Index 
Antagna texter
Torsdagen den 4 oktober 2018 - StrasbourgPreliminär utgåva
Försämringen av mediefriheten i Vitryssland, särskilt fallet Charta 97
 Förenade Arabemiraten, särskilt situationen för människorättsförsvararen Ahmed Mansoor
 Utbredda godtyckliga frihetsberövanden av uigurer och kazaker i Uiguriska autonoma regionen Xinjiang
 Paketet om strategin för offentlig upphandling
 EU:s byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) ***I
 Ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och förverkande ***I
 Fritt flöde av icke-personuppgifter i Europeiska unionen ***I
 EU:s bidrag till ett bindande FN-instrument för transnationella bolag med avseende på mänskliga rättigheter
 Situationen i Jemen
 Att bekämpa tullbedrägerier och skydda EU:s egna medel

Försämringen av mediefriheten i Vitryssland, särskilt fallet Charta 97
PDF 174kWORD 46k
Europaparlamentets resolution av den 4 oktober 2018 om försämringen av mediefriheten i Vitryssland, särskilt fallet Charta 97 (2018/2861(RSP))
P8_TA-PROV(2018)0375RC-B8-0451/2018

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om Vitryssland,

–  med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av alla människorättskonventioner som Vitryssland är part i,

–  med beaktande av artiklarna 135.5 och 123.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  I februari 2016 hävde EU de flesta av sina sanktioner mot vitryska statstjänstemän och juridiska personer som ett tecken på god vilja för att inleda en engagemangspolitik och därigenom uppmuntra Vitryssland att respektera mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatliga principer.

B.  EU har vid upprepade tillfällen framhållit att förbindelserna mellan EU och Vitryssland kan vidareutvecklas endast om de baserar sig på tillit och på värden som demokrati, rättsstatliga principer och grundläggande friheter.

C.  Den nuvarande politiken i Vitryssland urholkar dessa värden och hindrar därmed EU från att erbjuda Vitryssland ett mer omfattande samarbete i det östliga partnerskapet och närmare förbindelser och från att underteckna prioriteringarna för partnerskapet mellan EU och Vitryssland.

D.  Situationen för mediefriheten och yttrandefriheten fortsätter att försämras i Vitryssland, vilket tydliggörs av de allvarliga trakasserierna av oberoende nyhetsportaler och journalister som t.ex. i BelTA-fallet.

E.  De vitryska myndigheterna inledde nyligen en våg av trakasserier och hot mot journalister från polisens sida.

F.  Reportrar utan gränser har kommit fram till att över 100 journalister greps under 2017, i regel medan de bevakade oppositionsprotester. Samtidigt har trakasserierna av frilansjournalister som arbetar för oberoende utlandsbaserade medier nått hittills oöverträffade nivåer, och det är omöjligt för journalisterna att få ackreditering.

G.  Den ledande oberoende nyhetssajten Charta 97.org, som är inriktad på mänskliga rättigheter och oppositionsfrågor och har tagit sitt namn efter Charta 97 – en förklaring från 1997 med krav på demokrati i Vitryssland och undertecknad av journalister, oppositionspolitiker och rättighetsaktivister – har tvingats flytta till Warszawa i Polen, där den nu bedriver sin verksamhet sedan 2011 efter att ha blockerats åtskilliga gånger av de vitryska myndigheterna. Två gånger det året slog polisen till mot deras kontor och beslagtog deras utrustning.

H.  Den 24 januari 2018 blockerades sajten Charta 97 tills vidare inom Vitryssland, detta utan rättegång och med vaga anklagelser om ”hot mot nationella intressen”. Enligt Natalja Radina, som är chefredaktör för Charta 97, minskade antalet besökare på sajten inom Vitryssland med över 70 % under månaden efter blockeringen.

I.  Natalja Radina har tagit emot dödshot.

J.  Den 16 april 2018 blockerades sajten Charta 97 även av de ryska myndigheterna på Rysslands territorium.

K.  Initiativtagaren till Charta 97, Aleh Bjabenin, påträffades hängd i sitt hem i närheten av Minsk i september 2010. Den i Vitryssland födde Pavel Sjeremet, talesperson för organisationen bakom Charta 97, dödades av en bilbomb i Ukrainas huvudstad Kiev i juli 2016.

L.  I början av augusti 2018 gjorde de vitryska myndigheterna tillslag mot flera oberoende vitryska medieredaktioner, först mot Tut.by, varefter man sökte igenom redaktionerna på BelaPAN, realty.by, Belaruskaja Navuka och Kultura. Tillslagen resulterade i gripanden och kvarhållanden av journalister, däribland chefredaktören för Tut.by, som anklagades för att på olaglig väg ha kommit över och använt information från den statligt ägda nyhetsbyrån BelTA.

M.  Den 7 augusti inledde Vitrysslands undersökningskommitté ett brottmål enligt artikel 349.2 i strafflagen, med upp till två års fängelsestraff (olaglig tillgång till datorinformation av annat personligt intresse, varvid betydande skada vållats), mot journalister och redaktörer som arbetade för ett antal internetresurser. Vidare greps 18 journalister, av vilka sju placerades i fängsligt förvar som misstänkta i tre dagar. Det har förekommit fall där journalister och deras anhöriga utsatts för påtryckningar och tvingats samarbeta med underrättelsetjänsten och polisen.

N.  De senaste ändringarna av massmedielagen, som antogs 2018, innebär att regeringens kontroll utsträcks till onlinemedier. Med ändringarna, som träder i kraft den 1 december 2018, skapas ytterligare byråkratiska hinder för webbplatser som vill registrera sig som officiella onlinemedier.

O.  Webbplatser som trots den nya lagstiftningen inte väljer att registrera sig, eller som inte uppfyller de nya kriterierna, nekas ackreditering vid regeringens institutioner, vilket ytterligare skärper presscensuren. Både registrerade och oregistrerade onlinemedier kommer dessutom att behöva registrera namnen på personer som lämnar kommentarer. Ägarna av registrerade medieföretag kommer också att bli juridiskt ansvariga för innehållet i kommentarerna.

P.  Enligt ny lagstiftning måste författare av alla inlägg och kommentarer på onlineforum identifieras och sajternas ägare moderera kommentarerna.

Q.  FN:s särskilda rapportör om människorättssituationen i Vitryssland, Miklós Haraszti, och OSSE:s representant för mediefrihet, Harlem Désir, har uttryckt åsikten att lagändringarna är en oacceptabel inskränkning av yttrandefriheten och friheten att tillgå information.

R.  Vitryssland ligger på plats 155 i 2017 års pressfrihetsindex från Reportrar utan gränser, som varje år bedömer pressfriheten i 180 länder.

S.  Sedan början av 2018 har vitryska journalister, vars rätt att samla in, lagra och sprida information garanteras av konstitutionen, bötfällts över 70 gånger till ett sammanlagt värde av mer än 60 000 BYN för samarbete med utländska medier utan ackreditering. Artikel 22.9 i lagen om administrativa överträdelser har blivit ett effektivt verktyg för att trakassera oberoende journalister och medier, såsom Belsat TV, som verkar i Polen sedan 2011.

T.  Vitryssland är det enda landet i Europa som fortfarande tillämpar dödsstraff.

U.  Särskilda kategorier av människor grips och fängslas på orättfärdiga och godtyckliga grunder, nekas ordentlig vård och kontakt med familjemedlemmar när de är frihetsberövade, utsätts för statligt organiserat fysiskt och psykiskt våld, åtalas och döms efter falska och påhittade anklagelser, ådöms oproportionerliga böter och administrativa påföljder och utsätts för andra former av förtryck av de vitryska myndigheterna. Det rör sig bland annat om politiska fångar (t.ex. Mikhail Zhamchuzhny och Dzmitry Paliyenka), kända politiska motståndare, människorättsaktivister, civilsamhällesaktörer, aktivister i miljöorganisationer, icke-statliga organisationer och civilsamhällesorganisationer, oberoende bloggare, journalister och redaktörer, fredliga demonstranter från alla delar av samhället och, framför allt, aktivister från oberoende fackföreningar (t.ex. Henadz Fiadynich och Ihar Komlik).

1.  Europaparlamentet fördömer skarpt de upprepade trakasserierna och frihetsberövandena av journalister och oberoende medier i Vitryssland. Parlamentet uppmanar med kraft myndigheterna att upphöra med alla rättsliga trakasserier, skrämselförsök och hot mot medier och att låta alla nyhetsportaler verka fritt.

2.  Europaparlamentet anser att de vitryska myndigheternas blockering av nyhetssajten Charta 97 sedan januari 2018 är oacceptabel. Parlamentet upprepar sin uppmaning till de vitryska myndigheterna att omedelbart och ovillkorligen upphäva blockeringen av nyhetssajten på internet inom Vitryssland.

3.  Europaparlamentet fördömer skarpt ändringarna av medielagen, som är ett verktyg för att skärpa kontrollen över internet. Parlamentet upprepar sin starka oro över det försämrade klimatet för oberoende och oppositionsvänliga sajter, medier och journalister i Vitryssland.

4.  Europaparlamentet är av ståndpunkten att oberoende medier inte utgör ett hot mot myndigheterna utan snarare är en viktig beståndsdel i ett system med kontroller och motvikter och att regeringen därför borde se dem som en potentiell kritisk partner och inte som en fiende.

5.  Europaparlamentet beklagar att Vitryssland håller fast vid en repressiv och odemokratisk politik mot journalister, jurister, politiska aktivister, människorättsförsvarare, civilsamhällesaktörer, fackföreningsaktivister och andra som betraktas som ett hot mot det politiska etablissemanget. Parlamentet understryker att sådan repression förhindrar ett närmare förhållande till EU och ett mer omfattande deltagande i det östliga partnerskapet.

6.  Europaparlamentet upprepar sina uppmaningar till de vitryska myndigheterna att stärka respekten för demokratiska principer, rättsstatlighet, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, däribland respekten för en sanningsenlig och opartisk journalistik, i enlighet med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och de internationella och regionala människorättsinstrument som Vitryssland ratificerat.

7.  Europaparlamentet uppmanar EU-institutionerna att i prioriteringarna för partnerskapet mellan EU och Vitryssland ta med starka referenser till mediernas oberoende, yttrandefrihet och mötesfrihet. Parlamentet uppmanar Europeiska utrikestjänsten och medlemsstaterna att se till att EU:s biståndsprogram och andra former av bilateralt samarbete, däribland ekonomiskt stöd, kopplas till tydliga och påtagliga steg i riktning mot demokratisering och öppenhet, bland annat en omfattande valreform och full respekt för mediernas frihet.

8.  Europaparlamentet uppmanar utrikestjänsten och kommissionen att fortsätta sitt stöd till civilsamhällesorganisationer i Vitryssland och utomlands. Parlamentet framhåller i detta sammanhang behovet av att stödja alla oberoende informationskällor i det vitryska samhället, bland annat mediesändningar på vitryska, och från utlandet, som Charta 97 och Belsat TV.

9.  Europaparlamentet uppmanar vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik att noga följa situationen för mediefriheten i Vitryssland, i samarbete med FN:s ständige rapportör för Vitryssland.

10.  Europaparlamentet uppmanar med kraft de vitryska myndigheterna att låta politiska och offentliga organisationer fungera fullt ut och obehindrat, och att upphäva artikel 193.1 i strafflagen, som kringskär friheten att delta i fredliga sammankomster och föreningsfriheten.

11.  Europaparlamentet kräver med eftertryck ett ovillkorligt och omedelbart frigivande av de politiska fångarna Mikhail Zhamchuzhny och Dzmitry Paliyenka och fullständig rehabilitering av alla tidigare politiska fångar. Parlamentet uppmanar myndigheterna att låta alla oberoende fackföreningar obehindrat ta på sig sin legitima och centrala roll i det civila samhället. Parlamentet beklagar att Henadz Fiadynich och Ihar Komlik, aktivister från den oberoende fackföreningen Rep, den 24 augusti 2018 dömdes till fyra års inskränkt frihet.

12.  Europaparlamentet lovordar arbetet av FN:s nuvarande särskilda rapportör om människorättssituationen i Vitryssland, Miklós Haraszti, och vill göra hans efterträdare, Anaïs Marin, uppmärksam på de många fallen av maktmissbruk, kringskärning av individuella och kollektiva friheter och förtryck av det civila samhället och av oberoende fackföreningar och medier, vilket tydligt belyses i Harasztis rapporter.

13.  Europaparlamentet uppmanar i detta sammanhang de vitryska myndigheterna att utan dröjsmål erkänna mandatet för FN:s särskilda rapportör om människorättssituationen i Vitryssland, och uppmanar kommissionen, Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling att göra allt ytterligare ekonomiskt eller tekniskt bistånd till Vitryssland avhängigt av ovan nämnda omständigheter, och att samtidigt bevara EU:s förmåga att direktfinansiera det vitryska civilsamhället.

14.  Europaparlamentet är fortsatt bekymrat över uppförandet av ett kärnkraftverk i Ostrovets. Parlamentet noterar den rapport om stresstester och rekommendationer som offentliggjordes den 3 juli 2018, och begär att ett genomförande av rekommendationerna om stresstesterna ska vara ett villkor för att samarbetet mellan EU och Vitryssland ska kunna vidareutvecklas, särskilt för att prioriteringarna för partnerskapet mellan EU och Vitryssland ska kunna undertecknas.

15.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, medlemsstaternas regeringar och parlament samt Vitrysslands president och regering.


Förenade Arabemiraten, särskilt situationen för människorättsförsvararen Ahmed Mansoor
PDF 173kWORD 47k
Europaparlamentets resolution av den 4 oktober 2018 om Förenade Arabemiraten, särskilt situationen för människorättsförsvararen Ahmed Mansoor (2018/2862(RSP))
P8_TA-PROV(2018)0376RC-B8-0456/2018

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner, bland annat resolutionen av den 26 oktober 2012 om situationen för de mänskliga rättigheterna i Förenade Arabemiraten(1),

–  med beaktande av uttalandet av den 4 juni 2018 från ordföranden för underutskottet för mänskliga rättigheter som fördömde det tioåriga fängelsestraff som Ahmed Mansoor dömts till,

–  med beaktande av artikel 30 i Förenade Arabemiratens statsförfattning,

–  med beaktande av Arabiska stadgan om mänskliga rättigheter, som Förenade Arabemiraten är part i,

–  med beaktande av EU:s strategiska ram och handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati för 2015–2019,

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 16 oktober 2017 om halvtidsöversynen av handlingsplanen för mänskliga rättigheter och demokrati,

–  med beaktande av EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare från 2004, i dess lydelse från 2008,

–  med beaktande av uttalandet av den 12 juni 2018 från FN:s människorättsexperter där de begär att den fängslade människorättsförsvararen Ahmed Mansoor omedelbart ska friges,

–  med beaktande av medordförandenas uttalanden från det 25:e gemensamma råds- och ministermötet i Bryssel den 18 juli 2016 mellan EU och Gulfstaternas samarbetsråd,

–  med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948,

–  med beaktande av konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning samt av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som Förenade Arabemiraten är part i,

–  med beaktande av artiklarna 135.5 och 123.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Ahmed Mansoor arresterades i mars 2017 av säkerhetstjänstemän från Förenade Arabemiraten. Han är en framstående människorättsaktivist och mottog 2015 års Martin Ennals-utmärkelse för människorättsförsvarare. Mansoor kan ha varit den sista kvarvarande människorättsförsvararen i Förenade Arabemiraten som kunde kritisera myndigheterna offentligt.

B.  Förenade Arabemiratens ministerium för utrikes frågor och internationellt samarbete förklarade i ett uttalande av den 29 mars 2017 att ”den allmänna åklagarmyndigheten för elektronisk brottslighet hade beordrat att Ahmed Mansoor skulle frihetsberövas för att ha spridit falsk och vilseledande information via internet, i syfte att sprida antipati och sekterism”. I detta och andra officiella uttalanden från myndigheterna i Förenade Arabemiraten var innehållet i hans yttranden på nätet den enda orsaken som angavs till hans frihetsberövande, rättegång och dom, och anklagelserna som riktas mot honom grundar sig på påstådda överträdelser av Förenade Arabemiratens repressiva lag om it-brottslighet från 2012, som har gjort det möjligt för de emiratiska myndigheterna att tysta människorättsförsvarare och som föreskriver långa fängelsestraff och stränga ekonomiska sanktioner för personer som kritiserar landets ledare.

C.  Enligt kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter kan gripandet och det hemliga frihetsberövandet av Ahmed Mansoor utgöra en repressalieåtgärd för hans engagemang i FN:s mekanismer för mänskliga rättigheter och för de åsikter han gett uttryck för i sociala medier, bland annat Twitter, och även för att ha varit en aktiv medlem i organisationer som Gulfcentrumet för mänskliga rättigheter.

D.  En grupp av FN:s människorättsexperter har uppmanat regeringen i Förenade Arabemiraten att frige Mansoor, och beskriver hans gripande som en direkt attack mot det legitima arbete som utförs av människorättsförsvarare i landet.

E.  Den 29 maj 2018 dömdes Ahmed Mansoor till tio års fängelse för att ha utövat sin rätt till yttrandefrihet i Twitter-inlägg efter en gravt orättvis rättegång i Abu Dhabi. Han dömdes också till böter på en miljon dirham (232 475 euro) och skulle övervakas i tre år efter frigivningen. Mansoor har överklagat domen, men tidsramen för överklagandeförfarandet är fortfarande oklar.

F.  Efter att han greps i mars 2017 har Mansoor enligt uppgift förbjudits från att ha någon som helst kontakt med sina anhöriga, och har bara beviljats besök från sin fru fyra gånger sedan dess. Han har enligt uppgift suttit i isoleringscell sedan han greps och ska ha utsatts för tortyr. Enligt myndigheterna i Förenade Arabemiraten hålls han i förvar i Al Sadr-fängelset i Abu Dhabi.

G.  Det förefaller att Mansoor inte har kunnat utse en egen oberoende advokat, trots regeringens påståenden om att han får göra det. Rätten till en advokat är en grundläggande rättighet för alla personer som hålls i förvar, i enlighet med artikel 16 i Arabiska stadgan om mänskliga rättigheter, som Förenade Arabemiraten har ratificerat.

H.  Ahmed Mansoor har trakasserats och förföljts av myndigheterna i Förenade Arabemiraten i mer än sex år och har vid upprepade tillfällen utsatts för fysiska angrepp, dödshot, och fysisk och elektronisk övervakning. Efter sju månader i häkte dömdes han till tre års fängelse för att ha ”kränkt tjänstemän” år 2011 i en rättegång som ansågs vara orättvis. Han frigavs efter åtta månader genom benådning av presidenten, men eftersom myndigheterna aldrig lämnade tillbaka hans pass underkastades han i praktiken ett reseförbud.

I.  Innan han greps var Mansoor en av de 133 personer som undertecknade en petition för allmänna och direkta val i Förenade Arabemiraten och för att det federala nationella rådet, en statlig rådgivande nämnd, skulle ges lagstiftningsbefogenheter. Mansoor var också administratör för ett webbforum kallat Al-Hiwar al-Emarati, som kritiserade den emiratiska regeringens politik och ledare. Han är medlem i Human Rights Watchs rådgivande kommitté för Mellanöstern och Nordafrika och är en engagerad aktör i FN:s mekanismer för mänskliga rättigheter.

J.  Personer som bor i Förenade Arabemiraten och som har talat öppet om människorättsfrågor löper en allvarlig risk för godtyckligt frihetsberövande, fängelsestraff och tortyr. Det förekommer fortfarande tillslag mot fredliga aktivister som kräver konstitutionella reformer och reformer på det människorättsliga området. Angrepp mot medlemmar av civilsamhället, inbegripet försök att tysta ned, fängsla eller trakassera människorättsaktivister, journalister, advokater och andra har blivit allt vanligare under de senaste åren.

K.  Efter ett besök till Förenade Arabemiraten 2014 uppgav FN:s särskilda rapportör om domares och advokaters oberoende att advokater som åtar sig fall med kopplingar till statens säkerhet har blivit trakasserade, hotade och utsatts för påtryckningar. Hon fördömde att rättssystemet i själva verket kontrolleras av regeringens verkställande makt.

L.  Det har framkommit bevis för att EU-medlemsstater har godkänt export av olika typer av teknik för cyberövervakning till länder där situationen för de mänskliga rättigheterna är förfärlig, däribland Förenade Arabemiraten.

M.  Dödsstraff tillämpas fortfarande i Förenade Arabemiraten. För närvarande finns det minst 19 dödsdömda personer och en avrättning verkställdes 2017.

1.  Europaparlamentet fördömer kraftfullt att Ahmed Mansoor och alla andra människorättsförsvarare har trakasserats, förföljts och frihetsberövats endast på grund av att de arbetat för de mänskliga rättigheterna och använt sin rätt till yttrandefrihet både på och utanför internet. Myndigheterna i Förenade Arabemiraten uppmanas med kraft att genomföra grundliga och opartiska utredningar av angreppen mot det civila samhällets aktörer, så att förövarna ställs inför rätta.

2.  Europaparlamentet uppmanar myndigheterna att omedelbart och villkorslöst frige Mansoor och att dra tillbaka alla anklagelser mot honom, eftersom han är en samvetsfånge som frihetsberövats enbart på grund av att han fredligt utövat sin rätt till yttrandefrihet, bland annat genom sitt människorättsarbete. Parlamentet efterlyser också ett omedelbart och villkorslöst frisläppande av alla samvetsfångar i Förenade Arabemiraten och begär att alla anklagelser mot dem dras tillbaka.

3.  Europaparlamentet är mycket bekymrat över rapporter om att Ahmed Mansoor under frihetsberövandet ska ha blivit utsatt för former av tortyr och misshandel och att han nu hålls i isoleringscell. Myndigheterna uppmanas med kraft att undersöka dessa anklagelser och att omedelbart göra det möjligt för honom att regelbundet träffa en advokat och sina anhöriga och att få tillgång till all medicinsk vård han kan tänkas behöva. Parlamentet påminner myndigheterna i Förenade Arabemiraten om att en långvarig och permanent isolering kan likställas med ett slags tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling enligt internationell rätt och att bristen på en arresteringsorder eller någon rättslig tillsyn över hans gripande och frihetsberövande utgör ett brott mot de grundläggande principerna om rättssäkerhet enligt internationell humanitär rätt.

4.  Europaparlamentet uppmanar myndigheterna i Förenade Arabemiraten att se till att de frihetsberövade personer som anses ha brutit mot lagen säkerställs ett korrekt rättsförfarande och ges en rättvis rättegång i enlighet med internationella standarder.

5.  Europaparlamentet uppmanar Förenade Arabemiraten att se över den federala lagen om bekämpning av it-brott för att anpassa den till internationella standarder som rör alla människors rätt att inhämta, ta emot och sprida information och tankar till andra, rätten till åsiktsfrihet, yttrandefrihet, informationsfrihet och tillgång till internet och rätten till integritet. Myndigheterna i Förenade Arabemiraten uppmanas med kraft att ändra terrorismbekämpningslagen, 2012 års lag om it-brott och den federala lagen nr 2/2008, som ofta används för att åtala människorättsförsvarare.

6.  Europaparlamentet uppmanar myndigheterna i Förenade Arabemiraten att sätta stopp för alla former av trakasserier av individer och att omedelbart häva reseförbudet för människorättsförsvarare. Parlamentet insisterar på att myndigheterna alltid ska garantera att människorättsförsvarare i Förenade Arabemiraten kan bedriva sin legitima människorättsverksamhet, både i och utanför landet, utan risk för repressalier.

7.  Europaparlamentet efterlyser ett EU-omfattande förbud mot att till Förenade Arabemiraten exportera, sälja, uppdatera och bedriva underhåll av någon form av säkerhetsutrustning som används eller kan användas för internt förtryck, däribland internetövervakningsteknik. Parlamentet är oroat över att aktivister och journalister drabbas av den ständigt ökande användningen av viss it-övervakningsteknik med dubbla användningsområden. Parlamentet välkomnar i detta avseende EU-institutionernas pågående arbete med att uppdatera förordningen för kontroll av export med dubbla användningsområden.

8.  Europaparlamentet är bekymrat över det ökande antalet personer som bestraffas för att ha samarbetat med FN och dess olika organ. Myndigheterna i Förenade Arabemiraten uppmanas med kraft att sluta motarbeta och trakassera personer som är involverade i olika FN-ledda människorättsmekanismer. Vidare uppmanas myndigheterna att låta FN-experter, internationella icke-statliga organisationer eller EU-tjänstemän besöka Mansoor.

9.  Europaparlamentet efterlyser mer omfattande friheter i Förenade Arabemiraten. Parlamentet understryker att det är viktigt att Förenade Arabemiraten respekterar sina internationella åtaganden enligt människorättslagstiftningen, och uppmanar med kraft myndigheterna att säkerställa skyddet av yttrandefriheten, tankefriheten och yttrandefriheten både på och utanför internet för alla medborgare i Förenade Arabemiraten och att iaktta alla bestämmelser i FN:s förklaring om försvarare av de mänskliga rättigheterna, särskilt artiklarna 1, 6 a och 12.2. Parlamentet framhåller att dessa friheter garanteras inte bara av universella instrument för mänskliga rättigheter, utan också av Arabiska stadgan om mänskliga rättigheter, som Förenade Arabemiraten är part i.

10.  Europaparlamentet uppmanar Förenade Arabemiraten att bekräfta sin avsikt att ”upprätthålla de högsta standarderna när det gäller att främja och skydda de mänskliga rättigheterna” genom att ratificera den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och dess fakultativa protokoll genom att skicka ut en besöksinbjudan till mandatinnehavarna för FN:s särskilda förfaranden.

11.  Europaparlamentet uppmanar vice ordföranden/den höga representanten, EU och medlemsstaterna att på ett klart och offentligt sätt ta ställning mot denna uppenbara kränkning av de mänskliga rättigheterna, bland annat genom att i alla kontakter med myndigheterna i Förenade Arabemiraten begära att Mansoor ska friges. Parlamentet uppmanar med kraft EU-delegationen i Abu Dhabi att ge allt lämpligt stöd till Ahmed Mansoor, inklusive fängelsebesök, rättegångsövervakning och tillhandahållande av rättsligt eller allt annat stöd som han kan tänkas behöva. Parlamentet uppmanar Europeiska utrikestjänsten att rapportera till Europaparlamentet om de åtgärder som EU-delegation hittills vidtagit till stöd för Mansoor.

12.  Europaparlamentet uppmanar utrikestjänsten att föreslå och medlemsstaterna att anta riktade EU-åtgärder för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

13.  Europaparlamentet upprepar sitt motstånd mot dödsstraffet under alla omständigheter och efterlyser ett moratorium så att dödsstraffet kan avskaffas.

14.  Europaparlamentet uppmuntrar till en fortsatt dialog mellan EU, medlemsstaterna och Förenade Arabemiraten, och anser att det är viktigt med regelbundna interparlamentariska möten mellan parlamentet och dess partner i Gulfregionen, eftersom detta är ett viktigt forum för utvecklingen av en konstruktiv och öppenhjärtig dialog om frågor av gemensamt intresse. Parlamentet betonar att de interparlamentariska diskussionerna inte bara bör fokusera på säkerhets- och handelsfrågor utan också bör omfatta respekt för mänskliga rättigheter som ett viktigt samtalsämne.

15.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Förenade Arabemiratens regering och parlament, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, kommissionen, EU:s särskilde representant för mänskliga rättigheter, medlemsstaternas regeringar och parlament, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, samt regeringarna i medlemsstaterna i Gulfstaternas samarbetsråd. Parlamentet begär att denna resolution ska översättas till arabiska.

(1) EUT C 72 E, 11.3.2014, s. 40.


Utbredda godtyckliga frihetsberövanden av uigurer och kazaker i Uiguriska autonoma regionen Xinjiang
PDF 174kWORD 47k
Europaparlamentets resolution av den 4 oktober 2018 om utbredda godtyckliga frihetsberövanden av uigurer och kazaker i Uiguriska autonoma regionen Xinjiang (2018/2863(RSP))
P8_TA-PROV(2018)0377RC-B8-0460/2018

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om situationen i Kina, särskilt resolutionerna av den 26 november 2009 om Kina: minoriteters rättigheter och tillämpningen av dödsstraff(1), av den 10 mars 2011 om situationen och kulturarvet i Kaxgar (Uiguriska autonoma regionen Xinjiang)(2), av den 6 juli 2017 om fallen med Nobelpristagaren Liu Xiaobo och Lee Ming-che(3), av den 15 december 2016 om fallen med det tibetanska buddhistinstitutet Larung Gar och med Ilham Tohti(4), och av den 12 september 2018 om läget i förbindelserna mellan EU och Kina(5),

–  med beaktande av artikel 36 i Folkrepubliken Kinas konstitution, som garanterar alla medborgare rätten till religionsfrihet, och artikel 4, som värnar om nationella minoriteters rättigheter,

–  med beaktande av det strategiska partnerskapet mellan EU och Kina som inleddes 2003, och kommissionens och utrikestjänstens gemensamma meddelande av den 22 juni 2016 till parlamentet och rådet med titeln Byggstenar för en ny EU-strategi för Kina (JOIN(2016)0030),

–  med beaktande av den 36:e dialogrundan mellan EU och Kina om mänskliga rättigheter som hölls i Beijing den 9–10 juli 2018,

–  med beaktande av de anmärkningar som Michelle Bachelet, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, gjorde vid det 39:e mötet i FN:s råd för mänskliga rättigheter den 10–28 september 2018, enligt vilka hon uttryckte djup oro över ”omskolningslägren” och bad den kinesiska regeringen att ge oberoende utredare tillträde till dem,

–  med beaktande av den senaste skrivelsen med olika påståenden som skickades i maj 2018 från FN:s arbetsgrupp för frågor som rör påtvingade eller ofrivilliga försvinnanden till den kinesiska regeringen, i vilken man uttryckte oro över att situationen fortsätter att försämras och att antalet uigurer som är godtyckligt frihetsberövade ökar,

–  med beaktande av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av den 16 december 1966,

–  med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948,

–  med beaktande av artiklarna 135.5 och 123.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Främjandet av och respekten för de universella mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstaten bör fortsätta att stå i centrum för de långvariga förbindelserna mellan EU och Kina, i överensstämmelse med EU:s åtagande att upprätthålla dessa värden i sina yttre åtgärder och det intresse som Kina visat för att ansluta sig till dem i sin egen utveckling och i sitt internationella samarbete.

B.  Sedan president Xi Jinping kom till makten har situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina försämrats ytterligare, och regeringen har trappat upp sina fientligheter mot fredliga protester, yttrande- och religionsfriheten samt rättsstaten.

C.  Under de senaste åren har situationen i Xinjiang, där det bor omkring elva miljoner uigurer och etniska kazaker, snabbt försämrats. Den absoluta kontrollen över Xinjiang har nämligen fått högsta prioritet, samtidigt som ytterligare utmaningar tillkommit till följd av återkommande terroristattacker i eller med påstådd anknytning till Xinjiang av uigurer.

D.  FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering har hänvisat till beräkningar enligt vilka allt ”från tiotusentals till uppemot en miljon uigurer ” kan vara frihetsberövade i Uiguriska autonoma regionen Xinjiang, utan åtal eller rättegång, med bekämpning av terrorism och religiös extremism som förevändning. Detta skulle utgöra det största utbredda frihetsberövandet av en etnisk minoritet i världen i dag.

E.  Den amerikanska kongressens exekutivkommitté för Kina har också hävdat att det finns starka bevis för att uigurer, kazaker och andra i huvudsak muslimska etniska minoriteter i Uiguriska autonoma regionen Xinjiang utsätts för godtyckliga frihetsberövanden, tortyr, avskyvärda begränsningar i fråga om religionsutövning och kultur, och att det finns ett digitalt övervakningssystem som är så genomgripande att alla aspekter i det dagliga livet övervakas – med hjälp av kameror med ansiktsigenkänning, skanningar av mobiltelefoner, insamling av DNA och en omfattande och påträngande närvaro av poliser.

F.  Det rapporteras om att interner hålls inspärrade under svåra förhållanden, utsätts för politisk indoktrinering, bland annat obligatoriska kurser i patriotism, och tvingas fördöma sin etniska och religiösa identitet. Nyligen har rapporter kommit om dödsfall i fängsligt förvar, däribland självmord.

G.  Det rapporteras om att tusentals barn har skiljts från sina föräldrar, som hålls godtyckligt frihetsberövade i interneringsläger, och får bo i överfyllda barnhem, även om bara den ena föräldern hålls i förvar i ett läger.

H.  Vid FN:s utfrågning den 13 augusti 2018 i Genève nekade den kinesiska delegationen till anklagelserna från FN:s experter om att etniska muslimska uigurer hålls frihetsberövade i ”omskolningsläger” i västra delen av Xinjiang. Det finns omfattande bevis för upprättandet och ombyggnaden av sådana anläggningar.

I.  En del utländska journalister har utsatts för påtryckningar för att inte rapportera om känsliga frågor som uigurernas mänskliga rättigheter och användningen av interneringsläger, i en del fall bland annat genom avslag av förnyelse av presskort.

J.  Ingenstans i världen övervakas befolkningen så strängt som i Uiguriska autonoma regionen Xinjiang. Provinsregeringen har anställt tiotusentals personer som extra säkerhetspersonal.

K.  Uppgifter samlas in via en ”integrerad plattform för gemensamma insatser”, som också lagrar andra uppgifter om befolkningen, bland annat konsumtionsvanor, bankaktiviteter, hälsotillstånd och en DNA-profil för var och en av invånarna i Uiguriska autonoma regionen Xinjiang. Muslimerna i regionen måste ha ett spionprogram installerat på sin mobiltelefon, och om applikationen inte finns installerad betecknas det som ett brott.

L.  Förstahandsvittnen och trovärdig vetenskaplig forskning pekar på att uigurer med förbindelser till personer i utlandet och religiös övertygelse förföljs avsiktligen.

M.  Uigurer i utlandet har pressats till att återvända till Kina, ofta med stöd från värdländerna. Kinas ambassader i utlandet har avslagit att förnya många uigurers pass, vilket leder till otrygghet i fråga om sysselsättning och studier.

N.  Begäranden från arbetsgruppen för frågor som rör påtvingade eller ofrivilliga försvinnanden och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter samt FN:s andra särskilda förfaranden om att skicka oberoende utredare till Xinjiang har rutinmässigt avslagits av den kinesiska regeringen.

O.  Den uiguriska professorn i ekonomi, Ilham Tohti, dömdes till livstidsstraff den 23 september 2014 anklagad för påstådd separatism efter att ha frihetsberövats i januari samma år. Sju av hans före detta studenter greps också och dömdes till mellan tre och åtta års fängelse för påstått samarbete med Ilham Tohti. Ilham Tohti har alltid avvisat separatism och våld och sökt försoning grundad på respekt för den uiguriska kulturen.

1.  Europaparlamentet är djupt oroat över den allt repressivare regim som de olika minoriteterna utsätts för, i synnerhet uigurer och kazaker, eftersom den ytterligare begränsar de konstitutionella garantierna för deras rätt till kulturella uttryck, religionsfrihet samt yttrandefrihet, frihet att delta i fredliga sammankomster och föreningsfrihet. Parlamentet uppmanar myndigheterna att respektera dessa grundläggande friheter.

2.  Europaparlamentet uppmanar den kinesiska regeringen att omedelbart upphöra med de utbredda godtyckliga frihetsberövandena av de uiguriska och kazakiska minoriteterna, att stänga alla läger och förvar samt att omedelbart och villkorslöst frige alla frihetsberövade. Parlamentet är djupt oroat över de många påståenden om svåra förhållanden, tortyr och dödsfall i lägren. Parlamentet erinrar de kinesiska myndigheterna om att det inte finns någon rättslig grund för omskolningsläger.

3.  Europaparlamentet är bestört över rapporterna om att Muhammad Salih Hajim, Abdulnehed Mehsum, Ayhan Memet och andra har dött i interneringsläger, personer som alla är äldre uigurer, akademiker och lokala ledare.

4.  Europaparlamentet uttrycker sin djupa oro över statens genomförande av åtgärder för att säkerställa ”omfattande övervakning” av regionen genom installationen av Kinas elektroniska övervakningssystem ”Skynet” i större stadsområden, installationen av GPS-spårare i motorfordon, användningen av skannrar för ansiktsigenkänning vid kontrollpunkter, tågstationer och bensinstationer och arbetet med att samla in blod hos polisen i Xinjiang för att utöka Kinas DNA-databas ytterligare.

5.  Europaparlamentet understryker att regeringens kontroll och den obligatoriska massinsamlingen av uppgifter om medborgarna främst drabbar och påverkar uigurer, kazaker och andra etniska minoriteter och står i strid med förbudet mot diskriminering enligt folkrätten.

6.  Europaparlamentet vädjar till den kinesiska regeringen att ge de berörda familjerna uttömmande information om de personer som med tvång försvunnit i Xinjiang, bland annat deras namn, var de befinner sig och deras nuvarande status.

7.  Europaparlamentet är djupt oroat över Kinas terrorismbekämpningslag (2015) och förordningen om avextremisering, som innehåller en orimligt bred definition av vad som utgör en terroristhandling. Parlamentet uppmanar därför Kina att klart och tydligt skilja mellan fredliga protester och våldsam extremism.

8.  Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till den kinesiska regeringen att omgående och villkorslöst frige den uiguriska akademikern Ilham Tohti och alla andra som hålls frihetsberövade enbart på grund av deras fredliga utövande av yttrandefriheten och, i väntan på deras frigivning, uppmanar Kina att se till att de regelbundet och utan begränsningar får träffa sina familjer och de advokater som de själva har valt. Parlamentet kräver även att Eli Mamut, Hailaite Niyazi, Memetjan Abdulla, Abduhelil Zunun och Abdukerim Abduweli friges, något som EU begärde vid den 36:e dialogrundan mellan EU och Kina om mänskliga rättigheter, som hölls i Beijing den 9–10 juli 2018.

9.  Europaparlamentet vädjar till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Europeiska utrikestjänsten och medlemsstaterna att noga följa den föränderliga utvecklingen av människorättssituationen i Xinjiang, däribland det tilltagande förtrycket av uigurer, kazaker och andra etniska minoriteter från regeringens sida, och att sända en tydlig signal till den högsta nivån i den kinesiska regeringen om att upphöra med dessa groteska människorättskränkningar.

10.  Europaparlamentet uppmanar de kinesiska myndigheterna att göra det möjligt för journalister och internationella observatörer att få fritt och obehindrat tillträde till provinsen Xinjiang.

11.  Europaparlamentet påminner om vikten av att EU och medlemsstaterna lyfter frågan om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Xinjiang med de kinesiska myndigheterna, inbegripet på ledningsnivå, i linje med EU:s åtagande om att ha en stark, tydlig och gemensam röst i sina strategier för landet, bland annat i samband med den årliga människorättsdialogen och det förestående toppmötet för EU och Asien.

12.  Europaparlamentet uttrycker stor oro över rapporterna om de kinesiska myndigheternas trakasserier av uigurer utomlands, som har till syfte att tvinga dem att fungera som informanter gentemot andra uigurer, att återvända till Xinjiang eller att tiga om situationen där, i vissa fall genom att frihetsberöva deras familjemedlemmar.

13.  Europaparlamentet välkomnar Tysklands och Sveriges beslut om att tillfälligt upphäva återsändandet av alla etniska uigurer, kazaker och andra turkmuslimer till Kina med tanke på risken för godtyckliga frihetsberövanden, tortyr eller andra former av misshandel, som de skulle kunna utsättas för i landet, och uppmanar alla andra medlemsstater att göra detsamma och påskynda asylansökningar från turkmuslimer som riskerar att tvingas återvända till Kina. Parlamentet uppmanar vidare EU:s medlemsländer att åberopa sin inhemska lagstiftning för att utreda den kinesiska regeringens trakasserier av turkmuslimska grupper i Europa.

14.  Europaparlamentet påminner Kina om dess människorättsliga förpliktelser som följer av undertecknandet av en lång rad internationella människorättsfördrag och påminner därför om att Kina förväntas leva upp till dessa åtaganden.

15.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament samt Folkrepubliken Kinas regering och parlament.

(1) EUT C 285E, 21.10.2010, s. 80.
(2) EUT C 199E, 7.7.2012, s. 185.
(3) EUT C 334, 19.9.2018, s. 137.
(4) EUT C 238, 6.7.2018, s. 108.
(5) Antagna texter, P8_TA(2018)0343.


Paketet om strategin för offentlig upphandling
PDF 196kWORD 52k
Europaparlamentets resolution av den 4 oktober 2018 om paketet om strategin för offentlig upphandling (2017/2278(INI))
P8_TA-PROV(2018)0378A8-0229/2018

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 oktober 2017 Offentlig upphandling i och utanför EU (COM(2017)0572),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 oktober 2017 Främja investeringar genom en frivillig förhandsbedömning av upphandlingsaspekterna av stora infrastrukturprojekt (COM(2017)0573),

–  med beaktande av kommissionens rekommendation (EU) 2017/1805 av den 3 oktober 2017 om professionalisering av den offentliga upphandlingen – Skapa en struktur för professionalisering av den offentliga upphandlingen (C(2017)6654)(1),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG(2),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG(3),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU av den 26 februari 2014 om tilldelning av koncessioner(4),

–  med beaktande av kommissionens rapport av den 17 maj 2017 om översynen av den praktiska tillämpningen av det europeiska enhetliga upphandlingsdokumentet (COM(2017)0242),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/55/EU av den 16 april 2014 om elektronisk fakturering vid offentlig upphandling(5),

–  med beaktande av kommissionens rapport av den 11 oktober 2017 om bedömning av den europeiska standarden för elektronisk fakturering i enlighet med direktiv 2014/55/EU (COM(2017)0590),

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 14 februari 2018,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandet från utskottet för internationell handel samt ståndpunkten i form av ändringsförslag från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A8‑0229/2018), och av följande skäl:

A.  Den offentliga upphandlingens fulla potential att hjälpa till att bygga upp en konkurrenskraftig social marknadsekonomi har ännu inte utnyttjats. Över 250 000 offentliga myndigheter i unionen lägger omkring 14 % av BNP, eller närmare 2 000 miljarder euro, varje år på att köpa in tjänster, byggentreprenader och utrustning.

B.  Offentlig upphandling innebär användning av en betydande mängd av skattebetalarnas pengar, vilket innebär att den bör ske på ett etiskt sätt, med insyn och integritet och så effektivt som möjligt, i fråga om både kostnader och levererad kvalitet, så att allmänheten tillhandahålls varor och tjänster av hög kvalitet.

C.  Korrekt tillämpade upphandlingsregler är ett mycket viktigt verktyg för att stärka den inre marknaden, öka tillväxten för företagen i EU och skapa fler arbetstillfällen i unionen. Intelligent användning av offentlig upphandling kan vara ett strategiskt verktyg för att uppnå EU:s mål om smart och hållbar tillväxt för alla och påskynda övergången till mer hållbara leveranskedjor och affärsmodeller.

D.  När det gäller införlivandet av EU:s regler om offentlig upphandling och koncessioner är det ytterst viktigt att unionsrätten införlivas och genomförs fullt ut, så att det blir enklare och billigare för små och medelstora företag att delta i offentliga upphandlingar med full respekt för EU:s principer om öppenhet och konkurrens.

E.  Den 3 oktober 2017 inledde kommissionen ett riktat samråd om utkastet till riktlinjer för offentlig upphandling av innovation, och den 7 december 2017 inledde den ett riktat samråd om omfattningen av och strukturen i kommissionens handledning för socialt ansvarsfull offentlig upphandling.

F.  Enligt en undersökning från 2016 som nämns i kommissionens meddelande COM(2017)0572 använde sig endast fyra medlemsstater av digital teknik för alla viktiga steg i offentlig upphandling, såsom meddelanden, tillgång till upphandlingshandlingar, inlämning av anbud, utvärdering, tilldelning, beställning, fakturering och betalning på elektronisk väg.

G.  Enligt den europeiska planeringsterminens tematiska faktablad om offentlig upphandling från november 2017 ökade antalet upphandlingar med bara ett anbud från 14 % till 29 % under perioden 2006–2016, och enligt kommissionens meddelande COM(2017)0572 vinner små och medelstora företag ”endast 45 % av de offentliga kontraktens värde över EU:s tröskelvärden, vilket ligger klart under deras värde i ekonomin”.

H.  Genom att underlätta offentliga upphandlingar och införa fler kontroller bör de nya regler som införts genom direktiven från 2014 bidra till genomförandet av Europa 2020-strategin för en hållbar, mer social, innovativ och inkluderande ekonomi.

I.  Enligt kommissionens meddelande COM(2017)0572 används i 55 % av förfarandena för offentlig upphandling alltjämt det lägsta priset som enda tilldelningskriterium, i stället för till exempel strategiska sociala och miljörelaterade kriterier.

J.  Europeiska unionen har förbundit sig att följa FN:s mål för hållbar utveckling.

K.  Det är av avgörande betydelse att leverantörerna litar på att unionens system för offentlig upphandling erbjuder enkla och tillgängliga digitala förfaranden, full insyn, integritet och datasäkerhet.

Lagstiftningsram och genomförande

1.  Europaparlamentet välkomnar, nästan fyra år efter det att den omfattande översynen av unionens lagstiftningsram om offentlig upphandling avslutades, den uppsättning icke-lagstiftningsåtgärder som kommissionen föreslagit, och väntar sig att detta kommer att skapa incitament för bättre genomförande.

2.  Europaparlamentet är mycket besviket över den takt i vilken många medlemsstater har införlivat 2014 års direktiv om offentlig upphandling och över de många förseningarna, och beklagar djupt att kommissionen var tvungen att inleda överträdelseförfaranden mot vissa medlemsstater. Parlamentet kräver att införlivandet i alla medlemsstater slutförs snabbt och utan ytterligare dröjsmål.

3.  Europaparlamentet är oroat över nästa omgång av tidsfrister som föreskrivs i direktiven om elektronisk upphandling och medlemsstaternas övergång till fullständig e‑upphandling, inklusive elektronisk fakturering. Parlamentet betonar hur viktigt det är att medlemsstaternas digitala agendor innefattar främjande av en fullständig e‑upphandling.

4.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att skyndsamt slutföra riktlinjerna om offentlig upphandling av innovation och handledningen för socialt ansvarsfull offentlig upphandling, i syfte att underlätta genomförandet av de respektive rättsliga bestämmelserna i medlemsstaterna.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bättre och tydligare organisera vägledningar och andra verktyg som tagits fram att hjälpa medlemsstaterna att genomföra regelverket för offentlig upphandling, på ett mer tillgängligt och användarvänligt sätt som ger en god överblick för alla yrkesutövare, med samtidig hänsyn till de språk som är tillgängliga.

6.  Europaparlamentet välkomnar den nya vägledningen om offentlig upphandling för yrkesutövande aktörer från februari 2018, som tagits fram för att hjälpa offentliga tjänstemän på nationell, regional och lokal nivå att säkerställa effektiva och öppna offentliga upphandlingsförfaranden för EU-finansierade projekt.

Strategisk och samordnad upphandling

7.  Europaparlamentet påpekar att unionens nuvarande lagstiftning mer än någonsin möjliggör att offentlig upphandling används som ett strategiskt instrument för att främja EU-politiska mål, och uppmuntrar medlemsstaterna att ta till sig det bästa av den. Parlamentet erinrar om att offentlig upphandling också är ett viktigt verktyg på regional och lokal nivå, som ett komplement till lokala och regionala strategier, och efterlyser offentliga utfrågningar och samråd med slutanvändarna av produkter och tjänster.

8.   Europaparlamentet efterlyser en utbredd användning av innovativ upphandling för att skapa smart och grön tillväxt för alla och stärka den cirkulära ekonomin. Parlamentet betonar vikten av den cirkulära ekonomin och de nya möjligheter i detta sammanhang som erbjuds genom de nya direktiven om offentlig upphandling när det gäller återanvändning, reparation, återtillverkning och renovering av varor och tjänster samt andra hållbara och resurseffektiva produkter och lösningar.

9.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att använda offentlig upphandling strategiskt i syfte att främja smart och hållbar tillväxt för alla, även för små och medelstora företag och sociala företag. Parlamentet understryker att detta kräver att medlemsstaterna systematiskt informerar om sådana åtgärder på högsta nivå och i detta syfte ger stöd till upphandlare och yrkesverksamma inom den offentliga förvaltningen.

10.  Europaparlamentet pekar på vikten av upphandlingsvillkor som inte är alltför betungande, så att det är möjligt för alla företag, dvs. även små och medelstora företag, att fortsätta att ha tillträde till offentliga kontrakt.

11.  Europaparlamentet välkomnar exemplet att anta nationella strategier för offentlig upphandling och uppmuntrar fler medlemsstater att följa detta exempel som ett sätt att modernisera och rationalisera sina system för offentlig upphandling och därigenom effektivisera dem. Parlamentet framhåller att offentlig upphandling är ett övergripande område för den offentliga förvaltningens olika sektorer och att det således är mycket viktigt att utöver samordning ha en förvaltningsstruktur som inbegriper de viktigaste berörda parterna, så att de centrala besluten kan fattas på ett mer samarbetsinriktat sätt och accepteras av alla inblandade parter.

12.  Europaparlamentet välkomnar att många medlemsstater har infört bestämmelser för användningen av kvalitetskriterier (inklusive bästa förhållande mellan pris och kvalitet) och uppmuntrar till att dessa tillämpas systematiskt. Parlamentet uppmuntrar de upphandlande myndigheterna att tillämpa andra kriterier än enbart lägsta pris eller kostnadseffektivitet genom att även inkludera kvalitetsaspekter, miljöaspekter och/eller sociala aspekter.

13.  Europaparlamentet ser visserligen att det låga priset i vissa fall kan återspegla innovativa lösningar och effektiv förvaltning, men är oroat över den överdrivna användningen av kriteriet lägsta pris som främsta tilldelningskriterium i ett antal medlemsstater, utan hänsyn till kvalitet, hållbarhet eller social inkludering, och uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att analysera och rapportera om orsakerna till denna situation och vid behov föreslå lämpliga lösningar.

14.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att säkerställa att deras praxis för offentlig upphandling är förenlig med konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att uppmuntra till samråd med personer med funktionsnedsättning och deras respektive organisationer i detta hänseende.

15.  Europaparlamentet ser gärna att det antas europeiska etiska regler för offentlig upphandling för de olika aktörerna i upphandlingsprocessen.

16.  Europaparlamentet betonar att det är viktigt för upphandlande myndigheter att beakta hela livscykeln för produkter, inbegripet deras miljöpåverkan i sina köpbeslut, när så är lämpligt, och uppmanar kommissionen att bistå i utvecklingen av metoder för att genomföra begreppet ”livscykelkostnad”.

17.  Europaparlamentet noterar att innovativa, sociala och miljömässiga hänsyn är legitima och viktiga tilldelningskriterier vid offentlig upphandling och att upphandlande myndigheter också kan sätta upp gröna, innovativa eller sociala mål genom väl uttänkta specifikationer och genom att tillåta anbudsvarianter på ett icke diskriminerande sätt, under förutsättning av dessa särdrag har en koppling till kontraktets innehåll och står i proportion till dess värde och mål.

18.  Europaparlamentet påminner om att unionens lagstiftningsram om offentlig upphandling ålägger medlemsstaterna att säkerställa att uppdragstagare och underleverantörer till fullo iakttar de miljömässiga, sociala och arbetsrättsliga bestämmelser som är tillämpliga på den ort där byggentreprenaden utförs, tjänsterna tillhandahålls eller varorna produceras eller levereras i enlighet med internationella konventioner, unionslagstiftning och nationell lagstiftning samt kollektivavtal som ingåtts i enlighet med nationell lagstiftning och praxis. Kommissionen uppmanas att garantera att medlemsstaterna uppfyller denna skyldighet i samband med införlivandet och tillämpningen av direktiven från 2014 och att underlätta utbytet av bästa praxis på detta område.

19.  Europaparlamentet konstaterar att en kvalitativ bedömning av anbuden kräver kunniga upphandlare, och uppmanar kommissionen att hjälpa medlemsstaterna med spridning av metoder och praxis för utvärdering, särskilt genom anordnande av workshoppar och utbildningskurser. Parlamentet understryker att sådan hjälp bör finnas tillgänglig på alla förvaltningsnivåer där upphandling genomförs.

20.  Europaparlamentet påpekar att en socialt ansvarsfull offentlig upphandling måste ta hänsyn till leveranskedjor och riskerna i samband med modernt slaveri, social dumpning och människorättskränkningar. Parlamentet noterar att insatser behövs för att se till att varor och tjänster som förvärvats genom offentlig upphandling inte produceras på ett sätt som strider mot mänskliga rättigheter. Parlamentet uppmanar kommissionen att i sin nya vägledning för sociala hänsynstaganden i samband med offentlig upphandling införa materiella bestämmelser om etik i leveranskedjor.

21.  Europaparlamentet välkomnar flera medlemsstaters insatser för att inrätta myndigheter som ansvarar för att samordna upphandlingen, och erkänner att detta bidrar till att en strategisk och effektiv upphandling genomförs.

22.  Europaparlamentet efterlyser att fler medlemsstater utnyttjar fördelarna med centrala inköp och samlade offentliga inköp, och noterar att inköpscentraler kan och bör påskynda spridning av kunskap, bästa praxis och innovation.

23.  Europaparlamentet betonar att det, särskilt i syfte att främja innovation, är viktigt att upphandlande myndigheter samarbetar med marknaden och i tillräckligt hög grad utnyttjar förupphandlingsfasen som förberedelse för de kommande stegen. Parlamentet anser att även förupphandlingsfasen är en mycket viktig fas för att stödja deltagande från små och medelstora företag.

24.  Europaparlamentet anser att det nya partnerskapsförfarandet kommer att bidra till att främja innovation och uppmuntrar de upphandlande myndigheterna att samarbeta med marknaden i syfte att utveckla innovativa metoder, produkter, byggentreprenader eller tjänster som ännu inte existerar. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang det faktum att 17 förfaranden för innovationspartnerskap hittills har inletts.

25.  Europaparlamentet välkomnar en frivillig förhandsbedömning av upphandlingsaspekter för stora infrastrukturprojekt, såsom föreslås av kommissionen, och uppmanar kommissionen att snabbt genomföra hjälpcentralen, anmälningsmekanismen och mekanismen för informationsutbyte med full respekt för konfidentialiteten.

Digitalisering och sund förvaltning av upphandlingsförfaranden

26.  Europaparlamentet beklagar det långsamma införandet av digital teknik i offentlig upphandling i unionen, och uppmanar medlemsstaterna att sträva efter en snabb digital omvandling av förfaranden och ett införande av elektroniska processer för alla viktiga skeden, det vill säga från meddelande om upphandling, upphandlingsåtkomst och inlämning till utvärdering, kontraktstilldelning, beställning, fakturering och betalning.

27.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att införa e-blanketter senast i slutet av 2018.

28.  Europaparlamentet påminner om att e-upphandling erbjuder en mängd viktiga fördelar såsom betydande besparingar för alla parter, förenklade och förkortade processer, mindre byråkrati och administrativa bördor, ökad insyn och mer innovation samt förbättrat tillträde för små och medelstora företag till marknaderna för offentlig upphandling.

29.  Europaparlamentet delar kommissionens åsikt att register över kontrakt kan vara ett kostnadseffektivt verktyg för att hantera kontrakt, för att förbättra insyn, integritet och uppgifter samt för bättre förvaltning vid offentlig upphandling.

30.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheten att koppla samman nationella register över kontrakt med databasen TED (Tenders Electronic Daily) för att avskaffa de upphandlande myndigheternas skyldighet att offentliggöra samma information i två olika system.

31.  Europaparlamentet uppmärksammar de svårigheter som kan uppstå för anbudsgivare, och särskilt små och medelstora företag, när det gäller kraven på intyg och underskrifter, och uppmuntrar till ett system med mindre hårda krav i detta avseende, tillsammans med en fullständig tillämpning av principen ”bara en gång” för att minska bördorna för anbudsgivarna.

32.  Europaparlamentet betonar att alla medlemsstater bör kunna tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter om genomförandet av offentlig upphandling, inbegripet uppgifter om anbud, förfaranden och avtal samt statistiska uppgifter, även i syfte att göra det möjligt för kommissionen att bedöma den inre marknaden för upphandling.

33.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja en innovativ användning av uppgifter i öppet format, eftersom sådana uppgifter är avgörande för att varje regering ska kunna hantera sin offentliga förvaltning och göra det möjligt för företag att utnyttja sådana uppgifters ekonomiska potential samtidigt som de främjar insyn och ansvarighet inom institutioner och organ som hanterar offentlig upphandling. Parlamentet påpekar att dessa uppgifter alltid måste offentliggöras med vederbörlig hänsyn till proportionalitetsprincipen och att de måste vara förenliga med EU:s regelverk om dataskydd och företagshemligheter.

Den inre marknaden och förbättrat tillträde till offentlig upphandling

34.  Europaparlamentet påminner om att konkurrens är oerhört viktigt i samband med offentlig upphandling och beklagar den minskade graden av konkurrens vid offentlig upphandling i unionen på senare år. Parlamentet uppmanar med kraft de medlemsstater som registrerat en hög procentandel av upphandlingsmeddelanden med endast en anbudsgivare att ta itu med detta problem.

35.  Europaparlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att öka de gemensamma upphandlingsförfarandena, inklusive gränsöverskridande sådana, som underlättas av de reviderade EU-reglerna, och uppmanar kommissionen att ge ingående stöd inom detta område. Parlamentet anser emellertid att dessa förfaranden inte bör leda till kontrakt som är så omfattande att det redan i inledningsskedet av processen står klart att små och medelstora företag i praktiken inte kan komma i fråga.

36.  Europaparlamentet beklagar att små och medelstora företag och företag inom den sociala ekonomin fortfarande har svårigheter med att få tillträde till offentliga upphandlingar, och uppmanar kommissionen att bedöma effektiviteten hos de åtgärder som föreskrivs i 2014 års direktiv och att vid behov lägga fram nya lösningar.

37.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att rapportera till parlamentet om genomförandet på plats av principen om att ”tillämpa eller förklara” i artikel 46 i direktiv 2014/24/EU, där de upphandlande myndigheterna åläggs att ange huvudskälen till sitt beslut att inte dela upp kontrakt i flera delar, vilket systematiskt måste förklaras i upphandlingsdokumenten eller den enskilda rapporten.

38.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stödja de små och medelstora företagens deltagande i upphandlingar, till exempel genom obligatorisk uppdelning i mindre delar när så är möjligt eller en begränsning av den omsättning som krävs för att få delta i ett anbudsförfarande. Parlamentet framhåller att uppdelning av offentliga upphandlingskontrakt i mindre delar främjar konkurrensen på marknaden och gör det möjligt att undvika risken att bli beroende av en enda leverantör. Parlamentet uppmanar kommissionen och medelstaterna att utveckla rådgivningstjänster och utbildning för små och medelstora företag så att deras deltagande i anbudsförfaranden blir bättre.

39.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att särskilt analysera hindren för gränsöverskridande offentlig upphandling till följd av språkliga, administrativa, rättsliga eller andra barriärer och att föreslå lösningar eller ingripa för att garantera fungerande gränsöverskridande upphandlingar.

40.  Europaparlamentet understryker vikten av att säkerställa interoperabilitet mellan inköpta varor och tjänster och undvika beroende av en enda säljare, och uppmanar kommissionen att föreslå åtgärder inom detta område.

41.  Europaparlamentet beklagar avsaknaden av tydliga och konsoliderade uppgifter om offentlig upphandling i EU, och konstaterar att tillförlitliga uppgifter om tillträde till offentlig upphandling dels är nödvändiga för att kontrollera offentliga myndigheters redovisning, dels är ett sätt att bekämpa bedrägeri och korruption.

42.  Europaparlamentet godtar resultatet av utvärderingen av rättsmedelsdirektivet och kommissionens beslut att inte föreslå en omarbetning av lagstiftningen, men efterlyser fortsatt samarbete mellan nationella prövningsorgan och mer vägledning från kommissionen om direktiven.

43.  Europaparlamentet beklagar att direktivet om försvarsupphandlingar ännu inte gett önskade resultat, särskilt inte när det gäller gränsöverskridande infrastrukturprojekt, och uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att intensifiera sina ansträngningar för att bättre genomföra de nu tillämpliga reglerna.

44.  Europaparlamentet framhåller vikten av insyn och en icke-diskriminerande karaktär i offentliga upphandlingsförfaranden. Parlamentet påminner om att det är viktigt att det finns lämpliga överklagandeförfaranden och tillgång till vägledning om hur man överklagar.

Internationell offentlig upphandling

45.  Europaparlamentet efterlyser unionsåtgärder för att förbättra EU-leverantörers tillträde till marknader för offentlig upphandling i tredjeländer, med tanke på att unionens marknad för offentlig upphandling är en av de mest öppna i världen.

46.   Europaparlamentet uttrycker oro över osund konkurrens inom offentliga upphandlingsförfaranden till följd av statligt inflytande över konkurrenter i tredjeländer, särskilt i fråga om, men inte begränsat till, marknaden för elfordon och batterier. Parlamentet anser att det finns ett behov av att koppla samman handelspolitiska skyddsinstrument och metoder för offentlig upphandling.

47.  Europaparlamentet betonar att marknaderna för offentlig upphandling är av stor ekonomisk betydelse eftersom utgifterna för upphandling svarar för uppskattningsvis 20 % av världens BNP, och betonar att bättre tillträde till marknaderna för offentlig upphandling i tredjeländer och mer likvärdiga villkor för europeiska företag kan därför vara en viktig drivkraft för ökad handel med varor och tjänster och leda till större valmöjligheter och mer valuta för skattebetalarnas pengar, både i EU och i tredjeländer.

48.  Europaparlamentet påpekar att marknaderna för offentlig upphandling i tredjeländer ofta är rättsligt eller faktiskt stängda för anbudsgivare från EU. Parlamentet uppmanar kommissionen att samla in och tillhandahålla bättre uppgifter om internationella offentliga anbudsförfaranden. Parlamentet påminner om att kommissionen uppskattar att över hälften av världens upphandlingsmarknad för närvarande är stängd för fri internationell konkurrens på grund av protektionistiska åtgärder, som blir allt vanligare i världen, och att offentlig upphandling i EU till ett värde av ungefär 352 miljarder euro samtidigt står öppen för anbudsgivare från länder som omfattas av WTO-avtalet om offentlig upphandling. Parlamentet betonar att EU måste åtgärda denna obalans utan att ta till protektionistiska åtgärder. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att europeiska företag ges ett marknadstillträde som är likvärdigt med det som våra externa konkurrenter har på EU-marknaden, och konstaterar att det föreslagna så kallade instrumentet för internationell upphandling (IPI) under vissa omständigheter kan vara ett sätt att skapa en hävstångseffekt för ökat marknadstillträde.

49.  Europaparlamentet gläds åt att förbättrat tillträde till upphandlingsmarknader är ett av sex prioritetsområden för kommissionens åtgärder när det gäller offentlig upphandling. Parlamentet betonar att bättre tillträde till marknaderna för offentlig upphandling i tredjeländer, även på subnationell nivå, är av stort offensivt intresse för EU i handelsförhandlingar, eftersom många av EU:s företag är mycket konkurrenskraftiga inom olika sektorer. Parlamentet betonar att offentlig upphandling bör fogas till alla framtida handelsavtal för att maximera europeiska företags deltagande i utländska anbudsförfaranden. Parlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa överensstämmelse med och ett korrekt genomförande av bestämmelserna om offentlig upphandling i EU:s frihandelsavtal. Parlamentet påminner om att handelsavtal bör användas för att förbättra tillträdet till de offentliga upphandlingsmarknaderna i tredjeländer och att förbättrat marknadstillträde till tredjeländers upphandlingsmarknader och skärpta regler för moderna och effektiva upphandlingsförfaranden som medger insyn – en nödvändighet för att ge mer valuta för allmänhetens pengar – bör vara centrala beståndsdelar i alla handelsavtal som EU ingår, samtidigt som de legitima offentligpolitiska mål som ingår i unionens direktiv om offentlig upphandling respekteras fullt ut. Parlamentet betonar att ekonomiska aktörer i tredjeländer måste efterleva europeiska sociala och miljömässiga kriterier för att kunna tilldelas offentliga upphandlingskontrakt, i enlighet med direktiven 2014/23/EU, 2014/24/EU och 2014/25/EU, och uppmuntrar i linje med detta användningen av kriteriet ”det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet” när sådana kontrakt ska tilldelas. Parlamentet konstaterar att bilaterala och subregionala frihandelsavtal inte alltid garanterar fullt tillträde till upphandlingsmarknader. Parlamentet uppmanar kommissionen att förhandla fram största möjliga tillträde till marknaderna för offentlig upphandling i tredjeländer.

50.  Europaparlamentet betonar att alla strategier för att öppna upp marknaderna för offentlig upphandling i tredjeländer på ett konkret sätt måste ta itu med hindren för och de särskilda behoven hos små och medelstora företag för att underlätta deras marknadstillträde, eftersom de är särskilt missgynnande när det gäller att ta sig in på tredjeländers marknader för offentlig upphandling, samtidigt som effekterna för små och medelstora företag av att tävla mot nya konkurrenter från tredjeländer också måste beaktas. Parlamentet uppmanar kommissionen att uppmuntra till att låta upphandlingsförfaranden som gynnar små och medelstora företag (bland annat gränsöverskridande initiativ och uppdelning av anbud i delar) ingå i handelsavtal. Parlamentet framhåller fördelarna, särskilt för små och medelstora företag, med att digitalisera och använda e-upphandling i alla offentliga upphandlingsförfaranden med tredjeländer.

51.  Europaparlamentet påpekar att flera stora framväxande ekonomier, t.ex. Brasilien, Kina, Indien och Ryssland, ännu inte är parter i avtalet om offentlig upphandling, men att Kina och Ryssland officiellt håller på att ansluta sig, och uppmanar kommissionen att uppmuntra och främja tredjeländer i deras ansträngningar att ansluta sig till avtalet, eftersom multilaterala och plurilaterala avtal är det bästa sättet att skapa lika villkor på lång sikt. Parlamentet betonar att bilaterala handelsavtal med långtgående upphandlingsbestämmelser som respekterar de underliggande principerna för avtalet om offentlig upphandling kan vara en språngbräda för ökat multilateralt samarbete.

52.  Europaparlamentet understryker att avtalet om offentlig upphandling har stor betydelse inte bara för att ge tillträde till upphandlingsmarknaderna i tredjeländer rent rättsligt, utan även för att öka insynen och förutsägbarheten i upphandlingsförfarandena. Parlamentet uppmuntrar kommissionen att främja utvecklingen av globala och konvergerande normer för insynsvänlig upphandling som ett viktigt verktyg för att bekämpa korruption. Parlamentet uppmanar mer specifikt kommissionen att i handelsavtal försöka få med föreskrifter om gemensamma regler för offentlig upphandling som möjliggör anmälningar av korruption, förenklar förfarandena och stärker integriteten och insynen för anbudsgivarna.

Professionalisering

53.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens rekommendationer om professionalisering och uppmanar medlemsstaterna att ta fram nationella planer som en prioriterad fråga. Parlamentet anser att varje plan bör skilja mellan olika typer av upphandling, särskilt eftersom de små och medelstora företagens tillträde till upphandlingar avseende tjänster och digital infrastruktur kan underlättas på ett annat sätt än vid tillträde till upphandlingar som gäller stora infrastrukturkontrakt.

54.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå metoder för ekonomiskt stöd från EU:s medel till stöd för relevanta åtgärder när det gäller professionaliseringen i medlemsstaterna.

55.  Europaparlamentet beklagar den låga nivån av professionalisering bland dem som ansvarar för offentliga upphandlingar och uppmanar medlemsstaterna att höja kompetensen bland alla aktörer i alla skeden av processen för offentlig upphandling.

56.  Europaparlamentet understryker att både upphandlare och leverantörer måste få lämplig utbildning för att arbeta effektivt i alla faser i upphandlingsförfarandet, och att uppmärksamhet måste ägnas åt offentlig förvaltning på alla nivåer och åt kvalitetskriterier, inklusive sociala och miljömässiga kriterier, när det gäller professionaliseringen. Parlamentet anser att bättre resultat kan uppnås om man förbättrar det sätt på vilket de offentliga myndigheterna överväger vad de ska upphandla och hur de ska göra det. Parlamentet beklagar, utan att det påverkar det förhandlade förfarandet, att offentlig upphandling ofta domineras av mer erfarna företag som deltar i utformningen av upphandlingskontraktet och som därigenom har bättre förutsättningar att vinna kontraktet.

57.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att uppmuntra universitet att vidareutveckla universitetskurser i europeisk offentlig upphandlingsrätt och att förbättra utbildningen och karriärplaneringen för dem som arbetar med upphandlingar, även inom små och medelstora företag, inbegripet utveckling och spridning av tillgängliga it-verktyg. Parlamentet stöder inrättandet av en gemensam europeisk ram för relevanta teknik- och datorfärdigheter.

o
o   o

58.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EUT L 259, 7.10.2017, s. 28.
(2) EUT L 94, 28.3.2014, s. 65.
(3) EUT L 94, 28.3.2014, s. 243.
(4) EUT L 94, 28.3.2014, s. 1.
(5) EUT L 133, 6.5.2014, s. 1.


EU:s byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) ***I
PDF 1057kWORD 123k
Resolution
Konsoliderad text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 oktober 2018 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) (COM(2013)0535 – C7-0240/2013 – 2013/0256(COD))
P8_TA-PROV(2018)0379A8-0320/2017

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2013)0535),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 85 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C7-0240/2013),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av det motiverade yttrande från den tjeckiska senaten som lagts fram i enlighet med protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, och enligt vilket utkastet till lagstiftningsakt inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen,

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 20 juni 2018 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och yttrandena från budgetkontrollutskottet och utskottet för rättsliga frågor (A8-0320/2017).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 oktober 2018 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/… om Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust), och om ersättning och upphävande av rådets beslut 2002/187/RIF

P8_TC1-COD(2013)0256


EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 85,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(1), och

av följande skäl:

(1)  Eurojust upprättades genom rådets beslut 2002/187/RIF(2) såsom ett unionsorgan med rättskapacitet för att främja och förbättra samordningen och samarbetet mellan de behöriga rättsliga myndigheterna i medlemsstaterna, i synnerhet vad gäller grov organiserad brottslighet. Eurojusts rättsliga ram har ändrats genom rådets beslut 2003/659/RIF(3) och 2009/426/RIF(4).

(2)  I artikel 85 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) fastställs att Eurojust ska regleras av en förordning som antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Enligt den artikeln ska också villkoren för deltagande av Europaparlamentet och de nationella parlamenten i utvärderingen av Eurojusts verksamhet fastställas.

(3)  Artikel 85 i EUF-fördraget föreskriver även att Eurojusts uppdrag är att stödja och stärka samordningen och samarbetet mellan nationella utredande organ och åklagarmyndigheter i samband med allvarlig brottslighet som berör två eller flera medlemsstater eller för vilken det krävs lagföring på gemensamma grunder, på grundval av insatser som genomförs och information som lämnas av myndigheterna i medlemsstaterna och av Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol).

(4)  Denna förordning syftar till att ändra och utvidga bestämmelserna i beslut 2002/187/RIF. Eftersom de ändringar som ska göras är omfattande till sitt antal och sin art, bör beslut 2002/187/RIF av tydlighetsskäl ersättas i dess helhet i förhållande till de medlemsstater som är bundna av denna förordning.

(5)  Eftersom Europeiska åklagarmyndigheten ▌inrättades genom ett fördjupat samarbete är rådets förordning (EU) 2017/1939(5) till alla delar bindande och direkt tillämplig endast på medlemsstater som deltar i det fördjupade samarbetet. För de medlemsstater som inte deltar i Europeiska åklagarmyndigheten behåller därmed Eurojust sin fullständiga behörighet när det gäller de former av grova brott som förtecknas i bilaga I till den här förordningen ▌.

(6)  I artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) erinras om att unionen och medlemsstaterna, enligt principen om lojalt samarbete, ska respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av EU-fördraget och EUF-fördraget.

(7)   För att underlätta samarbete mellan Eurojust och Europeiska åklagarmyndigheten bör Eurojust närhelst det är nödvändigt ta upp frågor som är av betydelse för Europeiska åklagarmyndigheten.

(8)  Mot bakgrund av Europeiska åklagarmyndighetens inrättande genom fördjupat samarbete behöver behörighetsfördelningen mellan Europeiska åklagarmyndigheten och Eurojust när det gäller brott som skadar unionens ekonomiska intressen tydligt fastställas. Från den dag då Europeiska åklagarmyndigheten börjar utföra sina uppgifter bör Eurojust kunna utöva sin behörighet i ärenden som rör brott beträffande vilka Europeiska åklagarmyndigheten är behörig men som involverar både medlemsstater som deltar i det fördjupade samarbetet om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten och medlemsstater som inte deltar i sådant fördjupat samarbete I sådana fall bör Eurojust agera på begäran av dessa icke deltagande medlemsstater eller på begäran av Europeiska åklagarmyndigheten. Eurojust bör under alla omständigheter förbli behörigt när det gäller brott som skadar unionens ekonomiska intressen när Europeiska åklagarmyndigheten inte är behörig eller när den är behörig men inte utövar sin behörighet. De medlemsstater som inte deltar i det fördjupade samarbetet om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten kan fortsätta att begära Eurojusts stöd i alla ärenden som rör brott som skadar unionens ekonomiska intressen. Europeiska åklagarmyndigheten och Eurojust bör utveckla ett nära operativt samarbete i enlighet med sina respektive mandat.

(9)  För att Eurojust ska kunna fullgöra sitt uppdrag och utveckla hela sin potential i kampen mot grov gränsöverskridande brottslighet bör dess operativa uppgifter förstärkas genom en minskning av de nationella medlemmarnas administrativa arbetsbörda, och dess europeiska dimension bör förstärkas genom kommissionens deltagande i styrelsen och ett ökat deltagande av Europaparlamentet och de nationella parlamenten vid utvärderingen av dess verksamhet.

(10)  Därför bör ▌denna förordning fastställa reglerna för parlamentariskt deltagande, en modernisering av Eurojusts struktur och en förenkling av dess gällande rättsliga ram, samtidigt som man bevarar de delar som har visat sig vara effektiva i dess verksamhet.

(11)  De former av grov brottslighet som berör två eller flera medlemsstater och som Eurojust har behörighet för bör tydligt fastställas. Dessutom bör ärenden som inte inbegriper två eller flera medlemsstater men för vilka det krävs lagföring på gemensamma grunder definieras. Sådana ärenden kan inbegripa utredningar och lagföring som endast berör en medlemsstat och ett tredjeland och där ett avtal ingåtts med det tredjelandet eller där det kan finnas ett särskilt behov av Eurojusts medverkan. Även lagföring som påverkar en medlemsstat och har återverkningar på unionsnivå kan avses.

(12)  Vid utförandet av sina operativa uppgifter vad gäller konkreta brott bör Eurojust på begäran av behöriga myndigheter i medlemsstaterna eller på eget initiativ ingripa antingen genom en eller flera av de nationella medlemmarna eller som ett kollegium. Genom att ingripa på eget initiativ kan Eurojust inta en mer proaktiv roll vid samordning av ärenden genom att till exempel stödja de nationella myndigheterna i deras utredningar och lagföring. Detta kan omfatta att involvera medlemsstater som kanske inte ursprungligen berördes av ärendet och att finna kopplingar mellan ärenden på grundval av uppgifter som Eurojust erhåller från Europol, Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), Europeiska åklagarmyndigheten och nationella myndigheter. Detta ger även Eurojust möjlighet att ta fram riktlinjer, policydokument och ärendehanteringsrelaterad analys som ett led i sitt strategiska arbete.

(13)  På begäran av en medlemsstats behöriga myndighet eller kommissionen bör det också vara möjligt för Eurojust att bistå med utredningar som berör endast den medlemsstaten men som har återverkningar på unionsnivå. Exempel på sådana utredningar är ärenden där en ledamot av en unionsinstitution eller ett unionsorgan är inblandad. Sådana utredningar omfattar också ärenden som inbegriper ett betydande antal medlemsstater och som potentiellt kan kräva ett samordnat europeiskt svar.

(14)  De skriftliga yttrandena från Eurojust är inte bindande för medlemsstaterna men bör besvaras i enlighet med denna förordning.

(15)  För att se till att Eurojust på lämpligt sätt kan stödja och samordna gränsöverskridande utredningar krävs det att alla nationella medlemmar har nödvändiga operativa befogenheter i förhållande till sin medlemsstat och i enlighet med rätten i den medlemsstaten för att samarbeta sinsemellan och med nationella myndigheter på ett mera konsekvent och effektivare sätt. De nationella medlemmarna bör ges de befogenheter som gör det möjligt för Eurojust att på lämpligt sätt fullgöra sitt uppdrag. Dessa befogenheter bör inbegripa tillgång till relevant information i nationella offentliga register ▌och direktkontakt och informationsutbyte med behöriga myndigheter samt deltagande i gemensamma utredningsgrupper. Nationella medlemmar kan, i enlighet med sin nationella rätt, behålla de befogenheter som härrör från deras ställning som nationella myndigheter. I överenskommelse med den behöriga nationella myndigheten eller i brådskande ärenden kan nationella medlemmar även förordna om utredningsåtgärder och kontrollerade leveranser och utfärda och verkställa ansökningar om ömsesidig rättslig hjälp och ömsesidigt erkännande. Eftersom dessa befogenheter ska utövas i enlighet med nationell rätt bör medlemsstaternas domstolar vara behöriga att se över dessa åtgärder i enlighet med de krav och förfaranden som fastställs i nationell rätt.

(16)  Det är nödvändigt att förse Eurojust med en administrativ struktur och förvaltningsstruktur som gör det möjligt för byrån att utföra sina uppgifter på ett mer effektivt sätt, som är förenlig med de principer som gäller för unionens byråer och som fullt ut respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna, samtidigt som man bevarar Eurojusts särskilda egenskaper och skyddar dess oberoende vid utförandet av dess operativa uppgifter. I detta syfte bör de nationella medlemmarnas, kollegiets och den administrativa direktörens uppgifter tydliggöras och en styrelse inrättas.

(17)  Det bör fastställas bestämmelser för att på ett tydligt sätt göra en distinktion mellan kollegiets operativa uppgifter och dess förvaltningsuppgifter, vilket kommer att minska de nationella medlemmarnas administrativa börda till ett minimum så att fokus kan läggas på Eurojusts operativa arbete. Kollegiets förvaltningsuppgifter bör i synnerhet inbegripa antagandet av Eurojusts arbetsprogram, budget, årliga verksamhetsrapport ▌och samarbetsavtal med partner. Kollegiet bör verka som tillsättningsmyndighet med avseende på ▌den administrativa direktören. Kollegiet bör också anta Eurojusts arbetsordning. Eftersom arbetsordningen kan påverka medlemsstaternas rättsliga verksamhet bör rådet tilldelas genomförandebefogenheter att godkänna den.

(18)  För att förbättra Eurojusts styrning och effektivisera förfarandena bör en styrelse inrättas för att bistå kollegiet i dess förvaltningsuppgifter och möjliggöra ett förenklat beslutsfattande gällande icke-operativa och strategiska frågor.

(19)  Kommissionen bör finnas representerad i kollegiet när kollegiet utför sina förvaltningsuppgifter. Kommissionens företrädare i kollegiet bör även vara dess företrädare i styrelsen för att säkerställa icke-operativ tillsyn av Eurojust och bistå den med strategisk vägledning.

(20)  För att säkerställa en effektiv löpande förvaltning av Eurojust bör den administrativa direktören vara dess rättsliga företrädare och direktör, och också vara ansvarig inför kollegiet ▌. Den administrativa direktören bör utarbeta och verkställa kollegiets och styrelsens beslut. Den administrativa direktören bör utses på grundval av meriter och dokumenterad förvaltnings- och ledningsförmåga, samt relevant kompetens och erfarenhet.

(21)  Kollegiet bör välja en ordförande och två vice ordförande för Eurojust bland de nationella medlemmarna för en mandatperiod på fyra år. När en nationell medlem väljs till ordförande, bör den berörda medlemsstaten kunna utstationera en andra lämpligt kvalificerad person till den nationella enheten och ansöka om ersättning från Eurojusts budget.

(22)  Lämpligt kvalificerade personer är personer som har nödvändiga kvalifikationer och erfarenheter för att utföra de uppgifter som krävs för att säkerställa att den nationella enheten fungerar effektivt. De kan ha ställning som biträdande nationell medlem eller assistent till den nationella medlem som valts till ordförande, eller de kan ha en mer administrativ eller teknisk funktion. Varje medlemsstat bör själv kunna fastställa sina krav i detta avseende.

(23)  Beslutsförhet och omröstningsförfaranden bör regleras i Eurojusts arbetsordning. I undantagsfall, i frånvaro av den nationella medlemmen och dess biträdande nationella medlem, bör assistenten till den berörda medlemmen ha rösträtt i kollegiet om han eller hon har ställning som åklagare, domare eller företrädare för en rättslig myndighet.

(24)  Eftersom ersättningsmekanismen har budgetkonsekvenser bör denna förordning tilldela rådet genomförandebefogenheter att fastställa den mekansimen.

(25)  Upprättandet av en joursamordningsmekanism inom Eurojust är nödvändigt för att göra Eurojust effektivare och göra det möjligt för byrån att vara tillgänglig dygnet runt för att ingripa i brådskande ärenden. Varje medlemsstat bör säkerställa att deras företrädare i joursamordningsmekanismen kan ingripa 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.

(26)  Eurojusts nationella samordningssystem bör inrättas i medlemsstaterna för att samordna det arbete som utförs av Eurojusts nationella kontaktpersoner, den nationella kontaktpersonen i frågor som rör terrorism, varje nationell kontaktperson i frågor som rör Europeiska åklagarmyndighetens behörighet, den nationella kontaktpersonen för det europeiska rättsliga nätverket och upp till tre andra kontaktpersoner, samt företrädare i nätverket för gemensamma utredningsgrupper och företrädare i de nätverk som inrättats genom rådets beslut 2002/494/RIF(6), rådets beslut 2007/845/RIF(7) och rådets beslut 2008/852/RIF(8). Medlemsstaterna kan besluta att en eller flera av dessa uppgifter ska utföras av en och samma nationella kontaktperson.

(27)  I syfte att främja och stärka samordningen och samarbetet mellan nationella utredande myndigheter och åklagarmyndigheter är det av största vikt att Eurojust erhåller information från nationella myndigheter som är nödvändig för att Eurojust ska kunna utföra sina uppgifter. För detta ändamål bör behöriga nationella myndigheter utan otillbörligt dröjsmål informera sina nationella medlemmar om inrättandet och resultaten av de gemensamma utredningsgrupperna. Behöriga nationella myndigheter bör även utan dröjsmål informera nationella medlemmar om ärenden som omfattas av Eurojusts behörighet och som direkt rör minst tre medlemsstater och för vilka ansökningar eller beslut om rättslig hjälp har skickats till minst två medlemsstater. Under vissa omständigheter bör de även informera nationella medlemmar om behörighetskonflikter, kontrollerade leveranser och återkommande svårigheter i fråga om rättsligt samarbete.

(28)  I Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680(9) fastställs harmoniserade regler om skydd och fri rörlighet för personuppgifter som behandlas i syfte att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, i vilket även ingår att skydda mot samt förebygga och förhindra hot mot den allmänna säkerheten. I syfte att säkerställa en enhetlig skyddsnivå för skyddet av fysiska personer genom rättsligt verkställbara rättigheter i hela unionen och undvika avvikelser som hämmar utbytet av personuppgifter mellan Eurojust och medlemsstaternas behöriga myndigheter, bör reglerna om skyddet av och den fria rörligheten för operativa personuppgifter som behandlas av Eurojust vara förenliga med direktiv (EU) 2016/680.

(29)  De allmänna reglerna i det särskilda kapitlet om behandling av operativa personuppgifter i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/...(10) bör inte påverka tillämpningen av de särskilda dataskyddsreglerna i den här förordningen. Sådana särskilda regler bör betraktas som lex specialis i förhållande till bestämmelserna i det kapitlet i förordning (EU) 2018/...+ (lex specialis derogat legi generali, dvs. en speciallag äger företräde framför en allmän lag). För att minska den rättsliga fragmenteringen bör de särskilda dataskyddsreglerna i den här förordningen vara förenliga med de principer som ligger till grund för det kapitlet i förordning (EU) 2018/...(11) och med de bestämmelser i den förordningen som rör oberoende tillsyn, rättsmedel, ansvar och sanktioner.

(30)  Skyddet av de registrerades rättigheter och friheter kräver en tydlig ansvarsfördelning när det gäller dataskydd inom ramen för denna förordning. Medlemsstaterna bör ansvara för att de uppgifter som de har överfört till Eurojust och som har behandlats i oförändrad form av Eurojust är korrekta, för att uppgifterna hålls uppdaterade och för att överföringarna av dessa uppgifter till Eurojust är lagliga. Eurojust bör ansvara för att uppgifter från andra uppgiftslämnare eller från Eurojusts egna analyser eller uppgiftsinsamlingar är korrekta och hålls uppdaterade. Eurojust bör säkerställa att uppgifterna behandlas på ett korrekt och lagligt sätt, och att de samlas in och behandlas för ett givet syfte. Eurojust bör även säkerställa att uppgifterna är korrekta, relevanta och inte överdrivet omfattande i förhållande till det syfte för vilket de behandlas, att de inte lagras längre än syftet kräver och att de behandlas på ett sätt som säkerställer fullgod säkerhet för personuppgifter och konfidentialitet vid uppgiftsbehandlingen.

(31)  Lämpliga skyddsåtgärder för lagring av operativa personuppgifter för arkivändamål av allmänt intresse eller för statistiska ändamål bör inkluderas i Eurojusts arbetsordning.

(32)  Den registrerade bör ha möjlighet att utöva den rätt till tillgång som avses i förordning (EU) 2018/...(12) till operativa personuppgifter som rör honom eller henne och som behandlas av Eurojust. Den registrerade kan utan kostnad och med rimliga intervall lämna in en sådan begäran till Eurojust eller till den nationella tillsynsmyndigheten i den medlemsstat den registrerade själv väljer.

(33)  Dataskyddsbestämmelserna i denna förordning påverkar inte de tillämpliga bestämmelserna om personuppgifters tillåtlighet som bevisning i straffrättsliga förfaranden före rättegång och inför domstol.

(34)  All behandling av personuppgifter som Eurojust utför inom ramen för sin behörighet i direkt syfte att fullgöra sina uppgifter bör betraktas som behandling av operativa personuppgifter.

(35)  Eftersom Eurojust även behandlar administrativa personuppgifter utan anknytning till brottsutredningar bör behandling av sådana uppgifter omfattas av de allmänna reglerna i förordning (EU) 2018/...(13).

(36)  När operativa personuppgifter överförs eller lämnas till Eurojust av en medlemsstat bör den behöriga myndigheten, den nationella medlemmen eller den nationella kontaktpersonen för Eurojust ha rätt att begära rättelse eller radering av de berörda operativa personuppgifterna.

(37)  För att visa överensstämmelse med denna förordning bör Eurojust eller det behöriga personuppgiftsbiträdet föra register över alla kategorier av behandling som sker under deras respektive ansvar. Eurojust och alla behöriga personuppgiftsbiträden bör vara skyldiga att samarbeta med Europeiska datatillsynsmannen och på dennes begäran göra detta register tillgängligt för datatillsynsmannen så att det kan tjäna som grund för övervakningen av behandlingen. Eurojust eller dess behöriga personuppgiftsbiträde, när de behandlar personuppgifter i icke-automatiserade behandlingssystem, bör ha infört effektiva metoder, t.ex. loggar eller andra typer av register, för att visa att behandlingen är laglig, möjliggöra egenkontroll och säkerställa dataintegritet och datasäkerhet.

(38)  Eurojusts styrelse bör utse ett dataskyddsombud, som bör vara en medlem av den befintliga personalen. Den person som utses till Eurojusts dataskyddsombud bör ha genomgått särskild utbildning i lagstiftning och praxis i fråga om dataskydd för att skaffa sig sakkunskap på området. Den nödvändiga nivån på sakkunskapen bör fastställas i enlighet med den uppgiftsbehandling som utförs och det skydd som krävs för de personuppgifter som behandlas av Eurojust.

(39)  Europeiska datatillsynsmannen bör ansvara för övervakning och säkerställande av en fullständig tillämpning av dataskyddsbestämmelserna i denna förordning med avseende på Eurojusts behandling av operativa personuppgifter. Europeiska datatillsynsmannen bör ges befogenheter som gör det möjligt för honom eller henne att fullgöra sina uppgifter på ändamålsenligt sätt. Europeiska datatillsynsmannen bör ha rätt att samråda med Eurojust rörande begäranden som lämnats in, att hänskjuta ärenden till Eurojust i syfte att hantera problem som uppstått med avseende på dess behandling av operativa personuppgifter, att lämna förslag om förbättringar av skyddet för registrerade samt att förelägga Eurojust att utföra särskilda operationer med avseende på behandling av operativa personuppgifter. Europeiska datatillsynsmannen behöver därför medel för att se till att sådana förelägganden respekteras och verkställs. Han eller hon bör därför även ha befogenhet att varna Eurojust. Att varna innebär att utfärda en muntlig eller skriftlig påminnelse om Eurojusts skyldighet att verkställa Europeiska datatillsynsmannens förelägganden eller att följa förslagen från Europeiska datatillsynsmannen och en erinran om de åtgärder som kommer att tillämpas i händelse av bristfällig efterlevnad eller vägran från Eurojusts sida.

(40)  Europeiska datatillsynsmannens uppgifter och befogenheter, inklusive befogenheten att förelägga Eurojust att rätta, begränsa behandlingen av eller radera operativa personuppgifter som har behandlats på ett sätt som står i strid med dataskyddsbestämmelserna i denna förordning, bör inte omfatta de personuppgifter som ingår i nationella ärendehandlingar.

(41)  För att underlätta samarbetet mellan Europeiska datatillsynsmannen och de nationella tillsynsmyndigheterna, men utan att det påverkar Europeiska datatillsynsmannens oberoende eller dennes ansvar för tillsynen av Eurojust med avseende på dataskydd, bör Europeiska datatillsynsmannen och de nationella tillsynsmyndigheterna träffas regelbundet i Europeiska dataskyddsstyrelsen, i linje med de regler om samordnad tillsyn som fastställs i förordning (EU) 2018/...(14).

(42)  Eurojust bör som första mottagare på unionens territorium av uppgifter som tillhandahållits av eller hämtats från tredjeländer eller internationella organisationer ansvara för att dessa uppgifter är korrekta. Eurojust bör vidta åtgärder för att i möjligaste mån kontrollera att uppgifterna är korrekta så snart uppgifterna mottagits eller i samband med att uppgifterna görs tillgängliga för andra myndigheter.

(43)  Eurojust bör omfattas av de allmänna regler om inom- och utomobligatoriskt ansvar som är tillämpliga på unionens institutioner, organ och byråer.

(44)  Eurojust bör kunna utbyta relevanta personuppgifter och upprätthålla samarbetsförbindelser med andra av unionens institutioner, organ och byråer i den utsträckning som krävs för fullgörandet av dess eller deras uppgifter.

(45)  För att garantera ändamålsbegränsning är det viktigt att säkerställa att personuppgifter kan överföras av Eurojust till tredjeländer och internationella organisationer endast om det är nödvändigt för att förebygga, förhindra och bekämpa brottslighet som omfattas av Eurojusts uppdrag. Därför är det, vid överföring av personuppgifter, nödvändigt att säkerställa att mottagaren lämnar en försäkran om att uppgifterna kommer att användas av mottagaren, eller överföras vidare till en behörig myndighet i ett tredjeland, enbart för det syfte för vilket de ursprungligen överfördes. Ytterligare vidareöverföring av uppgifterna bör ske i enlighet med denna förordning.

(46)  Samtliga medlemsstater är anslutna till Internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol). För att kunna fullgöra sitt uppdrag mottar, lagrar och delar Interpol med sig av personuppgifter i syfte att hjälpa behöriga myndigheter att förebygga, förhindra och bekämpa internationell brottslighet. Därför är det lämpligt att stärka samarbetet mellan unionen och Interpol genom att främja ett effektivt utbyte av personuppgifter med respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna vid automatiserad behandling av personuppgifter. När operativa personuppgifter överförs från Eurojust till Interpol samt till länder som har delegerade medlemmar i Interpol, bör denna förordning gälla, framför allt bestämmelserna om internationella överföringar. Denna förordning bör inte påverka de särskilda bestämmelserna i rådets gemensamma ståndpunkt 2005/69/RIF(15) och rådets beslut 2007/533/RIF(16).

(47)  När Eurojust överför operativa personuppgifter till en myndighet i ett tredjeland eller till en internationell organisation ▌med stöd av ett internationellt avtal som ingåtts i enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget bör tillräckliga skyddsåtgärder föreskrivas med hänsyn till integritetsskydd och grundläggande fri- och rättigheter för enskilda för att säkerställa att tillämpliga bestämmelser om dataskydd följs.

(48)  Eurojust bör säkerställa att överföringar till ett tredjeland eller en internationell organisation äger rum endast om detta är nödvändigt för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller för att verkställa straffrättsliga påföljder, inklusive för att skydda mot samt förebygga och förhindra hot mot den allmänna säkerheten, samt att den personuppgiftsansvarige i tredjelandet eller den internationella organisationen är en myndighet som är behörig i den mening som avses i denna förordning. Överföringar bör endast utföras av Eurojust i egenskap av personuppgiftsansvarig. Sådana överföringar kan äga rum i ärenden där kommissionen genom beslut har fastställt att tredjelandet eller den internationella organisationen i fråga säkerställer en adekvat skyddsnivå, där lämpliga skyddsåtgärder föreligger eller där undantag för särskilda situationer gäller.

(49)  Eurojust bör kunna överföra personuppgifter till en myndighet i ett tredjeland eller en internationell organisation på grundval av ett kommissionsbeslut där det fastställs att landet eller den internationella organisationen i fråga säkerställer en adekvat dataskyddsnivå (nedan kallat beslut om adekvat skyddsnivå) eller, om något sådant beslut inte föreligger, på grundval av ett internationellt avtal som unionen har ingått i enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget eller ett samarbetsavtal som medger utbyte av personuppgifter och har ingåtts mellan Eurojust och tredjelandet före denna förordnings tillämpningsdag.

(50)  Om kollegiet identifierar ett operativt behov av samarbete med ett tredjeland eller en internationell organisation bör det kunna föreslå att rådet uppmärksammar kommissionen på behovet av ett beslut om adekvat skyddsnivå eller en rekommendation om att inleda förhandlingar om ett internationellt avtal i enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget.

(51)  Överföringar som inte grundar sig på ett beslut om adekvat skyddsnivå bör tillåtas endast om lämpliga skyddsåtgärder garanteras i ett rättsligt bindande instrument som säkerställer skydd av personuppgifter, eller om Eurojust har gjort en bedömning av alla omständigheter kring en uppgiftsöverföring och på grundval av denna bedömning anser att lämpliga skyddsåtgärder föreligger vad avser skydd av personuppgifter. Sådana rättsligt bindande instrument kan vara t.ex. rättsligt bindande bilaterala avtal som har ingåtts av medlemsstaterna och genomförts inom deras rättsordning och som kan åberopas av registrerade som omfattas av denna så att det säkerställs att kraven i fråga om dataskydd uppfylls och att registrerades rättigheter respekteras, inbegripet rätten till en effektiv administrativ eller rättslig prövning. Eurojust bör vid bedömningen av alla omständigheter kring uppgiftsöverföringen kunna beakta samarbetsavtal som ingåtts mellan Eurojust och tredjeländer och som medger utbyte av personuppgifter. Eurojust bör också kunna beakta att överföringen av personuppgifter kommer att omfattas av tystnadsplikt och principen om specificitet, vilket säkerställer att uppgifterna inte kommer att behandlas i andra syften än syftena med överföringen. Dessutom bör Eurojust beakta att personuppgifterna inte kommer att användas för att begära, meddela eller verkställa dödsstraff eller någon form av grym och omänsklig behandling. Även om dessa villkor skulle kunna betraktas som lämpliga skyddsåtgärder som medger en överföring av uppgifter bör Eurojust kunna begära ytterligare skyddsåtgärder.

(52)  När det inte föreligger vare sig något beslut om adekvat skyddsnivå eller lämpliga skyddsåtgärder, kan en överföring eller en kategori av överföringar äga rum endast i särskilda situationer, om nödvändigt för att skydda väsentliga intressen för den registrerade eller någon annan person, eller för att skydda den registrerades berättigade intressen om lagstiftningen i den medlemsstat som överför personuppgifterna så kräver, för att avvärja ett omedelbart och allvarligt hot mot den allmänna säkerheten i en medlemsstat eller ett tredjeland, i ett enskilt ärende för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, i vilket även ingår att skydda mot samt förebygga och förhindra hot mot den allmänna säkerheten, eller i ett enskilt fall för att kunna fastslå, göra gällande eller försvara rättsliga anspråk. Dessa undantag bör tolkas restriktivt och bör inte möjliggöra upprepade, omfattande eller strukturella överföringar av personuppgifter eller storskaliga överföringar av uppgifter, utan bör begränsas till uppgifter som är absolut nödvändiga. Sådana överföringar bör dokumenteras och på begäran göras tillgängliga för Europeiska datatillsynsmannen så att man kan övervaka om överföringen är laglig.

53)  I undantagsfall bör Eurojust för att uppnå sina mål kunna förlänga tidsgränserna för lagring av operativa personuppgifter, under förutsättning att principen om ändamålsbegränsning, som gäller för behandlingen av personuppgifter inom ramen för all dess verksamhet, uppfylls. Sådana beslut bör fattas efter noggrant övervägande av alla berörda intressen, inbegripet de registrerades intressen. En sådan förlängning av tidsfristerna för behandling av personuppgifter där preskription inträtt i alla berörda medlemsstater bör beslutas endast om det finns ett specifikt behov att tillhandahålla stöd enligt denna förordning.

(54)  Eurojust bör upprätthålla de privilegierade förbindelserna med det europeiska rättsliga nätverket på grundval av samråd och komplementaritet. Denna förordning bör hjälpa till att tydliggöra Eurojusts och det europeiska rättsliga nätverkets respektive roller och deras ömsesidiga förbindelser och samtidigt bevara det europeiska rättsliga nätverkets särdrag.

(55)  Eurojust bör upprätthålla samarbetsförbindelser med andra unionsinstitutioner, -organ och -byråer, med Europeiska åklagarmyndigheten, med behöriga myndigheter i tredjeländer samt med internationella organisationer i den utsträckning som krävs för fullgörandet av dess uppgifter.

(56)  För att förbättra det operativa samarbetet mellan Eurojust och Europol, och i synnerhet för att upprätta förbindelser mellan uppgifter som redan finns hos någon av byråerna, bör Eurojust på grundval av ett system med träff/icke träff ge Europol tillgång till ▌uppgifter som Eurojust förfogar över. Eurojust och Europol bör säkerställa att nödvändiga arrangemang inrättas för att optimera deras operativa samarbete, med tillbörlig hänsyn till deras respektive mandat och eventuella begränsningar som föreskrivs av medlemsstaterna. Dessa samarbetsbestämmelser bör säkerställa åtkomst till och möjlighet att göra sökningar bland samtliga uppgifter som inlämnats till Europol för samkörning, i enlighet med de särskilda skyddsåtgärder och dataskyddsgarantier som föreskrivs i denna förordning. Europols åtkomst till uppgifter som Eurojust förfogar över bör genom tekniska medel begränsas till information som omfattas av de båda unionsbyråernas respektive mandat.

(57)  Eurojust och Europol bör informera varandra om all verksamhet som rör finansieringen av gemensamma utredningsgrupper.

(58)  Eurojust bör kunna utbyta personuppgifter med andra unionsinstitutioner, unionsorgan och unionsbyråer i den utsträckning som krävs för fullgörandet av dess uppgifter med fullständig respekt för integritetsskyddet och andra grundläggande fri- och rättigheter.

(59)  Eurojust bör stärka sitt samarbete med behöriga myndigheter i tredjeländer och internationella organisationer på grundval av en strategi som utarbetas i samråd med kommissionen. Eurojust bör därför ges möjlighet att sända ut sambandspersoner till tredjeländer i syfte att nå mål som liknar dem för sambandspersoner som sänds ut av medlemsstaterna på grundval av rådets gemensamma åtgärd 96/277/RIF(17).

(60)  Eurojust bör ges möjlighet att samordna verkställigheten av ansökningar om rättslig hjälp från tredjeländer när dessa ansökningar måste verkställas i minst två medlemsstater som delar av samma utredning ▌. Eurojust bör endast genomföra sådan samordning med de berörda medlemsstaternas samtycke.

(61)  För att garantera Eurojusts fullständiga autonomi och oberoende bör byrån beviljas en autonom budget som är tillräckligt stor för att byrån ska kunna utföra sitt arbete på rätt sätt och vars inkomster ▌i huvudsak kommer från ett bidrag från unionens budget, med undantag för löner och arvoden för de nationella medlemmarna, biträdande medlemmarna och assistenterna, vilka betalas av deras medlemsstater. Unionens budgetförfarande bör gälla i den utsträckning som unionens bidrag och andra subventioner som ska belasta unionens allmänna budget berörs. Revisionen av räkenskaperna bör utföras av revisionsrätten och godkännas av Europaparlamentets budgetkontrollutskott.

(62)  För att öka Eurojusts öppenhet och den demokratiska övervakningen av byrån är det nödvändigt att inrätta en mekanism i enlighet med artikel 85.1 i EUF-fördraget för gemensam utvärdering av Eurojusts verksamhet från Europaparlamentets och de nationella parlamentens sida. Utvärderingen bör göras inom ramen för ett interparlamentariskt utskottssammanträde i Europaparlamentets lokaler i Bryssel med deltagande av ledamöter av Europaparlamentets och de nationella parlamentens ansvariga utskott. Det interparlamentariska utskottssammanträdet bör emellertid äga rum med fullständig respekt för principerna om Eurojusts oberoende vad gäller åtgärder som vidtas i specifika operativa ärenden och med avseende på diskretions- och konfidentialitetsplikten.

(63)  Det är lämpligt att regelbundet utvärdera tillämpningen av denna förordning.

(64)  Eurojusts funktionssätt bör vara öppet för insyn i enlighet med artikel 15.3 i EUF-fördraget. Särskilda bestämmelser om hur allmänhetens rätt till tillgång till handlingar säkerställs bör antas av kollegiet. Inget i denna förordning är avsett att begränsa allmänhetens rätt till tillgång till handlingar i den mån som den garanteras i unionen och i medlemsstaterna, särskilt enligt artikel 42 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). De allmänna insynsbestämmelser som gäller för unionsorgan bör vara tillämpliga även på Eurojust, dock utan att tystnadsplikten inom ramen för byråns operativa arbete äventyras på något sätt. Administrativa undersökningar som genomförs av Europeiska ombudsmannen bör respektera den tystnadsplikt som gäller för Eurojust.

(65)  För att öka Eurojusts öppenhet gentemot unionsmedborgarna och dess ansvarsskyldighet bör byrån på sin webbplats offentliggöra en förteckning över sina styrelseledamöter och, i förekommande fall, sammandrag av resultatet av styrelsens sammanträden, med respekt för dataskyddskraven.

(66)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046(18) bör tillämpas på Eurojust.

(67)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013(19) bör tillämpas på Eurojust.

(68)  De nödvändiga bestämmelserna om Eurojusts inkvartering i den medlemsstat där den har sitt säte, alltså i Nederländerna, och de specifika regler som gäller för Eurojusts alla anställda och deras familjemedlemmar bör fastställas i ett avtal om säte. Värdmedlemsstaten bör tillhandahålla bästa möjliga villkor för att säkerställa att Eurojust fungerar väl, vilket inbegriper flerspråkig skolundervisning med europeisk inriktning och lämpliga transportförbindelser, för att locka till sig högkvalificerad personal från ett så stort geografiskt område som möjligt.

(69)  Eurojust såsom den inrättas genom denna förordning ersätter och efterträder Eurojust såsom den inrättades genom beslut 2002/187/RIF med avseende på alla dess avtalsenliga skyldigheter, inbegripet anställningsavtal, förpliktelser och fastigheter som förvärvats. Internationella avtal som ingåtts av Eurojust som inrättats genom det beslutet bör fortsätta att gälla.

(70)  Eftersom målet för denna förordning, nämligen upprättandet av enhet med ansvar för att stödja och stärka samordningen och samarbetet mellan rättsliga myndigheter i medlemsstaterna i samband med allvarlig brottslighet som berör två eller flera medlemsstater eller som det krävs lagföring för på gemensamma grunder, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(71)  ▌I enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på dem. ▌

(72)  I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark.

(73)  Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001(20) och avgav ett yttrande den 5 mars 2014.

(74)  Denna förordning respekterar fullt ut de grundläggande rättigheter, och skyddar och iakttar de principer, som särskilt erkänns i stadgan.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

EUROJUSTS INRÄTTANDE, MÅL OCH UPPGIFTER

Artikel 1

Inrättande av Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete

1.  Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) inrättas härmed.

2.  Det Eurojust som inrättas genom denna förordning ska ersätta och efterträda Eurojust som inrättades genom ▌beslut 2002/187/RIF.

3.  Eurojust ska ha ställning som juridisk person . ▌

Artikel 2

Uppgifter

1.  Eurojust ska stödja och stärka samordningen och samarbetet mellan nationella utredande myndigheter och åklagarmyndigheter i samband med grov brottslighet som Eurojust enligt artikel 3.1 och 3.3 har behörighet att hantera, när denna brottslighet berör två eller fler medlemsstater eller kräver lagföring på gemensamma grunder, på grundval av insatser som genomförs och information som tillhandahålls av medlemsstaternas myndigheter, Europol, Europeiska åklagarmyndigheten och Olaf.

2.  Vid fullgörandet av sina uppgifter ska Eurojust

a)  beakta varje begäran från en medlemsstats behöriga myndighet, all information som har tillhandahållits av unionsmyndigheter, -institutioner, -organ och -byråer som är behöriga i kraft av bestämmelser som antagits inom ramen för fördragen samt all information som Eurojust själv har hämtat in,

b)  underlätta verkställandet av ansökningar och beslut om rättslig hjälp, inklusive ansökningar och beslut som bygger på instrument som ger verkan åt principen om ömsesidigt erkännande.

3.  Eurojust ska fullgöra sina uppgifter på begäran av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, på eget initiativ eller på Europeiska åklagarmyndighetens begäran inom ramen för Europeiska åklagarmyndighetens behörighet.

Artikel 3

Eurojusts behörighet

1.  Eurojusts behörighet ska omfatta de typer av grov brottslighet som förtecknas i bilaga I. Från och med den dag då Europeiska åklagarmyndigheten börjar utföra sina utrednings- och lagföringsuppgifter i enlighet med artikel 120.2 i förordning (EU) 2017/1939 får dock Eurojust inte utöva sin behörighet med avseende på brott för vilka Europeiska åklagarmyndigheten utövar sin behörighet, förutom i ärenden som inbegriper även medlemsstater som inte deltar i det fördjupade samarbetet om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten, på begäran av de medlemsstaterna eller av Europeiska åklagarmyndigheten.

2.  Eurojust ska utöva sin behörighet för brott som skadar unionens ekonomiska intressen i fall som inbegriper medlemsstater som deltar i det fördjupade samarbetet om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten men för vilka Europeiska åklagarmyndigheten inte har behörighet eller beslutar att inte utöva sin behörighet.

Eurojust, Europeiska åklagarmyndigheten och de berörda medlemsstaterna ska samråda och samarbeta med varandra i syfte att främja Eurojusts utövande av sin behörighet enligt denna punkt. De närmare föreskrifterna för dess utövande av sin behörighet enligt denna punkt ska regleras genom ett samarbetsavtal som avses i artikel 47.3.

3.  När det gäller andra typer av brott än de som förtecknas i bilaga I får Eurojust dessutom, i överensstämmelse med sina uppgifter, bistå vid utredningar och lagföring på begäran av en behörig myndighet i en medlemsstat.

4.  Eurojusts behörighet ska omfatta brott som hör samman med de brott som förtecknas i bilaga I. Följande brott ska anses höra samman med sådana brott:

a)  Brott som begås för att anskaffa medel till att begå de allvarliga brott som förtecknas i bilaga I.

b)  Brott som begås för att underlätta eller begå de allvarliga brott som förtecknas i bilaga I.

c)  Brott som begås för att personer som begår de allvarliga brott som förtecknas i bilaga I ska undgå lagföring och straff.

5.  På begäran av en medlemsstats behöriga myndighet får Eurojust också bistå vid utredningar och lagföring som berör endast den medlemsstaten och ett tredjeland, under förutsättning att ett samarbetsavtal eller en överenskommelse om samarbete enligt artikel 52 har ingåtts med det tredjelandet eller där det i ett specifikt ärende föreligger ett väsentligt intresse av att sådant bistånd tillhandahålls.

6.  På begäran av antingen en medlemsstats behöriga myndighet eller kommissionen får Eurojust bistå vid utredningar och lagföring som berör endast den medlemsstaten men som har återverkningar på unionsnivå. Eurojust ska samråda med den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten om detta innan byrån ingriper på kommissionens begäran.

Denna behöriga myndighet får, inom en tidsfrist som fastställs av Eurojust, motsätta sig att Eurojust verkställer begäran, med en motivering av sin ståndpunkt i varje enskilt fall.

Artikel 4

Eurojusts operativa uppgifter

1.  Eurojust ska

a)  informera de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna om utredningar och lagföring om vilka byrån har informerats och som har återverkningar på unionsnivå eller som kan påverka andra medlemsstater än de direkt berörda,

b)  bistå de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna genom att säkerställa bästa möjliga samordning av utredningar och lagföring,

c)  ge stöd i syfte att förbättra samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, i synnerhet på grundval av Europols analyser,

d)  samarbeta och samråda med det europeiska straffrättsliga nätverket, bland annat genom att använda och bidra till förbättringen av det europeiska rättsliga nätverkets dokumentationsdatabas,

e)  samarbeta nära med Europeiska åklagarmyndigheten i frågor med anknytning till dess behörighet,

f)  tillhandahålla operativt, tekniskt och finansiellt stöd till medlemsstaternas gränsöverskridande insatser och utredningar, inbegripet till de gemensamma utredningsgrupperna,

g)  stödja och vid behov delta i de unionscentrum med specialkunskap som utvecklas av Europol och andra unionsinstitutioner, unionsorgan och unionsbyråer,

h)  samarbeta med de unionsinstitutioner, unionsorgan och unionsbyråer samt de unionsnätverk som inrättats inom området med frihet, säkerhet och rättvisa, som regleras av avdelning V i EUF-fördraget,

i)  stödja medlemsstaternas insatser för att bekämpa de typer av grov brottslighet som förtecknas i bilaga I.

2.  Vid utförandet av sina uppgifter får Eurojust anmoda de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna, med angivande av sina skäl, att

a)  genomföra en utredning eller lagför specifika gärningar,

b)  godta att en av dem kan vara bättre lämpad att genomföra en utredning eller att lagföra specifika gärningar,

c)  samordna mellan de behöriga myndigheterna i berörda medlemsstater,

d)  inrätta en gemensam utredningsgrupp i enlighet med relevanta samarbetsinstrument,

e)  tillhandahålla Eurojust all information som byrån behöver för att fullgöra sina uppgifter,

f)  vidta särskilda utredningsåtgärder,

g)  vidta alla andra åtgärder som är motiverade med anledning av utredningen eller lagföringen.

3.  Eurojust får också

a)  tillhandahålla Europol yttranden på grundval av analyser som utförts av Europol,

b)  ge logistiskt stöd, bland annat översättning, tolkning och anordnande av samordningsmöten.

4.  Om två eller fler medlemsstater inte kan komma överens om vilken av dem som ska genomföra en utredning eller lagföra specifika gärningar efter en begäran som gjorts i enlighet med punkt 2 a eller b ska Eurojust utfärda ett skriftligt yttrande i ärendet. Eurojust ska omdelbart sända yttrandet till de berörda medlemsstaterna.

5.  På begäran av en behörig myndighet eller på eget initiativ ska Eurojust utfärda ett skriftligt yttrande om upprepade avslag eller svårigheter beträffande verkställandet av ansökningar och beslut om rättslig hjälp, inklusive ansökningar och beslut som baseras på instrument som ger verkan åt principen om ömsesidigt erkännande, under förutsättning att det inte är möjligt att avgöra sådana ärenden i samförstånd mellan de berörda nationella myndigheterna eller genom ingripande av de berörda nationella medlemmarna. Eurojust ska omedelbart sända yttrandet till de berörda medlemsstaterna.

6.  De berörda medlemsstaternas behöriga myndigheter ska utan otillbörligt dröjsmål besvara Eurojusts begäranden som avses i punkt 2 och de skriftliga yttranden som avses i punkt 4 eller 5. Medlemsstaternas behöriga myndigheter får vägra att tillmötesgå sådana begäranden eller att följa det skriftliga yttrandet om detta skulle skada väsentliga nationella säkerhetsintressen eller äventyra en pågående utredning eller en enskild persons säkerhet.

Artikel 5

Utövande av operativa och andra uppgifter

1.  Eurojust ska ingripa genom en eller fler av de berörda nationella medlemmarna när byrån vidtar någon av de åtgärder som avses i artikel 4.1 eller 4.2. Utan att det påverkar punkt 2 ska kollegiet inrikta sig på operativa uppgifter och andra uppgifter som är direkt knutna till operativa uppgifter. Kollegiet ska delta i administrativa uppgifter endast i den mån som krävs för att säkerställa att dess operativa uppgifter fullgörs.

2.  Eurojust ska ingripa som ett kollegium

a)  när byrån vidtar någon av de åtgärder som avses i artikel 4.1 eller 4.2,

i)  på begäran av en eller fler av de nationella medlemmar som berörs av ett ärende som hanteras av Eurojust,

ii)  när ärendet inbegriper utredningar eller lagföring som har återverkningar på unionsnivå eller som kan påverka andra medlemsstater än de direkt berörda,

b)  när byrån vidtar någon av de åtgärder som avses i artikel 4.3, 4.4 eller 4.5,

c)  när det handlar om en allmän fråga som rör uppfyllandet av dess operativa mål,

d)  när byrån antar Eurojusts årliga budget, varvid beslutet ska fattas med två tredjedelars majoritet av kollegiets medlemmar,

e)  när byrån antar det programplaneringsdokument som avses i artikel 15 eller årsrapporten om Eurojusts verksamhet, varvid beslutet ska fattas med två tredjedelars majoritet av kollegiets medlemmar,

f)  när byrån utser eller avsätter ordföranden och vice ordförandena enligt artikel 11,

g)  när byrån utser den administrativa direktören eller, i förekommande fall, förlänger dennes tjänstetid eller säger upp honom eller henne från tjänsten enligt artikel 17,

h)  när byrån antar samarbetsavtal enligt artiklarna 47.3 och 52,

i)  när byrån antar regler för att förebygga och hantera intressekonflikter med avseende på sina medlemmar, även i fråga om deras intresseförklaringar,

j)  när byrån antar rapporter, policydokument, riktlinjer för nationella myndigheter och yttranden som rör Eurojusts operativa arbete, och dessa handlingar är av strategisk natur,

k)  när sambandspersoner utnämns i enlighet med artikel 53,

l)  när byrån fattar ett beslut som inte uttryckligen tilldelas styrelsen genom denna förordning eller som inte omfattas av den administrativa direktörens ansvar i enlighet med artikel 18,

m)   när det i övrigt föreskrivs i denna förordning.

3.  Vid fullgörandet av sina uppgifter ska Eurojust ange om byrån ingriper genom en eller fler av de nationella medlemmarna eller som ett kollegium.

4.  I enlighet med de operativa kraven får kollegiet tilldela den administrativa direktören och styrelsen ytterligare administrativa uppgifter utöver dem som föreskrivs i artiklarna 16 och 18.

Om exceptionella omständigheter så kräver får kollegiet besluta att tillfälligt upphäva delegeringen av tillsättningsbefogenheter till den administrativa direktören och de befogenheter som denne vidaredelegerat, för att själv utöva dem eller delegera dem till en av sina medlemmar eller till någon annan anställd än den administrativa direktören.

5.  Kollegiet ska med två tredjedelars majoritet av sina medlemmar anta Eurojusts arbetsordning. Om ingen överenskommelse kan nås med två tredjedelars majoritet ska beslutet fattas med enkel majoritet. Eurojusts arbetsordning ska godkännas av rådet genom genomförandeakter.

KAPITEL II

EUROJUSTS STRUKTUR OCH ORGANISATION

Avsnitt I

Struktur

Artikel 6

Eurojusts struktur

Eurojust ska bestå av

a)  de nationella medlemmarna,

b)  kollegiet,

c)  styrelsen,

d)  den administrativa direktören.

Avsnitt II

Nationella medlemmar

Artikel 7

De nationella medlemmarnas ställning

1.  Eurojust ska ha en nationell medlem utstationerad från varje medlemsstat i enlighet med dess rättsliga system. Den nationella medlemmen ska ha sin ordinarie arbetsplats vid Eurojusts säte.

2.  Varje nationell medlem ska biträdas av en biträdande nationell medlem och av en assistent. Den biträdande nationella medlemmen och assistenten ska i princip ha sin ordinarie arbetsplats vid Eurojusts säte. Varje medlemsstat får besluta att den biträdande nationella medlemmen eller assistenten, eller båda, ska ha sin ordinarie arbetsplats i i sin medlemsstat. Om en medlemsstat fattar ett sådant beslut ska den underrätta kollegiet om detta. Om så krävs för Eurojusts operativa behov får kollegiet begära att medlemsstaten baserar den biträdande nationella medlemmen eller assistenten eller båda vid Eurojusts säte under en viss angiven period. Medlemsstaten ska tillmötesgå en sådan begäran från kollegiet utan otillbörligt dröjsmål.

3.   Ytterligare biträdande nationella medlemmar eller assistenter får biträda den nationella medlemmen och får, om så är nödvändigt och med kollegiets samtycke, ha sin ordinarie arbetsplats vid Eurojust. Medlemsstaterna ska underrätta Eurojust och kommissionen om utseendet av nationella medlemmar, biträdande nationella medlemmar och assistenter.

4.  De nationella medlemmarna och de biträdande nationella medlemmarna ska ha ställning som åklagare, domare eller företrädare för en rättslig myndighet med behörigheter som motsvarar de som en åklagare eller domare har enligt nationell rätt. Medlemsstaterna ska bevilja dem åtminstone de befogenheter som avses i denna förordning för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter.

5.  Mandatperioderna för de nationella medlemmarna och de biträdande nationella medlemmarna ska vara fem år och ska kunna förlängas en gång. I ärenden där en biträdande nationell medlem inte kan agera på en nationell medlems vägnar eller ersätta en nationell medlem, ska den nationella medlemmen kvarstå i ämbetet efter utgången av mandatperioden fram tills det att hans eller hennes mandatperiod förlängs eller tills han eller hon ersätts, med förbehåll för medlemsstatens samtycke.

6.  Medlemsstaterna ska utse de nationella medlemmarna och de biträdande nationella medlemmarna på grundval av en bevisat hög nivå av relevant praktisk erfarenhet på det straffrättsliga området.

7.  Den biträdande nationella medlemmen ska kunna agera på den nationella medlemmens vägnar eller ersätta denne. En assistent får också agera på den nationella medlemmens vägnar eller ersätta denne, om han eller hon har en sådan ställning som avses i punkt 4.

8.  Utbyte av operativ information mellan Eurojust och medlemsstaterna ska ske via de nationella medlemmarna.

9.  De nationella medlemmarnas, de biträdande nationella medlemmarnas och assistenternas löner och arvoden ska betalas av deras medlemsstat utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12.

10.  När de nationella medlemmarna, de biträdande nationella medlemmarna och assistenterna agerar inom ramen för Eurojusts uppgifter ska de utgifter som hör ihop med dessa insatser anses vara operativa utgifter.

Artikel 8

De nationella medlemmarnas befogenheter

1.  De nationella medlemmarna ska ha befogenhet att

a)  underlätta eller på annat sätt stödja utfärdandet eller verkställandet av ansökningar om ömsesidig rättslig hjälp eller ömsesidigt erkännande ▌,

b)  direkt kontakta och utbyta information med en behörig nationell myndighet i medlemsstaten eller ett behörigt unionsorgan eller en behörig unionsbyrå, inklusive Europeiska åklagarmyndigheten,

c)  direkt kontakta och utbyta information med en behörig internationell myndighet, i enlighet med deras medlemsstats internationella åtaganden,

d)  delta i gemensamma utredningsgrupper, inbegripet upprättandet av dem.

2.  Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 får medlemsstaterna bevilja de nationella medlemmarna ytterligare befogenheter i enlighet med nationell rätt. Dessa medlemsstater ska underrätta kommissionen och kollegiet om dessa befogenheter.

3.  I samförstånd med den behöriga nationella myndigheten får de nationella medlemmarna i enlighet med sin nationella rätt

a)  utfärda eller verkställa ansökningar om ömsesidig rättslig hjälp eller ömsesidigt erkännande,

b)  beordra, begära eller verkställa utredningsåtgärder enligt vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU(21).

4.  I brådskande ärenden när det inte är möjligt att identifiera eller kontakta den behöriga nationella myndigheten i tid ska de nationella medlemmarna vara behöriga att vidta de åtgärder som avses i punkt 3 i enlighet med nationell rätt, under förutsättning att de informerar den behöriga nationella myndigheten så snart som möjligt.

5.  Den nationella medlemmen får lägga fram ett förslag för den nationella myndighet att vidta de åtgärder avses i punkterna 3 och 4, om den nationella medlemmens utövande av de befogenheter som avses i punkterna 3 och 4 skulle strida mot

a)  en medlemsstats konstitutionella bestämmelser,

eller

b)  grundläggande aspekter av den medlemsstatens nationella straffrättsliga system avseende

i)  fördelningen av befogenheter mellan polis, åklagare och domare,

ii)  den funktionella arbetsfördelningen mellan åklagarmyndigheterna,

eller

iii)  den berörda medlemsstatens federala struktur.

6.  I de ärenden som avses i punkt 5 ska medlemsstaterna se till att den behöriga nationella myndigheten behandlar det förslag som lagts fram av deras nationella medlem utan otillbörligt dröjsmål.

Artikel 9

Tillgång till nationella register

De nationella medlemmarna ska ha tillgång till, eller åtminstone kunna inhämta, den information som finns i följande typer av register i deras medlemsstat, i enlighet med nationell rätt:

a)  Kriminalregister.

b)  Register över gripna eller anhållna personer.

c)  Utredningsregister.

d)  DNA-register.

e)  Andra register hos offentliga myndigheter i deras medlemsstat där denna information är nödvändig för fullgörandet av deras uppgifter.

Avsnitt III

Kollegiet

Artikel 10

Kollegiets sammansättning

1.  Kollegiet ska bestå av

a)  alla nationella medlemmar, och

b)  en företrädare för kommissionen när kollegiet utför sina förvaltningsuppgifter.

▌ Den företrädare för kommissionen som utsetts enligt led b i första stycket bör vara densamma som kommissionens företrädare i styrelsen enligt artikel 16.4.

2.  Den administrativa direktören ska delta i kollegiets förvaltningsmöten utan någon rösträtt.

3.  Kollegiet får bjuda in personer vars synpunkter kan vara av intresse som observatörer till sina möten.

4.  Kollegiets medlemmar får, om annat inte följer av bestämmelserna i Eurojusts arbetsordning, biträdas av rådgivare eller experter.

Artikel 11

Eurojusts ordförande och vice ordförande

1.  Kollegiet ska välja en ordförande och två vice ordförande bland de nationella medlemmarna genom omröstning med två tredjedelars majoritet av sina medlemmar. Om två tredjedelars majoritet inte kan uppnås efter den andra valomgången ska vice ordförande väljas med enkel majoritet av medlemmarna i kollegiet, medan två tredjedelars majoritet ska fortsätta att krävas för valet av ordförande.

2.  Ordföranden ska utöva sina uppgifter på kollegiets vägnar. Ordföranden ska

a)  företräda Eurojust,

b)  sammankalla och leda mötena i kollegiet och styrelsen och hålla kollegiet informerat om alla frågor som är av intresse för det,

c)  leda kollegiets arbete och övervaka den administrativa direktörens löpande förvaltning av Eurojust,

d)  utföra övriga uppgifter som anges i Eurojusts arbetsordning.

3.  De vice ordförandena ska utföra de uppgifter som anges i punkt 2 och som ordföranden anförtror dem. De ska ersätta ordföranden om denne får förhinder. Ordföranden och de vice ordförandena ska vid utförandet av sina specifika uppgifter bistås av Eurojusts administrativa personal.

4.  Mandatperioden för ordföranden och de vice ordförandena ska vara fyra år. De får återväljas en gång.

5.   När en nationell medlem väljs till ordförande eller vice ordförande i Eurojust ska hans eller hennes mandatperiod ▌förlängas så att han eller hon kan fullgöra sin uppgift som ordförande eller vice ordförande.

6.  En ordförande eller vice ordförande som inte längre uppfyller villkoren för att utföra sina uppgifter får avsättas av kollegiet på förslag från en tredjedel av dess medlemmar. Beslutet ska antas på grundval av två tredjedelars majoritet av dess medlemmar, exklusive den berörda ordföranden eller vice ordföranden.

7.  När en nationell medlem väljs till ordförande i Eurojust får den berörda medlemsstaten utstationera en annan lämpligt kvalificerad person som ska förstärka den nationella enheten under den förra personens uppdrag som ordförande.

En medlemsstat som beslutar att utstationera en sådan person ska ha rätt att ansöka om ersättning i enlighet med artikel 12.

Artikel 12

Mekanism för ersättning vid val till befattningen som ordförande

1.  Senast den … [ett år efter denna förordnings ikraftträdande] ska rådet, på förslag från kommissionen och genom genomförandeakter, fastställa en mekanism för ersättning för tillämpning av artikel 11.7, vilken ska göras tillgänglig för medlemsstater vars nationella medlem valts till ordförande.

2.  Ersättningen ska vara tillgänglig för en medlemsstat om

a)  dess nationella medlem valts till ordförande,

och

b)  den begär ersättning från kollegiet och styrker behovet att förstärka sin nationella enhet på grund av ökad arbetsbelastning.

3.  Ersättningen ska uppgå till 50 % av den utsända personens nationella lön. Levnadsomkostnader och andra därtill hörande utgifter ska ersättas på ett sätt som är jämförbart med hur dessa ersätts för unionstjänstemän och andra tjänstemän som är utstationerade i utlandet.

4.  Kostnaden för ersättningsmekanismen ska belasta Eurojusts budget.

Artikel 13

Kollegiets möten

1.  Ordföranden ska sammankalla kollegiets möten.

2.  Kollegiet ska hålla minst ett ▌möte per månad. ▌Dessutom ska det sammanträda på initiativ av ordföranden, på begäran av kommissionen för diskussioner om kollegiets administrativa uppgifter, eller på begäran av minst en tredjedel av sina medlemmar.

3.  Eurojust ska tillsända Europeiska åklagarmyndigheten dagordningarna för kollegiets ▌möten ▌ närhelst frågor diskuteras som ▌är av vikt för Europeiska åklagarmyndighetens utförande av sina uppgifter. Eurojust ska bjuda in Europeiska åklagarmyndigheten att delta i sådana möten, dock utan rösträtt. När Europeiska åklagarmyndigheten bjuds in till ett möte i kollegiet ska Eurojust tillhandahålla den de relevanta möteshandlingarna.

Artikel 14

Kollegiets omröstningsregler

1.  Om inget annat anges, och om samförstånd inte kan uppnås, ska kollegiet fatta beslut med en majoritet av sina medlemmar.

2.  Varje medlem ska ha en röst. Vid frånvaro av en röstberättigad medlem ska den biträdande nationella medlemmen ha rätt att rösta på de villkor som anges i artikel 7.7. Vid frånvaro av den biträdande nationella medlemmen ska assistenten också ha rätt att rösta på de villkor som anges i artikel 7.7.

Artikel 15

Årlig och flerårig programplanering

1.  Senast den ▌30 november varje år ▌ska kollegiet anta ett programplaneringsdokument som innehåller en årlig och en flerårig programplanering på grundval av ett förslag som tagits fram av den administrativa direktören, med beaktande av kommissionens yttrande. Kollegiet ska vidarebefordra programplaneringsdokumentet till Europaparlamentet, rådet, kommissionen och Europeiska åklagarmyndigheten. Programplaneringsdokumentet ska bli slutgiltigt när unionens allmänna budget slutgiltigt antas och ska vid behov justeras i enlighet därmed.

2.  Det årliga arbetsprogrammet ska innehålla detaljerade mål och förväntade resultat, inklusive resultatindikatorer. Det ska också innehålla en beskrivning av de åtgärder som ska finansieras och en uppgift om de finansiella och mänskliga resurser som tilldelats varje åtgärd, i enlighet med principerna om aktivitetsbaserad budget och förvaltning. Det årliga arbetsprogrammet ska vara förenligt med det fleråriga arbetsprogram som avses i punkt 4. Det ska på ett tydligt sätt ange vilka uppgifter som har lagts till, ändrats eller tagits bort i jämförelse med det föregående räkenskapsåret.

3.  Kollegiet ska ändra det antagna årliga arbetsprogrammet om Eurojust får en ny uppgift. Varje väsentlig ändring av det årliga arbetsprogrammet ska antas enligt samma förfarande som det ursprungliga årliga arbetsprogrammet. Kollegiet får till den administrativa direktören delegera befogenheten att göra icke väsentliga ändringar i det årliga arbetsprogrammet.

4.  Det fleråriga arbetsprogrammet ska ange den övergripande strategiska programplaneringen, inklusive mål, den strategi för samarbete med tredjeländers myndigheter och internationella organisationer som avses i artikel 52, förväntade resultat och resultatindikatorer. Det ska också ange resursplaneringen, vilket inkluderar flerårig budget och personal. Resursplaneringen ska uppdateras årligen. Den strategiska programplaneringen ska uppdateras vid behov och i synnerhet för att beakta resultatet från den utvärdering som avses i artikel 69.

Avsnitt IV

Styrelsen

Artikel 16

Styrelsens funktion

1.  Kollegiet ska biträdas av en styrelse. Styrelsen ska ansvara för att fatta administrativa beslut för att säkerställa att Eurojust fungerar väl. Den ska ha överinseende över den administrativa direktörens nödvändiga förberedande arbete i andra administrativa frågor för kollegiets antagande. Den ska inte delta i Eurojusts operativa uppgifter enligt artiklarna 4 och 5.

2.  Styrelsen får rådfråga kollegiet vid fullgörandet av sina uppgifter.

3.  Styrelsen ska också

a)  se över Eurojusts programplaneringsdokument som avses i artikel 15 på grundval av det förslag som utarbetats av den administrativa direktören och vidarebefordra det till kollegiet för antagande,

b)  anta en bedrägeribekämpningsstrategi för Eurojust som står i proportion till risken för bedrägerier och tar hänsyn till kostnaderna för och fördelarna med de åtgärder som ska genomföras, på grundval av ett förslag som utarbetas av den administrativa direktören,

c)  anta lämpliga genomförandebestämmelser för att ge verkan åt tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen vid Europeiska unionen (tjänsteföreskrifterna för tjänstemän) och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (anställningsvillkoren), som fastställs i rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68(22) i enlighet med artikel 110 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän,

d)  säkerställa lämplig uppföljning av resultaten och rekommendationerna från de interna eller externa revisionsrapporterna, utvärderingarna och utredningarna, inbegripet de från Europeiska datatillsynsmannen och Olaf,

e)  fatta alla beslut om inrättande och, vid behov, ändring av Eurojusts interna administrativa strukturer,

f)  utan att det påverkar den administrativa direktörens ansvarsområden enligt artikel 18, biträda och ge råd till honom eller henne vid genomförandet av kollegiets beslut i syfte att förstärka tillsynen av den administrativa förvaltningen och budgetförvaltningen,

g)  utföra eventuella ytterligare administrativa uppgifter som den tilldelats av kollegiet i enlighet med artikel 5.4,

h)  anta de finansiella regler som ska tillämpas på Eurojust i enlighet med artikel 64,

i)  i enlighet med artikel 110 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän anta ett beslut på grundval av artikel 2.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän och artikel 6 i anställningsvillkoren för övriga anställda om att delegera de relevanta tillsättningsbefogenheterna till den administrativa direktören och fastställa på vilka villkor denna delegering av befogenheter kan upphävas; den administrativa direktören ska ha behörighet att vidaredelegera dessa befogenheter,

j)  se över Eurojusts förslag till årsbudget för antagande av kollegiet,

k)  se över förslaget till årsrapport om Eurojusts verksamhet och vidarebefordra det till kollegiet för antagande,

l)  utse en räkenskapsförare och ett dataskyddsombud som är funktionellt oberoende vid fullgörandet av sina uppgifter.

4.  Styrelsen ska vara sammansatt av ordföranden och de vice ordförandena för Eurojust, en företrädare för kommissionen samt två andra medlemmar av kollegiet vilka utses enligt ett tvåårigt rotationssystem i enlighet med Eurojusts arbetsordning. Den administrativa direktören ska delta i styrelsens möten utan rösträtt.

5.   Eurojusts ordförande ska vara ordförande för styrelsen. Styrelsen ska fatta beslut med en majoritet av sina medlemmar. ▌Varje medlem ska ha en röst. Vid lika röstetal ska Eurojusts ordförande ha utslagsröst.

6.  Mandatperioden för styrelsens medlemmar ska upphöra när deras mandat som nationell medlem, ordförande eller vice ordförande upphör.

7.  Styrelsen ska sammanträda minst en gång i månaden. Dessutom ska den sammanträda på initiativ av dess ordförande eller på begäran av kommissionen eller minst två av dess medlemmar.

8.  Eurojust ska tillsända Europeiska åklagarmyndigheten dagordningen från styrelsens ▌möten och samråda med Europeiska åklagarmyndigheten om behovet att delta i sådana möten. Eurojust ska bjuda in Europeiska åklagarmyndigheten att delta, dock utan rösträtt, närhelst frågor diskuteras som ▌är av vikt för ▌Europeiska åklagarmyndighetens funktion.

När Europeiska åklagarmyndigheten bjuds in till ett möte i styrelsen, ska Eurojust tillhandahålla den de relevanta möteshandlingarna.

Avsnitt V

Den administrativa direktören

Artikel 17

Den administrativa direktörens ställning

1.  Den administrativa direktören ska vara tillfälligt anställd vid Eurojust enligt artikel 2 a i anställningsvillkoren för övriga anställda.

2.  Den administrativa direktören ska utses av kollegiet från en förteckning över kandidater som föreslås av styrelsen efter ett öppet urvalsförfarande i enlighet med Eurojusts arbetsordning. I det anställningsavtal som ingås med den administrativa direktören ska Eurojust företrädas av Eurojusts ordförande.

3.  Mandatperioden för den administrativa direktören ska vara fyra år. I slutet av denna period ska styrelsen utföra en bedömning som beaktar en utvärdering av den administrativa direktörens arbetsinsats.

4.  Kollegiet får, på ett förslag från styrelsen som beaktar den bedömning som avses i punkt 3, förlänga den administrativa direktörens mandatperiod en gång med högst fyra år.

5.  En administrativ direktör vars mandatperiod har förlängts får inte delta i ett annat urvalsförfarande för samma befattning efter den sammanlagda perioden.

6.  Den administrativa direktören ska vara ansvarig inför kollegiet ▌.

7.  Den administrativa direktören får avsättas från sin post endast efter ett beslut från kollegiet på grundval av ett förslag från styrelsen.

Artikel 18

Den administrativa direktörens ansvarsområden

1.  För administrativa ändamål ska Eurojust ledas av sin administrativa direktör.

2.  Utan att det påverkar ▌kollegiets eller styrelsens befogenheter ska den administrativa direktören vara oberoende i sin tjänsteutövning och får varken begära eller ta emot instruktioner från någon regering eller något annat organ.

3.  Den administrativa direktören ska vara Eurojusts rättsliga företrädare.

4.  Den administrativa direktören ska vara ansvarig för genomförandet av de administrativa uppgifter som tilldelats Eurojust, i synnerhet

a)  Eurojusts löpande administration och personalförvaltningen,

b)  att genomföra de beslut som antas av kollegiet och styrelsen,

c)  att utarbeta det programplaneringsdokument som avses i artikel 15 och lägga fram det för styrelsen för översyn,

d)  att genomföra det programplaneringsdokument som avses i artikel 15 och rapportera till styrelsen och kollegiet om dess genomförande,

e)  att utarbeta årsrapporten om Eurojusts verksamhet och lägga fram den för styrelsen för översyn och för kollegiet för antagande,

f)  att utarbeta en handlingsplan för uppföljning av slutsatser i interna eller externa revisionsrapporter, utvärderingar och utredningar, inbegripet de från Europeiska datatillsynsmannen och Olaf, och att två gånger om året rapportera om framstegen till kollegiet, styrelsen, kommissionen och Europeiska datatillsynsmannen,

g)   att utarbeta en bedrägeribekämpningsstrategi för Eurojust och lägga fram den för styrelsen för antagande,

h)   att utarbeta förslag till de finansiella regler som ska tillämpas på Eurojust,

i)   att utarbeta Eurojusts förslag till inkomst- och utgiftsberäkning och genomföra dess budget,

j)  att med avseende på Eurojusts personal utöva de befogenheter som i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän tilldelas tillsättningsmyndigheten och i anställningsvillkoren för övriga anställda tilldelas den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal för övriga anställda (nedan kallade tillsättningsbefogenheter),

k)  att säkerställa att det administrativa stöd som krävs för att underlätta Eurojusts operativa arbete tillhandahålls,

l)  att säkerställa att ordföranden och de vice ordförandena får stöd i utförandet av sina uppgifter,

m)  att utarbeta ett förslag till årlig budget för Eurojust, vilket ska granskas av styrelsen innan det antas av kollegiet.

KAPITEL III

OPERATIVA ÄRENDEN

Artikel 19

Joursamordningsmekanism

1.  För att fullgöra sina uppgifter i brådskande ärenden ska Eurojust ha en joursamordningsmekanism (nedan kallad joursamordning) som alltid kan ta emot och behandla de begäranden som hänskjuts till byrån. Joursamordningen ska kunna kontaktas ▌24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.

2.  Joursamordningen ska förlita sig på en joursamordningsrepresentant per medlemsstat som antingen är den nationella medlemmen, den biträdande nationella medlemmen, ▌en assistent som har rätt att ersätta den nationella medlemmen eller en utstationerad nationell expert. Joursamordningsrepresentanten ska kunna ingripa 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.

3.  Joursamordningsrepresentanterna ska ingripa effektivt och utan dröjsmål när det gäller verkställandet av en begäran i deras medlemsstat.

Artikel 20

Det nationella samordningssystemet för Eurojust

1.  Varje medlemsstat ska utse en eller fler nationella kontaktpersoner för Eurojust.

2.  Alla nationella kontaktpersoner som utses av medlemsstaterna enligt punkt 1 ska ha de kunskaper och den erfarenhet de behöver för att utföra sina uppgifter.

3.  Varje medlemsstat ska inrätta ett nationellt samordningssystem för Eurojust för att säkerställa samordning av det arbete som utförs av

a)  de nationella kontaktpersonerna för Eurojust,

b)  nationella kontaktpersoner för frågor rörande Europeiska åklagarmyndighetens behörighet,

c)  den nationella kontaktpersonen för Eurojust avseende terrorism,

d den nationella kontaktpersonen för det europeiska straffrättsliga nätverket och upp till tre andra kontaktpunkter för det europeiska rättsliga nätverket,

e)  nationella medlemmar av eller kontaktpunkter för nätverket för gemensamma utredningsgrupper, och nationella medlemmar av eller kontaktpunkter för de nätverk som inrättats genom beslut 2002/494/RIF, 2007/845/RIF och 2008/852/RIF,

f)  varje annan relevant rättslig myndighet, i förekommande fall.

4.  De personer som avses i punkterna 1 och 3 ska behålla sin ställning och status enligt nationell rätt, utan att detta har en betydande påverkan på utförandet av deras uppgifter enligt denna förordning.

5.  De nationella kontaktpersonerna för Eurojust ska vara ansvariga för att det nationella samordningssystemet för Eurojust fungerar. Om flera kontaktpersoner för Eurojust utses ska en av dem vara ansvarig för att det nationella samordningssystemet för Eurojust fungerar.

6.  De nationella medlemmarna ska informeras om alla möten i det nationella samordningssystemet för Eurojust där frågor som rör det operativa arbetet diskuteras. De nationella medlemmarna får vid behov närvara vid sådana möten.

7.  Varje nationellt samordningssystem för Eurojust ska underlätta fullgörandet av Eurojusts uppgifter i den berörda medlemsstaten, särskilt genom att

a)  säkerställa att det ärendehanteringssystem som avses i artikel 23 får information som avser den berörda medlemsstaten på ett effektivt och tillförlitligt sätt,

b)  hjälpa till att fastställa om en begäran bör behandlas med bistånd av Eurojust eller av det europeiska rättsliga nätverket,

c)  hjälpa den nationella medlemmen att identifiera relevanta myndigheter för verkställandet av ansökningar och beslut om rättslig hjälp, inklusive ansökningar och beslut som bygger på instrument som ger verkan åt principen om ömsesidigt erkännande,

d)  upprätthålla nära förbindelser med den nationella Europolenheten, andra kontaktpunkter för det europeiska rättsliga nätverket och andra relevanta behöriga nationella myndigheter.

8.  För att målen i punkt 7 ska uppnås ska de personer som avses i punkterna 1 och 3 a, b och c – och får de personer eller myndigheter som avses i punkt 3 d och e – anslutas till ärendehanteringssystemet i enlighet med denna artikel och med artiklarna 23, 24, 25och 34. Kostnaden för anslutningen till ärendehanteringssystemet ska belasta unionens allmänna budget.

9.  Upprättandet av det nationella samordningssystemet för Eurojust och utseendet av nationella kontaktpunkter ska inte förhindra direktkontakt mellan den nationella medlemmen och de behöriga myndigheterna i dennes medlemsstat.

Artikel 21

Utbyte av information med medlemsstater och mellan nationella medlemmar

1.  De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska med Eurojust utbyta all information som är nödvändig för att Eurojust ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt artiklarna 2 och 4 i enlighet med de tillämpliga dataskyddsreglerna. Detta ska minst omfatta den information som avses i punkterna 4, 5 och 6 i den här artikeln.

2.  Överföring av information till Eurojust ska tolkas som en begäran om hjälp av Eurojust i det aktuella fallet endast om detta specifikt anges av en behörig myndighet.

3.  De nationella medlemmarna ska utbyta all information som är nödvändig för att Eurojust ska kunna fullgöra sina uppgifter, utan föregående tillstånd, sinsemellan eller med de behöriga myndigheterna i deras medlemsstat. I synnerhet ska de behöriga nationella myndigheterna omedelbart informera sina nationella medlemmar om ett ärende som berör dem.

4.  De behöriga nationella myndigheterna ska informera sina nationella medlemmar om inrättandet av gemensamma utredningsgrupper och om resultaten av sådana gruppers arbete.

5.  De behöriga nationella myndigheterna ska informera sina nationella medlemmar utan onödigt dröjsmål om ärenden som ▌berör minst tre medlemsstater och för vilka ansökningar eller beslut om rättslig hjälp, inklusive ansökningar och beslut på grundval av instrument som ger verkan åt principen om ömsesidigt erkännande, har översänts till minst två medlemsstater, och när ett eller flera av följande är tillämpligt:

a)  Den aktuella överträdelsen i den begärande eller utfärdande staten kan bestraffas med fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd, där maximistraffet är minst fem eller sex år, vilket ska beslutas av den berörda medlemsstaten, och överträdelsen finns upptagen i följande förteckning:

i)  Människohandel.

ii)  Sexuella övergrepp eller sexuell exploatering, inbegripet barnpornografi och kontaktsökning med barn i sexuellt syfte.

iii)  Olaglig narkotikahandel.

iv)  Otillåten handel med skjutvapen, delar av och komponenter till dessa samt ammunition och sprängämnen.

v)  Korruption.

vi)  Brott mot unionens finansiella intressen.

vii)  Förfalskning av pengar eller betalningsmedel.

viii)  Penningtvätt.

ix)  It-brott.

b)  Det finns faktiska indikationer på att en kriminell organisation är inblandad.

c)  Det finns indikationer på att fallet kan ha en allvarlig gränsöverskridande dimension eller återverkningar på unionsnivå eller att det kan påverka andra medlemsstater än de direkt berörda.

6.  De behöriga nationella myndigheterna ska informera sina nationella medlemmar om

a)  ärenden där behörighetskonflikter har uppstått eller sannolikt kommer att uppstå,

b)  kontrollerade leveranser som berör minst tre länder, varav minst två är medlemsstater,

c)  upprepade svårigheter eller avslag beträffande verkställandet av ansökningar eller beslut om rättslig hjälp, inklusive ansökningar och beslut som bygger på instrument som ger verkan åt principen om ömsesidigt erkännande.

7.  De behöriga nationella myndigheterna ska inte vara skyldiga att tillhandahålla information i ett särskilt ärende om detta skulleskada väsentliga nationella säkerhetsintressen, eller äventyra enskilda personers säkerhet.

8.  Denna artikel påverkar inte villkor som fastställs i bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser mellan medlemsstater och tredjeländer, inbegripet eventuella villkor som ställs av tredjeländer rörande användningen av information när den har tillhandahållits.

9.  Denna artikel påverkar inte andra skyldigheter angående överföring av information till Eurojust, inbegripet rådets beslut 2005/671/RIF(23).

10.  Den information som avses i denna artikel ska tillhandahållas på ett strukturerat sätt som fastställs av Eurojust. Den behöriga nationella myndigheten ska inte vara skyldig att tillhandahålla sådan information om den redan har överförts till Eurojust i enlighet med andra bestämmelser i denna förordning.

Artikel 22

Information som Eurojust tillhandahåller behöriga nationella myndigheter

1.  Eurojust ska utan otillbörligt dröjsmål tillhandahålla behöriga nationella myndigheter information om resultaten av informationsbehandlingen, inbegripet förekomsten av kopplingar till ärenden som redan finns lagrade i ärendehanteringssystemet. Denna information får innehålla personuppgifter.

2.  När en behörig nationell myndighet begär att Eurojust ska tillhandahålla den information inom en viss tidsram, ska Eurojust översända informationen inom den tidsramen.

Artikel 23

Ärendehanteringssystem, index och tillfälliga arbetsregister

1.  Eurojust ska inrätta ett ärendehanteringssystem som består av tillfälliga arbetsregister och ett index som innehåller sådana personuppgifter som avses i bilaga II och uppgifter utan koppling till person.

2.  Syftet med ärendehanteringssystemet ska vara att

a)  stödja handläggningen och samordningen av utredningar och lagföring i vilka Eurojust ger bistånd, särskilt genom korsvis hänvisning av information,

b)  underlätta tillgången till information om pågående utredningar och lagföring,

c)  underlätta kontrollen av lagenligheten i Eurojusts behandling av personuppgifter och dess efterlevnad av de tillämpliga dataskyddsreglerna.

3.  Ärendehanteringssystemet får kopplas till den säkra telekommunikationsförbindelse som avses i artikel 9 i rådets beslut 2008/976/RIF(24).

4.  Indexet ska innehålla hänvisningar till tillfälliga arbetsregister som behandlas inom Eurojust och får inte innehålla några andra personuppgifter än de som avses i punkterna 1 a–i, k och m samt 2 i bilaga II.

5.  Vid fullgörandet av sina uppgifter får de nationella medlemmarna i ett tillfälligt arbetsregister behandla uppgifter som rör de enskilda ärenden som de arbetar med. De ska ge dataskyddsombudet tillgång till det tillfälliga arbetsregistret. Dataskyddsombudet ska av den berörda nationella medlemmen informeras om öppnandet av varje nytt tillfälligt arbetsregister som innehåller personuppgifter.

6.  När det gäller behandlingen av operativa personuppgifter får Eurojust inte upprätta något annat automatiskt dataregister än ärendehanteringssystemet ▌. Den nationella medlemmen får dock tillfälligt lagra och analysera personuppgifter i syfte att fastställa huruvida dessa uppgifter är relevanta för Eurojusts arbetsuppgifter och kan föras in i ärendehanteringssystemet. Sådana uppgifter får bevaras i upp till tre månader.

Artikel 24

Tillfälliga arbetsregisters och indexets funktion

1.  Ett tillfälligt arbetsregister ska öppnas av den berörda nationella medlemmen för varje ärende i vilket information överförs till honom eller henne i den mån detta sker i enlighet med denna förordning eller med andra tillämpliga rättsliga instrument. Den nationella medlemmen ska vara ansvarig för hanteringen av de tillfälliga arbetsregister som denne har öppnat.

2.  Den nationella medlem som har öppnat ett tillfälligt arbetsregister ska besluta, i varje enskilt ärende, huruvida tillgången till det tillfälliga arbetsregistret ska vara begränsad eller ▌tillgång till hela eller delar av registret ska ges till andra nationella medlemmar, till behörig Eurojustpersonal eller till en annan person som arbetar på uppdrag av Eurojust och som erhållit det nödvändiga tillståndet från den administrativa direktören.

3.  Den nationella medlem som har öppnat ett tillfälligt arbetsregister ska också besluta om vilken information avseende det tillfälliga arbetsregistret som i enlighet med artikel 23.4 ska föras in i indexet.

Artikel 25

Tillgång till ärendehanteringssystemet på nationell nivå

1.  De personer som avses i artikel 20.3 får i den mån de är anslutna till ärendehanteringssystemet endast ha tillgång till

a)  indexet, såvida inte den nationella medlem som beslutade att föra in uppgifterna i indexet uttryckligen vägrat sådan tillgång,

b)  tillfälliga arbetsregister som öppnas av den nationella medlemmen från deras medlemsstat,

c)  tillfälliga arbetsregister som öppnas av nationella medlemmar från andra medlemsstater och till vilka den nationella medlemmen från deras medlemsstater har getts tillgång, såvida inte den nationella medlem som öppnat det tillfälliga arbetsregistret uttryckligen vägrat sådan tillgång.

2.  Den nationella medlemmen ska, inom de begränsningar som fastställs i punkt 1 i denna artikel, besluta om i vilken utsträckning tillgång till de tillfälliga arbetsregistren i hans eller hennes medlemsstat ska beviljas de personer som avses i artikel 20.3, i den mån de är anslutna till ärendehanteringssystemet.

3.  Varje medlemsstat ska besluta, efter samråd med sin nationella medlem, om i vilken utsträckning tillgång till indexet i den medlemsstaten ska beviljas de personer som avses i artikel 20.3, i den mån de är anslutna till ärendehanteringssystemet. Medlemsstaterna ska underrätta Eurojust och kommissionen om sitt beslut avseende genomförandet av denna punkt. Kommissionen ska informera de övriga medlemsstaterna om detta.

4.  Personer som har getts tillgång i enlighet med punkt 2 ska åtminstone ha tillgång till indexet i den utsträckning det är nödvändigt för att få tillgång till de tillfälliga arbetsregister till vilka de har beviljats tillgång.

KAPITEL IV

INFORMATIONSBEHANDLING

Artikel 26

Eurojusts behandling av personuppgifter

1.  Denna förordning och artikel 3 och kapitel IX i förordning (EU) 2018/...(25) ska tillämpas på Eurojusts behandling av operativa personuppgifter. Förordning (EU) 2018/...+ ska tillämpas på Eurojusts behandling av administrativa personuppgifter, med undantag av kapitel IX i den förordningen.

2.  Med hänvisningar till ”tillämpliga dataskyddsbestämmelser” i denna förordning avses de dataskyddsbestämmelser som anges i denna förordning och i förordning (EU) 2018/…+.

3.  De dataskyddsregler om behandling av operativa personuppgifter som denna förordning innehåller ska betraktas som särskilda dataskyddsregler i förhållande till de allmänna regler som fastställs i artikel 3 och kapitel IX i förordning (EU) 2018/... + .

4.  Eurojust ska fastställa tidsgränserna för lagring av administrativa personuppgifter i de dataskyddsbestämmelser som ingår i dess arbetsordning.

Artikel 27

Behandling av operativa personuppgifter

1.  I den utsträckning det är nödvändigt för att utföra sina uppgifter får Eurojust, inom ramen för sin behörighet och i syfte att utföra sina operativa uppgifter, automatiserat eller i strukturerade manuella register i enlighet med denna förordning behandla enbart de operativa personuppgifter som förtecknas i punkt 1 i bilaga II, om personer som enligt de berörda medlemsstaternas nationella rätt är personer avseende vilka det finns tungt vägande skäl att anta att de har begått eller är på väg att begå ett brott för vilket Eurojust är behörigt eller som har dömts för ett sådant brott.

2.  Eurojust får endast behandla de operativa personuppgifter som anges i punkt 2 i bilaga II för personer som enligt de berörda medlemsstaternas nationella rätt betraktas som brottsoffer eller andra som berörs av ett brott, såsom personer som kan komma att kallas att vittna i en brottsutredning eller vid lagföring avseende en eller fler av de brottstyper och de brott som avses i artikel 3, personer som kan lämna information om brott eller med kontakter med eller band till en person som avses i punkt 1. Behandling av sådana operativa personuppgifter får ske endast om det är ▌nödvändigt för fullgörandet av Eurojusts uppgifter, inom ramen för dess behörighet och i syfte att utföra dess operativa uppgifter.

3.  I undantagsfall får Eurojust också, under en begränsad tid som inte överstiger den tid som krävs för att slutföra det ärende för vilket uppgifterna behandlas, behandla andra operativa personuppgifter än de som avses i bilaga II om omständigheter kring ett brott där sådana uppgifter är av omedelbar betydelse för och ingår i pågående utredningar som Eurojust samordnar eller hjälper till att samordna, och när behandlingen av dem är ▌nödvändig för de ändamål som anges i punkt 1. Det dataskyddsombud som avses i artikel 36 ska omgående underrättas när sådana operativa personuppgifter behandlas och ska underrättas om de specifika omständigheter som motiverar behovet att behandla dessa operativa personuppgifter. Om sådana andra uppgifter avser vittnen eller brottsoffer i den mening som avses i punkt 2 i den här artikeln ska beslutet att behandla dem fattas gemensamt av de berörda nationella medlemmarna.

4.  Eurojust får behandla särskilda kategorier av operativa personuppgifter i enlighet med artikel 76 i förordning (EU) 2018/...(26). Sådana uppgifter får inte behandlas i det index som avses i artikel 23.4 i den här förordningen. Om sådana andra uppgifter avser vittnen eller brottsoffer i den mening som avses i punkt 2 i den här artikeln ska beslutet att behandla dem fattas av de berörda nationella medlemmarna.

Artikel 28

Behandling under Eurojusts eller personuppgiftsbiträdes överinseende

Personuppgiftsbiträdet och alla personer som agerar under Eurojusts eller personuppgiftsbiträdets överinseende och har tillgång till operativa personuppgifter får behandla dessa endast på instruktion från Eurojust, såvida vederbörande inte är skyldig att göra det enligt unionsrätten eller lagstiftningen i en medlemsstat.

Artikel 29

Tidsgränser för lagring av operativa personuppgifter

1.  ▌Operativa personuppgifter som Eurojust behandlar får endast lagras så länge som det är nödvändigt för att den ska kunna utföra sina uppgifter. I synnerhet får de operativa personuppgifter som avses i artikel 27, utan att det påverkar punkt 3 i den här artikeln, inte lagras efter det först tillämpliga datumet bland följande datum:

a)  Det datum då preskription inträdde i alla de medlemsstater som berörs av utredningen och lagföringen.

b)  Det datum då Eurojust underrättas om att personen frikänts och det rättsliga avgörandet har vunnit laga kraft, i vilket fall den berörda medlemsstaten utan dröjsmål ska underrätta Eurojust.

c)  Tre år efter det datum då det rättsliga avgörandet från den sista medlemsstat som berörs av utredningen eller lagföringen vann laga kraft.

d)  Det datum då Eurojust och de berörda medlemsstaterna gemensamt konstaterade eller beslutade att det inte längre var nödvändigt för Eurojust att samordna utredningen och lagföringen, såvida det inte finns en skyldighet att förse Eurojust med denna information i enlighet med artikel 21.5 eller 21.6.

e)  Tre år efter det datum då operativa personuppgifter överfördes i enlighet med artikel 21.5 eller 21.6.

2.  Efterlevnaden av de tidsgränser för lagring av personuppgifter som avses i punkt 1 i denna artikel ▌ska kontrolleras fortlöpande med lämplig automatiserad behandling från Eurojusts sida, i synnerhet från den tidpunkt då ärendet avslutas av Eurojust. Eurojust ska även vart tredje år efter personuppgifternas registrering kontrollera om det är nödvändigt att lagra dem; resultaten av sådana kontroller ska tillämpas på ärendet i dess helhet. Om operativa personuppgifter som ▌avses i artikel 27.4 lagras under mer än fem år ska Europeiska datatillsynsmannen underrättas.

3.  Innan en av de tidsgränser för lagring av personuppgifter som avses i punkt 1 nås ska Eurojust kontrollera om det är nödvändigt att fortsätta att lagra de operativa personuppgifterna, dvs. om och hur länge detta är nödvändigt, för att byrån ska kunna utföra sina uppgifter. Byrån får besluta att undantagsvis lagra dessa personuppgifter till nästa kontroll. Skälen till fortsatt lagring ska vara berättigade och registreras. Om inget beslut fattas om fortsatt lagring av operativa personuppgifter vid tidpunkten för kontrollen ska uppgifterna i fråga raderas automatiskt ▌.

4.  Om operativa personuppgifter i enlighet med punkt 3 har lagrats efter de tidsgränser för lagring som avses i punkt 1 ska Europeiska datatillsynsmannen även vart tredje år göra en kontroll av om det är nödvändigt att lagra dem.

5.  När ▌tidsgränsen för att lagra den sista automatiserade uppgiften i akten har nåtts, ska samtliga handlingar i akten ▌förstöras, med undantag av eventuella originalhandlingar som Eurojust har erhållit från nationella myndigheter och som ska återsändas till den som tillhandahållit dem.

6.  Om Eurojust har samordnat en utredning eller lagföring ska de berörda nationella medlemmarna underrätta ▌varandra närhelst de får information om att ärendet har avskrivits eller att alla ▌rättsliga avgöranden i ärendet har blivit slutligt fastställda.

7.  Punkt 5 ska inte tillämpas om

a)  det skulle skada en skyddsbehövande registrerads intressen. I sådana fall får de operativa personuppgifterna användas endast med den registrerades uttryckliga, skriftliga samtycke,

b)  den registrerade bestrider de operativa personuppgifternas korrekthet; i sådana fall ska punkt 5 inte tillämpas under en period som ger medlemsstaterna eller Eurojust möjlighet att vid behov kontrollera uppgifternas korrekthet,

c)  de operativa personuppgifterna ska sparas som bevisning eller för att fastslå, göra gällande eller försvara rättsliga anspråk,

d)  den registrerade motsätter sig radering av de operativa personuppgifterna och i stället begär att användningen ska begränsas, eller

e)  de operativa personuppgifterna fortsatt behövs för arkivändamål av allmänintresse, eller för statistiska ändamål.

Artikel 30

Säkerhet i samband med operativa personuppgifter

Eurojust och medlemsstaterna ska fastställa mekanismer för att säkerställa att de säkerhetsåtgärder som avses i artikel 91 i förordning (EU) 2018/...(27) beaktas mellan olika informationssystem.

Artikel 31

Den registrerades rätt till tillgång

1.  Varje registrerad som vill utöva den rätt till tillgång som avses i artikel 80 i förordning (EU) 2018/...+ till operativa personuppgifter som rör den registrerade och som har behandlats av Eurojust får lämna in en begäran till Eurojust eller till den nationella tillsynsmyndigheten i den medlemsstat som den registrerade väljer. Myndigheten i fråga ska hänskjuta begäran till Eurojust utan dröjsmål och under alla omständigheter inom en månad från dess mottagande.

2.  Eurojust ska svara på begäran utan onödigt dröjsmål och under alla omständigheter inom tre månader från det att Eurojust mottog begäran.

3.  Eurojust ska samråda med de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna om beslut som ska fattas med anledning av en begäran. Beslutet om tillgång till uppgifter får endast fattas av Eurojust i nära samarbete med de medlemsstater som direkt berörs av överföringen av sådana uppgifter. Om en medlemsstat invänder mot Eurojusts föreslagna beslut ska den meddela Eurojust om skälen till invändningen. Eurojust ska rätta sig efter sådana invändningar. De berörda nationella medlemmarna ska därefter underrätta de behöriga myndigheterna om innehållet i Eurojusts beslut.

4.  De berörda nationella medlemmarna ska på Eurojusts vägnar behandla och besluta om begäran. Om de berörda nationella medlemmarna inte är eniga ska de hänskjuta ärendet till kollegiet, som ska fatta sitt beslut om begäran med två tredjedelars majoritet.

Artikel 32

Begränsningar av rätten till tillgång

I de fall som avses i artikel 81 i förordning (EU) 2018/...(28) ska Eurojust informera den registrerade efter att i enlighet med artikel 31.3 i den här förordningen ha samrått med de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.

Artikel 33

Rätt till begränsning av behandling

Om behandlingen av operativa personuppgifter har begränsats enligt artikel 69m.3 i förordning (EU) 2018/...+ får sådana operativa personuppgifter, med förbehåll för tillämpningen av de undantag som anges i artikel 29.7 i den här förordningen, behandlas endast för att skydda rättigheterna för den registrerade eller för någon annan fysisk eller juridisk person som är part i de förfaranden vari Eurojust är part, eller för de ändamål som anges i artikel 82.3 i förordning (EU) 2018/...+.

Artikel 34

Tillåten tillgång till operativa personuppgifter inom Eurojust

Endast nationella medlemmar, deras biträdande nationella medlemmar eller assistenter, behöriga utstationerade nationella experter, de personer som avses i artikel 20.3 i den mån de är anslutna till ärendehanteringssystemet samt behörig personal vid Eurojust får, för att utföra Eurojusts uppgifter, ha tillgång till operativa personuppgifter som behandlas av Eurojust inom de begränsningar som föreskrivs i artiklarna 23, 24 och 25 ▌.

Artikel 35

Register över kategorier av behandling

1.  Eurojust ska föra ett register över alla kategorier av behandling som byrån ansvarar för. Detta register ska innehålla samtliga följande uppgifter:

a)  Eurojusts kontaktuppgifter samt dataskyddsombudets namn och kontaktuppgifter.

b)  Ändamålen med behandlingen.

c)  En beskrivning av kategorierna av registrerade och av kategorierna av operativa personuppgifter.

d)  De kategorier av mottagare som de operativa personuppgifterna har lämnats eller ska lämnas ut till, inbegripet mottagare i tredjeländer eller internationella organisationer.

e)  I tillämpliga fall, överföringar av operativa personuppgifter till ett tredjeland eller en internationell organisation, inbegripet identifiering av tredjelandet eller den internationella organisationen.

f)  Om möjligt, de förutsedda tidsgränserna för radering av de olika kategorierna av uppgifter.

g)  Om möjligt, en allmän beskrivning av de tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgärder som avses i artikel 91 i förordning (EU) 2018/...(29) .

2.  Det register som avses i punkt 1 ska upprättas skriftligen, inbegripet i elektronisk form.

3.  Eurojust ska på begäran göra registret tillgängligt för Europeiska datatillsynsmannen.

Artikel 36

Utseende av dataskyddsombudet

1.  Styrelsen ska utse ett dataskyddsombud ▌. Dataskyddsombudet ska vara en medlem av personalen som särskilt utnämnts till detta. Vid utförandet av sina uppgifter ska dataskyddsombudet agera oberoende och får inte ta mot några instruktioner.

2.  Dataskyddsombudet ska väljas på grundval av sina yrkesmässiga kvalifikationer och i synnerhet sin sakkunskap om lagstiftning och praxis i fråga om dataskydd samt förmågan att fullgöra sina uppgifter enligt denna förordning, särskilt de som avses i artikel 38.

3.  Valet av dataskyddsombudet ska inte kunna leda till en intressekonflikt mellan hans eller hennes uppdrag som dataskyddsombud och andra officiella uppdrag som han eller hon har, särskilt vad avser tillämpningen av denna förordning.

4.  Dataskyddsombudet ska utses för en period på fyra år och får återutses för totalt högst åtta år. Dataskyddsombudet får av styrelsen avsättas från sitt uppdrag endast med Europeiska datatillsynsmannens samtycke, om dataskyddsombudet inte längre uppfyller de krav som ställs för att han eller hon ska kunna utföra sina uppgifter.

5.  Eurojust ska offentliggöra dataskyddsombudets kontaktuppgifter och förmedla dem till Europeiska datatillsynsmannen.

Artikel 37

Dataskyddsombudets ställning

1.  Eurojust ska säkerställa att dataskyddsombudet på ett korrekt sätt och i god tid deltar i alla frågor som rör skyddet av personuppgifter.

2.  Eurojust ska stödja dataskyddsombudet i utförandet av de uppgifter som avses i artikel 38, genom att tillhandahålla de resurser och den personal som krävs för att fullgöra dessa uppgifter och genom att ge tillgång till personuppgifter och behandlingsförfaranden, samt i upprätthållandet av dennes sakkunskap.

3.  Eurojust ska säkerställa att dataskyddsombudet inte tar emot instruktioner gällande utförandet av sina uppgifter. Dataskyddsombudet får inte avsättas av styrelsen eller bli föremål för sanktioner från dess sida för att ha utfört sina uppgifter. Dataskyddsombudet ska rapportera direkt till kollegiet i fråga om operativa personuppgifter och till styrelsen i fråga om administrativa personuppgifter.

4.  Registrerade får kontakta dataskyddsombudet med avseende på alla frågor som rör behandlingen av deras personuppgifter och utövandet av deras rättigheter enligt denna förordning och enligt förordning (EU) 2018/...(30).

5.  Styrelsen ska anta genomföranderegler avseende dataskyddsombudet. Dessa genomföranderegler ska särskilt avse urvalsförfarandet för posten som dataskyddsombud, hans eller hennes avsättning, uppgifter och befogenheter samt garantier för dataskyddsombudets oberoende.

6.  Dataskyddsombudet och hans eller hennes personal ska vara bundna av tystnadsplikt i enlighet med artikel 72.

7.  Dataskyddsombudet får rådfrågas av den personuppgiftsansvariga och personuppgiftsbiträdet, av den berörda personalkommittén och av enskilda personer, i alla frågor som rör tolkningen eller tillämpningen av denna förordning och förordning (EU) 2018/...(31) utan att dessa behöver gå den officiella vägen. Ingen ska lida förfång för att ha gjort dataskyddsombudet uppmärksamt på att en händelse som påstås utgöra en överträdelse av den här förordningen eller förordning (EU) 2018/...+ har ägt rum.

8.  Efter det att dataskyddsombudet utsetts ska Eurojust registrera det hos Europeiska datatillsynsmannen.

Artikel 38

Dataskyddsombudets uppgifter

1.  Dataskyddsombudet ska särskilt ha följande uppgifter när det gäller behandling av personuppgifter:

a)  Att på ett oberoende sätt säkerställa Eurojusts efterlevnad av dataskyddsbestämmelserna i denna förordning och förordning (EU) 2018/...(32)samt relevanta dataskyddsbestämmelser i Eurojusts arbetsordning; detta inbegriper kontroll av efterlevnaden av denna förordning, förordning (EU) 2018/...+och andra dataskyddsbestämmelser på unionsnivå eller nationell nivå och av Eurojusts strategi för skydd av personuppgifter, inbegripet ansvarstilldelning, information till och utbildning av personal som deltar i behandling samt tillhörande granskning.

b)  Att informera och ge råd till Eurojust och de anställda som behandlar personuppgifter om deras skyldigheter enligt denna förordning, förordning (EU) 2018…+. och andra dataskyddsbestämmelser på unionsnivå eller nationell nivå.

c)  Att på begäran ge råd vad gäller konsekvensbedömningen avseende dataskydd och kontrollera genomförandet av den enligt artikel 89 i förordning (EU) 2018/...(33).

d)  Att säkerställa att ett register över överföring och mottagande av personuppgifter förs i enlighet med de bestämmelser som ska fastställas i Eurojusts arbetsordning.

e)  Att samarbeta med de anställda vid Eurojust som ansvarar för förfaranden, utbildning och rådgivning avseende behandling av uppgifter.

f)  Att samarbeta med Europeiska datatillsynsmannen.

g)  Att säkerställa att de registrerade informeras om sina rättigheter enligt den här förordningen och förordning (EU) 2018/...+.

h)  Att fungera som kontaktpunkt för Europeiska datatillsynsmannen i frågor som rör behandling, inbegripet det förhandssamråd som avses i artikel 90 i förordning (EU) 2018/...(34), och om lämpligt samråda i andra frågor.

i)  Att på begäran ge råd vad gäller behovet av en anmälan av eller ett meddelande om personuppgiftsincidenter i enlighet med artiklarna 92 och 93 i förordning (EU) 2018/...+.

j)  Att utarbeta en årlig rapport och överlämna den till styrelsen, kollegiet och Europeiska datatillsynsmannen.

2.  Dataskyddsombudet ska utföra de uppgifter som föreskrivs i förordning (EU) 2018/...+ när det gäller administrativa personuppgifter.

3.  Dataskyddsombudet och den personal vid Eurojust som bistår dataskyddsombudet i arbetet ska ha tillgång till de personuppgifter som Eurojust behandlar och till dess lokaler i den utsträckning som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter.

4.  Om dataskyddsombudet anser att de bestämmelser i förordning (EU) 2018/...(35)som rör behandlingen av administrativa personuppgifter eller de bestämmelser i den här förordningen och/eller artikel 3 och kapitel IX i förordning (EU) 2018/...+ som rör behandling av operativa personuppgifter inte har följts, ska dataskyddsombudet informera styrelsen och uppmana denna att inom en angiven tidsfrist åtgärda den bristande efterlevnaden. Om styrelsen inte åtgärdar den bristande efterlevnaden inom den angivna tidsfristen ska dataskyddsombudet hänskjuta frågan till Europeiska datatillsynsmannen.

Artikel 39

Anmälan av en personuppgiftsincident till berörda myndigheter

1.  I händelse av en personuppgiftsincident ska Eurojust utan otillbörligt dröjsmål anmäla denna till de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.

2.  Den anmälan som avses i punkt 1 ska minst innehålla

a)  en beskrivning av personuppgiftsincidentens art, inbegripet, om så är möjligt och lämpligt, kategorierna av och antalet registrerade personer som berörs samt kategorierna av och antalet uppgiftsposter som berörs,

b)  en beskrivning av de sannolika konsekvenserna av personuppgiftsincidenten,

c)  en beskrivning av de åtgärder som Eurojust föreslagit eller vidtagit för att åtgärda personuppgiftsincidenten,

d)  vid behov rekommenderade åtgärder för att begränsa de möjliga negativa följderna av personuppgiftsincidenten.

Artikel 40

Europeiska datatillsynsmannens tillsyn

1.  Europeiska datatillsynsmannen ska ha till uppgift att övervaka och säkerställa tillämpningen av de bestämmelser i denna förordning och förordning (EU) 2018/...(36) som rör skyddet av fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter när Eurojust behandlar operativa personuppgifter, och att ge råd till Eurojust och de registrerade i alla frågor som rör behandling av operativa personuppgifter. För detta ändamål ska Europeiska datatillsynsmannen fullgöra de uppgifter som anges i punkt 2 i denna artikel, utöva de befogenheter han eller hon tilldelas enligt punkt 3 i denna artikel och samarbeta med nationella tillsynsmyndigheter i enlighet med artikel 42.

2.  Europeiska datatillsynsmannen ska ha följande uppgifter enligt denna förordning och förordning (EU) 2018/...+:

a)  Höra och utreda klagomål och informera den registrerade om resultatet inom rimlig tid.

b)  Genomföra utredningar, antingen på eget initiativ eller på grundval av ett klagomål, och informera de registrerade om resultatet inom rimlig tid.

c)  Övervaka och säkerställa att de bestämmelser i denna förordning och förordning (EU) 2018/...(37) som rör skyddet av fysiska personer när Eurojust behandlar operativa personuppgifter, tillämpas.

d)  Bistå Eurojust med råd, antingen på eget initiativ eller efter ett samråd, i alla frågor som rör behandling av operativa personuppgifter, särskilt innan Eurojust utarbetar interna regler om skydd av grundläggande fri- och rättigheter i samband med behandlingen av operativa personuppgifter.

3.  Europeiska datatillsynsmannen får enligt denna förordning och förordning (EU) 2018/...(38) samt med beaktande av konsekvenserna för utredningar och lagföring i medlemsstaterna

a)  ge registrerade råd när de utövar sina rättigheter,

b)  hänskjuta ett ärende till Eurojust vid en påstådd överträdelse av bestämmelserna om behandling av operativa personuppgifter och vid behov lämna förslag om hur överträdelsen kan åtgärdas och hur skyddet för de registrerade kan förbättras,

c)  samråda med Eurojust när begäranden om att utöva vissa rättigheter med avseende på operativa personuppgifter har vägrats i strid med artikel 31, 32 eller 33 i denna förordning eller artiklarna 77-82 eller 84 i förordning (EU) 2018/...+,

d)  varna Eurojust,

e)  beordra Eurojust att rätta, begränsa eller radera operativa personuppgifter som har behandlats av Eurojust på ett sätt som står i strid med bestämmelserna om behandling av operativa personuppgifter, och att underrätta den tredje man till vilken uppgifterna har lämnats ut om sådana åtgärder, förutsatt att detta inte stör de uppgifter för Eurojust som anges i artikel 2,

f)  väcka talan vid Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen) på de villkor som fastställs i EUF-fördraget,

g)  intervenera i ärenden som har anhängiggjorts vid domstolen.

4.  Europeiska datatillsynsmannen ska ha tillgång till de operativa personuppgifter som Eurojust behandlar och till dess lokaler i den utsträckning som krävs för att han eller hon ska kunna utföra sina uppgifter.

5.  Europeiska datatillsynsmannen ska upprätta en årlig rapport om sin tillsyn med avseende på Eurojust. Denna rapport ska utgöra en del av Europeiska datatillsynsmannens årliga rapport enligt artikel 60 i förordning (EU) 2018/...(39) . De nationella tillsynsmyndigheterna ska anmodas att lämna synpunkter om denna rapport innan den tas upp som en del av Europeiska datatillsynsmannens årliga rapport enligt artikel 60 i förordning (EU) 2018/...+. Europeiska datatillsynsmannen ska ta största möjliga hänsyn till de nationella tillsynsmyndigheternas synpunkter och ska under alla omständigheter hänvisa till dem i den årliga rapporten.

6.  Eurojust ska på Europeiska datatillsynsmannens begäran samarbeta med denne vid fullgörandet av hans eller hennes uppgifter.

Artikel 41

Europeiska datatillsynsmannens tystnadsplikt

1.  Både under och efter sin ämbetstid ska Europeiska datatillsynsmannen och dennes personal omfattas av tystnadsplikt vad avser konfidentiell information som har kommit till deras kännedom under tjänsteutövningen.

2.  Europiska datatillsynsmannen ska vid utövandet av sin tillsyn ta största möjliga hänsyn till sekretesskraven i samband med rättsliga utredningar och straffrättsliga förfaranden, i enlighet med unionsrätten eller medlemsstaternas lagstiftning.

Artikel 42

Samarbete mellan Europeiska datatillsynsmannen och nationella tillsynsmyndigheter

1.  Europeiska datatillsynsmannen ska agera i nära samarbete med nationella tillsynsmyndigheter med avseende på specifika frågor som kräver nationellt deltagande, i synnerhet om Europeiska datatillsynsmannen eller en nationell tillsynsmyndighet upptäcker omfattande avvikelser mellan medlemsstatens praxis eller potentiellt olagliga överföringar genom Eurojusts kommunikationskanaler, eller mot bakgrund av frågor som lyfts fram av en eller flera nationella tillsynsmyndigheter gällande genomförandet och tolkningen av denna förordning.

2.  I de fall som avses i punkt 1 ska en samordnad tillsyn säkerställas i enlighet med artikel 62 i förordning (EU) 2018/...(40).

3.   Europeiska datatillsynsmannen ska hålla de nationella tillsynsmyndigheterna fullt informerade om alla frågor som direkt påverkar dem eller på annat sätt är relevanta för dem. Europeiska datatillsynsmannen ska på begäran av en eller flera nationella tillsynsmyndigheter informera dessa om särskilda frågor.

4.  I fall som rör uppgifter från en eller flera medlemsstater, inbegripet i fall som avses i artikel 43.3, ska Europeiska datatillsynsmannen samråda med de berörda nationella tillsynsmyndigheterna. Europeiska datatillsynsmannen får inte besluta om ytterligare åtgärder förrän dessa nationella tillsynsmyndigheter har informerat Europeiska datatillsynsmannen om sin ståndpunkt, inom en tidsfrist som ska fastställas av Europeiska datatillsynsmannen. Den tidsfristen får inte vara kortare än en månad eller längre än tre månader. Europeiska datatillsynsmannen ska ta största möjliga hänsyn till de berörda nationella tillsynsmyndigheternas ståndpunkt. I fall där Europeiska datatillsynsmannen har för avsikt att inte följa deras ståndpunkt, ska han eller hon informera dem, motivera sitt beslut och överlämna frågan till Europeiska dataskyddsstyrelsen.

I fall som Europeiska datatillsynsmannen anser vara synnerligen brådskande får han eller hon besluta att vidta omedelbara åtgärder. I sådana fall ska Europeiska datatillsynsmannen omedelbart informera de berörda nationella tillsynsmyndigheterna och motivera varför situationen är brådskande och den åtgärd han eller hon har vidtagit.

5.  De nationella tillsynsmyndigheterna ska hålla Europeiska datatillsynsmannen informerad om alla åtgärder de vidtar avseende medlemsstaternas överföring, sökning eller varje annan utlämning av operativa personuppgifter enligt denna förordning.

Artikel 43

Rätt att lämna in ett klagomål till Europeiska datatillsynsmannen avseende operativa personuppgifter

1.  Varje registrerad ska ha rätt att lämna in ett klagomål till Europeiska datatillsynsmannen om han eller hon anser att Eurojust behandlat operativa personuppgifter som rör honom eller henne i strid med denna förordning eller förordning (EU) 2018/…(41).

2.  Om ett klagomål ▌avser ett beslut enligt artikel 31, 32 eller 33 i denna förordning eller artikel 80, 81 eller 82 i förordning (EU) 2018/...+, ska Europeiska datatillsynsmannen rådfråga de nationella tillsynsmyndigheterna eller den behöriga rättsliga myndigheten i den medlemsstat som tillhandahöll uppgifterna ▌eller den direkt berörda medlemsstaten. Vid antagandet av sitt beslut, som kan innebära en vägran att lämna ut någon information, ska Europeiska datatillsynsmannen ta hänsyn till yttrandet från den nationella tillsynsmyndigheten eller från den behöriga rättsliga myndigheten.

3.  Om ett klagomål avser behandling av uppgifter som en medlemsstat lämnat till Eurojust ska Europeiska datatillsynsmannen och den nationella tillsynsmyndigheten i den medlemsstat som tillhandahöll uppgifterna, var och en inom ramen för sitt behörighetsområde, säkerställa att nödvändiga kontroller av lagenligheten i behandlingen av uppgifterna har utförts på ett korrekt sätt ▌.

4.  Om ett klagomål avser behandling av uppgifter som lämnats till Eurojust av unionsorgan, unionsbyråer, tredjeländer eller internationella organisationer eller behandling av uppgifter som hämtats av Eurojust från allmänt tillgängliga källor, ska Europeiska datatillsynsmannen säkerställa att Eurojust på ett korrekt sätt har utfört nödvändiga kontroller av lagenligheten i behandlingen av uppgifterna.

5.  Europeiska datatillsynsmannen ska informera den registrerade om hur arbetet med klagomålet fortskrider och vad resultatet blir, samt om möjligheten till rättslig prövning enligt artikel 44.

Artikel 44

Rätt till rättslig prövning mot Europeiska datatillsynsmannen

Talan mot Europeiska datatillsynsmannens beslut avseende operativa personuppgifter ska väckas vid domstolen.

Artikel 45

Ansvar i frågor om uppgiftsskydd

1.  Eurojust ska behandla operativa personuppgifter på ett sådant sätt att det kan fastställas vilken myndighet som tillhandahöll uppgifterna eller varifrån uppgifterna hämtades.

2.  Ansvaret för de operativa personuppgifternas korrekthet ska ligga på

a)  Eurojust, vad gäller operativa personuppgifter som lämnats in av en medlemsstat eller en unionsinstitution, ett unionsorgan eller en unionsbyrå, om uppgifterna har ändrats i samband med Eurojusts behandling av dem,

b)  den medlemsstat eller den unionsinstitution, det unionsorgan eller den unionsbyrå som tillhandahöll Eurojust uppgifterna, om dessa inte har ändrats i samband med Eurojusts behandling av dem,

c)  Eurojust, vad gäller operativa personuppgifter som tillhandahållits av tredjeländer eller av internationella organisationer, liksom för operativa personuppgifter som hämtats av Eurojust från allmänt tillgängliga källor.

3.  Ansvaret för efterlevnaden av förordning (EU) 2018/...(42) när det gäller administrativa personuppgifter och för efterlevnaden av denna förordning och artikel 3 och kapitel IX i förordning (EU) 2018/...+ när det gäller operativa personuppgifter ska ligga på Eurojust.

Ansvaret för lagligheten i fråga om överföring av operativa personuppgifterna ska ligga på

a)  när en medlemsstat har tillhandahållit Eurojust de berörda operativa personuppgifterna, den medlemsstaten,

b)  Eurojust, när Eurojust har tillhandahållit medlemsstater, unionsinstitutioner, unionsorgan och unionsbyråer samt tredjeländer eller organisationer de berörda operativa personuppgifterna.

4.  Med förbehåll för andra bestämmelser i denna förordning ska Eurojust ansvara för alla uppgifter som byrån behandlar.

Artikel 46

Ansvar för otillåten eller felaktig behandling av uppgifter

1.  Eurojust ska, i enlighet med artikel 340 i EUF-fördraget, vara ansvarig för all skada som åsamkas en person till följd av otillåten eller felaktig behandling av uppgifter som utförts av Eurojust.

2.  Klagomål mot Eurojust på grundval av dess ansvar enligt punkt 1 i denna artikel ska lämnas in till domstolen i enlighet med artikel 268 i EUF-fördraget.

3.  Varje medlemsstat ska, i enlighet med sin nationella rätt, vara ansvarig för all skada som har åsamkats en person till följd av en av medlemsstaten utförd otillåten eller felaktig behandling av uppgifter som överförts till Eurojust.

KAPITEL V

FÖRBINDELSER MED PARTNER▌

AVSNITT I

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER

Artikel 47

Gemensamma bestämmelser

1.  I den utsträckning som krävs för att genomföra sina uppgifter får Eurojust upprätta och upprätthålla samarbetsförbindelser med unionens institutioner, organ och byråer i enlighet med deras respektive mål, samt med tredjeländers behöriga myndigheter och internationella organisationer, i enlighet med den samarbetsstrategi som avses i artikel 52.

2.  I den utsträckning som är relevant för utförandet av dess uppgifter och med förbehåll för eventuella begränsningar enligt artiklarna 21.8 och 76 får Eurojust utbyta information direkt med de enheter som avses i punkt 1 i den här artikeln, med undantag av personuppgifter.

3.  För de syften som anges i punkterna 1 och 2 får Eurojust ingå samarbetsavtal med de enheter som avses i punkt 1. Sådana samarbetsavtal får inte utgöra en grund för att tillåta utbyte av personuppgifter och ska inte vara bindande för unionen eller dess medlemsstater.

4.  Eurojust får ▌ta emot och behandla personuppgifter som mottagits från de enheter som avses i punkt 1 i den mån det är nödvändigt för utförandet av dess uppgifter och med förbehåll för de tillämpliga dataskyddsreglerna.

5.  Personuppgifter får överföras från Eurojust till unionsinstitutioner, unionsorgan och unionsbyråer, tredjeländer eller internationella organisationer ▌endast om detta är nödvändigt för utförandet av dess uppgifter och sker i enlighet med artiklarna 55 och 56. Om de uppgifter som ska överföras har tillhandahållits av en medlemsstat, ska Eurojust inhämta ett godkännande från den berörda behöriga myndigheten i den medlemsstaten, såvida inte ▌ medlemsstaten på förhand har godkänt sådan vidareöverföring, antingen generellt eller förenat med särskilda villkor. Ett sådant godkännande får när som helst dras tillbaka.

6.  Det är förbjudet för medlemsstater, unionsinstitutioner, unionsorgan eller unionsbyråer, tredjeländer eller internationella organisationer ▌att till tredje parter vidareöverföra personuppgifter som erhållits från Eurojust , såvida inte samtliga följande villkor är uppfyllda:

a)  Eurojust har erhållit ett förhandsgodkännande från den medlemsstat som tillhandahöll uppgifterna.

b)  Eurojust har gett sitt uttryckliga godkännande efter beaktande av omständigheterna i fallet.

c)  Vidareöverföringen sker endast för ett särskilt syfte som inte är oförenligt med det syfte för vilket uppgifterna överfördes.

AVSNITT II

FÖRBINDELSER MED PARTNER INOM UNIONEN

Artikel 48

Samarbete med det europeiska rättsliga nätverket och andra unionsnätverk som deltar i straffrättsligt samarbete

1.  Eurojust och det europeiska straffrättsliga nätverket ska upprätthålla privilegierade förbindelser med varandra på grundval av samråd och komplementaritet, särskilt mellan nationella medlemmar, det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter i samma medlemsstat som den nationella medlemmen, och de nationella kontaktpersonerna för Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket. För att säkerställa ett effektivt samarbete ska följande åtgärder vidtas:

a)  Från fall till fall ska nationella medlemmar underrätta det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter om de fall som de anser att nätverket är bättre skickat att hantera.

b)  Det europeiska rättsliga nätverkets sekretariat ska ingå i Eurojusts personal. Det ska fungera som en självständig enhet. Det får utnyttja de administrativa resurser hos Eurojust som krävs för genomförandet av det europeiska rättsliga nätverkets uppgifter, inbegripet för att täcka kostnaderna för nätverkets plenarsammanträden.

c)  Det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter får från fall till fall bjudas in för att närvara vid Eurojusts möten.

d)  Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket får utnyttja det nationella samordningssystemet för Eurojust när de i enlighet med artikel 20.7 b avgör huruvida en begäran ska behandlas med hjälp av Eurojust eller det europeiska rättsliga nätverket. .

2.  Sekretariatet för nätverket för gemensamma utredningsgrupper och sekretariatet för det nätverk som inrättats genom beslut 2002/494/RIF ska ingå i Eurojusts personal. Dessa sekretariat ska fungera som självständiga enheter. De får utnyttja de administrativa resurser hos Eurojust som krävs för att de ska kunna genomföra sina uppgifter. Eurojust ska säkerställa samordning mellan sekretariaten. Denna punkt tillämpas på sekretariatet för varje relevant nätverk som deltar i straffrättsligt samarbete för vilket Eurojust ska tillhandahålla stöd i form av ett sekretariat. Eurojust får stödja relevanta europeiska nätverk och organ som deltar i straffrättsligt samarbete, bland annat om så är lämpligt genom ett sekretariat hos Eurojust,.

3.  Det nätverk som inrättas genom beslut 2008/852/RIF får begära att Eurojust ska tillhandahålla nätverket ett sekretariat. Vid en sådan begäran ska punkt 2 tillämpas.

Artikel 49

Förbindelser med Europol

1.  Eurojust ska vidta alla lämpliga åtgärder för att Europol inom ramen för Europols mandat ska kunna ha indirekt tillgång på grundval av ett system med träff/icke-träff till information som tillhandahålls Eurojust, utan att det påverkar eventuella begränsningar som anges av medlemsstaten, unionsorganet, unionsbyån, tredjelandet eller den internationella organisation som tillhandahöll informationen▌. I händelse av en träff ska Eurojust inleda ett förfarande där den information som gav upphov till träffen får delas, i enlighet med beslutet av den medlemsstat, det unionsorgan, den unionsbyrå, det tredjeland eller den internationella organisation ▌som tillhandahöll Eurojust informationen.

2.  Informationssökningar i enlighet med punkt 1 får genomföras enbart i syfte att fastställa huruvida den information som finns tillgänglig hos Europol överensstämmer med den information som behandlas av Eurojust.

3.  Eurojust får endast tillåta sökningar i enlighet med punkt 1 efter att ha erhållit information från Europol om vilka medlemmar av personalen som har utsetts som behöriga att genomföra sådana sökningar.

4.  Om Eurojust eller en medlemsstat i samband med Eurojusts behandling av information avseende en enskild utredning fastställer ett behov av samordning, samarbete eller stöd i enlighet med Europols mandat, ska Eurojust underrätta Europol om detta och inleda förfarandet för informationsdelning i enlighet med beslutet från den medlemsstat som tillhandahöll informationen. I sådana fall ska Eurojust samråda med Europol.

5.  Eurojust ska upprätta och upprätthålla ett nära samarbete med Europol in den mån det är relevant för fullgörandet av de båda byråernas uppgifter och för att uppnå deras mål, med hänsyn tagen till behovet att undvika dubbelarbete.

I detta syfte ska Europols verkställande direktör och Eurojusts ordförande träffas regelbundet för att diskutera frågor av gemensamt intresse.

6.  Europol ska respektera eventuella begränsningar vad gäller tillgång eller användning som i allmänna eller specifika ordalag har angetts av en medlemsstat, ett unionsorgan eller en unionsbyrå, ett tredjeland eller en internationell organisation när det gäller information som dessa har tillhandahållit ▌.

Artikel 50

Förbindelser med Europeiska åklagarmyndigheten

1.  Eurojust ska upprätta och upprätthålla en nära förbindelse med Europeiska åklagarmyndigheten på grundval av ett ömsesidigt samarbete inom deras respektive mandat och behörighet och på grundval av en utveckling av operativa, administrativa och förvaltningsrelaterade förbindelser dem emellan i enlighet med vad som anges i denna artikel. I detta syfte ska Eurojusts ordförande och den europeiska chefsåklagaren träffas regelbundet för att diskutera frågor av gemensamt intresse. De ska träffas på begäran av Eurojusts ordförande eller den europeiska chefsåklagaren.

2.  Eurojust ska behandla framställningar om stöd från Europeiska åklagarmyndigheten utan onödigt dröjsmål och vid behov hantera sådana framställningar som om de mottagits från en nationell myndighet som är behörig i fråga om rättslig hjälp.

3.  Närhelst det är nödvändigt för att stödja det samarbete som upprättats i enlighet med punkt 1 i denna artikel ska Eurojust dra nytta av Eurojusts nationella samordningssystem som inrättats i enlighet med artikel 20 samt av de förbindelser som man har upprättat med tredjeländer, inbegripet med sina sambandspersoner..

4.  I operativa frågor som är relevanta för Europeiska åklagarmyndighetens behörighetsområden ska Eurojust informera Europeiska åklagarmyndigheten och vid behov knyta den till sin verksamhet som rör gränsöverskridande ärenden, bland annat genom att

a)  dela information om sina ärenden, inklusive personuppgifter, i enlighet med de relevanta bestämmelserna i denna förordning, och

b)  begära stöd från Europeiska åklagarmyndigheten.

5.  Eurojust ska ha tillgång till information i Europeiska åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem på grundval av ett system med träff/icke-träff. När överensstämmelse visar sig föreligga mellan uppgifter som förts in i ärendehanteringssystemet av Europeiska åklagarmyndigheten och de uppgifter som innehas av Eurojust ska det faktum att det föreligger en överensstämmelse meddelas både Eurojust och Europeiska åklagarmyndigheten samt den medlemsstat som lämnade uppgifterna till Eurojust. ▌Eurojust ska vidta lämpliga åtgärder för att göra det möjligt för Europeiska åklagarmyndigheten att få indirekt tillgång till information i dess ärendehanteringssystem på grundval av ett system med träff/icke-träff.

6.  Europeiska åklagarmyndigheten får förlita sig på stöd och resurser från Eurojusts förvaltning. Eurojust får för detta ändamål tillhandahålla Europeiska åklagarmyndigheten tjänster av gemensamt intresse. Detaljerna ska regleras genom en överenskommelse.

Artikel 51

Förbindelser med unionsorgan och unionsbyråer

1.  Eurojust ska upprätta och upprätthålla samarbetsförbindelser med det europeiska nätverket för rättslig utbildning.

2.  Olaf ska bidra till Eurojusts samordningsarbete beträffande skyddet av unionens ekonomiska intressen i enlighet med sitt mandat enligt förordning (EU, Euratom) nr 883/2013.

3.  Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån ska bidra till Eurojusts arbete genom att bland annat överföra information som behandlats i enlighet med dess mandat och uppgifter enligt artikel 8.1 m i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1624(43). Europeiska gräns- och kustbevakningsbyråns behandling av personuppgifter i samband med överföringen ska regleras genom förordning (EU) 2018/...(44).

4.  Med avseende på mottagande och överföring av information mellan Eurojust och Olaf, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8 i denna förordning, ska medlemsstaterna säkerställa att Eurojusts nationella medlemmar betraktas som medlemsstaternas behöriga myndigheter uteslutande vid tillämpningen av ▌förordning (EU, Euratom) nr 883/2013. Informationsutbytet mellan Olaf och de nationella medlemmarna påverkar inte skyldigheter att tillhandahålla andra behöriga myndigheter information enligt dessa förordningar.

AVSNITT III

INTERNATIONELLT SAMARBETE

Artikel 52

Förbindelser med tredjeländers myndigheter och med internationella organisationer

1.  Eurojust får upprätta och upprätthålla samarbete med tredjeländers myndigheter och med internationella organisationer.

För detta ändamål ska Eurojust utarbeta en samarbetsstrategi vart fjärde år i samråd med kommissionen, i vilken det fastställs med vilka tredjeländer och internationella organisationer det finns ett operativt behov av samarbete.

2.  Eurojust får ingå samarbetsavtal med de enheter som anges i artikel 47.1.

3.  Eurojust får utse kontaktpunkter i tredjeländer enligt överenskommelse med berörda behöriga myndigheter för att underlätta samarbetet i enlighet med Eurojusts operativa behov.

Artikel 53

Sambandspersoner utstationerade i tredjeländer

1.  I syfte att underlätta det rättsliga samarbetet med tredjeländer i fall där Eurojust tillhandahåller stöd i enlighet med denna förordning får kollegiet utstationera sambandspersoner i ett tredjeland under förutsättning att det föreligger ett samarbetsavtal som avses i artikel 47.3 med de behöriga myndigheterna i tredjelandet.

2.  Sambandspersonernas uppgifter ska omfatta all verksamhet som syftar till att främja och påskynda alla former av straffrättsligt samarbete, särskilt genom upprättandet av direkta kontakter med de behöriga myndigheterna i det berörda tredjelandet. Sambandspersonerna får vid utförandet av sina uppgifter utbyta operativa personuppgifter med de behöriga myndigheterna i det berörda tredjelandet i enlighet med artikel 56.

3.  Den sambandsperson som avses i punkt 1 ska ha erfarenhet av arbete med Eurojust och ha lämpliga kunskaper om rättsligt samarbete och om hur Eurojust arbetar. Utstationeringen av en sambandsperson på uppdrag av Eurojust ska förhandsgodkännas av denna person och av hans eller hennes medlemsstat.

4.  Om den sambandsperson som utstationeras av Eurojust väljs ut bland nationella medlemmar, biträdande nationella medlemmar eller assistenter ska

a)  den berörda medlemsstaten ersätta personen i hans eller hennes egenskap av nationell medlem, biträdande nationell medlem eller assistent,

b)  hans eller hennes rätt att utöva sina befogenheter enligt artikel 8 upphöra.

5.  Utan att det påverkar artikel 110 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän ska kollegiet upprätta villkoren för utstationeringen av sambandspersoner, däribland deras lönevillkor. Kollegiet ska vidta nödvändiga genomförandeåtgärder i frågan i samråd med kommissionen.

6.  Den verksamhet som utförs av Eurojusts utstationerade sambandspersoner ska omfattas av Europeiska datatillsynsmannens tillsyn. Sambandspersonerna ska rapportera till kollegiet, som på ett lämpligt sätt ska underrätta Europaparlamentet och rådet om deras verksamhet i årsrapporten. Sambandspersonerna ska underrätta de nationella medlemmarna och de behöriga nationella myndigheterna om alla fall som berör deras medlemsstat.

7.  Behöriga myndigheter i medlemsstaterna och de sambandspersoner som avses i punkt 1 får ta direkt kontakt med varandra. I sådana fall ska sambandspersonen underrätta den berörda nationella medlemmen om dessa kontakter.

8.  De sambandspersoner som avses i punkt 1 ska vara anslutna till ärendehanteringssystemet.

Artikel 54

Ansökningar om rättslig hjälp till och från tredjeländer

1.  Eurojust får med de berörda medlemsstaternas samtycke samordna verkställandet av ansökningar om rättslig hjälp från ett tredjeland om sådana ansökningar ▌måste verkställas i minst två medlemsstater som del av samma utredning. Sådana ansökningar får även översändas till Eurojust av en behörig nationell myndighet.

2.  I brådskande fall och i enlighet med artikel 19 får joursamordningen ta emot och översända ansökningarna enligt punkt 1 i den här artikeln om de lämnats av ett tredjeland som har ingått ett samarbetsavtal eller en överenskommelse om samarbete med Eurojust.

3.  Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3.5 ska Eurojust, om den berörda medlemsstaten gör ansökningar om rättslig hjälp som avser samma utredning och som måste verkställas i ett tredjeland, främja det rättsliga samarbetet med det tredjelandet.

AVSNITT IV

ÖVERFÖRINGAR AV PERSONUPPGIFTER

Artikel 55

Överföring av operativa personuppgifter till unionsinstitutioner, unionsorgan och unionsbyråer

1.  Med förbehåll för alla ytterligare begränsningar enligt denna förordning, särskilt enligt artiklarna 21.8, 47.5 och 76, får Eurojust överföra operativa personuppgifter till andra unionsinstitutioner, unionsorgan eller unionsbyråer endast om uppgifterna är nödvändiga för det lagenliga utförandet av uppgifter som omfattas av befogenheterna för dessa andra unionsinstitutioner, unionsorgan eller unionsbyråer.

2.  Om de operativa personuppgifterna har överförts på begäran av andra unionsinstitutioner, unionsorgan eller unionsbyråer, ska både den personuppgiftsansvarige och mottagaren vara ansvariga för överföringens lagenlighet.

Eurojust ska vara skyldig att kontrollera de andra unionsinstitutionernas, unionsorganens eller unionsbyråernas behörighet och preliminärt bedöma om överföringen av de operativa personuppgifterna är nödvändig. Om det uppstår tveksamhet om nödvändigheten ska Eurojust begära ytterligare förklaringar från mottagaren.

Den andra unionsinstitutionen eller unionsbyrån eller det andra unionsorganet ska se till att det senare går att kontrollera att överföringen av de operativa personuppgifterna var nödvändig.

3.  De andra unionsinstitutionerna, unionsorganen eller unionsbyråerna ska behandla de operativa personuppgifterna endast för de ändamål för vilka de överfördes.

Artikel 56

Allmänna principer för överföringar av operativa personuppgifter till tredjeländer och internationella organisationer

1.  Eurojust får, under förutsättning att tillämpliga dataskyddsregler och övriga bestämmelser i denna förordning efterlevs, överföra operativa personuppgifter till ▌ett tredjeland eller en internationell organisation endast om följande villkor är uppfyllda:

a)  Överföringen är nödvändig för utförandet av Eurojusts arbetsuppgifter.

b)  Myndigheten i tredjelandet eller den internationella organisationen de operativa personuppgifterna överförs till har behörighet inom brottsbekämpning och straffrätt.

c)  Om de operativa personuppgifter som ska överföras i enlighet med denna artikel har överförts eller gjorts tillgängliga för Eurojust av en medlemsstat, ska Eurojust inhämta förhandstillstånd för överföringen av den relevanta behöriga myndigheten i den medlemsstaten i överensstämmelse med dess nationella rätt, såvida inte den medlemsstaten har gett sitt tillstånd sådana överföringar generellt eller förenat med särskilda villkor.

d)  Vid vidareöverföring från ett tredjeland eller en internationell organisation, till ett annat tredjeland eller en internationell organisation ska Eurojust kräva att det tredjeland eller den internationella organisation som överför uppgifterna anhåller om förhandstillstånd från Eurojust för vidareöverföringen.

Eurojust får endast bevilja tillstånd enligt led d med förhandstillstånd från den medlemsstat som uppgifterna kommer från efter vederbörligt beaktande av alla relevanta faktorer, inbegripet hur allvarligt brottet är, det ändamål för vilket de operativa personuppgifterna ursprungligen överfördes och nivån på skyddet av personuppgifter i det tredjeland eller den internationella organisation som de operativa personuppgifterna ska vidareöverföras till.

2.  Med förbehåll för de villkor som anges i punkt 1 i denna artikel får Eurojust överföra operativa personuppgifter till ett tredjeland eller en internationell organisation endast om ett av följande gäller:

a)  kommissionen har i enlighet med artikel 57 beslutat att skyddsnivån i ett tredjeland eller en internationell organisation är adekvat eller, om inget sådant beslut om adekvat skyddsnivå föreligger, lämpliga skyddsåtgärder har vidtagits eller föreligger i enlighet med artikel 58.1 eller, om inget beslut om adekvat skyddsnivå föreligger och inga sådana lämpliga skyddsåtgärder har vidtagits eller föreligger, undantag för särskilda situationer i enlighet med artikel 59.1 gäller, eller

b)  ett samarbetsavtal för utbyte av operativa personuppgifter har ingåtts före den …[tillämpningsdagen för denna förordning] mellan Eurojust och tredjelandet eller den internationella organisationen i enlighet med artikel 26a i beslut 2002/187/RIF, eller

c)  en internationell överenskommelse har ingåtts mellan unionen och tredjelandet eller den internationella organisationen i enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget som erbjuder tillräckliga skyddsåtgärder för den personliga integriteten och enskildas grundläggande fri- och rättigheter.

3.  De samarbetsavtal som avses i artikel 47.3 får användas för att ange närmare tillämpningsföreskrifter för sådana avtal eller beslut om adekvat skyddsnivå som avses i punkt 2 i den här artikeln.

4.  Eurojust får i brådskande fall överföra operativa personuppgifter utan förhandstillstånd från en medlemsstat i enlighet med punkt 1 c. Eurojust får endast göra så om överföringen av de operativa personuppgifterna är nödvändig för att avvärja ett omedelbart och allvarligt hot mot den allmänna säkerheten i en medlemsstat eller ett tredjeland eller mot en medlemsstats väsentliga intressen och ett förhandstillstånd inte kan erhållas i tid. Den myndighet som är ansvarig för att ge förhandstillstånd ska underrättas utan dröjsmål.

5.  Medlemsstaterna och unionens institutioner, organ och byråer får inte vidareöverföra operativa personuppgifter som de erhållit från Eurojust till ett tredjeland eller en internationell organisation. Undantagsvis får en sådan vidareöverföring ske om Eurojust har godkänt detta, efter vederbörligt beaktande av alla relevanta faktorer, inbegripet hur allvarligt brottet är, det ändamål för vilket de operativa personuppgifterna ursprungligen överfördes och nivån på skyddet av personuppgifter i det tredjeland eller den internationella organisation som de operativa personuppgifterna överförs till.

6.  Artiklarna 57, 58 och 59 ska tillämpas för att säkerställa att den nivå på skyddet av fysiska personer som säkerställs genom denna förordning inte undergrävs.

Artikel 57

Överföring på grundval av ett beslut om adekvat skyddsnivå

Eurojust får överföra operativa personuppgifter till ett tredjeland eller en internationell organisation, om kommissionen i enlighet med artikel 36 i direktiv (EU) 2016/680 har beslutat att det tredjelandet, ett territorium eller en eller flera specificerade sektorer i tredjelandet eller den internationella organisationen i fråga säkerställer en adekvat skyddsnivå.

Artikel 58

Överföring som omfattas av lämpliga skyddsåtgärder

1.  Om det inte föreligger något beslut om adekvat skyddsnivå får Eurojust överföra operativa personuppgifter till ett tredjeland eller en internationell organisation, om

a)  lämpliga skyddsåtgärder för operativa personuppgifter har fastställts i ett rättsligt bindande instrument, eller

b)  Eurojust har bedömt alla omständigheter kring en överföring av operativa personuppgifter och dragit slutsatsen att lämpliga skyddsåtgärder för de operativa personuppgifterna föreligger.

2.  Eurojust ska informera Europeiska datatillsynsmannen om kategorier av överföringar enligt punkt 1 b.

3.  Om en överföring grundas på punkt 1 b, ska denna överföring dokumenteras och dokumentationen på begäran göras tillgänglig för Europeiska datatillsynsmannen. Dokumentationen ska inbegripa uppgift om datum och tidpunkt för överföringen och information om den mottagande behöriga myndigheten, om skälet till överföringen och om de operativa personuppgifter som har överförts.

Artikel 59

Undantag för särskilda situationer

1.  Om det inte finns något beslut om adekvat skyddsnivå eller lämpliga skyddsåtgärder i enlighet med artikel 58, får Eurojust överföra operativa personuppgifter till ett tredjeland eller en internationell organisation endast om överföringen är nödvändig

a)  för att skydda intressen som är av grundläggande betydelse för den registrerade eller för en annan person,

b)  för att skydda den registrerades berättigade intressen,

c)  för att avvärja en omedelbar och allvarlig fara för den allmänna säkerheten i en medlemsstat eller ett tredjeland, eller

d)  i enskilda fall för utförandet av Eurojusts uppgifter, såvida inte Eurojust fastställer att den berörda registrerades grundläggande rättigheter och friheter väger tyngre än det allmänna intresset av en sådan överföring.

2.  Om en överföring grundas på punkt 1, ska denna överföring dokumenteras och dokumentationen på begäran göras tillgänglig för Europeiska datatillsynsmannen. Dokumentationen ska inbegripa uppgift om datum och tidpunkt för överföringen och information om den mottagande behöriga myndigheten, om skälet till överföringen och om de operativa personuppgifter som har överförts.

KAPITEL VI

FINANSIELLA BESTÄMMELSER

Artikel 60

Budget

1.  Beräkningar av Eurojusts samtliga inkomster och utgifter ska utarbetas för varje räkenskapsår, motsvarande kalenderåret, och ska redovisas i Eurojusts budget.

2.  Eurojusts budget ska vara balanserad i fråga om inkomster och utgifter.

3.  Utan att det påverkar andra medel ska Eurojusts inkomster omfatta

a)  ett bidrag från unionen, vilket ingår i unionens allmänna budget,

b)  eventuella frivilliga finansiella bidrag från medlemsstaterna,

c)  avgifter för publikationer och eventuella tjänster som Eurojust tillhandahållit,

d)  tillfälliga bidrag.

4.  Eurojusts utgifter ska omfatta personallöner, utgifter för administration och infrastruktur samt driftskostnader, inbegripet finansiering av gemensamma utredningsgrupper.

Artikel 61

Upprättande av budgeten

1.  Varje år ska den administrativa direktören upprätta ett utkast till inkomst- och utgiftsberäkning för Eurojust för påföljande räkenskapsår, inklusive tjänsteförteckningen, och ska översända det till styrelsen. Det europeiska rättsliga nätverket och andra unionsnätverk som deltar i straffrättsligt samarbete enligt vad som avses i artikel 48 ska informeras om de delar som rör deras verksamhet i god tid innan beräkningen vidarebefordras till kommissionen.

2.  Styrelsen ska på grundval av utkastet till inkomst- och utgiftsberäkning se över det preliminära utkastet till beräkning av Eurojusts inkomster och utgifter för påföljande räkenskapsår, vilket den ska vidarebefordra till kollegiet för antagande.

3.  Det preliminära utkastet till inkomst- och utgiftsberäkning för Eurojust ska översändas till kommissionen senast den 31 januari varje år. Eurojust ska översända det slutliga utkastet till beräkning, som ska inbegripa ett utkast till tjänsteförteckning, till kommissionen senast den 31 mars samma år.

4.  Kommissionen ska översända beräkningen till Europaparlamentet och rådet (nedan kallad budgetmyndigheten) tillsammans med förslaget till unionens allmänna budget.

5.  På grundval av beräkningen ska kommissionen i förslaget till unionens allmänna budget föra in de beräkningar som den anser nödvändiga för tjänsteförteckningen och det bidragsbelopp som ska tas från den allmänna budgeten, vilket den ska lägga fram för budgetmyndigheten i enlighet med artiklarna 313 och 314 i EUF-fördraget.

6.  De anslag som utgör unionens bidrag till Eurojust ska godkännas av budgetmyndigheten.

7.  Eurojusts tjänsteförteckning ska godkännas av budgetmyndigheten. ▌Kollegiet ska anta Eurojusts budget. Budgeten blir slutgiltig när unionens allmänna budget slutligen antas. Vid behov ska kollegiet anpassa Eurojusts budget i enlighet därmed.

8.  Artikel 88 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1271/2013(45) ska tillämpas för varje byggprojekt som sannolikt kommer att ha betydande inverkan på Eurojusts budget.

Artikel 62

Genomförande av budgeten

Den administrativa direktören ska verka som Eurojusts utanordnare och genomföra Eurojusts budget under sitt ansvar inom de ramar som budgeten tillåter.

Artikel 63

Redovisning av räkenskaper och ansvarsfrihet

1.  Eurojusts räkenskapsförare ska översända de preliminära räkenskaperna för budgetåret (år N) till kommissionens räkenskapsförare och till revisionsrätten senast den 1 mars efter varje räkenskapsår (år N+1).

2.  Eurojust ska översända rapporten om budgetförvaltning och ekonomisk förvaltning för år N till Europaparlamentet, rådet och revisionsrätten senast den 31 mars år N+1.

3.  Kommissionens räkenskapsförare ska översända Eurojusts preliminära räkenskaper för år N, som konsoliderats med kommissionens räkenskaper, till revisionsrätten senast den 31 mars år N+1.

4.  I enlighet med artikel 246 i förordning (EU, Euratom) 2018/1046 ska revisionsrätten lägga fram sina synpunkter om Eurojusts preliminära räkenskaper senast den 1 juni år N+1.

5.  Vid mottagande av revisionsrättens synpunkter avseende Eurojusts preliminära räkenskaper enligt artikel 246 i förordning (EU, Euratom) 2018/1046 ska den administrativa direktören upprätta Eurojusts slutliga räkenskaper under sitt ansvar och överlämna dessa till styrelsen för yttrande.

6.  Styrelsen ska yttra sig över Eurojusts slutliga räkenskaper.

7.  Den administrativa direktören ska senast den 1 juli år N+1 översända de slutliga räkenskaperna för år N till Europaparlamentet, rådet, kommissionen och revisionsrätten tillsammans med styrelsens yttrande.

8.  Eurojusts slutliga räkenskaper för år N ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning senast den 15 november år N+1.

9.  Den administrativa direktören ska till revisionsrätten översända sitt svar avseende dess synpunkter senast den 30 september år N+1. Den administrativa direktören ska även översända detta svar till styrelsen och kommissionen.

10.  På Europaparlamentets begäran ska den administrativa direktören till Europaparlamentet översända all information som krävs för en problemfri tillämpning av förfarandet för ansvarsfrihet beträffande ifrågavarande räkenskapsår i enlighet med artikel 261.3 i förordning (EU, Euratom) 2018/1046 .

11.  Europaparlamentet ska före den 15 maj år N + 2 på rekommendation av rådet, som ska fatta beslut med kvalificerad majoritet, bevilja den administrativa direktören ansvarsfrihet beträffande genomförandet av budgeten för år N.

12.  Ansvarsfrihet för genomförandet av Eurojusts budget ska beviljas av Europaparlamentet på rådets rekommendation enligt ett förfarande som är jämförbart med det som föreskrivs i artikel 319 i EUF-fördraget och artiklarna 260, 261 och 262 i förordning (EU, Euratom) 2018/1046 och på grundval av revisionsrättens revisionsberättelse.

Om Europaparlamentet vägrar att bevilja ansvarsfrihet senast den 15 maj år N+2, ska den administrativa direktören anmodas att förklara sin ståndpunkt inför kollegiet, som ska fatta sitt slutgiltiga beslut om den administrativa direktörens ståndpunkt med hänsyn till omständigheterna.

Artikel 64

Finansiella regler

1.  De finansiella regler som gäller för Eurojust ska antas av styrelsen i enlighet med delegerad förordning (EU) nr 1271/2013 efter samråd med kommissionen. De finansiella reglerna får inte avvika från delegerad ▌förordning (EU) nr 1271/2013 såvida inte en sådan avvikelse är specifikt nödvändig för Eurojusts verksamhet och kommissionen har gett sitt förhandsgodkännande.

När det gäller det ekonomiska stödet till de gemensamma utredningsgruppernas verksamhet ska Eurojust och Europol gemensamt fastställa reglerna och villkoren för ansökningarnas behandling.

2.  Eurojust får bevilja bidrag med anknytning till fullgörandet av sina uppgifter enligt artikel 4.1. Bidrag som lämnas enligt artikel 4.1 f får beviljas medlemsstaterna utan att de bjuds in att lämna förslag.

KAPITEL VII

PERSONALBESTÄMMELSER

Artikel 65

Allmänna bestämmelser

1.   Tjänsteföreskrifterna för tjänstemän och anställningsvillkoren för andra anställda vid unionen, samt de regler som antagits genom överenskommelse mellan unionens institutioner för verkställande av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän och anställningsvillkoren för andra anställda, ska gälla för Eurojusts anställda.

2.  Eurojusts personal ska bestå av personal som rekryteras i enlighet med de regler och bestämmelser som ska tillämpas på tjänstemän och övriga anställda i unionen, med beaktande av alla de kriterier som avses i artikel 27 i de tjänsteföreskrifter för tjänstemän, inbegripet dess geografiska fördelning.

Artikel 66

Utstationerade nationella experter och annan personal

1.  Utöver sin egen personal får Eurojust även anlita utstationerade nationella experter och annan personal som inte är anställd av Eurojust.

2.  Kollegiet ska anta ett beslut om att fastställa regler för utstationering av nationella experter hos Eurojust och om användning av annan personal, särskilt för att undvika potentiella intressekonflikter.

3.  Eurojust ska vidta lämpliga administrativa åtgärder, bland annat genom utbildning och förebyggande strategier, för att undvika intressekonflikter, inbegripet intressekonflikter som rör frågor som kan uppstå efter det att en anställning upphört.

KAPITEL VIII

UTVÄRDERING OCH RAPPORTERING

Artikel 67

Unionsinstitutionernas och de nationella parlamentens deltagande

1.  Eurojust ska översända sin årsrapport till Europaparlamentet, rådet och de nationella parlamenten, som får lägga fram synpunkter och slutsatser.

2.   Efter att ha blivit vald ska Eurojusts nyvalda ordförande göra ett uttalande inför det eller de ansvariga utskotten i Europaparlamentet och besvara frågor från utskottsledamöterna. Diskussionerna får inte, vare sig direkt eller indirekt, handla om konkreta åtgärder som vidtagits i samband med specifika operativa ärenden.

3.  Eurojusts ordförande ska ▌inställa sig en gång om året för Europaparlamentets och de nationella parlamentens gemensamma utvärdering av Eurojusts verksamhet inom ramen för ett interparlamentariskt sammanträde, i syfte att diskutera Eurojusts löpande verksamhet och presentera dess årsrapport eller andra viktiga dokument från Eurojust.

Diskussionerna får inte, vare sig direkt eller indirekt, handla om konkreta åtgärder som vidtagits i samband med specifika operativa ärenden.

4.  Utöver de andra informations- och samrådsskyldigheter som anges i denna förordning ska Eurojust översända följande till Europaparlamentet och de nationella parlamenten på respektive officiella språk för deras kännedom:

a)  Resultaten av studier och strategiska projekt som utarbetats av eller genomförts på uppdrag av Eurojust.

b)  Det programplaneringsdokument som avses i artikel 15.

c)  Samarbetsavtal som slutits med tredje parter.

Artikel 68

Yttranden över föreslagna lagstiftningsakter

Kommissionen och de berörda medlemsstaterna får under utövandet av sina rättigheter enligt artikel 76 b i EUF-fördraget begära ett yttrande av Eurojust över alla förslag till lagstiftningsakter som avses i artikel 76 i EUF-fördraget.

Artikel 69

Utvärdering och granskning

1.  Senast ▌den … [fem år efter den dag då denna förordning börjar tillämpas] och vart femte år därefter ska kommissionen beställa en utvärdering av genomförandet och konsekvenserna av denna förordning samt av ändamålsenligheten och effektiviteten hos Eurojust och dess arbetsmetoder. Kollegiet ska höras i samband med utvärderingen. Utvärderingen får i synnerhet behandla det möjliga behovet att ändra Eurojusts mandat och de finansiella följderna av varje sådan ändring.

2.  Kommissionen ska vidarebefordra utvärderingsrapporten tillsammans med sina slutsatser till Europaparlamentet och de nationella parlamenten samt till rådet och kollegiet. Utvärderingens resultat ska offentliggöras.

KAPITEL IX

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 70

Privilegier och immunitet

Protokoll nr 7 om Europeiska unionens privilegier och immunitet som är fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget ska gälla för Eurojust och dess personal.

Artikel 71

Språkanvändning

1.  Rådets förordning nr 1(46) ska gälla för Eurojust.

2.  Kollegiet ska med två tredjedelars majoritet av sina medlemmar besluta om Eurojusts interna språkordning.

3.  De översättningstjänster som krävs för Eurojusts funktion ska tillhandahållas av Översättningscentrum för Europeiska unionens organ, inrättat genom rådets förordning (EG) nr 2965/94(47), såvida inte någon annan lösning krävs på grund av att Översättningscentrum inte står till förfogande.

Artikel 72

Tystnadsplikt

1.  De nationella medlemmarna, och deras biträdande nationella medlemmar och assistenter enligt artikel 7, Eurojusts personal, de nationella kontaktpersonerna, de utstationerade nationella experterna, sambandspersonerna, dataskyddsombudet och Europeiska datatillsynsmannens ledamöter och personal ska omfattas av tystnadsplikt beträffande all information som kommer till deras kännedom under deras ämbetsutövning.

2.  Tystnadsplikten ska gälla för alla personer och alla organ som ska arbeta med Eurojust.

3.  Tystnadsplikten ska även gälla utanför arbetsplatsen och efter avslutad anställning samt efter avslutandet av den verksamhet som de personer som avses i punkterna 1 och 2 ägnar sig åt.

4.  Tystnadsplikten ska gälla all information som Eurojust tar emot eller utbyter, såvida inte informationen redan lagligen har offentliggjorts eller är tillgänglig för allmänheten.

Artikel 73

Villkor för tystnadsplikt vid nationella förfaranden

1.  Utan att det påverkar artikel 21.3 får myndigheten i den medlemsstat som tillhandahöll informationen, om information tas emot eller utbyts via Eurojust, enligt sin nationella rätt föreskriva villkor för den mottagande myndighetens användning av denna information i nationella förfaranden.

2.  Myndigheten i den medlemsstat som tar emot den information som avses i punkt 1 ska vara bunden av dessa villkor.

Artikel 74

Öppenhet

1.  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001(48) ska tillämpas på handlingar i Eurojusts besittning.

2.  Styrelsen ska inom sex månader från den dag då det första mötet äger rum utarbeta närmare bestämmelser om tillämpningen av förordning (EG) nr 1049/2001, vilka ska antas av kollegiet.

3.  Beslut som fattas av Eurojust i enlighet med artikel 8 i förordning (EG) nr 1049/2001 får bli föremål för ett klagomål till Europeiska ombudsmannen eller en talan inför domstolen enligt de villkor som anges i artiklarna 228 respektive 263 i EUF-fördraget.

4.  Eurojust ska på sin webbplats offentliggöra en förteckning över sina styrelseledamöter och sammandrag av resultatet av styrelsens möten. Offentliggörandet av dessa sammandrag ska tillfälligt eller permanent underlåtas eller begränsas om ett sådant offentliggörande riskerar att äventyra utförandet av Eurojusts uppgifter, samtidigt som hänsyn tas till byråns skyldigheter avseende diskretion och konfidentialitet samt dess operativa natur.

Artikel 75

Olaf och revisionsrätten

1.  För att underlätta bekämpning av bedrägerier, korruption och annan olaglig verksamhet enligt förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 ska Eurojust inom sex månader från denna förordnings ikraftträdande ansluta sig till det interinstitutionella avtalet av den 25 maj 1999 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och europeiska gemenskapernas kommission om interna utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF)(49). Eurojust ska anta lämpliga bestämmelser som ska gälla samtliga nationella medlemmar, biträdande nationella medlemmar och assistenter, alla utstationerade nationella experter samt Eurojusts hela personal genom användning av mallen i bilagan till avtalet.

2.  Revisionsrätten ska ha befogenhet att utföra revision, på grundval av handlingar och kontroller på plats, hos alla stödmottagare, uppdragstagare och underleverantörer som erhållit medel från Eurojust.

3.  Olaf får genomföra utredningar, inbegripet kontroller och inspektioner på plats, i enlighet med de bestämmelser och förfaranden som fastställs i förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 och rådets förordning (Euratom, EG) nr 2185/96(50) i syfte att fastställa om det har förekommit några oriktigheter som skadar unionens ekonomiska intressen i samband med utgifter som finansieras av Eurojust.

4.  Utan att det påverkar punkterna 1–3 ska Eurojusts samarbetsavtal med tredjeländer eller internationella organisationer samt dess avtal, bidragsöverenskommelser och bidragsbeslut inbegripa bestämmelser genom vilka revisionsrätten och Olaf uttryckligen ges befogenhet att genomföra revisioner och utredningar i enlighet med sina respektive behörigheter.

5.  Eurojusts personal, den administrativa direktören och medlemmarna i kollegiet och styrelsen ska utan dröjsmål, och utan att deras ansvarighet kan ifrågasättas på grund av detta, underrätta Olaf och Europeiska åklagarmyndigheten om alla misstankar om oegentlig eller olaglig verksamhet inom deras respektive mandat som de har fått kännedom om under sin tjänsteutövning eller sitt uppdrag.

Artikel 76

Bestämmelser om skydd av känsliga icke säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter och säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter

1.  Eurojust ska fastställa interna bestämmelser om hantering av och konfidentialitet för information och om skydd av känsliga icke säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter, inbegripet för framställning och behandling ▌av sådana uppgifter vid Eurojust.

2.  Eurojust ska fastställa interna bestämmelser om skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter vilka ska överensstämma med rådets beslut 2013/488/EU(51) för att sörja för en likvärdig skyddsnivå för sådana uppgifter.

Artikel 77

Administrativa utredningar

Eurojusts administrativa verksamhet ska omfattas av Europeiska ombudsmannens utredningar i enlighet med artikel 228 i EUF-fördraget.

Artikel 78

Ansvar utöver ansvaret för otillåten eller felaktig hantering av uppgifter

1.  Eurojusts avtalsrättsliga ansvar ska regleras av den lagstiftning som är tillämplig på avtalet i fråga.

2.  Revisionsrätten ska vara behörig att döma i enlighet med varje eventuell skiljedomsklausul som ingår i ett avtal som Eurojust har slutit.

3.  I händelse av utomobligatoriskt ansvar ska Eurojust, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas lagstiftning och oberoende av allt eventuellt ansvar enligt artikel 46, gottgöra all eventuell skada som Eurojust eller dess personal har orsakat vid utförandet av sina uppgifter.

4.  Punkt 3 ska även gälla skada som orsakats genom fel begångna av en nationell medlem, en biträdande nationell medlem eller en assistent vid utförandet av deras uppgifter. Emellertid ska hans eller hennes medlemsstat ersätta Eurojust för de belopp som Eurojust har betalat ut för att gottgöra sådan skada när han eller hon verkar på grundval av de befogenheter som han eller hon beviljas i enlighet med artikel 8.

5.  Domstolen ska vara behörig att döma i tvister angående ersättning för skador som avses i punkt 3.

6.  De nationella domstolar i medlemsstaterna som är behöriga att hantera tvister som inbegriper Eurojusts ansvar, i enlighet med vad som avses i denna artikel, ska fastställas genom hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012(52) ▌.

7.  Personalens personliga ansvar gentemot Eurojust ska regleras av de bestämmelser som fastställs i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen eller de anställningsvillkor som gäller för andra anställda.

Artikel 79

Avtal om säte och villkor för verksamheten

1.  Eurojust ska ha sitt säte i Haag i Nederländerna.

2.  De arrangemang som är nödvändiga beträffande inkvartering som ska tillhandahållas Eurojust i Nederländerna och de lokaler som ska tillgängliggöras i Nederländerna tillsammans med de specifika regler som gäller i Nederländerna avseende den administrativa direktören, kollegiets medlemmar, Eurojusts personal och dessas familjemedlemmar ska fastställas i ett avtal om säte mellan Eurojust och Nederländerna, vilket ska slutas när kollegiets godkännande väl har erhållits.

Artikel 80

Övergångsbestämmelser

1.  Eurojust, såsom byrån inrättas genom denna förordning, ska vara den allmänna rättsliga efterträdaren beträffande alla avtal som slutits av Eurojust samt beträffande allt ansvar som åligger Eurojust och beträffande all egendom som Eurojust förvärvat i enlighet med beslut 2002/187/RIF.

2.  De nationella medlemmar av Eurojust, såsom det inrättades genom beslut 2002/187/RIF, som varit utstationerade av var och en av medlemsstaterna enligt det beslutet ska övergå till att bli nationella medlemmar av Eurojust enligt kapitel II avsnitt II i denna förordning. Mandattiden för deras tjänstgöring får förlängas en gång enligt artikel 7.5 i denna förordning efter denna förordnings ikraftträdande, oberoende av en tidigare förlängning.

3.  Ordföranden och de vice ordförandena för Eurojust, såsom det inrättades genom beslut 2002/187/RIF, vid tidpunkten för denna förordnings ikraftträdande ska övergå till att bli Eurojusts ordförande och vice ordförande enligt artikel 11 i denna förordning fram till utgången av deras mandattid enligt det beslutet. De får väljas om en gång efter denna förordnings ikraftträdande enligt artikel 11.4 i denna förordning, oberoende av ett tidigare omval.

4.  Den administrativa direktör som senast utsetts enligt artikel 29 i beslut 2002/187/RIF ska övergå till att bli administrativ direktör enligt artikel 17 i denna förordning fram till utgången av hans eller hennes mandattid i enlighet med vad som beslutats enligt det beslutet. Mandattiden för den administrativa direktören får förlängas en gång efter denna förordnings ikraftträdande.

5.  Denna förordning ska inte påverka den giltigheten hos avtal som slutits av Eurojust i enlighet med beslut 2002/187/RIF. I synnerhet ska alla internationella avtal som slutits av Eurojust före den … [denna förordnings tillämpningsdatum] förbli giltiga.

6.  Förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet för de budgetar som har fastställts på grundval av artikel 35 i beslut 2002/187/RIF ska genomföras i enlighet med de bestämmelser som fastställts genom artikel 36 i det beslutet.

7.  Denna förordning ska inte påverka anställningsavtal som ingåtts i enlighet med beslut 2002/187/RIF före denna förordnings ikraftträdande. Det dataskyddsombud som senast utsetts enligt artikel 17 i det beslutet ska övergå till att bli dataskyddsombud enligt artikel 36 i denna förordning.

Artikel 81

Ersättande och upphävande

1.  ▌Beslut 2002/187/RIF ersätts härmed för de medlemsstater som är bundna av denna förordning med verkan från den [ett år efter dagen för ikraftträdande].

Därmed upphävs beslut 2002/187/RIF med verkan från den [ett år efter dagen för ikraftträdande.].

2.  För de medlemsstater som är bundna av denna förordning ska hänvisningar till ▌det beslut ▌som avses i punkt 1 anses som hänvisningar till denna förordning.

Artikel 82

Ikraftträdande och tillämpning

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

2Den ska tillämpas från och med den [ett år efter dagen för ikraftträdande].

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdad i den

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA I

Förteckning över typer av grov brottslighet som Eurojust har behörighet att hantera i enlighet med artikel 3.1:

–  Terrorism.

–   Organiserad brottslighet.

–  Olaglig narkotikahandel.

–   Penningtvätt.

–  Brottslighet som har samband med nukleära och radioaktiva ämnen.

–   Människosmuggling.

–   Människohandel.

–  Handel med stulna fordon.

–   Mord och grov misshandel.

–  Olaga handel med mänskliga organ och vävnader.

–  Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.

–  Rasism och främlingsfientlighet.

–  Rån och grov stöld.

–  Olaga handel med kulturföremål, inklusive antikviteter och konstverk.

–  Svindleri och bedrägeri.

–  Brott mot unionens finansiella intressen.

–  Insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan.

–  Beskyddarverksamhet och utpressning.

–  Förfalskning och piratkopiering.

–  Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.

–  Förfalskning av pengar och betalningsmedel.

–  It-brottslighet.

–  Korruption.

–  Olaga handel med vapen, ammunition och sprängämnen.

–  Olaga handel med hotade djurarter.

–  Olaga handel med hotade växtarter och växtsorter.

–  Miljöbrott, däribland förorening från fartyg.

–   Olaga handel med hormonpreparat och andra tillväxtsubstanser.

–   Sexuella övergrepp och sexuellt utnyttjande, inbegripet material med övergrepp mot barn och kontaktsökning med barn i sexuellt syfte.

–  Folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

BILAGA II

Kategorier av personuppgifter som avses i artikel 27

1.  a) Efternamn, namn som ogift, förnamn och i förekommande fall alias eller antagna namn.

b)  Födelsedatum och födelseort.

c)  Nationalitet.

d)  Kön.

e)  Den berörda personens hemvist, yrke och vistelseort.

f)  Personnummer eller andra officiella nummer som används i medlemsstaten för att identifiera enskilda personer, körkort, identitetshandlingar och passuppgifter samt tull- och skatteregistreringsnummer.

g)  Uppgifter om juridiska personer om detta inbegriper uppgifter om identifierade eller identifierbara enskilda personer som är föremål för utredning eller lagföring.

h)  Uppgifter om konton hos banker eller andra finansinstitut.

i)  En beskrivning av de påstådda brotten, den tidpunkt då de begicks, brottsrubricering samt uppgift om hur långt utredningen har kommit.

j)  De omständigheter som tyder på att utredningen kan få en internationell omfattning.

k)  Upplysningar som rör en förmodad tillhörighet till en kriminell organisation.

l)  Telefonnummer, e-postadresser, trafikuppgifter och lokaliseringsuppgifter samt alla tillhörande uppgifter som krävs för identifiering av abonnenten eller användaren.

m)  Fordonsregistreringsuppgifter.

n)  DNA-profiler som upprättats från den icke-kodande delen av DNA, fotografier och fingeravtryck.

2.  a) Efternamn, namn som ogift, förnamn och i förekommande fall alias eller antagna namn.

b)  Födelsedatum och födelseort.

c)  Nationalitet.

d)  Kön.

e)  Den berörda personens hemvist, yrke och vistelseort.

f)  En beskrivning av de brott som den berörda personen har anknytning till, den tidpunkt då brotten begicks, brottsrubricering samt uppgift om hur långt utredningen har kommit.

g)  Personnummer eller andra officiella nummer som används i medlemsstaterna för att identifiera enskilda personer, körkort, identitetshandlingar och passuppgifter samt tull- och skatteregistreringsnummer.

h)  Uppgifter om konton hos banker och andra finansinstitut.

i)  Telefonnummer, e-postadresser, trafikuppgifter och lokaliseringsuppgifter samt alla tillhörande uppgifter som krävs för identifiering av abonnenten eller användaren.

j)  Fordonsregistreringsuppgifter.

(1) Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 oktober 2018.
(2)Rådets beslut 2002/187/RIF av den 28 februari 2002 om inrättande av Eurojust för att stärka kampen mot grov brottslighet (EGT L 63, 6.3.2002, s. 1).
(3)Rådets beslut 2003/659/RIF av den 18 juni 2003 om ändring av beslut 2002/187/RIF om inrättande av Eurojust för att stärka kampen mot grov brottslighet. (EUT L 245, 29.9.2003, s. 44).
(4)Rådets beslut 2009/426/RIF av den 16 december 2008 om förstärkning av Eurojust och om ändring av beslut 2002/187/RIF om inrättande av Eurojust för att stärka kampen mot grov brottslighet (EUT L 138, 4.6.2009, s. 14).
(5) Rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 283, 31.10.2017, s. 1).
(6)Rådets beslut 2002/494/RIF av den 13 juni 2002 om inrättande av ett europeiskt nätverk av kontaktpunkter med avseende på personer som har gjort sig skyldiga till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser (EGT L 167, 26.6.2002, s. 1).
(7)Rådets beslut 2007/845/RIF av den 6 december 2007 om samarbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar när det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egendom som härrör från brott (EUT L 332, 18.12.2007, s. 103).
(8)Rådets beslut 2008/852/RIF av den 24 oktober 2008 om ett antikorruptionsnätverk med kontaktpunkter (EUT L 301, 12.11.2008, s. 38).
(9) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (EUT L 119, 4.5.2016, s. 89).
(10)+ Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/… av den … om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT …).
(11)+EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)) och för in den förordningens nummer, datum och EUT-hänvisning i fotnoten.
(12)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)) .
(13)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)) .
(14)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(15) Rådets gemensamma ståndpunkt 2005/69/RIF av den 24 januari 2005 om utbyte av vissa uppgifter med Interpol (EUT L 27, 29.1.2005, s. 61).
(16) Rådets beslut 2007/533/RIF av den 12 juni 2007 om inrättande, drift och användning av andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) (EUT L 205, 7.8.2007, s. 63).
(17)Gemensam åtgärd 96/277/RIF av den 22 april 1996 om en ordning för utbyte av sambandspersoner för att förbättra det rättsliga samarbetet mellan Europeiska unionens medlemsstater (EGT L 105, 27.4.1996, s. 1).
(18)Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 30.7.2018, s. 1).
(19)Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT L 248, 18.9.2013, s. 1).
(20) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 12.1.2001, s. 1).
(21) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 1.5.2014, s. 1).
(22) EGT L 56, 4.3.1968, s. 1.
(23) Rådets beslut 2005/671/RIF av den 20 september 2005 om informationsutbyte och samarbete när det gäller terroristbrott (EUT L 253, 29.9.2005, s. 22).
(24) Rådets beslut 2008/976/RIF av den 16 december 2008 om det europeiska rättsliga nätverket (EUT L 348, 24.12.2008, s. 130).
(25)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(26)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(27)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(28)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(29)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(30)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(31)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(32)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(33)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(34)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(35)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(36)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(37)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(38)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(39)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(40)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(41)+EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(42)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(43) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1624 av den 14 september 2016 om en europeisk gräns- och kustbevakning och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 och upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 863/2007, rådets förordning (EG) nr 2007/2004 och rådets beslut 2005/267/EG (EUT L 251, 16.9.2016, s. 1).
(44)+ EUT: Vänligen för in numret på den förordning som finns i dokument PE-CONS 31/18 (2017/0002(COD)).
(45) Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1271/2013 av den 30 september 2013 med rambudgetförordning för de organ som avses i artikel 208 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 328, 7.12.2013, s. 42).
(46)Rådets förordning nr 1 om vilka språk som ska användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT 17, 6.10.1958, s. 385).
(47) Rådets förordning (EG) nr 2965/94 av den 28 november 1994 om upprättande av ett översättningscentrum för Europeiska unionens organ (EGT L 314, 7.12.1994, s. 1).
(48) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 31.5.2001, s. 43).
(49)EGT L 136, 31.5.1999, s. 15.
(50) Rådets förordning (Euratom, EG) nr 2185/96 av den 11 november 1996 om de kontroller och inspektioner på platsen som kommissionen utför för att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier och andra oegentligheter (EGT L 292, 15.11.1996, s. 2).
(51) Rådets beslut 2013/488/EU av den 23 september 2013 om säkerhetsbestämmelser för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter (EUT L 274, 15.10.2013, s. 1).
(52) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1).


Ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och förverkande ***I
PDF 699kWORD 113k
Resolution
Konsoliderad text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 oktober 2018 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och förverkande (COM(2016)0819 – C8-0002/2017 – 2016/0412(COD))
P8_TA-PROV(2018)0380A8-0001/2018

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2016)0819),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 82.1 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8-0002/2017),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av det motiverade yttrande från den tjeckiska senaten som lagts fram i enlighet med protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, och enligt vilket utkastet till lagstiftningsakt inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen,

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 20 juni 2018 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och yttrandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor och utskottet för rättsliga frågor (A8-0001/2018).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 oktober 2018 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/… om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande

P8_TC1-COD(2016)0412


EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 82.1 a,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(1),

av följande skäl:

(1)  Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

(2)  Det straffrättsliga samarbetet inom unionen bygger på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden, som sedan Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15–16 oktober 1999 allmänt anses vara en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet inom unionen.

(3)  Frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott är ett av de mest effektiva sätten att bekämpa brottslighet. Unionen ▌är fast besluten att säkerställa att identifiering, förverkande och återanvändning av tillgångar som härrör från brott effektiviseras i enlighet med Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd(2).

(4)  Eftersom brott ofta är av gränsöverskridande art är ett effektivt gränsöverskridande samarbete avgörande för att kunna frysa och förverka hjälpmedel vid och vinning av brott.

(5)  Unionens nuvarande rättsliga ram i fråga om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande består av rådets rambeslut 2003/577/RIF ▌(3) och 2006/783/RIF(4).

(6)  Kommissionens genomföranderapporter om rambesluten 2003/577/RIF och 2006/783/RIF visar att den befintliga ordningen för ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande inte är helt effektiv. Dessa rambeslut har inte genomförts och tillämpats enhetligt i medlemsstaterna, vilket har lett till otillräckligt ömsesidigt erkännande och suboptimalt gränsöverskridande samarbete.

(7)  Unionens rättsliga ram för ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande har inte följt med den senaste tidens utveckling av lagstiftningen på unionsnivå och nationell nivå. Särskilt föreskriver Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU(5) minimiregler för frysning och förverkande av egendom. Dessa minimiregler avser förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott, inbegripet i de fall där en misstänkt eller tilltalad person mot vilken straffrättsliga förfaranden redan har inletts i fråga om ett brott är sjuk eller har avvikit; utvidgat förverkande; och förverkande hos tredje man. Dessa minimiregler avser också frysning av egendom för att möjliggöra ett eventuellt senare förverkande. De typer av beslut om frysning och beslut om förverkande som ▌ omfattas av det direktivet bör också ingå i den rättsliga ramen för ömsesidigt erkännande.

(8)  När direktiv 2014/42/EU antogs konstaterade Europaparlamentet och rådet i ett uttalande att ett effektivt system för frysning och förverkande i ▌unionen naturligt hänger samman med ett välfungerande ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Med beaktande av behovet av att införa ett övergripande system för frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i unionen uppmanade Europaparlamentet och rådet kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

(9)  I sitt meddelande av den 28 april 2015 Europeiska säkerhetsagendan, ansåg kommissionen att straffrättsligt samarbete är beroende av effektiva gränsöverskridande instrument och att det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden är en viktig komponent i säkerhetsramen. Kommissionen erinrade också om behovet av att förbättra det ömsesidiga erkännandet av beslut om frysning och beslut om förverkande.

(10)  I sitt meddelande av den 2 februari 2016 om en åtgärdsplan för förstärkning av kampen mot finansiering av terrorism , betonade kommissionen behovet av att se till att brottslingar som finansierar terrorism får sina tillgångar förverkade. Kommissionen uppgav att för att slå ut de former av organiserad brottslighet som finansierar terrorism måste brottslingarna förlora vinningen av brotten. Därför uppgav kommissionen att det är nödvändigt att säkerställa att alla typer av beslut om frysning och beslut om förverkande verkställs i så hög grad som möjligt i hela unionen genom principen om ömsesidigt erkännande.

(11)  För att säkerställa det effektiva ömsesidiga erkännandet av beslut om frysning och beslut om förverkande bör reglerna om erkännande och verkställighet av dessa beslut fastställas genom en rättsligt bindande och direkt tillämplig unionsakt.

(12)  Det är viktigt att underlätta ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om att frysa och beslut om att förverka egendom genom att fastställa regler som ålägger en medlemsstat att utan vidare formaliteter erkänna beslut om frysning och beslut om förverkande som har utfärdats av en annan medlemsstat i samband med ett ▌ förfarande i straffrättsliga frågor och att verkställa dessa beslut på sitt territorium.

(13)  Denna förordning bör tillämpas på alla beslut om frysning och alla beslut om förverkande som utfärdats inom ramen för förfaranden i straffrättsliga frågor. "Förfaranden i straffrättsliga frågor" är ett självständigt begrepp i unionsrätten som har tolkats av Europeiska unionens domstol utan hinder av vad som sägs i Europeiska domstolens för de mänskliga rättigheterna rättspraxis. Termen omfattar därför alla slag av beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdas efter förfaranden på grund av ett brott, inte bara beslut som omfattas av direktiv 2014/42/EU. Den omfattar även andra slag av beslut som utfärdats utan slutlig fällande dom. Även om sådana beslut inte förekommer i rättssystemet i en medlemsstat, bör den berörda medlemsstaten kunna erkänna och verkställa ett sådant beslut som har utfärdats av en annan medlemsstat. Förfaranden i straffrättsliga frågor kan även innefatta brottsutredningar som utförs av polisen och andra brottsbekämpande myndigheter. Beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdats inom ramen för förfaranden i civilrättsliga eller förvaltningsrättsliga frågor bör undantas från den här förordningens tillämpningsområde.

(14)  Denna förordning bör omfatta ▌beslut om frysning och beslut om förverkande som avser de brott som omfattas av direktiv 2014/42/EU samt beslut om frysning och beslut om förverkande som avser andra brott. Brotten som omfattas av denna förordning bör därför inte begränsas till ▌särskilt allvarliga brott med ett gränsöverskridande inslag, eftersom artikel 82 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) inte kräver en sådan begränsning för åtgärder som fastställer regler och förfaranden för att säkerställa ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar.

(15)  Samarbete mellan medlemsstaterna som grundas på principen om ömsesidigt erkännande och omedelbar verkställighet av rättsliga avgöranden förutsätter förtroende för att de beslut som ska erkännas och verkställas alltid kommer att fattas i överensstämmelse med principerna om laglighet, subsidiaritet och proportionalitet. Sådant samarbete förutsätter också att rättigheterna för personer som berörs av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande bör bevaras. Sådana berörda personer, som kan vara fysiska eller juridiska personer, bör inbegripa personer som är föremål för ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande eller personer som äger den egendom som det beslutet avser samt tredje man vars rättigheter avseende den egendomen det beslutet har direkt negativ påverkan på, inbegripet tredje man i god tro. Huruvida ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande har direkt negativ påverkan på en sådan tredje man bör avgöras i enlighet med den verkställande statens rätt.

(16)  Denna förordning ändrar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de rättsliga principerna i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget).

(17)  Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen). Detta inkluderar principen att all diskriminering på grund av bland annat kön, ras eller etniskt ursprung, religion, sexuell läggning, nationalitet, språk, politisk uppfattning eller funktionshinder ska vara förbjuden. Denna förordning bör tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer.

(18)  De processuella rättigheter som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU(6), 2012/13/EU(7), 2013/48/EU(8), (EU) 2016/343(9), (EU) 2016/800(10) och (EU) 2016/1919(11) bör, inom dessa direktivs tillämpningsområde, tillämpas på straffrättsliga förfaranden som omfattas av denna förordning med avseende på de medlemsstater som är bundna av dessa direktiv. Under alla förhållanden bör skyddsåtgärderna enligt stadgan tillämpas på samtliga förfaranden som omfattas av denna förordning. I synnerhet bör de väsentliga skyddsåtgärder avseende straffrättsliga förfaranden som anges i stadgan tillämpas på förfaranden i straffrättsliga frågor som inte är straffrättsliga förfaranden men som omfattas av denna förordning.

(19)  Samtidigt som ▌reglerna för översändande samt erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande bör säkerställa att processen för att återvinna tillgångar som härrör från brott är effektiv, bör de grundläggande rättigheterna respekteras.

(20)  Vid bedömningen av huruvida dubbel straffbarhet föreligger bör den behöriga myndigheten i den verkställande staten pröva huruvida de omständigheter som utgör brottet ifråga, såsom de anges i intyget om frysning eller intyget om förverkande från den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, i sig även skulle vara straffbara i den verkställande staten, om de hade ägt rum i denna stat vid tidpunkten för beslutet om erkännande av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande.

(21)  Den utfärdande myndigheten bör säkerställa att nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna följs när den utfärdar ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande. Enligt denna förordning bör beslut om frysning eller beslut om förverkande utfärdas och översändas till en verkställande myndighet i en annan medlemsstat endast när det skulle ha kunnat utfärdas och användas i ett uteslutande inhemskt ärende. Den utfärdande myndigheten bör ansvara för att bedöma sådana besluts nödvändighet och proportionalitet i varje enskilt fall, eftersom erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande inte bör vägras på andra grunder än de som anges i denna förordning.

(22)  I vissa fall får ett beslut om frysning utfärdas av en myndighet, som är utsedd av den utfärdande staten, som har behörighet att i straffrättsliga frågor utfärda eller verkställa beslutet om frysning i enlighet med nationell rätt, och som inte är domare, domstol eller allmän åklagare. I sådana fall bör beslutet om frysning godkännas av en domare, domstol eller allmän åklagare innan det översänds till den verkställande myndigheten.

(23)  Medlemsstaterna bör kunna lämna en förklaring i vilken det anges att den utfärdande myndigheten, när den översänder ett intyg om frysning eller intyg om förverkande till medlemsstaten för erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, bör översända beslutet om frysning eller beslutet om förverkande i original eller en bestyrkt kopia av detta tillsammans med intyget om frysning eller intyget om förverkande. Medlemsstaterna bör underrätta kommissionen när de avger eller drar tillbaka en sådan förklaring. Kommissionen bör göra sådan information tillgänglig för samtliga medlemsstater och för det europeiska rättsliga nätverket, som anges i rådets beslut 2008/976/RIF(12). Det europeiska rättsliga nätverket bör göra den informationen tillgänglig på den webbplats som avses i det beslutet.

(24)  Den utfärdande myndigheten bör översända ett intyg om frysning eller ett intyg om förverkande, i tillämpliga fall tillsammans med beslutet om frysning eller beslutet om förverkande, antingen direkt till den verkställande myndigheten eller till den centrala myndigheten i den verkställande staten, i tillämpliga fall, på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning och som gör det möjligt för den verkställande myndigheten att fastställa äktheten av intyget eller beslutet, såsom rekommenderat brev eller säkrad e-post. Den utfärdande myndigheten bör få använda sig av alla ändamålsenliga kanaler eller överföringssätt, inbegripet det europeiska rättsliga nätverkets säkra telekommunikationssystem, Eurojust eller andra kanaler som används av rättsliga myndigheter.

(25)  När den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att den person mot vilken ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande som avser penningbelopp utfärdades har egendom eller inkomster i en medlemsstat, bör den översända intyg om frysning eller intyg om förverkande som gäller beslutet till den medlemsstaten . På grundval av detta kan intyget till exempel översändas till den medlemsstat där den fysiska person som beslutet avser är bosatt eller, när den personen inte har någon fast adress, stadigvarande vistas. När beslutet är utfärdat med avseende på en juridisk person kan intyget översändas till den medlemsstat i vilken den juridiska personen har sin hemvist.

(26)  För det administrativa översändandet och mottagandet av intyg rörande beslut om frysning och beslut om förverkande bör medlemsstaterna kunna utse en eller flera centrala myndigheter, när deras interna rättssystems struktur gör detta nödvändigt. Dessa centrala myndigheter kan även tillhandahålla administrativt stöd, ha en samordningsroll och bistå vid insamling av statistik och på så sätt underlätta och främja ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

(27)  Om ett intyg om förverkande som rör ett beslut om förverkande avseende penningbelopp översänds till fler än en verkställande stat bör den utfärdande staten sträva efter att undvika en situation genom vilken mer egendom än nödvändigt förverkas och det sammanlagda beloppet som erhållits genom verkställigheten av beslutet överstiger det maximala beloppet som anges i beslutet. Därför bör den utfärdande myndigheten bland annat i intyget om förverkande ange tillgångarnas värde, när detta är känt, i varje verkställande stat, så att de verkställande myndigheterna kan ta hänsyn till detta, upprätthålla nödvändig kontakt och dialog med de verkställande myndigheterna om den egendom som ska förverkas, och omedelbart underrätta den eller de berörda verkställande myndigheterna om den anser att det finns risk för förverkande utöver det maximala beloppet. Om så är lämpligt kan Eurojust inom sitt behörighetsområde utöva en samordnande roll för att undvika oskäligt förverkande.

(28)  Medlemsstaterna bör uppmuntras att lämna en förklaring i vilken det anges att de, i egenskap av verkställande stater, kommer att godta intyg om frysning, intyg om förverkande, eller bådadera, på ett eller flera av unionens officiella språk som inte är ett officiellt språk i respektive medlemsstat.

(29)  Den verkställande myndigheten bör erkänna beslut om frysning och beslut om förverkande ▌ och bör vidta nödvändiga åtgärder ▌för att verkställa dem. Beslutet om erkännande och verkställighet av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande bör fattas och frysningen eller förverkandet bör genomföras lika skyndsamt och med samma prioritet som ▌liknande inhemska ärenden. ▌Tidsfristerna, som bör beräknas i enlighet med rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71(13), bör fastställas för att säkerställa att beslutet om erkännande av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande kan bli föremål för beslut och verkställighet skyndsamt och effektivt. Vad gäller beslut om frysning bör den verkställande myndigheten inleda de konkreta åtgärder som krävs för att verkställa sådana beslut senast 48 timmar efter det att ett beslut om erkännande och verkställighet därav har fattats.

(30)  Den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten bör vid verkställigheten av ett beslut om frysning på vederbörligt sätt beakta den konfidentialitet som gäller för utredningen. Den verkställande myndigheten bör särskilt garantera konfidentialitet för beslutet om frysning och ▌ dess innehåll. Detta påverkar inte skyldigheten att underrätta berörda personer om verkställigheten av ett beslut om frysning i enlighet med denna förordning.

(31)  Erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande bör inte vägras på andra grunder är de som anges i denna förordning. Denna förordning bör tillåta de verkställande myndigheterna att inte erkänna eller verkställa beslut om förverkande med stöd av ▌ principen om ne bis in idem, på grunder som rör berörda personers rättigheter eller på grunder som rör rätten att närvara vid förhandlingen.

(32)  Denna förordning bör tillåta verkställande myndigheter att inte erkänna eller verkställa beslut om förverkande när personen som beslutet om förverkande avser inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till det beslut om förverkande som är kopplat till en slutlig fällande dom. Denna bör endast vara en grund för att vägra erkännande eller verkställighet när det gäller förhandlingar som resulterar i beslut om förverkande med koppling till en slutlig fällande dom och inte när det gäller förfaranden som resulterar i beslut om förverkande utan föregående fällande dom. För att en sådan grund ska kunna tillämpas bör emellertid en eller flera förhandlingar hållas. Grunden bör inte vara tillgänglig om relevanta nationella processrättsliga regler inte föreskriver förhandling. Sådana nationella processrättsliga regler bör vara förenliga med stadgan och med Europakonventionen, i synnerhet rörande rätten till en rättvis förhandling. Detta är exempelvis fallet om förfarandet genomförs på förenklat sätt efter ett helt eller delvis skriftligt förfarande eller ett förfarande utan förhandling.

(33)  Det bör vara möjligt endast under exceptionella omständigheter att inte erkänna eller verkställa ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, om ett sådant erkännande eller en sådan verkställighet skulle hindra den verkställande staten från att tillämpa sina konstitutionella regler om tryckfrihet eller yttrandefrihet i andra medier.

(34)  Skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inom unionen är grundat på ömsesidigt förtroende och presumtionen om andra medlemsstaters efterlevnad av unionsrätten och, i synnerhet, av de grundläggande rättigheterna. I undantagsfall, när det på grundval av precisa och objektiva uppgifter finns grundad anledning att anta att verkställighet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet som anges i stadgan, bör det emellertid vara möjligt för den verkställande myndigheten att besluta att inte erkänna och verkställa det berörda beslutet. De grundläggande rättigheter som bör vara relevanta i detta avseende är i synnerhet rätten till ett effektivt rättsmedel, rätten till en rättvis förhandling och rätten till försvar. Äganderätten bör i princip inte vara relevant, eftersom frysning och förverkande av tillgångar nödvändigtvis innebär ett intrång i en persons äganderätt och eftersom de nödvändiga skyddsåtgärderna i detta avseende redan har fastställs i unionsrätten, inbegripet i denna förordning.

(35)  Innan den verkställande myndigheten beslutar att inte erkänna eller verkställa ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande på basis av en grund för att vägra erkännande eller verkställighet bör den samråda med den utfärdande myndigheten för att erhålla alla nödvändiga kompletterande uppgifter.

(36)  Vid prövning av en begäran från den verkställande myndigheten om att begränsa den tidsperiod under vilken egendomen ska vara fryst bör den utfärdande myndigheten beakta alla omständigheterna i ärendet, i synnerhet huruvida fortsatt verkställighet av beslutet om frysning skulle kunna orsaka oberättigad skada i den verkställande staten. Den verkställande myndigheten uppmanas att samråda i ärendet med den utfärdande myndigheten innan en formell begäran framställs.

(37)  Den utfärdande myndigheten bör underrätta den verkställande myndigheten ifall en myndighet i den utfärdande staten tar emot ett penningbelopp som har betalats med avseende på beslutet om förverkande, varvid gäller att den verkställande staten bör underrättas endast ifall det betalda beloppet med avseende på beslutet påverkar det utestående beloppet som ska förverkas enligt beslutet.

(38)  Det bör vara möjligt för den verkställande myndigheten att skjuta upp verkställigheten av ett ▌beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, i synnerhet när dess verkställighet kan skada en pågående brottsutredning. Så snart grunderna för uppskovet inte längre föreligger ▌ bör den verkställande myndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet.

(39)  Den verkställande myndigheten bör, efter att ha verkställt ett beslut om frysning och efter att ha fattat beslutet om att erkänna och verkställa ett beslut om förverkande, i den mån det är möjligt underrätta berörda personer som den känner till om verkställigheten eller beslutet. I det syftet bör den verkställande myndigheten göra varje rimlig ansträngning för att identifiera de berörda personerna, kontrollera hur de kan nås och underrätta dem om verkställigheten av beslutet om frysning eller om beslutet att erkänna och verkställa beslutet om förverkande. Vid fullgörandet av den skyldigheten kan den verkställande myndigheten begära bistånd från den utfärdande myndigheten, till exempel när de berörda personerna förefaller uppehålla sig i den utfärdande staten. Den verkställande myndighetens skyldighet enligt denna förordning att lämna information till berörda personer bör inte påverka den utfärdande myndighetens skyldighet att lämna information till personer enligt den utfärdande statens rätt, till exempel om utfärdandet av ett beslut om frysning eller om vilka rättsmedel som är tillgängliga enligt den utfärdande statens rätt.

(40)  Den utfärdande myndigheten bör utan dröjsmål underrättas ifall det är omöjligt att verkställa ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande. Sådan omöjlighet kan uppstå på grund av att egendomen redan har förverkats, har försvunnit, har förstörts eller inte kan återfinnas den plats som den utfärdande myndigheten har angett eller på grund av att platsen för egendomen inte har angetts tillräckligt exakt, trots samråd mellan den verkställande myndigheten och den utfärdande myndigheten. Under sådana omständigheter bör den verkställande myndigheten inte längre vara skyldig att verkställa beslutet. Om den verkställande myndigheten senare erhåller information som gör det möjligt för den att lokalisera egendomen, bör den emellertid ha möjlighet att verkställa beslutet utan att ett nytt intyg måste översändas, i enlighet med denna förordning.

(41)  Om den verkställande statens rätt gör det juridiskt omöjligt att verkställa ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande bör den verkställande myndigheten kontakta den utfärdande myndigheten för att diskutera situationen och finna en lösning. En sådan lösning kan vara att den utfärdande myndigheten återkallar det berörda beslutet.

(42)  Så snart ett beslut om förverkande har verkställts bör den verkställande myndigheten underrätta den utfärdande myndigheten om resultatet av verkställigheten. Där det är praktiskt möjligt bör den verkställande myndigheten vid den tidpunkten även underrätta den utfärdande myndigheten om den egendom eller det penningbelopp som har förverkats, och om andra uppgifter som den anser vara relevanta.

(43)  Verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett ▌ beslut om förverkande bör regleras av rätten i den verkställande staten, och myndigheterna i den staten bör ▌ha ensam behörighet att besluta om verkställighetsförfarandena. Om så är lämpligt bör den utfärdande och verkställande myndigheten kunna uppmana Eurojust eller det europeiska rättsliga nätverket att inom sina behörighetsområden tillhandahålla biträde med verkställigheten av beslut om frysning och beslut om förverkande.

(44)  En korrekt ▌tillämpning av denna förordning förutsätter nära kontakter mellan de berörda behöriga nationella myndigheterna, särskilt vid samtidig verkställighet av ett beslut om förverkande i fler än en medlemsstat. De behöriga nationella myndigheterna bör därför samråda med varandra närhelst det är nödvändigt, direkt eller när så är lämpligt via Eurojust eller det europeiska rättsliga nätverket.

(45)  Brottsoffers rätt till ersättning och återställande bör inte påverkas negativt i gränsöverskridande ärenden. I reglerna för förfogande över fryst eller förverkad egendom bör ersättning och återställande av egendom till brottsoffer prioriteras. Begreppet brottsoffer bör tolkas i enlighet med den utfärdande statens rätt, där det också bör kunna föreskrivas att en juridisk person kan ses som brottsoffer vid tillämpningen av denna förordning. Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av regler om ersättning och återställande av egendom till brottsoffer i nationella förfaranden.

(46)  När en verkställande myndighet underrättas om ett beslut om återställande av fryst egendom till brottsoffret som utfärdats av den utfärdande myndigheten eller av en annan behörig myndighet i den utfärdande staten bör den verkställande myndigheten vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att den berörda egendomen fryses och snarast möjligt återställs till brottsoffret. Den verkställande myndigheten bör kunna överföra egendomen antingen till den utfärdande staten, så att denna skulle kunna återställa egendomen till brottsoffret, eller direkt till brottsoffret förutsatt att den utfärdande staten har gett sitt samtycke. Skyldigheten att återställa fryst egendom till brottsoffret bör vara föremål för följande villkor: brottsoffrets äganderätt till egendomen bör inte vara omtvistad – vilket innebär att det godtas att brottsoffret är egendomens rättmätiga ägare och att det inte förekommer några seriösa anspråk som ifrågasätter denna äganderätt, egendomen bör inte behövas som bevis i straffrättsliga förfaranden i den verkställande staten och rättigheterna för berörda personer, i synnerhet rättigheterna för tredje man i god tro, bör inte påverkas negativt. Den verkställande myndigheten bör återställa fryst egendom till brottsoffret endast när dessa villkor har uppfyllts. Om en verkställande myndighet anser att dessa villkor inte är uppfyllda bör den samråda med den utfärdande myndigheten, till exempel att begära ytterligare information eller diskutera situationen, i syfte att finna en lösning. Om ingen lösning går att finna bör den verkställande myndigheten kunna besluta att inte återställa den frysta egendomen till brottsoffret.

(47)  Varje medlemsstat bör överväga att inrätta ett nationellt centralkontor med ansvar för förvaltning av fryst egendom som eventuellt ska förverkas senare samt för förvaltning av förverkad egendom. Fryst egendom och förverkad egendom kan företrädesvis användas för brottsbekämpning och projekt som syftar till att förebygga organiserad brottslighet och för andra projekt av allmänt intresse och för sociala ändamål.

(48)  Varje medlemsstat bör överväga att inrätta en nationell fond för att garantera lämplig ersättning till brottsoffer, t. ex. familjer till poliser och offentligt anställda som omkommit i tjänsten eller som fått bestående invaliditet till följd av sin tjänsteutövning. Medlemsstaterna kan öronmärka en del av de förverkade tillgångarna för detta syfte.

(49)  Medlemsstaterna bör inte kunna avkräva varandra ersättning för kostnader i samband med tillämpningen av denna förordning. Om det har uppkommit stora eller exceptionella kostnader för den verkställande staten, till exempel till följd av att egendomen har varit fryst under avsevärd tid, bör den utfärdande myndigheten dock beakta eventuella förslag från den verkställande myndigheten om att dela kostnaderna.

(50)  I syfte att kunna lösa problem som uppstår i framtiden avseende innehållet i de intyg som anges i bilagorna till denna förordning så snabbt som möjligt bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen när det gäller ändringar av dessa intyg. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete ▌, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning(14). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(51)  Eftersom målet för denna förordning, nämligen ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(52)  Bestämmelserna i rambeslut 2003/577/RIF har med avseende på frysning av bevismaterial redan ersatts med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU(15) för medlemsstater som är bundna av det direktivet. Bestämmelserna i rambeslut 2003/577/RIF som rör frysning av egendom bör ersättas av denna förordning mellan de medlemsstater som är bundna av den . Rambeslut 2006/783/RIF bör även ersättas av denna förordning mellan de medlemsstater som är bundna av den. De bestämmelser i rambeslut 2003/577/RIF som gäller frysning av egendom, samt bestämmelserna i rambeslut 2006/783/RIF, bör därför fortsätta att tillämpas inte bara mellan de medlemsstater som inte är bundna av denna förordning utan också mellan varje medlemsstat som inte är bunden av denna förordning och varje medlemsstat som är bunden av denna förordning.

(53)  Den rättsliga formen för denna akt bör inte utgöra prejudikat för framtida unionsrättsakter på området för ömsesidigt erkännande av domar och straffrättsliga avgöranden. Valet av rättslig form för framtida unionsrättsakter bör noga bedömas från fall till fall med beaktande av, bland andra faktorer, rättsaktens effektivitet och proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna.

(54)  Medlemsstaterna bör, i enlighet med rådets beslut 2007/845/RIF(16), säkerställa att deras kontor för återvinning av tillgångar samarbetar med varandra för att underlätta spårning och identifiering av vinning av brott och annan egendom som härrör från brott som kan bli föremål för ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande.

(55)  I enlighet med artiklarna 3 och 4a.1 i ▌ protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har ▌Förenade kungariket ▌ meddelat att det önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning. ▌

(56)  I enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll nr 21 och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, ▌deltar Irland inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(57)  I enlighet med artiklarna 1 och 2 i ▌protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning ▌, som ▌ inte är bindande för eller tillämplig på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

SYFTE, DEFINITIONER OCH TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Artikel 1

Syfte

1.  Denna förordning innehåller de regler enligt vilka en medlemsstat på sitt territorium erkänner och verkställer beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdats av en annan medlemsstat inom ramen för ▌förfaranden i straffrättsliga frågor.

2.  Denna förordning ska inte medföra någon ändring av skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna stadfästa i artikel 6 i EU-fördraget.

3.  När den utfärdande myndigheten utfärdar ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande ska den säkerställa att nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna iakttas.

4.  Denna förordning ska inte tillämpas på beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdats inom ramen för förfaranden i civilrättsliga eller förvaltningsrättsliga frågor.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

1.   beslut om frysning: ett avgörande som har utfärdats eller godkänts av en utfärdande myndighet för att förhindra att egendom förstörs, omvandlas, flyttas, överförs eller avyttras i syfte att förverka den egendomen.

2.  beslut om förverkande: ett slutligt straff eller en sådan slutlig åtgärd som har beslutats av en domstol efter förfaranden på grund av ett brott, som innebär slutligt berövande av egendom från en fysisk eller juridisk person.

▌ 3. egendom: varje form av egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast egendom, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom, som den utfärdande myndigheten anser

a)  utgöra vinning av ett brott, eller dess motsvarighet, oavsett om detta avser hela eller endast en del av värdet av denna vinning,

b)  utgöra hjälpmedel vid ett sådant brott, eller värdet av sådana hjälpmedel,

c)  kan bli föremål för förverkande med tillämpning i den utfärdande staten genom någon av de förverkandebefogenheter som föreskrivs i direktiv 2014/42/EU, eller

d)  kan bli föremål för förverkande enligt någon annan bestämmelse om befogenheter till förverkande, inbegripet förverkande utan slutlig fällande dom enligt den utfärdande statens rätt efter ett förfarande på grund av ett brott.

4.  vinning: varje ekonomisk fördel som direkt eller indirekt härrör från ett brott, bestående av alla former av egendom och innefattande all efterföljande återinvestering eller omvandling av direkt vinning och eventuella värdefulla fördelar.

5.  hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå ett brott ▌.

6.  utfärdande stat: den medlemsstat där ett beslut om frysning eller förverkande har utfärdats ▌.

7.  verkställande stat: den medlemsstat till vilken ett beslut om frysning eller beslut om förverkande överförs för erkännande och verkställighet.

8.  utfärdande myndighet:

a)  i fråga om ett beslut om frysning:

i)  en domare, domstol ▌eller allmän åklagare som är behörig i det berörda fallet, eller

ii)  en annan behörig myndighet som av den utfärdande staten utsetts till sådan och som har behörighet att i straffrättsliga frågor besluta om frysning av egendom eller om verkställighet av ett beslut om frysning i enlighet med nationell rätt. Dessutom ska beslutet om frysning innan det översänds till den verkställande myndigheten godkännas av en domare, domstol eller allmän åklagare i den utfärdande staten efter prövning av dess överensstämmelse med villkoren för utfärdande av ett sådant beslut enligt denna förordning ▌. Om beslutet har godkänts av en domare, domstol eller allmän åklagare, får den andra behöriga myndigheten också betraktas som en utfärdande myndighet med avseende på översändandet av beslutet,

b)  i fråga om ett beslut om förverkande, en myndighet som av den utfärdande staten utsetts till sådan och som ▌ har behörighet att i straffrättsliga frågor verkställa ett beslut om förverkande som har utfärdats av en domstol i enlighet med nationell rätt.

9.  verkställande myndighet: en myndighet som har behörighet att erkänna ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande och säkerställa att det verkställs i enlighet med denna förordning och med de förfaranden som enligt nationell rätt är tillämpliga på frysning och förverkande av egendom. När sådana förfaranden kräver att en domstol registrerar beslutet och ger tillstånd till dess verkställighet innefattar den verkställande myndigheten den myndighet som har behörighet att begära sådan registrering och sådant tillstånd.

10.  berörd person: en fysisk eller juridisk person som är föremål för ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande eller en fysisk eller juridisk person som äger den egendom som beslutet avser samt tredje man vars rättigheter angående den egendom beslutet avser blir direkt negativt påverkade av det beslutet , enligt den verkställande statens rätt.

Artikel 3

Brott

1.  Beslut om frysning eller beslut om förverkande ska verkställas utan kontroll av dubbel straffbarhet om de gärningar som föranleder sådana beslut i den utfärdande staten är belagda med ett högsta frihetsstraff på minst tre år och utgör ett eller flera av följande brott enligt den utfärdande statens rätt:

1.  Deltagande i en kriminell organisation.

2.  Terrorism.

3.  Människohandel.

4.  Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.

5.  Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.

6.  Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.

7.  Korruption.

8.  Bedrägeri, inbegripet bedrägeri och andra brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371(17),

9.  Penningtvätt.

10.  Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.

11.  It-brottslighet.

12.  Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter.

13.  Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.

14.  Mord eller grov misshandel.

15.  Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.

16.  Människorov, olaga frihetsberövande eller tagande av gisslan.

17.  Rasism och främlingsfientlighet.

18.  Organiserad stöld eller väpnat rån.

19.  Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk.

20.  Svindleri.

21.  Beskyddarverksamhet och utpressning.

22.  Förfalskning och piratkopiering.

23.  Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.

24.  Förfalskning av betalningsmedel.

25.  Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser.

26.  Olaglig handel med nukleära eller radioaktiva ämnen.

27.  Handel med stulna fordon.

28.  Våldtäkt.

29.  Mordbrand.

30.  Brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens behörighet.

31.  Kapning av flygplan eller fartyg.

32.  Sabotage.

2.  För andra brott än de som avses i punkt 1 får den verkställande staten låta erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande vara villkorat av om de gärningar som föranleder beslutet om frysning eller beslutet om förverkande utgör ett brott enligt den verkställande statens rätt, oberoende av brottsrekvisit eller brottets rättsliga rubricering enligt den utfärdande statens rätt.

Kapitel II

ÖVERSÄNDANDE, ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV BESLUT OM FRYSNING

Artikel 4

Översändande av beslut om frysning

1.  Ett beslut om frysning ska översändas genom ett intyg om frysning. Den utfärdande myndigheten ska översända intyget om frysning som föreskrivs i artikel 6 direkt till den verkställande myndigheten eller, i tillämpliga fall, till den centrala myndighet som avses i artikel 24.2, på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning och som gör det möjligt för den verkställande staten att fastställa äktheten av intyget om frysning.

2.  Medlemsstaterna får lämna en förklaring i vilken det anges att den utfärdande myndigheten tillsammans med intyget om frysning ska översända beslutet om frysning i original eller en bestyrkt kopia av detta när ett intyg om frysning översänds till en medlemsstat för erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning. Endast intyget om frysning behöver dock översättas, i enlighet med artikel 6.2.

3.  Medlemsstaterna får lämna den förklaring som avses i punkt 2 före den dag då denna förordning börjar tillämpas eller vid en senare tidpunkt Medlemsstaterna får när som helst dra tillbaka en sådan förklaring. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen när de lämnar eller drar tillbaka en sådan förklaring. Kommissionen ska göra sådan information tillgänglig för samtliga medlemsstater och för det europeiska rättsliga nätverket.

4.  Om ett beslut om frysning avser ett penningbelopp, när den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att den person som beslutet om frysning avser har egendom eller inkomster i en medlemsstat, ska den utfärdande myndigheten översända intyget om frysning till den medlemsstaten.

5.  Om ett beslut om frysning avser specifik egendom när den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att sådan egendom är belägen i en medlemsstat, ska den utfärdande myndigheten översända intyget om frysning till den medlemsstaten.

6.  Intyget om frysning ska

a)  åtföljas av ett intyg om förverkande som översänts i enlighet med artikel 14, eller

b)  innehålla en instruktion om att egendomen ska förbli fryst i den verkställande staten i avvaktan på översändandet och verkställigheten av beslutet om förverkande i enlighet med artikel 14, i vilket fall den utfärdande myndigheten i intyget om frysning ska ange beräknad dag för detta översändande.

7.  Den utfärdande myndigheten ska underrätta den verkställande myndigheten ifall den har vetskap om några berörda personer. Den utfärdande myndigheten ska också tillhandahålla, på begäran, den verkställande myndigheten all eventuell information av relevans för eventuella anspråk som sådana berörda personer kan ha med avseende på egendomen, däribland all information för identifiering av dessa personer.

8.  Om det, trots den information som har gjorts tillgänglig i enlighet med artikel 24.3, inte är känt för den utfärdande myndigheten vilken myndighet som är behörig verkställande myndighet ska den utfärdande myndigheten göra de efterforskningar som krävs, inklusive via det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter, för att bestämma vilken myndighet som är behörig i fråga om erkännande och verkställighet av beslutet om frysning.

9.  Om den myndighet i den verkställande staten som tar emot ett intyg om frysning inte är behörig att erkänna beslutet om frysning eller vidta de åtgärder som krävs för att verkställa det ska den myndigheten omedelbart översända intyget om frysning till den behöriga verkställande myndigheten i sin medlemsstat och underrätta den utfärdande myndigheten om detta.

Artikel 5

Översändande av ett beslut om frysning till en eller flera verkställande stater

1.  Ett intyg om frysning får endast översändas enligt artikel 4 till en verkställande stat åt gången, såvida inte punkterna 2 eller 3 i den här artikeln är tillämpliga.

2.  När ett beslut om frysning avser specifik egendom får intyget om frysning översändas till fler än en verkställande stat samtidigt när

a)  den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att olika delar av den egendom som omfattas av beslutet om frysning är belägna i olika verkställande stater, eller

b)  frysningen av en specifik egendom som omfattas av beslutet om frysning skulle kräva åtgärder i fler än en verkställande stat.

3.  När ett beslut om frysning avser ett penningbelopp får intyget om frysning översändas till fler än en verkställande stat samtidigt om den utfärdande myndigheten anser att det finns ett specifikt behov av detta, särskilt om det uppskattade värdet på den egendom som får frysas i den utfärdande staten och i en verkställande stat förmodligen inte räcker för att frysa hela det belopp som omfattas av beslutet om frysning.

Artikel 6

Standardintyg om frysning

1.  För att översända ett beslut om frysning ska den utfärdande myndigheten fylla i det intyg om frysning som fastställs i bilaga I, underteckna det och intyga att dess innehåll är riktigt och korrekt.

2.  Den utfärdande myndigheten ska tillhandahålla den verkställande myndigheten en översättning av intyget om frysning på ett officiellt språk i den verkställande staten eller på ett annat språk som den verkställande staten kommer att godta i enlighet med punkt 3.

3.  Varje medlemsstat får när som helst genom en förklaring som ges in till kommissionen ange att den kommer att godta översättningar av intyg om frysning på ett eller flera av unionens officiella språk som inte är på det officiella språket eller de officiella språken i den medlemsstaten. Kommissionen ska göra förklaringarna tillgängliga för alla medlemsstater och det europeiska rättsliga nätverket.

Artikel 7

Erkännande och verkställighet av beslut om frysning

1.  Den verkställande myndigheten ska erkänna ett beslut om frysning översänt i enlighet med artikel 4 och vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa det på samma sätt som för ett inhemskt beslut om frysning som utfärdats av en myndighet i den verkställande staten, såvida inte den verkställande myndigheten åberopar någon av de grunder för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 8 eller någon av de grunder för uppskov som anges i artikel 10.

2.  Den verkställande myndigheten ska rapportera till den utfärdande myndigheten om verkställigheten av beslutet om frysning, inklusive en beskrivning av den frysta egendomen och, där en sådan är tillgänglig, tillhandahålla en uppskattning av dess värde. Denna rapportering ska ske på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, utan onödigt dröjsmål efter att den verkställande myndigheten har underrättats om att beslutet om frysning har verkställts.

Artikel 8

Grunder för att vägra erkännande och verkställighet av beslut om frysning

1.  Den verkställande myndigheten får besluta att inte erkänna eller verkställa beslut om frysning endast när

a)  verkställighet av beslutet om frysning skulle strida mot principen om ne bis in idem,

b)  det enligt den verkställande statens rätt föreligger privilegier eller immunitet som skulle förhindra frysningen av den berörda egendomen eller det finns regler om fastställande eller begränsning av straffrättsligt ansvar som hänför sig till tryckfrihet eller yttrandefrihet i andra medier och som förhindrar verkställigheten av beslutet om frysning,

c)  intyget om frysning är ofullständigt eller uppenbart felaktigt och inte har fyllts i efter samråd som avses i punkt 2,

d)  beslutet om frysning avser ett brott som helt eller delvis har begåtts utanför den utfärdande statens territorium och helt eller delvis inom den verkställande statens territorium och den gärning för vilken beslutet om frysning utfärdats inte utgör ett brott enligt den verkställande statens rätt,

e)  i något av de fall som omfattas av artikel 3.2 den gärning som i samband med att beslutet om frysning utfärdades inte utgör något brott enligt den verkställande statens rätt; i fall som inbegriper skatter eller avgifter, eller tull- och valutatransaktionsbestämmelser, får dock erkännande eller verkställighet av beslutet om frysning inte vägras på grund av att den verkställande statens rätt inte föreskriver samma slags skatter eller avgifter eller att den inte föreskriver samma slags regler om skatter och avgifter eller samma slags tull- och valutatransaktionsbestämmelser som den utfärdande statens rätt,

f)  det i undantagsfall, på grundval av precisa och objektiva uppgifter, finns grundad anledning att anta att verkställighet av beslutet om frysning, mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet som anges i stadgan, i synnerhet rätten till ett effektivt rättsmedel, rätten till en rättvis förhandling eller rätten till försvar.

2.  I samtliga fall som avses i punkt 1 ska den verkställande myndigheten, innan den beslutar att helt eller delvis inte erkänna eller verkställa ett beslut om frysning, på lämpligt sätt samråda med den utfärdande myndigheten och om lämpligt anmoda den utfärdande myndigheten att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter.

3.  Varje beslut om att vägra erkännande eller verkställighet av beslutet om frysning ska fattas utan dröjsmål och omedelbart meddelas den utfärdande myndigheten på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning.

4.  Om den verkställande myndigheten har erkänt ett beslut om frysning men vid verkställandet får vetskap om att någon av grunderna för att vägra erkännande eller verkställighet är tillämplig ska myndigheten omedelbart på lämpligt sätt kontakta den utfärdande myndigheten för diskussioner om vilka åtgärder som är lämpliga att vidta. På grundval av detta får den utfärdande myndigheten besluta att återkalla beslutet om frysning. Om ingen lösning har funnits efter sådana diskussioner får den verkställande myndigheten besluta att avbryta verkställandet av beslutet om frysning.

Artikel 9

Tidsfrister för erkännande och verkställighet av beslut om frysning

1.  Den verkställande myndigheten ska fatta beslutet om erkännande och verkställighet av beslutet om frysning och utan dröjsmål verkställa det beslutet lika skyndsamt och med samma prioritet som för liknande inhemska ärenden, efter det att den verkställande myndigheten har mottagit intyget om frysning, .

2.  Om den utfärdande myndigheten i intyget om frysning har angett att verkställigheten av beslutet om frysning ska vidtas en särskild dag ska den verkställande myndigheten i möjligaste mån ta hänsyn till detta. Om den utfärdande myndigheten har angett att samordning mellan de berörda medlemsstaterna behövs, ska den verkställande myndigheten och den utfärdande myndigheten samordna sinsemellan för att komma överens om datumet för verkställighet av beslutet om frysning. När ingen överenskommelse kan nås, ska den verkställande myndigheten besluta om datumet för verkställighet av beslutet om frysning, med största möjliga hänsyn till den utfärdande myndighetens intressen.

3.  Om den utfärdande myndigheten i intyget om frysning har angett att omedelbar frysning är nödvändig eftersom det finns berättigade skäl att anta att egendomen i fråga omedelbart kommer att flyttas eller förstöras, eller på grund av eventuella behov i utredningen eller i förfarandet i den utfärdande staten, ska den verkställande myndigheten, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 5, senast 48 timmar efter det att den mottagit beslutet om frysning fatta beslut om erkännande av beslutet. Senast 48 timmar efter det att ett sådant beslut fattats ska den verkställande myndigheten vidta de konkreta åtgärder som krävs för att verkställa beslutet

4.  Den verkställande myndigheten ska, utan dröjsmål och på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, meddela den utfärdande myndigheten beslutet om erkännande och verkställighet av beslutet om frysning.

5.  Om det i ett enskilt fall inte är möjligt att iaktta tidsfristerna i punkt 3 ska den verkställande myndigheten på valfritt sätt omedelbart underrätta den utfärdande myndigheten, ange skälen till varför det inte var möjligt att iaktta dessa tidsfrister samt samråda med den utfärdande myndigheten om en lämplig tidsplan för erkännande eller verkställighet av beslutet om frysning.

6.  Att tidsfristerna enligt punkt 3 löpt ut fritar inte den verkställande myndigheten från skyldigheten att, utan dröjsmål, fatta ett beslut om erkännande och verkställighet av beslutet om frysning och verkställa det beslutet.

Artikel 10

Uppskov av verkställigheten av beslut om frysning

1.  Den verkställande myndigheten får skjuta upp verkställigheten av ett beslut om frysning som översänts i enlighet med artikel 4 när

a)  verkställigheten kan skada en pågående brottsutredning, i vilket fall verkställighet av beslutet om frysning får skjutas upp till den tidpunkt den verkställande myndigheten anser vara rimlig,

b)  egendomen redan är föremål för ett tidigare beslut om frysning, i vilket fall verkställighet av beslutet om frysning får skjutas upp till dess att det tidigare beslutet har återkallats eller

c)  egendomen redan är föremål för ett tidigare beslut som utfärdats inom ramen för andra förfaranden i den verkställande staten, i vilket fall verkställighet av beslutet om frysning får skjutas upp till dess att det tidigare beslutet har återkallats; detta led ska dock tillämpas endast om detta tidigare beslut skulle ha företräde, enligt nationell rätt, framför senare nationella beslut om frysning i straffrättsliga frågor.

2.  Den verkställande myndigheten ska, omedelbart och på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, rapportera till den utfärdande myndigheten om uppskovet av verkställigheten av beslutet om frysning, med angivande av grunderna för uppskovet och, när möjligt, uppskovets förväntade varaktighet.

3.  Så snart grunderna för uppskovet inte längre föreligger ska den verkställande myndigheten omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet om frysning och underrätta den utfärdande myndigheten om detta på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning.

Artikel 11

Konfidentialitet

1.  Den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten ska vid verkställigheten av ett beslut om frysning på vederbörligt sätt beakta den konfidentialitet som gäller för utredningen i vars sammanhang beslutet om frysning utfärdades.

2.  Den verkställande myndigheten ska i enlighet med sin nationella rätt garantera konfidentialitet för beslutet om frysning och dess innehåll, utom i den utsträckning som behövs för att verkställa beslutet om frysning. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 i denna artikel, ska så snart beslutet om frysning har verkställts den verkställande myndigheten underrätta berörda personer om detta i enlighet med artikel 32.

3.  För att skydda pågående utredningar får den utfärdande myndigheten begära att den verkställande myndigheten skjuter upp underrättandet av berörda personer om verkställigheten av beslutet om frysning enligt artikel 32. Så snart det inte längre är nödvändigt att skjuta upp underrättandet av berörda personer för att skydda pågående utredningar ska den utfärdande myndigheten underrätta den verkställande myndigheten om detta, så att den verkställande myndigheten kan underrätta berörda personer om verkställigheten av beslutet om frysning i enlighet med artikel 32.

4.  Om den verkställande myndigheten inte kan iaktta konfidentialitetsskyldigheterna enligt denna artikel ska den omedelbart, om möjligt innan beslutet om frysning verkställs, underrätta den utfärdande myndigheten.

Artikel 12

Varaktighet för beslut om frysning

1.  Den egendom som är föremål för ett beslut om frysning ska förbli fryst i den verkställande staten till dess att den behöriga myndigheten i den staten har lämnat ett definitivt svar på ett beslut om förverkande som översänts i enlighet med artikel 14 eller till dess att den utfärdande myndigheten har underrättat den verkställande myndigheten om varje beslut eller åtgärd som innebär att beslutet inte är verkställbart eller orsakar att det i enlighet med artikel 27.1 ska återkallas.

2.  Den verkställande myndigheten får med beaktande av alla omständigheter i ärendet ställa en motiverad begäran till den utfärdande myndigheten om att begränsa den tidsperiod under vilken egendomen ska vara fryst. En sådan begäran, inbegripet all relevant information till stöd för begäran, ska översändas på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning och som gör det möjligt för den utfärdande myndigheten att fastställa begärans äkthet. Vid behandlingen av en sådan begäran ska den utfärdande myndigheten ta hänsyn till alla intressen, däribland den verkställande myndighetens. Den utfärdande myndigheten ska besvara begäran så snart som möjligt. Om den utfärdande myndigheten inte samtycker till begränsningen ska den underrätta den verkställande myndigheten om skälen till detta. I ett sådant fall ska egendomen förbli fryst i enlighet med punkt 1. Om den utfärdande myndigheten inte svarar inom sex veckor från mottagandet av begäran ska den verkställande myndigheten inte längre vara skyldig att verkställa beslutet om frysning.

Artikel 13

Omöjlighet att verkställa ett beslut om frysning

1.  Om en verkställande myndighet anser att det är omöjligt att verkställa ett beslut om frysning ska den utan dröjsmål underrätta den utfärdande myndigheten om detta.

2.  Innan den verkställande myndigheten underrättar den utfärdande myndigheten i enlighet med punkt 1 ska den verkställande myndigheten, när det är lämpligt, samråda med den utfärdande myndigheten.

3.  Vägran att verkställa ett beslut om frysning enligt denna artikel är endast berättigad när egendomen

a)  redan har förverkats,

b)  har försvunnit,

c)  har förstörts,

d)  inte kan återfinnas på den plats som anges i intyget om frysning, eller

e)  inte kan återfinnas på grund av att platsen för egendomen inte har angetts tillräckligt exakt, trots de samråd som avses i punkt 2.

4.  Vad gäller de situationer som avses i punkt 3 b, d och e får den verkställande myndigheten, när den senare erhåller information som gör det möjligt för den att lokalisera egendomen, verkställa beslutet om frysning utan att ett nytt intyg om frysning måste översändas, förutsatt att den verkställande myndigheten innan den verkställer beslutet om frysning har fått bekräftat av den utfärdande myndigheten att beslutet om frysning fortfarande är giltigt.

5.  Utan hinder av punkt 3, när den utfärdande myndigheten har angett att egendom av motsvarande värde kan frysas, får det inte krävas att den verkställande myndigheten ska verkställa ett beslut om frysning när en av de omständigheter som anges i punkt 3 föreligger och det inte finns någon egendom av motsvarande värde som kan frysas.

KAPITEL III

ÖVERSÄNDANDE, ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV BESLUT OM FÖRVERKANDE

Artikel 14

Översändande av beslut om förverkande

1.  Ett beslut om förverkande ▌ska översändas genom ett intyg om förverkande. Den utfärdande myndigheten ska översända intyget om förverkande som föreskrivs i artikel 17 direkt till den verkställande myndigheten eller, i tillämpliga fall, till den centrala myndighet som avses i artikel 24.2, på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning och som gör det möjligt för den verkställande myndigheten att fastställa äktheten av intyget om förverkande .

2.  Medlemsstaterna får lämna en förklaring i vilken det anges att den utfärdande myndigheten tillsammans med intyget om förverkande ska översända beslutet om förverkande i original eller en bestyrkt kopia av detta när ett intyg om förverkande översänds till en medlemsstat för erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande. Endast intyget om förverkande behöver dock översättas, i enlighet med artikel 17.2.

3.  Medlemsstaterna får lämna den förklaring som avses i punkt 2 före den dag då denna förordning börjar tillämpas eller vid en senare tidpunkt. Medlemsstaterna får när som helst dra tillbaka en sådan förklaring. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen när de lämnar eller drar tillbaka en sådan förklaring. Kommissionen ska göra sådan information tillgänglig för samtliga medlemsstater och det europeiska rättsliga nätverket.

4.  Om ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp när den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att den person ▌som beslutet om förverkande avser har egendom eller inkomster i en medlemsstat ska den utfärdande myndigheten översända intyget om förverkande till den medlemsstaten.

5.   Om ett beslut om förverkande avser specifik egendom när den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att sådan egendom är belägen i en medlemsstat ska den utfärdande myndigheten översända intyget om förverkande till den medlemsstaten.

6.   Den utfärdande myndigheten ska underrätta den verkställande myndigheten ifall den har vetskap om några berörda personer. Den utfärdande myndigheten ska också tillhandahålla, på begäran, den verkställande myndigheten all eventuell information av relevans för eventuella anspråk som sådana berörda personer kan ha med avseende på egendomen, däribland all information för identifiering av dessa personer.

7.  Om det, trots den information som har gjorts tillgänglig i enlighet med artikel 24.3, inte är känt för den utfärdande myndigheten vilken myndighet som är behörig verkställande myndighet ska den utfärdande myndigheten göra de efterforskningar som krävs, inklusive via det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter, för att bestämma vilken myndighet som är behörig i fråga om erkännande och verkställighet av beslutet om förverkande.

8.  Om den myndighet i den verkställande staten som tar emot ett intyg om förverkande inte är behörig att erkänna beslutet om förverkande eller vidta de åtgärder som krävs ▌för att verkställa det ska den myndigheten omedelbart översända intyget om förverkande till den behöriga verkställande myndigheten i sin medlemsstat och underrätta den utfärdande myndigheten om detta.

Artikel 15

Översändande av ett beslut om förverkande till en eller flera verkställande stater

1.  Ett intyg om förverkande får endast översändas, enligt artikel 14, till en verkställande stat åt gången, såvida inte punkterna 2 eller 3 i den här artikeln är tillämpliga.

2.  När ett beslut om förverkande avser specifik egendom får intyget om förverkande översändas till fler än en verkställande stat samtidigt när

a)  den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att olika delar av den egendom som omfattas av beslutet om förverkande är belägna i olika verkställande stater, eller

b)   förverkandet av en specifik egendom som omfattas av beslutet om förverkande skulle kräva åtgärder i ▌fler än en verkställande stat.

3.  När ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp får intyget om förverkande översändas till fler än en verkställande stat samtidigt om den utfärdande myndigheten anser att det finns ett specifikt behov av detta, särskilt om

a)  den berörda egendomen inte har frysts enligt denna förordning, eller

b)  det uppskattade värdet på den egendom som får förverkas i den utfärdande staten och i en verkställande stat förmodligen inte räcker för att förverka hela det belopp som omfattas av beslutet om förverkande.

Artikel 16

Följder av översändande av beslut om förverkande

1.  Översändandet av ett beslut om förverkande i enlighet med artiklarna 14 och 15 får inte begränsa den utfärdande statens rätt att verkställa beslutet.

2.  Det totala belopp som erhållits vid verkställigheten av ett beslut om förverkande avseende ett penningbelopp får inte överstiga det maximala belopp som anges i det beslutet oavsett om det beslutet översänts till en eller flera verkställande stater.

3.  Den utfärdande myndigheten ska omedelbart underrätta den verkställande myndigheten på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning om

a)  den anser att det finns risk för förverkande utöver det maximala beloppet, särskilt på grundval av information som mottagits från den verkställande myndigheten enligt artikel 21.1 b ▌,

b)  beslutet om förverkande helt eller delvis ▌har verkställts i den utfärdande staten eller i en annan verkställande stat, i vilket fall det ska anges det belopp beträffande vilket ▌ beslutet om förverkande ännu inte har verkställts, eller

c)  en myndighet i den utfärdande staten, efter det att ett intyg om förverkande har översänts i enlighet med artikel 14, tar emot ett penningbelopp som har betalats ▌med avseende på beslutet om förverkande.

Om första stycket led a är tillämpligt ska den utfärdande myndigheten så snart som möjligt underrätta den verkställande myndigheten när den berörda risken som avses i det ledet har upphört.

Artikel 17

Standardintyg om förverkande

1.  För att översända ett beslut om förverkande ska den utfärdande myndigheten fylla i det intyg om förverkande som fastställs i bilaga II, underteckna det och intyga att dess innehåll är riktigt och korrekt.

2.  Den utfärdande myndigheten ska tillhandahålla den verkställande myndigheten en översättning av intyget om förverkande på ett officiellt språk i den verkställande staten eller ett annat språk ▌som den verkställande staten kommer att godta i enlighet med punkt 3.

3.  Varje medlemsstat får när som helst genom en förklaring som ges in till kommissionen ange att den kommer att godta översättningar av intyg om förverkande på ett eller flera av unionens officiella språk som inte är på det officiella språket eller de officiella språken i den medlemsstaten. Kommissionen ska göra förklaringarna tillgängliga för alla medlemsstater och det europeiska rättsliga nätverket.

.

Artikel 18

Erkännande och verkställighet av beslut om förverkande

1.  Den verkställande myndigheten ska ▌ erkänna ett beslut om förverkande översänt i enlighet med artikel 14 och vidta nödvändiga åtgärder ▌för att verkställa det på samma sätt som för ett inhemskt beslut om förverkande som utfärdats av en myndighet i den verkställande staten, såvida inte den verkställande myndigheten åberopar någon av de grunder för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 19 eller någon av de grunder för uppskov som anges i artikel 21.

2.  När ett beslut om förverkande avser en specifik egendom får den utfärdande myndigheten och verkställande myndigheten, när ▌det föreskrivs i den utfärdande statens rätt, träffa överenskommelse om att förverkandet i den verkställande staten kan utföras genom förverkande av ett penningbelopp som motsvarar värdet på den egendom som skulle förverkas.

3.  När ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp, och den verkställande myndigheten inte erhåller betalning av den summan, ska den verkställande myndigheten verkställa beslutet om förverkande i enlighet med punkt 1 på all egendom som finns att tillgå för detta ändamål. När det är nödvändigt ska den verkställande myndigheten räkna om det penningbelopp som ska förverkas till den verkställande statens valuta enligt eurons dagskurs som offentliggörs i C-serien av Europeiska unionens officiella tidning för den dag när beslutet om förverkande utfärdades.

4.  Varje del av det penningbelopp som drivits in enligt beslutet om förverkande i en annan stat än den verkställande staten ska i sin helhet dras av från det belopp som ska förverkas i den verkställande staten.

5.  När den utfärdande myndigheten har utfärdat ett beslut om förverkande men inte har utfärdat ett beslut om frysning, får den verkställande myndigheten, som en del av de åtgärder som föreskrivs i punkt 1 på eget initiativ i enlighet med sin nationella rätt besluta att frysa den berörda egendomen, inför senare verkställighet av beslutet om förverkande. I ett sådant fall ska den verkställande myndigheten utan dröjsmål underrätta den utfärdande myndigheten, och när det är möjligt innan den berörda egendomen fryses.

6.  Så snart beslutet om förverkande har verkställts ska den verkställande myndigheten underrätta, på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, den utfärdande myndigheten om resultatet av verkställigheten.

Artikel 19

Grunder för att vägra erkännande och verkställighet av beslut om förverkande

1.  Den verkställande myndigheten får besluta att inte erkänna eller verkställa beslut om förverkande endast när

a)  verkställighet av ▌beslutet om förverkande skulle strida mot principen om ne bis in idem,

b)   det enligt den verkställande statens rätt föreligger privilegier eller immunitet som skulle förhindra förverkande av den berörda egendomen eller det finns regler om fastställande eller begränsning av straffrättsligt ansvar som hänför sig till tryckfrihet eller yttrandefrihet i andra medier och som förhindrar verkställigheten av beslutet om förverkande,

c)  intyget om förverkande är ofullständigt eller uppenbart felaktigt och inte har fyllts i efter samråd som avses i punkt 2,

d)  ▌beslutet om förverkande avser ett brott som helt eller delvis har begåtts utanför den utfärdande statens territorium och helt eller delvis inom den verkställande statens territorium och den gärning för vilken ▌ beslutet om förverkande utfärdats inte utgör ett brott enligt den verkställande statens rätt,

e)  rättigheterna för berörda personer skulle göra det omöjligt enligt den verkställande statens rätt att verkställa ▌beslutet om förverkande, inbegripet när denna omöjlighet är en konsekvens av tillämpningen av rättsmedel i enlighet med artikel 33,

f)  ▌i något av de fall som avses i artikel 3.2, den gärning ▌som i samband med att ▌beslutet om förverkande utfärdades inte utgör ett brott enligt den verkställande statens rätt; i fall som inbegriper skatter eller avgifter, eller tull- och valutatransaktionsbestämmelser, får dock erkännande av verkställighet av ▌beslutet om förverkande inte vägras på den grunden att den verkställande statens rätt inte föreskriver samma slags skatter eller avgifter eller att den inte föreskriver samma slags regler om skatter och avgifter eller samma slags tull- och valutatransaktionsbestämmelser som den utfärdande statens rätt,

g)  den person som beslutet om förverkande avser, enligt intyget om förverkande, inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet om förverkande som är kopplat till en slutlig fällande dom, om det inte i intyget om förverkande anges att ▌ personen, i enlighet med ytterligare processuella krav enligt den utfärdande statens rätt

i)  kallades personligen i god tid ▌och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet om förverkande, eller ▌ på annat sätt faktiskt mottog officiell underrättelse om tid och plats för den förhandlingen på ett sådant sätt att det otvetydigt ▌kunde fastställas att personen hade vetskap om den planerade förhandlingen, och underrättades i god tid om att ett beslut om förverkande kunde meddelas även om personen inte var närvarande vid förhandlingen,

ii)  med vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt en jurist som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara personen vid förhandlingen och faktiskt försvarades av den juristen vid förhandlingen, eller

iii)   efter att ha delgivits beslutet om förverkande och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning ▌eller överklagande ▌, med rätt att delta och få sakfrågan prövad på nytt, inklusive en prövning av nytt bevismaterial ▌, vilket skulle kunna leda till att det ursprungliga beslutet om förverkande upphävs,

–  uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet om förverkande, eller

–  inte begärde förnyad prövning eller överklagande inom de tillämpliga tidsfristerna.

h)  det i undantagsfall, på grundval av precisa och objektiva uppgifter, finns grundad anledning att anta att verkställighet av beslutet om förverkande, mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet som anges i stadgan, i synnerhet rätten till ett effektivt rättsmedel, rätten till en rättvis förhandling eller rätten till försvar.

2.  I samtliga fall som avses i punkt 1 ska den verkställande myndigheten, innan den beslutar att helt eller delvis inte erkänna eller verkställa ett beslut om förverkande, på lämpligt sätt samråda med den utfärdande myndigheten och om lämpligt anmoda den utfärdande myndigheten att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter.

3.  Varje beslut om att inte erkänna eller verkställa beslutet om förverkande ska fattas utan dröjsmål och omedelbart meddelas den utfärdande myndigheten på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning.

Artikel 20

Tidsfrister för erkännande och verkställighet av beslut om förverkande

1.  ▌Den verkställande myndigheten ska fatta beslutet om erkännande och verkställighet av beslutet om förverkande utan dröjsmål och, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4, senast 45 dagar efter det att den verkställande myndigheten har mottagit intyget om förverkande.

2.   Den verkställande myndigheten ska, utan dröjsmål och på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, meddela den utfärdande myndigheten beslutet om erkännande och verkställighet av beslutet om förverkande.

3.   Såvida det inte finns skäl för uppskov enligt artikel 21 ska den verkställande myndigheten vidta de konkreta åtgärder som är nödvändiga för att verkställa beslutet om förverkande utan dröjsmål och minst lika skyndsamt och med samma prioritet som ett liknande inhemskt ärende.

4.   Om det, i ett enskilt fall, inte är möjligt att iaktta tidsfristen i punkt 1, ska ▌den verkställande myndigheten utan dröjsmål på något sätt underrätta den utfärdande myndigheten, ange skälen till varför det inte var möjligt att iaktta dessa tidsfrister samt samråda med den utfärdande myndigheten om en lämplig tidsplan för erkännande och verkställighet av beslutet om förverkande. ▌

5.  Att tidsfristen enligt punkt 1 löpt ut fritar inte den verkställande myndigheten från skyldigheten att, utan dröjsmål, fatta ett beslut om erkännande och verkställighet av beslutet om förverkande och verkställa det beslutet.

Artikel 21

Uppskov av verkställigheten av beslut om förverkande

1.  Den verkställande myndigheten får skjuta upp erkännandet eller verkställigheten av ett beslut om förverkande som översänts i enlighet med artikel 14 när

a)  verkställigheten kan skada en pågående brottsutredning, i vilket fall verkställighet av beslutet om förverkande får skjutas upp till den tidpunkt den verkställande myndigheten anser vara rimlig,

b)  den verkställande myndigheten, vad gäller ett beslut om förverkande avseende ett penningbelopp, anser att det finns risk för att det belopp som erhållits av verkställigheten av det beslutet om förverkande skulle kunna avsevärt överstiga det belopp som anges i beslutet om förverkande på grund av samtidig verkställighet av beslutet om förverkande i fler än en medlemsstat,

c)  egendomen redan är föremål för pågående förfaranden för förverkande i den verkställande staten, eller

d)  ▌ ett rättsmedel som avses i artikel 33 har åberopats.

2.   Trots vad som sägs i artikel 18.5 ska under uppskovet av verkställigheten av ett beslut om förverkande den behöriga myndigheten i den verkställande staten vidta alla åtgärder som den skulle vidta i ett liknande inhemskt ärende för att undvika att egendomen inte längre står till förfogande för verkställighet av beslutet om förverkande.

3.   Den verkställande myndigheten ska ▌, utan dröjsmål och på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning ▌, rapportera till den utfärdande myndigheten om uppskovet för verkställigheten av beslutet om förverkande, med angivande av grunderna för uppskovet och, när möjligt, uppskovets förväntande varaktighet.

4.   Så snart grunderna för uppskovet inte längre föreliggerska den verkställande myndigheten utan dröjsmål vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet om förverkande och underrätta den utfärdande myndigheten om detta på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning.

Artikel 22

Omöjlighet att verkställa ett beslut om förverkande

1.  Om en verkställande myndighet anser att det är omöjligt att verkställa ett beslut om förverkande ska den utan dröjsmål underrätta den utfärdande myndigheten om detta.

2.  Innan den verkställande myndigheten underrättar den utfärdande myndigheten i enlighet med punkt 1 ska den verkställande myndigheten om lämpligt samråda med den utfärdande myndigheten, även med beaktande av de möjligheter som föreskrivs i artikel 18.2 eller 18.3.

3.  Vägran att verkställa ett beslut om förverkande enligt denna artikel är endast berättigad när egendomen

a)  redan har förverkats,

b)  har försvunnit,

c)  har förstörts,

d)  inte kan återfinnas på den plats som anges i intyget om förverkande, eller

e)  inte kan återfinnas på grund av att platsen för egendomen inte har angetts tillräckligt exakt, trots de samråd som avses i punkt 2.

4.  Vad gäller de situationer som avses i punkt 3 b, d och e får den verkställande myndigheten, när denna senare erhåller information som gör det möjligt för den att lokalisera egendomen, verkställa beslutet om förverkande utan att ett nytt intyg om förverkande måste översändas, förutsatt att den verkställande myndigheten innan den verkställer beslutet om förverkande har fått bekräftat av den utfärdande myndigheten att beslutet om förverkande fortfarande är giltigt.

5.  Utan hinder av punkt 3 får, när den utfärdande myndigheten har angett att egendom av motsvarande värde kan förverkas, det inte krävas att den verkställande myndigheten ska verkställa ett beslut om förverkande när en av de omständigheter som fastställs i punkt 3 föreligger, och det inte finns någon egendom av motsvarande värde som kan förverkas.

KAPITEL IV

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 23

Tillämplig lag för verkställighet

1.  Verkställigheten av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande ska regleras av rätten i den verkställande staten, och dess myndigheter ska ha ensam behörighet att besluta om förfarandena för verkställighet av beslutet och om alla åtgärder i samband därmed.

2.  Ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande som avser en juridisk person ska verkställas även när den verkställande staten inte erkänner principen om juridiska personers straffrättsliga ansvar.

3.  Utan hinder av artikel 18.2 och 18.3 får den verkställande staten inte utan den utfärdande statens ▌ samtycke föreskriva ▌ alternativa åtgärder till det beslut om frysning som översänts enligt artikel 4 eller det beslut om förverkande som översänts enligt artikel ▌14.

Artikel 24

Underrättelse om behöriga myndigheter

1.  Senast den [det datum då denna förordning börjar tillämpas] ska varje medlemsstat underrätta kommissionen om vilken eller vilka myndigheter enligt definitionerna i artikel 2.8 och 2.9 som enligt dess rätt är behöriga, när denna medlemsstat är respektive utfärdande stat eller verkställande stat.

2.  När strukturen för en medlemsstats interna rättssystem gör detta nödvändigt får varje medlemsstat utse en eller flera centrala myndigheter som ska vara ansvariga för administrativt översändande och mottagande av intyg om frysning och intyg om förverkande och för att bistå medlemsstatens behöriga myndigheter. Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om alla sådana myndigheter som den utser på detta sätt.

3.  Kommissionen ska göra den mottagna informationen enligt denna artikel tillgänglig för samtliga medlemsstater och för det europeiska rättsliga nätverket.

Artikel 25

Kommunikation

1.  Den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten ska vid behov, med hjälp av lämpligt kommunikationssätt, utan dröjsmål samråda med varandra ▌ för att säkerställa en effektiv tillämpning av denna förordning.

2.  All kommunikation, inbegripet sådan som avser att lösa svårigheter rörande översändandet eller autentiseringen av de handlingar som behövs för att verkställa beslutet om frysning eller beslutet om förverkande, ska ske direkt mellan den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten och, om en medlemsstat har utsett en central myndighet i enlighet med artikel 24.2, om lämpligt genom denna centrala myndighet.

Artikel 26

Flera beslut

1.  Om ▌ den verkställande myndigheten mottar två eller flera beslut om frysning eller beslut om förverkande från olika medlemsstater som utfärdats avseende samma ▌person och den personen ▌ inte har tillräcklig egendom i den verkställande staten för att alla beslut ska kunna verkställas, eller om den verkställande myndigheten mottar två eller flera beslut om frysning eller beslut om förverkande avseende samma specifika egendom, ska den verkställande myndigheten besluta vilket av besluten som ska verkställas i enlighet med rätten i den verkställande staten, utan att det påverkar möjligheten att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om förverkande i enlighet med artikel 21.

2.  När den verkställande myndigheten fattar sitt beslut ska den prioritera brottsoffrens intressen när så är möjligt. Den ska också beakta alla andra relevanta omständigheter, inbegripet

a)  huruvida tillgångarna redan är frysta,

b)  datum för respektive beslut och tidpunkt då respektive beslut översändes ▌,

c)  det berörda brottets ▌ svårhetsgrad, och

d)  den plats ▌där brottet begicks.

Artikel 27

Inställande av verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande

1.  När beslutet om frysning eller beslutet om förverkande inte längre kan verkställas eller inte längre är giltigt ska den utfärdande myndigheten återkalla beslutet om frysning eller beslutet om förverkande utan dröjsmål.

2.  Den utfärdande myndigheten ska omedelbart underrätta den verkställande myndigheten, på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, om återkallandet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, samt om varje beslut eller åtgärd som leder till att ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande återkallas.

3.  Den verkställande myndigheten ska inställa verkställigheten av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande, i den mån som verkställigheten ännu inte har slutförts, så snart den har underrättats av den utfärdande myndigheten i enlighet med punkt 2. Den verkställande myndigheten ska, utan onödigt dröjsmål och på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, skicka en bekräftelse till den utfärdande staten av att verkställigheten ställts in.

Artikel 28

Förvaltning av och förfogande över fryst och förverkad egendom

1.  Förvaltningen av fryst och förverkad egendom ska regleras av rätten i den verkställande staten.

2.  Den verkställande staten ska förvalta den frysta eller förverkade egendomen i syfte att förhindra att den minskar i värde. För detta ändamål ska den verkställande staten, med beaktande av artikel 10 i direktiv 2014/42/EU, kunna sälja eller överföra fryst egendom.

3.  Fryst egendom och penningbelopp som erhållits efter försäljning av sådan egendom i enlighet med punkt 2, ska, utan att detta påverkar möjligheten till återställande av egendom enligt artikel 29, förbli i den verkställande staten till dess att ett intyg om förverkande har översänts och beslutet om förverkande har verkställts.

4.  Den verkställande staten ska inte vara skyldig att sälja eller återlämna specifika föremål som omfattas av ett beslut om förverkande, när dessa föremål utgörs av kulturföremål enligt definitionen i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/60/EU.(18) Denna förordning ska inte påverka skyldigheten att återlämna kulturföremål enligt det direktivet.

Artikel 29

Återställande av fryst egendom till brottsoffret

1.  Om den utfärdande myndigheten eller en annan behörig myndighet i den utfärdande staten har utfärdat ett beslut i enlighet med dess nationella rätt om att återställa fryst egendom till brottsoffret ska den utfärdande myndigheten lämna information om det beslutet i intyget om frysning, eller lämna information om det beslutet till den verkställande myndigheten i ett senare skede.

2.  När en verkställande myndighet har informerats om ett beslut om återställande av fryst egendom till brottsoffret som avses i punkt 1 ska den verkställande myndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att, när den berörda egendomen har blivit fryst, den återställs till brottsoffret så snart som möjligt i enlighet med de processrättsliga reglerna i den verkställande staten, vid behov via den utfärdande staten, förutsatt att

a)  brottsoffrets äganderätt till egendomen inte är bestridd,

b)  egendomen inte krävs som bevis i straffrättsliga förfaranden i den verkställande staten, och

c)  rättigheterna för berörda personer inte påverkas negativt.

Den verkställande myndigheten ska informera den utfärdande myndigheten när egendom överförs direkt till brottsoffret.

3.  Om en verkställande myndighet inte anser att villkoren i punkt 2 är uppfyllda ska den utan dröjsmål på lämpligt sätt samråda med den utfärdande myndigheten i syfte att finna en lösning. Om ingen lösning går att finna får den verkställande myndigheten besluta att inte återställa den frysta egendomen till brottsoffret.

Artikel 30

Förfogande över förverkad egendom eller penningbelopp som erhållits efter försäljning av sådan egendom

1.  Om den utfärdande myndigheten eller en annan behörig myndighet i den utfärdande staten har utfärdat ett beslut i enlighet med sin nationella rätt, antingen om återställande av förverkad egendom till brottsoffret eller om ersättning till brottsoffret, ska den utfärdande myndigheten lämna information om det beslutet i intyget om förverkande, eller lämna information i ett senare skede om det beslutet till den verkställande myndigheten.

2.  När en verkställande myndighet har informerats om ett beslut om återställande av förverkad egendom till brottsoffret som avses i punkt 1 ska den verkställande myndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att, när den berörda egendomen har blivit förverkad, den återställs så snart som möjligt till brottsoffret vid behov via den utfärdande staten. Den verkställande myndigheten ska informera den utfärdande myndigheten när egendom överförs direkt till brottsoffret.

3.  Om det inte är möjligt för den verkställande myndigheten att återställa egendomen till brottsoffret i enlighet med punkt 2, men penningbelopp har erhållits till följd av verkställigheten av ett beslut om förverkande vad gäller den egendomen, ska motsvarande belopp överföras för återställande till brottsoffret, vid behov via den utfärdande staten. Den verkställande myndigheten ska informera den utfärdande myndigheten när penningbelopp överförs direkt till brottsoffret. Eventuell återstående egendom ska förfogas över i enlighet med punkt 7.

4.  När en verkställande myndighet har informerats om ett beslut om ersättning till brottsoffret som avses i punkt 1, och penningbelopp har erhållits till följd av verkställigheten av ett beslut om förverkande, ska motsvarande belopp såvida det inte överstiger det belopp som anges i intyget överföras för ersättning till brottsoffret, vid behov via den utfärdande staten. Den verkställande myndigheten ska informera den utfärdande myndigheten ifall penningbelopp överförs direkt till brottsoffret. Eventuell återstående egendom ska förfogas över i enlighet med punkt 7.

5.  När ett förfarande för återställande av egendom eller ersättning till brottsoffret pågår i den utfärdande staten ska den utfärdande myndigheten underrätta den verkställande myndigheten om detta. Den verkställande staten ska avstå från förfogandet över den förverkade egendomen till dess att den verkställande myndigheten har underrättats om beslutet om återställande av egendom eller ersättning till brottsoffret, även i de fall när beslutet om förverkande redan har verkställts.

6.  Utan att det påverkar punkterna 1–5 ska annan egendom än penningbelopp som erhållits till följd av verkställigheten av beslutet om förverkande förfogas över i enlighet med följande regler:

a)  Egendomen får säljas, varvid intäkterna från försäljningen ska förfogas över i enlighet med punkt 7.

b)  Egendomen får överföras till den utfärdande staten, förutsatt att , när beslutet om förverkande omfattar ett penningbelopp, den utfärdande myndigheten har gett sitt samtycke till att egendomen överförs till den utfärdande staten.

c)  Om det inte är möjligt att tillämpa led a eller b, får egendomen förfogas över på något annat sätt i enlighet med den verkställande statens rätt, med förbehåll för led dt.

d)  Egendomen får användas för allmännyttiga eller sociala ändamål i den verkställande staten i enlighet med dess rätt, med förbehåll för den utfärdande statens samtycke.

7.  Såvida inte beslutet om förverkande åtföljs av ett beslut om återställande av egendomen till brottsoffret eller om ersättning till brottsoffret i enlighet med punkterna 1–5, eller såvida inte de berörda medlemsstaterna ▌kommit överens om annat, ska den verkställande staten förfoga över de penningbelopp som erhållits till följd av verkställigheten av ett beslut om förverkande ▌ enligt följande:

a)  Om det belopp som erhållits vid verkställigheten av beslutet om förverkande är lika med eller mindre än 10 000 EUR ska beloppet tillfalla den verkställande staten, eller

b)  om det belopp som erhållits vid verkställigheten av beslutet om förverkande överstiger 10 000 EUR ska den verkställande staten överföra 50 % av beloppet till den utfärdande staten.

Artikel 31

Kostnader

1.  Varje medlemsstat ska bära sina egna kostnader i samband med tillämpningen av denna förordning, utan att detta påverkar tillämpningen av bestämmelserna om förfogande över förverkad egendom i artikel 28.

2.   Den verkställande myndigheten får lägga fram ett förslag för den utfärdande myndigheten om att kostnaderna ska delas om det, antingen före eller efter verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, framkommer att verkställigheten av beslutet skulle medföra stora eller exceptionella kostnader.

Sådana förslag ska åtföljas av en detaljerad redovisning av den verkställande myndighetens uppkomna kostnader. Efter ett sådant förslag, ska den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten samråda med varandra. När så är lämpligt får Eurojust underlätta samråden.

Samråden, eller åtminstone resultatet av dessa, ska dokumenteras på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning.

Artikel 32

Skyldighet att underrätta berörda personer

1.  Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 11 ska den verkställande myndigheten, efter att ha verkställt ett beslut om frysning eller efter att ha fattat beslutet om att erkänna och verkställa ett beslut om förverkande, underrätta så långt det är möjligt, utan dröjsmål, kända berörda personer om verkställigheten och beslutet, i enlighet med förfaranden enligt dess nationella rätt.

2.  I den information som ska lämnas i enlighet med punkt 1 ska det anges namnet på den utfärdande myndigheten och vilka rättsmedel som är tillgängliga enligt den verkställande statens rätt. I informationen ska det, åtminstone kortfattat, även anges vilka skäl som ligger till grund för beslutet.

3.  Den verkställande myndigheten får när så är lämpligt be den utfärdande myndigheten att bistå vid utförandet av de uppgifter som avses i punkt 1.

Artikel 33

Rättsmedel i den verkställande staten mot erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning eller beslut om förverkande

1.  Berörda personer ska ha rätt till effektiva rättsmedel i den verkställande staten mot beslut om erkännande och verkställighet av beslut om frysning enligt artiklarna 7 och beslut om förverkande enligt artikel 18. Rätten till rättsmedel ska åberopas vid domstol i den verkställande staten i enlighet med den statens rätt. När det gäller beslut om förverkande får åberopandet av ett rättsmedel ha suspensiv verkan när rätten i den verkställande staten så föreskriver.

2.  De materiella grunderna för utfärdandet av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande får inte prövas inför en domstol i den verkställande staten.

3.  Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ska underrättas om varje rättsmedel som åberopats i enlighet med punkt 1.

4.  Denna artikel ska inte påverka tillämpningen i den utfärdande staten av skyddsåtgärder och rättsmedel i enlighet med artikel 8 i direktiv 2014/42/EU.

Artikel 34

Ersättning

1.  Om den verkställande staten enligt sin rätt är ansvarig för skada ▌ för en berörd person på grund av verkställighet av ett beslut om frysning som översänts till denna enligt artikel 4 eller beslut om förverkande som översänts till denna enligt artikel 14, ska den utfärdande staten ersätta den verkställande staten för eventuella skadeståndsbelopp som betalats ut till den berörda personen. Om den utfärdande staten kan visa för den verkställande staten att skadan eller någon del av den uteslutande beror på den verkställande statens agerande, ska emellertid den utfärdande och den verkställande staten komma överens själva om ersättningsbeloppet.

2.  Punkt 1 påverkar inte tillämpningen av medlemsstaternas rätt om fysiska eller juridiska personers anspråk skadeersättning.

KAPITEL V

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 35

Statistik

1.  Medlemsstaterna ska regelbundet samla in uttömmande statistik från de relevanta myndigheterna. De ska bevara denna statistik samt översända denna till kommissionen varje år. Denna statistik ska utöver den information som avses i artikel 11.2 i direktiv 2014/42/EU inbegripa antalet beslut om frysning och beslut om förverkande som mottagits av en medlemsstat från andra medlemsstater som erkänts och verkställts, och ▌vars erkännande och verkställighet vägrats ▌.

2.  Varje år ska medlemsstaterna även översända följande statistik till kommissionen, när den är tillgänglig på central nivå i den berörda medlemsstaten:

a)  Antalet ärenden där ett brottsoffer har fått ersättning eller har beviljats återställande av egendom som erhållits genom verkställigheten av ett beslut om förverkande enligt denna förordning.

b)   Den genomsnittliga perioden som krävts för verkställigheten av beslut om frysning och beslut om förverkande enligt denna förordning.

Artikel 36

Ändringar av intyget och av formuläret

Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 37 med avseende på ändringar av de intyg som fastställs i bilagorna I och II. Sådana ändringar ska vara förenliga med denna förordning och ska inte påverka den.

Artikel 37

Utövande av delegeringen

1.  Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.  Den ▌ befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 36 ska ges till kommissionen tills vidare från och med ...[den dag då denna förordning börjar tillämpas].

3.  Den delegering av befogenhet som avses i artikel 36 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.  Innan kommissionen antar en delegerad akt ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.

5.  Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

6.   En delegerad akt som antas enligt artikel 36 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader ▌ på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 38

Rapportering- och översyn

Senast den ... [fem år från den dag då denna förordning börjar tillämpas], och därefter vart femte år, ska kommissionen lägga fram en rapport om tillämpningen av denna förordning för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, bland annat om

a)  medlemsstaternas möjlighet att lämna och dra tillbaka förklaringar enligt artiklarna 4.2 och 14.2,

b)  växelverkan mellan respekten för grundläggande rättigheter och det ömsesidiga erkännandet av beslut om frysning och beslut om förverkande,

c)  tillämpningen av artiklarna 28, 29 och 30 när det gäller förvaltning av och förfogande över fryst och förverkad egendom, återställande av egendom till brottsoffer och ersättning till brottsoffer.

Artikel 39

Ersättande

Denna förordning ersätter bestämmelserna i rambeslut 2003/577/RIF vad gäller frysning av egendom mellan de medlemsstater som är bundna av denna förordning från och med den ...[den dag då denna förordning börjar tillämpas].

Denna förordning ersätter rambeslut 2006/783/RIF mellan de medlemsstater som är bundna av denna förordning från och med den ...[dag då denna förordning börjar tillämpas].

För de medlemsstater som är bundna av denna förordning, ska hänvisningar till rambeslut 2003/577/RIF vad gäller frysning av egendom och hänvisningar till rambeslut 2006/783/RIF anses som hänvisningar till denna förordning.

Artikel 40

Övergångsbestämmelser

1.  Denna förordning ska tillämpas på intyg om frysning och intyg om förverkande som har översänts den ...[dag då denna förordning börjar tillämpas] eller senare.

2.  Intyg om frysning och intyg om förverkande som har översänts före den ...[dag då denna förordning börjar tillämpas] ska fortsätta att regleras av rambesluten 2003/577/RIF och 2006/783/RIF, mellan de medlemsstater som är bundna av denna förordning till och med den slutliga verkställigheten av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande.

Artikel 41

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den ...[24 månader efter den dag då denna förordning träder ikraft].

Emellertid ska artikel 24 tillämpas från och med den ...[dagen då denna förordning träder ikraft].

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdad i ...,

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA I

INTYG OM FRYSNING

AVSNITT A:

Utfärdande stat: ……………………………………………………………………………..

Utfärdande myndighet: ………………………………………………………………………...

Godkännande myndighet (i tillämpliga fall): ……………………………………………………..

Verkställande stat: ………………………………………………………………………….

Verkställande myndighet (om känd): …………………………………………………………

AVSNITT B: Brådska och/eller begärt datum för verkställande

1.  Ange särskilt skäl för att ärendet är brådskande:

□ Det finns berättigade skäl att anta att egendomen i fråga inom kort kommer att flyttas eller förstöras nämligen:

................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................

□ Behov i utredningen eller förfarandet i den utfärdande staten: ……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

2.  Datum för verkställighet:

□ Följande särskilda datum begärs: …………………….

□ Samordning mellan berörda medlemsstater behövs

Skäl för denna begäran: ……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

AVSNITT C: Berörd(a) person(er)

Identiteten på den eller de personer som beslutet om frysning avser, eller på den eller de personer som äger den egendom vilken omfattas av beslutet om frysning (om fler än en person berörs, lämna uppgifter om var och en av dessa):

1.  Identifieringsuppgifter

i)  För fysiska personer

Namn: ……………………………………………………………………………

Förnamn:….………………………………………………………..............

Andra relevanta namn (i förekommande fall):………………………………………

Alias (i förekommande fall):…........................................................

Kön: …………………………………………

Nationalitet:…...........................................................

Identitetsnummer eller socialförsäkringsnummer, om sådant finns:………………………………

Typ av och nummer på identitetshandling(ar) (identitetskort eller pass), om sådan(a) finns:

………………………………………………….....................................

Födelsedatum:………………………………………………………

Födelseort:………………………………………………………

Bostadsort och/eller känd adress (om adressen är okänd, senast kända adress):

………………………………………………………………………………………………

Det eller de språk som den berörda personen förstår: ………………………………………………

Ange den berörda personens ställning i förfarandena:

□ Person mot vilken beslutet om frysning är riktat

□ Person som äger den egendom vilken omfattas av beslutet om frysning

ii)  För juridiska personer

Namn: ………………………………………………………………………..

Rättslig form:...................................................................................................

Namnförkortning, allmänt använt namn eller handelsnamn (i förekommande fall):…………………………..

Registrerat säte:……………………………………………………………………………….

Registreringsnummer:………………………………………………………………………….

Adress:…………………………………………………………………..

Ställföreträdarens namn:……………………………………………………

Ange den berörda personens ställning i förfarandena:

□ Person mot vilken beslutet om frysning är riktat

□ Person som äger den egendom vilken omfattas av beslutet om frysning

2.  Ange på vilken plats beslutet om frysning ska verkställas, om platsen är en annan än adressen ovan:

…………………………………………………………………………………………………………

3.  Tredje man vars rättigheter, , angående den egendom beslutet om frysning avser, blir direkt negativt påverkade (identitet och skäl):

…………………………………………………

………………………………………………………………………………………………….

4.  Lägg till ytterligare information som kan bidra till att beslutet om frysning kan verkställas:

………………………………………………………………………………………………….

AVSNITT D: Information om egendom som beslutet avser

1.  Ange om beslutet avser

 ett penningbelopp

 specifik egendom (materiell eller immateriell, lös eller fast)

 egendom av motsvarande värde (vid värdebaserat förverkande)

2.  Om beslutet avser ett penningbelopp eller egendom till ett värde motsvarande det penningbeloppet:

Det belopp som ska verkställas i den verkställande staten ▌, i siffror och ord (ange valuta): ………………………………………..

Det totala belopp som omfattas av beslutet, i siffror och ord (ange valuta): ………………………………………..

Ytterligare information:

–  Skäl för antagandet att den berörda personen har egendom/inkomst i den verkställande staten:

……………………………………………………………………………………..

–  Beskrivning av den berörda personens egendom/inkomstkälla (om möjligt):

……………………………………………………………………………..

–  Exakt lokalisering av den berörda personens egendom/inkomstkälla (om okänd, senast kända lokalisering): ………………………………………………………………………………

–  Uppgifter om den berörda personens bankkonto (om känt):

3.  Om beslutet avser specifik egendom eller egendom till ett värde som motsvarar sådan egendom: ………………………………………………………………………………………………..

Skäl för att beslutet översänds till den verkställande staten:

a) Den specifika egendomen är lokaliserad i den verkställande staten.

b) Den specifika egendomen är registrerad i den verkställande staten.

 c) Den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att hela eller delar av den specifika egendom som omfattas av beslutet är lokaliserad i den verkställande staten.

Ytterligare information:

–  Skäl för antagandet att den specifika egendomen är lokaliserad i den verkställande staten:

…………………………………………………………………………………………

–  Beskrivning av egendomen ▌:

…………………………………………………………………………………..

–  Lokalisering av egendomen (om okänd, senast kända lokalisering):

…………………………………………………………………………………..

Annan relevant ▌information (t.ex. utnämnande av en rättslig förvaltare):

…………………………………………………

AVSNITT E: Skäl för utfärdandet av beslutet om frysning

1.  Sammanfattning av omständigheterna

Ange skälen till att beslutet om frysning utfärdas, inbegripet:

—  En sammanfattning av omständigheterna, inbegripet en beskrivning av brottet/brotten:

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

—  Vilket stadium utredningen har nått:

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

—  Skäl för frysning:

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

—  Annan relevant information:

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

2.  Beskaffenhet och brottsrubricering för det eller de brott avseende vilka beslutet om frysning utfärdades och tillämplig(a) lagbestämmelse(r):

……………………………………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………………………………….

3.  Är det brott avseende vilket beslutet om frysning utfärdas i den utfärdande staten belagt med ett högsta frihetsstraff på minst tre år och ingår det i den förteckning över brott som anges nedan? (Markera relevant ruta.) När beslutet om frysning avser flera brott, ange nummer i förteckningen över brott nedan (motsvarande de brott som beskrivs under punkterna 1 och 2 ovan).

□ Deltagande i en kriminell organisation

□ Terrorism

□ Människohandel

□ Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi

□ Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen

□ Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen

□ Korruption

□ Bedrägeri, inbegripet bedrägeri och andra brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen enligt definitionen i direktiv (EU) 2017/1371

□ Penningtvätt

□ Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron

□ It-brottslighet

□ Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter

□ Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse

□ Mord eller grov misshandel

□ Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader

□ Människorov, olaga frihetsberövande eller tagande av gisslan

□ Rasism och främlingsfientlighet

□ Organiserad stöld eller väpnat rån

□ Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk

□ Svindleri

□ Beskyddarverksamhet och utpressning

□ Förfalskning och piratkopiering

□ Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar

□ Förfalskning av betalningsmedel

□ Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser

□ Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen

□ Handel med stulna fordon

□ Våldtäkt

□ Mordbrand

□ Brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens behörighet

□ Kapning av flygplan eller fartyg

□ Sabotage

4.  Annan relevant information (t.ex. kopplingen mellan egendomen och brottet):

………………………………………………………………………………………………………..

AVSNITT F: Konfidentialitet för beslutet och/eller begäran om särskilda formaliteter

Behov av att hålla informationen i beslutet konfidentiell efter verkställighet:

……………………………………………………………………………………………….

Behov av särskilda formaliteter vid tidpunkten för verkställighet:

……………………………………………………………………………………………….

AVSNITT G: Om intyget om frysning har översänts till fler än en verkställande stat, lämna följande information:

1.  Ett intyg om frysning har översänts till en eller flera andra verkställande stater (stat och myndighet) enligt följande:

……………………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………………….

2.  Ett intyg om frysning har översänts till fler än en verkställande stat av följande skäl ▌:

När beslutet om frysning rör specifika delar av egendomen:

 Olika delar av den egendom som omfattas av beslutet antas vara belägna i olika verkställande stater ▌

Frysningen av en specifik del av egendom kräver åtgärder i fler än en verkställande stat ▌.

När beslutet om frysning avser ett penningbelopp:

 Det uppskattade värdet på den egendom som får frysas ▌i den utfärdande staten och i en verkställande stat räcker förmodligen inte för att frysa hela det belopp som omfattas av beslutet.

Andra specifika behov:

…………………………………………………………………………………………..

3.  Värdet av tillgångarna, om känt, i varje verkställandestat:

…………………………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………………………

4.  Om frysningen av den specifika egendomen kräver åtgärder i fler än en verkställande stat, en beskrivning av vilka åtgärder som ska vidtas i den verkställande staten:

..........................................................................................................................................

...........................................................................................................................................

AVSNITT H: Kopplingen till tidigare beslut om frysning, och/eller annat beslut eller annan begäran eller andra beslut eller begäranden

Vänligen ange om detta beslut om frysning har någon koppling till tidigare beslut eller begäran (t.ex. beslut om frysning, europeisk utredningsorder, europeisk arresteringsorder eller ömsesidig rättslig hjälp. Lämna i tillämpliga fall följande information som är relevant för att identifiera det tidigare beslutet eller den tidigare begäran:

—  Typ av beslut/begäran:………………………………………………………………………….

—  Datum för utfärdande:……………………………………………………………………..

–  Den myndighet till vilken beslutet/begäran översänts:…………………………………………………

–  Referensnummer hos den utfärdande myndigheten:…………………………………………

–  Referensnummer hos verkställande myndighet/er: ……………………………………

AVSNITT I: Förverkande

Ange om

□ detta intyg om frysning åtföljs av ett intyg om förverkande som utfärdats i den utfärdande staten (referensnummer för intyget om förverkande): ……………………………...........................................................................................................

□ egendomen ska förbli fryst i den verkställande staten i avvaktan på översändandet och verkställigheten av beslutet om förverkande (beräknat datum för inlämnande av intyget om förverkande, om möjligt):

……………………………………………………………………………………………………

AVSNITT J: Alternativa åtgärder

1.  Ange om den utfärdande staten medger att den verkställande staten tillämpar alternativa åtgärder, om det inte är möjligt att vare sig helt eller delvis verkställa beslutet om frysning:

□ Ja

□ Nej

2.  Om ja, ange vilka åtgärder som kan tillämpas:

………………………………………………………………………………………………….

AVSNITT K: ÅTERSTÄLLANDE AV FRYST EGENDOM

1.  Vänligen ange om ett beslut att återställa fryst egendom till brottsoffret har utfärdats:

□ Ja

□ Nej

Om ja, ange följande avseende beslutet att återställa fryst egendom till brottsoffret:

Myndighet som utfärdade beslutet (officiellt namn): ……………….………………………………………

Datum för beslut: .………………………….………………………………………….

Beslutets referensnummer (om sådant finns):............................................................................

Beskrivning av den egendom som ska återställas: ………..…………………………………….

Brottsoffrets namn: ……………………………….………………………………………….

Brottsoffrets adress: ………………………………………………………………………..

Om brottsoffrets äganderätt till egendomen är bestridd, vänligen lämna närmare uppgifter (vilka personer som bestrider äganderätten, skäl etc.):

…………………………………………………………………………………………….

…………………………………………………………………………………………….

Om berörda personers rättigheter kan påverkas negativt som ett resultat av återställandet, vänligen lämna närmare uppgifter (vilka personer som berörs, vilka rättigheter som kan påverkas negativt, skäl etc.):

…………………………………………………………………………………………….

…………………………………………………………………………………………….

2.  Pågår ett förfarande om återställande av fryst egendom till brottsoffret i den utfärdande staten?

□ Nej

□ Ja, utgången kommer att meddelas till den verkställande myndigheten

Den utfärdande myndigheten ska underrättas i händelse av en direkt överföring till brottsoffret.

AVSNITT L: Rättsmedel

Myndighet i den utfärdande staten som kan tillhandahålla ytterligare information om förfaranden för användande av rättsmedel i den utfärdande staten och huruvida det finns tillgång till rättshjälp, tolkning och översättning:

Den utfärdande myndigheten (se avsnitt M)

Den godkännande myndigheten (se avsnitt N)

 Annat:…………………………………………………………………………………………

AVSNITT M: Uppgifter om den utfärdande myndigheten

Typ av utfärdande myndighet:

□ Domare, domstol, allmän åklagare

□ Annan behörig myndighet som utsetts av den utfärdande staten

Myndighetens namn:

Kontaktpersonens namn:…………………………………………………………………….

Befattning (titel/grad)......................................................................................................................

Ärendenummer: …………………………………………………………………………………..

Adress: …………………………………………………………………………………..

Tfn nr (landsnummer) (riktnummer):…………………………………………………….

Fax nr (landsnummer) (riktnummer):………………………………………………….....

E-post:……………………………………………………………………………………….

Möjliga språk för kontakter med den utfärdande myndigheten:

Kontaktuppgifter, om andra än ovan, till den eller de personer som kan kontaktas för kompletterande information eller för de praktiska detaljerna avseende verkställigheten av beslutet:

Namn/titel/organisation:…………………………………………………………………….

Adress: ……………………………………………………………………………………

E-post/Tfn nr:…………………………………………………………………….

Den utfärdande myndighetens och/eller dess företrädares underskrift, som intygar att innehållet i intyget om frysning är riktigt och korrekt: …………………………………………………………………

Namn:………………………………………………………………………………………….

Befattning (titel/grad):………………………………………………………………………….

Datum:….. ……………………………………………………………………………………………

Officiell stämpel (om sådan finns):…………………………………………………………………

AVSNITT N: Uppgifter om den myndighet som godkände beslutet om frysning

Ange vilken typ av myndighet som har godkänt beslut om frysning, i tillämpliga fall:

□ Domare eller domstol

□ Allmän åklagare

Den godkännande myndighetens namn:…………………………………………………

Kontaktpersonens namn:…………………………………………………………………….

Befattning (titel/grad):……………………………………………………………………

Ärendenummer: ......................................................................................................................

Adress:……………………………………………………………………..

Tfn nr (landsnummer) (riktnummer):…………………………………………………...

Fax nr (landsnummer) (riktnummer):……………………………………………………

E-post: …………………………………………………………………………………

Möjliga språk för kontakter med den godkännande myndigheten: ………………..

Ange den huvudsakliga kontaktpunkten för den verkställande myndigheten

□ den utfärdande myndigheten

□ den godkännande myndigheten

__________________

Underskrift av och uppgifter om den godkännande myndigheten och/eller dess representant:

.......................................................................................................................................................

Namn:………………………………………………………………………………………….

Befattning (titel/grad):………………………………………………………………………….

Datum:….. …………………………………………………………………………………………..

Officiell stämpel (om sådan finns):………………………………………………………………

AVSNITT O: Central myndighet

Om en central myndighet har fått ansvar för administrativt översändande och mottagande av intyg om förverkande i den utfärdande staten, ange:

Den centrala myndighetens namn: ………………………………………………………………...

Kontaktpersonens namn: ................................................

Befattning (titel/grad)………………………………………

Ärendenummer:................................................................................................

Adress:………………………………………………………………………………………..

Tfn nr (landsnummer) (riktnummer): .............................................................................................

Fax nr (landsnummer) (riktnummer):.............................................................................................

E-post : ……………………………………………………………………………………..

AVSNITT P: Bilagor

Ange alla bilagor till intyget:

___________________

BILAGA II

INTYG OM FÖRVERKANDE

AVSNITT A:

Utfärdande stat: …………………………………………………………………………….

Utfärdande myndighet: ………………………………………………………………………...

Verkställande stat: ………………………………………………………………………….

Verkställande myndighet (om känd): ……………………………………………....................

AVSNITT B: Beslut om förverkande

1.  Den domstol som utfärdade beslutet om förverkande (officiellt namn):….

2.  Beslutets referensnummer (om sådant finns):

3.  Beslutet om förverkande utfärdades den (datum):……………………………………………

4.  Beslutet om förverkande blev slutligt den (datum): …………………………………………

AVSNITT C: Berörd(a) person(er)

Identiteten på den eller de personer som beslutet om frysning avser, eller på den eller de personer som äger den egendom vilken omfattas av beslutet om förverkande (om fler än en person berörs, lämna uppgifter om var och en av dessa):

1.  Identifieringsuppgifter

i)  För fysiska personer

Namn:………………………………………………………………………………………….

Förnamn:……………………………………………….

Andra relevanta namn (i förekommande fall):………………………………………

Alias (i förekommande fall):…....................................

Kön: ……………………..

Nationalitet:……………………………………………………………

Identitetsnummer eller socialförsäkringsnummer, om sådant finns:………………………………..

Typ av och nummer på identitetshandling(ar) (identitetskort eller pass), om sådan(a) finns:

………………………………………………………………………….

Födelsedatum:……………………………………………………………

Födelseort:……………………………………………………………

Bostadsort och/eller känd adress (om adressen är okänd, senast kända adress):

……………………………………………………………………………………….

Det eller de språk som den berörda personen förstår: ……………………………………………..

Ange den berörda personens ställning i förfarandena:

□ Person mot vilken beslutet om förverkande är riktat

□ Person som äger den egendom vilken omfattas av beslutet om förverkande

ii)  För juridiska personer

Namn: ………………………………………………………………………………

Rättslig form :

Namnförkortning, allmänt använt namn eller handelsnamn (i förekommande fall): …………………

Registrerat säte:……………………………………………………………………………

Registreringsnummer:………………………………………………………………………

Adress ▌:…………………………………………………………………..

Ställföreträdarens ▌namn:……………………………………………………

Ange den berörda personens ▌ ställning i förfarandena:

Person mot vilken beslutet om förverkande är riktat

Person som äger den egendom vilken omfattas av beslutet om förverkande

2.  Ange på vilken plats beslutet om förverkande ska verkställas, om platsen är en annan än adressen ovan:

…………………………………………………………………………………………

3.   Tredje man vars rättigheter, angående den egendom beslutet om frysning avser, blir direkt negativt påverkade (identitet och skäl):

…………………………………………………

………………………………………………………………………………………………….

4.   Lägg till eventuell ytterligare information som kan underlätta verkställigheten av beslutet om förverkande:

…………………………………………………………………………………………..

AVSNITT D: Information om egendom som ▌ beslutet avser

1.  Domstolen har beslutat att egendomen

□ utgör vinning av ett brott, eller dess motsvarighet, oavsett om detta avser hela eller endast en del av värdet av denna vinning

□ utgör hjälpmedel för ett sådant brott, eller värdet av sådana hjälpmedel

kan bli föremål för förverkande med tillämpning i den utfärdande staten genom någon av de förverkandebefogenheter som föreskrivs i direktiv 2014/42/EU (inbegripet utvidgat förverkande)

kan bli föremål för förverkande enligt andra bestämmelser om befogenheter till förverkande, inbegripet förverkande utan slutlig fällande dom enligt den utfärdande statens rätt efter förfaranden på grund av ett brott

2.  Ange om beslutet avser

 ett penningbelopp

 specifik egendom (materiell eller immateriell, lös eller fast)

 egendom av motsvarande värde (vid värdebaserat förverkande)

3.  Om beslutet avser ett penningbelopp eller egendom till ett värde motsvarande det penningbeloppet:

–  Det belopp som ska verkställas i den verkställande staten, i siffror och ord

(ange valuta): ……………………………………………………….

–  Det totala belopp som omfattas av beslutet, i siffror och ord

(ange valuta): ………………………………………………………

Ytterligare information:

–  Skäl för antagandet att den berörda personen har egendom/inkomst i den verkställande staten:

……………………………………………………………………………………..

–  Beskrivning av den berörda personens egendom/inkomstkälla (om möjligt):

…………………………………………………………………………………….

–  Exakt lokalisering av den berörda personens egendom/inkomstkälla (om okänd, senast kända lokalisering): ……………………………………………………………..

–  Uppgifter om den berörda personens bankkonto (om känt):

...............................................................................................................................................................

4.  Om beslutet avser specifik egendom eller egendom till ett värde som motsvarar sådan egendom:

Skälen för att översända beslutet till den verkställande staten:

 Den specifika egendomen är lokaliserad i den verkställande staten.

 Den specifika egendomen är registrerad i den verkställande staten.

Den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att hela eller delar av den specifika egendom som omfattas av beslutet är lokaliserad i den verkställande staten.

Ytterligare information:

–  Skäl för antagandet att den specifika egendomen är lokaliserad i den verkställande staten: ……………………………………………………………….

………………………………………………………………………………….

–  Beskrivning av egendomen: ………………………………………….

………………………………………………………………………………….

Lokalisering av egendomen (om okänd, senast kända lokalisering):

………………………………………………………………………………….

Annan relevant information (t.ex. utnämning av en rättslig förvaltare):

…………………………………………………

5.  Information om omvandling och överföring av egendom

Om ett beslut rör en viss specifik egendom, ange om det föreskrivs i den utfärdande statens rätt att förverkandet i den verkställande staten kan utföras genom att förverka ett penningbelopp motsvarande värdet av egendomen som förverkas.

 Ja

 Nej.

AVSNITT E: Beslut om frysning

Ange om

□ beslutet om förverkande åtföljs av ett beslut om frysning som utfärdats i den utfärdande staten (referensnummer för intyget om frysning):...........................................................................................................................................................

□ egendomen har frysts i enlighet med ett tidigare beslut om frysning som översänts till den verkställande staten

–  Datum för utfärdande av beslutet om frysning:…………………………………………………...

–  Datum för översändande av beslutet om frysning: ………………………………………………..

–  Den myndighet till vilken beslutet översänts:………………………………………………….

–  Referensnummer hos den utfärdande myndigheten: ………………………………………….

–  Referensnummer hos verkställande myndighet/er: ……………………………………..

AVSNITT F: Skälen för att utfärda beslutet om förverkande

1.  Sammanfattning av omständigheterna och skälen till att beslutet om förverkande utfärdas, inbegripet en ▌beskrivning av brottet/brotten och annan relevant information.

……………………………………………………………………………………………………..

2.  Beskaffenhet och brottsrubricering för det eller de brott avseende vilka beslutet om förverkande utfärdades och tillämplig(a) lagbestämmelse(r):

………………………………………………………………………………………………………..

3.  Är det brott avseende vilket beslutet om förverkande utfärdas i den utfärdande staten belagt med ett högsta frihetsstraff på minst tre år och ingår det i den förteckning över brott som anges nedan? (Markera relevant ruta.) När beslutet om förverkande avser flera brott, ange nummer i förteckningen över brott nedan (motsvarande de brott som beskrivs under punkterna 1 och 2 ovan).

□ Deltagande i en kriminell organisation

□ Terrorism

□ Människohandel

□ Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi

□ Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen

□ Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen

□ Korruption

□ Bedrägeri, inbegripet bedrägeri och andra brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen enligt definitionen i direktiv (EU) 2017/1371

□ Penningtvätt

□ Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron

□ It-brottslighet

□ Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter

□ Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse

□ Mord eller grov misshandel

□ Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader

□ Människorov, olaga frihetsberövande eller tagande av gisslan

□ Rasism och främlingsfientlighet

□ Organiserad stöld eller väpnat rån

□ Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk

□ Svindleri

□ Beskyddarverksamhet och utpressning

□ Förfalskning och piratkopiering

□ Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar

□ Förfalskning av betalningsmedel

□ Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser

□ Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen

□ Handel med stulna fordon

□ Våldtäkt

□ Mordbrand

□ Brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens behörighet

□ Kapning av flygplan eller fartyg

□ Sabotage

4.  Annan relevant information (t.ex. kopplingen mellan egendomen och brottet)

………………………………………………………………………………………………………..

AVSNITT G: Om intyget om förverkande har översänts till mer än en verkställande stat, lämna följande upplysningar:

1.  Ett intyg om förverkande har översänts till en eller flera andra verkställande stater (stat och myndighet) enligt följande:

……………………………………………………………………………………

……………………………………………………………………………………

2.  Ett intyg om förverkande har översänts till fler än en verkställande stat av följande skäl:

När beslutet om förverkande avser specifik egendom:

 Olika delar av den egendom som omfattas av beslutet antas vara belägna i olika verkställande stater

 Förverkandet av en specifik del av egendom kräver åtgärder i fler än en verkställande stat

När beslutet om förverkande avser ett penningbelopp:

 Den berörda egendomen har inte frysts enligt förordning /EU) 2018/...(19)……………………………………………………………………………………………….

 Det uppskattade värdet på den egendom som får förverkas i den utfärdande staten och i en verkställande stat räcker förmodligen inte för att förverka hela det belopp som omfattas av beslutet

 Andra specifika behov:

3.  Värdet av tillgångarna, om känt, i varje verkställande stat:

…………………………………………………………………………………………

…………………………………………………………………………………………

4.  Om förverkandet av den specifika egendomen kräver åtgärder i fler än en verkställande stat, en beskrivning av vilka åtgärder som ska vidtas i den verkställande staten:

……………………………………………………………………………………………

AVSNITT H: Förfarande som ledde till beslutet om förverkande

Ange om den person som beslutet om förverkande avser var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet om förverkande är kopplat till en slutlig fällande dom:

1.  □ Ja, personen var personligen närvarande vid förhandlingen.

2.  □ Nej, personen var inte personligen närvarande vid förhandlingen ▌

3.  □ Nej, i enlighet med nationella processrättsliga regler har inga förhandlingar hållits.

4.  Om ni har kryssat i rutan vid punkt 2, vänligen bekräfta att något av följande föreligger:

4.1a.  □ Personen kallades personligen den ▌(dag/månad/år) och underrättades därigenom om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet om förverkande och underrättades om att ett beslut om förverkande kan meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen.

ELLER

4.1b.  □ Personen kallades inte personligen, men mottog på annat sätt officiell underrättelse om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet om förverkande, på ett sådant sätt att det otvetydigt kunde fastställas att han eller hon hade vetskap om den planerade förhandlingen, och underrättades om att ett beslut om förverkande kan meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen.

ELLER

4.2.  □ Personen, med vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt en jurist som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av juristen vid förhandlingen.

ELLER

4.3.  □ Personen delgavs personligen beslutet om förverkande den ▌(dag/månad/år) och underrättades uttryckligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt, inklusive en prövning av nytt bevismaterial, vilket skulle kunna leda till att det ursprungliga beslutet om förverkande upphävs, och

□ personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred beslutet om förverkande,

ELLER

□ personen begärde inte förnyad prövning eller överklagade inte inom den tillämpliga tidsfristerna.

5.  Om ni har kryssat i rutan vid punkt 4.1b, 4.2 eller 4.3, vänligen lämna information om hur det relevanta villkoret har uppfyllts:……………………………………………………

AVSNITT I: Alternativa åtgärder, inklusive frihetsberövande påföljder

1.  Ange om den utfärdande staten medger att den verkställande staten tillämpar alternativa åtgärder, om det inte är möjligt att vare sig helt eller delvis verkställa beslutet om förverkande:

□ Ja

□ Nej

2.  Om ja, ange vilka åtgärder som kan tillämpas:

□ Frihetsberövande (maximitid):

…………………………………………………………………………………………………

□ Samhällstjänst (eller motsvarande) (maximitid):

………………………………………………………………………………………………….

□ Andra åtgärder (beskrivning):

………………………………………………………………………………………………….

AVSNITT J: Beslut om återställande av egendom till eller ersättning till brottsoffret

1.  Ange, om relevant:

□ En utfärdande myndighet eller en annan behörig myndighet i den utfärdande staten har utfärdat ett beslut om att ersätta brottsoffret med, eller återställa till brottsoffret följande penningbelopp: ……………………………………………………..

□ En utfärdande myndighet eller en annan behörig myndighet i den utfärdande staten har utfärdat ett beslut om att återställa följande egendom, som inte utgörs av pengar, till brottsoffret: …………………………………………………………….

□ Förfarande för att återställa egendom till, eller ersätta brottsoffret pågår i den utfärdande staten och utgången kommer att meddelas den verkställande staten

2.  Uppgifter om beslutet om återställande av egendom till eller ersättning till brottsoffret:

Myndighet som utfärdade beslutet (officiellt namn): …………………………………..…………………………………………………………...

Datum för beslutet:……………………………………………………………

Datum då beslutet fick laga kraft: ………………………………………………………….

Beslutets referensnummer (om sådant finns):………………………………………………

Beskrivning av den egendom som ska återställas....................................................................

Brottsoffrets namn:...................................................................................................................

Brottsoffrets adress:..................................................................................................................

Den utfärdande myndigheten ska underrättas i händelse av en direkt överföring till brottsoffret

AVSNITT K: Uppgifter om den utfärdande myndigheten

Myndighetens namn:……………………………………………………………………………

▌Kontaktpersonens namn:…………………………………………………………………….

Befattning (titel/grad):….

Ärendenummer:………………………………………………………………………………………..

Adress:………………………………………………………………………………………..

Tfn nr (landsnummer) (riktnummer):…………………………………………………...

Fax nr (landsnummer) (riktnummer):……………………………………………………

E-post:……………………………………………………………………………………….

Möjliga språk för kontakter med den utfärdande myndigheten:………………..

Kontaktuppgifter, om andra än ovan, till den eller de personer som kan kontaktas för kompletterande information eller för de praktiska detaljerna avseende verkställigheten av beslutet eller överföringen av egendom:…………………………………

Namn/titel/organisation:…………………………………………………………………….

Adress: ……………………………………………………………………………………..

E-post/Tfn nr:…………………………………………………………………….

-------------------------------

Den utfärdande myndighetens och/eller dess företrädares underskrift, som intygar att innehållet i intyget om förverkande är riktigt och korrekt:……………………………………………………….

Namn:………………………………………………………………………………………….

Befattning (titel/grad):………………………………………………………………………….

Datum:….. …………………………………………………………………………………………..

Officiell stämpel (om sådan finns):……………………………………………………………………

AVSNITT L: Central myndighet

Om en central myndighet har fått ansvar för administrativt översändande och mottagande av intyg om förverkande i den utfärdande staten, ange:

Den centrala myndighetens namn: ………………………………………………………………

Namn på kontaktperson :...................................................

Befattning (titel/grad):………………………………………..

Ärendenummer:...................................................................................................

Adress:………………………………………………………………………………………..

Tfn nr (landsnummer) (riktnummer):......................................................................................

Fax nr (landsnummer) (riktnummer):...............................................................................

E-post: …………………………………………………………………………………….

AVSNITT M: Den utfärdande statens betalningsinformation

IBAN: ………………………………………………

BIC: ………………………………………………..

Bankkontoinnehavarens namn: ……………………..

AVSNITT N: Bilagor

Ange alla bilagor till intyget:

(1)Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 oktober 2018.
(2)EUT C 115, 4.5.2010, s. 1.
(3)Rådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (EUT L 196, 2.8.2003, s. 45).
(4)Rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (EUT L 328, 24.11.2006, s. 59).
(5)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (EUT L 127, 29.4.2014, s. 39).
(6)Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 26.10.2010, s. 1).
(7)Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 1.6.2012, s. 1).
(8)Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 6.11.2013, s. 1).
(9)Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 11.3.2016, s. 1).
(10)Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 21.5.2016, s. 1).
(11)Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, 4.11.2016, s. 1).
(12)Rådets beslut 2008/976/RIF av den 16 december 2008 om det europeiska rättsliga nätverket (EUT L 348, 24.12.2008, s. 130).
(13)Rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister (EGT L 124, 8.6.1971, s. 1).
(14)EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.
(15)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 1.5.2014, s. 1).
(16)Rådets beslut 2007/845/RIF av den 6 december 2007 om samarbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar när det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egendom som härrör från brott (EUT L 332, 18.12.2007, s. 103).
(17)Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (EUT L 198, 28.7.2017, s. 29).
(18)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/60/EU av den 15 maj 2014 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 (EUT L 159, 28.5.2014, s. 1).
(19)+ EUT: Vänligen inför i texten numret på denna förordning (PE-CONS 38/18-2016/0412(COD)).


Fritt flöde av icke-personuppgifter i Europeiska unionen ***I
PDF 426kWORD 66k
Resolution
Konsoliderad text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 oktober 2018 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en ram för det fria flödet av andra data än personuppgifter i Europeiska unionen (COM(2017)0495 – C8-0312/2017 – 2017/0228(COD))
P8_TA-PROV(2018)0381A8-0201/2018

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2017)0495),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8-0312/2017),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av det motiverade yttrande från den franska senaten som lagts fram i enlighet med protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, och enligt vilket utkastet till lagstiftningsakt inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 15 februari 2018(1),

–  efter att ha hört Regionkommittén,

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 29 juni 2018 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A8-0201/2018).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 oktober 2018 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/… om en ram för det fria flödet av andra data än personuppgifter i Europeiska unionen

P8_TC1-COD(2017)0228


(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING,

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(2),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(3), och

av följande skäl:

(1)  Digitaliseringen av ekonomin går allt snabbare. Informations- och kommunikationstekniken är inte längre en avgränsad sektor, utan utgör grunden för alla moderna innovativa ekonomiska system och samhällen. Elektroniska data står i centrum för dessa system och kan skapa stort värde när de analyseras eller kombineras med tjänster och produkter. Samtidigt väcker den datadrivna ekonomins snabba utveckling och raskt framväxande teknik såsom artificiell intelligens, produkter och tjänster med anknytning till "sakernas internet" (Internet of Things, IoT), autonoma system och 5G nya rättsliga frågor om tillgång till och återanvändning av data samt om ansvar, etik och solidaritet. Insatser bör övervägas vad gäller ansvarsfrågan, särskilt genom genomförande av självreglerande uppförandekoder och bästa praxis av andra slag, med hänsyn till rekommendationer, beslut och åtgärder som kommer till stånd utan mänsklig medverkan genom hela värdekedjan vid databehandling. Sådana insatser skulle också kunna inbegripa lämpliga mekanismer för fastställande av ansvar, för överföring av ansvar mellan samarbetande enheter, för försäkringar och för revision.

(2)  Datavärdekedjor bygger på olika verksamheter som rör data: skapande och insamling av data, sammanställning och organiserande av data, ▌databehandling, analys, marknadsföring och distribution av data samt användning och återanvändning av data. En ändamålsenlig och effektiv databehandling är en grundläggande byggsten i alla datavärdekedjor. Databehandlingens ändamålsenlighet och effektivitet samt utvecklingen av den datadrivna ekonomin i unionen hämmas dock framför allt av två typer av hinder för datarörlighet och för den inre marknaden: datalokaliseringskrav som ställs s av myndigheter i medlemsstaterna samt praxis i den privata sektorn som innebär inlåsning till en leverantör.

(3)  Etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) tillämpas på ▌databehandlingstjänster. Tillhandahållandet av dessa tjänster försvåras, eller hindras i en del fall, emellertid av vissa nationella, regionala eller lokala krav på att lokalisera data på ett visst territorium.

(4)  Sådana hinder för den fria rörligheten för ▌databehandlingstjänster och för tjänsteleverantörers etableringsrätt ▌härrör från krav i medlemsstaternas nationella rätt att lokalisera data i ett visst geografiskt område eller territorium för ▌databehandlingsändamål. Andra regler eller administrativ praxis har liknande verkan genom att de inför särskilda krav som gör det svårare att ▌behandla data utanför ett visst geografiskt område eller territorium inom unionen, till exempel krav på användning av teknisk utrustning som är certifierad eller godkänd i en specifik medlemsstat. Rättslig osäkerhet när det gäller i vilken utsträckning det förekommer lagliga och olagliga datalokaliseringskrav begränsar marknadsaktörernas och den offentliga sektorns valmöjligheter ytterligare när det gäller lokalisering av ▌databehandling. Denna förordning begränsar inte på något sätt friheten för företag att sluta avtal som anger var data ska lokaliseras. Denna förordning är enbart avsedd att skydda denna frihet genom att säkerställa att en avtalad plats kan vara belägen var som helst inom unionen.

(5)  Samtidigt begränsas datarörligheten i unionen också av begränsningar i den privata sektorn: rättsliga, avtalsmässiga och tekniska aspekter som hindrar eller stoppar användare av ▌databehandlingstjänster från att portera sina data från en tjänsteleverantör till en annan eller tillbaka till sina egna it-system, inte minst vid uppsägning av avtal med en tjänsteleverantör.

(6)  Kombinationen av dessa hinder har lett till bristande konkurrens mellan molntjänsteleverantörer i unionen, till olika inlåsningseffekter och till en allvarlig brist på datarörlighet. På samma sätt har datalokaliseringspolitik undergrävt möjligheten för företag inom forskning och utveckling att underlätta samarbeten mellan företag, universitet och andra forskningsorganisationer i syfte att driva innovation.

(7)  Av rättssäkerhetsskäl och till följd av behovet av lika villkor inom unionen är en enda uppsättning regler för alla marknadsaktörer en avgörande förutsättning för att den inre marknaden ska fungera väl. För att avlägsna handelshinder och snedvridningar av konkurrens till följd av olikheter mellan nationell rätt i olika medlemsstater, samt för att förhindra uppkomsten av fler sannolika handelshinder och betydande snedvridningar av konkurrensen, är det nödvändigt att anta enhetliga regler tillämpliga i alla medlemsstater.

(8)  Den rättsliga ramen om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter, och om respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter i samband med elektronisk kommunikation, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679(4) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680(5) och 2002/58/EG(6), påverkas inte ▌av denna förordning.

(9)  De växande sakernas internet (IoT), artificiell intelligens och maskininlärning utgör viktiga källor till andra data än personuppgifter, till exempel som ett resultat av deras användning inom automatiserade industriella produktionsprocesser. Konkreta exempel på andra data än personuppgifter inkluderar aggregerade och anonymiserade datamängder som används för stora dataanalyser, data om precisionsjordbruk som kan bidra till övervakning och optimering av användningen av bekämpningsmedel och vatten, eller data om underhållsbehov för industriella maskiner. Om teknisk utveckling gör det möjligt att omvandla anonymiserade data till personuppgifter, ska sådana data behandlas som personuppgifter, och förordning (EU) 2016/679 ska tillämpas i enlighet med detta.

(10)  Enligt förordning (EU) 2016/679 får medlemsstaterna varken begränsa eller förbjuda den fria rörligheten för personuppgifter inom unionen av skäl som rör skyddet för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter. Den här förordningen fastställer samma princip om fri rörlighet inom unionen för andra data än personuppgifter, utom när det av hänsyn till den allmänna säkerheten är motiverat med en begränsning eller ett förbud. Förordning (EU) 2016/679 och den här förordningen tillhandahåller ett enhetligt regelverk som möjliggör fri rörlighet för olika typer av data. Vidare föreskriver den här förordningen inte någon skyldighet att lagra de olika typerna av data separat.

(11)  För att skapa en ram för det fria flödet av andra data än personuppgifter i unionen och för att lägga grunden för att utveckla den datadrivna ekonomin och stärka unionsindustrins konkurrenskraft är det nödvändigt att fastställa en tydlig, heltäckande och förutsägbar rättslig ram för behandling av andra data än personuppgifter på den inre marknaden. En principbaserad ansats som tillhandahåller möjlighet till både samarbete mellan medlemsstaterna och självreglering bör säkerställa att ramen är tillräckligt flexibel för att ta hänsyn till de ständigt föränderliga behoven hos användare, tjänsteleverantörer och nationella myndigheter i unionen. För att undvika risk för överlappning med befintliga mekanismer och därigenom undvika ökade bördor för både medlemsstater och företag bör detaljerade tekniska regler inte fastställas.

(12)  Denna förordning bör inte påverka databehandling i den mån den utförs som en del av en verksamhet som inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Det bör särskilt erinras om att det framgår av artikel 4 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) att den nationella säkerheten är varje medlemsstats eget ansvar.

(13)  Det fria flödet av data inom unionen kommer att ha en viktig roll när det gäller att uppnå datadriven tillväxt och innovation. Medlemsstaternas myndigheter och offentligrättsliga organ gynnas precis som företag och konsumenter av ökad valfrihet när det gäller leverantörer av datadrivna tjänster, av konkurrenskraftigare priser och av ett effektivare tillhandahållande av tjänster till medborgarna. I och med de stora mängder data som myndigheter och offentligrättsliga organ hanterar är det av största vikt att de föregår med gott exempel genom att utnyttja databehandlingstjänster och avstår från att införa datalokaliseringsbegränsningar när de använder sig av databehandlingstjänster. Därför bör medlemsstaternas myndigheter och offentligrättsliga organ omfattas av denna förordning. I detta avseende bör den princip om det fria flödet av andra data än personuppgifter som föreskrivs i denna förordning tillämpas även på allmän och konsekvent administrativ praxis samt på andra datalokaliseringskrav på området för offentlig upphandling, utan att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU(7).

(14)  I likhet med direktiv 2014/24/EU påverkar denna förordning inte lagar och andra författningar som rör medlemsstaternas interna organisation och som fördelar, bland myndigheter och offentligrättsliga organ, befogenheter och ansvarsområden för databehandling utan avtalsenlig ersättning till privata parter, och inte heller medlemsstaters lagar och andra författningar som föreskriver genomförandet av dessa befogenheter och ansvar. Samtidigt som myndigheter och offentligrättsliga organ uppmuntras att överväga ekonomiska fördelar och andra fördelar med utkontraktering till externa tjänsteleverantörer, kan de ha legitima skäl att välja att själva tillhandahålla tjänsterna eller att anlita interna resurser. Följaktligen finns det inget i denna förordning som ålägger medlemsstaterna att utkontraktera eller anlita externa leverantörer för tillhandahållande av tjänster som de skulle vilja tillhandahålla själva, eller att organisera arbetet på annat sätt än genom offentliga upphandlingskontrakt.

(15)  Denna förordning bör tillämpas på fysiska eller juridiska personer som tillhandahåller ▌databehandlingstjänster till användare som är bosatta eller har ett verksamhetsställe i unionen, inbegripet de som tillhandahåller databehandlingstjänster i unionen utan att ha något verksamhetsställe i unionen. Förordningen bör därför inte vara tillämplig på vare sig databehandlingstjänster som äger rum utanför unionen eller datalokaliseringskrav rörande sådana data.

(16)  I den här förordningen föreskrivs inte regler för fastställande av tillämplig lag på privaträttens område och den påverkar därmed inte tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008(8). Ett avtal för tillhandahållande av tjänster är i princip underkastat lagen i det land där tjänsteleverantören har sin vanliga vistelseort, i den utsträckning tillämplig lag för avtalet inte har valts i enlighet med den förordningen.

(17)  Denna förordning bör gälla för ▌databehandling i dess vidaste bemärkelse, och omfatta användning av alla typer av it-system, oavsett om de finns i en användares lokaler eller är utkontrakterade till en tjänsteleverantör. Den bör omfatta databehandling på olika nivåer, från datalagring (infrastruktur som tjänst, Infrastructure-as-a-Service (IaaS)) till databehandling på plattformar (plattform som nättjänst, Platform-as-a-Service (PaaS)) eller i tillämpningar (program som nättjänst, Software-as-a-Service (SaaS)). ▌

(18)  Datalokaliseringskrav utgör ett tydligt hinder för det fria tillhandahållandet av ▌databehandlingstjänster i unionen och för den inre marknaden. Sådana krav bör därför förbjudas såvida de inte är motiverade med hänsyn till allmän säkerhet, enligt definitionen i unionsrätten, särskilt i den mening som avses i artikel 52 i EUF-fördraget, och är förenliga med proportionalitetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I syfte att ge verkan åt principen om det fria flödet av andra data än personuppgifter över gränserna, för att säkerställa ett snabbt undanröjande av befintliga datalokaliseringskrav och för att av operativa skäl möjliggöra ▌databehandling på flera platser i unionen, och eftersom det i denna förordning föreskrivs åtgärder för att säkerställa tillgång till data för kontrolländamål, bör medlemsstaterna endast kunna åberopa hänsyn till allmän säkerhet som motivering för datalokaliseringskrav.

(19)  Begreppet ”allmän säkerhet”, i den mening som avses i artikel 52 i EUF‑fördraget och i enlighet med domstolens tolkning, omfattar både den inre och den yttre säkerheten i en medlemsstat samt andra frågor med bäring på allmän säkerhet, särskilt för att underlätta utredning, upptäckt och lagföring av brott. Det förutsätter att det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen, såsom ett hot mot institutioners och väsentliga offentliga tjänsters funktion samt befolkningens överlevnad, liksom en risk för en allvarlig störning i yttre förbindelser eller av den fredliga samexistensen mellan folken, eller en risk för militära intressen. I överensstämmelse med proportionalitetsprincipen bör datalokaliseringskrav som är motiverade med hänsyn till allmän säkerhet vara anpassade för att uppnå det mål som eftersträvas och bör inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(20)  För att säkerställa en effektiv tillämpning av principen om det fria flödet av andra data än personuppgifter över gränserna och förhindra att det uppstår nya hinder för en väl fungerande inre marknad, bör medlemsstaterna till kommissionen omedelbart överlämna varje utkast till akt som inför ett nytt datalokaliseringskrav eller ändrar ett befintligt datalokaliseringskrav. Dessa utkast till akter bör överlämnas och bedömas i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535(9).

(21)  För att undanröja eventuella befintliga hinder bör medlemsstaterna dessutom, under en övergångsperiod på 24 månader från och med denna förordnings tillämpningsdatum, göra en översyn av sådana befintliga lagar och andra författningar av allmän karaktär som innehåller datalokaliseringskrav och till kommissionen överlämna eventuella sådana datalokaliseringskrav som de anser överensstämma med denna förordning, tillsammans med en motivering. Detta bör göra det möjligt för kommissionen att granska efterlevnaden av kvarvarande datalokaliseringskrav. Kommissionen bör, när så är lämpligt, kunna lämna synpunkter till medlemsstaten i fråga. Sådana synpunkter kan inbegripa en rekommendation att ändra eller upphäva datalokaliseringskravet.

(22)  De skyldigheter att överlämna befintliga datalokaliseringskrav och utkast till akter till kommissionen som fastställs i denna förordning bör vara tillämpliga på lagreglerade datalokaliseringskrav och utkast till akter av allmän karaktär, men inte på beslut som riktar sig till en specifik fysisk eller juridisk person.

(23)  För att säkerställa transparensen för fysiska och juridiska personer, såsom tjänsteleverantörer och användare av ▌databehandlingstjänster, när det gäller datalokaliseringskrav i medlemsstaterna som fastlagts i en lag eller annan författning av allmän karaktär bör medlemsstaterna offentliggöra information om sådana krav via en nationell informationspunkt online och regelbundet uppdatera den informationen. Alternativt bör medlemsstaterna lämna uppdaterad information om sådana krav till en central informationspunkt som inrättats enligt en annan unionsakt. För att på lämpligt sätt informera fysiska och juridiska personer om datalokaliseringskrav i hela unionen bör medlemsstaterna meddela kommissionen webbadresserna till sådana informationspunkter. Kommissionen bör offentliggöra denna information på sin webbplats, tillsammans med en konsoliderad och regelbundet uppdaterad förteckning över alla datalokaliseringskrav som är i kraft i medlemsstaterna, inbegripet sammanfattande information om dessa krav.

(24)  Datalokaliseringskrav grundar sig ofta i bristande förtroende för gränsöverskridande ▌databehandling, som i sin tur beror på antagandet att data inte kommer att vara tillgängliga för de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, till exempel för inspektioner och revisioner i samband med tillsyn eller övervakning. Ett sådant bristande förtroende kan inte överbryggas uteslutande genom en ogiltigförklaring av avtalsvillkor som förhindrar lagenlig tillgång till data för behöriga myndigheter när de utför sitt uppdrag. Denna förordning bör därför klart och tydligt ange att den inte påverkar de behöriga myndigheternas befogenhet att begära eller få tillgång till data i enlighet med unionsrätt eller nationell rätt, och att behöriga myndigheter inte får nekas tillgång till data på grundval av att data behandlas i en annan medlemsstat. Behöriga myndigheter skulle kunna uppställa funktionella krav för att stödja tillgången till data, till exempel kräva att systembeskrivningar ska förvaras i den berörda medlemsstaten.

(25)  Fysiska eller juridiska personer som omfattas av skyldigheter att lämna data till behöriga myndigheter kan uppfylla dessa skyldigheter genom att tillhandahålla och garantera behöriga myndigheter faktisk och snabb elektronisk tillgång, oberoende av på vilken medlemsstats territorium datan behandlas. Sådan tillgång kan säkerställas genom konkreta villkor i avtal mellan å ena sidan den fysiska eller juridiska person som omfattas av skyldigheten att ge tillgång till data och å andra sidan tjänsteleverantören.

(26)  Om en fysisk eller juridisk person som omfattas av en skyldighet att tillhandahålla data inte uppfyller den skyldigheten▌ bör den behöriga myndigheten ha möjlighet att begära assistans från behöriga myndigheter i andra medlemsstater. I sådana fall bör behöriga myndigheter använda specifika samarbetsinstrument i unionsrätten eller enligt internationella avtal, beroende på vilken fråga som berörs i det aktuella fallet, exempelvis, på området för polissamarbete, straffrättsliga eller civilrättsliga fall respektive administrativa ärenden, rådets rambeslut 2006/960/RIF(10), Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU(11), Europarådets konvention om it-brottslighet(12), rådets förordning (EG) nr 1206/2001(13), rådets direktiv 2006/112/EG(14) respektive rådets förordning (EU) nr 904/2010(15). I avsaknad av sådana specifika samarbetsmekanismer bör de behöriga myndigheterna samarbeta med varandra genom utsedda kontaktpunkter i syfte att ge tillgång till efterfrågade data ▌.

(27)  Om en begäran om assistans innefattar tillträde till en fysisk eller juridisk persons lokaler, inbegripet utrustning och medel för ▌databehandling, måste sådant tillträde vara förenligt med unionsrätten eller nationell processrätt, inklusive eventuella krav på rättsliga tillstånd.

(28)  Denna förordning bör inte göra det möjligt för användare att försöka undandra sig tillämpningen av nationell rätt. Den bör därför föreskriva att medlemsstaterna ska tillämpa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner på användare som hindrar behöriga myndigheter från att få tillgång till data som de behöver för att utföra sitt uppdrag enligt unionsrätten och nationell rätt. I brådskande fall, där en användare missbrukar sina rättigheter, bör medlemsstaterna kunna vidta strikt proportionella interimistiska åtgärder. Interimistiska åtgärder som innefattar krav på omlokalisering av data i mer än 180 dagar räknat från själva omlokaliseringen skulle innebära en avvikelse från principen om fri rörlighet för data under en betydande period, och kommissionen bör därför underrättas om sådana åtgärder så att deras förenlighet med unionsrätten kan granskas.

(29)  Möjligheten att portera data utan hinder är en avgörande faktor när det gäller att underlätta användarnas val och främja effektiv konkurrens på marknaderna för ▌databehandlingstjänster. De faktiska eller upplevda svårigheterna i fråga om att portera data över gränser undergräver också professionella användares förtroende när det gäller att acceptera gränsöverskridande anbud, och därigenom deras förtroende för den inre marknaden. Medan enskilda konsumenter kan dra nytta av befintlig unionsrätt underlättas inte möjligheten att byta tjänsteleverantör för användare som agerar inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet. Enhetliga tekniska krav i hela unionen avseende teknisk harmonisering, ömsesidigt erkännande eller frivillig harmonisering bidrar också till utvecklingen av en konkurrenskraftig inre marknad för databehandlingstjänster.

(30)  För att dra nytta av den konkurrensutsatta miljön fullt ut bör professionella användare kunna göra välinformerade val och på ett enkelt sätt jämföra enskilda delar av olika erbjudanden om ▌databehandlingstjänster på den inre marknaden, bland annat när det gäller avtalsvillkoren för dataportering vid uppsägning av avtal. Den detaljerade informationen och de operativa kraven för dataportering bör, i syfte att anpassa dem till marknadens innovationspotential och med beaktande av den erfarenhet och sakkunskap som finns hos tjänsteleverantörer och professionella användare av ▌databehandlingstjänster, fastställas av marknadsaktörerna genom självreglering i form av uppförandekoder på unionsnivå som skulle kunna inbegripa standardavtalsvillkor, vilket bör uppmuntras, underlättas och övervakas av kommissionen. ▌

(31)  För att uppnå ändamålsenlighet och underlätta byte av tjänsteleverantör och dataportering bör uppförandekoderna vara heltäckande och inbegripa åtminstone de huvudaspekter som är viktiga under dataporteringsprocessen, såsom de processer som används för, och platsen för, backup av data, tillgängliga dataformat och support, erforderlig it-konfiguration och minsta nätverksbandbredd, den tid som krävs innan porteringsprocessen inleds och den tid under vilken data kommer att förbli tillgängliga för portering samt garantier för tillgång till data om tjänsteleverantören går i konkurs. Uppförandekoderna bör även klargöra att inlåsning till en leverantör inte är en godtagbar affärspraxis samt föreskriva tillitsfrämjande teknik, och de bör uppdateras regelbundet för att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen. Kommissionen bör säkerställa att samråd sker med alla berörda parter, inbegripet sammanslutningar av små och medelstora företag och uppstartsföretag, användare och molntjänsteleverantörer, under hela processen. Kommissionen bör utvärdera utarbetandet av sådana uppförandekoder, och effektiviteten i genomförandet av dem.

(32)  ▌Om en behörig myndighet i en medlemsstat begär assistans från en annan medlemsstat för att få tillgång till data enligt denna förordning bör den, genom en utsedd kontaktpunkt, lämna in en vederbörligen motiverad begäran till den sistnämnda medlemsstatens utsedda kontaktpunkt, vilken bör inbegripa en skriftlig förklaring av skälen och de rättsliga grunderna för begäran om tillgång till data. Den kontaktpunkt som utsetts av den medlemsstat vars assistans begärs bör underlätta överföringen av begäran till den relevanta behöriga myndigheten i den tillfrågade medlemsstaten. I syfte att säkerställa ett verkningsfullt samarbete bör den myndighet till vilken begäran överförts utan onödigt dröjsmål tillhandahålla assistans som svar på en viss begäran eller informera om svårigheter med att tillmötesgå en sådan begäran eller om skälen för att avslå den.

(33)  Att stärka tilltron till säkerheten i gränsöverskridande ▌databehandling bör kunna minska marknadsaktörers och den offentliga sektorns benägenhet att använda datalokalisering som ett medel för datasäkerhet. Det bör också kunna förbättra företags rättsliga säkerhet vad gäller efterlevnad av tillämpliga säkerhetskrav när de utkontrakterar sina ▌databehandlingsaktiviteter till tjänsteleverantörer, inbegripet tjänsteleverantörer i andra medlemsstater.

(34)  Alla databehandlingsrelaterade säkerhetskrav som tillämpas på ett motiverat och proportionellt sätt med stöd av unionsrätten eller med stöd av nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, i den medlemsstat där de fysiska eller juridiska personer vars data berörs är bosatta eller etablerade, bör vara tillämpliga på databehandlingen även när den sker i en annan medlemsstat. Dessa fysiska eller juridiska personer bör kunna uppfylla dessa krav, antingen själva eller genom klausuler i avtal med tjänsteleverantören.

(35)  Säkerhetskrav som fastställs på nationell nivå bör vara nödvändiga och stå i proportion till riskerna relaterade till säkerheten vid databehandling inom tillämpningsområdet för den nationella rätt där kraven fastställts.

(36)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/1148(16) föreskriver rättsliga åtgärder för att förbättra den generella cybersäkerhetsnivån i unionen. ▌Databehandlingstjänster utgör en av de digitala tjänster som omfattas av det direktivet. Enligt det direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av digitala tjänster utarbetar och vidtar ändamålsenliga och proportionella tekniska och organisatoriska åtgärder för att hantera risker som hotar säkerheten i nätverks- och informationssystem som de använder. Sådana åtgärder bör garantera en säkerhetsnivå som är lämplig i förhållande till den föreliggande risken, och bör ta hänsyn till systemens och anläggningarnas säkerhet, incidenthantering, driftskontinuitetshantering, övervakning, revision och testning samt efterlevnad av internationella standarder. Dessa element ska specificeras närmare av kommissionen i genomförandeakter enligt det direktivet.

(37)  Kommissionen bör lägga fram en rapport om genomförandet av denna förordning, särskilt i syfte att avgöra behovet av modifieringar med hänsyn till den tekniska eller marknadsmässiga utvecklingen. Rapporten bör särskilt utvärdera denna förordning, särskilt dess tillämpning på datamängder som består av både personuppgifter och andra data än personuppgifter, samt genomförandet av undantaget avseende allmän säkerhet. Innan denna förordning blir tillämplig bör kommissionen även offentliggöra informativ vägledning om hur datamängder som består av både personuppgifter och andra data än personuppgifter bör hanteras, för att företag, inbegripet små och medelstora sådana, bättre ska förstå samspelet mellan denna förordning och förordning (EU) 2016/679 och för att säkerställa att båda förordningarna efterlevs.

(38)  Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheterna och följer de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och bör tolkas och tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer, inbegripet rätten till skydd av personuppgifter, yttrande- och informationsfriheten samt näringsfriheten.

(39)  Eftersom målet för denna förordning, nämligen att säkerställa det fria flödet för andra data än personuppgifter i unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

Denna förordning syftar till att säkerställa det fria flödet av andra data än personuppgifter inom unionen genom att fastställa regler avseende datalokaliseringskrav, tillgång till data för behöriga myndigheter och dataportering för professionella användare.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1.  Denna förordning är tillämplig på ▌ behandling av andra elektroniska data än personuppgifter i unionen som

a)  tillhandahålls som en tjänst till användare som är bosatta eller har ett verksamhetsställe i unionen, oavsett om tjänsteleverantören är etablerad i unionen eller inte, eller

b)  utförs av en fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har ett verksamhetsställe i unionen, för eget behov.

2.   I fall då en datamängd består av både personuppgifter och andra data än personuppgifter är denna förordning tillämplig på den del av datamängden som utgörs av andra data än personuppgifter. I fall då personuppgifter och andra data än personuppgifter i en datamängd är oupplösligt sammanlänkade ska denna förordning inte påverka tillämpningen av förordning (EU) 2016/679.

3.   Denna förordning är inte tillämplig på verksamheter som inte omfattas av unionsrätten.

Denna förordning påverkar inte lagar och andra författningar som rör medlemsstaternas interna organisation och som fördelar, bland myndigheter och offentligrättsliga organ enligt definitionen i artikel 2.1.4 i direktiv 2014/24/EU, befogenheter och ansvar för databehandling utan avtalsenlig ersättning till privata parter, och inte heller lagar och andra författningar i medlemsstaterna som föreskriver genomförandet av dessa befogenheter och ansvar.

Artikel 3

Definitioner

I denna förordning avses med

1.  data: andra data än personuppgifter enligt definitionen i artikel 4.1 i förordning (EU) 2016/679,

2.  behandling: en åtgärd eller en kombination av åtgärder beträffande data eller datamängder i elektroniskt format, oberoende av om de utförs automatiserat eller inte, såsom insamling, registrering, organisering, strukturering, lagring, bearbetning eller ändring, framtagning, läsning, användning, utlämning genom överföring, spridning eller tillhandahållande på annat sätt, justering eller sammanförande, begränsning, radering eller förstöring,

3.  utkast till akt: en text som utarbetats i syfte att den ska antas som en lag eller annan författning av allmän karaktär och som befinner sig på ett sådant förberedande stadium att väsentliga ändringar fortfarande kan göras ▌,

4.  tjänsteleverantör: en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller ▌databehandlingstjänster,

5.  datalokaliseringskrav: varje skyldighet, förbud, villkor, begränsning eller annat krav som föreskrivs i en medlemsstats lagar eller andra författningar eller som är ett resultat av en medlemsstats och dess offentligrättsliga organs allmänna och konsekventa administrativa praxis, inbegripet på området för offentlig upphandling, utan att tillämpningen av direktiv 2014/24/EU påverkas, enligt vilket ▌databehandling ska äga rum på en viss medlemsstats territorium eller hindrar ▌behandling av data i någon annan medlemsstat,

6.  behörig myndighet: en medlemsstats myndighet, eller varje annan enhet med behörighet enligt nationell rätt att utöva en offentlig funktion eller att utöva offentlig makt, som har befogenhet att för utförande av sitt uppdrag få tillgång till data som ▌behandlas av en fysisk eller juridisk person, i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt,

7.  användare: en fysisk eller juridisk person, inbegripet en myndighet eller ett offentligrättsligt organ, som använder eller begär en ▌databehandlingstjänst,

8.  professionell användare: en fysisk eller juridisk person, inbegripet en myndighet eller ett offentligrättsligt organ, som använder eller begär en ▌databehandlingstjänst för ändamål relaterade till den personens närings- eller yrkesverksamhet.

Artikel 4

Fri rörlighet för data inom unionen

1.  Datalokaliseringskrav ska vara förbjudna såvida de inte är motiverade med hänsyn till allmän säkerhet, i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen.

Första stycket påverkar inte vare sig punkt 3 eller datalokaliseringskrav vilka fastställts på grundval av befintlig unionsrätt.

2.  Medlemsstaterna ska till kommissionen omedelbart överlämna varje utkast till akt som inför ett nytt datalokaliseringskrav eller gör ändringar i ett befintligt datalokaliseringskrav i enlighet med de förfaranden som fastställs i artiklarna 5, 6 och 7 i direktiv (EU) 2015/1535 ▌.

3.  Senast den … [24 månader från och med denna förordnings tillämpningsdatum] ska medlemsstaterna säkerställa att alla befintliga datalokaliseringskrav som fastställs i lagar och andra författningar av allmän karaktär och som inte är förenliga med punkt 1 i denna artikel upphävs.

Senast den … [24 månader från och med denna förordnings tillämpningsdatum] ska en medlemsstat som anser att en befintlig åtgärd innehållande ett datalokaliseringskrav är förenlig med punkt 1 i denna artikel och därför kan fortsätta att gälla, underrätta kommissionen om den åtgärden, tillsammans med en motivering till varför den ska bibehållas. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 258 i EUF-fördraget ska kommissionen, inom sex månader från dagen för mottagandet av ett sådant meddelande, undersöka huruvida åtgärden är förenlig med punkt 1 i den här artikeln, och vid behov lämna synpunkter till medlemsstaten i fråga, inbegripet en rekommendation om ändring eller upphävande av åtgärden om så krävs.

4.  Medlemsstaterna ska göra information om eventuella datalokaliseringskrav som fastställts i lagar och andra författningar av allmän karaktär och som är tillämpliga på deras territorier allmänt tillgänglig via en nationell informationspunkt online som de ska hålla uppdaterad, eller lämna uppdaterad information om sådana datalokaliseringskrav till en central informationspunkt som inrättats enligt en annan unionsakt.

5.  Varje medlemsstat ska meddela kommissionen webbadressen till den nationella informationspunkt som avses i punkt 4. Kommissionen ska offentliggöra länkarna till sådana punkter på sin webbplats, tillsammans med en konsoliderad och regelbundet uppdaterad förteckning över samtliga datalokaliseringskrav som avses i punkt 4, inbegripet sammanfattad information om de kraven.

Artikel 5

Tillgång till data för behöriga myndigheter

1.  Denna förordning ska inte påverka behöriga myndigheters befogenheter att begära eller få tillgång till data för utförande av sina uppdrag i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt. Behöriga myndigheter får inte nekas tillgång till data på grundval av att datan ▌behandlas ▌i en annan medlemsstat.

2.   Om en behörig myndighet, efter att ha begärt tillgång till en användares data, inte får tillgång till datan, och om det inte finns någon särskild samarbetsmekanism enligt unionsrätten eller internationella avtal för utbyte av data mellan behöriga myndigheter i olika medlemsstater, får den behöriga myndigheten begära assistans från en behörig myndighet i en annan medlemsstat i enlighet med det förfarande som anges i artikel 7 ▌.

3.  Om en begäran om assistans innefattar tillträde till en fysisk eller juridisk persons lokaler, inbegripet till utrustning och medel för ▌databehandling, måste sådant tillträde vara förenligt med unionsrätten eller nationell processrätt.

4.   Medlemsstaterna får tillämpa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för underlåtelse att fullgöra en skyldighet att tillhandahålla data, i enlighet med unionsrätten och nationell rätt.

I det fall en användare missbrukar sina rättigheter får en medlemsstat, om det är motiverat med hänsyn till att tillgången till data brådskar samt med beaktande av de berörda parternas intressen, vidta strikt proportionella interimistiska åtgärder mot den användaren. Om en interimistisk åtgärd innefattar krav på omlokalisering av data i mer än 180 dagar räknat från själva omlokaliseringen ska kommissionen underrättas om den inom nämnda 180-dagarsperiod. Kommissionen ska snarast möjligt granska åtgärden och dess förenlighet med unionsrätten och om så är lämpligt vidta nödvändiga åtgärder. Kommissionen ska utbyta information om erfarenheter i detta avseende med de nationella kontaktpunkter i medlemsstaterna som avses i artikel 7.

Artikel 6

Dataportering

1.  Kommissionen ska uppmuntra och underlätta utarbetandet av självreglerande uppförandekoder på unionsnivå (nedan kallade uppförandekoder) i syfte att bidra till en konkurrenskraftig datadriven ekonomi baserad på principerna om öppenhet och interoperabilitet och med vederbörlig hänsyn till öppna standarder, omfattande bland annat följande aspekter:

a)   Bästa praxis för att underlätta såväl byte av tjänsteleverantör som dataportering i ett strukturerat, allmänt förekommande och maskinläsbart format, inbegripet format med öppna standarder där så krävs eller begärs av den tjänsteleverantör som tar emot data.

b)  Minimikrav i fråga om information för att säkerställa att professionella användare innan ett avtal om databehandling ingås ges tillräckligt detaljerad, tydlig och transparent information vad gäller de processer, tekniska krav, tidsramar och avgifter som gäller om en professionell användare vill byta till en annan tjänsteleverantör eller portera data tillbaka till sina egna it-system ▌.

c)  Ansatser i fråga om certifieringssystem som underlättar jämförelse av produkter och tjänster för professionella användare när det gäller databehandling, med beaktande av etablerade nationella eller internationella normer, i syfte att göra det lättare att jämföra dessa produkter och tjänster. Dessa ansatser får omfatta bland annat kvalitetsstyrning samt hantering av informationssäkerhet, driftskontinuitet och miljö.

d)  Kommunikationsfärdplaner med multidisciplinär ansats för att öka medvetenheten om uppförandekoderna bland berörda parter.

2.   Kommissionen ska säkerställa att uppförandekoderna utarbetas i nära samarbete med alla berörda parter, däribland sammanslutningar av små och medelstora företag och uppstartsföretag, användare och molntjänsteleverantörer.

3.   Kommissionen ska uppmuntra tjänsteleverantörer att slutföra utarbetandet av uppförandekoderna senast den … [12 månader från och med dagen för offentliggörandet av denna förordning] och att genomföra dem effektivt senast den … [18 månader från och med dagen för offentliggörandet av denna förordning].

Artikel 7

Förfarande för samarbete mellan myndigheter

1.  Varje medlemsstat ska utse en kontaktpunkt som ska hålla kontakt med kontaktpunkterna i andra medlemsstater och kommissionen vad gäller tillämpningen av denna förordning. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de utsedda kontaktpunkterna och alla ändringar av dessa.

2.   Om en behörig myndighet i en medlemsstat begär assistans från en annan medlemsstat enligt artikel 5.2 för att få tillgång till data ska den lämna in en vederbörligen motiverad begäran till den sistnämnda medlemsstatens utsedda kontaktpunkt. Begäran ska inbegripa en skriftlig förklaring av skälen och de rättsliga grunderna för begäran om tillgång till data.

3.   Kontaktpunkten ska identifiera den relevanta behöriga myndigheten i sin medlemsstat och översända den begäran som mottagits enligt punkt 2 till den behöriga myndigheten.

4.  Den tillfrågade behöriga myndigheten ska utan onödigt dröjsmål och inom en tidsram som står i proportion till hur brådskande begäran är, tillhandahålla ett svar innehållande de data som begärts eller information till den begärande behöriga myndigheten om att den tillfrågade behöriga myndigheten inte anser att villkoren för att begära assistans enligt denna förordning är uppfyllda.

5.  All information som utbyts inom ramen för assistans som begärs och tillhandahålls enligt artikel 5.2 får användas endast med avseende på det ärende för vilket den har begärts.

6.   Kontaktpunkterna ska ge användarna allmän information om denna förordning, inbegripet om uppförandekoderna.

Artikel 8

Utvärdering och riktlinjer

1.  Senast den … [48 månader från och med dagen för offentliggörandet av denna förordning] ska kommissionen ▌lägga fram en rapport ▌för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén som utvärderar genomförandet av denna förordning, särskilt när det gäller

a)  tillämpningen av denna förordning, särskilt på datamängder som består av både personuppgifter och andra data än personuppgifter, mot bakgrund av marknadsmässig och teknisk utveckling som kan komma att öka möjligheterna att avanonymisera data.

b)  medlemsstaternas genomförande av artikel 4.1, och särskilt undantaget avseende allmän säkerhet, och

c)  huruvida uppförandekoderna utarbetas och genomförs effektivt samt huruvida tjänsteleverantörerna verkligen tillhandahåller information.

2.  Medlemsstaterna ska förse kommissionen med den information som är nödvändig för att upprätta den rapport som avses i punkt 1.

3.  Senast den … [6 månader från och med dagen för offentliggörandet av denna förordning] ska kommissionen offentliggöra informativ vägledning om samspelet mellan denna förordning och förordning (EU) 2016/679, särskilt med avseende på datamängder som består av både personuppgifter och andra data än personuppgifter.

Artikel 9

Slutbestämmelser

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning ska börja tillämpas sex månader efter det att den har offentliggjorts.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

(1) EUT C 227, 28.6.2018, s. 78.
(2) EUT C 277, 28.6.2018, s. 78.
(3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 oktober 2018.
(4) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).
(5) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (EUT L 119, 4.5.2016, s. 89).
(6) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37).
(7) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 28.3.2014, s. 65).
(8) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 4.7.2008, s. 6).
(9) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 17.9.2015, s. 1).
(10) Rådets rambeslut 2006/960/RIF av den 18 december 2006 om förenklat informations- och underrättelseutbyte mellan de brottsbekämpande myndigheterna i Europeiska unionens medlemsstater (EUT L 386, 29.12.2006, s. 89).
(11) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 1.5.2014, s. 1).
(12) Europarådets konvention om it-brottslighet, CETS nr 185.
(13) Rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 174, 27.6.2001, s. 1).
(14) Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 11.12.2006, s. 1).
(15) Rådets förordning (EU) nr 904/2010 av den 7 oktober 2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri (EUT L 268, 12.10.2010, s. 1).
(16) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1148 av den 6 juli 2016 om åtgärder för en hög gemensam nivå på säkerhet i nätverks- och informationssystem i hela unionen (EUT L 194, 19.7.2016, s. 1).


EU:s bidrag till ett bindande FN-instrument för transnationella bolag med avseende på mänskliga rättigheter
PDF 283kWORD 53k
Europaparlamentets resolution av den 4 oktober 2018 om EU:s bidrag till ett bindande FN-instrument för transnationella bolag och andra affärsrörelser med transnationella drag med avseende på mänskliga rättigheter (2018/2763(RSP))
P8_TA-PROV(2018)0382B8-0443/2018

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artiklarna 2, 3, 21 och 23 i fördraget om Europeiska unionen (EU‑fördraget),

–  med beaktande av sin resolution av den 5 juli 2016 om genomförande av parlamentets rekommendationer från 2010 om sociala och miljömässiga normer, mänskliga rättigheter och företagens ansvar(1),

–  med beaktande av sin resolution av den 30 maj 2018 om årsrapporten om den gemensamma handelspolitikens genomförande(2),

–  med beaktande av artiklarna 207 och 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

–  med beaktande av EU:s strategiska ram för mänskliga rättigheter och demokrati, som antogs av rådet (utrikes frågor) den 25 juni 2012, och EU:s handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati 2015–2019, som antogs av rådet den 20 juli 2015,

–  med beaktande av FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, som godkändes av FN:s råd för mänskliga rättigheter i dess resolution 17/4 av den 16 juni 2011,

–  med beaktande av kommissionens strategi Handel för alla,

–  med beaktande av kommissionens sektorsspecifika riktlinjer för genomförande av FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter(3),

–  med beaktande av arbetsdokumentet av den 14 juli 2015 från kommissionens avdelningar Implementing the UN Guiding Principles on Business and Human Rights – State of Play (SWD(2015)0144),

–  med beaktande av yttrandet från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) Improving access to remedy in the area of business and human rights at the EU level(4),

–  med beaktande av resolution 26/9 av den 26 juni 2014 från FN:s råd för mänskliga rättigheter, där man beslutade att upprätta en förutsättningslös mellanstatlig arbetsgrupp om transnationella bolag och andra affärsrörelser med avseende på mänskliga rättigheter, vars mandat ska vara att utarbeta ett internationellt juridiskt bindande instrument för att i internationell människorätt reglera transnationella bolags och andra affärsrörelsers verksamhet,

–  med beaktande av den allmänna kommentaren nr 24 (2017) från FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter om staters skyldigheter, inom ramen för kommersiell verksamhet, enligt den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (E/C.12/GC/24),

–  med beaktande av Maastrichtprinciperna om staters extraterritoriella skyldigheter inom ramen för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter(5),

–  med beaktande av FN:s Global Compact-initiativ(6),

–  med beaktande av OECD:s riktlinjer för multinationella företag,

–  med beaktande av Internationella arbetsorganisationens (ILO) trepartsdeklaration om principer för multinationella företag och socialpolitik, reviderad 2017,

–  med beaktande av OECD:s riktlinjer om tillbörlig aktsamhet inom beklädnads- och skosektorn,

–  med beaktande av de principer för barns rättigheter och företag som tagits fram av Unicef,

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 20 juni 2016 om företag och mänskliga rättigheter,

–  med beaktande av den vägledande standarden för socialt ansvarstagande ISO 26000,

–  med beaktande av OECD:s riktlinjer om tillbörlig aktsamhet inom ansvarsfullt företagande,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område(7).

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/95/EU av den 22 oktober 2014 om ändring av direktiv 2013/34/EU vad gäller vissa stora företags och koncerners tillhandahållande av icke-finansiell information och upplysningar om mångfaldspolicy(8),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/821 av den 17 maj 2017 om fastställande av skyldigheter avseende tillbörlig aktsamhet i leveranskedjan för unionsimportörer av tenn, tantal och volfram, malmer av dessa metaller, samt guld med ursprung i konfliktdrabbade områden och högriskområden(9),

–  med beaktande av Europarådets rekommendation till medlemsstaterna om mänskliga rättigheter och företagsamhet, som antogs den 2 mars 2016,

–  med beaktande av sin resolution av den 13 mars 2018 om jämställdhet i EU:s handelsavtal(10),

–  med beaktande av sin resolution av den 13 december 2017 om årsrapporten om mänskliga rättigheter och demokrati i världen 2016 och Europeiska unionens politik på området(11),

–  med beaktande av sin resolution av den 16 november 2017 om EU–Afrika-strategin: en satsning på utveckling(12),

–  med beaktande av sin resolution av den 27 april 2017 om EU:s flaggskeppsinitiativ för klädsektorn(13),

–  med beaktande av sin resolution av den 14 februari 2017 om översynen av det europeiska samförståndet om utveckling(14),

–  med beaktande av sin resolution av den 12 september 2017 om den internationella handelns och EU:s handelspolitiks inverkan på de globala värdekedjorna(15),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 av den 20 oktober 2010 om fastställande av skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden(16),

–  med beaktande av sin resolution av den 25 november 2010 om företagens sociala ansvar vid internationella handelsavtal(17),

–  med beaktande av sin resolution av den 14 december 2016 om årsrapporten om mänskliga rättigheter och demokrati i världen och Europeiska unionens politik på området 2015(18),

–  med beaktande av sin resolution av den 22 november 2016 om ökning av utvecklingssamarbetets effektivitet(19),

–  med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2016 om företagens ansvar för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i tredjeländer(20),

–  med beaktande av sin resolution av den 5 juli 2016 om kampen mot människohandel i EU:s yttre förbindelser(21),

–  med beaktande av sin resolution av den 14 april 2016 om den privata sektorn och utveckling(22),

–  med beaktande av sin resolution av den 17 december 2015 om årsrapporten om mänskliga rättigheter och demokrati i världen 2014 och Europeiska unionens politik på området(23),

–  med beaktande av den studie som beställts av dess underutskott för mänskliga rättigheter, Implementation of the UN Guiding Principles on Business and Human Rights(24),

–  med beaktande av frågorna till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, till kommissionen och till rådet om EU:s bidrag till ett bindande FN-instrument för transnationella bolag och andra affärsrörelser med transnationella drag med avseende på mänskliga rättigheter (O‑000074/2018 – B8-0402/2018, O-000075/2018 – B8-0403/2018 och O‑000078/2018 – B8-0404/2018),

–  med beaktande av förslaget till resolution från utskottet för utveckling,

–  med beaktande av artiklarna 128.5 och 123.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  EU bygger på värden som respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatlighet och respekt för de mänskliga rättigheterna. EU:s åtgärder på den internationella arenan (inklusive dess utvecklingspolitik och handelspolitik) måste vägledas av dessa principer och måste vara förenliga med principen om en konsekvent politik för utveckling, i enlighet med artikel 208 i Lissabonfördraget. Enligt artikel 208 i EUF-fördraget måste principen om en konsekvent politik för utveckling respekteras i alla EU:s yttre åtgärder.

B.  EU är både en normativ makt och en ekonomisk makt. I denna egenskap behöver unionen inta en ledande ställning inom spridning av bästa praxis och utveckling av globala standarder.

C.  Genomförandet av Agenda 2030 innebär att ekonomisk utveckling bör åtföljas av social rättvisa, god förvaltning, respekt för mänskliga rättigheter, inklusive sociala rättigheter och rätten till mänsklig värdighet och frihet för alla, samt höga arbets- och miljöstandarder. Hållbar utveckling, handel och mänskliga rättigheter kan inverka på varandra och stärka varandra.

D.  Mänskliga rättigheter ligger i första hand inom staternas område. Även om stater inte i sig är ansvariga för privata aktörers kränkningar av de mänskliga rättigheterna finns det risk för att de bryter mot sina skyldigheter enligt internationell människorättslagstiftning om sådana kränkningar kan tillskrivas dem eller om de inte tillämpar tillbörlig aktsamhet för att förhindra, utreda, straffa och råda bot på privata aktörers brottsliga handlande. Stater har i allmänhet bedömningsutrymme gällande vilka åtgärder som ska vidtas, med användning av politik, lagstiftning, föreskrifter och rättsliga avgöranden.

E.  Tillbörlig aktsamhet (due diligence) är ett begrepp som det hänvisas till i OECD:s riktlinjer för multinationella företag(25).

F.  Staterna bör fullgöra sina människorättsliga skyldigheter inom sitt territorium och/eller sin jurisdiktion. Stater bör klart ange att skyldigheten att skydda innebär regleringar för att garantera att alla företag med säte inom deras territorium och/eller jurisdiktion respekterar mänskliga rättigheter i samtliga sina verksamheter, inklusive genom sina dotterbolag, kontrollerade företag och enheter inom sin leveranskedja världen över.

G.  FN:s vägledande principer om företag och mänskliga rättigheter, som godkänts genom konsensus i rådet för mänskliga rättigheter, är fortsatt den auktoritativa ramen för att förebygga och hantera risken med negativa konsekvenser för de mänskliga rättigheterna i samband med affärsverksamhet. Den studie som 2017 beställdes av parlamentets underutskott för mänskliga rättigheter, med titeln Implementation of the UN Guiding Principles on Business and Human Rights, visar tydligt att EU-medlemsstaterna i ett globalt sammanhang har kommit längst med genomförandet av FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, med det största antalet nationella handlingsplaner som har antagits eller är under utarbetande.

H.  FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter gäller alla stater och alla företag, både transnationella och övriga, oavsett deras storlek, sektor, geografisk placering, ägande och struktur. De grundas på de tre pelarna inom FN:s ram för skydd, respekt och åtgärder, nämligen 1) statens skyldighet att skydda från tredje parters kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inklusive företag. 2) företagens ansvar att respektera de mänskliga rättigheterna, och 3) större tillgång för offer till effektiva rättsmedel, både rättsliga och icke-rättsliga. FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter är – även om de inte är rättsligt bindande – allmänt vedertagna och omfattade och tjänar som grund för politiska förhållningssätt gentemot företag och mänskliga rättigheter internationellt, samt som grund för erkännandet av staters befintliga skyldighet att respektera, skydda och förverkliga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, för erkännandet av företags roll som specialiserade samhällsorgan som utför specialiserade funktioner och har skyldighet att följa alla tillämpliga lagar och respektera de mänskliga rättigheterna, och för erkännandet av att rättigheter och skyldigheter måste matchas med lämpliga och effektiva rättsmedel när de överträds. Tillgängliga fakta tyder på att förekomsten av företagsrelaterade människorättsöverträdelser minskar där FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter genomförs.

I.  I FN:s Global Compact-initiativ uppmanas bolagen att inom sin inflytandesfär anamma, stödja och stadfästa en uppsättning grundläggande värden när det gäller mänskliga rättigheter, arbetsnormer, miljö och korruptionsbekämpning samt att göra ett åtagande till dessa värden och integrera dem i sin affärsverksamhet på frivillig basis.

J.  Bolag tillhör de största aktörerna inom ekonomisk globalisering, finansiella tjänster och internationell handel, och de är skyldiga att följa alla gällande lagar och internationella fördrag och respektera de mänskliga rättigheterna. Dessa affärsrörelser samt nationella bolag kan ibland orsaka eller bidra till brott mot eller kränkningar av de mänskliga rättigheterna och påverka rättigheterna för utsatta grupper som t.ex. minoriteter, ursprungsbefolkningar, kvinnor och barn, eller medverka till miljöproblem. De kan även spela en viktig roll i att erbjuda positiva incitament för främjande av mänskliga rättigheter, demokrati, miljöstandarder och företagens sociala ansvar.

K.  Det råder en asymmetri mellan transnationella bolags rättigheter och skyldigheter, särskilt inom avtal om skydd av investeringar, där investerare beviljas omfattande rättigheter, såsom ”rättvis och skälig behandling”, som inte nödvändigtvis matchas av bindande och verkställbara skyldigheter i termer av respekt för de mänskliga rättigheterna och arbets- och miljölagstiftning genom hela leveranskedjan.

L.  Europeiska företag som verkar globalt och fungerar som förebild genom en icke‑diskriminerande företagskultur har en långsiktig positiv inverkan på mänskliga rättigheter.

M.  Genom intern och extern koherens i sin politik har EU spelat en ledande roll i förhandlingar om och genomförande av ett antal initiativ för global ansvarsskyldighet, som går hand i hand med främjande av och respekt för internationella standarder för företag och mänskliga rättigheter. EU och medlemsstaterna har också anslutit sig till ett antal instrument, särskilt FN:s vägledande principer från 2011 om företag och mänskliga rättigheter och Europarådets rekommendation från 2016 om mänskliga rättigheter och företag.

N.  De senaste åren har EU och medlemsstaterna börjat anta lagstiftning för att öka företagens ansvarsskyldighet och i lagstiftningen införliva principen om tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter. Dessa åtgärder bidrar nu till upprättandet av globala standarder, men de kan utvecklas ytterligare. Några exempel är EU:s förordning om konfliktmineraler och EU:s direktiv om icke-finansiell rapportering samt timmerförordningen. Kommissionen har dock tvekat att lägga fram lagstiftningsförslag för fler sektorer, t.ex. kläder, trots att parlamentet flera gånger uppmanat till detta. Uppsjön nationella lagstiftningsinitiativ riskerar att leda till bristande effektivitet och olika villkor inom EU. Ett bindande FN-fördrag skulle kunna vara ett meningsfullt steg i detta avseende.

O.  Offer för brott mot de mänskliga rättigheterna, i fall där EU-företag är involverade, kan enligt förordning (EU) nr 1215/2012 vända sig till nationella domstolar i EU för att begära ersättning. Bestämmelserna i den förordningen behöver sättas in i en starkare internationell ram om de ska bli mer verkningsfulla gentemot berörda parter, samtidigt som man säkerställer lika villkor mellan företag inom och utanför EU.

P.  Det saknas fortfarande ett globalt helhetsgrepp i fråga om företagens ansvarsskyldighet vid kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Offer för kränkningar av de mänskliga rättigheterna som involverar transnationella bolag stöter på flera hinder för att få upprättelse, bland annat tillgång till rättsmedel och garantier för att kränkningarna inte kommer att upprepas. Dessa hinder utgör i sig ytterligare en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna. Ett helhetsgrepp skulle ge rättssäkerhet för både företag och enskilda, med hänvisning till den stora mängden nationella initiativ för tillbörlig aktsamhet.

Q.  Bristande jämställdhet innebär att kvinnor ofta är särskilt utsatta för kränkningar av de mänskliga rättigheterna och att de möter särskilda svårigheter när de söker upprättelse.

R.  Enligt ett yttrande från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) 2017 kan mer göras för att säkerställa verklig tillgång till rättsmedel och andra former av upprättelse för företagsrelaterade kränkningar av de mänskliga rättigheterna inom och utanför EU. Till exempel kan de drabbade ges mer stöd för att väcka talan i domstol och möjlighet till grupptalan och man kan lätta på bevisbördan och skapa incitament för företagens skyldigheter att visa tillbörlig aktsamhet, inbegripet moderföretag med koppling till situationen för mänskliga rättigheter i dotterbolag eller hos underleverantörer.

S.  EU:s stadga för de grundläggande rättigheterna fastställer både inhemska och extraterritoriella krav för stater när det gäller deras skyldigheter att ge offer för människorättskränkningar tillgång till rättsmedel.

T.  Ett system med företagsansvar för kränkningar av de mänskliga rättigheterna är just nu under förhandling i FN:s råd för mänskliga rättigheter, i en arbetsgrupp om transnationella bolag och andra affärsrörelser med avseende på mänskliga rättigheter. Arbetsgruppen är mellanstatlig med ett öppet mandat och inrättades av FN:s generalförsamling 2014. Både EU och medlemsstaterna agerar inom arbetsgruppen, men kommissionen har inget mandat från rådet att förhandla på EU:s vägnar beträffande deltagandet i arbetsgruppen.

1.  Europaparlamentet noterar att globaliseringen och den ökande internationaliseringen av företagsverksamhet och leveranskedjor leder till att företagens roll när det gäller att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna blir allt mer betydelsefull och har redan skapat en situation där internationella normer, regler och samarbeten är avgörande för att förhindra människorättskränkningar i tredjeländer.

2.  Europaparlamentet anser att transnationella bolag bör avstå från att finansiera eller engagera sig i kommersiell eller icke-kommersiell verksamhet som riskerar att underblåsa radikalism eller extremism, särskilt när det medför manipulering av religiös övertygelse, och avstå från att ge direkt eller indirekt stöd till någon grupp som befrämjar, förespråkar eller rättfärdigar användande av våld.

3.  Europaparlamentet är fast övertygat om att den privata sektorn är en viktig partner för att uppnå målen för hållbar utveckling och för att mobilisera ytterligare utvecklingsresurser. Med tanke på att aktörerna inom den privata sektorn spelar en allt större roll inom utvecklingssamarbetet betonar parlamentet att de måste följa principerna för utvecklingseffektivitet liksom principerna för företagens ansvarsskyldighet under projektens hela livscykel.

4.  Europaparlamentet påminner om att tillbörlig aktsamhet är en nyckelfaktor i FN:s vägledande principer och deras andra pelare om företagens ansvarsskyldighet och respekt för mänskliga rättigheter. Parlamentet betonar att fungerande metoder för tillbörlig aktsamhet också kan stärka möjligheterna att få upprättelse. Parlamentet uppmuntrar EU och dess medlemsstater att anta en enhetlig ram med krav på företag att visa tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter.

5.  Europaparlamentet påpekar att utvecklingsprocessen för nationella handlingsplaner – på villkor att den är väl utformad och anpassad till det lokala sammanhanget – kan bidra inte bara till att säkerställa verkligt genomförande av FN:s vägledande principer utan också till att stärka de nationella mekanismerna för människorättsskydd.

6.  Europaparlamentet uppmanar EU:s företrädare i människorättsdialoger med tredjeländer att konsekvent lyfta fram FN:s vägledande principer och andra internationella normer för företagens ansvarsskyldighet.

7.  Europaparlamentet ger sitt starka stöd till fullständigt genomförande, inom och utanför EU, av FN:s vägledande principer, som rådet enhälligt ställde sig bakom i juni 2011, och uppmanar EU och medlemsstaterna att ta fram och anta ambitiösa och operativa handlingsplaner på EU-nivå och nationell nivå som fastställer tydliga förväntningar på att statliga myndigheter och alla typer av affärsverksamheter snabbt genomför dessa principer på ett verkningsfullt och heltäckande sätt. Parlamentet anser att de nationella handlingsplanerna bör omfatta indikatorer för att mäta resultaten. Parlamentet betonar också att EU bör säkerställa oberoende och regelbunden expertgranskning av medlemsstaternas handlingsplaner och de framsteg som gjorts, särskilt för att underlätta möjligheterna att få upprättelse. FN:s vägledande principer kan kompletteras med parallella bindande initiativ för att täppa till eventuella luckor.

8.  Europaparlamentet beklagar att det fortfarande inte finns någon global strategi för transnationella bolags respekt för de mänskliga rättigheterna och för tillgång till upprättelsemekanismer. Detta kan bidra till att transnationella bolag inte straffas för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, till förfång för människors rättigheter och värdighet. Parlamentet beklagar att FN:s vägledande principer inte ingår i rättsligt bindande instrument. Det bristfälliga genomförandet av FN:s vägledande principer, liksom av andra internationellt erkända normer, anses i stor utsträckning bero på att de inte är rättsligt bindande.

9.  Europaparlamentet konstaterar bekymrat att det fortfarande finns många hinder för tillgång till rättsmedel, särskilt om transnationella bolag är inblandade, på grund av exempelvis svårigheter för de drabbade att få klarhet i vilken domstol som är behörig, brist på kodifiering av vissa människorättskränkningar i brottslagstiftningen respektive korruption, som kan undergräva rättsliga förhandlingar i utvecklingsländer. Upprättelse utanför det rättsliga systemet är också av stor betydelse, men sådana möjligheter saknas ofta. Parlamentet uppmanar nationella regeringar att öka sina insatser för att se till att personer vars mänskliga rättigheter kränks på deras territorium eller inom deras jurisdiktion har tillgång till genuin upprättelse, genom rättsmedel, administrativa förfaranden, lagstiftning eller på annat sätt.

10.  Europaparlamentet bekräftar det brådskande behovet av att agera konkret och enhetligt på alla nivåer – nationellt, inom EU och internationellt – för att verkligen åtgärda problemet med transnationella bolags människorättskränkningar, skapa möjligheter till upprättelse, ta itu med rättsliga problem som beror på affärsverksamheters och transnationella bolags gränsöverskridande natur, den allt större komplexiteten i de globala värdekedjorna samt de transnationella bolagens extraterritoriella dimension och den därmed sammanhängande oklarheten angående var ansvaret för människorättskränkningarna ligger. Parlamentet bekräftar vikten av att till fullo genomföra staternas extraterritoriella skyldigheter, i enlighet med Maastrichtprinciperna och på grundval av Europarådets olika instrument, särskilt den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen). Parlamentet uppmanar EU att ta initiativ för att förbättra möjligheterna till upprättelse i extraterritoriella fall, i linje med rekommendationerna i FRA:s yttrande från 2017.

11.  Europaparlamentet bekräftar att de mänskliga rättigheterna har företräde i internationell rätt, i enlighet med artikel 103 i FN:s stadga, och att detta behöver konsolideras genom ett tydligt system där skyldigheterna på området för mänskliga rättigheter uttryckligen ges företräde framför andra skyldigheter som står i konflikt med dessa. Lämpliga mekanismer bör finnas för att genomdriva och övervaka lagstiftning om mänskliga rättigheter och ge möjlighet till upprättelse, i kombination med lämpliga påföljder och kompensation vid kränkningar. Parlamentet anser att detta är av avgörande betydelse för att korrigera orättvisor som beror på globaliseringen och sätta människors rättigheter och vår planet först. Parlamentet betonar att samordning och utbyte av information och god praxis kommer att bidra positivt till initiativ som tas av företag som har beslutat att respektera mänskliga rättigheter och sociala och miljömässiga normer.

12.  Europaparlamentet betonar att företagens sociala ansvar på frivillig basis riskerar att snedvrida konkurrensen för dem som väljer att följa internationella normer. Vad gäller skyldigheten att visa tillbörlig aktsamhet räcker det inte med frivillighet för att säkerställa full respekt för internationella normer och skyldigheter.

13.  I detta sammanhang välkomnar Europaparlamentet varmt det arbete som påbörjats i FN genom den öppna mellanstatliga arbetsgruppen för att skapa ett bindande FN-instrument för transnationella bolag och andra affärsrörelser med avseende på mänskliga rättigheter. Detta är ett nödvändigt steg framåt för främjandet och skyddet av mänskliga rättigheter.

14.  Europaparlamentet betonar att det bindande fördraget bör bygga på FN:s vägledande principer och omfatta en definition av obligatorisk tillbörlig aktsamhet för transnationella bolag och andra affärsverksamheter, även dotterbolag, erkännande av staters extraterritoriella människorättsskyldigheter, erkännande av företags straffrättsliga ansvar, mekanismer för samordning och samarbete mellan stater vad gäller utredning, åtal och verkställande av domar i gränsöverskridande fall samt inrättande av internationella rättsliga och andra mekanismer för övervakning och tillsyn. Parlamentet anser att det nya instrumentet bör föreskriva att stater är skyldiga att anta regelverk med krav på att företag ska tillämpa strategier och förfaranden för tillbörlig aktsamhet i fråga om mänskliga rättigheter, och föreslår att denna skyldighet bör verkställas genom att företag ställs till svars antingen i den jurisdiktion där skadan orsakades eller i den jurisdiktion där moderbolaget är baserat eller har en väsentlig närvaro.

15.  Europaparlamentet uppmanar FN:s medlemsstater att skydda förhandlingarna från kommersiella intressen och andra särintressen genom att följa Världshälsoorganisationens (WHO) exempel, bland annat artikel 5.3 i WHO:s ramkonvention om tobakskontroll, inbegripet stränga etiska regler för att förebygga intressekonflikter och oetisk lobbyverksamhet, med krav på fullständig insyn i hur industrin interagerar med förhandlingsparterna.

16.  Europaparlamentet påminner om att ett jämställdhetsperspektiv måste tillämpas genom hela processen och att särskild uppmärksamhet bör ägnas utsatta grupper, till exempel ursprungsbefolkningar och barn.

17.  Europaparlamentet har i åtta olika resolutioner gett uttryck för sitt otvetydiga stöd till denna multilaterala process inom FN:s mellanstatliga arbetsgrupp.

18.  Europaparlamentet betonar vikten av att EU och medlemsstaterna är aktivt engagerade i den här mellanstatliga processen genom att inrätta en arbetsgrupp med alla relevanta kommissionsavdelningar, utrikestjänsten, rådets arbetsgrupp för de mänskliga rättigheterna och relevanta utskott i Europaparlamentet, på grundval av principen om en konsekvent politik för utveckling.

19.  Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till EU och medlemsstaterna att visa genuint engagemang och delta konstruktivt i förhandlingarna och i den mellanstatliga process som syftar till att fullgöra uppdraget för FN:s mellanstatliga arbetsgrupp. Parlamentet pekar på den stora betydelsen av att EU bidrar konstruktivt till arbetet med att ta fram ett bindande fördrag som verkningsfullt åtgärdar problemet med företagens ansvarsskyldighet vid människorättskränkningar och liknande utmaningar.

20.  Europaparlamentet uppmanar FN:s medlemsstater att se till att förhandlingarna om fördraget drivs med full insyn, att samråd hålls med ett brett spektrum av rättighetshavare som potentiellt påverkas av fördraget, inbegripet organisationer i det civila samhället och plattformar för drabbade. Parlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att anlägga ett jämställdhetsperspektiv på sitt förhandlingsmandat.

21.  Europaparlamentet uppmanar EU att se till att en eventuell översyn eller ett framtida strategidokument med koppling till EU:s strategiska ram och handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati innefattar tydliga mål och mätbara riktmärken för EU:s deltagande i förhandlingarna om FN-fördraget.

22.  Europaparlamentet beslutar att fortsätta att noggrant följa förhandlingsprocessen i FN:s mellanstatliga arbetsgrupp.

23.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten.

(1) EUT C 101, 16.3.2018, s. 19.
(2) Antagna texter, P8_TA(2018)0230.
(3) https://ec.europa.eu/anti-trafficking/publications/european-commission-sector-guides-implementing-un-guiding-principles-business-and-hum-0_en
(4) http://fra.europa.eu/sites/default/files/fra_uploads/fra-2017-opinion-01-2017-business-human-rights_en.pdf.
(5) http://www.etoconsortium.org/nc/en/main-navigation/library/maastricht-principles/?tx_drblob_pi1%5BdownloadUid%5D=23
(6) https://www.unglobalcompact.org/
(7) EUT L 351, 20.12.2012, s. 1.
(8) EUT L 330, 15.11.2014, s. 1.
(9) EUT L 130, 19.5.2017, s. 1.
(10) Antagna texter, P8_TA(2018)0066.
(11) Antagna texter, P8_TA(2017)0494.
(12) Antagna texter, P8_TA(2017)0448.
(13) EUT C 298, 23.8.2018, s. 100.
(14) EUT C 252, 18.7.2018, s. 62.
(15) EUT C 337, 20.9.2018, s. 33.
(16) EUT L 295, 12.11.2010, s. 23.
(17) EUT C 99 E, 3.4.2012, s. 101.
(18) EUT C 238, 6.7.2018, s. 57.
(19) EUT C 224, 27.6.2018, s. 36.
(20) EUT C 215, 19.6.2018, s. 125.
(21) EUT C 101, 16.3.2018, s. 47.
(22) EUT C 58, 15.2.2018, s. 209.
(23) EUT C 399, 24.11.2017, s. 151.
(24) http://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/STUD/2017/578031/EXPO_STU(2017)578031_EN.pdf
(25) http://www.oecd.org/corporate/mne/48004323.pdf


Situationen i Jemen
PDF 144kWORD 48k
Europaparlamentets resolution av den 4 oktober 2018 om situationen i Jemen (2018/2853(RSP))
P8_TA-PROV(2018)0383RC-B8-0444/2018

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om Jemen, särskilt resolutionerna av den 25 februari 2016(1) och den 15 juni 2017(2) om den humanitära situationen i Jemen, och den 9 juli 2015(3) och den 30 november 2017(4) om situationen i Jemen,

–  med beaktande av rapporten om människorättssituationen i Jemen, däribland kränkningar och övergrepp sedan september 2014, som FN:s människorättsråds grupp med framstående regionala och internationella experter på Jemen offentliggjorde den 28 augusti 2018,

–  med beaktande av de gemensamma uttalandena från vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Federica Mogherini, och kommissionsledamoten Christos Stylianides, av den 13 juni 2018 om den senaste tidens händelser kring al-Hudayda i Jemen och av den 4 augusti 2018 om luftangreppen i al-Hudayda,

–  med beaktande av årsrapporten av den 24 september 2018 från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter om situationen i Jemen,

–  med beaktande av rådets slutsatser om Jemen av den 25 juni 2018,

–  med beaktande av uttalandet från ordföranden för FN:s säkerhetsråd av den 15 mars 2018,

–  med beaktande av uttalandet av den 6 september 2018 från FN:s generalsekreterares särskilda sändebud för Jemen,

–  med beaktande av uttalandet från den verkställande direktören för Världslivsmedelsprogrammet av den 19 september 2018,

–  med beaktande av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen,

–  med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolutioner om Jemen, särskilt resolutionerna 2216 (2015), 2201 (2015) och 2140 (2014),

–  med beaktande av artikel 123.2 och 123.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Konflikten i Jemen har nu gått in på sitt fjärde år, och över 22 miljoner människor behöver humanitärt bistånd. Över 17 miljoner människor lider av en osäker livsmedelsförsörjning. För 8 miljoner av dessa människor är situationen allvarlig och de riskerar svält. Den pågående fragmenteringen av konflikten är ett tydligt tecken på urholkningen av den statliga sammanhållningen. Situationen i Jemen innebär också stora risker för stabiliteten i regionen.

B.  Konflikten började under 2015, då iranskstödda huthirebeller störtade landets internationellt erkända president, som senare tog in en multinationell koalition under ledning av Saudiarabien för att bekämpa rebellerna och deras allierade styrkor.

C.  Sedan november 2017 har koalitionen under saudisk ledning upprättat en blockad mot all import till det huthikontrollerade territoriet, med undantag för brådskande humanitära och andra hjälpartiklar. Enligt Ocha har Jemen, efter det att blockaden inleddes, mottagit bara 21 procent av den mängd bränsle som behövs, och 68 procent av landets behov när det gäller import av livsmedel. I vissa fall har huthirebeller blockerat leveranser av nödvändiga medicinska förnödenheter, livsmedel och humanitärt bistånd till städer kontrollerade av regeringen.

D.  I juni 2018 inledde koalitionen under ledning av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten en offensiv för att inta staden al-Hudayda. Rädda Barnen har rapporterat om hundratals civila dödsoffer under denna operation. al-Hudayda är i dag Jemens viktigaste hamn och är transiteringspunkt för hela 70 % av landets kritiskt viktiga livsmedels- och humanitärbistånd. Enligt FN har närmare 470 000 människor flytt från al-Hudayda-guvernementet sedan början av juni 2018. Ännu ett angrepp mot al-Hudayda skulle få förödande konsekvenser för civilbefolkningen. Parterna i konflikten är skyldiga att tillåta och underlätta snabb och obehindrad transport av humanitärt bistånd, däribland läkemedel, livsmedel och andra varor som befolkningen behöver för sin överlevnad.

E.  Förhandlingarna om eldupphör, som leddes av FN:s särskilda sändebud Martin Griffiths, resulterade i ett tillfälligt upphörande av offensiven. När de senaste försöken till fredssamtal bröt samman i Genève blossade stridigheterna upp igen den 7 september 2018. Sedan offensiven inleddes har dödssiffrorna bland civilbefolkningen ökat med 164 procent. Trots internationella påtryckningar för att hitta en stabil och inkluderande politisk lösning på krisen har konfliktparterna och deras regionala och internationella anhängare, bland dem Saudiarabien och Iran, inte lyckats uppnå vapenvila eller någon form av uppgörelse, och striderna och de urskillningslösa bombningarna fortsätter med oförminskad styrka.

F.  Vid ett luftangrepp den 9 augusti 2018 utfört av den saudiskledda koalitionen träffades en skolbuss på en marknad i den nordliga Saadaprovinsen. Åtskilliga tiotals människor miste livet, däribland minst 40 barn, de flesta under 10 år. Attacken följdes två veckor senare, den 24 augusti 2018, av ett nytt angrepp av den saudiskledda koalitionen, med 27 civila dödsoffer som följd, av vilka de flesta var barn som försökte fly undan våldet i den belägrade staden al-Hudayda.

G.  Den saudiskledda kampanjen och de intensiva flygbombningarna, bland annat urskillningslösa angrepp på tättbefolkade områden, förvärrar krigets humanitära effekter. Krigslagarna förbjuder avsiktliga och urskillningslösa angrepp mot civilbefolkningen och mot civila mål, t.ex. skolor och sjukhus. Mot bakgrund av resultaten från gruppen med oberoende och framstående internationella och regionala experter kan sådana angrepp utgöra krigsförbrytelser, och de personer som begår dem kan åtalas för förbrytelserna. Den saudiskledda koalitionens utredningar av påstådda krigsförbrytelser i Jemen har saknat trovärdighet och misslyckats med att ge upprättelse till civila offer.

H.  Över 2 500 barn har dödats och över 3 500 barn har lemlästats eller kommit till skada på annat sätt sedan mars 2015, samtidigt som allt fler barn har rekryterats av de väpnade styrkorna på plats. Kvinnor och barn drabbas särskilt hårt av de pågående fientligheterna. Enligt Unicef går nästan två miljoner barn inte i skola. Detta äventyrar framtiden för en hel generation jemenitiska barn som har begränsad eller ingen tillgång till utbildning och gör dem sårbara för militärrekrytering och sexuellt och könsrelaterat våld.

I.  I en rapport från augusti 2018 som sammanställts av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter dras slutsatsen att det finns ”rimliga skäl att anta” att samtliga parter i Jemenkonflikten har begått krigsförbrytelser. Styrkor på bägge sidor i konflikten har anklagats för att använda tunga vapen i bebyggda och tätbefolkade områden, bland annat angrepp mot sjukhus och andra icke-militära strukturer.

J.  Kriget har lett till att infrastruktur har förstörts och Jemens ekonomi kollapsat samt orsakat omfattande brist på basvaror och tillgång till allmännyttiga tjänster, sanitet och rent dricksvatten. Den regelbundna utbetalningen av löner för upp till 1,4 miljoner icke‑militära tjänstemän i Jemen upphörde i praktiken i slutet av 2016.

K.  Att FN-flyg inte kan användas för internationella medier och människorättsorganisationer hindrar en oberoende bevakning av situationen i Jemen, vilket bidrar till den globala försummelsen av konflikten.

L.  Könsrelaterat sexuellt våld har ökat exponentiellt sedan konfliktens början. Det straffrättsliga systemets redan begränsade kapacitet att ta itu med sexuellt och könsrelaterat våld har kollapsat, och inga utredningar har genomförts av metoder som bortförande och våldtäkt av kvinnor, eller hot om sådana handlingar, som används för att pressa deras familjer och samhällen på pengar.

M.  Människorättsförsvarare har utsatts för skoningslösa trakasserier, hot och smutskastningskampanjer från alla parter i konflikten. Kvinnliga människorättsförsvarare, journalister och aktivister har utsatts för särskilt förtryck på grund av sitt kön.

N.  Huthirörelsens de facto-myndigheter har genomfört en systematisk kampanj med trakasserier, godtyckliga och oskäliga frihetsberövanden och påtvingade försvinnanden och tortyr mot människorättsförsvarare, journalister och religiösa minoriteter. 24 jemeniter från bahaiminoriteten, däribland ett barn, har enbart på grund av sin övertygelse och sina fredliga aktioner blivit anklagade och riskerar att dömas till döden.

O.  Huthirebellerna har anklagats för att ligga bakom ett stort antal dödsfall under sin belägring av Taizz, Jemens tredje största stad. De har utkämpat ett utmattningskrig mot civilbefolkningen i regeringskontrollerade områden. De har också placerat ut förbjudna antipersonella minor (truppminor) och rekryterat barn.

P.  Kamel Jendoubi, ordförande för gruppen med oberoende och framstående internationella och regionala experter, vilken den 28 augusti 2018 utfärdade en rapport riktad till FN:s råd för mänskliga rättigheter om människorättssituationen i Jemen, har blivit föremål för en smutskastningskampanj avsedd att skrämma gruppen och väcka tvivel om dess slutsatser.

Q.  Jemen har undertecknat Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, men har ännu inte ratificerat den. Åtskilliga bestämmelser i Romstadgan, däribland de som rör krigsförbrytelser, återspeglar internationell sedvanerätt.

R.  I februari 2018 lade Ryssland in sitt veto mot en resolution där FN:s säkerhetsråd framhöll Irans inblandning i konflikten.

S.  Det råder ett internationellt vapenembargo mot de Iranunderstödda huthirebellerna, och enligt EU:s 18:e årliga rapport om vapenexport har EU-medlemsstaterna fortsatt att godkänna överföringar av vapen till Saudiarabien även efter det att konflikten eskalerade, i strid med rådets gemensamma ståndpunkt 2008/944/Gusp av den 8 december 2008 om fastställande av gemensamma regler för kontrollen av export av militär teknik och krigsmateriel(5). Förra året ställde vissa av EU:s medlemsstater helt eller delvis in vapenöverföringarna till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Parlamentets har upprepade gånger uppmanat vice ordföranden/den höga representanten att ta initiativ till att införa ett EU‑vapenembargo mot Saudiarabien, i linje med den gemensamma ståndpunkten 2008/944/Gusp.

T.  De flesta av anfallen som utförs av USA:s styrkor i Jemen är dödliga drönarattacker. Beslut om att lägga till vissa personer i förteckningen över mål för drönaroperationer fattas oftast utan domstolsbeslut eller rättsliga avgöranden. Inriktningen på och dödandet av vissa personer kan i vissa fall betraktas som utomrättsliga avrättningar.

U.  Kriget i Jemen har gjort det möjligt för extremistgrupper, bland annat al-Qaida på Arabiska halvön, att breda ut sig och därmed hota hela regionen. Ett stabilt och säkert Jemen med en välfungerande regering är av avgörande betydelse för de internationella insatser som görs för att bekämpa extremism och våld både i regionen i stort och utanför den, och även för freden och stabiliteten inom landet.

V.  Stabilitet i hela regionen är av kritisk betydelse för EU. EU har förbundit sig till ett övergripande och strategiskt tillvägagångssätt som omfattar alla relevanta regionala aktörer. Både EU och världssamfundet överlag bör prioritera arbetet med att inom ramen för FN:s fredsinitiativ för Jemen finna en politisk lösning på konflikten.

W.  EU står fortsatt fast vid sitt engagemang att ge livräddande bistånd till alla behövande människor i Jemen. Samtidigt delar EU FN:s och andra givares farhågor angående det fortsatt krympande utrymmet för humanitär verksamhet. Från 2015 framåt har EU bidragit med mer än 233 miljoner euro i humanitärt bistånd till Jemen.

1.  Europaparlamentet fördömer i skarpast möjliga ordalag det pågående våldet i Jemen och alla angrepp på civilpersoner och civil infrastruktur. Parlamentet framhåller sin oro över konflikten, som fortsätter att urarta och håller på att bli en av dagens allvarligaste humanitära, politiska och ekonomiska kriser. Parlamentet påminner alla inblandade parter, däribland deras regionala och internationella anhängare, om att avsiktliga angrepp på civilpersoner och civil infrastruktur, däribland sjukhus och sjukvårdpersonal, vattensystem, hamnar, flygplatser och marknader, utgör en allvarlig kränkning av internationell rätt.

2.  Europaparlamentet beklagar djupt den förlust av människoliv som konflikten har vållat och det lidande som de som drabbats av striderna tvingas utstå, och uttrycker sitt deltagande med offrens anhöriga. Parlamentet bekräftar ånyo sitt åtagande om fortsatt stöd till Jemen och det jemenitiska folket.

3.  Europaparlamentet uppmanar samtliga parter i konflikten att omedelbart upphöra med fientligheterna. Parlamentet uppmanar eftertryckligen Saudiarabien och andra inblandade aktörer att ytterligare häva den pågående blockaden mot Jemen. Parlamentet uppmanar alla direkt eller indirekt inblandade stater och berörda aktörer, däribland Iran, att utöva maximala påtryckningar på samtliga parter för att de ska arbeta för en nedtrappning och att omedelbart sluta tillhandahålla politiskt, militärt och ekonomiskt stöd till militära aktörer på plats, vare sig direkt eller genom ombud.

4.  Europaparlamentet betonar att endast en politisk, inkluderande och framförhandlad lösning på konflikten kan återupprätta freden och bevara Jemens enhet, suveränitet, oberoende och territoriella integritet. Parlamentet uppmanar alla internationella och regionala aktörer att på ett konstruktivt sätt föra en dialog med de jemenitiska parterna för att möjliggöra en nedtrappning av konflikten och en förhandlingslösning.

5.  Europaparlamentet stöder de insatser som FN:s generalsekreterares särskilda sändebud för Jemen, Martin Griffiths, gjort för att återuppta den politiska processen. Parlamentet noterar Martin Griffiths uttalande i FN:s säkerhetsråd den 11 september 2018 om att man trots frånvaron av en av parterna vid samråden i Genève veckan innan, och även om det verkligen inte hade gått som planerat, lyckades återuppta den politiska processen med ett starkt och tydligt stöd från det jemenitiska folket och det internationella samfundet. Parlamentet välkomnar Martin Griffiths besök i Sana den 16 september 2018. Parlamentet begär att det särskilda sändebudet ska säkras fullständiga och obehindrade kontakter med alla parter på Jemens territorium. Parlamentet uppmanar vice ordföranden/den höga representanten och samtliga EU‑medlemsstater att ge Griffiths politisk uppbackning för att nå en framförhandlad och inkluderande uppgörelse.

6.  Europaparlamentet fördömer i skarpast möjliga ordalag alla terrorattacker. Parlamentet är djupt oroat över den ökade närvaron i Jemen av kriminella grupper och terroristgrupper, däribland al-Qaida på Arabiska halvön och IS/Daish. Parlamentet uppmanar alla parter i konflikten att ta krafttag mot sådana grupper. Parlamentet fördömer närvaron av utländska stridande och kräver att alla sådana stridande avvisas från Jemen.

7.  Europaparlamentet uppmanar alla konfliktparter att ge omedelbart och fullt humanitärt tillträde till de konfliktdrabbade områdena för att bistå den behövande befolkningen. Parlamentet uppmanar rådet och FN:s säkerhetsråd att vid genomförandet av säkerhetsrådets resolution 2216 (2015), utpeka de personer som hindrar leveranser av humanitärt bistånd i Jemen och införa riktade sanktioner mot dem.

8.  Europaparlamentet betonar att FN:s säkerhetsråd har bekräftat sitt stöd åt FN:s mekanism för kontroll och inspektion, och att EU till fullo stöder en fortsatt tillämpning av denna mekanism samt ett fullständigt och obehindrat genomförande av dess mandat.

9.  Europaparlamentet uppmanar alla parter att omedelbart upphöra med alla former av angrepp mot yttrandefriheten och att frige journalister och människorättsförsvarare som frihetsberövats endast för att de har utövat sina mänskliga rättigheter. Parlamentet uppmanar alla parter att upphöra med att störa internationella mediers och biståndsarbetares arbete i konflikten.

10.  Europaparlamentet uppmanar samtliga parter i konflikten att vidta alla de åtgärder som krävs för att säkerställa ändamålsenliga, opartiska och oberoende utredningar av alla påstådda kränkningar av och brott mot de mänskliga rättigheterna och påstådda kränkningar av internationell humanitär rätt, i enlighet med internationella normer. Parlamentet är djupt oroat över rapporter om kränkningar av religions- och trosfriheten, däribland diskrimination, olaga frihetsberövande och användning av våld, och kränkningar av de mänskliga rättigheterna, däribland sexuellt och annat våld mot kvinnor, män, flickor och pojkar, i strid med internationella normer.

11.  Europaparlamentet uppmanar alla parter i konflikten att avbryta rekryteringen eller användningen av barn som soldater och sätta stopp för andra grova brott som begåtts mot dem i strid med tillämplig internationell rätt och internationella normer. Parlamentet uppmanar alla parter att frige alla barn som redan rekryterats och att samarbeta med FN i samband med deras rehabilitering och återintegrering i samhället. Parlamentet stöder Unicefs viktiga arbete i Jemen.

12.  Europaparlamentet uppmanar den särskilda brottmålsdomstolen i det huthikontrollerade territoriet i Sana att frikänna och släppa Asmaa al-Omeissy, Saeed al-Ruwaished och Ahmed Bawazeer, som föll offer för påtvingade försvinnanden, torterades och dömdes till döden i en gravt orättvis rättegång för att de ska ha hjälpt ett fiendeland.

13.  Europaparlamentet uppmanar den särskilda brottmålsdomstolen i Sana att omedelbart släppa de 25 anhängare av bahaireligionen som i nuläget hålls i förvar för att under fredliga former ha utövat sin religion och som står anklagade för handlingar belagda med dödsstraff.

14.  Europaparlamentet påminner samtliga parter i konflikten att de är ansvariga enligt internationell rätt för alla begångna brott. Parlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att misstänkta förövare ska ställas till svars, särskilt genom nationell eller internationell lagföring av enskilda, grupper och organisationer som misstänks för sådana övergrepp eller genom att tillämpa principen om universell jurisdiktion samt genom att utreda och lagföra misstänkta förövare av grymma brott i Jemen.

15.  Europaparlamentet lovordar det arbete som utförts av FN:s grupp med oberoende och framstående internationella och regionala experter och uttrycker sin fulla solidaritet med gruppens ordförande, Kamel Jendoubi. Parlamentet välkomnar årsrapporten av den 24 september 2018 från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter om situationen i Jemen, där FN:s råd för mänskliga rättigheter beslutade att förlänga gruppens mandat med ytterligare en period av ett år, som kan förnyas efter godkännande från rådet för mänskliga rättigheter, för att det även ska omfatta insamling av bevis på krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begåtts i Jemen, i syfte att lagföra och straffa dem som gjort sig skyldiga till sådana brott. Parlamentet begär att frågan om läget i Jemen ska hänskjutas till Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Parlamentet uppmanar eftertryckligen Jemen att ansluta sig till ICC, vilket skulle göra det möjligt att lagföra alla ansvariga för brott som begåtts under konflikten, i avsaknad av ett hänskjutande från FN:s säkerhetsråd.

16.  Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionen och samtliga medlemsstater att skyndsamt tillhandahålla enhetligt och ändamålsenligt stöd till gruppen med framstående internationella och regionala experter i alla relevanta FN-organ, särskilt rådet för mänskliga rättigheter.

17.  Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen rådet, vice ordföranden/den höga representanten och medlemsstaterna att motsätta sig utomrättsliga avrättningar, inklusive användningen av drönare, att bekräfta EU:s ståndpunkt enligt internationell rätt och att se till att medlemsstaterna inte utför, underlättar eller på annat sätt deltar i olagliga dödliga insatser. Parlamentet uppmanar med kraft rådet att anta en gemensam ståndpunkt i frågan om användningen av bestyckade drönare.

18.  Europaparlamentet uppmanar EU att vid människorättsrådets nästa möte ta initiativ till att ta upp frågan om medlemskap för stater där situationen för de mänskliga rättigheterna är mycket tvivelaktig.

19.  Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen vice ordföranden/den höga representanten, utrikestjänsten och medlemsstaterna att fortsatt föra en dialog med länderna i regionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Parlamentet är redo att föra en konstruktiv och öppen dialog med myndigheterna i länderna i regionen om fullgörandet av deras åtaganden i fråga om internationella mänskliga rättigheter. Parlamentet efterlyser ett utbyte av sakkunskap avseende rättsliga och juridiska frågor, för att stärka skyddet av individens rättigheter i länderna i regionen.

20.  Europaparlamentet uppmanar rådet att effektivt främja efterlevnaden av internationell humanitär rätt, i enlighet med de relevanta EU-riktlinjerna. Parlamentet upprepar framför allt att samtliga EU-medlemsstater strikt måste följa de regler som fastställs i den gemensamma ståndpunkten 2008/944/Gusp. Parlamentet påminner i detta avseende om sina resolutioner av den 25 februari 2016 och den 30 november 2017 om situationen i Jemen. I detta sammanhang uppmanar parlamentet med kraft samtliga EU‑medlemsstater att avstå från att sälja vapen och alla typer av militär utrustning till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten eller någon medlem av den internationella koalitionen, samt till den jemenitiska regeringen och andra parter i konflikten.

21.  Europaparlamentet fördömer förstörelsen av jemenitiskt kulturarv, däribland Sanas gamla stadskärna och den historiska staden Zabid, genom den saudiskledda koalitionens luftangrepp. Parlamentet beklagar denna förstörelse och påminner om koalitionens ansvar för den samt betonar att den kommer att ställas till svars även för sådana handlingar. Parlamentet uppmanar FN:s generalsekreterare att uppmana säkerhetsrådet att utfärda en resolution till försvar för alla kulturella platser som hotas av konflikten i Jemen.

22.  Europaparlamentet välkomnar FN:s åtgärdsplan för humanitärt bistånd till Jemen för år 2018 och givarkonferensen på hög nivå om den humanitära krisen i Jemen, där internationella givare utfäste sig att ge över två miljarder US-dollar. Parlamentet beklagar dock djupt att det fortfarande saknas finansiering till Jemen. Parlamentet ser positivt på att EU har åtagit sig att hjälpa offren för konflikten i Jemen och lovat bidra med 107,5 miljoner euro. Parlamentet uppmanar alla givare att snabbt uppfylla sina löften. Parlamentet ser positivt på att EU kommer att fortsätta att ge utvecklingsstöd till Jemen, med prioritet åt insatser som syftar till att stabilisera landet, och arbeta i stabila områden med lokala myndigheter för att främja motståndskraft, bidra till att grundläggande tjänster kan fortsätta att tillhandahållas och främja hållbara försörjningsmöjligheter för samhällena.

23.  Europaparlamentet förbehåller sig rätten att ompröva frågan tills en förhandlingslösning har nåtts. Parlamentet rekommenderar att dess underutskott för mänskliga rättigheter övervakar utvecklingen på människorättsområdet i Jemen och utarbetar en rapport om de kränkningar av mänskliga och medborgerliga rättigheter som begåtts i landet.

24.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, medlemsstaternas regeringar och parlament, Förenta nationernas generalsekreterare, generalsekreteraren för Gulfstaternas samarbetsråd, Arabförbundets generalsekreterare och Jemens regering.

(1) EUT C 35, 31.1.2018, s. 142.
(2) EUT C 331, 18.9.2018, s. 146.
(3) EUT C 265, 11.8.2017, s. 93.
(4) Antagna texter, P8_TA(2017)0473.
(5) EUT L 335, 13.12.2008, s. 99


Att bekämpa tullbedrägerier och skydda EU:s egna medel
PDF 164kWORD 45k
Europaparlamentets resolution av den 4 oktober 2018 om att bekämpa tullbedrägerier och skydda EU:s egna medel (2018/2747(RSP))
P8_TA-PROV(2018)0384B8-0400/2018

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av den sjuttonde rapporten från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning för 2016,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen(1),

–  med beaktande av rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten(2) och kommissionens beslut (EU) 2018/1094 av den 1 augusti 2018 om bekräftelse av Nederländernas deltagande i det fördjupade samarbetet om inrättandet av Europeiska åklagarmyndigheten(3) och (EU) 2018/1103 av den 7 augusti 2018 om bekräftelse av Maltas deltagande i det fördjupade samarbetet om inrättandet av Europeiska åklagarmyndigheten(4),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen(5), och relaterade delegerade akter och genomförandeakter,

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 7 april 2016 om en handlingsplan för mervärdesskatt (COM(2016)0148),

–  med beaktande av revisionsrättens särskilda rapport nr 24/2015 av den 3 mars 2016 Motverka gemenskapsinternt momsbedrägeri: det behövs kraftfullare åtgärder,

–  med beaktande av tullförfarande 42, enligt vilket varor som importeras till en medlemsstat undantas från mervärdesskatt om varorna därefter ska transporteras till en annan medlemsstat,

–  med beaktande av rådets beslut 2014/335/EU, Euratom av den 26 maj 2014 om systemet för Europeiska unionens egna medel(6),

–  med beaktande av revisionsrättens särskilda rapport nr 19/2017 av den 5 december 2017 Importförfaranden: brister i den rättsliga ramen och oändamålsenlig tillämpning påverkar EU: s ekonomiska intressen,

–  med beaktande av förslaget till resolution från budgetkontrollutskottet,

–  med beaktande av artikel 123.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Traditionella egna medel, som främst består av tullar på import från länder utanför EU och sockeravgifter, utgör omkring 12,8 % av EU:s egna medel.

B.  I början av 2017 avslutade Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) en utredning om ett fall av tullbedrägeri i Förenade kungariket. De viktigaste slutsatserna ingår i Olafs verksamhetsrapport för 2017.

C.  Olaf beräknade att EU:s budget gått miste om 1,987 miljarder EUR i egna medel genom uteblivna tullavgifter som borde ha betalats på textilvaror och skor som importerats från Kina via Förenade kungariket under perioden 2013–2016.

D.  Som jämförelse kan sägas att Olaf 2016 rekommenderade att 631,1 miljoner EUR skulle återkrävas till följd av 272 utredningar som slutförts.

E.  De berörda bedrägerierna involverar undervärdering, där importörerna kan generera vinst genom att undgå tullar och relaterade avgifter och betala mycket lägre belopp än vad de är skyldiga att betala.

F.  Utredningen visade även att det förekommit betydande momsundandragande i samband med importer via Förenade kungariket, genom att man missbrukat möjligheten till uppskov med momsbetalningen, det så kallade tullförfarande 42. Dessa förluster beräknas för närvarande uppgå till sammanlagt cirka 3,2 miljarder EUR för perioden 2013–2016, vilket också utgör en förlust för EU:s budget.

G.  Olaf har utfärdat en finansiell rekommendation till kommissionens generaldirektorat för budget, en administrativ rekommendation till kommissionens generaldirektorat för skatter och tullar och en rättslig rekommendation till Förenade kungarikets åklagarmyndighet om att inleda rättsliga förfaranden mot de personer som medverkat till att på ett bedrägligt sätt undgå tullar och mot de personer som avsiktligt medverkat till att tvätta vinningen av detta brott.

H.  Olaf håller för närvarande på att utreda ett nytt fall av undervärdering av tull som gäller hamnen i Pireus i Grekland, som innebär en allvarlig förlust för EU:s resurser och beräknas ha kostat Italien tiotals miljoner euro i obetald moms. Utredningen har dock ännu inte avslutats och därför kan det totala beloppet visa sig vara betydligt högre.

I.  Fallen i Förenade kungariket och Grekland är långt ifrån isolerade och bör fungera som en utlösande faktor för att vidta åtgärder.

J.  Revisionsrätten har påpekat att det inte finns någon harmoniserad och standardiserad tillämpning av tullkontroller i medlemsstaterna och att detta kan ge bedragare incitament att välja den svagaste länken i kedjan för att utföra sina bedrägliga importer.

1.  Europaparlamentet välkomnar det överträdelseförfarande som kommissionen inledde den 8 mars 2018 för att följa upp fallet av tullbedrägeri i Förenade kungariket.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta alla nödvändiga åtgärder för att återvinna egna medel som inte betalats in för att på detta sätt säkra medel för EU‑budgeten.

3.  Europaparlamentet uppmanar generaldirektoratet för skatter och tullar att vidta åtgärder för att förhindra framtida missbruk av tullförfarande 42.

4.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att följa upp Olafs rekommendationer och att rapportera om detta, och beklagar att det kan ta upp till tio år att återvinna medel.

5.  Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att säkerställa att medlemsstaterna till fullo efterlever bestämmelserna i unionens tullkodex, som trädde i kraft den 1 maj 2016, och att klargöra eventuella bestämmelser som kan leda till förvirring. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att säkerställa att tullmyndigheterna tillämpar gemensamma regler på ett sådant sätt att bedrägeri, däribland karusellbedrägerier, effektivt förhindras och kontrollerna förstärks vid hamnar, flygplatser och landgränser och på internet.

6.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bidra till fullbordandet och den finansiella hållbarheten för EU:s tullinformationssystem.

7.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utveckla en lämplig metod och ta fram regelbundna uppskattningar av tullgapet från 2019, och att rapportera om detta till parlamentet var sjätte månad.

8.  Europaparlamentet uppmanar rådet att nå en snabb överenskommelse med parlamentet om en rättslig unionsram för tullrättsliga överträdelser och sanktioner, i syfte att möjliggöra harmoniserade administrativa sanktioner och tillämpning av samma kriterier när det gäller överträdelser. Parlamentet påminner om att parlamentet antog sin ståndpunkt i oktober 2016. Kommissionen uppmanas att underlätta denna överenskommelse.

9.  Europaparlamentet beklagar att inte alla EU-medlemsstater har samtyckt till att ingå i Europeiska åklagarmyndigheten.

10.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att snarast möjligt slutföra sina diskussioner om insatser för genomförandet av det slutgiltiga mervärdesskattesystemet, som syftar till att harmonisera uppbörden och betalningen av mervärdesskatt i EU för att bland annat undvika bedrägerier.

11.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en handlingsplan för att säkerställa ett fullständigt och snabbt genomförande av momsbestämmelserna i samtliga medlemsstater för att säkra denna källa till unionens egna medel.

12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga att överföra tullmyndigheternas ansvar från nationell nivå till EU-nivå för att säkerställa en harmoniserad behandling vid alla platser för införsel av varor till EU, övervakning av tullförvaltningarnas resultat och verksamhet samt insamling och bearbetning av tullupplysningar.

13.  Europaparlamentet stöder målen i förordning (EU) nr 1294/2013(7) om Tull 2020 att bistå tullmyndigheterna när det gäller att skydda unionens och medlemsstaternas finansiella och ekonomiska intressen, inbegripet genom bedrägeribekämpning. Parlamentet betonar att kommissionen måste vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att unionens finansiella intressen skyddas genom förebyggande åtgärder mot bedrägeri.

14.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till kommissionen.

(1) EUT L 198, 28.7.2017, s. 29.
(2) EUT L 283, 31.10.2017, s. 1.
(3) EUT L 196, 2.8.2018, s. 1.
(4) EUT L 201, 8.8.2018, s. 2.
(5) EUT L 269, 10.10.2013, s. 1.
(6) EUT L 168, 7.6.2014, s. 105.
(7) EUT L 347, 20.12.2013, s. 209.

Rättsligt meddelande