Index 
Antagna texter
Torsdagen den 12 maj 2016 - StrasbourgSlutlig utgåva
Krimtatarerna
 Gambia
 Djibouti
 Obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning *
 Spårbarhet för fiskeri- och vattenbruksprodukter inom restaurang- och detaljhandelssektorn
 Kinas ställning som marknadsekonomi
 Uppföljning och lägesbeskrivning av Agenda 2030 och målen för hållbar utveckling
 Obligatorisk angivelse av ursprungsland eller härkomstort för vissa livsmedel
 Ramavtalet om föräldraledighet
 Förebyggande och bekämpande av människohandel

Krimtatarerna
PDF 175kWORD 73k
Europaparlamentets resolution av den 12 maj 2016 om Krimtatarerna (2016/2692(RSP))
P8_TA(2016)0218RC-B8-0582/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om det östliga partnerskapet, Ukraina och Ryssland,

–  med beaktande av rapporterna från människorättsbedömningsuppdraget på Krim, utarbetade av kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR) inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och av OSSE:s högkommissarie för nationella minoriteter (HCNM),

–  med beaktande av Europakonventionen, den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt FN:s förklaring om urbefolkningars rättigheter,

–  med beaktande av Europeiska rådets beslut av den 21 mars, 27 juni och 16 juli 2014 om införande av sanktioner mot Ryssland till följd av den olagliga annekteringen av Krim,

–  med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 68/262 av den 27 mars 2014 om Ukrainas territoriella integritet,

–  med beaktande av rapporten från Freedom House om friheten i världen 2016, i vilken det olagligt annekterade Krim bedöms som ”ofritt” med avseende på politiska och medborgerliga friheter,

–  med beaktande av domen från Krims så kallade högsta domstol av den 26 april 2016, i vilken Krimtatarernas Mejlis befanns vara en extremistorganisation och genom vilken dess verksamhet förbjöds på Krimhalvön,

–  med beaktande av uttalandena från talespersonen för vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik av den 14 april 2016 om inställandet av verksamheten i Krimtatarernas Mejlis och av den 26 april 2016 om beslutet av Krims ”högsta domstol” att förbjuda Mejlis verksamhet,

–  med beaktande av uttalandet från Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter av den 26 april 2016 med krav på att förbudet mot Mejlis ska hävas samt uttalandet från Europarådets generalsekreterare av den 26 april 2016 om att förbudet mot Mejlis riskerar att slå mot Krims tatarbefolkning i stort,

–  med beaktande av Minskprotokollet av den 5 september 2014 och Minsköverenskommelsen av den 19 september 2014 om genomförandet av fredsplanen i tolv punkter,

–  med beaktande av artiklarna 135.5 och 123.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Ryssland har olagligen annekterat Krim och Sevastopol och är därför en ockupationsstat som har brutit mot folkrätten, däribland FN-stadgan, Helsingforsslutakten, 1994 års samförståndsavtal från Budapest och 1997 års fördrag om vänskap, samarbete och partnerskap mellan Ryssland och Ukraina.

B.  Europeiska unionen och världssamfundet har vid upprepade tillfällen uttryckt oro över människorättssituationen i de ockuperade områdena och de systematiska förföljelserna av dem som inte erkänner de nya myndigheterna. Dessa så kallade myndigheter har riktat in sig på den Krimtatariska ursprungsbefolkningen, som till största delen motsätter sig det ryska maktövertagandet på halvön och som bojkottade den så kallade folkomröstningen den 16 mars 2014. Krimtatariska institutioner och organisationer stämplas i tilltagande grad som ”extremister”, och framstående medlemmar av den Krimtatariska befolkningsgruppen grips eller riskerar att gripas som ”terrorister”. Bland övergreppen mot tatarerna märks bortföranden, påtvingade försvinnanden, våld, tortyr och utomrättsligt dödande, som de facto-myndigheterna underlåtit att utreda och lagföra, samt systeminbyggda rättsliga problem rörande egendomsrätt och registrering.

C.  Krimtatariska ledare, däribland Mustafa Cemilev och Refat Çubarov, har tidigare förbjudits inresa till Krim men har nu fått tillåtelse till det, dock under hot om gripande, och har därmed rönt samma öde som många andra ledamöter av Mejlis och Krimtatariska aktivister och fördrivna. Över 20 000 Krimtatarer har tvingats lämna det ockuperade Krim och flytta till det ukrainska fastlandet enligt uppgifter från den ukrainska regeringen.

D.  Krimtatarernas ledare Mustafa Cemilev, som tidigare tillbringat 15 år i sovjetiska fängelser, har publicerat en lista över 14 Krimtatarer som sitter som politiska fångar hos de ryska så kallade myndigheterna på Krim, däribland Ahtem Çiygoz, förste vice talman i Mejlis, som hålls i fängsligt förvar i Simferopol i väntan på rättegång. Särskild uppmärksamhet måste riktas mot hans hälsotillstånd och betydelsen av att rättegången mot honom är offentlig och övervakas av Europarådet och andra internationella organisationer.

E.  Ryssland har begränsat tillträdet till Krim för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), FN och Europarådet, för att inte tala om icke-statliga människorättsorganisationer och oberoende journalister. Svårigheterna att komma in gör övervakningen av och rapporteringen om de mänskliga rättigheterna på Krim mycket svår.

F.  Hela den Krimtatariska befolkningen, en ursprungsbefolkning på Krim, tvångsdeporterades 1944 till andra delar av dåvarande Sovjetunionen utan rätt att återvända före 1989. Den 12 november 2015 antog Ukrainas Verchovna Rada en resolution där deportationen av Krimtatarerna 1944 erkänns som folkmord och den 18 maj utropas till minnesdag.

G.  Den 26 april 2016 biföll Krims så kallade högsta domstol en begäran av Krims så kallade riksåklagare, Natalja Poklonskaja, som anklagade Mejlis – som varit Krimtatarernas representativa organ sedan inrättandet 1991 och åtnjutit fullständig rättslig status sedan 1999 – för extremism, terrorism, människorättskränkningar, brottslig verksamhet och sabotage mot myndigheterna.

H.  Mejlis har nu förklarats vara en extremistorganisation och finns med på det ryska justitieministeriets lista över icke-statliga organisationer vilkas verksamhet måste ställas in. Till följd av detta har Mejlis verksamhet förbjudits på Krim och i Ryssland. Detta förbud skulle kunna omfatta mer än 2 500 medlemmar av 250 Mejlisförsamlingar i byar och städer på Krim.

I.  Beslutet av den så kallade riksåklagaren och den så kallade högsta domstolen på Krim är inneboende beståndsdelar i det förtryckets och hotelsernas politik som bedrivs av Ryssland, som straffar denna minoritet för dess lojalitet mot den ukrainska staten under den olagliga annekteringen av halvön för två år sedan.

J.  Det hela sker i uppenbar strid med internationell humanitär rätt (däribland Haagkonventionen från 1907, den fjärde Genèvekonventionen från 1949 och dess första tilläggsprotokoll från 1977), som slår fast att en ockupationsmakt inte kan lagföra civila för brott som begåtts före ockupationen och att strafflagarna i det ockuperade området ska fortsätta att gälla.

1.  Europaparlamentet fördömer skarpt beslutet av Krims så kallade högsta domstol att förbjuda det Krimtatariska folkets Mejlis och begär att beslutet omedelbart ska hävas. Parlamentet betraktar detta beslut som en systeminbyggd och riktad förföljelse av Krimtatarerna och som en politiskt motiverad handling som syftar till att ytterligare skrämma tatarbefolkningens legitima representanter. Parlamentet framhåller betydelsen av detta demokratiskt valda beslutsfattande organ som representerar det Krimtatariska folket.

2.  Europaparlamentet påpekar att förbudet mot Krimtatarernas Mejlis, som är det legitima och erkända representativa organet för Krims ursprungsbefolkning, kommer att skapa grogrund för stigmatisering av Krimtatarerna, ytterligare diskriminering av dem och kränkningar av deras mänskliga rättigheter och grundläggande medborgerliga friheter och är ett försök att fördriva dem från Krim, deras historiska fädernesland. Parlamentet är bekymrat över att stämplandet av Mejlis som en extremistorganisation kan komma att leda till ytterligare åtal i enlighet med bestämmelserna i Rysslands strafflag.

3.  Europaparlamentet erinrar om att förbudet mot Mejlis innebär att det inte kommer att ha rätt att sammanträda, offentliggöra sina synpunkter i massmedia, anordna offentliga evenemang eller använda bankkonton. Parlamentet uppmanar EU att ge ekonomiskt stöd till Mejlis verksamhet medan det befinner sig i exil. Parlamentet efterlyser ökade finansiella medel till människorättsorganisationer som verkar å Krims vägnar.

4.  Europaparlamentet erinrar om den sorgliga tvåårsdagen av Rysslands olagliga annektering av Krimhalvön den 20 februari 2014 och om sitt skarpa fördömande av denna handling, som var ett brott mot folkrätten. Parlamentet uttrycker sitt starka stöd för linjen att inte erkänna den olagliga annekteringen av Krim och för de sanktioner som infördes i dess kölvatten, och vill att en utvidgning av förteckningen över personer som omfattas av EU:s sanktioner med anledning av förbudet mot Mejlis ska tas under övervägande. Medlemsstaterna uppmanas att strikt hålla sig till denna förteckning. Parlamentet beklagar de besök som vissa politiker från EU-medlemsstater, däribland ledamöter av nationella parlament och av Europaparlamentet, gjort på Krim och som organiserats utan de ukrainska myndigheternas medgivande, och uppmanar parlamentsledamöterna att avstå från sådana besök i framtiden.

5.  Europaparlamentet bekräftar på nytt sitt fulla engagemang för Ukrainas suveränitet, politiska självständighet, enighet och territoriella integritet inom landets internationellt erkända gränser och för dess fria och suveräna val att slå in på den europeiska vägen. Parlamentet uppmanar samtliga parter att omedelbart verka för en fredlig återintegrering av den ockuperade Krimhalvön i Ukrainas rättsordning genom politisk dialog och i full överensstämmelse med folkrätten. Parlamentet anser att återupprättad ukrainsk kontroll över halvön är grundläggande för ett återupptagande av samarbetsförbindelserna med Ryssland, inklusive ett hävande av Krimrelaterade sanktioner.

6.  Europaparlamentet fördömer de kraftiga inskränkningarna av yttrandefriheten, föreningsfriheten och friheten att delta i fredliga sammankomster, bland annat i samband med traditionella minneshögtider såsom årsdagen av deportationen av Krimtatarerna under Stalins totalitära Sovjetregim och i samband med kulturella sammankomster för Krimtatarerna.

7.  Europaparlamentet fördömer inskränkningarna av mediefriheten på Krim, särskilt indragningen av licensen för den största Krimtatariska tv-kanalen ATR. Parlamentet begär att denna kanal åter ska öppna, liksom även barnkanalen Lale och radiostationen Meydan. Parlamentet anser att dessa handlingar berövar det Krimtatariska folket ett betydelsefullt verktyg för att bevara den egna kulturella och språkliga identiteten. Parlamentet noterar inrättandet av den nya stationen TV Millet och vill att dess fullständiga redaktionella oberoende säkerställs.

8.  Europaparlamentet fördömer skarpt de systematiska inskränkningarna av yttrandefriheten med extremism som förevändning och övervakningen av sociala medier i syfte att identifiera aktivister som inte erkänner den nya ordningen och som kritiserar giltigheten i ”folkomröstningen” den 16 mars 2014. Parlamentet erinrar om att 100 medlemsstater i FN:s generalförsamling intagit samma ståndpunkt genom antagandet av resolution 68/262.

9.  Europaparlamentet erinrar om att den Krimtatariska ursprungsbefolkningen har lidit historiska orättvisor där de utsatts för massdeportation av de sovjetiska myndigheterna och fråntagits mark och resurser. Parlamentet beklagar att de så kallade myndigheternas diskriminerande politik förhindrar ett återlämnande av dessa egendomar och resurser eller används som ett instrument för att köpa stöd.

10.  Europaparlamentet uppmanar med kraft Ryssland, som enligt internationell humanitär rätt bär det yttersta ansvaret som ockupationsstat på Krim, att upprätthålla rättsordningen på Krim och skydda medborgarna mot godtyckliga rättsliga eller administrativa åtgärder och beslut, för att på så vis fullgöra sina egna åtaganden som medlem av Europarådet, och att genomföra oberoende internationella utredningar av alla kränkningar av folkrätten eller de mänskliga rättigheterna som begås av ockupationsstyrkorna och de så kallade lokala myndigheterna. Parlamentet vill att kontaktgruppen för anhöriga till försvunna personer ska återaktiveras.

11.  Europaparlamentet begär att relevanta internationella människorättsorgan ska beviljas ständigt och obehindrat tillträde till Krim så att de kan övervaka situationen för de mänskliga rättigheterna.

12.  Europaparlamentet välkomnar det ukrainska initiativet att inrätta en internationell förhandlingsmekanism i ”Genève plus”-formatet för återupprättandet av ukrainsk överhöghet över Krim, vilket bör inbegripa direkt involvering av EU. Parlamentet uppmanar Ryssland att inleda förhandlingar med Ukraina och andra parter om en avslutning av ockupationen av Krim, häva handels- och energiembargona och upphäva undantagstillståndet på Krim.

13.  Europaparlamentet manar till ett bevarande av Krims historiska och traditionella multikulturella miljö och till full respekt för ukrainska, tatariska och andra minoritetsspråk och egna kulturer. Parlamentet fördömer de rättsliga påtryckningarna på Krimtatariska kultur- och utbildningsorganisationer, däribland sådana som arbetar med Krimtatariska barn.

14.  Europaparlamentet uppmanar Ryssland att utreda alla fall av tortyr av olagligt gripna fångar på Krim, däribland Ahtem Çiygoz, förste vice talman i Mejlis, Mustafa Degermendzji och Ali Asanov, som greps på Krim av de så kallade lokala myndigheterna för sin fredliga protest mot ockupationen, och att garantera dem ett säkert återvändande till Ukraina. Parlamentet upprepar sitt krav på ett frigivande av Oleh Sentsov och Oleksandr Koltjenko. Parlamentet uppmanar med kraft Ryssland att upphöra med politiskt motiverade åtal mot politiska dissidenter och medborgaraktivister. Parlamentet fördömer det efterföljande överförandet av dem till Ryssland och det påtvingade utfärdandet av ryskt medborgarskap. Parlamentet uppmanar Ryssland att samarbeta nära med Europarådet och OSSE i de ovannämnda fallen.

15.  Europaparlamentet uppmanar Europeiska utrikestjänsten och rådet att öka trycket på Ryssland för att internationella organisationer ska beviljas tillträde till Krim i syfte att övervaka människorättssituationen mot bakgrund av de pågående grova kränkningarna av grundläggande friheter och mänskliga rättigheter på halvön och upprätta permanent internationell övervakning och konventionsbaserade mekanismer. Parlamentet framhåller att all internationell närvaro på marken bör vara väl samordnad, ha överenskommits med Ukraina och stödjas av de största internationella människorättsorganisationerna.

16.  Europaparlamentet upprepar sin djupa oro över situationen för hbti-personer på Krim, som har försämrats avsevärt sedan den ryska annekteringen.

17.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament, Ukrainas president, regering och parlament, Europarådet, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, Rysslands president, regering och parlament samt Krimtatarernas Mejlis.


Gambia
PDF 176kWORD 74k
Europaparlamentets resolution av den 12 maj 2016 om Gambia (2016/2693(RSP))
P8_TA(2016)0219RC-B8-0591/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om Gambia,

–  med beaktande av sin resolution av den 12 mars 2015 om EU:s prioriteringar inför FN:s råd för mänskliga rättigheter under 2015(1),

–  med beaktande av ett flertal parlamentsfrågor om situationen i Gambia,

–  med beaktande av Europeiska utrikestjänstens uttalande av den 17 april 2016 om situationen för de mänskliga rättigheterna i Gambia,

–  med beaktande av ett flertal uttalanden från EU:s delegation till Gambia,

–  med beaktande av Afrikanska unionens kommissions resolution av den 28 februari 2015 situationen för de mänskliga rättigheterna i Republiken Gambia,

–  med beaktande av uttalandet från FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon den 17 april 2016,

–  med beaktande av rapporten från FN:s råd för mänskliga rättigheter, framlagd av den särskilde rapportören om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, tillägg: Uppdraget i Gambia, av den 2 mars 2015,

–  med beaktande av rapporten om Gambia av den 11 maj 2015 från FN:s särskilde rapportör om utomrättsliga, summariska eller godtyckliga avrättningar,

–  med beaktande av rapporten av den 24 december 2014 från FN:s arbetsgrupp för den allmänna återkommande utvärderingen om Gambia,

–  med beaktande av Cotonouavtalet, som undertecknades i juni 2000,

–  med beaktande av Gambias statsförfattning,

–  med beaktande av den afrikanska stadgan om demokrati, val och samhällsstyrning,

–  med beaktande av Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter,

–  med beaktande av FN:s förklaring från 1981 om avskaffande av alla former av intolerans och diskriminering på grund av religion och trosuppfattning,

–  med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948,

–  med beaktande av artiklarna 135.5 och 123.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Yahya Jammeh tog makten i Gambia vid en militärkupp 1994. Han valdes till president 1996 och har sedan dess återvalts tre gånger, under kontroversiella omständigheter.

B.  Presidentval har utlysts till den 1 december 2016 och parlamentsval till den 6 april 2017. Det senaste presidentvalet, som hölls 2011, fördömdes av Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas), eftersom det saknat legitimitet och åtföljts av förtrycksåtgärder och skrämseltaktik mot oppositionspartierna och deras väljare.

C.  Den 14 april 2016 hölls det en fredlig protest i Serekunda, som är en förstad till huvudstaden Banjul, med yrkanden på en reform av valförfarandet. Följden blev en våldsam reaktion från de gambiska säkerhetsstyrkornas sida och godtyckliga frihetsberövanden av demonstranter, bland dem flera medlemmar av United Democratic Party (UDP). Oppositionsledaren och UDP-medlemmen Solo Sandeng dog kort efter det han gripits under misstänkliga omständigheter.

D.  Medlemmar av UDP samlades åter den 16 april 2016 för att kräva rättvisa för Sandengs död och frigivning av andra medlemmar av deras parti. Polisen besköt demonstranterna med tårgas och grep ett antal personer.

E.  En annan oppositionsledare Ousainou Darboe, samt andra högt uppsatta partifunktionärer, greps och hålls fortfarande fängslade, och har enligt utsago drabats av allvarliga skador.

F.  Alagie Abdoulie Ceesay, som är förvaltningsdirektör för den oberoende radiokanalen Teranga FM och som greps den 2 juli 2015 av den nationella underrättelsetjänsten (National Intelligence Agency, NIA), har tre gånger blivit vägrad frigivning mot borgen, trots sin dåliga hälsa.

G.  I mars 2016 offentliggjorde FN:s arbetsgrupp om godtyckliga frihetsberövanden ett yttrande som antagits vid dess senaste möte i december 2015, där det betonades att Ceesay godtyckligt berövats sin frihet och där Gambia uppmanades att frige honom och lägga ned alla åtal mot honom.

H.  Människorättsförsvarare och journalister i Gambia utsätts för övergrepp och repressiv lagstiftning och ställs hela tiden inför trakasserier och skrämseltaktik, gripanden och frihetsberövanden, påtvingade försvinnanden eller påtvingad landsflykt.

I.  Tortyr och annan misshandel används ofta i Gambia. Enligt utsago är det rutin att människor brutalt torteras eller misshandlas på andra sätt för att man vill pressa fram ”bekännelser” ur dem, som sedan används som bevis inför rätta. Detta framgår av den rapport som sammanställts efter att FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning avlagt ett besök i Gambia under 2014.

J.  NIA och polisen använder sig rutinmässigt av godtyckliga frihetsberövanden, såsom i fallet med f.d. vice jordbruksministern Ousman Jammeh och islamvetenskapsmännen schejk Omar Colley, imam Ousman Sawaneh och imam Cherno Gassama. Personer hålls ofta fångna utan anklagelse och under längre tid än de 72 timmar inom vilka en misstänkt måste ställas inför rätta, något som strider mot statsförfattningen.

K.  I dagens homosexualitetsfientliga lagstiftning i Gambia föreskrivs det långvariga fängelsestraff och dryga böter för ”grov homosexualitet”. Hbti-personer råkar ofta ut för angrepp, hot eller godtyckliga gripanden från säkerhetsstyrkornas sida och vissa av dem har nödgats lämna landet av omsorg om sin egen säkerhet.

L.  Gambia är ett av världens femton fattigaste länder och nästan en fjärdedel av befolkningen står inför en ständig osäker livsmedelsförsörjning. Landet är starkt beroende av internationellt bistånd. Sedan 2015 har 14 475 gambier ansökt om asyl i EU.

M.  Situationen för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstat i Gambia är verkligt oroväckande. EU har tagit upp dessa frågor i en dialog med stöd av artikel 8 i Cotonouavtalet sedan utgången av 2009, men de konkreta framstegen har varit få och små.

N.  Efter oron för människorättssituationen skar EU drastiskt ned sitt bistånd till Gambia, fastän EU kvarstår som landets största biståndsgivare, med sammanlagt 33 miljoner euro i anslag för det nationella vägledande programmet för perioden 2015–2016. Efter denna biståndsnedskärning utvisade president Jammeh helt plötsligt i juni 2015 Agnes Guillard, som var EU:s chargé d’affaires i Gambia.

O.  I det nationella vägledande programmet för Gambia för perioden 2015–2016 föreskrivs investeringar i jordbruk och livsmedelstrygghet, men inga anslag ges till utveckling av det civila samhället, demokratiskt styre, eller främjandet av mänskliga rättigheter och rättsstaten.

P.  Gambia är medlem av Ecowas. I juli 2014 ingicks ett avtal om ekonomiskt partnerskap mellan EU och Ecowas, avsett att ratificeras under 2016. Dessa avtal är avsedda att stärka, inte bara rättvis handel, utan också mänskliga rättigheter och uppnåendet av målen för hållbar utveckling.

Q.  Gambia är medlemsstat i Afrikanska unionen (AU), part i Afrikanska stadgan och har undertecknat den afrikanska stadgan om demokrati, val och samhällsstyrning.

R.  I lagen om ändring av vallagen 2015 blir det alltför dyrt för oppositionspartierna att bedriva verksamhet, så att Gambia blir ett av de länder där det kostar mest att ställa upp som kandidat i allmänna val. Följden blir en kringskärning av medborgarnas rättigheter.

1.  Europaparlamentet uttrycker sin djupaste oro över att säkerhets- och människorättssituationen i Gambia snabbt blir värre och beklagar djupt angreppen mot fredliga demonstranter den 14 och 16 april 2016.

2.  Europaparlamentet vill att alla som gripits i samband med protesterna den 14 och 16 april 2016 ska friges. Parlamentet uppmanar Republiken Gambias regering att tillförsäkra alla som frihetsberövats för att de påstås ha deltagit i försöket att byta regering med hjälp av författningsstridiga metoder ett korrekt rättsförfarande. Parlamentet uppmanar Gambias myndigheter att under alla omständigheter garantera dessa misstänkta personer fysisk och psykisk integritet och se till att de som skadats utan dröjsmål får medicinsk behandling. Parlamentet uttrycker sin oro över vittnesutsagorna om att andra personer utsatts för tortyr och misshandel.

3.  Europaparlamentet uppmanar med kraft Gambias myndigheter att snabbt och opartiskt utreda dessa händelser, och uttrycker i synnerhet djup oro över att oppositionsaktivisten Solo Sandeng enligt utsago dött i fängsligt förvar.

4.  Europaparlamentet fördömer skarpt de påtvingade försvinnanden, godtyckliga frihetsberövanden, samt den tortyr och de andra människorättskränkningar som riktats mot oliktänkande, bland dem journalister, människorättsförsvarare, politiska meningsmotståndare och kritiker, samt homosexuella, bisexuella och transpersoner, under president Yahya Jammehs tid vid makten. Parlamentet yrkar på att alla fångar i isoleringshäkte antingen ska ställas inför rätta eller friges.

5.  Europaparlamentet uppmanar EU och AU att samarbeta med Gambia för att införa garantier mot tortyr, för att fångar ska kunna kontaktas av oberoende utomstående, och för en reform av all lagstiftning som inkräktar på rätten till yttrandefrihet, föreningsfrihet och frihet att hålla fredliga sammankomster, bland annat av strafflagens bestämmelser om brotten omstörtande verksamhet, förtal och ”spridande av falsk information”, samt av kommunikationslagen från 2013, där det ingår föreskrifter om censur på internet.

6.  Europaparlamentet uppmanar Gambia att ratificera FN-konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,

7.  Europaparlamentet uppmanar Gambias regering att undersöka beläggen för att den nationella underrättelsetjänsten gjort sig skyldig till människorättskränkningar, att lagstifta om lika rättigheter för medborgarna, också i frågor som berör ojämlikhet, och att fortsätta med planerna att inrätta en nationell kommission för mänskliga rättigheter i överensstämmelse med Parisprinciperna om institutioner för de mänskliga rättigheterna, för undersökning och övervakning av påstådda människorättskränkningar.

8.  Europaparlamentet uppmanar med kraft Gambias regering och de regionala myndigheterna att göra allt som behövs för att få slut på diskrimineringen av, angreppen på och kriminaliseringen av hbti-personer och garantera dem yttrandefrihet, bl.a. i form av att bestämmelserna om straffbeläggning av dessa personer tas bort ur Gambias strafflag.

9.  Europaparlamentet uppmanar Gambias myndigheter att förebygga all religiös diskriminering och att uppmuntra och vidta åtgärder till förmån för en fredlig och inklusiv dialog mellan samtliga folkgrupper.

10.  Europaparlamentet uppmanar Ecowas och AU till fortsatta åtgärder mot de pågående människorättskränkningar som begås av regimen i Gambia. Parlamentet erinrar om att frågor om säkerhet och stabilitet kvarstår som stora utmaningar i regionen Västafrika, och håller fast vid att AU och Ecowas noggrant måste övervaka situationen i Gambia och upprätthålla en ständig politisk dialog med Gambias myndigheter om stärkande av demokrati och rättsstat.

11.  Europaparlamentet uppmanar med kraft Republiken Gambias regering att ratificera den afrikanska stadgan om demokrati, val och samhällsstyrning innan det presidentval hålls som utlysts till december 2016.

12.  Europaparlamentet uppmanar Gambias regering att gå in i en seriös dialog med alla politiska partier inom oppositionen, om reformer av lagstiftning och politik för att landet ska få fria och rättvisa val och för att respekten för förenings- och mötesfriheten ska garanteras, i enlighet med Gambias internationella skyldigheter, Parlamentet erinrar om att ett fullständigt deltagande från oppositionens och det civila samhällets sida i oberoende och fria nationella val är en viktig framgångsfaktor för dessa val.

13.  Europaparlamentet uppmuntrar det internationella samfundet, bl.a. människorättsorganisationer och icke-statliga organisationer, liksom också EU:s delegation till Gambia och andra relevanta internationella institutioner, att aktivt övervaka valförfarandet, särskilt när det gäller att utverka respekt från offentligt håll för förenings- och mötesfriheten.

14.  Europaparlamentet uppmanar Gambias regering att vidta alla nödvändiga åtgärder för att under alla omständigheter garantera full respekt för yttrande- och pressfriheten. Parlamentet uppmanar här till en reform av informations- och kommunikationslagen för att den nationella lagstiftningen ska följa internationella normer.

15.  Europaparlamentet oroar sig över att det nationella vägledande programmet för perioden 2015–2016 inte föreskriver något stöd till eller någon finansiering av det civila samhället, och inte heller av demokratiskt styre, främjande av rättsstaten och skydd av de mänskliga rättigheterna. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att demokratiskt styre, rättsstat och skydd av de mänskliga rättigheterna bildar tyngdpunktsområden för alla eventuella utvecklingsavtal som kan komma i fråga mellan EU och Gambia.

16.  Europaparlamentet uppmanar EU:s delegation till Gambia att använda alla redskap den har till sitt förfogande, också det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, för att aktivt övervaka förhållandena för frihetsberövade personer i Gambia och att följa och övervaka undersökningarna av regeringens tillslag mot protesterna den 14 och 16 april 2016, samt behandlingen av frihetsberövade demonstranter, samt att göra ännu mer för att träda i kontakt med medlemmar av den politiska oppositionen, studentledare, journalister, människorättsförsvarare, fackföreningstjänstemän och ledare bland hbti-personer.

17.  Europaparlamentet uppmanar med kraft EU och dess medlemsstater att genomföra ett offentligt samråd i enlighet med artikel 96 i Cotonou-avtalet och att överväga att frysa allt annat stöd till Gambias regering än humanitärt bistånd och att belägga med reseförbud de tjänstemän som är skyldiga till allvarliga människorättskränkningar eller påföra andra riktade sanktioner mot dem.

18.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Afrikanska unionen, regeringarna i medlemsstaterna i Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap, Gambias regering och parlament, FN:s generalsekreterare, FN:s människorättsråd och den gemensamma parlamentariska AVS‑EU-församlingen.

(1) Antagna texter, P8_TA(2015)0079.


Djibouti
PDF 262kWORD 79k
Europaparlamentets resolution av den 12 maj 2016 om Djibouti (2016/2694(RSP))
P8_TA(2016)0220RC-B8-0594/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om Djibouti, inklusive resolutionerna av den 4 juli 2013 om situationen i Djibouti(1) och av den 15 januari 2009 om situationen på Afrikas horn(2),

–  med beaktande av det nationella vägledande programmet för Djibouti inom ramen för den elfte Europeiska utvecklingsfonden av den 19 juni 2014,

–  med beaktande av uttalandena av den 12 april 2016 och den 23 december 2015 från Europeiska utrikestjänstens talesperson,

–  med beaktande av förklaringen från den höga representanten, Federica Mogherini, på EU:s vägnar med anledning av Internationella dagen för pressfrihet den 3 maj 2016,

–  med beaktande av EU:s regionala politiska partnerskap för fred, säkerhet och utveckling på Afrikas horn,

–  med beaktande av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter,

–  med beaktande av konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,

–  med beaktande av konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor,

–  med beaktande av Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter, som Djibouti har ratificerat,

–  med beaktande av åtgärderna och meddelandena från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) om Djibouti,

–  med beaktande av de preliminära slutsatserna av den 10 april 2016 från Afrikanska unionens valobservatörsuppdrag, som övervakade presidentvalet,

–  med beaktande av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, som Djibouti har varit part i sedan 2003,

–  med beaktande av det ramavtal som undertecknades den 30 december 2014 mellan UMP (Unionen för presidentmajoritet), koalitionen vid makten, och USN (Unionen för nationell räddning), en sammanslutning av oppositionspartier, och som syftar till att främja en ”fredlig och demokratisk politik i landet”,

–  med beaktande av dekret nr 2015-3016 PR/PM av den 24 november 2015, som antagits av Djiboutis regering, om exceptionella säkerhetsåtgärder efter attentaten i Paris den 13 november 2015,

–  med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948,

–  med beaktande av protokollet till Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter om afrikanska kvinnors rättigheter,

–  med beaktande av Cotonouavtalet, som undertecknades den 23 juni 2000 och reviderades den 22 juni 2010,

–  med beaktande av Republiken Djiboutis författning från 1992, i vilken grundläggande friheter och grundläggande principer för goda styrelseformer erkänns,

–  med beaktande av riktlinjerna för Afrikanska unionens valövervakningsuppdrag,

–  med beaktande av artiklarna 135.5 och 123.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Ismail Omar Guelleh har varit Djiboutis president sedan 1999. I valet i april 2016 vann han en jordskredsseger med 87,1 procent av rösterna, men resultatet har kritiserats av oppositionspartier och rättighetsgrupper för att ha uppnåtts genom politiskt förtryck. Vissa oppositionskandidater bojkottade valen 2005, 2011 och 2016. President Guelleh övertalade nationalförsamlingen att ändra författningen 2010 – efter att han meddelat att han inte tänkte ställa upp för omval 2016 – och därigenom göra det möjligt för honom att ställa upp för en tredje mandatperiod 2011. De påföljande protesterna från det civila samhället krossades.

B.  Djiboutis idealiska läge vid Adenviken har gjort landet strategiskt viktigt för utländska militärbaser, och det betraktas som ett nav för bekämpning av sjöröveri och terrorism.

C.  Tio djiboutiska kvinnor hungerstrejkar i Paris för att kräva en internationell utredning av våldtäkterna på djiboutiska kvinnor. Fyra av de hungerstrejkande hävdar att de själva utsatts för våldtäkter, medan en annan, Fatou Ambassa, 30, fastar till minne av sin kusin Halima, som ska ha blivit offer för en gruppvåldtäkt med dödlig utgång 2003, vid 16 års ålder. Åtta av dessa kvinnor fortsatte med protesterna i nitton dagar från den 25 mars till den 12 april 2016, och ytterligare tio kvinnor följde deras exempel i Bryssel. De djiboutiska myndigheterna bestrider deras påståenden. Kvinnor har tagits som gisslan i konflikten mellan den djiboutiska armén och FRUD-armén. Den djiboutiska kvinnokommittén (Comité des Femmes Djiboutiennes Contre le Viol et l’Impunité (COFEDVI)), som grundades 1993, har registrerat 246 fall av våldtäkter begångna av soldater utifrån omkring 20 anmälningar.

D.  Inget valobservatörsuppdrag från EU bjöds in för att övervaka valet, och de djiboutiska myndigheterna tackade nej till det valexpertuppdrag som EU erbjudit. Afrikanska unionens valobservatörsuppdrag rekommenderar att en oberoende valkommission inrättas med ansvar för valprocessen, inklusive tillkännagivandet av det preliminära resultatet.

E.  Tre oppositionskandidater, Omar Ali Elmi Khaireh, Mohamed Moussa Ali och Djama Abdourahman Djama, har ifrågasatt valresultatet från april 2016 och hävdat att det präglas av bristande insyn och inte återspeglar det djiboutiska folkets vilja. Lokala människorättsorganisationer har inte erkänt resultatet. Det politiska utrymmet för oppositionen är fortfarande mycket snävt, med begränsad yttrandefrihet. Polisen och säkerhetstjänsten utövar en strikt kontroll över landet, och rättsväsendet är svagt och står nära regeringen. Oppositionsledare har ständigt utsatts för frihetsberövande och trakasserier, och det har förekommit påståenden om tortyr. Det hävdas att armén beordrades att avlägsna oppositionsföreträdare från vissa vallokaler, så att valurnorna kunde stoppas fulla med valsedlar, medan andra distrikt såsom Ali-Sabieh ställdes under militär kontroll. President Guelleh stod värd för en fest som enligt uppgift var en belöning till armén för dess bidrag till valet innan det officiella resultatet ens hade offentliggjorts. Afrikanska unionen har fördömt ett antal oegentligheter (bristen på dokumentation, underlåtenheten att redovisa resultat och det faktum att rösterna inte räknades offentligt).

F.  Den 31 december 2015, efter att oppositionens ledamöter stängts ute från parlamentet, användes en lag om undantagstillstånd som infördes i november 2015 för att begränsa de individuella friheterna och ingripa mot oppositionsaktivister, människorättsförsvarare, fackföreningsmedlemmar och journalister.

G.  Den 30 december 2014 undertecknade den regerande koalitionen, UMP, ett ramavtal med oppositionskoalitionen, USN, i vilket det föreskrevs att den oberoende nationella valkommissionen (Commission Électorale Nationale Indépendante) skulle reformeras, att en gemensam parlamentarisk kommitté skulle inrättas och att kortsiktiga och medellångsiktiga reformer skulle genomföras. I februari 2015 inrättades den gemensamma parlamentariska kommittén, men inget av de viktigaste lagförslagen (såsom lagen om inrättandet av en oberoende gemensam valkommission och lagen om politiska partiers rättigheter och skyldigheter) har lämnats in. Den 26 augusti 2015 meddelade de djiboutiska myndigheterna att valkommissionen inte skulle reformeras.

H.  Det finns inga privata tv- eller radiostationer i Djibouti, myndigheterna övervakar noga oppositionens webbplatser och blockerar regelbundet människorättsorganisationers webbplatser och sociala medier. Regeringen äger den största tidningen, La Nation, och det nationella programföretaget, Radiodiffusion-Télévision de Djibouti, som utövar självcensur. 2015 förklarade Freedom House att pressen i Djibouti inte var fri. Djibouti ligger på 170:e plats (av 180 länder) i Reportrar utan gränsers internationella pressfrihetsindex för 2015. Under hela den tid som UMP-koalitionen styrt landet har partier och aktivister från oppositionen ständigt varit utsatta för förtryck, och många partiaktivister och journalister, däribland en BBC-reporter under presidentvalskampanjen 2016, har utsatts för rättsliga förfaranden. Den 19 januari 2016 stängdes den viktigaste oppositionstidningen, L’Aurore, genom ett domstolsbeslut. Den nationella kommunikationskommissionen, som skulle inrättas 1993, har ännu inte tillsatts.

I.  Framför allt under 2012 ägde en våg av godtyckliga gripanden av misstänkta FRUD-armémedlemmar rum i regionen Mablas.

J.  Det har påståtts att åtminstone 27 människor dödades och mer än 150 sårades av myndigheterna vid ett kulturellt firande i Buldugo den 21 december 2015, även om den djiboutiska regeringen vidhåller att antalet dödsfall var så lågt som sju. Polisen trängde senare också in i de lokaler där oppositionsledare hade ett möte, skadade ett antal av dem och fängslade två framträdande oppositionsledare (Abdourahman Mohammed Guelleh, generalsekreterare för USN, och Hamoud Abdi Souldan) utan att väcka åtal mot dem. Bägge släpptes bara några dagar före presidentvalet, och den förstnämnde står nu åtalad för brott. En fackföreningsledare och människorättsförsvarare, Omar Ali Ewado, satt frihetsberövad i isoleringscell från den 29 december 2015 till den 14 februari 2016 för att ha offentliggjort en lista över offren för massakern och dem som fortfarande saknas. Hans advokat kvarhölls också på flygplatsen. Said Houssein Robleh, medlem av oppositionen och generalsekreterare för LDDH, sårades av den djiboutiska polisens kulor och befinner sig nu i exil i Europa.

K.  Förhållandena i Djiboutis fängelser är ytterst oroande.

L.  Efter terroristattentaten den 13 november 2015 i Paris antog Djiboutis regering den 24 november 2015 dekret nr 2015-3016 PR/PM, som förbjuder sammankomster och möten på offentliga platser, som en åtgärd mot terrorism.

M.  Det finns ingen lagstiftning mot våld i hemmet och våldtäkt inom äktenskapet i Djibouti. Myndigheterna har informerat FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor (CEDAW) att de är medvetna om tillkortakommandena i sina försök att bekämpa könsrelaterat våld. Trots att det varit olagligt sedan 2005 har olika former av kvinnlig könsstympning utförts på 98 procent av kvinnorna i Djibouti.

N.  Enligt Världsbanken lever mer än 23 procent av djiboutierna i extrem fattigdom, och 74 procent lever på mindre än 3 US-dollar per dag. Den otrygga livsmedelsförsörjningen i Djibouti har förvärrats av höga livsmedelspriser, vattenbrist, klimatförändringar och minskad betesmark. Djibouti är en av mottagarna av EU:s stödpaket på 79 miljoner euro för de länder på Afrikas horn som påverkas av El Niño.

O.  Respekten för de mänskliga rättigheterna, de demokratiska principerna och rättsstaten ligger till grund för partnerskapsavtalet mellan EU och AVS-länderna och utgör väsentliga beståndsdelar av Cotonouavtalet. EU bör utan dröjsmål intensifiera den regelbundna politiska dialogen med Djibouti i enlighet med artikel 8 i Cotonouavtalet.

P.  Djibouti tar för närvarande emot 105 miljoner euro i bilaterala EU-medel, främst till vatten och sanitet samt en tryggad livsmedels- och näringsförsörjning, som ett led i EU:s nationella vägledande program inom ramen för den elfte Europeiska utvecklingsfonden. Från 2013 till 2017 kommer Djibouti att ha tagit emot 14 miljoner euro som en del av EU:s initiativ Stöd till Afrikas horns motståndskraft, vilket syftar till att ge olika grupper i samhället kraft att stå emot återkommande torka.

Q.  Djibouti är för närvarande värd för mer än 15 000 flyktingar från Somalia och Eritrea och ytterligare cirka 8 000 från Jemen. Kvinnor och flickor som befinner sig i flyktinglägren riskerar att utsättas för könsrelaterat våld. Kommissionen ger bistånd, såsom livräddande tjänster, och ekonomiskt stöd till de samhällen som tar emot flyktingläger.

1.  Europaparlamentet uttrycker oro över den avstannade demokratiseringsprocessen i Djibouti, som förvärrats av att parlamentet ändrat den djiboutiska författningens bestämmelser om begränsningen av presidentperioder, och över påståendena att medlemmar av oppositionen trakasserats och utestängts från många vallokaler. Parlamentet betonar hur viktigt det är med rättvisa val utan hotelser.

2.  Europaparlamentet efterlyser en grundlig utredning av insynen i valprocessen och valet 2016 i Djibouti. Parlamentet upprepar EU:s uppmaning att resultaten från alla vallokaler i valen 2013 och 2016 ska offentliggöras.

3.  Europaparlamentet fördömer skarpt de våldtäkter som ska ha begåtts av djiboutiska soldater mot civila och rapporterats av olika icke-statliga organisationer, vilket understryks av fallen av hungerstrejk, och uppmanar de djiboutiska myndigheterna att grundligt utreda i synnerhet militärens aktioner och sätta stopp för straffriheten. Parlamentet uppmanar FN att utreda situationen för de mänskliga rättigheterna i Djibouti, särskilt kvinnornas situation i landet. Parlamentet uttrycker sin starka solidaritet med de djiboutiska kvinnor som för närvarande hungerstrejkar i Frankrike och Belgien.

4.  Europaparlamentet fördömer militärens och polisens inblandning i de demokratiska processerna och upprepar att en grundlig och öppen utredning av valprocessen är nödvändig. Parlamentet ställer sig undrande till presidentens uppenbara vilja att fira segern i valet i april 2016 i förskott. Parlamentet påminner Djibouti om att landet är part i konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och att artikel 16 i den djiboutiska författningen stadgar att ”ingen får utsättas för tortyr eller misshandel eller grymma, omänskliga, förnedrande eller förödmjukande handlingar”. Parlamentet uppmanar Djibouti att grundligt utreda alla anklagelser om tortyr och misshandel och se till att förövarna åtalas, och om de döms bestraffas med lämpliga påföljder, och att de drabbade får skälig ersättning, liksom att inrätta en oberoende mekanism som ska utreda anklagelser om missförhållanden.

5.  Europaparlamentet beklagar de djiboutiska myndigheternas beslut att inte reformera den nationella valkommissionen i enlighet med det ramavtal som undertecknades den 30 december 2014, och uppmanar dem kraftfullt att samarbeta nära med oppositionen för att få till stånd en rättvisare och öppnare valprocess.

6.  Europaparlamentet påminner de djiboutiska myndigheterna om deras åtagande enligt riktlinjerna för Afrikanska unionens valövervakningsuppdrag att skydda journalister, fördömer det sätt på vilket journalister har behandlats och påminner myndigheterna om vikten av pressfrihet och rätten till en rättvis rättegång. Parlamentet kräver en motiverad förklaring från de djiboutiska myndigheterna om behandlingen av journalister. Parlamentet fördömer kraftfullt trakasserierna mot och fängslandet utan åtal av oppositionsledare, journalister och oberoende människorättsaktivister i upptakten till presidentvalet. Parlamentet uppmanar de djiboutiska myndigheterna att upphöra med förtrycket av politiska motståndare och journalister och att frige alla som hålls fängslade av politiska skäl eller för att ha utövat mediefrihet. De djiboutiska myndigheterna uppmanas vidare att se över landets lagstiftning om undantagstillstånd så att den till fullo överensstämmer med internationell rätt.

7.  Europaparlamentet fördömer avsaknaden av en oberoende press i Djibouti och övervakningen och censuren av webbplatser som är kritiska till regeringen. Parlamentet beklagar de statsägda mediernas självcensur, och uppmanar den djiboutiska regeringen att bevilja FM-sändningslicenser till alla oberoende medieorgan som så begär. Parlamentet uppmanar regeringen att bevilja utländska journalister fritt tillträde till landet så att de kan bedriva sitt arbete på ett säkert och objektivt sätt. Regeringen uppmanas också att inrätta den nationella kommunikationskommissionen och att tillåta oberoende och privat radio och tv.

8.  Europaparlamentet fördömer de mord som begicks vid den kulturella ceremonin den 21 december 2015 och de efterföljande frihetsberövandena och trakasserierna mot människorättsförsvarare och oppositionsmedlemmar. Parlamentet framför sina kondoleanser till offrens familjer och kräver en fullständig och oberoende utredning i syfte att identifiera och ställa de skyldiga inför rätta. Parlamentet upprepar sitt fördömande av godtyckliga frihetsberövanden och begär att rätten till försvar ska respekteras.

9.  Europaparlamentet uppmanar de djiboutiska myndigheterna att garantera respekt för de mänskliga rättigheter som erkänns i de nationella eller internationella överenskommelser som Djibouti har undertecknat och att skydda medborgerliga och politiska rättigheter och friheter, däribland rätten att demonstrera fredligt och mediefriheten.

10.  Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen regeringen att fortsätta att ge utbildning till poliser och andra tjänstemän om tillämpningen av lagen om människohandel, att trappa upp ansträngningarna för att ställa människohandlare inför rätta och att öka medvetenheten om människohandel bland de rättsliga, lagstiftande och administrativa myndigheterna, det civila samhället samt icke-statliga organisationer som är verksamma i landet, liksom bland allmänheten.

11.  Europaparlamentet kräver att kvinnor och män behandlas lika inför lagen i Djibouti. Myndigheterna påminns om att de är en part i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

12.  Europaparlamentet välkomnar den djiboutiska regeringens insatser mot det utbredda bruket av kvinnlig könsstympning, men skulle vilja se fler förbättringar.

13.  Europaparlamentet uppmanar myndigheterna att ge icke-statliga organisationer tillträde till distrikten Obock, Tadjoural och Dikhil.

14.  Europaparlamentet uppmanar de civila och militära myndigheterna att visa största möjliga återhållsamhet under polis- och arméoperationer i norra delen av landet och att i synnerhet inte använda någon form av våld mot civilbefolkningen eller utnyttja den som sköldar runt militärläger.

15.  Europaparlamentet är berett att noggrant övervaka situationen i Djibouti och att föreslå restriktiva åtgärder om det uppdagas brott mot bestämmelserna i Cotonouavtalet från 2000, särskilt artiklarna 8 och 9 i avtalet. Parlamentet uppmanar kommissionen att också noggrant följa situationen.

16.  Europaparlamentet uppmanar kraftfullt Europeiska utrikestjänsten, kommissionen och deras partner att samarbeta med djiboutierna kring långsiktiga politiska reformer, något som särskilt borde underlättas av de starka band som redan finns, med tanke på att Djibouti har varit en nyckelpartner i kampen mot terrorism och sjöröveri i regionen, står värd för en militärbas och bidrar till stabilitet i regionen.

17.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge ytterligare stöd till oberoende organisationer och det civila samhället, särskilt genom att inleda ett anbudsförfarande så snart som möjligt inom ramen för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter.

18.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Djiboutis regering, Afrikanska unionens institutioner, den mellanstatliga utvecklingsmyndigheten, Arabförbundet, Islamiska samarbetsorganisationen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, EU:s medlemsstater samt medordförandena för den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen.

(1) EUT C 75, 26.2.2016, s. 160.
(2) EUT C 46 E, 24.2.2010, s. 102.


Obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning *
PDF 426kWORD 139k
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 12 maj 2016 om förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning (COM(2016)0025 – C8-0030/2016 – 2016/0010(CNS))
P8_TA(2016)0221A8-0157/2016

(Särskilt lagstiftningsförfarande – samråd)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till rådet (COM(2016)0025),

–  med beaktande av artiklarna 113 och 115 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka Europaparlamentet har hörts av rådet (C8‑0030/2016),

–  med beaktande av det motiverade yttrande från Sveriges riksdag som lagts fram i enlighet med protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, och enligt vilket utkastet till lagstiftningsakt inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A8‑0157/2016),

1.  Europaparlamentet godkänner kommissionens förslag såsom ändrat av parlamentet.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ändra sitt förslag i överensstämmelse härmed, i enlighet med artikel 293.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

3.  Rådet uppmanas att underrätta Europaparlamentet om rådet har för avsikt att avvika från den text som parlamentet har godkänt.

4.  Rådet uppmanas att höra parlamentet på nytt om rådet har för avsikt att väsentligt ändra kommissionens förslag.

5.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Kommissionens förslag   Ändring
Ändring 1
Förslag till direktiv
Skäl 1
(1)  På senare år har skattebedrägeri och skatteundandragande blivit ett allt större problem och en viktig källa till oro i Europeiska unionen och globalt. Det automatiska utbytet av upplysningar är ett viktigt instrument i detta avseende och i sitt meddelande av den 6 december 2012 med en handlingsplan för att stärka kampen mot skattebedrägeri och skatteundandragande belyste kommissionen behovet att fortsätta att arbeta intensivt på att främja automatiskt informationsutbyte som framtida europeisk och internationell norm för insyn och informationsutbyte i skattefrågor. Europeiska rådet begärde vid sitt möte den 22 maj 2013 att det automatiska informationsutbytet på EU-nivå och global nivå skulle utökas, i syfte att bekämpa skattebedrägeri, skatteundandragande och aggressiv skatteplanering.
(1)  På senare år har skattebedrägeri, skatteflykt och skatteundandragande blivit ett allt större problem och en viktig källa till oro i Europeiska unionen och globalt. Det automatiska utbytet av upplysningar är ett viktigt instrument i detta avseende och i sitt meddelande av den 6 december 2012 med en handlingsplan för att stärka kampen mot skattebedrägeri och skatteundandragande belyste kommissionen behovet att fortsätta att arbeta intensivt på att främja automatiskt informationsutbyte som framtida europeisk och internationell norm för insyn och informationsutbyte i skattefrågor. Europeiska rådet begärde vid sitt möte den 22 maj 2013 att det automatiska informationsutbytet på EU-nivå och global nivå skulle utökas, i syfte att bekämpa skattebedrägeri, skatteundandragande och aggressiv skatteplanering.
Ändring 2
Förslag till direktiv
Skäl 2
(2)  Eftersom multinationella företagsgrupper bedriver verksamhet i olika länder har de möjlighet att utnyttja aggressiva skatteplaneringsmetoder som inte finns tillgängliga för inhemska företag. När multinationella företagsgrupper gör detta kan inhemska företag, vanligtvis små och medelstora företag, påverkas särskilt, eftersom deras skattebörda blir högre än de multinationella företagsgruppernas. Å andra sidan kan alla medlemsstater drabbas av inkomstförluster och det finns risk för konkurrens för att locka till sig multinationella företagsgrupper genom att erbjuda dem ytterligare skatteförmåner. Det finns därför ett problem när det gäller den inre marknadens funktion.
(2)  Eftersom multinationella företagsgrupper bedriver verksamhet i olika länder har de möjlighet att utnyttja aggressiva skatteplaneringsmetoder som inte finns tillgängliga för inhemska företag. När multinationella företagsgrupper gör detta kan inhemska företag, vanligtvis små och medelstora företag, påverkas särskilt, eftersom de vanligtvis betalar en effektiv skattesats som ligger mycket närmare lagstadgade nivåer än vad multinationella företagsgrupper gör, vilket leder till att den inre marknaden störs och fungerar sämre och dessutom snedvrider konkurrensen till nackdel för små och medelstora företag. För att undvika snedvridning av konkurrensen bör inhemska företag inte missgynnas p.g.a. sin storlek eller för att de inte bedriver gränsöverskridande handel. Dessutom kan alla medlemsstater drabbas av inkomstförluster och det finns risk för illojal konkurrens mellan dem för att locka till sig multinationella företagsgrupper genom att erbjuda dem ytterligare skatteförmåner. Det finns därför ett problem när det gäller den inre marknadens funktion. I detta sammanhang bör det framhållas att det är kommissionen som är ansvarig för att den inre marknaden fungerar väl.
Ändring 3
Förslag till direktiv
Skäl 2a (nytt)
(2a)  Det är synnerligen viktigt för unionen att skattebestämmelserna utformas så att de inte hämmar tillväxt eller investeringar, medför konkurrensnackdelar för unionens företag eller risk för dubbelbeskattning, och att de utformas för att minimera kostnader och administrativa bördor för företagen.
Ändring 4
Förslag till direktiv
Skäl 3
(3)  Skattemyndigheter i unionen behöver omfattande och relevanta upplysningar om multinationella företagsgrupper när det gäller deras struktur, internprissättningspolicy och interna transaktioner inom och utanför unionen. Dessa upplysningar kommer att göra det möjligt för skattemyndigheterna att reagera på skadliga skattemetoder genom ändringar av lagstiftningen eller lämpliga riskbedömningar och skatterevisioner, och att fastställa om företag har använt sig av metoder som får till följd att betydande inkomstbelopp överförs till skatteförmånliga miljöer på konstlad väg.
(3)  Medlemsstaternas skattemyndigheter behöver omfattande och relevanta upplysningar om multinationella företagsgrupper när det gäller deras struktur, internprissättningspolicy, skattebeslut, skattelättnader och interna transaktioner inom och utanför unionen. Dessa upplysningar kommer att göra det möjligt för skattemyndigheterna att reagera på skadliga skattemetoder genom ändringar av lagstiftningen eller lämpliga riskbedömningar och skatterevisioner, och att fastställa om företag har använt sig av metoder som får till följd att betydande inkomstbelopp överförs till skatteförmånliga miljöer på konstlad väg. Kommissionen bör också ha tillgång till den information som utbyts mellan medlemsstaternas skatteförvaltningar, så att man kan se till att de tillämpliga bestämmelserna i konkurrenslagstiftningen följs. Kommissionen bör behandla informationen som konfidentiell och vidta alla åtgärder som krävs för att skydda denna information.
Ändring 5
Förslag till direktiv
Skäl 4
(4)   Ökad transparens gentemot skattemyndigheter kan få till effekt att ge multinationella företagsgrupper ett incitament att överge vissa metoder och betala sin skäliga andel av skatten i det land där vinsterna görs. Att öka transparensen för multinationella företagsgrupper utgör därför en väsentlig del i arbetet med att motverka urholkning av skattebasen och överföring av vinster.
(4)   En adekvat nivå på den information som lämnas till och utväxlas mellan medlemsstaternas skattemyndigheter och mellan dem och kommissionen kan ge multinationella företagsgrupper ett incitament att överge vissa metoder och betala sina upplupna skatter i det land där värdet skapas. Det skulle också öka grupptrycket bland medlemsstaterna och skulle koncentrera finansmarknadernas uppmärksamhet på hur multinationella företagsgrupper tar sitt skatteansvar. Att öka transparensen för multinationella företagsgrupper utan att försämra unionens konkurrenskraft utgör därför en väsentlig del i arbetet med att motverka urholkning av skattebasen och överföring av vinster och, i sista hand, bekämpa skatteundandragande.
Ändring 6
Förslag till direktiv
Skäl 6
(6)  I den landsspecifika rapporten bör multinationella företagsgrupper varje år och för varje skattejurisdiktion i vilken de bedriver affärsverksamhet lämna upplysningar om inkomstbelopp, vinst före inkomstskatt samt betald och upplupen inkomstskatt. Multinationella företagsgrupper bör också redovisa antal anställda, aktiekapital, outdelade vinster och materiella anläggningstillgångar i varje skattejurisdiktion. Slutligen bör multinationella företagsgrupper identifiera varje enhet inom gruppen som bedriver verksamhet i en viss skattejurisdiktion och de bör lämna en indikation om den affärsverksamhet varje enhet bedriver.
(6)  I den landsspecifika rapporten bör multinationella företagsgrupper varje år och för varje skattejurisdiktion i vilken de bedriver affärsverksamhet lämna upplysningar om inkomstbelopp, vinst före inkomstskatt samt betald och upplupen inkomstskatt, liksom skattekrediter. Multinationella företagsgrupper bör också redovisa antal anställda, aktiekapital, outdelade vinster och materiella anläggningstillgångar i varje skattejurisdiktion. Slutligen bör multinationella företagsgrupper identifiera varje enhet inom gruppen som bedriver verksamhet i en viss skattejurisdiktion och de bör lämna en indikation om den affärsverksamhet varje enhet bedriver.
Ändring 7
Förslag till direktiv
Skäl 8
(8)  För att säkerställa en väl fungerande inre marknad är det nödvändigt att unionen säkrar en rättvis konkurrens mellan EU-baserade multinationella företagsgrupper och icke EU-baserade multinationella företagsgrupper där en eller flera av enheterna är lokaliserade inom EU. Båda bör därför omfattas av kravet på rapportering.
(8)  För att säkerställa en väl fungerande inre marknad är det nödvändigt att unionen säkrar en rättvis konkurrens mellan EU-baserade multinationella företagsgrupper och icke EU-baserade multinationella företagsgrupper där en eller flera av enheterna är lokaliserade inom unionen. Båda bör därför omfattas av kravet på rapportering. I detta sammanhang bör medlemsstaterna vara ansvariga för att genomdriva kravet på rapportering från multinationella företagsgrupper, t.ex. genom att införa sanktioner i fall av utebliven rapportering.
Ändring 8
Förslag till direktiv
Skäl 9a (nytt)
(9a)  Medlemsstaterna bör se till att behålla eller öka de personella, tekniska och ekonomiska resurser som skattemyndigheterna disponerar för arbetet med automatiskt informationsutbyte mellan skatteförvaltningarna och behandling av uppgifter inom skatteförvaltningarna.
Ändring 9
Förslag till direktiv
Skäl 11
(11)  Vad gäller utbyte av upplysningar mellan medlemsstaterna föreskrivs redan i rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar på ett antal områden. Dess tillämpningsområde bör utvidgas till att omfatta obligatoriskt automatiskt utbyte av landsspecifika rapporter mellan medlemsstater.
(11)  Vad gäller utbyte av upplysningar mellan medlemsstaterna föreskrivs redan i rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar på ett antal områden. Dess tillämpningsområde bör utvidgas till att omfatta obligatoriskt automatiskt utbyte av landsspecifika rapporter mellan medlemsstater och översändandet av dessa rapporter till kommissionen. Kommissionen bör dessutom använda de landsspecifika rapporterna för att kontrollera huruvida medlemsstaterna följer unionens bestämmelser för statligt stöd, eftersom illojal företagsbeskattningspraxis också har en koppling till offentligt stöd.
Ändring 10
Förslag till direktiv
Skäl 12
(12)  Det obligatoriska automatiska utbytet av landsspecifika rapporter mellan medlemsstater bör i varje enskilt fall inbegripa lämnande av en definierad uppsättning grundläggande upplysningar som finns tillgängliga för de medlemsstater i vilka, på grundval av upplysningarna i den landsspecifika rapporten, en eller flera enheter i den multinationella företagsgruppen antingen har skattemässig hemvist eller är skattskyldiga med beaktande av den affärsverksamhet som bedrivs genom en multinationell företagsgrupps fasta etableringsställe.
(12)  Det obligatoriska automatiska utbytet av landsspecifika rapporter mellan medlemsstater och med kommissionen bör i varje enskilt fall inbegripa lämnande av en definierad uppsättning grundläggande upplysningar som bör baseras på enhetliga definitioner och som finns tillgängliga för de medlemsstater i vilka, på grundval av upplysningarna i den landsspecifika rapporten, en eller flera enheter i den multinationella företagsgruppen antingen har skattemässig hemvist eller är skattskyldiga med beaktande av den affärsverksamhet som bedrivs genom en multinationell företagsgrupps fasta etableringsställe.
Ändring 11
Förslag till direktiv
Skäl 16
(16)  Det är nödvändigt att specificera språkkrav för utbytet av upplysningar mellan medlemsstater om den landsspecifika rapporten. Det är också nödvändigt att anta de praktiska arrangemang som krävs för att uppgradera det gemensamma kommunikationsnätet (CCN-nätet). För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av artiklarna 20.6 och 21.7, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011.
(16)  Det är nödvändigt att specificera språkkrav för utbytet av upplysningar mellan medlemsstater om den landsspecifika rapporten och översändandet av sådan information till kommissionen. Det är också nödvändigt att anta de praktiska arrangemang som krävs för att uppgradera det gemensamma kommunikationsnätet (CCN-nätet) och se till att man undviker att dubbla standarder leder till en ökning av företagens administrativa kostnader. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av artiklarna 20.6 och 21.7, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011.
Ändring 12
Förslag till direktiv
Skäl 18a (nytt)
(18a)  Medlemsstaternas årliga rapporter till kommissionen i enlighet med detta direktiv bör redovisa omfattningen av rapportering enligt artikel 8aa och punkt 1 avsnitt 2 i bilaga III i detta direktiv, och innehålla en förteckning över samtliga jurisdiktioner där unionsbaserade ingående enheters yttersta moderföretag har sin hemvist men där fullständiga rapporter inte har lämnats eller utbytts.
Ändring 13
Förslag till direktiv
Skäl 18b (nytt)
(18b)  Det bör vara möjligt att inte utbyta uppgifter enligt detta direktiv när ett sådant utbyte skulle leda till att en affärshemlighet, företagshemlighet, yrkeshemlighet eller ett i näringsverksamhet använt förfaringssätt röjs eller till att upplysningar lämnas vilket skulle strida mot allmän ordning.
Ändring 14
Förslag till direktiv
Skäl 18c (nytt)
(18c)  Hänsyn bör tas till parlamentets resolution av den 25 november 2015 om skattebeslut och andra åtgärder av liknande karaktär eller med liknande effekt, betänkandet från parlamentets utskott för rättsliga frågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2007/36/EG vad gäller uppmuntrande av aktieägares långsiktiga engagemang, direktiv 2013/34/EU vad gäller vissa inslag i årsberättelsen om företagsstyrning samt parlamentets resolution av den 16 december 2015 med rekommendationer till kommissionen om ökad transparens, samordning och samstämdhet för bolagsbeskattningen i unionen.
Ändring 15
Förslag till direktiv
Skäl 20
(20)  Eftersom målet för detta direktiv, nämligen ett effektivt administrativt samarbete mellan medlemsstater under förutsättningar som är förenliga med en väl fungerande inre marknad, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av den enhetlighet och ändamålsenlighet som krävs, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
(20)  Eftersom målet för detta direktiv, nämligen ett effektivt administrativt samarbete mellan medlemsstater och med kommissionen under förutsättningar som är förenliga med en väl fungerande inre marknad, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av den enhetlighet och ändamålsenlighet som krävs, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
Ändring 16
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led -1 (nytt)
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 1 – punkt 1
(-1)  Artikel 1.1 ska ersättas med följande:
1.  I detta direktiv fastställs de regler och förfaranden enligt vilka medlemsstaterna ska samarbeta med varandra för att utbyta sådana upplysningar som kan antas vara relevanta för administration och verkställighet av medlemsstaternas nationella lagstiftningar i fråga om de skatter som avses i artikel 2.
1. I detta direktiv fastställs de regler och förfaranden enligt vilka medlemsstaterna ska samarbeta med varandra och med kommissionen för att utbyta sådana upplysningar som kan antas vara relevanta för administration och verkställighet av medlemsstaternas nationella lagstiftningar i fråga om de skatter som avses i artikel 2.
Ändring 17
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 1 – led -a (nytt)
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 3 – led 2
-a)  Artikel 3.2 ska ersättas med följande:
2.  centralt kontaktkontor: det kontor som har utsetts som sådant och som har huvudansvaret för kontakterna med andra medlemsstater när det gäller administrativt samarbete.
2. centralt kontaktkontor: det kontor som har utsetts som sådant och som har huvudansvaret för kontakterna med andra medlemsstater och med kommissionen när det gäller administrativt samarbete.
Ändring 18
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 1 – led a
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 3 – led 9 – led a
a)  vid tillämpning av artiklarna 8.1, 8a och 8aa, systematiskt lämnande av på förhand bestämda upplysningar till en annan medlemsstat, utan föregående begäran, med i förväg fastställda regelbundna intervaller; med tillgängliga upplysningar enligt artikel 8.1 avses upplysningar i skattemyndigheternas akter i den medlemsstat som lämnar informationen vilka kan inhämtas i enlighet med förfarandena för insamling och behandling av upplysningar i den medlemsstaten.
a)  vid tillämpning av artiklarna 8.1, 8a och 8aa, systematiskt lämnande av på förhand bestämda upplysningar till en annan medlemsstat och till kommissionen, utan föregående begäran, med i förväg fastställda regelbundna intervaller; med tillgängliga upplysningar enligt artikel 8.1 avses upplysningar i skattemyndigheternas akter i den medlemsstat som lämnar informationen vilka kan inhämtas i enlighet med förfarandena för insamling och behandling av upplysningar i den medlemsstaten.
Ändring 19
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 1a (nytt)
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 4 – punkt 6
(1a)  Artikel 4.6 ska ersättas med följande:
6.  När ett kontaktorgan eller en behörig tjänsteman skickar eller tar emot en begäran eller ett svar på en begäran om samarbete, ska de underrätta det centrala kontaktkontoret i sin medlemsstat i enlighet med de förfaranden som denna medlemsstat fastställer.
6. När ett kontaktorgan eller en behörig tjänsteman skickar eller tar emot en begäran eller ett svar på en begäran om samarbete, ska de underrätta det centrala kontaktkontoret i sin medlemsstat och kommissionen i enlighet med de förfaranden som denna medlemsstat fastställer.
Ändring 20
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 1b (nytt)
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 6 – punkt 2
(1b)  Artikel 6.2 ska ersättas med följande:
2.  Den begäran som avses i artikel 5 får innehålla en motiverad begäran om en särskild administrativ utredning. Om den anmodade myndigheten anser att det inte behövs någon administrativ utredning, ska den omedelbart underrätta den begärande myndigheten om skälen till detta.
2. Den begäran som avses i artikel 5 får innehålla en motiverad begäran om en särskild administrativ utredning. Om den anmodade myndigheten anser att det inte behövs någon administrativ utredning, ska den omedelbart underrätta den begärande myndigheten och kommissionen om skälen till detta.
Ändring 21
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 1c (nytt)
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 8 – punkt 1 – led ea (nytt)
(1c)  I artikel 8.1 ska följande led läggas till:
”ea) Landsspecifika rapporter”
Ändring 22
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 2
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 8aa – punkt 2
2.  Den behöriga myndigheten i en medlemsstat där den landsspecifika rapporten togs emot i enlighet med punkt 1 ska, genom automatiskt utbyte och inom den tidsfrist som anges i punkt 4, lämna rapporten till varje annan medlemsstat i vilken, på grundval av upplysningarna i den landsspecifika rapporten, en eller flera ingående enheter i den multinationella företagsgrupp som den rapporterande enheten är en del av antingen har skattemässig hemvist eller är skattskyldiga med beaktande av den affärsverksamhet som bedrivs genom ett fast etableringsställe.
2.  Den behöriga myndigheten i en medlemsstat där den landsspecifika rapporten togs emot i enlighet med punkt 1 ska så snart som möjligt, genom automatiskt utbyte och inom den tidsfrist som anges i punkt 4, lämna rapporten till varje annan medlemsstat i vilken, på grundval av upplysningarna i den landsspecifika rapporten, en eller flera ingående enheter i den multinationella företagsgrupp som den rapporterande enheten är en del av antingen har skattemässig hemvist eller är skattskyldiga med beaktande av den affärsverksamhet som bedrivs genom ett fast etableringsställe. Den berörda medlemsstatens behöriga myndighet ska också sända den landsspecifika rapporten till kommissionen som är ansvarig för det centraliserade registret över landsspecifika rapporter som är tillgängligt för dess behöriga administration.
Ändring 23
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 2
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 8aa – punkt 3 – led a
a)  Sammanställda upplysningar om inkomstbelopp, resultaträkning före inkomstskatt, betald inkomstskatt, upplupen inkomstskatt, aktiekapital, ansamlade vinstmedel, antal anställda och andra materiella anläggningstillgångar än kontanter eller likvida medel med avseende på varje jurisdiktion i vilken den multinationella företagsgruppen bedriver verksamhet.
a)  Sammanställda upplysningar om inkomstbelopp, resultaträkning före inkomstskatt, betald inkomstskatt, upplupen inkomstskatt, aktiekapital, ansamlade vinstmedel, antal anställda, andra materiella anläggningstillgångar än kontanter eller likvida medel med avseende på varje jurisdiktion i vilken den multinationella företagsgruppen bedriver verksamhet, mottaget offentligt stöd, tillgångarnas värde och årlig kostnad för deras förvaltning samt gruppens försäljningar och köp.
Ändring 24
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 2
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 8aa – punkt 3 – led ba (nytt)
ba)  den multinationella företagsgruppens framtida europeiska skatteregistreringsnummer (TIN-nummer) som kommissionen hänvisar till i sin handlingsplan från 2012 för att förstärka kampen mot skattebedrägeri och skatteundandragande.
Ändring 37
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 2
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 8aa – punkt 4a (ny)
4a.   För att förbättra transparensen för medborgarna ska kommissionen offentliggöra en sammanfattning av de landsspecifika rapporterna, baserad på informationen i det centraliserade registret över landsspecifika rapporter. Därvid ska kommissionen följa sekretessbestämmelserna i artikel 23a.
Ändring 26
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 2a (nytt)
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 9 – punkt 1 – inledningen
(2a)  Artikel 9.1 inledningen ska ersättas med följande:
1.  Den behöriga myndigheten i varje medlemsstat ska lämna de upplysningar som avses i artikel 1.1 till den behöriga myndigheten i varje annan berörd medlemsstat i följande fall:
”1. Den behöriga myndigheten i varje medlemsstat ska lämna de upplysningar som avses i artikel 1.1 till den behöriga myndigheten i varje annan berörd medlemsstat och till kommissionen i följande fall:
Ändring 27
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 2b (nytt)
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 9 – punkt 2
(2b)  Artikel 9.2 ska ersättas med följande:
2.  De behöriga myndigheterna i vardera medlemsstat får, genom utbyte utan föregående begäran, till de behöriga myndigheterna i de övriga medlemsstaterna överlämna alla upplysningar som de har kännedom om och som kan vara användbara för behöriga myndigheter i de övriga medlemsstaterna:
2. De behöriga myndigheterna i vardera medlemsstat får, genom utbyte utan föregående begäran, till de behöriga myndigheterna i de övriga medlemsstaterna och till kommissionen överlämna alla upplysningar som de har kännedom om och som kan vara användbara för behöriga myndigheter i de övriga medlemsstaterna.”
Ändring 28
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 4a (nytt)
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 23 – punkt 2
(4a)  Artikel 23.2 ska ersättas med följande:
2.  Medlemsstaterna ska till kommissionen lämna alla relevanta upplysningar som krävs för att utvärdera hur ändamålsenligt det administrativa samarbetet enligt detta direktiv är när det gäller att bekämpa skatteundandragande och skatteflykt.
”2. Medlemsstaterna ska till kommissionen lämna alla relevanta upplysningar som krävs för att utvärdera hur ändamålsenligt det administrativa samarbetet enligt detta direktiv är när det gäller att bekämpa skatteundandragande, skatteflykt och skattebedrägeri.
Ändring 29
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 5
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 23 – punkt 3
3.  Medlemsstaterna ska till kommissionen lämna en årlig utvärdering av ändamålsenligheten hos det automatiska utbyte av upplysningar som avses i artiklarna 8, 8a och 8aa samt de praktiska resultat som uppnåtts. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa formerna och villkoren för hur denna årliga utvärdering ska lämnas. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 26.2.”
3.  Medlemsstaterna ska till kommissionen lämna en årlig utvärdering av ändamålsenligheten hos det automatiska utbyte av upplysningar som avses i artiklarna 8, 8a och 8aa samt de praktiska resultat som uppnåtts. Kommissionen ska informera Europaparlamentet och rådet om dessa resultat på lämpligt sätt, t.ex. genom en årlig konsoliderad rapport där rapporteringsförfarandets genomförande och dess resultat diskuteras. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa formerna och villkoren för hur denna årliga utvärdering ska lämnas. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 26.2.”
Ändring 30
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 5a (nytt)
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 23 – punkt 3a (ny)
(5a)  I artikel 23 ska följande punkt läggas till:
”3a. Kommissionen ska årligen lägga fram en konsoliderad rapport inför Europaparlamentet och rådet om medlemsstaternas årliga utvärdering av hur effektivt det automatiska utbytet av upplysningar är samt vilka konkreta resultat som uppnåtts.”
Ändring 31
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 5b (nytt)
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 23 – punkt 3b (ny)
(5b)  I artikel 23 ska följande punkt läggas till:
”3b. Om kommissionens konsekvensutvärdering av de ekonomiska följderna av offentliggörandet av den landsspecifikt rapporterade informationen visar att detta inte påverkar de multinationella företagsgrupperna negativt, ska kommissionen direkt föreslå lagstiftning som gör denna information tillgänglig för allmänheten.”
Ändring 32
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 5c (nytt)
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 24 – punkt 1
(5c)  Artikel 24.1 ska ersättas med följande:
1.  När en medlemsstats behöriga myndighet från ett tredjeland tar emot upplysningar som kan antas vara relevanta för administration och verkställighet av den medlemsstatens nationella lagstiftningar i fråga om de skatter som avses i artikel 2, får denna myndighet, om det är tillåtet enligt ett avtal med det tredjelandet, vidarebefordra dessa upplysningar till de medlemsstaters behöriga myndigheter för vilka upplysningarna kan vara till nytta och till alla begärande myndigheter.
1. När en medlemsstats behöriga myndighet från ett tredjeland tar emot upplysningar som kan antas vara relevanta för administration och verkställighet av den medlemsstatens nationella lagstiftningar i fråga om de skatter som avses i artikel 2, får denna myndighet, om det är tillåtet enligt ett avtal med det tredjelandet, vidarebefordra dessa upplysningar till de medlemsstaters behöriga myndigheter för vilka upplysningarna kan vara till nytta och till alla begärande myndigheter samt till kommissionen.
Ändring 33
Förslag till direktiv
Artikel 1 – led 7a (nytt)
Direktiv 2011/16/EU
Artikel 27a (ny)
(7a)  Följande artikel ska införas:
”Artikel 27a
Översyn
Kommissionen ska se över hur effektivt detta direktiv är senast den... tre år från den dag då detta direktiv träder i kraft].”
Ändring 34
Förslag till direktiv
Bilaga – bilaga III – avsnitt II – punkt 1 – stycke 2
Om det finns fler än en Ingående enhet i samma Multinationella företagsgrupp med skatterättslig hemvist i unionen och ett eller flera av villkoren i led b är tillämpliga, får den Multinationella företagsgruppen utse en av dessa Ingående enheter att lämna den landsspecifika rapporten i enlighet med kraven i artikel 8aa.1 med avseende på varje Rapporterat räkenskapsår inom den tidsfrist som anges i artikel 8aa.1 och underrätta medlemsstaten om att lämnandet är avsett att tillgodose kraven på lämnande för alla Ingående enheter i en sådan Multinationell företagsgrupp med skatterättslig hemvist i unionen. Den medlemsstaten ska, i enlighet med artikel 8aa.2, lämna den landsspecifika rapport som tagits emot till varje annan medlemsstat i vilken, på grundval av upplysningarna i den landsspecifika rapporten, en eller flera Ingående enheter i den Multinationella företagsgruppen antingen har skattemässig hemvist eller är föremål för skatt avseende den affärsverksamhet som bedrivs genom ett fast driftsställe.
Om det finns fler än en ingående enhet i samma multinationella företagsgrupp med skatterättslig hemvist i unionen och ett eller flera av villkoren i led b är tillämpliga, får den multinationella företagsgruppen utse en av dessa ingående enheter, företrädesvis den med störst omsättning, att lämna den landsspecifika rapporten i enlighet med kraven i artikel 8aa.1 med avseende på varje rapporterat räkenskapsår inom den tidsfrist som anges i artikel 8aa.1 och underrätta medlemsstaten om att lämnandet är avsett att tillgodose kraven på lämnande för alla ingående enheter i en sådan multinationell företagsgrupp med skatterättslig hemvist i unionen. Den medlemsstaten ska, i enlighet med artikel 8aa.2, lämna den landsspecifika rapport som tagits emot till varje annan medlemsstat i vilken, på grundval av upplysningarna i den landsspecifika rapporten, en eller flera Ingående enheter i den Multinationella företagsgruppen antingen har skattemässig hemvist eller är föremål för skatt avseende den affärsverksamhet som bedrivs genom ett fast driftsställe.

Spårbarhet för fiskeri- och vattenbruksprodukter inom restaurang- och detaljhandelssektorn
PDF 172kWORD 70k
Europaparlamentets resolution av den 12 maj 2016 om spårbarhet av fiskeri- och vattenbruksprodukter i restauranger och detaljhandel (2016/2532(RSP))
P8_TA(2016)0222B8-0581/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000(1),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet(2),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG, kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004(3),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd(4),

–  med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1224/2009 av den 20 november 2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs, om ändring av förordningarna (EG) nr 847/96, (EG) nr 2371/2002, (EG) nr 811/2004, (EG) nr 768/2005, (EG) nr 2115/2005, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007, (EG) nr 676/2007, (EG) nr 1098/2007, (EG) nr 1300/2008, (EG) nr 1342/2008 och upphävande av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1627/94 och (EG) nr 1966/2006(5),

–  med beaktande av sin resolution av den 14 januari 2014 om livsmedelskrisen, bedrägerier i livsmedelskedjan och kontrollen över detta(6),

–  med beaktande av förslaget till resolution från fiskeriutskottet,

–  med beaktande av frågan till kommissionen om spårbarheten av fiskeri- och vattenbruksprodukter i restauranger och detaljhandel (O-000052/2016 – B8-0365/2016),

–  med beaktande av artiklarna 128.5 och 123.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  EU är världens största fisk- och skaldjursmarknad, som får leveranser både från EU:s fiskerisektor och genom import från tredjeländer.

B.  Konsumenterna har rätt till information, som ska anges på ett begripligt sätt och även innehålla kustrelaterade och geografiska uppgifter om fångstområdena, och bör kunna lita fullständigt på hela den kedja som levererar fiskeriprodukter till EU-marknaden. EU och medlemsstaterna är skyldiga att skydda EU:s invånare mot bedrägeri, och alla importerade produkter måste följa EU:s regler och normer.

C.  Kommissionen håller på att utarbeta en utförlig och uttömmande förteckning över frivillig information som hänför sig till fiskeri- och vattenbruksprodukter som saluförs i EU. Resultatet av kommissionens arbete skulle kunna leda till att man inrättar en extern struktur för bestyrkande av frivillig information för fiskeri- och vattenbruksprodukter på EU:s marknad.

D.  I kommissionens kontrollplan 2015(7), som innehåller en undersökning av förekomsten på marknaden av vitfisk som märkts felaktigt i förhållande till den angivna arten, konstaterades att de angivna arterna kunde bekräftas i 94 procent av proverna. För vissa arter var den bristande överensstämmelsen emellertid mycket utbredd. Ändå anses 6 procent vara en relativt låg siffra jämfört med andra, mindre studier i medlemsstaterna.

E.  Enligt artikel 36 i förordning (EU) nr 1379/2013 skulle kommissionen senast den 1 januari 2015 till Europaparlamentet och rådet överlämna en genomförbarhetsrapport om möjligheterna att införa ett system för miljömärkning av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

F.  Den samlade marknadsordningen bör garantera rättvis konkurrens och skälig inkomst för producenter av fiskeriprodukter som säljs eller köps i EU.

1.  Europaparlamentet uttrycker sin allvarliga oro och sin besvikelse över resultaten från flera studier av vilka det framgår att fiskprodukter som säljs på EU:s marknad, även i EU-institutionernas restauranger, ofta är felmärkta. Parlamentet påminner om att avsiktlig och bedräglig felmärkning av fiskarter innebär en överträdelse av EU‑lagstiftningen, däribland den gemensamma fiskeripolitiken, och att detta enligt nationell lagstiftning kan utgöra en straffbar handling.

2.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stärka de nationella kontrollerna, däribland kontrollen av obearbetad fisk som levereras till restauranger och cateringsektorn, för att försöka bekämpa bedrägeri och fastställa var i leveranskedjan som felmärkning av fisken sker. Parlamentet finner det oroande att arter av hög kvalitet ersätts av arter av lägre kvalitet. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att undersöka vilka åtgärder som kan vidtas för att förbättra spårbarheten av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Parlamentet stöder inrättandet av en arbetsgrupp som ska harmonisera införandet av spårbarhet i samtliga medlemsstater samt inrättandet av en extern struktur för bestyrkande av frivillig information för fiskeri- och vattenbruksprodukter på EU:s marknad.

3.  Europaparlamentet stöder ett effektivt system för spårbarhet – från landning till konsumtion – som skulle skapa förtroende hos konsumenterna och således minska det kommersiella beroendet av importerade fiskeri- och vattenbruksprodukter, vilket därmed skulle stärka EU:s marknad. Parlamentet uppmanar kommissionen att utnyttja streckkodsmärkning med hjälp av DNA för att förbättra spårbarheten, eftersom detta skulle kunna bidra till att arter kan identifieras genom DNA-sekvensering.

4.  Europaparlamentet välkomnar den nya ramen för den gemensamma marknadsordningen och uppmanar kommissionen med kraft att i enlighet med artikel 36 i förordning (EU) nr 1379/2013 överlämna en genomförbarhetsrapport om möjligheterna att införa ett system för miljömärkning av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Parlamentet anser att det behöver införas minimikrav för miljömärkning, och att de viktigaste delarna i märkningssystemet måste garantera att certifieringsförfarandet är insynsvänligt, oberoende och trovärdigt. Parlamentet efterlyser en ingående analys av fördelarna med införandet av en EU-omfattande märkning.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att regelbundet undersöka i vilken utsträckning den erforderliga informationen anges på etiketterna. Parlamentet understryker att märkningen måste innehålla begriplig, kontrollerbar och korrekt information. När det gäller frivillig märkning uppmuntrar parlamentet medlemsstaterna att ange all tillgänglig information som konsumenterna behöver för att kunna göra ett välgrundat val. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att främja kampanjer som ökar medvetenheten om märkningskraven för fiskeri- och vattenbruksprodukter.

6.  Europaparlamentet betonar att en sund europeisk märkningspolitik i fiskerisektorn skulle vara en viktig faktor för att stimulera den ekonomiska utvecklingen i kustsamhällen, eftersom bästa praxis för yrkesfiskarna därmed erkänns och kvaliteten på de produkter som levereras till konsumenterna framhävs.

7.  Med tanke på konsumenternas rätt till korrekt, tillförlitlig och lättbegriplig information uppmanar Europaparlamentet kommissionen att vidta åtgärder för att avhjälpa den förvirring som de nuvarande kraven för märkning medför, vilka grundar sig på FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations (FAO) områden och delområden. Detta är särskilt allvarligt när det gäller fångster i vissa delområden av område nr 27, där bl.a. Galicien och Cádizbukten är märkta som ”portugiska farvatten”, Wales som ”Irländska sjön” och Bretagne som ”Biscayabukten”.

8.  Europaparlamentet uppmärksammar att information om fiskeriprodukternas ursprung måste anges på ett insynsvänligt och tydligt sätt.

9.  Europaparlamentet understryker att man måste se till att en eventuell framtida EU‑täckande miljömärkning samt miljömärknings- och certifieringssystem för fiskeriprodukter i länder utanför EU är förenliga med FAO:s riktlinjer för miljömärkning av fisk och fiskeriprodukter från havsfiske.

10.  Europaparlamentet anser att en EU-omfattande miljömärkning för fiskeri- och vattenbruksprodukter, vars kriterier bör diskuteras ytterligare på EU-nivå, skulle kunna bidra till att förbättra konsumentinformationen om spårbarhet och göra den mer insynsvänlig. Parlamentet anser att Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) skulle kunna finansiera en sådan märkning.

11.  Europaparlamentet konstaterar att vissa handelsbeteckningar för fisk som gäller i medlemsstaterna skiljer sig mellan länderna beroende på nationell praxis, vilket skulle kunna skapa en viss förvirring. Parlamentet välkomnar kommissionens arbete med att inleda ett pilotprojekt, som parlamentet har godkänt, för att införa en offentlig databas som ska ge information om handelsbeteckningarna på alla officiella EU-språk.

12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra sina insatser mer kända för allmänheten när det gäller skyddet av de marina resurserna och kampen mot olagligt fiske.

13.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till kommissionen.

(1) EUT L 354, 28.12.2013, s. 1.
(2) EGT L 31, 1.2.2002, s. 1.
(3) EUT L 304, 22.11.2011, s. 18.
(4) EUT L 165, 30.4.2004, s. 1.
(5) EUT L 343, 22.12.2009, s. 1.
(6) Antagna texter, P7_TA(2014)0011.
(7) http://ec.europa.eu/food/safety/official_controls/food_fraud/fish_substitution/index_en.htm?subweb=343&lang=en


Kinas ställning som marknadsekonomi
PDF 162kWORD 63k
Europaparlamentets resolution av den 12 maj 2016 om Kinas status som marknadsekonomi (2016/2667(RSP))
P8_TA(2016)0223RC-B8-0607/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av EU:s antidumpningslagstiftning (rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen(1)),

–  med beaktande av protokollet om Kinas anslutning till Världshandelsorganisationen (WTO),

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om handelsförbindelserna mellan EU och Kina,

–  med beaktande av artikel 123.2 och 123.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Europeiska unionen och Kina är två av de största handelsaktörerna i världen, Kina är EU:s näst största handelspartner och EU Kinas största handelspartner, med ett dagligt handelsflöde dem emellan på mer än 1 miljard euro.

B.  Under 2015 överskred Kinas investeringar i EU för första gången EU:s investeringar i Kina. Kinas marknad har varit den största vinstpådrivande faktorn för ett antal av EU:s industrier och varumärken.

C.  När Kina anslöt sig till WTO tillät det arrangemang som gjordes för tillträdet en särskild metod för beräkning av dumpning, som ingick i avsnitt 15 i anslutningsprotokollet och som ligger till grund för särbehandling av importer från Kina.

D.  Alla beslut om hur importer från Kina ska behandlas efter december 2016 måste säkerställa att EU:s lagstiftning stämmer överens med WTO:s bestämmelser.

E.  De bestämmelser i avsnitt 15 i protokollet om Kinas anslutning till WTO som kommer att fortsätta att gälla efter 2016 utgör en grund för att tillämpa en icke-standardiserad metod för importer från Kina efter 2016.

F.  I Kina har staten i dag ett sådant inflytande på ekonomin att företagens beslut, som inbegriper priser, kostnader, produktion och insats, inte svarar mot marknadssignaler som återspeglar tillgång och efterfrågan.

G.  Kina har i sitt anslutningsprotokoll bland annat åtagit sig att låta marknadskrafterna fastställa alla priser i landet, och EU måste försäkra sig om att Kina fullt ut följer sina WTO-åtaganden.

H.  Kinas överkapacitet för redan nu med sig stora sociala, ekonomiska och miljömässiga konsekvenser för EU, såsom den senaste tidens negativa inverkan på EU:s stålsektor har visat, särskilt i Storbritannien. De sociala konsekvenserna av att Kina beviljas status som marknadsekonomi kan bli mycket stora för sysselsättningen i EU.

I.  56 av de 73 antidumpningsåtgärder som är i kraft i dag i EU tillämpas på importer från Kina.

J.  Det nyligen inledda offentliga samrådet om att eventuellt bevilja Kina status som marknadsekonomi skulle kunna ge ytterligare information som kan bli till nytta när frågan behandlas.

K.  I kommissionens meddelande av den 10 oktober 2012 En starkare europeisk industri för tillväxt och ekonomisk återhämtning (COM(2012)0582) fastställs ett mål om att öka industrins andel av EU:s BNP till 20 procent före 2020.

1.  Europaparlamentet upprepar vikten av EU:s partnerskap med Kina, där fri och rättvis handel och investeringar spelar en viktig roll.

2.  Europaparlamentet betonar att Kina inte är en marknadsekonomi och att landet ännu inte har uppfyllt de fem kriterier som EU har ställt som definition av en marknadsekonomi.

3.  Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att samordna med EU:s största handelspartner – även i samband med de kommande G7- och G20-toppmötena – hur man på bästa sätt kan se till att alla de bestämmelser i avsnitt 15 i protokollet om Kinas anslutning till WTO som kommer att fortsätta att gälla efter 2016 ges full rättslig innebörd under deras nationella förfaranden, samt att motsätta sig alla ensidiga beslut att bevilja Kina status som marknadsekonomi.

4.  Europaparlamentet betonar att frågor som rör statusen som marknadsekonomi bör diskuteras under det kommande toppmötet mellan EU och Kina.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta vederbörlig hänsyn till de farhågor som EU:s industri, fackföreningar och andra intressenter uttryckt om konsekvenserna för sysselsättningen i EU, miljön, normer och hållbar ekonomisk tillväxt inom alla berörda tillverkningssektorer och för EU-industrin som helhet, samt att säkerställa att sysselsättningen i EU försvaras i detta sammanhang.

6.  Europaparlamentet är övertygat om att EU, till dess att Kina uppfyller alla fem EU‑kriterier för att kvalificeras som marknadsekonomi, bör tillämpa en icke‑standardiserad metod för antidumpnings- och antisubventionsundersökningar av importer från Kina när det gäller att fastställa prisjämförbarhet, i enlighet med och med full tillämpning av de delar av avsnitt 15 i protokollet om Kinas anslutning till WTO, som ger utrymme för tillämpning av en icke-standardiserad metod. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag i linje med denna princip.

7.  Samtidigt betonar Europaparlamentet det överhängande behovet av en allmän reform av EU:s handelspolitiska skyddsåtgärder för att garantera lika villkor mellan EU-industrin och Kina och andra handelspartner i full överensstämmelse med WTO:s bestämmelser. Parlamentet uppmanar rådet att snabbt försöka nå en överenskommelse med parlamentet om moderniseringen av unionens handelspolitiska skyddsåtgärder.

8.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EUT L 343, 22.12.2009, s. 51.


Uppföljning och lägesbeskrivning av Agenda 2030 och målen för hållbar utveckling
PDF 262kWORD 72k
Europaparlamentets resolution av den 12 maj 2016 om uppföljningen och översynen av Agenda 2030 (2016/2696(RSP))
P8_TA(2016)0224B8-0583/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av dokumentet Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling, som antogs vid FN:s toppmöte om hållbar utveckling den 25 september 2015 i New York,

–  med beaktande av den tredje internationella konferensen om finansiering för utveckling, som hölls i Addis Abeba den 13–16 juli 2015,

–  med beaktande av den rapport som den interinstitutionella expertgruppen för målen för hållbar utveckling (IAEG-SDG) offentliggjorde den 17 december 2015 och som antogs i mars 2016 vid den 47:e sessionen i FN:s kommission för statistik,

–  med beaktande av högnivåsegmentet i Ekonomiska och sociala rådet (Ecosoc) som ska hålla ett möte den 18–22 juli 2016 om genomförandet av utvecklingsagendan efter 2015: att ta steget från åtaganden till resultat (Implementing the post-2015 development agenda: moving from commitments to results),

–  med beaktande av sin resolution av den 19 maj 2015 om finansiering för utveckling(1),

–   med beaktande av sin resolution av den 25 november 2014 om EU och den globala utvecklingsramen efter 2015(2),

–  med beaktande av Parisavtalet, som antogs vid den 21:a konferensen för parterna (COP 21) i FN:s ramkonvention om klimatförändringar den 12 december 2015 i Paris,

–  med beaktande av artikel 7 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF‑fördraget), som bekräftar att EU ”ska säkerställa samstämmigheten mellan all sin politik och verksamhet, med beaktande av samtliga sina mål”,

–  med beaktande av det pågående arbetet med den globala EU-strategin för utrikes- och säkerhetspolitiken, som kommer att vägleda EU:s globala åtgärder,

–  med beaktande av sin resolution av den 24 november 2015 om EU:s roll i FN – Hur kan EU:s utrikespolitiska mål uppnås bättre?(3),

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 26 oktober 2015 om en konsekvent politik för utveckling,

–  med beaktande av översynen av Europa 2020-strategin – det nya tillvägagångssättet efter 2020 (The New Approach beyond 2020),

–  med beaktande av Parisförklaringen om biståndseffektivitet, Accra-handlingsplanen och den förklaring och handlingsplan som antogs vid högnivåforumet för biståndseffektivitet som hölls i Busan i december 2011,

–  med beaktande av det europeiska samförståndet om utveckling och den kommande översynen av det,

–  med beaktande av artikel 208 i EUF-fördraget, som kräver att principen om en konsekvent politik för utveckling ska beaktas i alla EU:s yttre åtgärder,

–  med beaktande av resultaten från världstoppmötet om humanitära frågor som ska hållas i Istanbul, Turkiet, den 23–24 maj 2016,

–  med beaktande av skrivelsen av den 29 mars 2016 från utvecklingsutskottet till kommissionsledamoten med ansvar för internationellt samarbete och utveckling om frågan om uppföljning och översyn av målen för hållbar utveckling,

–  med beaktande av artikel 123.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  I FN:s generalförsamlings resolution 70/1 kräver man att målen och delmålen ska följas upp och ses över med hjälp av en rad globala indikatorer. FN:s generalsekreterare har fått mandat att ta fram en årlig lägesrapport om målen för hållbar utveckling för att ge stöd till uppföljningen och översynen vid Politiska högnivåforumet för hållbar utveckling. Lägesrapporten ska bygga på uppgifter som tagits fram av nationella statistiksystem och information som samlats in på olika nivåer.

B.  Kommissionen för statistik stödde vid sin 46:e session (den 3–6 mars 2015) färdplanen för utveckling och genomförandet av en ram för globala indikatorer.

C.  Den interinstitutionella expertgruppen IAEG-SDG, som hade i uppdrag att ta fram ett komplett förslag om ramen för indikatorer för övervakning av målen och delmålen i utvecklingsagendan efter 2015, föreslog indikatorer för översynen av 2030-agendan, som man enades om i mars 2016 vid den 47:e sessionen i FN:s kommission för statistik.

D.  De 230 föreslagna indikatorerna för målen för hållbar utveckling är en god utgångspunkt och en kraftfull ram för uppföljningen och översynen av framstegen mot att uppnå de 17 målen för hållbar utveckling.

E.  Flera av indikatorerna är ännu inte färdigställda, och de undertecknande medlemsstaterna kommer att behöva utveckla sina nationella indikatorer i linje med de globala indikatorerna och anpassa dem efter sina nationella förhållanden.

F.  Ekonomiska och sociala rådet (Ecosoc) bör enas om ramen för globala indikatorer i juli 2016 och generalförsamlingen i september 2016.

G.  Rådet (utrikes frågor) kommer att sammanträda med sina utvecklingsministrar den 12 maj 2016 och bör utarbeta EU:s ståndpunkt inför mötet i Politiska högnivåforumet för hållbar utveckling i juli 2016 samt bestämma i vilket sammanhang en tematisk diskussion om handel och utveckling, med fokus på hur EU kan hjälpa den privata sektorn att genomföra 2030-agendan, ska äga rum.

H.  Systemomfattande strategisk planering, genomförande och rapportering behövs för att säkerställa ett konsekvent och integrerat stöd för genomförandet av den nya agendan från FN:s utvecklingssystem.

I.  Den nya allmänna ramen för hållbar utveckling kräver mer konsekvens mellan olika politikområden och EU-aktörer, vilket kräver ytterligare samordning, dialog och samarbete på alla nivåer inom och mellan EU:s institutioner för att se till att den hållbara utvecklingens tre pelare (miljömässig, ekonomisk och social) integreras i EU:s inrikes- och utrikespolitik.

J.  Högnivåforumets möte i juli 2016 kommer att omfatta frivillig översyn av 22 länder, däribland fyra EU-länder – Estland, Finland, Frankrike och Tyskland – och tematisk översyn av framstegen med målen för hållbar utveckling, inbegripet övergripande frågor, tillsammans med den översyn som utförs av Ecosocs funktionella kommissioner och andra mellanstatliga organ och forum.

1.  Europaparlamentet uppmanar utrikesrådets utvecklingsministrar att inför högnivåforumets möte i juli 2016 anta en konsekvent gemensam EU-ståndpunkt, som tar hänsyn till parlamentets ståndpunkt enligt denna resolution. Parlamentet anser att det är avgörande för EU:s trovärdighet och ledarskap att lägga fram en gemensam ståndpunkt. Parlamentet är oroat över att kommissionen inte har lagt fram något meddelande om uppföljningen och översynen av 2030-agendan inför högnivåforumets möte, såsom utvecklingsutskottets ledamöter begärt, som skulle utgöra en grund för EU:s gemensamma ståndpunkt.

2.  Europaparlamentet välkomnar IAEG-SDG:s rapport, som det anser är ett stort framsteg och en god grund för förhandlingarna eftersom de föreslagna indikatorerna belyser en mycket bredare uppsättning strukturella problem.

3.  Europaparlamentet gläder sig över det separata kapitlet om uppdelning av uppgifter och den betydelse som man tillmäter den nationella statistiska kapaciteten.

4.  Europaparlamentet erkänner högnivåforumets avgörande roll i översynen av genomförandet av målen för hållbar utveckling. Parlamentet betonar att detta forum måste säkerställa en samordnad och effektiv bedömning av behoven samt antagandet av de färdplaner som behövs för ett ändamålsenligt genomförande av 2030-agendan.

5.  Europaparlamentet betonar att 2030-agendan och målen för hållbar utveckling innebär ett förnyat internationellt åtagande om att bekämpa fattigdom, omdefiniera och modernisera våra utvecklingsstrategier för de kommande 15 åren och se till att vi levererar.

6.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag om en överordnad strategi för hållbar utveckling som omfattar alla berörda interna och externa politikområden, med en detaljerad tidsplan fram till 2030, en halvtidsöversyn och ett särskilt förfarande som säkerställer parlamentets fulla delaktighet, däribland en konkret genomförandeplan som samordnar uppnåendet av de 17 målen, 169 delmålen och 230 globala indikatorerna och som säkerställer förenlighet med och uppnående av målen i Parisavtalet. Parlamentet betonar vikten av allmängiltiga mål samt att EU och dess medlemsstater har gjort ett åtagande om att genomföra alla mål och delmål fullt ut, i teorin och i praktiken.

7.  Europaparlamentet insisterar på att EU:s nya strategi för hållbar utveckling och tillhörande genomförandeåtgärder omfattas av ett brett samråd med samtliga aktörer, däribland nationella parlament, lokala myndigheter och det civila samhället, genom en inkluderande process.

8.  Europaparlamentet efterlyser ett kommissionsmeddelande om uppföljningen och översynen av 2030-agendan, med tydlig information om agendans genomförandestruktur på EU- och medlemsstatsnivå. Parlamentet understryker att kommissionens berörda generaldirektorat och Europeiska utrikestjänsten bör engagera sig fullt ut i integreringen av 2030-agendan vid den kommande översynen av Europa 2020-strategin och den kommande globala EU-strategin för utrikes- och säkerhetspolitiken, för att få till stånd en verkligt konsekvent politik för hållbar utveckling.

9.  Europaparlamentet betonar att översynen av det europeiska samförståndet om utveckling helt och hållet måste återspegla den nya 2030-agendan, vilket innefattar ett paradigmskifte och en genomgripande omvandling av EU:s utvecklingspolitik. Parlamentet påminner om att det behövs program för lämpligt och riktat stöd inom utvecklingssamarbetet, med tillbörlig respekt för principerna om biståndseffektivitet, för att uppnå målen och de tillhörande delmålen.

10.  Europaparlamentet betonar att EU måste utnyttja den kommande halvtidsöversynen av den fleråriga budgetramen fullt ut för att se till att alla åtaganden som EU enats om inom ramen för 2030-agendan återspeglas i finansieringsmekanismerna och budgetposterna. Parlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att snarast möjligt förnya sitt åtagande om målet på 0,7 procent av bruttonationalinkomsten till offentligt utvecklingsbistånd och att lägga fram en tidsplan för en gradvis ökning av det offentliga utvecklingsbiståndet för att nå 0,7 procent.

11.  Europaparlamentet efterlyser en regelbunden dialog mellan högnivåforumet och kommissionen om de framsteg som görs, med regelbunden rapportering till parlamentet, i enlighet med principerna om transparens och ömsesidig ansvarighet. Parlamentet insisterar på behovet av en fördjupad dialog mellan kommissionen och parlamentet om genomförandet av 2030-agendan, särskilt i fråga om utvecklingspolitik och en konsekvent politik för utveckling.

12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och utrikestjänsten att i nära samråd med andra parter lägga fram konkreta förslag om hur man på ett effektivare sätt kan integrera en konsekvent politik för utveckling i genomförandet av 2030-agendan, och vill se att detta nya tillvägagångssätt integreras i alla EU:s institutioner för att säkerställa ett effektivt samarbete och undvika ett silobetonat (uppdelat) tillvägagångssätt.

13.  Europaparlamentet betonar vikten av att införliva en konsekvent politik för utveckling som koncept. Parlamentet uppmanar kommissionen och utrikestjänsten att i nära samråd med andra partner lägga fram konkreta förslag om hur man på ett effektivare sätt kan integrera en konsekvent politik för utveckling i EU:s strategi för att genomföra 2030‑agendan för hållbar utveckling, och pekar på behovet av att denna nya strategi integreras i alla EU:s institutioner.

14.  Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen att ta fram effektiva mekanismer för övervakning, översyn och ansvarsskyldighet i fråga om genomförandet av 2030-agendan och att regelbundet rapportera till parlamentet. Parlamentet påminner i detta hänseende om behovet att öka Europaparlamentets demokratiska kontroll, eventuellt genom ett bindande interinstitutionellt avtal, i enlighet med artikel 295 i EUF-fördraget.

15.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och FN:s specialiserade organ, fonder och program att upprätta en högnivådialog om genomförandet av målen för hållbar utveckling, i syfte att samordna EU:s, FN:s och andra givares politik, program och åtgärder. Parlamentet understryker vikten av uppdelade och tillgängliga uppgifter för att övervaka framstegen och utvärdera resultaten.

16.  Europaparlamentet efterlyser en mer konsekvent politik för utveckling inom FN:s arbetsstrukturer för att verkligen integrera alla dimensioner som rör hållbar utveckling.

17.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik samt till FN:s generalsekreterare.

(1) Antagna texter, P8_TA(2015)0196.
(2) Antagna texter, P8_TA(2014)0059.
(3) Antagna texter, P8_TA(2015)0403.


Obligatorisk angivelse av ursprungsland eller härkomstort för vissa livsmedel
PDF 179kWORD 78k
Europaparlamentets resolution av den 12 maj 2016 om obligatorisk angivelse av ursprungsland eller härkomstort för vissa livsmedel (2016/2583(RSP))
P8_TA(2016)0225B8-0545/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG, kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004(1) (nedan kallad förordningen om livsmedelsinformation till konsumenterna), särskilt artikel 26.5 och 26.7,

–  med beaktande av kommissionens rapporter av den 20 maj 2015 till Europaparlamentet och rådet om obligatorisk uppgift om ursprungsland eller härkomstplats för mjölk, mjölk som ingår som ingrediens i mejeriprodukter och andra slag av kött än nötkött och kött av svin, får, get och fjäderfä (COM(2015)0205) samt om obligatorisk angivelse av ursprungsland eller härkomstplats för obearbetade produkter, produkter med endast en ingrediens och ingredienser som utgör mer än 50 % av ett livsmedel (COM(2015)0204),

–  med beaktande av kommissionens rapport av den 17 december 2013 till Europaparlamentet och rådet om obligatorisk angivelse av ursprungsland eller härkomstplats för kött som används som ingrediens (COM(2013)0755) och kommissionens tillhörande arbetsdokument av den 17 december 2013 om ursprungsmärkning för kött som används som ingrediens: konsumenternas inställning, sannolikhet för möjliga scenarier och konsekvenser (SWD(2013)0437),

–  med beaktande av sin resolution av den 11 februari 2015 om ursprungslandsmärkning av kött i bearbetade livsmedel(2) och kommissionens formella svar antaget den 6 maj 2015,

–  med beaktande av kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1337/2013 av den 13 december 2013 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 vad gäller angivande av ursprungsland eller härkomstplats för färskt, kylt eller fryst kött av svin, får, get och fjäderfä(3),

–  med beaktande av sin resolution av den 6 februari 2014(4) om kommissionens ovannämnda genomförandeförordning (EU) nr 1337/2013 av den 13 december 2013,

–  med beaktande av sin resolution av den 14 januari 2014 om livsmedelskrisen, bedrägerier i livsmedelskedjan och kontrollen över detta(5),

–  med beaktande av frågan till kommissionen om obligatorisk angivelse av ursprungsland eller härkomstplats för vissa livsmedel (O-000031/2016 – B8-0363/2016),

–  med beaktande av förslaget till resolution från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet,

–  med beaktande av artiklarna 128.5 och 123.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Enligt artikel 26.5 i förordningen om livsmedelsinformation till konsumenterna ska kommissionen lämna rapporter till Europaparlamentet och rådet senast den 13 december 2014 om obligatorisk uppgift om ursprungsland eller härkomstplats för andra slag av kött än nötkött och kött av svin, får, get och fjäderfä samt mjölk, mjölk som ingår som ingrediens i mejeriprodukter, obearbetade livsmedel, livsmedel med en enda ingrediens och ingredienser som utgör mer än 50 % av ett livsmedel.

B.  Enligt artikel 26.8 i förordningen om livsmedelsinformation till konsumenterna ska kommissionen senast den 13 december 2013 anta genomförandeakter avseende tillämpningen av punkt 3 i samma artikel.

C.  Bestämmelser om ursprungsmärkning finns redan och fungerar effektivt för många andra livsmedel inklusive obearbetat kött, ägg, frukt och grönsaker, fisk, honung, extra jungfruolja, jungfruolja, vin och spritdrycker.

D.  Enligt artikel 26.7 i förordningen om livsmedelsinformation till konsumenterna ska rapporterna bland annat beakta konsumentens behov av att bli informerad, huruvida det är genomförbart att tillhandahålla den obligatoriska uppgiften om ursprungsland eller härkomstplats samt en kostnads–nyttoanalys avseende införandet av sådana åtgärder. Dessutom anges det att rapporterna får åtföljas av förslag om ändring av relevanta unionsbestämmelser.

E.  I artikel 26.2 i förordningen om livsmedelsinformation till konsumenterna betonas att uppgift om ursprungsland eller härkomstplats ska vara obligatorisk i de fall där underlåtenhet att lämna sådana uppgifter skulle kunna vilseleda konsumenterna i fråga om livsmedlets rätta ursprungsland eller härkomstplats, i synnerhet om den information som åtföljer livsmedlet eller etiketten som helhet annars skulle antyda att livsmedlet har ett annat ursprungsland eller en annan härkomstplats.

F.  Den 20 maj 2015 offentliggjorde kommissionen rapporten till Europaparlamentet och rådet om obligatorisk uppgift om ursprungsland för mjölk, mjölk som ingår som ingrediens i mejeriprodukter och andra slag av kött än nötkött och kött av svin, får, get och fjäderfä (nedan kallad rapporten om mjölk och annat kött) och rapporten om obligatorisk angivelse av ursprungsland för obearbetade produkter, produkter med endast en ingrediens och ingredienser som utgör mer än 50 % av ett livsmedel.

G.  I kommissionens rapport COM(2013)0755 sägs att ju mer komplexa stycknings- och bearbetningsleden är och ju mer avancerad bearbetning som görs, desto mer komplicerat blir det att säkra spårbarhet i ursprungsmärkningssyfte.

H.  Livsmedelskedjan är ofta lång och komplex och involverar många livsmedelsföretagare och andra parter. Konsumenterna vet allt mindre om hur deras livsmedel produceras, och de enskilda livsmedelsföretagarna har inte alltid överblick över hela produktkedjan.

I.  Konsumenternas allmänna beredvillighet att betala för ursprungsinformation förefaller vara måttlig, även om opinionsundersökningar(6) om betalningsvilja visar att konsumenterna allmänt sett är beredda att betala mer för att få ursprungsinformation.

J.  I sin resolution av den 11 februari 2015 uppmanade parlamentet kommissionen att följa upp sin rapport av den 17 december 2013 med förslag till rättsakter om införande av en skyldighet att ange ursprung för kött i bearbetade livsmedel, i syfte att säkerställa ökad insyn i hela livsmedelskedjan och bättre information till konsumenterna i EU. Vidare uppmanades kommissionen att ta hänsyn till sina konsekvensbedömningar och samtidigt undvika onödiga kostnader och administrativa bördor. Kommissionen har ännu inte lagt fram några uppföljande förslag till rättsakter.

K.  Strikta specifikationer finns bara för frivilliga kvalitetssystem, såsom skyddad ursprungsbeteckning (SUB), skyddad geografisk beteckning (SGB) och garanterad traditionell specialitet (GTS), medan kriterierna i frivilliga märkningssystem för livsmedel som omfattas av förordning (EU) nr 1169/2011 kan variera avsevärt.

Konsumtionsmjölk och mjölk som ingår som ingrediens i mejeriprodukter

1.  Europaparlamentet påpekar att det i skäl 32 till förordningen om livsmedelsinformation till konsumenterna står att mjölk är ett av de livsmedel för vilka ursprungsmärkning anses vara av särskilt intresse.

2.  Europaparlamentet betonar att enligt Eurobarometerundersökningen 2013 anser 84 % av EU-medborgarna att det är nödvändigt att ange ursprung för mjölk, antingen den säljs för direkt konsumtion eller ingår i mejeriprodukter. Parlamentet konstaterar att detta är en av flera faktorer som kan påverka konsumentbeteendet.

3.  Europaparlamentet betonar att obligatorisk ursprungsmärkning av mjölk, som säljs för direkt konsumtion eller ingår i mejeriprodukter, är en ändamålsenlig åtgärd för att skydda mejeriprodukternas kvalitet och slå vakt om sysselsättningen i en allvarligt krisdrabbad sektor.

4.  Europaparlamentet noterar att enligt den undersökning som åtföljer kommissionens rapport om mjölk och annat kött stiger kostnaden för obligatorisk ursprungsmärkning för mjölk och mjölk som ingrediens i takt med att produktionsprocessens komplexitet ökar. Enligt samma undersökning kan företagen i vissa medlemsstater ha överdrivit den obligatoriska ursprungsmärkningens betydelse för deras konkurrensställning, eftersom undersökningen inte ger någon tydlig förklaring till de höga kostnadsskattningar företagen lämnar, utan endast konstaterar att dessa skulle kunna vara ett tecken på starkt motstånd mot själva företeelsen ursprungsmärkning.

5.  Europaparlamentet efterlyser en kommissionsarbetsgrupp för ytterligare utvärdering av kommissionens rapport, som offentliggjordes den 20 maj 2015, i syfte att fastställa vilka kostnader som kan sänkas till en godtagbar nivå om ytterligare obligatorisk ursprungslandsmärkning begränsas till mejeriprodukter och lätt bearbetade mejeriprodukter.

6.  Europaparlamentet uppskattar undersökningens kostnads–nyttoanalys av införandet av obligatorisk ursprungsmärkning för mjölk och mjölk som ingrediens, men anser att kommissionen i sina slutsatser inte tillräckligt tar hänsyn till de positiva aspekterna av uppgift om ursprungsland för sådana produkter, t.ex. mer konsumentinformation. Parlamentet noterar att konsumenterna kan känna sig vilseledda om det inte finns någon obligatorisk ursprungsmärkning och annan livsmedelsmärkning, t.ex. nationsflaggor, används.

7.  Europaparlamentet betonar de små och medelstora företagens betydelse i bearbetningskedjan.

8.  Kommissionen ska ta hänsyn till och analysera den ekonomiska effekten av obligatorisk ursprungsmärkning på små och medelstora företag inom de berörda jordbruks- och livsmedelssektorerna.

9.  Europaparlamentet anser att kommissionens slutsats om företagens kostnader för att ange uppgift om ursprungsland för mjölk och mjölk som ingrediens, möjligen är i överkant, eftersom alla mejeriprodukter beaktats sammantaget.

10.  Europaparlamentet konstaterar att kommissionen drar slutsatsen att kostnaderna för uppgift om ursprungsland för mjölk skulle bli måttlig.

Andra typer av kött

11.  Europaparlamentet betonar att enligt Eurobarometerundersökningen 2013 anser 88 % av EU-medborgarna att det är nödvändigt att ange ursprung för andra slag av kött än nötkött och kött av svin, får, get och fjäderfä.

12.  Europaparlamentet noterar att hästköttsskandalen visade på behovet av större transparens i leverantörskedjan för hästkött.

13.  Europaparlamentet noterar att driftskostnaderna för obligatorisk ursprungslandsmärkning av kött som omfattas av kommissionens rapport enligt rapporten skulle bli förhållandevis ringa.

Bearbetat kött

14.  Europaparlamentet framhåller att det i kommissionens rapport av den 17 december 2013 om obligatorisk angivelse av ursprungsland eller härkomstplats för kött som används som ingrediens medges att mer än 90 % av de tillfrågade konsumenterna anger att det är viktigt att köttets ursprung anges på bearbetade livsmedelsprodukter.

15.  Europaparlamentet anser att konsumenterna och många producenter är positiva till obligatorisk märkning av kött som ingrediens och att en sådan åtgärd skulle göra det möjligt att behålla konsumenternas förtroende för livsmedel tack vare större transparens i leverantörskedjan.

16.  Europaparlamentet betonar att europeiska konsumenter har ett intresse av en obligatorisk ursprungsmärkning för alla livsmedelsprodukter.

17.  Europaparlamentet påpekar att märkning i sig inte ger något skydd mot bedrägeri och framhåller behovet av ett kostnadseffektivt kontrollsystem för att vinna konsumenternas förtroende.

18.  Europaparlamentet påminner om att frivilliga märkningssystem – lämpligt genomförda i olika medlemsstater – har varit framgångsrika både i fråga om konsumentinformation och för producenterna.

19.  Europaparlamentet menar att underlåtenheten att anta genomförandeakter enligt artikel 26.3 i förordning (EU) nr 1169/2011 innebär att artikeln inte tillämpas korrekt.

20.  Europaparlamentet noterar att skyddade ursprungsbeteckningar redan finns för många bearbetade kött- och mejeriprodukter (t.ex. skinka och ost), enligt vilka det använda köttets ursprung specificeras i produktionskraven och ökad spårbarhet gäller. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att främja utvecklingen av produkter med ”skyddad ursprungsbeteckning”, ”skyddad geografisk beteckning” eller ”garanterad traditionell specialitet” enligt förordning (EU) nr 1151/2012(7) och därmed garantera att konsumenterna får tillgång till högkvalitativa produkter med ett säkert ursprung.

21.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa att alla befintliga regler om ursprungslandsmärkning inte urholkas genom pågående handelsförhandlingar, t.ex. TTIP, och att rätten att föreslå ytterligare regelverk om ursprungslandsmärkning i framtiden för andra livsmedelsprodukter inte motverkas.

Slutsatser

22.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra obligatorisk angivelse av ursprungsland eller härkomstplats för all slags konsumtionsmjölk samt för mejeriprodukter och köttprodukter och att överväga att utvidga den obligatoriska angivelsen av ursprungsland eller härkomstplats till andra livsmedel med en enda ingrediens eller med en huvudingrediens, och att lägga fram lagstiftningsförslag på dessa områden.

23.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram lagstiftningsförslag som gör det obligatoriskt med uppgift om ursprung för kött i bearbetade livsmedel, för att säkerställa ökad insyn i hela livsmedelskedjan och bättre information till konsumenterna efter hästköttsskandalen och andra fall av livsmedelsbedrägerier. Parlamentet påpekar att kraven på obligatorisk märkning bör beakta proportionalitetsprincipen och den administrativa bördan för livsmedelsföretagarna och tillsynsmyndigheterna.

24.  Europaparlamentet anser att obligatorisk ursprungsmärkning av livsmedel syftar till att återställa konsumenternas förtroende för livsmedelsprodukter. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag i den riktningen, varvid hänsyn samtidigt bör tas till informationens transparens och lättbegriplighet för konsumenterna, de europeiska företagens ekonomiska bärkraft och konsumenternas köpkraft.

25.  Europaparlamentet framhåller vikten av lika villkor på den inre marknaden och vädjar till kommissionen att ta detta med i beräkningen när reglerna för obligatorisk ursprungsmärkning diskuteras.

26.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja märkningssystem om djurskydd under uppfödning, transport och slakt.

27.  Europaparlamentet beklagar att kommissionen ännu inte gjort några ansträngningar att lägga ägg- och äggprodukter till förteckningen över livsmedel för vilka ursprungsmärkning är obligatoriskt, trots att i synnerhet billiga äggprodukter av flytande eller torkade ägg, som främst används i bearbetade produkter, importeras från tredjeländer till den europeiska marknaden och uppenbart kringgår EU:s förbud mot burhållning. Parlamentet anser därför att obligatorisk märkning av äggprodukter och livsmedel med ägg som ingrediens skulle innebära transparens och skydd vad gäller ursprung och djurhållning och uppmanar kommissionen att lägga fram en analys av marknadssituationen och, om det är lämpligt, utarbeta lämpliga lagstiftningsförslag.

28.  Europaparlamentet anser att ursprungslandsmärkning av konsumtionsmjölk, lätt bearbetade mejeriprodukter (t.ex. ost och grädde) liksom lätt bearbetade köttprodukter (t.ex. bacon och korv) skulle ge väsentligt lägre merkostnader, och att detta borde undersökas i första hand.

29.  Europaparlamentet menar att ursprungsmärkning i sig inte förhindrar bedrägerier. Man bör därför beslutsamt gå in för ökad kontroll, bättre efterlevnad av befintlig lagstiftning och hårdare sanktioner.

30.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder för att bekämpa bedrägeri i samband med regler för frivillig ursprungsmärkning av livsmedel.

31.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja de befintliga kvalitetssystemen för jordbruksprodukter och livsmedel som omfattas av förordning (EU) nr 1151/2012, och de europeiska marknadsföringskampanjerna om de produkterna bör intensifieras.

32.  Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till kommissionen att uppfylla sin rättsliga förpliktelse att senast den 13 december 2013 anta de genomförandeakter som är nödvändiga för en korrekt tillämpning av punkt 3 i förordning (EU) nr 1169/2011, så att nationella myndigheter ska kunna utdöma sanktioner.

o
o   o

33.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EUT L 304, 22.11.2011, s. 18.
(2) Antagna texter, P8_TA(2015)0034.
(3) EUT L 335, 14.12.2013, s. 19.
(4) Antagna texter, P7_TA(2014)0096.
(5) Antagna texter, P7_TA(2014)0011.
(6) http://ec.europa.eu/food/safety/docs/labelling_legislation_final_report_ew_02_15_284_en.pdf, s. 50.
(7) EGT L 343, 14.12.2012, s. 1.


Ramavtalet om föräldraledighet
PDF 195kWORD 90k
Europaparlamentets resolution av den 12 maj 2016 om tillämpningen av rådets direktiv 2010/18/EU av den 8 mars 2010 om genomförandet av det ändrade ramavtalet om föräldraledighet som ingåtts av BUSINESSEUROPE, UEAPME, ECPE och EFS och om upphävande av direktiv 96/34/EG (2015/2097(INI))
P8_TA(2016)0226A8-0076/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artiklarna 2, 3.3 och 5 i fördraget om Europeiska unionen,

–  med beaktande av artiklarna 8 och 10 och artikel 153.1 i och artikel 157 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artiklarna 7, 9, 23, 24 och 33 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

–  med beaktande av rådets direktiv 2010/18/EU av den 8 mars 2010 om genomförandet av det ändrade ramavtalet om föräldraledighet som ingåtts av BUSINESSEUROPE, UEAPME, ECPE och EFS och om upphävande av direktiv 96/34/EG,

–  med beaktande av rådets direktiv 2013/62/EU av den 17 december 2013 om ändring av rådets direktiv 2010/18/EU om genomförandet av det ändrade ramavtalet om föräldraledighet som ingåtts av BUSINESSEUROPE, UEAPME, ECPE och EFS till följd av ändringen av Mayottes ställning i förhållande till Europeiska unionen,

–  med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Bryssel den 23–24 mars 2006 (777751/1/06 REV 1),

–  med beaktande av kommissionens meddelande Bättre balans i livet: ökat stöd för att göra det lättare att kombinera arbete och familj (COM(2008)0635),

–  med beaktande av kommissionens rekommendation av den 20 februari 2013 Bryta det sociala arvet: investera i barnens framtid (C(2013)0778),

–  med beaktande av sin resolution av den 11 mars 2015 om den europeiska planeringsterminen för samordningen av den ekonomiska politiken: sysselsättning och sociala aspekter i den årliga tillväxtöversikten för 2015(1),

–  med beaktande av sin resolution av den 9 juni 2015 om EU:s strategi för jämställdhet efter 2015(2)​,

–  med beaktande av sin resolution av den 20 maj 2015 om mammaledighet(3),

–  med beaktande av sin resolution av den 8 oktober 2015 om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet(4),

–  med beaktande av den studie som offentliggjordes i maj 2015 av Europaparlamentets utredningstjänst Gender equality in employment and occupation - Directive 2006/54/EC, European Implementation Assessment,

–  med beaktande av studien från parlamentets generaldirektorat för EU-intern politik Maternity, Paternity and Parental Leave: Data Related to Duration and Compensation Rates in the European Union,

–  med beaktande av studien från Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (Eurofound) Promoting parental and paternity leave among fathers,

–  med beaktande av Eurofounds rapport Maternity leave provisions in the EU Member States: Duration and allowances (Eurofound, 2015),

–  med beaktande av Eurofounds rapport Promoting uptake of parental and paternity leave among fathers in the European Union, från 2015

–  med beaktande av den studie som kommissionen offentliggjorde i februari 2015 The Implementation of Parental Leave Directive 2010/18 in 33 European Countries,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A8-0076/2016), och av följande skäl:

A.  Europa 2020-strategins mål om en sysselsättningsgrad på 75 procent kommer sannolikt inte att nås för kvinnor (just nu 63,5 procent) fram till 2020. Det behövs proaktiva åtgärder utformade för att hjälpa kvinnor att komma in på och stanna kvar på arbetsmarknaden, och säkra och stödja mödrars återgång till arbetsmarknaden med målet om varaktigt och anständigt arbete på samma villkor som männen, främst genom åtgärder för en bättre balans mellan arbete och familj för alla föräldrar.

B.  Föräldrars arbete i familjen och uppfostran av barn utgör ett mätbart, nationalekonomiskt bidrag som är av avgörande betydelse, även för Europas demografiska utveckling.

C.  I direktiv 96/34/EG erkänns möjligheten att kunna kombinera arbete och familj som en separat fråga, medan det i direktiv 2010/18/EU föreskrivs att alla anställda har rätt till fyra månaders föräldraledighet utan lön, och att en av månaderna inte ska kunna överlåtas. Principen om jämställdhet i arbetslivet är nu fastställd i EU-lagstiftningen. Karriärmässig jämställdhet, inbegripet genom instrumentet föräldraledighet, skulle bidra till att nå Europa 2020-strategins mål om en sysselsättningsgrad på 75 procent, och till att lösa problemet med kvinnors fattigdom som gör dem mer utsatta, men också utgöra ett mätbart, nationalekonomiskt bidrag som är av avgörande betydelse, även för Europas demografiska utveckling.

D.  Det framgår av tillgängliga uppgifter att obetald eller dåligt betald föräldraledighet gör att denna möjlighet utnyttjas i låg grad, och att fäder bara i begränsad omfattning utnyttjar sin rätt till föräldraledighet. Helt eller delvis icke överlåtbar och tillräckligt betald föräldraledighet leder till att föräldrarna i större utsträckning delar på uttaget, och bidrar till att minska diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden.

E.  En blandad modell bestående både av mamma- och pappaledighet och av en gemensam föräldraledighet gör att båda föräldrarna gemensamt kan bestämma hur de ska lägga upp sin ledighet, för barnens bästa och med hänsyn till deras arbeten.

F.  Föräldraledighet har långsiktiga fördelar för barnens utveckling. Inom ramen för gällande offentlig politik på området ökar andelen fäder i EU:s medlemsstater som utnyttjar föräldraledigheten, men den är fortfarande låg. Endast 10 procent av fäderna tar minst en dag föräldraledigt. Till 97 procent är det kvinnor som utnyttjar den föräldraledighet som är tillgänglig för båda föräldrarna.

G.  Studier som Eurofound har gjort visar att fäders uttag av föräldraledighet påverkas av ersättningsnivån, ledighetssystemets flexibilitet, tillgången till information, tillgången till flexibel barnomsorg och i vilken utsträckning arbetstagarna är rädda för att bli isolerade från arbetsmarknaden när de tar ut ledigheten. Många forskare(5) hävdar dock att fäder som tar ut föräldraledighet får en bättre relation till sina barn och är mer benägna att ta aktiv del i den framtida omsorgen om barnet. De här frågorna måste därför diskuteras.

H.  Hela EU står inför en allvarlig demografisk utmaning eftersom födelsetalen sjunker i de flesta medlemsstater. En jämställd familjepolitik borde förbättra kvinnors situation på arbetsmarknaden, förbättra möjligheterna att kombinera arbete och familj samt minska skillnaderna mellan män och kvinnor när det gäller löner, pensioner och livsinkomster och inverka positivt på de demografiska processerna.

I.  Enligt uppgifter från Eurostat tog 3 518 600 personer ut föräldraledighet 2010, av vilka endast 94 800 (2,7 procent) var män. Enligt forskning från Eurofound(6) leder skillnaderna mellan män och kvinnor när det gäller deltagande på arbetsmarknaden till stora förluster för Europas ekonomier, som 2013 uppgick till runt 370 miljarder euro.

J.  Kommissionen bör tillsammans med medlemsstaterna vidta särskilda åtgärder för att främja en ny sorts arbetsorganisation genom flexiblare modeller som, genom styrmedel för balans mellan arbetsliv och privatliv, gör det möjligt för föräldrar att på ett effektivt sätt utöva sin rätt till föräldraskap. Åtgärderna kan bidra till att minska diskrimineringen av kvinnor och till att kvinnor kommer in på, stannar kvar och återgår till arbetsmarkanden utan ekonomiskt och socialt tryck.

K.  Föräldraledigheten bör förutom att säkerställa jämställdhet och kvinnors tillträde till arbetsmarknaden även göra det möjligt för föräldrar att fullgöra sina skyldigheter gentemot sina barn.

L.  Det är av avgörande betydelse att se till att kvinnor har rätt att kombinera arbete med rättigheter och att de har rätt till moderskap utan att bestraffas för detta, eftersom kvinnor fortfarande är de som förfördelas och diskrimineras mest. Ett exempel på sådan diskriminering är arbetsgivarnas påtryckningar på kvinnor vid anställningsintervjuer, då de utfrågas om de har barn och hur gamla dessa är, för att påverka kvinnornas beslut och för att kunna välja arbetstagare utan barn och med ”större tillgänglighet”, eller det allt större ekonomiska och arbetsmässiga trycket på kvinnliga arbetstagare att inte ta ut sin föräldraledighet.

M.  Ett skäl till att kvinnor hindras från att komma in på och stanna kvar på arbetsmarknaden är att de måste ta hand om barn med funktionsnedsättning och barn som inte kan klara sig själva och därför behöver omsorg och/eller tillhör missgynnade kategorier och grupper.

N.  Om det inte finns några bestämmelser om ledighet, eller där de befintliga reglerna anses vara otillräckliga kan arbetsmarknadens parter, genom kollektivavtal, fylla en viktig funktion vid fastställandet av nya bestämmelser eller uppdateringen av befintliga bestämmelser om mammaledighet, pappaledighet och föräldraledighet.

O.  Balans mellan arbetsliv och privatliv är en grundläggande rättighet som till fullo bör införlivas i varje EU-text som skulle kunna ha inverkan i frågan. Vikten av en familjevänlig arbetsmiljö bör generellt framhållas.

P.  De flesta EU-medlemsstater uppfyller redan minimikraven i direktivet om föräldraledighet (2010/18/EU), och i många medlemsstater går de nationella bestämmelserna längre än dessa krav.

Q.  Medlemsstaterna bör inom både den offentliga och den privata sektorn främja sådana välfärdsmodeller för företag enligt vilka rätten till möjligheter att kombinera arbete och familj måste respekteras.

R.  Skillnaderna i mäns och kvinnors uttag av mamma-, pappa- eller föräldraledighet innebär en uppenbar könsdiskriminering med avseende på barnomsorg och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. I många medlemsstater har de åtgärder som vidtagits för att få män att ta ett jämställt ansvar för familjen inte lett till tillfredsställande resultat.

S.  Tillräcklig, individuell, betald föräldraledighet är avgörande för att samkönade föräldrapar ska kunna nå en balans mellan arbetsliv och privatliv.

T.  Kvinnor som utnyttjar sin rätt till en balans mellan arbete och familj genom att ta ut föräldraledighet möts av en stigmatisering när de återvänder till arbetsmarknaden, vilket leder till sämre arbetsvillkor och osäkra kontrakt.

Införlivandet av direktivet

1.  Europaparlamentet betonar att bestämmelserna för införlivandet av direktiv 2010/18/EU skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Införlivandet bör ske med full respekt för gällande lagstiftning vad gäller kollektivförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

2.  Europaparlamentet anser att det är problematiskt att klassificera de olika typerna av ledighet på EU-nivå eftersom inte alla medlemsstater använder sig av EU:s separata eller sekventiella syn på mamma- och pappaledighet.

3.  Europaparlamentet erinrar om att medlemsstaternas överreglering på nationell nivå kan göra lagstiftningen mer komplex och i praktiken minska efterlevnaden. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att undvika att lägga på ytterligare lagstiftningsbörda vid införlivningen av EU-lagstiftningen.

4.  Europaparlamentet uppmuntrar de medlemsstater som inte har delgett kommissionen jämförelsetabeller mellan direktivets bestämmelser och införlivandeåtgärderna att göra detta snarast. Det är av största vikt att medlemsstaterna anslår tillräckliga resurser för efterlevnadskontrollen av lagstiftningen om skydd för föräldrars rättigheter. Parlamentet uppmanar kommissionen att noga övervaka direktivets genomförande i medlemsstaterna, så att flexibiliteten i direktivet inte missbrukas. Genom utbyte av bästa praxis kan målen nås.

5.  Europaparlamentet beklagar att det råder skillnader i hur direktivet införlivas när det gäller tillämpningsområdet, vilket gör att mer eller mindre förmånliga system införs för arbetstagarna, beroende bl.a. på inom vilken sektor de arbetar (skyddet är större inom den offentliga sektorn i EU än inom den privata, varför den har en pionjärroll på området) eller beroende på deras anställningsavtals varaktighet. Parlamentet rekommenderar därför att alla nödvändiga åtgärder vidtas för att göra direktivet bindande, på ett enhetligt sätt, för både den offentliga och privata sektorn. Alla oavsett kön måste tillförsäkras rätt till föräldraledighet utan diskriminering, oberoende av sysselsättningssektor eller de arbetande föräldrarnas anställningsavtal.

6.  Europaparlamentet välkomnar att vissa medlemsstater har införlivat direktivets bestämmelser utöver det minimala, så att egenföretagare, lärlingar, homosexuella par och adoptivföräldrar omfattas av dem.

7.  Europaparlamentet är av den bestämda uppfattningen att tillhandahållandet av sociala förmåner tillhör medlemsstaternas behörighet.

8.  Europaparlamentet begär att medlemsstaterna antar en familjerelaterad socialpolitik som garanterar att alla förmåner som ingår i direktivet gäller för föräldrar som vistas länge utomlands för att slutföra ett internationellt adoptionsförfarande.

9.  Europaparlamentet konstaterar att direktiv 96/34/EG, över ett årtionde efter medlemsstaternas införlivande, fortfarande inte är jämställt när det gäller uttaget av föräldraledighet. Det råder också stora skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om föräldraledighetens maximala varaktighet och lagstiftningens utformning och systemen för lön under ledigheten. Frågan om lön under ledigheten är avgörande för att säkerställa att föräldrar med låga inkomster och ensamstående föräldrar kan utnyttja systemet på ett jämlikt sätt. Det är glädjande att det förekommer bestämmelser som uppmuntrar fäder att utnyttja sin föräldraledighet. Europaparlamentet erkänner EU:s betydelse för att fästa medlemsstaternas uppmärksamhet vid behovet av åtgärder och av att förmedla utbyte av råd och stöd till de medlemsstater som behöver det, särskilt vad gäller rätten till socialförsäkringsskydd. Kommissionen bör föreslå åtgärder som uppmuntrar fäder att ta ut mer föräldraledighet och medlemsstaterna bör främja ett effektivare utbyte av bästa praxis på området.

10.  Europaparlamentet noterar att vissa medlemsstater har valt att låta den period under vilken man garanteras socialförsäkringsskydd vara kortare än den längsta möjliga föräldraledigheten, vilket gör att föräldrarna inte tar ut längsta möjliga föräldraledighet.

11.  Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att tillsammans med kommissionen garantera att familjerelaterade politiska styrmedel såsom föräldraledighet är likvärdiga när det gäller individuella rättigheter och lika tillgängliga för bägge föräldrarna, för att uppmuntra dem att kombinera arbetsliv och privatliv för barnens bästa. Rättigheterna bör i möjligaste mån vara individuella för att bidra till uppnåendet av Europa 2020-strategins mål om en sysselsättningsgrad på 75 procent för kvinnor och män och för att främja jämställdhet. Föräldrarna bör ha viss flexibilitet när det gäller uttaget av föräldraledighet och det bör under inga omständigheter utgöra ett hinder för uppnåendet av Europa 2020-strategins mål om en sysselsättningsgrad på 75 procent för kvinnor och män. Det system som arbetsmarknadens parter antar bör främja en lösning som innebär att en betydande del av ledigheten inte kan överlåtas. Likabehandling måste gälla för bägge föräldrarna när det gäller rätt till inkomst och föräldraledighetens längd.

12.  Europaparlamentet betonar att barnfamiljer och föräldrar som är tjänstlediga inte endast har inkomstbortfall utan belastas ytterligare genom extra kostnader och alltför låg uppskattning av föräldrainsatsen.

13.  Europaparlamentet noterar den flexibilitet som direktivet medger medlemsstaterna att fastställa villkoren för föräldraledighet, såsom heltids- och deltidsledighet, eller rörande arbetstider eller förhandsbesked som villkor för att bevilja föräldraledighet. Parlamentet konstaterar att arbetstagare med visstidsanställningar(7) och anställningsavtal där antalet timmar ej avtalats(8) i vissa medlemsstater inte alltid omfattas av dessa åtgärder och är bekymrat över missbruket av denna typ av anställningsavtal. Parlamentet noterar de initiativ som tagits i medlemsstaterna för att erbjuda arbetstagarna maximal flexibilitet, så att de kan anpassa föräldraledigheten till sin yrkesmässiga och personliga situation, men menar att alla bestämmelser bör syfta till ökat uttag av föräldraledighet.

14.  Europaparlamentet konstaterar att det kan vara svårt att gå tillbaka till arbetet efter föräldraledigheten och att det kan vara en stressande situation för både föräldern och barnet. Parlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att anta familjepolitik som underlättar en friktionsfri och gradvis återgång till arbetet och en optimal balans mellan arbetsliv och privatliv, och att också överväga att främja distansarbete, arbete i hemmet och smart arbete, på ett sådant sätt att politiken inte innebär en extra belastning för arbetstagarna.

15.  Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att vid utformningen även garantera företagens planeringssäkerhet – med särskild hänsyn till mikroföretagens samt de små och medelstora företagens intressen.

16.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förbättra och stärka bestämmelserna i direktiv 2010/18/EU när det gäller villkoren för stödberättigande och detaljerade regler för att bevilja föräldraledighet till föräldrar till barn med en funktionsnedsättning eller allvarlig eller kronisk sjukdom som kan leda till funktionsnedsättning, med beaktande även av bästa praxis i medlemsstaterna (höjd åldersgräns för barnet vad gäller rätt till föräldraledighet eller ledighet för vård av barn, lättare få arbeta deltid vid återgång till arbetet, förlängning av ledighetens varaktighet m.m.).

17.  Europaparlamentet understryker att förmånliga villkor måste garanteras vid återgång till arbete för dem som tagit ut föräldraledighet, särskilt när det gäller återinsättande i samma tjänst eller en likvärdig eller liknande tjänst, i enlighet med anställningsavtalet eller anställningsvillkoren, ändrade arbetstider och/eller arbetsorganisation vid återgång till arbetet (inbegripet kravet på arbetsgivaren att motivera eventuellt nekande), tid för fortbildning och skydd mot uppsägning och mindre förmånlig behandling till följd av ansökan om eller uttag av föräldraledighet under en viss tid för återanpassning till arbetsplatsen.

För ett effektivt direktiv som ger möjlighet att förena arbete och familj

18.  Europaparlamentet noterar kommissionens tillbakadragande av förslaget till direktiv om mammaledighet och att det av färdplanen om en nystart för att förvärvsarbetande familjer ska kunna förena arbetsliv och privatliv framgår att kommissionen för närvarande inte planerar att offentliggöra någon slutlig rapport om genomförandet av direktivet om föräldraledighet. Parlamentet uppmanar kommissionen att återkomma med ett ambitiöst förslag som verkligen ökar möjligheterna att förena familjeliv och arbete, samtidigt som subsidiaritetsprincipen iakttas.

19.  Europaparlamentet anser att de politiska diskussionerna även bör inriktas på en rad initiativ som inte avser lagstiftning för att tillsammans med medlemsstaterna och det civila samhället framhålla föräldrarnas uppfostran av barn och stödja möjligheterna att kombinera arbete och familj.

20.  Europaparlamentet anser att man bör överväga att utarbeta ett brett initiativ som inte avser lagstiftning för att främja möjligheten att förena arbete och familjeliv i medlemsstaterna.

21.  Europaparlamentet anser att med tanke på att olika familjerelaterade ledigheter är sammanlänkade krävs det samstämmighet mellan texterna på EU-nivå och att arbetsmarknadens parter involveras för att ge familjer ett perspektiv som omfattar all ledighet under en livscykel för att främja en mer jämställd fördelning av omsorgsansvaret mellan kvinnor och män. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen att överväga att aktivera klausulen om översyn av EU-lagstiftningen om föräldraledighet för detta ändamål. Det behövs tydligare formulerad lagstiftning som avlägsnar komplexiteten, förbättrar efterlevnaden och skyddar arbetstagarna.

22.  Europaparlamentet uppmanar arbetsmarknadens parter, på grundval av kommissionens rapport som offentliggjordes i februari 2015, att ta itu med bristerna i EU:s direktiv om föräldraledighet med att uppnå målen fullt ut i fråga om balans mellan arbetsliv och privatliv, kvinnors deltagande på arbetsmarknaden, demografiska utmaningar och mäns ansvar i familjearbetet, inklusive omsorg om barn och andra anhöriga. Europaparlamentet anser att effektivare åtgärder bör vidtas för att uppmuntra en mer jämlik fördelning av familjeansvaret mellan män och kvinnor.

23.  Europaparlamentet understryker att det finns ett nära samband mellan tillfredsställande uttag av föräldraledighet och en skälig ersättningsnivå. Om det inte finns några bestämmelser om ledighet, eller där de befintliga reglerna anses vara otillräckliga kan arbetsmarknadens parter, genom kollektivavtal, fylla en viktig funktion vid fastställandet av nya bestämmelser eller uppdateringen av befintliga bestämmelser om mammaledighet, pappaledighet och föräldraledighet. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att i samförstånd med arbetsmarknadens parter se över sina system för ekonomisk ersättning vid föräldraledighet, så att en tillräcklig och skälig nivå för inkomstersättning kan nås, som också uppmuntrar män att ta ut längre föräldraledighet än den minimiperiod som garanteras i direktivet.

24.  Europaparlamentet anser att främjandet av en individualisering av rätten till ledighet och särbehandling i syfte att främja fädernas roll är avgörande för en jämställd möjlighet att förena arbete och familjeliv.

25.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och arbetsmarknadens parter att föreslå att föräldraledigheten ska förlängas från minst fyra månader till minst sex månader för att förbättra möjligheterna att kombinera arbete och familj.

26.  Europaparlamentet påpekar att mer samordnade, sammanhållna och lättillgängliga system för ledigheter (mamma-, pappa- och föräldraledighet) i medlemsstaterna leder till att fler utnyttjar dessa möjligheter och till större samlad effektivitet. Ett EU-direktiv om minst två veckors pappaledighet är absolut nödvändigt och brådskande.

27.  Europaparlamentet understryker behovet av att förlänga den period under vilken bägge föräldrarna kan utöva sin rätt till föräldraledighet. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och arbetsmarknadens parter att höja åldersgränsen för barn för vilket föräldraledighet får tas ut och också beakta möjligheten att förlänga föräldraledigheten för föräldrar till barn med funktionsnedsättning eller långvariga sjukdomar utöver den lagstadgade ålder på barnet som föreskrivs i direktivet.

28.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att hantera de många hindren mot att återgå till arbetet efter en lång föräldraledighet för att förhindra att denna ledighet blir en fälla som skapar utestängning från arbetsmarknaden. Parlamentet påminner i detta sammanhang om att jämställdhet endast kan uppnås genom en rättvis omfördelning av avlönat och oavlönat arbete samt av ansvaret för arbete, familj och omsorg.

29.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att fortsätta arbeta för större konvergens när det gäller utbyte av bästa praxis på området balans mellan arbetsliv och privatliv och att särskilt uppmärksamma åtgärder som bidrar till mödrar kommer in på, stannar kvar på och återvänder till arbetsmarknaden och till att fäder deltar i familjelivet samt får fler fäder att ta ut föräldraledighet. Parlamentet uppmuntrar kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna övervaka och främja sådana åtgärder.

30.  Europaparlamentet anser att medlemsstaterna, för att nå Barcelonamålen, med ekonomiskt stöd från olika EU-instrument och som komplement till lagstiftning för att främja balans mellan arbete och privatliv, bör införa högkvalitativ, inkluderande, rimligt prissatt och tillgänglig offentlig och privat barnomsorg, tillgänglig från det ögonblick då en förälder bestämmer sig för att återgå till arbetsmarknaden, med särskild uppmärksamhet på fattiga familjer som riskerar social utestängning.

31.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka föräldrarnas medvetenhet om fördelarna med att delta i förskoleverksamhet, för barnen och dem själva. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att anpassa kriterierna för utformningen av och rätten till högkvalitativ och inkluderande förskoleverksamhet och barnomsorg efter de allt mer skiftande arbetsmönstren och därigenom hjälpa föräldrarna att fullgöra sina arbetsrelaterade åtaganden eller hitta ett arbete, samtidigt som de fokuserar starkt på barnets bästa.

32.  Europaparlamentet anser att en integrerad syn på jämställdhet, inbegripet åtgärder för att undanröja stereotypa könsroller, och möjligheter att förena arbete och familjeliv i all framtida EU-lagstiftning skulle skapa samstämmighet och transparens i processen och bidra till jämställda möjligheter att förena arbete och familjeliv. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att öka medvetenheten i samhället om vilka rättigheter och rättsliga åtgärder som finns när det gäller möjligheten att förena arbete och privatliv.

33.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att mäta de positiva effekterna av initiativen för möjligheterna att förena arbete och privatliv för en jämnare fördelning av ansvaret för hem, omsorg och familj, och att också ta hänsyn till det särskilda omsorgsansvaret för föräldrar till barn med funktionsnedsättning, som har vårdbehov och/eller tillhör missgynnade kategorier och grupper.

o
o   o

34.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) Antagna texter, P8_TA(2015)0068.
(2) Antagna texter, P8_TA(2015)0218.
(3) Antagna texter, P8_TA(2015)0207.
(4) Antagna texter, P8_TA(2015)0351.
(5) http://www.oecd.org/gender/parental-leave-where-are-the-fathers.pdf
(6) https://www.eurofound.europa.eu/news/news-articles/social-policies/international-womens-day-2016-the-campaign-for-equality-continues
(7) Peter Moss i the 10th International Review of Leave Policies and Related Research 2014, juni 2014, s. 39.
(8) https://www.cipd.co.uk/binaries/zero-hours-contracts_2013-myth-reality.pdf


Förebyggande och bekämpande av människohandel
PDF 404kWORD 127k
Europaparlamentets resolution av den 12 maj 2016 om genomförandet av direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer ur ett jämställdhetsperspektiv (2015/2118(INI))
P8_TA(2016)0227A8-0144/2016

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artiklarna 2 och 3.3 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artiklarna 8, 79 och 83 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

–  med beaktande av artiklarna 3, 5 och 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

–  med beaktande av FN:s konvention från 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, särskilt artikel 6, genom vilken man eftersträvar att bekämpa alla former av kvinnohandel och utnyttjande av prostitution av kvinnor,

–  med beaktande av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen),

–  med beaktande av den allmänna förklaringen från 1948 om de mänskliga rättigheterna,

–  med beaktande av FN-konventionen från 1949 om bekämpning av människohandel och utnyttjande av prostituerade,

–  med beaktande av Pekingdeklarationen och handlingsplanen från Peking, som antogs vid den fjärde världskonferensen för kvinnor den 15 september 1995 och de slutdokument som senare antogs vid FN:s extra sessioner Peking +5 (2000), Peking +10 (2005), Peking +15 (2010) och översynskonferensen Peking +20,

–  med beaktande av tilläggsprotokollet från 2000 om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, och särskilt den internationellt överenskomna definitionen av människohandel, vilket fogats till FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet,

–  med beaktande av FN:s konvention om barnets rättigheter från 1989 och det fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter, nämligen om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi samt parlamentets resolution av den 27 november 2014 om 25-årsdagen av FN:s konvention om barnets rättigheter(1),

–  med beaktande av Oviedokonventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin,

–  med beaktande av Haagkonventionen om adoptioner,

–  med beaktande av den gemensamma FN-kommentaren om EU-direktivet om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer, som kräver internationellt skydd för offer för människohandel på ett jämställdhetsmedvetet sätt,

–  med beaktande av ILO:s konvention nr 29 om tvångsarbete, där tvångsarbete definieras i artikel 2,

–  med beaktande av Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel och Europarådets rekommendationer på detta område,

–  med beaktande av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2219 av den 25 november 2015 om Europeiska unionens byrå för utbildning av tjänstemän inom brottsbekämpning (Cepol) som ersätter och upphäver rådets beslut 2005/681/RIF(2),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF(3),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF(4),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/52/EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt(5),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna(6),

–  med beaktande av rådets direktiv 2004/81/EG av den 29 april 2004 om uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel eller som har fått hjälp till olaglig invandring och vilka samarbetar med de behöriga myndigheterna(7),

–  med beaktande av kommissionens meddelande EU:s strategi för utrotande av människohandel 2012–2016 (COM(2012)0286),

–  med beaktande av kommissionens arbetsdokument Mid-term report on the implementation of the EU Strategy towards the Eradication of Trafficking in Human Beings (SWD(2014)0318),

–  med beaktande av kommissionens meddelande Europeiska säkerhetsagendan (COM(2015)0185),

–  med beaktande av kommissionens arbetsdokument Strategic engagement for gender equality 2016–2019 (SWD(2015)0278),

–  med beaktande av Europols lägesrapport: Trafficking in human beings in the EU (februari 2016),

–  med beaktande av Eurostats rapport om människohandel, 2015 års upplaga,

–  med beaktande av bedömningen av genomförandet på EU-nivå av direktiv 2011/36/EU, som lagts fram av generaldirektoratet för parlamentarisk utredning och analys,

–  med beaktande av den undersökning om människohandelns jämställdhetsdimension som kommissionen beställde 2016,

–  med beaktande av sin resolution av den 25 februari 2014 med rekommendationer till kommissionen om bekämpning av våld mot kvinnor(8),

–  med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 26 februari 2014 om sexuell exploatering och prostitution samt effekterna av detta för jämställdheten(9),

–  med beaktande av sin resolution av den 9 juni 2015 om EU:s strategi för jämställdhet efter 2015(10)​,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A8-0144/2016), och av följande skäl:

A.  Människohandel utgör en fruktansvärd kränkning av de grundläggande rättigheterna i artikel 5.3 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna samt en kränkning av offrens fysiska och psykiska integritet som orsakar allvarliga och ibland livslånga skador. Det är en allvarlig form av, i de flesta fall, organiserad brottslighet som drivs av stor efterfrågan och vinster beräknade till 150 miljarder USD om året(11), vilket undergräver rättssäkerheten. Skillnaderna mellan medlemsstaternas lagstiftning underlättar på många sätt den organiserade brottsligheten och risken för åtal är fortfarande alltför liten, och de påföljder som tillämpas för att förhindra denna brottslighet är otillräckliga i jämförelse med de stora vinster som kan göras.

B.  I artikel 2 i direktiv 2011/36/EU definieras människohandel som rekrytering, transport, överföring, hysande eller mottagande av personer, inbegripet utbyte eller överföring av kontroll över dessa personer, genom hot om eller användning av våld eller andra former av tvång, bortförande, bedrägeri, vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta situation eller givande eller mottagande av betalning eller förmåner för att erhålla samtycke från en person som har kontroll över en annan person i syfte att utnyttja denna person. Utnyttjande omfattar minst utnyttjande av andras prostitution eller andra former av sexuellt utnyttjande, tvångsarbete eller tvångstjänster, inklusive tiggeri, slaveri eller slaveriliknande förhållanden, träldom, utnyttjande av brottslig verksamhet eller avlägsnande av organ.

C.  Det finns många olika former av människohandel och det finns offer för människohandel i olika lagliga och olagliga verksamheter, däribland, men inte enbart, jordbruk, livsmedelsberedning, sexindustrin, hushållsarbete, tillverkning, omsorg, städning, annan industri (särskilt i tjänsteindustrin), tiggeri, brottslighet, tvångsäktenskap, sexuellt utnyttjande av barn på internet, olagliga adoptioner och organhandel.

D.  I FN:s gemensamma kommentar om EU-direktivet – A Human Rights-Based Approach (2011) – påminner flera FN-organ om att handeln med både män och kvinnor bör erkännas och likheterna och skillnaderna i mäns och kvinnors erfarenheter vad gäller utsatthet och övergrepp bör tas upp.

E.  Den aktuella flyktingkrisen har visat att det råder brist på ändamålsenliga verktyg på EU-nivå för att gemensamt bekämpa människohandel, särskilt när sådan människohandel syftar till sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn.

F.  Samma strategi fungerar inte för alla situationer och de olika formerna av människohandel, till exempel människohandel för sexuellt utnyttjande, människohandel för utnyttjande av arbetskraft och människohandel med barn, måste hanteras med specifika och anpassade politiska åtgärder.

G.  Direktiv 2011/36/EU (nedan kallat direktivet) bör lovordas för sitt fokus på mänskliga rättigheter och offren, som innebär att offer för människohandel enligt internationell lag är berättigade till vissa rättigheter och tjänster, oberoende av deras villighet eller förmåga att delta i straffrättsliga förfaranden (enligt artikel 11.3 i direktivet).

H.  Alla stödtjänster för offer för människohandel måste vara absolut villkorslösa och säkerställa att ingen ytterligare viktimisering förekommer.

I.  Människohandel är resultatet av globala ekonomiska och sociala orättvisor och förvärras samtidigt av den ojämlikhet som finns mellan kvinnor och män ekonomiskt, i samhället och inom utbildning.

J.  Ny statistik visar att största delen av offren för människohandel är kvinnor. Kön leder inte i sig till utsatthet – det finns många bidragande faktorer som skapar en situation av utsatthet för kvinnor och flickor, t.ex. fattigdom, socialt utanförskap, sexism och diskriminering.

K.  Kvinnor och flickor utgör 80 % av de registrerade offren för människohandel(12), vilket delvis kan bero på strukturellt våld mot och strukturell diskriminering av kvinnor och flickor.

L.  Efterfrågan på kvinnor, flickor, män och pojkar i prostitutionsindustrin är en avgörande drivkraft för människohandel för sexuellt utnyttjande. Efterfrågan på billig arbetskraft och en oförmåga att upprätthålla arbetstagarrättigheter är drivkrafter för utnyttjande av arbetskraft.

M.  Samhällets tolerans för bristande jämställdhet mellan könen och våld mot kvinnor och flickor samt allmänhetens bristande medvetenhet om problemen kring människohandel gör att en tillåtande miljö för människohandel permanentas.

N.  De former av prostitution där det är störst sannolikhet att offer för människohandel påträffas, såsom gatuprostitution, har minskat i länder där sexköp och vinstdrivande verksamheter knutna till andras prostitution har kriminaliserats.

O.  Människohandel med kvinnor, flickor, män och pojkar för sexuellt utnyttjande har minskat i de länder som har kriminaliserat efterfrågan, inbegripet såväl koppleri som köp av sexuella tjänster.

P.  Minoritets- och invandrargrupper, till exempel romer, utgör en oproportionerligt stor andel av offren för människohandel på grund av att de är socialt och ekonomiskt marginaliserade.

Q.  Förväntningar och diskriminering med kopplingar till kön är skadligt för alla, men män är mindre benägna att erkänna att de har blivit utnyttjade.

R.  Ekonomisk och social egenmakt för kvinnor och minoritetsgrupper skulle minska risken för att dessa grupper blir offer för människohandel.

S.  Att identifiera offren är och förblir en utmaning, och för att hjälpa offren för människohandel och åtala och döma människohandlare måste det stöd och skydd som erbjuds dem stärkas, inklusive rätten för offer att lagligen bosätta sig och arbeta i den medlemsstat till vilken de förts och samtidigt öka deras tillgång till rättslig prövning och gottgörelse.

T.  Barn utgör omkring 16 % (13)av de registrerade offren för människohandel och flickor representerar upp till 13 %(14). Dessa grupper är särskilt utsatta och åsamkas allvarlig och långvarig fysisk, psykisk och emotionell skada.

U.  70 % av de identifierade offren för människohandel och 70 % av de misstänkta människohandlarna i EU är EU-medborgare, och de flesta rapporterade offren för sexuellt utnyttjande är kvinnliga EU-medborgare från Central- och Östeuropa(15). Statistisk information måste tas i beaktande när identifikationssystem utvecklas för att bättre identifiera alla offer för människohandel.

V.  Majoriteten av de registrerade offren är kvinnor och flickor som utsatts för människohandel för sexuellt utnyttjande. De utgör tillsammans upp till 95 % av offren för människohandel för sexuellt utnyttjande(16). Människohandel är en form av våld mot kvinnor och flickor.

W.  Människohandel är ett komplext och gränsöverskridande fenomen som endast kan hanteras effektivt om EU:s och medlemsstaternas institutioner samarbetar på ett samordnat sätt för att förhindra att kriminella grupper och individer använder sig av ”forum shopping”, men där fokus ligger på att identifiera och skydda potentiella och faktiska offer med ett integrerat intersektionellt perspektiv. Det finns en tydlig skillnad mellan människohandel och människosmuggling, men särskild uppmärksamhet bör ägnas åt asylsökande, flyktingar, migranter och andra utsatta grupper, i synnerhet barn, ensamkommande barn och kvinnor eftersom de utsätts för flera risker och är särskilt utsatta för utnyttjande och ytterligare viktimisering.

X.  Människohandel uppfattas ofta som något som bedrivs endast av organiserade kriminella grupper, men i själva verket kan offrets familjemedlemmar, vänner, släktingar, kärlekspartner och vanliga arbetsgivare också bedriva människohandel.

Y.  Majoriteten (70 %) av de misstänkta, åtalade och dömda människohandlarna är män, även om kvinnliga gärningsmän utgör en ansenlig minoritet (29 %) och kan spela en viktig roll i människohandeln(17), i synnerhet när det handlar om människohandel med barn.

Z.  Om lagstiftning för att bekämpa människohandel ska ha någon verkan måste den åtföljas av en tydlig kulturell förändring från en straffrihetskultur mot en nolltoleranskultur när det gäller människohandel.

AA.  Offer känner ofta inte till sina rättigheter och vet inte hur de kan utöva dem på ett effektivt sätt.

AB.  Begreppet människohandel skiljer sig från slaveri och bredare diskussioner om exploatering. Alla former av exploatering är inte människohandel.

Allmän bedömning av åtgärder som vidtagits vad gäller människohandelns jämställdhetsperspektiv i genomförandet av direktivet

1.  Europaparlamentet noterar att direktiv 2011/36/EU skulle ha införlivats i medlemsstaternas nationella lagstiftning senast den 6 april 2013 och att alla medlemsstater utom en har meddelat kommissionen att direktivet har införlivats i den nationella lagstiftningen.

2.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att påskynda ett fullständigt och korrekt genomförande av direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer.

3.  Europaparlamentet understryker att människohandel utgör ett könsspecifikt fenomen enligt EU:s rättsliga och politiska ram, och uppmanar medlemsstaterna att vidta könsspecifika åtgärder(18). Parlamentet erinrar om att vikten av ett jämställdhetsperspektiv på människohandel betonas i artikel 1. Parlamentet framhåller att kvinnor och män, flickor och pojkar, är utsatta på olika sätt och att handeln med dem ofta har olika syften, samt att åtgärder för att förebygga, hjälpa och stödja därför måste vara könsspecifika. Parlamentet betonar dessutom att våld mot kvinnor och bristande jämställdhet identifieras som en av de grundläggande orsakerna till människohandel i EU:s strategi som innehåller en uppsättning åtgärder för att uppmärksamma jämställdhetsperspektivet i människohandeln.

4.  Europaparlamentet noterar att kommissionen är skyldig att offentliggöra ett antal rapporter om de olika aspekterna av direktivets genomförande. Parlamentet känner djup oro över att dessa rapporter kommer så sent eftersom det sänder en oroväckande signal om deras prioriteringar vad gäller genomförandet. Parlamentet uppmanar kommissionen att fullgöra sina rapporteringsskyldigheter och följa tidsplanen i direktivet.

5.  Europaparlamentet påminner om att kommissionen enligt artikel 23.1 i direktiv 2011/36/EU skulle ha överlämnat en rapport till Europaparlamentet och rådet i april 2015 med en utvärdering av i vilken utsträckning medlemsstaterna har vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att genomföra direktivet. Parlamentet understryker att denna rapportering inte har slutförts i tid.

6.  Europaparlamentet framhåller att jämställdhetsperspektivet ständigt måste övervakas under genomförandet av EU-lagstiftning mot människohandel och uppmanar kommissionen att fortsätta övervaka detta i sin utvärdering av hur väl direktivet efterlevs och genomförs i medlemsstaterna.

7.  Europaparlamentet lovordar det goda arbete som har gjorts av EU:s samordnare för kampen mot människohandel när det gäller att förbättra kunskaper och dokumentation om olika aspekter av människohandeln, inbegripet forskning om jämställdhetsperspektivet och barns särskilda utsatthet. Parlamentet anser dock att EU:s samordnares mandat skulle kunna utvidgas för att trappa upp EU:s insatser mot människohandeln.

8.  Europaparlamentet beklagar att Europols kapacitet inte utnyttjas till fullo av brottsbekämpande myndigheter i medlemsstaterna för att öka informationsutbytet med Europol så att man kan koppla samman utredningar i olika medlemsstater och få fram en bredare underrättelsebild av de mest hotfulla organiserade kriminella nätverk som verkar i EU.

9.  Europaparlamentet välkomnar att kommissionen har skapat en webbplats mot människohandel som innehåller en databas över de projekt som EU finansierar inom EU och på andra håll, liksom aktuell information om EU:s rättsliga och politiska instrument, åtgärder mot människohandel i medlemsstaterna samt finansieringsmöjligheter och EU-initiativ.

10.  Europaparlamentet betonar vikten av att offer, tjänstemän på plats som kan komma i kontakt med offer, säkerhetspersonal, rättsliga myndigheter, polis och socialtjänster har tillgång till tydlig och konsekvent information, bland annat om nödhjälp, sjuk- och hälsovård, uppehållstillstånd, arbetstagarrättigheter, tillgång till rättslig prövning och till en advokat, möjligheter att begära omprövning, särskilda rättigheter för barn osv.

11.  Europaparlamentet betonar också betydelsen av att uppmärksamma mellanhänder på arbetsmarknaden, entreprenörer, underleverantörer och arbetsförmedlingar mer, särskilt inom högrisksektorer, som ett sätt att förebygga människohandel, särskilt för utnyttjande av arbetskraft, men också för sexuellt utnyttjande som döljs bakom påstådda anställningsavtal inom hotell- och restaurangbranschen och omvårdnadstjänster.

12.  Europaparlamentet påpekar att EU:s rättsliga och politiska ram om människohandel omfattar både den inre och yttre dimensionen och fastställer att bekämpning av människohandel, som utgör en allvarlig överträdelse av de mänskliga rättigheterna, är ett tydligt mål för EU:s yttre åtgärder. Parlamentet betonar även att tredjeländer ofta är ursprungs- och transitländer för människohandel inom EU och att människohandel, som en olaglig och gränsöverskridande verksamhet, är ett viktigt område i samarbetet med tredjeländer. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang att kommissionen och Europeiska utrikestjänsten på rådets begäran har tagit fram ett informationspaket om de åtgärder som vidtas i prioriterade länder och regioner för att bekämpa människohandel samt en förteckning över de verktyg och instrument som EU och medlemsstaterna förfogar över, bland annat utrikespolitiska åtgärder för människohandel och projekt som finansieras av EU och medlemsstaterna på detta område. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att samarbeta med kommissionen och Europeiska utrikestjänsten i kampen mot människohandeln.

13.  Europaparlamentet anser att asylsökande, flyktingar och migranter är särskilt utsatta för människohandel, och att handel med kvinnor, barn och andra utsatta grupper bör ägnas särskild uppmärksamhet. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att undersöka kopplingen mellan det ökade antalet flyktingar som anländer och människohandeln. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka samarbetet, inbegripet vid hotspots, för att identifiera eventuella offer och att använda alla medel för att bekämpa människohandlare och människosmugglare, bl.a. genom att förbättra datainsamlingen och garantera överensstämmelse med befintliga skyddsstandarder. Parlamentet erinrar om den roll som EU:s byråer och nätverk har för att tidigt identifiera offren vid EU:s gränser och bekämpa människohandel, och understryker i detta sammanhang behovet av ökat samarbete mellan Europol, Eurojust, nationella myndigheter och tredjeländer, och genom användning av Ecris. Parlamentet efterlyser ökade resurser för RIF-byråerna i syfte att möjliggöra utnämnandet av jämställdhetsutbildade byråtjänstemän, särskilt i de medlemsstater som står inför blandade migrationsströmmar. Parlamentet betonar att det nya förhållningssättet till hotspots som anges i migrationsagendan inte bör begränsas till snabba förfaranden och åtgärder mot eftersläpningar, utan också bör omfatta ett proportionerligt inslag mot människohandel med fokus på en effektiv remittering av potentiella offer.

14.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att göra en kritisk bedömning av sin registrering av flyktingar, av formerna för de relevanta tjänsterna och av hälso- och sjukvården, eftersom denna grupp, särskilt ensamkommande barn, löper stor risk att utnyttjas av kriminella gäng och att följaktligen utsättas för människohandel.

15.  Europaparlamentet anser att mer hänsyn bör tas till situationen för transpersoner som offer, vilka ofta utsätts för diskriminering, stigmatisering och hot om våld på grund av sin könsidentitet. Parlamentet anser att transpersoner bör betraktas som en utsatt grupp, eftersom de har särskilt lätt att falla offer för människohandlare. Parlamentet anser att denna utsatthet bör beaktas när medlemsstaterna gör individuella riskbedömningar så att offer för människohandel får det skydd och den omsorg som de behöver. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att ge de tjänstemän som sannolikt kommer i kontakt med offer eller potentiella offer för människohandel lämplig utbildning om transpersoners specifika situation så att de mer aktivt ska kunna identifiera dem och anpassa stödtjänsterna efter deras behov.

Jämställdhetsperspektivet i förebyggandet av människohandel

16.  Europaparlamentet understryker att medlemsstaterna enligt artikel 11 i direktivet är skyldiga att inrätta mekanismer för att i ett tidigt skede identifiera, hjälpa och stödja offer, i samarbete med relevanta stödorganisationer. Parlamentet understryker behovet av en strategi baserad på fyra grundläggande dimensioner: förebyggande, åtal, skydd av offren och partnerskap på flera nivåer.

17.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att bekämpa straffrihet, kriminalisera människohandel och se till att förövarna ställs inför rätta och att straffen skärps. Parlamentet uppmanar därför med kraft medlemsstaterna att ratificera alla relevanta internationella instrument, avtal och rättsliga skyldigheter vilket kommer att göra insatserna mot människohandeln mer effektiva, samordnade och konsekventa, bl. a. Europarådets konvention om bekämpande av människohandel.

18.  Europaparlamentet efterlyser en enhetlig strategi för lagföring av brott som rör människohandel och uppmanar medlemsstaterna att intensifiera sina utredningar och åtal. Parlamentet uppmanar i detta avseende medlemsstaterna att öka det gränsöverskridande samarbetet och samverkan med relevanta EU-byråer.

19.  Europaparlamentet påminner om att kvinnor och barn kan tvingas att utbyta sex mot skydd, dels för att överleva och komma vidare på migrationsrutten, dels för sitt grundläggande uppehälle. Parlamentet understryker att kvinnor och barn som tvingas till överlevnadssex inte anses vara offer för människohandel och således inte kan få den hjälp de behöver.

20.  Europaparlamentet betonar vikten av att skapa kanaler för laglig och säker migration för kvinnor och barn (t.ex. genom viseringar av humanitära skäl) för att förebygga människohandel och människosmuggling. Parlamentet betonar att det också är viktigt att mottagarländerna försäkrar sig om att kvinnliga migranter som har beviljats lagligt uppehållstillstånd i mottagarländerna har tillgång till språkundervisning och andra möjligheter till social integration, särskilt utbildning, så att de kan utöva sina medborgerliga rättigheter.

21.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att använda en teknik för väl strukturerade samtal med offren som bidrar till en exakt återgivning av händelserna, utan att samtidigt utsätta offret, som redan befinner sig i ett tillstånd av rädsla och förvirring, för psykisk press.

22.  Europaparlamentet framhåller att det i alla insatser mot människohandel måste finnas en balans mellan åtal och ansvar att skydda offren. Parlamentet noterar att stöd till offren är viktigt för att förebygga människohandel, eftersom offer som får ett bra stöd har lättare att återhämta sig från sina traumatiska upplevelser och att bistå i åtalen mot de skyldiga, utarbetandet av förebyggande program och välgrundad politik, samt att undvika att återigen bli offer för människohandel.

23.  Europaparlamentet betonar att internet spelar en central roll för människohandeln, och bidrar därmed till de utmaningar som kampen mot denna allvarliga form av organiserad brottslighet står inför. Parlamentet fördömer att internet allt oftare används för rekrytering av offer, både inom och utanför EU genom falska arbetserbjudanden, med reklamtjänster som tillhandahålls av utnyttjade offer, och för informationsutbyte mellan kriminella nätverk. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att det i deras politik mot människohandel tas hänsyn till detta och att polisiära insatser mot cyberteknik besitter den jämställdhetsexpertis som krävs för att förebygga och effektivt bekämpa alla former av denna brottslighet, i synnerhet när det gäller människohandel för sexuellt utnyttjande. Parlamentet framhåller att ny teknik, sociala medier och internet också bör användas för att sprida god praxis i kampen mot människohandel och för att öka medvetenheten och varna eventuella offer för de risker som människohandel medför. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen att ytterligare undersöka internets roll i människohandeln och att hålla parlamentet vederbörligen underrättat.

24.  Europaparlamentet beklagar att identifieringen av offer fortfarande är en av de svåraste och mest ofullständiga aspekterna av genomförandet, men framhåller att detta inte minskar medlemsstaternas ansvar att skydda dessa utsatta människor. Parlamentet framhåller att offren, på grund av det inslag av tvång och bedrägeri som detta brott innebär, kanske inte inser sin egen utsatthet. Parlamentet betonar att de handlingar som offer för människohandel tvingas utföra är kriminella i vissa medlemsstater, vilket i vissa fall minskar förtroendet mellan offer och myndigheter. Parlamentet noterar att direktiv 2011/36/EU förbjuder kriminalisering av offer för människohandel. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att fullt ut tillämpa artiklarna 11–17 i direktivet om hjälp och stöd till offer för människohandel med ett jämställdhetsperspektiv (särskilt genom att öka antalet skyddade boenden för offer och genom att stärka programmen för en återintegrering av offren i samhället), och att fullt ut tillämpa direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem, för att garantera lämpligt stöd och hjälp till offer för människohandel, inklusive rätten för offer för människohandel att uppehålla sig i den medlemsstat dit de förts och att komma in på arbetsmarknaden där. Parlamentet betonar att dessa bestämmelser inte bör vara förenade med villkor om att offren gör en anmälan eller samarbetar i straffrättsliga förfaranden. Parlamentet uppmanar kommissionen att öka utbytet av bästa praxis för skydd av offer.

25.  Europaparlamentet betonar att icke-statliga organisationer och enskilda som arbetar för att skydda och hjälpa offer för människohandel inte bör hållas ansvariga för något brott.

26.  Europaparlamentet är starkt kritiskt till att det ännu inte är ett brott att utnyttja tjänster från personer som är offer för människohandel i alla medlemsstater, men tillstår att det är svårt att i juridisk mening bevisa vetskap. Parlamentet anser att det vore ett viktigt steg för att erkänna brottets allvar, se till att det finns ett faktiskt regelverk som förhindrar människohandel och stoppar den kultur av straffrihet som råder.

27.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa stränga straffrättsliga påföljder för människohandelsbrott, modernt slaveri och utnyttjande, och att straffbelägga medvetet utnyttjande av tjänster från offer för människohandel, bland annat offer för handel med prostituerade, samt utnyttjande av andras prostitution eller andra former av sexuellt utnyttjande, tvångsarbete eller tvångstjänster, inklusive tiggeri, slaveri eller slaveriliknande förhållanden, träldom, utnyttjande av brottslig verksamhet eller avlägsnande av organ. Parlamentet konstaterar att antalet åtal och domar för människohandelsbrott är lågt på nationell nivå.

28.  Europaparlamentet noterar att den viktigaste informationskällan för registrering av offer är polisen, vilket visar att det behövs tillräckliga mänskliga och ekonomiska resurser, inklusive riktad och specialiserad utbildning för brottsbekämpande myndigheter, och en jämnare könsfördelning bland de anställda. Parlamentet framhåller att fängelsers och förvarsenheters registrering av offer för människohandel i vissa medlemsstater uppvisar systembrister och kunskapsbrister hos de anställda som berörs. Parlamentet betonar att lagstiftning mot människohandel måste tillämpas ändamålsenligt av EU‑medlemsstaterna, och betonar också att för att bättre identifiera offer och utveckla en kunskap om dolda metoder för människohandel bör straffrättssystem fokusera mer på utnyttjandets dynamik och tillämpningen av lagstiftning. Parlamentet noterar att Cepol enligt förordning (EU) 2015/2219 bör främja gemensam respekt och förståelse för de grundläggande rättigheterna vid brottsbekämpning, inbegripet rättigheter, stöd och skydd för offer.

29.  Europaparlamentet uppmanar Europol och nationella polismyndigheter att avsätta ökade resurser och i större utsträckning prioritera åtal av dem som underlättar människohandel, med särskilt fokus på att öka medvetenhet inom polisväsendet och bland allmänheten om nya former av människohandel.

30.  Europaparlamentet uppmanar Europol och medlemsstaterna att skärpa sina åtgärder mot rekryterare, antingen genom en aktiv strategi eller på basis av ett vittnesmål från ett offer, i enlighet med artikel 9 i direktiv 2011/36/EU. Parlamentet understryker att rekryterare använder sig av olika kanaler, bland annat sociala medier och webbplatser (nätbaserade rekryteringsföretag). Parlamentet uppmanar kommissionen att utöka mandatet för Europols EU-enhet för anmälan av innehåll på internet för att bekämpa människohandeln.

31.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera hur effektivt samarbetet mellan medlemsstaterna och Europol är för att bekämpa människohandel. Parlamentet understryker betydelsen av ett systematiskt utbyte av uppgifter och av att alla medlemsstater bidrar till de europeiska databaser som används i detta syfte, inklusive Europols databaser Focal Point Phoenix och Focal Point Twins. Parlamentet understryker att gräns- och kustbevakningen måste ha tillgång till Europols databaser.

32.  Europaparlamentet noterar att offer upplever utnyttjande på olika sätt och att en identifieringsmetod som utgår från en checklista med indikatorer kan försvåra formell identifiering och därmed påverka offrens tillgång till tjänster, hjälp och skydd.

33.  Europaparlamentet understryker att för att motivera offer för människohandel att anmäla dessa brott till myndigheterna och för att underlätta en tidig identifiering av offren måste lagstiftningen ändras så att offer för människohandel ges lagliga rättigheter. Parlamentet anser att offer för människohandel bör ha rätt till hjälp- och skyddsåtgärder. Parlamentet påpekar att socialarbetare, sjukvårdspersonal och immigrationsmyndigheter måste få ökade befogenheter att fastställa fall av människohandel och vem som ska få hjälp och skydd enligt lagen.

34.  Europaparlamentet efterlyser bättre genomförande och övervakning av artikel 8 i direktiv 2011/36/EU, för att offer för människohandel garanterat ska gå fria från lagföring, sanktioner eller påföljder. Parlamentet understryker att detta omfattar befrielse från sanktioner eller påföljder för prostituerade samt straffrihet för irreguljär inresa till eller bosättning i transiterings- och destinationsländer.

35.  Europaparlamentet konstaterar med oro att det finns bevis för att vissa offer för människohandel grips och deporteras i stället för att få tillgång till och hjälp med att utöva sina rättigheter och få det stöd de behöver som brottsoffer i enlighet med direktiv 2004/81/EG.

36.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta riktlinjer baserade på bästa praxis för att utveckla och integrera jämställdhetskunskaper i brottsbekämpande myndigheters verksamhet i hela EU.

37.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att samarbeta för att få fram bättre riktlinjer för identifiering av offer för människohandel, vilket skulle underlätta konsulatens och gränsbevakarnas arbete.

38.  Europaparlamentet betonar vikten av att följa upp var pengarna kommer ifrån som en viktig strategi för att utreda och åtala nätverk för organiserad brottslighet som tjänar på människohandeln, och uppmanar Europol och Eurojust att stärka sin kapacitet när det gäller att bekämpa människohandel. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att ha ett nära samarbete med Europol och varandra för att utreda de ekonomiska aspekterna och penningtvätten i fall av människohandel. Parlamentet betonar att medlemsstaterna bör öka samarbetet när det gäller att frysa och beslagta tillgångar för personer som är inblandade i människohandel, eftersom detta kan vara ett effektivt sätt att förvandla människohandeln från en verksamhet med låg risk och hög avkastning till en verksamhet med hög risk och låg avkastning. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang medlemsstaterna att effektivisera användningen av alla befintliga verktyg såsom ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden, gemensamma utredningsgrupper och den europeiska utredningsordern. Parlamentet anser att de tillgångar som beslagtagits från personer som dömts för människohandelsbrott bör användas till stöd och ersättning för människohandelns offer. Parlamentet konstaterar också att de stora intäkterna från människohandel och exploatering finansierar annan typ av grov brottslighet.

39.  Europaparlamentet uppmanar de byråer som arbetar med rättsliga och inrikes frågor (RIF), till exempel Eurojust, Europol, FRA, Frontex, Cepol samt Easo, att utveckla ett kontinuerligt program för en jämnare könsfördelning i beslut som rör människohandel. Parlamentet vill att siffror om könsfördelningen inom deras styrelser och personal ska offentliggöras och åtföljas av diskussioner med medlemsstaterna om fördelarna med en rättvis rekrytering och befordran inom brottsbekämpnings- och gränskontrollmyndigheter. Parlamentet vill också se att program såsom Europols Female Factor genomförs på återkommande basis snarare än vid enstaka tillfällen inom de mest mansdominerande RIF-byråerna.

40.  Europaparlamentet påminner om att utbildning för yrkesverksamma och tjänstemän är avgörande för en tidig identifiering av eventuella offer och för att förebygga brottslighet. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att fullt ut tillämpa artikel 18.3 i direktiv 2011/36/EU och att dela med sig av bästa praxis, i synnerhet när det gäller att utforma jämställdhetsmedvetna utbildningsprogram för dem som kommer i kontakt med offer för människohandel i tjänsten, däribland poliser och annan säkerhetspersonal, gränsvakter, domare, advokater och andra rättsliga myndigheter, sjukvårdspersonal på plats, socialarbetare och psykologer. Parlamentet betonar att utbildningen bör innefatta en förståelse för könsrelaterat våld och utnyttjande, upptäckt av offer, formell identifieringsprocess och lämplig, könsspecifik hjälp till offren.

41.  Europaparlamentet efterlyser en ökad utveckling och spridning av medvetandehöjande publikationer som syftar till att öka kunskaperna inom olika yrkesgrupper, t.ex. Handbook for consular and diplomatic staff on how to assist and protect victims of human trafficking(19).

42.  Europaparlamentet erkänner vikten av att etablera långsiktiga relationer mellan brottsbekämpare, tjänsteleverantörer, olika intressenter och offer för att skapa förtroende och på ett finkänsligt sätt tillgodose de sistnämndas behov. Parlamentet framhåller att stödorganisationer behöver få tillräcklig finansiering för projekt och uttrycker oro över att många, särskilt kvinnoorganisationer, har det svårt på grund av minskad finansiering.

43.  Europaparlamentet framhåller att finansieringen från kommissionen och medlemsstaterna bör riktas till den mest lämpliga tjänsteleverantören, sett till offrens behov, bland annat köns- och barnspecifika krav samt leverantörens kunnande och möjlighet att tillhandahålla omfattande stöd och omsorg under lång tid.

44.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att aktivt involvera arbetsmarknadens parter, den privata sektorn, fackföreningar och civilsamhället – särskilt icke-statliga organisationer som arbetar med att bekämpa människohandeln och hjälpa offren – i deras initiativ för att förebygga människohandel, särskilt när det gäller utnyttjande av arbetskraft, bl.a. genom identifiering av offer och medvetandehöjande insatser.

45.  Europaparlamentet noterar att trots att sexuellt utnyttjande är olagligt i alla medlemsstater fortsätter människohandeln för sexuellt utnyttjande. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att fullt ut genomföra direktiv 2011/92/EU om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi, och att intensifiera sitt polisiära och rättsliga samarbete för att förebygga och bekämpa sexuellt utnyttjande av barn. Parlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna undersöka hur efterfrågan på sexuella tjänster driver människohandeln, inbegripet människohandeln med barn, och hur denna efterfrågan bäst kan minskas. Parlamentet påminner i detta sammanhang om medlemsstaternas skyldighet att särskilt uppmärksamma barn som fallit offer för människohandel, inklusive ensamkommande barn från tredjeländer, och att ge dem särskilt skydd i straffrättsliga förfaranden, där barnets bästa alltid betraktas som det allra viktigaste.

46.  Europaparlamentet noterar att datainsamling om människohandel med barn bör grunda sig på en gemensam definition av detta brottsfenomen. Parlamentet konstaterar också att en del medlemsstater anser att människohandel med barn är en särskild form av utnyttjande medan andra inkluderar barnoffer i gruppen vuxna, vilket gör det omöjligt att skapa en övergripande underrättelsebild och att fastställa den bästa undersökande metoden på EU-nivå.

47.  Europaparlamentet understryker kommissionens skyldighet enligt artikel 23.2 i direktivet att senast 2016 lägga fram en rapport med en bedömning av effekterna av nationell lagstiftning om kriminalisering av medveten användning av tjänster utförda av ett offer för människohandel, och behovet av ytterligare åtgärder. Parlamentet betonar att kommissionen inte enbart bör förlita sig på en medlemsstats rapporter, utan också bör bedöma efterlevnaden genom kontakter med civilsamhället och andra relevanta organ, såsom Greta och de landsrapporter som produceras av OSSE:s särskilda representant för människohandel och FN:s särskilda rapportör för människohandel och moderna former av slaveri.

48.  Europaparlamentet noterar att det saknas en gemensam uppfattning bland medlemsstaterna om vad som utgör ”efterfrågan på utnyttjande” och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att föreslå riktlinjer för straff av kunden baserade på den nordiska modellen och samtidigt öka medvetenheten om alla former av människohandel, särskilt sexuellt utnyttjande, samt att synliggöra andra former av utnyttjande såsom slavarbete i hemmet.

49.  Europaparlamentet konstaterar att den ökade utsattheten bland vissa grupper gör att de löper särskild risk att falla offer för människohandel. Parlamentet beklagar dock att människohandel förekommer på grund av den stora efterfrågan på varor och tjänster som är beroende av att människor utnyttjas, vilket är en mycket lönsam form av organiserad brottslighet.

50.  Europaparlamentet framhåller den statistik som visar vilken avskräckande effekt kriminaliseringen av köp av sexuella tjänster har haft i Sverige. Parlamentet understryker den normgivande effekt som denna typ av lagstiftning har och dess potential att förändra samhällets attityd för att minska den allmänna efterfrågan på tjänster från offer för människohandel.

51.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att fullt ut genomföra artikel 18.4 i direktivet och att utarbeta särskilda strategier för att minska efterfrågan på människohandel för sexuellt utnyttjande, t.ex. utträdesprogram och åtgärder som ökar de prostituerades egenmakt och skyddar deras rättigheter samt minskar deras risk för utnyttjande, och kampanjer för att motverka efterfrågan på sexuella tjänster från offer för människohandel, samtidigt som parlamentet konstaterar att prostitutionslagstiftningen faller under medlemsstaternas behörighet. Parlamentet uppmanar kommissionen att ytterligare undersöka kopplingar mellan efterfrågan på sexuella tjänster och människohandel. Parlamentet tror att en minskad efterfrågan kan uppnås genom lagstiftning som överför brottsansvaret från dem som säljer sexuella tjänster till dem som köper sexuella tjänster.

52.  Europaparlamentet uppmanar EU att uppmärksamma och synliggöra de nya formerna av människohandel och utnyttjande, inklusive utnyttjande av förökningsförmågan och handeln med nyfödda barn.

53.  Europaparlamentet noterar med oro att mycket få medlemsstater har tydligt definierade program för att minska efterfrågan och att dessa generellt sett har varit inriktade på människohandel för sexuellt utnyttjande. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att utarbeta program för att minska efterfrågan på alla typer av människohandel.

54.  Europaparlamentet noterar att skenäktenskap under vissa förhållanden kan anses vara människohandel om det finns ett inslag av tvång eller utnyttjande, och att kvinnor och flickor löper större risk att bli offer.

55.  Europaparlamentet framhåller att ansträngningar för att öka jämställdheten bidrar till att förhindra människohandel och bör innefatta utbildningsstrategier och egenmaktsprogram för kvinnor och flickor i syfte att stärka deras ställning i samhället och på så sätt göra dem mindre utsatta för människohandel. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta flera förebyggande åtgärder såsom informations- och upplysningskampanjer, utbildning särskilt för män, riktade workshops för utsatta grupper samt utbildning i skolor, inklusive främjande av jämställdhet, kamp mot sexistiska stereotyper och könsrelaterat våld, eftersom likabehandling bör vara ett mål för hela samhället.

56.  Europaparlamentet framhåller betydelsen av medvetandehöjande åtgärder när det gäller att lära konsumenter att välja produkter från företag som garanterar en slaverifri leverantörskedja, men konstaterar att detta inte är tillräckligt för att minska efterfrågan på människohandel.

57.  Europaparlamentet noterar att det enligt direktiv 2009/52/EG redan är olagligt för arbetsgivare att anlita tredjelandsmedborgare utan laglig uppehållsstatus i EU i vetskap om att de är offer för människohandel. Parlamentet konstaterar att EU-medborgare som är offer för människohandel inte omfattas av denna lagstiftning. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att i deras nationella lagstiftning säkerställa att EU-medborgare som är offer för människohandel är skyddade från exploatering på arbetsmarknaden och att relevanta påföljder finns.

58.  Europaparlamentet påminner om att enligt Europol har omkring 10 000 ensamkommande barn försvunnit efter sin ankomst till EU 2015, och att de kan ha fallit offer för människohandel och blivit utsatta för olika former av utnyttjande och övergrepp. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att genomföra asylpaketet fullt ut och att registrera barnen vid deras ankomst för att se till att de inkluderas i system för skydd av barn. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka informationsutbytet för att bättre skydda migrantbarnen i Europa.

59.  Europaparlamentet uttrycker oro över bristen på uppgifter om romska kvinnor och barn som riskerar att utsättas för människohandel för tvångsarbete eller tvångstjänster, inklusive tiggeri. Parlamentet uppmanar kommissionen att lämna uppgifter om romska kvinnor och barn som erkänts som offer för människohandel, med information om hur många av dem som fått hjälp och i vilka länder.

60.  Europaparlamentet understryker att tvångsäktenskap kan betraktas som en form av människohandel om det finns inslag av utnyttjande av offret, och uppmanar samtliga medlemsstater att införa denna dimension. Parlamentet betonar att utnyttjandet kan vara sexuellt (våldtäkt i relationer, påtvingad prostitution eller pornografi) eller ekonomiskt (hushållsarbete, tvångstiggeri) och att tvångsäktenskap kan vara handelns slutliga syfte (att sälja ett offer som maka eller ingå äktenskap under tvång). Parlamentet betonar att det är svårt för myndigheterna att upptäcka sådan människohandel eftersom den sker inom den privata sfären. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att erbjuda dessa offer lämpliga tjänster vid mottagandet. Parlamentet uppmanar kommissionen att öka utbytet av bästa praxis på detta område.

61.  Europaparlamentet är oroat över det växande fenomenet ”loverboys”. Parlamentet påminner om att deras offer är i en känslomässig beroendeställning vilket gör utredningsarbetet svårare eftersom det inte är lika lätt att upptäcka dem som offer för människohandel och för att de ofta vägrar vittna mot sina ”loverboys”. Parlamentet uppmanar kommissionen att öka utbytet av bästa praxis på detta område. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att ha ett särskilt mottagande för dessa offer och att garantera att brottsbekämpande och rättsliga myndigheter erkänner deras status som offer, framför allt om de är minderåriga, för att undvika att de stigmatiseras för avvikande beteende.

Jämställdhetsdimensionen i hjälpen och stödet till samt skyddet av offer

62.  Europaparlamentet är oroat över att inte alla offer har möjlighet att enkelt få tillgång till tjänster eller känner till dem. Parlamentet betonar att det inte får finnas någon diskriminering i tillgången till tjänster.

63.  Europaparlamentet noterar att offer för människohandel behöver specialiserade tjänster, bl.a. ett tryggt boende på kort och lång sikt, vittnesskydd, hälso- och sjukvård samt rådgivning, översättning och tolkning, rättsmedel, ersättning, tillgång till utbildning, inklusive undervisning i det landets språk där de har sitt hemvist, förmedling av arbete, hjälp med återanpassning, familjemedling och vidarebosättning, samt att dessa tjänster bör individanpassas ytterligare till det enskilda fallet, med särskild hänsyn till frågan om kön.

64.  Europaparlamentet framhåller att jämställdhetsdimensionen av människohandeln innebär att medlemsstaterna har en skyldighet att angripa den som en form av våld mot kvinnor och flickor. Parlamentet framhåller att man måste fokusera mera på utnyttjandets dynamik och de långsiktiga emotionella och psykiska skador som är förknippade med detta. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en europeisk strategi mot könsrelaterat våld med ett lagstiftningsförslag om våld mot kvinnor som innefattar människohandel.

65.  Europaparlamentet framhåller de goda insatser som har gjorts av ett antal statliga myndigheter och civilsamhället för att identifiera offer för människohandel och för att hjälpa och stödja offer, även om sådana insatser inte görs i alla medlemsstater eller för alla olika typer av människohandel.

66.  Europaparlamentet understryker behovet av att säkerställa tillräcklig finansiering till oberoende icke-statliga organisationer och könsspecifika mottagningscentrum för att på lämpligt sätt tillgodose offrens behov vid olika skeden i destinationsländerna, och för att arbeta förebyggande i de aktuella ursprungs-, transit- och destinationsländerna.

67.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inrätta telefonjourer för offer av människohandel och utnyttjande där de kan få hjälp och råd. Parlamentet noterar att sådana telefonjourer har visat sig framgångsrika på andra områden, t.ex. i samband med radikalisering och bortförande av barn.

68.  Europaparlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att se till att offer för människohandel erbjuds könsspecifika tjänster som anpassas efter deras behov och som ser de behov som kan vara specifika för den form av människohandel som de har varit utsatta för. Parlamentet framhåller att även om en majoritet av offren är kvinnor och flickor bör det finns specialanpassade tjänster för offer av alla kön.

69.  Europaparlamentet understryker att många offer för människohandel drogas för att de ska vara i en fysisk och psykisk beroendeställning. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att erbjuda särskilda stödprogram för dessa offer och att erkänna denna aspekt som en försvårande omständighet i de straffrättsliga åtgärderna mot människohandel.

70.  Europaparlamentet understryker att den samlade effekten av olika former av diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet gör att hbti-personer är särskilt utsatta för människohandel. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillgodose hbti-offrens särskilda behov. Parlamentet uppmanar kommissionen att främja utbyte av bästa praxis i detta hänseende.

71.  Europaparlamentet understryker vikten av att alla medlemsstater systematiskt erkänner rätten till trygga aborttjänster för kvinnliga offer för människohandel vars graviditet är ett resultat av utnyttjandet.

72.  Europaparlamentet anser att artikel 11.5 i direktiv 2011/36/EU bör utvidgas till att omfatta hjälp till framtida integrering (språkundervisning, introduktion till landets kultur och samhälle osv.) där offrens situation ger dem möjlighet att ansöka om uppehållstillstånd.

73.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att säkerställa att offer för människohandel som är medborgare i EU-länder och tredjeländer är berättigade till uppehållstillstånd.

74.  Europaparlamentet noterar att irreguljär laglig uppehållsstatus inte betyder att man inte kan vara offer för människohandel och att sådana offer därför bör ha samma rättigheter som andra. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att inte blanda ihop migration och människohandel och framhåller den princip om förbehållslöst stöd som fastställs i direktivet.

75.  Europaparlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att verkligen garantera offrens rättigheter och vill se att genomförandet av direktiv 2011/36/EU analyseras i ljuset av bestämmelserna i direktiv 2012/29/EU. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att ge kostnadsfri rättshjälp, inklusive juridiskt bistånd och juridiskt ombud, psykologiskt och medicinskt stöd och information om deras rätt till bistånd samt hälso- och sjukvård (bl.a. rätt till abort för offer för sexuellt utnyttjande), till alla som själva identifierar sig som offer för människohandel eller som uppfyller tillräckligt många kriterier för att identifieras som offer för att hjälpa dem att utöva sina rättigheter och få tillgång till ersättning och/eller rättslig prövning. Parlamentet betonar att självidentifikation aldrig får vara det enda kravet för att offret ska få tillgång till sina rättigheter och tjänster.

76.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att göra rättshjälp tillgänglig för offer för människohandel, inte bara i straffrättsliga förfaranden utan också i civilrättsliga och arbetsrättsliga förfaranden eller i immigrations- och asylförfaranden.

77.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i sina beslut om gränser för stöd till offren erkänna att det tar längre tid att återhämta sig från skador till följd av människohandel för sexuellt utnyttjande än från andra former av människohandel. Parlamentet kräver att det skydd som erbjuds offer för människohandel för sexuellt utnyttjande ska utökas för att minimera skadorna, förhindra att de på nytt blir offer för människohandel, skydda mot sekundär viktimisering och i samtliga fall beakta individuella behov.

Bedömning av andra könsmedvetna åtgärder som har vidtagits vid genomförandet av direktivet

78.  Europaparlamentet betonar att det kan vara farligt att ålägga offer en skyldighet att medverka till lagföring av människohandlare. Parlamentet framhåller att i en människorättsbaserad strategi bör en sådan skyldighet inte vara ett villkor för tillgång till tjänster.

79.  Europaparlamentet understryker att alla offer för människohandel systematiskt bör informeras om möjligheten att få en återhämtnings- och betänketid, och faktiskt bör beviljas denna. Parlamentet beklagar att vissa medlemsstater endast har införlivat dessa rättigheter i migrationslagen och därför inte gäller för alla offer för människohandel utan endast för personer i en irreguljär situation. Parlamentet påminner om att alla offer för människohandel måste beviljas dessa rättigheter.

80.  Europaparlamentet påminner om att medlemsstaterna enligt direktiv 2004/81/EG är skyldiga att tillåta en återhämtnings- och betänketid för offer för människohandel. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att vid fastställandet av längden på denna tid beakta artikel 13 i Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel och att förlänga den återhämtnings- och betänketid på minst 30 dagar som anges i denna konvention för dem som fallit offer för människohandel för sexuellt utnyttjande, med tanke på den betydande och långvariga skada som denna form av våld orsakar.

81.  Europaparlamentet noterar att den nuvarande EU-strategin för utrotande av människohandel löper ut 2016 och uppmanar kommissionen att utvärdera den nuvarande strategin och lansera en ny strategi som har ett människorättsperspektiv där offren är i fokus och ett tydligt jämställdhetsperspektiv med konkreta åtgärder i detta syfte, och som på ett lämpligt och effektivt sätt är inriktat på förebyggande, och som fortsätter att motverka den efterfrågan som ger upphov till alla former av människohandel. Parlamentet kräver att denna strategi integreras och stämmer överens med övriga politikområden för att säkerställa ett effektivt genomförande av åtgärder mot människohandel, däribland, men inte enbart, säkerhet, jämställdhet mellan könen, migration, cybersäkerhet och brottsbekämpning.

82.  Europaparlamentet lovordar de medlemsstater som har inrättat effektiva nationella rapporteringsmekanismer och nationella rapportörer, och uppmanar dem att se till att de får tillräckliga resurser och är oberoende, så att de kan fullgöra sitt uppdrag på bästa tänkbara sätt.

83.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att, för en utvärdering av sina strategier och åtgärder och för ökade ansträngningar i kampen mot människohandel, utse en oberoende nationell rapportör med laglig rätt att vända sig till det nationella parlamentet och utfärda rekommendationer om hur människohandel bäst kan bekämpas.

84.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att samla in mer detaljerade och aktuella uppgifter genom att sammanställa tillförlitlig statistik från alla viktiga aktörer, se till att uppgifterna är homogena och uppdelade på kön, ålder, typ av utnyttjande (inom de olika underkategorierna av människohandel), ursprungsland och destinationsland, och inkludera personer som är offer för intern människohandel, för att bättre identifiera eventuella offer och förebygga brottslighet. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka datadelningen för att bättre kunna bedöma jämställdhetsperspektivet och aktuella trender inom människohandel och effektivare bekämpa människohandel. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att nationella rapportörer spelar en mer framträdande roll i samordningen av datainsamlingsinitiativ i nära samarbete med relevanta organisationer i det civila samhället som är verksamma på detta område.

85.  Europaparlamentet noterar att trots den tydliga definition av människohandel som ges i direktivet har flera olika definitioner införts i medlemsstaternas nationella lagstiftning. Parlamentet uppmanar kommissionen att forska kring detta och redogöra för vad dessa skillnader mellan olika definitioner innebär för den praktiska tillämpningen av direktivet. Parlamentet betonar vikten av tydliga begrepp för att undvika sammanblandning med andra relaterade men separata frågor.

86.  Europaparlamentet noterar att berörda aktörer vanligtvis bekräftar att de allra flesta offer för människohandel inte upptäcks. Parlamentet erkänner att människohandel med vissa utsatta grupper såsom (hemlösa) ungdomar, barn, och personer med funktionsnedsättning samt hbti-personer, i viss mån har förbisetts. Parlamentet betonar vikten av en förbättrad datainsamling i syfte att öka insatserna för att identifiera offer inom dessa grupper och utveckla bästa praxis för att hantera dessa offers särskilda behov.

87.  Europaparlamentet understryker att EU-institutionerna, för att förbättra insatserna mot människohandel inom unionen, bör göra en noggrann utvärdering av tillämpningen av unionslagstiftningen i medlemsstaterna och vidta ytterligare lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder om så är nödvändigt.

88.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta standardiserade riktlinjer, inbegripet uppgiftsskydd, för datainsamling för relevanta organ som brottsbekämpnings-, gräns- och immigrationsmyndigheter, sociala myndigheter, lokala myndigheter, fängelser, icke-statliga organisationer och andra aktörer.

89.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att åtgärder mot människohandel ges större prioritet i den europeiska migrationsagendan (COM(2015)0240) så att det blir lättare att engagera offer i lagföringen av människohandlare.

90.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta itu med missbruket av egenföretagande i vissa EU-medlemsstater vars mål är att undvika lokala arbetsnormer och skyldigheter enligt anställningsavtal i samband med anställning av migrerande arbetstagare. Falskt egenföretagande förekommer ofta inom sektorer med migrerande arbetskraft där risken för människohandel är som störst.

91.  Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att stärka det regionala samarbetet kring människohandel längs kända rutter, exempelvis de östra rutterna till EU, genom att utnyttja stabilitetsinstrument och kandidatländernas nuvarande och fortsatta ansvar.

92.  Europaparlamentet uppmanar EU att via Eurostat tillhandahålla uppskattningar om antalet offer för människohandel, antingen de registrerats eller inte, enligt det allmänna mönster som iakttas av Internationella organisationen för migration (IOM), FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå (UNODC) och Internationella arbetsorganisationen (ILO).

93.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ta med principen om ”non-refoulement” i sina direktiv mot människohandel, enligt exemplet från FN:s protokoll om människohandel och Europarådets konvention om människohandel och i enlighet med staternas skyldigheter enligt internationell flyktingrätt och internationell humanitär rätt.

94.  Europaparlamentet uppmuntrar EU och medlemsstaterna att forska kring de senaste trenderna inom och formerna för människohandel, inklusive om hur den nuvarande migrationskrisen kan ha påverkat människohandeln, för att agera med lämpliga och riktade åtgärder på den senaste utvecklingen.

95.  Europaparlamentet ber kommissionen att analysera kopplingarna mellan olika typer av människohandel och sambanden mellan dem i sin kommande rapport om genomförandet av direktiv 2011/36/EU eftersom offer ofta utnyttjas på olika sätt samtidigt eller övergår från en typ av människohandel till en annan, och att främja fortsatt forskning om huvudorsakerna till människohandel och deras effekt på jämställdheten.

96.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera behovet av en översyn av mandatet för en framtida europeisk åklagarmyndighet för att den ska få befogenhet att bekämpa människohandel när den väl är inrättad.

97.  Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att betrakta Istanbulkonventionen som ett effektivt verktyg för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor, inbegripet människohandel, och för att skydda och hjälpa offer, i syfte att främja medlemsstaternas anslutning till konventionen.

o
o   o

98.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar.

(1) Antagna texter, P8_TA(2014)0070.
(2) EUT L 319, 4.12.2015, s. 1.
(3) EUT L 315, 14.11.2012, s. 57.
(4) EUT L 101, 15.4.2011, s. 1.
(5) EUT L 168, 30.6.2009, s. 24.
(6) EUT L 348, 24.12.2008, s. 98.
(7) EUT L 261, 6.8.2004, s. 19.
(8) Antagna texter, P7_TA(2014)0126.
(9) Antagna texter, P7_TA(2014)0162.
(10) Antagna texter, P8_TA(2015)0218.
(11)ILO:s beräkningar, 2014, Profits and poverty the economics of forced labour.
(12) Eurostats rapport om människohandel, 2015 års upplaga.
(13) Idem.
(14) Idem.
(15)3 Europol, Lägesrapport: Trafficking in human beings in the EU (februari 2016),
(16) Eurostats rapport från 2015.
(17) Idem.
(18) Mid-term report on the implementation of the EU strategy towards the eradication of trafficking in human beings, SWD(2014)0318, s. 9.
(19) https://ec.europa.eu/anti-trafficking/publications/handbook-consular-and-diplomatic-staff-how-assist-and-protect-victims-human-trafficking_en

Rättsligt meddelande