Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2016/2966(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : B8-1235/2016

Ingivna texter :

B8-1235/2016

Debatter :

PV 23/11/2016 - 14
CRE 23/11/2016 - 14

Omröstningar :

PV 24/11/2016 - 8.8
CRE 24/11/2016 - 8.8
Röstförklaringar

Antagna texter :

P8_TA(2016)0451

Antagna texter
PDF 176kWORD 47k
Torsdagen den 24 november 2016 - Strasbourg Slutlig utgåva
EU:s anslutning till Istanbulkonventionen om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor
P8_TA(2016)0451B8-1235/2016

Europaparlamentets resolution av den 24 november 2016 om EU:s anslutning till Istanbulkonventionen om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor (2016/2966(RSP))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artiklarna 2 och 3.3 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artiklarna 8, 19, 157 och 216 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

–  med beaktande av artiklarna 21, 23, 24 och 25 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

–  med beaktande av Pekingdeklarationen och den handlingsplattform som antogs vid den fjärde internationella kvinnokonferensen den 15 september 1995, samt de slutdokument som senare antogs vid FN:s extra sessioner Peking +5 (2000), Peking +10 (2005), Peking +15 (2010) och Peking +20 (2015),

–  med beaktande av föreskrifterna i FN:s rättsliga instrument om mänskliga rättigheter, framför allt de som handlar om kvinnors rättigheter, såsom FN-stadgan, den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, de internationella konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, FN:s konvention om bekämpande och avskaffande av människohandel och utnyttjande av andra vid prostitution, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och dess fakultativa protokoll, konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, 1951 års flyktingkonvention, principen om ”non-refoulement” och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,

–  med beaktande av artikel 11.1 d i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, antagen genom FN:s generalförsamlings resolution 34/180 av den 18 december 1979,

–  med beaktande av sin resolution av den 9 juni 2015 om EU:s strategi för jämställdhet efter 2015(1),

–  med beaktande av sin resolution av den 26 november 2009 om avskaffande av våld mot kvinnor(2), sin resolution av den 5 april 2011 om prioriteringar och utkast till en ny ram för EU-politiken för att bekämpa våld mot kvinnor(3), och sin resolution av den 6 februari 2013 om 57:e sessionen i FN:s kvinnokommission: Eliminering och förebyggande av alla former av våld mot kvinnor och flickor(4),

–  med beaktande av sin resolution av den 25 februari 2014 med rekommendationer till kommissionen om bekämpning av våld mot kvinnor(5),

–  med beaktande av den europeiska jämställdhetspakten (2011–2020) som antogs av Europeiska unionens råd i mars 2011,

–  med beaktande av EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och flickor och kampen mot alla former av diskriminering av dem,

–  med beaktande av bedömningen av europeiskt mervärde(6),

–  med beaktande av programmet Rättigheter, jämlikhet och medborgarskap 2014–2020,

–  med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar av den 3 december 2015 med titeln Strategic engagement for gender equality 2016-2019 (Strategiskt samarbete för jämställdhet 2016–2019) (SWD(2015)0278),

–  med beaktande av förklaringen om jämställdhet från EU:s ordförandeskapstrio Nederländerna, Slovakien och Malta den 7 december 2015,

–  med beaktande av rapporten från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter Våld mot kvinnor: en undersökning omfattande hela EU, offentliggjord i mars 2014,

–  med beaktande av direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem(7),

–  med beaktande av direktiv 2011/99/EU om den europeiska skyddsordern(8) och förordning (EU) nr 606/2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor(9),

–  med beaktande av direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer(10) och direktiv 2011/92/EU om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF(11),

–  med beaktande av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen),

–  med beaktande av kommissionens färdplan om en eventuell anslutning från EU:s sida till Istanbulkonventionen, offentliggjord i oktober 2015,

–  med beaktande av förslaget från kommissionen till rådets beslut om ingående respektive undertecknande på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (COM(2016)0111 och COM(2016)0109),

–  med beaktande av frågorna till kommissionen och rådet om EU:s anslutning till Istanbulkonventionen om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor (O‑000121/2016 – B8-1805/2016 och O-000122/2016 – B8-1806/2016),

–  med beaktande av artiklarna 128.5 och 123.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Jämställdheten är ett av EU:s grundläggande värden, vilket fastslås i fördragen och i stadgan om de grundläggande rättigheterna, och EU har åtagit sig att integrera den i all sin verksamhet. Jämställdheten är som strategiskt mål avgörande för att uppnå de övergripande Europa 2020-målen om tillväxt, sysselsättning och social delaktighet.

B.  Rätten till likabehandling och icke-diskriminering är en grundläggande rättighet enligt EU-fördragen och en viktig, i det europeiska samhället djupt rotad rättighet som är oumbärlig för dess vidareutveckling och som ska gälla på samma sätt i lagstiftningen och i rättspraxis som i det dagliga livet.

C.  I direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem definieras könsrelaterat våld som våld som riktas mot en person på grund av den personens kön, könsidentitet eller könsuttryck eller som i oproportionerlig utsträckning drabbar personer av ett visst kön. Det kan leda till att offren åsamkas fysisk, sexuell, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust och även påverka offrens familjer och släktingar och hela samhället. Könsrelaterat våld är en extrem form av diskriminering och en kränkning av offrets grundläggande rättigheter och friheter, som är både en orsak till och resultatet av bristande jämställdhet. Våld mot kvinnor och flickor omfattar våld i nära relationer, sexuellt våld (däribland våldtäkt, sexuella övergrepp och sexuella trakasserier), människohandel, slaveri, liksom nya former av övergrepp mot kvinnor och flickor på nätet, samt olika slags skadliga sedvänjor såsom tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning och så kallade hedersbrott.

D.  Våld mot kvinnor och könsrelaterat våld är fortfarande utbredda fenomen i EU. Enligt resultaten av en undersökning om våld mot kvinnor som FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) genomförde 2014 har en tredjedel av alla kvinnor i Europa utsatts för fysiskt eller sexuellt våld minst en gång under sitt vuxna liv, 20 % av unga kvinnor (18–29 år) har utsatts för sexuella trakasserier på nätet, en av fem kvinnor (18 %) har utsatts för stalkning, en av tjugo kvinnor har våldtagits och fler än en av tio har utsatts för sexuellt våld som inbegripit avsaknad av samtycke eller användning av våld. Av undersökningen framgår också att de flesta våldshandlingar inte rapporteras till någon myndighet, vilket visar att undersökningar av brottsoffer är mycket viktiga parallellt med administrativ statistik för att få en fullständig bild av de olika formerna av våld mot kvinnor. Det behövs ytterligare åtgärder för att uppmuntra kvinnliga våldsoffer att rapportera sina erfarenheter och söka stöd, och för att se till att tjänsteleverantörerna kan tillgodose offrens behov och informera dem om deras rättigheter och den form av stöd som finns.

E.  I bedömningen av europeiskt mervärde uppskattades EU:s årliga kostnad för våld mot kvinnor och könsrelaterat våld till 228 miljarder euro 2011 (dvs. 1,8 % av EU:s BNP), varav 45 miljarder euro per år utgör kostnader för offentliga eller statliga tjänster och 24 miljarder euro förlorad ekonomisk produktion.

F.  Kommissionen betonade i sitt strategiska engagemang för jämställdhet 2016–2019 att våld mot kvinnor och könsrelaterat våld, som skadar kvinnors hälsa och välbefinnande, arbetsliv, ekonomiska självbestämmande och ekonomin, är ett av de centrala problem som man måste ta itu med för att uppnå en verklig jämställdhet mellan könen.

G.  Våld mot kvinnor anses alltför ofta vara en privat fråga som tolereras alltför lätt. I själva verket är det en kränkning av grundläggande rättigheter och ett allvarligt brott som ska lagföras som sådant. För att bryta den onda cirkel som innebär tystnad och ensamhet för kvinnor och flickor som utsatts för våld måste man se till brottsförövarna inte längre går ostraffade.

H.  Det går inte att utrota våldet mot kvinnor och könsrelaterat våld med en enda insats, men en kombination av infrastrukturella, rättsliga, verkställande, kulturella, utbildningsrelaterade, sociala och hälsomässiga åtgärder samt andra tjänsterelaterade åtgärder kan avsevärt öka medvetenheten och minska våldet och dess konsekvenser.

I.  På grund av faktorer såsom etnicitet, religion eller tro, hälsa, civilstånd, bostadssituation, migrationsstatus, ålder, funktionsnedsättning, klass, sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck, kan kvinnor ha särskilda behov och vara mer sårbara för flerfaldig diskriminering och därför bör de ges ett särskilt skydd.

J.  Antagandet av EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och flickor och kampen mot alla former av diskriminering av dem samt det särskilda kapitlet om kvinnors skydd mot könsrelaterat våld i EU:s strategiska ram och handlingsplan för mänskliga rättigheter visar på EU:s tydliga politiska vilja att prioritera frågan om kvinnors rättigheter och att vidta långsiktiga åtgärder på det området. Skillnaden mellan de interna och externa dimensionerna av politiken för mänskliga rättigheter visar ibland på en klyfta mellan retorik och praktisk handling.

K.  Skyddet för unionens medborgare och invånare mot könsrelaterat våld är inte detsamma på grund av att politiken och lagstiftningen skiljer sig åt mellan de olika medlemsstaterna, bland annat när det gäller definitionen av brott och lagstiftningens räckvidd, och de är därför mindre skyddade mot våld.

L.  Den 4 mars 2016 föreslog kommissionen att EU skulle anslutas till Istanbulkonventionen, det första rättsligt bindande instrumentet för förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor på internationell nivå.

M.  Samtliga EU-medlemsstater har undertecknat konventionen, men endast fjorton har ratificerat den.

N.  Ratificeringen av konventionen kommer inte att innebära att man uppnår några resultat såvida man inte säkerställer ett korrekt genomförande och adekvata ekonomiska resurser och personal för att förhindra och bekämpa våld mot kvinnor och könsrelaterat våld och skydda offren.

O.  Istanbulkonventionen innebär ett helhetsgrepp och att man tar itu med frågan om våld mot kvinnor och flickor och könsrelaterat våld ur en rad olika perspektiv, såsom förebyggande, bekämpning av diskriminering, straffrättsliga åtgärder för att bekämpa straffrihet, stöd och skydd för offren, skydd av barn, skydd av kvinnliga asylsökande och flyktingar eller bättre uppgiftsinsamling. Detta tillvägagångssätt innebär en integrerad politik som kombinerar åtgärder inom olika områden som leds av flera olika aktörer (rättsliga myndigheter, polismyndigheter och sociala myndigheter, icke-statliga organisationer, lokala och regionala sammanslutningar, förvaltningar osv.) på alla styrningsnivåer.

P.  Istanbulkonventionen är ett blandat avtal som möjliggör en EU-anslutning parallellt med medlemsstaternas anslutning, eftersom EU är behörigt på områden som omfattar brottsoffers rättigheter och skydd, asyl och migration samt straffrättsligt samarbete.

1.  Europaparlamentet påminner om att kommissionen är bunden av artikel 2 i EU‑fördraget och av stadgan om de grundläggande rättigheterna att garantera, främja och vidta åtgärder till förmån för jämställdhet.

2.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag om att underteckna och slutföra EU:s anslutning till Istanbulkonventionen men beklagar att förhandlingarna i rådet inte fortskrider i samma hastighet.

3.  Europaparlamentet betonar att EU:s anslutning kommer att garantera en konsekvent europeisk rättslig ram för att förhindra och bekämpa våld mot kvinnor och könsrelaterat våld och skydda våldsoffren. Parlamentet betonar att konventionen kommer att leda till större samstämmighet och effektivitet i EU:s inre och yttre politik, säkerställa bättre övervakning, tolkning och genomförande av EU:s lagstiftning, program och medel som är relevanta för konventionen, samt en mer adekvat och bättre insamling av jämförbara, uppdelade uppgifter om våld mot kvinnor och könsrelaterat våld på EU-nivå, och stärka EU:s ansvarsskyldighet på internationell nivå. Parlamentet betonar också att EU:s anslutning kommer att sätta förnyad politisk press på medlemsstaterna att ratificera instrumentet.

4.  Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att skynda på förhandlingarna om undertecknandet och ingåendet av Istanbulkonventionen.

5.  Europaparlamentet stöder EU:s anslutning till Istanbulkonventionen på bred grund och utan några förbehåll.

6.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att säkerställa att parlamentet blir fullt delaktigt i konventionens övervakningsprocess efter EU:s anslutning till Istanbulkonventionen, i enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget.

7.  Europaparlamentet påminner om att EU:s anslutning till Istanbulkonventionen inte befriar medlemsstaterna från den nationella ratificeringen av konventionen. Parlamentet uppmanar därför alla medlemsstater som ännu inte gjort det att snabbt ratificera Istanbulkonventionen.

8.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att säkerställa ett korrekt genomförande av konventionen och att anslå adekvata ekonomiska resurser och personal för att förhindra och bekämpa våld mot kvinnor och könsrelaterat våld och för att skydda offren.

9.  Europaparlamentet anser att EU:s insatser för att utrota våld mot kvinnor och barn måste vara en del av en övergripande plan för att bekämpa alla former av bristande jämställdhet. Parlamentet efterlyser en EU-strategi för att bekämpa våld mot kvinnor och könsrelaterat våld.

10.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen, liksom det gjorde i sin resolution av den 25 februari 2014 med rekommendationer om bekämpning av våld mot kvinnor, att lägga fram ett lagstiftningsförslag som föreskriver ett enhetligt system för insamling av statistiska uppgifter och ett förstärkt tillvägagångssätt från medlemsstaternas sida för att förebygga och avskaffa alla former av våld mot kvinnor och flickor samt könsrelaterat våld och som möjliggör tillgång till rättsväsendet utan onödiga hinder.

11.  Europaparlamentet ber rådet att aktivera övergångsklausulen genom att fatta ett enhälligt beslut där våld mot kvinnor och flickor (och andra former av könsrelaterat våld) identifieras som ett av de områden av brottslighet som tas upp i artikel 83.1 i EUF-fördraget.

12.  Europaparlamentet erkänner det ytterst viktiga arbete som utförts av civilsamhällets organisationer för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och flickor och skydda och bistå våldsoffer.

13.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och berörda parter som arbetar tillsammans med kommissionen och icke-statliga kvinnoorganisationer och det civila samhällets kvinnoorganisationer att hjälpa till med att sprida information om konventionen, EU-program och de medel som finns tillgängliga inom ramen för dessa, för att bekämpa våld mot kvinnor och skydda offer.

14.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att samarbeta med parlamentet för att fastställa vilka framsteg som gjorts i fråga om jämställdhet, och uppmanar EU:s ordförandeskapstrio att arbeta hårt för att uppfylla sina åtaganden i detta avseende. Parlamentet efterlyser ett EU-toppmöte om jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter för att göra förnyade åtaganden.

15.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och Europarådets parlamentariska församling.

(1) EUT C 407, 4.11.2016, s. 2.
(2) EUT C 285 E, 21.10.2010, s. 53.
(3) EUT C 296 E, 2.10.2012, s. 26.
(4) EUT C 24, 22.1.2016, s. 8.
(5) Antagna texter, P7_TA(2014)0126.
(6) PE504.467.
(7) EUT L 315, 14.11.2012, s. 57.
(8) EUT L 338, 21.12.2011, s. 2.
(9) EUT L 181, 29.6.2013, s. 4.
(10) EUT L 101, 15.4.2011, s. 1.
(11) EUT L 335, 17.12.2011, s. 1.

Rättsligt meddelande