Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2017/2118(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0186/2018

Ingivna texter :

A8-0186/2018

Debatter :

PV 11/06/2018 - 19
CRE 11/06/2018 - 19

Omröstningar :

PV 12/06/2018 - 5.6
CRE 12/06/2018 - 5.6
Röstförklaringar

Antagna texter :

P8_TA(2018)0248

Antagna texter
PDF 193kWORD 65k
Tisdagen den 12 juni 2018 - Strasbourg Slutlig utgåva
En hållbar och konkurrenskraftig europeisk vattenbrukssektor
P8_TA(2018)0248A8-0186/2018

Europaparlamentets resolution av den 12 juni 2018 om en hållbar och konkurrenskraftig europeisk vattenbrukssektor: dagens situation och framtida utmaningar (2017/2118(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens meddelande Strategiska riktlinjer för en hållbar utveckling av vattenbruket i EU (COM(2013)0229),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 304/2011 av den 9 mars 2011 om ändring av rådets förordning (EG) nr 708/2007 om användning av främmande och lokalt frånvarande arter i vattenbruk(1),

–  med beaktande av rådets direktiv 98/58/EG av den 20 juli 1998 om skydd av animalieproduktionens djur(2),

–  med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 710/2009 av den 5 augusti 2009 om ändring av förordning (EG) nr 889/2008 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 834/2007 när det gäller fastställande av närmare bestämmelser för ekologisk produktion av vattenbruksdjur och alger(3),

–  med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97(4),

–  med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 889/2008 av den 5 september 2008 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 834/2007 om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter med avseende på ekologisk produktion, märkning och kontroll(5),

–  med beaktande av rådets förordning (EG) nr 834/2007 av den 28 juni 2007 om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter och om upphävande av förordning (EEG) nr 2092/91(6),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG(7),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000(8),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 av den 15 maj 2014 om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2328/2003, (EG) nr 861/2006, (EG) nr 1198/2006 och (EG) nr 791/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1255/2011(9),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1004 av den 17 maj 2017 om upprättande av en unionsram för insamling, förvaltning och användning av data inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskaplig rådgivning rörande den gemensamma fiskeripolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 199/2008(10),

–  med beaktande av sin resolution av den 4 december 2008 om utarbetandet av en europeisk förvaltningsplan för skarvar för att minska skarvarnas allt större inverkan på fiskebestånden, fisket och vattenbruket(11),

–  med beaktande av sin resolution av den 17 juni 2010 om nya impulser för strategin för hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket(12),

–  med beaktande av sin resolution av den 8 juli 2010 om importordningen i EU för fiskeri- och vattenbruksprodukter med anledning av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken(13),

–  med beaktande av sin ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 23 november 2010 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2011 om ändring av rådets förordning (EG) nr 708/2007 om användning av främmande och lokalt frånvarande arter i vattenbruk(14),

–  med beaktande av sin resolution av den 8 september 2015 om att tillvarata potentialen för forskning och innovation inom den blå ekonomin för att skapa sysselsättning och tillväxt(15),

–  med beaktande av sin resolution av den 12 maj 2016 om spårbarhet av fiskeri- och vattenbruksprodukter i restauranger och detaljhandel(16),

–  med beaktande av kommissionens arbetsdokument om tillämpningen av vattenramdirektivet och ramdirektivet om en marin strategi vad gäller vattenbruk (SWD(2016)0178),

–  med beaktande av kommissionens dokument från 2015 Overview Report: Implementation of the rules on finfish aquaculture (GD SANTE 2015-7406 - MR),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 29 juni 2017 om en europeisk One Health-handlingsplan mot antimikrobiell resistens (COM(2017)0339),

–  med beaktande av 2016 års ekonomiska rapport om EU:s vattenbrukssektor från den vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF),

–  med beaktande av Eurobarometerundersökningen om konsumentvanor i fråga om fisk- och vattenbruksprodukter (2017) och den kompletterande analysen från EU-organet för marknadsbevakning av fiskeri- och vattenbruksprodukter (Eumofa),

–  med beaktande av det vetenskapliga yttrandet Food from the oceans, som utarbetades av högnivågruppen av vetenskapliga rådgivare i november 2017,

–  med beaktande av FAO:s uppförandekod för ett ansvarsfullt fiske,

–  med beaktande av OIE:s kodex för skydd av vattenlevande djur (Aquatic Animal Health Code),

–  med beaktande av artiklarna 42 och 43.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

–  med beaktande av sin resolution av den 6 juli 2017 Främjande av sammanhållning och utveckling i EU:s yttersta randområden: tillämpning av artikel 349 i EUF-fördraget(17),

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av fiskeriutskottets betänkande och yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A8-0186/2018), och av följande skäl:

A.  Vattenbrukssektorn, inbegripet fiskodling till havs och i sötvatten samt odling av blötdjur, kräftdjur, alger och tagghudingar, är en innovativ ekonomisk sektor och den snabbast växande livsmedelsproduktionsverksamheten, och potentiellt en högteknologisk ekonomisk sektor som kräver stora investeringar i strukturer och forskning samt långsiktiga drifts- och finansieringsplaner.

B.  Fiskodlings- och skaldjursnäringarna fyller en viktig och värdefull funktion ur ekonomiskt, sysselsättningsmässigt, socialt och miljömässigt perspektiv, för att förbättra livskvaliteten i unionens kust- och inlandsområden och i de yttersta randområdena och bidra till tryggad närings- och livsmedelsförsörjning för européerna. Det finns vissa faktorer som påverkar vattenbruket negativt, däribland miljö- och klimatrelaterade faktorer, men framför allt rovdjur. Olika studier visar att predationen har en betydande påverkan på produktionen.

C.  I kommissionens meddelande Strategiska riktlinjer för en hållbar utveckling av vattenbruket i EU betonas fyra prioriterade områden som måste behandlas för att potentialen i EU:s vattenbruk ska frigöras: administrativa förfaranden, samordnad fysisk planering, konkurrenskraft, i synnerhet genom att koppla sektorn till vetenskap, och likvärdiga villkor.

D.  I samma meddelande uppmanas medlemsstaterna att utarbeta fleråriga nationella strategiska planer för vattenbrukssektorn, i vilka avgörande brister och problem som måste lösas skulle analyseras, och fastställa gemensamma mål samt om möjligt indikatorer för att mäta hur väl dessa mål har uppfyllts.

E.  Det bör vara ett grundläggande och prioriterat mål att bevara de lokala ekosystemen och bestånden och därmed förhindra undanträngning och förstörelse av det lokala fisket och jordbruket.

F.  Trots goda avsikter och insatser stagnerar vattenbruket i EU, vilket står i kontrast till den ökande tillväxten i andra regioner i världen.

G.  Det uppskattas att vattenbruksproduktionen i EU endast tillgodoser 10 % av den inhemska efterfrågan på fisk och att mer än hälften av efterfrågan på fiskeriprodukter tillgodoses genom import från tredjeländer.

H.  Vattenbruket bör betraktas och behandlas som en form av jordbruk, särskilt i fråga om dammodling.

I.  De yttersta randområdena släpar särskilt efter i utvecklingen av vattenbruket.

J.  Det senaste yttrandet från högnivågruppen av vetenskapliga rådgivare över den fråga som ställdes till denna grupp av kommissionsledamot Vella, nämligen ”hur kan mer livsmedel och biomassa utvinnas från havet utan att framtida generationer berövas sina förmåner?”, innehåller följande rekommendationer: att integrera ett ”mat från havet”-paradigm utgående från ett ansvarsfullt bruk [...] i övergripande europeiska och globala policyagendor på systemnivå. och att ta utvecklingen av havsbruket i Europa till en högre och mer strategisk nivå genom en omfattande och samordnad politisk ram – vilket omfattar att utfärda vägledning om integreringen av krav för vattenbruk i genomförandet av 2014 års direktiv om fysisk planering i kust- och havsområden samt att utöka det tekniska samarbetet till vattenbruk inom ramen för partnerskapsavtalen om hållbart fiske mellan EU och de södra partnerländerna.

K.  För att starta eller utvidga en anläggning för vattenbruk i EU krävs olika tillstånd och godkännanden, och förfarandena för att få dessa officiella handlingar är inte harmoniserade på EU-nivå och i allmänhet tröga och krångliga samt saknar rättslig säkerhet och ekonomisk förutsägbarhet. Situationen riskerar att bromsa sektorns utveckling och skulle kunna avskräcka från företagsinvesteringar och ge upphov till orimliga kostnader för sektorn, förutom att indirekt främja importer från tredjeländer.

L.  De mest komplexa förfarandena för vattenbruket är de som är kopplade till miljökrav (miljökonsekvensbedömningar, strategiska miljöbedömningar och övervakningsförfaranden), men paradoxalt nog är inte denna tröghet och komplexitet i de administrativa förfarandena någon garanti för miljöskydd, tvärtom försvårar det ibland etableringen av socioekonomiskt och miljömässigt hållbara vattenbruksodlingar av hög kvalitet. Det finns skillnader mellan vattenbruk i sötvatten och marint vattenbruk. Skillnaderna mellan vattenbrukets undersektorer kräver olika metoder för förvaltning av bestånden, utfodring och reproduktion. Dessa skillnader måste beaktas tillräckligt vid utformningen av bestämmelser för vattenbruket i EU, och särskilt när det gäller hållbara miljöstandarder.

M.  Förseningar och komplexitet till följd av byråkrati, särskilt när det gäller licensiering och planering, utgör overksamhet som oundvikligen leder till ekonomiska, sociala och arbetsrelaterade kostnader för potentiella investerare i de områden där vattenbruksodlingarna etableras, vilket särskilt inverkar på kvinnors och ungdomars sysselsättning.

N.  En ändamålsenlig fysisk planering måste ta hänsyn till olika användares behov och behovet att skydda naturen, och det behövs insatser för att förena dessa. Avsaknaden av platser, bristen på ändamålsenlig fysisk planering och konflikten med annan ekonomisk verksamhet har en betydande påverkan på utvecklingen av EU:s vattenbruk i vissa regioner, eftersom vattenbrukssektorn kan väga mindre tungt än andra ”starka” sektorer.

O.  Fysisk planering är en av förutsättningarna för den långsiktiga utvecklingen av vattenbruket och ett nödvändigt medel för att säkerställa lämplig planering av platser för vattenbruk, med beaktande av andra verksamheter i de berörda områdena.

P.  EU:s miljölagstiftning grundar sig på direktiv (ramdirektivet om en marin strategi, fågel- och habitatdirektiven), och det är därför upp till medlemsstaterna samt lokala och regionala myndigheter att införliva lagstiftningen och tillämpa den med en viss grad av egen bedömning. Följaktligen finns det inget enhetligt genomförande i hela EU, vilket leder till rättsosäkerhet för företag och anläggningar och en brist på förutsägbarhet för investerare samt skapar ojämlika villkor.

Q.  Enligt det vetenskapliga yttrandet ”Food from the ocean” är det enda sättet att utvinna mer livsmedel och biomassa ur havet att skörda organismer längst ner i näringskedjan, såsom makroalger och musslor.

R.  Olika nationella eller regionala rättsliga ramar för vattenbruket kan leda till att olika rättsliga krav ställs på företag även om de är verksamma i samma havsområde, vilket i sin tur riskerar att snedvrida konkurrensen.

S.  Exemplen på gott samarbete som bygger på frivilliga avtal och andra överenskommelser mellan naturvårdare och sektorn välkomnas. Även exemplen på vattenbrukets bidrag till att bevara en god vattenkvalitet och akvatiska ekosystemtjänster välkomnas, samtidigt som det är viktigt att erkänna och försöka minska vattenbrukets negativa inverkan på den lokala miljön och vattenkvaliteten. Parlamentet uppmuntrar därför till fortsatta innovationer och initiativ för att säkerställa en hållbar och lönsam sektor på lång sikt.

T.  Musselodling och odling av makroalger kräver ett balanserat tillskott av näringssalt i miljön.

U.  Mot bakgrund av ovanstående kan denna typ av fiskodling också betecknas som en miljöskyddstjänst som upprätthåller vattnens kvalitet och kvantitet, och den förtjänar långt större uppskattning och stöd från beslutsfattare i EU än vad som för närvarande är fallet.

V.  EU-produkter måste uppfylla ett antal stränga bestämmelser och normer som rör miljön, djurens hälsa och välbefinnande och konsumentskyddet, som omfattar produktionsverksamhet, foder, välbefinnande, transport, bearbetning och sociala anställningsvillkor, vilket direkt påverkar produktionskostnaderna. Resultatet syns i form av utmärkt kvalitet och hållbara produkter som kan vara dyrare och därmed mindre konkurrenskraftiga än importerade produkter, vilka ofta kommer in på EU-marknaden till låga priser på grund av metoder som är ohållbara ur miljömässig, social och arbetsmässig synvinkel, och vars produktion är kopplad till bristfälliga djurhälso- och hälsonormer.

W.  Vissa vattenbruksföretag är kraftigt beroende av energiresurser, vilket ökar kostnaderna för vattenbruksproduktion.

X.  Man bör öka konsumtionen av fisk, som är ett livsmedel som innehåller proteiner, fettsyror, vitaminer, mineraler och viktiga mikronäringsämnen som är bra för människors hälsa, och den utmärkta kvaliteten på fisk och skaldjur i EU borde utgöra en stor konkurrensfördel för vattenbruket i EU.

Y.  Den globala konsumtionen av fisk ökar gradvis i takt med befolkningstillväxten i världen.

Z.  Dessutom är inte alltid EU:s handels-, social- och miljöpolitik samstämmiga: EU beviljar till exempel sårbara utvecklingsländer status som förmånstagare av det allmänna preferenssystemet i syfte att tillåta dem att betala lägre eller inga tullavgifter på exporter till EU, vilket ger dem väsentlig tillgång till EU-marknaden och bidrar till deras tillväxt. Samtidigt producerar vissa av dessa länder, till exempel vissa asiatiska länder, vattenbruksprodukter som inte uppfyller de miljö-, djurskydds-, hälso-, social- och arbetsstandarder som EU:s aktörer måste uppfylla och som, i vissa fall, strider mot de mänskliga rättigheterna.

AA.  Även när det gäller vattenbruksfoder är EU starkt beroende av import av fiskeriprodukter från tredje länder, och mer hållbara, alternativa foder har hittills inte utforskats och främjats i tillräcklig utsträckning.

AB.  Underskottet i utrikeshandeln med vattenbruksprodukter och den illojala konkurrensen mellan importerade vattenbruksprodukter och EU:s produktion skadar produkt- och livsmedelskvaliteten och konsumenternas hälsa.

AC.  Vattenbruket i tredjeländer erbjuder möjligheter till EU-investeringar.

AD.  Skillnaderna mellan produkter från det europeiska vattenbruket och från vattenbruket i tredjeländer, i fråga om kvalitet, miljöpåverkan, socialt beteende och respekt för djurens välbefinnande, kan omöjligt uppfattas av de europeiska konsumenterna, om informationen de får om produkterna är otillräcklig eller felaktig (särskilt när det gäller ursprungsland, upptining eller artbestämning).

AE.  EU:s lagstiftning när det gäller information om vattenbruksprodukter till konsumenterna är tydlig och kontrollen av den motsvarar den kontroll som utförs av medlemsstaternas myndigheter. Det är dock i allmänhet väldigt vanligt att denna information faktiskt inte ges till konsumenterna, vilket gäller både fiskhandlare och restauranger. Detta bristande genomförande försvagar konkurrenskraften för EU:s vattenbruk.

AF.  Hållbart vattenbruk bygger på uppfödning av friska djur, och det är därför av avgörande betydelse att ta fram specifika och innovativa veterinärmedicinska verktyg, i synnerhet vacciner och antibiotika, som bör användas ansvarsfullt och restriktivt för att säkerställa djurens och konsumenternas hälsa och välbefinnande, samt säkra och näringsrika vattenbruksprodukter, som inte är skadliga för miljön och för vilda arter. EU:s förordningar om djurens hälsa måste även beakta vattenbrukets och fiskarternas särdrag i samband med behandlingen av infektioner och sjukdomar och inverkan på produktkvaliteten.

AG.  I den europeiska One Health-handlingsplanen mot antimikrobiell resistens konstateras att immunisering med hjälp av vaccination är ett kostnadseffektivt hälsoingripande i kampen mot antimikrobiell resistens(18), och att detta också gäller för vattenbruk.

AH.  Den bild som det europeiska samhället och dess konsumenter har av vattenbruket varierar mellan medlemsstaterna, men i allmänhet finns det klart utrymme för förbättringar.

AI.  Även om det alltid finns utrymme för förbättringar genom bättre metoder, beror inte vattenbrukets dåliga rykte alltid på reella problem (som gäller miljö-, kvalitets- eller säkerhetsaspekter), utan på konsumenternas förutfattade meningar om vattenbruket. Upprinnelsen till denna situation har till stor del sin förklaring i övertygelsen att den faktiska påverkan av vattenbruket i vissa tredjeländer (utvecklingsländer) även stämmer på vattenbruket i EU, vilket inte är fallet.

AJ.  De mycket varierande metoder som används inom vattenbruket leder till betydande skillnader när det gäller bland annat produktkvalitet, miljöpåverkan och sanitära förhållanden, vilket ofta resulterar i osäkerhet för konsumenterna rörande slutprodukten.

AK.  Vattenbrukssektorns dåliga anseende påverkar myndigheternas förvaltning av den (licensiering, planering), men även dess marknadsvillkor.

AL.  Det är viktigt att understryka potentialen hos vattenbruk i sötvatten, inlandsvattenbruk med slutna vatten, integrerade multitrofa vattenbrukssystem och recirkulerande system eller akvaponik i stadsområden, för att förbättra livsmedelstryggheten och utveckla landsbygden.

AM.  Även kräftdjur, blötdjur och vattenväxter, såsom alger, är viktiga resurser för vattenbruket.

AN.  Forskning och innovation spelar en avgörande roll när det gäller att frigöra potentialen i hållbart vattenbruk. Produktionen kan öka på ett hållbart sätt genom innovationsdriven utvidgning, regenerering och rengöring av vatten, användning av förnybar energi samt energi- och resurseffektivitet, varvid man kan minska miljöpåverkan och tillhandahålla ekosystemtjänster.

AO.  Det är viktigt att man på EU-nivå har standardprotokoll för vetenskapliga uppgifter som gör det möjligt att övervaka och förbättra förvaltnings- och produktionsmetoderna och deras påverkan på miljö och hälsa.

AP.  Uppfödning av inhemska eller endemiska arter bör främjas, i syfte att minska miljöpåverkan och göra vattenbruket mer hållbart.

AQ.  Svårigheter att få tillgång till lån och en betydande fördröjning mellan investeringen och den första försäljningen (i allmänhet tre år eller mer) riskerar att avskräcka investerare.

AR.  Villkoren för förfinansiering som erbjuds av banker och finansinstitut blir allt strängare.

AS.  Förfarandena, som i de flesta fall inte är tillräckligt tydliga för användarna, och det stora antalet handlingar som måste lämnas in för att få finansiering från Europeiska havs- och fiskerifonden är avskräckande för sökande. De uppskattningsvis 1 280 miljoner euro som finns tillgängliga i den nuvarande programperioden (2014–2020) är inte tillräckligt för att utveckla den europeiska vattenbrukssektorn. Dessutom är medlemsstaternas utnyttjandegrad extremt låg.

AT.  Hållbart vattenbruk måste ta hänsyn till potentiella effekter på vilda fiskbestånd och vattenkvaliteten, men behöver i sin tur även friska fiskbestånd och utmärkt vattenkvalitet.

AU.  Tillgängliga uppgifter visar en växande klyfta på uppskattningsvis åtta miljoner ton, mellan konsumtionsnivån för fisk och skaldjur i EU och volymen av fångsterna från fisket. Hållbart vattenbruk kan tillsammans med hållbart fiske bidra till att säkerställa långvarig tryggad livsmedels- och näringsförsörjning, inklusive livsmedelstillgång, samt tillväxt och sysselsättning för EU:s medborgare, och till att bemöta den ökande internationella efterfrågan på livsmedel från havet, förutsatt att man finner hållbara foderkällor för vattenbruket och förhindrar miljöförstöring. Det kan därigenom bidra till det övergripande målet att undanröja klyftan mellan konsumtion och produktion av fisk och skaldjur i EU.

AV.  Inom vattenbruket kan ett kilo fisk av lågt värde omvandlas till ett kilo fisk av högt värde (som i fallet med lodda till piggvar, där värdet höjs från 0,10 EUR till 7 EUR per kilo).

AW.  Unga människor är mindre intresserade av att arbeta inom vattenbrukssektorn eller investera i och utveckla den eftersom dålig kommunikation och brist på ekonomiska utsikter och ekonomisk stabilitet gör sektorn mindre attraktiv för yngre generationer.

AX.  Hållbart vattenbruk som ägs och förvaltas av samhället kan vara socioekonomiskt gynnsamt för perifera kustregioner och bidra positivt till den blå ekonomin.

AY.  Vattenbruk i sötvatten står för 20 % av sektorns produktion i Europa, och EU:s stöd bör motsvara denna proportion. Den avvikande karaktären hos vattenbruk i sötvatten innebär att det behöver särskilda regler och ett separat kapitel i lagstiftningen om EU:s gemensamma fiskeripolitik.

AZ.  Forskning och innovation är viktiga inslag för att öka vattenbrukssektorns hållbarhet och konkurrenskraft på EU-marknaden.

BA.  Vattenbruksprojekt i sötvatten kan också genomföras med efterhandsfinansiering, vilket ofta kräver oproportionella ansträngningar från investerare, med resultatet att fiskodlare i många fall inte vågar inleda sådana projekt. Stödet är i de flesta fall inte tillräckligt.

Att frigöra potentialen i EU: s vattenbruk

1.  Europaparlamentet erkänner de positiva effekter som ett hållbart vattenbruk, både marint vattenbruk och vattenbruk i sötvatten, kan ha för sysselsättningen och ekonomin i EU i stort, genom att öka produktiviteten och livskvaliteten i dess kust- och inlandsområden. Europaparlamentet betonar behovet av att stärka utvecklingen, diversifieringen och innovationen inom vattenbruket genom att främja ökad produktion av fisk, kräftdjur, blötdjur, alger och tagghudingar från vattenbruk och förbättra konkurrenskraften för sådana produkter (för att förbättra EU:s vattenbruksproduktion så att den åtminstone når det globala vattenbrukets tillväxttakt inom fem år och för att uppmuntra investeringar i mer energieffektiv och billigare utrustning) och öka konsumtionen och bidraget till tryggad livsmedels- och näringsförsörjning för EU-medborgarna. Parlamentet insisterar på att detta måste ske, samtidigt som man ser till att de marina ekosystemen fungerar väl även i framtiden, så att man kan fortsätta med lönsamt vattenbruk, kommersiellt fiske och annan hållbar användning av den marina miljön.

2.  Europaparlamentet anser att EU måste öka sin produktion inom vattenbrukssektorn, särskilt för att minska trycket på de naturliga fiskeområdena. Parlamentet anser att fiskbaserat foder bör komma från hållbara källor och inte äventyra målen för maximalt hållbart uttag i den gemensamma fiskeripolitiken och att näringsämnesbelastningen ska kontrolleras. Parlamentet betonar vikten av samarbete mellan forskningen, vattenbruksnäringen och fodertillverkarna samt miljöorganisationerna och miljöadministrationen. Parlamentet betonar att vattenbruket i EU bör ta hänsyn till kvalitet, hållbarhet, livsmedelssäkerhet, miljöskydd och djurs och människors hälsa och vara en förebild i detta avseende. Parlamentet gläds åt de nya initiativen inom landbaserat vattenbruk, särskilt i EU-områden med slutna vatten, och anser att det krävs kraftfullare åtgärder för att göra vattenbruket till en mer effektiv, ekonomiskt hållbar, socialt ansvarsfull och miljövänlig sektor, som tillgodoser en större andel av den europeiska efterfrågan på fisk och minskar Europas importberoende.

3.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande Strategiska riktlinjer för en hållbar utveckling av vattenbruket i EU och dess bidrag till att identifiera vilka områden som insatser bör inriktas på för att frigöra potentialen i EU:s vattenbruk, så att det, i kombination med hållbart fiske, kan bidra till målet att undanröja klyftan mellan konsumtion och produktion av fisk och skaldjur i EU på ett sätt som är miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbart.

4.  Europaparlamentet betonar att vattenbruk i sötvatten utgör en möjlighet att förbättra livsmedelstryggheten och utvecklingen av landsbygdsområdena som fortfarande inte har undersökts tillräckligt.

5.  Europaparlamentet framhåller att hållbar tillväxt måste grundas på följande: Investeringsmässig förutsägbarhet och rättslig säkerhet för företagen, som kan skapas genom mer effektiva administrativa ramar, förbättrad insyn i förvaltningen, tydliga, enhetliga och förenklade kriterier för beviljande av tillstånd i hela EU, gemensamma förfaranden för hantering av sjukdomar och tillgång till lämplig veterinärbehandling som är ofarlig för djurs och människors hälsa, ändamålsenlig fysisk planering, tillgång till vägledande dokument, utbyte av bästa praxis, stöd från Rådgivande nämnden för vattenbruk och tillräckligt ekonomiskt stöd. Parlamentet påpekar att alla dessa faktorer kan bidra till hållbar tillväxt.

6.  Europaparlamentet välkomnar slutsatserna och rekommendationerna i det vetenskapliga yttrandet om livsmedel från haven från november 2017, som hänför utvecklingen och genomförandet av politiken på områdena sjöfart, fiske och vattenbruk under de kommande åren för bidra till att öka mängden hållbara livsmedel som kommer från haven.

7.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja industrins insatser för att minska sitt beroende av vilda fiskbestånd för produktion av fiskfoder, bland annat genom ökad användning av tång och andra alger.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja fortsatt utveckling av den framväxande algvattenbrukssektorn.

9.  Europaparlamentet erkänner vattenbrukets potential att bidra till en tryggad livsmedels- och näringsförsörjning för EU-medborgarna, samt behovet av hållbara och näringsriktiga dieter, klimatsmarta, djurvänliga och ekologiskt hållbara livsmedelssystem som är cirkulära och resurseffektiva, vilket främjar innovation och stärker samhällenas egenmakt.

10.  Europaparlamentet påminner om att utvecklingen av det europeiska vattenbruket måste kopplas till det grundläggande och väsentliga behovet av självförsörjande, säker, näringsrik och hållbar livsmedelsproduktion och sättas högre upp på EU:s globala agenda.

11.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att investera i forskning, studier och pilotprojekt för innovativa, framtidsorienterade, miljömässigt ansvarsfulla vattenbruksmetoder, däribland integrerade multitrofiska akvakultursystem, akvaponik och recirkulerande akvakultursystem, vilka minskar vattenbruksodlingars inverkan på livsmiljöer, populationer av vilda djur och vattenkvaliteten, och därmed bidrar till en ekosystemansats.

12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en grundlig analys och säkerställa lämplig uppföljning när det gäller var och en av rekommendationerna från högnivågruppen av vetenskapliga rådgivare.

13.  Europaparlamentet understryker att en europeisk vattenbrukspolitik måste ta hänsyn till särdragen hos och de olika behoven och utmaningarna för de olika typerna av vattenbruksproduktion och ta fram skräddarsydda åtgärder som även beaktar geografiska skillnader och de potentiella effekterna av klimatförändringarna. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att i den gemensamma fiskeripolitiken efter 2020 fastställa individuella regler som är anpassade till varje undersektors särdrag.

14.  Europaparlamentet framhäver potentialen hos vattenbruk i sötvatten, inlandsvattenbruk med slutna vatten, integrerade multitrofa vattenbrukssystem samt recirkulerande system och akvaponik i stadsområden. Parlamentet betonar att vattenbruk i sötvatten fortfarande är en möjlighet som inte undersökts tillräckligt med avseende på förbättrad livsmedelstrygghet och utveckling av landsbygdsområdena, men att det spelar en viktig social roll genom att skapa sysselsättning på landsbygden i de fattigaste områdena, och att det är viktigt för miljön genom att det bevarar värdefulla våtmarker och tillhandahåller ett stort antal ekosystemtjänster, vars värde vida överskrider det ekonomiska värdet.

15.  Europaparlamentet betonar vikten av att aktivera samordningsinstrument, studiegrupper och EU-åtgärder för att rama in de fall där skaldjursproduktionen avsevärt äventyras av havsbraxens (Sparus aurata) predation och för att finna lösningar som är hållbara och miljövänliga.

16.  Europaparlamentet erkänner potentialen hos vattenbruket och den därmed sammanhängande bearbetningen och exporten av fiskprodukter som en inhemsk industri som ger sysselsättning och ekonomisk nytta, särskilt för kust- och ösamhällen på landsbygden.

17.  Europaparlamentet framhåller vikten av att ramdirektivet för vatten och ramdirektivet om en marin strategi garanterar skydd för skaldjursproduktionsområden, liksom tidigare angetts i det upphävda skaldjursdirektivet.

18.  Europaparlamentet betonar att man, i fråga om produktion av makroalger och musslor, bör ta hänsyn till uppfödda eller odlade organismers naturliga reningsförmåga när man minskar tillförseln av näringsämnen för att uppnå en god ekologisk miljöstatus.

Förenkling av de administrativa förfarandena

19.  Europaparlamentet betonar de europeiska regionala och lokala myndigheternas roll för vattenbrukets utveckling, bland annat vid genomförandet av medlemsstaternas fleråriga strategiska planer.

20.  Europaparlamentet betonar att en hållbar tillväxt av vattenbruket måste bygga på investeringsmässig förutsägbarhet och rättslig säkerhet för företagen, vilket främst kräver

   a) förenkling och påskyndning av de administrativa förfarandena – mindre byråkrati – på EU-nivå och på nationell och regional nivå, med största möjliga nyttjande av informations- och kommunikationsteknologi, samtidigt som man ser till att den marina miljön inte försämras ytterligare,
   b) ökad insyn och ordentlig planering,
   c) bättre samordning när det gäller delade befogenheter mellan EU, medlemsstaterna och, i förekommande fall, regionala och lokala myndigheter,
   d) snabba, tydliga och öppna tillståndsförfaranden åtföljda av tidsfrister för godkännande, för att inte avskräcka investerare,
   e) noggrann övervakning från kommissionens sida av medlemsstaternas fleråriga nationella strategiska planer,
   f) riktlinjer från kommissionen för nationella strategiska planer för en enhetlig tillämpning av EU: s lagstiftning (huvudsakligen på miljöområdet och för att försäkra sig om hälsa och om att varken ekosystem eller fiskeriverksamhet ska komma till skada),
   g) en samordnad rättslig ram för olika regioner och medlemsstater som delar samma vatten, för att garantera rättvis konkurrens och en effektiv miljöpolitik,
   h) nära samarbete mellan kommissionen och de behöriga myndigheterna (nationella, men även lokala och regionala) i genomförandet av EU-lagstiftningen (främst på miljöområdet) samt stöd till samordningen av nationell eller regional lagstiftning om så behövs,
   i) mekanismer för utbyte av information och bästa praxis mellan medlemsstaterna, genom en öppen metod för samordning av nationella åtgärder rörande företagssäkerhet, tillträde till unionsvatten och unionsområden, liksom förenkling av förfarandena för att bevilja tillstånd,
   j) tillräckligt offentligt ekonomiskt stöd på EU- och medlemsstatsnivå för hållbar och ansvarsfull produktion, innovation och utveckling på vattenbruksområdet.
   k) större hänsyn till vattenbruket och fiskerinäringen i unionens handelsavtal.

21.  Europaparlamentet föreslår att man så snart som möjligt inrättar en gemensam kontaktpunkt för det administrativa systemet, som tar på sig och utövar alla befogenheter, vilket skulle göra det möjligt att lämna in relevanta handlingar till ett enda förvaltningsorgan. Parlamentet anser att detta skulle underlätta slutanvändarens kontakt med de olika förvaltningsnivåerna.

22.  Europaparlamentet föreslår att man upprättar ett förenklat eller påskyndat licenssystem, där det behöriga förvaltningsorganet beviljar ett tillfälligt certifikat som låter de aktörer som uppfyller de fastställda kriterierna påbörja sin verksamhet. Kriterierna skulle kunna grundas på den sökandes tidigare erfarenheter eller på om det vattenbruksprojekt som presenteras är verkligt nydanande vad gäller innovation och/eller hållbarhet, eller på skapandet av områden som är avsedda för vattenbruk, där man på förhand fastställer vilka aktiviteter som är oförenliga med verksamheten.

Rättvisa i samspelet med andra sektorer

23.  Europaparlamentet understryker att lämplig fysisk planering bör ta hänsyn till alla sektorer (helhetssyn), hållbarhetsfrågor och livsmedelssäkerhet, utan att det ska gynna mäktiga ekonomiska sektorer till nackdel för vattenbruket. Europaparlamentet betonar att man inom den fysiska planeringen inte nödvändigtvis måste dela upp verksamheter i vissa områden, utan att man snarare kan försöka åstadkomma en balanserad kompatibilitet mellan verksamheterna som kan vara till fördel för alla.

24.  Europaparlamentet föreslår att man ställer sig bakom att vattenbruksorganisationerna och de lokala aktionsgrupperna för fiske får en mer aktiv och betydelsefull roll och blir mer delaktiga i beslutsprocessen, genom regionalisering, för att säkerställa att det bästa tillvägagångssättet tillämpas för varje enskild region.

25.  Europaparlamentet påpekar att man måste ta hänsyn till vattenbrukssektorns intressen och behandla den rättvist när den samverkar med andra sektorer, till exempel vid fysisk planering.

26.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utarbeta kartor för fysisk planering för att identifiera områden där vattenbruk och annan verksamhet skulle kunna samexistera.

27.  Europaparlamentet påpekar att fysisk planering och licensvillkor är de troligaste orsakerna till att andra viktiga eller mäktiga sektorer inte vill samsas om utrymmet.

28.  Europaparlamentet påpekar att för att lika villkor ska råda när det gäller tillgången till marina resurser bör de socioekonomiska konsekvensbedömningar och miljökonsekvensbedömningar som krävs för vattenbruket även gälla alla de sektorer som sammanfaller med det, exempelvis turism eller råvaruutvinning.

29.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och de nationella myndigheterna att följa EU-lagstiftningen om vatten och regenerering och rengöring av förorenade områden.

30.  Europaparlamentet vidhåller att lagstiftningen bör antas efter samråd, på lika villkor, av alla berörda aktörer.

Anpassning av lagstiftningen till vattenbrukssektorns behov

31.  Europaparlamentet betonar att miljöhållbarhet ska gå hand i hand med social och ekonomisk hållbarhet (hållbarhet baseras på tre pelare), och att vederbörlig hänsyn måste tas till det nuvarande och potentiella bidraget från vattenbruket till livsmedelssäkerheten i EU.

32.  Europaparlamentet välkomnar bästa praxis inom sektorn och exemplen på gott samarbete på grundval av frivilliga avtal och andra överenskommelser mellan naturvårdare och sektorn i bland annat Natura 2000-områden. Parlamentet gläder sig åt de många exemplen på att vattenbruket bidrar till att bevara en god vattenkvalitet. Parlamentet ger sitt erkännande åt de akvatiska ekosystemtjänster som sektorn levererar och efterlyser incitament för att stärka dessa. Parlamentet betonar att införandet av ytterligare juridiska aspekter kring utnyttjandet av vattenbruk inte är önskvärt med avseende på hållbarheten och den socioekonomiska utvecklingen.

33.  Europaparlamentet betonar att EU:s lagstiftning bör anpassas bättre till vattenbrukssektorns omständigheter, särdrag och behov inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken och i överensstämmelse med bland annat EU:s miljölagstiftning, i linje med målet att uppnå en god miljöstatus i alla marina vatten senast 2020 och med hänsyn till den viktiga roll som kvinnors och ungdomars sysselsättning spelar inom sektorn.

34.  Europaparlamentet betonar att man bör utfärda riktlinjer för tolkning och bästa praxis i de fall där tillämpningen av EU:s lagstiftning är problematisk eller motsägelsefull.

35.  Europaparlamentet påminner om att sektorn bör involveras mer i beslutsfattandet.

36.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att öka vattenbruksproduktionens begränsade bidrag till den inhemska efterfrågan på fisk, som beräknas ligga på 10 %, och ändra på det faktum att mer än hälften av unionens efterfrågan på fisk tillgodoses av importerade produkter.

Att stärka konkurrenskraften hos EU:s vattenbruk inom och utanför våra gränser

37.  Europaparlamentet begär att importerade vattenbruksprodukter ska uppfylla samma normer för miljöskydd, livsmedelssäkerhet, socialt skydd och arbetsrätt samt samma respekt för de mänskliga rättigheterna som EU:s aktörer, och beklagar att det fortfarande inte råder lika villkor på detta område och att skadlig snedvridning av konkurrensen är ett allvarligt problem för EU:s aktörer.

38.  Europaparlamentet framhåller den nuvarande situationen för europeiska dammodlare, som brottas med stora problem med förluster av hela sitt bestånd på grund av rovdjur såsom utter, häger och skarv. Parlamentet framhåller att dessa rovdjur även dödar gös- och karprom och därmed i hög grad begränsar avel och reproduktion av sötvattenfisk. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att tillämpa befintliga undantag när det gäller häger och skarv, och uppmanar kommissionen att göra en översyn av bevarandestatusen för utter och, när det behövs, ge tillåtelse att avlägsna och reglera dessa rovdjur.

39.  Europaparlamentet efterlyser fler och bättre ursprungs- och gränskontroller för importerade produkter samt bekämpande, inom EU, av illegala eller ”hemliga” vattenbruksmetoder som påverkar utvecklingen av denna sektor.

40.  Europaparlamentet påpekar att EU bör sprida sina hållbarhetsstandarder och kunskaper. Parlamentet anser att detta är särskilt relevant för angränsande regioner som producerar samma arter som EU, och särskilt för tredjeländer som delar vatten med EU.

41.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att handelsavtal med tredjelandspartner innehåller villkor om att förmånstillträde till marknaden endast ges om hållbarhets- och djurhälsonormer som motsvarar dem som gäller i EU respekteras.

42.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom ramen för EU:s politik för samarbete med utvecklingsländerna främja stöd- och utbildningsåtgärder som syftar till att främja ett hållbart vattenbruk och öka vattenbruksproducenternas medvetenhet i dessa länder om en politik för kvalitet och högre produktionsstandarder, särskilt när det gäller miljömässiga, hygienmässiga och sociala standarder.

43.  Europaparlamentet förespråkar att man vidtar åtgärder för att uppmuntra EU-investeringar i vattenbruksprojekt i tredjeländer.

44.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta se till att EU:s importregler respekteras, även när det gäller odlingsmetoder som överensstämmer med miljömässiga, hygienmässiga och sociala standarder, i exporterande tredjeländer, så att man kan implementera lika villkor på internationell nivå. Parlamentet anser samtidigt att resultaten av övervakningen av processer inom vattenbruket i tredjeländer bör vara avgörande för förnyelsen av exporttillstånd för export av produkter till EU.

45.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bedöma konsekvenserna av brexit för vattenbruket.

Bättre konsumentupplysning

46.  Europaparlamentet insisterar på ett fullständigt genomförande av EU:s lagstiftning om märkning och konsumentupplysning, både på fiskmarknader och i hotell-, restaurang- och cateringbranschen. Parlamentet anser att detta är viktigt för alla fiskeriprodukter (inte enbart vattenbruksprodukter), både importerade och EU-producerade sådana. Parlamentet anser att kontrollförordningen bör anpassas och förstärkas för detta syfte.

47.  Europaparlamentet begär att det införs en särskild märkning för erkännande av produkter från EU:s hållbara vattenbruk, och betonar behovet av öppenhet inför konsumenterna även när det gäller vattenbruksprodukter som importeras från tredjeländer, genom förbättrad spårbarhet.

Att garantera djurens välbefinnande

48.  Europaparlamentet anser att strategin för slakt bör innehålla förslag som syftar till att säkerställa förfaranden för framtagande av effektiva parametrar för humana metoder att döda fisk i överensstämmelse med riktlinjerna från OIE och Efsa samt metoder för att säkerställa att utrustning som används för att slakta fisk fungerar enligt dessa parametrar och att effektiv och human slakt av odlad fisk tillämpas, bedöms, utvärderas och certifieras i hela EU.

Tillgången till veterinärmedicinska produkter

49.  Europaparlamentet påpekar att EU: s veterinärlagstiftning måste anpassas bättre till vattenbrukets förhållanden och behov, varvid hänsyn tas till olika arter och metoder.

50.  Europaparlamentet betonar att det behövs en verklig gemensam marknad för vacciner och andra veterinärmedicinska produkter som är skonsamma för djurs och människors hälsa, särskilt för mindre vanligt förekommande djurarter.

51.  Europaparlamentet påpekar att de relativt sett högre kostnaderna för diagnostik, antimikrobiella alternativ och vaccinationer i förhållande till traditionella antibiotika tyvärr utgör ett hinder för en sådan ökad vaccinationsanvändning och vaccinationsgrad som begärs i handlingsplanen(19). Parlamentet välkomnar att kommissionen i handlingsplanen tillkännager incitament för att främja användningen av diagnostik, antimikrobiella alternativ och vacciner(20).

52.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa en skyldighet att lämna information om användningen av vacciner och antibiotika inom vattenbruket med hänsyn till eventuella risker för människors hälsa och ekosystemet.

53.  Europaparlamentet anser att kommissionen och medlemsstaterna bör utveckla konkreta incitament och åtgärder, inklusive förbättrat genomförande, eller vid behov ändring, av direktiv 2006/88/EG, för att främja ett integrerat kedjesynsätt på antimikrobiell resistens och öka användningen av antimikrobiella alternativ, diagnostik och vacciner inom vattenbruket och därigenom kostnadseffektivt förebygga, bekämpa och utrota sjukdomar och antibiotikaresistens hos vattenlevande djur och maximera överlevnaden, tillväxten och produktionseffektiviteten för vattenlevande djur.

54.  Europaparlamentet betonar behovet av att främja vetenskaplig forskning i europeiska och nationella program om skaldjurens och fiskarnas hälsa samt utvecklingen av nya veterinärmedicinska produkter för vattenlevande arter.

55.  Europaparlamentet konstaterar i detta sammanhang att antibiotikaresistens är ett mycket allvarligt problem på human- och djurmedicinens område och uppmanar kommissionen att se till att antibiotika endast får användas om det föreligger en allvarlig risk för epizooti i vattenbruksanläggningen och inte i rent förebyggande syfte samt att undersöka hur användningen påverkar överföringen av resistens till konsumenterna.

Bättre marknadsföringskampanjer och kommunikation

56.  Europaparlamentet efterlyser bättre marknadsföringskampanjer och kommunikation på EU-nivå om fördelarna med vattenbruk och fiskkonsumtion.

57.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja starka och långvariga EU-kampanjer om hållbarhetsfördelarna med produkter från EU:s vattenbruk, med fokus på de höga kvalitets-, djurhälso- och miljöstandarderna jämfört med produkter som importeras från tredjeländer, såsom märkningen ”Farmed in the EU”.

58.  Europaparlamentet betonar behovet av att uppmuntra och finansiera marknadsföringskampanjer för regionala kvalitetssystem som omfattas av förordning (EU) nr 1151/2012, såsom skyddade ursprungsbeteckningar. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna inleda en EU-omfattande informationskampanj för konsumenter och företag om vattenbruk i allmänhet och i synnerhet om skillnaderna mellan de stränga och allomfattande normerna på den europeiska marknaden och de lägre krav som gäller för importerade produkter i tredjeländer, med särskild uppmärksamhet på de problem som introduktionen i EU av särskilt resistenta mikroorganismer samt av antimikrobiell resistens medför för livsmedelssäkerheten och folkhälsan. Parlamentet betonar betydelsen av EU-lagstiftningen, för att förbättra välbefinnandet för odlad fisk under uppfödning, transport och slakt för att uppfylla konsumenternas förväntningar, samt för att marknadsföra produkternas kvalitet, som garanteras genom EU-standarder, till skillnad från produkter som importeras från tredjeländer.

59.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att avsätta en lämplig del av EU:s reklambudget till marknadsföring av fisk och andra fiskeri- och vattenbruksprodukter. Parlamentet anser att en bred marknadsföringskampanj baserad på gemensamma principer och riktad till alla medlemsstater, genomförd som en gemensam åtgärd och med ett stöd på 80–100 %, bör lanseras i syfte att öka medvetenheten om och acceptansen för produkter från EU:s vattenbruk.

60.  Europaparlamentet stöder Farnet-nätverkets lokala aktionsgrupper för vattenbruk i främjandet av deras verksamhet på lokal, nationell och europeisk nivå.

Stöd till forskning och innovation

61.  Europaparlamentet påpekar att Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF), som avsätter 1,2 miljarder EUR till en hållbar utveckling av EU:s vattenbruk, tillsammans med andra finansieringskällor, såsom Horisont 2020, skapar möjligheter för innovation.

62.  Europaparlamentet pekar på vikten av lokala aktionsgrupper inom fisket som bidrar till utveckling av fiske och vattenbruk i vissa områden genom att stärka lokala fiskeriresurser och uppmuntra till innovation och diversifiering inom fiske och vattenbruk.

63.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge stöd till forskning om och bekämpning av ostronherpesvirus.

64.  Europaparlamentet är oroat över de följder som vissa invasiva främmande arter kan få för vattenbruket i EU. Parlamentet framhåller vikten av en vetenskapligt underbyggd, målinriktad och samtidigt proportionell tillämpning av förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter för att skydda både vattenbruket i EU och inhemska arter och ekosystem. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja forskning och innovation som avser bekämpning av de mest problematiska invasiva främmande arterna.

65.  Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att stödja bekämpningen av den japanska ostronborraren (Ocenebra inornata).

66.  Europaparlamentet understryker att Horisont 2020 och nionde ramprogrammet bör fortsätta att stödja forskning inom vattenbruk som stärker sektorns konkurrenskraft och svarar mot de utmaningar som belystes under kommissionens konferens ”FOOD 2030”, som hölls 2016, och i yttrandet från högnivågruppen av vetenskapliga rådgivare: ”Food from the Oceans”.

67.  Europaparlamentet anser att kommissionen bör konsultera den europeiska teknik- och innovationsplattformen för vattenbruk och den rådgivande nämnden för vattenbruk om prioriterade ämnen som ska införas i de nationella strategiska planerna.

68.  Europaparlamentet uppmanar till investeringar i forskning, studier och pilotprojekt om ekosystembaserade vattenbruksmetoder, särskilt när det gäller de yttersta randområdena och regioner med demografiska nackdelar.

69.  Europaparlamentet betonar att samarbetet mellan å ena sidan forskarvärlden och å andra sidan vattenbruksproducenterna och andra intressenter i tidigare och senare led bör stärkas.

70.  Europaparlamentet begär att man på grundval av bästa vetenskapliga rekommendationer upprättar standardprotokoll på EU-nivå för insamling av uppgifter för övervakning och förbättring av vattenbrukens förvaltnings- och produktionsmetoder samt uppgifter om deras sociala, hälsomässiga, ekonomiska och miljömässiga påverkan, för såväl marina fiskodlingar som fiskodlingar i sötvatten.

71.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja innovativa och miljövänliga tekniker inom vattenbruket, såsom akvaponik, för att producera livsmedel hållbart och resurseffektivt och undvika negativ påverkan på miljön.

72.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att verka för att man utforskar möjligheterna att vidareutveckla algvattenbruket, som är en sektor med ekologiskt och ekonomiskt värde, med vederbörlig hänsyn till den sociala och miljömässiga hållbarheten.

Främjande av utbildning och sysselsättning

73.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att, med stöd från kommissionen om så är lämpligt, garantera lämplig yrkesutbildning inom vattenbruk, och noterar möjligheten att skola om yrkesfiskare i alternativa metoder för förvaltning av vattenmiljöerna, och därmed även bidra till att skapa arbetstillfällen för ungdomar i landsbygds- och kustområden samt i de yttre randområdena, på öar och i allmänhet i de regioner som i stor utsträckning är beroende av fisket och vattenbruket.

Ökad hållbarhet hos vattenbrukssektorn i EU

74.  Europaparlamentet betonar den viktiga roll som kvinnorna spelar inom vattenbrukssektorn och behovet av att anpassa lagstiftningen till denna verklighet, samt behovet av att ta hänsyn till de andra verksamheter som är knutna till själva vattenbruket, såsom verksamheter som har utvecklats av bland annat vävare eller förpackare av fiskenät.

75.  Europaparlamentet konstaterar att innovativa system som eftersträvar en så ekosystemnära uppfödning av fiskar som möjligt med naturliga foder hittills inte har en tillräcklig närvaro på den europeiska marknaden. Parlamentet kräver att ramvillkoren för sådana system förbättras.

76.  Europaparlamentet anser att det är nödvändigt med investeringar för att utnyttja vattenbrukssektorns potential och säkerställa dess hållbarhet i syfte att skydda miljön och tillhandahålla kollektiva nyttigheter, och efterlyser därför en ökning av anslagen till forskning, innovation och kvalitetsinriktade, hållbara produktionsprojekt. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ytterligare förenkla och minska den administrativa bördan för vattenbrukssektorn, bland annat för dammodlare.

77.  Europaparlamentet understryker att ett främjande av samarbete mellan forskning och innovation inom vattenbrukssektorn och särskilda universitetsprogram kommer att leda till nya idéer och ökat intresse för denna ekonomiska sektor.

Säkerställande av tillräcklig finansiering via EHFF och ytterligare strukturfonder

78.  Europaparlamentet välkomnar främjandet av hållbart och konkurrenskraftigt vattenbruk som en av prioriteringarna för EHFF. Parlamentet uttrycker dock oro över att den studie som revisionsrätten publicerade 2014 drog slutsatsen att dess föregångare, Europeiska fiskerifonden (EFF), inte effektivt stödde en hållbar utveckling av vattenbruket. Parlamentet noterar att stödinsatserna på europeisk nivå ansågs ha utformats och övervakats illa och misslyckats med att tillhandahålla en tillräckligt tydlig ram för utvecklingen av vattenbruket. Parlamentet noterar vidare att stödinsatserna på nationell nivå inte hade utformats eller tillämpats korrekt och att de nationella strategiska planerna och deras verksamhetsprogram inte hade tillhandahållit en tillräckligt tydlig grund för främjandet av vattenbruk, och att situationen egentligen inte har förbättrats av stödet från EHFF.

79.  Europaparlamentet påpekar att utbildning och god kommunikation kommer att locka unga människor till denna sektor och säkra dess framtid och konkurrenskraft, samt frambringa ny teknik och innovation som kommer att bidra till sektorns utveckling.

80.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen, parlamentet och rådet att öka investeringsstödet till vattenbruk i sötvatten till 75 % i fiskeripolitiken efter 2020, i syfte att främja viljan att investera samt ge fiskodlare välbehövlig hjälp. Parlamentet uppmanar dessutom kommissionen att tillsammans med Europeiska investeringsbanken utforma ett system för räntestöd för investeringar i vattenbruk och finansiering av likvida tillgångar.

81.  Europaparlamentet föreslår också en ökning av EU:s framtida stöd till forskning, utveckling och innovation kopplad till vattenbruk, med särskilt beaktande av områden som påverkar ekonomisk hållbarhet och internationell konkurrenskraft, såsom energi- och resurseffektivitet, utvecklingen av finansiering av biologiska material, minskandet av bördan på miljön, tillhandahållande av miljötjänster av hög nivå, etc.

82.  Europaparlamentet noterar att det försenade antagandet av EHFF-förordningen och medlemsstaternas operativa program medförde att aktörerna inte kunde utnyttja medel från EHFF förrän tidigast i slutet av 2016, vilket innebär en försening på nästan tre år.

83.  Europaparlamentet efterlyser förenkling när det gäller förfarandet och handlingar som måste lämnas in för att få finansiering från EHFF.

84.  Europaparlamentet kräver att alla bestämmelser som går stick i stäv med ett främjande av vattenbruket även via andra EU-finansieringsinstrument (t.ex. Eruf) bör revideras på ett stödorienterat sätt.

85.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra ytterligare ansträngningar och tillhandahålla ytterligare nödvändigt stöd för att möjliggöra för de som utnyttjar Europeiska havs- och fiskerifonden att få tillgång till finansiering.

86.  Europaparlamentet framhåller att starkare stöd behövs för producent- och branschorganisationerna så att de kan bli pelare i den samlade marknadsordningen.

Harmonisk symbios med fisket

87.  Europaparlamentet påpekar att det inte ska finnas någon motsättning mellan fisket och vattenbruket, och att de båda sektorerna kan vara helt förenliga med och komplettera varandra, i synnerhet i kustregioner eller öar, som i hög grad är beroende av dessa verksamheter där småskaligt fiske bedrivs. Parlamentet efterlyser dock en större utveckling av havsbaserade vattenbruksanläggningar.

88.  Europaparlamentet påpekar att marint vattenbruk är förenligt med och kompletterar kustfisket i de yttersta randområdena och uppmanar kommissionen att främja utvecklingen av uppfödnings- och arturvalstekniker i de varma vattnen i tropiska eller subtropiska zoner. Parlamentet uppmanar kommissionen att framhäva kvinnornas roll inom det småskaliga kustfisket och de verksamheter som genereras av detta.

89.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att anslå mer medel till miljömässigt ansvarsfulla produktionsmetoder inom vattenbruket, såsom slutna vattenbrukssystem (CCS) i havet och recirkulerande vattenbrukssystem (RAS) på land, för att minska vattenbrukens negativa inverkan på livsmiljöerna, de vilda fiskbestånden och vattenkvaliteten.

90.  Europaparlamentet upprepar de synpunkter som parlamentet redan har framfört i sin resolution om utarbetande av en europeisk förvaltningsplan för skarvar, och erinrar om att en minskning av skarvens och andra rovfåglars skadliga inverkan på vattenbruksodlingar är en viktig faktor för företagens produktionskostnader och därmed för deras överlevnad och konkurrenskraft. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillämpa de befintliga undantagen för hägrar och skarvar och kommissionen att se över utterns bevarandestatus.

91.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna vidta åtgärder som med alla medel drastiskt minskar skarvbestånden på ett sådant sätt att å ena sidan skarvbestånden bevaras och å andra sidan andra arter inte hotas och skador av de berörda vattenbruken kan undvikas.

o
o   o

92.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EUT L 88, 4.4.2011, s. 1.
(2) EGT L 221, 8.8.1998, s. 23.
(3) EUT L 204, 6.8.2009, s. 15.
(4) EUT L 3, 5.1.2005, s. 1.
(5) EUT L 250, 18.9.2008, s. 1.
(6) EUT L 189, 20.7.2007, s. 1.
(7) EUT L 354, 28.12.2013, s. 22.
(8) EUT L 354, 28.12.2013, s. 1.
(9) EUT L 149, 20.5.2014, s. 1.
(10) EUT L 157, 20.6.2017, s. 1.
(11) EUT C 21 E, 28.1.2010, s. 11.
(12) EUT C 236 E, 12.8.2011, s. 132.
(13) EUT C 351 E, 2.12.2011, s. 119.
(14) EUT C 99 E, 3.4.2012, s. 177.
(15) EUT C 316, 22.9.2017, s. 64.
(16) EUT C 76, 28.2.2018, s. 40.
(17) Antagna texter, P8_TA(2017)0316.
(18) Europeiska kommissionen (29 juni 2017): A European One Health Action Plan against Antimicrobial Resistance (AMR), s. 10.
(19) ”A European One Health Action Plan against Antimicrobial Resistance (AMR)”, s. 15.
(20) Ibid., s. 12.

Senaste uppdatering: 8 januari 2019Rättsligt meddelande