Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2016/0062(NLE)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0266/2017

Ingivna texter :

A8-0266/2017

Debatter :

PV 11/09/2017 - 19
CRE 11/09/2017 - 19

Omröstningar :

PV 12/09/2017 - 7.14
CRE 12/09/2017 - 7.14
Röstförklaringar

Antagna texter :

P8_TA(2017)0329

Antagna texter
PDF 348kWORD 55k
Tisdagen den 12 september 2017 - Strasbourg Slutlig utgåva
EU:s anslutning till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet
P8_TA(2017)0329A8-0266/2017

Europaparlamentets resolution av den 12 september 2017 om förslaget till rådets beslut om ingående på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (COM(2016)01092016/0062(NLE))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av förslaget till rådets beslut (COM(2016)0109),

–  med beaktande av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, som öppnades för undertecknande i Istanbul den 11 maj 2011 (nedan kallad Istanbulkonventionen),

–  med beaktande av artikel 2 och artikel 3.3 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget),

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionen unionens funktionssätt (EUF-fördraget), särskilt artiklarna 8, 19, 157 och 216 samt artikel 218.6 andra stycket led a,

–  med beaktande av artiklarna 21, 23, 24, 25 och 26 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

–  med beaktande av Pekingdeklarationen och den handlingsplattform som antogs vid den fjärde internationella kvinnokonferensen den 15 september 1995 samt de slutdokument som senare antogs vid FN:s extra sessioner Peking +5 (2000), Peking +10 (2005), Peking +15 (2010) och Peking +20 (2015),

–  med beaktande av bestämmelserna i FN:s rättsliga instrument på området för mänskliga rättigheter, framför allt kvinnors rättigheter, såsom FN-stadgan, den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, de internationella konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, konventionen om bekämpande och avskaffande av människohandel och utnyttjande av andra vid prostitution, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och dess fakultativa protokoll, konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, 1951 års flyktingkonvention och principen om ”non-refoulement” samt FN:s konvention om barnets rättigheter,

–  med beaktande av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som EU anslutit sig till, inbegripet de avslutande iakttagelserna från 2015 från FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning till EU, där EU uppmanas att ansluta sig till Istanbulkonventionen som ett sätt att ge kvinnor och flickor med funktionsnedsättning skydd mot våld,

–  med beaktande av sitt betänkande om genomförandet av FN:s konvention för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, i vilket EU uppmanas att ansluta sig till Istanbulkonventionen som ett ytterligare steg för att bekämpa våld mot kvinnor och flickor med funktionsnedsättning,

–  med beaktande av den allmänna kommentaren av den 26 augusti 2016 från FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning om artikel 6 (kvinnor och flickor med funktionsnedsättning) i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,

–  med beaktande av sin resolution av den 9 juni 2015 om EU:s strategi för jämställdhet efter 2015(1),

–  med beaktande av sina resolutioner av den 26 november 2009 om avskaffande av våld mot kvinnor(2), av den 5 april 2011 om prioriteringar och utkast till en ny ram för EU-politiken för att bekämpa våld mot kvinnor(3), och av den 6 februari 2013 om 57:e sessionen i FN:s kvinnokommission: Eliminering och förebyggande av alla former av våld mot kvinnor och flickor(4),

–  med beaktande av sin resolution av den 25 februari 2014 med rekommendationer till kommissionen om bekämpning av våld mot kvinnor(5) samt av bedömningen av det europeiska mervärdet,

–  med beaktande av sin resolution av den 24 november 2016 om EU:s anslutning till Istanbulkonventionen om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor(6),

–  med beaktande av den europeiska jämställdhetspakten (2011–2020), som rådet antog i mars 2011,

–  med beaktande av EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och flickor och kampen mot alla former av diskriminering av dem,

–  med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar av den 3 december 2015 med titeln Strategic engagement for gender equality 2016-2019 (SWD(2015)0278),

–  med beaktande av sin resolution av den 9 september 2015 om att stärka flickor genom utbildning i EU(7),

–  med beaktande av jämställdhetsförklaringen från EU:s ordförandeskapstrio Nederländerna, Slovakien och Malta av den 7 december 2015,

–  med beaktande av direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF(8),

–  med beaktande av direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern(9) och förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor(10),

–  med beaktande av direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/JHA(11) och direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF(12),

–  med beaktande av direktiv 2006/54/EG om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet och direktiv 2004/113/EG om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster, som innehåller en definition av och fördömer trakasserier och sexuella trakasserier,

–  med beaktande av kommissionens färdplan för EU:s eventuella anslutning till Istanbulkonventionen, offentliggjord i oktober 2015,

–  med beaktande av den tredje kvartalsrapporten från Europarådets människorättskommissionär, av den 16 november 2016, avseende Istanbulkonventionens definition av könsrelaterat våld,

–  med beaktande av det gemensamma uttalande som ordförandeskapet, kommissionen och Europaparlamentet antog i Malta den 3 februari 2017 och där de begär att EU snarast ansluter sig till Istanbulkonventionen om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet,

–  med beaktande av sina resolutioner av den 14 mars 2017 om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen 2014–2015(13) respektive den 10 mars 2015 om jämställdheten mellan kvinnor och män i Europeiska unionen 2013(14),

–  med beaktande av studien från 2016 från Europaparlamentets utredningsavdelning för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor Knowledge and Know-How: The Role of Self-Defence in the Prevention of Violence against Women, i synnerhet med avseende på frågan om självförsvarsutbildningens roll i genomförandet av artikel 12 i Istanbulkonventionen,

–  med beaktande av artikel 99.5 i arbetsordningen,

–  med beaktande av de gemensamma överläggningar som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män hållit i enlighet med artikel 55 i arbetsordningen,

–  med beaktande av interimsbetänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män samt yttrandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0266/2017), och av följande skäl:

A.  Jämställdhet är ett av EU:s centrala värden. Rätten till likabehandling och icke-diskriminering är en grundläggande rättighet enligt EU-fördragen och stadgan om de grundläggande rättigheterna och bör till fullo respekteras, främjas och tillämpas i lagstiftningen, i praktiken, inom rättspraxisen och i vardagslivet. Jämställdheten mellan kvinnor och män är enligt jämställdhetsindex hittills inte fullständig i något EU-land. Könsrelaterat våld är både en orsak till och en konsekvens av bristande jämställdhet mellan kvinnor och män.

B.  Moderna former av slaveri och människohandel, som i huvudsak drabbar kvinnor, förekommer fortfarande i EU.

C.  Medlemsstaterna måste inse att när våldet väl har inträffat har samhället misslyckats med sin främsta uppgift, dvs. att skydda, och det enda som återstår är reaktiva åtgärder såsom att kompensera offer och åtala förövarna.

D.  EU måste i samarbete med medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att främja och skydda alla kvinnors och flickors rätt att leva utan att utsättas för fysiskt eller psykiskt våld såväl i offentligheten som i privatlivet.

E.  Könsrelaterat våld bör inte nonchaleras eller ses som en fråga som man kan skjuta på och ta hand om senare eftersom det bara i EU påverkar mer än 250 miljoner kvinnor och flickor och har oerhörda konsekvenser för samhället. Det ökar rädslan och polariseringen och bidrar till stress och psykisk sjukdom eftersom det hotar halva befolkningens säkerhet. Europeiska jämställdhetsinstitutet uppskattar att samhällets kostnader till följd av sexuellt våld i EU uppgår till 226 miljarder euro varje år.

F.  Våld mot kvinnor(15) och könsrelaterat våld, både fysiskt och psykiskt, är vanligt i EU och ska betraktas som en extrem form av diskriminering och ett brott mot de mänskliga rättigheterna, som drabbar kvinnor i alla samhällsgrupper, oberoende av ålder, utbildning, inkomst, samhällsställning, ursprungsland eller bosättningsland. Det är ett avgörande hinder för jämställdhet mellan kvinnor och män, även ekonomiskt och politiskt. Det behövs ytterligare åtgärder för att uppmuntra kvinnor som utsatts för våld att anmäla vad som hänt och söka hjälp och att se till att de får det stöd de behöver, att de informeras om sina rättigheter och att de har tillgång till rättsväsendet så att förövarna kan ställas inför rätta.

G.  Rapporten från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter med titeln Violence against women: an EU-wide survey, som offentliggjordes i mars 2014, visar att en tredjedel av alla kvinnor i Europa har utsatts för fysiska eller sexuella våldshandlingar minst en gång under sitt vuxna liv, att 20 procent har utsatts för trakasserier på nätet, att en av tjugo har våldtagits och mer än en av tio har utsatts för sexuellt våld som omfattade användning av tvång.

H.  Var tionde kvinna har utsatts för sexuella trakasserier eller stalkning via ny teknik. 75 procent av alla kvinnor på högre beslutsfattande poster har utsatts för sexuella trakasserier, och detta visar att inga kvinnor eller flickor, oavsett ålder och ställning i livet, går säkra från sexuellt våld.

I.  Det måste vidtas åtgärder för att ta itu med det växande fenomenet med könsrelaterat våld på nätet, inklusive mobbning, trakasserier och hot, särskilt mot unga kvinnor och flickor, och hbti-personer.

J.  Skyddet för unionens medborgare och invånare mot könsrelaterat våld är olika på grund av att det inte finns någon europeisk strategi, inbegripet en rättsakt, och på grund av att politiken och lagstiftningen skiljer sig åt mellan de olika medlemsstaterna, bland annat när det gäller definitionen av brott och lagstiftningens räckvidd, och de är därför mindre skyddade mot våld. Det finns också skillnader vad gäller information om, tillgång till och tillhandahållande av skyddat boende, stödtjänster och rättigheter.

K.  Våld mot kvinnor är kopplat till den ojämlika fördelningen av makt mellan kvinnor och män samt till sexism och könsstereotyper, vilket har lett till att män styr över och diskriminerar kvinnor och till att kvinnor inte kan nå sin fulla potential.

L.  Våld mot kvinnor bidrar till att klyftor mellan könen fortfarande förekommer genom att det hindrar offrens tillgång till sysselsättning, vilket har en negativ inverkan på deras ekonomiska oberoende och ekonomin i allmänhet.

M.  En viktig faktor till varför kvinnor inte anmäler sexuellt våld är att de är ekonomiskt beroende av förövaren.

N.  Den extrema fattigdomen ökar risken för våld och andra former av utnyttjande som hindrar kvinnor från att delta fullt ut på alla områden och hindrar uppnåendet av jämställdhet.

O.  Det måste göras mer för att underlätta och uppmuntra kvinnors deltagande i den politiska, ekonomiska och sociala sfären och för att öka synligheten för kvinnor på ledande positioner, i syfte att bekämpa objektifiering och en kultur av könsrelaterat våld.

P.  I Istanbulkonventionen anges att alla dess bestämmelser, särskilt åtgärder för att skydda offrens rättigheter, ska tryggas utan åtskillnad på någon grund såsom kön, genus, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, sexuell läggning, könsidentitet, ålder, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, civilstånd, status som migrant eller flykting eller ställning i övrigt.

Q.  Det är mellan 1,5 och 10 gånger mer troligt att kvinnor med funktionsnedsättning drabbas av könsrelaterat våld och på grund av deras beroendeställning är det ännu svårare för dessa kvinnor att anmäla våldet. Kvinnor och flickor med funktionsnedsättning är inte en homogen grupp utan inbegriper kvinnor i olika samhällsställning och med olika typer av nedsättningar, såsom fysiska, psykosociala, mentala eller sensoriska tillstånd som kan men inte behöver innebära funktionella begränsningar. I FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fastställs att konventionsstaterna ska vidta åtgärder för att säkerställa att kvinnor med funktionsnedsättning fullständigt och likaberättigat åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

R.  Vissa grupper av kvinnor och flickor, såsom migrantkvinnor, kvinnliga flyktingar och kvinnliga asylsökande, kvinnor och flickor med funktionsnedsättning, hbti-kvinnor samt romska kvinnor riskerar diskriminering på flera grunder och är därför ännu mer utsatta för våld på grund sexistiska motiv i kombination med rasism, främlingsfientlighet, homofobi, transfobi och fobi mot intersexuella personer, liksom diskriminering som baseras på ålder, funktionsnedsättning, etnicitet eller religion. Kvinnor i Europa står inför korsdiskriminering och diskriminering på flera grunder som hindrar dem från att få tillgång till rättslig prövning och stöd- och skyddstjänster, och från att åtnjuta sina grundläggande rättigheter. Kvinnor bör beviljas specialiststöd när man vidtar skyddsåtgärder.

S.  Våld mot kvinnor, inbegripet våld i hemmet, betraktas alltför ofta som en privatsak och tolereras alltför lätt. I själva verket är det en strukturell kränkning av personens grundläggande rättigheter och ett allvarligt brott som ska lagföras som sådant. Straffriheten måste stoppas, genom att säkerställa att förövarna åtalas och att våldsutsatta kvinnor och flickor får stöd och erkännande av rättsväsendet så att man kan bryta den onda cirkeln av tystnad och ensamhet för våldsutsatta kvinnor och flickor, oberoende av geografiskt ursprung och samhällsgrupp.

T.  Det finns betydande kulturella skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om kvinnors benägenhet att anmäla våldtäkter eller sexuella övergrepp och officiell statistik speglar denna tendens snarare än det faktiska antal våldtäkter eller sexuella övergrepp som begås i ett land.

U.  De flesta kvinnomord begås av makar, före detta makar, partner eller före detta partner som inte accepterar att äktenskapet eller förhållandet är över.

V.  Förövaren är vid könsrelaterat våld ofta redan bekant för offret och ofta är offret i beroendeställning, vilket ökar rädslan för att anmäla händelsen.

W.  Könsstereotyper och sexism, inklusive sexistisk hatpropaganda, som förekommer i hela världen, såväl på nätet som offline, i offentligheten och i privatlivet, är en av de bakomliggande orsakerna till alla former av våld mot kvinnor.

X.  Fysiska, sexuella eller psykiska våldshandlingar och övergrepp har allvarliga konsekvenser för offren och kan leda till fysisk, sexuell, känslomässig eller psykisk skada eller ekonomisk förlust och även påverka offrens familjer och släktingar och samhället som helhet. Barn behöver inte utsättas direkt av våldet för att anses vara offer eftersom det också är traumatiserande att bevittna våld i hemmet.

Y.  I Istanbulkonventionen definieras tydligt könsrelaterat våld i artikel 3 som ”våld som riktas mot en kvinna på grund av att hon är kvinna eller som drabbar kvinnor oproportionerligt” och genus som ”de socialt konstruerade roller, beteenden, aktiviteter och attribut som ett visst samhälle anser passande för kvinnor respektive män”.

Z.  För att minska det uppskattade antalet okända fall måste medlemsstaterna ha tillräckliga institutioner där kvinnor kan känna sig säkra och anmäla könsrelaterat våld.

AA.  Det är enbart med hjälp av en kombination av rättsliga och andra åtgärder, inklusive infrastrukturrelaterade, lagstiftningsmässiga, rättsliga, kulturella, utbildningsrelaterade, sociala och hälsomässiga åtgärder, och åtgärder för att underlätta offrens tillgång till boende och sysselsättning, inbegripet skyddat boende för offer, samt jämlikt deltagande för kvinnor på samhällets alla områden, som man avsevärt kan minska våldet mot kvinnor och det könsrelaterade våldet och konsekvenserna av sådant våld. Civilsamhället, särskilt kvinnoorganisationer, ger ett mycket viktigt bidrag till arbetet med att förhindra och bekämpa alla former av våld och deras arbete bör erkännas, uppmuntras och stödjas så att de kan utföra sitt arbete på bästa möjliga sätt.

AB.  Flickors och kvinnors utbildning är ett viktigt europeiskt värde, en grundläggande mänsklig rättighet och en nödvändig faktor för att stärka flickor och kvinnor socialt, kulturellt och yrkesmässigt och för att de fullständigt ska kunna åtnjuta alla andra sociala, ekonomiska, kulturella och politiska rättigheter och för att i förlängningen förebygga våld mot kvinnor och flickor.

AC.  Endast stater har kapacitet att erbjuda allmän, obligatorisk och kostnadsfri utbildning, vilket är ett oeftergivligt villkor för jämställdhet mellan könen.

AD.   I Istanbulkonventionen betonas vikten av förändrade tänkesätt och attityder för att förhindra att det könsrelaterade våldet fortgår. I detta syfte behövs det utbildning på alla nivåer, och för alla åldrar, i jämställdhet, icke-stereotypa könsroller och respekt för den personliga integriteten. Självförsvarsutbildning har identifierats som ett effektivt verktyg för att minska viktimiseringen och de negativa följderna av denna, utmana könsstereotyper och stärka kvinnor och flickor.

AE.  Om samtliga medlemsstater ansluter sig till Istanbulkonventionen skulle det bidra till att utveckla en integrerad politik och till att främja internationellt samarbete mot allt slags våld mot kvinnor.

AF.  EU måste arbeta för att driva på kampen för att undanröja könsrelaterat våld i dess grannskap och runt om i världen som en del av den globala insatsen för att uppfylla målen för hållbar utveckling, inklusive kampen mot användning av sexuellt våld som ett krigsvapen.

AG.  Istanbulkonventionen är ett blandat avtal som gör det möjligt för EU att ansluta sig till den parallellt med medlemsstaterna.

AH.  Samtliga EU-medlemsstater har undertecknat Istanbulkonventionen, men hittills har endast fjorton ratificerat den. EU:s anslutning till Istanbulkonventionen befriar inte medlemsstaterna från den nationella ratificeringen.

AI.  Ratificeringen av Istanbulkonventionen kräver ett korrekt genomförande, ett effektivt verkställande och tilldelning av tillräckliga ekonomiska och mänskliga resurser

1.  Europaparlamentet välkomnar att kommissionen den 4 mars 2016 föreslog att EU skulle ansluta sig till Istanbulkonventionen, det första heltäckande och rättsligt bindande internationella instrumentet för förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor, könsrelaterat våld och våld i hemmet(16).

2.  Europaparlamentet välkomnar undertecknandet den 13 juni 2017 av akten om EU:s anslutning till Istanbulkonventionen, men beklagar att begränsningen till två områden, nämligen samarbete på det straffrättsliga området samt asyl och non-refoulement, leder till rättsliga oklarheter vad gäller omfattningen av EU:s anslutning samt farhågor beträffande konventionens genomförande.

3.  Europaparlamentet fördömer alla former av våld mot kvinnor och beklagar att kvinnor och flickor ofta utsätts för våld i hemmet, sexuella trakasserier, psykiskt och fysiskt våld, stalkning, sexuellt våld, våldtäkt, tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning, påtvingad abort, påtvingad sterilisering, sexuellt utnyttjande och människohandel samt andra former av våld, vilket utgör en allvarlig kränkning av deras mänskliga rättigheter och värdighet. Parlamentet betonar att Istanbulkonventionen fastslår att kultur, sedvänja, religion, tradition eller så kallad heder aldrig kan rättfärdiga någon våldshandling mot kvinnor. Parlamentet fördömer att fler och fler kvinnor och flickor drabbas av könsrelaterat våld på internet och i sociala medier. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att anta konkreta åtgärder för att ta itu med dessa nya former av brott, inklusive sexuell utpressning, groomning, voyeurism och hämndpornografi, och att skydda offren, vilka drabbas av ett allvarligt trauma som ibland till och med leder till självmord.

4.  Europaparlamentet betonar att nekande av tjänster med anknytning till sexuell och reproduktiv hälsa och därmed förknippade rättigheter, inklusive säker och laglig abort, utgör en form av våld mot kvinnor och flickor. Parlamentet understryker att ingen annan än kvinnorna och flickorna själva måste ha kontroll över sina kroppar och sin sexualitet. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att garantera heltäckande sexualundervisning, tillgång för kvinnor till familjeplanering och ett omfattande utbud av tjänster med koppling till reproduktiv och sexuell hälsa, inklusive moderna preventivmedel och säkra och lagliga aborter.

5.  Europaparlamentet betonar att påtvingat havandeskap definieras som ett brott mot mänskligheten i artikel 7 i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen av den 17 juli 1998 och är en form av könsrelaterat våld mot kvinnor som utgör en allvarlig kränkning av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter och värdighet.

6.  Europaparlamentet framhåller att Istanbulkonventionen tar ett heltäckande och samordnat helhetsgrepp på frågan om våld mot kvinnor och flickor, könsrelaterat våld och våld i hemmet, där man fokuserar på offrets rättigheter genom att man angriper frågan ur en rad olika perspektiv, till exempel våldsförebyggande åtgärder, bekämpning av diskriminering, straffrättsliga åtgärder mot straffrihet, skydd och stöd för offren, skydd av barn, skydd av kvinnliga asylsökande och flyktingar, bättre uppgiftsinsamling och informationskampanjer eller informationsprogram, inklusive i samarbete med nationella människorättsinstitutioner och jämställdhetsorgan, civilsamhället och icke-statliga organisationer.

7.  Europaparlamentet understryker att Istanbulkonventionen tillhandahåller en god grund för att förändra de sociala strukturer som skapar, legitimerar och vidmakthåller våld mot kvinnor, och erbjuder verktyg för att vidta åtgärder för detta ändamål. Parlamentet betonar att konventionen tar upp förebyggande, skydd och åtal samtidigt (tredelad strategi) och en omfattande och samordnad strategi som utgår från principen om tillbörlig aktsamhet som fastställer en positiv skyldighet för staterna att bemöta alla våldshandlingar på ett effektivt sätt (artikel 5 i konventionen).

8.  Europaparlamentet betonar att EU genom sin anslutning kommer att få en enhetlig europeisk rättslig ram för arbetet med att inom sin inrikes- och utrikespolitik förhindra och bekämpa våld mot kvinnor och könsrelaterat våld samt skydda och stödja våldsoffren och även kommer att medföra bättre övervakning, tolkning och genomförande av EU:s lagstiftning, program och ekonomiska resurser på de områden som omfattas av konventionen, liksom förbättrad insamling av jämförbara uppdelade uppgifter på EU-nivå. Parlamentet anser att EU genom att ansluta sig till konventionen kommer att bli en mer effektiv global aktör när det gäller kvinnors rättigheter.

9.  Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att beakta följande rekommendationer:

   a) Att med kraft uppmana medlemsstaterna att skynda på förhandlingarna om att ratificera och genomföra Istanbulkonventionen. Att med kraft fördöma alla försök att dra sig tillbaka från de steg som redan vidtagits för att genomföra Istanbulkonventionen och bekämpa våld mot kvinnor.
   b) Att uppmana kommissionen att, i samarbete med Europarådet, utan dröjsmål och senareläggning inleda en konstruktiv dialog med rådet och medlemsstaterna i syfte att behandla reservationer, invändningar och oro som uttrycks av medlemsstaterna och i synnerhet att klargöra vilseledande tolkningar av Istanbulkonventionen vad gäller definitionen av könsrelaterat våld och definitionen av genus i artikel 3 c och d i enlighet med de allmänna kommentarerna från Europarådets människorättskommissionär.
   c) Att hålla parlamentet fullständigt informerat om de relevanta aspekterna av förhandlingarna i alla skeden, så att parlamentet kan utöva sina fördragsenliga rättigheter i enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget.
   d) Att säkerställa att EU:s anslutning till Istanbulkonventionen, trots undertecknandet av anslutningsakten, blir bred och utan begränsningar.
   e) Att säkerställa att medlemsstaterna genomför Istanbulkonventionen och anslår tillräckliga ekonomiska och mänskliga resurser till att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och könsrelaterat våld, inbegripet våld i hemmet, stärka kvinnors och flickors ställning, skydda offren och se till att de kompenseras, särskilt för personer i områden där skyddstjänster för offren inte finns eller är mycket begränsade.
   f) Att med kraft uppmana kommissionen att utforma en helhetsstrategi på EU-nivå för att bekämpa våld mot kvinnor och könsrelaterat våld, en strategi som inkluderar en heltäckande plan för att bekämpa alla former av bristande jämställdhet mellan könen och integrera alla EU-insatser för att utrota våldet mot kvinnor.
   g) Att utnämna en EU-samordnare som ska fungera som en representant för EU i Europarådets partskommitté när väl Istanbulkonventionen har ratificerats av EU. Samordnaren skulle ansvara för samordningen, genomförandet, övervakningen och utvärderingen av politik och åtgärder för att förhindra och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och flickor.
   h) Att säkerställa att parlamentet blir helt delaktigt i förfarandet för övervakning av Istanbulkonventionen efter EU:s anslutning samt att få till stånd en snabb överenskommelse om en uppförandekodex för samarbetet mellan EU och dess medlemsstater i fråga om genomförandet av konventionen, inklusive andra relevanta EU-institutioner och civilsamhället.
   i) Att uppmana kommissionen och medlemsstaterna att ta fram praktiska riktlinjer och strategier för tillämpningen av Istanbulkonventionen för att underlätta ett smidigt genomförande och verkställande i medlemsstater som redan har ratificerat den och samtidigt bemöta betänkligheterna i de länder som fortfarande inte har ratificerat konventionen och uppmuntra dem att göra detta.
   j) Att säkerställa lämplig fortbildning samt lämpliga förfaranden och riktlinjer för alla yrkespersoner som arbetar med offer för alla former av våld som omfattas av konventionen i syfte att förhindra diskriminering eller upprepad viktimisering i samband med rättsliga, medicinska och polisiära förfaranden.
   k) Att vidta förebyggande åtgärder för att tillgodose de specifika behoven bland sårbara människor – till exempel kvinnor med funktionsnedsättning, flyktingkvinnor, våldsutsatta barn, gravida kvinnor, lesbiska och bisexuella kvinnor och transpersoner och intersexuella personer och kvinnor med behov av extra stöd – inbegripet specifikt inriktade och tillgängliga specialiststödtjänster, adekvata hälso- och sjukvårdstjänster och säker inkvartering för kvinnor som utsatts för könsrelaterat våld och för deras barn.
   l) Att ta hänsyn till allvarliga fall av våld mot kvinnor, könsrelaterat våld och våld i hemmet när man beslutar om vårdnad och umgängesrätt. Barnvittnens rättigheter och behov bör också beaktas när man tillhandahåller skydds- och stödtjänster till offer.
   m) Att verka aktivt för förändrade attityder och beteenden samt bekämpa sexism och könsstereotyper, t.ex. genom att främja ett könsneutralt språk, göra samordnade insatser för att ta upp medias och reklamens viktiga roll på det här området och uppmuntra alla, inklusive män och pojkar, att bidra aktivt till motverkandet av alla former av våld. Att därför uppmana medlemsstaterna att anta och genomföra aktiva strategier för social integration, interkulturell dialog, sex- och samlevnadsundervisning, människorättsundervisning och anti-diskriminering samt jämställdhetsundervisning för yrkesverksamma inom den rättsliga sektorn. Att rekommendera medlemsstaterna att i sina utbildningssystem undanröja alla hinder för verklig jämställdhet mellan kvinnor och män och fullt ut främja detta mål.
   n) Att uppmuntra medlemsstaterna att genomföra strategier som syftar till att bygga samhällen som är fria från våld av alla slag och att använda Istanbulkonventionen på detta sätt.
   o) Att säkerställa att de proaktiva åtgärderna mot våld erkänner den könsbaserade verklighet där den absoluta majoriteten av förövarna är män. Att uppmuntra medlemsstaterna att arbeta med evidensbaserade, våldsreducerande strategier för att ta itu med detta problem.
   p) Att tillämpa bestämmelserna i artiklarna 60 och 61 i konventionen om migration och asyl och ta hänsyn till det faktum att migrantkvinnor och -flickor, oavsett om de är reguljära migranter eller inte, och asylsökande kvinnor har rätt att leva utan att utsättas för våld både i den offentliga och den privata sfären och att de löper särskilt stor risk för könsrelaterat våld och att könsrelaterat våld, inklusive kvinnlig könsstympning, kan betraktas som en form av förföljelse och att offren således har rätt till det skydd som erbjuds i enlighet med 1951 års flyktingkonvention. Att säkerställa att medlemsstaterna använder sig av ett jämställdhetsintegrerat tillvägagångssätt i alla asyl- och mottagningsförfaranden och respekterar principen om ”non-refoulement”.
   q) Att främja jämställdhetsintegrering i budgetarbetet som ett verktyg för att förhindra och bekämpa könsrelaterat våld inom relevanta politikområden, liksom säkerställa resurser och finansiering för tillgång till rättslig prövning för våldsutsatta personer.
   r) Att i samarbete med Europeiska jämställdhetsinstitutet förbättra insamlingen av relevanta uppdelade och jämförbara uppgifter om våldsformer som omfattas av Istanbulkonventionen, inklusive uppgifter som är uppdelade enligt förövarnas ålder och kön och relationen mellan förövaren och offret, i syfte att bygga upp en gemensam metod för att jämföra databaser och dataanalys så att man kan förstå problemet bättre, samt att skapa ökad medvetenhet om frågan och utvärdera och förbättra medlemsstaternas insatser för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och könsrelaterat våld.

10.  Europaparlamentet betonar att för att vara mer effektiva bör åtgärder mot våld mot kvinnor åtföljas av åtgärder som tar itu med könsrelaterade ekonomiska klyftor och främjar kvinnors ekonomiska oberoende.

11.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en rättsakt till stöd för medlemsstaterna arbete med att förebygga och avskaffa alla former av våld mot kvinnor och flickor och könsrelaterat våld.

12.  Europaparlamentet uppmanar rådet att aktivera övergångsklausulen genom att fatta ett enhälligt beslut om att fastställa att våld mot kvinnor och flickor (och andra former av könsrelaterat våld) är ett brottsområde enligt artikel 83.1 i EUF-fördraget.

13.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över EU:s nuvarande rambeslut om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen, för att inkludera sexism, hatbrott och uppvigling till hat på grund av sexuell läggning, könsidentitet och könsegenskaper.

14.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att till fullo genomföra direktiv 2011/99/EU om den europeiska skyddsordern, förordning (EU) nr 606/2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor och direktiv 2012/29/EU om skydd av offer liksom direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel och direktiv 2011/93/EU om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn.

15.  Europaparlamentet uppmanar återigen kommissionen att inrätta ett europeiskt övervakningsobservatorium för könsrelaterat våld (i stil med det existerande Europeiska jämställdhetsinstitutet).

16.  Europaparlamentet uppmanar med kraft det estniska ordförandeskapet att skynda på EU:s ratificering av Istanbulkonventionen.

17.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och Europarådets parlamentariska församling.

(1) EUT C 407, 4.11.2016, s. 2.
(2) EUT C 285 E, 21.10.2010, s. 53.
(3) EUT C 296 E, 2.10.2012, s. 26.
(4) EUT C 24, 22.1.2016, s. 8.
(5) EUT C 285, 29.8.2017, s. 2.
(6) Antagna texter, P8_TA(2016)0451.
(7) Antagna texter, P8_TA(2015)0312.
(8) EUT L 315, 14.11.2012, s. 57.
(9) EUT L 338, 21.12.2011, s. 2.
(10) EUT L 181, 29.6.2013, s. 4.
(11) EUT L 101, 15.4.2011, s. 1.
(12) EUT L 335, 17.12.2011, s. 1.
(13) Antagna texter, P8_TA(2017)0073.
(14) EUT C 316, 30.8.2016, s. 2.
(15) I Istanbulkonventionen omfattar begreppet ”kvinnor” även flickor under 18 år (artikel 3).
(16) Se definitionerna i artikel 3 i Istanbulkonventionen.

Rättsligt meddelande