiella användare”.

Kommissionen ska i förekommande fall ta hänsyn till marknadsutvecklingen eller den tekniska utvecklingen och till internationell konvergens i tillsynspraxis i förhållande till referensvärden.

2a.  Kommissionen ska anta genomförandeakter i syfte att upprätta en förteckning över offentliga myndigheter inom unionen enligt punkt 1 led 22a i denna artikel och i syfte att se över denna förteckning. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 38.2.

Artikel 4

Uteslutning av tillhandahållare av index som är omedvetna om användningen av de referensvärden som de ger tillgång till

Denna förordning ska inte tillämpas på en tillhandahållare av index avseende ett index som denne gett tillgång till om denne tillhandahållare är omedveten om och rimligen inte kunde ha känt till att detta index används för de syften som anges i punkt 2 i artikel 3.1.

AVDELNING II

AVDELNING II REFERENSVÄRDENS SKYDD MOT OTILLBÖRLIG PÅVERKAN OCH TILLFÖRLITLIGHET

Kapitel 1

Styrning och kontroll av administratörer

Artikel 5

Krav avseende styrning och intressekonflikter

1.  Administratören ska ha stabila styrningsarrangemang, dvs. en tydlig organisationsstruktur med en väl definierad, transparent och konsekvent ansvarsfördelning mellan dem som deltar i konstruktionen av referensvärdet.

Administratören ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att identifiera och förhindra eller hantera intressekonflikter både internt, inklusive mellan chefer, anställda och andra fysiska personer eller tredje parter vars tjänster står till administratörens förfogande eller under dennes kontroll, och mellan rapportörer eller användare, och se till att eventuella skönsmässiga bedömningar eller avgöranden som krävs i samband med referensvärdesprocessen görs på ett oberoende och rättvist sätt.

2a.  Konstruktionen av referensvärden ska i operativ bemärkelse vara åtskild från de delar av administratörens övriga verksamhet som kan ge upphov till faktiska eller potentiella intressekonflikter. I fall där intressekonflikter kan uppkomma hos administratören på grund av dennes ägandestruktur, kontrollintressen eller annan verksamhet som utförs av en entitet som äger eller kontrollerar administratören eller av en entitet eller som ägs eller kontrolleras av administratören eller någon av dennes närstående företag, ska administratören inrätta en oberoende övervakningsfunktion där olika berörda aktörer representeras, i de fall dessa är kända, samt användare och rapportörer. Om sådana konflikter inte kan hanteras ordentligt måste administratören antingen avsluta all verksamhet och alla förbindelser som ger upphov till sådana konflikter eller sluta konstruera referensvärdet.

3a.  Administratörer ska offentliggöra eller informera användare av referensvärdet och den relevanta behöriga myndigheten, samt i tillämpliga fall rapportörer, om alla befintliga eller potentiella intressekonflikter, inbegripet intressekonflikter som följer av vem som äger eller kontrollerar dem.

3b.  Administratörer ska fastställa och tillämpa lämpliga riktlinjer och rutiner samt ändamålsenliga organisatoriska arrangemang för att upptäcka, offentliggöra, hantera, minska och undvika intressekonflikter för att se till att referensvärdeskonstruktionen är oberoende och inte kan utsättas för otillbörlig påverkan. Dessa riktlinjer och rutiner ska regelbundet ses över och uppdateras. De bör beakta och ta itu med intressekonflikter, graden av skönsmässighet i referensvärdesprocessen och de risker som referensvärdet medför, samt

a)  säkerställa sekretessen hos information som rapporteras till eller sammanställs av administratören, om inte annat följer av kraven på offentliggörande och öppenhet i denna förordning, och

b)  specifikt minska konflikter som beror på vem som äger eller kontrollerar administratören, på andra intressen inom gruppen eller på andra personer som kan utöva inflytande eller kontroll över administratören när det gäller fastställande av referensvärdena.

3c.  Administratören ska när det gäller medarbetare och andra fysiska personer vars tjänster står till dennes förfogande eller under dennes kontroll och som är direkt involverade i konstruktionen av ett referensvärde se till

a)  att de har de färdigheter, kunskaper och erfarenheter som krävs för arbetsuppgifterna och står under effektiv ledning och kontroll,

b)  att de inte utsätts för otillbörligt inflytande eller intressekonflikter och att lönesättning och utvärdering av deras arbetsinsats inte skapar intressekonflikter eller på annat sätt påverkar referensvärdesprocessens frihet från otillbörlig påverkan,

c)  att de inte har några intressen eller affärsförbindelser som äventyrar administratörens funktioner,

d)  att de inte kan påverka fastställandet av referensvärden genom att delta i anbud, offerter eller transaktioner, vare sig personligen eller för marknadsaktörers räkning, och

e)  att de måste följa effektiva rutiner för att kontrollera utbytet av information med andra medarbetare, och att de inte är involverade i verksamhet som kan skapa en risk för intressekonflikter.

3d.  Administratören ska fastställa särskilda kontrollrutiner för att se till att medarbetare eller personer som fastställer referensvärdet inte utsätts för otillbörlig påverkan och att de är tillförlitliga, vilket kan inkludera internt godkännande från ledningen innan referensvärdet sprids eller lämpliga ersättningsåtgärder för exempelvis referensvärden som intradagsuppdateras eller uppdateras på realtidsbasis.

3e.  Icke väsentliga ändringar av referensvärdet i fråga om bestämmelserna i denna artikel ska inte anses vara en överträdelse av något finansiellt avtal eller finansiellt instrument som prissätts på basis av detta referensvärde. För ett referensvärde av kritisk betydelse ska den relevanta behöriga myndigheten ha befogenhet att bedöma huruvida en ändring är väsentlig.

Artikel 5a

Krav på övervakningsfunktion

1.  Administratören ska inrätta och upprätthålla en permanent och effektiv övervakningsfunktion för att se till att alla delar av konstruktionen av referensvärden övervakas.

2.  Administratören ska utveckla och underhålla robusta rutiner för sin övervakningsfunktion som ska ställas till de relevanta behöriga myndigheternas förfogande.

Rutinerna ska bland annat omfatta följande huvudfunktioner:

a)  Övervakningsfunktionens behörighet.

b)  Kriterier för att välja övervakningsfunktionens medlemmar.

c)  En sammanfattning av kraven för medlemskap i en styrelse eller kommitté som tilldelats en övervakningsfunktion, tillsammans med redovisning av eventuella intressekonflikter och förfaranden för tillsättning, nominering eller entledigande och ersättning av kommittémedlemmar.

3.  Övervakningsfunktionen ska vara oberoende och omfatta följande ansvarsområden, som ska anpassas efter referensvärdets komplexitet, användning och sårbarhet:

a)  Översyn, minst en gång per år, av definitionen av och metoden för att konstruera referensvärdet.

b)  Övervakning av eventuella ändringar av metoden för att konstruera referensvärdet och godkännande av att administratören genomför samråd om sådana ändringar.

c)  Övervakning av administratörens kontrollsystem, hanteringen och användningen av referensvärdet samt, om referensvärdet konstrueras med hjälp av rapportörer, den uppförandekod som avses i artikel 9.1.

d)  Översyn och godkännande av rutiner för referensvärdets upphörande, inbegripet eventuellt samråd om upphörande.

e)  Övervakning av eventuella tredje parter som deltar i konstruktionen av referensvärdet, inbegripet beräknings- och spridningsombud.

f)  Bedömning av interna och externa revisioner eller granskningar, samt uppföljning av genomförandet av de korrigerande åtgärder som anges i resultaten från dessa revisioner.

g)  Övervakning av ingångsinformation och rapportörer samt administratörens åtgärder för att pröva eller godkänna inrapporterad ingångsinformation, om referensvärdet konstrueras med hjälp av rapportörer.

h)  Effektiva åtgärder mot överträdelser av uppförandekoden, om referensvärdet konstrueras med hjälp av rapportörer.

i)  Rapportering av fel som begås av rapportörer eller administratörer som övervakningsfunktionen uppdagar och potentiellt avvikande eller misstänkt ingångsinformation till relevanta behöriga myndigheter, om referensvärdet konstrueras med hjälp av rapportörer.

4.  Övervakningen ska utföras av en särskild kommitté eller genom ett annat lämpligt styrningssystem.

Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att fastställa övervakningsfunktionens särdrag i fråga om sammansättning liksom placeringen inom administratörens organisatoriska struktur, i syfte att trygga funktionens integritet och undvika intressekonflikter.

Esma ska göra åtskillnad mellan olika typer av referensvärden och sektorer i enlighet med denna förordning och ska ta hänsyn till skillnaderna i administratörernas ägande- och kontrollstrukturer, arten, omfattningen och komplexiteten av referensvärdeskonstruktionen, samt till riskerna och effekterna av referensvärdet, även mot bakgrund av internationell konvergens i tillsynspraxis i förhållande till krav på styrning i fråga om referensvärden.

Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den [XXX].

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

5.  Övervakningsfunktionen kan övervaka mer än ett referensvärde som konstrueras av en administratör, under förutsättning att den i övrigt uppfyller kraven i avdelningarna I och IV.

6.  Icke väsentliga ändringar av referensvärdet i fråga om bestämmelserna i denna artikel ska inte anses vara en överträdelse av något finansiellt avtal eller finansiellt instrument som prissätts på basis av detta referensvärde. För ett referensvärde av kritisk betydelse ska den berörda behöriga myndigheten ha befogenhet att bedöma huruvida en ändring är väsentlig.

Artikel 5b

Krav avseende kontrollstruktur

1.  Administratören ska ha en kontrollstruktur som ser till att referensvärdet konstrueras och offentliggörs eller görs tillgängligt i enlighet med denna förordning.

2.  Kontrollsystemet ska stå i proportion till intressekonflikternas allvar, graden av skönsmässighet i konstruktionen av referensvärden och typen av ingångsinformation, samt omfatta följande:

a)  Hantering av operativ risk.

b)  De beredskaps- och återställningsrutiner som finns om det skulle uppstå problem med konstruktionen av referensvärden.

3.  Om ingångsinformationen inte utgörs av transaktionsuppgifter ska administratören

a)  fastställa åtgärder för att i möjligaste mån se till att rapportörerna följer den uppförandekod som avses i artikel 9.1 och gällande standarder för ingångsinformation,

b)  fastställa åtgärder för att kontrollera ingångsinformationen, inbegripet kontroller innan referensvärdet offentliggörs och validering av ingångsinformation efter offentliggörande för att upptäcka fel och avvikelser.

4.  Kontrollsystemet ska dokumenteras, ses över och vid behov uppdateras, och på begäran göras tillgängligt för relevant behörig myndighet och på begäran för användare.

5.  Icke väsentliga ändringar av referensvärdet i fråga om bestämmelserna i denna artikel ska inte anses vara en överträdelse av något finansiellt avtal eller finansiellt instrument som prissätts på basis av detta referensvärde. För ett referensvärde av kritisk betydelse ska den berörda behöriga myndigheten ha befogenhet att bedöma huruvida en ändring är väsentlig.

Artikel 5c

Krav avseende redovisningsram

1.  Administratören ska ha en redovisningsram som omfattar registrering, revision och översyn, och en klagomålsprocess, som ger bevis på överensstämmelse med kraven i denna förordning.

2.  Administratören ska utse en oberoende intern eller extern funktion med erforderlig förmåga att granska och rapportera om hur administratören följer metoden för att konstruera referensvärdet och denna förordning.

3.  För icke-kritiska referensvärden ska administratören offentliggöra och upprätthålla en försäkran om efterlevnad där administratören ska rapportera om sin efterlevnad av denna förordning. Försäkran om efterlevnad ska åtminstone omfatta de krav som fastställs i artiklarna 5.1, 5.2a, 5.3b, 5.3c, 5.3d, 5a, 5b, 5d led b–g, 7.1aa, 7.1b, 7.1ba, 7.1bb, 7.1bc, 7.1c, 7.2a, 7.3a, 7.3b, 7a, 8.1, 8.2, 9.1, 9.2, 11 och 17.1.

Om administratören inte efterlever kraven i artiklarna 5.1, 5.2a, 5.3b, 5.3c, 5.3d, 5a, 5b, 5d led b–g, 7.1aa, 7.1b, 7.1ba, 7.1bb, 7.1bc, 7.1c, 7.2a, 7.3a, 7.3b, 7a, 8.1, 8.2, 9.1, 9.2, 11 och 17.1 ska det i försäkran om efterlevnad tydligt anges varför det finns skäl för denna administratör att inte efterleva dessa bestämmelser.

4.  Administratören av ett icke-kritiskt referensvärde ska utse en oberoende extern revisor för att granska och rapportera om korrektheten i administratörens försäkran om efterlevnad. Sådana revisioner ska ske minst vartannat år och varje gång väsentliga förändringar av referensvärdet sker.

5.  Administratören ska överlämna revisionerna i punkt 4 till den relevanta behöriga myndigheten. Administratören ska på begäran tillhandahålla användare eller offentliggöra närmare uppgifter om de revisioner som avses i punkt 4. Administratören ska på begäran av den relevanta behöriga myndigheten eller en användare av referensvärdet lämna eller offentliggöra närmare uppgifter om de revisioner som avses i punkt 4.

6.  Den relevanta behöriga myndigheten får, tills den är helt nöjd, be om ytterligare uppgifter av administratören när det gäller dennes referensvärden av icke kritisk betydelse i enlighet med artikel 30 och/eller utfärda en rekommendation till administratören avseende dennes efterlevnad av kraven i försäkran om efterlevnad. Den behöriga myndigheten får offentliggöra rekommendationen på sin webbplats.

Artikel 5d

Krav avseende dokumentation

1.  Administratörer ska dokumentera följande:

a)  All ingångsinformation.

b)  Avgöranden eller skönsmässiga bedömningar som administratören, och i förekommande fall beräkningsansvariga, har gjort vid fastställandet av referensvärdet.

c)  Dokumentation av när ingångsinformation inte har beaktats, i synnerhet om informationen uppfyllde kraven enligt referensvärdesmetoden, samt skälen till varför den inte beaktades.

d)  Andra ändringar av eller avvikelser från standardförfaranden och standardmetoder, inklusive sådana som sker under perioder när marknaden är utsatt för stress eller störningar.

e)  Namn på uppgiftslämnarna och de fysiska personer som administratörerna anställt för att fastställa referensvärden.

f)  Alla dokument som rör eventuella klagomål.

g)  Dokumentation av relevant kommunikation mellan personer som är anställda av administratören och rapportörerna eller uppgiftslämnarna med avseende på referensvärdet.

2.  Om referensvärdet grundas på rapportering från rapportörer ska även rapportören dokumentera all relevant kommunikation, även med andra rapportörer.

3.  Administratören ska arkivera information om det som anges i punkt 1 i minst fem år på ett sådant sätt att det är möjligt att återge och förstå alla delar av beräkningen av referensvärdet och att granska eller bedöma ingångsinformation, beräkningar och skönsmässiga bedömningar. Registreringar av telefonsamtal eller elektronisk kommunikation ska på begäran överlämnas till berörda parter som deltagit i samtalet eller kommunikationen och ska sparas i tre år.

Artikel 5e

Handläggande av klagomål

Administratören ska införa och offentliggöra skriftliga förfaranden för att ta emot, utreda och dokumentera klagomål som görs avseende en beräkningsprocess. Ett sådant klagomålssystem ska sörja för följande:

a)  Administratörer ska ha ett system som beskrivs i en skriftlig policy för hantering av klagomål som gör att användare kan inkomma med klagomål om huruvida beräkningar av ett visst referensvärde är representativa för marknadsvärdet, om planerade ändringar av referensvärdesberäkningen, om metoden för att beräkna ett visst referensvärde och om andra beslut rörande referensvärdesberäkningen som konstruktören fattar.

b)  Det ska finnas en process och en preliminär tidsplan för handläggningen av klagomål.

c)  Formella klagomål som riktas till en administratör och dennes anställda ska utredas av administratören på ett snabbt och rättvist sätt.

d)  Utredningen ska inte göras av medarbetare som kan vara berörda av föremålet för klagomålet.

e)  Administratörer ska ha som mål att genomföra utredningen omedelbart.

Artikel 5f

Tekniska standarder för tillsyn avseende förvaltnings- och kontrollkrav

Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att ytterligare specificera och kalibrera förvaltnings- och kontrollkraven enligt artiklarna 5.2a, 5.3a-5.3d, 5a.2, 5a.3, 5b.2, 5b.3, 5c.2 och 5c.1–5c.3. I samband med dessa bestämmelser ska Esma beakta följande:

a)  Utvecklingen av referensvärden och finansiella marknader mot bakgrund av internationell konvergens i tillsynspraxis när det gäller de styrningskrav som referensvärden omfattas av.

b)  Särskilda egenskaper hos olika typer av referensvärden och administratörer, däribland sektorsspecifika egenskaper och vilka typer av ingångsinformation som används.

c)  Skillnader mellan kritiska och icke-kritiska referensvärden.

d)  Huruvida kraven redan till fullo eller helt omfattas av andra relevanta tillsynskrav, i synnerhet för referensvärden som bygger på reglerade uppgifter, och särskilt men inte uteslutande krav enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU eller förordning (EU) nr 600/2014(29) för att säkerställa att inga överlappande krav eller andra onödiga bördor skapar för administratörerna.

Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den [...].

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

Artikel 6

Utkontraktering

1.  Utkontraktering av funktioner som rör konstruktionen av referensvärden får inte ske på ett sätt som har en väsentligen negativ inverkan på administratörens kontroll av konstruktionen av referensvärdet eller förmågan hos den relevanta behöriga myndigheten att övervaka referensvärdet.

3.  Administratörer som utkontrakterar funktioner eller relevanta tjänster och aktiviteter som rör konstruktionen av referensvärden till en tjänsteleverantör har även i fortsättningen det fulla ansvaret för att se till att alla deras skyldigheter enligt denna förordning fullgörs.

3a.   Vid utkontraktering ska administratören se till att följande villkor är uppfyllda:

a)  Tjänsteleverantören ska ha förmåga, kapacitet och eventuell auktorisation som krävs enligt lag för att utföra de utkontrakterade funktionerna, tjänsterna eller verksamheterna tillförlitligt och professionellt.

b)  Administratören ska till de relevanta behöriga myndigheterna lämna uppgifter om identitet och uppgifter för den tjänsteleverantör som deltar i förfarandet för fastställande av referensvärdet.

c)  Administratören ska vidta lämpliga åtgärder om det visar sig att tjänsteleverantören inte utför de utkontrakterade funktionerna effektivt och i överensstämmelse med tillämplig lag och andra författningar.

d)  Administratören ska inneha den sakkunskap som krävs för att effektivt övervaka de utkontrakterade funktionerna och hantera riskerna i samband med utkontrakterandet.

e)  Tjänsteleverantören ska underrätta administratören om alla händelser som skulle kunna ha väsentlig påverkan på dess kapacitet att effektivt utföra de utkontrakterade funktionerna i enlighet med tillämpliga lagar och andra författningar.

f)  Tjänsteleverantören ska samarbeta med den relevanta behöriga myndigheten när det gäller den utkontrakterade verksamheten, och administratören och den relevanta behöriga myndigheten ska ha tillgång till uppgifter som rör den utkontrakterade verksamheten och till tjänsteleverantörens affärslokaler, och den relevanta behöriga myndigheten ska kunna utöva de rättigheterna.

g)  Administratören ska kunna säga upp arrangemangen vid behov.

(h)  Administratören ska vidta rimliga åtgärder, inklusive införa beredskapsplaner, för att undvika oskäliga operativa risker i samband med tjänsteleverantörens deltagande i förfarandet för fastställande av referensvärdet.

Kapitel 2

Ingångsinformation, metod och rapportering av överträdelser

Artikel 7

Ingångsinformation

1.  Konstruktionen av referensvärden ska vara underställd följande krav när det gäller ingångsinformation▌:

a)  Ingångsinformationen ska utgöras av transaktionsuppgifter eller, om så är lämpligare, av icke transaktionsbaserade uppgifter, bland annat bindande kurser och verifierbara uppskattningar, under förutsättning att de ger en rättvisande och tillförlitlig bild av den marknad eller ekonomiska verklighet som referensvärdet är avsett att mäta.

aa)  Den ingångsinformation som avses i led a ska kunna verifieras.

b)  Administratörer ska få ingångsinformation från en panel eller ett urval av rapportörer vars tillförlitlighet och representativitet säkerställer att referensvärdet är tillförlitligt och representativt för den marknad eller ekonomiska verklighet som det är avsett att mäta.

ba)  Administratören ska enbart använda ingångsinformation från rapportörer som följer den uppförandekod som avses i artikel 9.

bb)  Administratören ska ha en förteckning över personer som får rapportera ingångsinformation till administratören, med rutiner för att utvärdera rapportörers och uppgiftslämnares identitet.

bc)  Administratören ska se till att rapportörer lämnar all relevant ingångsinformation.

c)  Om ingångsinformation för ett referensvärde inte är transaktionsuppgifter och en rapportör är part i mer än 50 % av värdet av transaktioner på marknaden som referensvärdet avser att mäta, ska administratören, om möjligt, kontrollera att ingångsinformationen representerar en marknad som är föremål för ett konkurrenskraftigt utbud och en konkurrenskraftig efterfrågan. Om administratören anser att ingångsinformation inte utgör en marknad som är föremål för ett konkurrenskraftigt utbud och en konkurrenskraftig efterfrågan ska den antingen ändra ingångsinformationen, rapportörer eller den metod som säkerställer att ingångsinformationen representerar en marknad som är föremål för ett konkurrenskraftigt utbud och en konkurrenskraftig efterfrågan, eller upphöra med att ge tillgång till referensvärdet▌.

2a.  Administratörer ska se till att kontrollerna avseende ingångsinformationen omfattar följande:

a)  Kriterier som anger vem som får lämna ingångsinformation till administratören och en process för val av rapportörer.

b)  En process för att bedöma rapportörens ingångsinformation och hindra rapportören från att lämna ytterligare ingångsinformation, eller andra sanktioner för underlåtenhet att uppfylla kraven som i tillämpliga fall kan tillämpas på rapportören.

c)  En process för att validera ingångsinformationen, bl.a. mot andra indikatorer eller data, för att säkerställa att den inte har utsatts för otillbörlig påverkan och är rättvisande. Om referensvärdet uppfyller de kriterier som fastställs i artikel 14a ska detta krav endast gälla om efterlevnad är möjlig inom rimliga gränser.

3a.  När ingångsinformationen för ett referensvärde rapporteras från en front office-funktion, dvs. en avdelning, en enhet, en grupp eller personal från en rapportör eller något av dess dotterbolag som utför någon prissättnings-, handels-, försäljnings-, marknadsförings-, reklam-, värvnings-, strukturerings- eller förmedlingsverksamhet, ska administratören

a)  skaffa uppgifter från andra källor som bekräftar ingångsinformationen,

b)  se till att rapportörerna har lämpliga interna övervaknings- och kontrollförfaranden för att

i)  validera rapporterad ingångsinformation, bland annat genom förfaranden för flera översyner genomförda av erfaren personal som kontrollerar ingångsinformation, samt interna godkännandeförfaranden genomförda av ledningen för de som lämnar in ingångsinformation,

ii)  göra fysisk åtskillnad mellan anställda i front office-funktioner och rapporteringsvägar,

iii)  till fullo utnyttja konflikthanteringsåtgärder för att identifiera, redovisa, hantera, mildra och undvika befintliga eller potentiella incitament för att manipulera eller på annat sätt påverka uppgifter, bland annat med hjälp av ersättning, och intressekonflikter mellan verksamhet i samband med inlämning av ingångsinformation och rapportörens, dennes filialers eller kunders andra verksamheter.

Bestämmelserna i ledan a och b i första stycket ska tillämpas på referensvärden som uppfyller de kriterier som fastställs i artikel 14a ska detta krav endast gälla om efterlevnad är möjlig inom rimliga gränser.

3b.  Icke väsentliga ändringar av referensvärdet i fråga om bestämmelserna i denna artikel ska inte anses vara en överträdelse av något finansiellt avtal eller finansiellt instrument som prissätts utifrån detta referensvärde. För ett referensvärde av kritisk betydelse ska den berörda behöriga myndigheten ha befogenhet att bedöma huruvida en ändring är väsentlig.

3c.  Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att ytterligare specificera de interna övervaknings- och verifieringsförfaranden som administratören ska eftersträva hos en rapportör, i enlighet med punkterna 2a och 3a, för att säkerställa att ingångsinformationen inte har utsatts för otillbörlig påverkan och är rättvisande.

Esma ska beakta proportionalitetsprincipen när det gäller icke-kritiska referensvärden och råvaruindex, särskilda egenskaper hos olika typer av referensvärden, i synnerhet de referensvärden som bygger på rapporteringar från entiteter som uppfyller kriterierna i artikel 14a, typen av ingångsinformation, huruvida kraven redan till fullo eller helt omfattas av andra relevanta tillsynskrav, i synnerhet för referensvärden som bygger på reglerade uppgifter, och särskilt men inte uteslutande krav enligt direktiv 2014/65/EU eller förordning (EU) nr 600/2014 för att säkerställa att inga överlappande krav eller andra onödiga bördor skapar för administratörerna, samt internationell konvergens i tillsynspraxis i förhållande till referensvärden.

Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den [XXX].

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

Artikel 7a

Metod

1.  Administratören ska använda en metod för fastställande av referensvärden som

a)  är väl underbyggd och tillförlitlig,

b)  innehåller tydliga bestämmelser för hur och när skönsmässiga bedömningar får användas vid fastställandet av referensvärdet,

c)  är noggrann, fortlöpande och kan valideras, bl.a. genom kontroller i efterhand,

d)  är motståndskraftig och ser till att referensvärdet kan beräknas utifrån största möjliga antal omständigheter,

e)  är spårbar och kan kontrolleras.

2.  Vid utvecklingen av referensvärdesmetodiken ska referensvärdesadministratören

a)  ta hänsyn till bl.a. marknadens storlek och normala likviditet, handelns öppenhet och marknadsaktörernas ställning, marknadskoncentration, marknadsdynamik och om eventuella urval är tillräckliga för att ge en representativ bild av marknaden eller den ekonomiska realitet som referensvärdet är avsett att mäta,

b)  fastställa vad som utgör en aktiv marknad för tillämpning av det referensvärdet, och

c)  fastställa prioriteringen mellan olika typer av ingångsinformation.

3.   Administratörer ska ha tydliga och offentliggjorda system som anger under vilka omständigheter ingångsinformationens kvantitet eller kvalitet inte uppfyller den standard som krävs för att ett rättvisande och tillförlitligt referensvärde ska kunna beräknas, och som anger om och hur referensvärdet i så fall kommer att beräknas.

4.  Icke väsentliga ändringar av referensvärdet i fråga om bestämmelserna i denna artikel ska inte anses vara en överträdelse av något finansiellt avtal eller finansiellt instrument som prissätts på basis av detta referensvärde. För ett referensvärde av kritisk betydelse ska den berörda behöriga myndigheten ha befogenhet att bedöma huruvida en ändring är väsentlig.

Artikel 7b

Transparenta metoder

1.  Administratörer ska på ett öppet sätt utveckla, använda och förvalta den information och de metoder som ligger till grund för referensvärdet.

Administratörer ska offentliggöra följande information på ett sätt som garanterar rättvist och enkelt tillträde:

i)  Den metod som används för varje referensvärde eller grupp av referensvärden.

ii)  Förfarandet för samråd om och motiveringar till föreslagna väsentliga ändringar av deras metoder, inbegripet en definition av vad som utgör en väsentlig ändring och när användare ska underrättas om ändringar.

2.  Om ett referensvärde uppfyller de kriterier som fastställs i artikel 14a ska administratören för detta referensvärde för varje beräkning redogöra för och offentliggöra följande, i den mån det är rimligt utan att det påverkar det planerade offentliggörandet av referensvärdet:

a)  En kortfattad förklaring som är tillräcklig för att göra det möjligt för en referensvärdesanvändare eller behörig myndighet att förstå hur beräkningen gjordes och som åtminstone anger storleken och likviditeten avseende den fysiska marknad som ska bedömas (t.ex. transaktionernas antal och volym), volymbredd och genomsnittsvolym, prisintervall och genomsnittspris, samt indikativa uppgifter om hur stor procentuell andel varje typ av ingångsinformation som ingår i beräkningen utgör. Villkor avseende prissättningsmetoden ska inkluderas, såsom ”transaktionsbaserad”, ”spread-baserad” eller ”interpolerad/extrapolerad”.

b)  En kortfattad förklaring av i vilken mån, och på vilka grunder, bedömningar gjordes under beräkningen, inbegripet beslut om att utesluta ingångsuppgifter som i övrigt uppfyllde kraven i den relevanta metoden för denna beräkning, basera priser på spreadar eller interpolering/extrapolering, eller vikta anbud eller offerter som översteg de avslutade transaktionerna i någon beräkning.

3.  Om offentliggörandet inte skulle vara förenligt med tillämplig immaterialrätt, ska metoden göras tillgänglig för den relevanta behöriga myndigheten.

4.  Om en väsentlig ändring görs av metoden för ett referensvärde av kritisk betydelse ska administratören underrätta den relevanta behöriga myndigheten om denna ändring. Den behöriga myndigheten ska godkänna sådana metodändringar inom 30 dagar.

Artikel 7c

Tekniska standarder för tillsyn för ingångsinformation och metoder

Esma ska utarbeta tekniska standarder för tillsyn för att specificera kontrollerna av ingångsinformation, under vilka omständigheter transaktionsuppgifter kan vara otillräckliga och hur detta kan påvisas för de relevanta behöriga myndigheterna samt kraven vid utarbetande av metoder, varvid skillnad ska göras mellan olika typer av referensvärden och sektorer såsom fastställs i denna förordning. I samband med dessa bestämmelser ska Esma beakta följande:

a)  Utvecklingen vad gäller referensvärden och finansiella marknader mot bakgrund av internationell konvergens i tillsynspraxis med avseende på referensvärden.

b)  Särskilda egenskaper hos olika referensvärden och typer av referensvärden.

c)  Proportionalitetsprincipen när det gäller icke-kritiska referensvärden.

d)  Referensvärdenas sårbarhet för otillbörlig påverkan mot bakgrund av de metoder och uppgifter som används.

e)  Tillräckligt utförlig information till användarna, så att de kan förstå hur ett referensvärde konstrueras och bedöma dess relevans och korrekthet som referens.

f)  Huruvida kraven redan till fullo eller helt omfattas av andra relevanta tillsynskrav, i synnerhet för referensvärden som bygger på reglerade uppgifter, och särskilt men inte uteslutande krav enligt direktiv 2014/65/EU eller förordning (EU) nr 600/2014 för att säkerställa att inga överlappande krav eller andra onödiga bördor skapar för administratörerna.

Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den [...].

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

Artikel 8

Rapportering av överträdelser

1.  Administratören ska ha rutiner för att chefer, anställda och alla andra fysiska personer vars tjänster ställts till dess förfogande eller under dess kontroll ska kunna rapportera överträdelser av denna förordning och annan relevant tillämplig lagstiftning internt.

2.  Administratören ska ha rutiner för att rapportera överträdelser av denna förordning och annan tillämplig lagstiftning till berörda myndigheter.

Kapitel 3

Uppförandekod och krav på rapportörer

Artikel 9

Uppförandekod

1.  Om ett referensvärde grundas på ingångsinformation från rapportörer ska administratören, om möjligt i samarbete med rapportörerna, utarbeta en uppförandekod för varje referensvärde med tydliga regler för ▌rapportörernas ansvar när det gäller rapporteringen av ingångsinformation och se till att uppgiftslämnare bekräftar att de följer uppförandekoden samt i händelse av ändringar av uppförandekoden.

2.  Uppförandekoden ska omfatta åtminstone följande delar:

a)  En tydlig beskrivning av den ingångsinformation som ska lämnas och krav som är nödvändiga för att se till att ingångsinformationen lämnas i enlighet med artiklarna 7 och 8.

b)  Riktlinjer för att garantera att rapportörer lämnar all relevant ingångsinformation.

c)  System och kontroller som rapportören måste införa, däribland

i)  rutiner för inlämnande av ingångsinformation, inbegripet krav på rapportören att ange om ingångsinformationen utgörs av transaktionsuppgifter och om den uppfyller administratörens krav,

ii)  strategier för hur ingångsinformation väljs ut,

iii)  eventuella krav på validering av ingångsinformation innan den lämnas till administratören,

iv)  riktlinjer för dokumentation,

v)  krav på rapportering av misstänkt ingångsinformation,

vi)  krav på konflikthantering.

2a.  Administratörer får utarbeta en enda uppförandekod för varje referensvärdesfamilj som de konstruerar.

2b.  Inom 20 dagar från och med dagen för antagandet av beslutet som omfattar ett referensvärde av kritisk betydelse i den förteckning som avses i artikel 13.1, ska administratören av detta referensvärde av kritisk betydelse anmäla uppförandekoden till den relevanta behöriga myndigheten. Den relevanta behöriga myndigheten ska inom 30 dagar kontrollera om uppförandekoden uppfyller kraven i denna förordning.

3.  Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att ytterligare specificera innehållet i den uppförandekod som avses i punkt 2 för olika typer av referensvärden och för att ta hänsyn till utvecklingen vad gäller referensvärdena och finansiella marknader.

Esma ska vid utarbetandet av dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn ta hänsyn till proportionalitetsprincipen när det gäller de olika egenskaperna hos referensvärdena och rapportörerna, särskilt vad gäller skillnader i ingångsinformation och metoder, risker för att ingångsinformation manipuleras och internationell konvergens i tillsynspraxis i förhållande till referensvärdena. Esma ska samråda med Acer med avseende på tillämpligheten av uppförandekoder, i synnerhet med avseende på relevanta referensvärden.

Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den [XXX].

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

Artikel 11

Krav för rapportörer med tillsyn

1.  De krav ▌när det gäller styrning och kontroller som anges i punkterna 2a och 3 ska tillämpas på rapportörer med tillsyn som rapporterar ingångsinformation till ett kritiskt referensvärde.

2.  Rapportörer med tillsyn ska ha effektiva system och kontroller för att säkerställa att all ingångsinformation som rapporteras till administratören är tillförlitlig och skyddad mot otillbörlig påverkan, inbegripet följande:

a)  Kontroller av vem som får lämna ingångsinformation till en administratör, inbegripet, om så är rimligt, en process för godkännande av en fysisk person som är överordnad uppgiftslämnaren.

b)  Lämplig utbildning för uppgiftslämnare som åtminstone omfattar denna förordning och förordning (EU) nr 596/2014.

c)  Konflikthanteringsåtgärder, vilka om lämpligt ska innefatta åtgärder för att organisatoriskt skilja medarbetare åt och åtgärder för att beakta hur incitament till manipulering av referensvärden som beror på ersättningspolicy kan undanröjas.

d)  Sparande under lämplig tid av kommunikation i samband med lämnandet av ingångsinformation.

e)  Registrering av enskilda handlares och kontors exponering för referensvärdesrelaterade instrument för att underlätta revisioner, undersökningar och för att hantera intressekonflikter.

f)  Registrering av interna och externa revisioner.

2a.  Om ingångsinformationen inte utgörs av transaktionsuppgifter eller lagda bud ska de rapportörer som omfattas av tillsyn, utöver de system och kontroller som avses i punkt 2, fastställa en policy för hur avgöranden eller skönsmässiga bedömningar får göras och spara motiveringen till sådana skönsmässiga bedömningar, med hänsyn till typen av referensvärde och ingångsinformation, om det är proportionerligt.

3.  Rapportörer med tillsyn ska samarbeta fullt ut med administratörer och den relevanta behöriga myndigheten vid revisionen och övervakningen av konstruktionen av ett referensvärde, inbegripet för de ändamål som anges i artikel 5c.3, och överlämna alla upplysningar och all information som har arkiverats i enlighet med punkterna 2 och 2a.

4.  Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att ytterligare specificera de krav avseende system och kontroller som anges i punkterna 2, 2a och 3 för olika typer av referensvärden.

Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den [XXX].

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

AVDELNING III

KRAV FÖR ▌REFERENSVÄRDEN SOM ÄR AV KRITISK BETYDELSE

Kapitel 1

Reglerade uppgifter

Artikel 12a

Reglerade uppgifter

När referensvärden fastställs genom att en formel tillämpas på de uppgifter som anges i artikel 3.1.11 led i eller led ii samt artiklarna 7.1 b, 7.1 ba, 7.1 c, 7.2a, 7.3a, 8.1, 8.2, 9, 11 och 13a ska dessa inte vara tillämpliga på konstruktion av och inrapportering till sådana referensvärden. Artikel 5d.1 a ska inte vara tillämplig på konstruktion av sådana referensvärden med hänsyn till ingångsinformation som inrapporteras fullständigt i enlighet med artikel 3.1.11. Dessa villkor ska inte heller gälla vid tillämpning av artikel 5c.3.

Kapitel 2

Referensvärden som är av kritisk betydelse

Artikel 13

Referensvärden som är av kritisk betydelse

1.  Ett referensvärde, som inte bygger på reglerade uppgifter, ska anses vara av kritisk betydelse under följande förutsättningar:

a)  Referensvärdet används som referens för finansiella instrument och finansiella avtal med ett genomsnittligt värde på minst 500 000 000 000 EUR, mätt över en lämplig tidsperiod.

b)  Referensvärdet har erkänts som ett referensvärde av kritisk betydelse i enlighet med förfarandet i punkterna 2a, 2c och 2e–2g.

Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att

–  ange hur marknadsvärdet på finansiella instrument beräknas,

–  ange hur det nominella bruttovärdet på derivat beräknas,

–  ange hur lång tid värdet behöver mätas för att ge ett korrekt referensvärde,

–  minst vart [tredje] år se över gränsen på 500 000 000 000 EUR efter ikraftträdandet av denna förordning.

Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den [XXX].

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

2a.  En behörig myndighet i en medlemsstat kan bedöma att ett referensvärde som administreras inom dess behörighetsområde är av kritisk betydelse om referensvärdet har ett genomsnittligt nominellt värde som är lägre än det belopp som anges i led a första stycket i punkt 1 om den anser att referensvärdets upphörande skulle ha en betydande negativ inverkan på marknadernas integritet, den finansiella stabiliteten, konsumenterna, realekonomin eller finansieringen av hushåll och företag inom dess behörighetsområde. I så fall ska den behöriga myndigheten underrätta Esma om sitt beslut inom fem dagar.

2b.  Esma ska inom tio dagar från och med mottagandet av den underrättelse som avses i punkt 2a i denna artikel offentliggöra den på sin webbplats och uppdatera det register som avses i artikel 25a.

2c.  Om en nationell behörig myndighet anser att ett beslut som fattats i enlighet med punkt 2a av en annan behörig myndighet i unionen kommer att ha en betydande negativ inverkan på finansmarknadens stabilitet, realekonomin eller rapportörer till det relevanta referensvärdet som omfattas av tillsyn inom dess behörighetsområde, ska den utfärda en begäran om att den andra nationella behöriga myndigheten ska ompröva sitt beslut. Den behöriga myndighet som fattade beslutet i enlighet med punkt 2a ska svara den begärande myndigheten inom 30 dagar från mottagandet av begäran.

2d.  Om det inte finns något avtal mellan de behöriga myndigheterna får den begärande behöriga myndigheten hänskjuta ärendet till Esma. Esma ska inom 60 dagar från mottagandet av en begäran om hänskjutande agera i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1095/2010.

2e.  Om en behörig myndighet i en medlemsstat eller Esma anser att ett referensvärde som administreras i en annan medlemsstat som har ett genomsnittligt nominellt värde som är lägre än det belopp som anges i punkt 1 första stycket led a ändå bör bedömas vara av kritisk betydelse, eftersom referensvärdets upphörande skulle ha en betydande negativ inverkan på marknadernas integritet, den finansiella stabiliteten, konsumenterna, realekonomin eller finansieringen av hushåll och företag inom dess behörighetsområde, ska den utfärda en begäran till den nationella behöriga myndigheten för den berörda administratören av referensvärdet om att referensvärdet ska kategoriseras som ett referensvärde av kritisk betydelse. Den behöriga myndigheten för den berörda administratören av referensvärdet ska svara den begärande myndigheten inom 30 dagar från mottagandet av begäran.

2f.  Om det inte finns något avtal mellan de behöriga myndigheterna får den begärande behöriga myndigheten hänskjuta ärendet till Esma genom att följa det förfarande som fastställs i punkt 2e. Myndigheten ska översända en dokumenterad bedömning av effekterna av referensvärdets upphörande inom dess behörighetsområde, som ska omfatta minst följande:

a)  Olika användningsområden när det gäller marknadsaktörer samt användning på marknader för icke-professionella investerare.

b)  Tillgång till ett lämpligt marknadslett alternativt referensvärde.

c)  Värdet på de finansiella instrument och finansiella avtal som referensvärdet prissätter inom medlemsstaten, och referensvärdets relevans när det gäller medlemsstatens bruttonationalprodukt.

d)  Koncentrationen i användningen och, i förekommande fall, av bidraget till referensvärdet bland medlemsstaterna.

e)  Andra tillgängliga indikatorer för att bedöma vilka eventuella effekter ett avbrott i tillämpningen av referensvärdet eller otillförlitlighet ifråga om referensvärdet skulle få på integrationen av marknaderna, den finansiella stabiliteten eller finansieringen av hushåll och företag i medlemsstaten.

När Esma är den begärande behöriga myndigheten ska den se över sin begäran och utfärda ett bindande yttrande.

2g.  Esma ska inom [tio] veckor från mottagandet av den underrättelse som avses i punkt 2d och efter att ha samrått med ESRB och andra relevanta nationella behöriga myndigheter utfärda ett bindande yttrande om hur kritisk referensvärdets betydelse är. Esma ska översända yttrandet till kommissionen, de nationella behöriga myndigheterna och till administratören, tillsammans med resultaten av samråden. Esma ska grunda sitt yttrande på de kriterier som anges i punkt 2f samt andra relevanta kriterier.

2h.  När ett referensvärde har definierats som referensvärde av kritisk betydelse ska ett kollegium av behöriga myndigheter bildas i enlighet med artikel 34.

Kollegiet av behöriga myndigheter ska som föreskrivs i artikel 23 begära nödvändig information för att utfärda en auktorisation så att referensvärdet i fråga kan konstrueras som referensvärde av kritisk betydelse enligt de ytterligare kraven i denna förordning.

2i.  Kollegiet av behöriga myndigheter ska minst vartannat år se över referensvärden som tidigare klassificerats som referensvärden av kritisk betydelse.

2j.  Medlemsstaterna får i undantagsfall fastställa ytterligare krav på en administratör av referensvärden när det gäller de frågor som omfattas av denna artikel.

Artikel 13a

Obligatorisk förvaltning av referensvärden av kritisk betydelse

1.  Om en administratör av ett kritiskt referensvärde avser att upphöra att konstruera detta kritiska referensvärde, ska denne

a)  omedelbart underrätta den behöriga myndigheten, och

b)  inom fyra veckor från denna underrättelse lämna in en bedömning av hur referensvärdet ska överföras till en ny administratör, eller

c)  inom fyra veckor från denna underrättelse och i enlighet med artikel 17.1 lämna in en bedömning av hur man ska upphöra att konstruera referensvärdet.

Under denna period får administratören inte upphöra att konstruera referensvärdet.

2.  Inom fyra veckor efter det att den behöriga myndigheten har mottagit administratörens bedömning enligt punkt 1, ska myndigheten

a)  informera Esma, och

b)  göra en egen bedömning av hur referensvärdet ska överföras till en ny administratör eller upphöra att konstrueras, med beaktande av hur administratören gått till väga för att upphöra med referensvärdet i enlighet med artikel 17.1.

Under denna period får administratören inte upphöra att konstruera referensvärdet.

3.  När bedömningen enligt punkt 2 har slutförts ska den behöriga myndigheten ha befogenhet att tvinga administratören att fortsätta att offentliggöra referensvärdet till dess att

a)  konstruktionen av referensvärdet har överförts till en ny administratör, eller

b)  referensvärdet kan upphöra på ett ordnat sätt, eller

c)  referensvärdet inte längre är kritiskt.

Den behöriga myndigheten kan tvinga administratören att fortsätta att offentliggöra referensvärdet under en period av högst sex månader, som den behöriga myndigheten vid behov kan förlänga med ytterligare sex månader som längst.

Artikel 13b

Minskning av marknadsstyrkan för administratörer av referensvärden av kritisk betydelse

1.  I sin kontroll av konstruktionen av det kritiska referensvärdet ska administratören vederbörligen beakta principerna för marknadsintegritet och referensvärdets kontinuitet, inbegripet behovet av rättslig säkerhet för avtal som prissätts på basis av referensvärdet.

2.  När administratören konstruerar det kritiska referensvärdet för användning i ett finansiellt avtal eller ett finansiellt instrument, ska denne se till att referensvärdets licens och uppgifter om referensvärdet tillhandahålls samtliga användare på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande grunder, i enlighet med bestämmelserna i artikel 37 i förordning (EU) nr 600/2014.

Artikel 14

Obligatorisk rapportering till referensvärden av kritisk betydelse

1.  Administratören av ett eller flera referensvärden av kritisk betydelse som grundas på uppgifter från rapportörer varav majoriteten är entiteter som omfattas av tillsyn, ska vartannat år till sin behöriga myndighet lämna en bedömning av förmågan hos varje referensvärde av kritisk betydelse som den konstruerar att mäta den underliggande marknadssituationen eller ekonomiska realiteten.

2.  Om en eller flera rapportörer till ett referensvärde av kritisk betydelse har för avsikt att upphöra att rapportera ingångsinformation till detta kritiska referensvärde ska de utan dröjsmål skriftligen meddela administratören av det kritiska referensvärdet och den relevanta behöriga myndigheten om detta. Administratören ska inom 14 dagar efter att ha tagit emot en sådan underrättelse informera den behöriga myndigheten och lämna en bedömning av hur upphörandet påverkar referensvärdets förmåga att mäta den underliggande marknadssituationen eller ekonomiska realiteten. Administratören ska även informera de kvarvarande rapportörer till det kritiska referensvärdet som omfattas av tillsyn om den upphörande rapporteringen och försöka avgöra om det finns andra som har för avsikt att upphöra med rapporteringen.

Den behöriga myndigheten ska utan dröjsmål informera kollegiet av behöriga myndigheter och inom en rimlig tidsperiod göra sin egen bedömning av följderna av upphörandet. Den behöriga myndigheten ska ha befogenhet att kräva att de rapportörer som har meddelat att de har för avsikt att upphöra med rapporteringen av ingångsinformation till ett kritiskt referensvärde ska fortsätta att rapportera sådan ingångsinformation till dess att den behöriga myndigheten är klar med sin bedömning.

3.  Om den behöriga myndigheten anser att ett kritiskt referensvärdes representativitet äventyras, ska den ha befogenhet att göra följande:

a)  Kräva att entiteter som omfattas av tillsyn i enlighet med punkt 4, inbegripet entiteter som inte redan är rapportörer till det relevanta referensvärdet av kritisk betydelse, rapporterar ingångsinformation till administratören i enlighet med metoden, uppförandekoden eller andra regler. Ett sådant krav ska gälla under en lämplig övergångsperiod beroende på genomsnittslängden för det avtal som prissätts på basis av det berörda referensvärdet, dock inte mer än 12 månader från det datum då det ursprungliga beslutet om obligatorisk rapportering fattades.

b)  Efter den översyn som anges i punkt 5b av den övergångsperiod som avses i led a i denna punkt, förlänga perioden för obligatorisk rapportering med högst 12 månader.

c)  Fastställa vid vilken tidpunkt ingångsinformation ska lämnas, utan att det medför att de entiteter som omfattas av tillsyn är skyldiga att handla eller åta sig att handla.

d)  Efter diskussioner med administratören kräva att denne gör ändringar i uppförandekoden, metoderna eller andra regler för referensvärdet av kritisk betydelse för att göra referensvärdet mer representativt och mer väl underbyggt.

e)  Begära att administratören överlämnar och ger användarna av referensvärdet tillgång till en skriftlig rapport om de åtgärder som administratören har för avsikt att vidta för att göra referensvärdet mer representativt och mer väl underbyggt.

4.  De entiteter med tillsyn som avses i punkt 3 a ska fastställas av administratörens behöriga myndighet, med bistånd från entitetens behöriga myndighet, och fastställandet ska grunda sig på entitetens storlek på den marknad som referensvärdet är avsett att mäta, liksom på rapportörens sakkunskap och förmåga att rapportera ingångsinformation av nödvändig kvalitet. Vederbörlig hänsyn ska tas till om det finns lämpliga alternativa referensvärden som de finansiella avtal och finansiella instrument som prissätts med hjälp av det kritiska referensvärdet skulle kunna övergå till.

5.  Om ett referensvärde bedöms vara av kritisk betydelse i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 13.2a–13.2d ska administratörens behöriga myndighet endast ha befogenhet att kräva rapportering av ingångsuppgifter i enlighet med punkt 3 a, b och c i denna artikel från rapportörer som omfattas av tillsyn i myndighetens medlemsstat.

5a.  Den behöriga myndigheten för en sådan entitet som omfattas av tillsyn som avses i punkt 3 ska bistå administratörens behöriga myndighet i genomförandet av åtgärder i enlighet med punkt 3.

5b.  Vid utgången av den övergångsperiod som avses i punkt 3 led a ska administratörens behöriga myndighet i samarbete med kollegiet av behöriga myndigheter se över det fortsatta behovet av åtgärder enligt punkt 3 a och lägga fram sina slutsatser i en skriftlig rapport. Den behöriga myndigheten ska återkalla åtgärderna om den bedömer att

a)  referensvärdet kan fortsätta att fungera när de rapportörer som fått i uppdrag att lämna ingångsuppgifter har upphört med rapporteringen.

b)  rapportörerna med all sannolikhet kommer att fortsätta att rapportera ingångsinformation i minst ett år om befogenheten återkallades.

c)  det efter samråd med rapportörer och användare finns ett godtagbart alternativt referensvärde och att användarna av det kritiska referensvärdet kan byta till detta alternativa referensvärde till rimliga kostnader. Ett sådant byte ska inte anses vara ett brott mot ett befintligt avtal.

d)  det inte går att finna några lämpliga alternativa rapportörer och att referensvärdet skulle försvagas så mycket att det måste avvecklas om rapporteringen skulle upphöra från de berörda entiteter som omfattas av tillsyn.

När det gäller leden a och b i första stycket ska de entiteter som omfattas av tillsyn och som har för avsikt att upphöra med rapporteringen göra det på samma dag, och detta datum ska fastställas av administratörens behöriga myndighet, varvid tidsfristerna i punkt 3 b inte får överskridas.

5c.  Om det skulle bli aktuellt att avveckla ett kritiskt referensvärde, ska varje rapportör som omfattas av tillsyn och som rapporterar till det kritiska referensvärdet fortsätta att rapportera ingångsinformation under ytterligare en lämplig tidsperiod som ska fastställas av den behöriga myndigheten, men som inte får överskrida de tidsfrister som fastställs i punkt 3 b. Eventuella ändringar eller byten till ett annat referensvärde ska inte anses vara ett brott mot ett befintligt avtal.

5d.  Administratören ska så snart som det är praktiskt möjligt till den relevanta behöriga myndigheten anmäla om en rapportör begår en överträdelse av kraven i punkt 2.

Artikel 14a

Råvaruindex som bygger på rapporteringar från entiteter som inte omfattas av tillsyn

Om ett råvaruindex bygger på information från rapportörer varav flertalet är entiteter som inte omfattas av tillsyn vars huvudsakliga verksamhet är tillhandahållande av investeringstjänster i den mening som avses i direktiv 2014/65/EU eller banktjänster enligt direktiv 2013/36/EU ska artiklarna 5a, 5b, 5c.1, 5c.2, 5d.2, 7.1 ba, 7.1 bc och 9 inte tillämpas.

AVDELNING IV

TRANSPARENS OCH KONSUMENTSKYDD

Artikel 15

Referensvärdesdeklaration

1.  Inom två veckor från införandet i det register som avses i artikel 25a ska administratören offentliggöra en referensvärdesdeklaration för varje referensvärde eller i förekommande fall för varje familj av referensvärden som konstruerats och offentliggjorts i syfte att beviljas auktorisation eller registrering, eller i syfte att beviljas godkännande enligt artikel 21b eller erkännande enligt artikel 21a. Administratören ska minst vartannat år uppdatera referensvärdesdeklarationen för varje referensvärde eller familj av referensvärden. Deklarationen ska uppfylla följande krav:

a)  Den ska klart och tydligt ange vad referensvärdet mäter och under vilka omständigheter det kan bli otillförlitligt som mått på detta.

c)  Den ska tydligt ange i vilka led av referensvärdet skönsmässiga bedömningar kan göras och enligt vilka kriterier detta sker▌.

d)  Den ska innehålla varningar för att faktorer, inbegripet externa faktorer som ligger utanför administratörens kontroll, kan göra det nödvändigt att ändra eller upphöra att konstruera referensvärdet.

e)  Den ska innehålla upplysningar om att åtgärder måste vidtas för att se till att avtal eller andra finansiella instrument för vilka referensvärdet används som referens inte påverkas eller kan hantera att referensvärdet ändras eller upphör att konstrueras.

2.  Referensvärdesdeklarationen ska minst innehålla följande:

a)  Definitioner av alla nyckeltermer avseende referensvärdet.

b)  Skälen till varför referensmetoden har valts och rutiner för översyn och godkännande av metoden.

c)  Kriterier och rutiner för att fastställa referensvärdet, inbegripet en beskrivning av ingångsinformationen, hur olika typer av ingångsinformation rangordnas, vilka minimiuppgifter som krävs för att fastställa ett referensvärde, eventuella extrapoleringsmodeller eller extrapoleringsmetoder som används och rutin för omviktning av de olika beståndsdelarna av ett referensvärdes index.

d)  Kontroller och regler för alla skönsmässiga bedömningar eller avgöranden som görs av administratören eller rapportörer i syfte att se till att sådana bedömningar görs på ett enhetligt sätt.

e)  Rutiner för att fastställa referensvärdet under perioder av påfrestningar eller perioder då källorna till uppgifter om transaktioner kan vara otillräckliga, oriktiga eller otillförlitliga, samt vilka begränsningar referensvärdet kan ha under sådana perioder.

f)  Rutiner för att hantera fel i ingångsinformationen eller i fastställandet av referensvärdet, inbegripet när referensvärdet måste fastställas på nytt.

g)  Uppgifter om eventuella begränsningar för ett referensvärde, inklusive dess användning på illikvida eller fragmenterade marknader och en möjlig koncentration av ingångsuppgifter.

Artikel 17

Referensvärden som upphör att gälla

1.  Administratörer ska, tillsammans med den referensvärdesdeklaration som avses i artikel 15, offentliggöra ett förfarande som gäller vilka åtgärder de kommer att vidta om ändringar av referensvärdet görs eller det upphör att gälla eller erkännande av ett referensvärde enligt artikel 21a eller godkännande enligt artikel 21b. Förfarandet ska även införlivas i den uppförandekod som avses i artikel 9.1. Detta förfarande får i tillämpliga fall utarbetas för familjer av referensvärden och ska uppdateras och offentliggöras närhelst någon väsentlig ändring sker.

2.  Entiteter som omfattas av tillsyn som använder ett referensvärde ska sammanställa och upprätthålla tillförlitliga skriftliga planer som beskriver de åtgärder som de skulle vidta om detta referensvärde väsentligt förändras eller upphör att konstrueras. Om så är möjligt och lämpligt ska planerna ange ett eller flera alternativa referensvärden som kan användas som referens, med en förklaring av varför dessa referensvärden skulle vara lämpliga alternativ. Entiteter som omfattas av tillsyn ska på begäran lämna dessa planer till den berörda behöriga myndigheten och ska om möjligt ange dem i avtalsförhållandet med kunder.

Artikel 17a

Lämpligheten av ett referensvärde

Administratörerna ska säkerställa att referensvärdet är rättvisande med avseende på beskrivningen av den marknadsmässiga eller ekonomiska realitet som referensvärdet ska vara ett mått på i enlighet med de krav avseende referensvärdesdeklarationerna som anges i artikel 15.

Esma ska sex månader efter ikraftträdandet av denna förordning offentliggöra riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1095/2010 som definierar begreppet lämplighet i form av nivåer av basrisker.

Kommissionen ska före december 2015 offentliggöra en rapport där befintlig praxis analyseras när det gäller hantering av basrisk i finansiella avtal, i förhållande till användningen av referensvärden såsom referensräntor för lån mellan banker och referensvärden för utländsk valuta och där man bedömer huruvida de bestämmelser om bedrivande av affärsverksamhet som fastställs i direktiv 2008/48/EG och direktiv 2014/17/EU är tillräckliga för att minska den basrisk som är kopplad till användandet av referensvärden i finansiella avtal.

AVDELNING V

ANVÄNDNING AV REFERENSVÄRDEN FRÅN AUKTORISERADE ELLER REGISTRERADE ADMINISTRATÖRER ELLER ADMINISTRATÖRER FRÅN TREDJELÄNDER

Artikel 19

Användning av ett referensvärde

1.   En entitet som omfattas av tillsyn kan använda ett referensvärde eller en kombination av referensvärden i unionen för referens för ett finansiellt avtal eller finansiellt instrument▌, om de lämnas av ▌administratörer som auktoriserats eller registrerats i enlighet med artikel 23 eller 23a eller en administratör i ett tredje land ▌i enlighet med artikel 20, 21a eller 21b.

2.  Om föremålet för ett prospekt som ska offentliggöras enligt direktiv 2003/71/EG eller direktiv 2009/65/EG utgörs av överlåtbara värdepapper eller andra investeringar som prissätts på basis av ett referensvärde ska emittenten, erbjudaren eller den person som ansöker om upptagande till handel på en reglerad marknad se till att prospektet även innehåller tydlig och väl synlig information om huruvida referensvärdet har registrerats eller konstruerats av en administratör som är registrerad i det offentliga register som avses i artikel 25a i denna förordning.

3.  Esma ska stryka punkterna 49–62 i sina riktlinjer för behöriga myndigheter och UCITS-förvaltare – Riktlinjer om börshandlade fonder och andra frågor som rör UCITS-fonder(30), eller bringa dem i överensstämmelse med punkt 1 i denna artikel.

Artikel 20

Likvärdighet

1.  Referensvärden från en administratör i ett tredjeland får användas av entiteter som omfattas av tillsyn i unionen, förutsatt att följande villkor är uppfyllda och förutsatt att varken artikel 21a eller artikel 21b är tillämpliga:

a)  Kommissionen har antagit ett beslut om likvärdighet i enlighet med punkt 2 eller punkt 2a.

b)  Administratören är auktoriserad eller registrerad, samt föremål för tillsyn, i detta tredjeland.

c)  Administratören har underrättat Esma om sitt samtycke till att deras nuvarande eller framtida referensvärden får användas av entiteter som omfattas av tillsyn i unionen▌.

d)  Administratören är vederbörligen registrerad i enlighet med artikel 25a.

e)  De samarbetsarrangemang som avses i punkt 3 i denna artikel tillämpas.

2.  Kommissionen får anta ett beslut om att den rättsliga ramen och tillsynsverksamhet i ett tredjeland ska garantera att

a)  administratörer som är auktoriserade eller registrerade i det tredjelandet uppfyller de bindande krav som är likvärdiga med kraven i denna förordning, i synnerhet med hänsyn till om den rättsliga ramen och tillsynsverksamheten i ett tredjeland uppfyller Ioscos principer om referensvärden som offentliggjordes den 17 juli 2013 samt Ioscos principer för organisationer som rapporterar oljepriser, vilka offentliggjordes den 5 oktober 2012,

b)  de bindande kraven är föremål för effektiv tillsyn och tillämpning i detta tredjeland,

ba)  – det sker ett effektivt utbyte av information med utländska skattemyndigheter,

–  det inte råder någon brist på transparens i lagstiftande, rättsliga eller administrativa bestämmelser,

–  det föreligger krav på en väsentlig lokal närvaro,

–  tredjelandet inte agerar som ett finansiellt offshore-centrum,

–  tredjelandet inte har skattebestämmelser som tillåter inga eller endast nominella skatter och inte beviljar förmåner även om det inte förekommer någon verklig ekonomisk verksamhet och ekonomisk närvaro i det tredjeland som erbjuder sådana skatteförmåner,

–  tredjelandet inte är upptaget i förteckningen över icke-samarbetsvilliga länder och territorier av FATF,

–  tredjelandet helt och fullt följer standarderna i artikel 26 i OECD:s modellavtal för skatter på inkomst och förmögenhet och garanterar ett effektivt informationsutbyte i skatteärenden, inklusive eventuella multilaterala skatteavtal,

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 38.2.

2a.  Alternativt kan kommissionen anta ett beslut om att särskilda regler eller krav i ett tredjeland med avseende på enskilda och specifika administratörer eller endast ha befogenhet att kräva rapportering av ingångsuppgifter och specifika referensvärden eller familjer av referensvärden är likvärdiga med dem som anges i denna förordning, och att dessa endast ha befogenhet att kräva rapportering av ingångsuppgifter och specifika administratörer eller individuella och specifika referensvärden eller familjer av referensvärden därför får användas av entiteter som omfattas av tillsyn i unionen.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 38.2.

3.  Esma ska upprätta samarbetsarrangemang med relevanta behöriga myndigheter i tredjeländer vars regelverk och tillsynssystem har erkänts som likvärdiga i enlighet med punkt 2 eller 2a. I sådana samarbetsarrangemang ska minst följande anges:

a)  Mekanismen för informationsutbyte mellan Esma och de berörda tredjeländernas behöriga myndigheter, inbegripet tillgång till alla relevanta uppgifter som Esma begär om den auktoriserade administratören i det tredjelandet.

b)  Mekanismen för omedelbar underrättelse till Esma om en behörig myndighet i ett tredjeland bedömer att en administratör som är auktoriserad i det tredjelandet som står under dess tillsyn bryter mot villkoren för dess auktorisation eller mot annan nationell lagstiftning.

c)  Förfarandena för samordning av tillsynsverksamhet ▌.

4.  Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för att fastställa minimiinnehållet i de samarbetsarrangemang som avses i punkt 3 och därmed se till att de behöriga myndigheterna och Esma kan utöva alla sina tillsynsbefogenheter enligt denna förordning.

Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den [XXX].

Till kommissionen delegeras befogenheten att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

Artikel 21

Återkallande av registrering av administratörer i tredjeland

2.  Esma ska återkalla registreringen av en administratör som avses i artikel 20.1 d om Esma har välgrundade skäl, baserade på dokumenterade underlag, att anse att administratören

a)  agerar på ett sätt som klart strider mot användarnas intressen av dess referensvärden eller väl fungerande marknader, eller

b)  ▌på ett allvarligt sätt har brutit mot de nationella lagar och andra författningar som är tillämpliga i det tredjelandet och på grundval av vilka kommissionen har antagit beslutet i enlighet med artikel 20.2 eller 20.2 a.

3.  Esma ska bara fatta beslut i enlighet med punkt 2 om följande villkor är uppfyllda:

a)  Esma har hänskjutit frågan till tredjelandets behöriga myndighet och den behöriga myndigheten har inte vidtagit de lämpliga åtgärder som krävs för att skydda investerarna och väl fungerande marknader i unionen, eller har inte kunnat visa att den berörda administratören uppfyller de krav som är tillämpliga på den i det tredjelandet.

b)  Esma har minst trettio dagar före återkallandet underrättat tredjelandets behöriga myndighet om sin avsikt att återkalla registreringen av administratören.

4.  Esma ska utan dröjsmål underrätta övriga behöriga myndigheter om åtgärder som vidtas i enlighet med punkt 2 och offentliggöra beslutet på sin webbplats.

Artikel 21a

Erkännande av en administratör i ett tredjeland

1.  Fram till dess att ett beslut om likvärdighet enligt artikel 20.2 antas, får referensvärden som tillhandahålls av en administratör i ett tredjeland användas av entiteter som omfattas av tillsyn i unionen, förutsatt att administratören erhåller förhandserkännande från Esma i enlighet med denna artikel.

2.  En administratör i ett tredjeland som avser att inhämta förhandserkännande enligt punkt 1 ska uppfylla alla krav som fastställs i denna förordning, men ska undantas från bestämmelserna i artiklarna 11, 13a och 14. Om en administratör kan visa att ett referensvärde som denne tillhandahåller baseras på reglerade uppgifter eller är ett råvaruindex som inte är baserat på information från rapportörer varav flertalet inte är entiteter som omfattas av tillsyn där gruppens huvudsakliga verksamhet är tillhandahållande av investeringstjänster enligt direktiv 2014/65/EU eller banktjänster enligt direktiv 2013/36/EU, ska de undantag för sådana referensvärden som anges i artiklarna 12a respektive 14a vara tillämpliga på den administratören.

3.  En administratör i ett tredjeland som avser att inhämta förhandserkännande enligt punkt 1 ska även kunna göra detta genom att till fullo uppfylla alla krav som fastställs i Iosco-principerna för finansiella referensvärden eller, om administratören uppfyller de kriterier som fastställs i artikel 14a.1, de krav som fastställs i Iosco-principerna för organisationer som rapporterar oljepriser. Att dessa krav är uppfyllda ska granskas och certifieras av en oberoende extern revisor minst vartannat år, och alltid då en väsentlig ändring av referensvärdet görs, och revisionsrapporterna ska översändas till Esma och på begäran göras tillgängliga för användarna.

4.  En administratör i ett tredjeland som avser att inhämta förhandserkännande enligt punkt 1 ska ha en företrädare som är etablerad i unionen. Företrädaren ska vara en fysisk person som har hemvist i unionen eller en juridisk person som har säte i unionen. Företrädaren ska uttryckligen utses av administratören i ett tredjeland för att agera på dennes vägnar när det gäller all kommunikation med myndigheterna med avseende på administratörens skyldigheter enligt denna förordning, inbegripet Esma, relevanta behöriga myndigheter och alla andra relevanta personer i unionen.

5.  En administratör i ett tredjeland som avser att inhämta förhandserkännande enligt punkt 1 ska ansöka om erkännande hos Esma. Den ansökande administratören ska tillhandahålla all information, enligt artikel 23 eller artikel 23a, som krävs för att Esma ska kunna fastslå att administratören, vid tidpunkten för erkännandet, har vidtagit de åtgärder som krävs för att uppfylla kraven i punkt 2 eller 2a och ska ange förteckningen över sina aktuella eller framtida referensvärden som får användas i unionen och, om administratörens tillsynsmyndighet är en myndighet i tredjeland, den behöriga myndighet som ansvarar för dess tillsyn i tredjelandet.

Esma ska inom [90] dagar efter att ha tagit emot den ansökan som avses i första stycket och efter att ha samrått med de relevanta behöriga myndigheterna, kontrollera att de villkor som fastställs i punkt 2 eller 2a och punkt 4 är uppfyllda. Esma får delegera denna uppgift till en relevant nationell behörig myndighet.

Om Esma anser att så inte är fallet ska Esma avslå begäran om erkännande och ange skälen till avslaget.

Utan att det påverkar bestämmelserna i tredje stycket ska ett erkännande endast beviljas om följande ytterligare villkor är uppfyllda:

i)  Om den tredjelandsbaserade administratörens tillsynmyndighet är en myndighet i tredjeland, ska det finnas ett lämpligt samarbetsarrangemang mellan den relevanta behöriga myndigheten eller Esma och administratörens myndighet i tredjelandet för att säkra åtminstone ett effektivt informationsutbyte.

ii)  Den behöriga myndigheten eller Esma ska effektivt kunna utöva sina tillsynsfunktioner enligt denna förordning utan hinder av lagar eller andra författningar i det tredjeland där administratören är belägen.

6.  Om en administratör i ett tredjeland avser att inhämta ett förhandserkännande genom efterlevnad av denna förordning, i enlighet med bestämmelserna i punkt 2 i denna artikel, och om administratören anser att ett referensvärde som denne tillhandahåller kan omfattas av undantagen i artiklarna 12a och 14a ska denne utan onödiga dröjsmål anmäla detta till Esma. Administratören ska lämna skriftliga belägg till stöd för sitt påstående.

7.  Om en administratör i ett tredjeland anser att upphörandet av ett referensvärde denne tillhandahåller är av sådant slag att det skulle få betydande negativa följder för integriteten på marknaderna, den finansiella stabiliteten, konsumenterna, den reala ekonomin eller finansieringen av hushåll och företag i en eller flera medlemsstater, kan denne ansöka hos Esma om ett undantag från ett eller flera av de gällande kraven i denna förordning eller relevanta Iosco-principer för en fastställd och begränsad tidsperiod på högst 12 månader. Administratören ska lämna skriftliga belägg till stöd för sin ansökan.

Esma ska behandla ansökan inom 30 dagar och meddela administratören i tredjelandet om huruvida denne undantas från ett eller flera av kraven enligt vad som specificerats i ansökan samt tidsfristen för detta undantag.

När undantagsperiodens giltighetstid löper ut får Esma förlänga den med upp till 12 månader om goda skäl föreligger.

8.  Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att ytterligare specificera förfarandet för erkännande, formen och innehållet i den ansökan som avses i punkt 4, inlämnandet av de uppgifter som krävs enligt punkt 5 samt eventuell delegering av uppgifter och ansvar till nationella behöriga myndigheter med avseende på dessa punkter.

Esma ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den [...].

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010.

Artikel 21b

Godkännande

1.  En administratör i unionen som är auktoriserad i enlighet med artikel 23 eller registrerad i enlighet med artikel 23a kan ansöka hos sin behöriga myndighet om godkännande av ett referensvärde eller en familj av referensvärden som tillhandahålls i ett tredjeland för användning i unionen förutsatt att följande villkor är uppfyllda:

a)  Den administratör som ansöker om godkännande har verifierat och kan för sin behöriga myndighet visa att tillhandahållandet av det referensvärde eller den familj av referensvärden som är föremål för godkännandet uppfyller krav som

i)  är minst lika strikta som de krav som anges i denna förordning,

ii)  till fullo säkrar efterlevnad av Iosco-principerna för finansiella referensvärden, vilka granskas och certifieras av en oberoende extern revisor minst vartannat år, eller då en väsentlig ändring av referensvärdet görs, eller

iii)  till fullo säkrar efterlevnad av Iosco-principerna för organisationer som rapporterar oljepriser, vilka granskas och certifieras av en oberoende extern revisor minst vartannat år, eller då en väsentlig ändring av referensvärdet görs, förutsatt att det referensvärde som ska godkännas uppfyller de kriterier som fastställs i artikel 14a.1.

b)  Den administratör som ansöker om godkännande har nödvändig expertis för att effektivt övervaka konstruktionen av referensvärdet i ett tredjeland och att hantera åtföljande risker.

2.  Den ansökande administratören ska lämna alla uppgifter som krävs för att den behöriga myndigheten ska kunna fastslå att alla villkor som anges i punkt 1 är uppfyllda vid tiden för ansökan, inbegripet de revisionsrapporter som krävs i leden a ii och iii i den punkten.

3.  Inom 90 arbetsdagar efter mottagandet av ansökan ska den relevanta behöriga myndigheten pröva ansökan om godkännande och fatta ett beslut om att godkänna eller avslå denna. Den relevanta behöriga myndigheten ska informera Esma om alla referensvärden eller familjer av referensvärden som har godkänts och den administratör som ansökt om godkännande.

4.  Ett referensvärde eller en familj av referensvärden som godkänts ska anses vara ett referensvärde eller en familj av referensvärden som tillhandahålls av den administratör som ansökt om godkännande.

5.  Den administratör som har godkänt ett referensvärde eller en familj av referensvärden som tillhandahålls i ett tredjeland ska ansvara för att det referensvärde eller den familj av referensvärden som godkänts uppfyller de villkor som anges i punkt 1.

6.  Om den behöriga myndigheten för den administratör som gett sitt godkännande har välgrundade skäl att anse att villkoren i punkt 1 inte längre är uppfyllda ska den ha befogenhet att upphäva godkännandet och ska informera Esma. Artikel 17 ska gälla om godkännandet upphör.

AVDELNING VI

AUKTORISATION OCH TILLSYN AV ADMINISTRATÖRER

Kapitel 1

Auktorisation

Artikel 23

Förfarande för auktorisation av ett referensvärde av kritisk betydelse

1.  En fysisk eller juridisk person belägen i unionen som har för avsikt att agera som administratör för minst ett referensvärde av kritisk betydelse ska ansöka hos den behöriga myndighet som utsetts i enlighet med artikel 29 för den medlemsstat där denna person är belägen.

2.  Ansökan om auktorisation i enlighet med punkt 1 ska göras ▌inom 30 dagar från alla avtal med en entitet som omfattas av tillsyn om att använda ett index som tillhandahålls av den personen som referens till ett finansiellt instrument eller finansiellt avtal ▐.

2a.  När ett referensvärde har definierats som referensvärde av kritisk betydelse, oavsett om det har en nationell eller europeisk karaktär, ska den relevanta behöriga myndigheten efter att ha kontrollerat att alla krav är uppfyllda auktorisera konstruktionen av detta referensvärde enligt dess nya juridiska karaktär.

3.  Den ansökande administratören ska lämna alla uppgifter som krävs för att den behöriga myndigheten ska kunna fastslå att denne vid tidpunkten för auktoriseringen eller registreringen har vidtagit de åtgärder som krävs för att uppfylla kraven i denna förordning. Den ska också tillhandahålla de uppgifter som behövs för att beräkna det värde som avses i artikel 13.1 eller en uppskattning av detta, där sådana finns tillgängliga, för varje referensvärde.

4.  Den behöriga myndigheten ska inom 20 dagar efter mottagandet av ansökan bedöma om ansökan är fullständig och meddela administratören om resultatet av denna bedömning. Om ansökan är ofullständig ska den sökande lämna in de ytterligare uppgifter som krävs av den relevanta behöriga myndigheten.

5.  ▌Den behöriga myndigheten ▌pröva ansökan om auktorisering och fatta ett beslut om att godkänna eller underkänna den inom 60 dagar efter att ha tagit emot en fullständig ansökan.

Inom fem dagar efter antagandet av ett beslut om att godkänna eller underkänna auktorisering ska den behöriga myndigheten anmäla detta till den ansökande administratören i fråga. Om den behöriga myndigheten nekar administratören auktorisation ska den lämna en fullständig motivering i sitt beslut.

5a.  Om den relevanta behöriga myndigheten beslutar att avslå ansökan om auktorisation om att konstruera ett referensvärde av kritisk betydelse som redan konstruerats tidigare utan att vara av kritisk betydelse, får den relevanta behöriga myndigheten utfärda ett tillfälligt tillstånd på högst sex månader då referensvärdet får fortsätta att konstrueras enligt den tidigare modellen till dess att de tillämpliga kraven för att det ska auktoriseras som referensvärde av kritisk betydelse är uppfyllda.

Den relevanta behöriga myndigheten får förlänga tillståndet för ytterligare en period som inte överstider sex månader.

5b.  Om administratören och/eller rapportörerna vid utgången av denna period inte uppfyller kraven för att få fortsätta att konstruera ett referensvärde av kritisk betydelse ska konstruktionen av detta referensvärde upphöra i enlighet med artikel 17.

6.  Den behöriga myndigheten ska meddela eventuella beslut om att godkänna auktorisering av en ansökande administratör till Esma ▌inom tio dagar.

7.  Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 37 om åtgärder för att specificera den information som ska lämnas i den ansökan om auktorisering och i ansökan om registrering med beaktande av proportionalitetsprincipen och kostnaderna för sökande och behöriga myndigheter.

Artikel 23a

Förfarande för registrering av referensvärden av icke kritisk betydelse

1.  En fysisk eller juridisk person belägen i unionen som har för avsikt att uteslutande agera som administratör för referensvärden som inte är av kritisk betydelse ska ansöka om registrering till den behöriga myndighet som utsetts i enlighet med artikel 29 för den medlemsstat där den personen är belägen.

2.  Registrerade administratörer måste vid varje tidpunkt uppfylla de krav som fastställs i denna förordning och underrätta den behöriga myndigheten om eventuella väsentliga förändringar därav.

3.  Ansökan i enlighet med punkt 1 ska göras inom 30 dagar från alla avtal med en entitet som omfattas av tillsyn om att använda ett index som tillhandahålls av den personen som referens till ett finansiellt instrument eller finansiellt avtal eller för att mäta resultatet i en investeringsfond.

4.  Den ansökande administratören ska lämna

a)  dokumentation för att den behöriga myndigheten ska kunna fastslå att administratören uppfyller de krav som fastställs i artiklarna 5.3a, 5.c, 6, i förekommande fall, 7b och 15, och

b)  för varje referensvärde, uppgifter om totalt referensvärde eller en uppskattning om en sådan finns.

5.  Den behöriga myndigheten ska inom 15 dagar efter mottagandet av ansökan bedöma om ansökan är fullständig och meddela administratören om resultatet av denna bedömning. Om ansökan är ofullständig ska den sökande lämna in de ytterligare uppgifter som krävs av den relevanta behöriga myndigheten.

6.  Den behöriga myndigheten ska registrera sökanden inom 15 dagar efter mottagandet av en fullständig ansökan om registrering.

7.  Om den relevanta behöriga myndigheten anser att ett referensvärde bör kategoriseras som referensvärde av kritisk betydelse i enlighet med artikel 13.1, ska den underrätta Esma och administratören inom 30 dagar efter att ha tagit emot en fullständig ansökan.

8.  Om den registrerande behöriga myndigheten anser att ett referensvärde bör kategoriseras som referensvärde av kritisk betydelse i enlighet med artikel 13.2a eller 13.2c, ska den underrätta Esma och administratören inom 30 dagar efter att ha tagit emot en fullständig ansökan och lämna sin bedömning till Esma i enlighet med artikel 13.2a eller 13.2c.

9.  Om en registrerad administratörs referensvärde kategoriseras som ett referensvärde av kritisk betydelse ska administratören ansöka om auktorisation i enlighet med artikel 23 inom 90 dagar efter att ha tagit emot den underrättelse som avses i artikel 13.2b eller det yttrande som avses i artikel 13.2g.

Artikel 24

Återkallande av auktorisation eller registrering

1.  Den behöriga myndigheten ska återkalla en administratörs auktorisation eller registrering om administratören

a)  uttryckligen avstår från auktorisation eller inte har konstruerat några referensvärden under de senaste tolv månaderna,

b)  beviljades auktorisationen eller registreringen efter att ha lämnat falska uppgifter eller på annat sätt ha använt otillbörliga metoder,

c)  inte längre uppfyller de villkor som gällde för auktorisationen eller registreringen, eller

d)  allvarligt och återkommande har brutit mot bestämmelserna i denna förordning.

2.  Den behöriga myndigheten ska underrätta Esma om sitt beslut inom sju dagar.

2a.  Efter antagandet av ett beslut om att återkalla en administratörs auktorisation eller registrering och om referensvärdets upphörande skulle ge upphov till force majeure, häva eller på annat sätt bryta mot villkoren för ett finansiellt avtal eller finansiellt instrument som prissätts på basis av referensvärdet, får den relevanta behöriga myndigheten i den medlemsstat där administratören är belägen tillåta att ett sådant referensvärde tillhandahålls tills beslutet om återkallande har dragits tillbaka. Under en sådan tidsperiod ska entiteter som omfattas av tillsyn endast tillåtas använda sådana referensvärden för finansiella instrument och finansiella avtal som redan prissätts av referensvärdet. Inga nya finansiella avtal eller finansiella instrument ska prissättas på basis av referensvärdet.

2b.  Efter antagandet av ett beslut om att återkalla en administratörs auktorisation eller registrering ska artikel 17.2 gälla.

Kapitel 2

Anmälan av referensvärden

Artikel 25a

Register över administratörer och referensvärdets första användning

1.  Esma ska upprätta och föra ett offentligt register som innehåller följande information:

a)  Identiteten för de administratörer som auktoriserats eller registrerats enligt bestämmelserna i artiklarna 23 och 23a och den behöriga myndighet som ansvarar för tillsynen därav.

b)  Identiteten för de administratörer som har anmält sitt samtycke till Esma i enlighet med artikel 20.1 c och den behöriga myndighet i tredjelandet som ansvarar för tillsynen därav.

c)  Identiteten för de administratörer som har fått erkännande i enlighet med artikel 21a och den behöriga myndigheten i tredjelandet som ansvarar för tillsynen därav.

d)  De referensvärden som har godkänts enligt förfarandet i artikel 21b och identiteten för de administratörer som beviljat godkännandet.

2.  Innan ett index används som referensvärde i unionen av en entitet som omfattas av tillsyn ska entiteten kontrollera att den som tillhandhåller indexet står upptagen på Esmas webbplats som auktoriserad, registrerad eller erkänd administratör i enlighet med denna förordning.

Kapitel 3

Tillsynssamarbete

Artikel 26

Delegering av uppgifter mellan behöriga myndigheter

1.  I enlighet med artikel 28 i förordning (EU) nr 1095/2010 får en behörig myndighet delegera sina uppgifter enligt denna förordning till den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat med dess skriftliga förhandsmedgivande. De behöriga myndigheterna ska anmäla planerad delegering till Esma 60 dagar innan delegeringen träder i kraft.

2.  En behörig myndighet får delegera sina uppgifter enligt denna förordning till Esma, förutsatt att det sker i samförstånd med Esma.▌

3.  Esma ska informera medlemsstaterna om en planerad delegering inom sju dagar. Esma ska offentliggöra närmare information om eventuell överenskommen delegering inom sju dagar från underrättelsen.

Artikel 26a

En nationell behörig myndighets överträdelse av unionsrätten

1.  Om en nationell behörig myndighet inte tillämpat denna förordning eller har tillämpat den på ett sätt som framstår som en överträdelse av unionsrätten, får Esma utnyttja sina befogenheter enligt artikel 17 i förordning (EU) nr 1095/2010 i överenstämmelse med de förfaranden som fastställs i den artikeln och får, vid tillämpning av artikel 17.6 i förordning (EU) nr 1095/2010, anta enskilda beslut riktade till administratörer av referensvärden som omfattas av denna nationella behöriga myndighets tillsyn, och till rapportörer till ett referensvärde vilka omfattas av denna nationella behöriga myndighets tillsyn, om dessa rapportörer är entiteter som omfattas av tillsyn.

2.  Om det relevanta referensvärdet är ett referensvärde av kritisk betydelse, ska Esma sörja för samarbete med kollegiet av behöriga myndigheter i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 34.

Artikel 27

Utlämnande av information från en annan medlemsstat

1.  Den behöriga myndigheten får bara lämna ut information som den erhållit från en annan behörig myndighet om

a)  den har erhållit ett skriftligt godkännande från den behöriga myndigheten och information bara lämnas ut för de ändamål för vilka myndigheten har gett sitt tillstånd, eller

b)  ▌ett sådant utelämnande krävs i samband med rättsliga förfaranden.

Artikel 28

Samarbete vidutredningar

1.  Den relevanta behöriga myndigheten får begära bistånd från av en annan behörig myndighet när det gäller inspektioner på plats eller utredningar. Den behöriga myndigheten som mottar begäran ska samarbeta i den mån det är möjligt och lämpligt.

2.  Den behöriga myndighet som begär bistånd enligt punkt 1 ska underrätta Esma om detta. Om utredningen eller kontrollen har gränsöverskridande verkningar får de behöriga myndigheterna begära att Esma åtar sig att samordna inspektionen på plats eller utredningen.

3.  Om en behörig myndighet får en begäran från en annan behörig myndighet om att utföra en inspektion på plats eller en utredning kan den

a)  själv utföra inspektionen på plats eller utredningen,

b)  tillåta att den behöriga myndighet som gjorde framställan deltar i en inspektion på plats eller en utredning,

c)  utse revisorer eller andra sakkunniga för att stödja eller utföra inspektionen på plats eller utredningen.

Kapitel 4

Behöriga myndigheters roll

Artikel 29

Behöriga myndigheter

1.  För administratörer och rapportörer som omfattas av tillsyn ska varje medlemsstat utse den behöriga myndighet som är ansvarig för att utföra uppgifterna enligt denna förordning och underrätta kommissionen och Esma om detta.

2.  Om en medlemsstat utser mer än en behörig myndighet, ska den klart ange respektive myndighets uppdrag och utse en myndighet för samordningen av samarbetet och informationsutbytet med kommissionen, Esma och andra medlemsstaters behöriga myndigheter.

3.  Esma ska på sin webbplats offentliggöra en förteckning över de behöriga myndigheter som utsetts enligt punkt 1 i denna artikel och i enlighet med artikel 25a.1.

Artikel 30

Behöriga myndigheters befogenheter

1.  För att uppfylla sina skyldigheter enligt denna förordning ska behöriga myndigheter i enlighet med nationell rätt ha minst följande tillsyns- och övervakningsbefogenheter:

a)  Ha tillgång till alla relevanta handlingar och annan information, oavsett form, och rätt att få eller göra kopior av dem.

b)  Begära upplysningar av vem som helst som deltar i tillhandahållandet av och rapporteringen till ett referensvärde, även eventuella tjänsteleverantörer i enlighet med artikel 6.3a, samt deras huvudmän, och om nödvändigt kalla en person till förhör och förhöra personen för att få tillgång till information,

c)  När det gäller råvaruindex, begära upplysningar från rapportörer på berörda spotmarknader, i förekommande fall i standardiserad form, och rapporter om transaktioner och ha direkt tillgång till handlarnas system.

d)  Utföra inspektioner på plats eller utredningar på andra platser än fysiska personers privata bostäder.

e)  Beträda fysiska och juridiska personers lokaler i syfte att beslagta handlingar och andra uppgifter i någon form, där det finns en rimlig misstanke om att handlingar och andra uppgifter som rör ämnet för inspektionen eller utredningen kan vara relevanta för att bevisa en överträdelse av denna förordning. När förhandsgodkännande krävs från den rättsliga myndigheten i den berörda medlemsstaten ska denna befogenhet bara användas, i enlighet med nationell lag, efter det att förhandstillstånd utfärdats.

f)  Begära befintliga registreringar av telefonsamtal, elektronisk kommunikation eller andra datatrafik som innehas av en entitet som är föremål för tillsyn.

g)  Begära att tillgångar fryses och/eller beläggs med kvarstad.

i)  Tillfälligt kräva att ett agerande som strider mot bestämmelserna i denna förordning ska upphöra och förhindra att det upprepas.

j)  Tillfälligt införa ett förbud mot utövande av yrkesverksamhet.

k)  Vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att allmänheten får korrekt information, bl.a. genom att kräva att personer som har offentliggjort eller spridit referensvärdet ska offentliggöra en rättelse eller göra en ny beräkning av referensvärdet.

ka)  Se över och kräva ändringar av försäkran om efterlevnad.

2.  De behöriga myndigheterna ska utöva de tillsyns- och utredningsbefogenheter som avses i punkt 1 samt befogenheter för att besluta om de påföljder som avses i artikel 31 i enlighet med nationell rätt och på något av följande sätt:

a)  Direkt.

b)  I samarbete med andra myndigheter eller marknadsföretag.

c)  På eget ansvar genom delegering till sådana myndigheter eller till marknadsföretag.

d)  Efter ansökan till de behöriga rättsliga myndigheterna.

För utövandet av dessa befogenheter ska de behöriga myndigheterna ha tillfredsställand och effektiva skyddsklausuler om rätten till försvar och de grundläggande rättigheterna.

3.  Medlemsstaterna ska se till att lämpliga åtgärder vidtagits så att behöriga myndigheter förfogar över de tillsyns- och övervakningsbefogenheter som behövs för att de ska kunna uppfylla sina åtaganden.

4.  Personer som lämnar information i enlighet med punkt 2 ska inte anses bryta mot tystnadsplikt föreskriven i avtal, lag eller annan författning.

Artikel 31

Administrativa åtgärder och påföljder

1.  Utan att det påverkar de behöriga myndigheternas tillsynsbefogenheter i enlighet med artikel 34 ska medlemsstaterna, i enlighet med nationell rätt, ge de behöriga myndigheterna befogenhet att vidta lämpliga administrativa åtgärder och införa administrativa åtgärder och påföljder åtminstone för

a)  överträdelser av artiklarna 5, 5a, 5b, 5c, 5d, 6, 7, 7a, 7b, 8, 9, ▌11, 14, 15, 17, ▌19,▌ 23 och 23a i denna förordning, och

b)  underlåtenhet att samarbeta eller uppfylla sina skyldigheter i samband med en undersökning eller begäran som omfattas av bestämmelserna i artikel 30.

2.  Om det sker en överträdelse av det slag som avses i punkt 1 ska medlemsstaterna i enlighet med sin nationella lagstiftning fastställa att behöriga myndigheter ska ha rätt att vidta eller utdöma åtminstone följande administrativa åtgärder och påföljder.

a)  Ett åläggande om att den administratör eller den entitet som omfattas av tillsyn och som är ansvarig för överträdelsen ska upphöra med sitt agerande och inte upprepa det.

b)  Krav på återbetalning av den vinst som har gjorts eller den förlust som har undvikits genom överträdelsen, om dessa kan fastställas.

c)  En offentlig varning som namnger ansvarig administratör eller entitet som omfattas av tillsyn och typen av överträdelse.

d)  Återkallande eller tillfälligt upphävande av en administratörs auktorisation.

e)  Ett tillfälligt förbud mot att varje fysisk person som hålls ansvarig för en sådan överträdelse, utövar ledningsfunktioner i hos administratören eller en rapportör.

f)  Administrativa böter som är minst tre gånger så höga som den vinst som har gjorts eller de förluster som undvikits genom överträdelsen, om dessa kan fastställas, eller

1.  i fråga om en fysisk person maximala administrativa ekonomiska påföljder på minst:

i)  500 000 EUR för överträdelser av artiklarna 5, 5a, 5b, 5c, 5d, 6, 7, 7a, 7b, 8, 9, ▌11, 12a.2, 14, 15, ▌17, 18, 19▌ och 23, eller i medlemsstater som inte har euron som officiell valuta, motsvarande belopp i den nationella valutan vid den tidpunkt då denna förordning träder i kraft, eller

ii)  100 000 EUR för överträdelser av artikel 7.1 b eller 7.4, eller i medlemsstater som inte har euron som officiell valuta, motsvarande belopp i den nationella valutan vid den tidpunkt då denna förordning träder i kraft,

2.  i fråga om en juridisk person maximal administrativ ekonomisk sanktion på minst:

i)  det som är högst av 1 000 000 EUR eller 10 % av dess totala årliga omsättning enligt det senaste bokslut som har godkänts av ledningsorganet för överträdelser av artiklarna 5, 5a, 5b, 5c, 5d, 6, 7, 7a, 7b, 8, 9, ▌11, 14, 15, ▌17, 18, 19▌ och 23 om den juridiska personen är ett moderföretag eller ett dotterföretag till ett moderföretag som måste upprätta koncernredovisning enligt definitionen i direktiv 2013/34/EU ska den relevanta totala årliga omsättningen vara den totala årliga omsättningen eller motsvarande typ av inkomst enligt direktiv 86/635/EEG för banker och direktiv 91/674/EEG för försäkringsföretag enligt den senaste koncernredovisning som har godkänts av ledningsorganet i det yttersta moderföretaget eller om personen är en förening, 10 % av medlemmarnas sammanlagda omsättning, eller

ii)  det som är högst av 250 000 EUR eller 2 % av dess totala årliga omsättning enligt det senaste bokslut som har godkänts av ledningsorganet för överträdelser av artikel 7.1 b och c, om den juridiska personen är ett moderföretag eller ett dotterföretag till ett moderföretag som måste upprätta koncernredovisning enligt definitionen i direktiv 2013/34/EU, ska den relevanta totala årliga omsättningen vara den totala årliga omsättningen eller motsvarande typ av inkomst enligt direktiv 86/635/EEG för banker och direktiv 91/674/EEG för försäkringsföretag enligt den senaste koncernredovisning som har godkänts av ledningsorganet i det yttersta moderföretaget eller om personen är en förening, 10 % av medlemmarnas sammanlagda omsättning.

3.  Senast [12 månader efter denna förordnings ikraftträdande] ska medlemsstaterna meddela kommissionen och Esma om de bestämmelser som avses i punkt 1 och 2.

En medlemsstat får besluta att inte fastställa några regler om administrativa sanktioner för överträdelser som är föremål för straffrättsliga påföljder enligt nationell rätt. I sådana fall ska medlemsstaten meddela kommissionen och Esma om berörda straffrättsliga bestämmelser samt den underrättelse som avses i första stycket.

De ska utan dröjsmål underrätta kommissionen och Esma om eventuella ändringar av bestämmelserna.

4.  Medlemsstaterna får fastställa att behöriga myndigheter enligt nationell rätt ska ha rätt att besluta om andra påföljder än de som avses i punkt 1 och får besluta om hårdare påföljder än de som fastställs i den punkten.

Artikel 32

Utövande av befogenheter om tillsyn och påföljder samt samarbetsskyldighet

1.  Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna vid fastställandet av typ, nivå och proportionalitet för de administrativa påföljderna beaktar alla relevanta omständigheter, inbegripet, i förekommande fall:

a)  Överträdelsens allvarlighetsgrad och varaktighet.

aa)  Hur kritisk referensvärdets betydelse är för den finansiella stabiliteten och realekonomin.

b)  Den ansvariga personens befattning.

c)  Den ansvariga ▌juridiska personens totala omsättning eller den ansvariga fysiska personens årsinkomst.

d)  Omfattningen av erhållen vinst eller undvikande av förluster för den ansvariga personen, i den mån de kan bestämmas.

e)  Den ansvariga personens grad av samarbetsvillighet med den behöriga myndigheten, utan att det påverkar behovet av att säkerställa återbetalning av de vinster som personen erhållit eller förluster som denne undvikit.

f)  Eventuella tidigare överträdelser som begåtts av den berörda personen.

g)  Åtgärder som vidtagits efter överträdelsen av en person ansvarar för att förhindra upprepad överträdelse.

2.  Vid utövandet av sina befogenheter att utfärda påföljder på de villkor som anges i artikel 31 ska de behöriga myndigheterna samarbeta nära för att se till att tillsyns- och utredningsbefogenheterna och de administrativa påföljderna leder till de resultat som eftersträvas med denna förordning. De ska också samordna sina insatser för att undvika eventuellt dubbelarbete och överlappningar när de tillämpar tillsyns- och utredningsbefogenheter och administrativa påföljder och böter på ärenden som är gränsöverskridande.

2a.  Om en medlemsstat i enlighet med artikel 31 har valt att fastställa straffrättsliga påföljder för de överträdelser av bestämmelserna som avses i den artikeln, ska den se till att lämpliga åtgärder har vidtagits, så att de behöriga myndigheterna har alla nödvändiga befogenheter att hålla kontakter med rättsliga myndigheter inom sin jurisdiktion för att få särskild information om brottsutredningar eller straffrättsliga förfaranden som har inletts på grund av eventuella överträdelser av denna förordning och vidarebefordra samma information till andra behöriga myndigheter och Esma, så att de kan uppfylla sin skyldighet att samarbeta med varandra och Esma vid tillämpningen av denna förordning.

2b.  Behöriga myndigheter ska bistå andra medlemsstaters behöriga myndigheter. De ska särskilt utbyta information och samarbeta vid all utrednings- eller tillsynsverksamhet. De behöriga myndigheterna får även samarbeta med behöriga myndigheter i andra medlemsstater för att underlätta indrivning av avgifter.

Artikel 33

Offentliggörande av beslut

1.  Ett beslut om en administrativ påföljd eller åtgärd på grund av överträdelse av denna förordning ska offentliggöras av behöriga myndigheter på deras officiella webbplats omedelbart efter det att den person som har ålagts påföljd har underrättats om det beslutet. Offentliggörandet ska åtminstone innehålla information om vilken typ av överträdelse det rör sig om och vilka personer som är ansvariga. Denna skyldighet gäller inte för beslut om åtgärder som är av ett undersökande slag.

2.  Om offentliggörandet av identiteten på de juridiska personerna eller personuppgifter om fysiska personer av den behöriga myndigheten anses vara oproportionerligt efter en bedömning från fall till fall som genomförs om offentliggörandet av sådana uppgifter är oproportionerligt, eller om offentliggörandet äventyrar stabiliteten på de finansiella marknaderna eller en pågående utredning, ska de behöriga myndigheterna antingen

a)  försena offentliggörandet av beslutet om att ålägga en påföljd eller en åtgärd fram till den tidpunkt när skälen till detta upphör att gälla,

b)  offentliggöra beslutet att ålägga en påföljd eller en åtgärd på anonym grund på ett sätt som överensstämmer med nationell lag, om sådana anonyma offentliggöranden säkerställer ett effektivt skydd av de personuppgifterna. Vid beslut om att offentliggöra påföljden eller åtgärden på anonym grund kan offentliggörandet av relevanta uppgifter skjutas upp under en rimlig tidsperiod, om det förväntas att skälen till ett anonymt offentliggörande inom den perioden kommer att upphöra att gälla,

c)  inte alls offentliggöra beslutet att ålägga en påföljd eller åtgärd om de alternativ som anges i punkterna a) och b) ovan inte anses tillräckliga för att säkerställa

i)   att stabiliteten på finansmarknaderna inte skulle äventyras, eller

ii)   att offentliggörandet av dessa beslut är oproportionerligt med hänsyn till åtgärder som bedöms vara av mindre betydelse.

3.  Om beslutet att ålägga en påföljd eller vidta en åtgärd överklagas hos rättsliga eller andra myndigheter ska de behöriga myndigheterna också omgående på sin offentliga webbplats offentliggöra sådan information och eventuell senare information om resultatet av en sådan överklagan. Vidare ska varje beslut som ogiltigförklarar ett tidigare beslut om att ålägga en påföljd eller en åtgärd också offentliggöras.

4.  Behöriga myndigheter ska se till att varje offentliggörande, i enlighet med denna artikel, finns kvar på deras officiella webbplats under en period på minst fem år efter offentliggörandet. Om personuppgifter ingår i offentliggörandet ska dessa bara hållas på den behöriga myndighetens officiella webbplats under den period som är nödvändig i enlighet med gällande bestämmelser om uppgiftsskydd.

4a.  Medlemsstaterna ska årligen tillhandahålla Esma uppgifter i aggregerad form om alla påföljder och åtgärder som har beslutats i enlighet med artikel 31. Den skyldigheten gäller inte för åtgärder av utredningskaraktär. Esma ska offentliggöra den informationen i en årsrapport.

Om en medlemsstat i enlighet med artikel 31 har valt att föreskriva straffrättsliga påföljder för överträdelser av de bestämmelser som avses i den artikeln, ska dess behöriga myndigheter årligen tillhandahålla Esma anonyma uppgifter i aggregerad form om alla brottsutredningar som inletts och alla straffrättsliga påföljder som påförts. Esma ska i en årsrapport offentliggöra uppgifter om utdömda straffrättsliga påföljder.

Artikel 34

Kollegium av behöriga myndigheter

1.  Inom 30 dagar från och med införandet av ett referensvärde på förteckningen över kritiska referensvärden enligt artikel 25a, med undantag för kritiska referensvärden av nationell karaktär enligt artikel 3.1.21, ska den relevanta behöriga myndigheten inrätta ett kollegium av behöriga myndigheter.

2.  Kollegiet ska bestå av administratörens behöriga myndighet, Esma och de viktigaste rapportörernas behöriga myndigheter.

3.  Behöriga myndigheter i andra medlemsstater har rätt att bli medlemmar i kollegiet, om konstruktionen av detta referensvärde ▌skulle upphöra, om det skulle ha en betydande negativ inverkan på den finansiella stabiliteten eller väl fungerande marknader eller konsumenterna eller den reala ekonomin i dessa medlemsstater.

Om en behörig myndighet har för avsikt att bli medlem i ett kollegium i enlighet med första stycket, ska den lämna in en begäran till administratörens behöriga myndighet som innehåller belägg för att kraven i den bestämmelsen är uppfyllda. Administratörens behöriga myndighet ska överväga ansökan och underrätta den ansökande myndigheten inom 30 dagar efter mottagandet av ansökan om huruvida den anser att dessa krav är uppfyllda. Om den inte anser att dessa krav är uppfyllda, kan den ansökande myndigheten hänskjuta ärendet till Esma i enlighet med punkt 10.

4.  Esma ska bidra till att främja och övervaka effektivitet, ändamålsenlighet och konsekvens i arbetet i de tillsynskollegier som avses i denna artikel, i enlighet med artikel 21 i förordning (EU) nr 1095/2010. Esma ska i detta syfte delta i lämplig utsträckning och ska för detta ändamål betraktas som en behörig myndighet.

5.  Esma ska vara ordförande för kollegiets möten, samordna dess verksamhet och säkerställa ett effektivt informationsutbyte mellan medlemmarna i kollegiet.

6.  Administratörens behöriga myndighet ska skriftligen fastställa arrangemang inom ramen för kollegiet vad gäller följande frågor:

a)  Information som ska utbytas mellan de behöriga myndigheterna.

b)  Beslutsprocessen mellan de behöriga myndigheterna.

c)  De fall då de behöriga myndigheterna ska samråda med varandra.

d)  Det bistånd som ska lämnas i enlighet med artikel 14.5a vid genomförandet av de åtgärder som avses i artikel 14.3.

Om administratören konstruerar mer än ett referensvärde kan Esma inrätta ett enda kollegium för alla referensvärden som konstrueras av den administratören.

7.  Om ingen överenskommelse kan nås beträffande de skriftliga arrangemangen enligt punkt 6, kan vilken medlem i kollegiet som helst, utom Esma, hänskjuta ärendet till Esma. Administratörens behöriga myndighet ska på lämpligt sätt beakta eventuella råd från Esma beträffande de skriftliga samordningsarrangemangen innan den godkänner deras slutliga utformning. De skriftliga samordningsarrangemangen ska redovisas i ett dokument som innehåller fullständiga motiveringar till varje betydande avvikelse från Esmas råd. Administratörens behöriga myndighet ska översända de skriftliga samordningsarrangemangen till kollegiets medlemmar och till Esma.

8.  Innan några av de åtgärder som avses i artikel 24, och i förekommande fall artiklarna 14 och 23, vidtas ska administratörens behöriga myndighet rådfråga medlemmarna i kollegiet. Medlemmarna i kollegiet ska göra allt de kan för att nå en överenskommelse inom den tidsfrist som anges i de skriftliga arrangemang som avses i punkt 6. Ett medlingssystem ska inrättas för att bidra till att uppnå samsyn mellan berörda myndigheter i händelse av oenighet.

9.  I avsaknad av en överenskommelse mellan medlemmarna i kollegiet får andra behöriga myndigheter än Esma hänskjuta någon av följande situationer till Esma:

a)  Om en behörig myndighet inte har lämnat väsentlig information.

b)  Om administratörens behöriga myndighet efter en begäran i enlighet med punkt 3 har underrättat den ansökande myndigheten om att villkoren i den punkten inte är uppfyllda eller om den inte har fattat något beslut efter en sådan ansökan inom rimlig tid.

c)  Om de behöriga myndigheterna inte kunnat enas om de förhållanden som anges i punkt 6.

d)  Om ▌det finns meningsskiljaktigheter avseende den åtgärd som har vidtagits i enlighet med artiklarna 23 och 24.

Om ärendet ännu inte avgjorts 20 dagar efter hänskjutandet till Esma som föreskrivs i första stycket, ska administratörens behöriga myndighet fatta det slutliga beslutet och lämna en utförlig skriftlig motivering till sitt beslut till de myndigheter som avses i första stycket och till Esma.

Om Esma anser att administratörens behöriga myndighet har vidtagit någon av de åtgärder som avses i punkt 8 som eventuellt inte överensstämmer med unionslagstiftningen ska Esma agera i enlighet med artikel 17 i förordning (EU) nr 1095/2010.

9a.  Om någon av de behöriga myndigheterna inom ett kollegium inte stöder alla de åtgärder som ska vidtas enligt artikel 13a eller 14 kan denna hänvisa frågan till Esma. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 258 i EUF-fördraget får Esma agera i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1095/2010.

9b.  Alla åtgärder som vidtagits enligt artikel 13a eller 14 måste fortsätta att gälla åtminstone till dess att det föreligger enighet inom kollegiet, enligt punkterna 8 och 9a.

Artikel 35

Samarbete med Esma

1.  De behöriga myndigheterna ska samarbeta med Esma vid tillämpningen av denna förordning, i enlighet med förordning (EU) nr 1095/2010.

2.  De behöriga myndigheterna ska omgående förse Esma med alla uppgifter den behöver för att utföra sina uppgifter i enlighet med artikel 35 i förordning (EU) nr 1095/2010.

2a.  När Byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer) utför sin uppgift i genomförandet och övervakningen av förordning (EU) nr 1227/2011, ska den, liksom andra relevanta tillsynsorgan, samarbeta med Esma vid tillämpningen av denna förordning, och höras i samband med utarbetandet av alla tekniska standarder för tillsyn och delegerade akter, och utan dröjsmål tillhandahålla all information den behöver för att uppfylla sina skyldigheter.

3.  Esma ska utarbeta förslag på tekniska standarder för genomförande för att fastställa de förfaranden och format för informationsutbyte som avses i punkt 2.

Esma ska överlämna det förslag på tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket till kommissionen senast den [...].

Kommissionen ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1095/2010.

Artikel 36

Tystnadsplikt

1.  Bestämmelserna om tystnadsplikt i punkt 2 ska gälla allt mottagande, utbyte eller förmedling av konfidentiell information i enlighet med denna förordning.

2.  Tystnadsplikten ska gälla alla personer som arbetar eller har arbetat för den behöriga myndigheten, eller för den myndighet eller det marknadsföretag eller den fysiska eller juridiska person som den behöriga myndigheten delegerat sina befogenheter till, inbegripet revisorer och experter som arbetar på myndighetens uppdrag.

3.  Information som omfattas av tystnadsplikt får inte lämnas ut till någon annan person eller myndighet utom när detta föreskrivs i lag.

4.  All information som utbyts mellan de behöriga myndigheterna enligt denna förordning och som avser affärs- eller driftsförhållanden och andra ekonomiska eller personliga förhållanden ska anses vara konfidentiell och omfattas av tystnadsplikt, utom när den behöriga myndigheten vid den tidpunkt då informationen lämnas anger att informationen får lämnas ut eller om det krävs för rättsliga förfaranden.

AVDELNING VII

DELEGERADE AKTER OCH GENOMFÖRANDEAKTER

Artikel 37

Utövandet av delegeringen

1.  Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.  Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artiklarna 3.2 ▌och 23.7 ska ges till kommissionen på obestämd tid från och med den [datum för ikraftträdandet av denna förordning].

3.  Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 3.2 ▌och 23.7 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten för de delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.  Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt underrätta Europaparlamentet och rådet.

5.  En delegerad akt som antas i enlighet med artiklarna 3.2 ▌och 23.7 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 38

Kommittéförfarande

1.  Kommissionen ska biträdas av Europeiska värdepapperskommittén. Den kommittén ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2.  När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i den förordningen.

AVDELNING VIII

ÖVERGÅNGS- OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 39

Övergångsbestämmelser

1.  En administratör som konstruerar ett referensvärde på [dagen för denna förordnings ikraftträdande] ska ansöka om auktorisation eller registrering i enlighet med artikel 23 eller 23a inom [12 månader efter tillämpningsdatum].

1a.  De nationella behöriga myndigheterna ska analysera vilka av de registrerade referensvärdena som ska anses utgöra referensvärden av kritisk betydelse. Dessa referensvärden ska auktoriseras i enlighet med artikel 23.

2.  En fysisk eller juridisk person som har lämnat in en ansökan om auktorisation eller registrering i enlighet med punkt 1 får fortsätta att konstruera ett befintligt referensvärde som får användas av entiteter som omfattas av tillsyn om inte och i så fall fram till dess att auktoriseringen eller registreringen har avslagits.

3.  Om ett befintligt referensvärde inte uppfyller kraven i denna förordning, men ändringar av referensvärdet för att uppfylla kraven i denna förordning skulle ge upphov till force majeure, häva eller på annat sätt bryta mot villkoren för ett finansiellt avtal eller finansiellt instrument som är knutet till referensvärdet, får den relevanta behöriga myndigheten i den medlemsstat där den fysiska eller juridiska person som tillhandahåller referensvärdet är belägen tillåta att referensvärdet fortsätter att användas i befintliga finansiella avtal och finansiella instrument fram till dess att den behöriga myndigheten anser det vara möjligt att upphöra att använda referensvärdet eller fram till dess att det kan bytas ut mot ett annat referensvärde, utan att detta åsamkar skada för någon av avtalsparterna.

3a.  Inga nya finansiella instrument eller finansiella avtal ska prissättas på basis av ett befintligt referensvärde som inte uppfyller kraven i denna förordning efter [denna förordnings ikraftträdande].

3b.  Genom undantag från punkt 3a får nya finansiella instrument prissättas på basis av ett befintligt referensvärde som inte uppfyller kraven i denna förordning under högst ett år efter [tillämpningsdatumet för denna förordning], förutsatt att det finansiella instrumentet är nödvändigt för risksäkring i syfte att hantera risken för ett befintligt finansiellt instrument som prissätts på basis av detta referensvärde.

4.  Såvida inte kommissionen antagit ett beslut om likvärdighet i den mening som avses i artikel 20.2 eller 20.2a ska entiteter som omfattas av tillsyn i unionen endast använda ett referensvärde som tillhandahålls av en administratör belägen i ett tredjeland om referensvärdet används som referens i befintliga finansiella instrument och finansiella avtal ▌vid tidpunkten för denna förordnings ikraftträdande, eller om det används i nya finansiella instrument och finansiella avtal under tre år från och med denna förordnings tillämpningsdatum.

Artikel 39a

Tidsfrist för uppdatering av prospekt och faktablad

Artikel 19.2 påverkar inte befintliga prospekt som godkänts i enlighet med direktiv 2003/71/EG före [denna förordnings ikraftträdande]. För prospekt som godkänts före [denna förordnings ikraftträdande] i enlighet med direktiv 2009/65/EG ska de underliggande handlingarna uppdateras så snart det är möjligt och i vilket fall som helst senast den …* [[tolv] månader efter denna förordnings ikraftträdande].

Artikel 40

Översyn

1.   Senast den 1 januari 2018 ska kommissionen se över denna förordning och till Europaparlamentet och rådet överlämna en rapport om genomförandet av förordningen, med särskild tonvikt på följande:

a)  Driften och effektiviteten av det referensvärde som är av kritisk betydelse och systemet med obligatoriskt deltagande enligt artiklarna 13 och 14 samt definitionen av ett referensvärde som är av kritisk betydelse i artikel 3.

b)  Effektiviteten av tillsynsordningen i avdelning VI och tillsynskollegiernas enligt artikel 34 och lämpligheten av att ett unionsorgan utövar tillsyn över vissa referensvärden.

1a.  Kommissionen ska se över utvecklingen av internationella principer, i synnerhet principer tillämpliga på PRA-bedömda råvaruindex, samt utvecklingen av rättsliga ramar och tillsynsverksamheter i tredjeländer när det gäller fastställande av referensvärden, och senast den …* [fyra år efter dagen för denna förordnings ikraftträdande] överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet. Denna rapport ska om lämpligt åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

Artikel 41

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med 6 månader efter [ikraftträdandet av de delegerade akter som antagits av kommissionen enligt denna förordning].

Artiklarna 13.1, 14 och 34 ska dock tillämpas från och med den [6 månader efter ikraftträdandet].

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

(1) Ärendet återförvisades till det ansvariga utskottet för ytterligare behandling enligt artikel 61.2 andra stycket i arbetsordningen (A8-0131/2015).
(2) Ändringar: ny text eller text som ersätter tidigare text markeras med fetkursiv stil och strykningar med symbolen ▌.
(3)EUT C 177, 11.6.2014, s. 42.
(4) EUT C 113, 15.4.2014, s. 1.
(5)EUT L 145, 30.4.2004, s. 1.
(6)EUT L 345, 31.12.2003, s. 64.
(7)EUT L 302, 17.11.2009, s. 32.
(8)EUT L 326, 8.12.2011, s. 1.
(9) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 28.2.2014, s. 34).
(10) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 84).
(11) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG (EUT L 173, 12.6.2014, s. 1).
(12)EUT L 281, 23.11.1995, s. 31.
(13)EUT L 8, 12.1.2001, s. 1.
(14)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 av den 25 oktober 2011 om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi (EUT L 326, 8.12.2011, s. 1).
(15)EUT L 55, 28.2.2011, s. 13.
(16) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).
(17)Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 55).
(18)Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (EUT L 9, 14.8.2009, s. 112).
(19) Kommissionens förordning (EU) nr 1031/2010 av den 12 november 2010 om tidsschema, administration och andra aspekter av auktionering av utsläppsrätter för växthusgaser i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen (EUT L 302, 18.11.2010, s. 1).
(20) Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1348/2014 av den 17 december 2014 om rapportering av uppgifter för att genomföra artikel 8.2 och 8.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi (EUT L 363, 18.12.2014, s. 121).
(21) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).
(22)Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 335, 17.12.2009, s. 1).
(23)EUT L 302, 17.11.2009, s. 32.
(24)Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiven 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (EUT L 174, 1.7.2011, s. 1).
(25) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (EUT L 201, 27.7.2012, s. 1).
(26)Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66).
(27) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 28.2.2014, s. 34).
(28)Kommissionens förordning (EG) nr 1287/2006 av den 10 augusti 2006 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller dokumenteringsskyldigheter för värdepappersföretag, transaktionsrapportering, överblickbarhet på marknaden, upptagande av finansiella instrument till handel samt definitioner för tillämpning av det direktivet, (EUT L 241, 2.9.2006, s. 1).
(29) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 84).
(30)1 augusti 2014, Esma/2014/937.


Finansiering för utveckling
PDF 300kWORD 106k
Europaparlamentets resolution av den 19 maj 2015 om finansiering för utveckling (2015/2044(INI))
P8_TA(2015)0196A8-0143/2015

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av slutdokumenten från den första och andra internationella konferensen om utvecklingsfinansiering, i synnerhet Monterreyöverenskommelsen från 2002 och Dohaförklaringen från 2008,

–  med beaktande av FN:s generalförsamlings resolutioner 68/204 och 68/279 om den tredje internationella konferensen om utvecklingsfinansiering, som ska hållas i Addis Abeba (Etiopien) den 13 till 16 juli 2015,

–  med beaktande av det aspektdokument som medordförandena för förberedelsen av den tredje internationella konferensen om utvecklingsfinansiering lade fram den 21 januari 2015,

–  med beaktande av FN:s generalsekreterares sammanfattningsrapport från december 2014 om agendan efter 2015, med titeln The Road to Dignity by 2030: Ending Poverty, Transforming All Lives and Protecting the Planet,

–  med beaktande av rapporten från den mellanstatliga expertkommittén för finansiering av hållbar utveckling i augusti 2014,

–  med beaktande av rapporten från juli 2014 från FN:s öppna arbetsgrupp om mål för en hållbar utveckling,

–  med beaktande av dokumentet UNCTAD’s World Investment Report 2014 - Investing in the SDGs: An Action Plan(1),

–  med beaktande av slutdokumentet från FN:s konferens om hållbar utveckling (Rio+20) från juni 2012 The Future We Want,

–  med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution om vägen mot upprättande av en multilateral rättslig ram för omstrukturering av statsskulder från september 2014,

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 5 februari 2015 Ett globalt partnerskap för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling efter 2015 (COM(2015)0044)(2),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 2 juni 2014 Ett anständigt liv för alla: från vision till kollektiva åtgärder (COM(2014)0335)(3),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 16 juli 2013 Efter 2015: mot en bred och integrerad strategi för finansiering av fattigdomsutrotning och hållbar utveckling (COM(2013)0531)(4),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 27 februari 2013 Ett anständigt liv för alla: Att avskaffa fattigdom och ge världen en hållbar framtid (COM(2013)0092)(5),

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 12 december 2013 om konsekvens i utvecklingspolitiken,

–  med beaktande av rådets (allmänna frågor) slutsatser av den 16 december 2014 om en omdanande agenda för tiden efter 2015(6),

–  med beaktande av rådets (utrikes frågor) slutsatser av den 12 december 2013 om finansieringen av fattigdomsutrotning och hållbar utveckling efter 2015(7),

–  med beaktande av rådets (utrikes frågor) slutsatser om en starkare roll för den privata sektorn i utvecklingssamarbete av den 12 december 2014,

–  med beaktande av rådets (allmänna frågor) slutsatser av den 25 juni 2013 om den övergripande agendan för tiden efter 2015(8),

–  med beaktande av sin resolution av den 25 november 2014 om EU och den globala utvecklingsramen efter 2015(9),

–  med beaktande av sin resolution av den 23 september 2008 om uppföljningen av Monterreykonferensen 2002 om utvecklingsfinansiering(10),

–  med beaktande av sina resolutioner av den 26 november 2014 om FN:s klimatkonferens 2014 – COP 20 i Lima, Peru (1–12 december 2014)(11), av den 26 februari 2014 om att främja utveckling genom ansvarsfulla affärsmetoder, inklusive utvinningsindustrins roll i utvecklingsländerna(12), av den 8 oktober 2013 om korruption inom den offentliga och den privata sektorn: inverkan på mänskliga rättigheter i tredjeländer(13), av den 21 maj 2013 om bekämpning av skattebedrägeri, skatteundandragande och skatteparadis(14) och av den 16 april 2013 om utveckling som drivs av handel(15),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 472/2014/EU av den 16 april 2014 om Europaåret för utvecklingssamarbete (2015)(16),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 233/2014 av den 11 mars 2014 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete för perioden 2014–2020,

–  med beaktande av artikel 208 i EUF-fördraget, som fastställer att utrotning av fattigdom är det främsta målet för EU:s utvecklingspolitik och föreskriver en konsekvent politik för utveckling,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och yttrandet från budgetutskottet (A8-0143/2015), och av följande skäl:

A.  2015 är ett avgörande år för det globala utvecklingsarbetet eftersom man ska anta mål för en hållbar utveckling och nå en överenskommelse om globala klimatåtgärder, båda med en löptid till 2030.

B.  Den tredje internationella konferensen om utvecklingsfinansiering, som kommer att hållas i Addis Abeba (Etiopien) den 13 till 16 juli 2015, måste skapa förutsättningar för finansiering och genomförande av utvecklingsagendan för tiden efter 2015. Hur framgångsrik denna agenda blir styrs av ambitionsnivån på konferensen.

C.  1,5 miljarder människor lever i fattigdom med brister i hälso-, utbildnings- och levnadsstandarder, framför allt i konfliktdrabbade och instabila stater. Detta är inte acceptabelt i en värld där det finns tillräckligt med resurser för att få ett progressivt slut på denna situation.

D.  Utrotning av fattigdom och orättvisor kan endast nås genom fullständig mobilisering av tillräckliga och lämpliga resurser för alla, samt genom en förbättrad inriktning på marginaliserade grupper såsom barn, kvinnor, äldre och personer med funktionshinder. Trots en betydande minskning av den extrema fattigdomen har framstegen bland barn varit långsammare, vilket gör att behovet av att investera i barn – både genom en inhemsk mobilisering av resurser och genom internationell offentlig finansiering – blir en avgörande faktor.

E.  Man kan inte nå någon hållbar utveckling utan fred och säkerhet, vilket även beskrivs i dokumentet om europeiskt samförstånd från 2005;

F.  Tre fjärdedelar av de fattigaste människorna i världen – ungefär 960 miljoner människor – bor för närvarande i medelinkomstländer, och ett nytt utvecklingsparadigm kräver program som riktar sig till både fattiga människor och till fattiga länder.

G.  FN:s konferens för handel och utveckling beräknar att finansieringsbehoven i utvecklingsländer kommer att uppgå till 3,9 biljoner dollar per år för de kommande målen för hållbar utveckling, men för detta saknas för närvarande 2,5 biljoner dollar per år. Kostnaderna för otillräckliga insatser kommer i slutändan att vara mycket högre än kostnaderna för avgörande insatser för hållbar utveckling.

H.  Omfattningen på finansieringen av målen för hållbar utveckling kräver ett starkt och globalt partnerskap och användande av alla former av finansiering (inhemska, internationella, offentliga, privata och innovativa källor) och icke-finansiella medel. Genom privat finansiering kan man komplettera, men inte ersätta, offentlig finansiering.

I.  Mobilisering av inhemska resurser och offentligt utvecklingsbistånd utgör oersättliga grunder för utvecklingsfinansieringen och måste stärkas.

J.  Utvecklingsländernas potential för inhemsk mobilisering av resurser är betydande, men det finns gränser för vad länderna kan uppnå på egen hand. Skatteresurserna utgör fortfarande en liten andel av BNP i de flesta utvecklingsländer och man måste därför främja välbalanserade, rättvisa och effektiva skattesystem som bygger på betalningsförmågan hos enskilda skattebetalare och företag. En inhemsk mobilisering av resurser kräver även en rättvis och öppen fördelning av de fördelar naturtillgångar ger.

K.  Väldigt få utvecklade länder uppfyller åtagandet om att avsätta 0,7 % av bruttonationalinkomsten (BNI) till officiellt utvecklingsbistånd, varav 0,15–0,20 % till de minst utvecklade länderna. De medlemsstater som gick med i EU under 2004 eller senare har åtagit sig att sträva mot ett mål på 0,33 % av BNI, men ännu har ingen av dem nått detta mål.

L.  Många mindre utvecklade länder är utsatta, eller har blivit utsatta på grund av externa händelser såsom väpnade konflikter, epidemier som ebola och naturkatastrofer, och behöver därför större stöd.

M.  Fattigdomsminskning, ekonomisk tillväxt och säkerhet är till stor del beroende av statens möjligheter att utöva sin makt, säkerställa rättstaten och erbjuda grundläggande tjänster som tillgång till utbildning och hälsovård, samtidigt som ägandeprincipen respekteras. Dessa länder behöver i synnerhet större stöd för att införa robusta hälsovårdssystem.

N.  Utvecklingsagendan blir allt bredare och det är därför viktigt att erkänna och skapa ytterligare incitament för de ansträngningar som görs ovanför och utöver det officiella utvecklinsbiståndet. Trots det svåra skatteläget i många OECD-länder upprätthöll man det höga nivåerna på det offentliga utvecklingsbiståndet, och biståndet nådde rekordsumman 134,8 miljarder dollar 2013. Det offentliga utvecklingsbiståndet kan fungera som en katalysator för att dra till sig privata investeringar och man bör ta del av betydelsen av innovativa ekonomiska instrument i detta sammanhang.

O.  Den privata sektorn och utländska direktinvesteringar har, när de regleras ordentligt och kopplas till konkreta förbättringar i den inhemska ekonomin, stor potential att bidra till målen för en hållbar utveckling, vilket återspeglas i Unctads förslag till handlingsplan för dessa mål.

P.  Privata kapitalflöden påverkar utvecklingsländerna på många olika sätt och kan ge både positiva och negativa effekter. Det finns ett betydande ekonomiskt flöde från privata källor till utvecklingsländerna, men detta är ojämnt fördelat och ofta kopplat till utflöden vid till exempel hemförande av vinster, vilket sedan 2010 har överstigit inflödet av utländska direktinvesteringar.

Q.  Civilsamhället spelar en nyckelroll för att säkerställa en universell och inkluderande process på både nationell och global nivå, och bidrar till ett gott styre och ansvarstagande. Utvecklingsbistånd och korruption är ömsesidigt oförenliga.

R.  Det är viktigt att främja användandet av banktjänster i utvecklingsländer.

S.  EU och dess medlemsstater måste, i egenskap av de största givarna av utvecklingsbistånd, leda utvecklingsfinansieringen och bidra till att skapa ett trovärdigt svar på de utmaningar som utvecklingsfinansieringen ger, för att på så sätt säkra att utvecklingspolitiken är förenlig med agendan för tiden efter 2015. Andra utvecklade länder och tillväxtländer bör följa EU:s exempel.

Ett globalt partnerskap

1.  Europaparlamentet välkomnar det första förslaget till resultatdokument från den tredje konferensen om utvecklingsfinansiering, och uppmanar EU och dess medlemsstater att stödja det.

2.  Europaparlamentet välkomnar FN:s generalssekreterares sammanfattningsrapport och dess omdanande, heltäckande och integrerade synsätt på ett ambitiöst globalt partnerskap för utvecklingsmålen och den tillhörande ekonomiska ramen, där fokus ligger på utrotande av fattigdom, de mänskliga rättigheternas universalitet samt jämställdhet. Parlamentet är övertygat om att det krävs heltäckande och betydande genomförandemedel för att ett sådant ambitiöst partnerskap ska lyckas.

3.  Europaparlamentet uppmanar EU att visa sitt politiska ledarskap genom alla förberedelser för att nå en definition av ramen för hållbar utveckling, för ett förnyat avtal för finansiering av utveckling samt för andra genomförandesätt, i enlighet med de åtaganden och värderingar som finns i unionens grundfördrag. Parlamentet anser att tillhandahållandet av utvecklingsstöd från EU inte får användas som villkor av andra partnergivare.

4.  Europaparlamentet kräver att EU och dess medlemsstater upprätthåller sina positioner som ledande biståndsgivare, och att samtidigt verka för ett delat ansvar. Parlamentet uppmanar höginkomstländer, medelinkomstländer och tillväxtekonomier att göra betydande åtaganden.

5.  Europaparlamentet lovordar kommissionens meddelande Ett globalt partnerskap för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling efter 2015, eftersom det är heltäckande, fokuserar på en konsekvent politik och bekräftar att EU åtar sig att spela sin fulla roll i detta globala partnerskap. Parlamentet beklagar dock att det inte finns några åtaganden rörande tidpunkten för framtida ekonomiska mål.

Internationell offentlig finansiering

6.  Europaparlamentet betonar att offentligt utvecklingsbistånd fortsatt är ett nyckelinstrument för att finansiera utveckling. EU och dess medlemsstater uppmanas att genast återigen åta sig att följa målet om 0,7 % av BNI för offentligt utvecklingsbistånd, varav minst 50 % av utvecklingsbiståndet och 0,2 % av BNI ska reserveras för de minst utvecklade länderna, samt att lägga fram fleråriga budgettidtabeller för att öka dessa nivåer till 2020. Parlamentet välkomnar EU:s fasta linje för att insatserna ska koncentreras på utvecklingsbiståndets kvantitet och kvalitet. Parlamentet uppmanar de utvecklade parterna och tillväxtländerna att öka sitt bistånd samt kommissionen och medlemsstaterna att övertyga offentliga och privata givare runt om i världen om att infria sina finansiella löften och göra nya åttaganden. Parlamentet understryker att alla givare måste se till att offentligt utvecklingsbistånd utgör en verklig överföring till utvecklingsländer.

7.  Europaparlamentet understryker att EU och andra utvecklade länder måste följa sitt åtagande om att tillhandahålla utökad, ny och ytterligare finansiering för klimatåtgärder för att nå målet om att till 2020 uppbringa 100 miljarder dollar per år från olika källor, både offentliga och privata, bilaterala och multilaterala, och alternativa källor. Parlamentet beklagar djupt att det inte har gjorts några framsteg när det gäller att ge klimatfinansiering utöver det offentliga utvecklingsbiståndet (additionalitet). Parlamentet begär en gemensam internationell insats från utvecklings- och tillväxtländerna för att finna ny och ytterligare klimatfinansiering för utvecklingsländer – dock inte på bekostnad av utvecklingsbudgeten – i den överenskommelse om globala klimatåtgärder som ska ingås vid Pariskonferensen, som kommer att äga rum i december 2015. Parlamentet anser att EU bör föreslå mellanliggande steg på vägen mot fullständig additionalitet. Medlemsstaterna uppmanas att använda de inkomster som genereras genom koldioxidhandeln till klimatåtgärder i utvecklingsländer. Dessutom uppmanas tillväxtekonomierna att uppbringa klimatfinansiering för utvecklingsländer.

8.  Europaparlamentet stöder innovativa källor för ytterligare finansiering av utvecklings- och klimatåtgärder, såsom skatter på finansiella transaktioner eller koldioxidskatter på internationella flyg- och sjötransporter, samt automatisk avsättning av inkomsterna från koldioxidmarknaden. Parlamentet välkomnar fler europeiska och internationella försök att identifiera ytterligare källor.

9.  Europaparlamentet betonar att officiellt utvecklingsbistånd bör fortsätta att vara grundåtgärden för de finansiella insatserna och stöder införandet av en kompletterande indikator för totalt officiellt stöd för hållbar utveckling, förutsatt att det klargörs helt att denna inte på något sätt ska ersätta eller minska betydelsen av det officiella utvecklingsbiståndet.

10.  Europaparlamentet konstaterar att även om större delen av det officiella utvecklingsbiståndet ges i form av bidrag så är subventionerade lån också viktiga. Dessa bidrar dock till att bygga upp skuldbördan och riskerar att leda till en skuldbubbla, i synnerhet i länder i Afrika söder om Sahara och i Västindien, vilka har begränsat med inkomster för att betala sina skulder. Givarna uppmanas således att ge stöd till de minst utvecklade länderna i form av bidrag. Parlamentet anser att subventionerade lån eventuellt inte är lämpliga för investeringar i sociala sektorer där målet inte är att göra vinst. Parlamentet välkomnar överenskommelsen i OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd om att modernisera rapporteringen av subventionerade lån genom att införa ett bidragsekvivalent system i syfte att beräkna det officiella utvecklingsbiståndet.

11.  Europaparlamentet påpekar att EU är världens ledande givare av utvecklingsbistånd och står för nästan 60 % av världens officiella utvecklingsbistånd. Parlamentet begär ändå att kommissionen ska tillhandahålla tydliga och transparenta uppgifter om hur stor andel av den totala budgeten som avsätts för EU:s utvecklingsbistånd, för att kunna bedöma alla europeiska givares uppföljning av Monterreyöverenskommelsen. Parlamentet uttrycker också sin besvikelse över att nivån på EU:s finansiella bidrag till utvecklingsländer inte är synlig, och uppmanar kommissionen att utveckla lämpliga och riktade kommunikations- och informationsverktyg för att öka synligheten i EU:s utvecklingsbistånd.

12.  Europaparlamentet uppmanar EU att beakta långfristiga ekonomiska krav genom att främja och visa vägen för ett mer strategiskt, ambitiöst och universellt tillvägagångssätt, i linje med målen för hållbar utveckling.

13.  Europaparlamentet påminner om EU-budgetens bidrag till utvecklingsfinansiering med 19,7 miljarder EUR för utvecklingssamarbete och 6,8 miljarder EUR för humanitärt stöd mellan 2014 och 2020, utöver reserven för katastrofbistånd, som motsvarar 2,2 miljarder EUR. Parlamentet fäster även uppmärksamheten vid Europeiska utvecklingsfonden, som innehåller 30,5 miljarder EUR. Parlamentet förespråkar att fonden ska budgeteras, vilket skulle innebära fördelar såsom ökad transparens, synlighet, effektivitet och ändamålsenlighet. Parlamentet välkomnar det faktum att översynen och revisionen av den fleråriga budgetramen efter valet gör det möjligt att beakta de ökande strukturella behoven i samband med humanitärt bistånd och utvecklingsbehoven i de svagaste och fattigaste länderna.

14.  Europaparlamentet noterar att man i budgeten för 2015 anslår 2,4 miljarder EUR i åtaganden (2,1 miljarder EUR i betalningar) till utvecklingssamarbete och 928,8 miljoner EUR i åtaganden (918,8 miljoner EUR i betalningar) till humanitärt bistånd. Parlamentet stöder de åtgärder som vidtagits för att minska eftersläpningen av obetalda räkningar, särskilt för att upprätthålla de svagaste partnernas ekonomiska livskraft, och betonar vikten av principen om jämlikhet mellan åtaganden och betalningar när det gäller humanitärt bistånd, eftersom det allt oftare förekommer kriser då medel snabbt måste betalas ut.

15.  Europaparlamentet uppmanar EU att säkerställa att förhandlingarna om den globala utvecklingsagendan för tiden efter 2015, finansiering för utveckling och klimatförändringarna är kopplade på ett trovärdigt sätt till det nya ramverket för katastrofriskreducering 2015–2030 från konferensen i Sendai, så att man kan bygga upp återhämtningsförmågan och beredskapen samtidigt som man uppnår det övergripande målet att inte lämna någon på efterkälken.

16.  Europaparlamentet påminner om att utvecklingssamarbete är ett delat ansvar mellan EU och medlemsstaterna och att det behöver respektera begreppen komplementaritet och samordning. Parlamentet betonar behovet av att involvera civilsamhället och lokala myndigheter i samordningsprocessen.

17.  Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att främja biståndseffektiviteten genom att bygga vidare på åtagandena inom Busanpartnerskapet för ett effektivt utvecklingssamarbete, minska fragmenteringen genom samlade finansieringsmekanismer samt öka samordningen mellan de olika biståndsmekanismerna och biståndsgivarna. Parlamentet betonar att all utvecklingsfinansiering måste gynna de fattiga, ta hänsyn till kön och vara bra ur miljö- och klimatsynpunkt.

18.  Europaparlamentet påminner om att EUF-fördraget fastslår att minskning och slutligen utrotning av fattigdomen är EU:s främsta mål på utvecklingsområdet, medan försvaret av mänskliga rättigheter, jämlikhet, social sammanhållning och bekämpning av ojämlikhet bör finnas kvar i kärnan av utvecklingsverksamheten.

19.  Europaparlamentet betonar vikten av att fastställa tydliga prioriteringar för utgifter med ett särskilt fokus på åtgärder avseende hälsa, utbildning, energi, vattenförsörjning och infrastruktur. Parlamentet betonar behovet av att göra ytterligare insatser och förbättringar när det gäller biståndets effektivitet genom ökad samordning mellan olika mekanismer och givare.

20.  Europaparlamentet understryker att det offentliga utvecklingsbiståndet bör användas för att prioritera grundläggande sociala tjänster åt alla samt för kollektiva nyttigheter som utförs mindre effektivt inom den privata sektorn, såsom grundläggande utbildning, sociala skyddsnät och hälsovård samt infrastruktur för sanitet, vattenförsörjning och energi, så att utvecklingsländerna kan uppfylla sin fulla potential. Parlamentet understryker att tillgänglighet bör vara ett nyckelkriterium vid den internationella offentliga finansieringen för att främja universella och inkluderande tjänster och infrastrukturer.

21.  Europaparlamentet betonar behovet av att säkerställa att de mest sårbara befolkningsgrupperna får tillgång till utvecklingsmöjligheter. Parlamentet påminner i detta sammanhang om att kanalisering av bistånd enbart genom stater riskerar att leda till att marginaliserade eller utsatta gemenskaper inte får tillräcklig finansiering.

22.  Europaparlamentet betonar vikten av utvecklingsbanker som mobiliserar ytterligare medel för att minska gapet i infrastrukturfinansiering och tillgång till krediter i utvecklingsländer med hjälp av övervaknings- och konsekvensutvärderingsmekanismer.

23.  Europaparlamentet understryker att det är absolut nödvändigt att EU strävar efter största möjliga samordning för att uppnå överensstämmelse med övrig gemenskapspolitik (miljö, migration, internationell handel, mänskliga rättigheter, jordbruk etc.) och för att undvika dubbelarbete och inkonsekventa verksamheter. Parlamentet påminner om att en konsekvent politik för utveckling blev en skyldighet i och med Lissabonfördraget (artikel 208 i EUF-fördraget).

Inhemsk mobilisering av resurser och internationellt skattesamarbete

24.  Europaparlamentet betonar att inhemsk mobilisering av resurser är mer förutsägbart och hållbart än utländskt bistånd och måste utgöra en grundläggande finansieringskälla. Parlamentet uppmanar utvecklingsländerna att öka denna mobilisering och betonar betydelsen av att förbättra insamlandet av inhemska skatter i utvecklingsländer och av robusta, välbalanserade, rättvisa och effektiva skattesystem som gynnar de fattiga, tar hänsyn till de mest utsatta grupperna och respekterar internationella åtaganden om hållbar utveckling. Skadligt stöd bör avskaffas inom energi (i synnerhet för fossila bränslen), fiske och jordbruk.

25.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att öka sitt kapacitetsbyggande stöd inom skatteförvaltning, ekonomiskt styre, offentlig ekonomisk förvaltning, korruptionsbekämpning, återvinning av stulna tillgångar och bekämpande av skatteundandragande och felaktig transferprissättning. Parlamentet anser att unionen här har en central roll att spela och påminner om betydelsen av fördelningen av skatteinkomster från naturtillgångar, i synnerhet genom skapandet av statsägda förmögenhetsfonder. Parlamentet understryker att man måste påskynda och öka ansträngningarna för att förbättra budgetrapporteringen, samt efterlyser en ökad harmonisering av rutinerna för budgetrapportering mellan länderna.

26.  EU och dess medlemsstater uppmanas att aktivt slå ner på skatteparadis, skatteundandragande och olagliga pengaflöden eftersom dessa motverkar utvecklingsbiståndet och bidrar till utvecklingsländernas skulder, att samarbeta med utvecklingsländerna för att motarbeta det aggressiva skatteunderdragande som vissa transnationella företag ägnar sig åt, samt att söka vägar att hjälpa utvecklingsländerna att motstå påtryckningarna om att konkurrera med skatter, eftersom detta underminerar mobiliseringen av inhemska resurser för utveckling.

27.  Europaparlamentet stöder upprättandet av ett mellanstatligt organ för skattesamarbete under FN:s översinseende och uppmuntrar ett automatiskt informationsutbyte. Parlamentet vill se offentliga register för verkligt ägande samt landsspecifik redovisning för transnationella företag inom alla branscher, för att kunna säkerställa en rättvis fördelning av skatterättigheterna vid förhandling om skatte- och investeringsavtal med utvecklingsländer.

28.  Europaparlamentet anser att internationella regler om företagsskatt bör inkludera principen att skatt ska betalas där värdet utvinns eller skapas.

29.  Europaparlamentet understryker den avgörande betydelsen av gott styre, skydd för mänskliga rättigheter, rättsstatlighet, institutionella ramar och regleringsinstrument. Parlamentet stöder i synnerhet investeringar i kapacitetsbyggande, grundläggande samhällstjänster som utbildning och hälsovård (för att säkerställa hälsovård åt alla), inklusive sexuell och reproduktiv hälsa och rätt till detta, kosthållning, offentliga tjänster och socialt skydd samt kampen mot fattigdom och orättvisor, inklusive bland barn och med avseende på kön. Parlamentet erkänner behovet av tillgänglig infrastruktur och selektiva offentliga investeringar, samt av hållbar användning av naturresurser, även från utvinningsindustriernas sida.

30.  Europaparlamentet understryker att utvecklingsfinansieringen måste användas för att förstärka de tillgängliga resurserna och främja jämställdhet mellan kvinnor och män, kvinnors rättigheter och kvinnors egenmakt. Parlamentet betonar kvinnornas specifika roll i samhället, och understryker att detta bör inkludera jämställdhetsintegrering i budgetarbetet, riktade investeringar inom nyckelsektorer som hälsa och utbildning samt steg för att säkerställa att man fullt ut tar hänsyn till kvinnors och flickors situation vid all utvecklingsfinansiering.

31.  Europaparlamentet vill se mer finansiering av forskning och utveckling inom vetenskap, teknik och innovation i utvecklingsländer, och anser att denna finansiering bör vara både inhemsk och internationell. Parlamentet uppmanar till främjande av forskning och utveckling som kan driva utvecklingen framåt när det gäller att möta komplexa utmaningar, och leda till en god förvaltning av kollektiva nyttigheter, såsom teknik och innovation på hälsoområdet. Parlamentet påpekar att mikroföretag och små och medelstora företag spelar en mycket viktig roll i detta sammanhang. Parlamentet vill se en översyn av de intellektuella äganderättigheter som har införts i utvecklingsländer genom frihandelsavtal, så att man kan identifiera eventuella negativa effekter på allmänhälsan, miljön och tekniköverföringen.

Den privata sektorn och civilsamhället

32.  Europaparlamentet understryker den stora betydelsen av att upprätta gynnsamma villkor för privata företag och företagande i utvecklingsländer, i synnerhet för mikroföretag och små och medelstora företag, eftersom de spelar en grundläggande roll som motor för sysselsättning och inkluderande tillväxt. Parlamentet efterlyser framför allt ytterligare förstärkningar av mikrofinansieringslån och garantisystem. Parlamentet insisterar på behovet av att vidareutveckla lokala och regionala banker och kreditunioner för att i betydande grad minska de överdrivet höga räntorna för marknadslån, så att samhällsutvecklingen kan stödjas bättre på lokal nivå(17). Den privata sektorn bör anpassa sig till målen för en hållbar utveckling genom lämpliga partnerskap, ekonomiska instrument, incitament, en ansvarsram och ett effektivt system för företagens sociala ansvar. Parlamentet påminner om behoven av att uppfylla internationella standarder såsom internationella arbetsorganisationens standarder och FN:s vägledande principer om företag och mänskliga rättigheter.

33.  Europaparlamentet understryker att man måste göra det lättare för företag att få tillgång till de informations-, utbildnings- och rådgivningsplattformar som krävs för deras utveckling.

34.  Europaparlamentet understryker att för att skapa en långsiktig stimulering av ekonomin måste ungdomar och kvinnor ges tillgång till krediter för att starta företag.

35.  Europaparlamentet understryker den roll för den sociala sammanhållningen som spelas av producentorganisationernas kollektiva företagande för att förebygga etniska och religiösa konflikter.

36.  Europaparlamentet kräver att EU:s stöd och samarbete med den privata sektorn kan, och måste, bidra till att minska fattigidomen och ojämlikheterna samt främja mänskliga rättigheter, miljönormer, klimatåtaganden och social dialog. Parlamentet efterlyser en juridiskt bindande ram för företag, inklusive transnationella företag, med ett varningsförfarande.

37.  Europaparlamentet uppmanar EU att, tillsammans med utvecklingsländerna, införa en regleringsram i enlighet med Unctads heltäckande investeringspolitiska ram för hållbar utveckling, som stimulerar ansvarstagande, transparenta och kontrollerbara investeringar och bidrar till utvecklingen av en socialt medveten privat sektor i utvecklingsländer.

38.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja en ökad tillgång till finansiering för mikroföretag, små och medelstora företag och kooperativ i utvecklingsländer. Parlamentet understryker behovet av system för mikrolån, i synnerhet för kvinnor. Parlamentet vill se en fortsatt utveckling av lokala och regionala banker och kreditunioner. Kommissionen uppmanas att uppmuntra utvecklingsländer att bedriva en politik och en rättslig ram som främjar utvecklingen av banktjänster. Det finns ett behov av information och utbildning inom ekonomi, banktjänster, försäkring och relevant ny teknik på olika nivåer – bland annat för fattiga, kvinnor och andra utsatta grupper.

39.  Europaparlamentet påminner om att offentligt bistånd är långt ifrån tillräckligt för att täcka alla investeringsbehov i utvecklingsländerna. Parlamentet insisterar därför på de hävstångseffekter som kombinationer och offentlig-privata partnerskap kan få för att förbättra utvecklingsbiståndets effekter, attrahera privat finansiering och stödja lokala företag. Parlamentet betonar dock att kombinationsfinansiering inte får ersätta staternas ansvar för att tillgodose sociala behov och att den bör anpassas till nationella utvecklingsmål och principerna om utvecklingseffektivitet. Parlamentet uppmuntrar offentlig–privata partnerskap, särskilt inom forskningen i samband med initiativet för innovativa läkemedel, såsom programmet Ebola+.

40.  Europaparlamentet vill se internationella standarder och kriterier samt en skuldriskanalys för kombinerade projekt och offentlig-privata-partnerskap som drar till sig finansiering och stödjer lokala företag, samtidigt som man respekterar Internationella arbetsorganisationens och Världshälsoorganisationens normer och internationella standarder för mänskliga rättigheter. Parlamentet uppmanar kommissionen med kraft, mot bakgrund av dess önskan att kraftigt utöka användningen av kombinerad finansiering i framtiden, att genomföra rekommendationerna i Europeiska revisionsrättens särskilda rapport om att kombinera bidrag och att utvärdera mekanismen för att kombinera lån och bidrag, särskilt när det gäller utvecklingsmässig och finansiell additionalitet, transparens och ansvarighet. Europeiska investeringsbanken och andra institut som finansierar utveckling uppmanas att prioritera investeringar i företag och fonder som offentliggör verkligt ägande och tillämpar en landsspecifik redovisning.

41.  Europaparlamentet ger sitt stöd till en ökad marknadstillgång för utvecklingsländer, och då i synnerhet de minst utvecklade länderna, eftersom detta kan bidra till att stärka den privata sektorn och skapa incitament för reformer. Parlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa att handels- och investeringsavtal, i synnerhet med utvecklingsländer, de minst utvecklade länderna och instabila stater, anpassas till målen om hållbar utveckling och främjar mänskliga rättigheter och regional integration. Sådana avtal bör vara föremål för konsekvensbedömningar rörande målen. Parlamentet stöder kommissionens förslag om att uppdatera sin strategi för handelsrelaterat bistånd i ljuset av resultaten av förhandlingarna om målen efter 2015, samt att ge en särskild och differentierad behandling till utvecklingsländer, de minst utvecklade länderna och instabila stater i handelsavtalen – samtidigt som man respekterar deras politiska utrymme att fatta självständiga beslut utifrån sitt nationella sammanhang och den egna befolkningens behov.

42.  Europaparlamentet efterlyser åtgärder för att främja användande av och insyn i nationella offentliga upphandlingssystem för verksamhet inom den offentliga sektorn samt för att stärka konkurrensmyndigheterna i utvecklingsländer.

43.  Europaparlamentet understryker det positiva bidrag som migranter ger till utvecklingen i sina ursprungsländer och efterlyser ett effektivare och mer innovativt samarbete mellan ursprungs- och målländer rörande migrationspolitiken. Parlamentet påpekar att de pengar som diasporan skickar hem utgör betydande och ökande ekonomiska flöden och stöder därför skapandet av diasporafonder, samt efterlyser ytterligare åtgärder för att minska kostnaderna för betalningsöverföringar så att effekterna av dessa överföringar på den lokala utvecklingen i ursprungsländerna ökar.

44.  Europaparlamentet vill se ett ökat deltagande från lokala myndigheter och civilsamhället, däribland gemenskapsbaserade icke-statliga organisationer, i diskussioner om utvecklingsprioritering, i synnerhet vid Addis Abeba-konferensen, samt ett mer inkluderande och ansvarstagande genomförande av agendan för tiden efter 2015. Parlamentet understryker de icke-statliga organisationernas roll i genomförandet av verksamhet på marken och utvecklingen av ansvars-, övervaknings- och översynsmekanismer. Parlamentet är medvetet om att nödvändiga medel måste avsättas om de lokala myndigheterna ska kunna bidra till att uppnå målen om hållbar utveckling. Unga människor måste i större utsträckning inkluderas i diskussionerna om utvecklingsagendan efter 2015, i synnerhet genom användande av innovativ kommunikationsteknik. Parlamentet understryker den roll som EU:s delegationer spelar för att underlätta sådana dialoger.

Global styrning

45.  Europaparlamentet påminner om FN:s centrala roll, tillsammans med andra befintliga institutioner och forum som till exempel OECD, i den globala ekonomiska styrningen och utvecklingen. Parlamentet efterlyser en jämställd och könsbalanserad representation från alla länder i multilaterala institutioner och andra normerande organ, däribland internationella finansiella institutioner. Parlamentet påminner om att alla internationella finansiella institutioner måste följa grundläggande transparensnormer – i enlighet med stadgan om transparens i internationella ekonomiska institutioner – och bedriva en politik som ger öppenhet för allmänheten.

46.  Europaparlamentet kräver att man måste göra det lättare att hitta lösningar för att nå en hållbar skuldsättning, däribland standarder för ansvarsfullt lånande, genom en multilateral rättslig ram för omstrukturering av statsskulder i syfte att lätta på skuldbördan och undvika en ohållbar skuldsättning. Parlamentet uppmanar EU att aktivt engagera sig i FN-förhandlingarna om denna ram. Parlamentet uppmanar EU att arbeta för ett införande av principerna från FN:s konferens för handel och utveckling om ansvarsfulla transaktioner vid statsskulder, för såväl utlånare som låntagare.

47.  Europaparlamentet välkomnar de internationella försöken att lätta de internationella skuldåtagandena för de eboladrabbade länderna, för att hjälpa dem att möta den ekonomiska kris som epidemin har orsakat.

48.  Europaparlamentet efterlyser en översyn av de internationella organisationernas program och instrument för ekonomiskt utvecklingsstöd för att kunna anpassa dem till de nya målen om hållbar utveckling. Parlamentet uppmanar i synnerhet Europeiska investeringsbanken, Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, Internationella valutafonden och Världsbanken att upprätta högsta möjliga standard för ansvarstagande finansiering samt att i högre grad rikta sina resurser mot utvecklingsländernas behov, inklusive genom ömsesidigt effektiva lånearrangemang för fattiga länder. Parlamentet begär en ökning av beloppen till lån med särskilt förmånliga villkor genom Europeiska investeringsbanken, utöver dess nuvarande mandat, så att dess finansiering till låginkomstländer kan öka ytterligare.

Övervakning, kontrollerbarhet och översyn

49.  Europaparlamentet vill vid Addis Abeba-konferensen se en överenskommelse om en gedigen, öppen och tillgänglig övervaknings- och ansvarsram för effektiv spårning och uppföljning av investeringar och framsteg rörande specifika åtaganden och mål. Parlamentet vill se ett internationellt initiativ för att förbättra kvaliteten på statistik, data och information, inklusive data uppdelad efter inkomst, kön, ålder, ras, etnicitet, migrationsstatus, funktionshinder, geografisk plats samt andra egenskaper som är relevanta i det nationella sammanhanget. Parlamentet uppmanar alla parter att säkerställa ett öppet och effektivt genomförande av bistånd och finansiering, i synnerhet genom undertecknande och effektivt genomförande av bestämmelserna i FN:s konvention mot korruption och genom att åta sig att systematiskt offentliggöra precisa, och jämförbara inkomst- och utgiftsuppgifter samt budgetdokument i rätt tid. Parlamentet uppmanar specifikt kommissionen att fortsätta att övervaka och kontrollera finansieringen av biståndsprogram och biståndsprojekt samt att vidta de åtgärder som krävs när det finns bevis för korruption och vanskötsel. Parlamentet uppmanar dessutom bestämt kommissionen att öka stödet till stärkandet av rättsliga och korruptionsbekämpande organ i utvecklingsländerna.

50.  Europaparlamentet efterlyser ett internationellt initiativ för att förbättra kvaliteten på statistik, uppgifter och information för att spåra utgifter, investeringar och framsteg för specifika åtaganden och mål. Parlamentet välkomnar att man i de globala insatserna för att säkerställa genomförandet av målen för hållbar utveckling använder sig av uppgifter som är tillräckligt uppdelade på inkomst, kön, ålder och andra indikatorer, så att effekterna av politiken kan övervakas effektivt.

51.  Europaparlamentet upprepar att utöver BNP så behövs det nya indikatorer för att ta hänsyn till de sociala och miljömässiga utmaningarna, och påpekar att detta i synnerhet bör inkludera FN:s index för mänsklig utveckling, ginikoefficienten, ett mått på jämställdheten, koldioxidutsläppen och det ekologiska fotavtrycket.

o
o   o

52.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Förenta nationernas generalsekreterare och mötesledarna för förberedelsen av den tredje internationella konferensen om utvecklingsfinansiering.

(1) http://unctad.org/en/publicationslibrary/wir2014_en.pdf
(2) http://eur-lex.europa.eu/resource.html?uri=cellar:afc5ef38-ad24-11e4-b5b2-01aa75ed71a1.0003.03/DOC_1&format=PDF
(3) http://eur-lex.europa.eu/resource.html?uri=cellar:441ba0c0-eb02-11e3-8cd4-01aa75ed71a1.0011.02/DOC_1&format=PDF
(4) http://ec.europa.eu/transparency/regdoc/rep/1/2013/SV/1-2013-531-SV-F1-1.Pdf
(5) http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52013DC0092&qid=1430912136809&from=SV
(6) http://eu-un.europa.eu/articles/en/article_15873_en.htm
(7) http://eu-un.europa.eu/articles/en/article_14363_en.htm
(8) http://eu-un.europa.eu/articles/en/article_13692_en.htm
(9) Antagna texter, P8_TA(2014)0059.
(10) EUT C 8 E, 14.1.2010, s. 1.
(11) Antagna texter, P8_TA(2014)0063.
(12) Antagna texter, P7_TA(2014)0163.
(13) Antagna texter, P7_TA(2013)0394.
(14) Antagna texter, P7_TA(2013)0205.
(15) Antagna texter, P7_TA(2013)0119.
(16) EUT L 136, 9.5.2014, s. 1
(17) Report on Support for SMEs in Developing Countries Through Financial Intermediaries, Dalberg, november 2011, www.eib.org.


Säkrare hälso- och sjukvård i Europa
PDF 420kWORD 127k
Europaparlamentets resolution av den 19 maj 2015 om säkrare hälso- och sjukvård i Europa: förbättrad patientsäkerhet och bekämpning av antimikrobiell resistens (2014/2207(INI))
P8_TA(2015)0197A8-0142/2015

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sin ståndpunkt av den 23 april 2009 om förslaget till rådets rekommendation om patientsäkerhet och förebyggande och kontroll av vårdrelaterade infektioner(1),

–  med beaktande av rådets rekommendation av den 9 juni 2009 om patientsäkerhet och förebyggande och kontroll av vårdrelaterade infektioner(2),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård,

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 15 november 2011 Handlingsplan mot antimikrobiell resistens (COM(2011)0748),

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 22 juni 2012 Antimikrobiell resistens och dess inverkan på hälsovårdssektorn och veterinärsektorn – ett samlat hälsoperspektiv,

–  med beaktande av sin resolution av den 11 december 2012 om den mikrobiella utmaningen – allt större hot från antimikrobiell resistens(3),

–  med beaktande av rapporterna av den 13 november 2012 och den 19 juni 2014 från kommissionen till rådet på grundval av medlemsstaternas rapporter om genomförandet av rådets rekommendation (2009/C 151/01) om patientsäkerhet och förebyggande och kontroll av vårdrelaterade infektioner (COM(2012)0658 and COM(2014)0371),

–  med beaktande av sin resolution av den 22 oktober 2013 om rapporten från kommissionen till rådet på grundval av medlemsstaternas rapporter om genomförandet av rådets rekommendation 2009/C 151/01 om patientsäkerhet och förebyggande och kontroll av vårdrelaterade infektioner(4),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1082/2013/EU av den 22 oktober 2013 om allvarliga gränsöverskridande hot mot människors hälsa,

–  med beaktande av den särskilda Eurobarometerundersökningen 411 om patientsäkerhet och vårdkvalitet,

–  med beaktande av lägesrapporten om handlingsplanen mot antimikrobiell resistens (SANTE/10251/2015),

–  med beaktande av förslaget av den 10 september 2014 till Europaparlamentets och rådets förordning om veterinärmedicinska läkemedel (2014/0257(COD)),

–  med beaktande av Världshälsoorganisationens (WHO) rapport Conceptual framework for the international classification for patient safety,

–  med beaktande av det lettiska ordförandeskapets insatser för att ta upp frågan om antimikrobiell resistens, särskilt med avseende på tuberkulos och multiresistent tuberkulos,

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 1 december 2014 om patientsäkerhet och vårdkvalitet, däribland förebyggande och kontroll av vårdrelaterade infektioner och mikrobiell resistens,

–  med beaktande av den första gemensamma rapporten från ECDC/Efsa/EMA om en integrerad analys av användningen av antimikrobiella medel och förekomsten av antimikrobiell resistens hos bakterier från människor och livsmedelsproducerande djurJoint Interagency Antimicrobial Consumption and Resistance Analysis (JIACRA),

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A8-0142/2015), och av följande skäl:

A.  Nyckeln till kvalitet inom hälso- och sjukvården heter patientsäkerhet, vars huvudkomponenter är en hälso- och sjukvårdskultur samt hantering av negativa händelser.

B.  Mängden tillgängliga uppgifter om prevalens och incidens av negativa händelser i EU-medlemsstaternas hälso- och sjukvårdssystem är för närvarande begränsad, men den växer stadigt. De senaste tillgängliga uppgifterna är från 2008.

C.  Man beräknar att mellan 8 procent och 12 procent av alla patienter som tas in på sjukhus i EU drabbas av negativa händelser under den tid de vårdas. Nästan hälften av dessa händelser skulle kunna undvikas.

D.  De vanligaste negativa händelserna inom vården är vårdrelaterade infektioner, läkemedelsrelaterade problem och komplikationer som uppstår under eller efter operationer.

E.  Patientsäkerhet och en kvalitativ hälso- och sjukvård kräver att vårdpersonalen arbetar under anständiga förhållanden och i en säker miljö. I överbelagda och underbemannade vårdmiljöer är det mycket svårt att garantera patientsäkerhet, förebyggande och kontroll av vårdrelaterade infektioner samt förebyggande av spridning av multiresistenta bakterier.

F.  Den nuvarande ekonomiska krisen har ökat trycket på medlemsstaternas hälso- och sjukvårdsbudgetar, vilket således inverkar på patientsäkerheten eftersom många av medlemsstaterna ganska drastiskt har minskat budgeten och bemanningsnivåerna inom sina hälso- och sjukvårdssystem i stället för att på ett lämpligt sätt ta tag i frågan om effektivitet.

G.  Den ekonomiska krisen har ytterligare förvärrat rådande ojämlikheter när det gäller tillgång till vårdtjänster.

H.  Fortbildning av läkare och annan vårdpersonal är avgörande för att undvika negativa händelser, bl.a. läkemedelsbiverkningar, vilka beräknas kosta EU:s hälso- och sjukvårdssystem cirka 2,7 miljarder euro per år i vårdkostnader och stå för 1,1 procent av alla sjukhusvistelser i EU.

I.  Patientfokuserad elektronisk hälsovård (e-hälsa) och medicinska behandlingar i hemmet har en hög potential att förbättra kvaliteten och effektiviteten i de medicinska behandlingarna, och bidrar samtidigt till att förbättra hälsovården.

J.  Ett tvärvetenskapligt synsätt ökar chanserna att medicinska behandlingar ger ett positivt resultat.

K.  Patienter, familjer och patientorganisationer spelar en central roll för att förespråka säkrare vård, och deras roll bör därför främjas genom ökat inflytande och deltagande för patienter i hälsovårdsprocessen och hälsovårdspolitiken på alla nivåer.

L.  Medicinsk behandling i hemmet kan hjälpa patienterna psykologiskt och leda till en bättre fungerande hälsovård.

M.  Antibiotika används i högre grad av personer med bristfällig information. Ökade kunskaper om antibiotika skulle kunna få människor att använda dem på ett mer ansvarsfullt sätt.

N.  30–50 procent av patienterna tar inte de läkemedel som läkaren skrivit ut eller tar dem på ett annat sätt än vad läkaren föreskrivit.

O.  Intressekonflikter med anknytning till läkemedelsindustrin förekommer på sjukhus och bland allmänpraktiserande läkare liksom bland veterinärer.

P.  Vårdrelaterade infektioner är ett stort folkhälsoproblem i medlemsstaterna (enligt uppgifter från Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) drabbas i genomsnitt 1 av 20 inlagda patienter i EU, det vill säga 4,1 miljoner patienter, varje år av en vårdrelaterad infektion, och av dessa dör 37 000, trots att 20–30 procent av dessa infektioner anses kunna förebyggas genom omfattande hygien- och kontrollprogram). Detta lägger en tung börda på hälso- och sjukvårdsbudgetarna.

Q.  Patienters upplevelser och intryck skiljer sig ofta från vårdpersonalens och kan vara av stort värde för att hitta nya sätt att minska och förebygga vårdrelaterade infektioner.

R.  Antalet vårdrelaterade infektioner som orsakas av multiresistenta bakterier ökar.

S.  Den antimikrobiella resistensen mot bakteriella patogener har ökat i hela världen, vilket leder till en ökande förekomst av vårdrelaterade infektioner och misslyckade behandlingar av infektionssjukdomar hos människor och djur på nationell, europeisk och internationell nivå.

T.  År 2050 beräknas 10 miljoner människor dö varje år i hela världen på grund av antimikrobiell resistens.

U.  Graden av resistens mot antibiotika som vanligtvis används för att behandla orsakande bakterier är 25 procent eller högre i flera av medlemsstaterna. Klyftan ökar mellan antimikrobiell resistens och utvecklingen av ny antibiotika och införandet av den i det kliniska arbetet, och detta är kopplat till vetenskapliga, lagstiftningsmässiga och ekonomiska utmaningar.

V.  De senaste studier som har gjorts visar att antimikrobiell resistens på sjukhus med mycket få undantag har ökat generellt sett i EU under de senaste åren.

W.  EU beräknar att minst 25 000 personer dör varje år på grund av infektioner som orsakats av resistenta bakterier, vilket kostar de offentliga hälso- och sjukvårdssystemen cirka 1,5 miljarder euro enligt uppgifter från 2011 som samlats in av ECDC.

X.  Kostnaderna för läkemedelsresistenta infektioner uppgår uppskattningsvis till 1,5 miljarder euro per år på grund av ökade kostnader för hälsovårdsutgifter samt produktionsförluster. Patienter som har smittats av resistenta bakterier måste isoleras under behandlingen på sjukhus, och denna extra åtgärd kostar 900 miljoner euro och resulterar i 2,5 miljoner extra vårddygn per år.

Y.  En av de största orsakerna till spridningen av antimikrobiell resistens på sjukhus är bristande efterlevnad av allmänt vedertagna metoder för infektionsförebyggande och kontroll.

Z.  Effekten av första generationens läkemedel på bakteriella patogener blir alltmer begränsad på grund av resistens, och andra eller tredje generationens läkemedel finns inte alltid tillgängliga och är ofta mer toxiska, dyrare och mindre effektiva än första generationens läkemedel.

AA.  En av de främsta orsakerna till antimikrobiell resistens är missbruket av antimikrobiella ämnen, däribland antibiotika, och i synnerhet en systematisk och överdriven användning av dessa.

AB.  Den stora rörligheten inom de europeiska hälso- och sjukvårdsystemen och den europeiska hälso- och sjukvårdens allt mer gränsöverskridande karaktär kan bidra till att resistenta mikroorganismer sprids från en medlemsstat till en annan.

AC.  Vaccinationsprogram är ett effektivt verktyg i arbetet med att bekämpa antibiotikaresistens, eftersom de kan bidra till att begränsa användningen av antibiotika och därmed utvecklingen av antimikrobiell resistens.

AD.  Utmaningarna inom forskning och utveckling avseende antibakteriella medel är unika eftersom det krävs ett långsiktigt perspektiv för att utveckla sakkunskap och tillämpa den vid laboratorierna. Det är därför beklagligt att många forskare med sådan sakkunskap har gått över till andra områden till följd av bristande privat och offentlig finansiering.

AE.  Bristande vidtagande av grundläggande försiktighetsåtgärder för personlig hygien, såväl på som utanför sjukhusen, kan leda till spridning av patogener, framför allt sådana som är resistenta mot antimikrobiella medel.

AF.  Det finns allt fler vetenskapliga belägg för att god handhygien inom vården kräver handtorkningsmetoder som inte främjar mikrobiell korskontaminering via luften och via aerosoler.

AG.  Resistenta bakterier förekommer på medicintekniska produkter även när de har steriliserats enligt tillverkarens instruktioner.

AH.  Användningen av antimikrobiella medel inom human- och veterinärmedicinen bidrar till utvecklingen av resistomer i miljön, som kan utgöra en källa till utveckling av resistens hos både människor och djur. Samma klasser av antibiotika används både inom human- och veterinärmedicinen och liknande resistensmekanismer har utvecklats inom båda sektorerna.

AI.  Intensiv djurhållning kan innebära att boskap, fjäderfän och fisk på ett olämpligt och rutinmässigt sätt ges antibiotika för att de ska växa snabbare. Antibiotika används också i stor utsträckning för profylaktiska ändamål, i syfte att förhindra att sjukdomar sprids till följd av de trånga, avgränsade och stressframkallande förhållanden som djuren hålls i och som hämmar deras immunsystem, och i syfte att kompensera för de ohälsosamma förhållanden som de föds upp under.

AJ.  Enligt konceptet för ett samlat hälsoperspektiv, som stöds av Världshälsoorganisationen (WHO) och Världsorganisationen för djurhälsa (OIE), är människors och djurs hälsa samt ekosystemen sammanlänkade. Inte minst djur och livsmedel av animaliskt ursprung kan utgöra en direkt källa till resistenta zoonotiska patogener. Därför kan användningen av antibiotika hos djur, särskilt djur som ska bli livsmedel och som hålls på anläggningar för intensiv djurhållning, påverka antibiotikaresistensen hos människor.

AK.  Ett systematiskt genomförande av ett samlat hälsoperspektiv, där både läkare och veterinärer tar initiativ för att förebygga resistenta infektioner och minska användningen av antibiotika, kan bidra till att förebygga vårdrelaterade infektioner, både på och utanför sjukhusen.

AL.  Enligt WHO används antimikrobiella medel mycket mer för djurbesättningar än för människor i vissa EU-medlemsstater.(5)

AM.  Enligt europeiska konsumentorganisationer har över 70 procent av de köttbaserade produkter som testats i sex EU-medlemsstater varit smittade med antibiotikaresistenta bakterier. I ytterligare åtta medlemsstater förekom dessa bakterier i 50 procent av de prover som togs.(6)

AN.  Hög resistens mot fluorokinoloner har konstaterats hos Kampylobakter och en stor del av Kampylobaktersmittan hos människor kommer från hantering, beredning och konsumtion av kycklingkött. Dessa höga resistensnivåer minskar de effektiva behandlingsalternativen mot Kampylobaktersmitta hos människor.

AO.  Inom EU är subterapeutisk användning av antibiotika i låga doser för att främja djurbesättningarnas tillväxt förbjuden sedan 2006.

AP.  De allra flesta foder som innehåller läkemedel och är avsedda för produktionsdjur innehåller antimikrobiella medel.

AQ.  Användningen av antimikrobiella medel på sällskapsdjur är en ytterligare riskfaktor när det gäller utveckling och överföring av antimikrobiell resistens hos människor. En liknande ökning av antimikrobiell resistens som den som påträffats hos sällskapsdjur på veterinärmottagningar har även kunnat konstateras på sjukhus.

AR.  Risken för överföring av antimikrobiell resistens från sällskapsdjur till människor kan inte kvantifieras fullt ut och det krävs därför mer forskning på detta område.

AS.  Det är allmänt erkänt att den nuvarande veterinärmedicinska lagstiftningen inte innehåller tillräckliga verktyg för att säkerställa att risker för människors hälsa till följd av användningen av antimikrobiella medel på djur hanteras på lämpligt sätt.

AT.  Icke avsedd användning av antibiotika är ett bekymmer inom både human- och veterinärmedicinen.

AU.  Läkemedelsföretagen har en tendens att lägga till nya antibiotika inom befintliga antibiotikaklasser i stället för att satsa på att upptäcka och utveckla helt nya antibakteriella medel. Till följd av detta utvecklas resistensen mot dessa nya medel snabbare än för läkemedel med helt nya verkningsmekanismer.

AV.  Läkemedelslaboratorier bör uppmuntras att ta fram nya antibiotika genom att man ser över möjligheterna att skapa incitament och alternativa ekonomiska modeller för att belöna innovation.

AW.  Det är ytterst viktigt att uppmuntra läkemedelsföretagen att investera och fortsätta att investera i utvecklingen av nya antimikrobiella medel, särskilt sådana som är aktiva mot sjukdomar där antimikrobiell resistens är ett allvarligt problem, i första hand följande:

   Sjukdomar som orsakas av allmänt förekommande multiresistenta gramnegativa bakterier (såsom K. pneumoniae, Acinetobacter och E. coli) eller av andra multiresistenta bakterier som Staphylococcus aureus och tuberkulos.
   Andra sjukdomar som orsakas av virus (såsom hiv) eller av parasiter (såsom malaria).

Det måste också tas fram andra metoder för att bekämpa vårdrelaterade infektioner utan användning av antibiotika.

AX.  Detta kan uppnås genom att man tar tag i några av viktigaste vetenskapliga, lagstiftningsmässiga och ekonomiska utmaningar som har hämmat utvecklingen av antimikrobiella medel och särskilt genom att man uppmuntrar investeringar i forskning och utveckling som fokuseras på de största folkhälsobehoven, samtidigt som man ser till att de nationella hälso- och sjukvårdssystemen är fortsatt hållbara.

AY.  I artikel 4.2 i direktiv 2001/18/EG anges en tidsfrist för användningen av antibiotikaresistenta gener i transgena växter.

AZ.  Produktspecialister bör aldrig utföra terapeutiska behandlingar, utan bör endast stödja vårdpersonalen när och om vårdpersonalen behöver detta, t.ex. för att sätta ihop eller ta isär ett visst instrument.

BA.  Bestämmelserna om patientrörlighet i direktiv 2011/24/EU genomförs inom hela EU, vilket innebär att det blir allt viktigare att europeiska patienter informeras om patientsäkerheten i de olika medlemsstaterna.

BB.  Det är av yttersta vikt att säkerställa patienternas rättigheter och allmänhetens förtroende för hälso- och sjukvården genom att se till att medlemsstaterna har system för att ge en rättvis ekonomisk ersättning vid försumlighet till följd av felaktig medicinsk behandling.

BC.  Internet är den största oreglerade läkemedelsmarknaden i världen. 62 procent av de läkemedel som köps via nätet är falska eller uppfyller inte gällande normer. En mycket stor andel av de aktörer som bedriver verksamhet via nätet gör det olagligt, och den årliga globala omsättningen från olaglig försäljning av receptbelagda läkemedel över nätet uppskattas till cirka 200 miljarder US-dollar.

BD.  I artikel 168 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt föreskrivs att EU:s insatser ska komplettera den nationella politiken och inriktas på att förbättra folkhälsan, förebygga fysisk och psykisk ohälsa och sjukdomar hos människor och undanröja faror för den fysiska och mentala hälsan.

Genomförande av rådets rekommendationer om patientsäkerhet

Återkoppling på kommissionens andra genomföranderapport

1.  Europaparlamentet erinrar om att EU:s läkemedelslagstiftning infördes för att värna om patienternas säkerhet. Parlamentet påminner om ovannämnda resolution av den 22 oktober 2013 om rapporten från kommissionen till rådet på grundval av medlemsstaternas rapporter om genomförandet av rådets rekommendation (2009/C 151/01) om patientsäkerhet och förebyggande och kontroll av vårdrelaterade infektioner.

2.  Europaparlamentet välkomnar förbättringen av systemet för övervakning av vårdrelaterade infektioner i EU och de andra åtgärder som nyligen införts av vissa medlemsstater för att förbättra den allmänna patientsäkerheten och minska förekomsten av vårdrelaterade infektioner, i synnerhet de framsteg som gjorts av medlemsstaterna när det gäller att utveckla strategier och program för patientsäkerhet, inbegripet patientsäkerhet inom hälsoskyddslagstiftningen, samt system för rapportering och utbildning.

3.  Europaparlamentet konstaterar emellertid att den andra genomföranderapporten visar på fortsatt ojämna framsteg mellan medlemsstaterna när det gäller patientsäkerhet, och beklagar att vissa medlemsstater uppenbarligen har fördröjt genomförandet av rådets rekommendationer, vilket eventuellt beror på finansiella begränsningar till följd av den ekonomiska krisen.

4.  Europaparlamentet beklagar att åtstramningsåtgärderna har lett till nedskärningar av städpersonalen på sjukhus och andra vårdinrättningar i Europa, med tanke på städpersonalens viktiga roll för att garantera en god hygien.

5.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i dessa ekonomiska kristider se till att patientsäkerheten inte påverkas av åtstramningsåtgärder och att vårdsystemen beviljas tillräcklig finansiering och, i synnerhet, att undvika de mest skadliga åtgärderna, såsom kortsiktiga besparingar som kommer att leda till höga kostnader på medellång till lång sikt, och i stället koncentrera sig på att vidareutveckla högkvalitativa och högeffektiva vårdsystem. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att det finns tillräckligt med vårdpersonal som är utbildad i eller specialiserad på förebyggande och kontroll av infektioner samt på sjukhushygien, i syfte att få till stånd ett mer patientinriktat förhållningssätt.

6.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ange konkreta och ambitiösa kvantitativa mål för att minska antibiotikaanvändningen.

7.  Europaparlamentet välkomnar det arbete som utförs av EU:s arbetsgrupp för patientsäkerhet och vårdkvalitet, som består av företrädare för samtliga 28 EU-medlemsstater, Eftaländer, internationella organisationer och EU-organ, och som bidrar till att utforma EU:s agenda för patientsäkerhet och vårdkvalitet.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att övervaka genomförandet av bestämmelserna om patientsäkerhet i medlemsstaterna och att vid behov ta fram nya riktlinjer i enlighet med detta.

Möjligheter till förbättringar

9.  Europaparlamentet välkomnar de arbete som har samfinansierats av EU och som utförts av OECD om jämförbara indikatorer för att bedöma patientsäkerheten. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa sådana indikatorer för att utvärdera patientsäkerheten.

10.  Europaparlamentet konstaterar att det är viktigt att patientsäkerhet ingår i vårdpersonalens allmänna utbildning, utbildning på arbetsplatsen och vidareutbildning i alla medlemsstater.

11.  Europaparlamentet understryker de möjliga fördelarna med elektronisk hälsovård, som kan minska de negativa händelserna genom att spåra informationsflöden och öka kunskapen om medicinska processer samt genom att tillhandahålla digitala recept och varna för läkemedelsinteraktion. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ytterligare utforska vilka möjligheter elektronisk hälsovård har när det gäller patientsäkerhet, inbegripet införandet av elektroniska patientjournaler, och att öka samarbetet för att utbyta erfarenheter, kunskaper och god praxis inom detta område.

12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att bedöma vilken potential mobil hälsa (m-hälsa) har när det gäller vårdeffektivitet, antal sjukhusvistelser samt en minskning av de årliga vårdkostnaderna per capita.

13.  Europaparlamentet konstaterar att användningen av antibiotika och förekomsten av antimikrobiell resistens varierar stort mellan medlemsstaterna, och uppmanar medlemsstaterna att tillämpa bästa praxis.

14.  Europaparlamentet understryker att det är mycket viktigt att främja forskning och innovation inom veterinärmedicin på EU-nivå och nationell nivå.

15.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att genomföra eller utveckla följande åtgärder:

   a) Att fortsätta sina ansträngningar för att förbättra patientsäkerheten genom att vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra rådets rekommendationer fullt ut.
   b) Att regelbundet samla in uppgifter, enligt standardiserade undersökningar, om prevalens och incidens av negativa händelser inom det egna landets gränser och att förbättra systemen för tidig varning och effektivt samordna utbytet av dessa uppgifter.
   c) Att säkerställa att vårdcheferna ska utses på grundval av meriter och inte utifrån politisk tillhörighet.
   d) Att säkerställa kontinuerliga förbättringar och utvärderingar av vårdpersonalens arbetsförhållanden för att förbättra patientsäkerheten.
   e) Att säkerställa att all vårdpersonal, även personal som inte har direkt kontakt med patienter, får grundläggande utbildning i förebyggande och kontroll av infektioner innan de börjar arbeta på sjukhus eller andra vårdinrättningar, och därefter med regelbundna mellanrum.
   f) Att säkerställa att läkare och annan vårdpersonal har lämplig och aktuell utbildning och utbyter bästa praxis, i syfte att hålla jämna steg med den senaste tekniken och bästa praxis för sjukhushygien, och att inrätta övervakningssystem för att kontrollera att personalen har aktuella kunskaper, särskilt om genomförandet av WHO:s checklista för säkerhet vid kirurgiska behandlingar. Detta skulle minska förekomsten av felbehandlingar (inklusive vårdrelaterade infektioner) som orsakas av ofullständiga kunskaper och problem med att hålla jämna steg med ny teknik.
   g) Att se till att ett tvärvetenskapligt synsätt införs när det gäller medicinska behandlingar.
   h) Att säkerställa en bättre samstämdhet och kontinuitet i patientvården med fokus på övergången från en vårdinstans till en annan och överföringen av information mellan exempelvis sjukhusen och primärvården.
   i) Att avlasta hälso- och sjukvårdsinrättningarna genom att uppmuntra läkarvård och behandlingar i hemmet.
   j) Att säkerställa att vårdpersonalen informerar patienterna om ett läkemedel används på icke avsett sätt (”off-label”) och ger patienterna information om de potentiella riskerna så att de kan ge sitt samtycke med full kännedom om förhållandena.
   k) Att sinsemellan utbyta information om bästa tillvägagångssätt för att minska antibiotikaresistens, så att det effektivaste tillvägagångssättet används i hela Europa.
   l) Att garantera lika tillgång till vårdtjänster och medicinska behandlingar för patienter för att bekämpa den rådande ojämlikheten inom vården.
   m) Att främja informationskampanjer för patienter om riskerna för negativa händelser inom hälso- och sjukvården och om möjligheterna att vidta förebyggande åtgärder, till att börja med grundläggande hygienåtgärder, samt starta upplysningskampanjer och hälsoutbildningar i skolorna om en förnuftig användning av inte bara antibiotika utan av alla typer av läkemedel och om de risker som den ökade antibiotikaresistensen medför. Dessa kampanjer bör rikta sig till såväl föräldrar och vårdnadshavare med ansvar för små barn som till äldre personer, och de bör alltid följas av en resultatutvärdering.
   n) Att betona betydelsen av att förebygga vårdrelaterade infektioner inom vården genom att förhindra spridning med hjälp av spårning av patienter och kontakter samt infektionskontrollåtgärder, och att fortsätta att främja god hygienpraxis (exempelvis att tvätta händerna).
   o) Att förstärka de hygieniska försiktighetsåtgärderna genom att utnyttja hygienspecialister för att kontrollera samtliga aspekter av vårdhygienen vad gäller vårdinrättningar, patienter och kontakter mellan patienter och externa ”gäster”.
   p) Att aktivt och formellt involvera patientorganisationer och patientföreträdare i alla skeden och på alla nivåer av utformningen av politik och program.
   q) Att utforma en EU-vägledning för patienternas deltagande i strategier och åtgärder för patientsäkerhet i samarbete med berörda aktörer, särskilt patientorganisationer.
   r) Att stödja dem på lämpligt sätt i deras arbete med patientsäkerhet.

16.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utreda eventuella försummelser i samband med reparation och återanvändning av medicintekniska produkter som ursprungligen var utformade och märkta för engångsbruk.

17.  Europaparlamentet uppmanar med eftertryck medlemsstaterna att förbättra informationsprogrammen för läkare och annan vårdpersonal, veterinärer och allmänheten, med inriktning på användning av antibiotika och förebyggande av infektioner.

18.  Europaparlamentet uppmanar Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) att ta fram riktlinjer för icke avsedd användning av läkemedel baserade på medicinska behov, och att sammanställa en lista över läkemedel som används på icke avsett sätt trots att det finns godkända alternativ.

19.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och ECDC att utforma riktlinjer för vårdpersonal, patienter och deras familjer om effektiv handtvätt och handtorkning och att främja användningen av handtorkningsmetoder som inte främjar mikrobiell korskontaminering via luften och via aerosoler.

20.  Europaparlamentet understryker behovet av stora förbättringar på kommunikations- och utbildningsområdet för både veterinärer och jordbrukare.

21.  Europaparlamentet uppmanar på nytt kommissionen att så snart som möjligt lägga fram ett lagstiftningsförslag om obligatorisk angivelse av faktarutan om läkemedlet i bipacksedeln. Den information som ska ingå i faktarutan om läkemedlet ska framställas i en form som är fullt läsbar och synlig och som tydligt kan särskiljas från resten av texten. Faktarutan om läkemedlet bör innehålla en kortfattad beskrivning med nödvändiga uppgifter om läkemedlet så att patienterna förstår vad det är avsett för, är medvetna om eventuella risker och kan använda läkemedlet på ett säkert och korrekt sätt. Detta inbegriper bland annat råd om hur antibiotika ska användas på rätt sätt.

22.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja införandet av den europeiska logotyp som anges i genomförandeförordning (EU) nr 699/2014 för att tydligt visa vilka apotek som erbjuder distansförsäljning på nätet till allmänheten för att skydda konsumenterna från falska läkemedel som ofta är hälsofarliga.

23.  Europaparlamentet påpekar att medlemsstaterna på grundval av beslut nr 1082/2013/EU om allvarliga gränsöverskridande hot mot människors hälsa ska överlämna en redogörelse till kommissionen om läget i deras nationella beredskaps- och insatsplanering. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att redovisa informationen i fråga enligt den tidsplan som anges i det beslutet.

Rapportering och ansvarsfrågor

24.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att uppmuntra regelbunden information från vårdpersonal som arbetar med att informera patienterna om hur de kan minimera riskerna för sin säkerhet i kontakterna med vårdsystemet.

25.  Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att inrätta oberoende organ som samarbetar med vårdpersonal för att öka medvetenheten om hot mot patientsäkerheten och se till att varningar utfärdas om sådana hot uppstår.

26.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att förbättra sina rapporteringssystem för negativa händelser och felbehandlingar genom att ta fram åtgärder som uppmuntrar till en noggrann, neutral och anonym rapportering från vårdpersonalens och patienternas sida, och att överväga att inrätta ett e-system som underlättar och förbättrar patienternas rapportering.

27.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder som ökar kvaliteten på rapporteringen av negativa händelser, inte bara antalet rapporteringar, så att rapporteringen innehåller tillförlitlig information som verkligen kan förbättra patientsäkerheten, och att inrätta ett system som gör det enkelt att hämta ut uppgifter för en grundlig och systematisk utvärdering.

28.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utforma standardiserade undersökningar för insamling av uppgifter om vårdrelaterade infektioner.

29.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vara noggrannare när det gäller att kontrollera och upprätthålla förbudet mot att icke-medicinsk extern personal utför medicinska behandlingar.

30.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att informera patienterna om risker och förebyggande åtgärder i samband med negativa händelser inom vården samt om klagomålsförfaranden och möjligheter till rättslig prövning om en negativ händelse skulle inträffa, t.ex. via patientombudsmän.

31.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att undvika eventuella intressekonflikter för läkare och veterinärer i samband med förskrivning och försäljning av läkemedel.

32.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att fullständig information om befintliga klagomåls- och ersättningsförfaranden finns lätt tillgänglig för patienter som har drabbats av en vårdrelaterad infektion eller en medicinsk felbehandling.

33.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att rapportera om nationell praxis när det gäller kollektiv prövning i fall av vårdrelaterade infektioner.

34.  Europaparlamentet konstaterar värdet i olika medborgarinitiativ, t.ex. den europeiska stadgan om patienträttigheter som grundar sig på Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och den europeiska dagen för patienters rättigheter, som har anordnats den 18 april varje år sedan 2007. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja den europeiska dagen för patienters rättigheter på lokal och nationell nivå samt EU-nivå.

Bekämpning av antimikrobiell resistens

Lägesrapport och lovande lösningar

35.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens insatser mot antimikrobiell resistens och för förebyggande och kontroll av vårdrelaterade infektioner, liksom ECDC:s arbete för samordning och övervakning, särskilt inom ramen för det europeiska nätverket för övervakning av antimikrobiell resistens (EARS-Net), det europeiska nätverket för övervakning av användningen av antimikrobiella medel (ESAC-Net) och nätverket för övervakning av vårdrelaterade infektioner (HAI-Net).

36.  Europaparlamentet välkomnar det gemensamma samordnings- och övervakningsarbete mot antimikrobiell resistens som utförs av ECDC, EMA och Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa).

37.  Europaparlamentet noterar bekymrat att andelen K. pneumoniae som är resistenta mot fluorokinoloner, tredje generationens cefalosporiner och aminoglykosider samt den kombinerade resistensen mot alla tre antibiotikagrupperna och resistensen mot karbapenemer, den senaste generationen antibiotika, ökade avsevärt mellan 2010 och 2013 i många av medlemsstaterna och på EU-nivå. Parlamentet noterar vidare att resistensen mot tredje generationens cefalosporiner under samma period ökade avsevärt för E. coli i många av medlemsstaterna och på EU-nivå. Parlamentet noterar även att multiresistent tuberkulos i vissa delar av Europa står för så mycket som 20 procent av alla nya tuberkulosfall, samtidigt som behandlingsresultaten för multiresistent tuberkulos är alarmerande låga.

38.  Europaparlamentet konstaterar bekymrat att det i länder med hög multiresistens, däribland resistens mot karbapenemer, endast finns få tillgängliga behandlingsalternativ, och ett av dessa är polymyxiner. Parlamentet betonar att förekomsten av bakterier som är resistenta mot polymyxiner i dessa länder är en viktig signal om att behandlingsalternativen för de smittade patienterna är på väg att bli ännu mer begränsade.

39.  Europaparlamentet konstaterar att infektioner orsakade av bakterier som är resistenta mot antimikrobiella medel mycket sannolikt medför kostsamma långvariga sjukhusvistelser samt användning av alternativa och dyrare terapeutiska behandlingar, vilket kommer att öka bördan på medlemsstaternas hälso- och sjukvårdssystem.

40.  Europaparlamentet beklagar att det under de senaste 25 åren har funnits en bristande medvetenhet om vikten av rationell användning av antimikrobiella medel, i synnerhet antibiotika, och att utvecklingen av antimikrobiella läkemedel har avstannat. Detta beror framför allt på att vetenskapliga, ekonomiska och juridiska hinder har uppstått.

41.  Europaparlamentet konstaterar att både Horisont 2020 och EU:s tredje folkhälsoprogram betonar vårdrelaterade infektioner och antimikrobiell resistens.

42.  Europaparlamentet konstaterar att vissa befintliga och effektiva antibiotika inte finns tillgängliga i flera medlemsstater, vilket leder till olämpliga läkemedelsbehandlingar. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna och kommissionen att undersöka hur effektiva antibiotika kan behållas på marknaden.

43.  Europaparlamentet noterar att antibiotikaresistens ofta leder till en försenad antibiotikabehandling och att patienter med svåra infektionssjukdomar får svåra komplikationer och ibland dör på grund av olämplig eller för sent insatt antibiotikabehandling.

44.  Europaparlamentet är mycket oroat över det stora antalet djur som smittats med antibiotikaresistenta bakterier och risken för att dessa bakterier överförs från smittat kött till konsumenterna.

45.  Europaparlamentet ser med stor oro på kopplingen mellan veterinärmedicinsk användning av antimikrobiella medel och utvecklingen av antimikrobiell resistens hos jordbrukare, och risken för att denna resistens kan spridas till följd av sjukhusbehandlingar.

46.  Europaparlamentet välkomnar medlemsstaternas, djurskyddspersonalens och djurägarnas initiativ och åtgärder för en ansvarsfull användning av antimikrobiella medel hos djur och en minskning av sådana medel inom djurhållningen.

47.  Europaparlamentet anser att forskningen om nya antimikrobiella läkemedel är ytterst viktig, och uppmanar kommissionen att använda Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi) för att stimulera forskning genom att t.ex. stödja befintliga strukturer såsom initiativet för innovativa läkemedel.

48.  Europaparlamentet menar att skapandet av nya antimikrobiella medel för nya mål måste uppmärksammas bättre.

49.  Europaparlamentet välkomnar och uppmuntrar ytterligare forskning om helt nya antimikrobiella läkemedel, särskilt antibiotika som är aktiva mot allmänt förekommande multiresistenta gramnegativa bakterier och mot sjukdomar som är särskilt utsatta för antimikrobiell resistens såsom K. pneumoniae, Acinetobacter, E. Coli, hiv, Staphylococcus aureus, tuberkulos och malaria. Parlamentet betonar dock att det är ytterst viktigt att först och främst säkerställa en ansvarsfull och försiktig användning av antimikrobiella medel. Parlamentet välkomnar och uppmuntrar ytterligare forskning om alternativa metoder för att bekämpa vårdrelaterade infektioner utan användning av antibiotika och för att bekämpa multiresistent tuberkulos.

50.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att påskynda FoU-verksamheten för att tillhandahålla nya verktyg för bekämpning av de allt vanligare förekommande bakterieinfektionerna i Europa.

51.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stärka incitamenten för samarbete mellan den offentliga och den privata sektorn för att få fart på forskningen och utvecklingen avseende antibiotika.

52.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att intensifiera samarbetet när det gäller patientsäkerhet och kampen mot antimikrobiell resistens i syfte att begränsa och minska spridningen av resistenta mikroorganismer från en medlemsstat till en annan.

53.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att använda system för ”stegvist godkännande” och andra regleringsverktyg så att patienterna får snabbare tillgång till innovativa antibakteriella medel för behandling av resistenta infektioner.

54.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att använda Europeiska läkemedelsmyndighetens program för ”stegvist godkännande” och att använda alla tillgängliga lagstadgade instrument för att garantera en snabbare tillgång till innovativa antibakteriella behandlingar för patienter.

55.  Europaparlamentet betonar att patienterna måste stå i centrum för all hälsopolitik och uppmuntrar hälsokompetens och patienternas medverkan i beslut om behandlingar.

56.  Europaparlamentet anser att det är av yttersta vikt att kommissionen säkerställer en fortsättning på EU:s handlingsplan mot antimikrobiell resistens efter år 2016, med betoning på hur de vetenskapliga, lagstiftningsmässiga och ekonomiska problem som är knutna till antimikrobiell resistens ska lösas, med beaktande av förebyggande och kontroll av vårdrelaterade infektioner.

Rekommendationer för användning av antibiotika inom humanmedicinen

57.  Europaparlamentet erinrar om att självmedicinering med antibiotika måste vara strängt förbjuden och betonar att medlemsstaternas nationella behöriga myndigheter måste se till att receptkravet på antibakteriella medel efterlevs.

58.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att inom humanmedicinen säkerställa en ansvarsfull och förnuftig användning av alla antimikrobiella medel och i synnerhet av antibiotika som betraktas som senaste generationens behandling av bakterieinfektioner på sjukhus, eftersom olämplig användning av antibiotika i förebyggande syfte, bl.a. på sjukhus, är en av de främsta orsakerna till uppkomsten av antibiotikaresistens.

59.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja tillgången till högkvalitativa läkemedel och att se till att alla patienter fullföljer hela behandlingen, med särskilt stöd till de mest sårbara patienterna, som ett sätt att förebygga utvecklingen av resistens.

60.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att även forska om den så kallade bortglömda antibiotikan för att få fler läkemedel att välja mellan.

61.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att delta i WHO:s arbete med att utveckla en ny ekonomisk modell för att ta hänsyn till farhågor och behov på folkhälsoområdet.

62.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att inleda en diskussionsprocess för att utveckla en ny ekonomisk modell, där försäljningsvolymen frikopplas från den ersättning som betalas för ny antibiotika. Det skulle avspegla samhällsvärdet av ny antibiotika och samtidigt möjliggöra tillräcklig avkastning på investeringen för företaget, medan köparen skulle få rätt att använda produkten och ha full kontroll över volymerna.

63.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att genomföra eller utveckla följande åtgärder:

   a) Att påminna läkare om att det är ytterst viktigt att se till att förskrivningen av antibiotika för behandling är lämplig och ansvarsfull.
   b) Att där så är möjligt se till att en lämplig mikrobiologisk diagnos systematiskt görs innan antibiotika förskrivs, t.ex. genom användning av nya diagnosverktyg som möjliggör patientnära snabba diagnoser, och/eller antibiogram, särskilt vid sjukdomar som har en tendens att återkomma, liksom arbete för att avskaffa hinder för lämplig mikrobiologisk diagnos, särskilt inom öppenvården.
   c) Att reglera förskrivningen av antibiotika för behandling och särskilt att strikt tillämpa lagar som förbjuder tillhandahållande av antibiotika för behandling utan förskrivning, så att en lämplig användning av läkemedel säkerställs genom att behandlingens mål specificeras och en lämplig läkemedelsbehandling väljs.
   d) Att genomföra ansvarsfulla marknadsföringsstrategier för att undvika intressekonflikter mellan producenter och förskrivare av läkemedel.
   e) Att främja utvecklingen av nya intäktsmodeller där företagens ekonomiska avkastning frikopplas från volymen förskriven antibiotika, och samtidigt uppmuntra innovation inom läkemedelsindustrin och väga den mot vårdsystemens hållbarhet.
   f) Att reglera försäljningen och distributionen av antibiotika, så att patienterna endast kan köpa den specifika mängd antibiotika som har förskrivits av deras läkare, eftersom det i vissa medlemsstater fortfarande finns bestämmelser enligt vilka det är möjligt att sälja antibiotika i förpackningar som är större än den dos som är avsedd för en specifik behandling.
   g) Att säkerställa att patienterna i högre grad håller fast vid och rättar sig efter de antibiotikabehandlingar och andra behandlingar som har förskrivits av deras läkare, och utveckla strategier för att öka patienternas förståelse för vikten av en ansvarsfull användning av antibiotikabehandlingar och riskerna för ökad antimikrobiell resistens.
   h) Att övervaka antibiotikaresistens och användningen av antibiotika på sjukhus och se till att antibiotika när de används på sjukhus endast används i enlighet med korrekta indikationer, i rätt mängd och under kortast möjliga tid enligt rekommendationerna i de evidensbaserade riktlinjerna.
   i) Att förstärka infektionskontrollen, särskilt ur ett gränsöverskridande perspektiv, och i synnerhet genom noggrann övervakning av potentiell överföring av multiresistenta bakterier, genom att noggrant spåra patienter som flyttas från ett land, en region eller ett sjukhus med en hög förekomst av multiresistenta bakterier och isolera patienter som har testat positivt i enkelrum eller tillämpa kohortvård.
   j) Att utveckla en strategi för multiresistent tuberkulos som involverar alla berörda aktörer och omfattar viktiga aspekter såsom förebyggande, informationskampanjer, diagnos, lämplig behandling och vikten av att hålla fast vid och rätta sig efter förskrivna läkemedel.
   k) Att förbättra säkerhetsnormerna, framför allt för de medicintekniska produkter som är resistenta mot sterilisering (till exempel endoskop), och genom noggrann övervakning se till att alla säkerhetsnormer följs om medicintekniska produkter som ursprungligen utformats och CE-märkts för engångsbruk återanvänds, i syfte att skydda konsumenternas hälsa.
   l) Att lansera informationskampanjer som vänder sig till en bred publik, inbegripet hälsokurser i skolorna om förnuftig användning av antibiotika, om vilka risker en ökad resistens mot antibiotika innebär och om betydelsen av god personlig hygien. Dessa kampanjer bör rikta sig både till yngre och äldre människor liksom till föräldrar och omsorgsgivare, och de bör följas upp av resultatbedömningar. I detta sammanhang bör man hålla de möjligheter som e-hälsosystem erbjuder i minnet.
   m) Att öka den offentliga finansieringen och skapa nya akademiska tjänster för att utforska och validera nya strategier för behandling av bakterieinfektioner.
   n) Att i synnerhet öka incitamenten för forskning om och utveckling av nya antimikrobiella medel.
   o) Att uppmana ECDC att göra fältstudier för att ge medlemsstaterna vetenskapligt och tekniskt bistånd och utbildning om antimikrobiell resistens i enlighet med artikel 9 i förordning (EG) nr 851/2004 om inrättande av ett europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar. De medlemsstater som ännu inte har uppmanat ECDC att göra sådana studier uppmanas att göra det, särskilt de medlemsstater där den antimikrobiella resistensen redan är hög eller ökar på ett oroväckande sätt.
   p) Att göra sjukhusens och andra vårdinrättningars register över vårdrelaterade infektioner offentligt tillgängliga, så att patienterna kan göra välgrundade val.

64.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga konsekvenserna av den ökade rörligheten enligt direktiv 2011/24/EU med avseende på den ökade antimikrobiella resistens som kan bli följden av att patienter reser inom EU för att genomgå behandlingar.

Rekommendationer för användning av antibiotika inom veterinärmedicinen i allmänhet och inom djuruppfödningen i synnerhet

65.  Europaparlamentet är oroat över att Efsas och ECDC:s gemensamma rapport om antimikrobiell resistens visar att de bakterier som oftast orsakar livsmedelsburna infektioner som Salmonella och Kampylobakter har uppvisat avsevärd resistens mot vanliga antimikrobiella medel.

66.  Europaparlamentet upprepar uppmaningen i sin resolution av den 27 oktober 2011 om det hot mot folkhälsan som antimikrobiell resistens utgör(7), att avveckla användning av antibiotika som profylax inom djuruppfödning. I sin resolution betonar parlamentet också att djurproduktionen och den intensiva fiskodlingen bör inrikta sig på att förebygga sjukdomar genom god hygien, bra anläggningar att hålla djuren i och god djurhållning samt strikta biosäkerhetsåtgärder, snarare än att använda antibiotika profylaktiskt.

67.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa eller utveckla följande åtgärder:

   a) Att säkerställa en ansvarsfull och förnuftig användning inom veterinärmedicinen, inklusive foder som innehåller läkemedel, av alla antimikrobiella medel, genom att endast tillåta att de används för behandling efter medicinsk diagnos, med särskilt beaktande av den antibiotika som är upptagen på WHO:s förteckning över antimikrobiella medel som är av avgörande betydelse inom humanmedicinen.
   b) Att införa rättsliga verktyg för att begränsa användningen av antibiotika hos djur om en betydande risk för folkhälsan har identifierats.
   c) Att skärpa kontrollerna för att begränsa användningen av antibiotika inom veterinärmedicinen. Ett sätt att uppnå detta är att begränsa rätten att förskriva antibiotika till yrkeskvalificerade veterinärer och koppla isär veterinärernas rätt att både förskriva och sälja antibiotika i syfte att undanröja alla ekonomiska incitament.
   d) Att lansera informationskampanjer om ansvarsfull användning av antibiotika hos djur, inbegripet sällskapsdjur.
   e) Att minska behovet av antibiotika genom att förbättra djurhälsan med hjälp av biosäkerhetsåtgärder, sjukdomsförebyggande och god förvaltningssed samt fastställa starka och tydligare metoder och prioriteringar för att bekämpa utvecklingen av antimikrobiell resistens.
   f) Att säkerställa att djurhållnings- och vattenbrukssektorerna inriktar sig på att förebygga sjukdomar genom god hygien, bra anläggningar för djuren och god djurhållning samt strikta biosäkerhetsåtgärder, snarare än genom profylaktisk användning av antibiotika. Sundare jordbruks- och djurhållningssystem kan uppnås genom en översyn av bestämmelserna om högsta tillåtna djurtäthet inom djuruppfödning eftersom dagens besättningsstorlek ofta gör det svårt att behandla enskilda djur eller mindre grupper av djur och leder till profylaktisk användning av antimikrobiella medel.
   g) Att begränsa användningen av antibiotika i intensiv djurhållning och uppmuntra ekologiska uppfödningsmetoder eller uppfödning i det fria.
   h) Att minska användningen av antibiotika hos djur genom att gradvis eliminera förebyggande användning där antibiotika ges till djur i preventivt syfte och minska behovet av metafylax, dvs. massbehandling av djur för att bota de sjuka djuren i besättningarna och förebygga att de friska djuren smittas.
   i) Att utforma och genomföra nationella strategier eller handlingsplaner för att motverka antimikrobiell resistens, som bland annat innehåller åtgärder för att
   i) genomföra nationella riktlinjer för antimikrobiell behandling av djur för att säkerställa en ansvarsfull användning av antimikrobiella medel, som grundas på de specifika uppgifter och förhållanden som gäller i respektive medlemsstat,
   ii) genomföra förebyggande djurhälsostrategier för att förbättra djurhälsan och minska behovet av användning av antimikrobiella medel inom djurhållningen,
   iii) fastställa veterinärernas ansvar på djurhälsoområdet och i fattandet av beslut om användningen av antimikrobiella medel,
   iv) anordna fortbildning för djurägare och personer som arbetar med djurhälsa.
   j) Att bekräfta förbudet mot användning av antibiotika som tillväxtfrämjande medel för djurbesättningar.

68.  Europaparlamentet uppmanar med eftertryck medlemsstaterna att lösa frågan om eventuella intressekonflikter och ekonomiska incitament som berör veterinärer som både säljer och förskriver antibiotika.

69.  Europaparlamentet uppmanar Europeiska läkemedelsmyndigheten att utarbeta en förteckning över antibiotika som används hos djur och som man har kunnat konstatera innebär en betydande risk för folkhälsan.

70.  Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen de nationella myndigheterna och EMA att genomföra eller utveckla följande åtgärder:

   a) Förstärka den befintliga riskbedömningen av nya veterinärmedicinska antimikrobiella ämnen genom att kartlägga de största potentiella riskerna för folkhälsan redan i ett mycket tidigt skede av tillståndsförfarandet.
   b) Övervaka utvecklingen av specifika bakteriers resistens enligt planer som överenskommits mellan lagstiftarna och företagen när ett nytt antimikrobiellt ämne först godkänns inom veterinärmedicinen.
   c) Övervaka förändringar i användningen av antimikrobiella medel hos djur som ett led i Esvacs (European Surveillance of Veterinary Antimicrobial Consumption) projekt (som leds av EMA) för att mäta effekten av de vidtagna åtgärderna.

71.  Europaparlamentet uppmanar medlagstiftaren att vid förhandlingarna om förslaget till förordning om veterinärmedicinska läkemedel (2014/0257(COD)) följa handlingsalternativ som är i linje med principen om ett samlat hälsoperspektiv, och i synnerhet

   att införa bestämmelser som förbjuder icke avsedd användning hos djur av antimikrobiella medel som endast är godkända inom humanmedicinen,
   att stödja en obligatorisk registrering av de mängder antimikrobiella medel som används inom djuruppfödning, som ska anmälas till de behöriga nationella myndigheterna och årligen offentliggöras av dem,
   att säkerställa att standarderna för veterinärmedicinska läkemedels kvalitet, säkerhet och effektivitet inte sänks i och med den nya lagstiftningen om sådana läkemedel, och se till att dessa höga standarder garanteras under de veterinärmedicinska läkemedlens hela livscykel,
   att upprätta en EU-databas med information om när, var, hur och hos vilka djur antimikrobiella medel används,
   att förbjuda onlineförsäljning av antimikrobiella medel.

72.  Europaparlamentet uppmanar medlagstiftaren att under förhandlingarna om förslaget till förordning om tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av foder som innehåller läkemedel och om upphävande av rådets direktiv 90/167/EEG (2014/0255(COD)) säkerställa att förordningen innehåller bestämmelser som syftar till att avsevärt begränsa användningen av foder som innehåller läkemedel och antimikrobiella medel för livsmedelsproducerande djur, och i synnerhet strängt förbjuda förebyggande användning av antimikrobiella medel i foder som innehåller läkemedel.

73.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och ECDC att genomföra forskning om potentiella skador – direkta eller indirekta – som användningen av antimikrobiella medel kan orsaka hos sällskapsdjur och att utarbeta åtgärder för att minska riskerna för antimikrobiell resistens som eventuellt skulle kunna överföras från sällskapsdjur till människor.

74.  Europaparlamentet påpekar att vissa EU-medlemsstater redan framgångsrikt har fasat ut profylaktisk användning på gårdsnivå. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att lägga fram lagstiftningsförslag om utfasning av profylaktisk användning av antibiotika.

Samarbetsstrategier inom Europeiska unionen

75.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att samarbeta för att på EU-nivå fastställa miniminormer för patientsäkerhet samt indikatorer för vårdsäkerhet och vårdkvalitet i samråd med alla berörda aktörer, inbegripet patientorganisationer.

76.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta att föra en dialog med alla berörda parter och att utveckla en samordnad, övergripande och hållbar strategi för patientsäkerhet inom EU, samt att presentera konkreta lösningar som ska genomföras på europeisk, nationell, regional och lokal nivå och/eller på primärvårdsnivå.

77.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att tillsammans med WHO inleda en diskussionsprocess för att utveckla en ny ekonomisk modell, där den mängd antibiotika som säljs frikopplas från den ersättning som betalas för ny antibiotika, för att garantera att företagen får en rättvis avkastning på investeringarna, samtidigt som de nationella vårdsystemens hållbarhet skyddas.

78.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och läkemedelsindustrin att optimera partnerskapen i EU mellan den akademiska världen och läkemedelsindustrin, vilket initiativet för innovativa läkemedel är ett exempel på.

79.  Europaparlamentet uppmuntrar läkemedelsföretag, regeringar och den akademiska världen att bidra med sina främsta tillgångar (infrastruktur, föreningar, idéer och ekonomiska resurser) till banbrytande grundforskning och gemensamma projekt och anser att initiativet för innovativa läkemedel bör ges möjlighet att utforska alla nya rön som kommer fram i dessa projekt.

80.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga en lagstiftningsram för att stimulera utvecklingen av nya antibiotika, till exempel i form av ett instrument som reglerar antibiotika för mänskligt bruk liknande det som redan föreslås för antibiotika för användning hos djur.

81.  Europaparlamentet uppmuntrar ökad användning av offentlig-privata samarbeten, såsom programmen ”New Drugs for Bad Bugs”, Combacte, Translocation, Drive AB eller Enable inom ramen för initiativet för innovativa läkemedel, för att utnyttja samarbetets kraft.

82.  Europaparlamentet välkomnar det gemensamma programinitiativet mot antimikrobiell resistens, som gör det möjligt för medlemsstaterna att komma överens om forskningsbehov för att undvika dubbelarbete, och begär ökad finansiering för utvecklingen av nya läkemedel som kan utgöra alternativ till antibiotika, i syfte att bekämpa antimikrobiell resistens.

83.  Europaparlamentet uppmuntrar EU att ansluta sig till den globala innovationsfond som har föreslagits inom ramen för granskningen ”Antibiotic Resistance Review” som utförts i Förenade kungariket, i syfte att stödja banbrytande grundforskning.

84.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja lättanvända diagnosverktyg för att öka möjligheten att ställa en lämplig diagnos innan antibiotika förskrivs eller ges, speciellt inom öppenvården.

85.  Europaparlamentet uppmanar EU att främja och ta del i alla globala initiativ som kan underlätta bekämpningen av antibiotikaresistens och att stödja forskningen på området.

86.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna utarbeta rekommendationer om de livsmedelssäkerhetsnormer som ska tillämpas med avseende på förekomsten av (multi)resistenta patogener och/eller specificerade resistensfaktorer.

87.  Europaparlamentet betonar att antimikrobiell resistens har blivit ett allvarligt problem som snabbt måste hanteras. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att överväga lagstiftningsförslag om försiktig användning av antibiotika, om små eller inga framsteg har gjorts i medlemsstaterna inom fem år efter offentliggörandet av dessa rekommendationer.

o
o   o

88.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Regionkommittén och medlemsstaterna.

(1) EUT C 184 E, 8.7.2010, s. 395.
(2) EUT C 151, 3.7.2009, s. 1.
(3) Antagna texter, P7_TA(2012)0483.
(4) Antagna texter, P7_TA(2013)0435.
(5) Tackling antibiotic resistance from a food safety perspective in Europe, WHO Europe, 2011.
(6) Antibiotic use in livestock: Time to act (ståndpunktsdokument), den europeiska konsumentorganisationen (BEUC).
(7) EUT C 131 E, 8.5.2013, s. 116.


Möjligheter till grön tillväxt för små och medelstora företag
PDF 360kWORD 99k
Europaparlamentets resolution av den 19 maj 2015 om möjligheter till grön tillväxt för små och medelstora företag (2014/2209(INI))
P8_TA(2015)0198A8-0135/2015

Europaparlamentet utfärdar denna resolution,

–  med beaktande av sin resolution av den 5 februari 2013 om att förbättra små och medelstora företags tillgång till finansiering(1),

–  med beaktande av sin resolution av den 15 januari 2014 om en återindustrialisering av Europa för att främja konkurrenskraft och hållbarhet(2),

–  med beaktande av sin resolution av den 27 november 2014 om översynen av kommissionens riktlinjer för konsekvensbedömningar och SMF-testets roll(3),

–  med beaktande av kommissionens meddelande Tänk småskaligt först – En ”Small Business Act för Europa” (COM(2008)0394),

–  med beaktande av kommissionens meddelande Översyn av småföretagsakten för Europa (COM(2011)0078),

–  med beaktande av kommissionens meddelande Möjligheter till resurseffektivitet inom byggsektorn (COM(2014)0445),

–  med beaktande av Eurobarometerundersökningen om små och medelstora företag, resurseffektivitet och gröna marknader (Flash Eurobarometer 381) och Eurobarometerundersökningen om det offentliga stödets roll i samband med kommersialiseringen av innovationer (Flash Eurobarometer 394),

–  med beaktande av Regionkommitténs yttrande över det industripolitiska paketet (antaget vid det 109:e plenarsammanträdet den 3–4 december 2014),

–  med beaktande av kommissionens meddelande Grön handlingsplan för små och medelstora företag (COM(2014)0440),

–  med beaktande av manifestet och de politiska rekommendationerna från den europeiska plattformen för resurseffektivitet i mars 2014,

–  med beaktande av kommissionens meddelande Mot ett kretsloppssamhälle: Program för ett avfallsfritt Europa (COM(2014)0398),

–  med beaktande av kommissionens meddelande Innovation för en hållbar framtid – Handlingsplanen för miljöinnovation (COM(2011)0899),

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och yttrandena från budgetutskottet och utskottet för regional utveckling (A8‑0135/2015), och av följande skäl:

A.  Små och medelstora företag utgör mer än 98 procent av alla företag i EU och står för 67 procent av alla arbetstillfällen i unionen och 58 procent av bruttoförädlingsvärdet. De utgör ryggraden i EU:s ekonomi och är centrala drivkrafter för en långsiktig ekonomisk tillväxt i Europa och för skapandet av hållbara arbetstillfällen i de 28 medlemsstaterna. Sysselsättningen inom sektorn för miljöanpassade varor och tjänster ökade med 20 procent under åren 2007–2011, trots krisen, och erbjuder en möjlighet för små och medelstora företag att skapa alltmer ekonomisk aktivitet och allt fler arbetstillfällen, även i avfolkningsområden med åldrande befolkning. Därför spelar de en viktig roll inom industrins ekosystem, tillsammans med midcap-företag och multinationella företag. Nio av tio små och medelstora företag har tio eller färre anställda och dessa mikroföretag står för 53 procent av alla arbetstillfällen i Europa.

B.  Världsmarknaden för miljöanpassade varor och tjänster uppgår för närvarande till uppskattningsvis 1 000 miljarder euro per år, ett belopp som uppskattas komma att fördubblas eller rentav tredubblas fram till 2020, något som skapar oerhörda möjligheter, både för Europas små och medelstora företag och för den ekonomiska tillväxten överlag inom EU. EU är världsledande inom både import och export av miljöanpassade varor. Med dessa varor är tjänster är oupplösligt förbundna, men likväl kvarstår icke-tariffära hinder för leverantörer av miljötjänster.

C.  Europeiska unionen har gått in för en återindustrialisering av Europa genom investeringar i och stöd till principerna om hållbarhet, konkurrenskraft och innovation för att nå dithän att industriproduktionens andel av EU-medlemsstaternas BNP fram till 2020 ska uppgå till minst 20 procent. Europeiska rådet har åtagit sig att senast 2030 minska de inhemska utsläppen av växthusgaser med minst 40 procent, öka andelen förnybar energi till minst 27 procent och öka energieffektiviteten med minst 27 procent, varvid syftet är att det sistnämnda målet ska höjas till 30 procent. Små och medelstora företag bör kunna göra sitt för att de här målen ska uppnås, eftersom 93 procent(4) av dessa företag redan vidtar åtgärder för att bli resurseffektivare. Bättre ekodesign, avfallsförebyggande arbete, materialåtervinning och återanvändning skulle enligt kommissionen kunna medföra nettobesparingar för EU:s företag på upp till 600 miljarder euro, eller 8 procent av den årliga omsättningen, samtidigt som de sammanlagda utsläppen av växthusgaser skulle minska med 2–4 procent.

D.  En av principerna i småföretagsakten är att små och medelstora företag ska få möjlighet att omsätta miljöutmaningar i form av ekonomiska möjligheter och samtidigt agera på ett hållbart sätt. Hittills har det dock inte gjorts några större framsteg med politiken och små och medelstora företag ställs ofta inför en inkonsekvent politik när de ska inleda sin verksamhet och genomföra miljönormer.

E.  Både marknaden och lagstiftningen kommer att göra det lättare för små och medelstora företag att rätta sig efter det ökande antalet miljönormer. EU och medlemsstaterna bör minimera den administrativa bördan i ny och befintlig lagstiftning och sträva efter att undvika att lagstiftningens efterlevnad vållar merkostnader för företagen. Nya initiativ har lagts fram för att minska regelbördan för små och medelstora företag och andra sektorer och dessa initiativ bör genomföras av kommissionen och medlemsstaterna.

F.  90 procent av EU:s företag är mikroföretag. Trots vad som gjorts på sista tiden är det fortfarande svårt för små och medelstora företag att få tag på kompetens, information och kapital, liksom också att få ett tillräckligt mångsidigt urval av kapital- och skuldinstrument som ett företag behöver under sin tillväxtfas, och EU:s program ger fortfarande inte något större bidrag till innovation. Att ansöka om EU-medel är fortfarande alltför byråkratiskt för små och medelstora företag och därför avskräckande för många små och medelstora företag.

G.  Hänsyn måste tas till hur EU:s budget, i egenskap av att vara en investeringsdriven budget, kan underlätta de europeiska små och medelstora företagens tillgång till finansiering med hjälp av minskad byråkrati och särskilda finansieringsverktyg och ökade anslag till Leo (lokala företagsbyråer). Parlamentet betonar att utvecklingen av användarvänliga förfaranden för de olika stödformerna bör förbättras.

H.  Åtgärder som förbättrar resurseffektiviteten är proportionellt sett till större nytta för små företag än för stora och bör därför ägnas ökad uppmärksamhet inom politiken. Nyttan av en förbättrad resurseffektivitet kan, uttryckt i brutto, komma att uppgå till mellan 10 och 17 procent av omsättningen, beroende på vilken verksamhetssektor det handlar om.

I.  Den digitala tekniken är både ett viktigt verktyg för små och medelstora företag för att uppnå de fördelar som förväntas av ett optimalt resursutnyttjande och en lämplig sektor där små och medelstora företag kan växa fram och utvecklas.

J.  Tyngdpunkten vilar i första hand på små och medelstora företag som verkar inom högteknikbranschen och direkt ger upphov till gröna innovationer, men andra företag behöver också stöd till sitt arbete med att följa miljölagstiftningen, genomföra åtgärder för grön innovation och få bättre miljöprestanda. Miljöinnovation kan vara ett bra uppslag för ett nytt företag, men också ett sätt att förbättra befintliga företag inom ramen för den gröna ekonomin

K.  Det finns visserligen ingen internationellt överenskommen definition av grön tillväxt, men man är allmänt ense om att det handlar om att förena ekonomisk tillväxt med hållbarhet ur miljösynvinkel. Kompetenshöjning och utbildning är en central utmaning för små och medelstora företag som särskilt bör uppmärksammas, i synnerhet när det gäller innovation och resurseffektivitet. Otillräcklig tillgång till riskkapital, särskilt i den inledande fasen, utgör fortfarande ett av de största hindren för att skapa och utveckla tillväxtinriktade företag.

L.  Eftersom mikroföretag genererar tusentals arbetstillfällen inom Europa och hela 53 procent av sysselsättningen och därför behöver andra ramar att arbeta inom måste definitionen av vad mikroföretag är snabbt börja användas konsekvent. Mikroföretag står inför flera stora svårigheter, såsom hinder i upphandlingsreglerna, överdrivet betungande lagstiftning och svårigheter att få kapital.

Allmänna frågor

1.  Europaparlamentet stöder begreppet grön tillväxt och kretsloppsekonomi och konstaterar att de möjligheter det ger upphov till hänför sig till olika områden med stor betydelse, såsom förnybara energikällor, särskilt ett effektivt utnyttjande av vindenergi, solenergi, vattenkraft och geotermisk energi, energi- och resurseffektivitet, avfallshantering, utsläppsminskning, elektrifiering och vagga till vagga. Parlamentet påpekar vilken stor potential för ekonomi och sysselsättning dessa områden har för olika sektorer. Parlamentet konstaterar att grön tillväxt bör vara ett inslag i en bredare strategi för att främja skapandet av arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt bland små och medelstora företag.

2.  Europaparlamentet betonar att grön tillväxt bör infogas i ett brett perspektiv och omfatta insatser som gjorts utmed hela värdekedjan och inom hela det ekosystem som företagsvärlden utgör, bland annat insatser gjorda av tillverkningsindustrins aktörer för att minska det ekologiska fotavtrycket av deras produkter, produktionsprocesser, affärsmetoder och tjänster. Parlamentet påminner om rekommendationerna från plattformen för ett resurseffektivt Europa, där man belyste att resurseffektivitet kräver en dynamisk lagstiftningsram som ger lämpliga signaler till producenter och konsumenter om att förbättra produkters prestanda genom hela livscykeln. Parlamentet uppmanar kommissionen att fastställa en övergripande politisk ram med bland annat konkreta politiska mål och bättre integrering och anpassning av befintliga politiska styrmedel för att små och medelstora företag ska få möjligheter inom den gröna ekonomin och kretsloppsekonomin och delta i den.

3.  Europaparlamentet framhåller att den globala ekonomin kommer att nödgas försörja en allt talrikare befolkning – nio miljarder människor fram till 2050 – och att våra naturtillgångar är begränsade och därför bör användas hållbart och mycket ändamålsenligt. Parlamentet påpekar att det finns nya innovativa, gröna och hållbara lösningar på dessa utmaningar, såsom nya produkter, produktionsprocesser, affärsmetoder och tjänster, exempelvis genom integrering av innovativ digital teknik, och en ny rättslig ram till stöd för dem.

4.  Europaparlamentet påminner kommissionen och medlemsstaterna om att små och medelstora företag i EU är av mycket olika slag (från mycket traditionella familjeföretag till snabbväxande företag, högteknologiföretag, mikroföretag, sociala företag och nystartade företag) och att det därför behövs lika mångskiftande strategier för stöd till dem.

5.  Europaparlamentet anser att EU, för att bidra till ekonomisk tillväxt, radikalt måste lägga om sin entreprenörskapskultur, genom att få flera att starta eget och söka efter flera affärsmöjligheter, särskilt inom grön tillväxt, och genom att acceptera misslyckanden och risktagande. Parlamentet betonar att det här måste ställas i centrum vid utformandet av politiken. Parlamentet uppmanar också medlemsstaterna att ordna så att företagare kan landa mjukare efter att ha gått i konkurs, genom att ändra konkurslagstiftningen så det går att starta på nytt kort efter ett tidigare misslyckande, framför allt inom nya och innovativa sektorer. Parlamentet uppmanar kommissionen att genom informationskampanjer och utbildning minska rädslan för att misslyckas.

6.  Europaparlamentet betonar EU-budgetens mervärde som ett sätt att hjälpa små och medelstora företag, mikroföretag, sociala företag och kooperativ att få tillgång till finansiering och internationella marknader, framför allt via programmet Cosme och via Horisont 2020 och de europeiska struktur- och investeringsfonderna. Parlamentet betonar att de nationella tillsynsmyndigheterna måste tillämpa en klar och enhetlig tolkning inom hela EU, och att det behövs öppna regler för offentlig upphandling.

7.  Europaparlamentet konstaterar att många europeiska små och medelstora företag i dag konkurrerar internationellt med lösningar som omfattar både produkter och så kallade gröna tjänster, till exempel anläggning, installation, reparation och förvaltning. Dessa tjänster är centrala för utveckling, försäljning och export av gröna produkter. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta upp gröna tjänster både i de pågående förhandlingarna om avtalet om miljöanpassade varor och i bilaterala handelsavtal som det transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar för att minska hindren för de europeiska små och medelstora företag och tjänsteleverantörer som vill ut på den internationella marknaden.

8.  Europaparlamentet betonar att det är viktigt för uppkomsten av ett företagarvänligt klimat och en marknad med lika villkor för små och medelstora företag att hela EU kännetecknas av god förvaltning, ett oberoende rättsväsen, insyn och rättsstat.

Finansiering av gröna initiativ

9.  Europaparlamentet påpekar att kommissionen i sin handlingsplan om förbättrad tillgång till finansiering för små och medelstora företag fäster stort avseende vid riskkapital som en möjlighet att finansiera tillväxt i dagens läge, där en av de faktorer som mest hämmar grundandet och utvecklingen av tillväxtinriktade företag fortfarande är att det inte går att i tillräcklig grad komma åt lämpliga källor till riskkapital, framför allt på ett tidigt stadium. Parlamentet understryker dock att riskkapitalfinansiering lämpar sig endast för ett ringa antal små och medelstora företag och att banklån fortfarande är en viktig källa till kapital och att alternativ bör utvecklas av den privata sektorn. I detta sammanhang betonar Europaparlamentet vikten av att främja alternativa låneformer för små och medelstora företag, såsom kreditunioner, och att de tillbudsstående finansieringsmöjligheterna bör utredas via Europeiska fonden för strategiska investeringar.

10.  Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att skapa incitament för utländska investerare genom att undanröja språkhinder. Att godkänna ansökningar och lämna uppgifter på engelska, utöver medlemsstatens egna officiella språk, är ett steg i den riktningen.

11.  Europaparlamentet betonar att det inte finns någon finansieringsform som skulle passa lika bra för alla och uppmanar kommissionen att ta hänsyn till de små och medelstora företagens intressen i alla befintliga och eventuellt kommande program, instrument och initiativ, framför allt för nya företagsmodeller inom den gröna ekonomin, där det bör ingå allt från eget kapital (såsom företagsänglar, gräsrotsfinansiering och multilaterala handelsplattformar), kapital likställt med eget kapital (såsom överbryggningsfinansiering) och skuldinstrument (såsom småskaliga företagsobligationer, garantiinstrument och garantiplattformar) till partnerskap mellan banker och andra aktörer som arbetar med att finansiera små och medelstora företag (revisionspersonal, organisationer för näringslivet eller för små och medelstora företag eller handelskamrar), för att små och medelstora företag ska få stöd under start-, tillväxt- och övergångsfasen, med hänsyn tagen till deras storlek, omsättning och behov av finansiering. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna att tillförsäkra lämpliga incitament och att erbjuda skatteincitament till dessa finansieringsmodeller, och betonar att de nuvarande instrumenten för stöd till små och medelstora företag måste ses över för att de ska innefatta ytterligare möjligheter till grön tillväxt.

12.  Europaparlamentet betonar att finansieringsinstrumenten i EU:s budget måste samordnas och komplettera varandra, framför allt de europeiska struktur- och investeringsfonderna, EU:s program för sysselsättning och social innovation (EaSI) och programmet Life.

13.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se efter vilka resultat som uppnåtts av de små och medelstora företag som kommit i fråga för finansiering av gröna innovationer, för att mäta hur effektiv finansieringen varit. Parlamentet uppmanar kommissionen att ofördröjligen vidta förbättringsåtgärder om det skulle visa sig att resultaten inte är tillfredsställande.

14.  Europaparlamentet betonar att man, till följd av den mycket tekniska karaktären hos många planer för gröna investeringar måste framhålla vikten av standardiserade risk- och avkastningsmodeller och ta fram nya modeller för nya utmaningar och sektorer.

15.  Europaparlamentet erinrar om att små och medelstora företag kan förväntas få stor betydelse i kretsloppsekonomin eftersom de ger hållbara men ändå arbetskraftsintensiva tjänster som reparationer, renoveringar och materialåtervinning. Parlamentet konstaterar att kommissionen, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), Internationella valutafonden (IMF), Internationella arbetsorganisationen (ILO), Europaparlamentet och eurogruppen ger ett brett stöd till principen om en skatteväxling från arbete till utnyttjandet av naturtillgångar och konsumtion. Parlamentet uppmanar kommissionen att bedöma konsekvenserna av en skatteväxling från arbete till utnyttjandet av naturtillgångar.

16.  Europaparlamentet framhåller att företagare, små och medelstora företag, näringslivsorganisationer och stödorganisationer bör veta mer om vilka möjligheter det finns till finansiering av effektivare teknik eller för att anlita tjänster såsom konsulttjänster, handledning och utbildning om ekodesign, resurshantering, grönt företagande och tillgången till grön teknik samt gröna produkter och tjänster, som skulle kunna bli till nytta för deras verksamhet. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att förbättra utbudet av tjänster till små och medelstora företag inom dessa områden och framhåller också att det behövs enkla och åtkomliga informationskällor och databaser om dessa produkter och tjänster. Parlamentet erinrar kommissionen och medlemsstaterna om att denna information bör föras ut på ett sätt som bäst motsvarar de små och medelstora företagens företagslogik och arbetsmetoder.

17.  Europaparlamentet konstaterar att EU:s program inte bidrar särskilt mycket till vare sig miljöinnovationen eller kretsloppsekonomin och att kommissionen därför måste inrikta sig mera på att anslagen från Cosme och Horisont 2020 ska gå till utveckling av miljöinnovativa lösningar genom försorg av och till nytta för små och medelstora företag, samt till att stödja finansieringen av bättre produktutformning och effektivare processer, med utgångspunkt tagen i de goda erfarenheterna av den förra budgetramen. Parlamentet anser framför allt att det instrument för små och medelstora företag som ingår i Horisont 2020 måste genomföras fullt ut.

18.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska investeringsbanken att under genomförandefasen av investeringsplanen för Europa se till att små och medelstora företag, bland annat gröna och innovativa sådana, blir de huvudsakliga mottagarna av det stöd som ges enligt detta förslag. Tydliga kriterier, bland annat beträffande ett europeiskt mervärde, måste tas fram för att uppnå målet, och rådgivande tjänster om resurseffektivitet och miljöinnovationer måste bli mer tillgängliga för små och medelstora företag. EIB och kommissionen uppmanas att se till att alla kategorier som tas upp i kommissionens rekommendation om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (K(2003)1422) gynnas i tillräcklig utsträckning. Parlamentet påpekar vikten av Horisont 2020 och Cosme för stödet till små och medelstora företag och behovet av att instrumentet för små och medelstora företag i Horisont 2020 genomförs fullt ut.

19.  Europaparlamentet anser att man måste samordna de åtgärder som vidtas inom ramen för sammanhållningspolitiken och andra program, såsom Horisont 2020-programmet, både nationellt och regionalt, för att finansieringsinstrumenten för små och medelstora företag verkligen ska komplettera varandra Parlamentet betonar vikten av en lagstiftning som låter de små och medelstora företagen behålla sin konkurrenskraft.

20.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att hitta en snabb och varaktig lösning på de enorma eftersläpningarna med utbetalningar inom regionalpolitiken och med utbetalningar av stödmedel ur de europeiska struktur- och investeringsfonderna för förra finansieringsperioden, för att inte försenade utbetalningar av stödmedel ska avskräcka små och medelstora företag från att som projektpartner delta i dessa stödprogram och projekt.

Kunskapshantering

21.  Europaparlamentet framhåller att man aktivt måste eftersträva samarbeten över alla sektorer, längs värdekedjor och inom geografiska områden, som ger möjligheter att få i gång innovation och nya möjligheter för tillväxt genom att idéer och innovativa koncept kommer åt att stimulera varandra. Parlamentet välkomnar den Horisont 2020-åtgärd som heter Klusterdrivna projekt för nya industriella värdekedjor, eftersom man med dess hjälp bättre kan frigöra de små och medelstora företagens innovativa potential, bland annat i form av de miljöinnovativa och resurseffektiva lösningar de har att erbjuda.

22.  Europaparlamentet välkomnar inrättandet av ett europeiskt expertcentrum för resurseffektivitet som kan ge råd till och stödja små och medelstora företag som vill förbättra sin resurseffektivitet. Parlamentet betonar att detta centrum måste göras till ett starkt nätverk av partner från alla regioner i EU och bygga på de erfarenheter som redan gjorts i medlemsstaterna. Centrumet bör vägleda små och medelstora företag till EU:s program och till nationella och regionala program på området samt ge tillgång till expertkunskap, nätverk och infrastruktur.

23.  Europaparlamentet betonar vikten av kunskapsöverföringar och kunskapsdelning mellan flera olika aktörer, också på gränsöverskridande basis, genom informella nätverk, särskilt för små och medelstora företag samt mikroföretag, eftersom man på det viset kan höja medvetenheten om befintlig och ny innovativ teknik samt om bästa praxis, olika sätt att utverka lämplig finansiering, eventuella system för offentligt stöd och om de relevanta rättsliga ramar som är minst betungande ur administrativ synvinkel. De befintliga nationella kontaktpunkterna för EU:s finansieringsprogram och Enterprise Europe Network (EEN) måste medverka fullt ut i arbetet med att stödja de små och medelstora företagen och aktivt informera, vägleda och hjälpa dessa företag att hitta finansieringsmöjligheter på EU-nivå eller på nationell och regional nivå. Parlamentet stöder genomförandet av en europeisk kampanj om resurseffektivitet som ska informera små och medelstora företag om fördelarna och möjligheterna med att arbeta resurseffektivt och om hur man inom näringslivet kan uppnå samverkansvinster om materialåtervinning. Parlamentet uppmanar kommissionen och EEN att samarbeta kring resurseffektivitet tillsammans med branschförbund, fackföreningar, små och medelstora företag, icke-statliga organisationer, forskarvärlden och med regionala initiativ. Kommissionens inriktning på symbios och kluster välkomnas därför i detta hänseende, och kommissionen uppmanas att lägga fram konkreta initiativ för att underlätta sektorsövergripande samarbeten och resurshantering.

24.  Europaparlamentet uppmanar med kraft sektorssammanslutningar att spela en mera framträdande roll genom att tillhandahålla lämplig information och rådgivning om grön teknik, finansieringsmöjligheter och relevanta förfaranden och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att täppa de luckor som uppstått där detta stöd inte finns att tillgå och att, i samarbete med branschförbund och företag, ytterligare utreda vilka möjligheter som finns och påskynda hållbara lösningar och investeringar i en ekonomi baserad på miljövänlig teknik, resurseffektivitet och materialåtervinning. Parlamentet konstaterar att klyftan mellan de små och medelstora företagens behov och arbetstagarnas kompetens har ökat. 26 procent av arbetsgivarna i Europa har svårt att hitta arbetskraft med rätt kompetens.

Forskning, utveckling, innovation och kompetens

25.  Europaparlamentet betonar att grundläggande forskning och utveckling måste utvecklas effektivare och att de små och medelstora företagen fullständigt måste få medverka vid detta arbete, samt att det behövs ett aktivt stöd till att resultaten av grundläggande forskning och utveckling i högre grad omsätts i form av tekniska framsteg. Parlamentet framhåller att Europa måste återindustrialiseras, eftersom tillverkningsindustrin är så viktig för forskning, utveckling och innovation och således för EU:s framtida konkurrensfördelar. Icke-teknisk innovation, organisatorisk innovation, systeminnovation och innovation inom den offentliga sektorn bör också få tillräcklig uppmärksamhet, vid sidan om teknikbaserade lösningar.

26.  Europaparlamentet framhåller vikten av att de europeiska företagen kommersiellt omsätter resultaten av sin forskning och utveckling och låter dem komma till sitt fulla värde. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att tillhandahålla ett stabilare regelverk och lämpliga finansieringssystem för att således möjliggöra ekonomiskt initiativtagande och företagande och begränsa tidsåtgången innan nya produkter, tjänster och affärsmetoder kan komma ut på marknaden, framför allt inom den gröna ekonomin.

27.  Europaparlamentet understryker den nya europeiska rymdinfrastrukturens potential för innovation och grön tillväxt. Kommissionen uppmanas att främja små och medelstora företags användning av data från denna infrastruktur inom ramen för plantskolor och företagsinkubatorer. Kommissionen uppmanas att se till att det finns ett system för att små och medelstora företag lätt ska få data från denna infrastruktur för forsknings-, utvecklings- och saluföringsändamål.

28.  Europaparlamentet konstaterar att det framgått av undersökningen Innobarometer i maj 2014 att endast 9 procent av alla företag sagt sig ha fått något offentligt ekonomiskt stöd för sin verksamhet inom forskning, utveckling och innovation sedan januari 2011. Parlamentet påpekar att det behöver utvecklas användarvänliga förfaranden för de olika formerna av stöd.

29.  Europaparlamentet noterar att det enhetliga EU-patentet är till nytta för små och medelstora företag, bland annat på området grön teknik. Samtliga medlemsstater uppmanas att ansluta sig till det enhetliga EU-patentet. Medlemsstaterna uppmanas att ofördröjligen ratificera avtalet om en enhetlig patentdomstol, vilket är nödvändigt för tillämpningen av det enhetliga EU-patentet. Kommissionen uppmanas att föreslå ett förenklat förfarande för små och medelstora företag för att väcka åtal för patentintrång vid den enhetliga patentdomstolen.

30.  Europaparlamentet efterlyser bättre politiska ramar för kretsloppsekonomin, bland annat genom att det antas och genomförs smart lagstiftning, standarder och uppförandekoder för att internalisera externa kostnader, hantera resursintensiva produkter, skapa lika villkor, belöna föregångare och påskynda övergången till en resurseffektiv och hållbar ekonomi.

31.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvidga instrumentet för ekodesign inom paketet för en kretsloppsekonomi så att det även omfattar den dimension som heter resurseffektivitet. Inom ekodesign bör hänsyn tas till livslängd, möjligheten att reparera och återvinna produkter, inklusive standarder för garanterad minimilivslängd och nedmontering.

32.  Europaparlamentet uppmuntrar till en utbyggnad av innovativa stödsystem, såsom checkar för grön innovation, som kan hjälpa hållbar teknik samt miljövänliga och klimattåliga lösningar att vinna insteg på marknaden. Parlamentet menar att reglerna för ansökningar om stödmedel måste vara enkla och tydliga och att de inte bör vara administrativt betungande. Parlamentet uppmanar dessutom kommissionen och medlemsstaterna att hitta innovativa finansieringslösningar för de små och medelstora företagen samt att tillhandahålla fullt tillgängliga finansieringsinstrument. Parlamentet erinrar om att de europeiska små och medelstora företagens hållbara tillväxt och innovationskapacitet är en av EU:s huvudsakliga konkurrensfördelar på globaliserade marknader.

Lagstiftning och (av)reglering som tillväxtmotor

33.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att undvika att skapa hinder för den inre marknaden i form av överflödig lagstiftning, att se över gällande lagstiftning och undanröja eventuella marknadshinder i form av överflödiga eller verkningslösa regelverk, liksom att se till att unionslagstiftningen konsekvent införlivas med den nationella lagstiftningen. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att småföretagartestet tillämpas fullt ut vid alla konsekvensbedömningar. Parlamentet uppmanar kommissionen att med större kraft arbeta för att tillsammans med enskilda medlemsstater åtgärda överflödig lagstiftning. Parlamentet betonar behovet av att unionslagstiftningen överallt inom EU tolkas entydigt och enhetligt av de nationella tillsynsmyndigheterna samt att det behövs öppna regler för offentlig upphandling, även för grön upphandling och e-upphandling, eftersom små och medelstora företag som vill internationalisera sig i dagens läge upplever avsevärda hinder på detta område, som samtidigt erbjuder en oerhörd möjlighet för medlemsstater att tidigt anpassa sig, också när det gäller resurs- och energieffektiva produkter och lösningar.

34.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens beslut att dra tillbaka föråldrade eller över hövan betungande lagstiftningsförslag. Parlamentet förväntar sig att kommissionen lägger fram ett mer ambitiöst lagstiftningsförslag om avfall, såsom det tillkännagavs av vice ordföranden Timmermans vid parlamentets plenarsammanträde i december 2014. Parlamentet uppmanar kommissionen att inte lägga fram sådana lagstiftningsförslag som skulle bli en onödig administrativ börda för näringslivet och de små och medelstora företagen och att fortlöpande se över befintlig lagstiftning för att minska den nuvarande administrativa bördan, göra lagstiftningen bättre och effektivare, och anpassa den till nya affärsmodeller. Parlamentet betonar dock att uppnåendet av EU:s miljömål förutsätter vittgående åtgärder, tillsammans med att den befintliga lagstiftningen genomförs korrekt och i rätt tid och att aktörer från berörda delar av näringslivet och från små och medelstora företag får medverka i god tid, även vid konsekvensbedömningarna.

35.  Europaparlamentet påminner om hur viktigt det är med teknikneutral och innovationsvänlig lagstiftning som låter marknaden pröva och utvärdera olika former av ny teknik. Parlamentet välkomnar utvecklingen av systemet med miljöteknikkontroller som ett nytt verktyg för att hjälpa innovativ miljöteknik att nå ut på marknaden. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att i sina system för offentligt stöd på lämpligt sätt använda marknadsbaserade instrument och inte miljöfarliga marknadssnedvridande subventioner. Parlamentet erinrar om att offentliga ingripanden bör användas mot marknadsmisslyckanden, såsom att externa kostnader inte vägts in vid prissättningen. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta gemensamma riktlinjer för nationella system för offentligt stöd till gröna investeringsprojekt, för att uppsättningen av åtgärder ska bli mera enhetlig.

36.  Europaparlamentet konstaterar att omstörtande industrier och teknik ofta ger en fingervisning om brister i befintlig lagstiftning. Parlamentet betonar att den befintliga lagstiftningen och genomförandet av den fortlöpande behöver övervakas och uppdateras, så att hållbar eller miljöinnovativ teknik och nyutvecklad teknik inte stöter på hinder.

Olika stödåtgärder

37.  Europaparlamentet anser att det i grundutbildningssystemen och i systemen för högre utbildning bör införas utveckling av företagarfärdigheter och program för att lära sig hur marknaden, ekonomin och det finansiella systemet arbetar, fungerar och interagerar, tillsammans med miljömedvetenhet och kunskaper om hur ny teknik kan främja effektiva, innovativa och gröna möjligheter och att detta även bör främjas genom aktiviteter utanför schemat och genom livslångt lärande. Parlamentet anser att en noggrant utformad affärsplan är första steget mot bättre tillgång till finansiering och hållbarhet. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utan dröjsmål införa entreprenörskap samt finansiell utbildning, ekonomisk utbildning och miljöutbildning som ett ämne i sina utbildningsprogram. I detta sammanhang stöder parlamentet programmet ”Erasmus för unga företagare” som syftar till att främja entreprenörskapskultur och utveckling av den inre marknaden och konkurrenskraften.

38.  Europaparlamentet betonar att också mikroföretag och nystartade företag bör erbjudas hjälp och vägledning för en hållbar grön tillväxt. Kommissionen uppmanas att se till att dessa företag på ett lämpligt sätt inkluderas i nya initiativ som är inriktade på gröna tillväxtmöjligheter för små och medelstora företag.

39.  Europaparlamentet konstaterar att Erasmus+-programmet innebär att studenter och ungdomar kan utveckla sina företagarfärdigheter genom bland annat finansiering av praktikplatser. Parlamentet stöder programmet ”Erasmus för unga företagare”, som syftar till att främja entreprenörskapskultur och utveckling av den inre marknaden samt konkurrensförmågan.

40.  Europaparlamentet konstaterar att ohållbara konsumtionsmönster måste åtgärdas och att det måste arbetas för en förändring av konsumentbeteendet. Parlamentet påpekar att det behövs lämplig konsumentupplysning och uppmuntran till incitament för en mer hållbar konsumtion. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att stärka åtgärder på efterfrågesidan, till exempel att använda offentlig upphandling för att ge resurs- och energieffektiva produkter och lösningar bättre genomslag. Parlamentet betonar vikten av att inkludera resursanvändning i produktinformation och miljömärkning för att ge konsumenterna större inflytande.

41.  Europaparlamentet påpekar att man med hjälp av samarbete med tekniska forskningsinstitut, universitet och yrkesskolor måste underlätta uppkomsten av nystartade och avknoppade företag.

42.  Europaparlamentet betonar vikten av export för att skapa arbetstillfällen och tillväxt i Europa. Kommissionen uppmanas att påskynda de handelsavtal som är under förhandling med våra partner så att europeiska små och medelstora företag lättare får tillträde till nya marknader.

43.  Europaparlamentet anser att kvinnligt entreprenörskap än så länge inte uppskattas till sitt fulla värde för tillväxt och konkurrenskraft i EU och att denna tillgång bör uppmuntras och stärkas och att alla hinder, framför allt lönediskriminering, som kvinnor konfronteras med bör undanröjas, också inom den gröna ekonomin, för att kvinnor och män ska få lika stor nytta. Parlamentet anser att en regelbunden insamling av harmoniserad statistik, också om lagstiftningens könsspecifika konsekvenser och i form av könsuppdelade arbetskraftdata, skulle göra både det politiska beslutsfattandet och övervakningen mera evidensbaserade och täppa till en kunskapslucka i hållbarhetsdebatten.

44.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka och ta reda på inom vilka sektorer av Europas industri och i vilka geografiska områden det finns förutsättningar för inrättandet av nya kluster och knutpunkter samt att stödja framväxten av dem.

45.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att särskilt uppmärksamma och bemöta de möjligheter och utmaningar som landsbygden har att erbjuda för små och medelstora företag, grön tillväxt och miljöinnovation.

46.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att (på nationell, regional och lokal beslutsfattar- och förvaltningsnivå) oavlåtligen främja hållbar tillväxt, inom ramen för de smarta specialiseringsstrategierna och med medverkan från huvudsakliga berörda parter, som främjar kluster, samverkansvinster och nätverk kring den verksamhet som bedrivs i den gröna ekonomin. Parlamentet uppmanar kommissionen att, när så är lämpligt, rapportera till parlamentet om genomförandet av de smarta specialiseringsstrategierna på nationell och/eller regional nivå, och särskilt om de olika mönster för ”insatser i senare led” som används i unionen och i medlemsstaterna. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ge information om vilka praktiska åtgärder som vidtagits för att utveckla färdigheter för miljöinnovativa små och medelstora företag genom att sammankoppla regionala innovationscentrum och de centrala stödnätverken.

47.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genom regionalpolitiken skapa specifika program som innefattar allt som hör samman med grön tillväxt för små och medelstora företag. Parlamentet betonar att man inom ramen för grön tillväxt inom små och medelstora företag fullt ut måste ta till vara unga människors företagarpotential. Parlamentet uppmanar kommissionen att förbereda åtgärder för att skapa en koppling mellan utbildningsinstitutioner, europeiska program och åtgärder för stöd till grön ekonomi. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utnyttja alla till buds stående medel för att ge råd till arbetstagare i små och medelstora företag och att höja deras kunskaper och färdigheter. Parlamentet uppmanar till stöd för fortbildning med fokus på ungdomar och de mest missgynnade grupperna.

o
o   o

48.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) Antagna texter, P7_TA(2013)0036.
(2) Antagna texter, P7_TA(2014)0032.
(3) Antagna texter, P8_TA(2014)0069.
(4) http://ec.europa.eu/public_opinion/flash/fl_381_en.pdf.

Rättsligt meddelande