Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2018/2093(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0402/2018

Ingivna texter :

A8-0402/2018

Debatter :

PV 17/01/2019 - 6
CRE 17/01/2019 - 6

Omröstningar :

PV 17/01/2019 - 10.14
Röstförklaringar

Antagna texter :

P8_TA(2019)0044

Antagna texter
PDF 133kWORD 48k
Torsdagen den 17 januari 2019 - Strasbourg Slutlig utgåva
Differentierad integration
P8_TA(2019)0044A8-0402/2018

Europaparlamentets resolution av den 17 januari 2019 om differentierad integration (2018/2093(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens vitbok av den 1 mars 2017 om EU:s framtid: Tankar och scenarier för EU-27 fram till 2025 (COM(2017)2025) och de kompletterande diskussionsunderlagen om EU:s finanser, EU:s försvar i framtiden, att fördjupa Ekonomiska och monetära unionen, att möta globaliseringen och att utveckla EU:s sociala dimension,

–  med beaktande av sin resolution av den 16 februari 2017 om att förbättra Europeiska unionens funktionssätt genom att utnyttja Lissabonfördragets potential(1),

–  med beaktande av sin resolution av den 16 februari 2017 om möjliga utvecklingar och justeringar av den nuvarande institutionella strukturen för Europeiska unionen(2),

–  med beaktande av sin resolution av den 12 december 2013 om konstitutionella problem med flernivåstyrning i Europeiska unionen(3),

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor och yttrandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor och budgetutskottet (A8-0402/2018), och av följande skäl:

A.  Differentierad integration är ett mångtydigt begrepp som kan beteckna olika fenomen av såväl politisk som teknisk art.

B.  EU:s integrationsprocesser kännetecknas av att situationerna med differentierad integration blir både allt fler och allt mer olika, både på primär- och sekundärlagstiftningsnivå.

C.  Differentierad integration uppfattas politiskt väldigt olika beroende på det nationella sammanhanget. I vissa gamla medlemsstater kan det ha positiv klang – att skapa en grupp med pionjärer som vill göra snabbare framsteg med ett djupare samarbete – medan det i nyare medlemsstater ofta ses som ett sätt att dela upp medlemsstaterna i ett A- och ett B-lag.

D.  Differentierad integration hänvisar också till en bred uppsättning olika mekanismer med väldigt olika konsekvenser för den europeiska integrationen. Man kan tala om tidsmässig differentiering, ett Europa i flera hastigheter, där målen är gemensamma men uppnås i olika takt, metoddifferentiering, det så kallade Europa à la carte, och rumslig differentiering, som ofta benämns variabel geometri.

E.  Differentiering har regelbundet förkommit i den europeiska integrationen, inte bara på områden där EU har behörighet utan även på andra områden, och ibland har det gjort det möjligt att fördjupa och bredda EU samtidigt. Därför kan differentiering och integration inte anses stå i något motsatsförhållande, och inte heller kan man betrakta differentiering som något nytt på unionens väg framåt.

F.  Differentierad integration kan vara en pragmatisk lösning för att driva den europeiska integrationen framåt, men den bör användas återhållsamt och inom klart fastställda gränser eftersom det finns risk för att unionen och dess institutionella ram fragmenteras. Slutmålet för differentierad integration bör vara att främja inkludering, inte exkludering, av medlemsstater.

G.  Erfarenheten visar att ömsesidigt beroende gynnar integrationen, medan politisering ofta är ett hinder. Följaktligen har störst integration åstadkommits på de till största delen minst politiserade områdena, till exempel harmonisering och reglering av den inre marknaden, medan det är mest sannolikt att differentierad integration uppträder på områden med kraftig politisk polarisering, som penningpolitik, försvar, gränskontroller, grundläggande rättigheter eller skattepolitik.

H.  Politiska kopplingar och ömsesidigt beroende mellan medlemsstater bidrar kraftigt till deras integration med unionen.

I.  Fördragen erbjuder olika integrationsmöjligheter för medlemsstaterna, nämligen fördjupat samarbete (artikel 20 i EU-fördraget) och permanent strukturerat samarbete (artikel 46 i EU-fördraget). Däremot finns det inga bestämmelser i fördragen om permanent flexibilitet eller differentierad integration, varken som långsiktigt mål eller som princip för europeisk integration. Dessa olika integrationsmöjligheter bör dock bara användas på ett begränsat antal politikområden, de bör vara inkluderande så att alla medlemsstater har möjlighet att ansluta sig och de bör inte få undergräva processen för att skapa en allt fastare sammanslutning såsom föreskrivs i artikel 1 i EU-fördraget. Förstärkt samarbete för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken är nu verklighet och bidrar till utvecklingen av en verklig europeisk försvarsunion.

J.  Med undantag för skatten på finansiella transaktioner skulle alla befintliga initiativ till differentierad integration ha gått igenom med kvalificerad majoritet i rådet, om reglerna i artikel 329.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt hade medgett det i stället för enhällighet.

K.  Vissa former av differentierad integration skulle kunna ha centripetal verkan och locka fler medlemsstater att ansluta sig längre fram.

L.  Differentieringsprocessen har lett till nya initiativ inom unionens rättsliga ram, men också till en del mer flexibla mellanstatliga rättslösningar, som har gett upphov till komplexa system som är svårbegripliga för vanligt folk.

M.  Det är inte bara medlemsstaterna som kan agera inom ramen för differentierad integration. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1082/2006 av den 5 juli 2006 om en europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS)(4) tillåter redan transnationellt samarbete på grundval av gemensamma intressen.

1.  Europaparlamentet betonar att debatten om differentierad integration inte bör handla om huruvida man är för eller emot differentiering utan om det bästa sättet att utnyttja differentierad integration – som redan är en politisk verklighet – inom EU:s institutionella ram till förmån för unionen och dess medborgare.

2.  Europaparlamentet påminner om sina slutsatser att mellanstatliga strukturer och förfaranden för beslutsfattande leder till större komplexitet i det institutionella ansvaret, minskad insyn och svagare demokratisk granskning. Parlamentet anser att gemenskapsmetoden fungerar bäst för unionen.

3.  Europaparlamentet anser att differentierad integration bör användas för att konkretisera uppfattningen att Europa inte bör använda samma lösningar för alla medlemsstater utan anpassa sig till medborgarnas behov och önskningar. Parlamentet anser att det ibland kan behövas differentiering för att påbörja nya europeiska projekt och bryta dödlägen som uppstår på grund av nationella politiska omständigheter som inte har med det gemensamma projektet att göra. Parlamentet anser också att differentiering bör användas pragmatiskt som ett konstitutionellt verktyg för att säkerställa flexibilitet utan att undergräva unionens allmänna intressen och medborgarnas lika rättigheter och möjligheter. Parlamentet upprepar att differentiering endast bör ses som en tillfällig lösning på vägen mot verksammare och mer integrerade strategier.

4.   Europaparlamentet anser därför att Europeiska rådet bör ta den tid som behövs för att utforma den europeiska agendan genom att visa nyttan av gemensamma åtgärder och försöka övertyga alla medlemsstater om att delta i sådana åtgärder. Parlamentet betonar att överenskommelser om differentierad integration därför bara är den näst bästa lösningen, inte en strategisk prioritering.

5.  Europaparlamentet påminner om sin uppfattning att differentierad integration måste förbli öppen för alla medlemsstater, i enlighet med artiklarna 20 och 46 i EU-fördraget, och fortsätta att fungera som förebild och ett exempel på fördjupad europeisk integration där ingen medlemsstat utesluts på längre sikt, inte som ett sätt att möjliggöra lösningar ”à la carte” som hotar att undergräva unionsmetoden och EU:s institutionella system.

6.  Europaparlamentet hävdar att alla typer av differentieringsinitiativ som leder till uppdelning av unionens medlemsstater i ett A- och ett B-lag, eller leder till upplevelsen av en sådan uppdelning, skulle vara ett stort politiskt misslyckande till skada för EU-projektet.

7.  Europaparlamentet anser att framtidens modell för differentierad integration i vilket fall som helst måste ge incitament och stöd till medlemsstaterna i deras arbete för ekonomisk utveckling och omställning i syfte att uppfylla kriterierna för att ansluta sig inom rimlig tid.

8.  Europaparlamentet anser att en lämplig lösning på behovet av flexiblare verktyg är att ge sig i kast med en av rötterna till problemet. Parlamentet efterlyser därför fler omröstningar med kvalificerad majoritet och färre omröstningar med krav på enhällighet i rådet, i enlighet med den möjlighet som erbjuds i artikel 48.7 i EU-fördraget.

9.  Europaparlamentet anser att differentierad integration alltid bör ske inom ramen för fördragets bestämmelser, bevara EU-institutionernas integritet och inte leda till parallella institutionella lösningar eller strukturer som indirekt bryter mot andan och de grundläggande principerna i EU-rätten, utan i stället göra det möjligt att inrätta specialorgan där så behövs, utan att det påverkar EU-institutionernas roll och befogenhet. Parlamentet påminner om att flexibilitet och anpassning till nationella, regionala och lokala förhållanden också skulle kunna åstadkommas med hjälp av bestämmelser i sekundärlagstiftningen.

10.  Europaparlamentet betonar att differentierad integration inte bör få leda till större komplexitet i beslutsfattandet, där EU-institutionernas demokratiska ansvarsskyldighet urholkas.

11.  Europaparlamentet anser att brexit är ett tillfälle att röra sig bort från s.k. opt-out-modeller och istället börja använda s.k. opt-in-modeller som är icke-diskriminerande och mer stödjande. Parlamentet betonar att dessa opt-in-modeller skulle innebära att strävandet efter ”en allt fastare sammanslutning” inte begränsas till den minsta gemensamma nämnaren i en lösning som ska tillämpas på alla parter. I stället skapas nödvändig flexibilitet för dem som vill göra framsteg och samtidigt lämnas dörren öppen för medlemsstater som både vill och kan uppfylla de nödvändiga kriterierna.

12.  Europaparlamentet begär att man vid nästa fördragsöversyn ska skapa ordning i den nuvarande differentieringsprocessen genom att ta bort möjligheten för enskilda medlemsstater att permanent ställa sig utanför och få undantag från primärlagstiftningen, eftersom detta leder till negativ differentiering i EU:s primärrätt, snedvrider EU-rättens homogenitet generellt och äventyrar den sociala sammanhållningen i EU.

13.  Europaparlamentet konstaterar dock att det kan krävas vissa övergångsperioder för nya medlemmar, men enbart som tillfälliga undantag att bedömas från fall till fall. Tydliga och genomförbara rättsliga bestämmelser bör införas för att undvika att dessa perioder drar ut på tiden.

14.  Europaparlamentet insisterar därför på att ett medlemskap i EU då skulle kräva fullständig efterlevnad av EU:s primärrätt inom alla politikområden, medan de länder som önskar en nära förbindelse med EU utan att vara villiga att fullt ut förbinda sig till fullständig efterlevnad av primärrätten, och som antingen inte kommer att eller inte kan ansluta sig till EU, bör erbjudas någon form av partnerskap. Parlamentet anser att ett sådant partnerskap bör omfatta skyldigheter som motsvarar de rättigheter som följer av statusen, t.ex. att bidra till EU-budgeten, och underställas villkor om att respektera unionens grundläggande värden, rättsstatsprincipen och, när det gäller deltagande i den inre marknaden, de fyra friheterna.

15.  Europaparlamentet understryker att respekten för och skyddet av EU:s grundläggande värderingar är hörnstenen i Europeiska unionen, en värdegemenskap, och håller samman medlemsstaterna. Parlamentet betonar att differentiering inte bör tillåtas när det gäller respekt för de grundläggande rättigheter och gemensamma värderingar som fastställs i artikel 2 i EU-fördraget. Parlamentet betonar att differentiering inte heller bör tillåtas på politikområden där icke-deltagande medlemsstater skulle kunna skapa negativa externa effekter, till exempel ekonomisk och social dumpning. Parlamentet begär att kommissionen noggrant undersöker eventuella centrifugaleffekter, även på längre sikt, när den lägger fram sitt förslag till fördjupat samarbete.

16.  Europaparlamentet påminner om sin rekommendation att ta fram en partnerskapsmodell för att bygga upp en partnerring kring EU med länder som inte kan eller vill ansluta sig till unionen men som ändå önskar nära förbindelser med EU(5).

17.  Europaparlamentet föreslår att ett särskilt förfarande utformas för att bestämmelserna inom ett fördjupat samarbete ska kunna införlivas i EU:s regelverk efter ett visst antal år, om det fördjupade samarbetet inleddes av ett antal stater som har kvalificerad majoritet i rådet och efter Europaparlamentet samtycke.

18.  Europaparlamentet understryker att flexibilitet och differentiering bör gå hand i hand med ett stärkande av gemensamma bestämmelser på centrala områden för att se till att differentieringen inte leder till politisk splittring. Därför måste EU:s framtida institutionella ram omfatta europeiska pelare för politiska, ekonomiska, sociala och miljörelaterade rättigheter som inte kan kringgås.

19.  Europaparlamentet inser att regionalt samarbete spelar en viktig roll för att stärka den europeiska integrationen och anser att dess fortsatta utveckling har stor potential att befästa och fördjupa integrationen genom att anpassa den till lokala särdrag och en vilja att samarbeta.

20.  Europaparlamentet föreslår att lämpliga EU-rättsliga och budgetrelaterade verktyg ska tas fram för att göra det möjligt att testa gränsöverskridande initiativ inom EU på områden av EU-omfattande intresse, som så småningom skulle kunna omvandlas till lagstiftningsförslag eller utvecklas till fördjupat samarbete.

21.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas parlament.

(1) EUT C 252, 18.7.2018, s. 215.
(2) EUT C 252, 18.7.2018, s. 201.
(3) EUT C 468, 15.12.2016, s. 176.
(4) EUT L 210, 31.7.2006, s. 19.
(5) EUT C 252, 18.7.2018, s. 207.

Senaste uppdatering: 13 december 2019Rättsligt meddelande