Index 
Antagna texter
Torsdagen den 4 april 2019 - Bryssel 
Beslut om att inte invända mot en delegerad akt: Dagen fram till vilken motparter får fortsätta att tillämpa sina riskhanteringsförfaranden för vissa OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt
 Beslut om att inte invända mot en delegerad akt: Dagen då clearingkravet får verkan för vissa typer av kontrakt
 Begäran om upphävande av Georgios Epitideios immunitet
 Begäran om upphävande av Lampros Fountoulis immunitet
 Begäran om upphävande av Eleftherios Synadinos immunitet
 Förteckning över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav, vad gäller Förenade kungarikets utträde ur EU ***I
 Riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik *
 Avfallshantering
 Tillsynskrav och särskilda bestämmelser när det gäller utstationering av förare i vägtransportsektorn ***I
 Daglig körtid och körtid per vecka, minimigränser för raster och minsta vila samt positionsbestämning med hjälp av färdskrivare ***I
 Anpassning till utvecklingen inom vägtransportsektorn ***I
 Gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas ***I
 Europeiska havs- och fiskerifonden ***I
 Upprättande av en flerårig plan för de fisken som utnyttjar demersala bestånd i västra Medelhavet ***I
 Säkrare identitetskort och uppehållshandlingar som utfärdas till unionsmedborgare ***I
 Förvaltning av vägars säkerhet ***I
 En paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP) ***I
 Balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare ***I
 Skydd av unionens budget vid generella brister när det gäller rättsstatens principer i medlemsstaterna ***I
 Europeiska socialfonden+ (ESF+) ***I
 Datorisering av uppgifter om förflyttningar och kontroller av punktskattepliktiga varor ***I
 Vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn (omarbetning) ***I
 Flerårig återhämtningsplan för svärdfisk i Medelhavet ***I
 Minimikrav på utbildning för sjöfolk ***I
 Justering av den årliga förfinansieringen för åren 2021–2023 ***I
 Tillfälligt återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna ***I
 Begäran om ett yttrande från domstolen avseende EU:s anslutning till konventionen om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet
 Skattebehandlingen av pensionsprodukter, inklusive den paneuropeiska privata pensionsprodukten

Beslut om att inte invända mot en delegerad akt: Dagen fram till vilken motparter får fortsätta att tillämpa sina riskhanteringsförfaranden för vissa OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt
PDF 123kWORD 43k
Europaparlamentets beslut om att inte invända mot kommissionens delegerade förordning av den 28 mars 2019 om ändring av delegerad förordning (EU) 2016/2251 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 vad gäller den dag fram till vilken motparter får fortsätta att tillämpa sina riskhanteringsförfaranden för vissa OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt ((C(2019)02530 – 2019/2679(DEA))
P8_TA-PROV(2019)0331B8-0234/2019

Europaparlamentet fattar detta beslut

–  med beaktande av kommissionens delegerade förordning (C(2019)02530),

–  med beaktande av kommissionens skrivelse av den 28 mars 2019, i vilken parlamentet uppmanas att tillkännage att det inte avser att invända mot den delegerade förordningen,

–  med beaktande av skrivelsen av den 1 april 2019 från utskottet för ekonomi och valutafrågor till utskottsordförandekonferensens ordförande,

–  med beaktande av artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister(1), särskilt artiklarna 11.5 och 82.6,

–  med beaktande av kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/397 av den 19 december 2018 om ändring av delegerad förordning (EU) 2016/2251 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 vad gäller den dag fram till vilken motparter får fortsätta att tillämpa sina riskhanteringsförfaranden för vissa OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt(2),

–  med beaktande av rekommendationen till beslut från utskottet för ekonomi och valutafrågor,

–  med beaktande av artikel 105.6 i arbetsordningen,

–  med beaktande av att ingen invändning har gjorts inom den tidsfrist som anges i artikel 105.6 tredje och fjärde strecksatserna i arbetsordningen, som löpte ut den 4 april 2019, och av följande skäl:

A.  I enlighet med artikel 4 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/397 ska förordningen tillämpas från och med dagen efter den dag då fördragen upphör att vara tillämpliga på och i Förenade kungariket i enlighet med artikel 50.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), såvida inte ett avtal om utträde har trätt i kraft senast den dagen eller den tvåårsperiod som avses i artikel 50.3 i EU-fördraget har förlängts.

B.  Den 22 mars 2019 antog Europeiska rådet beslut (EU) 2019/476(3) om förlängning av tidsfristen enligt artikel 50.3 i EU-fördraget i samförstånd med Förenade kungariket, och följaktligen kommer det andra villkoret för tillämpning av delegerad förordning (EU) 2019/397, nämligen att den tvåårsperiod som avses i artikel 50.3 i EU-fördraget inte har förlängts, inte att uppfyllas.

C.  De skäl som ligger till grund för delegerad förordning (EU) 2019/397 kommer att kvarstå, oavsett en eventuell förlängning av den period som avses i artikel 50.3 i EU-fördraget. Parlamentet förklarade den 13 februari 2019 att det inte har några invändningar mot delegerad förordning (EU) 2019/397.

D.  Parlamentet håller fortfarande med om att det är viktigt för de behöriga myndigheterna och finansmarknaderna att undanta vissa transaktioner som är en följd av en novation under en begränsad period på 12 månader om motparten i Förenade kungariket byts ut mot en motpart inom EU-27, och välkomnar i detta sammanhang den delegerade förordningen av den 28 mars 2019 som behandlar den nya utvecklingen av förlängningen av perioden enligt artikel 50.3 i EUF-fördraget genom Europeiska rådets beslut (EU) 2019/476.

1.  Europaparlamentet tillkännager att det inte invänder mot den delegerade förordningen.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända detta beslut till rådet och kommissionen.

(1) EUT L 201, 27.7.2012, s. 1.
(2) EUT L 71, 13.3.2019, s. 15.
(3) Europeiska rådets beslut (EU) 2019/476, antaget i samförstånd med Förenade kungariket av den 22 mars 2019 om förlängning av tidsfristen enligt artikel 50.3 i EU-fördraget (EUT L 80I, 22.3.2019, s. 1),


Beslut om att inte invända mot en delegerad akt: Dagen då clearingkravet får verkan för vissa typer av kontrakt
PDF 124kWORD 43k
Europaparlamentets beslut om att inte invända mot kommissionens delegerade förordning av den 28 mars 2019 om ändring av delegerad förordning (EU) 2015/2205, delegerad förordning (EU) 2016/592 och delegerad förordning (EU) 2016/1178 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 vad gäller den dag då clearingkravet får verkan för vissa typer av kontrakt (C(2019)02533 – 2019/2680(DEA))
P8_TA-PROV(2019)0332B8-0235/2019

Europaparlamentet fattar detta beslut

–  med beaktande av kommissionens delegerade förordning (C(2019)02533),

–  med beaktande av kommissionens skrivelse av den 28 mars 2019, i vilken parlamentet uppmanas att tillkännage att det inte avser att invända mot den delegerade förordningen,

–  med beaktande av skrivelsen av den 1 april 2019 från utskottet för ekonomi och valutafrågor till utskottsordförandekonferensens ordförande,

–  med beaktande av artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister(1), särskilt artiklarna 5.2 och 82.6,

–  med beaktande av kommissionens delegerade förordning (EU2019/396 av den 19 december 2018 om ändring av delegerad förordning (EU) 2015/2205, delegerad förordning (EU) 2016/592 och delegerad förordning (EU) 2016/1178 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 vad gäller den dag då clearingkravet får verkan för vissa typer av kontrakt(2),

–  med beaktande av rekommendationen till beslut från utskottet för ekonomi och valutafrågor,

–  med beaktande av artikel 105.6 i arbetsordningen,

–  med beaktande av att ingen invändning har gjorts inom den tidsfrist som anges i artikel 105.6 tredje och fjärde strecksatserna i arbetsordningen, som löpte ut den 4 april 2019, och av följande skäl:

A.  I enlighet med artikel 4 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/396 ska förordningen tillämpas från och med dagen efter den dag då fördragen upphör att vara tillämpliga på och i Förenade kungariket i enlighet med artikel 50.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), såvida inte ett avtal om utträde har trätt i kraft senast den dagen eller den tvåårsperiod som avses i artikel 50.3 i EU-fördraget har förlängts.

B.  Den 22 mars 2019 antog Europeiska rådet beslut (EU) 2019/476(3) om förlängning av tidsfristen enligt artikel 50.3 i EU-fördraget i samförstånd med Förenade kungariket, och följaktligen kommer det andra villkoret för tillämpning av delegerad förordning (EU) 2019/396, nämligen att den tvåårsperiod som avses i artikel 50.3 i EU-fördraget inte har förlängts, inte att uppfyllas.

C.  De skäl som ligger till grund för delegerad förordning (EU) 2019/396 kommer att kvarstå, oavsett en eventuell förlängning av den period som avses i artikel 50.3 i EU-fördraget. Parlamentet förklarade den 13 februari 2019 att det inte har några invändningar mot delegerad förordning (EU) 2019/396.

D.  Parlamentet håller fortfarande med om att det är viktigt för de behöriga myndigheterna och finansmarknaderna att undanta vissa transaktioner som är en följd av en novation under en begränsad period på 12 månader om motparten i Förenade kungariket byts ut mot en motpart inom EU-27, och välkomnar i detta sammanhang den delegerade förordningen av den 28 mars 2019 som behandlar den nya utvecklingen av förlängningen av perioden enligt artikel 50.3 i EUF-fördraget genom Europeiska rådets beslut (EU) 2019/476.

1.  Europaparlamentet tillkännager att det inte invänder mot den delegerade förordningen.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända detta beslut till rådet och kommissionen.

(1) EUT L 201, 27.7.2012, s. 1.
(2) EUT L 71, 13.3.2019, s. 11.
(3) Europeiska rådets beslut (EU) 2019/476 antaget i samförstånd med Förenade kungariket av den 22 mars 2019 om förlängning av tidsfristen enligt artikel 50.3 i EU-fördraget (EUT L 80I, 22.3.2019, s. 1),


Begäran om upphävande av Georgios Epitideios immunitet
PDF 132kWORD 43k
Europaparlamentets beslut av den 4 april 2019 om begäran om upphävande av Georgios Epitideios immunitet (2018/2268(IMM))
P8_TA-PROV(2019)0333A8-0185/2019

Europaparlamentet fattar detta beslut

–  med beaktande av den begäran om upphävande av Georgios Epitideios immunitet som översändes den 12 oktober 2018 av den biträdande åklagaren vid Greklands högsta domstol i samband med förfarande nummer AVM: 2017/10839 och som tillkännagavs vid plenarsammanträdet den 13 november 2018,

–  efter att ha hört Georgios Epitideios i enlighet med artikel 9.6 i arbetsordningen,

–  med beaktande av artiklarna 8 och 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier och artikel 6.2 i akten av den 20 september 1976 om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet,

–  med beaktande av Europeiska unionens domstols domar av den 12 maj 1964, 10 juli 1986, 15 och 21 oktober 2008, 19 mars 2010, 6 september 2011 och 17 januari 2013(1),

–  med beaktande av artikel 62 i Republiken Greklands författning,

–  med beaktande av artiklarna 5.2, 6.1 och 9 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0185/2019), och av följande skäl:

A.  Den biträdande åklagaren vid Greklands högsta domstol har begärt upphävande av immuniteten för Georgios Epitideios, ledamot av Europaparlamentet, med anledning av en eventuell lagföring för ett påstått brott.

B.  I artikel 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier anges att Europaparlamentets ledamöter vad avser deras egen stats territorium ska åtnjuta den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land.

C.  Artikel 62 i Republiken Greklands författning föreskriver att ledamöter av parlamentet under sin mandatperiod inte får åtalas, gripas, fängslas eller på annat sätt frihetsberövas utan godkännande av parlamentet.

D.  Begäran från den biträdande åklagaren vid Greklands högsta domstol avser förfaranden med anledning av en påstådd överträdelse av artikel 45 och artikel 232A i den grekiska strafflagen gällande gemensamt åsidosättande av domstolsbeslut.

E.  Georgios Epitideios anklagas för att ha underlåtit att följa det interimistiska beslutet nr 3603/2015 från Atens förstainstansrätt med ensamdomare. Enligt detta skulle alla kameror avlägsnas från entréplanet och ingången till byggnaden på Odos Grammou 73 i Marousi (Attika) och vite på sexhundra (600) euro utges för varje framtida överträdelse av beslutet av den 25 maj 2015.

F.  Enligt artikel 9.8 i arbetsordningen får utskottet för rättsliga frågor under inga omständigheter uttala sig i skuldfrågan eller på annat sätt yttra sig över ledamoten eller över det riktiga i att väcka åtal för de uttalanden eller handlingar som tillskrivs ledamoten, inte ens vid tillfällen där utskottet genom prövning av en begäran erhåller detaljerad kunskap i fallet.

G.  Det ankommer inte heller på Europaparlamentet att uttala sig i skuldfrågan eller på annat sätt yttra sig över det riktiga i att väcka åtal mot ledamoten, och inte heller att uttala sig värderande om nationella rättssystem och domstolsväsenden.

H.  Enligt artikel 5.2 i Europaparlamentets arbetsordning är parlamentarisk immunitet inte en ledamots personliga privilegium, utan en garanti för hela parlamentets och dess ledamöters oberoende.

I.  Syftet med den parlamentariska immuniteten är att skydda parlamentet och dess ledamöter från rättsliga förfaranden i samband med verksamhet som utförs under utövandet av ämbetet som parlamentsledamot och inte kan skiljas från det ämbetet.

J.  Åtalet rör inte yttranden den berörda ledamoten av Europaparlamentet gjort eller röster han avlagt under utövandet av sitt ämbete i den mening som avses i artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier.

K.  På grundval av de uppgifter och förklaringar som lämnats i detta ärende finns det inget skäl att misstänka att det straffrättsliga förfarandet syftar till att skada ledamotens politiska verksamhet eller anseende och därigenom parlamentets oberoende (fumus persecutionis).

1.  Europaparlamentet beslutar att upphäva Georgios Epitideios immunitet.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till de grekiska myndigheterna och till Georgios Epitideios.

(1) Domstolens dom av den 12 maj 1964, Wagner/Fohrmann och Krier, 101/63, ECLI:EU:C:1964:28, domstolens dom av den 10 juli 1986, Wybot/Faure m.fl., 149/85, ECLI:EU:C:1986:310, tribunalens dom av den 15 oktober 2008, Mote/parlamentet, T-345/05, ECLI:EU:T:2008:440, domstolens dom av den 21 oktober 2008, Marra/De Gregorio och Clemente, C 200/07 och C-201/07, ECLI:EU:C:2008:579, tribunalens dom av den 19 mars 2010, Gollnisch/parlamentet, T-42/06, ECLI:EU:T:2010:102, domstolens dom av den 6 september 2011, Patriciello, C-163/10, ECLI: EU:C:2011:543; tribunalens dom av den 17 januari 2013, Gollnisch/parlamentet, T-346/11 och T-347/11, ECLI:EU:T:2013:23.


Begäran om upphävande av Lampros Fountoulis immunitet
PDF 132kWORD 43k
Europaparlamentets beslut av den 4 april 2019 om begäran om upphävande av Lampros Fountoulis immunitet (2018/2269(IMM))
P8_TA-PROV(2019)0334A8-0183/2019

Europaparlamentet fattar detta beslut

–  med beaktande av den begäran om upphävande av Lampros Fountoulis immunitet som översändes den 12 oktober 2018 av den biträdande åklagaren vid Greklands högsta domstol i samband med förfarande nummer ABM: 2017/10839 och som tillkännagavs vid plenarsammanträdet den 13 november 2018,

–  efter att ha hört Lampros Fountoulis i enlighet med artikel 9.6 i arbetsordningen,

–  med beaktande av artiklarna 8 och 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier och artikel 6.2 i akten av den 20 september 1976 om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet,

–  med beaktande av Europeiska unionens domstols domar av den 12 maj 1964, 10 juli 1986, 15 och 21 oktober 2008, 19 mars 2010, 6 september 2011 och 17 januari 2013(1),

–  med beaktande av artikel 62 i Republiken Greklands författning,

–  med beaktande av artiklarna 5.2, 6.1 och 9 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0183/2019), och av följande skäl:

A.  Den biträdande åklagaren vid Greklands högsta domstol har begärt upphävande av immuniteten för Lampros Fountoulis, ledamot av Europaparlamentet, med anledning av en eventuell lagföring för ett påstått brott.

B.  I artikel 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier anges att Europaparlamentets ledamöter vad avser deras egen stats territorium ska åtnjuta den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land.

C.  Artikel 62 i Republiken Greklands författning föreskriver att ledamöter av parlamentet under sin mandatperiod inte får åtalas, gripas, fängslas eller på annat sätt frihetsberövas utan godkännande av parlamentet.

D.  Begäran från den biträdande åklagaren vid Greklands högsta domstol avser förfaranden med anledning av en påstådd överträdelse av artikel 45 och artikel 232A i den grekiska strafflagen gällande gemensamt åsidosättande av domstolsbeslut.

E.  Lampros Fountoulis anklagas för att ha underlåtit att följa det interimistiska beslutet nr 3603/2015 från Atens förstainstansrätt med ensamdomare. Enligt detta skulle alla kameror avlägsnas från entréplanet och ingången till byggnaden på Odos Grammou 73 i Marousi (Attika) och vite på sexhundra (600) euro utges för varje framtida överträdelse av beslutet av den 25 maj 2015.

F.  Enligt artikel 9.8 i arbetsordningen får utskottet för rättsliga frågor under inga omständigheter uttala sig i skuldfrågan eller på annat sätt yttra sig över ledamoten eller över det riktiga i att väcka åtal för de uttalanden eller handlingar som tillskrivs ledamoten, inte ens vid tillfällen där utskottet genom prövning av en begäran erhåller detaljerad kunskap i fallet.

G.  Det ankommer inte heller på Europaparlamentet att uttala sig i skuldfrågan eller på annat sätt yttra sig över det riktiga i att väcka åtal mot ledamoten, och inte heller att uttala sig värderande om nationella rättssystem och domstolsväsenden.

H.  Enligt artikel 5.2 i Europaparlamentets arbetsordning är parlamentarisk immunitet inte en ledamots personliga privilegium, utan en garanti för hela parlamentets och dess ledamöters oberoende.

I.  Syftet med den parlamentariska immuniteten är att skydda parlamentet och dess ledamöter från rättsliga förfaranden i samband med verksamhet som utförs under utövandet av ämbetet som parlamentsledamot och inte kan skiljas från det ämbetet.

J.  Åtalet rör inte yttranden den berörda ledamoten av Europaparlamentet gjort eller röster han avlagt under utövandet av sitt ämbete i den mening som avses i artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier.

K.  På grundval av de uppgifter och förklaringar som lämnats i detta ärende finns det inget skäl att misstänka att det straffrättsliga förfarandet syftar till att skada ledamotens politiska verksamhet eller anseende och därigenom parlamentets oberoende (fumus persecutionis).

1.  Europaparlamentet beslutar att upphäva Lampros Fountoulis immunitet.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till de grekiska myndigheterna och till Lampros Fountoulis.

(1) Domstolens dom av den 12 maj 1964, Wagner/Fohrmann och Krier, 101/63, ECLI:EU:C:1964:28, domstolens dom av den 10 juli 1986, Wybot/Faure m.fl., 149/85, ECLI:EU:C:1986:310, tribunalens dom av den 15 oktober 2008, Mote/parlamentet, T-345/05, ECLI:EU:T:2008:440, domstolens dom av den 21 oktober 2008, Marra/De Gregorio och Clemente, C 200/07 och C-201/07, ECLI:EU:C:2008:579, tribunalens dom av den 19 mars 2010, Gollnisch/parlamentet, T-42/06, ECLI:EU:T:2010:102, domstolens dom av den 6 september 2011, Patriciello, C-163/10, ECLI: EU:C:2011:543; tribunalens dom av den 17 januari 2013, Gollnisch/parlamentet, T-346/11 och T-347/11, ECLI:EU:T:2013:23.


Begäran om upphävande av Eleftherios Synadinos immunitet
PDF 132kWORD 43k
Europaparlamentets beslut av den 4 april 2019 om begäran om upphävande av Eleftherios Synadinos immunitet (2018/2270(IMM))
P8_TA-PROV(2019)0335A8-0184/2019

Europaparlamentet fattar detta beslut

–  med beaktande av den begäran om upphävande av Eleftherios Synadinos immunitet som översändes den 12 oktober 2018 av den biträdande åklagaren vid Greklands högsta domstol i samband med förfarande nummer ABM: 2017/10839 och som tillkännagavs vid plenarsammanträdet den 13 november 2018,

–  efter att ha hört Eleftherios Synadinos i enlighet med artikel 9.6 i arbetsordningen,

–  med beaktande av artiklarna 8 och 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier och artikel 6.2 i akten av den 20 september 1976 om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet,

–  med beaktande av Europeiska unionens domstols domar av den 12 maj 1964, 10 juli 1986, 15 och 21 oktober 2008, 19 mars 2010, 6 september 2011 och 17 januari 2013(1),

–  med beaktande av artikel 62 i Republiken Greklands författning,

–  med beaktande av artiklarna 5.2, 6.1 och 9 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0184/2019), och av följande skäl:

A.  Den biträdande åklagaren vid Greklands högsta domstol har begärt upphävande av immuniteten för Eleftherios Synadinos, ledamot av Europaparlamentet, med anledning av en eventuell lagföring för ett påstått brott.

B.  I artikel 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier anges att Europaparlamentets ledamöter vad avser deras egen stats territorium ska åtnjuta den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land.

C.  Artikel 62 i Republiken Greklands författning föreskriver att ledamöter av parlamentet under sin mandatperiod inte får åtalas, gripas, fängslas eller på annat sätt frihetsberövas utan godkännande av parlamentet.

D.  Begäran från den biträdande åklagaren vid Greklands högsta domstol avser förfaranden med anledning av en påstådd överträdelse av artikel 45 och artikel 232A i den grekiska strafflagen gällande gemensamt åsidosättande av domstolsbeslut.

E.  Eleftherios Synadinos anklagas för att ha underlåtit att följa det interimistiska beslutet nr 3603/2015 från Atens förstainstansrätt med ensamdomare. Enligt detta skulle alla kameror avlägsnas från entréplanet och ingången till byggnaden på Odos Grammou 73 i Marousi (Attika) och vite på sexhundra (600) euro utges för varje framtida överträdelse av beslutet av den 25 maj 2015.

F.  Enligt artikel 9.8 i arbetsordningen får utskottet för rättsliga frågor under inga omständigheter uttala sig i skuldfrågan eller på annat sätt yttra sig över ledamoten eller över det riktiga i att väcka åtal för de uttalanden eller handlingar som tillskrivs ledamoten, inte ens vid tillfällen där utskottet genom prövning av en begäran erhåller detaljerad kunskap i fallet.

G.  Det ankommer inte heller på Europaparlamentet att uttala sig i skuldfrågan eller på annat sätt yttra sig över det riktiga i att väcka åtal mot ledamoten, och inte heller att uttala sig värderande om nationella rättssystem och domstolsväsenden.

H.  Enligt artikel 5.2 i Europaparlamentets arbetsordning är parlamentarisk immunitet inte en ledamots personliga privilegium, utan en garanti för hela parlamentets och dess ledamöters oberoende.

I.  Syftet med den parlamentariska immuniteten är att skydda parlamentet och dess ledamöter från rättsliga förfaranden i samband med verksamhet som utförs under utövandet av ämbetet som parlamentsledamot och inte kan skiljas från det ämbetet.

J.  Åtalet rör inte yttranden den berörda ledamoten av Europaparlamentet gjort eller röster han avlagt under utövandet av sitt ämbete i den mening som avses i artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier.

K.  På grundval av de uppgifter och förklaringar som lämnats i detta ärende finns det inget skäl att misstänka att det straffrättsliga förfarandet syftar till att skada ledamotens politiska verksamhet eller anseende och därigenom parlamentets oberoende (fumus persecutionis).

1.  Europaparlamentet beslutar att upphäva Eleftherios Synadinos immunitet.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till de grekiska myndigheterna och till Eleftherios Synadinos.

(1) Domstolens dom av den 12 maj 1964, Wagner/Fohrmann och Krier, 101/63, ECLI:EU:C:1964:28 domstolens dom av den 10 juli 1986, Wybot/Faure m.fl., 149/85, ECLI:EU:C:1986:310, tribunalens dom av den 15 oktober 2008, Mote/parlamentet, T-345/05, ECLI:EU:T:2008:440, domstolens dom av den 21 oktober 2008, Marra/De Gregorio och Clemente, C 200/07 och C-201/07, ECLI:EU:C:2008:579, tribunalens dom av den 19 mars 2010, Gollnisch/parlamentet, T-42/06, ECLI:EU:T:2010:102, domstolens dom av den 6 september 2011, Patriciello, C-163/10, ECLI: EU:C:2011:543, tribunalens dom av den 17 januari 2013, Gollnisch/parlamentet, T-346/11 och T-347/11, ECLI:EU:T:2013:23.


Förteckning över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav, vad gäller Förenade kungarikets utträde ur EU ***I
PDF 178kWORD 49k
Resolution
Konsoliderad text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav, vad gäller Förenade kungarikets utträde ur unionen (COM(2018)0745 – C8-0483/2018 – 2018/0390(COD))
P8_TA-PROV(2019)0336A8-0047/2019

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2018)0745),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 77.2 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8-0483/2018),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 2 april 2019 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A8-0047/2019).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 april 2019 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/… om ändring av ▌förordning (EU) 2018/1806 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav, vad gäller Förenade kungarikets utträde ur unionen

P8_TC1-COD(2018)0390


EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 77.2 a,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(1), och

av följande skäl:

(1)  Den 29 mars 2017 anmälde Förenade kungariket till Europeiska rådet sin avsikt att utträda ur unionen, i enlighet med artikel 50 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). Den 21 mars 2019 enades Europeiska rådet om att förlänga den period som anges i artikel 50.3 i EU-fördraget till och med den 22 maj 2019, under förutsättning att det brittiska underhuset godkänner avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen(2) (nedan kallat utträdesavtalet). Om det brittiska underhuset inte skulle godkänna utträdesavtalet, enades Europeiska rådet om en förlängning till och med den 12 april 2019.

(2)  Enligt artikel 21 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG(3) har unionsmedborgare rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, inklusive rätten att resa in på medlemsstaternas territorium utan visering eller motsvarande formaliteter.

(3)  Till följd av Förenade kungarikets utträde ur unionen kommer fördragen och direktiv 2004/38/EG, inbegripet rätten att resa in i medlemsstaterna utan visering eller motsvarande formaliteter att upphöra att vara tillämpliga på medborgare i Förenade kungariket som är brittiska medborgare ▌. Det är därför nödvändigt att föra in Förenade kungariket i en av bilagorna till ▌Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806(4). Bilaga I innehåller en förteckning över de tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser medan bilaga II innehåller en förteckning över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav.

(4)  Gibraltar utgör inte en del av Förenade kungariket. Unionsrätt har varit tillämplig på Gibraltar i den omfattning som fastställs i 1972 års anslutningsakt endast med stöd av artikel 355.3 i EUF-fördraget. Tillägget av Förenade kungariket i del 1 i bilaga II till förordning (EU) 2018/1806 kommer inte att omfatta medborgare i brittiska utomeuropeiska territorier som har förvärvat sitt medborgarskap på grundval av en koppling till Gibraltar. Gibraltar bör således tas upp jämte övriga brittiska utomeuropeiska territorier i förteckningen i del 3 i bilaga II till förordning (EU) 2018/1806.

(5)  De kriterier som bör beaktas när man, ▌på grundval av en bedömning i varje enskilt fall, fastställer de tredjeländer vars medborgare omfattas av eller är undantagna från viseringskravet fastställs i artikel ▌1 i förordning (EU) 2018/1806. I dessa kriterier ingår olaglig invandring, allmän ordning och säkerhet, ekonomiska fördelar, i synnerhet i fråga om turism och utrikeshandel, samt unionens yttre förbindelser med de berörda tredjeländerna, inbegripet, i synnerhet, hänsyn till de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, liksom konsekvenserna för den regionala sammanhållningen och ömsesidigheten.

(6)  Med beaktande av alla de kriterier som anges i artikel ▌1 i förordning (EU) 2018/1806 är det lämpligt att undanta medborgare i Förenade kungariket som är brittiska medborgare från viseringskravet när de reser till medlemsstaternas territorium. Med tanke på den geografiska närheten, kopplingen mellan ekonomierna, handelsvolymen och omfattningen av personers korttidsrörelser mellan Förenade kungariket och unionen för affärer, fritid eller andra ändamål, torde viseringsfria resor underlätta turismen och den ekonomiska verksamheten och därigenom skapa fördelar för unionen.

(7)  Förenade kungariket bör därför upptas i bilaga II till förordning (EU) 2018/1806 när det gäller brittiska medborgare.

(8)  Denna förordning grundar sig på förväntningen att Förenade kungariket, för att upprätthålla nära förbindelser, kommer att ge medborgare från alla medlemsstater fullständig ömsesidighet i fråga om viseringar. I händelse av att Förenade kungariket inför viseringskrav för medborgare i åtminstone en medlemsstat i framtiden, bör den ömsesidighetsmekanism som föreskrivs i ▌artikel 7 i förordning (EU) 2018/1806 tillämpas. Europaparlamentet, rådet, kommissionen och medlemsstaterna bör agera utan dröjsmål när det gäller att tillämpa ömsesidighetsmekanismen. Det är kommissionens uppgift att fortlöpande övervaka respekten för ömsesidighetsprincipen och omedelbart informera Europaparlamentet och rådet om alla händelser som kan äventyra respekten för denna princip.

(9)  När det gäller Island och ▌Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering ▌till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket(5) som omfattas av det område som avses i artikel 1.B i rådets beslut 1999/437/EG(6).

(10)  När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket(7) som omfattas av det område som avses i artikel 1.B och 1.C i rådets beslut 1999/437/EG, jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG(8).

(11)  När det gäller ▌ Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket(9) som omfattas av det område som avses i artikel 1.B och 1.C i beslut 1999/437/EG, jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU(10).

(12)  Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG(11). Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Förenade kungariket.

(13)  Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG(12). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(14)  Denna förordning utgör en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.1 i 2003 års anslutningsakt, artikel 4.1 i 2005 års anslutningsakt respektive artikel 4.1 i 2011 års anslutningsakt.

(15)  Denna förordning bör träda i kraft dagen efter den dagunionsrätten upphör att vara tillämplig på Förenade kungariket.

(16)  Förordning (EU) 2018/1806 bör därför ändras.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Förordning (EU) 2018/1806 ska ändras på följande sätt:

1.  I artikel 6.2 ska led d ersättas med följande:"

”d) utan att det påverkar tillämpningen av de skyldigheter som följer av Europarådets europeiska överenskommelse om avskaffande av viseringstvång för flyktingar som undertecknades i Strasbourg den 20 april 1959, konventionsflyktingar, statslösa personer och andra personer som inte innehar medborgarskap i något land och som är bosatta i Irland och är innehavare av ett resedokument som har utfärdats av Irland och som erkänns av den berörda medlemsstaten.”.

"

2.  I bilaga II del 1 ska följande införas:"

”Förenade kungariket (utom personer med brittisk nationalitet som avses i del 3)”.

"

3.  Rubriken i bilaga II del 3 ska ersättas med följande:"

”PERSONER MED BRITTISK NATIONALITET SOM INTE ÄR BRITTISKA MEDBORGARE”.

"

4.  I bilaga II del 3 ska följande läggas till efter formuleringen ”British overseas territories citizens (BOTC)”:"

”Dessa territorier omfattar Anguilla, Bermuda, Brittiska antarktiska territoriet, Brittiska territoriet i Indiska oceanen, Brittiska Jungfruöarna, Caymanöarna, Falklandsöarna, Gibraltar* , Montserrat, Pitcairnöarna, Sankt Helena, Ascension och Tristan da Cunha, Sydgeorgien och Sydsandwichöarna samt Turks- och Caicosöarna.

_____________________________

* Gibraltar är en brittisk kronkoloni. Det pågår en tvist mellan Spanien och Förenade kungariket om överhögheten över Gibraltar - ett territorium som en lösning måste nås om mot bakgrund av relevanta resolutioner och beslut av Förenta nationernas generalförsamling.”.

"

Artikel 2

I händelse av att Förenade kungariket inför viseringskrav för medborgare i åtminstone en medlemsstat, ska den ömsesidighetsmekanism som föreskrivs i artikel 7 i förordning (EU) 2018/1806 tillämpas. Europaparlamentet, rådet, kommissionen och medlemsstaterna ska agera utan dröjsmål när det gäller att tillämpa ömsesidighetsmekanismen.

Artikel 3

▌Denna förordning träder i dagen efter den dag då unionsrätten upphör att vara tillämplig på Förenade kungariket.

▌Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdad i ... den

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

(1)Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 april 2019.
(2) EUT C 66 I, 19.2.2019, s. 1.
(3)Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77).
(4)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 av den 14 november 2018 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav (EUT L 303, 28.11.2018, s. 39).
(5)EGT L 176, 10.7.1999, s. 36.
(6)Rådets beslut 1999/437/EG av den 17 maj 1999 om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtal som har ingåtts mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa båda staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (EGT L 176, 10.7.1999, s. 31).
(7)EUT L 53, 27.2.2008, s. 52.
(8)Rådets beslut 2008/146/EG av den 28 januari 2008 om ingående på Europeiska gemenskapens vägnar av avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (EUT L 53, 27.2.2008, s. 1).
(9)EUT L 160, 18.6.2011, s. 21.
(10)Rådets beslut 2011/350/EU av den 7 mars 2011 om ingående på Europeiska unionens vägnar av protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, om avskaffande av kontroller vid de inre gränserna och om personers rörlighet (EUT L 160, 18.6.2011, s. 19).
(11)Rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (EGT L 131, 1.6.2000, s. 43).
(12)Rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (EGT L 64, 7.3.2002, s. 20).


Riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik *
PDF 120kWORD 41k
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (COM(2019)0151 – C8-0131/2019 – 2019/0056(NLE))
P8_TA-PROV(2019)0337A8-0177/2019

(Samråd)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till rådet (COM(2019)0151),

–  med beaktande av artikel 148.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilken rådet har hört parlamentet (C8-0131/2019),

–  med beaktande av artikel 78c i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A8‑0177/2019).

1.  Europaparlamentet godkänner kommissionens förslag.

2.  Rådet uppmanas att underrätta Europaparlamentet om rådet har för avsikt att avvika från den text som parlamentet har godkänt.

3.  Rådet uppmanas att höra Europaparlamentet på nytt om rådet har för avsikt att väsentligt ändra den text som parlamentet har godkänt.

4.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet och kommissionen.


Avfallshantering
PDF 137kWORD 49k
Europaparlamentets resolution av den 4 april 2019 om avfallshantering (2019/2557(RSP))
P8_TA-PROV(2019)0338B8-0231/2019

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artikel 191 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF‑fördraget),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/851 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 2008/98/EG om avfall(1) (ramdirektivet om avfall),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/850 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 1999/31/EG om deponering av avfall(2),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/852 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall(3),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/849 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiven 2000/53/EG om uttjänta fordon, 2006/66/EG om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer, och 2012/19/EU om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska och elektroniska produkter(4),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 av den 30 maj 2018 om medlemsstaternas bindande årliga minskningar av växthusgasutsläpp under perioden 2021–2030 som bidrar till klimatåtgärder för att fullgöra åtagandena enligt Parisavtalet samt om ändring av förordning (EU) nr 525/2013(5) (förordningen om klimatåtgärder),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter(6) samt de genomförandebestämmelser och frivilliga avtal som antagits enligt det direktivet,

–  med beaktande av sin resolution av den 13 september 2018 om en europeisk strategi för plast i en cirkulär ekonomi(7),

–  med beaktande av sin resolution av den 17 april 2018 om genomförandet av det sjunde miljöhandlingsprogrammet(8),

–  med beaktande av sin resolution av den 6 juli 2017 om EU:s åtgärder för hållbarhet(9),

–  med beaktande av sin resolution av den 4 juli 2017 om en längre livstid för produkter: fördelar för konsumenter och företag(10),

–  med beaktande av sin resolution av den 31 maj 2018 om genomförandet av ekodesigndirektivet 2009/125/EG(11),

–  med beaktande av den preliminära politiska överenskommelse som medlagstiftarna nådde den 19 december 2018 om förslaget till direktiv om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön,

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 26 januari 2017 Avfallsenergins roll i den cirkulära ekonomin (COM(2017)0034),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 16 januari 2018 om genomförandet av paketet om den cirkulära ekonomin: åtgärder i gränssnittet mellan lagstiftningen om kemikalier, produkter och avfall (COM(2018)0032) samt arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar (SWD(2018)0020),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 2 december 2015 Att sluta kretsloppet – en EU-handlingsplan för den cirkulära ekonomin (COM(2015)0614),

–  med beaktande av över 60 framställningar om avfallshantering från Belgien, Bulgarien, Grekland, Spanien, Italien, Polen, Slovakien och Förenade kungariket som mottagits av Europaparlamentet under de senaste åren,

–  med beaktande av framställningsutskottets undersökningsresor de senaste åren till Bulgarien, Grekland och Italien om frågor som rör avfallshantering, särskilt slutsatserna och de specifika rekommendationerna i de efterföljande rapporterna,

–  med beaktande av sin resolution av den 2 februari 2012 om de frågor som tagits upp av personer som ingett framställningar om tillämpningen av direktivet om avfallshantering, och andra liknande direktiv, i EU:s medlemsstater(12),

–  med beaktande av artikel 216.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  Det har gjorts framsteg i hela EU när det gäller att minska avfallsgenereringens påverkan på miljön och på människors hälsa, men många utmaningar kvarstår och brådskande åtgärder måste vidtas för att säkerställa en hållbar resursförvaltning, särskilt i fråga om de relativt stora mängder obehandlat avfall som fortfarande deponeras i många medlemsstater.

B.  Två av de viktigaste utmaningarna för framtiden är att minska graden av avfallsgenerering och att anpassa målen för avfallshantering till målen för den cirkulära ekonomin, särskilt genom att öka återanvändningen och återvinningen.

C.  Förebyggande åtgärder har fastställts som den högsta prioriteten i avfallshierarkin genom ramdirektiv 2008/98/EG om avfall.

D.  Olämplig avfallshantering har allvarliga konsekvenser för miljön i form av mark-, vatten- och luftföroreningar. Framställarna har påpekat att deponier och förbränningsanläggningar har godkänts och tagits i drift i närheten av bostads- och jordbruksområden och i områden där geologiska och hydrogeologiska förhållanden inte vederbörligen beaktats av medlemsstaternas behöriga myndigheter, och att de utgör ett direkt hot mot folkhälsan.

E.  Mer än 80 procent av en produkts miljöpåverkan fastställs på utformningsstadiet, vilket således spelar en viktig roll när det gäller att främja avfallsförebyggande och alla aspekter som rör den cirkulära ekonomin, såsom en produkts hållbarhet, uppgraderbarhet och reparerbarhet, samt återanvändningen och återvinningen av den.

F.  Utöver att leda till mer hållbara och resurseffektiva produkter kan delningsekonomins och tjänsteekonomins principer också tjäna syftet att minska avfallsgenereringen i Europa.

G.  Kommissionen har hanterat flera överträdelseförfaranden mot överträdelser av EU:s lagstiftning om avfallshantering i flera medlemsstater. Flera av dessa fall har hänskjutits till Europeiska unionens domstol, några av dem nyligen.

H.  Den senaste rapporten från kommissionen om genomförandet av EU:s avfallslagstiftning, som inbegriper rapporten om tidig varning för medlemsstater som riskerar att hamna på efterkälken i sina förberedelser för att uppnå 2020 års mål för återanvändning/materialåtervinning av kommunalt avfall, visade att det finns allvarliga brister som snabbt måste åtgärdas för att Europa ska kunna dra nytta av den cirkulära ekonomins miljömässiga och ekonomiska fördelar.

I.  Uppgifter från den senaste tiden vilka åtföljer ett flertal framställningar har belyst att avfallshanteringssituationen i flera medlemsstater och regioner fortfarande är mycket problematisk, och det finns starka belägg för behovet att avsevärt förbättra genomförandet av ramdirektivet om avfall och resten av EU:s lagstiftning om förebyggande och hantering av avfall.

J.  En ekonomi som prioriterar reparation, återanvändning, återtillverkning och återvinning av material är mer arbetsintensiv än en ekonomi som bygger på bortskaffande, vilket skapar fler arbetstillfällen. Ett korrekt genomförande av den befintliga lagstiftningen om förebyggande och hantering av avfall skulle kunna frigöra potential att skapa arbetstillfällen inom sektorerna för återanvändning och återvinning.

K.  Korrekt hantering och förebyggande av avfall är avgörande för att förbättra livskvaliteten i Europa och uppnå en giftfri miljö.

1.  Europaparlamentet betonar att många framställningar som lagts fram om medlemsstaternas underlåtenhet att genomföra avfallslagstiftningen pekar på olika hälso- och miljöproblem kopplade till olämplig avfallshantering, såsom dålig luftkvalitet i stadsområden, förorening av underjordiska vattenresurser, alltför höga bullernivåer samt illaluktande utsläpp.

2.  Europaparlamentet betonar att den offentliga finansieringen på både nationell nivå och EU-nivå av avfallshantering, för att stödja övergången till en mer cirkulär ekonomi, bör vara förenlig med målet att trappa upp genomförandet av avfallshierarkin. Parlamentet anser därför att medlen bör inriktas på planer och projekt för förebyggande, återanvändning, separat insamling och återvinning.

3.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att göra större framsteg när det gäller att fastställa effektiva planer och projekt för förebyggande, återanvändning, separat insamling och återvinning, vilket är helt avgörande för att minska avfallets miljöbelastning, dra nytta av den cirkulära ekonomins ekonomiska fördelar och förbättra resurseffektiviteten. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen att stödja medlemsstaterna i deras genomförandearbete, däribland genom tekniskt stöd och EU‑medel. Parlamentet föreslår att lämpliga ekonomiska instrument antas i enlighet med ramdirektivet om avfall och att effektiva och kostnadseffektiva system för utökat producentansvar genomförs för att ge skjuts åt övergången till en cirkulär ekonomi.

4.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder för att städa bort skräp och förbättra avfallshanteringen (insamling, sortering och återvinning) och att anta ekonomiska instrument och kampanjer för att öka medvetenheten för att förhindra nedskräpning.

5.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens vilja att genomföra besök på hög nivå för cirkulär ekonomi och avfallshantering i de medlemsstater som riskerar att inte uppfylla de kommunala avfallsmålen för 2020 och att samverka med relevanta intressenter, inbegripet sammanslutningar av lokala och regionala aktörer och organisationer med verksamhet i hela Europa som verkligen främjar en kultur med nollavfall och tillhörande politik.

6.  Europaparlamentet betonar att medlemsstaterna måste mildra miljöpåverkan från avfallsgenerering, särskilt genom att minska den mängd kommunalt avfall som genereras. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att i detta syfte vidta avfallsförebyggande åtgärder i enlighet med det reviderade ramdirektivet om avfall.

7.  Europaparlamentet betonar att nationella, regionala och lokala aktörer har en helt avgörande roll inom avfallshantering och för framtagandet av politik samt för genomförandet av politiken på området. Parlamentet påminner om att en konsekvent politik, tillsammans med främjandet av lämplig infrastruktur i linje med avfallshierarkin, endast kan fastställas genom samordning och samarbete på alla nivåer i EU. Parlamentet uppmanar kommissionen att premiera bästa praxis på alla nivåer och underlätta utbyte av denna, samt att stödja banbrytande projekt på ett konkret och adekvat sätt.

8.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och industrin att som viktiga partner i avfallshanteringssektorn förstärka sitt engagemang för att främja cirkulära leveranskedjor, i syfte att till ofta konkurrenskraftiga priser få tillgång till högkvalitativa returråvaror, vilka bör återvinnas för fortsatt användning och produktion.

9.  Europaparlamentet efterfrågar tillhandahållande av utbildning och främjande av en rad olika anställningsformer, inbegripet ekonomiskt stöd till utbildning på hög nivå och sociala arbetstillfällen, särskilt på områdena reparationer och förberedelse för återanvändning.

10.  Europaparlamentet är övertygat om att nya affärsmodeller med inriktning på förebyggande, återanvändning och återvinning av avfall måste främjas och stödjas på lämpligt sätt, i syfte att på ett effektivare sätt stärka övergången till en cirkulär ekonomi.

11.  Europaparlamentet understryker att ett korrekt genomförande av paketet om cirkulär ekonomi ger möjligheter i hela EU, inbegripet investeringar, som kommer att bidra till att rationalisera användningen av naturresurser.

12.  Europaparlamentet framhåller att en ökning av resursproduktiviteten genom att förbättra effektiviteten och minska resursavfallet genom åtgärder såsom återanvändning, återvinning och återtillverkning kraftigt kan minska både resursförbrukningen och växthusgasutsläppen, vilket är ett mål som utgör kärnan i den cirkulära ekonomin. Parlamentet understryker att resurserna i en cirkulär ekonomi bevaras inom ekonomin och finns kvar i produktiv användning när en produkt har nått slutet av sin livslängd, och på så sätt minska resursförbrukningen. Parlamentet anser, när det gäller avfallslagstiftning, att cirkulär produktdesign kommer att bidra till att sluta produktionscyklerna och åstadkomma en omläggning av produktions- och konsumtionsmönstren, och därmed minska andelen giftigt avfall och den övergripande mängden avfall.

13.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att säkerställa full transparens i fråga om mängden av och slutdestinationen för avfall från olika avfallshanteringsmetoder, särskilt i de samhällen som kan komma att beröras av anläggningar och nya projekt, och att samråda med dem i beslutsprocessen. Parlamentet uppmanar dessutom med kraft medlemsstaterna att fullt ut och grundligt genomföra bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (direktivet om miljökonsekvensbedömningar)(13) och annan relevant EU-lagstiftning som syftar till att skydda miljön och folkhälsan.

14.  Europaparlamentet anser att separat insamling av avfall från dörr till dörr är ett effektivt sätt att öka medvetenheten i hela befolkningen om den strategiska betydelsen av en cirkulär ekonomi och att på ett effektivare sätt uppnå ett kollektivt engagemang för detta ändamål. Parlamentet understryker att sådana system möjliggör bättre redovisning av de typer och mängder av hushållsavfall som produceras och deras relaterade behov för bearbetning, i syfte att maximera förberedelsen för återanvändning och återvinning samt att ~göra det möjligt att införa rättvisare stimulerande/avskräckande ekonomiska åtgärder.

15.  Europaparlamentet påminner om att förbränning fortfarande återfinns näst längst ner i avfallshierarkin, i vilken endast deponering befinner sig längre ner.

16.  Europaparlamentet påminner om att farligt avfall utgör särskilda utmaningar som inte kan förbises och som kräver specifika åtgärder. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att fullt ut genomföra de bestämmelser i ramdirektivet om avfall som rör hanteringen av farligt avfall.

17.  Europaparlamentet stöder kommissionen i dess pågående överträdelseförfaranden mot medlemsstater som inte följer avfallslagstiftningen. Parlamentet uppmanar kommissionen att utnyttja den fulla potentialen hos systemet för tidig varning i enlighet med de reviderade avfallsdirektiven. Parlamentet föreslår att de straffpåföljder i form av böter som kommissionen samlat in bör återinvesteras i projekt som är förenliga med de högsta nivåerna i avfallshierarkin.

18.  Europaparlamentet beklagar att deponier, enligt flera framställare, har godkänts och placerats i närheten av bostads- och jordbruksområden. Parlamentet uppmanar medlemsstaternas behöriga myndigheter att säkerställa fullt skydd för människors hälsa och att vidta strukturella åtgärder med inriktning på att finna en lösning på föroreningar av grundvatten.

19.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1) EUT L 150, 14.6.2018, s. 109.
(2) EUT L 150, 14.6.2018, s. 100.
(3) EUT L 150, 14.6.2018, s. 141.
(4) EUT L 150, 14.6.2018, s. 93.
(5) EUT L 156, 19.6.2018, s. 26.
(6) EUT L 285, 31.10.2009, s. 10.
(7) Antagna texter, P8_TA(2018)0352.
(8) Antagna texter, P8_TA(2018)0100.
(9) EUT C 334, 19.9.2018, s. 151.
(10) EUT C 334, 19.9.2018, s. 60.
(11) Antagna texter, P8_TA(2018)0241.
(12) EUT C 239 E, 20.8.2013, s. 60.
(13) EUT L 26, 28.1.2012, s. 1.


Tillsynskrav och särskilda bestämmelser när det gäller utstationering av förare i vägtransportsektorn ***I
PDF 259kWORD 79k
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2006/22/EG vad gäller tillsynskrav och om fastställande av särskilda bestämmelser med avseende på direktiv 96/71/EG och direktiv 2014/67/EU för utstationering av förare inom vägtransportsektorn (COM(2017)0278 – C8-0170/2017 – 2017/0121(COD))
P8_TA(2019)0339A8-0206/2018

Denna text håller fortfarande på att bearbetas för publicering på ditt språk. Det finns redan en pdf- eller Word-version som du kan öppna genom att klicka på ikonen uppe till höger.


Daglig körtid och körtid per vecka, minimigränser för raster och minsta vila samt positionsbestämning med hjälp av färdskrivare ***I
PDF 226kWORD 80k
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) 561/2006 vad gäller minimikrav om maximal daglig körtid och körtid per vecka, minimigränser för raster och minsta dygns- och veckovila och av förordning (EU) 165/2014 vad gäller positionsbestämning med hjälp av färdskrivare (COM(2017)0277 – C8-0167/2017 – 2017/0122(COD))
P8_TA(2019)0340A8-0205/2018

Denna text håller fortfarande på att bearbetas för publicering på ditt språk. Det finns redan en pdf- eller Word-version som du kan öppna genom att klicka på ikonen uppe till höger.


Anpassning till utvecklingen inom vägtransportsektorn ***I
PDF 247kWORD 83k
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1071/2009 och förordning (EG) nr 1072/2009 i syfte att anpassa dem till utvecklingar inom sektorn (COM(2017)0281 – C8-0169/2017 – 2017/0123(COD))
P8_TA(2019)0341A8-0204/2018

Denna text håller fortfarande på att bearbetas för publicering på ditt språk. Det finns redan en pdf- eller Word-version som du kan öppna genom att klicka på ikonen uppe till höger.


Gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas ***I
PDF 201kWORD 55k
Resolution
Konsoliderad text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2009/73/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas (COM(2017)0660 – C8-0394/2017 – 2017/0294(COD))
P8_TA-PROV(2019)0342A8-0143/2018

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2017)0660),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 194.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8-0394/2017),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av det motiverade yttrande från den franska senaten som lagts fram i enlighet med protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, och enligt vilket utkastet till lagstiftningsakt inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 19 april 2018(1),

–  med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 16 maj 2018(2),

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 20 februari 2019 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A8-0143/2018).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 april 2019 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/… om ändring av direktiv 2009/73/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas

P8_TC1-COD(2017)0294


(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 194.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(3),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande(4),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(5), och

av följande skäl:

(1)  Den inre marknaden för naturgas, som stegvis har genomförts i hela unionen sedan 1999, syftar till att skapa faktiska valmöjligheter för alla slutkunder i unionen, både enskilda och företag, nya affärsmöjligheter, rättvisa konkurrensvillkor, konkurrenskraftiga priser, effektiva investeringssignaler och högre kvalitet på tjänsterna, och ska även bidra till försörjningstrygghet och hållbarhet.

(2)  Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG(6) och direktiv 2009/73/EG(7) har ett betydande steg tagits mot fullbordandet av den inre marknaden för naturgas.

(3)  Det här direktivet syftar till att undanröja ▌ hindren för fullbordandet av den inre marknaden för naturgas till följd av underlåtelsen att tillämpa unionens marknadsregler för gasöverföringsledningar till och från tredjeländer. De ändringar som införs genom detta direktiv syftar till att säkerställa att reglerna för gasöverföringsledningar som kopplar samman två eller fler medlemsstater också är tillämpliga inom unionen på gasöverföringsledningar till och från tredjeländer. Detta kommer att göra lagstiftningen inom unionen samstämmig och samtidigt motverka snedvridning av konkurrensen på unionens inre marknad för energi och negativa effekter på försörjningstryggheten. Det kommer också att öka transparensen och skapa rättslig säkerhet för marknadsaktörerna, särskilt investerare i gasinfrastruktur och systemanvändare, vad gäller det tillämpliga regelverket.

(4)  För att ta hänsyn till avsaknaden av särskilda unionsregler för gasöverföringsledningar till och från tredjeländer före dagen för detta direktivs ikraftträdande, bör medlemsstaterna kunna bevilja undantag från vissa bestämmelser i direktiv 2009/73/EG för sådana gasöverföringsledningar som är färdigställda före dagen för detta direktivs ikraftträdande. Den relevanta dagen för tillämpning av andra åtskillnadsmodeller än åtskilt ägande bör anpassas för gasöverföringsledningar till och från tredjeländer.

(5)   Rörledningar som kopplar samman ett projekt för olje- eller gasproduktion i ett tredjeland med en bearbetningsanläggning eller slutlig landningsterminal i en medlemsstat bör anses vara rörledningsnät i tidigare led. Rörledningar genom vilka ett projekt för olje- eller gasproduktion i en medlemsstat kopplas samman med en bearbetningsanläggning eller slutlig landningsterminal i ett tredjeland bör inte anses vara rörledningsnät i tidigare led vid tillämpningen av detta direktiv eftersom sådana rörledningar sannolikt inte i betydande grad påverkar den inre marknaden för energi.

(6)   Systemansvariga för överföringssystem bör vara fria att ingå tekniska avtal med systemansvariga för överföringssystem eller andra enheter i tredjeländer om frågor som rör drift och sammanlänkning av överföringssystem, under förutsättning att innehållet i dessa avtal är förenligt med unionslagsrätten.

(7)  Tekniska avtal om driften av överföringsledningar mellan systemansvariga för överföringssystem eller andra enheter bör fortsätta att gälla under förutsättning att de följer unionsrätten och relevanta beslut av den nationella tillsynsmyndigheten.

(8)   Om sådana tekniska avtal har ingåtts krävs enligt detta direktiv inte något ingående vare sig av ett internationellt avtal mellan en medlemsstat och ett tredjeland eller av ett avtal mellan unionen och ett tredjeland om driften av den berörda gasöverföringsledningen.

(9)  Tillämpligheten av direktiv 2009/73/EG gasöverföringsledningar till och från tredjeländer förblir begränsad till medlemsstaternas territorium. När det gäller gasöverföringsledningar till havs bör direktiv 2009/73/EG gälla i territorialvatten tillhörande den medlemsstat i vilken den första sammanlänkningspunkten med medlemsstaternas nät är belägen.

(10)   Befintliga avtal om driften av överföringsledningar som ingåtts mellan en medlemsstat och ett tredjeland bör kunna fortsätta att gälla i enlighet med detta direktiv.

(11)   När det gäller avtal eller delar av avtal med tredjeländer som kan påverka unionens gemensamma regler bör ett konsekvent och öppet förfarande införas som gör det möjligt att på en medlemsstats begäran bemyndiga den att ändra, utvidga, anpassa, förnya eller ingå ett avtal med ett tredjeland om driften av en överföringsledning eller ett tidigare led i rörledningsnätet mellan medlemsstaten och ett tredjeland. Förfarandet bör inte försena genomförandet av detta direktiv, bör inte påverka fördelningen av befogenheter mellan unionen och medlemsstaterna och bör gälla för befintliga och nya avtal.

(12)   Om det är uppenbart att innehållet i ett avtal omfattas till en del av unionens behörighet och till en del av en medlemsstats behörighet är det avgörande att säkerställa nära samarbete mellan den medlemsstaten och unionsinstitutionerna.

(13)   Kommissionens förordning (EU) 2015/703(8), kommissionens förordning (EU) 2017/459(9), kommissionens beslut 2012/490/EU(10) samt kapitlen III, V, VI och IX, och artikel 28 i kommissionens förordning (EU) 2017/460(11) är tillämpliga på entrypunkter från och exitpunkter till tredjeländer, i enlighet med den berörda nationella tillsynsmyndighetens relevanta beslut, medan kommissionens förordning (EU) nr 312/2014(12) endast gäller balanseringsområdena inom unionens gränser.

(14)  För att fatta beslut om att bemyndiga eller vägra att bemyndiga en medlemsstat att ändra, förlänga, anpassa, förnya eller ingå ett avtal med ett tredjeland bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011(13).

(15)   Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att skapa enhetlighet i lagstiftningen inom unionen och samtidigt motverka snedvridning av konkurrensen på unionens inre marknad för energi, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(16)  I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument(14) har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(17)  Direktiv 2009/73/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Ändringar av direktiv 2009/73/EG

Direktiv 2009/73/EG ska ändras på följande sätt:

1.  Artikel 2 led 17 ska ersättas med följande:"

”17. sammanlänkning: en överföringsledning som passerar eller sträcker sig över en gräns mellan medlemsstater i syfte att koppla samman dessa medlemsstaters nationella överföringssystem eller en överföringsledning mellan en medlemsstat och ett tredjeland fram till den medlemsstatens territorium eller territorialvatten.

"

2.  Artikel 9 ska ändras på följande sätt:

a)  I punkt 8 ska första stycket ersättas med följande:"

”8. Om överföringssystemet den 3 september 2009 tillhörde ett vertikalt integrerat företag får en medlemsstat besluta att inte tillämpa punkt 1. Vad gäller den del av överföringssystemet som kopplar samman en medlemsstat med ett tredjeland, mellan den medlemsstatens gräns och den första anslutningspunkten i den medlemsstatens nät, om överföringssystemet den … [datum för ikraftträdande av detta ändringsdirektiv] tillhörde ett vertikalt integrerat företag, får en medlemsstat besluta att inte tillämpa punkt 1.”

"

b)  Punkt 9 ska ersättas med följande:"

”9. Om överföringssystemet den 3 september 2009 tillhörde ett vertikalt integrerat företag och det finns arrangemang som säkerställer att den systemansvarige för överföringssystemet faktiskt är mer oberoende än vad som föreskrivs i bestämmelserna i kapitel IV, får en medlemsstat besluta att inte tillämpa punkt 1 i denna artikel.

Vad gäller den del av överföringssystemet som kopplar samman en medlemsstat med ett tredjeland, mellan den medlemsstatens gräns och den första anslutningspunkten i den medlemsstatens nät, om överföringssystemet den … [datum för ikraftträdande av detta ändringsdirektiv] tillhör ett vertikalt integrerat företag och det finns arrangemang som säkerställer att den systemansvarige för överföringssystemet faktiskt är mer oberoende än vad som föreskrivs i bestämmelserna i kapitel IV, får den medlemsstaten besluta att inte tillämpa punkt 1 i denna artikel.”

"

3.  Artikel 14.1 ska ersättas med följande:"

”1. Om överföringssystemet den 3 september 2009 tillhörde ett vertikalt integrerat företag, får en medlemsstat besluta att inte tillämpa artikel 9.1 och utse en oberoende systemansvarig (ISO) på förslag av överföringssystemets ägare (TSOW).

Vad gäller den del av överföringssystemet som kopplar samman en medlemsstat med ett tredjeland, mellan den medlemsstatens gräns och den första anslutningspunkten i den medlemsstatens nät, om överföringssystemet den … [datum för ikraftträdande av detta ändringsdirektiv] tillhörde ett vertikalt integrerat företag, får den medlemsstaten besluta att inte tillämpa artikel 9.1 och utse en oberoende systemansvarig (ISO) på förslag av överföringssystemets ägare (TSOW).

Utnämningen av en oberoende systemansvarig (ISO) ska godkännas av kommissionen.”

"

4.   Artikel 34.4 ska ersättas med följande:"

”4. Vid gränsöverskridande tvister ska de tvistlösningsförfaranden tillämpas som gäller i den medlemsstat som har jurisdiktion över de tidigare leden i rörledningsnätet till vilka tillträde vägras. Vid gränsöverskridande tvister där flera medlemsstater täcker det berörda systemet ska de berörda medlemsstaterna samråda med varandra i syfte att säkerställa att bestämmelserna i detta direktiv tillämpas konsekvent. Om ett tidigare led i rörledningsnätet har sitt ursprung i ett tredjeland och är sammankopplat med minst en medlemsstat ▌ ska de berörda medlemsstaterna samråda med varandra, och den medlemsstat i vilken den första entrypunkten i medlemsstaternas nät är belägen ska samråda med ▌ det berörda tredjeland i vilket rörledningsnätet i tidigare led har sitt ursprung, i syfte att säkerställa att detta direktiv, när det gäller det berörda nätet, tillämpas konsekvent inom medlemsstaternas territorium.”

"

5.   Artikel 36 ska ändras på följande sätt:

a)   Punkt 1 e ska ersättas med följande:"

”e) Undantaget får inte skada konkurrensen på de relevanta marknader som sannolikt kommer att påverkas av investeringen, en effektivt fungerande inre marknad för naturgas, effektivt fungerande berörda reglerade system eller försörjningstryggheten i fråga om naturgas i unionen.”

"

b)   Punkt 3 ska ersättas med följande:"

”3. Den tillsynsmyndighet som avses i kapitel VIII får besluta, från fall till fall, om det undantag som avses i punkterna 1 och 2.

Innan beslutet om undantag antas ska den nationella tillsynsmyndigheten, eller i förekommande fall en annan behörig myndighet i den medlemsstaten, samråda med

   a) de nationella tillsynsmyndigheterna i de medlemsstater vars marknader sannolikt kommer att påverkas av den nya infrastrukturen, och
   b) tredjelandets berörda myndigheter, om den berörda infrastrukturen är sammankopplad med unionens nät, som omfattas av en medlemsstats jurisdiktion, och har sitt ursprung eller sin slutpunkt i ett eller flera tredjeländer.

Om de tredjelandsmyndigheter som rådfrågats inte svarar inom rimlig tid eller inom en fastställd tidsfrist på högst tre månader får den berörda nationella tillsynsmyndigheten anta det beslut som krävs.”

"

c)  Punkt 4 andra stycket ska ersättas med följande:"

”När samtliga berörda tillsynsmyndigheter har kommit överens beträffande begäran om undantag inom sex månader från den dag då begäran mottogs av den sista av dessa tillsynsmyndigheter, ska de informera byrån om detta. Om den berörda infrastrukturen är en överföringsledning mellan en medlemsstat och ett tredjeland får, innan beslutet om undantag antas, den nationella tillsynsmyndigheten, eller i förekommande fall en annan behörig myndighet i den medlemsstat där den första sammanlänkningspunkten med medlemsstaternas nät är belägen, samråda med den berörda myndigheten i det tredjelandet, i syfte att, vad gäller den berörda infrastrukturen, säkerställa att detta direktiv tillämpas konsekvent inom medlemsstaternas territorium och, i förekommande fall, i den medlemsstatens territorialvatten. Om den tredjelandsmyndighet som rådfrågats inte svarar inom rimlig tid eller inom en fastställd tidsfrist på högst tre månader får den berörda nationella tillsynsmyndigheten anta det beslut som krävs.”

"

6.   Artikel 41.1 c ska ersättas med följande:"

”c) Samarbeta om gränsöverskridande frågor med tillsynsmyndigheten eller myndigheterna i de andra berörda medlemsstaterna och med byrån ▌. För infrastruktur till och från ett tredjeland, kan tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där den första sammanlänkningspunkten med medlemsstaternas nät är belägen efter samråd med tillsynsmyndigheterna i andra berörda medlemsstater samarbeta med tredjelandets berörda myndigheter, i syfte att för denna infrastruktur uppnå en konsekvent tillämpning av detta direktiv inom medlemsstaternas territorium.”

"

7.   I artikel 42 ska följande punkt läggas till:"

”6. Tillsynsmyndigheterna, eller, i förekommande fall, andra behöriga myndigheter kan samråda och samarbeta med de berörda myndigheterna i tredjeländer när det gäller driften av gasinfrastruktur till och från tredjeländer, i syfte att, vad gäller den berörda infrastrukturen, säkerställa att detta direktiv tillämpas konsekvent i medlemsstatens territorium och territorialvatten.”

"

8.  Följande artikel ska läggas till:"

”Artikel 48a

Tekniska avtal avseende driften av överföringsledningar

Detta direktiv påverkar inte friheten för systemansvariga för överföringssystem eller andra ekonomiska aktörer att ingå tekniska avtal om frågor som rör driften av överföringsledningar mellan en medlemsstat och ett tredjeland eller låta dem fortsätta att gälla, i den mån avtalen är förenliga med unionsrätten och relevanta beslut av de nationella tillsynsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna. Sådana avtal ska anmälas till de berörda medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.”

"

9.  Följande artiklar ska införas:"

”Artikel 49a

Undantag när det gäller överföringsledningar till och från tredjeländer

1.  När det gäller gasöverföringsledningar mellan en medlemsstat och ett tredjeland som färdigställts före den …[dagen för detta ändringsdirektivs ikraftträdande], får den medlemsstat i vilken den första anslutningspunkten för en sådan överföringsledning till en medlemsstats nät är belägen, av objektiva skäl, till exempel kostnadstäckningsskäl eller försörjningstrygghetsskäl, besluta att göra undantag från artiklarna 9, 10, 11 och 32 samt artikel 41.6, 41.8 och 41.10 för avsnitten av sådana gasöverföringsledningar i dess territorium och territorialvatten, förutsatt att ett sådant undantag inte skulle skada konkurrensen i unionen eller en effektivt fungerande inre marknad för naturgas, eller för en trygg energiförsörjning i unionen.

Undantaget ska vara tidsbegränsat upp till 20 år, på grundval av en objektiv motivering, som kan förnyas om det är berättigat och får förenas med villkor som bidrar till uppnåendet av ovan nämnda förhållanden.

Sådana undantag ska inte vara tillämpliga på överföringsledningar mellan en medlemsstat och ett tredjeland som är skyldigt att införliva detta direktiv och som på ett ändamålsenligt sätt har genomfört detta direktiv enligt ett avtal som ingåtts med unionen.

2.  Om den berörda överföringsledningen är belägen i mer än en medlemsstats territorium ska den medlemsstat i vars territorium den första anslutningspunkten till medlemsstaternas nät ligger efter samråd med samtliga berörda medlemsstater besluta om att bevilja undantag för den överföringsledningen.

På begäran av de berörda medlemsstaterna kan kommissionen besluta att inta en observatörsroll i samrådet mellan den medlemsstat på vars territorium den första anslutningspunkten är belägen och tredjelandet med avseende på konsekvent tillämpning av detta direktiv i medlemsstatens territorium och territorialvatten där den första sammanlänkningspunkten är belägen, inbegripet beviljandet av undantag för sådana överföringsledningar.

3.  Beslut enligt punkterna 1 och 2 ska antas senast den … [ett år från ikraftträdandet av detta ändringsdirektiv]. Medlemsstaterna ska anmäla dessa beslut till kommissionen och offentliggöra dem.

Artikel 49b

Bemyndigande

1.   Befintliga avtal mellan en medlemsstat och ett tredjeland om driften av en överföringsledning eller ett tidigare led i rörledningsnätet får, utan att det påverkar andra skyldigheter som följer av unionsrätten, eller fördelningen av befogenheter mellan unionen och medlemsstaterna, fortsätta att gälla till dess att ett efterföljande avtal mellan unionen och samma tredjeland träder i kraft eller om förfarandet i punkterna 2–15 i denna artikel tillämpas.

2.   Om en medlemsstat har för avsikt att inleda förhandlingar med ett tredjeland i syfte att ändra, förlänga, anpassa, förnya eller ingå ett avtal med ett tredjeland om driften av en överföringsledning, och det gäller frågor som helt eller delvis omfattas av detta direktivs tillämpningsområde, ska den anmäla detta skriftligen till kommissionen, utan att det påverkar fördelningen av befogenheter mellan unionen och medlemsstaterna.

En sådan anmälan ska inbegripa relevant dokumentation och uppgift om vilka bestämmelser som ska tas upp vid förhandlingarna eller omförhandlas, syftet med förhandlingarna samt all annan relevant information, och den ska översändas till kommissionen senast fem månader före det planerade inledandet av förhandlingarna.

3.   Efter det att kommissionen har fått den anmälan som avses i punkt 2 ska den bemyndiga den berörda medlemsstaten att inleda formella förhandlingar med ett tredjeland avseende den del som kan påverka unionens gemensamma regler såvida den inte anser att inledande av sådana förhandlingar skulle

   a) vara oförenliga med unionsrätten av andra skäl än fördelningen av befogenheter mellan unionen och medlemsstaterna,
   b) skada den inre naturgasmarknadens funktion, konkurrensen eller försörjningstryggheten i en medlemsstat eller unionen,
   c) undergräva målen för unionens pågående förhandlingar om mellanstatliga avtal med ett tredjeland,
   d) vara diskriminerade.

4.   Vid genomförandet av bedömningen enligt punkt 3 ska kommissionen ta hänsyn till huruvida det planerade avtalet gäller en överföringsledning eller en rörledning i tidigare led som bidrar till diversifiering av naturgasförsörjning och leverantörer genom nya naturgaskällor.

5.   Inom 90 dagar från mottagandet av den anmälan som avses i punkt 2 ska kommissionen anta ett beslut om att bemyndiga eller att vägra att bemyndiga en medlemsstat att inleda förhandlingar i syfte att ändra, förlänga, anpassa, förnya eller ingå ett avtal med ett tredjeland. Om ytterligare information krävs för att anta ett beslut ska perioden på 90 dagar börja löpa från den dag den ytterligare informationen mottogs.

6.   Om kommissionen inte antar ett beslut om att vägra att bemyndiga en medlemsstat att inleda förhandlingar i syfte att ändra, förlänga, anpassa, förnya eller ingå ett avtal med ett tredjeland, ska den informera den berörda medlemsstaten om detta och ange skälen för detta.

7.   Beslut om att bemyndiga eller vägra att bemyndiga en medlemsstat att inleda förhandlingar i syfte att ändra, förlänga, anpassa, förnya eller ingå ett avtal med ett tredjeland ska , antas genom genomförandeakter, i enlighet med förfarandet i artikel 51.2.

8.   Kommissionen får ge vägledning och begära att specifika klausuler införs i det planerade avtalet i syfte att säkerställa förenlighet med unionsrätten i enlighet med Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2017/684*.

9.   Kommissionen ska hållas informerad om framstegen i och resultaten av förhandlingarna om att ändra, förlänga, anpassa, förnya eller ingå ett avtal under de olika faserna och får begära att få delta i sådana förhandlingar mellan medlemsstaten och tredjelandet i enlighet med beslut (EU) 2017/684.

10.   Kommissionen ska underrätta Europaparlamentet och rådet om de beslut som antas enligt punkt 5.

11.   Innan ett avtal med ett tredjeland undertecknas ska den berörda medlemsstaten till kommissionen anmäla utgången av förhandlingarna och översända texten till det förhandlade avtalet till kommissionen.

12.   När kommissionen har mottagit anmälan enligt punkt 11 ska den bedöma det framförhandlade avtalet enligt punkt 3. Om kommissionen finner att förhandlingarna har resulterat i ett avtal som är förenligt med punkt 3 ska den bemyndiga medlemsstaten att underteckna och ingå avtalet.

13.   Inom 90 dagar efter det att den anmälan som avses i punkt 11 har mottagits, ska kommissionen anta ett beslut om att bemyndiga eller om att vägra att bemyndiga en medlemsstat att underteckna och ingå ett avtal med ett tredjeland. Om ytterligare information krävs för att anta ett beslut ska perioden på 90 dagar börja löpa från den dag den ytterligare informationen mottogs.

14.   Om kommissionen antar ett beslut enligt punkt 13 om att bemyndiga en medlemsstat att underteckna och ingå avtalet med tredjeland, ska den berörda medlemsstaten till kommissionen anmäla ingåendet och ikraftträdandet av avtalet samt senare ändringar av det avtalets status.

15.   Om kommissionen inte antar ett beslut i enlighet med punkt 13 om att vägra att bemyndiga en medlemsstat att underteckna och ingå avtalet med tredjeland, ska den informera den berörda medlemsstaten om detta och ange skälen för detta.

________________

* Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2017/684 av den 5 april 2017 om inrättandet av en mekanism för informationsutbyte om mellanstatliga avtal och icke-bindande instrument mellan medlemsstaterna och tredjeländer på energiområdet och om upphävande av beslut nr 994/2012/EU (EUT L 99, 12.4.2017, s. 1).”

"

Artikel 2

Införlivande

1.  Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den … [9 månader efter dagen för detta ändringsdirektivs ikraftträdande], detta ska inte påverka eventuella undantag i enlighet med artikel 49a i direktiv 2009/73/EG. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

Genom undantag från första stycket ska kustlösa medlemsstater som varken har geografiska gränser eller en överföringsledning till ett tredjeland inte vara skyldiga att sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta direktiv.

Genom undantag från första stycket ska Cypern och Malta på grund av sitt geografiska läge inte vara skyldiga att sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta direktiv så länge dessa stater inte har någon infrastruktur, inbegripet rörledningsnät i tidigare led, som kopplar samman dem med tredjeländer.

2.  Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 3

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 4

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

(1) EUT C 262, 25.7.2018, s. 64.
(2) EUT C 361, 5.10.2018, s. 72.
(3)EUT C 262, 25.7.2018, s. 64.
(4)EUT C 361, 5.10.2018, s. 72.
(5)Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 april 2017.
(6)Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas (EUT L 176, 15.7.2003, s. 57).
(7)Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 94).
(8)Kommissionens förordning (EU) 2015/73 av den 30 april 2015 om fastställandet av nätföreskrifter med regler för driftskompatibilitet och informationsutbyte (EUT L 113, 1.5.2015, s. 13).
(9)Kommissionens förordning (EU) 2017/459 av den 16 mars 2017 om fastställandet av nätföreskrifter för mekanismer för kapacitetstilldelning i överföringssystem för gas och om upphävande av förordning (EU) nr 984/2013 (EUT L 72, 17.3.2017, s. 1).
(10)Kommissionens beslut 2012/490/EU om ändring av bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten (EUT L 231, 28.8.2012, s. 16).
(11)Kommissionens förordning (EU) 2017/460 av den 16 mars 2017 om fastställandet av nätföreskrifter för harmoniserade tariffstrukturer för överföring av gas (EUT L 72, 17.3.2017, s. 29).
(12)Kommissionens förordning (EU) nr 312/2014 av den 26 mars 2014 om fastställandet av nätföreskrifter för balansering av överföringsnät för gas (EUT L 91, 37.3.2014, s. 15).
(13)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).
(14) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.


Europeiska havs- och fiskerifonden ***I
PDF 445kWORD 140k
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 (COM(2018)0390 – C8-0270/2018 – 2018/0210(COD))
P8_TA(2019)0343A8-0176/2019

Denna text håller fortfarande på att bearbetas för publicering på ditt språk. Det finns redan en pdf- eller Word-version som du kan öppna genom att klicka på ikonen uppe till höger.


Upprättande av en flerårig plan för de fisken som utnyttjar demersala bestånd i västra Medelhavet ***I
PDF 247kWORD 78k
Resolution
Konsoliderad text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av en flerårig plan för de fisken som utnyttjar demersala bestånd i västra Medelhavet (COM(2018)0115 – C8-0104/2018 – 2018/0050(COD))
P8_TA-PROV(2019)0344A8-0005/2019

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2018)0115),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 43.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8-0104/2018),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 11 juli 2018(1),

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 14 februari 2019 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet och yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A8-0005/2019).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet godkänner parlamentets och rådets gemensamma uttalande, som bifogas denna resolution och som kommer att offentliggöras i Europeiska unionens offentliga tidning, L-serien, tillsammans med den slutliga lagstiftningsakten.

3.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

4.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 april 2019 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/… om upprättande av en flerårig plan för de fisken som nyttjar demersala bestånd i västra Medelhavet och om ändring av förordning (EU) nr 508/2014

P8_TC1-COD(2018)0050


EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 43.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(3),

av följande skäl:

(1)  I Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982, i vilken unionen är avtalsslutande part, föreskrivs bevarandeskyldigheter, bland annat i fråga om att bibehålla eller återställa populationer av fiskade arter så att de ligger på nivåer som kan ge maximal hållbar avkastning (MSY).

(2)  Vid Förenta nationernas toppmöte om hållbar utveckling som hölls i New York 2015 förband sig unionen och dess medlemsstater att senast 2020 på ett effektivt sätt reglera fångsterna och få stopp på överfisket, det olagliga, orapporterade och oreglerade fisket samt destruktiva fiskemetoder och genomföra vetenskapligt grundade förvaltningsplaner, i syfte att på kortast möjliga tid återställa fiskbestånden minst till nivåer som kan ge MSY fastställt utifrån deras biologiska egenskaper.

(3)  I ministerförklaringen från Malta om MedFish4Ever av den 30 mars 2017(4) fastställs en ny ram för styrning av fisket i Medelhavet och ett arbetsprogram med fem konkreta åtgärder för de kommande tio åren. Ett av åtagandena är att upprätta fleråriga planer.

(4)  I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013(5) fastställs reglerna för den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) i linje med unionens internationella åtaganden. GFP ska bidra till skyddet av den marina miljön, till hållbar förvaltning av alla kommersiellt nyttjade arter och i synnerhet till att senast 2020 uppnå god miljöstatus.

(5)  Målen för GFP är bland annat att säkerställa att verksamhet inom fiske och vattenbruk är miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbar på lång sikt, att tillämpa försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen och att genomföra ekosystemansatsen i fiskeriförvaltningen. GFP bidrar också till en skälig levnadsstandard för verksamma inom fiskerisektorn, inbegripet sektorerna för småskaligt och icke-industriellt fiske samt kustfiske. Uppnåendet av dessa mål bidrar också till tryggad livsmedelsförsörjning och ger sysselsättningsvinster.

(6)  För att uppnå målen för GFP ska det antas en rad bevarandeåtgärder, t.ex. fleråriga planer, tekniska åtgärder och fastställande och fördelning av högsta tillåtna fiskeansträngning.

(7)  Enligt artiklarna 9 och 10 i förordning (EU) nr 1380/2013 ska de fleråriga planerna grundas på vetenskaplig, teknisk och ekonomisk rådgivning. I enlighet med de bestämmelserna bör den fleråriga plan som fastställs i den här förordningen (nedan kallad planen) innehålla övergripande mål och kvantifierbara mål med tydliga tidsramar, referenspunkter för bevarande, skyddsåtgärder och tekniska åtgärder som har utformats för att undvika och minska oönskade fångster.

(8)  ”Bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning” bör förstås som en hänvisning till allmänt tillgänglig vetenskaplig rådgivning som backas upp av de mest aktuella vetenskapliga uppgifterna och metoderna och som har utfärdats eller granskats av ett oberoende vetenskapligt organ som är erkänt på unionsnivå eller internationell nivå.

(9)  Kommissionen bör inhämta bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning för de bestånd som omfattas av planen. I detta syfte bör den samråda med framför allt vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (nedan kallad STECF). Kommissionen bör i synnerhet inhämta allmänt tillgänglig vetenskaplig rådgivning, inbegripet rådgivning om blandfiske, som tar hänsyn till planen och anger FMSY-intervall och referenspunkter för bevarande (BPA och BLIM).

(10)  Rådets förordning (EG) nr 1967/2006(6) fastställer en förvaltningsram för hållbart nyttjande av fiskeresurserna i Medelhavet och kräver att det antas förvaltningsplaner för fiske med trålredskap, fartygsvad/not, landvad/not, stänggarn och skrapredskap i medlemsstaternas territorialvatten.

(11)  Frankrike, Italien och Spanien har antagit förvaltningsplaner i enlighet med förordning (EG) nr 1967/2006. Det råder dock bristande överensstämmelse mellan dessa planer och de tar inte hänsyn till alla redskap som utnyttjar demersala bestånd och den geografiska överlappningen när det gäller vissa bestånd och fiskeflottor. Dessutom har dessa planer visat sig vara ineffektiva när det gäller att uppnå de mål som fastställs i GFP. Medlemsstater och berörda parter har uttryckt sitt stöd för utarbetandet och genomförandet av en flerårig plan på unionsnivå för de berörda bestånden.

(12)  STECF har visat att nyttjandet av många av de demersala bestånden i västra Medelhavet kraftigt överstiger de nivåer som krävs för att uppnå MSY.

(13)  Det är därför lämpligt att upprätta en flerårig plan för bevarande och hållbart nyttjande av demersala bestånd i västra Medelhavet.

(14)  Planen bör ta hänsyn till det faktum att det rör sig om blandfiske och dynamiken mellan de bestånd som fisket utnyttjar, dvs. kummel (Merluccius merluccius), röd mulle (Mullus barbatus), djuphavsräka (Parapenaeus longirostris), havskräfta (Nephrops norvegicus), blåröd räka (Aristeus antennatus) och räkan Aristaeomorpha foliacea. Den bör också ta hänsyn till bifångstarter vid demersalt fiske och till demersala bestånd för vilka tillräckliga data inte finns tillgängliga. Den bör vara tillämplig på de demersala fisken (särskilt med trålredskap, bottensatta garn, burar och långrevar) som bedrivs i unionens vatten eller av unionsfiskefartyg utanför unionens vatten i västra Medelhavet.

(15)  I de fall då fiskeridödlighet som orsakas av fritidsfiske har en betydande inverkan på de bestånd som berörs bör rådet ha möjlighet att fastställa icke-diskriminerande begränsningar för fritidsfiskare. Rådet bör hänvisa till transparenta och objektiva kriterier vid fastställandet av sådana begränsningar. Medlemsstaterna bör vid behov vidta nödvändiga och proportionella åtgärder för övervakning och insamling av data för en tillförlitlig bedömning av de faktiska fångstnivåerna inom fritidsfisket. Dessutom bör det vara möjligt att anta tekniska bevarandeåtgärder för fritidsfiske.

(16)  Planens geografiska tillämpningsområde bör baseras på beståndens geografiska utbredning enligt bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning. Beståndens geografiska utbredning såsom den anges i planen kan behöva ändras i framtiden på grund av att det finns bättre vetenskaplig information. Kommissionen bör därför ges befogenhet att anta delegerade akter för att anpassa beståndens geografiska utbredning såsom den anges i planen, om den vetenskapliga rådgivningen visar att det har skett en förändring av de berörda beståndens geografiska utbredning.

(17)  Syftet med planen bör vara att bidra till att målen för GFP uppnås, framför allt att uppnå och upprätthålla MSY för de berörda målbestånden, att genomföra landningsskyldigheten för demersala bestånd och pelagiska bifångster vid demersalt fiske för vilka en minsta referensstorlek för bevarande fastställts och att bidra till en rimlig levnadsstandard för dem som är beroende av fisket, med beaktande av kustfisket och socioekonomiska aspekter. Planen bör också genomföra ekosystemansatsen i fiskeriförvaltningen för att minimera fiskeverksamhetens negativa inverkan på de marina ekosystemen. Den bör vara förenlig med unionens miljölagstiftning, i synnerhet målet att uppnå god miljöstatus senast 2020, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG(7), och målen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG(8) och rådets direktiv 92/43/EEG(9).

(18)  Det är lämpligt att fastställa ett mål för fiskeridödligheten (F), som motsvarar målet att uppnå och upprätthålla MSY som intervall av värden vilka gör det möjligt att uppnå MSY (FMSY). Dessa intervall, som baseras på bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning, behövs för att skapa flexibilitet så att utveckling inom vetenskaplig rådgivning kan beaktas, för att bidra till genomförandet av landningsskyldigheten och för att ta hänsyn till blandfisken. Utifrån planen har dessa intervall tagits fram för att ge en minskning på högst 5 % av den långsiktiga avkastningen jämfört med MSY. Dessutom finns det ett tak för FMSY-intervallets övre gräns, vilket innebär att sannolikheten för att beståndet sjunker under gränsreferenspunkten för biomassa (BLIM) är högst 5 %.

(19)  För att fastställa högsta tillåtna fiskeansträngning bör det finnas FMSY-intervall för ”normal användning” och, med förbehåll för att de berörda bestånden uppvisar en god status, möjligheten att fastställa högsta tillåtna fiskeansträngning över dessa FMSY-intervall för det mest sårbara beståndet om det, på grundval av vetenskaplig rådgivning, är nödvändigt för att vid blandfiske nå de övergripande mål som fastställs i denna förordning, för att undvika att ett bestånd tar skada på grund av dynamiken inom eller mellan bestånd av samma eller olika arter, eller för att begränsa de årliga variationerna när det gäller högsta tillåtna fiskeansträngning. Ett mål för fiskeridödligheten i överensstämmelse med dessa FMSY-intervall bör uppnås genom en successiv och stegvis anpassning senast 2020 om så är möjligt, och i annat fall senast den 1 januari 2025.

(20)  För de bestånd för vilka MSY-mål är tillgängliga och i syfte att tillämpa skyddsåtgärder, måste det införas referenspunkter för bevarande, vilka uttrycks som försiktighetsreferenspunkter (BPA) och gränsreferenspunkter (BLIM).

(21)  Det bör föreskrivas om lämpliga skyddsåtgärder för att säkerställa att målen uppnås och för att aktivera avhjälpande åtgärder där det behövs, bland annat när bestånden ligger under referenspunkterna för bevarande. Avhjälpande åtgärder bör omfatta nödåtgärder enligt artiklarna 12 och 13 i förordning (EU) nr 1380/2013, högsta tillåtna fiskeansträngning och andra särskilda bevarandeåtgärder.

(22)  För att säkerställa transparens i fråga om tillträdet till fiske och uppnående av målen för fiskeridödlighet, bör en fiskeansträngningsordning för unionen antas för trålar, som är det viktigaste redskapet för att utnyttja de demersala bestånden i västra Medelhavet. Det är därför lämpligt att fastställa fiskeansträngningsgrupper, så att rådet kan besluta om högsta tillåtna fiskeansträngning, uttryckt i antal fiskedagar, på årsbasis. Vid behov bör fiskeansträngningsordningen omfatta andra fiskeredskap.

(23)  Med tanke på den oroande situationen för många demersala bestånd i västra Medelhavet och i syfte att sänka de nuvarande höga nivåerna av fiskeridödlighet, bör fiskeansträngningsordningen medföra en betydande minskning av fiskeansträngningen under de fem första åren som planen genomförs.

(24)  Medlemsstaterna bör vidta särskilda åtgärder för att säkerställa att fiskeansträngningsordningen är effektiv och genomförbar, genom att införa en metod för fördelning av fiskeansträngningskvoter i enlighet med artikel 17 i förordning (EU) nr 1380/2013, utarbeta en förteckning över fartyg, utfärda fisketillstånd och registrera och överföra relevanta fiskeansträngningsdata.

(25)  För att bidra till ett effektivt uppnående av planens mål, och i enlighet med de principer om god förvaltning som föreskrivs i artikel 3 i förordning (EU) nr 1380/2013, bör medlemsstaterna tillåtas att främja förvaltningssystem på lokal nivå som bygger på deltagande.

(26)  För att skydda uppväxtområden och känsliga livsmiljöer, liksom det småskaliga fisket, bör kustområdena regelbundet reserveras för mer selektivt fiske. I planen bör det därför fastställas ett trålförbud inom sex sjömil från kusten, med undantag för områden med ett vattendjup på mer än 100 meter, under tre månader varje år. Det bör vara möjligt att inrätta fler fredningsområden om detta kan säkerställa en minskning av fångsterna av ungkummel på minst 20 %.

(27)  Ytterligare bevarandeåtgärder bör vidtas när det gäller demersala bestånd. På grundval av vetenskaplig rådgivning är det framför allt lämpligt att införa ytterligare förbud i områden med stora ansamlingar av lekande fisk i syfte att skydda det allvarligt skadade vuxna beståndet av kummel.

(28)  Försiktighetsansatsen bör tillämpas på bifångstbestånd och på demersala bestånd för vilka tillräckliga data inte finns tillgängliga. Särskilda bevarandeåtgärder bör antas i enlighet med artikel 18 i förordning (EU) nr 1380/2013, när vetenskaplig rådgivning visar att avhjälpande åtgärder behövs.

(29)  Planen bör innehålla ytterligare tekniska bevarandeåtgärder som antas genom delegerade akter. Detta är nödvändigt för att uppnå planens mål, särskilt när det gäller att bevara demersala bestånd och förbättra selektiviteten.

(30)  För att vara i överensstämmelse med den landningsskyldighet som föreskrivs i artikel 15.1 i förordning (EU) nr 1380/2013, bör planen föreskriva ▌ ytterligare förvaltningsåtgärder som ska anges närmare i enlighet med artikel 18 i den förordningen.

(31)  För att ▌ vid lämplig tidpunkt anpassa planen till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på att komplettera denna förordning med avhjälpande åtgärder och tekniska bevarandeåtgärder, genomföra landningsskyldigheten och ändra vissa delar av planen. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (10). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med att förbereda delegerade akter.

(32)  Tidsfristen för inlämning av gemensamma rekommendationer från medlemsstater med ett direkt förvaltningsintresse bör fastställas, såsom krävs i förordning (EU) nr 1380/2013.

(33)  För att utvärdera framsteg mot MSY bör planen ▌ möjliggöra en regelbunden vetenskaplig övervakning av de berörda bestånden och, där så är möjligt, av bifångstbestånden.

(34)  I enlighet med artikel 10.3 i förordning (EU) nr 1380/2013 bör kommissionen regelbundet bedöma den här förordningens lämplighet och effektivitet. Denna bedömning bör följa efter och ha sin utgångspunkt i en regelbunden utvärdering av planen, på grundval av vetenskapliga utlåtanden från STECF, senast den … [fem år efter dagen för denna förordnings ikraftträdande] och därefter vart tredje år. Detta möjliggör ett fullständigt genomförande av landningsskyldigheten, antagande och genomförande av regionala åtgärder liksom effekter på bestånd och fisken. ▌

(35)  För att skapa rättslig säkerhet är det lämpligt att klargöra att åtgärder för tillfälligt upphörande som antas för att uppnå målen med planen kan vara berättigade till stöd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014(11).

(36)  För att uppnå balans mellan flottans fiskekapacitet och tillgänglig högsta tillåtna fiskeansträngning bör stöd från Europeiska havs- och fiskerifonden vid definitivt upphörande med fiskeverksamhet vara tillgängligt för de flottsegment inom vilka det råder obalans som omfattas av denna förordning. Förordning (EU) nr 508/2014 bör därför ändras i enlighet med detta.

(37)  De sannolika ekonomiska och sociala effekterna har vederbörligen bedömts innan planen utarbetades, i enlighet med artikel 9.4 i förordning (EU) nr 1380/2013.

(38)  Eftersom högsta tillåtna fiskeansträngning fastställs för varje kalenderår bör bestämmelserna om fiskeansträngningsordningen gälla från och med den 1 januari 2020. Med hänsyn till miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet bör bestämmelserna om FMSY-intervall och om skyddsåtgärder för bestånd som ligger under BPA gälla från och med den 1 januari 2025.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1.  Genom denna förordning upprättas en flerårig plan (nedan kallad planen) för bevarande och hållbart nyttjande av demersala bestånd i västra Medelhavet.

2.  Denna förordning är tillämplig på följande bestånd:

a)  Blåröd räka (Aristeus antennatus) i AKFM:s delområden 1, 5, 6 och 7.

b)  Djuphavsräka (Parapenaeus longirostris) i AKFM:s delområden 1, 5, 6 och 9–10–11.

c)  Räkan Aristaeomorpha foliacea i AKFM:s delområden 9–1011.

d)  Kummel (Merluccius merluccius) i AKFM:s delområden 1–5–6–7 och 9–10–11.

e)  Havskräfta (Nephrops norvegicus) i AKFM:s delområden 5, 6, 9 och 11.

f)  Röd mulle (Mullus barbatus) i AKFM:s delområden 1, 5, 6, 7, 9, 10 och 11.

3.  Denna förordning är även tillämplig på bifångstbestånd som fångas i västra Medelhavet vid fiske efter de bestånd som förtecknas i punkt 2. Den är även tillämplig på andra demersala bestånd som fångas i västra Medelhavet och för vilka tillräckliga data inte finns tillgängliga.

4.  Denna förordning är tillämplig på kommersiellt fiske ▌ efter de demersala bestånd som avses i punkterna 2 och 3, när sådant fiske bedrivs i unionens vatten eller av unionsfiskefartyg utanför unionens vatten i västra Medelhavet.

5.  I denna förordning fastställs även närmare bestämmelser för genomförandet av landningsskyldigheten i unionens vatten i västra Medelhavet för alla bestånd av arter som omfattas av landningsskyldigheten enligt artikel 15.1 i förordning (EU) nr 1380/2013 och som fiskas i samband med demersalt fiske.

6.  I denna förordning föreskrivs tekniska åtgärder, i enlighet med artikel 14, som är tillämpliga på samtliga bestånd i västra Medelhavet.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner, utöver de definitioner som anges i artikel 4 i förordning (EU) nr 1380/2013, i artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009(12) och i artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 1967/2006:

1.  västra Medelhavet: vattnen i AKFM:s geografiska delområden 1 (norra Alboránsjön), 2 (ön Alborán), 5 (öarna Balearerna), 6 (norra Spanien), 7 (Lejonbukten), 8 (ön Korsika), 9 (Liguriska havet och norra Tyrrenska havet), 10 (södra Tyrrenska havet) och 11 (Sardinien), enligt definitionen i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1343/2011(13).

2.  berörda bestånd: de bestånd som förtecknas i artikel 1.2.

3.  det mest sårbara beståndet: det bestånd vars fiskeridödlighet under föregående år, vid tidpunkten för fastställandet av högsta tillåtna fiskeansträngning, ligger längst från punktvärdet för FMSY, fastställt i bästa tillgängliga vetenskapliga utlåtanden.

4.  FMSY-intervall: ett värdeintervall som fastställts i bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning, i synnerhet från STECF eller ett liknande oberoende vetenskapligt organ som erkänns på unionsnivå eller internationell nivå, där alla nivåer av fiskeridödlighet inom det intervallet leder till maximal hållbar avkastning (MSY) på lång sikt, med ett givet fiskemönster och under befintliga genomsnittliga miljöförhållanden, utan att på ett betydande sätt påverka reproduktionsprocessen för de berörda bestånden. Det tas fram för att ge en minskning på högst 5 % av den långsiktiga avkastningen jämfört med MSY. Ett tak sätts så att sannolikheten för att beståndet sjunker under gränsreferenspunkten (BLIM) inte överstiger 5 %.

5.  FMSY -punktvärde för: det värde för uppskattad fiskeridödlighet som med ett givet fiskemönster och under befintliga genomsnittliga miljöförhållanden ger MSY på lång sikt.

6.  MSY Flägre: det lägsta värdet inom FMSY-intervallet.

7.  MSY Fövre: det högsta värdet inom FMSY-intervallet.

8.  lägre FMSY-intervall: det intervall som består av värden från MSY Flägre upp till FMSY-punktvärde.

9.  övre FMSY-intervall: det intervall som består av värden från FMSY-punktvärde upptill MSY Fövre.

10.  BLIM: den gränsreferenspunkt, uttryckt som lekbeståndets biomassa och fastställd i bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning, särskilt från STECF eller ett liknande oberoende vetenskapligt organ som erkänns på unionsnivå eller internationell nivå, under vilken reproduktionsförmågan kan vara reducerad.

11.  BPA: den försiktighetsreferenspunkt, uttryckt som lekbeståndets biomassa och fastställd i bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning, särskilt från STECF eller ett liknande oberoende vetenskapligt organ som erkänts på unionsnivå eller internationell nivå, som säkerställer att det råder mindre än 5 % sannolikhet för att lekbeståndets biomassa faller under BLIM.

12.  fiskeansträngningsgrupp: en medlemsstats flottförvaltningsenhet för vilken en högsta tillåten fiskeansträngning fastställs.

13.   grupp av bestånd: en grupp av bestånd som fångas tillsammans enligt bilaga I.

14.   fiskedag: en kontinuerlig 24-timmarsperiod (eller del därav) under vilken ett fartyg är närvarande i västra Medelhavet och ute ur hamn.

Artikel 3

Mål

1.  Planen ska bygga på en fiskeansträngningsordning och syfta till att bidra till uppnåendet av de mål för GFP som anges i artikel 2 i förordning (EU) nr 1380/2013, särskilt genom att tillämpa försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen, samt till att säkerställa att nyttjandet av levande marina biologiska resurser sker på ett sådant sätt att populationerna av skördade arter återställs till och bevaras över nivåer som kan ge MSY.

2.  Planen ska bidra till att eliminera utkast, genom att i möjligaste mån undvika och minska oönskade fångster, och till att genomföra den landningsskyldighet som fastställs i artikel 15 i förordning (EU) nr 1380/2013 för de arter som omfattas av minsta referensstorlekar för bevarande enligt unionsrätten och på vilka denna förordning är tillämplig.

3.  Planen ska genomföra ekosystemansatsen i fiskeriförvaltningen för att säkerställa att fiskeverksamhetens negativa inverkan på det marina ekosystemet minimeras. Den ska vara förenlig med unionens miljölagstiftning, i synnerhet målet att uppnå god miljöstatus senast 2020, i enlighet med artikel 1.1 i direktiv 2008/56/EG .

4.  Planen ska framför allt syfta till att

a)  säkerställa att de villkor som anges i deskriptor 3 i bilaga I till direktiv 2008/56/EG uppfylls, ▌

b)  bidra till uppfyllandet av andra relevanta deskriptorer i bilaga I till direktiv 2008/56/EG, i proportion till den roll som fisket spelar för att uppfylla dem, och

c)  bidra till att uppnå de mål som anges i artiklarna 4 och 5 i direktiv 2009/147/EG och artiklarna 6 och 12 i direktiv 92/43/EEG, i synnerhet för att minimera fiskeverksamhetens negativa inverkan på känsliga livsmiljöer och skyddade arter.

5.  Åtgärder inom ramen för planen ska vidtas på grundval avi enlighet med bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning. ▌

KAPITEL II

MÅL, REFERENSPUNKTER FÖR BEVARANDE OCH SKYDDSÅTGÄRDER

Artikel 4

Mål

1.  Målen för fiskeridödlighet i överensstämmelse med de FMSY-intervall som definieras i artikel 2 ska uppnås ▌ genom en successiv och stegvis anpassning senast 2020 om så är möjligt, dock senast den 1 januari 2025, för de berörda bestånden och ska därefter bibehållas inom FMSY-intervallen.

2.  De FMSY-intervall som baseras på planen ska begäras i synnerhet från STECF eller ett liknande oberoende vetenskapligt organ som erkänns på unionsnivå eller internationell nivå.

3.  I enlighet med artikel 16.4 i förordning (EU) nr 1380/2013 ska rådet, när det fastställer den högsta tillåtna fiskeansträngningen, fastställa denna fiskeansträngning för varje fiskeansträngningsgrupp inom det FMSY-intervall som är tillgängligt för det mest sårbara beståndet vid den tidpunkten.

4.  Utan hinder av punkterna 1 och 3 får den högsta tillåtna fiskeansträngningen fastställas på nivåer som är lägre än FMSY-intervallen.

5.  Utan hinder av punkterna 1 och 3 får den högsta tillåtna fiskeansträngningen fastställas till nivåer över det FMSY-intervall som är tillgängligt för det mest sårbara beståndet vid den tidpunkten, förutsatt att alla berörda bestånd ligger över BPA

a)  om det, på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning eller bevis, är nödvändigt för att uppnå de övergripande mål som fastställs i artikel 3 när det gäller blandfiske,

b)  om det, på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning eller bevis, är nödvändigt för att undvika att ett bestånd tar allvarlig skada på grund av dynamiken inom eller mellan bestånd av samma eller olika arter, eller

c)  för att begränsa variationerna i den högsta tillåtna fiskeansträngningen till högst 20 % mellan år som följer på varandra.

6.  När FMSY-intervallen inte kan fastställas för ett bestånd som förtecknas i artikel 1.2 på grund av att det inte finns tillräckliga vetenskapliga uppgifter, ska detta bestånd förvaltas i enlighet med artikel 12 till dess att FMSY-intervall finns tillgängliga i enlighet med punkt 2 i den här artikeln.

Artikel 5

Referenspunkter för bevarande

Med avseende på tillämpningen av artikel 6 ska följande referenspunkter för bevarande begäras, i synnerhet från STECF eller ett liknande oberoende vetenskapligt organ som erkänns på unionsnivå eller internationell nivå, på grundval av planen:

a)  Försiktighetsreferenspunkter, uttryckta som lekbeståndets biomassa (BPA).

b)  Gränsreferenspunkter, uttryckta som lekbeståndets biomassa (BLIM).

Artikel 6

Skyddsåtgärder

1.  När vetenskaplig rådgivning visar att lekbeståndets biomassa för något av de berörda bestånden ligger under BPA, ska alla lämpliga korrigerande åtgärder antas för att säkerställa att det berörda beståndet snabbt återgår till nivåer över de nivåer som kan ge MSY. I synnerhet ska, utan hinder av artikel 4.3, den högsta tillåtna fiskeansträngningen fastställas till nivåer som är förenliga med en fiskeridödlighet inom FMSY-intervallet för det mest sårbara beståndet, med beaktande av minskningen av biomassa.

2.  När vetenskaplig rådgivning visar att lekbeståndets biomassa för något av de berörda bestånden ligger under BLIM, ska ytterligare korrigerande åtgärder vidtas för att säkerställa att det berörda beståndet snabbt återgår till nivåer över de nivåer som kan ge MSY. I synnerhet får dessa korrigerande åtgärder, utan hinder av artikel 4.3 ▌, inbegripa att avbryta fisket efter det berörda beståndet och att i lämplig utsträckning minska den högsta tillåtna fiskeansträngningen.

3.  De korrigerande åtgärder som avses i denna artikel får inbegripa

a)  åtgärder i enlighet med artiklarna 7, 8 och 1114 i denna förordning, och

b)  nödåtgärder i enlighet med artiklarna 12 och 13 i förordning (EU) nr 1380/2013.

4.  Vilken av de åtgärder som avses i denna artikel som vidtas ska bestämmas med beaktande av art, allvarlighetsgrad, varaktighet och upprepning av den situation där lekbeståndets biomassa understiger de nivåer som avses i artikel 5.

KAPITEL III

FISKEANSTRÄNGNING

Artikel 7

Fiskeansträngningsordning

1.  En fiskeansträngningsordning ska gälla för alla fartyg som fiskar med trål inom de områden, grupper av bestånd och längdkategorier som anges i bilaga I.

2.  Varje år ska rådet, på grundval av vetenskaplig rådgivning och i enlighet med artikel 4, fastställa den högsta tillåtna fiskeansträngningen för varje fiskeansträngningsgrupp per medlemsstat.

3.  Genom undantag från artikel 3.1 och utan hinder av punkt 2 i den här artikeln ska följande gälla under de första fem åren av genomförandet av planen: ▌

a)  För det första året av genomförandet av planen ska den högsta tillåtna fiskeansträngningen minskas med 10 % jämfört med referensvärdet, utom i de geografiska delområden där fiskeansträngningen redan har minskats med mer än 20 % under referensperioden.

b)  För det andra till femte året av genomförandet av planen ska den högsta tillåtna fiskeansträngningen minskas med högst 30 % under den perioden. Minskningen av fiskeansträngningen får kompletteras med relevanta tekniska eller andra bevarandeåtgärder som antagits i enlighet med unionsrätten, i syfte att uppnå FMSY senast den 1 januari 2025.

4.  Det referensvärde som avses i punkt 3 ska ▌av var och en av medlemsstaterna beräknas för varje fiskeansträngningsgrupp eller geografiskt delområde som den genomsnittliga fiskeansträngningen uttryckt i antal fiskedagar mellan den 1 januari 2015 och den 31 december 2017, och ska enbart beakta fartyg som var verksamma under den perioden ▌.

5.  När bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning visar på betydande fångster ur ett visst bestånd med andra fiskeredskap än trål, får den högsta tillåtna fiskeansträngningen fastställas för dessa redskap på grundval av sådan vetenskaplig rådgivning.

Artikel 8

Fritidsfiske

1.  När vetenskaplig rådgivning visar att fritidsfiske har en väsentlig inverkan på fiskeridödligheten för ett bestånd som förtecknas i artikel 1.2, får rådet fastställa icke-diskriminerande begränsningar för fritidsfiskare.

2.  Vid fastställande av de begränsningar som avses i punkt1 ska rådet utgå från transparenta och objektiva kriterier, bland annat av miljömässig, social och ekonomisk karaktär. De kriterier som används får i synnerhet inbegripa fritidsfiskets inverkan på miljön, den samhälleliga betydelsen av denna verksamhet och dess bidrag till ekonomin i kustområdena.

3.  Medlemsstaterna ska vid behov vidta nödvändiga och proportionerliga åtgärder för övervakning och insamling av data för en tillförlitlig bedömning av de faktiska fångstnivåerna inom fritidsfisket.

Artikel 9

Medlemsstaternas skyldigheter

1.  Medlemsstaterna ska förvalta den högsta tillåtna fiskeansträngningen i enlighet med villkoren i artiklarna 26–34 i förordning (EG) nr 1224/2009.

2.  Varje medlemsstat ska besluta om en metod för fördelning av den högsta tillåtna fiskeansträngningen till enskilda fartyg eller grupper av fartyg som för dess flagg, i enlighet med kriterierna i artikel 17 i förordning (EU) nr 1380/2013. ▌

3.  En medlemsstat får ändra sina fiskeansträngningstilldelningar genom att överföra fiskedagar mellan fiskeansträngningsgrupper i samma geografiska område, förutsatt att den tillämpar en omräkningsfaktor som stöds av bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning. De utbytta fiskedagarna och omräkningsfaktorn ska omedelbart, och senast efter tio arbetsdagar, meddelas kommissionen och de andra medlemsstaterna.

4.  När en medlemsstat tillåter fartyg som för dess flagg att fiska med trål, ska den säkerställa att sådant fiske är begränsat till högst femton timmar per fiskedag, fem fiskedagar per vecka eller motsvarande.

Medlemsstaterna får bevilja undantag på upp till arton timmar per fiskedag för att ta hänsyn till tiden för transit mellan hamn och fångstplatsen. Sådana undantag ska utan dröjsmål meddelas kommissionen och andra berörda medlemsstater.

5.  Om ett fartyg bedriver fiske efter två olika grupper av bestånd under en och samma fiskedag ska, utan hinder av punkt 3, en halv fiskedag dras av från den högsta tillåtna fiskeansträngning som tilldelats det fartyget för respektive grupp av bestånd.

6.  För fartyg som för dess flagg och som bedriver fiske efter de berörda bestånden, ska varje medlemsstat utfärda fisketillstånd för de områden som avses i bilaga I och i enlighet med artikel 7 i förordning (EG) nr 1224/2009.

7.  Medlemsstaterna ska säkerställa att den totala kapacitet, uttryckt i GT och kW, som motsvarar de fisketillstånd som utfärdats i enlighet med punkt 6 inte ökas under den period som planen tillämpas.

8.  Varje medlemsstat ska upprätta och uppdatera en förteckning över fartyg med fisketillstånd som utfärdats i enlighet med punkt 6 och göra den tillgänglig för kommissionen och övriga medlemsstater. Medlemsstaterna ska översända sina förteckningar för första gången senast tre månader efter det att denna förordning trätt i kraft och därefter senast den 30 november varje år.

9.  Medlemsstaterna ska övervaka sin fiskeansträngningsordning och säkerställa att den högsta tillåtna fiskeansträngning som avses i artikel 7 inte överskrider de fastställda gränserna.

10.  I enlighet med de principer om god förvaltning som föreskrivs i artikel 3 i förordning (EU) nr 1380/2013, får medlemsstaterna främja förvaltningssystem på lokal nivå som bygger på deltagande, i syfte att uppnå planens mål.

Artikel 10

Meddelande av relevanta data

1.  Medlemsstaterna ska registrera och överföra fiskeansträngningsdata till kommissionen i enlighet med artikel 33 i förordning (EG) nr 1224/2009 och artiklarna 146c, 146d och 146e i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011(14).

2.  Fiskeansträngningsdata ska aggregeras per månad och innehålla den information som anges i bilaga II. Formatet för dessa aggregerade data ska vara XML Schema Definition som bygger på UN/CEFACT P1000–12.

3.  Medlemsstaterna ska översända de fiskeansträngningsdata som avses i punkt 1 till kommissionen före den 15:e varje månad.

KAPITEL IV

TEKNISKA BEVARANDEÅTGÄRDER

Artikel 11

Fredningsområden

1.  Utöver vad som föreskrivs i artikel 13 i förordning (EG) nr 1967/2006, ska det vara förbjudet att använda trål i västra Medelhavet inom sex sjömil från kusten, med undantag för områden med ett vattendjup på mer än 100 meter, under tre månader varje år och när så är lämpligt i följd, på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning. Denna årliga fredningsperiod på tre månader ska fastställas av varje medlemsstat och ska infalla under den mest relevanta perioden, fastställd på grundval av de bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning. Denna period ska utan dröjsmål meddelas kommissionen och andra berörda medlemsstater.

2.  Genom undantag från punkt 1, och under förutsättning att ett sådant undantag är motiverat av särskilda geografiska begränsningar, till exempel kontinentalsockelns begränsade utbredning eller det långa avståndet till fångstplatsen, får medlemsstaterna, på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning inrätta andra fredningsområden, förutsatt att en minskning av fångsterna av ungkummel på minst 20 % uppnås inom varje geografiskt delområde. Sådana undantag ska utan dröjsmål meddelas kommissionen och andra berörda medlemsstater.

3.  Senast den … [två år efter dagen för denna förordnings ikraftträdande] och på grundval av de bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning, ska de berörda medlemsstaterna fastställa andra fredningsområden när det finns bevis för en hög koncentration av ungfisk, som är mindre än minsta referensstorlek för bevarande, och lekområden för demersala bestånd, särskilt när det gäller de berörda bestånden.

4.  De övriga fredningsområden som inrättats i enlighet med punkt 3 ska bedömas av särskilt STECF eller ett liknande oberoende vetenskapligt organ som erkänns på unionsnivå eller internationell nivå. Om denna bedömning visar att dessa fredningsområden inte är i linje med motsvarande mål ska medlemsstaterna se över dessa fredningsområden mot bakgrund av dessa rekommendationer.

5.  När de fredningsområden som avses i punkt 3 i denna artikel påverkar fiskefartyg från flera medlemsstater, ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter, i enlighet med artikel 8 i förordning (EU) nr 1380/2013 och artikel 18 i den här förordningen och på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning, för att fastställa de berörda fredningsområdena.

Artikel 12

Förvaltning av bifångstbestånd och demersala bestånd för vilka tillräckliga data inte finns tillgängliga

1.  De bestånd som avses i artikel 1.3 i denna förordning ska förvaltas på grundval av försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen enligt definitionen i artikel 4.1.8 i förordning (EU) nr 1380/2013.

2.  Förvaltningsåtgärder för de bestånd som avses i artikel 1.3, i synnerhet tekniska bevarandeåtgärder såsom de som anges i artikel 13, ska fastställas med beaktande av bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning.

Artikel 13

Särskilda bevarandeåtgärder

1.  Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 18 i denna förordning och artikel 18 i förordning (EU) nr 1380/2013 för att komplettera denna förordning genom att fastställa följande tekniska bevarandeåtgärder:

a)   Specifikationer av fiskeredskapens egenskaper och regler för användningen av redskapen för att säkerställa eller förbättra selektiviteten, minska oönskade fångster eller minimera den negativa inverkan på ekosystemet.

b)  Specifikationer av ändringar av fiskeredskap eller tilläggsutrustning till fiskeredskap för att säkerställa eller förbättra selektiviteten, minska oönskade fångster eller minimera den negativa inverkan på ekosystemet.

c)  Begränsningar eller förbud av användningen av vissa fiskeredskap och av fiskeverksamhet i vissa områden eller under vissa perioder, i syfte att skydda lekfisk, fisk som är mindre än minsta referensstorlek för bevarande eller icke-målarter, eller för att minimera den negativa inverkan på ekosystemet.

d)  Fastställande av minsta referensstorlekar för bevarande för något av de bestånd som omfattas av denna förordning, för att säkerställa skydd av unga exemplar av marina organismer.

e)  Åtgärder som rör fritidsfiske.

2.  De åtgärder som avses i punkt 1 ska bidra till att nå de övergripande mål som anges i artikel 3.

KAPITEL V

LANDNINGSSKYLDIGHET

Artikel 14

Bestämmelser om landningsskyldigheten

För alla bestånd av arter i västra Medelhavet som omfattas av landningsskyldigheten enligt artikel 15.1 i förordning (EU) nr1380/2013, och för bifångster av pelagiska arter vid fisken som utnyttjar de bestånd som förtecknas i artikel 1.2 i den här förordningen och för vilka landningsskyldigheten gäller, ges kommissionen, efter samråd med medlemsstaterna, befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 18 i den här förordningen och artikel 18 i förordning (EU) nr 1380/2013 för att komplettera den här förordningen genom att fastställa närmare bestämmelser för denna skyldighet i enlighet med artikel 15.5 a–e i förordning (EU) nr 1380/2013.

KAPITEL VI

REGIONALISERING

Artikel 15

Regionalt samarbete

1.  Artikel 18.1–18.6 i förordning (EU) nr 1380/2013 ska tillämpas på de åtgärder som avses i artiklarna 11–14 i den här förordningen.

2.  Vid tillämpning av punkt 1 i denna artikel, får medlemsstater som har ett direkt förvaltningsintresse lämna gemensamma rekommendationer i enlighet med artikel 18.1 i förordning (EU) nr 1380/2013

a)   för första gången senast tolv månader efter den … [dagen för denna förordnings ikraftträdande] och därefter senast tolv månader efter varje gång utvärderingen av planen läggs fram i enlighet med artikel 17.2 i denna förordning,

b)   senast den 1 juli det år som föregår det år då åtgärderna ska tillämpas, och/eller

c)   när de bedömer det nödvändigt, i synnerhet om det sker en plötslig förändring av situationen för något bestånd som omfattas av denna förordning.

3.  De befogenheter som ges enligt artiklarna 11–14 i denna förordning ska inte påverka de befogenheter som kommissionen ges genom andra bestämmelser i unionsrätten, däribland genom förordning (EU) nr 1380/2013.

KAPITEL VII

ÄNDRINGAR OCH UPPFÖLJNING

Artikel 16

Ändringar av planen

1.  När vetenskaplig rådgivning visar en förändring i den geografiska utbredningen av de berörda bestånden, ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 18 för att ändra denna förordning, genom att anpassa de områden som anges i artikel 1.2 och bilaga I för att avspegla denna förändring.

2.  Om kommissionen på grundval av vetenskaplig rådgivning anser att förteckningen över de berörda bestånden måste ändras, får kommissionen lägga fram ett förslag till ändring av förteckningen.

Artikel 17

Övervakning och utvärdering av planen

1.  Inom ramen för den årsredovisning som föreskrivs i artikel 50 i förordning (EU) nr 1380/2013 ska de kvantifierbara indikatorerna omfatta årliga uppskattningar av den nuvarande fiskdödligheten över FMSY (F/FMSY), lekbeståndets biomassa och de socioekonomiska indikatorerna för de berörda bestånden, och om möjligt för bifångstbestånd. De får kompletteras med andra indikatorer på grundval av vetenskaplig rådgivning.

2.  Senast den … [fem år efter dagen för denna förordnings ikraftträdande], och därefter vart tredje år, ska kommissionen rapportera till Europaparlamentet och rådet om planens resultat och effekter när det gäller de berörda bestånden och det fiske som nyttjar dessa bestånd, särskilt vad gäller uppnåendet av de övergripande mål som anges i artikel 3.

KAPITEL VIII

FÖRFARANDEBESTÄMMELSER

Artikel 18

Utövande av delegeringen

1.  Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.  Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artiklarna 1114 och 16 ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den … [dagen för denna förordnings ikraftträdande]. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av den perioden. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med femårsperioder, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av den perioden i fråga.

3.  Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 1114 och 16 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.  Innan kommissionen antar en delegerad akt, ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning

5.  Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

6.  En delegerad akt som antas enligt artiklarna 1114 och 16 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

KAPITEL IX

EUROPEISKA HAVS- OCH FISKERIFONDEN

Artikel 19

Stöd från Europeiska havs- och fiskerifonden

Åtgärder för tillfälligt upphörande som antas för att uppnå planens mål ska betraktas som sådant tillfälligt upphörande av fiskeverksamhet som avses i artikel 33.1 a och c i förordning (EU) nr 508/2014.

Artikel 20

Ändringar av förordning (EU) nr 508/2014 vad gäller vissa regler som rör Europeiska havs- och fiskerifonden

Artikel 34 i förordning (EU) nr 508/2014 ska ändras på följande sätt:

1.  Punkt 4 ska ersättas med följande:"

”4. Stöd enligt denna artikel får beviljas fram till och med den 31 december 2017, förutom om åtgärder för definitivt upphörande antas för att uppnå målen i den fleråriga planen för bevarande och hållbart utnyttjande av demersala bestånd i västra Medelhavet, inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) …/…*(15).

________________

* Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/… av den … om upprättande av en flerårig plan för de fisken som nyttjar demersala bestånd i västra Medelhavet och om ändring av förordning (EU) nr 508/2014 (EUT …).

"

2.  Följande punkt ska läggas till:"

“4a. Utgifter för åtgärder för definitivt upphörande som har antagits för att målen i förordning (EU) …/…(16) ska uppnås, ska berättiga till stöd från EHFF från och med den förordningens ikraftträdande.”

"

KAPITEL X

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 21

Ikraftträdande och tillämpning

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Med hänsyn till miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet ska artiklarna 4 och 6.1 tillämpas från och med den 1 januari 2025.

Artikel 7 ska tillämpas från och med den 1 januari 2020.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA I

Fiskeansträngningsordning

(som avses i artikel 7)

Fiskeansträngningsgrupper definieras enligt följande:

A)  Trålar som fiskar efter röd mulle, kummel, djuphavsräka och havskräfta på kontinentalsockeln och övre delen av kontinentalbranten.

Redskapstyp

Geografiskt område

Grupper av bestånd

Fartygets längd över allt

Kod för fiskeansträngnings-grupp

Trålar

(TBB, OTB, PTB, TBN, TBS, TB, OTM, PTM, TMS, TM, OTT, OT, PT, TX, OTP, TSP)

AKFM:s delområden 1–2–5–6–7

Röd mulle i de geografiska delområdena 1, 5, 6 och 7; kummel i de geografiska delområdena 1–5–6–7; djuphavsräka i de geografiska delområdena 1, 5 och 6; havskräfta i de geografiska delområdena 5 och 6.

< 12 m

EFF1/MED1_TR1

≥ 12 m och < 18 m

EFF1/MED1_TR2

≥ 18 m och < 24 m

EFF1/MED1_TR3

≥ 24 m

EFF1/MED1_TR4

AKFM:s delområden 8–9–10–11

Röd mulle i de geografiska delområdena 9, ▌10 och 11; kummel i de geografiska delområdena 9–10–11; djuphavsräka i de geografiska delområdena 9–10–11; havskräfta i de geografiska delområdena 9 och 10.

< 12 m

EFF1/MED2_TR1

≥ 12 m och < 18 m

EFF1/MED2_TR2

≥ 18 m och < 24 m

EFF1/MED2_TR3

≥ 24 m

EFF1/MED1_TR4

B)  Trålar som fiskar efter blåröd räka och räkan Aristaeomorpha foliace på djupt vatten.

Redskapstyp

Geografiskt område

Grupper av bestånd

Fartygets längd över allt

Kod för fiskeansträngningsgrupp

Trålar

(TBB, OTB, PTB, TBN, TBS, TB, OTM, PTM, TMS, TM, OTT, OT, PT, TX, OTP, TSP)

AKFM:s delområden 1–2–5–6–7

Blåröd räka i de geografiska delområdena 1, 5, 6 och 7.

< 12 m

EFF2/MED1_TR1

≥ 12 m och < 18 m

EFF2/MED1_TR2

≥ 18 m och < 24 m

EFF2/MED1_TR3

≥ 24 m

EFF2/MED1_TR4

AKFM:s delområden 8–9–10–11

Räkan Aristaeomorpha foliace i de geografiska delområdena 9, 10 och 11.

< 12 m

EFF2/MED2_TR1

≥ 12 m och < 18 m

EFF2/MED2_TR2

≥ 18 m och < 24 m

EFF2/MED2_TR3

≥ 24 m

EFF2/MED1_TR4

BILAGA II

Förteckning över information för fiskeansträngningsdata

(som det hänvisas till i artikel 10)

Information

Definition och anmärkningar

(1)  Medlemsstat

Den rapporterande flaggmedlemsstatens treställiga alfabetiska ISO-kod

(2)  Fiskeansträngningsgrupp

Kod för fiskeansträngningsgrupp enligt bilaga I

(3)  Fiskeansträngningsperiod

Rapporteringsmånadens start- och slutdatum

(4)  Fiskeansträngningsdeklaration

Totalt antal fiskedagar

BILAGA TILL LAGSTIFTNINGSRESOLUTIONEN

Gemensamt uttalande från Europaparlamentet och rådet

Europaparlamentet och rådet har för avsikt att upphäva befogenheterna att anta tekniska åtgärder genom delegerade akter i enlighet med artikel 13 i denna förordning när de antar ett nytt regelverk om tekniska åtgärder som inbegriper en befogenhet som omfattar samma åtgärder.

(1) EUT C 367, 10.10.2018, s. 103.
(2)EUT C 367, 10.10.2018, s. 103.
(3)Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 april 2019.
(4)Ministerförklaringen från Malta om MedFish4Ever. Ministerkonferens om hållbarheten i Medelhavsfisket (Malta, 30 mars 2017).
(5)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG (EUT L 354, 28.12.2013, s. 22).
(6)Rådets förordning (EG) nr 1967/2006 av den 21 december 2006 om förvaltningsåtgärder för hållbart utnyttjande av fiskeresurserna i Medelhavet, om ändring av förordning (EEG) nr 2847/93 och om upphävande av förordning (EG) nr 1626/94 (EUT L 409, 30.12.2006, s. 11).
(7)Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (Ramdirektiv om en marin strategi) (EUT L 164, 25.6.2008, s. 19).
(8)Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar (EUT L 20, 26.1.2010, s. 7).
(9)Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 22.7.1992, s. 7).
(10)EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.
(11)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 av den 15 maj 2014 om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2328/2003, (EG) nr 861/2006, (EG) nr 1198/2006 och (EG) nr 791/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1255/2011 (EUT L 149, 20.5.2014, s. 1).
(12)Rådets förordning (EG) nr 1224/2009 av den 20 november 2009 om införande av ett kontrollsystem i unionen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs, om ändring av förordningarna (EG) nr 847/96, (EG) nr 2371/2002, (EG) nr 811/2004, (EG) nr 768/2005, (EG) nr 2115/2005, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007, (EG) nr 676/2007, (EG) nr 1098/2007, (EG) nr 1300/2008, (EG) nr 1342/2008 och upphävande av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1627/94 och (EG) nr 1966/2006 (EUT L 343, 22.12.2009, s. 1).
(13)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1343/2011 av den 13 december 2011 om vissa bestämmelser om fiske i AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet) och om ändring av rådets förordning (EG) nr 1967/2006 om förvaltningsåtgärder för hållbart utnyttjande av fiskeresurserna i Medelhavet (EUT L 347, 30.12.2011, s. 44).
(14)Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011 av den 8 april 2011 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs (EUT L 112, 30.4.2011, s. 1).
(15)+EUT: Vänligen inför i texten numret på förordningen i PE-CONS 32/19 (2018/0050(COD)) och inför nummer, datum och EUT-hänvisning för den förordningen i fotnoten.
(16)+EUT: Vänligen inför i texten numret på förordningen i PE-CONS 32/19 (2018/0050(COD)).


Säkrare identitetskort och uppehållshandlingar som utfärdas till unionsmedborgare ***I
PDF 231kWORD 65k
Resolution
Konsoliderad text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om säkrare identitetskort för unionsmedborgare och uppehållshandlingar som utfärdas till unionsmedborgare och deras familjemedlemmar när de utövar rätten till fri rörlighet (COM(2018)0212 – C8-0153/2018 – 2018/0104(COD))
P8_TA-PROV(2019)0345A8-0436/2018

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2018)0212),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 21.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8-0153/2018),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av yttrandet av den 11 juli 2018 från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén(1),

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 27 februari 2019 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor samt yttrandet i form av ändringsförslag från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A8–0436/2018).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 april 2019 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/… om säkrare identitetskort för unionsmedborgare och uppehållshandlingar som utfärdas till unionsmedborgare och deras familjemedlemmar när de utövar rätten till fri rörlighet

P8_TC1-COD(2018)0104


(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 21.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(2),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(3), och

av följande skäl:

(1)  Fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) föresatte sig att underlätta fri rörlighet för personer, samtidigt som säkerheten och tryggheten för Europas folk säkerställs, genom att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, i enlighet med bestämmelserna i EU-fördraget och i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF‑fördraget).

(2)  Unionsmedborgarskap ger varje medborgare i unionen rätt till fri rörlighet, inom vissa begränsningar och på vissa villkor. Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG(4) genomför denna rättighet. Artikel 45 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) innehåller också bestämmelser om fri rörlighet och fri bosättning. Fri rörlighet medför rätt att resa ut ur och in i medlemsstaterna med giltigt identitetskort eller pass.

(3)  Enligt direktiv 2004/38/EG ska medlemsstaterna utfärda och förnya identitetskort eller pass till sina medborgare i enlighet med nationell rätt. Enligt det direktivet får medlemsstaterna även kräva att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar ska registrera sig hos berörda myndigheter. Medlemsstaterna är skyldiga att utfärda bevis om registrering till unionsmedborgare på de villkor som fastställs i det direktivet. Medlemsstaterna är även skyldiga att enligt det direktivet utfärda uppehållskort till familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat och efter en ansökan utfärda intyg om permanent uppehållsrätt samt permanenta uppehållskort.

(4)  Direktiv 2004/38/EG föreskriver att medlemsstaterna får vidta nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet enligt det direktivet i händelse av missbruk av rättigheter eller bedrägerier. Förfalskning av handlingar eller felaktig information om sakförhållanden som påverkar rätten att uppehålla sig i landet har i det direktivet fastställts som typiska fall av bedrägerier.

(5)  Det är stora skillnader på säkerhetsnivån i nationella identitetskort utfärdade av medlemsstaterna och uppehållstillstånd för unionsmedborgare bosatta i en annan medlemsstat samt deras familjemedlemmar. Dessa skillnader ökar risken för förfalskning och dokumentbedrägerier och medför också praktiska svårigheter för medborgare som önskar utöva sin rätt till fri rörlighet. Statistik från Europeiska unionens dokumentbedrägeri- och riskanalysnätverk visar att antalet incidenter med falska identitetskort har ökat med tiden.

(6)  I sitt meddelande av den 14 september 2016 ”Att höja säkerheten i en rörlig värld – starkare yttre gränser och förbättrat informationsutbyte i kampen mot terrorism” betonade kommissionen att säkra rese- och identitetshandlingar är avgörande när man på ett säkert sätt ska fastställa en persons identitet, och tillkännagav att den skulle lägga fram en handlingsplan för att bekämpa förfalskningar av resehandlingar. Enligt det meddelandet måste en bättre strategi bygga på stabila system som förebygger brott och hot mot den inre säkerheten på grund av brister i dokumentsäkerheten, särskilt med koppling till terrorism och gränsöverskridande brottslighet.

(7)  Enligt kommissionens handlingsplan av den 8 december 2016 för att stärka EU:s insatser mot bedrägerier med resedokument (nedan kallad handlingsplanen 2016) uppges minst tre fjärdedelar av de falska handlingar som upptäcks vid de yttre gränserna, men även inom det område där det inte förekommer några kontroller vid de inre gränserna, vara utfärdade av medlemsstater och Schengenassocierade länder. Mindre säkra nationella identitetskort som utfärdats av medlemsstater är vanligast bland de upptäckta falska handlingar som används för resor inom Schengenområdet.

(8)  För att avskräcka från identitetsbedrägerier bör medlemsstaterna säkerställa att hel- och delförfalskning av identitetshandlingar och användningen av sådana förfalskade handlingar omfattas av lämpliga påföljder i deras nationella rätt.

(9)  I handlingsplanen 2016 berördes risken med falska identitetskort och uppehållshandlingar. Kommissionen åtog sig i handlingsplanen 2016 och i sin rapport om EU-medborgarskapet 2017 att analysera de politiska alternativen för att förbättra säkerheten på identitetskort och uppehållshandlingar.

(10)  Enligt handlingsplanen 2016 kräver utfärdandet av äkta och säkra identitetskort en tillförlitlig process för registrering av identiteten och säkra bakomliggande handlingar till stöd för ansökningsprocessen. Kommissionen, medlemsstaterna och berörda unionsbyråer bör fortsätta att samarbeta för att göra bakomliggande dokument mindre känsliga för bedrägerier, med tanke på den ökade användningen av falska bakomliggande dokument.

(11)  Denna förordning kräver inte att medlemsstaterna inför identitetskort eller uppehållshandlingar när detta inte krävs enligt nationell rätt, och den påverkar inte heller medlemsstaternas behörighet att enligt nationell rätt utfärda andra typer av uppehållshandlingar som faller utanför unionsrättens tillämpningsområde, till exempel uppehållskort som utfärdas till alla personer som är bosatta på territoriet oavsett medborgarskap.

(12)  Denna förordning hindrar inte medlemsstaterna från att, på ett icke-diskriminerande sätt, godta andra handlingar än resehandlingar i identifieringssyfte, såsom körkort.

(13)  Identitetshandlingar som utfärdas till medborgare vars rätt till fri rörlighet har begränsats i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt och på vilka det uttryckligen anges att de inte kan användas som resehandlingar bör inte anses omfattas av denna förordning.

(14)  Resehandlingar som är förenliga med del 5 i Internationella civila luftfartsorganisationens (Icao) dokument 9303 om maskinläsbara handlingar (sjunde utgåvan, 2015) (nedan kallat Icaos dokument 9303) och som inte används i identifieringssyfte i de utfärdande medlemsstaterna, såsom det passkort som utfärdas av Irland, bör inte anses omfattas av denna förordning.

(15)  Denna förordning påverkar inte medlemsstaternas användning av identitetskort och uppehållshandlingar med elektronisk identifieringsfunktion i andra syften och påverkar inte heller reglerna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014(5), som föreskriver ömsesidigt erkännande inom hela unionen av elektronisk identifiering för tillgång till offentliga tjänster och underlättar för medborgare som flyttar till en annan medlemsstat genom att kräva ömsesidigt erkännande av elektronisk identifiering med förbehåll för vissa villkor. Förbättringar av identitetskorten bör underlätta identifiering och bidra till bättre tillgång till tjänster.

(16)  För att identitetskort och uppehållshandlingar ska kunna kontrolleras på ett korrekt sätt krävs det att medlemsstaterna använder rätt benämning på de olika typerna av handlingar som omfattas av denna förordning. För att underlätta kontroll av handlingar som omfattas av denna förordning i andra medlemsstater bör handlingens benämning även finnas med på åtminstone ytterligare ett av unionsinstitutionernas officiella språk. Medlemsstater som för sina identitetskort redan använder andra väletablerade benämningar än ”identitetskort” bör kunna fortsätta att göra det på sitt eller sina officiella språk. Dock bör inga nya benämningar införas i framtiden.

(17)  Säkerhetsdetaljer krävs för att kontrollera om en handling är äkta och för att fastställa en persons identitet. Införande av minimisäkerhetsstandarder och införlivande av biometriska uppgifter på identitetskort och uppehållskort för familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat är viktiga steg på vägen för att göra användningen av dessa handlingar säkrare i unionen. Införlivande av sådana biometriska kännetecken bör ge unionsmedborgarna möjlighet att till fullo utnyttja sin rätt till fri rörlighet.

(18)  Lagring av en ansiktsbild och två fingeravtryck (nedan kallat biometriska uppgifter) på identitets- och uppehållskort, vilket redan finns för biometriska pass och uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare, är en lämplig kombination av tillförlitlig identifiering och autentisering och minskad bedrägeririsk, i syfte att stärka identitets- och uppehållskorts säkerhet.

(19)  Som allmän praxis bör medlemsstaterna för att kontrollera handlingens äkthet och innehavarens identitet i första hand kontrollera ansiktsbilden och, om det behövs för att med säkerhet bekräfta handlingens äkthet och innehavarens identitet, även kontrollera fingeravtrycken.

(20)  Om handlingens äkthet eller innehavarens identitet inte kan bekräftas vid en kontroll av de biometriska uppgifterna bör medlemsstaterna säkerställa att en obligatorisk manuell kontroll utförs av kvalificerad personal.

(21)  Denna förordning utgör inte någon rättslig grund för att upprätta eller underhålla databaser på nationell nivå för lagring av biometriska uppgifter i medlemsstaterna, vilket är en fråga för nationell rätt som måste vara förenlig med unionsrätten avseende dataskydd. Denna förordning utgör heller inte någon rättslig grund för att upprätta eller underhålla en centraliserad databas på unionsnivå.

(22)  Biometriska kännetecken bör samlas in och lagras på lagringsmedium på identitetskort och uppehållshandlingar i syfte att kontrollera handlingens äkthet och innehavarens identitet. En sådan kontroll bör kunna göras endast av vederbörligen bemyndigad personal när uppvisande av handlingen krävs enligt lag eller annan författning. Vidare bör biometriska uppgifter som lagras för individualisering av identitetskort eller uppehållshandlingar förvaras på ett mycket säkert sätt och endast fram till den dag då handlingen hämtas ut, dock aldrig längre än 90 dagar från den dag då handlingen utfärdades. Efter den perioden bör dessa biometriska uppgifter omedelbart raderas eller förstöras. Detta bör inte påverka annan behandling av dessa uppgifter i enlighet med unionsrätt och nationell rätt avseende dataskydd.

(23)  Specifikationerna i Icaos dokument 9303, som säkerställer global interoperabilitet, bland annat avseende maskinläsbarhet och visuell inspektion, bör beaktas vid tillämpningen av denna förordning.

(24)  Medlemsstaterna bör kunna bestämma om en persons kön ska anges i en handling som omfattas av denna förordning. Om en medlemsstat väljer att ange kön i en sådan handling bör den använda specifikationerna ”F”, ”M” eller ”X”/”<” - eller motsvarande bokstav i den medlemsstatens språk - i Icaos dokument 9303.

(25)  Kommissionen bör tilldelas genomförandebefogenheter för att säkerställa att framtida säkerhetsstandarder och tekniska specifikationer som antas enligt rådets förordning (EG) nr 1030/2002(6) beaktas i vederbörlig ordning om så är lämpligt för identitetskort och uppehållskort. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011(7). I detta syfte bör kommissionen biträdas av den kommitté som inrättats genom artikel 6 i rådets förordning (EG) nr 1683/95(8). Vid behov bör det vara möjligt för de antagna genomförandeakterna att förbli sekretessbelagda för att förebygga risken för hel- och delförfalskning.

(26)  Medlemsstaterna bör säkerställa att det finns lämpliga och effektiva förfaranden för insamling av biometriska kännetecken, som är förenliga med de rättigheter och principer som fastställs i stadgan, Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Medlemsstaterna bör säkerställa att barnets intressen sätts i främsta rummet under hela insamlingsförfarandet. För detta ändamål bör kvalificerad personal få lämplig utbildning om barnvänliga metoder för insamling av biometriska kännetecken.

(27)  Om problem uppstår vid insamlingen av biometriska kännetecken bör medlemsstaterna säkerställa att lämpliga förfaranden finns för att respektera den berörda personens värdighet. Därför bör särskild hänsyn tas till kön och till de särskilda behoven hos barn och utsatta personer.

(28)  Införande av minimisäkerhetsstandarder och normer för formatet på identitetskort bör göra det möjligt för medlemsstaterna att lita på handlingarnas äkthet när unionsmedborgare utövar sin rätt till fri rörlighet. Införande av skärpta säkerhetsstandarder bör ge offentliga myndigheter och privata aktörer tillräckliga garantier för att de ska kunna lita på identitetskortens äkthet när de används av unionsmedborgare i identifieringssyfte.

(29)  Ett igenkänningstecken i form av landskoden på två bokstäver för den medlemsstat som utfärdar handlingen, utformad som negativt ursparad text i en blå rektangel och omgiven av tolv gula stjärnor, underlättar den visuella inspektionen av handlingen, särskilt när innehavaren utövar rätten till fri rörlighet.

(30)  Alternativet att föreskriva ytterligare nationella detaljer bibehålls, men medlemsstaterna bör säkerställa att sådana detaljer inte gör de gemensamma säkerhetsdetaljerna mindre effektiva eller negativt påverkar identitetskortens gränsöverskridande kompatibilitet, t.ex. att det går att läsa identitetskorten med hjälp av maskiner som används i andra medlemsstater än dem som utfärdar identitetskorten.

(31)  Införande av säkerhetsstandarder för identitetskort och för uppehållskort för familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat bör inte leda till en oproportionerlig höjning av avgifterna för unionsmedborgare eller tredjelandsmedborgare. Medlemsstaterna bör beakta denna princip när de utfärdar anbudsförfrågningar.

(32)  Medlemsstaterna bör vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att biometriska uppgifter korrekt identifierar den person för vilken ett identitetskort utfärdas. För detta ändamål bör medlemsstaterna överväga att låta de nationella myndigheter som utfärdar identitetskort samla in biometriska kännetecken, särskilt ansiktsbild, i den berörda personens närvaro.

(33)  Medlemsstaterna bör sinsemellan utbyta sådana uppgifter som behövs för att komma åt, autentisera och kontrollera informationen på det säkra lagringsmediet. De format som används för det säkra lagringsmediet bör vara interoperabla, även med avseende på automatiserade gränsövergångsställen.

(34)  Direktiv 2004/38/EG behandlar en situation där unionsmedborgare, eller deras familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, saknar de nödvändiga resehandlingarna och då ska ges all rimlig möjlighet att på annat sätt bevisa att de omfattas av rätten att röra sig fritt. Sådana sätt kan t.ex. vara identitetshandlingar som används provisoriskt och uppehållskort som utfärdats till sådana familjemedlemmar.

(35)  Denna förordning följer de skyldigheter som fastställs i stadgan och i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Därför uppmuntras medlemsstaterna att samarbeta med kommissionen för att införa ytterligare detaljer som gör identitetskorten mer tillgängliga och användarvänliga för personer med funktionsnedsättning, till exempel synskadade. Medlemsstaterna bör utforska lösningar, såsom mobil registreringsutrustning, för att utfärda identitetskort till personer som är oförmögna att ta sig till de utfärdande myndigheterna.

(36)  Uppehållshandlingar som utfärdas till unionsmedborgare bör innehålla särskilda uppgifter för att säkerställa att de identifieras som uppehållshandlingar i samtliga medlemsstater. Detta bör främja erkännandet av unionsmedborgarnas utnyttjande av rätten till fri rörlighet och de rättigheter som följer därav, men harmoniseringen bör inte gå utöver det som är lämpligt för att avhjälpa brister i de nuvarande handlingarna. Det står medlemsstaterna fritt att välja vilket format dessa handlingar ska utfärdas i och de kan utfärda dem i ett format som är förenligt med specifikationerna i Icaos dokument 9303.

(37)  I fråga om uppehållshandlingar som utfärdas till familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat är det lämpligt att använda samma format och samma säkerhetsdetaljer som i förordning (EG) nr 1030/2002 i dess ändrade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1954(9). Förutom att styrka uppehållsrätt ger dessa handlingar även innehavaren rätt till undantag från krav på visering som annars skulle ha behövts när de följer med en unionsmedborgare eller reser för att återförenas med denne inom unionens territorium.

(38)  Enligt direktiv 2004/38/EG ska handlingar som utfärdas till familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat kallas ”uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem”. För att underlätta deras identifiering bör ett uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem ha en standardiserad benämning och kod.

(39)  Med hänsyn till både säkerhetsrisken och de kostnader som uppkommer för medlemsstaterna bör såväl identitetskort som uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem utan tillräckliga säkerhetsstandarder fasas ut. I allmänhet bör en utfasningsperiod på tio år för identitetskort och fem år för uppehållskort räcka för att få balans mellan hur ofta handlingarna brukar förnyas och behovet att avhjälpa befintliga säkerhetsbrister i unionen. För kort som saknar viktiga säkerhetsdetaljer eller inte är maskinläsbara krävs dock en kortare utfasningsperiod ▌av säkerhetsskäl.

(40)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679(10) är tillämplig på de personuppgifter som behandlas inom ramen för tillämpning av den här förordningen. Det är nödvändigt att fastställa ytterligare skyddsåtgärder för behandlingen av personuppgifter, i synnerhet känsliga uppgifter såsom biometriska kännetecken. De registrerade bör uppmärksammas på att lagringsmediet i deras handlingar innehåller deras biometriska uppgifter, som är tillgängliga även i kontaktlös form, och på de situationer där uppgifterna på deras identitetskort och uppehållshandlingar används. De registrerade bör ha tillgång till de personuppgifter som behandlas på deras identitetskort och uppehållshandlingar och ha rätt att få dem rättade genom att en ny handling utfärdas om uppgifterna är felaktiga eller ofullständiga. Lagringsmediet bör vara mycket säkert och effektivt skydda de personuppgifter som lagras på det mot obehörig åtkomst.

(41)  Medlemsstaterna bör ansvara för korrekt behandling av biometriska uppgifter, från insamling till uppgifternas integrering i ett mycket säkert lagringsmedium, i enlighet med förordning (EU) 2016/679.

(42)  Medlemsstaterna bör iaktta särskild försiktighet när de samarbetar med en extern tjänsteleverantör. Sådant samarbete bör inte utesluta ansvar enligt unionsrätten eller nationell rätt för åsidosättande av skyldigheter avseende personuppgifter.

(43)  Det är nödvändigt att i denna förordning ange på vilka grunder uppgifter samlas in och lagras på lagringsmediet på identitetskort och uppehållshandlingar. I enlighet med unionsrätten eller nationell rätt, och med respekt för nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna, bör medlemsstaterna kunna lagra andra uppgifter på ett lagringsmedium för elektroniska tjänster eller för andra syften som rör identitetskortet eller uppehållshandlingen. Tillåtelse för behandling av sådana andra uppgifter, däribland bestämmelser om insamling och för vilka syften de får användas, bör fastställas i unionsrätten eller nationell rätt. Alla nationella uppgifter avsedda för sådana syften bör fysiskt eller logiskt skiljas från de biometriska uppgifter som avses i denna förordning och bör behandlas i enlighet med förordning (EU) 2016/679.

(44)  Medlemsstaterna bör börja tillämpa denna förordning senast 24 månader efter dess ikraftträdandedag. Från och med denna förordnings tillämpningsdag bör medlemsstaterna enbart utfärda handlingar som uppfyller kraven i denna förordning.

(45)  Kommissionen bör rapportera om tillämpningen av denna förordning två respektive elva år efter dess tillämpningsdag, däribland om säkerhetsnivåns lämplighet, med beaktande av dess konsekvenser för grundläggande rättigheter och dataskyddsprinciper. I enlighet med det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning(11) bör kommissionen, sex år efter denna förordnings tillämpningsdag, och därefter vart sjätte år, utvärdera förordningen med utgångspunkt i den information som har samlats in i övervakningssyfte för att bedöma de faktiska effekterna av förordningen och behovet av eventuella ytterligare åtgärder. Medlemsstaterna bör i övervakningssyfte samla in statistik om antalet identitetskort och uppehållshandlingar som de har utfärdat.

(46)  Eftersom målen för denna förordning, nämligen att öka säkerheten och underlätta utövandet av rätten till fri rörlighet för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(47)  Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de principer som erkänns särskilt i stadgan, däribland människans värdighet, människans rätt till integritet, förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling, rätten till likhet inför lagen och icke-diskriminering, barnets rättigheter, äldres rättigheter, respekten för privatlivet och familjelivet, skyddet av personuppgifter, rätten till fri rörlighet och rätten till ett effektivt rättsmedel. Medlemsstaterna bör efterleva stadgan när de tillämpar förordningen.

(48)  Europeiska datatillsynsmannen och byrån för grundläggande rättigheter avgav yttranden den 10 augusti 2018(12) respektive den 5 september 2018(13).

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

Denna förordning skärper säkerhetskraven i fråga om identitetskort som medlemsstaterna utfärdar till sina medborgare och uppehållshandlingar som medlemsstaterna utfärdar till unionsmedborgare och deras familjemedlemmar när de utövar sin rätt till fri rörlighet inom unionen.

Artikel 2

Tillämpningsområde

Denna förordning ska tillämpas på

a)  identitetskort som medlemsstaterna utfärdar till sina egna medborgare enligt artikel 4.3 i direktiv 2004/38/EG;

Denna förordning ska inte tillämpas på identitetshandlingar som utfärdas provisoriskt med en giltighetstid på mindre än sex månader,

b)  bevis om registrering vilket utfärdas i enlighet med artikel 8 i direktiv 2004/38/EG till unionsmedborgare som uppehåller sig i en mottagande medlemsstat mer än tre månader samt intyg om permanent uppehållsrätt som utfärdas i enlighet med artikel 19 i direktiv 2004/38/EG till unionsmedborgare efter ansökan,

c)  uppehållskort som utfärdas i enlighet med artikel 10 i direktiv 2004/38/EG till unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat och permanent uppehållskort i enlighet med artikel 20 i direktiv 2004/38/EG som utfärdas till unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat.

KAPITEL II

NATIONELLA IDENTITETSKORT

Artikel 3

Säkerhetsstandarder/format/specifikationer

1.  Identitetskort som utfärdas av medlemsstaterna ska ha format ID-1 och ska innehålla ett maskinläsbart fält (MRZ). Sådana identitetskort ska utgå från specifikationerna och minimisäkerhetsstandarderna i Icaos dokument 9303 och ska uppfylla kraven i c, d, f och g i bilagan till förordning (EG) nr 1030/2002 i dess ändrade lydelse av förordning (EU) 2017/1954.

2.  Uppgifterna på identitetskort ska vara förenliga med specifikationerna i del 5 i Icaos dokument 9303.

Genom undantag från första stycket får handlingens nummer föras in i fält I och angivande av personens kön ska vara valfritt.

3.  Handlingen ska ha benämningen ”identitetskort” eller en annan väletablerad nationell benämning på det eller de officiella språken i den utfärdande medlemsstaten, och ordet ”identitetskort” ska anges på minst ett annat av EU-institutionernas officiella språk.

4.  Identitetskortet ska på framsidan innehålla landskoden på två bokstäver för den medlemsstat som utfärdar kortet, utformad som negativt ursparad text i en blå rektangel och omgiven av tolv gula stjärnor..

5.  Identitetskort ska innefatta ett mycket säkert lagringsmedium som innehåller en ansiktsbild av innehavaren och två fingeravtryck i interoperabla digitala format. Vid insamlingen av biometriska kännetecken ska medlemsstaterna tillämpa de tekniska specifikationer som fastställs i kommissionens beslut C(2018)7767(14).

6.  Lagringsmediet ska ha tillräcklig kapacitet och möjlighet att garantera uppgifternas integritet, äkthet och sekretess. De lagrade uppgifterna ska vara tillgängliga i kontaktlös form och ska säkras på det sätt som anges i beslut C(2018)7767. Medlemsstaterna ska utbyta sådan information som krävs för att autentisera lagringsmediet och för att komma åt och kontrollera de biometriska uppgifterna enligt punkt 5.

7.  Barn under tolv år får undantas från kravet att lämna fingeravtryck.

Barn under sex år ska undantas från kravet att lämna fingeravtryck.

▌Personer för vilka upptagning av fingeravtryck är fysiskt omöjlig ska undantas från kravet att lämna fingeravtryck.

8.  Om det är nödvändigt och proportionellt i förhållande till det mål som ska uppnås får medlemsstaterna lägga till sådana detaljuppgifter och noteringar för användning inom landet som krävs i enlighet med nationell rätt. Minimisäkerhetsstandardernas effektivitet och identitetskortens gränsöverskridande kompatibilitet får inte minskas till följd av detta.

9.  Om medlemsstaterna inför ett dubbelt gränssnitt eller separat lagringsmedium i identitetskortet ska detta extra lagringsmedium uppfylla kraven i relevanta ISO‑standarder och inte störa det lagringsmedium som avses i punkt 5.

10.  Om medlemsstaterna lagrar uppgifter avsedda för elektroniska tjänster, såsom e‑förvaltning och e-handel, i identitetskorten ska sådana nationella uppgifter fysiskt eller logiskt separeras från de biometriska uppgifter som avses i punkt 5.

11.  Om medlemsstaterna lägger till ytterligare ▌säkerhetsdetaljer på identitetskorten får detta inte minska kortens gränsöverskridande kompatibilitet eller minimisäkerhetsstandardernas effektivitet.

Artikel 4

Giltighetstid

1.  Identitetskort ska vara giltiga i minst fem år och högst tio år.

2.  Genom undantag från punkt 1 får medlemsstaterna föreskriva en giltighetstid på

a)  mindre än fem år för identitetskort som utfärdas till underåriga,

b)  mindre än fem år, i undantagsfall, för identitetskort som utfärdas till personer under särskilda och begränsade omständigheter och vars giltighetstid är begränsad i enlighet med unionsrätten och nationell rätt,

c)  mer än tio år för identitetskort som utfärdas till personer som är 70 år eller äldre.

3.  Medlemsstaterna ska utfärda ett identitetskort som är giltigt i högst tolv månader när det tillfälligt inte är fysiskt möjligt att ta fingeravtryck av något av sökandens fingrar.

Artikel 5

Utfasning

1.   Identitetskort som inte uppfyller kraven i artikel 3 ska bli ogiltiga när deras giltighetstid löper ut eller senast [tio år efter den dag då denna förordning börjar tillämpas], beroende på vilket som infaller först. ▌

2.   Genom undantag från punkt 1 gäller följande:

a)   Identitetskort som inte uppfyller minimisäkerhetsstandarderna enligt del 2 i Icaos dokument 9303 eller som inte innehåller ett fungerande maskinläsbart fält (MRZ) enligt definitionen i punkt 3 ska bli ogiltiga när deras giltighetstid löper ut eller senast [fem år efter den dag då denna förordning börjar tillämpas], beroende på vilket som infaller först.

b)  Identitetskort för personer som är 70 år eller äldre den [den dag då denna förordning börjar tillämpas], vilka uppfyller minimisäkerhetsstandarderna enligt del 2 i Icaos dokument 9303 och har ett fungerande maskinläsbart fält (MRZ) enligt definitionen i punkt 3, ska bli ogiltiga när deras giltighetstid löper ut.

3.   Vid tillämpningen av punkt 2 avses med fungerande maskinläsbart fält (MRZ)

a)  ett maskinläsbart fält som är förenligt med del 3 i Icaos dokument 9303, eller

b)  ett annat maskinläsbart fält där den utfärdande medlemsstaten meddelar reglerna för att läsa och visa dess information, såvida inte en medlemsstat meddelar kommissionen senast den [den dag då denna förordning börjar tillämpas] att den saknar kapacitet att läsa och visa denna information.

När kommissionen mottar ett meddelande som avses i led b i första stycket ska kommissionen underrätta den berörda medlemsstaten och rådet om detta.

KAPITEL III

UPPEHÅLLSHANDLINGAR FÖR UNIONSMEDBORGARE

Artikel 6

Minimiuppgifter som ska anges

Uppehållshandlingar som medlemsstaterna utfärdar till unionsmedborgare ska innehålla åtminstone följande uppgifter:

a)  Handlingens benämning på det eller de officiella språken i den berörda medlemsstaten och på minst ett annat av unionsinstitutionernas officiella språk.

b)  Tydlig angivelse av att handlingen utfärdas till en unionsmedborgare i enlighet med direktiv 2004/38/EG.

c)  Handlingens nummer.

d)  Innehavarens namn (efternamn och förnamn).

e)  Innehavarens födelsedatum.

f)   Den information som ska ingå i bevis om registrering och intyg om permanent uppehållsrätt som utfärdas i enlighet med artiklarna 8 respektive 19 i direktiv 2004/38/EG.

g)  Den utfärdande myndigheten.

h)  På framsidan: landskoden på två bokstäver för den medlemsstat som utfärdar handlingen, utformad som negativt ursparad text i en blå rektangel och omgiven av tolv gula stjärnor.

Om en medlemsstat beslutar att ta fingeravtryck ska artikel 3.7 tillämpas på motsvarande sätt.

Personer för vilka fingeravtryckstagning är fysiskt omöjlig ska undantas från kravet att lämna fingeravtryck.

KAPITEL IV

UPPEHÅLLSKORT FÖR FAMILJEMEDLEMMAR SOM INTE ÄR MEDBORGARE I EN MEDLEMSSTAT

Artikel 7

Enhetligt format

1.  När uppehållskort utfärdas till unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat ska medlemsstaterna använda det format som fastställs i förordning (EG) nr 1030/2002, i dess ändrade lydelse enligt förordning (EU) 2017/1954, och såsom den genomförs av beslut C(2018)7767.

2.  Genom undantag från punkt 1 ska ▌kortet benämnas ”uppehållskort ▌” eller ”permanent uppehållskort ▌”. Medlemsstaterna ska ange att dessa handlingar utfärdas till en unionsmedborgares familjemedlem i enlighet med direktiv 2004/38/EG. För detta ändamål ska medlemsstaterna använda den standardiserade koden ”Familjemedlem EU Art 10 DIR 2004/38/EG” eller ”Familjemedlem EU Art 20 DIR 2004/38/EG". i datafält [10] enligt bilagan till förordning (EG) nr 1030/2002.

3.  Medlemsstaterna får föra in uppgifter för nationell användning i enlighet med nationell rätt. När sådana uppgifter förs in och lagras ska medlemsstaterna följa kraven i artikel 4 andra stycket i förordning (EG) nr 1030/2002 i dess ändrade lydelse enligt förordning (EU) 2017/1954.

Artikel 8

Utfasning av befintliga uppehållskort

1.  Uppehållskort för unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, vilka inte uppfyller kraven i artikel 7, ska bli ogiltiga när deras giltighetstid löper ut eller senast den [fem år efter den dag då denna förordning börjar tillämpas], beroende på vilket som infaller först.

2.  Genom undantag från punkt 1 ska uppehållskort för unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, vilka inte uppfyller minimisäkerhetsstandarderna enligt del 2 i Icaos dokument 9303 eller inte innehåller ett fungerande maskinläsbart fält (MRZ) som är förenligt med del 3 i Icaos dokument 9303, bli ogiltiga när deras giltighetstid löper ut eller senast den [två år efter den dag då denna förordning börjar tillämpas], beroende på vilket som infaller först.

KAPITEL V

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER

Artikel 9

Kontaktpunkt

1.  Varje medlemsstat ska utse minst en central myndighet som ska vara kontaktpunkt vid tillämpningen av denna förordning. Om en medlemsstat utsett mer än en central myndighet ska den ange vilken av dessa myndigheter som ska vara kontaktpunkt vid tillämpningen av denna förordning. Namnet på den myndigheten ska anmälas till kommissionen och övriga medlemsstater. Om en medlemsstat ändrar utsedd myndighet ska den underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om detta.

2.  Medlemsstaterna ska säkerställa att kontaktpunkterna känner till ▌relevanta informations- och hjälptjänster på unionsnivå som ingår i den gemensamma digitala ingången enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724(15) och att de kan samarbeta med sådana tjänster.

Artikel 10

Insamling av biometriska kännetecken

1.  Biometriska kännetecken ska samlas in endast av kvalificerad och vederbörligen bemyndigad personal, som utsetts av de myndigheter som ansvarar för att utfärda identitetskort eller uppehållskort, i syfte att integreras i det mycket säkra lagringsmediet enligt artikel 3.5 när det gäller identitetskort och enligt artikel 7.1 när det gäller uppehållskort. Genom undantag från den första meningen, ska fingeravtryck samlas in endast av kvalificerad och vederbörligen bemyndigad personal vid sådana myndigheter, utom i samband med ansökningar som lämnas in till medlemsstatens diplomatiska och konsulära myndigheter.

För att säkerställa överensstämmelse mellan de biometriska kännetecknen och sökandens identitet ska sökanden infinna sig personligen minst en gång under utfärdandeförfarandet för varje ansökan.

2.  Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns lämpliga och effektiva förfaranden för insamling av biometriska kännetecken, och att dessa förfaranden är förenliga med de rättigheter och principer som fastställs i stadgan, konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

Om problem uppstår vid insamlingen av biometriska kännetecken ska medlemsstaterna säkerställa att det finns lämpliga förfaranden för att respektera den berörda personens värdighet.

3.  Utom när de krävs för behandling i enlighet med unionsrätten och nationell rätt ska biometriska kännetecken som lagras för personalisering av identitetskort eller uppehållshandlingar förvaras på ett mycket säkert sätt och endast fram till den dag då handlingen hämtas ut, dock aldrig längre än 90 dagar från den dag då handlingen utfärdats. Efter denna period ska de biometriska kännetecknen omedelbart raderas eller förstöras.

Artikel 11

Skydd av personuppgifter och ansvar

1.  Utan att det påverkar förordning (EU) 2016/679 ska medlemsstaterna säkerställa säkerheten, integriteten, äktheten och sekretessen med avseende på de uppgifter som samlas in och lagras vid tillämpningen av denna förordning.

2.  Vid tillämpningen av denna förordning ska de myndigheter som ansvarar för att utfärda identitetskort och uppehållshandlingar anses vara personuppgiftsansvariga enligt artikel 4.7 i förordning (EU) 2016/679 och ansvara för behandlingen av personuppgifter.

3.  Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna till fullo kan utföra sina uppgifter enligt förordning (EU) 2016/679 och bland annat få tillgång till alla personuppgifter och all nödvändig information samt tillgång till de behöriga myndigheternas lokaler eller deras utrustning för behandling av personuppgifter.

4.  Samarbete med externa tjänsteleverantörer ska inte utesluta ansvar för en medlemsstat till följd av unionsrätten eller nationell rätt avseende överträdelse av skyldigheter avseende personuppgifter.

5.  Uppgifter i maskinläsbar form ska bara inkluderas i identitetskort eller uppehållshandlingar i enlighet med denna förordning och nationell rätt i den utfärdande medlemsstaten.

6.  Biometriska uppgifter som lagrats på lagringsmedium på identitetskort och uppehållshandlingar får bara användas i enlighet med unionsrätten och nationell rätt av vederbörligen bemyndigad personal vid behöriga nationella myndigheter och unionsbyråer i syfte att kontrollera följande:

a)  Identitetskortets eller uppehållshandlingens äkthet.

b)  Innehavarens identitet genom direkt tillgängliga jämförbara detaljer, när uppvisande av identitetskort eller uppehållshandling krävs enligt lag eller annan författning.

7.  Medlemsstaterna ska underhålla och varje år överlämna en förteckning till kommissionen över behöriga myndigheter som har tillgång till de biometriska uppgifter som lagras på lagringsmediet enligt artikel 3.5 i denna förordning. Kommissionen ska offentliggöra en sammanställning av dessa nationella förteckningar på internet.

Artikel 12

Övervakning

Senast tolv månader efter denna förordnings ikraftträdandedag ska kommissionen upprätta ett detaljerat program för övervakning av förordningens utfall, resultat och konsekvenser, däribland dess konsekvenser för grundläggande rättigheter.

I övervakningsprogrammet ska det anges vilka metoder som kommer att användas för att samla in uppgifterna och andra nödvändiga bevis och med vilka intervaller detta ska ske. Det ska närmare anges vilka åtgärder som ska vidtas av kommissionen respektive av medlemsstaterna när det gäller att samla in och analysera uppgifterna och de andra bevisen.

Medlemsstaterna ska tillhandahålla kommissionen de uppgifter och andra nödvändiga bevis som övervakningen kräver.

Artikel 13

Rapportering och utvärdering

1.  Två år respektive elva år efter denna förordnings tillämpningsdag ska kommissionen rapportera om genomförandet av den till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, särskilt om skyddet av grundläggande rättigheter och personuppgifter.

2.  ▌Sex år efter denna förordnings tillämpningsdag, och därefter vart sjätte år, ska kommissionen genomföra en utvärdering av förordningen och lägga fram en rapport om de viktigaste resultaten för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Rapporten ska särskilt vara inriktad på

a)  konsekvenserna av denna förordning för de grundläggande rättigheterna,

b)  unionsmedborgarnas rörlighet,

c)  den biometriska kontrollens ändamålsenlighet för att säkerställa resehandlingars säkerhet,

d)  eventuell användning av uppehållskort som resehandlingar,

e)  eventuell ytterligare visuell harmonisering av identitetskorten,

f)  behovet av att införa gemensamma säkerhetsdetaljer för identitetshandlingar som används provisoriskt, i syfte att förbättra erkännandet av dem.

3.  Medlemsstaterna och berörda unionsbyråer ska förse kommissionen med de uppgifter som är nödvändiga för att utarbeta dessa rapporter.

Artikel 14

Ytterligare tekniska specifikationer

1.  För att i förekommande fall säkerställa att identitetskort och uppehållshandlingar enligt artikel 2 a och c överensstämmer med framtida minimisäkerhetsstandarder ska kommissionen genom genomförandeakter fastställa ytterligare tekniska specifikationer avseende följande:

a)   Ytterligare säkerhetsdetaljer och säkerhetskrav, däribland strängare standarder för att förebygga risken för hel- och delförfalskningar.

b)  Tekniska specifikationer för lagringsmediet när det gäller de biometriska kännetecknen enligt artikel 3.5 och deras säkerhet, däribland förhindrande av obehörig åtkomst och förenkling av validering.

c)  Kvalitetskrav och gemensamma tekniska standarder för ansiktsbilden och fingeravtrycken.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 15.2.

2.  I enlighet med förfarandet i artikel 15.2 får det beslutas att specifikationerna enligt denna artikel ska vara sekretessbelagda och inte ska offentliggöras. I sådana fall ska de göras tillgängliga endast för de organ som medlemsstaterna har utsett att ansvara för tryckning samt för personer som vederbörligen har bemyndigats av en medlemsstat eller av kommissionen.

3.  Varje medlemsstat ska utse ett organ som ansvarar för att trycka identitetskort och ett organ som ansvarar för att trycka uppehållskort för unionsmedborgares familjemedlemmar och ska tillkännage namnen på dessa organ för kommissionen och övriga medlemsstater. Medlemsstaterna ska ha rätt att ändra sådana utsedda organ och ska underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om detta.

Medlemsstaterna får även besluta att utse ett enda organ som ansvarar för att trycka både identitetskort och uppehållskort för unionsmedborgares familjemedlemmar och ska tillkännage namnet på detta organ för kommissionen och övriga medlemsstater.

Två eller flera medlemsstater får även besluta att utse ett enda organ för dessa syften och ska underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om detta.

Artikel 15

Kommittéförfarande

1.  Kommissionen ska biträdas av den kommitté som inrättats genom artikel 6 i förordning (EG) nr 1683/95. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2.  När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas. Om kommittén inte avger något yttrande ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt, och artikel 5.4 tredje stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska tillämpas.

Artikel 16

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den … [24 månader efter denna förordnings ikraftträdandedag].

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i …

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

(1) EUT C 367, 10.10.2018, s. 78.
(2) EUT C 367, 10.10.2018, s. 78.
(3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 april 2019.
(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77).
(5) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG (EUT L 257, 28.8.2014, s. 73).
(6) Rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland (EGT L 157, 15.6.2002, s. 1).
(7) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).
(8) Rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den 29 maj 1995 om en enhetlig utformning av visumhandlingar (EGT L 164, 14.7.1995, s. 1).
(9) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1954 av den 25 oktober 2017 om ändring av rådets förordning (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland (EUT L 286, 1.11.2017, s. 9).
(10) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).
(11)EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.
(12) EUT C 338, 21.9.2018, s. 22.
(13) Ännu ej offentliggjort.
(14) Kommissionens beslut C(2018)7767 av den 30 november 2018 om tekniska specifikationer för en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland.
(15) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 av den 2 oktober 2018 om inrättande av en gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 (EUT L 295, 21.11.2018, s. 1).


Förvaltning av vägars säkerhet ***I
PDF 231kWORD 68k
Resolution
Konsoliderad text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2008/96/EG om förvaltning av vägars säkerhet (COM(2018)0274 – C8-0196/2018 – 2018/0129(COD))
P8_TA-PROV(2019)0346A8-0008/2019
RÄTTELSER

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2018)0274),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 91.1 c i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8-0196/2018),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av det motiverade yttrande från Sveriges riksdag som lagts fram i enlighet med protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, och enligt vilket utkastet till lagstiftningsakt inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 17 oktober 2018(1),

–  med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 6 februari 2019(2),

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 27 februari 2019 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för transport och turism (A8-0008/2019).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 april 2019 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/… om ändring av direktiv 2008/96/EG om förvaltning av vägars säkerhet(3)

P8_TC1-COD(2018)0129


EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 91.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(4),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande(5),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(6), och

av följande skäl:

(1)  I meddelandet av den 20 juli 2010 från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén Mot ett europeiskt område för trafiksäkerhet: politiska riktlinjer för trafiksäkerhet 2011–2020 fastställdes unionens strategiska mål att halvera antalet dödsolyckor i trafiken fram till 2020 jämfört med 2010, och att närma sig noll dödsoffer 2050. Framstegen mot att uppnå dessa mål har på senare år dock avstannat. Ett nytt delmål – att senast år 2030 ha halverat antalet allvarliga skador jämfört med 2020 – godkändes av rådet i dess slutsatser av den 8 juni 2017 om trafiksäkerhet för att stödja innehållet i Vallettaförklaringen från mars 2017. Det krävs därför större insatser för att båda dessa mål ska uppnås.

(2)  Enligt strategin för säkert system kan dödsfall och allvarliga skador i trafikolyckor till stor del förebyggas. Det bör vara ett gemensamt ansvar på alla nivåer att se till att trafikolyckor inte leder till allvarliga eller dödliga skador. Framför allt bör väl utformade och ordentligt underhållna vägar med tydliga vägmarkeringar och vägmärken minska sannolikheten för trafikolyckor, medan ”förlåtande” vägar (vägar som dragits på ett intelligent sätt för att säkerställa att misstag i körningen inte omedelbart får allvarliga eller dödliga följder) bör göra trafikolyckorna mindre allvarliga. Kommissionen bör ge riktlinjer för utformning och underhåll av ”förlåtande vägar” utifrån erfarenheter från samtliga medlemsstater.

(3)  Vägarna i det transeuropeiska transportnätet (TEN-T) enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1315/2013(7) är av största betydelse för den europeiska integrationen. En hög säkerhetsnivå bör därför garanteras på dessa vägar.

(4)  Förfarandena för förvaltning av vägars säkerhet som genomförts inom TEN-T har bidragit till att minska antalet dödsoffer och allvarliga skador i unionen. Det framgår av en utvärdering av effekterna av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/96/EG(8) att de medlemsstater som tillämpat principerna för förvaltning av vägars säkerhet på frivillig basis på sina nationella vägar utanför TEN-T har uppnått mycket bättre resultat när det gäller trafiksäkerheten än medlemsstater som inte gjort det. Det är därför också önskvärt att man tillämpar dessa principer på andra delar av det europeiska vägnätet.

(5)  Det är viktigt att de vägavsnitt som byggs på broar och vägsträckor som passerar genom tunnlar, som ingår i det vägnät som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde, också omfattas av detta direktiv när det gäller trafiksäkerhet, med undantag för tunnlar som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/54/EG.(9)

(6)  Av trafiksäkerhetsskäl är det viktigt att in- och utfarter till parkeringsområden i det vägnät som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde, särskilt motorvägar och huvudvägar, också omfattas av detta direktiv.

(7)  De säsongsbetingade förhållandena skiljer sig mellan medlemsstaterna och regionerna. Därför är det viktigt att dessa förhållanden beaktas på lämpligt sätt i de nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv.

(8)  En stor andel av trafikolyckorna sker på en liten andel av vägarna där trafikvolymer och hastigheter är höga och där det finns ett brett spektrum av trafik med olika hastigheter. Därför bör den begränsade utvidgningen av tillämpningsområdet för direktiv 2008/96/EG till motorvägar och andra huvudvägar utanför TEN-T bidra markant till förbättringen av vägars säkerhet i hela unionen.

(9)  För att säkerställa att en sådan utvidgning av tillämpningsområdet får avsedd effekt är det logiskt att andra huvudvägar än motorvägar ska inbegripa alla vägar som tillhör den högsta vägkategorin under kategorin motorväg i den nationella vägklassificeringen. Av samma orsak bör medlemsstaterna uppmuntras att se till att åtminstone alla vägar på vilka direktiv 2008/96/EG var tillämpligt, inklusive på frivillig grund, innan detta direktiv träder i kraft, omfattas av detta direktiv.

(10)  Den obligatoriska tillämpningen av förfarandena enligt direktiv 2008/96/EG på alla väginfrastrukturprojekt utanför stadsområden som färdigställs med unionsmedel bör säkerställa att unionsmedel inte används för att bygga osäkra vägar.

(11)  Direktiv 2008/96/EG omfattar uteslutande väginfrastruktur. Därför påverkas inte vägtrafiklagstiftning av detta direktiv, och inte heller medlemsstaternas behörighet att fatta beslut på eget ansvar med avseende på vägtrafiklagstiftning. Förenta nationernas Genèvekonvention om vägtrafik av den 19 september 1949 och Wienkonventionen om vägtrafik av den 8 november 1968 samt Wienkonventionen om vägmärken och signaler av den 8 november 1968 bör respekteras.

(12)  Riskbaserad bedömning av trafiksäkerheten i hela nätet har visat sig vara ett effektivt och ändamålsenligt verktyg för att identifiera delar av nätet som bör väljas ut för mer detaljerade säkerhetsinspektioner av väg och för att prioritera investeringar i enlighet med deras potential att resultera i säkerhetsförbättringar i hela nätet. Hela det vägnät som omfattas av detta direktiv bör därför bedömas systematiskt, bland annat genom uppgifter som samlats in elektroniskt och digitalt, i syfte att öka trafiksäkerheten i hela unionen.

(13)  En integrering av de delar som uppvisar bäst resultat från det tidigare ”förfarandet för säkerhetsrangordning och förvaltning av befintliga vägnäts säkerhet” i det nya förfarandet för bedömning av säkerheten i hela vägnätet bör möjliggöra bättre kartläggning av vägsträckor där möjligheterna att förbättra säkerheten är störst och där målinriktade insatser bör resultera i de största förbättringarna.

(14)  För att förbättra kvaliteten, objektiviteten och effektiviteten i förfaranden för förvaltning av vägars säkerhet bör medlemsstaterna ges möjlighet att, när så är lämpligt, utnyttja den ständigt pågående teknikutvecklingen för inspektion av vägsträckor, dokumentation av trafiksäkerhetsförhållanden och insamling av andra uppgifter som rör vägnätets säkerhet.

(15)  Systematisk uppföljning av resultaten av förfaranden för förvaltning av vägars säkerhet är avgörande för möjligheten att uppnå de förbättringar av vägars säkerhet som är nödvändiga för att unionens trafiksäkerhetsmål ska kunna uppfyllas. För detta ändamål bör prioriterade åtgärdsplaner säkerställa att de nödvändiga insatserna genomförs så snart som möjligt. I synnerhet bör resultaten av förfarandet för bedömning av säkerheten i hela vägnätet följas upp antingen genom riktade säkerhetsinspektioner av vägar eller, om det är möjligt och kostnadseffektivt, genom direkta avhjälpande åtgärder som syftar till att eliminera eller minska trafiksäkerhetsriskerna utan att skapa onödiga administrativa bördor.

(16)  Säkerhetsprestandan på befintliga vägar bör förbättras genom att investeringar koncentreras till vägsträckor med den högsta olyckstätheten och vägsträckor där möjligheten att minska antalet olyckor är störst.

(17)  Finansiering och ekonomiska incitament på unionsnivå kan, i enlighet med tillämpliga villkor, användas för att stödja sådana investeringar, som komplement till motsvarande nationella investeringar och incitament.

(18)  Sträckor i vägnätet som gränsar till vägtunnlar som ingår i det transeuropeiska vägnätet och som omfattas av direktiv 2004/54/EG16 har en särskilt hög olycksrisk. Gemensamma säkerhetsinspektioner av dessa vägsträckor där både företrädare för de behöriga vägmyndigheterna och de behöriga tunnelmyndigheterna är inblandade bör därför införas för att förbättra säkerheten i det vägnät som omfattas av detta direktiv.

(19)  Oskyddade trafikanter utgjorde 47 % av dödsoffren på vägarna i unionen under 2017. Ett säkerställande av att oskyddade trafikanters intressen beaktas i alla förfaranden för förvaltning av vägars säkerhet samt vid utarbetandet av kvalitetskrav för infrastruktur för dessa trafikanter bör därför förbättra deras säkerhet på vägarna.

(20)  För att göra det möjligt för medlemsstaterna att förbättra sina förfaranden för att säkerställa den operativa användningen av vägmarkeringar och vägmärken bör gemensamma specifikationer fastställas för att främja vägmarkeringars och vägmärkens läsbarhet och upptäckbarhet för både mänskliga förare och fordon utrustade med automatiserade förarstödsystem.

(21)  Förbättrad säkerhet även för järnvägskorsningar (dvs. signalering och förbättring av infrastrukturen) är en prioritering. Enligt rapporten från Europeiska unionens järnvägsbyrå, vilken behandlar järnvägssäkerheten och -driftskompabiliteten i EU 2018, inträffade det 433 betydande olyckor vid unionens 108 000 plankorsningar år 2016, vilka ledde till 255 dödsfall och 217 allvarliga personskador. Följaktligen bör man identifiera de plankorsningar som innebär en hög säkerhetsrisk, för att förbättra dem.

(22)  Högklassiga vägmarkeringar och vägmärken är avgörande som stöd till förare samt uppkopplade och automatiserade fordon. Allmänna specifikationer för vägmarkeringar och vägmärken bör utgöra en grund som banar väg för avancerade system för uppkopplade och automatiserad system för rörlighet. En gemensam europeisk strategi enligt 1968 års Wienkonvention om vägmärken och trafiksignaler är att föredra.

(23)  För att förstärka de resultat som förväntas av tillämpningen av detta direktiv och för att säkerställa en tillräcklig säkerhetsnivå i nödsituationer bör medlemsstaterna vid behov kunna underlätta samarbetet mellan sina tjänster avseende civilskydd, katastrofberedskap och trafikpolisen, särskilt på gränsöverskridande vägavsnitt. Om det krävs samarbete mellan medlemsstaterna inom dessa verksamheter erbjuder unionens civilskyddsmekanism enligt Europaparlamentets och rådets beslut nr 1313/2013/EU(10) en ram för detta ändamål.

(24)  Utan att det påverkar tillämpningen av lagstiftningen om offentlig upphandling, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU(11), bör de tekniska specifikationerna rörande säkerhet göras tillgängliga för allmänheten, om man genomför offentlig upphandling inom väginfrastruktur.

(25)  För att uppnå insyn och förbättra ansvarsskyldigheten bör trafiksäkerhetsklassningar rapporteras så att trafikanterna kan informeras och deras medvetenhet om tillståndet för infrastrukturen i allmänhet höjas.

(26)  Utbyte av erfarenheter om metoder som gäller säkert system mellan utövare samt informationsutbyte mellan trafiksäkerhetsrevisorer bör främjas.

(27)  Offentliggörande av resultaten av säkerhetsbedömningar av vägarna i hela nätet bör göra det möjligt att jämföra nivån i fråga om infrastrukturens säkerhet i hela unionen.

(28)  Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att fastställa förfaranden för att säkerställa att trafiksäkerheten i hela TEN-T och nätet av motorvägar och huvudvägar i hela unionen håller en konsekvent hög nivå, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, eftersom förbättringar är nödvändiga i hela unionen för att säkerställa konvergens mot högre standarder för vägars säkerhet, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Som ett resultat av åtgärder på unionsnivå bör resor inom hela unionen bli säkrare, vilket i sin tur bör förbättra den inre marknadens funktion och stödja målet om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

(29)  För att säkerställa att innehållet i förfaranden för förvaltning av vägars säkerhet fortsätter att avspegla bästa tillgängliga tekniska kunskap, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen när det gäller anpassningen av bilagorna till detta direktiv till den tekniska utvecklingen. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning(12). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(30)  Särskilda åtgärder är nödvändiga för att fortlöpande förbättra metoderna för trafiksäkerhetsförvaltning och för att göra det lättare för fordon som är utrustade med förarstödsystem eller högre nivåer av automatisering att uppfatta vägmarkeringar och vägmärken. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av de berörda bestämmelserna i detta direktiv bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011(13).

(31)  Direktiv 2008/96/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Ändringar av direktiv 2008/96/EG

Direktiv 2008/96/EG ska ändras på följande sätt:

1.  Artikel 1 ska ersättas med följande:"

”Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1.  Genom detta direktiv införs krav på att medlemsstaterna fastställer och genomför förfaranden för trafiksäkerhetsmässiga konsekvensanalyser, trafiksäkerhetsrevisioner, säkerhetsinspektioner av vägar och säkerhetsbedömningar av vägarna i hela nätet.

2.  Detta direktiv ska tillämpas på vägar som ingår i det transeuropeiska nätet, på motorvägar och på andra huvudvägar, oavsett om de håller på att utformas eller byggas eller är i bruk.

3.  Detta direktiv ska även tillämpas på vägar och väginfrastrukturprojekt som inte omfattas av punkt 2 och som är belägna utanför stadsområden, som inte betjänar fastigheter som gränsar till dem och som färdigställs med ekonomiskt stöd från unionen, med undantag för vägar som inte är öppna för allmän fordonstrafik, såsom cykelbanor eller vägar som inte är avsedda för allmän trafik, såsom tillfartsvägar till industri-, jordbruks- och skogsbruksanläggningar.

4.  Medlemsstaterna får från tillämpningsområdet för detta direktiv undanta huvudvägar som har låg olycksrisk, på grundval av vederbörligen motiverade skäl som hänför sig till trafikvolymer och olycksstatistik.

Medlemsstaterna får låta sådana vägar som inte avses i punkterna 2 och 3 omfattas av detta direktivs tillämpningsområde.

Medlemsstaterna ska senast [24 månader efter detta direktivs ikraftträdande] underrätta kommissionen om förteckningen över motorvägar och huvudvägar på dess territorium och, därefter, om alla eventuella ändringar av den. Dessutom ska medlemsstaterna underrätta kommissionen om vägar som i enlighet med denna punkt undantas från eller omfattas av detta direktivs tillämpningsområde, och därefter, om alla senare ändringar som införs.

Kommissionen ska offentliggöra en förteckning över vägar som anmälts i enlighet med denna artikel.

5.  Detta direktiv ska inte tillämpas på vägtunnlar som omfattas av direktiv 2004/54/EG.”

"

2.  Artikel 2 ska ändras på följande sätt:

a)  Punkt 1 ska ersättas med följande:"

”1. transeuropeiska vägnätet: det vägnät som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1315/2013*,

_____________________

* Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1315/2013 av den 11 december 2013 om unionens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet och om upphävande av beslut nr 661/2010/EU (EUT L 348, 20.12.2013, s. 1).”

"

b)  Följande punkter ska införas:"

”2a. motorväg: väg som är utformad och byggd särskilt för motortrafik, som inte betjänar fastigheter som gränsar till den och som uppfyller följande kriterier:

   a) Den är försedd, utom vid speciella platser eller tillfälligt, med skilda körbanor för trafik i två riktningar, skilda från varandra genom en mittsträng som inte är avsedd för trafik, eller undantagsvis med andra medel.
   b) Den korsar inte annan väg, järnväg, spårvägslinje, cykelbana eller gångväg i samma plan.
   c) Den betecknas specifikt som motorväg.

2b.  huvudväg: en väg utanför stadsområden som förbinder större städer eller regioner, eller båda, som tillhör den högsta vägkategorin under kategorin ”motorväg” i den nationella vägklassificeringen som är i kraft den [datum för offentliggörande av detta ändringsdirektiv i EUT],”

"

c)  Punkt 5 ska utgå.

d)  Punkterna 6 och 7 ska ersättas med följande:"

”6. säkerhetsklassning: klassificering av delar av det befintliga vägnätet i kategorier efter deras objektivt uppmätta inbyggda säkerhet,

7.  riktad säkerhetsinspektion av väg: en riktad undersökning för att identifiera farliga förhållanden, fel och problem som ökar risken för olyckor och personskador, vilken grundar sig på en inspektion på plats av en befintlig väg eller vägsträcka,”.

"

e)   Följande punkt ska läggas till:"

”7a. periodisk säkerhetsinspektion av väg: en regelbunden rutinmässig kontroll av förhållanden och brister som av säkerhetsskäl kräver underhåll,”.

"

f)  Följande led ska läggas till:"

”10. oskyddad trafikant: trafikanter utan motor, inbegripet, i synnerhet, cyklister och fotgängare, samt användare av motordrivna tvåhjulingar.”.

"

3.  I artikel 4 ska följande punkt läggas till:"

”5a. Kommissionen ska ge vägledning för utformningen av ”förlåtande vägar” och ”självförklarande och självreglerande vägar” i samband med utformningsfasens första revision, samt om kvalitetskrav för oskyddade trafikanter. Denna vägledning ska utvecklas i nära samarbete med medlemsstaternas experter.”.

"

4.  Artikel 5 ska ersättas med följande:"

”Artikel 5

Säkerhetsbedömning av vägarna i hela nätet

1.  Medlemsstaterna ska se till att en bedömning av vägarna i hela nätet görs av hela det vägnät som är i bruk och som omfattas av detta direktiv. ▌

2.  Säkerhetsbedömningar av vägarna i hela nätet ska utvärdera olycksrisken och risken för allvarlig kollision, på grundval av:

   a) främst en visuell undersökning, antingen på plats eller på elektronisk väg, av vägens konstruktionsegenskaper (inbyggd säkerhet)
   b) en analys av de sträckor i vägnätet som har varit i bruk i över tre år och där ett stort antal allvarliga olyckor i förhållande till trafikflödet har inträffat.

3.  Medlemsstaterna ska se till att den första bedömningen av vägarna i hela nätet görs senast 2024. Därefter ska säkerhetsbedömningar av vägarna i hela nätet ske tillräckligt ofta för att adekvata säkerhetsnivåer ska kunna säkerställas, och under alla omständigheter minst vart femte år.

4.  När medlemsstaterna genomför säkerhetsbedömning av vägarna i hela nätet får de preliminära inslag som anges i bilaga III beaktas.

5.  Kommissionen ska ge vägledning om metoder för att genomföra systematiska säkerhetsbedömningar av vägarna i hela nätet och säkerhetsklassningar.

6.  Medlemsstaterna ska, på grundval av resultaten av den bedömning som avses i punkt 1, och för att prioritera behoven av ytterligare åtgärder, klassificera alla sträckor i vägnätet i minst tre kategorier utifrån deras säkerhetsnivå.”.

"

5.  Artikel 6 ska ändras på följande sätt:

a)  Rubriken ska ersättas med följande:"

”Artikel 6

Periodiska säkerhetsinspektioner av vägar”

"

b)  Punkt 1 ska ersättas med följande:"

”1. ”Medlemsstaterna ska se till att periodiska säkerhetsinspektioner av vägar görs tillräckligt ofta för att säkerställa lämpliga säkerhetsnivåer för väginfrastrukturen i fråga.”.

"

c)  Punkt 2 ska utgå.

d)   Punkt 3 ska ersättas med följande: ▌"

”3. Medlemsstaterna ska säkerställa säkerheten på de sträckor i vägnätet som gränsar till vägtunnlar som omfattas av direktiv 2004/54/EG genom gemensamma säkerhetsinspektioner av väg där de behöriga organ är inblandade som deltar i genomförandet av detta direktiv och direktiv 2004/54/EG. De gemensamma säkerhetsinspektionerna av vägar ska genomföras tillräckligt ofta för att adekvata säkerhetsnivåer ska kunna säkerställas, och under alla omständigheter åtminstone vart sjätte år.”.

"

6.  Följande artiklar ska införas:"

”Artikel 6a

Uppföljning av förfarandena för vägar som är i bruk

1.  Medlemsstaterna ska se till att resultaten av säkerhetsbedömningar av vägarna i hela nätet som genomförts i enlighet med artikel 5 följs upp antingen med riktade säkerhetsinspektioner av vägar eller med direkta avhjälpande åtgärder.

2.  När medlemsstaterna genomför riktade säkerhetsinspektioner av vägar får de preliminära inslag som anges i bilaga IIa beaktas.

3.  Riktade säkerhetsinspektioner av vägar ska genomföras av expertgrupper. Minst en medlem av varje expertgrupp ska uppfylla kraven enligt artikel 9.4 a.

4.  Medlemsstaterna ska se till att resultaten av riktade säkerhetsinspektioner av vägar ▌följs upp med motiverade beslut som fastställer huruvida avhjälpande åtgärder är nödvändiga. Medlemsstaterna ska i synnerhet identifiera vägsträckor där säkerheten på väginfrastrukturen måste förbättras ▌och fastställa åtgärder som ska prioriteras för att förbättra säkerheten på dessa vägsträckor.

5.  Medlemsstaterna ska se till att avhjälpande åtgärder främst är inriktade på vägsträckor med låga säkerhetsnivåer och där åtgärder kan genomföras med hög potential för säkerhetsförbättringar och sänkta olyckskostnader.

6.  Medlemsstaterna ska utarbeta och regelbundet uppdatera en riskbaserad plan för prioriterade åtgärder i syfte att följa upp genomförandet av identifierade avhjälpande åtgärder. ▌

Artikel 6b

Skydd av oskyddade trafikanter

Medlemsstaterna ska se till att oskyddade trafikanters behov beaktas vid genomförandet av de förfaranden som fastställs i artiklarna 3–6.

Artikel 6c

Vägmarkeringar och vägmärken

1.  Medlemsstaterna ska i sina befintliga och framtida förfaranden för vägmarkeringar och vägmärken fästa särskild uppmärksamhet vid läsbarhet och upptäckbarhet för mänskliga förare och fordon utrustade med automatiserade förarstödsystem. Sådana förfaranden ska beakta gemensamma specifikationer, om sådana gemensamma specifikationer har fastställts i enlighet med punkt 3.

2.  En expertgrupp som kommissionen inrättar ska senast i juni 2021 bedöma möjligheten att fastställa gemensamma specifikationer, däribland olika inslag som syftar till att säkerställa den operativa användningen av medlemsstaternas vägmarkeringar och vägmärken, för att främja vägmarkeringars och vägmärkens läsbarhet och upptäckbarhet för mänskliga förare och fordon utrustade med automatiserade förarstödsystem. Gruppen ska bestå av experter som utsetts av medlemsstaterna. Bedömningen ska omfatta ett samråd med FN:s ekonomiska kommission för Europa.

Bedömningen ska särskilt ta hänsyn till följande inslag:

   a) Interaktionen mellan olika förarstödtekniker och infrastrukturen.
   b) Väderlekens och de atmosfäriska fenomenens samt trafikens effekter på vägmarkeringar och vägmärken på unionens territorium.
   c) Typen av och frekvensen för det underhåll som behövs för olika tekniker, inklusive en kostnadsberäkning.

3.  Kommissionen kan med beaktande av den bedömning som avses i punkt 2 anta genomförandeakter för att fastställa gemensamma specifikationer, som avser medlemsstaternas förfaranden enligt punkt 1 och som syftar till att säkerställa deras operativa användning av vägmarkeringar och vägmärken, för att se till att vägmarkeringar och vägmärken är läsbara och upptäckbara för mänskliga förare och fordon utrustade med automatiserade förarstödsystem.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 13.2.

Genomförandeakterna ska inte påverka Europeiska standardiseringskommitténs behörighet när det gäller standarder för vägmarkeringar och vägmärken.

Artikel 6d

Information och insyn

Kommissionen ska offentliggöra en europeisk karta över vägnätet inom ramen för detta direktiv, som är tillgänglig på nätet, och som lyfter fram de tre olika kategorier som avses i artikel 5.6.

Artikel 6e

Frivillig rapportering

Medlemsstaterna ska sträva efter att inrätta ett nationellt system för frivillig rapportering som är tillgängligt på nätet för alla trafikanter, i syfte att underlätta insamling av händelseinformation från trafikanter och fordon, och av all annan säkerhetsrelaterad information som uppgiftslämnaren anser vara en faktisk eller potentiell fara för vägars säkerhet.”.

"

7.  I artikel 7 ska följande punkt läggas till:"

”1a. Kommissionen får anta genomförandeakter för att ge vägledning enligt vilken olyckans allvarlighetsgrad, inklusive antal dödsoffer och skadade, ska rapporteras. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 13.2.”.

"

8.  I artikel 9 ska följande punkt läggas till:"

”1a. För trafiksäkerhetsrevisorer som genomgår sin utbildning ... [5 år efter att detta ändringsdirektiv har trätt i kraft], ska medlemsstaterna se till att utbildningsplanerna för trafiksäkerhetsrevisorerna inbegriper aspekter avseende oskyddade trafikanter och infrastrukturen för sådana trafikanter.”.

"

9.  Artikel 10 ska ersättas med följande:"

”Artikel 10

Utbyte av bästa metoder

För att förbättra säkerheten på vägarna inom unionen ska kommissionen inrätta ett system för utbyte av information och bästa metoder mellan medlemsstaterna, vilket bland annat ska omfatta utbildningsplaner för trafiksäkerhet, befintliga projekt för säker väginfrastruktur och beprövad trafiksäkerhetsteknik.”.

"

10.  I artikel 11 ska punkt 2 utgå.

11.  Följande artikel ska införas:"

”Artikel 11a

Rapportering

1.  Medlemsstaterna ska lämna en rapport till kommissionen senast den 31 oktober 2025 om säkerhetsklassificeringen av hela vägnätet som bedömts i enlighet med artikel 5. Där så är möjligt ska rapporten baseras på en gemensam metod. I tillämpliga fall ska rapporten också omfatta förteckningen över uppdateringen av de nationella riktlinjerna, inbegripet särskilt förbättringar i form av tekniska framsteg och skydd av oskyddade trafikanter. Från och med den 31 oktober 2025 ska sådana rapporter lämnas vart femte år.

2.  På grundval av en analys av de nationella rapporter som avses punkt 1, för första gången senast den 31 oktober 2027 och vart femte år därefter, ska kommissionen utarbeta och överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av detta direktiv, särskilt med avseende på de faktorer som avses i punkt 1, och om eventuella ytterligare åtgärder, inbegripet en översyn av detta direktiv och eventuella anpassningar till tekniska framsteg.

"

12.  Artikel 12 ska ersättas med följande:"

”Artikel 12

Ändring av bilagorna

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 12a med avseende på ändring av bilagorna i syfte att anpassa dem till den tekniska utvecklingen.”.

"

13.  Följande artikel ska införas:"

”Artikel 12a

Utövande av delegering

1.  Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.  Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 12 ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den … [dagen för detta ändringsdirektivs ikraftträdande]. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden på fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.  Den delegering av befogenhet som avses i artikel 12 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.  Innan kommissionen antar en delegerad akt ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning▌*.

5.  Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

6.  En delegerad akt som antas enligt artikel 12 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

_____________________

* EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.”

"

14.  Artikel 13 ska ersättas med följande:"

Artikel 13

Kommittéförfarande

1.  Kommissionen ska biträdas av en kommitté. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011*.

2.  När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

_____________________

* Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).”.

"

15.  Bilagorna ska ändras i enlighet med bilagan till det här direktivet.

Artikel 2

Införlivande

1.  Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast [24 månader efter detta direktivs ikraftträdande]. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Varje medlemsstat ska utfärda närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras.

2.  Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 3

Ikraftträdande

Detta beslut träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 4

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdad i …

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA

Bilagorna till direktiv 2008/96/EG ska ändras på följande sätt:

1.  Bilaga I ska ändras på följande sätt:

a)  Rubriken ska ersättas med följande:

”BILAGA I

PRELIMINÄRA INSLAG I TRAFIKSÄKERHETSMÄSSIGA KONSEKVENSANALYSER”

b)  I avsnitt 2 ska led e ersättas med följande:

”e) Trafik (t.ex. trafikvolym, trafikslag), inklusive uppskattade flöden av fotgängare och cyklister fastställda utifrån attribut hos angränsande markanvändning.”.

2.  Bilaga II ska ändras på följande sätt:

a)  Rubriken ska ersättas med följande:

”BILAGA II

PRELIMINÄRA INSLAG I TRAFIKSÄKERHETSREVISIONER”

b)  I avsnitt 1 ska följande led läggas till:

”n) Bestämmelser avseende oskyddade trafikanter:

i)  Bestämmelser avseende fotgängare.

ii)  Bestämmelser avseende cyklister, inbegripet möjligheten att använda alternativa färdvägar eller färdas avskilt från högfartstrafik.

iii)  Bestämmelser avseende motordrivna tvåhjulingar.

iv)  Täthet och placering avseende faciliteter för korsande fotgängare och cyklister.

v)  Bestämmelser avseende fotgängare och cyklister på berörda vägar i området.

vi)  Avskiljande av fotgängare och cyklister från högfartstrafik eller förekomst av direkta alternativa färdvägar på vägar med lägre klassificering.”.

c)  I avsnitt 2 ska led h ersättas med följande:

”h) Bestämmelser avseende oskyddade trafikanter:

i)  Bestämmelser avseende fotgängare.

ii)  Bestämmelser avseende cyklister.

iii)  Bestämmelser avseende motordrivna tvåhjulingar.”.

3.  Följande bilaga ska införas:

”BILAGA IIa

PRELIMINÄRA INSLAG I RIKTADE SÄKERHETSINSPEKTIONER AV VÄGAR

1.  Linjeföring och sektion:

a)  Synbarhet och siktsträcka.

b)  Hastighetsgränser och indelning i hastighetszoner.

c)  Självförklarande linjeföring (dvs. linjeföringens ”läsbarhet” för trafikanter).

d)  Anslutningar till fastigheter och etableringar.

e)  Tillgänglighet för utrycknings- och servicefordon.

f)  Åtgärder vid broar och kulvertar.

g)  Utformning av vägens sidoområde (vägren, stödremsa, skärning och bank-slänt).

2.  Korsningar och trafikplatser:

a)  Korsningens/korsningstypens lämplighet.

b)  Korsningens/korsningsutformningens geometri.

c)  Korsningars synbarhet och läsbarhet (hur de uppfattas).

d)  Sikt vid korsningar.

e)  Utformning av extra körfält i korsningen.

f)  Trafikreglering vid korsningar (t.ex. stoppreglering, trafiksignaler osv.).

g)  Förekomst av faciliteter för korsande fotgängare och cyklister.

3.  Bestämmelser avseende oskyddade trafikanter:

a)  Bestämmelser avseende fotgängare.

b)  Bestämmelser avseende cyklister.

c)  Bestämmelser avseende motordrivna tvåhjulingar.

d)  Kollektivtrafik och infrastruktur.

e)  Plankorsningar väg/järnväg (särskilt typ av korsning och om de är bemannade, obemannade, manuella eller automatiserade).

4.  Belysning, skyltar och markeringar:

a)  Enhetliga vägmärken, som inte skymmer sikten.

b)  Vägmärkens läsbarhet (placering, storlek, färg).

c)  Skyltar.

d)  Enhetliga vägmarkeringar och linjer.

e)  Vägmarkeringars läsbarhet (placering, storlek och retroreflexion under torra och våta förhållanden).

f)  Vägmarkeringar med tillräcklig kontrast.

g)  Belysning av upplysta vägar och anslutningar.

h)  Lämplig vägutrusning.

5.  Trafiksignaler:

a)  Funktion.

b)  Synlighet.

6.  Föremål, säkerhetszoner och skyddsanordningar:

a)  Vägomgivning, inklusive vegetation.

b)  Farliga föremål vid vägkanten och dessas avstånd från körbanans eller cykelbanans kant.

c)  Trafikantanpassade skyddsanordningar (mittremsor och räcken för att förhindra faror för oskyddade trafikanter).

d)  Vägräckesändar.

e)  Lämpliga skyddsanordningar på broar och vid kulvertar.

f)  Stängsel (vid vägar med begränsat tillträde).

7.  Beläggning:

a)  Beläggningsskador.

b)  Friktion.

c)  Löst material/grus/stenar.

d)  Vattensamling, avvattning.

8.  Broar och tunnlar:

a)  Förekomst av broar och deras antal.

b)  Förekomst av tunnlar och deras antal.

c)  Visuella element som utgör risker för infrastrukturens säkerhet.

9.  Övrigt:

a)  Tillhandahållande av säkra parkeringsplatser och rastplatser.

b)  Bestämmelser gällande tunga fordon.

c)  Bländning från strålkastare.

d)  Vägarbeten.

e)  Osäkra aktiviteter vid vägkanten.

f)  Lämplig information i ITS-utrustning (t.ex. omställbara vägmärken).

g)  Natur och djur.

h)  Varningar i anslutning till skola (om tillämpligt).”

4)  Bilaga III ska ersättas med följande:

”Bilaga III

PRELIMINÄRA INSLAG I BEDÖMNINGEN AV VÄGSÄKERHETEN I HELA NÄTET

1.  Allmänt

a)  Typ av väg i förhållande till typ av och storlek på regioner/städer som den förbinder.

b)  Vägsträckans längd.

c)  Typ av område (landsbygd, stad).

d)  Markanvändning (utbildning, handel, industri & tillverkning, bostäder, jordbruk, outvecklade områden).

e)  Avstånd mellan anslutningar till fastigheter.

f)  Förekomst av lokalgata (t.ex. för butiker).

g)  Pågående vägarbeten.

h)  Förekomst av parkeringsplats.

2.  Trafikvolymer.

a)  Trafikvolymer.

b)  Uppmätta motorcykelflöden.

c)  Observerade volymer av fotgängare på båda sidor, med notering för ”längs med” eller ”korsande”.

d)  Observerade volymer av cyklar på båda sidor, med notering för ”längs med” eller ”korsande”.

e)  Observerade volymer av tunga fordon.

f)  Uppskattade flöden av fotgängare fastställda utifrån attribut hos angränsande markanvändning.

g)  Uppskattade flöden av cyklister fastställda utifrån attribut hos angränsande markanvändning.

3.  Olycksdata:

a)  Antal och plats för dödsoffer, samt dödsorsak per trafikantgrupp.

b)  Antal och plats för allvarliga skador per trafikantgrupp.

4.  Operativa egenskaper:

a)  Hastighetsbegränsning (allmän, för motorcyklar; för lastbilar).

b)  Färdhastighet (85-percentilen).

c)  Hastighetsreglering och/eller hastighetsdämpande åtgärder.

d)  Förekomst av ITS-anordningar: varningar för kö, omställbara vägmärken.

e)  Varningar i anslutning till skola.

f)  Förekomsten av skolpoliser på föreskrivna tider.

5.  Geometriska egenskaper:

a)  Sektionens egenskaper (körfältens antal, typ och bredd, mittremsornas utformning och material, cykelbanor, gångbanor osv.), inklusive deras variation.

b)  Horisontalkurva.

c)  Linjeföring (i horisontal- och vertikalled).

d)  Synbarhet och siktsträcka.

6.  Föremål, säkerhetszoner och skyddsanordningar:

a)  Vägens sidoområde och säkerhetszoner.

b)  Fasta hinder vid vägkanten (t.ex. belysningsstolpar, träd osv.).

c)  Avstånd mellan hinder och vägkant.

d)  Avstånd mellan hinder.

e)  Bullerräfflor.

f)  Skyddsanordningar.

7.  Broar och tunnlar:

a)  Förekomst av broar och deras antal, inbegripet relevant information om dem.

b)  Förekomst av tunnlar och deras antal, inbegripet relevant information om dem.

c)  Visuella element som utgör risker för infrastrukturens säkerhet.

8.  Korsningar:

a)  Typ av korsning och anslutande vägar (notera i synnerhet typ av reglering och förekomst av separatreglerad sväng).

b)  Förekomst av kanalisering.

c)  Korsningars kvalitet.

d)  Flöde på anslutande vägar.

e)  Förekomst av järnvägskorsning (särskilt typ av korsning och om de är bemannade, obemannade, manuella eller automatiserade).

9.  Underhåll:

a)  Beläggningsskador.

b)  Beläggningens friktion.

c)  Vägrenens kondition (inbegripet vegetation).

d)  Kondition på märken, markeringar och linjer.

e)  Kondition på skyddsanordningar.

10.  Faciliteter för oskyddade trafikanter:

a)  Faciliteter för korsande fotgängare och cyklister (i plan och planskilt).

b)  Faciliteter för korsande cyklister (i plan och planskilt).

c)  Fotgängarräcken.

d)  Förekomst av trottoar eller separerad facilitet.

e)  Cykelfaciliteter och typer av facilitet (cykelbanor, cykelfält, andra).

f)  Kvalitet på faciliteter för korsande fotgängare med avseende på synlighet och tydlighet.

g)  Faciliteter för korsande fotgängare och cyklister på den mindre anslutande vägen i nätet.

h)  Alternativa färdvägar för fotgängare och cyklister om inga separerade faciliteter finns.

11.  System före och efter en krock, för att minska trafikskador och åtgärder för att minska deras konsekvenser:

a)  Operativa nätverkscenter och andra övervakningsfaciliteter.

b)  Mekanismer för kommunikation med trafikanterna om körförhållandena för att förebygga olyckor eller incidenter.

c)  System för automatisk incidentdetektering (AID): sensorer och kameror

d)  System för incidenthantering.

e)  System för kommunikation med räddningstjänster.”.

5.  Bilaga IV ska ändras på följande sätt:

a)  Punkt 1 ska ersättas med följande:

”1. En så exakt angivelse av olycksplatsen som möjligt, inbegripet GNSS‑koordinater.”.

b)  Punkt 5 ska ersättas med följande:

”5. Uppgift om olyckans allvarlighetsgrad.”

(1) EUT C 62, 15.2.2019, s. 261.
(2) Ännu ej offentliggjort i EUT.
(3)* TEXTEN HAR ÄNNU INTE GENOMGÅTT JURISTLINGVISTISK SLUTGRANSKNING.
(4) EUT C 62, 15.2.2019, s. 261.
(5).EUT C ...
(6) Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 april 2019.
(7) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1315/2013 av den 11 december 2013 om unionens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet och om upphävande av beslut nr 661/2010/EU (EUT L 348, 20.12.2013, s. 1).
(8) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/96/EG av den 19 november 2008 om förvaltning av vägars säkerhet (EUT L 319, 29.11.2008, s. 59).
(9) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/54/EG av den 29 april 2004 om minimikrav för säkerhet i tunnlar som ingår i det transeuropeiska vägnätet (EUT L 167, 30.4.2004, s. 39).
(10) Europaparlamentets och rådets beslut nr 1313/2013/EU av den 17 december 2013 om en civilskyddsmekanism för unionen (EUT L 347, 20.12.2013, s. 924).
(11) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och upphävande av direktiv 2004/17/EG (EUT L 94, 28.3.2014, s. 243).
(12) EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.
(13) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).


En paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP) ***I
PDF 404kWORD 131k
Resolution
Konsoliderad text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP) (COM(2017)0343 – C8-0219/2017 – 2017/0143(COD))
P8_TA-PROV(2019)0347A8-0278/2018

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2017)0343),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8–0219/2017),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 19 oktober 2017(1),

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 13 februari 2019 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandena från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (A8-0278/2018).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 april 2019 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/… om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP)

P8_TC1-COD(2017)0143


(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING,

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(3), och

av följande skäl:

(1)  Unionshushållens sparande är bland det högsta i världen, men merparten av detta sparande hålls på kortfristiga bankkonton. Ett ökat investeringsinflöde till kapitalmarknaderna kan göra det lättare att hantera de utmaningar som följer av befolkningens åldrande och de låga räntorna.

(2)  Ålderspensioner utgör en betydande del av pensionärernas inkomst, och för många människor är en tillräcklig pension skillnaden mellan ett bekvämt liv och fattigdom under ålderdomen. Dessa pensioner är en nödvändig förutsättning för utövandet av de grundläggande rättigheter som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, bland annat artikel 25 om äldres rättigheter, där följande anges: ”Unionen erkänner och respekterar rätten för äldre att leva ett värdigt och oberoende liv och att delta i det sociala och kulturella livet.”

(3)  Unionen står inför flera utmaningar, bland annat demografiska utmaningar på grund av att Europa är en åldrande kontinent. Karriärmönstren, arbetsmarknaden och förmögenhetsfördelningen genomgår dessutom radikala förändringar, inte minst till följd av den digitala revolutionen.

(4)   En betydande del av ålderspensionerna tillhandahålls genom de allmänna systemen. Trots att organisationen av pensionssystemen faller under exklusiv nationell behörighet enligt fördragen är tillräckliga inkomster och de nationella pensionssystemens finansiella hållbarhet avgörande för unionens stabilitet i allmänhet. Genom att kanalisera mer av det europeiska sparandet i form av kontanter och insättningar på bankkonton till långsiktiga investeringsprodukter, såsom frivilliga pensionsprodukter med ett långsiktigt pensionsändamål, skulle effekten därför bli gynnsam både för enskilda (som skulle dra nytta av högre avkastning och bättre pensioner) och för ekonomin i stort.

(5)  År 2015 var 11,3 miljoner unionsmedborgare i arbetsför ålder (20–64 år) bosatta i en annan medlemsstat än den medlemsstat där de är medborgare, och 1,3 miljoner unionsmedborgare arbetade i en annan medlemsstat än sin bosättningsmedlemsstat.

(6)  En flyttbar paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt) med ett långsiktigt pensionsändamål kommer att öka intresset för den, särskilt hos unga personer och rörliga arbetstagare, och kommer att bidra till att ytterligare underlätta medborgarnas rätt att bosätta sig och arbeta inom hela unionen.

(7)  Privat pensionssparande är viktigt eftersom det kopplar samman långsiktiga sparare med långsiktiga investeringsmöjligheter. En större europeisk marknad för privat pensionssparande kommer att öka tillgången till medel för institutionella investerare och investeringarna i den reala ekonomin.

(8)  Denna förordning gör det möjligt att skapa en privat pensionsprodukt som har ett långsiktigt pensionsändamål och i största möjliga mån beaktar miljö-, samhällsansvars- och bolagsstyrningsfaktorer (ESG-faktorer) enligt Förenta nationernas principer för ansvarsfulla investeringar, och kommer att, så långt som möjligt, vara enkel, säker, rimligt prissatt, transparent, konsumentvänlig och flyttbar i hela unionen och komplettera de befintliga systemen i medlemsstaterna.

(9)   För närvarande fungerar inte den inre marknaden för privata pensionsprodukter friktionsfritt. I vissa medlemsstater finns det ännu inte någon marknad för privata pensionsprodukter. I andra är privata pensionsprodukter tillgängliga, men det finns en hög grad av fragmentering mellan nationella marknader. Till följd av detta är privata pensionsprodukter endast i begränsad omfattning flyttbara. Detta kan göra det svårt för enskilda att utöva sina grundläggande fri- och rättigheter. Det skulle kunna hindra dem från att ta anställning eller pensionera sig i en annan medlemsstat. Att befintliga privata pensionsprodukter inte är standardiserade begränsar dessutom tillhandahållare att utnyttja etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster.

(10)  Eftersom den inre marknaden för privata pensionsprodukter är fragmenterad och diversifierad, skulle effekterna av PEPP-produkter kunna bli mycket olika mellan medlemsstaterna, och målgruppen skulle kunna bli lika varierad. I vissa medlemsstater kan PEPP-produkter erbjuda lösningar för personer som för närvarande inte har tillräckliga pensionsavsättningsmöjligheter. I andra medlemsstater skulle PEPP-produkter kunna bredda konsumenternas valmöjligheter eller erbjuda lösningar för rörliga medborgare. Dock bör PEPP-produkterna inte syfta till att ersätta befintliga nationella pensionssystem, eftersom de utgör en ytterligare och kompletterande privat pensionsprodukt.

(11)  Kapitalmarknadsunionen kommer att bidra till att mobilisera kapital i Europa och kanalisera det till företag, inbegripet små och medelstora företag, och till infrastrukturprojekt och långsiktigt hållbara projekt som behöver kapital för att växa och skapa sysselsättning. Ett av kapitalmarknadsunionens huvudmål är att europeiska sparmedel ska användas på ett bättre sätt och därigenom öka investeringar och valmöjligheter för icke-professionella investerare. Därför kommer en PEPP-produkt att innebära ett steg framåt för att stärka kapitalmarknadernas integration på grund av dess stöd till en långsiktig finansiering av den reala ekonomin, med beaktande av produktens långsiktiga pensionsändamål och investeringarnas hållbarhet.

(12)  I kommissionens handlingsplan för en kapitalmarknadsunion av den 30 september 2015 aviserades att kommissionen ”kommer att utvärdera om det behövs en politisk ram för att åstadkomma en välfungerande europeisk marknad för enkelt, effektivt och konkurrenskraftigt privat pensionssparande och om det krävs EU-lagstiftning för en sådan marknad”.

(13)  I Europaparlamentets resolution av den 19 januari 2016 om lägesbedömning och utmaningar – EU:s lagstiftning om finansiella tjänster: konsekvenser och vägen mot en effektivare och mer ändamålsenlig EU-ram för finansiell reglering och en kapitalmarknadsunion(4), betonade Europaparlamentet att ”man måste arbeta för en miljö som stimulerar till innovation inom området finansprodukter, ökar diversifieringen och fördelarna för realekonomin och ger ökade investeringsincitament, samt som dessutom kan bidra till att vi får adekvata, trygga och hållbara pensioner, till exempel i form av en övergripande europeisk pensionsprodukt, som utformats på ett enkelt och transparent sätt”.

(14)  I sina slutsatser av den 28 juni 2016 efterlyste Europeiska rådet ”snabba och beslutsamma framsteg för att säkerställa att företag lättare får tillgång till finansiering och för att stödja investeringar i den reala ekonomin genom att föra arbetet med agendan för kapitalmarknadsunionen framåt”.

(15)  Kommissionen aviserade i sitt meddelande av den 14 september 2016 Kapitalmarknadsunion – Att påskynda reformarbetet att den ”kommer att överväga förslag till en enkel, effektiv och konkurrenskraftig EU-omfattande privat pensionsprodukt [...]. Till de alternativ som övervägs hör ett möjligt lagstiftningsförslag som kommer att kunna läggas fram under 2017.”

(16)  I sitt meddelande av den 8 juni 2017 Halvtidsöversyn av handlingsplanen för en kapitalmarknadsunion aviserade kommissionen ”ett lagförslag före slutet av juni 2017 om en europeisk privat pensionsprodukt (PEPP). Förslaget kommer att lägga grunden till en säkrare, mer kostnadseffektiv och transparent marknad för rimligt prissatta och frivilliga privata pensionsprodukter som kan förvaltas på EU-nivå. Detta kommer att tillgodose behoven hos dem som vill komplettera sitt sparande inför pensionen, göra det lättare att hantera den demografiska utmaningen, fungera som ett komplement till befintliga pensionsprodukter och pensionssystem samt göra privat pensionssparande mer kostnadseffektivt genom att erbjuda bra möjligheter till långsiktiga investeringar”.

(17)  Utvecklingen av en PEPP-produkt kommer att öka valmöjligheterna när det gäller pensionssparande, särskilt för rörliga arbetstagare, och upprätta en unionsmarknad för PEPP-sparinstitut. Den bör dock bara vara ett komplement till de allmänna pensionssystemen.

(18)  Finansiell utbildning kan bidra till att främja förståelsen av och medvetenheten om hushållens val av sparande vad avser frivilliga privata pensionsprodukter. Spararna bör också ha en rimlig chans att till fullo förstå riskerna och egenskaperna när det gäller PEPP-produkten.

(19)  Regelverket för PEPP-produkten kommer att lägga grunden till en framgångsrik marknad för rimligt prissatta och frivilliga pensionsrelaterade investeringar som kan förvaltas på paneuropeisk nivå. Genom att komplettera befintliga lagstadgade och tjänstepensionssystem och produkter, kommer det att bidra till att tillgodose behoven hos dem som vill komplettera sitt sparande inför pensionen, göra det lättare att hantera den demografiska utmaningen och erbjuda en ny stark källa av privat kapital till långsiktiga investeringar. Detta regelverk kommer inte att ersätta eller harmonisera befintliga nationella privata pensionsprodukter eller pensionssystem och inte heller kommer det att påverka befintliga nationella lagstadgade- och tjänstepensionssystem och produkter.

(20)  En PEPP-produkt är en individuell pensionsprodukt som inte är tjänstepensionsbaserad och som en PEPP-sparare frivilligt tecknar sig för i pensionssyfte. Eftersom en PEPP-produkt syftar till att skapa en långsiktig ackumulering av kapital bör möjligheterna till förtida uttag av kapital vara begränsade och kunna bestraffas.

(21)  Denna förordning harmoniserar vissa av PEPP-produktens grundläggande egenskaper som rör väsentliga frågor såsom distribution, minimiinnehåll i avtal, investeringspolicy och byte av tillhandahållare, samt gränsöverskridande tillhandahållande och portabilitet. Harmoniseringen av dessa grundläggande egenskaper kommer i allmänhet förbättra en mer enhetlig spelplan för tillhandahållare av privata pensioner och bidra till förverkligandet av kapitalmarknadsunionen och integreringen av den inre marknaden för privat pensionssparande. Den kommer att leda till en i hög grad standardiserad paneuropeisk produkt, som är tillgänglig i alla medlemsstater, och göra det möjligt för konsumenterna att dra full nytta av den inre marknaden genom att de kommer att kunna överföra sina pensionsrättigheter till utlandet och ha fler tillhandahållare att välja mellan, även gränsöverskridande. Genom att minska hindren för tillhandahållandet av pensionstjänster över gränserna kommer PEPP-produkten att öka konkurrensen mellan tillhandahållare på paneuropeisk nivå och erbjuda stordriftsfördelar som bör gynna spararna.

(22)  Enligt artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) kan rättsakter antas både i form av förordningar eller direktiv. Antagandet av en förordning är att föredra eftersom den blir direkt tillämplig i alla medlemsstater. Med en förordning skulle PEPP-produkten snabbare kunna komma i bruk och därmed bidra till att tillgodose behovet av ökat pensionssparande och ökade investeringar inom ramen för kapitalmarknadsunionen. Eftersom denna förordning harmoniserar PEPP-produkternas grundläggande egenskaper behöver dessa inte omfattas av särskilda nationella regler, varför en förordning förefaller vara mer lämplig än ett direktiv. De egenskaper som inte omfattas av denna förordnings tillämpningsområde (t.ex. villkoren i intjänandefasen) är emellertid underställda nationella regler.

(23)  Denna förordning bör fastställa enhetliga regler för registrering, tillhandahållande, distribution och tillsyn av PEPP-produkter. PEPP-produkter bör omfattas av bestämmelserna i denna förordning, relevant sektorsspecifik unionsrätt samt motsvarande delegerade akter och genomförandeakter. Dessutom bör de lagar som medlemsstaterna antar för att genomföra sektorsspecifik unionsrätt vara tillämpliga. Medlemsstaternas respektive lagar bör tillämpas om en viss fråga inte redan omfattas av denna förordning eller sektorsspecifik unionsrätt. En PEPP-produkt bör också vara föremål för ett avtal som ingåtts mellan PEPP-spararen och PEPP-sparinstitutet (PEPP-avtalet). Det finns ett antal viktiga egenskaper hos produkten som bör innefattas av PEPP-avtalet. Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av unionens regler om internationell privaträtt, särskilt regler om domstols behörighet och tillämplig lag. Denna förordning bör inte heller påverka tillämpningen av nationell avtals-, social-, arbets- och skatterätt.

(24)  Denna förordning bör klargöra att PEPP-avtalet måste följa alla tillämpliga regler. Dessutom bör PEPP-avtalet fastställa parternas rättigheter och skyldigheter och inbegripa en uppsättning viktiga egenskaper hos produkten. Ett PEPP-avtal skulle också kunna ingås av en företrädare för en grupp av PEPP-sparare, t.ex. en oberoende sammanslutning av sparare, som agerar på uppdrag av den gruppen, under förutsättning att detta görs i överensstämmelse med denna förordning och tillämplig nationell rätt och att PEPP-sparare som tecknar sig på detta sätt får samma information och rådgivning som PEPP-sparare som ingår ett PEPP-avtal direkt med ett PEPP-sparinstitut eller genom en PEPP-distributör.

(25)  PEPP-sparinstitut bör få tillträde till hela unionsmarknaden med en enda registrering av produkten, på grundval av en enda uppsättning regler. För att marknadsföra en produkt under beteckningen ”PEPP” bör sökande PEPP-sparinstitut ansöka om registrering hos sina behöriga myndigheter. Denna förordning hindrar inte att en befintlig privat pensionsprodukt som uppfyller de villkor som fastställs i denna förordning registreras. De behöriga myndigheterna bör fatta ett beslut om registrering om det sökande PEPP-sparinstitutet har lämnat alla nödvändiga uppgifter och om det finns lämpliga arrangemang för att uppfylla kraven i denna förordning. Efter det att ett beslut om registrering fattats av de behöriga myndigheterna bör de meddela den europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) (Eiopa), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010(5), om detta så att PEPP-sparinstitutet och PEPP-produkten registreras i det centrala offentliga registret. En sådan registrering bör gälla i hela unionen. För att säkerställa en effektiv tillsyn av att de enhetliga kraven i denna förordning efterlevs, bör alla senare ändringar av den information och de handlingar som tillhandahålls i registreringsförfarandet omedelbart anmälas till de behöriga myndigheterna och Eiopa, i tillämpliga fall.

(26)  Eiopa bör upprätta ett centralt offentligt register som innehåller information om de PEPP-produkter som har registrerats och som skulle kunna tillhandahållas och distribueras i unionen samt om PEPP-sparinstituten och en förteckning över de medlemsstater i vilka PEPP-produkten erbjuds. Om PEPP-sparinstitut inte distribuerar PEPP-produkter inom en medlemsstats territorium men skulle kunna öppna ett underkonto för den medlemsstaten, för att säkerställa portabilitetsmöjligheten för sina PEPP-kunder, bör det i registret också finnas information om de medlemsstater för vilka PEPP-sparinstitutet erbjuder underkonton.

(27)  Det sätt på vilket tjänstepensionsinstitut, enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341(6), organiseras och är reglerade skiljer sig i hög grad åt mellan medlemsstaterna. I vissa medlemsstater får dessa institut endast bedriva tjänstepensionsverksamhet medan de i andra medlemsstater, inbegripet de godkända organ som ansvarar för driften av dessa och som agerar för deras räkning när tjänstepensionsinstituten inte har status som juridisk person, tillåts bedriva tjänstepensionsverksamhet och privat pensionsverksamhet. Detta har inte bara lett till att tjänstepensionsinstituten har organisatoriska strukturer som skiljer sig åt utan också till att tillsynen av dem på nationell nivå skiljer sig åt. I synnerhet är tillsynen av tjänstepensionsinstitut som är auktoriserade att tillhandahålla tjänstepensioner och privata pensioner bredare än för de tjänstepensionsinstitut som enbart handhar tjänstepensioner.

För att inte äventyra den finansiella stabiliteten och för att beakta skillnaderna i organisatorisk struktur och tillsyn, bör endast de tjänstepensionsinstitut som har auktoriserats och som står under tillsyn för att tillhandahålla privata pensionsprodukter enligt nationell rätt få tillhandahålla PEPP-produkter. För att säkra den finansiella stabiliteten bör dessutom alla tillgångar och skulder som hänför sig till en PEPP-produkt hållas fullständigt åtskilda, utan någon möjlighet att överföra dem till institutets övriga pensionsverksamhet. Tjänstepensionsinstitut som tillhandahåller PEPP-produkter bör också vid varje tidpunkt uppfylla de relevanta standarder som fastställs i direktiv (EU) 2016/2341, inbegripet de mer detaljerade investeringsregler som vid införlivandet fastställts av de medlemsstater där de är registrerade eller auktoriserade i enlighet med direktiv (EU) 2016/2341, och bestämmelserna i deras bolagsstyrningssystem. Precis som för andra PEPP-sparinstitut bör denna förordning tillämpas om dess bestämmelser är strängare.

(28)  Ett PEPP-pass kommer att säkerställa upprättandet av en inre marknad för PEPP-produkter.

(29)  PEPP-sparinstitut bör kunna distribuera PEPP-produkter som de har utvecklat och PEPP-produkter som de inte har utvecklat, under förutsättning att detta är förenligt med den relevanta sektorslagstiftningen. PEPP-distributörer bör ha rätt att distribuera PEPP-produkter som de själva inte har utvecklat. PEPP-distributörer bör endast distribuera de produkter för vilka de har lämplig kunskap och kompetens i enlighet med relevant sektorslagstiftning.

(30)  PEPP-sparinstitut eller PEPP-distributörer bör ge rådgivning till presumtiva PEPP-sparare före ingåendet av PEPP-avtalet med beaktande av produktens långsiktiga pensionsändamål, PEPP-spararens individuella krav och behov och de begränsade möjligheterna till inlösen. Rådgivningen bör särskilt syfta till att informera en PEPP-sparare om investeringsalternativens egenskaper, nivån på kapitalskyddet och formerna av utbetalningar.

(31)   Inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten kan PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer distribuera en PEPP-produkt inom en värdmedlemsstats territorium, efter det att ett underkonto öppnats för den värdmedlemsstaten. För att säkerställa tjänster av hög kvalitet och ett effektivt konsumentskydd bör hem-och värdmedlemsstaterna ha ett nära samarbete i kontrollen av att skyldigheterna i denna förordning fullgörs. Om PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer utnyttjar sin frihet att tillhandahålla tjänster genom att bedriva verksamhet i olika medlemsstater bör det vara hemmedlemsstatens behöriga myndigheter som ska säkerställa att skyldigheterna i denna förordning fullgörs, eftersom de har närmare band till PEPP-sparinstitutet. För att säkerställa en rättvis ansvarsfördelning mellan hem- och värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter bör de behöriga myndigheterna i en värdmedlemsstat, om de upptäcker att skyldigheter åsidosätts inom deras territorium, informera hemmedlemsstatens behöriga myndighet, som i sin tur ska vara skyldig att vidta lämpliga åtgärder. De behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten bör vidare ha rätt att ingripa om hemmedlemsstatens behöriga myndigheter underlåter att vidta lämpliga åtgärder eller om de åtgärder som vidtas är otillräckliga.

(32)  Medlemsstaternas behöriga myndigheter bör förfoga över alla medel som krävs för att säkerställa att PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer bedriver sin verksamhet på ett korrekt sätt inom hela unionen, oavsett om verksamheten bedrivs med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster. För att säkerställa en effektiv tillsyn bör alla åtgärder som vidtas av de behöriga myndigheterna stå i proportion till art, grad och komplexitet hos den inneboende risken i ett visst pensionssparinstituts eller en viss distributörs verksamhet ▐.

(33)  PEPP-produktens paneuropeiska dimension kan inte bara utnyttjas av pensionssparinstitut, genom möjligheterna till gränsöverskridande verksamhet, utan även av PEPP-sparare, genom PEPP-produktens portabilitet och möjligheten till byte, och på så sätt bidra till att trygga privata pensionsförmåner för personer som utövar sin rätt till fri rörlighet enligt artiklarna 21 och 45 i EUF-fördraget. Portabilitet innebär att PEPP-spararen kan byta bosättningsort till en annan medlemsstat men behålla sitt PEPP-sparinstitut, medan byte av PEPP-sparinstitut inte nödvändigtvis förutsätter byte av bosättningsort.

(34)  En PEPP-produkt bör omfatta nationella underkonton som vart och ett ska ha de egenskaper för privata pensionsprodukter som gör att inbetalningarna till eller utbetalningarna från PEPP-produkterna kan omfattas av incitament, om det finns sådana, som erbjuds i de medlemsstater för vilka ett underkonto har gjorts tillgängligt av PEPP-sparinstitutet. Underkontot bör användas för att registrera de inbetalningar som gjorts under intjänandefasen och de utbetalningar som gjorts under utbetalningsfasen och som följer rätten i den medlemsstat för vilken underkontot öppnats. För PEPP-spararen bör ett första underkonto skapas i samband med att denne ingår ett PEPP-avtal.

(35)  För att möjliggöra en problemfri övergång för PEPP-sparinstitut bör skyldigheten att tillhandahålla PEPP-produkter med underkonton för åtminstone två medlemsstater tillämpas senast tre år efter denna förordnings tillämpningsdag. För att inte vilseleda PEPP-spararna bör PEPP-sparinstitut tillhandahålla information om vilka nationella underkonton som är omedelbart tillgängliga efter lanseringen av en PEPP-produkt. Om en PEPP-sparare flyttar till en annan medlemsstat och om inget underkonto är tillgängligt för den medlemsstaten, bör PEPP-sparinstitutet göra det möjligt för PEPP-spararen att omedelbart och utan kostnad byta till ett annat PEPP-sparinstitut som tillhandahåller ett underkonto för den medlemsstaten. PEPP-spararen bör också kunna fortsätta att betala in till det underkonto där inbetalningarna gjordes före bytet av bosättningsort.

(36)  PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer bör med hänsyn till PEPP-produktens långsiktiga pensionsändamål och den administrativa bördan ge presumtiva PEPP-sparare och PEPP-förmånstagare tydlig, lättförståelig och tillräcklig information för att de ska kunna fatta beslut inför sin pensionering. Av samma skäl bör PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer även säkerställa en hög grad av transparens under en PEPP-produkts olika faser, inbegripet i skedet innan avtalet ingås, när avtalet ingås, intjänandefasen (inbegripet tiden före pensionering) och utbetalningsfasen. Information bör särskilt lämnas om intjänade pensionsrättigheter, prognostiserade PEPP-pensionsförmåner, risker och garantier, integreringen av ESG-faktorer samt kostnader. Om de prognostiserade PEPP-pensionsförmånerna grundas på ekonomiska scenarier bör informationen även omfatta ett bästa scenario och ett oförmånligt scenario, vilket bör vara extremt men realistiskt.

(37)  Innan de ingår ett PEPP-avtal bör presumtiva PEPP-sparare få all information som de behöver för att kunna fatta välgrundade beslut. Innan PEPP-avtalet ingås bör pensionsrelaterade krav och behov specificeras och rådgivning tillhandahållas.

(38)  För att säkerställa optimal produkttransparens bör PEPP-sparinstitut upprätta ett PEPP-faktablad med grundläggande information för de PEPP-produkter som de utvecklar innan dessa PEPP-produkter får distribueras till PEPP-sparare. De bör även ha ansvar för PEPP-faktabladets riktighet. PEPP-faktabladet bör ersätta, och vara en anpassning av, faktabladet för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014(7) som, såsom en följd härav, inte behöver tillhandahållas för PEPP-produkter. Ett fristående PEPP-faktablad bör upprättas för bas-PEPP-produkten. Om PEPP-sparinstitutet erbjuder olika investeringsalternativ bör det också tillhandahållas ett allmänt faktablad för de olika investeringsalternativen som också kan innehålla hänvisningar till andra dokument. Om den information som krävs för investeringsalternativen inte kan tillhandahållas i ett enda fristående faktablad, bör ett separat faktablad för varje investeringsalternativ tillhandahållas. Detta bör dock endast vara fallet om tillhandahållandet av ett allmänt faktablad för de olika investeringsalternativen inte skulle ligga i PEPP-kundernas intresse. När de behöriga myndigheterna bedömer PEPP-faktabladets överensstämmelse med denna förordning bör de därför i tillämpliga fall säkerställa optimal jämförbarhet för olika investeringsalternativ, med särskild hänsyn till aktuell kunskap om beteendeanalys för att undvika kognitiva skevheter som orsakas av presentationen av informationen.

(39)  För att säkerställa PEPP-faktablads allmänna spridning och tillgänglighet bör denna förordning föreskriva att ett PEPP-sparinstitut ska offentliggöra PEPP-faktabladen på sin webbplats. PEPP-sparinstitutet bör offentliggöra PEPP-faktabladet för varje medlemsstat där PEPP-produkten distribueras inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten, med specifik information om de villkor som gäller för intjänandefasen och utbetalningsfasen för den medlemsstaten.

(40)  Kalkylatorer för privata pensionsprodukter håller redan på att utvecklas på nationell nivå. För att dessa kalkylatorer ska vara så användbara som möjligt för konsumenterna bör de emellertid omfatta de kostnader och avgifter som tas ut av olika PEPP-sparinstitut samt eventuella ytterligare kostnader eller avgifter som tas ut av förmedlare eller andra aktörer i investeringskedjan och som inte redan räknats in av PEPP-sparinstitut.

(41)  Närmare bestämmelser om den information som ska ingå i PEPP-faktabladet och hur denna information ska presenteras bör harmoniseras ytterligare genom tekniska tillsynsstandarder som tar hänsyn till befintlig och pågående forskning om konsumentbeteenden, däribland resultaten av effektivitetstester av olika sätt att presentera information för konsumenterna. Kommissionen bör ges befogenhet att anta tekniska tillsynsstandarder. Dessa förslag till tekniska tillsynsstandarder bör utarbetas av Eiopa efter samråd med de övriga europeiska tillsynsmyndigheterna (ESA-myndigheterna); europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten (EBA)) vilken inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010,(8)och europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (ESMA)) vilken inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010(9) , och när tillämpligt också med Europeiska centralbanken, behöriga myndigheter och efter konsument- och branschtestning som framgår av denna förordning, specificera närmare uppgifterna och presentationen, innehållet i den information som ska ingå i PEPP-faktabladet, de villkor enligt vilka PEPP-faktabladet bör ses över och revideras, villkoren för fullgörandet av kravet på att tillhandahålla PEPP-faktabladet, reglerna för att fastställa de antaganden om prognoser för pensionsförmåner, uppgifter om informationen i PEPP-pensionsbeskedet, samt de minimikriterier som riskreduceringsteknikerna ska uppfylla . Vid utarbetandet av förslaget till tekniska tillsynsstandarder bör Eiopa ta hänsyn till de olika möjliga typerna av PEPP-produkter, PEPP-produktens långsiktiga karaktär, PEPP-spararnas förmåga och PEPP-produkternas egenskaper. Innan förslaget till tekniska tillsynsstandarder läggs fram för kommissionen bör konsumenttestning och branschtestning med verkliga data ske. Kommissionen bör anta dessa tekniska tillsynsstandarder med hjälp av delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med artiklarna 10-14 i förordning (EU) nr 1094/2010. Kommissionen bör också ges befogenhet att anta tekniska genomförandestandarder som utvecklats av Eiopa avseende formerna för samarbete och informationsutbyte samt de krav som ska gälla för att presentera den informationen i ett standardiserat format som möjliggör jämförelser samt, efter samråd med de övriga ESA-myndigheterna och behöriga myndigheter och efter branschtester om formatet för tillsynsrapporteringen, genom genomförandeakter enligt artikel 291 i EUF-fördraget och i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.

(42)  PEPP-faktabladen bör enkelt kunna särskiljas och vara åtskilda från marknadsföringsmaterial.

(43)  PEPP-sparinstitut bör sammanställa ett pensionsbesked för PEPP-sparare för att ge dem viktig individuell och allmän information om PEPP-produkten och för att säkerställa aktuell information om den. PEPP-pensionsbeskedet bör vara tydligt och fullständigt och innehålla relevant och lämplig information för att underlätta förståelsen av pensionsrättigheter över tiden och mellan olika pensionsprodukter och för att främja arbetskraftens rörlighet. PEPP-pensionsbeskedet bör också innehålla viktig information om investeringspolicyn avseende ESG-faktorer och bör ange var och hur PEPP-sparare kan erhålla ytterligare information om integreringen av ESG-faktorer. PEPP-pensionsbeskedet bör tillhandahållas PEPP-spararna årligen.

(44)  PEPP-sparinstitut bör informera PEPP-sparare två månader före de datum då PEPP-sparare har möjlighet att ändra sina utbetalningsalternativ inför för den kommande starten på utbetalningsfasen, de möjliga formerna för utbetalningar och möjligheten att ändra formen för utbetalningar. Om mer än ett underkonto har öppnats bör PEPP-spararna informeras om den möjliga starten på utbetalningsfasen för varje underkonto.

(45)  Under utbetalningsfasen bör PEPP-förmånstagarna fortsätta att få information om sina PEPP-förmåner och motsvarande utbetalningsalternativ. Detta är särskilt viktigt när PEPP-förmånstagare står för en betydande del av investeringsrisken under utbetalningsfasen.

(46)  För att säkerställa ett tillräckligt skydd av PEPP-sparares och PEPP-förmånstagares rättigheter bör PEPP-sparinstitut även ha möjlighet att välja en tillgångsallokering som är anpassad till deras pensionsåtagandens exakta art och duration, inbegripet åtaganden med en långsiktig horisont. Det krävs därför en effektiv tillsyn och investeringsregler som ger PEPP-sparinstitut tillräcklig flexibilitet för att fatta beslut om den mest säkra och effektiva investeringspolicyn men som samtidigt ålägger dem att agera på ett aktsamt sätt och i samtliga PEPP-sparares bästa långsiktiga intresse. Tillämpning av aktsamhetsprincipen kräver därför en investeringspolicy som är anpassad till PEPP-sparinstitutets kundstruktur.

(47)  Genom att föreskriva att aktsamhetsprincipen ska vara den grundläggande principen för kapitalinvesteringar och genom att göra det möjligt för PEPP-sparinstitut att bedriva verksamhet över gränserna uppmuntras en omdirigering av sparandet till den privata pensionssektorn, vilket bidrar till den ekonomiska och sociala utvecklingen. Aktsamhetsprincipen bör även ta uttrycklig hänsyn till betydelsen av ESG-faktorer i investeringsprocessen.

(48)  Denna förordning bör säkerställa en lämplig investeringsfrihet för PEPP-sparinstitut. Eftersom PEPP-sparinstitut är mycket långsiktiga investerare med låg likviditetsrisk har de förutsättningar att bidra till kapitalmarknadsunionen genom att inom aktsamma gränser investera i icke-likvida tillgångar som exempelvis aktier och andra kapitalinstrument som har en långsiktig ekonomisk profil och inte är föremål för handel på reglerade marknader, multilaterala handelsplattformar (MTF-plattformar) eller organiserade handelsplattformar (OTF-plattformar). De kan också utnyttja fördelarna med en internationell diversifiering. Det bör därför inte, annat än av aktsamhetsskäl i linje med aktsamhetsprincipen för att skydda PEPP-sparares och PEPP-förmånstagares intressen, finnas några begränsningar för investeringar i aktier i andra valutor än dem som pensionsåtagandena är uttryckta i eller i andra instrument som har en långsiktig ekonomisk profil och inte är föremål för handel på reglerade marknader, MTF-plattformar eller OTF-plattformar.

(49)  För att fördjupa kapitalmarknadsunionen görs en bred tolkning av vad som utgör instrument med en långsiktig ekonomisk profil. Dessa instrument är ej överlåtbara värdepapper och har därför inte tillgång till andrahandsmarknaders likviditet. De kräver ofta tidsbundna åtaganden, vilket begränsar deras säljbarhet och bör tolkas som att de inbegriper andelar och skuldinstrument i och lån som tillhandahålls till icke noterade företag. Onoterade företag omfattar infrastrukturprojekt, icke-noterade tillväxtföretag, fastigheter eller andra tillgångar som kan vara lämpliga för långsiktiga investeringsändamål. Koldioxidsnåla och klimattåliga infrastrukturprojekt är ofta onoterade tillgångar och är beroende av långfristiga krediter för finansiering av projekt. Med tanke på att deras pensionsåtaganden är långfristiga uppmuntras PEPP-sparinstitut att avsätta en tillräcklig del av sin tillgångsportfölj för hållbara investeringar i den reala ekonomin med långsiktigt positiva ekonomiska effekter, i synnerhet för infrastrukturprojekt och företag.

(50)  ESG-faktorer är viktiga för PEPP-sparinstitutens investeringspolicy och riskhanteringssystem. PEPP-sparinstitut bör uppmuntras att beakta sådana frågor i sina investeringsbeslut och ta hänsyn till dem i sina riskhanteringssystem för att undvika att tillgångar blir värdelösa. Informationen om ESG-faktorer bör finnas tillgänglig för Eiopa, de behöriga myndigheterna och PEPP-spararna.

(51)  Ett av målen med att reglera PEPP-produkter är att skapa en säker, kostnadsvänlig och långsiktig pensionssparprodukt. Eftersom investeringarna i privata pensionsprodukter är långsiktiga bör särskild hänsyn tas till de långsiktiga konsekvenserna av tillgångsallokeringen. Särskild hänsyn bör tas till ESG-faktorer. PEPP-sparmedel bör investeras med beaktande av ESG-faktorer såsom de som anges i unionens klimat- och hållbarhetsmål i enlighet med Parisavtalet om klimatförändringar (Parisavtalet), Förenta nationernas mål för hållbar utveckling och Förenta nationernas vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter.

(52)  För att säkerställa att PEPP-sparinstitut uppfyller sin skyldighet att utforma en investeringspolicy som är förenlig med aktsamhetsprincipen bör PEPP-sparinstitut inte få investera i icke samarbetsvilliga jurisdiktioner enligt tillämpliga rådsslutsatser med förteckningen över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet, och inte heller i ett högrisktredjeland med strategiska brister enligt den tillämpliga kommissionens delegerade förordning som antagits på grundval av artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849(10).

(53)  Med tanke på PEPP-produkternas långsiktiga pensionssyfte bör de investeringsalternativ som erbjuds PEPP-sparare anpassas så att de omfattar faktorer som gör det möjligt för investerare att fatta ett investeringsbeslut, inbegripet antalet investeringsalternativ som de kan välja mellan. Efter det första val som görs vid tecknandet av en PEPP-produkt bör PEPP-spararen ha möjlighet att ändra detta val efter minst fem år från tecknandet av PEPP-produkten, eller, vid en efterföljande ändring, från den senaste ändringen av investeringsalternativet, så att pensionssparinstituten ges tillräcklig stabilitet att bedriva en långsiktig investeringsstrategi och samtidigt säkerställa investerarskydd. Det bör dock vara möjligt för PEPP-sparinstitut att låta PEPP-spararna ändra det valda investeringsalternativet oftare.

(54)  Bas-PEPP-produkten bör vara en säker produkt och bör fungera som ett ickevalsalternativ. Det kan ta formen av antingen en riskreduceringsteknik som är förenlig med målet att PEPP-spararen ska få tillbaka sitt kapital, eller en garanti för det investerade kapitalet. En riskreduceringsteknik som är förenlig med målet att PEPP-spararen ska få tillbaka kapitalet skulle kunna vara en konservativ investeringsstrategi eller en livscykelstrategi som gradvis minskar den totala riskexponeringen över tiden. Garantier som tillhandahålls enligt ickevalsalternativet bör åtminstone täcka inbetalningarna under intjänandefasen efter avdrag för alla avgifter. Garantier skulle också kunna täcka avgifter och skulle kunna ge fullständig eller delvis täckning av inflationen. En garanti för det investerade kapitalet bör träda i kraft i början av utbetalningsfasen och i tillämpliga fall under utbetalningsfasen.

(55)  För att garantera PEPP-spararna kostnadseffektivitet och tillfredsställande resultat bör kostnaderna och avgifterna för bas-PEPP-produkten begränsas till en fast procentandel av det ackumulerade kapitalet. Den gränsen bör fastställas till 1 % av det ackumulerade kapitalet, men det vore lämpligt att ytterligare specificera de typer av kostnader och avgifter som ska beaktas genom tekniska tillsynsstandarder för att säkerställa lika spelregler mellan olika PEPP-sparinstitut och olika typer av PEPP-produkter med deras särskilda kostnads- och avgiftsstrukturer. Kommissionen bör ges befogenhet att anta sådana tekniska tillsynsstandarder som bör utarbetas av Eiopa. Vid utarbetandet av förslagen till tekniska tillsynsstandarder bör Eiopa särskilt beakta den långsiktiga karaktären hos PEPP-produkten, de olika typerna av PEPP-produkter och de kostnadsrelevanta faktorer som är knutna till deras särdrag, för att säkerställa rättvis och lika behandling av de olika PEPP-sparinstituten och deras produkter, samtidigt som hänsyn tas till bas-PEPP-produktens karaktär som en enkel, kostnadseffektiv och transparent produkt som ger en tillräcklig real avkastning på lång sikt. Dessutom bör typen av utbetalningar noggrant bedömas, särskilt när det gäller livslång livränta, i syfte att bevara produktens långsiktiga pensionsändamål. Inom den ramen bör Eiopa, för att säkerställa att de PEPP-sparinstitut som erbjuder kapitalgarantier åtnjuter lika spelregler med andra leverantörer, ta vederbörlig hänsyn till strukturen på kostnader och avgifter. Dessutom bör procentvärdena för kostnader och avgifter ses över regelbundet för att säkerställa att de fortfarande är adekvata med hänsyn till eventuella kostnadsändringar. Kommissionen bör anta dessa tekniska tillsynsstandarder genom delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med artiklarna 10-14 i förordning (EU) nr 1094/2010.

För att säkerställa fortsatt kostnadseffektivitet och skydda PEPP-kunder från alltför betungande kostnadsstrukturer, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen vad gäller antagande av delegerade akter för att ändra procentvärdet, med beaktande av dess översyner, särskilt den faktiska nivån och förändringar i den faktiska nivån på kostnader och avgifter och effekten av kostnadstaket för tillgången till PEPP-produkter, och lämpligt marknadstillträde för olika PEPP-sparinstitut som erbjuder olika typer av PEPP-produkter.

(56)  De behöriga myndigheterna bör i utövningen av sina befogenheter ha skyddet av PEPP-sparares och PEPP-förmånstagares rättigheter samt PEPP-sparinstitutens stabilitet och sundhet som sina främsta mål.

(57)  Om PEPP-sparinstitutet är ett tjänstepensionsinstitut eller en EU-baserad förvaltare av alternativa investeringsfonder (EU-baserad AIF-förvaltare) bör det utse ett förvaringsinstitut för förvaringen av de tillgångar som motsvarar PEPP-sparinstitutets verksamhet. Ytterligare skyddsåtgärder behövs avseende den enhet som fungerar som förvaringsinstitut och dess funktioner, eftersom de regler som gäller för förvaringsinstitutet i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU(11) är avsedda för fonder som endast marknadsförs till professionella investerare med undantag för europeiska långsiktiga investeringsfonder enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2015/760(12), som marknadsförs till icke-professionella investerare och den sektorsvisa lagstiftning som är tillämplig på tjänstepensionsinstitut inte kräver att ett förvaringsinstitut utses i samtliga fall. För att säkerställa högsta möjliga investerarskydd i samband med förvaring av tillgångar som motsvarar PEPP-verksamheten, kräver denna förordning att tjänstepensionsinstitut och EU-baserade AIF-förvaltare som tillhandahåller PEPP-produkter följer Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG(13) i fråga om utseende av förvaringsinstitut, utförande av uppgifter och dess övervakningsplikter.

(58)  Transparens och rimlighet när det gäller kostnader och avgifter är av grundläggande betydelse för att stärka PEPP-spararnas förtroende och göra det möjligt för dem att fatta välgrundade beslut. Användningen av icke transparenta prissättningsmetoder bör därför förbjudas.

(59)  För att uppfylla de mål som anges i denna förordning bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på fastställandet av villkor för Eiopas och de behöriga myndigheternas utövande av sina befogenheter att ingripa och kriterier och faktorer som ska tillämpas av Eiopa för att avgöra när det finns allvarliga problem avseende skyddet av PEPP-sparare. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning(14). I syfte att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(60)  Utan att detta påverkar PEPP-kunders rätt att väcka talan inför domstol bör lättillgängliga, lämpliga, oberoende, opartiska, transparenta och effektiva förfaranden för alternativ tvistlösning upprättas mellan PEPP-sparinstitut eller PEPP-distributörer och PEPP-kunder för att lösa tvister som följer av de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i denna förordning.

(61)  För att upprätta ett effektivt och ändamålsenligt tvistlösningsförfarande bör PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer införa ett effektivt klagomålsförfarande som deras kunder kan använda innan tvister hänskjuts till ett alternativt tvistlösningsförfarande eller domstol. Klagomålsförfarandet bör ha korta och tydligt angivna tidsfrister för PEPP-sparinstituts eller PEPP-distributörers svar på klagomål. Alternativa tvistlösningsorgan bör ha tillräcklig kapacitet för att på ett lämpligt och effektivt sätt delta i ett gränsöverskridande samarbete om tvister som rör rättigheter och skyldigheter enligt denna förordning.

(62)  För att PEPP-sparare ska kunna få bättre villkor för sina investeringar, och för att även stimulera konkurrensen mellan PEPP-sparinstitut, bör de ha rätt att genom ett tydligt, snabbt och säkert förfarande byta till ett annat PEPP-sparinstitut i samma eller i en annan medlemsstat under intjänandefasen. PEPP-sparinstitut bör emellertid inte vara skyldiga att erbjuda en bytesmöjlighet för PEPP-produkter när spararna mottar utbetalningar i form av livslång livränta. Under bytet bör överförande PEPP-sparinstitut överföra motsvarande belopp eller, i tillämpliga fall, de faktiska tillgångarna från PEPP-kontot och avsluta det. PEPP-spararna bör ingå avtal med mottagande PEPP-sparinstitut om öppnande av ett nytt PEPP-konto. Det nya PEPP-kontot bör ha samma underkontostruktur som det tidigare PEPP-kontot.

(63)  Inom ramen för bytesmöjligheten kan PEPP-sparare välja att överföra de faktiska tillgångarna endast när bytet sker mellan PEPP-sparinstitut t.ex. värdepappersföretag eller andra kvalificerade tillhandahållare som innehar en ytterligare licens, som förvaltar portföljförvaltningstjänster för PEPP-sparare. I det fallet krävs ett skriftligt medgivande från det mottagande sparinstitutet. Vid förvaltning av kollektiva investeringar är det inte möjligt att byta de faktiska tillgångarna eftersom det inte finns någon separation av tillgångar för varje PEPP-sparare.

(64)  Bytesprocessen bör vara enkel och okomplicerad för PEPP-spararen. Det mottagande PEPP-sparinstitutet bör därför vara ansvarigt för att inleda och hantera denna process för PEPP-spararens räkning och på dennes begäran. PEPP-sparinstitut bör på frivillig basis kunna använda andra sätt, t.ex. en teknisk lösning, för att möjliggöra byten. Med tanke på produktens paneuropeiska karaktär bör PEPP-spararna kunna byta utan dröjsmål och utan kostnad när inget underkonto finns tillgängligt i den medlemsstat till vilken PEPP-spararen flyttar.

(65)  Innan PEPP-spararen godkänner bytet bör denne informeras om alla steg i det förfarande och de kostnader som krävs för att genomföra bytet, så att PEPP-spararen ska kunna fatta ett välgrundat beslut om bytesmöjligheten.

(66)  Det överförande PEPP-sparinstitutet måste samarbeta för att bytet ska kunna genomföras. Det överförande PEPP-sparinstitutet bör därför förse det mottagande PEPP-sparinstitutet med all den information som krävs för att överföra betalningarna till det andra PEPP-kontot. Informationen bör dock inte överstiga vad som krävs för att genomföra bytet.

(67)  PEPP-sparare bör inte åsamkas finansiella förluster, inbegripet avgifter och ränta, på grund av misstag som begås av något av de PEPP-sparinstitut som är inblandande i bytesprocessen. Framför allt bör PEPP-sparare inte åsamkas någon finansiell förlust till följd av extraavgifter, ränta eller andra avgifter liksom böter, straffavgifter eller någon annan typ av finansiell skada som beror på att genomförandet av bytet försenas. Eftersom kapitalskyddet bör säkerställas i början av utbetalningsfasen och i tillämpliga fall under utbetalningsfasen, bör det överförande PEPP-sparinstitutet inte vara skyldigt att säkerställa kapitalskyddet eller kapitalgarantin vid tidpunkten för bytet. PEPP-sparinstitutet skulle också kunna besluta att säkerställa kapitalskyddet eller tillhandahålla garantin vid tidpunkten för bytet.

(68)  PEPP-spararna bör ha möjlighet att fatta välgrundade beslut före bytet. Det mottagande PEPP-sparinstitutet bör uppfylla alla distributions- och informationskrav, inklusive tillhandahållande av ett PEPP-faktablad, rådgivning och lämplig information om kostnaderna i samband med bytet och de eventuella negativa följderna för kapitalskyddet när det sker ett byte av en PEPP-produkt med en garanti. Kostnaderna för det byte som tillämpas av det överförande PEPP-sparinstitutet bör begränsas till ett belopp som inte utgör ett hinder för rörligheten, och under alla omständigheter begränsas till 0,5 % av motsvarande belopp eller värdet i pengar av de faktiska tillgångar som ska överföras.

(69)  PEPP-sparare bör ha rätt att i samband med tecknandet av en PEPP-produkt och vid öppnandet av ett nytt underkonto besluta om de utbetalningsalternativ de kan välja mellan (annuitet, engångsbelopp eller annat) under utbetalningsfasen, men ha möjlighet att därefter ändra sitt val ett år innan utbetalningsfasen inleds, vid början av utbetalningsfasen och vid tidpunkten för bytet, så att de kan välja det utbetalningsalternativ som passar deras behov bäst när de närmar sig pensionsåldern. Om PEPP-sparinstitutet erbjuder mer än en form av utbetalningar, bör det vara möjligt för PEPP-spararen att välja olika utbetalningsalternativ för varje underkonto som öppnats i dennes PEPP-konto.

(70)  PEPP-sparinstitut bör få erbjuda PEPP-sparare ett stort antal former av utbetalningar. Detta skulle främja målet att öka användningen av PEPP-produkten genom att ge PEPP-sparare ökad flexibilitet och valfrihet. Det skulle göra det möjligt för pensionssparinstitut att utforma sina PEPP-produkter på det mest kostnadseffektiva sättet. Det är förenligt med unionens politik på andra områden och är politiskt genomförbart, eftersom det ger medlemsstaterna tillräcklig flexibilitet att besluta om vilka utbetalningsformer de vill uppmuntra. I linje med produktens långsiktiga pensionsändamål bör det vara möjligt för medlemsstaterna att anta åtgärder för att främja särskilda former av utbetalningar, såsom kvantitativa gränser för engångsbelopp för att ytterligare uppmuntra livslång livränta och uttag.

(71)   Med tanke på PEPP-produktens paneuropeiska karaktär finns det ett behov av att säkerställa en enhetlig hög nivå på PEPP-spararskyddet på hela den inre marknaden. Detta kräver lämpliga verktyg för att effektivt bekämpa överträdelser och förhindra nackdelar för konsumenterna. Eiopas och de behöriga myndigheternas befogenheter bör därför kompletteras med en uttrycklig mekanism för att förbjuda eller begränsa marknadsföring, distribution eller försäljning av en PEPP-produkt som ger upphov till allvarliga betänkligheter i fråga om PEPP-spararens skydd, inbegripet produktens långsiktiga pensionsändamål, finansmarknadernas korrekta funktion och integritet, eller stabiliteten i hela eller delar av det finansiella systemet, tillsammans med lämpliga samordnings- och beredskapsbefogenheter för Eiopa.

Eiopas befogenheter bör grundas på artikel 9.5 i förordning (EU) nr 1094/2010, så att det säkerställs att sådana mekanismer för ingripande kan tillämpas i fall av allvarliga problem vad avser PEPP-spararskyddet, även med avseende på PEPP-produktens särskilda långsiktiga pensionsändamål. När villkoren är uppfyllda bör de behöriga myndigheterna kunna införa ett förbud eller en begränsning av försiktighetsskäl innan en PEPP-produkt har marknadsförts, distribuerats eller sålts till PEPP-sparare. Dessa befogenheter befriar inte PEPP-sparinstitutet från dess ansvar att uppfylla alla relevanta krav i denna förordning.

(72)  Full transparens när det gäller kostnader och avgifter som rör investeringar i en PEPP-produkt bör garanteras. Lika spelregler skulle skapas för olika pensionssparinstitut och samtidigt skyddas konsumenterna. Jämförbar information skulle bli tillgänglig om olika produkter, stimulerandes en konkurrenskraftig prissättning.

(73)  Även om den fortlöpande tillsynen av PEPP-sparinstitut ska utövas av respektive behöriga myndigheter bör Eiopa samordna tillsynen av PEPP-produkter för att garantera en konsekvent tillämpning av en enhetlig tillsynsmetod och därmed främja den paneuropeiska karaktären och långsiktiga pensionsändamål för PEPP-produkten.

(74)  För att stärka konsumenternas rättigheter och underlätta tillgången till ett klagomålsförfarande bör PEPP-sparare, antingen enskilt eller kollektivt, kunna inge klagomål via de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där de har sin bosättning, oberoende av var överträdelsen skett.

(75)  Eiopa bör samarbeta med de behöriga myndigheterna och underlätta samarbetet och enhetligheten mellan dem. I detta sammanhang bör Eiopa ha en roll när det gäller de behöriga ▐ myndigheternas rätt att besluta om tillsynsåtgärder genom att lägga fram bevis för PEPP-relaterade överträdelser. Eiopa bör även tillhandahålla bindande medling vid tvister mellan behöriga myndigheter i gränsöverskridande situationer.

(76)  För att säkerställa att denna förordning följs av PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer och för att säkerställa att de omfattas av liknande behandling inom hela unionen, bör administrativa sanktioner och andra åtgärder som är effektiva, proportionella och avskräckande föreskrivas.

(77)  I linje med kommissionens meddelande av den 8 december 2010 om att förstärka sanktionssystemen i den finansiella tjänstesektorn och för att säkerställa att kraven i denna förordning efterlevs, är det viktigt att medlemsstaterna vidtar nödvändiga åtgärder för att se till att överträdelser av denna förordning blir föremål för lämpliga administrativa sanktioner och andra▐ åtgärder.

(78)  Även om medlemsstaterna kan fastställa regler om såväl administrativa sanktioner som straffrättsliga påföljder för samma överträdelser bör medlemsstaterna inte åläggas att fastställa regler om administrativa sanktioner vid de överträdelser av denna förordning som omfattas av nationell straffrätt. Bibehållandet av straffrättsliga påföljder i stället för administrativa sanktioner för överträdelser av denna förordning bör dock inte minska eller på annat sätt påverka de behöriga myndigheternas möjligheter att i god tid samarbeta och få tillgång till och utbyta information med de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater vid tillämpning av denna förordning, inbegripet efter det att de aktuella överträdelserna har hänskjutits till de behöriga rättsliga myndigheterna för lagföring.

(79)  Behöriga myndigheter bör få befogenhet att påföra böter som är tillräckligt höga för att uppväga de faktiska eller potentiella fördelarna och för att vara avskräckande även för större finansiella företag och deras ledning.

(80)  För att säkerställa en konsekvent tillämpning av sanktioner i hela unionen bör de behöriga myndigheterna beakta samtliga relevanta omständigheter när de fastställer typen av administrativ sanktion eller annan åtgärd och storleken på böter.

(81)  För att säkerställa att de behöriga myndigheternas beslut om överträdelser och sanktioner har en avskräckande effekt på den breda allmänheten och för att förstärka konsumentskyddet genom att varna konsumenterna för PEPP-produkter som distribueras i överträdelse av denna förordning, bör dessa beslut offentliggöras, såvida inte ett sådant offentliggörande äventyrar stabiliteten på finansmarknaderna eller en pågående undersökning.

(82)  För att upptäcka potentiella överträdelser bör de behöriga myndigheterna ha nödvändiga undersökningsbefogenheter och upprätta effektiva system för att möjliggöra rapportering av potentiella eller faktiska överträdelser.

(83)  Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av medlemsstaternas straffrätt.

(84)  Behandling av personuppgifter som utförs inom ramen för denna förordning, såsom de behöriga myndigheternas utbyte eller överföring av personuppgifter eller PEPP-sparinstituts eller PEPP-distributörers behandling av personuppgifter, bör ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (15)och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG(16). ESA-myndigheternas utbyte eller överföring av information bör ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725(17).

(85)   Personliga finansiella uppgifter är mycket känsliga, och ett starkt uppgiftsskydd är av yttersta vikt. Därför bör dataskyddsmyndigheterna vara nära involverade i genomförandet och övervakningen av denna förordning.

(86)  Det förfarande för registrering och anmälan som fastställs i denna förordning bör inte ersätta eventuella ytterligare nationella förfaranden för att kunna utnyttja de förmåner och incitament som fastställts på nationell nivå.

(87)  Denna förordning ska utvärderas genom en bedömning av marknadsutvecklingen, t.ex. uppkomsten av nya typer av PEPP-produkter, utvecklingen på andra områden av unionsrätten och medlemsstaternas erfarenheter. En sådan bedömning bör ta hänsyn till de olika målen och syftena med att upprätta en välfungerande PEPP-marknad, och bör särskilt utvärdera huruvida denna förordning har lett till att fler europeiska medborgare sparar till hållbara och tillräckliga pensioner. Vikten av europeiska minimistandarder för tillsyn av PEPP-sparinstitut kräver också en utvärdering av PEPP-sparinstituten i fråga om efterlevnad av denna förordning och tillämplig sektorslagstiftning.

(88)  Med tanke på de eventuella långsiktiga effekterna av denna förordning är det viktigt att nära övervaka utvecklingen under den inledande tillämpningsfasen. Vid genomförandet av utvärderingen bör kommissionen också ta fasta på erfarenheterna från Eiopa, intressenter och sakkunniga, och rapportera eventuella synpunkter till Europaparlamentet och rådet.

(89)  Denna förordning bör säkerställa att grundläggande rättigheter respekteras och iakttar de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet äldres rätt att leva ett värdigt och oberoende liv och att delta i det sociala och kulturella livet, rätten till skydd av personuppgifter, rätt till egendom, näringsfrihet, principen om jämställdhet mellan män och kvinnor och principen om en hög konsumentskyddsnivå.

(90)  Eftersom målen för denna förordning, nämligen att stärka skyddet för PEPP-sparare och öka PEPP-sparares förtroende för PEPP-produkter, även när dessa produkter säljs över gränserna, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess verkningar bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL 1

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

Genom denna förordning fastställs enhetliga regler för registrering, utveckling, distribution och tillsyn vad gäller privata pensionsprodukter som distribueras i unionen under beteckningen ”paneuropeisk privat pensionsprodukt” eller ”PEPP-produkt”.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

1.  privat pensionsprodukt: en produkt som

a)  grundar sig på ett frivilligt avtal mellan en enskild sparare och en enhet och som kompletterar lagstadgade pensions- eller tjänstepensionsprodukter,

b)  möjliggör långsiktig kapitalackumulering med det uttryckliga syftet att tillhandahålla inkomst vid pensionering och med begränsade möjligheter till förtida uttag före denna tidpunkt,

c)  varken är en lagstadgad pensions- eller tjänstepensionsprodukt.

2.  paneuropeisk privat pensionsprodukt eller PEPP-produkt: en privat pensionsprodukt för långsiktigt sparande enligt ett PEPP-avtal, som erbjuds av ett ▐ finansiellt företag som är godkänt enligt artikel 6.1, och som en PEPP-sparare, eller en oberoende sammanslutning av PEPP-sparare på dess medlemmars vägnar, tecknar sig för inför sin eller deras pensionering, utan eller med mycket begränsade möjligheter till förtida uttag och som är registrerat i enlighet med denna förordning.

3.  PEPP-sparare: en fysisk person som har ingått ett PEPP-avtal med ett PEPP-sparinstitut.

4.  PEPP-avtal: ett avtal mellan en PEPP-sparare och ett PEPP-sparinstitut som uppfyller villkoren i artikel 4.

5.  PEPP-konto: privat pensionskonto i en PEPP-sparares eller PEPP-förmånstagares namn som används för att registrera transaktioner som gör det möjligt för spararen att regelbundet sätta in pengar inför pensionen och för PEPP-förmånstagaren att erhålla ▐ PEPP-förmåner.

6.  PEPP-förmånstagare: en fysisk person som uppbär PEPP-förmåner.

7.  PEPP-kund: PEPP-sparare, presumtiv PEPP-sparare eller PEPP-förmånstagare.

8.  PEPP-distribution: ge råd om, föreslå eller utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av avtal för att tillhandahålla en PEPP-produkt, att ingå sådana avtal eller att bistå vid förvaltning och fullgörande av sådana avtal, inbegripet tillhandahållande av information om ett eller flera PEPP-avtal i enlighet med kriterier som PEPP-kunder väljer på en webbplats eller via andra medier och sammanställande av en rankinglista över PEPP-produkter med pris- och produktjämförelser eller en rabatt på PEPP-produktens pris, när PEPP-kunden direkt eller indirekt kan ingå ett PEPP-avtal på en webbplats eller via andra medier.

9.  PEPP-pensionsförmåner: förmåner som betalas ut med anledning av uppnådd pensionsålder eller förväntat uppnående av pensionsålder, i en av de utbetalningsformer som avses i artikel 58.1.

10.  PEPP-förmåner: PEPP-pensionsförmåner och andra ytterligare förmåner som en PEPP-förmånstagare är berättigad till i enlighet med PEPP-avtalet, särskilt för de strikt begränsade möjligheterna till förtida uttag eller om PEPP-avtalet täcker biometriska risker.

11.  intjänandefas: perioden under vilken tillgångar ackumuleras till ett PEPP-konto och som under normala omständigheter löper fram till det att PEPP-utbetalningsfasen börjar.

12.  utbetalningsfas: perioden under vilken de tillgångar som ackumulerats på ett PEPP-konto kan användas för att finansiera pensionering eller andra behov av inkomst.

13.  annuitet: belopp som med bestämda mellanrum betalas ut som avkastning på en investering under en period som till exempel kan vara PEPP-förmånstagarens liv eller ett visst antal år.

14.  uttag: diskretionära belopp som PEPP-förmånstagaren kan ta ut upp till en viss gräns under en period.

15.  PEPP-sparinstitut: ett finansiellt företag enligt artikel 6.1 som har tillstånd att utveckla en PEPP-produkt och att distribuera denna PEPP-produkt.

16.  PEPP-distributör: ett finansiellt företag enligt artikel 6.1 som har tillstånd att distribuera PEPP-produkter som det själv inte har utvecklat, ett värdepappersföretag som erbjuder investeringsrådgivning eller en försäkringsförmedlare enligt definitionen i artikel 2.1 punkt 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/97(18).

17.  varaktigt medium: varje instrument som

a)  gör det möjligt för en PEPP-kund att lagra information som riktas till denne personligen, på ett sätt som med tanke på informationens syfte innebär att den är tillgänglig under tillräckligt lång tid, och

b)  möjliggör oförändrad återgivning av den lagrade informationen.

18.  behöriga myndigheter: de nationella myndigheter som utsetts av en medlemsstat för att utöva tillsyn över PEPP-sparinstitut eller PEPP-distributörer, beroende på vad som är tillämpligt, eller utföra de uppgifter som föreskrivs i denna förordning.

19.  PEPP-sparinstitutets hemmedlemsstat: hemmedlemsstat enligt definitionen i den relevanta lagstiftningsakt som anges i artikel 6.1.

20.  PEPP-distributörens hemmedlemsstat:

a)  om distributören är en fysisk person, den medlemsstat där han eller hon är bosatt,

b)  om distributören är en juridisk person, den medlemsstat där dess säte är beläget, eller, om distributören enligt sin nationella rätt inte har något säte, den medlemsstat där dess huvudkontor är beläget.

21.  PEPP-sparinstitutets värdmedlemsstat: en medlemsstat, som inte är PEPP-sparinstitutets hemmedlemsstat, där PEPP-sparinstitutet tillhandahåller PEPP-produkter inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten eller för vilka PEPP-sparinstitutet har öppnat ett underkonto.

22.  PEPP-distributörens värdmedlemsstat: en medlemsstat, som inte är PEPP-distributörens hemmedlemsstat, där PEPP-distributören distribuerar PEPP-produkter inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten.

23.  underkonto: en nationell sektion som öppnas inom varje PEPP-konto och som omfattas av de rättsliga krav och villkor som fastställts på nationell nivå för eventuella incitament för investeringar i en PEPP-produkt i den medlemsstat där PEPP-spararen är bosatt; en enskild person kan således vara PEPP-sparare eller PEPP-förmånstagare inom varje underkonto, beroende på de rättsliga kraven för intjänandefasen och utbetalningsfasen.

24.  kapital: sammanlagt kapital från inbetalningar, ▐ beräknat på grundval av investerbara belopp efter avdrag av alla avgifter och andra kostnader som PEPP-spararna står för direkt eller indirekt.

25.  finansiella instrument: finansiella instrument enligt definitionen i avsnitt C i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU(19).

26.  förvaringsinstitut: institut som fått i uppdrag att förvara tillgångar och övervaka att fondbestämmelser och tillämplig rätt efterlevs.

27.   bas-PEPP-produkt: ett investeringsalternativ som fastställs i artikel 45.

28.  riskreduceringstekniker: metoder för att systematiskt reducera exponeringen mot en risk och/eller sannolikheten för att en risk materialiseras.

29.  biometriska risker: risker som är kopplade till dödsfall, invaliditet och/eller livslängd,

30.  byte av pensionssparinstitut: överföring på en PEPP-sparares begäran från ett PEPP-sparinstitut till ett annat av motsvarande belopp, eller i förekommande fall, faktiska tillgångarna i enlighet med artikel 52.4, från ett PEPP-konto till ett annat, med ▐ avslutande av det förstnämnda PEPP-kontot, utan att det påverkar artikel 53.4 e.

31.  rådgivning: personlig rekommendation till en PEPP-kund från PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören, avseende ett eller flera PEPP-avtal ▐.

32.  partnerskap: samarbete mellan PEPP-sparinstitut för att erbjuda underkonton i olika medlemsstater med beaktande av den portabilitetsmöjlighet som avses i artikel 19.2.

33.  miljö-, samhällsansvars- och bolagsstyrningsfaktorer eller ESG-faktorer: miljö-, samhällsansvars- och bolagsstyrningsfrågor såsom de som avses i Parisavtalet, Förenta Nationernas mål för hållbar utveckling, Förenta Nationernas vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter samt Förenta Nationernas principer för ansvarsfulla investeringar.

Artikel 3

Tillämpliga bestämmelser

Registrering, utveckling, distribution och tillsyn av PEPP-produkter ska omfattas av följande bestämmelser:

a)  Denna förordning.

b)   När det gäller frågor som inte regleras i denna förordning ▐

i)  relevant sektorsspecifik unionsrätt, inbegripet motsvarande delegerade akter och genomförandeakter,

ii)  de lagar som antagits av medlemsstaterna för tillämpningen av relevant sektorsspecifik unionsrätt och genomförande av åtgärder som specifikt avser PEPP-produkter,

iii)  annan nationell rätt som är tillämplig på PEPP-produkter.

Artikel 4

PEPP-avtal

1.  PEPP-avtalet ska innehålla specifika bestämmelser för PEPP-produkten i enlighet med de tillämpliga regler som avses i artikel 3.

2.  PEPP-avtalet ska framför allt omfatta följande:

a)  En beskrivning av bas-PEPP-produkten som avses i artikel 45, inbegripet information om garantin för det investerade kapitalet eller den investeringsstrategi som är inriktad på att säkerställa kapitalskyddet.

b)  I tillämpliga fall, en beskrivning av de olika investeringsalternativ som avses i artikel 42.2.

c)  Villkoren för den ändring av investeringsalternativet som avses i artikel 44.

d)  Om PEPP-produkten erbjuder täckning av biometriska risker, närmare uppgifter om denna täckning, inbegripet de omständigheter som skulle utlösa den.

e)  En beskrivning av PEPP-pensionsförmånerna, särskilt eventuella former av utbetalningar och rätten att ändra den typ av utbetalningar som avses i artikel 59.

f)  Villkor som rör portabilitetsmöjligheten enligt artiklarna 17–20, inbegripet information om de medlemsstater för vilka ett underkonto finns tillgängligt.

g)  Villkoren för bytesmöjligheten enligt artiklarna 52–55,

h)  Kostnadskategorierna och de totala sammanlagda kostnaderna, uttryckt i procent och i ett penningbelopp, i tillämpliga fall.

i)  De villkor avseende intjänandefasen för det underkonto som motsvarar den medlemsstat där PEPP-spararen är bosatt, enligt vad som avses i artikel 47.

j)  De villkor avseende utbetalningsfasen för det underkonto som motsvarar PEPP-spararens bosättningsmedlemsstat enligt vad som avses i artikel 57.

k)  I tillämpliga fall, de villkor enligt vilka beviljade förmåner eller incitament ska återbetalas till den medlemsstat där PEPP-spararen är bosatt.

KAPITEL II

REGISTRERING

Artikel 5

Registrering

1.  En PEPP-produkt får endast tillhandahållas och distribueras i unionen om den har registreras i det centrala offentliga register som Eiopa för i enlighet med artikel 13.

2.  En registrering av en PEPP-produkt ska gälla i alla medlemsstater. Den ger PEPP-sparinstitutet rätt att erbjuda och PEPP-distributörer rätt att distribuera den PEPP-produkt som registrerats i det centrala offentliga register som avses i artikel 13.

Tillsyn över efterlevnaden av denna förordning ska fortlöpande genomföras i enlighet med kapitel IX.

Artikel 6

Ansökan om registrering av en PEPP-produkt

1.  Endast följande finansiella företag som auktoriserats eller registrerats enligt unionsrätt får ansöka om registrering av en PEPP-produkt:

a)  Kreditinstitut som auktoriserats i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU(20).

b)  Försäkringsföretag som auktoriserats i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG(21) och som är verksamma inom direkt livförsäkring enligt artikel 2.3 i direktiv 2009/138/EG och bilaga II till det direktivet.

c)  Tjänstepensionsinstitut som har auktoriserats eller registrerats i enlighet med direktiv (EU) 2016/2341 som enligt nationell rätt är auktoriserade och under tillsyn att tillhandahålla även privata pensionsprodukter. I sådant fall ska dessutom alla tillgångar och skulder som hänför sig till verksamheten avseende PEPP-produkter hållas fullständigt åtskilda, utan någon möjlighet att överföra dem till institutets övriga pensionsverksamhet.

d)  Värdepappersföretag som har auktoriserats i enlighet med direktiv 2014/65/EU och som tillhandahåller portföljförvaltning▐.

e)  investeringsbolag eller förvaltningsbolag som auktoriserats i enlighet med direktiv 2009/65/EG.

f)   EU-baserade förvaltare av alternativa investeringsfonder (nedan EU-baserad AIF-förvaltare) som är auktoriserade i enlighet med direktiv 2011/61/EU.

2.  De finansiella företag som förtecknas i punkt 1 ska inge en ansökan om registrering av en PEPP-produkt till sina behöriga myndigheter. Ansökan ska innehålla följande:

a)  ▐ Standardavtalsvillkor för PEPP-avtalet som kommer att erbjudas PEPP-sparare enligt artikel 4.

b)  Den sökandes namn ▐.

c)  Uppgifter om arrangemang avseende portföljförvaltning, riskhantering och administration vad gäller PEPP-produkten, inbegripet arrangemang enligt artiklarna 19.2, 42.5 och 49.3.

d)  En förteckning över medlemsstater där det sökande PEPP-sparinstitutet avser att marknadsföra PEPP-produkten, i tillämpliga fall.

e)  Namn på förvaringsinstitut, i tillämpliga fall.

f)  PEPP-basfakta enligt artikel 26.

g)   En förteckning över de medlemsstater för vilka det sökande PEPP-sparinstitutet omedelbart kommer att kunna öppna ett underkonto.

3.   De behöriga myndigheterna ska inom 15 arbetsdagar efter mottagandet bedöma huruvida en ansökan enligt punkt 2 är fullständig.

Om ansökan inte är fullständig ska de behöriga myndigheterna fastställa en tidsfrist inom vilken den sökande ska lämna ytterligare information. När ansökan anses vara fullständig ska de behöriga myndigheterna underrätta den sökande om detta.

4.   Inom tre månader efter inlämnandet av den fullständiga ansökan enligt punkt 3, ska de behöriga myndigheterna fatta ett beslut om registrering av en PEPP-produkt endast om sökanden är godkänd att tillhandahålla PEPP-produkter enligt punkt 1 och om de uppgifter och dokument som lämnats i ansökan om registrering enligt punkt 2 följer denna förordning.

5.   Inom fem arbetsdagar efter att ha fattat ett beslut om registrering av PEPP-produkten, ska de behöriga myndigheterna vidarebefordra beslutet till Eiopa samt den information och de dokument som avses i punkt 2 a, b, d, f och g samt informera det sökande PEPP-sparinstitutet om detta.

Eiopa ska inte ansvara för eller hållas ansvarig för beslut om registrering som fattas av behöriga myndigheter.

Om de behöriga myndigheterna inte beviljar registrering, ska de utfärda ett motiverat beslut som kan överklagas.

6.  Om det i en medlemsstat finns mer än en behörig myndighet för en viss typ av finansiellt företag enligt punkt 1, ska den medlemsstaten utse en enda behörig myndighet för varje typ av finansiellt företag enligt punkt 1 som ska vara ansvarig för registreringsförfarandet och för kommunikationen med Eiopa.

Alla senare ändringar av den information och de dokument som lämnas i ansökan enligt punkt 2 ska omedelbart anmälas till de behöriga myndigheterna. Om ändringar rör den information och de dokument som avses i punkt 2 a, b, d, f och g, ska de behöriga myndigheterna utan onödigt dröjsmål underrätta Eiopa om dessa ändringar.

Artikel 7

Registrering av en PEPP-produkt

1.  Eiopa ska inom fem arbetsdagar från dagen för överlämnandet av beslutet om registrering och de uppgifter och dokument som avses i artikel 6.5 registrera PEPP-produkten i det centrala offentliga register som avses i artikel 13 och utan onödigt dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna om detta.

2.  Inom fem arbetsdagar efter mottagandet av en anmälan om registrering av den PEPP-produkt som avses i punkt 1 ska de behöriga myndigheterna informera det sökande PEPP-sparinstitutet om detta.

3.   PEPP-sparinstitutet har rätt att erbjuda PEPP-produkten och PEPP-distributörer har rätt att distribuera PEPP-produkten från och med dagen för registreringen av PEPP-produkten i det centrala offentliga register som avses i artikel 13.

Artikel 8

Villkor för avregistrering av en PEPP-produkt

1.  De behöriga myndigheterna ska utfärda ett beslut om avregistrering av PEPP-produkten

a)  när PEPP-sparinstitutet uttryckligen avsäger sig registreringen,

b)  när PEPP-sparinstitutet har beviljats registrering efter att ha lämnat falska uppgifter eller på annat sätt ha använt otillbörliga metoder,

c)  när PEPP-sparinstitutet har överträtt denna förordning på ett allvarligt eller systematiskt sätt, eller

d)  om PEPP-sparinstitutet eller PEPP-produkten inte längre uppfyller villkoren för beviljandet av registreringen.

2.  Inom fem arbetsdagar efter att ha fattat ett beslut om avregistrering av PEPP-produkten ska de behöriga myndigheterna meddela detta till Eiopa och informera PEPP-sparinstitutet.

3.  Inom fem arbetsdagar efter mottagandet av underrättelsen om beslutet om avregistrering enligt punkt 2 ska Eiopa avregistrera PEPP-produkten och underrätta de behöriga myndigheterna om detta.

4.  Inom fem arbetsdagar efter mottagandet av en anmälan om avregistrering av den PEPP-produkt som avses i punkt 3, inbegripet datumet för avregistreringen, ska de behöriga myndigheterna underrätta det sökande PEPP-sparinstitutet om detta.

5.  PEPP-sparinstitutet har inte längre rätt att erbjuda PEPP-produkten och PEPP-distributörer har inte längre rätt att distribuera PEPP-produkten från och med dagen för avregistreringen av PEPP-produkten i det centrala offentliga register som avses i artikel 13.

6.  Om Eiopa har fått information om att någon av de omständigheter som avses i punkt 1 b eller c i denna artikel föreligger ska Eiopa, i enlighet med den samarbetsskyldighet mellan behöriga myndigheter och Eiopa som avses i artikel 66, begära att PEPP-sparinstitutets behöriga myndigheter kontrollerar att sådana omständigheter föreligger och de behöriga myndigheterna ska lämna sina slutsatser och motsvarande information till Eiopa.

7.  Innan de behöriga myndigheterna och Eiopa fattar ett beslut om avregistrering av PEPP-produkten, ska de göra sitt bästa för att säkerställa att PEPP-spararens intressen skyddas.

Artikel 9

Beteckning ▐

Beteckningen ”paneuropeisk privat pensionsprodukt” eller ”PEPP-produkt” får endast användas för en privat pensionsprodukt som registrerats av Eiopa för att distribueras under beteckningen ”PEPP” i enlighet med denna förordning.

Artikel 10

Distribution av PEPP-produkter

1.  De finansiella företag som avses i artikel 6.1 får distribuera PEPP-produkter som de har utvecklat. De får också distribuera PEPP-produkter som de inte har utvecklat, förutsatt att de följer den relevanta sektorsvisa regleringen i enlighet med vilken de tillåts distribuera produkter som de inte har utvecklat.

2.  Försäkringsförmedlare som är registrerade i enlighet med direktiv (EU) 2016/97 och värdepappersföretag som auktoriserats i enlighet med direktiv 2014/65/EU för tillhandahållande av investeringsrådgivning enligt definitionen i artikel 4.1.4 i direktiv 2014/65/EU får distribuera PEPP-produkter som de själva inte har utvecklat.

Artikel 11

Aktsamhetsregler för olika typer av pensionssparinstitut

PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer ska ▐ följa denna förordning samt även de relevanta aktsamhetsregler som är tillämpliga på dem i enlighet med de lagstiftningsakter som avses i artiklarna 6.1 och 10.2.

Artikel 12

Offentliggörande av nationella bestämmelser

1.  Texterna till de nationella lagar och andra författningar som fastställer villkoren för intjänandefasen enligt artikel 47 och villkoren för utbetalningsfasen enligt artikel 57, inbegripet information om ytterligare nationella förfaranden som inrättats för att ansöka om förmåner och incitament som fastställts på nationell nivå, ska i tillämpliga fall offentliggöras och hållas uppdaterade av den berörda nationella myndigheten.

2.  Alla behöriga myndigheter i en medlemsstat ska på sin webbplats ha en uppdaterad länk till de texter som avses i punkt 1.

3.  Offentliggörandet av de texter som avses i punkt 1 ska endast vara i informationssyfte och får inte skapa rättsliga skyldigheter eller ansvar för de berörda nationella myndigheterna.

Artikel 13

Centralt offentligt register

1.  Eiopa ska föra ett centralt offentligt register som anger varje PEPP-produkt som registrerats enligt denna förordning, PEPP-produktens registreringsnummer, PEPP-sparinstitutet som erbjuder denna PEPP-produkt, de behöriga myndigheterna för PEPP-sparinstitutet, dagen för registrering av PEPP-produkten, en fullständig förteckning över de medlemsstater i vilka PEPP-produkten erbjuds och en fullständig förteckning över de medlemsstater för vilka PEPP-sparinstitutet erbjuder ett underkonto. Registret ska vara allmänt tillgängligt i elektronisk form och ska hållas uppdaterat.

2.  De behöriga myndigheterna ska informera Eiopa om de länkar som avses i artikel 12.2 och hålla denna information uppdaterad.

3.  Eiopa ska offentliggöra och uppdatera de länkar som avses i punkt 2 i det centrala offentliga register som avses i punkt 1.

KAPITEL III

PEPP-PRODUKTENS TILLHANDAHÅLLANDE OCH PORTABILITET ÖVER GRÄNSERNA

AVSNITT I

FRIHET ATT TILLHANDAHÅLLA TJÄNSTER OCH ETABLERINGSFRIHET

Artikel 14

Frihet att tillhandahålla tjänster och etableringsfrihet för PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer

1.   PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer får tillhandahålla respektive distribuera PEPP-produkter inom en värdmedlemsstats territorium med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten, förutsatt att de följer de relevanta regler och förfaranden som fastställs genom eller enligt den unionsrätt som är tillämplig på dem enligt artikel 6.1 a, b, d och e och artikel 10.2 och efter att ha anmält sin avsikt att öppna ett underkonto för denna värdmedlemsstat i enlighet med artikel 21.

2.   Sådana PEPP-sparinstitut som avses i artikel 6.1 c och f ska följa de regler som anges i artikel 15.

Artikel 15

Frihet att tillhandahålla tjänster och etableringsfrihet för tjänstepensionsinstitut och EU-baserade AIF-förvaltare

1.  PEPP-sparinstitut enligt artikel 6.1 c och f som avser att tillhandahålla PEPP-produkter till PEPP-sparare inom en värdmedlemsstats territorium för första gången enligt friheten att tillhandahålla tjänster, och efter att ha anmält sin avsikt att öppna ett underkonto för denna värdmedlemsstat i enlighet med artikel 21, ska lämna följande uppgifter till de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat:

a)  PEPP-sparinstitutets namn och adress.

b)  Den medlemsstat där PEPP-sparinstitutet har för avsikt att tillhandahålla eller distribuera PEPP-produkter till PEPP-sparare.

2.  De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska inom tio arbetsdagar från mottagandet översända uppgifterna till värdmedlemsstaten tillsammans med en bekräftelse på att det PEPP-sparinstitut som avses i punkt 1 i denna artikel uppfyller kraven i artikel 6.1. Informationen ska lämnas till de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten, såvida inte de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten har skäl att tvivla på den administrativa strukturens lämplighet med avseende på tillhandahållandet av PEPP-produkter eller den finansiella situationen för det PEPP-sparinstitut som avses i artikel 6.1 c och f.

Om de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten nekar till att översända uppgifterna till värdmedlemsstatens behöriga myndigheter ska de underrätta PEPP-sparinstitutet i fråga om skälen till detta inom en månad från mottagandet av alla uppgifter och dokument. Ett sådant nekande eller underlåtenhet att lämna besked ska kunna prövas av domstol i PEPP-sparinstitutets hemmedlemsstat.

3.  De behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten ska inom tio arbetsdagar bekräfta mottagandet av den information som avses i punkt 1. De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska därefter informera PEPP-sparinstitutet om att informationen har mottagits av de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten och att PEPP-sparinstitutet kan inleda tillhandahållandet av PEPP-produkter till PEPP-sparare i den medlemsstaten.

4.  Om det inte föreligger något mottagningsbevis enligt punkt 3 inom tio arbetsdagar från den dag då den information som avses i punkt 2 översändes, ska de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten informera PEPP-sparinstitutet om att PEPP-sparinstitutet kan börja tillhandahålla tjänster i den värdmedlemsstaten.

5.  Vid ändring av de uppgifter som avses i punkt 1 ska PEPP-sparinstitutet underrätta de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten om ändringen senast en månad innan den genomför ändringen. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska informera värdmedlemsstatens behöriga myndigheter om ändringen så snart som möjligt och senast en månad efter mottagandet av underrättelsen.

6.   Värdmedlemsstaterna får inom ramen för detta förfarande utse andra behöriga myndigheter än de som avses i artikel 2 punkt 18 för att utöva de befogenheter som tilldelats de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten. De ska underrätta kommissionen och Eiopa om detta, med uppgift om eventuell ansvarsuppdelning.

Artikel 16

Befogenheter för värdmedlemsstatens behöriga myndigheter

1.  Om de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten har anledning att anse att en PEPP-produkt distribueras inom dess territorium eller att ett underkonto för den medlemsstaten har öppnats i överträdelse med de skyldigheter som följer av de tillämpliga regler som avses i artikel 3, ska de vidarebefordra sina iakttagelser till de behöriga myndigheterna i PEPP-sparinstitutets eller PEPP-distributörens hemmedlemsstat.

2.  Efter att ha bedömt den information som mottagits enligt punkt 1, ska hemmedlemsstatens behöriga myndigheter i tillämpliga fall och utan dröjsmål vidta lämpliga åtgärder för att åtgärda situationen. De ska underrätta värdmedlemsstatens behöriga myndighet om alla sådana åtgärder.

3.  Om de åtgärder som vidtagits av hemmedlemsstatens behöriga myndigheter visar sig vara otillräckliga eller saknas, och PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören ändå fortsätter att distribuera PEPP-produkten på ett sätt som står i klart motsattsförhållande till värdmedlemsstatens PEPP-sparares intressen eller för den korrekta funktionen för marknaden för privata pensionsprodukter i den medlemsstaten, får de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten, efter att ha informerat de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten, vidta lämpliga åtgärder för att förhindra ytterligare oegentligheter, inbegripet, i den mån det är strikt nödvändigt, hindra PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören från att fortsätta distributionen av PEPP-produkterna inom deras territorium.

Vidare får de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten eller de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten hänskjuta ärendet till Eiopa och begära dess bistånd i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010.

4.  Punkterna 1–3 ska inte påverka värdmedlemsstatens befogenhet att vidta lämpliga och icke-diskriminerande åtgärder för att förhindra eller bestraffa oegentligheter som begåtts inom dess territorium, i situationer där omedelbara åtgärder är strikt nödvändiga för att skydda konsumenternas rättigheter i värdmedlemsstaten, och om likvärdiga åtgärder i hemmedlemsstaten är otillräckliga eller saknas, eller i fall där oegentligheter strider mot nationella rättsliga bestämmelser till skydd för det allmännas bästa, i den mån det är strikt nödvändigt. I sådana situationer ska värdmedlemsstaten ha möjlighet att hindra PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören från att bedriva ny affärsverksamhet inom deras territorium.

5.  Alla åtgärder som vidtas av värdmedlemsstatens behöriga myndigheter enligt denna artikel ska meddelas PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören i ett välgrundat dokument och anmälas till hemmedlemsstatens behöriga myndigheter utan onödigt dröjsmål.

AVSNITT II

PORTABILITET

Artikel 17

Portabilitetsmöjlighet

1.  PEPP-sparare ska ha rätt att använda en möjlighet till portabilitet som ger dem rätt att fortsätta att betala in till sina befintliga PEPP-konton när de byter bosättningsort till en annan medlemsstat.

2.  Om de utnyttjar portabilitetsmöjligheten har PEPP-sparare rätt att behålla alla fördelar och incitament som beviljats av PEPP-sparinstitutet och som är knutna till de fortlöpande investeringarna i deras PEPP-produkt.

Artikel 18

Erbjudande av portabilitetsmöjlighet

1.  PEPP-sparinstitut ska erbjuda portabilitetsmöjlighet enligt artikel 17 för PEPP-sparare som har ett PEPP-konto hos dem och som begär detta.

2.  När PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören erbjuder en PEPP-produkt ska de ge presumtiva PEPP-sparare information om portabilitetsmöjligheten och om vilka underkonton som är omedelbart tillgängliga.

3.  Inom tre år efter denna förordnings tillämpningsdag ska varje PEPP-sparinstitut på begäran erbjuda nationella underkonton för minst två medlemsstater.

Artikel 19

PEPP-produktens underkonton

1.  Om PEPP-sparinstitut erbjuder PEPP-sparare en portabilitetsmöjlighet i enlighet med artikel 17, ska PEPP-sparinstituten säkerställa att om ett nytt underkonto öppnas inom ett PEPP-konto ska detta uppfylla de rättsliga krav och villkor som fastställts på nationell nivå enligt artiklarna 47 och 57 för PEPP-produkten av den nya medlemsstat där PEPP-spararen är bosatt. Alla transaktioner på PEPP-kontot ska föras in i ett motsvarande underkonto. Inbetalningar till och uttag från underkontot kan vara föremål för separata avtalsvillkor.

2.  Utan att det påverkar tillämplig sektorslagstiftning, får PEPP-sparinstitut också säkerställa att de krav som avses i punkt 1 är uppfyllda genom att etablera ett partnerskap med ett annat registrerat PEPP-sparinstitut (nedan kallad partnern).

Med hänsyn till omfattningen av de uppgifter som ska utföras av partnern ska denne ha kompetens och förmåga att utföra de funktioner som delegerats. PEPP-sparinstitutet ska ingå ett skriftligt avtal med partnern. Avtalet ska vara rättsligt bindande och det ska tydligt ange PEPP-sparinstitutets och partnerns rättigheter och skyldigheter. Avtalet ska följa de relevanta regler och förfaranden för delegering och utkontraktering som fastställts genom eller enligt den unionsrätt som är tillämplig på dem enligt vad som avses i artikel 6.1. Trots detta avtal ska PEPP-sparinstitutet förbli ensamt ansvarigt avseende kraven enligt denna förordning.

Artikel 20

Öppnade av ett nytt underkonto

1.   Utan dröjsmål ska PEPP-sparinstitutet, så snart det har informerats om PEPP-spararens ändring av bosättningsort till en annan medlemsstat, informera PEPP-spararen om möjligheten att öppna ett nytt underkonto inom sitt PEPP-konto samt om den tidsperiod då ett sådant underkonto skulle kunna öppnas.

I sådana fall ska PEPP-sparinstitutet kostnadsfritt tillhandahålla PEPP-spararen PEPP-faktabladet med de specifika krav som avses i artikel 28.3 g för det underkonto som motsvarar PEPP-spararens nya bosättningsmedlemsstat.

Om ett nytt underkonto inte finns tillgängligt ska PEPP-sparinstitutet informera PEPP-spararen om rätten att utan dröjsmål och utan kostnad byta samt om möjligheten att fortsatta att spara i det senaste underkontot som öppnats.

2.  Om PEPP-spararen har för avsikt att utnyttja möjligheten att öppna ett underkonto ska PEPP-spararen informera PEPP-sparinstitutet om följande ▌:

a)  I vilken medlemsstat PEPP-spararen har sin nya bosättningsort.

b)  Vilken dag inbetalningarna ska överföras till det nya underkontot.

c)  Information som är relevant för ▐ andra villkor för PEPP-produkten.

3.  PEPP-spararen får fortsätta att betala in till det senaste underkontot som öppnats.

4.   PEPP-sparinstitutet ska erbjuda PEPP-spararen en personlig rekommendation som förklarar huruvida det skulle vara mer fördelaktigt att öppna ett nytt underkonto inom PEPP-spararens PEPP-konto och göra inbetalningarna till det nya underkontot än att fortsätta att betala in till det sist öppnade underkontot.

5.  Om PEPP-sparinstitutet inte kan säkerställa öppnande av ett nytt underkonto för PEPP-spararens nya bosättningsmedlemsstat, ska PEPP-spararen allt efter eget önskemål kunna

a)  byta PEPP-sparinstitut utan dröjsmål och utan kostnad, utan hinder av kraven i artikel 52.3 om hur ofta byte av PEPP-sparinstitut kan ske, eller

b)  fortsätta att betala in till det senaste underkontot som öppnats.

6.  Det nya underkontot ska öppnas genom ändring av det befintliga PEPP-avtalet mellan PEPP-spararen och PEPP-sparinstitutet, i enlighet med gällande avtalsrätt. Dagen för öppnandet ska anges i avtalet ▐.

Artikel 21

Information om portabilitet till de behöriga myndigheterna

1.  PEPP-sparinstitut som för första gången önskar öppna ett nytt underkonto för en värdmedlemsstat ska anmäla detta till de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten.

2.  PEPP-sparinstitutet ska i sin anmälan inkludera följande uppgifter och dokument:

a)  Standardavtalsvillkoren för PEPP-avtalet som avses i artikel 4, inklusive bilagan för det nya underkontot.

b)  PEPP-faktabladet med de specifika kraven för det underkonto som motsvarar det nya underkontot i enlighet med artikel 28.3 g.

c)   PEPP-pensionsbeskedet enligt artikel 36.

d)  I tillämpliga fall, information om de kontraktuella arrangemang som avses i artikel 19.2.

3.  De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska kontrollera att den inlämnade dokumentationen är fullständig, och inom tio arbetsdagar från mottagandet av den fullständiga dokumentationen, överlämna den till värdmedlemsstatens behöriga myndigheter.

4.  De behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten ska utan dröjsmål bekräfta mottagandet av de uppgifter och dokument som avses i punkt 2.

5.  De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska därefter informera PEPP-sparinstitutet om att informationen har mottagits av de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten och att PEPP-sparinstitutet kan öppna underkontot för den medlemsstaten.

Om det inte föreligger något mottagningsbevis enligt punkt 4 inom tio arbetsdagar från den dag då den dokumentation som avses i punkt 3 översändes, ska de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten informera PEPP-sparinstitutet om att underkontot för den medlemsstaten kan öppnas.

6.  Vid ändring av de uppgifter och dokument som avses i punkt 2 ska PEPP-sparinstitutet underrätta de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten om ändringen senast en månad innan ändringen genomförs. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska informera värdmedlemsstatens behöriga myndigheter om ändringen så snart som möjligt och senast en månad efter mottagandet av underrättelsen.

KAPITEL IV

KRAV AVSEENDE DISTRIBUTION OCH INFORMATION

AVSNITT I

Allmänna bestämmelser

Artikel 22

Allmän princip

Vid distribution av PEPP-produkter ska PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer alltid agera hederligt, rättvist och professionellt i enlighet med PEPP-kundernas bästa intresse.

Artikel 23

Distributionsregler för olika typer av PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer

1.   Vid distribution av PEPP-produkter ska de olika typerna av PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer iaktta följande bestämmelser:

a)  Försäkringsföretag enligt artikel 6.1 b i denna förordning och försäkringsförmedlare enligt artikel 10.2 i denna förordning ska följa den tillämplig nationell rätt som genomför reglerna i kapitlen V och VI i direktiv (EU) 2016/97, med undantag av artiklarna 20, 23, 25 och 30.3 i det direktivet vid distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter, och annan direkt tillämplig unionsrätt som antagits enligt de reglerna med avseende på distribution av sådana produkter samt ▐ denna förordning, med undantag av artikel 34.4.

b)  Värdepappersföretag enligt ▐ artikel 10.2 i denna förordning ska följa den tillämplig nationell rätt som genomför reglerna om marknadsföring och distribution av finansiella instrument i artikel 16.3 första stycket och artiklarna 23, 24 och 25 i direktiv 2014/65/EU, med undantag av artiklarna 24.2, 25.3 och 25.4 i det direktivet, annan direkt tillämplig unionsrätt som antagits enligt de bestämmelserna samt ▌denna förordning, med undantag av artikel 34.4.

c)  Alla övriga PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer ska följa den tillämpliga nationella rätt som genomför reglerna om marknadsföring och distribution av finansiella instrument som anges i artikel 16.3 första stycket och i artiklarna 23, 24 och 25 i direktiv 2014/65/EU, med undantag av artiklarna 24.2, 25.2, 25.3 och 25.4 i det direktivet, och annan direkt tillämplig unionsrätt som antagits enligt dessa bestämmelser samt denna förordning.

2.  Reglerna i punkt 1 a ska endast tillämpas om det inte finns någon strängare bestämmelse i den tillämpliga nationella rätt som genomför bestämmelserna i kapitlen V och VI i direktiv (EU) 2016/97.

Artikel 24

Elektronisk distribution och andra varaktiga medier

PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer ska tillhandahålla alla dokument och uppgifter enligt detta kapitel utan kostnad till PEPP-kunder i elektronisk form, förutsatt att PEPP-kunderna har möjlighet att lagra sådan information på ett sätt som med tanke på informationens syfte innebär att den är tillgänglig under tillräckligt lång tid och att oförändrad återgivning av den lagrade informationen möjliggörs.

PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer ska på begäran och utan kostnad även tillhandahålla dessa dokument och uppgifter på ett annat varaktigt medium, inbegripet i pappersform. PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer ska informera PEPP-kunderna om deras rätt att begära en kopia av dessa handlingar på ett annat varaktigt medium, inklusive papper.

Artikel 25

Produktövervakning och styrningskrav

1.  PEPP-sparinstitut ska upprätthålla, använda och se över en process för godkännande av varje PEPP-produkt eller varje betydande ändring av en befintlig PEPP-produkt, innan den distribueras till PEPP-kunder.

Produktgodkännandeprocessen ska vara proportionerlig och ändamålsenlig i förhållande till typen av PEPP-produkt.

Produktgodkännandeprocessen ska ange en fastställd målmarknad för varje PEPP-produkt och säkerställa att en bedömning har gjorts av alla risker som är relevanta för den fastställda målmarknaden, att den planerade distributionsstrategin är förenlig med den fastställda målmarknaden och att rimliga åtgärder vidtas för att säkerställa att PEPP-produkten distribueras till den fastställda målmarknaden.

PEPP-sparinstitutet ska förstå och regelbundet se över de PEPP-produkter som den erbjuder, med beaktande av alla händelser som väsentligt skulle kunna påverka den potentiella risken för den fastställda målmarknaden, för att åtminstone bedöma huruvida PEPP-produkterna fortfarande är förenliga med den fastställda målmarknadens behov och huruvida den avsedda distributionsstrategin fortfarande är lämplig.

PEPP-sparinstitut ska ge PEPP-distributörer all lämplig information om PEPP-produkten och produktgodkännandeprocessen, inbegripet den fastställda målmarknaden för PEPP-produkten.

PEPP-distributörer ska införa adekvata arrangemang för att få den information som avses i femte stycket och för att förstå varje PEPP-produkts egenskaper och fastställda målmarknad.

2.  De riktlinjer, processer och arrangemang som avses i denna artikel ska inte påverka några andra krav enligt denna förordning eller krav som gäller med stöd i denna förordning, inbegripet kraven avseende offentliggörande, lämplighet eller ändamålsenlighet, identifiering och hantering av intressekonflikter, ▐ incitament och ESG-faktorer.

AVSNITT II

INFORMATION FÖRE INGÅENDE AV AVTAL

Artikel 26

PEPP-faktablad

1.  Innan en PEPP-produkt föreslås för PEPP-sparare ska PEPP-sparinstitutet ta fram ett PEPP-faktablad för PEPP-produkten i enlighet med kraven i detta avsnitt och publicera dokumentet på sin webbplats.

2.  PEPP-faktabladet ska utgöra informationsunderlag före ingående av avtal. Det ska vara korrekt, rättvisande, tydligt och får inte vara vilseledande. Det ska ge basfakta och överensstämma med alla bindande avtalshandlingar, med relevanta delar i erbjudandehandlingar och med PEPP-produktens villkor och bestämmelser.

3.  PEPP-faktabladet ska vara ett fristående dokument, klart åtskilt från marknadsföringsmaterial. Det får inte innehålla hänvisningar till marknadsföringsmaterial. Det får innehålla hänvisningar till andra dokument, inbegripet prospekt i tillämpliga fall, men endast om hänvisningen rör information som måste ingå i PEPP-faktabladet enligt denna förordning.

Ett separat PEPP-faktablad bör upprättas för bas-PEPP-produkten.

4.  Om ett PEPP-sparinstitut erbjuder en PEPP-sparare en rad olika investeringsalternativ, så att all information som krävs enligt artikel 28.3 avseende de underliggande investeringsalternativen inte kan tillhandahållas i ett enda, koncist, fristående PEPP-faktablad, ska PEPP-sparinstituten ta fram något av följande:

a)  Ett fristående PEPP-faktablad för varje investeringsalternativ.

b)  Ett allmänt PEPP-faktablad som åtminstone innehåller en allmän beskrivning av de olika investeringsalternativen och där det anges var och hur mer ingående information kan inhämtas innan avtal ingås om de investeringar som ligger till grund för dessa investeringsalternativ.

5.  I enlighet med artikel 24 ska PEPP-faktabladet upprättas som ett kortfattat dokument, skrivet på ett koncist sätt. Det ska

a)  presenteras och utformas så att det är lättläst, med tillräckligt stora tecken,

b)  fokusera på den centrala information som PEPP-sparare behöver,

c)  vara klart formulerat och skrivet på ett språk och i en stil som underlättar förståelsen av informationen, och framför allt på ett språk som är klart, koncist och begripligt.

6.  Om färger används i PEPP-faktabladet, får detta inte minska informationens begriplighet om PEPP-faktabladet skulle tryckas eller kopieras i svartvitt.

7.  Om PEPP-sparinstitutet använder sitt eller sin koncerns firmamärke eller logotyp i PEPP-faktabladet, får detta inte avleda uppmärksamheten från informationen i faktabladet eller fördunkla texten.

8.  Utöver PEPP-faktabladet ska PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer hänvisa presumtiva PEPP-sparare till offentligt tillgängliga rapporter om PEPP-sparinstitutets ▐ finansiella ställning, inbegripet dess solvens, och tillse att dessa är lätt åtkomliga för de presumtiva PEPP-spararna.

9.   Presumtiva PEPP-sparare ska också få information om det tidigare resultatet för PEPP-spararens investeringsalternativ som täcker resultaten för minst tio år eller, om PEPP-produkten har tillhandahållits i mindre än tio år, för alla de år som PEPP-produkten har tillhandahållits. Information om tidigare resultat ska åtföljas av uppgiften ”tidigare resultat är inte vägledande för resultat i framtiden”.

Artikel 27

PEPP-faktabladets språk

1.  PEPP-faktabladet ska vara avfattat på de officiella språk – eller på åtminstone ett av de officiella språk – som används i den del av medlemsstaten där PEPP-produkten distribueras, eller på ett annat språk som godtas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten, eller översättas till något av dessa språk om det har avfattats på ett annat språk.

Översättningen ska ordagrant och korrekt återge innehållet i PEPP-faktabladets originaltext.

2.  Om en PEPP-produkt marknadsförs i en medlemsstat genom marknadsföringsmaterial på ett eller flera av medlemsstatens officiella språk ska PEPP-faktabladet åtminstone avfattas på motsvarande officiella språk.

3.  PEPP-faktabladet ska på begäran göras tillgängligt i ett lämpligt format för PEPP-sparare med synnedsättning.

Artikel 28

PEPP-faktabladets innehåll

1.  Titeln ”PEPP-faktablad” ska återges tydligt överst på första sidan i PEPP-faktabladet.

Informationen i PEPP-faktabladet ska presenteras i den ordningsföljd som anges i punkterna 2 och 3.

2.  En förklaring ska följa direkt under titeln. Den ska ha följande lydelse:"

”Detta faktablad ger dig viktig information om denna paneuropeiska privata pensionsprodukt (PEPP). Det är inte ett marknadsföringsmaterial. Informationen krävs enligt lag för att hjälpa dig att förstå denna privata pensionsprodukts egenskaper, risker, kostnader, möjliga vinster och förluster och för att hjälpa dig att jämföra den med andra PEPP-produkter.”

"

3.  PEPP-faktabladet ska innehålla följande information:

a)  I början av dokumentet: namnet på PEPP-produkten, huruvida det är en bas-PEPP-produkt, PEPP-sparinstitutets namn och kontaktuppgifter, information om de myndigheter som är behöriga i fråga om PEPP-sparinstitutet, PEPP-produktens registreringsnummer i det centrala offentliga registret och dokumentets datum.

b)  Förklaringen: ”Den pensionsprodukt som beskrivs i detta dokument är en långsiktig produkt med begränsade möjligheter till inlösen och den kan inte sägas upp när som helst.”

c)  I ett avsnitt med titeln ”Vad innebär denna produkt?”: PEPP-produktens karaktär och huvuddrag, inklusive följande:

i)  Dess långsiktiga syfte och hur detta ska uppnås, särskilt huruvida syftet uppnås genom direkt eller indirekt exponering mot underliggande investeringstillgångar, tillsammans med en beskrivning av underliggande instrument eller referensvärden, inbegripet en specificering av de marknader på vilka PEPP-sparinstitutet investerar och hur avkastningen fastställs.

ii)  En beskrivning av den typ av PEPP-sparare som PEPP-produkten är avsedd att marknadsföras för, särskilt i fråga om PEPP-spararens förmåga att bära förluster på investeringar och om investeringshorisont.

iii)  En förklaring om

—  huruvida bas-PEPP-produkten ger en garanti för kapitalet eller har formen av en riskreduceringsteknik som är förenlig med målet att PEPP-spararen ska kunna få tillbaka sitt kapital, eller

—  huruvida och i vilken utsträckning olika investeringsalternativ, i tillämpliga fall, tillhandahåller en garanti eller innehåller en riskreduceringsteknik.

iv)  En beskrivning av PEPP-pensionsförmånerna, särskilt eventuella former av utbetalningar och rätten att ändra den typ av utbetalningar som avses i artikel 59.1.

v)  Om PEPP-produkten täcker biometriska risker: närmare uppgifter om de risker som täcks och av försäkringsförmånerna, inklusive de omständigheter under vilka dessa förmåner får åberopas.

vi)  Information om portabilitetsmöjligheten, inbegripet en hänvisning till det centrala offentliga register som avses i artikel 13, med information om villkoren för intjänandefasen och utbetalningsfasen som fastställs av medlemsstaterna i enlighet med artikel 47 och artikel 57.

vii)  En förklaring av konsekvenserna för PEPP-spararen av en förtida uppsägning av PEPP-produkten, inbegripet alla tillämpliga avgifter, sanktioner, samt eventuell förlust av kapitalskydd och andra möjliga fördelar och incitament.

viii)  En förklaring av konsekvenserna för PEPP-spararen om PEPP-spararen avslutar betalningarna till PEPP-produkten.

ix)  Information om tillgängliga underkonton och om PEPP-spararens rättigheter enligt artikel 20.5.

x)  Information om PEPP-spararens rätt att byta och rätt att få information om bytesmöjligheten enligt artikel 56.

xi)  Villkoren för den ändring av det valda investeringsalternativet som avses i artikel 44.

xii)  Information, om sådan finns tillgänglig, om PEPP-investeringens prestationer i fråga om ESG-faktorer.

xiii)  Den lag som är tillämplig på PEPP-avtalet om parterna inte kan välja lag, eller, om parterna kan välja tillämplig lag, den lag som PEPP-sparinstitutet föreslår ska väljas.

xiv)  I tillämpliga fall, huruvida det finns en ångerfrist eller uppsägningstid för PEPP-spararen.

d)  I ett avsnitt med titeln ”Vilka är riskerna och vad kan jag få för avkastning?” - en kortfattad beskrivning av risk- och avkastningsprofilen, med följande uppgifter:

i)  En sammanfattande riskindikator kompletterad av en beskrivande förklaring av den indikatorn och dess huvudsakliga begränsningar samt en beskrivande förklaring av materiellt relevanta risker med PEPP-produkten som inte tillräckligt fångas upp av den sammanfattande riskindikatorn.

ii)  Den möjliga maximala förlusten av investerat kapital, inbegripet information om

—  huruvida PEPP-spararen kan förlora allt investerat kapital, eller

—  huruvida PEPP-spararen bär risken att ådra sig ytterligare finansiella åtaganden eller skyldigheter.

iii)  Lämpliga resultatscenarier och de antaganden som ligger till grund för dem.

iv)  I tillämpliga fall, villkoren för avkastning till PEPP-sparare eller inbyggda resultattak.

v)  En förklaring om att skatterätten i PEPP-spararens hemmedlemsstat kan inverka på den faktiska utbetalningen.

e)  I ett avsnitt med titeln ”Vad händer om [namnet på PEPP-sparinstitutet] inte kan göra några utbetalningar?” - en kort beskrivning av huruvida förlusten täcks av en kompensations- eller garantiordning för investerare och, i så fall, vilken ordning det rör sig om, namnet på garanten och vilka risker som täcks av ordningen och vilka som inte täcks.

f)  I ett avsnitt med titeln ”Vilka är kostnaderna?”, kostnaderna för en investering i PEPP-produkten, som ska omfatta både direkta och indirekta kostnader för PEPP-spararen, inbegripet engångskostnader och återkommande kostnader, som ska anges genom sammanfattande indikatorer för dessa kostnader, och, för att säkerställa jämförbarhet, de totala sammanlagda kostnaderna uttryckt i monetära termer och i procent, för att visa de totala kostnadernas samlade inverkan på investeringen.

PEPP-faktabladet ska tydligt ange att PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören ska tillhandahålla detaljerade uppgifter om eventuella distributionskostnader som inte redan ingår i de kostnader som specificerats ovan, så att PEPP-sparare kan förstå den kumulativa effekt som dessa sammanlagda kostnader får på investeringens avkastning.

g)  I ett avsnitt med titeln ”Vilka är de särskilda kraven för det underkonto som motsvarar [den medlemsstat där jag är bosatt]?”:

i)  I ett underavsnitt: ”Krav under inbetalningsfasen”:

En beskrivning av villkoren för intjänandefasen som fastställts av den medlemsstat där PEPP-spararen är bosatt i enlighet med artikel 47.

ii)  I ett underavsnitt med titeln ”Krav under utbetalningsfasen”:

En beskrivning av villkoren för utbetalningsfasen som fastställts av PEPP-spararens bosättningsmedlemsstat i enlighet med artikel 57.

h)  I ett avsnitt med titeln "Hur kan jag klaga?": information om hur och till vem en PEPP-sparare kan framföra klagomål på PEPP-produkten eller på hur PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören uppträder.

4.  Strukturering i olika lager av den information som krävs enligt punkt 3 ska vara tillåten om PEPP-faktabladet tillhandahålls i ett elektroniskt format, varvid detaljerade delar av informationen kan presenteras genom popup-fönster eller genom länkar till andra informationslager. I detta fall ska det vara möjligt att skriva ut PEPP-faktabladet som ett enda dokument.

5.  I syfte att säkerställa en konsekvent tillämpning av denna artikel ska Eiopa, efter samråd med de övriga ESA-myndigheterna och efter att ha utfört konsument- och branschtestning, utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder med närmare uppgifter om följande:

a)  Närmare uppgifter om presentationen, inklusive dokumentets form och längd, och innehållet i var och en av de uppgifter som avses i punkt 3.

b)  Metoden bakom presentationen av risker och avkastning som avses i punkt 3 d i och iv.

c)  Metoden för kostnadsberäkning, inbegripet specificeringen av sammanfattande indikatorer som avses i punkt 3 f.

d)  Om informationen presenteras i ett elektroniskt format med informationsstruktur i olika lager, vilken information som ska placeras i det första lagret och vilken information som kan lämnas i ytterligare detaljlager.

Vid utarbetandet av förslag till tekniska tillsynsstandarder ska Eiopa beakta olika typer av PEPP-produkter, PEPP-produktens långsiktiga karaktär, PEPP-spararnas kompetens samt PEPP-produkternas egenskaper, för att göra det möjligt för PEPP-spararna att välja mellan olika investeringsalternativ och andra alternativ som PEPP-produkten erbjuder, inbegripet om detta val kan göras vid olika tidpunkter eller ändras vid en senare tidpunkt.

Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska tillsynsstandarder till kommissionen senast den ... [12 månader från och med den dag då denna förordning träder i kraft].

Kommissionen ges befogenhet att komplettera denna förordning genom att anta de tekniska tillsynsstandarder som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.

Artikel 29

Marknadsföringsmaterial

Marknadsföringsmaterial som innehåller specifik information om PEPP-produkten får inte innehålla några uttalanden som strider mot informationen i PEPP-faktabladet eller minskar dess betydelse. Marknadsföringsmaterialet ska innehålla uppgifter om att det finns ett PEPP-faktablad och om hur och varifrån, inbegripet från PEPP-sparinstitutets webbplats, detta kan erhållas.

Artikel 30

Översyn av PEPP-faktabladet

1.  PEPP-sparinstitutet ska se över informationen i PEPP-faktabladet minst varje år och ska snabbt revidera handlingen om översynen visar att ändringar behöver göras. Den reviderade versionen ska göras tillgänglig utan dröjsmål.

2.  För att säkerställa en konsekvent tillämpning av denna artikel ska Eiopa, efter samråd med de övriga ESA-myndigheterna och efter att ha genomfört konsument- och branschtester, utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder som specificerar de villkor enligt vilka PEPP-faktabladet ska ses över och revideras.

Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska tillsynsstandarder till kommissionen senast den ... [12 månader från och med den dag då denna förordning träder i kraft].

Kommissionen ges befogenhet att komplettera denna förordning genom att anta de tekniska tillsynsstandarder som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.

Artikel 31

Skadeståndsansvar

1.  PEPP-sparinstitutet ska inte kunna hållas skadeståndsansvarig endast på grund av PEPP-faktabladet, eller översättningar av detta, såvida det inte är vilseledande, innehåller felaktigheter eller är oförenligt med relevanta delar av rättsligt bindande handlingar med informationsunderlag inför ingående av avtal eller avtalshandlingar, eller med kraven i artikel 28.

2.  Om en PEPP-sparare visar att en förlust uppkommit till följd av att denne förlitat sig på ett faktablad, enligt de förhållanden som avses i punkt 1, vid ingåendet av ett PEPP-avtal för vilket PEPP-faktabladet tagits fram, kan denne kräva skadestånd från PEPP-sparinstitutet för denna förlust i enlighet med nationell rätt.

3.  Begrepp som ”förlust” eller ”skada” som avses i punkt 2 men som inte har definierats ska tolkas och tillämpas i enlighet med tillämplig nationell rätt enligt tillämpliga regler i internationell privaträtt.

4.  Denna artikel utgör inte hinder för ytterligare skadeståndskrav i enlighet med nationell rätt.

5.  Skyldigheterna enligt denna artikel får varken begränsas eller frångås genom avtalsvillkor.

Artikel 32

PEPP-avtal som täcker biometriska risker

Om PEPP-faktabladet avser ett PEPP-avtal som täcker biometriska risker, ska PEPP-sparinstitutets skyldigheter enligt detta avsnitt endast gälla gentemot PEPP-spararen.

Artikel 33

Tillhandahållande av PEPP-faktabladet

1.  Ett PEPP-sparinstitut eller en PEPP-distributör ska ge presumtiva PEPP-sparare alla PEPP-faktablad som utarbetats i enlighet med artikel 26 när de ger råd om en PEPP-produkt eller erbjuder den till försäljning, i god tid innan dessa PEPP-sparare blir bundna av ett PEPP-avtal eller ett erbjudande som avser det PEPP-avtalet.

2.  Ett PEPP-sparinstitut eller en PEPP-distributör får uppfylla kraven i punkt 1 genom att ge faktabladet till en fysisk person som har erhållit en skriftlig fullmakt att fatta investeringsbeslut på PEPP-spararens vägnar vad gäller transaktioner som genomförts inom ramen för den skriftliga fullmakten.

3.  För att säkerställa en konsekvent tillämpning av denna artikel ska Eiopa, när så är lämpligt, efter samråd med de övriga ESA-myndigheterna, utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder som specificerar villkoren för fullgörandet av kravet på att tillhandahålla PEPP-faktabladet enligt punkt 1.

Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska tillsynsstandarder till kommissionen senast den … [12 månader från och med den dag då denna förordning träder ikraft].

Kommissionen ges befogenhet att komplettera denna förordning genom att anta de tekniska tillsynsstandarder som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.

AVSNITT III

RÅDGIVNING ▌

Artikel 34

Specifikation av krav och behov samt tillhandahållande av rådgivning

1.  Innan ett PEPP-avtal ingås ska PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören på grundval av de uppgifter som begärts och erhållits från den presumtiva PEPP-spararen specificera denna presumtiva PEPP-sparares pensionsrelaterade krav och behov, inbegripet det möjliga behovet att förvärva en produkt som erbjuder annuiteter, och ge den presumtiva PEPP-spararen objektiv information om PEPP-produkten på ett begripligt sätt så att PEPP-spararen kan fatta ett välgrundat beslut.

Varje PEPP-avtal som föreslås ska vara förenligt med PEPP-spararens pensionsrelaterade krav och behov, med beaktande av hans eller hennes intjänade pensionsrättigheter.

2.  PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören ska ge rådgivning till den presumtiva PEPP-spararen, innan PEPP-avtalet ingås, en personlig rekommendation som förklarar varför en viss PEPP-produkt bäst, inbegripet ett visst investeringsalternativ om så är tillämpligt, motsvarar PEPP-spararens krav och behov.

PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören ska också ge den presumtiva PEPP-spararen en personlig prognos för pensionsförmånerna för den rekommenderade produkten på grundval av det tidigaste datum då vilket utbetalningsfasen kan inledas och en varning som anger att dessa prognoser kan skilja sig från det slutliga värdet av erhållna PEPP-förmåner. Om prognosen för pensionsförmånerna grundas på ekonomiska scenarier ska den informationen också innehålla ett bästa scenario och ett oförmånligt scenario, med beaktande av PEPP-avtalets särskilda karaktär.

3.  Om en bas-PEPP-produkt erbjuds utan en garanti för kapitalet, ska PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören tydligt förklara att det finns PEPP-produkter med en garanti för kapitalet, skälen till att rekommendera en bas-PEPP-produkt som grundar sig på en riskreduceringsteknik som är förenlig med målet att PEPP-spararen ska kunna få tillbaka sitt kapital och tydligt visa eventuella ytterligare risker som sådana PEPP-produkter skulle kunna medföra i jämförelse med en kapitalgarantibaserad bas-PEPP-produkt med en garanti för kapitalet. Denna förklaring ska göras i skriftlig form.

4.  När rådgivning ges ska det PEPP-sparinstitut eller den PEPP-distributör som avses i artikel 23.1 c i denna förordning uppmana den presumtiva PEPP-spararen att tillhandahålla information om den personens kunskaper och erfarenhet på det investeringsområde som är relevant för den erbjudna eller efterfrågade PEPP-produkten och den personens finansiella situation, inbegripet hans eller hennes förmåga att bära förluster, och hans eller hennes investeringsmål, inbegripet hans eller hennes risktolerans, så att PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören kan rekommendera den presumtiva spararen en eller flera PEPP-produkter som är lämpliga för den personen och, i synnerhet, är förenliga med dennes risktolerans och förmåga att bära förluster.

5.  PEPP-sparinstitutets eller PEPP-distributörens ansvar får inte blir mindre på grund av att rådgivningen helt eller delvis tillhandahålls genom ett automatiskt eller halvautomatiskt system.

6.  Utan att det påverkar strängare tillämplig sektorsrätt ska PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer säkerställa och på begäran visa för de behöriga myndigheterna att de fysiska personer som ger rådgivning om PEPP-produkterna har den kunskap och kompetens som krävs för att de ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna förordning. Medlemsstaterna ska offentliggöra de kriterier som använts för att bedöma denna kunskap och kompetens.

AVSNITT IV

INFORMATION UNDER AVTALETS LÖPTID

Artikel 35

Allmänna bestämmelser

1.  PEPP-sparinstitut ska sammanställa ett koncist och personanpassat dokument som ska tillhandahållas under intjänandefasen och innehålla grundläggande information för varje PEPP-sparare som tar hänsyn till nationella pensionssystems särart och all relevant rätt, inbegripet nationell social-, arbetsmarknads- och skatterätt (”PEPP-pensionsbesked”). Formuleringen ”PEPP-pensionsbesked” ska ingå i dokumentets titel.

2.  Den exakta dag som informationen i PEPP-pensionsbeskedet avser ska anges tydligt.

3.  Den information som ingår i PEPP-pensionsbeskedet ska vara korrekt och uppdaterad.

4.  PEPP-sparinstitutet ska årligen göra PEPP-pensionsbeskedet tillgängligt för varje PEPP-sparare.

5.  Alla väsentliga ändringar av informationen i PEPP-pensionsbeskedet i förhållande till föregående år ska anges tydligt.

6.  Utöver PEPP-pensionsbeskedet ska PEPP-spararen under avtalets löptid dessutom hållas informerad utan dröjsmål om alla ändringar avseende följande information:

a)  Avtalsvillkor som inbegriper allmänna och särskilda villkor.

b)  PEPP-sparinstitutets namn, dess juridiska form eller adressen till dess huvudkontor och i förekommande fall till den filial som ingått avtalet.

c)  information om hur investeringspolicyn beaktar ESG-faktorer.

Artikel 36

PEPP-pensionsbesked

1.  PEPP-pensionsbeskedet ska åtminstone innehålla följande grundläggande information för PEPP-sparare:

a)  PEPP-spararens personuppgifter och det tidigaste datum då utbetalningsfasen kan inledas för eventuella underkonton.

b)  Namn och kontaktuppgifter för PEPP-sparinstitutet och en referens till PEPP-avtalet.

c)  Den medlemsstat där PEPP-sparinstitutet är auktoriserad eller registrerad samt namnen på de behöriga myndigheterna.

d)  Uppgifter om prognoser för pensionsförmåner grundade på den dag som avses i led a och en varning om att dessa prognoser kan avvika från det slutliga värdet av mottagna PEPP-förmåner. Om prognosen för pensionsförmånerna grundas på ekonomiska scenarier ska den informationen också innehålla ett bästa scenario och ett oförmånligt scenario, med beaktande av PEPP-avtalets särskilda karaktär.

e)  Uppgifter om de inbetalningar som gjorts av PEPP-spararen eller en tredje part till PEPP-kontot under de senaste tolv månaderna.

f)   En specificering av alla de kostnader som PEPP-spararen direkt och indirekt debiterats under de senaste tolv månaderna, med angivande av förvaltningskostnad, kostnad för förvaring av tillgångar, kostnader som avser portföljtransaktioner och andra kostnader, samt en uppskattning av hur kostnaderna påverkar de slutliga PEPP-förmånerna. Sådana kostnader bör uttryckas både i pengar och i procent av inbetalningarna under de senaste tolv månaderna.

g)  I tillämpliga fall, arten av och mekanismen för de garanti- eller riskreduceringstekniker som avses i artikel 46.

h)  I tillämpliga fall antal och värde av de andelar som motsvarar PEPP-spararens inbetalningar under de senaste tolv månaderna.

i)  Det totala beloppet på PEPP-spararens PEPP-konto på dagen för det besked som avses i artikel 35.

j)  Information om det tidigare resultatet för PEPP-spararens investeringsalternativ som omfattar resultaten för minst tio år eller, om PEPP-produkten har tillhandahållits i mindre än tio år, för alla de år som PEPP-produkten har tillhandahållits. Information om tidigare resultat ska åtföljas av uppgiften ”tidigare resultat är inte vägledande för framtida resultat”.

k)  För PEPP-konton med mer än ett underkonto ska informationen i PEPP-pensionsbeskedet specificeras för alla befintliga underkonton.

l)  Sammanfattande information om investeringspolicyn när det gäller ESG-faktorer.

2.  Eiopa ska i samråd med Europeiska centralbanken och behöriga myndigheter utarbeta utkast till tekniska tillsynsstandarder som specificerar reglerna för att fastställa de antaganden om prognoser för pensionsförmåner som avses i punkt 1 d i denna artikel och artikel 34.2. Dessa regler ska tillämpas av PEPP-sparinstitut för att, om det är relevant, fastställa investeringens årliga nominella avkastningsgrad, den årliga inflationstakten och trenden för framtida löner.

Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska tillsynsstandarder till kommissionen senast den … [12 månader från och med den dag få denna förordning träder ikraft]. Kommissionen ges befogenhet att komplettera denna förordning genom att anta de tekniska tillsynsstandarder som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.

Artikel 37

Kompletterande information

1.  PEPP-pensionsbeskedet ska ange var och hur bl.a. följande kompletterande information kan inhämtas:

a)  Ytterligare praktisk information om PEPP-spararens rättigheter och valmöjligheter, bland annat när det gäller investeringar, utbetalningsfasen, bytesmöjligheten och portabilitetsmöjligheten.

b)  ▐ PEPP-sparinstitutets årsbokslut och förvaltningsberättelser som är offentligt tillgängliga.

c)  En skriftlig förklaring om principerna för PEPP-sparinstitutets investeringspolicy som åtminstone ska innehålla uppgifter om metoder för att mäta investeringsrisk, tillämpade riskhanteringsprocesser och den strategiska tillgångsallokeringen när det gäller PEPP-pensionsåtagandenas art och duration samt hur investeringspolicyn beaktar ESG-faktorerna.

d)  I tillämpliga fall, information om de antaganden som används för livräntebelopp, särskilt med avseende på annuitetsränta, typ av PEPP-sparinstitut och annuiteternas duration.

e)  Nivån på PEPP-förmånerna vid inlösen före de datum som avses i artikel 36.1 a.

2.  För att säkerställa en konsekvent tillämpning av artikel 36 och denna artikel ska Eiopa, efter samråd med de övriga ESA-myndigheterna och efter att ha genomfört konsument- och branschtester, utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder som specificerar presentationsformerna för den information som avses i artikel 36 och denna artikel. När det gäller presentationen av information om tidigare resultat i enlighet med artikel 36.1 j ska skillnaderna mellan investeringsalternativen beaktas, särskilt om PEPP-spararen bär investeringsrisken och om investeringsalternativet är åldersberoende eller inkluderar durationsmatchning.

Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska tillsynsstandarder till kommissionen senast... [12 månader efter dagen för denna förordnings ikraftträdande].

Kommissionen ska ges befogenhet att komplettera denna förordning genom att anta de tekniska tillsynsstandarder som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.

3.  Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 34.2 och artikel 36.1 d får medlemsstaterna, för att möjliggöra jämförelser med nationella produkter, ålägga PEPP-sparinstitut att förse PEPP-sparare med ytterligare prognoser för pensionsförmåner när reglerna för att fastställa antagandena fastställs av respektive medlemsstat.

Artikel 38

Information som ska lämnas till PEPP-sparare under tiden före pensionering och till PEPP-förmånstagare under utbetalningsfasen

1.  Utöver PEPP-pensionsbeskedet ska PEPP-sparinstitut två månader före de datum som avses i artikel 59.1 a och b eller på PEPP-spararens begäran lämna information om det kommande inledandet av utbetalningsfasen, möjliga former av utbetalningar och möjligheten för PEPP-spararen att ändra formen av utbetalningar i enlighet med artikel 59.1.

2.   Under utbetalningsfasen ska PEPP-sparinstitut årligen lämna information om de PEPP-förmåner som ska betalas ut och motsvarande former av utbetalningar.

Om PEPP-spararen fortsätter att göra inbetalningar eller ta på sig investeringsrisk under utbetalningsfasen, ska PEPP-sparinstitutet fortsätta att tillhandahålla PEPP-pensionsbeskedet som innehåller relevant information.

Artikel 39

▌ Information som på begäran ska lämnas till PEPP-sparare och PEPP-förmånstagare

PEPP-sparinstitutet ska på begäran av en PEPP-sparare eller PEPP-förmånstagare eller deras företrädare tillhandahålla den kompletterande information som avses i artikel 37.1 samt kompletterande information om de antaganden som ligger till grund för de prognoser som avses i artikel 36.1 d.

AVSNITT V

RAPPORTERING TILL NATIONELLA MYNDIGHETER

Artikel 40

Allmänna bestämmelser

1.  PEPP-sparinstitut ska till sina behöriga myndigheter lämna den information som är nödvändig för tillsynen, utöver den information som lämnas enligt relevant sektorsrätt. Denna ytterligare information ska i tillämpliga fall omfatta vad som krävs för att myndigheterna ska utföra följande i samband med tillsynsprocessen:

a)  Bedöma PEPP-sparinstituts bolagsstyrningssystem, den verksamhet de bedriver, de värderingsprinciper som tillämpas i solvenssammanhang, riskexponering och riskhanteringssystem samt kapitalstruktur, kapitalbehov och kapitalförvaltning.

b)  Fatta lämpliga beslut till följd av utövandet av sina tillsynsbefogenheter och tillsynsuppgifter.

2.  De behöriga myndigheterna ska, utöver sina befogenheter enligt nationell rätt, ha följande befogenheter:

a)  Att fastställa art, omfattning och format avseende den information som avses i punkt 1, som de kräver att PEPP-sparinstitut ska lämna vid i förväg fastställda tidpunkter, när en i förväg fastställd händelse inträffat eller vid en förfrågan om ett PEPP-sparinstituts situation.

b)  Att från PEPP-sparinstitut erhålla information om avtal som PEPP-sparinstitut ingått eller om avtal som ingåtts med tredjeparter.

c)  Att begära information från externa experter, t.ex. revisorer och aktuarier.

3.  Den information som avses i punkterna 1 och 2 ska omfatta följande:

a)  Kvalitativa eller kvantitativa inslag, eller lämplig kombination av sådana.

b)  Historiska, aktuella eller framåtblickande inslag, eller lämplig kombination av sådana.

c)  Uppgifter från interna eller externa källor, eller lämplig kombination av sådana.

4.  Den information som avses i punkterna 1 och 2 ska

a)  stå i proportion till art, omfattning och komplexitet hos PEPP-sparinstitutets verksamhet och särskilt till den inneboende risken i denna verksamhet,

b)  vara tillgänglig, fullständig i varje väsentligt hänseende, jämförbar och konsekvent utformad över tiden,

c)  vara relevant, tillförlitlig och begriplig.

5.  PEPP-sparinstitut ska årligen lämna följande information till de behöriga myndigheterna:

a)  För vilka medlemsstater PEPP-sparinstitut erbjuder underkonton.

b)  Antalet anmälningar i enlighet med artikel 20.1 som mottagits från PEPP-sparare som har bytt bosättningsort till en annan medlemsstat.

c)  Antal förfrågningar om att öppna ett underkonto och antal underkonton som öppnats i enlighet med artikel 20.2.

d)  Antal begäranden från PEPP-sparare om byte och faktiska överföringar i enlighet med artikel 20.5 a.

e)  Antal ansökningar från PEPP-sparare om byte och faktiska överföringar enligt artikel 52.3.

De behöriga myndigheterna ska vidarebefordra informationen till Eiopa.

6.  PEPP-sparinstitut ska ha lämpliga system och strukturer för att uppfylla kraven i punkterna 1–5 samt en skriftlig policy, godkänd av PEPP-sparinstitutets lednings-, tillsyns- eller förvaltningsorgan, som säkerställer att den lämnade informationen är lämplig.

7.  På begäran till de behöriga myndigheterna och för att fullgöra de uppgifter som tilldelats genom denna förordning, ska Eiopa ha tillgång till den information som lämnas av PEPP-sparinstitut.

8.  Om inbetalningarna till PEPP-produkter och PEPP-förmåner omfattas av förmåner eller incitament ska PEPP-sparinstitutet i enlighet med relevant nationell rätt till den berörda nationella myndigheten, i tillämpliga fall, överlämna all information som är nödvändig för att tillhandahålla eller återkräva sådana förmåner och incitament som mottagits i samband med sådana inbetalningar och förmåner.

9.  Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 72 som kompletterar denna förordning genom att specificera den ytterligare information som avses i punkterna 1–5 i denna artikel i syfte att i lämplig utsträckning säkerställa konvergens i tillsynsrapporteringen.

Eiopa ska efter samråd med de övriga ESA-myndigheterna och behöriga myndigheter och efter branschtester utarbeta utkast till tekniska genomförandestandarder om formatet för tillsynsrapporteringen.

Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska genomförandestandarder till kommissionen senast den … [12 månader från och med den dag då denna förordning träder ikraft].

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska genomförandestandarder som avses i första stycket i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.

KAPITEL V

INTJÄNANDEFAS

AVSNITT I

INVESTERINGSREGLER FÖR PEPP-SPARINSTITUT

Artikel 41

Investeringsregler

1.  PEPP-sparinstitut ska investera de tillgångar som motsvarar PEPP-produkten i enlighet med aktsamhetsprincipen och särskilt i enlighet med följande regler:

a)  Tillgångarna ska investeras på det sätt som på lång sikt bäst gagnar PEPP-spararnas intressen som helhet. Vid en eventuell intressekonflikt ska PEPP-sparinstitutet eller den enhet som förvaltar dess portfölj säkerställa att investeringen görs uteslutande i PEPP-spararnas intresse.

b)  Inom ramen för aktsamhetsprincipen ska PEPP-sparinstituten beakta risker som är förknippade med ESG-faktorer och investeringsbeslutens möjliga långsiktiga konsekvenser för dessa faktorer.

c)  Tillgångarna ska investeras på ett sätt som säkerställer säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för den samlade portföljen.

d)  Tillgångarna ska till övervägande del investeras på reglerade marknader. Investeringar i tillgångar som inte är föremål för handel på reglerade finansmarknader ska hållas på aktsamma nivåer.

e)  Det ska vara möjligt att investera i derivatinstrument, förutsatt att sådana instrument bidrar till att minska investeringsriskerna eller underlättar effektiv förvaltning av portföljen. Dessa instrument ska värderas enligt aktsamhetsprincipen, med hänsyn till de underliggande tillgångarna, och inkluderas i värderingen av PEPP-sparinstitutets tillgångar. PEPP-sparinstitut ska även undvika överdriven riskexponering mot en och samma motpart och mot annan derivatverksamhet.

f)  Tillgångarna ska vara diversifierade på ett lämpligt sätt för att undvika dels överdrivet beroende av någon särskild tillgång, emittent eller företagsgrupp, dels ackumulation av risker i den samlade portföljen. Investeringar i tillgångar som emitterats av samma emittent eller av emittenter som tillhör samma grupp får inte innebära överdriven riskkoncentration för ett PEPP-sparinstitut.

g)  Tillgångarna får inte investeras i icke samarbetsvilliga jurisdiktioner enligt tillämpliga rådsslutsatser med förteckningen över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet, och inte heller i ett högrisktredjeland med strategiska brister enligt kommissionens tillämpliga delegerade förordning som antagits på grundval av artikel 9 i direktiv (EU) 2015/849.

h)  PEPP-sparinstitutet får inte utsätta sig självt och tillgångar som är hänförliga till PEPP-produkten för risker till följd av en alltför hög skuldsättningsgrad eller från alltför omfattande löptidsomvandling.

2.  De regler som fastställs i punkt 1 a–h ska endast tillämpas i den mån PEPP-sparinstitutet inte omfattas av striktare bestämmelser i relevant sektorsrätt.

AVSNITT II

INVESTERINGSALTERNATIV FÖR PEPP-SPARARE

Artikel 42

Allmänna bestämmelser

1.  PEPP-sparinstitut får erbjuda PEPP-sparare upp till sex investeringsalternativ

2.  Investeringsalternativen ska omfatta bas-PEPP-produkten och får omfatta andra investeringsalternativ.

3.  Alla investeringsalternativ ska vara utformade av PEPP-sparinstitut på grundval av en garanti eller en riskreduceringsteknik som ska säkerställa ett tillräckligt skydd för PEPP-sparare.

4.  Tillhandahållande av garantier ska omfattas av den relevanta sektorsrätt som är tillämplig på PEPP-sparinstitutet.

5.  De PEPP-sparinstitut som avses i artikel 6.1 c, d, e och f får erbjuda PEPP-produkter med en garanti endast genom samarbete med kreditinstitut eller försäkringsföretag som kan tillhandahålla sådana garantier i enlighet med den sektorsrätt som är tillämplig på dem. Dessa institut eller företag ska vara ensamt ansvariga för garantin.

Artikel 43

PEPP-spararens val av investeringsalternativ

PEPP-spararen ska efter att ha mottagit relevant information och rådgivning, välja ett investeringsalternativ i samband med att PEPP-avtalet ingås.

Artikel 44

Villkor för ändring av det valda investeringsalternativet

1.  Om PEPP-sparinstitutet tillhandahåller olika investeringsalternativ, ska PEPP-spararen under intjänandet till PEPP-produkten ha möjlighet att välja ett annat investeringsalternativ efter minst fem år från ingåendet av PEPP-avtalet och, om det gäller senare ändringar, efter fem år från det senaste bytet av investeringsalternativ. PEPP-sparinstitutet får tillåta PEPP-spararen att ändra det valda investeringsalternativet oftare än så.

2.  Ändringar av investeringsalternativet ska vara kostnadsfria för PEPP-sparare.

Artikel 45

Bas-PEPP-produkten

1.  Bas-PEPP-produkten ska vara en säker produkt och utgöra ickevalsalternativet. Den ska utformas av PEPP-sparinstitut på grundval av en garanti för det kapital som är innestående i början av utbetalningsfasen och, om tillämpligt, under utbetalningsfasen, eller en riskreduceringsteknik som är förenlig med målet att PEPP-spararen ska få tillbaka sitt kapital.

2.  Kostnaderna och avgifterna för bas-PEPP-produkten får inte överstiga 1 % per år av det ackumulerade kapitalet.

3.  För att säkerställa lika spelregler för olika PEPP-sparinstitut och olika typer av PEPP-produkter, ska Eiopa utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder med närmare uppgifter om de typer av kostnader och avgifter som avses i punkt 2 efter samråd med de övriga ESA-myndigheterna i tillämpliga fall.

Vid utarbetandet av förslagen till tekniska tillsynsstandarder ska Eiopa ta hänsyn till olika möjliga typer av PEPP-produkter, PEPP-produktens långsiktiga pensionsändamål och PEPP-produkternas olika möjliga egenskaper, särskilt utbetalningar i form av långfristiga annuiteter eller årliga uttag fram till åtminstone den ålder som motsvarar PEPP-spararens förväntade livslängd. Eiopa ska också utvärdera kapitalskyddets särskilda beskaffenhet i förhållande till kapitalgarantin. Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska tillsynsstandarder till kommissionen senast den … [12 månader efter den dag då denna förordning träder ikraft].

Kommissionen ges befogenhet komplettera denna förordning genom att anta de tekniska tillsynsstandarder som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.

4.  Vartannat år från och med den dag då denna förordning börjar tillämpas ska kommissionen, efter samråd med Eiopa och i tillämpliga fall de övriga ESA-myndigheterna, göra en översyn för att bedöma om det procentuella värde som avses i punkt 2 är adekvat. Kommissionen ska särskilt beakta den faktiska nivån och förändringarna av den faktiska nivån på kostnader och avgifter samt inverkan på tillgången till PEPP-produkter.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 72 för att ändra det procenttal som avses i punkt 2 i denna artikel, mot bakgrund av sina översyner, i syfte att möjliggöra ett lämpligt marknadstillträde för PEPP-sparinstitut.

Artikel 46

Riskreduceringstekniker

1.  Användningen av riskreduceringstekniker ska säkerställa att investeringsstrategin för PEPP-produkten är utformad för att bygga upp en stabil och adekvat individuell framtida pensionsinkomst från PEPP-produkten och säkerställa en rättvis behandling av alla generationer av PEPP-sparare.

Alla riskreduceringstekniker, oavsett om de tillämpas inom ramen för bas-PEPP-produkten eller investeringsalternativen, ska vara sunda, robusta och förenliga med riskprofilen för motsvarande investeringsalternativ.

2.  Tillämpliga riskreduceringstekniker kan bland annat inbegripa följande:

a)  Bestämmelser för att gradvis anpassa investeringsallokeringen för att minska investeringarnas finansiella risker för investerargrupper som motsvarar den återstående löptiden (livscykelanpassning).

b)  Bestämmelser om upprättande av reserver från inbetalningar eller avkastning på investeringar som ska tilldelas PEPP-sparare på ett rättvist och transparent sätt för att reducera investeringsförluster.

c)  Bestämmelser för användning av lämpliga garantier för att skydda mot investeringsförluster.

3.  För att säkerställa en konsekvent tillämpning av denna artikel ska Eiopa, efter samråd med de övriga ESA-myndigheterna och efter att ha genomfört branschtestningar, utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder som specificerar de minimikriterier som riskreduceringsteknikerna ska uppfylla, med beaktande av de olika typerna av PEPP-produkter och deras särdrag, samt de olika typerna av PEPP-sparinstitut och skillnaderna mellan deras tillsynsordning.

Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska tillsynsstandarder till kommissionen senast den...[12 månader efter den dag då denna förordning träder ikraft].

Kommissionen ges befogenhet komplettera denna förordning genom att anta de tekniska tillsynsstandarder som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.

AVSNITT III

ANDRA ASPEKTER RÖRANDE INTJÄNANDEFASEN

Artikel 47

Villkor rörande intjänandefasen

1.  De villkor som rör intjänandesfasen av de nationella underkontona ska fastställas av medlemsstaterna, såvida de inte närmare anges i denna förordning.

2.  Sådana villkor får i synnerhet innefatta åldersgränser för när intjänandefasen kan börja, intjänandefasens minimilängd, högsta och lägsta inbetalningsbelopp och deras regelbundenhet ▐.

KAPITEL VI

SKYDD AV INVESTERARE

Artikel 48

Förvaringsinstitut

1.  ▐ De PEPP-sparinstitut som avses i artikel 6.1 c, e och f ska utse ett eller flera förvaringsinstitut för förvaring av tillgångar i samband med PEPP-verksamheten och övervakningsplikter.

2.  För utseendet av förvaringsinstitutet, utförandet av dess uppgifter i samband med förvaring av tillgångar och förvaringsinstitutets ansvar samt förvaringsinstitutets övervakningsplikter, ska kapitel IV i direktiv 2009/65/EG tillämpas.

Artikel 49

Täckning av biometriska risker

1.  PEPP-sparinstitut får erbjuda PEPP-produkter med ett alternativ som säkerställer täckning av biometriska risker.

2.  Täckning av biometriska risker ska omfattas av den relevanta sektorslagstiftning som är tillämplig på PEPP-sparinstitutet. Täckning av biometriska risker får variera från underkonto till underkonto.

3.  Sådana PEPP-sparinstitut som avses i artikel 6.1 a, c, d, e och f får erbjuda PEPP-produkter med en möjlighet till täckning av biometriska risker. I sådana fall ska täckning beviljas endast om detta sker genom samarbete med försäkringsföretag som kan täcka dessa risker i enlighet med den sektorslagstiftning som är tillämplig på dem. Försäkringsföretaget ska vara fullt ansvarigt för täckningen av de biometriska riskerna.

Artikel 50

Klagomål

1.  PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer ska införa och tillämpa lämpliga och effektiva förfaranden för att hantera klagomål som lämnas av PEPP-kunder avseende deras rättigheter och skyldigheter enligt denna förordning.

2.  Dessa förfaranden ska tillämpas i varje medlemsstat där PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören erbjuder sina tjänster och ska finnas tillgängliga på ett officiellt språk i den berörda medlemsstaten i enlighet med vad PEPP-kunden valt, eller på ett annat språk om PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören kommer överens om detta med PEPP-kunden.

3.  PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer ska göra sitt yttersta för att, antingen elektroniskt eller något annat varaktigt medium i enlighet med artikel 24, svara på PEPP-kundernas klagomål. I svaret ska varje punkt i klagomålet bemötas, inom rimlig tid och senast 15 arbetsdagar efter det att klagomålet mottagits. Under särskilda omständigheter som PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören inte kan påverka som gör att svaret inte kan lämnas inom 15 arbetsdagar, ska PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören skicka ett preliminärt svar, med klart angivna skäl till förseningen av svaret på klagomålet och med angivande av när PEPP-kunden ska få det definitiva svaret. Tidsfristen för mottagande av det slutliga svaret får under inga omständigheter överskrida 35 arbetsdagar.

4.  PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer ska informera PEPP-kunderna om minst ett alternativt tvistlösningsorgan som har behörighet att hantera tvister avseende PEPP-kunders rättigheter och skyldigheter enligt denna förordning.

5.  Den information om förfarandena som avses i punkt 1 ska vara tydlig, begriplig och lätt tillgänglig på PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributörens webbplats, om sådan finns, vid filialen och i de allmänna villkoren för avtal mellan PEPP-sparinstitutet eller PEPP-distributören och PEPP-kunden. Det ska anges var ytterligare information kan inhämtas om det berörda alternativa tvistlösningsorganet och villkoren för att anlita ett sådant organ.

6.  De behöriga myndigheterna ska införa förfaranden som gör det möjligt för PEPP-kunder och andra intresserade parter, inbegripet konsumentorganisationer, att lämna in klagomål till behöriga myndigheter avseende PEPP-sparinstituts och PEPP-distributörers påstådda överträdelser av denna förordning. Den som klagar ska i samtliga fall erhålla svar.

7.  I fall som berör mer än en medlemsstat kan klaganden välja att lämna in sitt klagomål genom de behöriga myndigheterna i sin bosättningsmedlemsstat, oberoende av var överträdelsen inträffade.

Artikel 51

Tvistlösning utanför domstol

1.  Adekvata, oberoende, opartiska, transparenta och ändamålsenliga alternativa tvistlösningsförfaranden för lösning av tvister mellan PEPP-kunder och PEPP-sparinstitut eller PEPP-distributörer avseende de rättigheter och skyldigheter som denna förordning medför, ska fastställas i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU(22), i förekommande fall med hjälp av befintliga behöriga organ. Sådana alternativa tvistlösningsförfaranden ska vara tillämpliga på, och det relevanta tvistlösningsorganets behörighet utökas till att omfatta, de PEPP-sparinstitut eller PEPP-distributörer som förfarandena rör.

2.  De organ som avses i punkt 1 ska samarbeta effektivt för att lösa gränsöverskridande tvister avseende de rättigheter och skyldigheter som denna förordning medför.

KAPITEL VII

BYTE AV PEPP-SPARINSTITUT

Artikel 52

Tillhandahållande av bytesmöjligheten

1.  PEPP-sparinstitut ska erbjuda PEPP-sparare en bytesmöjlighet som innebär att eventuell behållning med motsvarande belopp eller i tillämpliga fall de faktiska tillgångarna i enlighet med punkt 4, på PEPP-spararens begäran överförs från ett PEPP-konto hos det överförande pensionssparinstitutet till ett nytt PEPP-konto med samma underkonton som öppnas hos det mottagande pensionssparinstitutet, samtidigt som det tidigare PEPP-kontot avslutas.

När det överförande PEPP-sparinstitutet använder bytesmöjligheten ska det överföra all information som är kopplad till alla underkonton tillhörande det tidigare PEPP-kontot, inklusive rapporteringskrav, till det mottagande PEPP-sparinstitutet. Det mottagande PEPP-sparinstitutet ska registrera denna information i motsvarande underkonton.

En PEPP-sparare får begära ett byte till ett PEPP-sparinstitut som är etablerat i samma medlemsstat (icke-gränsöverskridande byten) eller i en annan medlemsstat (gränsöverskridande byten). PEPP-sparare kan utnyttja rätten att byta PEPP-sparinstitut under PEPP-produktens intjänandefas och utbetalningsfas.

2.  Utan hinder av vad som sägs i punkt 1, ska PEPP-sparinstitut under utbetalningsfasen inte vara skyldiga att tillhandahålla en bytesmöjlighet för PEPP-produkter när PEPP-spararna mottar utbetalningar i form av livslång livränta.

3.  PEPP-spararen får byta PEPP-sparinstitut efter minst fem år från och med det att PEPP-avtalet ingåtts och, vid senare byten, efter fem år från det senaste bytet, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 20.5 a. PEPP-sparinstitutet får tillåta PEPP-spararen att byta PEPP-sparinstitut oftare än så.

4.  När det gäller byte mellan PEPP-sparinstitut som erbjuder individuell portföljförvaltning för PEPP-sparare får PEPP-sparare välja att överföra de faktiska tillgångarna eller motsvarande belopp. I alla andra fall ska endast överföring av motsvarande belopp tillåtas.

Det mottagande PEPP-sparinstitutet ska lämna sitt skriftliga medgivande när PEPP-spararen begär en överföring av de faktiska tillgångarna.

Artikel 53

Bytesmöjligheten

1.  På PEPP-spararens begäran, efter det att denne har fattat ett välgrundat beslut på grundval av den information som erhållits från PEPP-sparinstitut enligt definitionen i artikel 56, ska bytet inledas av det mottagande PEPP-sparinstitutet. ▌

2.  ▐ PEPP-spararens begäran ska upprättas på ett av de officiella språken i den medlemsstat där bytet inleds eller på ett annat språk som parterna kommit överens om. I begäran ska PEPP-spararen

a)  ge specifikt samtycke till att det överförande PEPP-sparinstitutet utför var och en av de uppgifter som avses i punkt 4 och specifikt samtycke till att det mottagande PEPP-sparinstitutet utför var och en av de uppgifter som avses i punkt 5,

b)   i samtycke med det mottagande PEPP-sparinstitutet, fastställa från vilken tidpunkt betalningar ska göras till det PEPP-konto som öppnats hos det mottagande PEPP-sparinstitutet.

Denna tidpunkt ska vara minst två veckor efter den dag då det mottagande PEPP-sparinstitutet mottar de dokument som överförts från det överförande PEPP-sparinstitutet enligt punkt 4.

Medlemsstaterna får kräva att PEPP-spararens begäran ska vara skriftlig och att PEPP-spararen får en kopia av den godtagna begäran.

3.  Inom fem arbetsdagar från det mottagande av begäran som avses i punkt 2 ska det mottagande PEPP-sparinstitutet begära att det överförande PEPP-sparinstitutet utför de uppgifter som avses i punkt 4.

4.  På det mottagande PEPP-sparinstitutets begäran ska det överförande PEPP-sparinstitutet::

a)  Inom fem arbetsdagar, skicka PEPP-pensionsbeskedet för perioden från och med dagen för det senast upprättade PEPP-pensionsbeskedet till dagen för begäran till PEPP-spararen och det mottagande PEPP-sparinstitutet.

b)  Inom fem arbetsdagar, skicka en förteckning över de befintliga tillgångar som överförs vid överföring av de faktiska tillgångarna enligt artikel 52.4 till det mottagande PEPP-sparinstitutet.

c)  Upphöra med att godta inkommande betalningar på PEPP-kontot med verkan från och med det datum som anges av PEPP-spararen i den begäran som avses i punkt 2 b.

d)  Överföra motsvarande belopp, eller i tillämpliga fall, faktiska tillgångar i enlighet med artikel 52.4 från PEPP-kontot till det nya PEPP-konto som öppnats hos det mottagande PEPP-sparinstitutet vid den tidpunkt som PEPP-spararen angett i sin begäran.

e)  Avsluta PEPP-kontot vid den tidpunkt som PEPP-spararen angett om denne inte har några utestående skyldigheter ▐. Det överförande PEPP-sparinstitutet ska omedelbart informera PEPP-spararen om sådana utestående skyldigheter hindrar avslutandet av PEPP-spararens konto.

5.  Det mottagande PEPP-sparinstitutet ska, i enlighet med vad som anges i begäran och i den utsträckning de uppgifter som lämnas av det överförande PEPP-sparinstitutet eller PEPP-spararen gör det möjligt för det mottagande PEPP-sparinstitutet att göra detta, ▐ göra de förberedelser som krävs för att ta emot inkommande betalningar och godta dem med verkan från och med den dag som PEPP-spararen angett i sin begäran.

Artikel 54

Avgifter och kostnader i samband med bytet

1.  PEPP-sparare ska kostnadsfritt ha tillgång till sina personuppgifter hos antingen det överförande eller det mottagande PEPP-sparinstitutet.

2.  Det överförande PEPP-sparinstitutet ska lämna de uppgifter som begärs av det mottagande PEPP-sparinstitutet enligt artikel 53.4 a utan att ta ut någon avgift av PEPP-spararen eller det mottagande PEPP-sparinstitutet.

3.  De totala avgifter och kostnader som det överförande PEPP-sparinstitutet får ta ut av PEPP-spararen för att avsluta ett PEPP-konto hos sig ska begränsas till de faktiska administrativa kostnader som PEPP-sparinstitutet ådragit sig och får inte överstiga 0,5 % av motsvarande belopp eller värdet i pengar av de faktiska tillgångar som ska överföras till det mottagande PEPP-sparinstitutet.

Medlemsstaterna får fastställa ett lägre procenttal för de avgifter som avses i första stycket och ett annat procenttal när PEPP-sparinstitutet gör det möjligt för PEPP-sparare att byta PEPP-sparinstitut oftare enligt vad som anges i artikel 52.3.

Det överförande PEPP-sparinstitutet får inte ta ut några ytterligare avgifter av det mottagande PEPP-sparinstitutet.

4.  ▐ Det mottagande PEPP-sparinstitutet får endast ta ut de faktiska administrativa kostnaderna och transaktionskostnaderna för bytet.

Artikel 55

Skydd av PEPP-sparare mot finansiell förlust

1.  Eventuella finansiella förluster – inbegripet avgifter, kostnader och ränta som PEPP-spararen åsamkas som ett direkt resultat av att ett PEPP-sparinstitut som är involverat i bytet underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 53 – ska utan dröjsmål ersättas av PEPP-sparinstitutet.

2.  Ansvar enligt punkt 1 ska inte vara tillämpligt i fall av osedvanliga och oförutsägbara omständigheter som det PEPP-sparinstitut som åberopar dessa omständigheter inte har något inflytande över och vars konsekvenser hade varit omöjliga att avvärja trots alla ansträngningar att göra så eller då ett PEPP-sparinstitut är bundet av andra rättsliga krav som omfattas av unionsrätten eller nationell rätt.

3.  Ansvar enligt punkt 1 ska fastställas i enlighet med de rättsliga krav som är tillämpliga på nationell nivå.

4.  PEPP-spararen ska bära ▐ eventuella risker för finansiella förluster som är hänförliga till inlösen av faktiska tillgångar på PEPP-kontot som erfordras vid överföringen från det överförande PEPP-sparinstitutet till det mottagande PEPP-sparinstitutet enligt artikel 52.4

5.  Det överförande PEPP-sparinstitutet ska inte vara ålagt att säkerställa kapitalskydd eller tillhandahålla en garanti vid tidpunkten för bytet.

Artikel 56

Information om bytesmöjligheten

1.  PEPP-sparinstitut ska ge PEPP-sparare följande information om bytesmöjligheten så att PEPP-spararen kan fatta ett välgrundat beslut:

a)  Det överförande respektive mottagande PEPP-sparinstitutets roll under varje steg i bytesprocessen, enligt artikel 53.

b)  Tidsplanen för att slutföra de olika stegen.

c)  Avgifterna och kostnaderna för bytesprocessen.

d)   De möjliga följderna av ett byte, särskilt vad gäller kapitalskyddet eller garantin, och annan information relaterad till bytesmöjligheten.

e)  Information om möjligheten till överlåtelse av de faktiska tillgångarna, om tillämpligt.

Det mottagande PEPP-sparinstitutet ska uppfylla kraven i kapitel IV.

Det mottagande PEPP-sparinstitutet ska i tillämpliga fall informera PEPP-spararen om att det finns en garantiordning, inbegripet ett insättningsgarantisystem, ett system för ersättning till investerare eller ett försäkringsgarantisystem, som omfattar PEPP-spararen.

2.  Den information som avses i punkt 1 i denna artikel ska finnas tillgänglig på PEPP-leverantörens webbplats. Den ska också tillhandahållas PEPP-sparare på begäran i enlighet med kraven i artikel 24.

KAPITEL VIII

UTBETALNINGSFAS

Artikel 57

Villkor rörande utbetalningsfasen

1.   De villkor som rör utbetalningsfasen och utbetalningarna från de nationella underkontona ska fastställas av medlemsstaterna, såvida de inte närmare anges i denna förordning.

2.  Sådana villkor får i synnerhet omfatta fastställande av minimiålder för starten på utbetalningsfasen, ▐, av en maximal period före uppnådd pensionsålder för anslutning till en PEPP-produkt, samt villkor för inlösen före minimiåldern för starten på utbetalningsfasen, särskilt i fall av särskilt svåra omständigheter.

Artikel 58

Utbetalningsformer

1.  PEPP-sparinstitut ska erbjuda PEPP-sparare en eller flera av följande utbetalningsformer:

a)  Annuiteter.

b)  Engångsbelopp.

c)  Uttag.

d)  Kombinationer av ovanstående former.

2.  PEPP-sparare ska välja form av utbetalningar under utbetalningsfasen när de ingår ett PEPP-avtal och när de begär ett öppnande av ett nytt underkonto. Formerna av utbetalningar kan variera från underkonto till underkonto.

3.  Utan att det påverkar punkt 1 i denna artikel eller artikel 57 eller 59 får medlemsstaterna anta åtgärder till förmån för vissa utbetalningsformer. Sådana åtgärder får omfatta kvantitativa gränser för engångsbelopp för att ytterligare främja de andra formerna av utbetalningar som avses i punkt 1 i den här artikeln. Sådana kvantitativa begränsningar ska endast tillämpas på utbetalningar motsvarande det intjänade kapitalet i PEPP-underkontot som är knutet till den medlemsstat vars nationella rätt föreskriver kvantitativa gränser för engångsbelopp.

4.  Medlemsstaterna får fastställa villkor för återbetalning av beviljade förmåner och incitament.

Artikel 59

Ändringar av utbetalningsformerna

1.  Om PEPP-sparinstitutet erbjuder olika former av utbetalningar ska PEPP-spararen ha rätt att ändra formen för utbetalningarna på varje öppnat underkonto

a)  ett år före inledandet av utbetalningsfasen,

b)  vid inledandet av utbetalningsfasen,

c)  vid tidpunkten för bytet.

Ändringar av utbetalningsformerna ska vara kostnadsfria för PEPP-spararen.

2.  Efter att ha mottagit en begäran från PEPP-spararen om att ändra form av utbetalningar ska PEPP-sparinstitutet i ett tydligt och begripligt format informera PEPP-spararen om de finansiella konsekvenserna av en sådan ändring för PEPP-spararen eller PEPP-förmånstagaren, i synnerhet när det gäller eventuell inverkan på de nationella incitament som kan tillämpas på de befintliga underkontona i PEPP-spararens PEPP-produkt.

Artikel 60

Pensionsplanering och rådgivning om utbetalningar

1.  För bas-PEPP-produkten ska PEPP-sparinstitutet vid inledandet av utbetalningsfasen erbjuda PEPP-spararen en personlig pensionsplanering på grundval av en hållbar användning av det kapital som ackumulerats i PEPP-underkonton, med beaktande av åtminstone följande:

a)  Värdet på det kapital som ackumulerats i PEPP-underkontona.

b)  Det totala beloppet av andra intjänade pensionsrätter.

c)  PEPP-spararens långsiktiga pensionsrelaterade krav och behov.

2.  Pensionsplaneringen som avses i punkt 1 ska omfatta en personlig rekommendation till PEPP-spararen om den optimala formen av utbetalningar för denne, såvida inte bara en form av utbetalningar tillhandahålls. Om ett engångsbelopp inte är förenligt med PEPP-spararens pensionsrelaterade behov ska rådgivningen åtföljas av en varning om detta.

KAPITEL IX

TILLSYN

Artikel 61

Behöriga myndigheters tillsyn och Eiopas övervakning

1.  De behöriga myndigheterna för PEPP-sparinstitutet ska fortlöpande övervaka efterlevnaden av denna förordning och i enlighet med relevanta sektorsspecifika tillsynsordningar och standarder. De ska även ansvara för att övervaka uppfyllandet av de krav som fastställs i PEPP-sparinstitutets stadgar eller bolagsordning och övervaka huruvida PEPP-sparinstitutet har tillräckliga arrangemang och en tillräcklig organisation med hänsyn till de uppgifter som ska utföras för att tillhandahålla PEPP-produkter.

2.  Eiopa och de behöriga myndigheterna ska övervaka privata pensionsprodukter som tillhandahålls eller distribueras i syfte att kontrollera att sådana produkter använder benämningen ”PEPP” eller presenteras som PEPP-produkter endast när de registrerats enligt denna förordning.

Artikel 62

De behöriga myndigheternas befogenheter

Varje medlemsstat ska säkerställa att de behöriga myndigheterna har alla tillsyns- och utredningsbefogenheter som krävs för att den ska kunna utföra sina uppgifter enligt denna förordning.

Artikel 63

Behöriga myndigheters befogenheter att ingripa mot produkter

1.  Behöriga myndigheter får förbjuda eller begränsa marknadsföringen eller distributionen av en PEPP-produkt i eller från sin medlemsstat på följande villkor:

a)  De behöriga myndigheterna har förvissat sig om att det finns rimliga skäl att anta att PEPP-produkten ger upphov till allvarliga eller upprepade problem kring spararskyddet eller utgör en risk för finansmarknadernas korrekta funktion och integritet eller för stabiliteten i hela eller delar av det finansiella systemet i minst en medlemsstat.

b)  Åtgärden är proportionerlig med hänsyn till de identifierade riskernas art, de berörda PEPP-spararnas sofistikeringsgrad och den sannolika effekten av åtgärden för de PEPP-sparare som har ingått ett PEPP-avtal.

c)  De behöriga myndigheterna har samrått grundligt med behöriga myndigheter i andra medlemsstater som kan komma att påverkas i betydande grad av åtgärden.

d)  Åtgärden får inte någon diskriminerande inverkan på tjänster eller verksamheter som tillhandahålls från en annan medlemsstat.

När villkoren i det första stycket är uppfyllda får behöriga myndigheter införa ett förbud eller en begränsning av försiktighetsskäl innan en PEPP-produkt har marknadsförts eller distribuerats till PEPP-sparare. Ett förbud eller en begränsning får tillämpas under omständigheter eller omfattas av undantag som de behöriga myndigheterna fastställt.

2.  De behöriga myndigheterna får inte införa något förbud eller någon begränsning enligt denna artikel om de inte senast en månad innan åtgärden är avsedd att få verkan skriftligen, eller genom ett annat medium som myndigheterna har kommit överens om, har underrättat alla övriga berörda behöriga myndigheter och Eiopa om

a)  den PEPP-produkt som den föreslagna åtgärden avser,

b)  det föreslagna förbudets eller den föreslagna begränsningens exakta art och när förbudet eller begränsningen är avsett att få verkan, och

c)  de belägg på grundval av vilka de har fattat sina beslut och har rimliga skäl att anse att alla villkor i punkt 1 är uppfyllda.

3.  I undantagsfall då de behöriga myndigheterna bedömer det nödvändigt att vidta brådskande åtgärder enligt denna artikel för att förhindra att skada uppstår från en PEPP-produkt, får de behöriga myndigheterna vidta provisoriska åtgärder, med skriftligt varsel på minst 24 timmar innan åtgärden är avsedd att träda i kraft till alla andra behöriga myndigheter och Eiopa, förutsatt att alla villkor i denna artikel är uppfyllda och att det dessutom tydligt har fastställts att det med en delgivningstid på en månad inte skulle gå att i tillfredsställande grad avvärja problemet eller hotet i fråga. De behöriga myndigheterna får inte vidta provisoriska åtgärder för en period som är längre än tre månader.

4.  De behöriga myndigheterna ska på sina webbplatser offentliggöra ett tillkännagivande av varje beslut om att införa ett förbud eller en begränsning som avses i punkt 1. Tillkännagivandet ska innehålla uppgift om förbudet eller begränsningen, den tidpunkt efter offentliggörandet av tillkännagivandet från och med vilken åtgärderna kommer att börja gälla och de underlag med stöd av vilka det kan fastställas att samtliga villkor i punkt 1 är uppfyllda. Förbudet eller begränsningen ska endast tillämpas i samband med åtgärder som vidtas efter offentliggörandet av tillkännagivandet.

5.  De behöriga myndigheterna ska återkalla förbudet eller begränsningen om villkoren i punkt 1 inte längre är tillämpliga.

Artikel 64

Stöd och samordning

1.  Eiopa ska ha en stödjande och samordnande roll i samband med åtgärder som vidtas av behöriga myndigheter enligt artikel 63. Eiopa ska i synnerhet säkerställa att åtgärder som vidtas av en behörig myndighet är berättigade och proportionella, och att de behöriga myndigheterna i förekommande fall tillämpar en enhetlig strategi.

2.  Efter att ha mottagit en underrättelse enligt artikel 63 om ett förbud eller en begränsning som ska införas enligt den artikeln, ska Eiopa avge ett yttrande om förbudets eller begränsningens berättigande och proportionalitet. Om Eiopa anser att andra behöriga myndigheter måste vidta åtgärder för att avvärja risken ska detta anges i yttrandet. Yttrandet ska offentliggöras på Eiopas webbplats.

3.  Om en behörig myndighet föreslår att vidta, eller vidtar, åtgärder i strid med ett yttrande som Eiopa har avgett enligt punkt 2 eller avstår från att vidta åtgärder i strid med ett sådant yttrande, ska myndigheten på sin webbplats omedelbart offentliggöra ett tillkännagivande med en fullständig förklaring av skälen till sitt agerande.

Artikel 65

Eiopas befogenheter att ingripa mot produkter

1.  Eiopa ska i enlighet med artikel 9.2 i förordning (EU) nr 1094/2010 övervaka marknaden för PEPP-produkter som marknadsförs, distribueras eller säljs i unionen.

2.  I enlighet med artikel 9.5 i förordning (EU) nr 1094/2010 får Eiopa, om villkoren i punkterna 3 och 4 i denna artikel är uppfyllda, tillfälligt förbjuda eller begränsa marknadsföring, distribution eller försäljning av vissa PEPP-produkter eller PEPP-produkter med vissa särskilda egenskaper i unionen.

Ett förbud eller en begränsning får tillämpas under omständigheter eller omfattas av undantag som Eiopa fastställt.

3.  Eiopa ska fatta ett beslut enligt punkt 2 i denna artikel, i tillämpliga fall efter samråd med övriga ESA-myndigheter, och endast om samtliga följande villkor är uppfyllda:

a)  Den föreslagna åtgärden avser ett allvarligt problem kring skyddet för PEPP-sparare, inbegripet när det gäller produktens långsiktiga pensionsändamål, eller ett hot mot finansmarknadernas korrekta funktion och integritet eller mot stabiliteten i hela eller delar av unionens finansiella system.

b)  Unionens befintliga regelkrav enligt unionsrätten vilka är tillämpliga på PEPP-produkter bemöter inte detta hot.

c)  En behörig myndighet eller behöriga myndigheter har inte redan vidtagit åtgärder för att avvärja hotet eller de åtgärder som har vidtagits är otillräckliga.

När villkoren i första stycket har uppfyllts kan Eiopa av försiktighetsskäl införa det förbud eller den begränsning som avses i punkt 2 innan en PEPP-produkt har marknadsförts distribuerats eller sålts till PEPP-kunder.

4.  Vid vidtagandet av åtgärder enligt denna artikel ska Eiopa säkerställa att åtgärderna inte

a)  påverkar finansmarknadernas effektivitet eller PEPP-spararna på ett negativt sätt som inte står i proportion till åtgärdens fördelar,

b)  ger upphov till risk för regelarbitrage.

Om en eller flera behöriga myndigheter har vidtagit en åtgärd enligt artikel 63, får Eiopa vidta någon av de åtgärder som avses i punkt 2 i den här artikeln utan att avge det yttrande som föreskrivs i artikel 64.

5.  Innan beslut fattas om att vidta åtgärder enligt denna artikel ska Eiopa underrätta de behöriga myndigheterna om vilken åtgärd som föreslås.

6.  Eiopa ska på sin webbplats offentliggöra ett tillkännagivande om varje beslut om att vidta åtgärder enligt denna artikel. Det tillkännagivandet ska innehålla uppgifter om förbudet eller begränsningen samt om när åtgärderna, efter offentliggörandet, kommer att få verkan. Ett förbud eller en begränsning ska endast tillämpas på åtgärder som vidtas efter det att åtgärderna fått verkan.

7.  Eiopa ska ompröva ett förbud eller en begränsning som införts enligt punkt 2 med lämpliga mellanrum och åtminstone var tredje månad. Om förbudet eller begränsningen inte förnyas efter den tremånadersperioden ska det eller den upphöra att gälla.

8.  Alla åtgärder som Eiopa vidtar i enlighet med denna artikel ska ha företräde framför varje tidigare åtgärd som vidtagits av en behörig myndighet.

9.  Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 72 för att komplettera denna förordning med kriterier och faktorer som Eiopa ska tillämpa för att avgöra när det finns ett allvarligt problem avseende skyddet av PEPP-sparare, inbegripet avseende produktens långsiktiga pensionsändamål, eller ett hot mot finansmarknadernas korrekta funktion och integritet eller mot stabiliteten i hela eller delar av unionens finansiella system enligt punkt 3 a.

Dessa kriterier och faktorer ska inbegripa följande:

a)  En PEPP-produkts komplexitetsgrad och förhållandet till den typ av PEPP-sparare som marknadsföringen och försäljningen riktar sig till.

b)  Innovationsgraden hos en PEPP-produkt, en verksamhet eller en praxis.

c)  De hävstångseffekter som en PEPP-produkt eller praxis innebär.

d)  Vad gäller finansmarknadernas korrekta funktion och integritet, storleken på eller det totala ackumulerade kapitalet i PEPP-produkten.

Artikel 66

Samarbete och enhetlighet

1.  Varje behörig myndighet ska bidra till en enhetlig tillämpning av denna förordning i hela unionen.

2.  De behöriga myndigheterna ska samarbeta med varandra i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013/EU(23), direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG, 2011/61/EU och 2014/65/EU samt direktiven (EU) 2016/97 och (EU) 2016/2341.

3.  De behöriga myndigheterna och Eiopa ska samarbeta med varandra för att fullgöra sina respektive uppdrag enligt denna förordning i enlighet med förordning (EU) nr 1094/2010.

4.  De behöriga myndigheterna och Eiopa ska utbyta all information och dokumentation som krävs för ett de ska kunna fullgöra de respektive uppgifter som de tilldelas i den här förordningen i enlighet med förordning (EU) nr 1094/2010, särskilt för att konstatera och avhjälpa överträdelser av den här förordningen.

5.  För att säkerställa en konsekvent tillämpning av denna artikel ska Eiopa utarbeta förslag till tekniska genomförandestandarder som närmare anger formerna för samarbete och informationsutbyte samt de krav som ska gälla för att presentera ovannämnda information i ett standardiserat format som möjliggör jämförelser.

Eiopa ska överlämna dessa förslag till tekniska tillsynsstandarder till kommissionen senast den … [12 månader efter den dag då denna förordning träder ikraft].

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska genomförandestandarder som avses i första stycket i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.

KAPITEL X

SANKTIONER

Artikel 67

Administrativa sanktioner och andra åtgärder

1.  Utan att det påverkar behöriga myndigheters tillsynsbefogenheter och medlemsstaternas rätt att föreskriva och utdöma straffrättsliga påföljder, ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser om lämpliga administrativa sanktioner och andra åtgärder för överträdelse av denna förordning och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. De administrativa sanktionerna och andra åtgärder ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Medlemsstaterna får besluta att inte fastställa bestämmelser om administrativa sanktioner som avses i första stycket för överträdelser som är föremål för straffrättsliga påföljder enligt deras nationella rätt.

Senast den dag då denna förordning börjar tillämpas ska medlemsstaterna anmäla de bestämmelser som avses i första och andra stycket till kommissionen och Eiopa. De ska utan dröjsmål underrätta kommissionen och Eiopa om eventuella ändringar av bestämmelserna.

2.  De administrativa sanktioner och andra åtgärder som fastställs i punkt 3 i denna artikel ska tillämpas åtminstone på situationer där

a)  ett finansiellt företag som avses i artikel 6.1 har erhållit registrering av en PEPP-produkt genom falska eller vilseledande uppgifter eller på annat otillbörligt sätt, i överträdelse mot artiklarna 6 och 7,

b)  ett finansiellt företag som avses i artikel 6.1 utan den krävda registreringen tillhandahåller respektive distribuerar produkter med beteckningen ”paneuropeisk privat pensionsprodukt” eller ”PEPP”,

c)  ett PEPP-sparinstitut ▐ inte har erbjudit portabilitetsmöjligheten i överträdelse mot artiklarna 18 eller 19 eller den information om denna tjänst som krävs enligt artiklarna 20 och 21, eller inte har uppfyllt kraven och skyldigheterna i kapitel IV, kapitel V, artiklarna 48 och 50 och kapitel VII,

d)  ett förvaringsinstitut inte har fullgjort sina övervakningsplikter enligt artikel 48.

3.   Medlemsstaterna ska i enlighet med nationell rätt se till att de behöriga myndigheterna har befogenhet att vidta åtminstone följande administrativa sanktioner och andra åtgärder i fråga om de situationer som avses i punkt 2 i denna artikel:

a)  En offentlig förklaring som anger namnet på den fysiska eller juridiska personen och överträdelsens art i enlighet med artikel 69.

b)  En anmodan om att den fysiska eller juridiska personen ska upphöra med sitt agerande och inte upprepa det.

c)  Ett tillfälligt förbud för varje medlem av det finansiella företagets lednings-, tillsyns- eller förvaltningsorgan, eller varje annan fysisk person som hålls ansvarig, att utöva ledningsfunktioner i dessa företag.

d)  För juridiska personer, maximala administrativa böter på minst 5 000 000 EUR eller, i medlemsstater vars valuta inte är euro, motsvarande värde i nationell valuta den ... [den dag då denna förordning träder i kraft].

e)  För juridiska personer får de maximala administrativa böter som avses i led d högst uppgå till 10 % av den totala årsomsättningen enligt de senast tillgängliga räkenskaper som godkänts av lednings-, tillsyns eller förvaltningsorganet; om den juridiska personen är ett moderbolag eller dotterbolag till det moderbolag som ska upprätta en koncernredovisning i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU(24), ska den relevanta totala årsomsättningen vara den totala årsomsättningen eller motsvarande typ av inkomst enligt relevanta redovisningslagstiftningsakter i den senast tillgängliga koncernredovisning som godkänts av lednings-, tillsyns eller förvaltningsorganet för det yttersta moderbolaget.

f)  För fysiska personer, maximala administrativa böter på minst 700 000 EUR eller, i medlemsstater vars valuta inte är euro, motsvarande värde i nationell valuta den ... [den dag då denna förordning träder i kraft].

g)  Maximala administrativa böter till ett belopp motsvarande minst två gånger de vinster som härrör från överträdelsen, om dessa vinster kan fastställas, även om detta belopp överstiger de maximala beloppen i leden d, e respektive f.

4.  Alla beslut om tillämpning av administrativa sanktioner eller andra åtgärder som anges i punkt 1 första stycket och i punkt 3 ska vara ▐ motiverade och omfattas av rätten att överklaga inför domstol.

5.  När de behöriga myndigheterna utövar sina befogenheter enligt punkt 1 första stycket och punkt 3 ska de ha ett nära samarbete för att se till att de administrativa sanktionerna och andra åtgärder leder till de resultat som eftersträvas genom denna förordning och att de samordnar sina åtgärder för att undvika eventuellt dubbelarbete och överlappningar när de tillämpar administrativa sanktioner och andra åtgärder på gränsöverskridande fall.

Artikel 68

Utövande av befogenheten att tillämpa administrativa sanktioner och andra ▐ åtgärder

1.  Behöriga myndigheter ska utöva sin befogenhet att tillämpa de administrativa sanktioner och andra åtgärder som avses i artikel 67 i enlighet med sina nationella regelverk

a)  direkt,

b)  i samarbete med andra myndigheter,

c)  genom ansökan till behöriga rättsliga myndigheter.

2.  Behöriga myndigheter ska när de fastställer typen av och nivån för en administrativ sanktion eller annan åtgärd som påförts enligt artikel 67.3, ta hänsyn till alla relevanta omständigheter, inbegripet följande, i förekommande fall:

a)  Överträdelsens väsentlighet, allvarlighetsgrad och varaktighet.

b)  Graden av ansvar hos den fysiska eller juridiska person som gjort sig skyldig till överträdelsen.

c)  Den ansvariga fysiska eller juridiska personens finansiella styrka, såsom den framgår av den ansvariga juridiska personens totala omsättning eller den ansvariga fysiska personens årsinkomst.

d)  Storleken på den vinst som den ansvariga fysiska eller juridiska personen gjort eller den förlust som undvikits, i den mån dessa kan fastställas.

e)  De förluster för tredjeparter som har orsakats av överträdelsen, i den mån dessa kan fastställas.

f)  Den ansvariga fysiska eller juridiska personens vilja att samarbeta med de behöriga myndigheterna, utan att det påverkar behovet av att säkerställa återbetalning av de vinster som personen erhållit eller förluster som denne undvikit.

g)  Den ansvariga fysiska eller juridiska personens tidigare överträdelser.

Artikel 69

Offentliggörande av administrativa sanktioner och andra åtgärder

1.  Behöriga myndigheter ska på sin webbplats utan onödigt dröjsmål offentliggöra alla beslut om administrativa sanktioner eller andra åtgärder för överträdelser enligt denna förordning efter det att den administrativa sanktionens eller den andra åtgärdens adressat har underrättats om beslutet.

2.  Det offentliggörande som avses i punkt 1 ska omfatta information om överträdelsens typ och art och om vilka personer som är ansvariga och vilka ▐ administrativa sanktioner eller andra ▐ åtgärder som påförts.

3.  Om de behöriga myndigheterna mot bakgrund av en bedömning av det enskilda fallet anser att det är oproportionerligt att offentliggöra juridiska personers namn eller fysiska personers namn och personuppgifter, eller om de behöriga myndigheterna anser att offentliggörandet äventyrar finansmarknadernas stabilitet eller en pågående utredning, ska de behöriga myndigheterna antingen

a)  skjuta upp offentliggörandet av beslutet om påförande av den administrativa sanktionen eller andra åtgärder tills det inte längre finns någon anledning att inte offentliggöra det, eller

b)  offentliggöra beslutet om att påföra den administrativa sanktionen eller andra åtgärden men under en rimlig period utelämna den berörda personens namn och personuppgifter, om skälen för anonymisering antas upphöra under denna period och förutsatt att en sådan anonymisering säkerställer ett effektivt skydd av de berörda personuppgifterna, eller

c)  över huvud taget inte offentliggöra beslutet om att påföra den administrativa sanktionen eller andra åtgärden om de alternativ som anges i leden a och b inte anses tillräckliga för att säkerställa att

i)  finansmarknadernas stabilitet inte äventyras,

ii)  offentliggörandet av sådana beslut är proportionellt med avseende på åtgärder som bedöms vara av lindrigare art.

4.  Vid ett beslut om att offentliggöra en administrativ sanktion eller annan åtgärd på anonym grund, enligt vad som avses i punkt 3 b, får offentliggörandet av de relevanta uppgifterna skjutas upp. Om ett beslut om en administrativ sanktion eller annan åtgärd överklagas inför relevanta rättsliga myndigheter ska de behöriga myndigheterna utan dröjsmål på sin officiella webbplats lägga till den informationen och eventuell senare information om resultatet av överklagandet. Eventuella rättsliga avgöranden som ogiltigförklarar ett beslut om åläggande av en administrativ sanktion eller en annan ▐ åtgärd ska också offentliggöras.

5.  Behöriga myndigheter ska säkerställa att alla offentliggöranden som avses i punkterna 1–4 ska ligga kvar på deras officiella webbplats i minst fem år efter offentliggörandet. Personuppgifter som ingår i offentliggörandet ska endast hållas på den behöriga myndighetens officiella webbplats under den period som krävs enligt gällande bestämmelser om uppgiftsskydd.

Artikel 70

Skyldighet att lämna information till Eiopa om administrativa sanktioner och andra åtgärder

1.  Behöriga myndigheter ska informera Eiopa om alla administrativa sanktioner och andra åtgärder som påförts men inte offentliggjorts i enlighet med artikel 69.3 c, inbegripet alla överklaganden av dessa och resultatet av överklagandena.

2.  Behöriga myndigheter ska årligen ge Eiopa information i aggregerad form om alla administrativa sanktioner och andra åtgärder som påförts i enlighet med artikel 67.

Eiopa ska offentliggöra den informationen i en årlig rapport.

3.  Om medlemsstaterna i enlighet med artikel 67.1 andra stycket valt att föreskriva straffrättsliga påföljder för överträdelser av denna förordning, ska deras behöriga myndigheter årligen tillhandahålla Eiopa anonymiserade uppgifter i aggregerad form om alla brottsutredningar som inletts och alla straffrättsliga påföljder som påförts. Eiopa ska i en årsrapport offentliggöra uppgifter i anonymiserad form om påförda straffrättsliga påföljder.

4.  Om de behöriga myndigheterna har offentliggjort en administrativ sanktion, annan åtgärd eller straffrättslig påföljd ska de samtidigt informera Eiopa om denna sanktion, åtgärd eller påföljd.

KAPITEL XI

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 71

Behandling av personuppgifter

När det gäller behandling av personuppgifter inom ramen för denna förordning ska PEPP-sparinstitut, PEPP-distributörer och behöriga myndigheter utföra sina uppgifter inom ramen för denna förordning i enlighet med förordning (EU) 2016/679 och direktiv 2002/58/EG. Vad gäller Eiopas behandling av personuppgifter inom ramen för denna förordning ska Eiopa följa förordning (EU) 2018/1725.

Artikel 72

Utövande av delegeringen

1.  Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.  Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artiklarna 40.9, 45.4 och 65.9 ska ges till kommissionen för en period på fyra år från och med den ... [den dag då denna förordning träder i kraft]. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av fyraårsperioden. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.  Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 40.9, 45.4 och 65.9 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning eller vid ett senare datum som anges i beslutet. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.  Innan kommissionen antar en delegerad akt, ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.

5.  Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

6.  En delegerad akt som antas enligt artikel 40.9, 45.4 eller 65.9 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på tre månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med tre månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 73

Utvärdering och rapportering

1.  Fem år efter denna förordnings tillämpningsdag, och därefter vart femte år, ska kommissionen genomföra en utvärdering av denna förordning, och efter samråd med Eiopa och i tillämpliga fall de övriga ESA-myndigheterna, lägga fram en rapport om de viktigaste resultaten för Europaparlamentet och rådet. Denna rapport ska vid behov åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

2.  ▐ Rapporten ska särskilt omfatta följande:

a)  Hur förfarandet för registrering av PEPP-produkter i enlighet med kapitel II fungerar.

b)  Portabiliteten, särskilt de underkonton som är tillgängliga för PEPP-sparare, och spararens möjlighet att fortsätta att betala in till det senast öppnade underkontot i enlighet med artikel 20.3 och 20.4.

c)  Utvecklandet av partnerskap.

d)  Hur bytesmöjligheten fungerar och nivån på avgifterna.

e)  PEPP-produktens marknadspenetration och denna förordnings effekter på pensionsverksamheten i Europa, inbegripet ersättning av befintliga produkter och utnyttjandet av bas-PEPP-produkten.

f)  Klagomålsförfarandet.

g)  Integreringen av ESG-faktorer i PEPP-produktens investeringspolicy.

h)  Nivån på de avgifter och kostnader som direkt eller indirekt bärs av PEPP-sparare, inklusive en bedömning av eventuella marknadsmisslyckanden.

i)  PEPP-sparinstitutens efterlevnad av denna förordning och de standarder som fastställs i den tillämpliga sektorsrätten.

(j)  Tillämpningen av olika riskreduceringstekniker som används av PEPP-sparinstitut.

k)  Tillhandahållande av PEPP-produkter enligt friheten att tillhandahålla tjänster och etableringsfriheten.

l)  Huruvida det finns fördelar med att offentliggöra information om produktens tidigare resultat till presumtiva PEPP-sparare, med beaktande av information om de resultatscenarier som kommer att ingå i PEPP-produkten.

m)  Huruvida den rådgivning som ges till PEPP-sparare är adekvat, särskilt när det gäller möjliga former av utbetalningar.

Den bedömning som avses i led e i första stycket ska beakta skälen till att inte öppna underkonton i vissa medlemsstater och bedöma PEPP-sparinstitutens framsteg och ansträngningar när det gäller att utveckla tekniska lösningar för att öppna underkonton.

3.  Kommissionen ska inrätta en panel med relevanta berörda parter för att fortlöpande övervaka utvecklingen och genomförandet av PEPP-produkterna. Denna panel ska åtminstone inbegripa Eiopa, de behöriga myndigheterna, bransch- och konsumentföreträdare samt oberoende experter.

Panelens sekretariat ska vara Eiopa.

Artikel 74

Ikraftträdande och tillämpning

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning ska tillämpas 12 månader efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning av de delegerade akter som avses i artiklarna 28.5, 30.2, 33.3, 36.2, 37.2, 45.3 och 46.3.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i ...

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

(1) EUT C 81, 2.3.2018, s.139.
(2)EUT C 81, 2.3.2018, s. 139.
(3)Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 april 2019.
(4)EUT C 11, 12.1.2018, s. 24.
(5)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 48).
(6)Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341 av den 14 december 2016 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (EUT L 354, 23.12.2016, s. 37).
(7)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter) (EUT L 352, 9.12.2014, s. 1).
(8)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).
(9)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG EUT L 331, 15.12.2010, s. 84).
(10)Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG EUT L 141, 5.6.2015, s. 73).
(11)Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (EUT L 174, 1.7.2011, s. 1).
(12)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/760 av den 29 april 2015 om europeiska långsiktiga investeringsfonder (EUT L 123, 19.5.2015, s. 98).
(13)Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).
(14)EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.
(15)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).
(16)Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) EGT L 201, 31.7.2002, s. 37).
(17)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 21.11.2018, s. 39).
(18)Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution EUT L 26, 2.2.2016, s. 19).
(19)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EEG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 12.6.2014, s. 349).
(20)Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).
(21)Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 335, 17.12.2009, s. 1).
(22)Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (EUT L 165, 18.6.2013, s. 63).
(23)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).
(24)Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 29.6.2013, s. 19).


Balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare ***I
PDF 347kWORD 72k
Resolution
Konsoliderad text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare och om upphävande av rådets direktiv 2010/18/EU (COM(2017)0253 – C8-0137/2017 – 2017/0085(COD))
P8_TA-PROV(2019)0348A8-0270/2018

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2017)0253),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 153.1 i och 153.2 b i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8-0137/2017),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av de motiverade yttranden från den nederländska första kammaren, den nederländska andra kammaren, polska sejmen och den polska senaten som lagts fram i enlighet med protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, och enligt vilka utkastet till lagstiftningsakt inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 6 december 2017(1),

–  med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 30 november 2017(2),

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 18 februari 2019 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och yttrandena från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och utskottet för rättsliga frågor (A8-0270/2018),

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 april 2019 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/… om balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare och om upphävande av rådets direktiv 2010/18/EU

P8_TC1-COD(2017)0085


EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 153.2 b jämförd med artikel 153.1 i,

med beaktande av kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(3),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande(4),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(5), och

av följande skäl:

(1)  I artikel 153.1 i i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) föreskrivs att Europeiska unionen ska stödja och komplettera medlemsstaternas insatser, bland annat när det gäller jämställdhet i fråga om möjligheter på arbetsmarknaden och behandling i arbetslivet.

(2)  Jämställdhet är en av unionens grundläggande principer. Enligt artikel 3.3 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) ska unionen främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Även enligt artikel 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) ska jämställdhet mellan män och kvinnor säkerställas på alla områden, inbegripet i fråga om anställning, arbete och lön.

(3)  I artikel 33 i stadgan föreskrivs rätten till skydd mot uppsägning på varje grund som står i samband med moderskap samt rätt till betald mammaledighet och till föräldraledighet efter ett barns födelse eller adoption av ett barn, för att man ska kunna förena familjeliv och yrkesliv.

(4)  Unionen har ratificerat Förenta nationernas konvention från 2006 om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Den konventionen är således en del av ▌ unionens rättsordning, och unionens rättsakter måste såvitt möjligt tolkas på ett sätt som överensstämmer med konventionen. Särskilt föreskriver konventionen i artikel 7.1 att alla parter ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning åtnjuter fullständiga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på samma sätt som andra barn.

(5)  Medlemsstaterna har ratificerat Förenta nationernas konvention från 1989 om barnets rättigheter. I artikel 18.1 i den konventionen föreskrivs det att föräldrarna gemensamt ansvarar för barnets uppfostran och utveckling och att dessa bör låta sig vägledas av vad som bedöms vara barnets bästa.

(6)  Politiken för balans mellan arbete och privatliv bör bidra till att öka jämställdheten genom att främja dels kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden, dels en jämställd fördelning av omsorgsansvaret mellan kvinnor och män och genom att minska det könsmässiga inkomst- och lönegapet. Dessa åtgärder ▌bör utformas med hänsyn till befolkningsutvecklingen, inklusive effekterna av befolkningens åldrande.

(7)  Mot bakgrund av de utmaningar som demografisk förändring ger upphov till, med därav följande press på de offentliga finanserna i vissa medlemsstater, förväntas behovet av informell vård komma att öka.

(8)  På unionsnivå finns redan många direktiv på området jämställdhet och arbetsvillkor som behandlar en del av de frågor som är relevanta för balansen mellan arbete och privatliv, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG(6) och 2010/41/EU(7), och rådets direktiv 92/85/EEG(8), ▌ 97/81/EG(9) och ▌ 2010/18/EU(10).

(9)   Principerna om jämställdhet och balans mellan arbete och privatliv bekräftas på nytt i principerna 2 respektive 9 i den europeiska pelaren för sociala rättigheter som proklamerades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017.

(10)  Balansen mellan arbete och privatliv är dock fortfarande en stor utmaning för många föräldrar och arbetstagare med omsorgsansvar, framför allt i och med att det blir allt vanligare med förlängda arbetstider och omläggningar av arbetsscheman, vilket har en negativ inverkan på kvinnors sysselsättning. En viktig faktor som bidrar till kvinnors underrepresentation på arbetsmarknaden är svårigheterna att förena arbete och familjeliv. När kvinnor får barn tenderar de att lägga ned färre timmar på avlönat arbete och ▌ mer tid obetalt omsorgsansvar. Att ha en sjuk eller vårdberoende anhörig har också visat sig ha en negativ inverkan på kvinnors sysselsättning, och medför att en del kvinnor lämnar arbetsmarknaden helt och hållet.

(11)  I unionens nuvarande rättsliga ram ges begränsat med incitament för män att ta på sig en lika stor del av omsorgsansvaret. I många medlemsstater finns ingen möjlighet till betald pappaledighet och föräldraledighet, vilket bidrar till att få pappor tar sådan ledighet. Könsstereotyperna och skillnaderna mellan könen när det gäller arbete och omsorg ökar ännu mer på grund av obalansen i utformningen av politiken för balans mellan arbete och privatliv för kvinnor respektive män. Likabehandlingspolitiken bör ha som ett av sina syften att åtgärda de stereotypa föreställningarna om både manliga och kvinnliga yrken och roller, och arbetsmarknadens parter uppmanas att axla sin viktiga roll att informera både arbetstagare och arbetsgivare och öka deras medvetenhet om åtgärder mot diskriminering. Dessutom har arrangemangen för balans mellan arbete och privatliv för pappor, till exempel ledighet och flexibla arbetsformer, visat sig vara bra för att relativt sett minska kvinnors oavlönade hemarbete och gett kvinnorna mer tid för avlönat arbete.

(12)   Vid genomförandet av detta direktiv bör medlemsstaterna ta hänsyn till att ett jämställt uttag av familjerelaterad ledighet mellan män och kvinnor också beror av andra lämpliga åtgärder, såsom att det finns både barnomsorg och långtidsvård att tillgå till överkomligt pris, vilket är avgörande för att föräldrar och andra personer med omsorgsansvar ska kunna komma in på, stanna kvar på eller återvända till arbetsmarknaden. Om ekonomiska hinder undanröjs kan också andraförsörjare, bland vilka flertalet är kvinnor, uppmuntras att delta fullt ut på arbetsmarknaden.

(13)  För att bedöma konsekvenserna av detta direktiv bör kommissionen och medlemsstaterna fortsätta samarbeta med varandra för att ta fram jämförbar könsuppdelad statistik.

(14)  Kommissionen har, i enlighet med artikel 154 i EUF-fördraget, i en tvåstegsprocess samrått med företagens ledning och med arbetstagarna om utmaningarna kopplade till balans mellan arbete och privatliv. Arbetsmarknadens parter har inte kommit överens om att inleda förhandlingar om dessa frågor, inbegripet föräldraledighet. Det är emellertid viktigt att vidta åtgärder på detta område genom att modernisera och anpassa den nuvarande rättsliga ramen på ett sätt som beaktar resultatet av dessa samråd och resultaten av det ▌ offentliga samrådet som syftade till att samla in synpunkter från ▌ berörda parter och från allmänheten.

(15)  ▌ Direktiv 2010/18/EU reglerar ▌ föräldraledighet genom att sätta i kraft ett ramavtal som arbetsmarknadens parter har kommit överens om. Detta direktiv bygger ▌ på de regler som fastställdes i direktiv 2010/18/EU och kompletterar dessa genom att stärka de befintliga rättigheterna och införa nya. Direktiv 2010/18/EU bör upphävas och ersättas med det här direktivet.

(16)  I detta direktiv fastställs minimikrav avseende pappaledighet, föräldraledighet och ledighet för vård av anhörig och för flexibla arbetsformer för arbetstagare som är föräldrar eller anhörigvårdare. Genom att göra det lättare för sådana föräldrar och anhörigvårdare att förena arbete och familjeliv, bör detta direktiv bidra ▌ till de fördragsenliga målen om jämställdhet när det gäller möjligheter på arbetsmarknaden, likabehandling i arbetslivet och främjande av en hög sysselsättningsnivå i unionen.

(17)  Detta direktiv gäller alla arbetstagare som har ett anställningsavtal eller ett annat anställningsförhållande, inbegripet anställningsavtal eller anställningsförhållanden för deltidsarbetande arbetstagare, arbetstagare med en tidsbegränsad anställning eller personer med ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande hos ett bemanningsföretag, som tidigare reglerats genom direktiv 2010/18/EU. Det kommer an på medlemsstaterna att, under hänsynstagande till Europeiska unionens domstols (domstolen) rättspraxis om kriterierna för fastställande av status som arbetstagare, definiera begreppen anställningsavtal och anställningsförhållanden.

(18)   Medlemsstaterna är behöriga att definiera begreppen civilstånd och familjestatus och att fastställa vilka personer som ska anses vara förälder, mamma och pappa.

(19)  För att främja en jämnare fördelning av omsorgsansvaret mellan kvinnor och män, och för att ge pappor möjlighet att tidigt knyta an till sina barn, bör det införas en rätt till pappaledighet, samt, om och till den del detta erkänns i nationell rätt, en rätt till ledighet för motsvarande medföräldrar. Sådan pappaledighet bör tas ut i samband med barnets födelse och bör ha en klar anknytning till barnets födelse i syfte att tillhandahålla vård. Medlemsstaterna har också möjlighet att bevilja pappaledighet i händelse av dödfödsel. Det är upp till medlemsstaterna själva att bestämma om en del av pappaledigheten får tas ut före barnets födelse eller om den i sin helhet måste tas ut efter födelsen, liksom också inom vilken tid pappaledigheten måste tas ut samt huruvida och på vilka villkor pappaledigheten får tas ut genom ledighet del av dag eller i form av perioder där sammanhållna dagar med ledighet växlas med perioder av arbete, eller i andra flexibla former. Medlemsstaterna har möjlighet att fastställa om pappaledigheten anges i form av arbetsdagar, arbetsveckor eller annan tidsenhet, med beaktande av att tio arbetsdagar motsvarar två kalenderveckor. För att ta hänsyn till skillnader mellan medlemsstaterna bör rätten till pappaledighet beviljas oberoende av ▌ civilstånd eller familjestatus enligt vad som anges i nationell rätt.

(20)  Eftersom de flesta pappor inte utnyttjar sin rätt till föräldraledighet eller överlåter en stor del av sin ledighet till mammorna, förlängs i detta direktiv den minimiperiod för föräldraledighet som inte kan överlåtas från en förälder till en annan från en månad till två månader för att uppmuntra pappor att ta pappaledigt, samtidigt som varje förälders rätt till minst fyra månaders föräldraledighet bibehålls, såsom det föreskrivs i direktiv 2010/18/EU. Syftet med att säkerställa att vardera föräldern har en individuell rätt till minst två månaders föräldraledighet som inte kan överlåtas till den andra föräldern är att uppmuntra också papporna att göra bruk av sin rätt till sådan ledighet. Härmed främjas och underlättas också mammornas återgång till arbetslivet efter att de tagit ut en tid av mamma- och föräldraledighet.

(21)  Arbetstagare som är föräldrar garanteras enligt detta direktiv minst fyra månaders föräldraledighet. Medlemsstaterna uppmuntras att i enlighet med nationella rättsordningar bevilja föräldraledighet till alla arbetstagare med föräldraansvar.

(22)  Medlemsstaterna bör ges möjlighet att ange vilken tidsfrist som ska gälla när anställda ansöker om föräldraledighet, och bör få bestämma om rätten till föräldraledighet ska vara avhängig av en viss tjänstgöringstid. Med hänsyn till den ökande diversifieringen av avtalsformer, bör den sammanlagda tiden av på varandra följande visstidsanställningsavtal hos samma arbetsgivare beaktas vid beräkningen av tjänstgöringsperioden. För att balansera arbetstagarnas och arbetsgivarnas behov bör medlemsstaterna även få bestämma om arbetsgivaren under vissa omständigheter får skjuta upp beviljandet av föräldraledighet, förutsatt att arbetsgivaren ger en skriftlig motivering till detta.

(23)  Med tanke på att flexibilitet gör det mer sannolikt att varje förälder, särskilt papporna, utövar sin rätt till föräldraledighet, bör arbetstagare kunna begära att få vara föräldralediga på heltid eller genom ledighet del av dag, i form av perioder där sammanhållna veckor med ledighet växlas med perioder av arbete, eller i andra flexibla former.. Arbetsgivaren bör ha möjlighet att bevilja eller avslå en begäran om föräldraledighet av annat slag än ledighet på heltid. Medlemsstaterna bör ▌utvärdera behovet av att anpassa villkoren för tillgång till och den närmare utformningen av föräldraledighet till de särskilda behov som föräldrar i särskilt utsatta situationer har.

(24)   Den period inom vilken arbetstagare bör ha rätt till föräldraledighet bör ha anknytning till barnets ålder. Åldern bör fastställas på ett sådant sätt att båda föräldrarna faktiskt kan utnyttja sin fulla rätt till föräldraledighet enligt detta direktiv.

(25)  För att underlätta återgången till arbetet efter en period av föräldraledighet uppmuntras arbetstagaren och arbetsgivaren att på frivillig bas hålla kontakten under ledigheten. De kan också vidta lämpliga åtgärder för att underlätta återintegrering på arbetsplatsen. Det är upp till de berörda parterna att komma överens om sådana kontakter och åtgärder, med beaktande av nationell rätt, kollektivavtal eller praxis. Arbetstagare bör underrättas om processer för befordran och om interna lediga tjänster och bör kunna delta i sådana processer och söka sådana lediga tjänster.

(26)   Studier har visat att fler pappor tar pappaledigt och att sysselsättningstrenden för mammor är positiv i sådana medlemsstater där papporna får ta ut en avsevärd del av föräldraledigheten och där arbetstagarnas betalning eller ersättning i förhållandevis hög grad ersätter deras lönebortfall. Sådana system bör därför få finnas kvar, förutsatt att de uppfyller vissa minimikriterier, i stället för att betalningen eller ersättningen vid pappaledighet betalas ut i enlighet med föreskrifterna i detta direktiv.

(27)  För att ge kvinnor och män med omsorgsansvar större möjlighet att stanna kvar i arbetslivet bör varje arbetstagare ha rätt till fem dagars ledighet för vård av anhörig per år. Medlemsstaterna kan föreskriva att sådan ledighet kan tas ut i perioder på en eller flera arbetsdagar för varje omsorgsfall. Eftersom de nationella systemen är olika bör medlemsstaterna kunna tilldelaledigheten för vård av anhörig utifrån en annan period än ett år, med hänvisning till den person som behöver omsorg eller stöd, eller från fall till fall. Omsorgsbehovet förutsägs öka i och med att befolkningen åldras och, som en följd därav, antalet fall av åldersrelaterade funktionsnedsättningar ökar. Medlemsstaterna bör beakta de ökande omsorgsbehoven när de utarbetar sin omsorgspolitik, också när det gäller ledighet för vård av anhörig. Medlemsstaterna uppmuntras att låta rätten till ledighet för vård av anhörig gälla också för andra släktingar, såsom mor- och farföräldrar och syskon. Medlemsstaterna kan kräva läkarintyg på förhand för att styrka att det föreligger ett omfattande behov av vård eller stöd i händelse av vägande medicinska skäl.

(28)  Utöver rätten till ledighet för vård av anhörig som föreskrivs i detta direktiv, bör alla arbetstagare, utan att gå miste om de rättigheter som är förenade med anställningen och som de redan tjänat in eller håller på att tjäna in, behålla sin rätt till ledighet från arbetet på grund av force majeure av brådskande och oförutsedda familjeskäl, såsom föreskrivs i direktiv 2010/18/EU, enligt de villkor som fastställts av medlemsstaterna.

(29)  För att öka incitamenten för arbetstagare som är föräldrar ▌, i synnerhet män, att ta ut de ledigheter som föreskrivs i detta direktiv, bör arbetstagare ha rätt till skälig ersättning under ledigheten.

(30)  Medlemsstaterna bör därför, för minimiperioden av pappaledighet, fastställa en betalning eller ersättning som åtminstone motsvarar den nationella sjukpenningen. Eftersom syftet med pappaledighet och mammaledighet är detsamma, nämligen att barnet ska kunna knyta an till sina föräldrar, uppmuntras medlemsstaterna att på nationell nivå föreskriva samma betalning eller ersättning för pappaledighet som för mammaledighet.

(31)  Medlemsstaterna bör fastställa en lämplig nivå på den betalning eller ersättning som betalas för den minimiperiod av föräldraledighet som garanteras i detta direktiv och inte kan överföras till den andra föräldern. När medlemsstaterna fastställer nivån på den betalning eller ersättning som betalas för den minimiperiod av föräldraledighet som inte kan överföras till den andra föräldern bör de beakta att uttag av föräldraledighet ofta resulterar i inkomstbortfall för familjen och att huvudförsörjaren i en familj kan utnyttja sin rätt till föräldraledighet endast om ersättningen är tillräcklig för att möjliggöra en skälig levnadsstandard.

(32)  Medlemsstaterna får visserligen fritt bestämma om de ska föreskriva en betalning eller ersättning för ledighet för vård av anhörig, men de uppmuntras införa en sådan betalning eller ersättning för att garantera att anhörigvårdare, framför allt män, faktiskt gör bruk av sin rättighet.

(33)  Detta direktiv påverkar inte samordningen av de sociala trygghetssystemen i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 883/2004(11) och (EU) nr 1231/2010(12) och rådets förordning (EG) nr 859/2003(13). Vilken medlemsstat som är behörig för en arbetstagares sociala trygghet avgörs genom dessa förordningar.

(34)  För att uppmuntra arbetstagare som är föräldrar och anhörigvårdare att stanna kvar i arbetslivet, bör de få möjlighet att anpassa sina arbetsscheman efter sina personliga behov och önskemål. I detta syfte och med fokus på arbetstagarnas behov har arbetstagarna rätt att begära flexibla arbetsformer för att anpassa sitt arbetsmönster, till exempel, i mån av möjlighet, genom distansarbete, flexibla arbetstider, eller med deltidsarbete ▌, för att ge omsorg.

(35)  För att kunna tillgodose både arbetstagarnas och arbetsgivarnas behov bör det vara möjligt för medlemsstaterna att begränsa varaktigheten för flexibla arbetsformer, inbegripet deltidsarbete eller distansarbete. Även om deltidsarbete har visat sig vara bra för att en del kvinnor ska kunna bli kvar i arbetslivet efter att de fått barn eller tagit hand om anhöriga i behov av omvårdnad eller stöd, kan utdraget deltidsarbete minska inbetalningarna av sociala avgifter, så att pensionsrättigheterna minskar eller helt bortfaller.

(36)  När arbetsgivare ska ta ställning till en begäran om flexibla arbetsformer bör de bland annat kunna beakta längden av den period som begäran avser samt sina resurser och sin operativa kapacitet att erbjuda sådana arbetsformer. Arbetsgivaren bör själv få besluta om en arbetstagares begäran om flexibla arbetsformer ska beviljas eller avslås. De särskilda omständigheter som ligger till grund för behovet av flexibla arbetsformer kan förändras. Arbetstagare bör därför inte bara ha rätt att återgå till sitt ursprungliga arbetsmönster efter en ömsesidigt avtalad period, utan bör också kunna begära att få återgå tidigare närhelst ändrade omständigheter kräver det.

(37)  Utöver kravet på att utvärdera behovet av att anpassa villkoren för tillgång till och den närmare utformningen av föräldraledighet till de särskilda behov som föräldrar i särskilt utsatta situationer har, uppmuntras medlemsstaterna att bedöma om villkoren för tillgång till, och de närmare formerna för utövandet av, rätten till pappaledighet, ledighet för vård av anhörig och flexibla arbetsformer, behöver anpassas till de särskilda behov som vissa föräldrar har, till exempel ensamstående föräldrar, adoptivföräldrar, föräldrar med funktionsnedsättning, föräldrar till barn med funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom, eller föräldrar i särskilda omständigheter, såsom i samband med flerbarnsfödsel eller för tidig födsel.

(38)  Ledigheten är tänkt att under en viss tidsperiod stödja arbetstagare som är föräldrar och anhörigvårdare och syftar till att bli till hjälp och stöd för deras fortsatta anknytning till arbetsmarknaden. Särskilda bestämmelser bör därför antas om skyddet av anställningsrättigheterna för arbetstagare som tar ut de typer av ledighet som omfattas av detta direktiv. Framför allt skyddar direktivet arbetstagarnas rätt att återuppta samma eller ett likvärdigt arbete efter uttag av sådan ledighet och rätten att inte få försämrade villkor i sitt anställningsavtal eller anställningsförhållande på grund av ledighetsuttaget. Arbetstagare bör få behålla de relevanta rättigheter som de redan har tjänat in, eller håller på att tjäna in, till slutet av en sådan ledighet.

(39)  Såsom det föreskrivs i direktiv 2010/18/EU är medlemsstaterna skyldiga att fastställa vad som ska gälla för anställningsavtalet eller anställningsförhållandet under föräldraledigheten. Enligt domstolens rättspraxis bibehålls anställningsförhållandet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren under perioden av ledighet och som ett resultat av detta ska den som är föräldraledig därför under ledigheten alltjämt betecknas som en arbetstagare i unionsrättslig mening. När medlemsstaterna fastställer vad som ska gälla för anställningsavtalet eller anställningsförhållandet under de olika typer av ledighet som omfattas av detta direktiv, också i fråga om rättigheterna till social trygghet, bör de därför säkerställa att anställningsförhållandet bibehålls.

(40)  Arbetstagare som, i enlighet med föreskrifterna i detta direktiv, utövar sin rätt att ta ledigt eller begära flexibla arbetsformer bör vara skyddade mot diskriminering och mindre gynnsam behandling på grund av det.

(41)  Arbetstagare som, i enlighet med föreskrifterna i detta direktiv, utövar sin rätt att ta ledigt eller begära flexibla arbetsformer bör åtnjuta skydd mot uppsägning och alla förberedelser för en eventuell uppsägning på grund av att de har begärt eller tagit ut sådan ledighet eller har utövat sin rätt till sådana flexibla arbetsformer, i enlighet med domstolens rättspraxis, bland annat domen i mål C-460/06(14). ▌ Arbetstagare som anser att de har sagts upp för att de utövat dessa rättigheter, bör ▌ kunna be arbetsgivaren att skriftligen få väl underbyggda skäl till uppsägningen. Om en arbetstagare ansökt om eller tagit ut pappaledighet, föräldraledighet eller ledighet för vård av anhörig, enligt vad som avses i detta direktiv, bör arbetsgivaren skriftligen ange orsakerna till uppsägningen.

(42)  När arbetstagare som anser att de har sagts upp på grund av att de tagit ut eller ansökt om pappaledighet, föräldraledighet eller ledighet för vård av anhörig, enligt vad som avses i detta direktiv, för en domstol eller annan behörig myndighet visat på omständigheter av vilka man kan dra slutsatsen att de sagts upp på sådana grunder, ska det åligga arbetsgivaren att bevisa att så inte skett.

(43)  Medlemsstaterna bör föreskriva ändamålsenliga, proportionella och avskräckande sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som följer av detta direktiv eller de nationella bestämmelser som redan är i kraft den dag detta direktiv träder i kraft och som hänför sig till de rättigheter som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde. Sanktionerna kan innefatta administrativa och ekonomiska sanktioner som böter eller betalning av ersättningar samt sanktioner av annat slag.

(44)  Ett effektivt genomförande av principerna om likabehandling och lika möjligheter kräver lämpligt rättsligt skydd för arbetstagare mot ogynnsam behandling från arbetsgivarens sida eller mot ogynnsamma följder av ▌ klagomål ▌ eller ▌ förfaranden som hänför sig till de rättigheter som föreskrivs i detta direktiv. Offer kanske avskräcks från att utöva sina rättigheter på grund av risken för repressalier och bör därför skyddas mot eventuell ogynnsam behandling när de utövar de rättigheter som föreskrivs i detta direktiv. Sådant skydd är särskilt relevant med avseende på arbetstagares företrädare när de utför sina uppgifter.

(45)  I syfte att ytterligare förbättra skyddet av de rättigheter som föreskrivs i detta direktiv bör nationella likabehandlingsorgan ▌ vara behöriga med avseende på diskrimineringsfrågor som omfattas av detta direktiv, där det också ingår att ge oberoende stöd åt dem som utsatts för diskriminering så att de kan fullfölja sina klagomål.

(46)  I detta direktiv fastställs minimikrav, vilket ger medlemsstaterna möjlighet att införa eller behålla ▌ bestämmelser som är fördelaktigare för arbetstagarna. Att tillåta att den ena föräldern till den andra föräldern överlåter mer än två månader av de fyra månader som föreskrivs i detta direktiv är inte en bestämmelse som är fördelaktigare för arbetstagaren än minimibestämmelserna i detta direktiv. Rättigheter som redan förvärvats den dag då direktivet träder i kraft bör fortsätta att gälla, om inte fördelaktigare bestämmelser föreskrivs i detta direktiv Genomförandet av detta direktiv bör inte heller användas för att minska befintliga rättigheter enligt unionsrätten och ▌ inte heller utgöra ett giltigt skäl för att sänka den allmänna skyddsnivån som föreskrivs för arbetstagare ▌ på ett område som omfattas av detta direktiv.

(47)  Framför allt bör ingenting i detta direktiv ▌ tolkas som att det försvagar de rättigheter som föreskrivs i direktiven 2010/18/EU, 92/85/EEG och ▌ 2006/54/EG, inbegripet artikel 19 i det sistnämnda direktivet.

(48)  Mikroföretag samt små och medelstora företag enligt definitionen i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG(15) står för det stora flertalet företag i unionen och kan ha begränsade ekonomiska, tekniska och personella resurser. Vid genomförandet av detta direktiv bör medlemsstaterna undvika att påföra sådana administrativa, finansiella eller rättsliga åligganden ▌ som motverkar etableringen och utvecklingen av små och medelstora företag eller utgör en överdriven börda för arbetsgivarna. Medlemsstaterna uppmanas därför att genomgripande utvärdera inverkan av sina genomförandeåtgärder på små och medelstora företag för att säkerställa att alla arbetstagare behandlas lika och att dessa företag inte blir oproportionerligt drabbade, med särskilt fokus på mikroföretag, och att onödiga administrativa bördor undviks. Medlemsstaterna uppmuntras att ge de små och medelstora företagen incitament, vägledning och råd, för att hjälpa dem att fullgöra sina skyldigheter enligt detta direktiv.

(49)  Alla former av familjerelaterad ledighet från arbetet, i synnerhet mammaledighet, pappaledighet, föräldraledighet och ledighet för vård av anhörig, som finns tillgängliga enligt nationell rätt eller kollektivavtal, bör medräknas i uppfyllandet av de krav som avser en eller flera av de typer av ledigheter som fastställs i detta direktiv och direktiv 92/85/EEG, förutsatt att minimikraven i dessa direktiv uppfylls och att den allmänna skyddsnivån för arbetstagarna inom de områden som omfattas av direktiven inte minskas. Vid genomförandet av det här direktivet krävs det inte att medlemsstaterna byter namn på eller på annat sätt ändrar de olika typer av familjerelaterad ledighet som föreskrivs i nationell rätt eller kollektivavtal och som medräknas med avseende på efterlevnaden av det här direktivet.

(50)  Medlemsstaterna uppmuntras att i enlighet med nationell praxis verka för en dialog med arbetsmarknadens parter om bättre möjligheter att förena arbete och privatliv, bland annat genom att sporra till åtgärder på arbetsplatsen för balans mellan arbete och privatliv, samt genom att inrätta frivilliga certifieringssystem, tillhandahålla yrkesutbildning, skapa ökad medvetenhet och bedriva informationskampanjer. Medlemsstaterna uppmuntras dessutom till fortsatt dialog med berörda parter, såsom icke-statliga organisationer, lokala och regionala myndigheter och tjänsteleverantörer, för att i enlighet med nationell rätt och praxis verka för åtgärder som skapar balans mellan arbete och privatliv.

(51)   Arbetsmarknadens parter bör uppmuntras att främja frivilliga certifieringssystem för bedömning av balansen mellan arbete och privatliv på arbetsplatsen.

(52)  Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att säkerställa genomförandet av principen om jämställdhet i fråga om möjligheter på arbetsmarknaden och behandling i arbetslivet i hela unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av sin omfattning och sina verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, får unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

Detta direktiv fastställer minimikrav som syftar till att uppnå jämställdhet mellan könen i fråga om möjligheter på arbetsmarknaden och behandling i arbetslivet genom att göra det lättare för arbetstagare som är föräldrar eller anhörigvårdare att förena arbete och familjeliv.

I detta syfte föreskrivs i direktivet individuella rättigheter i fråga om följande:

a)  Pappaledighet, föräldraledighet och ledighet för vård av anhörig.

b)  Flexibla arbetsformer för arbetstagare som är föräldrar eller anhörigvårdare.

Artikel 2

Tillämpningsområde

Detta direktiv ska tillämpas på alla arbetstagare, män och kvinnor, ▌ som har ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande enligt definitionen i gällande rätt, kollektivavtal eller praxis i varje medlemsstat, med beaktande av domstolens rättspraxis.

Artikel 3

Definitioner

1.  I detta direktiv avses med

a)  pappaledighet: ledighet från arbetet för pappor eller, om och i den mån detta erkänns i nationell rätt, för motsvarande medföräldrar, i samband med barnets födelse i syfte att tillhandahålla vård,

b)  föräldraledighet: ledighet från arbetet för föräldrar i samband med ett barns födelse eller vid adoption av ett barn i syfte att vårda det barnet,

c)   ledighet för vård av anhörig: ledighet från arbetet för arbetstagare för att ge personlig omvårdnad eller stöd till en anhörig eller en person som bor i samma hushåll som arbetstagaren och som är i behov av omfattande omvårdnad eller stöd av ett allvarligt medicinskt skäl, enligt vad som definieras av varje medlemsstat,

d)  anhörigvårdare: en arbetstagare som ger personlig omvårdnad eller stöd till en anhörig eller en person som bor i samma hushåll som arbetstagaren och som är i behov av omfattande omvårdnad eller stöd av ett allvarligt medicinskt skäl, enligt vad som definieras av varje medlemsstat,

e)  anhörig: en arbetstagares son, dotter, mor, far, make eller partner i registrerat partnerskap om sådant partnerskap erkänns i nationell rätt,

f)  flexibla arbetsformer: en möjlighet för arbetstagare att anpassa sitt arbetsmönster, till exempel genom distansarbete, flexibla arbetstider eller deltidsarbete.

2.  Hänvisningen till arbetsdagar i artiklarna 4 och 6 ska anses hänvisa tillheltidsarbete, enligt definitionen i medlemsstaten i fråga.

3.  En arbetstagares rätt till ledighet får beräknas i proportion till arbetstagarens arbetstid, i enlighet med det arbetsmönster som fastställs i arbetstagarens anställningsavtal eller anställningsförhållande.

Artikel 4

Pappaledighet

1.  Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att pappor, eller, om och i den mån detta erkänns i nationell rätt, motsvarande medföräldrar, har rätt till pappaledighet i tio arbetsdagar, vilken ska tas ut i samband med arbetstagarens barns födelse. Medlemsstaterna får fastställa om ledigheten även kan tas ut delvis innan eller endast efter barnets födelse, samt om den kan tas ut i flexibla former.

2.  Rätten till pappaledighet får inte göras beroende av en kvalifikationsperiod i arbete eller anställningstid.

3.  Rätten till pappaledighet ▌ ska beviljas oberoende av arbetstagarens civilstånd eller familjestatus, enligt vad som definieras i nationell rätt.

Artikel 5

Föräldraledighet

1.  Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att varje arbetstagare har en individuell rätt till föräldraledighet i ▌ fyra månader, vilken ska tas ut innan barnet når en viss ålder som ska vara högst åtta år och definieras av varje medlemsstat eller genom kollektivavtal. Denna ålder ska fastställas med målet att säkerställa att vardera föräldern faktiskt kan utöva sin rätt till föräldraledighet på lika villkor.

2.  ▌Medlemsstaterna ▌ ska ▌ säkerställa att två månader av föräldraledigheten inte kan överlåtas.

3.  Medlemsstaterna ska fastställa rimliga tidsfrister inom vilka de arbetstagare som utövar sin rätt till föräldraledighet ska anmäla början och slutet på föräldraledigheten till arbetsgivaren. Vid fastställandet ska medlemsstaterna ta hänsyn till såväl arbetsgivarens som arbetstagarens behov.

Medlemsstaterna ska säkerställa att det i arbetstagarens begäran om föräldraledighet framgår när föräldraledigheten avses inledas och avslutas.

4.  Medlemsstaterna får göra rätten till föräldraledighet beroende av en kvalifikationsperiod i arbete eller anställningstid som inte får överstiga ett år. Vid på varandra följande visstidsanställningsavtal, enligt definitionen i rådets direktiv 1999/70/EG(16), med samma arbetsgivare, ska den sammanlagda längden av dessa avtal beaktas vid beräkning av kvalifikationsperioden.

5.  Medlemsstaterna får fastställa de omständigheter under vilka arbetsgivaren efter samråd i enlighet med nationell rätt, nationella kollektivavtal eller nationell praxis får skjuta upp beviljandet av föräldraledigheten med en rimlig tid, om uttaget av ledighet vid begärd tidpunkt allvarligt skulle störa arbetsgivarens verksamhet. Arbetsgivaren ska skriftligen motivera varför föräldraledigheten skjuts upp.

6.  Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetstagare även har rätt att begära att få ta ut föräldraledighet på flexibla sätt. Medlemsstaterna får närmare ange hur detta ska omsättas i praktiken. Arbetsgivaren ska behandla och besvara en sådan begäran med beaktande av såväl arbetsgivarens som arbetstagarens behov. Arbetsgivaren ska skriftligen motivera ett eventuellt avslag på en sådan begäran inom skälig tid efter det att ansökan lämnats in.

7.  Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivarna vid behandlingen av begäranden om föräldraledighet på heltid alltid i mån av möjlighet erbjuder flexibla sätt till uttag av föräldraledighet i enlighet med punkt 5 innan de i enlighet med punkt 6 uppskjuter beviljandet av ledighet.

8.  Medlemsstaterna ska utvärdera behovet av att anpassa villkoren för tillgång till och den närmare utformningen av hur föräldraledighet ska tas ut till behoven hos adoptivföräldrar, föräldrar med funktionsnedsättning och föräldrar till barn med funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom.

Artikel 6

Ledighet för vård av anhörig

1.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att varje arbetstagare har rätt att ta ut fem arbetsdagar såsom ledighet för vård av anhörig ▌ per år ▌. Medlemsstaterna får i enlighet med nationell rätt eller praxis föreskriva närmare bestämmelser om tillämpningsområdet och villkoren för ledighet för vård av anhörig. Utövandet av denna rättighet får omfattas av krav på lämpliga styrkande handlingar, i enlighet med nationell rätt eller praxis.

2.  Medlemsstaterna får tilldela ledigheten för vård av anhörig utifrån en annan referensperiod än ett år, per person som behöver omvårdnad och stöd eller per fall.

Artikel 7

Frånvaro på grund av force majeure

Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att varje arbetstagare har rätt till frånvaro på grund av force majeure som har samband med trängande familjeskäl vid sjukdom eller olycksfall och som gör arbetstagarens omedelbara närvaro absolut nödvändig. Medlemsstaterna får begränsa rätten till frånvaro för varje arbetstagare på grund av force majeure till ett visst antal dagar per år eller fall, eller båda.

Artikel 8

Betalning eller ersättning

1.  I enlighet med ▌ nationella omständigheter, såsom nationell rätt, kollektivavtal eller praxis, och med beaktande av de befogenheter som tilldelats arbetsmarknadens parter ska medlemsstaterna säkerställa att arbetstagare som utövar sina rättigheter till ledighet enligt artikel 4.1 eller artikel 5.2 får betalning eller ▌ ersättning i enlighet med punkterna 2 och 3 i den här artikeln.

2.  Vid pappaledighet enligt vad som avses i artikel 5.1 ska denna betalning eller ersättning garantera en inkomst som minst motsvarar vad den berörda arbetstagaren skulle få vid arbetsavbrott av hälsoskäl, varvid eventuella högsta gränser enligt nationell rätt ska gälla. Medlemsstaterna får låta rätten till betalning eller ersättning omfattas av krav på tidigare anställningsperioder, som inte får överstiga sex månader, omedelbart före barnets beräknade födelsedatum.

3.  Vid föräldraledighet av det slag som avses i artikel 5.2 ska denna betalning eller ersättning fastställas av medlemsstaterna eller arbetsmarknadens parter, och på ett sådant sätt att det underlättar för båda föräldrarna att ta ut föräldraledighet.

Artikel 9

Flexibla arbetsformer

1.  Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetstagare med barn upp till en viss ålder som ska vara minst åtta år, och anhörigvårdare har rätt att begära flexibla arbetsformer av omsorgsskäl. Varaktigheten för sådana flexibla arbetsformer får omfattas av en rimlig begräsning.

2.  Arbetsgivarna ska inom skälig tid behandla och besvara en sådan begäran om flexibla arbetsformer som avses i punkt 1 med beaktande av såväl arbetsgivarens som arbetstagarens behov. Arbetsgivaren ska skriftligen motivera ett eventuellt avslag på en sådan begäran eller en eventuell senareläggning av dessa arbetsformer.

3.  Om de flexibla arbetsformer som avses i punkt 1 är av begränsad varaktighet, ska arbetstagaren i slutet av den avtalade perioden ha rätt att återgå till sitt ursprungliga arbetsmönster. Arbetstagaren ska också ha rätt att begära att återgå till det ursprungliga arbetsmönstret före utgången av den överenskomna perioden närhelst ändrade omständigheter motiverar det. Arbetsgivaren ska ▌ behandla och besvara begäranden om tidigarelagd återgång till det ursprungliga arbetsmönstret med beaktande av såväl arbetsgivarens som arbetstagarens behov.

4.  Medlemsstaterna får göra rätten att begära flexibla arbetsformer beroende av en kvalifikationsperiod i arbete eller anställningstid som inte får överstiga sex månader. Vid på varandra följande visstidsanställningsavtal, enligt definitionen i rådets direktiv 1999/70/EG, med samma arbetsgivare, ska den sammanlagda längden av dessa avtal beaktas vid beräkning av kvalifikationsperioden.

Artikel 10

Arbetstagarnas rättigheter

1.  De rättigheter som arbetstagare förvärvat eller står i begrepp att förvärva när en sådan ledighet som avses i artiklarna 4, 5 och 6, eller sådan frånvaro som avses i artikel 7, ska bevaras fram till och med ledighetens eller frånvarons slut. Vid slutet av en sådan ledighet eller frånvaro ska dessa rättigheter, inklusive de ändringar som härrör från nationell rätt, kollektivavtal eller praxis vara gällande.

2.  Medlemsstaterna ska säkerställa att arbetstagare, i slutet av en sådan ledighet som föreskrivs i artiklarna 4, 5 och 6, har rätt att återgå till sina arbeten eller till likvärdiga tjänster på villkor som inte är mindre förmånliga för dem och åtnjuta eventuella förbättringar i arbetsförhållandena som de skulle ha fått rätt till om de inte hade tagit ut ledigheten.

3.  Medlemsstaterna ska fastställa vad som ska gälla för anställningsavtalet eller anställningsförhållandet under den ledighet som föreskrivs i artiklarna 4, 5 och 6, eller sådan frånvaro som avses i artikel 7, vilket inbegriper rättigheter till social trygghet, inbegripet pensionsavgifter, och samtidigt säkerställa att anställningsförhållandet bibehålls under den perioden.

Artikel 11

Diskriminering

Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att förbjuda mindre gynnsam behandling av arbetstagare på grund av att de ansöker om eller nyttjar sin rätt till sådan ledighet som föreskrivs i artiklarna 4, 5 och 6 eller sådan frånvaro som avses i artikel 7 eller utövar de rättigheter som föreskrivs i artikel 9.

Artikel 12

Skydd mot uppsägning och bevisbörda

1.  Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att förbjuda uppsägning och alla förberedelser till uppsägning grund av att arbetstagare ansöker om eller utövar sin rätt till sådan ledighet som föreskrivs i artiklarna 4, 5 och 6, eller på grund av att de utövat den rätt att begära flexibla arbetsformer som avses i artikel 9.

2.  Arbetstagare som anser att de har sagts upp på grund av att de ansökt om eller tagit ut ▌ ledighet som fastställs i artikel 4, 5 och 6 eller på grund av att de utövat sin rätt att begära flexibla arbetsformer som avses i artikel 9 kan begära att arbetsgivaren skriftligen ger en väl underbyggd motivering till uppsägningen. Vid uppsägning av en arbetstagare som ansökt om eller tagit ut sådan ledighet som föreskrivs i artikel 5, 6 eller 7 ska arbetsgivaren ▌skriftligen ange skälen för uppsägning.

3.  Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att när ▌ arbetstagare som anser att de har sagts upp på grund av att de ansökt om eller tagit ut sådan ledighet som föreskrivs i artikel 4, 5 och 6, för en domstol eller annan behörig myndighet visar på omständigheter av vilka man kan dra slutsatsen att de sagts upp på sådana grunder ▌, ska det åligga arbetsgivaren att bevisa att uppsägningen grundades på andra skäl.

4.  Punkt 3 ska inte förhindra att medlemsstaterna inför bevisregler som är fördelaktigare för arbetstagarna.

5.  Medlemsstaterna är inte skyldiga att tillämpa punkt 3 på förfaranden där det åligger domstolen eller den behöriga instansen att utreda fakta i målet.

6.  Punkt 3 ska inte tillämpas på straffrättsliga förfaranden, om inte medlemsstaterna beslutar det.

Artikel 13

Sanktioner

Medlemsstaterna ska fastställa reglerna för sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv eller de relevanta bestämmelser som redan är i kraft vad gäller de rättigheter som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde. De fastställda sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Artikel 14

Skydd mot ogynnsam behandling eller ogynnsamma följder

Medlemsstaterna ska införa de åtgärder som är nödvändiga för att skydda arbetstagare, även arbetstagarnas företrädare, mot all ogynnsam behandling från arbetsgivarens sida eller mot ogynnsamma följder av ett klagomål som de fört fram i företaget, eller eventuella rättsliga förfaranden ▌ för att säkerställa att kraven i detta direktiv uppfylls.

Artikel 15

Likabehandlingsorgan

Utan att det påverkar behörigheten för yrkesinspektioner eller andra organ som genomdriver arbetstagares rättigheter, inklusive arbetsmarknadens parter, ska medlemsstaterna ▌ säkerställa att det eller de organ som utsetts enligt artikel 20 i direktiv 2006/54/EG för främjande, analys och kontroll av samt till stöd för likabehandling av alla personer utan könsdiskriminering ▌ är behöriga med avseende på diskrimineringsfrågor som omfattas av detta direktiv.

Artikel 16

Skyddsnivå

1.   Medlemsstaterna får införa eller behålla bestämmelser som är förmånligare för arbetstagare än de som fastställs i detta direktiv.

2.  Genomförandet av detta direktiv ska inte motivera en sänkning av den allmänna skyddsnivån för arbetstagarna på de områden som omfattas av detta direktiv. Förbudet mot en sådan sänkning av skyddsnivån ska inte påverka medlemsstaternas och arbetsmarknadens parters rätt att, om förhållandena ändras, anta andra lagar, författningar eller avtalsbestämmelser än de som gäller den ... [dagen då detta direktiv träder i kraft], under förutsättning att minimikraven i detta direktiv uppfylls.

Artikel 17

Spridning av information

Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella åtgärderna för införlivande av detta direktiv, tillsammans med de relevanta bestämmelser som redan gäller enligt vad som avses i artikel 1, på alla lämpliga sätt och överallt på deras territorium förs ut till kännedom för arbetstagare och arbetsgivare, också arbetsgivare som är små och medelstora företag.

Artikel 18

Rapportering och översyn

1.  Senast den ... [åtta år efter den dag då detta direktiv träder i kraft] ska medlemsstaterna till kommissionen överlämna all ▌information om genomförandet av detta direktiv som behövs för att kommissionen ska kunna utarbeta en rapport ▌. Informationen ska innefatta tillgängliga aggregerade uppgifter om hur män och kvinnor gjort bruk av de olika typerna av ledighet och flexibla arbetsformer enligt detta direktiv, för att möjliggöra en ordentlig övervakning och utvärdering, framför allt ur jämställdhetssynvinkel, av hur direktivet genomförts.

2.  ▌ Kommissionen ska överlämna den rapport som avses i punkt 1 till Europaparlamentet och rådet ▌. Om lämpligt, ska rapporten åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

Rapporten ska också åtföljas av

a)  en studie av samspelet mellan dels de olika typer av ledighet som föreskrivs i direktivet, dels andra typer av familjerelaterad ledighet, såsom adoptionsledighet, och

b)  en studie av egenföretagares rättigheter till familjerelaterad ledighet.

Artikel 19

Upphävande

1.  Direktiv 2010/18/EU upphör att gälla med verkan från och med den ... [tre år efter den dag då detta direktiv träder i kraft]. Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvisningar till det här direktivet och läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilagan.

2.  Utan hinder av upphävandet av direktiv 2010/18/EU i enlighet med punkt 1 i denna artikel får alla perioder eller separata ackumulerade perioder av föräldraledighet som en arbetstagare tagit eller överlåtit i enlighet med det direktivet före den ... [tre år efter den dag då detta direktiv träder i kraft] räknas av från arbetstagarens rätt till föräldraledighet enligt artikel 6 i det här direktivet.

Artikel 20

Införlivande

1.  Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den ... [två år efter den dag då detta direktiv träder i kraft]. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

2.  Trots vad som sägs i punkt 1 i denna artikel ska medlemsstaterna, när det gäller betalningen eller ersättningen för föräldraledighetens två sista veckor, enligt vad som föreskrivs i artikel 8.3, sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den ... [fem år efter den dag då detta direktiv träder i kraft]. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

3.  När en medlemsstat antar de åtgärder som avses i punkterna 1 och 2 ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller ska åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Metoderna för hur hänvisningen ska göras ska fastställas av medlemsstaterna.

4.  Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala åtgärder i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

5.  Närmare regler och villkor för tillämpningen av detta direktiv ska fastställas i enlighet med nationell rätt, kollektivavtal eller praxis, så länge minimikraven och målen i detta direktiv respekteras .

6.  För efterlevnad av dels artiklarna 4, 5, 6 och 8 i detta direktiv, dels direktiv 92/85/EEG, får medlemsstaterna beakta varje period av och betalning eller ersättning för familjerelaterad arbetsfrånvaro, i synnerhet mammaledighet, pappaledighet, föräldraledighet och ledighet för vård av anhörig, som finns på nationell nivå och går utöver de miniminormer som föreskrivs i detta direktiv eller i direktiv 92/85/EEG, förutsatt att minimikraven för sådan ledighet uppfylls och att den allmänna skyddsnivån för arbetstagarna inom de områden som omfattas av dessa direktiv inte minskas.

7.  Medlemsstater som säkerställer en betalning eller ersättning på minst 65 % av arbetstagarens nettolön, eventuellt upp till en högsta gräns, under minst sex månader av vardera förälderns föräldraledighet, får besluta att ha kvar ett sådant system, i stället för att föreskriva sådan betalning eller ersättning som avses i artikel 8.2.

8.  Medlemsstaterna får överlåta åt arbetsmarknadens parter att genomföra detta direktiv om arbetsmarknadens parter gemensamt begär detta och förutsatt att medlemsstaterna vidtar alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det alltid kan garanteras att detta direktiv får önskad verkan.

Artikel 21

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 22

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i ...

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA

Jämförelsetabell

Rådets direktiv 2010/18/EU av den 8 mars 2010 om genomförandet av det ändrade ramavtalet om föräldraledighet som ingåtts av BUSINESSEUROPE, UEAPME, ECPE och EFS och om upphävande av direktiv 96/34/EG (EUT L 68, 18.03.2010, s. 13).

Detta direktiv

§ 1.1

Artikel 1

§ 1.2

Artikel 2

§ 1.3

Artikel 2

§ 2.1

Artikel 5.1

§ 2.2

Artikel 5.1 och 6.2

§ 3.1 a

Artikel 5.6

§ 3.1 b

Artikel 5.4

§ 3.1 c

Artikel 5.5

§ 3.1 d

---

§ 3.2

Artikel 5.3

§ 3.3

Artikel 5.8

§ 4.1

Artikel 5.8

§ 5.1

Artikel 10.2

§ 5.2

Artikel 10.1

§ 5.3

Artikel 10.3

§ 5.4

Artikel 11

§ 5.5 första stycket

Artikel 10.3

§ 5.5 andra stycket

Artikel 8.3

§ 6.1

Artikel 9

§ 6.2

Skäl 25

§ 7.1

Artikel 7

§ 7.2

Artikel 7

§ 8.1

Artikel 16.1

§ 8.2

Artikel 16.2

§ 8.3

---

§ 8.4

---

§ 8.5

---

§ 8.6

---

§ 8.7

---

(1) EUT C 129, 11.4.2018, s. 44.
(2) EUT C 164, 8.5.2018, s. 62.
(3)EUT C 129, 11.4.2018, s. 44.
(4)EUT C 164, 8.5.2018, s. 62.
(5) Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 april 2019.
(6) Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (EUT L 204, 26.7.2006, s. 23).
(7)Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/41/EU av den 7 juli 2010 om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av rådets direktiv 86/613/EEG (EUT L 180, 15.7.2010, s. 1).
(8)Rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (tionde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 348, 28.11.1992, s. 1).
(9)Rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS – Bilaga: Ramavtalet om deltidsarbete (EGT L 14, 20.1.1998, s. 9).
(10)Rådets direktiv 2010/18/EU av den 8 mars 2010 om genomförandet av det ändrade ramavtalet om föräldraledighet som ingåtts av BUSINESSEUROPE, UEAPME, ECPE och EFS och om upphävande av direktiv 96/34/EG (EUT L 68, 18.3.2010, s. 13).
(11) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 30.4.2004, s. 1).
(12) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1231/2010 av den 24 november 2010 om utvidgning av förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 till att gälla de tredjelandsmedborgare som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa förordningar (EUT L 344, 29.12.2010, s. 1).
(13) Rådets förordning (EG) nr 859/2003 av den 14 maj 2003 om utvidgning av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning (EEG) nr 574/72 till att gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser (EUT L 124, 20.5.2003, s. 1).
(14) Domstolens dom av den 11 oktober 2007 i mål C-460/06, Nadine Paquay mot Société d’architectes Hoet + Minne SPRL, ECLI:EU:C:2007:601.
(15) Kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (EUT L 124, 20.5.2003, s. 36).
(16)Rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 10.7.1999, s. 43).


Skydd av unionens budget vid generella brister när det gäller rättsstatens principer i medlemsstaterna ***I
PDF 219kWORD 68k
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om skydd av unionens budget vid generella brister när det gäller rättsstatens principer i medlemsstaterna (COM(2018)0324 – C8-0178/2018 – 2018/0136(COD))
P8_TA(2019)0349A8-0469/2018

Denna text håller fortfarande på att bearbetas för publicering på ditt språk. Det finns redan en pdf- eller Word-version som du kan öppna genom att klicka på ikonen uppe till höger.


Europeiska socialfonden+ (ESF+) ***I
PDF 394kWORD 131k
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska socialfonden+ (ESF+) (COM(2018)0382 – C8-0232/2018 – 2018/0206(COD))
P8_TA(2019)0350A8-0461/2018

Denna text håller fortfarande på att bearbetas för publicering på ditt språk. Det finns redan en pdf- eller Word-version som du kan öppna genom att klicka på ikonen uppe till höger.


Datorisering av uppgifter om förflyttningar och kontroller av punktskattepliktiga varor ***I
PDF 161kWORD 51k
Resolution
Konsoliderad text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om datorisering av uppgifter om förflyttningar och kontroller av punktskattebelagda varor (omarbetning) (COM(2018)0341 – C8-0215/2018 – 2018/0187(COD))
P8_TA-PROV(2019)0351A8-0010/2019

(Ordinarie lagstiftningsförfarande – omarbetning)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2018)0341),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 114.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8‑0215/2018),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 17 oktober 2018(1),

–  med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 28 november 2001 om en mer strukturerad användning av omarbetningstekniken för rättsakter(2),

–  med beaktande av skrivelsen av den 18 december 2018 från utskottet för rättsliga frågor till utskottet för ekonomi och valutafrågor i enlighet med artikel 104.3 i arbetsordningen,

–  med beaktande av det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 27 februari 2019 att godkänna Europaparlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artiklarna 104 och 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A8-0010/2019), och av följande skäl:

A.  Enligt yttrandet från den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, innehåller kommissionens förslag inte några innehållsmässiga ändringar utöver dem som anges i förslaget, och i fråga om kodifieringen av de oförändrade bestämmelserna i de tidigare rättsakterna tillsammans med dessa ändringar gäller förslaget endast en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll.

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 april 2019 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2019/… om datorisering av uppgifter om förflyttningar och kontroller av punktskattepliktiga varor (omarbetning)

P8_TC1-COD(2018)0187


EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt särskilt artikel 114.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(3),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(4), och

av följande skäl:

(1)  Flera ändringar behöver göras av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1152/2003/EG(5). Det beslutet bör av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)  Enligt rådets direktiv (EU) 2019/…(6)(7) ska alla varor som flyttas mellan medlemsstaternas territorier under punktskatteuppskov åtföljas av ett dokument som upprättas av avsändaren.

(3)  Genom kommissionens förordning (EG) nr 684/2009(8) fastställdes struktur och innehåll för det administrativa dokument som avses i direktiv (EU) 2019/… (9)+ samt förfarandet för användning av detta.

(4)  För att förbättra kontrollerna och för att kunna förenkla förflyttningen av punktskattepliktiga varor i unionen inrättades ett datoriserat system genom beslut nr 1152/2003/EG.

(5)  Det är nödvändigt att behålla och utveckla det datoriseradesystemet för kontroller av förflyttningar av punktskattepliktiga varor för att göra det möjligt för medlemsstaterna att i realtid följa dessa förflyttningar och att genomföra de manuella och automatiserade kontroller som krävs, även kontroller under själva förflyttningarna av punktskattepliktiga varor i den mening som avses i kapitel IV och V i direktiv (EU) 2019/… (10) och kapitel IV i rådets förordning (EU) nr 389/2012(11).

(6)  Ändringen, utvidgningen och driften av det datoriserade systemet bör möjliggöra förflyttning av punktskattepliktiga varor under punktskatteuppskov inom unionen, liksom förflyttning av punktskattepliktiga varor som redan har frisläppts för konsumtion på en medlemsstats territorium och som förflyttas till en annan medlemsstats territorium för att levereras för kommersiella syften.

(7)  Ändringen och utvidgningen av det datoriserade systemet syftar till att stärka aspekterna på den inre marknaden i fråga om förflyttningar av punktskattepliktiga varor. Skattemässiga aspekter i fråga om förflyttningar av punktskattepliktiga varor bör belysas genom en ändring av direktiv (EU) 2019/… + eller förordning (EU) nr 389/2012 . Detta beslut påverkar inte den rättsliga grunden för framtida ändringar av direktiv (EU) 2019/… + eller förordning (EU) nr 389/2012 .

(8)  Det är nödvändigt att fastställa vilken del av det datoriserade systemet som är unionens del och vilka delar som inte ingår i unionens del samt vilka uppgifter i samband med utveckling och installering av systemet som bör genomföras av kommissionen respektive medlemsstaterna. Kommissionen, biträdd av den relevanta kommittén, bör i detta avseende ha en viktig roll beträffande systemets samordning, organisation och förvaltning.

(9)  För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av de åtgärder som krävs för ändring, utvidgning och drift av det datoriserade systemet, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011(12).

(10)  Det bör fastställas metoder för utvärdering av genomförandet av det datoriserade systemet för kontroller av punktskattepliktiga varor.

(11)  Innan en ny utvidgning av det datoriserade systemet är i kraft, och med tanke på de problem som uppstått, bör kommissionen, i samarbete med medlemsstaterna, och med hänsyn tagen till synpunkterna från de berörda branscherna, undersöka om några av de nuvarande pappersbaserade systemen fortfarande är lämpliga.

(12)  Kostnaderna för det datoriserade systemet bör delas mellan unionen och medlemsstaterna.

(13)  På grund av det datoriserade systemets omfattning och komplexitet behöver både unionen och medlemsstaterna tillhandahålla personalresurser och investeringar för att utveckla och installera systemet. Vid utvecklingen av de nationella delarna bör medlemsstaterna tillämpa de principer som fastslagits för system för elektronisk förvaltning och de bör behandla de ekonomiska aktörerna på samma sätt som inom andra områden där datasystem inrättas. I synnerhet bör de tillåta de ekonomiska aktörerna, särskilt små och medelstora företag verksamma inom denna sektor, att använda de nationella delarna till en så låg kostnad som möjligt och de bör främja alla åtgärder som syftar till att bevara deras konkurrenskraft.

(14)  Eftersom målet för detta beslut, nämligen att upprätta styrelseformer för den fortsatta automatiseringen av processer som fastställs i unionens lagstiftning om punktskatter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, med tanke på syftet att säkerställa en väl fungerande inre marknad, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta beslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1.  Detta beslut innehåller bestämmelser om hanteringen av ändring, utvidgning och drift av det datoriserade system som används för förflyttningar och kontroller av sådana punktskattepliktiga varor som avses i artikel 1.1 i direktiv (EU) 2019/… (13) (nedan kallat det datoriserade systemet).

2.  Det datoriserade systemet är avsett att

a)  möjliggöra elektronisk överföring av de administrativa dokument som avses i direktiv (EU) 2019/… + och förordning (EU) nr 389/2012 samt förbättrad kontroll,

b)  förbättra den inre marknadens funktion genom att förenkla förflyttning inom unionen av punktskattepliktiga varor och genom att ge medlemsstaterna möjlighet att i realtid följa dessa förflyttningar och genomföra de kontroller som krävs.

Artikel 2

Verksamheten med att inleda utvidgningen av det datoriserade systemet ska påbörjas senast den ... [tolv månader efter dagen för detta besluts ikraftträdande ].

Artikel 3

1.  Det datoriserade systemet ska bestå av unionens del och de delar som inte ingår i unionens del.

2.  Kommissionen ska se till att det i arbetet med unionens del i det datoriserade systemet särskilt strävas efter att dels återanvända de befintliga systemen i största möjliga utsträckning, dels säkerställa att systemet är kompatibelt med andra relevanta datoriserade system hos kommissionen och medlemsstaterna, i syfte att skapa en integrerad uppsättning datoriserade system som gör det möjligt att kontrollera såväl förflyttningarna av punktskattepliktiga varor inom unionen som förflyttningar av punktskattepliktiga varor och varor som är föremål för andra tullar och avgifter och som kommer från eller går till tredje land.

3.  Unionens del i det datoriserade systemet ska vara de gemensamma specifikationerna, de tekniska produkterna, tjänsterna inom Gemensamma kommunikationsnätet/Gemensamma systemgränssnittet och de samordningstjänster som är gemensamma för alla medlemsstater, med uteslutande av variationer eller anpassningar av dessa som är avsedda att tillgodose nationella behov.

4.  De delar i det datoriserade systemet som inte ingår i unionens del ska vara de nationella specifikationerna, de nationella databaser som ingår i det datoriserade systemet, sammankopplingarna i nätverket mellan unionens del och de delar som inte ingår i unionens del samt den programvara och den utrustning som en medlemsstat anser nödvändig för att fullt ut kunna utnyttja det datoriserade systemet inom sin förvaltning.

Artikel 4

1.  Kommissionen ska samordna ändring, utvidgning och drift av unionens del och de delar som inte ingår i unionens del i det datoriserade systemet, särskilt när det gäller

a)  infrastrukturen och de instrument som behövs för att säkerställa det datoriserade systemets allmänna samtrafikförmåga och driftskompatibilitet,

b)  utvecklingen av en säkerhetspolitik som ska motsvara högsta möjliga standard i syfte att hindra otillåten tillgång till uppgifter och garantera det datoriserade systemets integritet, och

c)  instrumenten för bearbetning av uppgifterna i bedrägeribekämpningssyfte.

2.  För de ändamål som anges i punkt 1 ska kommissionen ingå de avtal som är nödvändiga för ändring och utvidgning av unionens del i det datoriserade systemet och i samarbete med medlemsstaterna, inom den kommitté som anges i artikel 7.1, utarbeta en övergripande plan och de förvaltningsplaner som är nödvändiga för att ändra, utvidga och driva det datoriserade systemet.

I den övergripande planen och i förvaltningsplanerna ska anges de uppgifter som kommissionen och varje medlemsstat ska ansvara för i inledningsskedet och därefter löpande. I förvaltningsplanerna ska det också anges inom vilken tid de uppgifter som krävs för fullföljande av varje projekt som anges i den övergripande planen ska vara avslutade.

Artikel 5

1.  Medlemsstaterna ska utföra de uppgifter i inledningsskedet och de löpande uppgifter som tilldelats dem inom de frister som fastställs i de förvaltningsplaner som avses i artikel 4.2.

Medlemsstaterna ska till kommissionen rapportera om resultaten av varje uppgift och tidpunkten för deras slutförande. Kommissionen ska i sin tur underrätta den kommitté som avses i artikel 7.1 om detta.

2.  Medlemsstaterna ska inte vidta åtgärder i samband med ändringen, utvidgningen eller driften av det datoriserade systemet som kan påverka systemets allmänna samtrafikförmåga och driftskompatibilitet eller allmänna funktionssätt.

En medlemsstat som önskar vidta en åtgärd som skulle kunna påverka antingen den allmänna samtrafikförmågan och driftskompatibiliteten eller det allmänna funktionssättet hos det datoriserade systemet ska först inhämta samtycke till åtgärden från kommissionen.

3.  Medlemsstaterna ska regelbundet underrätta kommissionen om varje åtgärd som de har vidtagit för att deras respektive förvaltning ska kunna utnyttja det datoriserade systemet fullt ut. Kommissionen ska i sin tur underrätta den kommitté som avses i artikel 7.1 om detta.

Artikel 6

Kommissionen ska anta genomförandeakter som fastställer de åtgärder som är nödvändiga för ändring, utvidgning och drift av det datoriserade systemet vad gäller de frågor som avses i artikel 4.1 och i artikel 5.2 andra stycket. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 7.2. Dessa genomförandeakter ska inte påverka unionens bestämmelser om uppbörd och kontroll av indirekta skatter eller administrativt samarbete och ömsesidigt bistånd i frågor som rör indirekt beskattning.

Artikel 7

1.  Kommissionen ska biträdas av kommittén för punktskatter. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2.  När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Artikel 8

1.  Kommissionen ska kontrollera att de åtgärder som finansieras genom Europeiska unionens allmänna budget genomförs på ett korrekt sätt och i enlighet med bestämmelserna i detta beslut.

Kommissionen ska regelbundet, i samarbete med medlemsstaterna, församlade i den kommitté som avses i artikel 7.1, följa upp hur utvecklingen och installationen av det datoriserade systemet fortskrider i syfte att avgöra om de mål som eftersträvas i detta avseende uppnås och för att dra upp riktlinjer för hur åtgärderna för detta systems genomförande ska bli effektivare.

2.  Senast den ... [fem år efter dagen för detta besluts ikraftträdande] och därefter vart femte år, ska kommissionen för Europaparlamentet och rådet lägga fram en rapport om genomförandet av det datoriserade systemet.

I denna rapport ska det bland annat anges metoder och kriterier för senare utvärderingar av hur det datoriserade systemet fungerar.

Artikel 9

De länder som har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen ska av kommissionen underrättas om hur utvecklingen och installationen av det datoriserade systemet fortskrider och, om de så önskar, får de även delta i de försök som kommer att genomföras.

Artikel 10

1.  Kostnaderna för ändring och utvidgning av det datoriserade systemet ska delas mellan unionen och medlemsstaterna i enlighet med punkterna 2 och 3.

2.  Unionen ska stå för kostnaderna för utformning, inköp, installation och underhåll av unionens del i det datoriserade systemet samt kostnaderna för den dagliga driften av unionens del i de system som har installerats i kommissionens lokaler eller hos en av kommissionen utsedd underleverantör.

3.  Medlemsstaterna ska stå för kostnaderna för ändring, utvidgning och drift av de delar i det datoriserade systemet som inte ingår i unionens del samt kostnaderna för den dagliga driften av unionens del i de system som har installerats i deras lokaler eller hos en av den berörda medlemsstaten utsedd underleverantör.

Artikel 11

1.  De årliga anslagen, inbegripet anslag till det datoriserade systemets användning och drift efter genomförandeperioden, ska godkännas av budgetmyndigheten inom ramen för budgetplanen enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2013(14).

2.  Medlemsstaterna ska bedöma och tillhandahålla de budgetmedel och den personal som behövs för att fullgöra de förpliktelser som anges i artikel 5. Kommissionen och medlemsstaterna ska tillhandahålla den personal samt de budgetära och tekniska resurser som behövs för att ändra, utvidga, driva och vidareutveckla det datoriserade systemet.

Artikel 12

Beslut 1152/2003/EG ska upphöra att gälla.

Hänvisningar till det upphävda beslutet ska anses som hänvisningar till det här beslutet och läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilagan.

Artikel 13

Detta beslut träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 14

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i ...

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA

Jämförelsetabell

Beslut nr 1152/2003/EG

Detta beslut

Artikel 1

Artikel 1

Artikel 2 första stycket

_

Artikel 2 andra stycket

Artikel 2

Artikel 3

Artikel 3

Artikel 4

Artikel 4

Artikel 5

Artikel 5

Artikel 6

Artikel 6

Artikel 7.1

Artikel 7.1

Artikel 7.2

Artikel 7.2

Artikel 7.3

-

Artikel 8.1

Artikel 8.1

Artikel 8.2

-

Artikel 8.3

Artikel 8.2

Artikel 9

Artikel 9

Artikel 10

Artikel 10

Artikel 11.1 första stycket

_

Artikel 11.1 andra stycket

Artikel 11.1

Artikel 11.2

Artikel 11.2

-

Artikel 12

Artikel 12

Artikel 13

Artikel 13

Artikel 14

_

Bilaga

(1) EUT C 62, 15.2.2019, s. 108.
(2) EGT C 77, 28.3.2002, s. 1.
(3) EUT C 62, 15.2.2019, s. 108.
(4) Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 april 2019.
(5)Europaparlamentets och rådets beslut nr 1152/2003/EG om datorisering av uppgifter om förflyttningar och kontroller av punktskattepliktiga varor (EUT L 162, 1.7.2003, s.5).
(6)Rådets direktiv (EU) 2019/… av den … om allmänna regler för punktskatt (EUT L, , s.).
(7)+ EUT: vänligen för in nummer för det direktiv som antagits i förfarande 2018/0176 (CNS) och för in nummer, datum, titel och EUT-hänvisning avseende det direktivet i fotnoten.
(8)Kommissionens förordning (EG) nr 684/2009 av den 24 juli 2009 om genomförande av rådets direktiv 2008/118/EG vad gäller datoriserade förfaranden för flyttning av punktskattepliktiga varor under punktskatteuppskov (EUT L 197, 29.7.2009, s. 24).
(9)++ EUT: vänligen för in nummer för det direktiv som antagits i förfarande 2018/0176 (CNS).
(10)+ EUT: vänligen för in nummer för det direktiv som antagits i förfarande 2018/0176 (CNS).
(11)Rådets förordning (EU) nr 389/2012 av den 2 maj 2012 om administrativt samarbete i fråga om punktskatter och om upphävande av förordning (EG) nr 2073/2004 (EUT L 121, 8.5.2012, s.1).
(12)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).
(13)+ EUT: vänligen för in nummer för det direktiv som antagits i förfarande 2018/0176 (CNS).
(14)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2013 av den 11 december 2013 om ett åtgärdsprogram för att förbättra skattesystemens funktionssätt i Europeiska unionen för perioden 2014–2020 (Fiscalis 2020) och om upphävande av beslut nr 1482/2007/EG (EUT L 347, 20.12.2013, s. 25).


Vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn (omarbetning) ***I
PDF 300kWORD 100k
Resolution
Konsoliderad text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn (omarbetning) (COM(2018)0234 – C8-0169/2018 – 2018/0111(COD))
P8_TA-PROV(2019)0352A8-0438/2018

(Ordinarie lagstiftningsförfarande – omarbetning)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2018)0234),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8-0169/2018),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 17 oktober 2018(1),

–  efter att ha hört Regionkommittén,

–  med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 28 november 2001 om en mer strukturerad användning av omarbetningstekniken för rättsakter(2),

–  med beaktande av skrivelsen av den 14 juni 2018 från utskottet för rättsliga frågor till utskottet för industrifrågor, forskning och energi i enlighet med artikel 104.3 i arbetsordningen,

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 6 februari 2019 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artiklarna 104 och 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och yttrandena från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, utskottet för kultur och utbildning och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A8-0438/2018), och av följande skäl:

A.  Enligt yttrandet från den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, innehåller kommissionens förslag inte några innehållsmässiga ändringar utöver dem som anges i förslaget, och i fråga om kodifieringen av de oförändrade bestämmelserna i de tidigare rättsakterna tillsammans med dessa ändringar gäller förslaget endast en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll.

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen med beaktande av rekommendationerna från den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 april 2019 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/… om öppna data och vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn

P8_TC1-COD(2018)0111


(omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(3),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(4), och

av följande skäl:

(1)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/98/EG(5) har ändrats på väsentliga punkter. Eftersom ytterligare ändringar ska göras, bör det direktivet av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)  I enlighet med artikel 13 i direktiv 2003/98/EG, och fem år efter antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/37/EU(6) om ändring av direktiv 2003/98/EG, har kommissionen, efter samråd med berörda parter, genomfört en utvärdering och en översyn av hur direktiv 2003/98/EG fungerar inom ramen för ett program om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat.

(3)  Efter samråd med berörda parter och mot bakgrund av resultatet av konsekvensbedömningen ansåg kommissionen att insatser på EU-nivå var nödvändiga för att ta itu med de kvarvarande och nya hindren för ett brett vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn och offentligt finansierad information i hela EU, för att anpassa den rättsliga ramen till de senaste framstegen inom digital teknik, och för att ytterligare främja digital innovation, särskilt beträffande artificiell intelligens ▌.

(4)  De innehållsmässiga ändringarna av lagtexten för att till fullo utnyttja de möjligheter som information från den offentliga sektorn innebär för den europeiska ekonomin och det europeiska samhället bör inriktas på följande områden: tillhandahållande i realtid av dynamiska data med hjälp av lämpliga tekniska metoder, ökning av utbudet av kvalitativa data för vidareutnyttjande från den offentliga sektorn, inklusive från offentliga företag, organisationer som bedriver forskning och organisationer som finansierar forskning, hantering av uppkomsten av nya former av exklusiva avtal, användning av undantag från principen om att ta ut marginalkostnaderna och förhållandet mellan detta direktiv och vissa därmed sammanhängande rättsliga instrument, inklusive Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679(7) samt direktiven 96/9/EG(8), 2003/4/EG(9) och 2007/2/EG(10).

(5)  Tillgång till information är en grundläggande rättighet. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) föreskriver att var och en har rätt till yttrandefrihet, vilket innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.

(6)  Artikel 8 i stadgan garanterar rätten till skydd av personuppgifter och föreskriver att sådana uppgifter ska behandlas lagenligt för bestämda ändamål och på grundval av den berörda personens samtycke eller någon annan legitim och lagenlig grund och under kontroll av en oberoende myndighet.

(7)  I enlighet med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska en inre marknad inrättas och en ordning skapas som säkerställer att konkurrensen på den inre marknaden inte snedvrids. Harmonisering av regler och praxis i medlemsstaterna när det gäller utnyttjande av information från den offentliga sektorn bidrar till att dessa mål uppnås.

(8)  Den offentliga sektorn i medlemsstaterna samlar in, framställer, reproducerar och sprider en mängd information inom många verksamhetsområden som social, politisk, ekonomisk, rättslig, geografisk information, miljöinformation, meteorologisk information, seismisk information, turistinformation, affärsinformation och patent- och utbildningsrelaterad information. Handlingar som framställs av offentliga myndigheter av verkställande, lagstiftande eller rättslig karaktär utgör en omfattande, diversifierad och värdefull resurs som kan gynna samhället. Genom att denna information, som inbegriper dynamiska data, tillhandahålls i ett allmänt använt elektroniskt format kan medborgare och rättsliga enheter hitta nya sätt att använda den och skapa nya, innovativa produkter och tjänster. Medlemsstater och offentliga myndigheter kan utnyttja och få tillräckligt ekonomiskt stöd från relevant unionsfinansiering och relevanta unionsprogram, vilket säkerställer en bred användning av digital teknik eller digital omvandling av offentlig förvaltning och offentliga tjänster i deras ansträngningar för att data ska bli lättillgängliga för vidareutnyttjande.

(9)  Information från den offentliga sektorn utgör en utomordentlig datakälla som kan bidra till att förbättra den inre marknaden och leda till nya tillämpningar för konsumenter och rättsliga enheter. Intelligent dataanvändning, däribland databehandling genom tillämpningar baserade på artificiell intelligens, kan ha en genomgripande effekt på alla sektorer inom ekonomin.

(10)  I direktiv 2003/98/EG fastställdes en uppsättning minimiregler för vidareutnyttjande av handlingar som innehas av offentliga myndigheter i medlemsstaterna, till exempel verkställande, lagstiftande och rättsliga organ, samt praktiska arrangemang för hur detta vidareutnyttjande ska underlättas . Sedan antagandet av den första uppsättningen regler om vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn har mängden data i världen, däribland offentliga data, ökat lavinartat och nya typer av data genereras och samlas in. Samtidigt pågår en kontinuerlig utveckling inom tekniken för analys, användning och behandling av data, såsom maskininlärning, artificiell intelligens och sakernas internet. Denna snabba tekniska utveckling gör det möjligt att skapa nya tjänster och nya tillämpningar som bygger på att data används, sammanställs och kombineras. De regler som ursprungligen antogs 2003 och ändrades 2013 håller inte längre takten med de snabba förändringarna, och resultatet blir att de ekonomiska och sociala möjligheter som följer av vidareutnyttjandet av offentliga data kan gå förlorade.

(11)  Utvecklingen mot ett databaserat samhälle, där data från olika områden och verksamheter används, påverkar livet för alla medborgare i unionen, bland annat genom att de får nya möjligheter att få tillgång till och tillägna sig kunskap.

(12)  Digitalt innehåll spelar en viktig roll i den utvecklingen. Innehållsproduktion har åstadkommit en snabb ökning av antalet arbetstillfällen under de senaste åren och fortsätter att göra det. De flesta av dessa arbetstillfällen skapas av innovativa nystartade företag och små och medelstora företag.

(13)  Ett av huvudsyftena med inrättandet av en inre marknad är att skapa möjligheter att främja utveckling av tjänster och produkter i hela unionen och i medlemsstaterna ▌. Information från den offentliga sektorn eller information som samlas in, framställs, reproduceras och sprids inom ramen för en offentlig verksamhet eller en tjänst av allmänt intresse, utgör ett betydelsefullt utgångsmaterial för produkter och tjänster med digitalt innehåll, och den kommer att bli en ännu viktigare innehållsresurs genom utvecklingen av avancerad digital teknik såsom artificiell intelligens, distribuerad databasteknik och sakernas internet.. En omfattande gränsöverskridande geografisk täckning kommer också att vara av avgörande betydelse i det sammanhanget. Ökade möjligheter att vidareutnyttja sådan information förväntas bland annat göra det möjligt för alla företag i unionen, inbegripet mikroföretag och små och medelstora företag samt det civila samhället, att utnyttja dess potential och bidra till ekonomisk utveckling och skapande av arbetstillfällen och skydd av hög kvalitet, särskilt till förmån för lokalsamhällen, och för viktiga samhällsmål såsom ansvarighet och insyn.

(14)  Att tillåta vidareutnyttjande av handlingar som innehas av offentliga myndigheter ger mervärde för vidareutnyttjarna, slutanvändarna och samhället i stort och i många fall även för den offentliga myndigheten själv, då insyn och ansvarighet främjas och vidareutnyttjare och slutanvändare kan ge återkoppling som gör att den berörda offentliga myndigheten kan förbättra kvaliteten på den information som samlas in och genomförandet av dess verksamheter.

(15)  Det finns betydande skillnader i regler och praxis mellan medlemsstaterna när det gäller utnyttjande av informationsresurser i den offentliga sektorn, vilka utgör hinder för att den fulla ekonomiska potentialen hos denna viktiga informationsresurs ska kunna förverkligas. Det faktum att praxis för de olika offentliga myndigheternas användning av information från den offentliga sektorn fortsätter att variera mellan medlemsstaterna bör beaktas. Nationella regler och nationell praxis bör därför genomgå minimiharmonisering när det gäller vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga sektorn, då skillnaderna i nationella föreskrifter och nationell praxis eller bristen på tydlighet utgör ett hinder för en väl fungerande inre marknad och för en tillfredsställande utveckling av informationssamhället i unionen.

(16)  Med öppna data som begrepp avses i allmänhet data i öppna format som kan utnyttjas, vidareutnyttjas och delas fritt av vem som helst för valfritt ändamål. Riktlinjer om öppna data som främjar bred tillgänglighet och vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn för privata eller kommersiella ändamål, med minimala eller inga rättsliga, tekniska eller ekonomiska begränsningar, och som främjar informationsflödet inte bara för ekonomiska aktörer utan främst för allmänheten, kan spela en viktig roll när det gäller att främja socialt engagemang och stimulera och främja utvecklingen av nya tjänster baserade på nya sätt att kombinera och utnyttja sådan information ▌. Medlemsstaterna uppmanas därför att främja skapande av data på grundval av principen om inbyggd öppenhet och öppenhet som standard, med avseende på alla handlingar som omfattas av detta direktiv. I samband med detta bör de säkerställa en konsekvent skyddsnivå för mål av allmänt intresse, såsom allmän säkerhet, bland annat när det rör sig om känslig information om skydd av kritisk infrastruktur. De bör även säkerställa skydd av personuppgifter, även i de fall då informationen i en enskild datamängd eventuellt inte utgör någon risk för att en fysisk person ska kunna identifieras eller utpekas, men då den informationen kombinerad med annan tillgänglig information kan medföra sådan risk.

(17)  Utan minimiharmonisering på unionsnivå kan dessutom nationellt lagstiftningsarbete, som redan har inletts i en rad medlemsstater till följd av den tekniska utvecklingen, leda till ännu större skillnader. Effekterna av sådana rättsliga skillnader och osäkerhetskällor kommer att öka i takt med den fortsatta utvecklingen av informationssamhället, som redan i hög grad har lett till ett ökat utnyttjande av information över nationsgränserna.

(18)  Medlemsstaterna har fastställt riktlinjer för vidareutnyttjande inom ramen för direktiv 2003/98/EG, och vissa av dem har antagit långtgående öppna data-strategier för att underlätta vidareutnyttjandet av tillgängliga offentliga data för medborgare och rättsliga enheter i större utsträckning än den miniminivå som föreskrivs i det direktivet. Det finns en risk för att skilda regler i olika medlemsstater hindrar ett gränsöverskridande utbud av produkter och tjänster ▌ och hindra att jämförbara offentliga dataset vidareutnyttjas för unionstäckande tillämpningar som är baserade på dem. Därför krävs det minimiharmonisering för att avgöra vilka offentliga data som är tillgängliga för vidareutnyttjande på den inre informationsmarknaden i överensstämmelse med och utan påverkan på tillämpliga bestämmelser om tillgång, vare sig dessa är allmänna eller sektorsspecifika, till exempel den som fastställs i direktiv 2003/4/EG. Bestämmelser i unionsrätten och nationell rätt som går längre än dessa minimikrav, särskilt i fråga om sektorslagstiftning, bör fortsätta att gälla. Exempel på bestämmelser som går längre än minimiharmoniseringen i detta direktiv är lägre gränsvärden för tillåtna avgifter för vidareutnyttjande, än de gränsvärden som föreskrivs i detta direktiv eller mindre restriktiva licensvillkor än de som avses i detta direktiv. I synnerhet påverkar detta direktiv inte bestämmelser som går längre än minimiharmoniseringen i detta direktiv i enlighet med vad som fastställs i kommissionens delegerade förordningar som antagits inom ramen för Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/40/EU(11).

(19)  Vidare uppmanas medlemsstaterna att gå utöver de minimikrav som fastställs i det här direktivet genom att tillämpa dess krav för handlingar som innehas av offentliga företag som avser verksamhet som, i enlighet med artikel 34 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU(12), har visat sig vara direkt konkurrensutsatt. Medlemsstaterna får också besluta om att tillämpa bestämmelserna i detta direktiv på privata företag, särskilt sådana som tillhandahåller tjänster av allmänt intresse.

(20)  Det behövs en allmän ram för villkoren för vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga sektorn för att säkerställa rättvisa, proportionella och icke-diskriminerande villkor för vidareutnyttjande av sådan information. Offentliga myndigheter samlar in, framställer, reproducerar och sprider handlingar för att bedriva sin offentliga verksamhet. Offentliga företag samlar in, framställer, reproducerar och sprider handlingar för att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse. Att utnyttja sådana handlingar av andra skäl utgör vidareutnyttjande. Medlemsstaterna kan i sin politik gå längre än de miniminormer som fastställs i detta direktiv och följaktligen tillåta mer omfattande vidareutnyttjande. Vid införlivandet av detta direktiv kan medlemsstaterna använda andra begrepp än handlingar, förutsatt att de bevarar alla aspekter av definitionen av handling enligt definitionen i detta direktiv bibehålls.

(21)  Detta direktiv bör tillämpas på sådana handlingar vars tillhandahållande ingår i den offentliga verksamhet som bedrivs av de berörda offentliga myndigheterna enligt lagstiftning eller andra bindande regler i medlemsstaten. Om sådana regler saknas bör den offentliga verksamheten fastställas i enlighet med gängse administrativ praxis i medlemsstaterna, förutsatt att den offentliga verksamheten är tydligt avgränsad och föremål för översyn. Den offentliga verksamheten kan fastställas generellt eller från fall till fall för enskilda offentliga myndigheter.

(22)  Detta direktiv bör gälla sådana handlingar som görs tillgängliga för vidareutnyttjande när offentliga myndigheter beviljar licens för, säljer, sprider, utbyter eller tillhandahåller ut information. För att undvika korssubventionering innefattar detta vidareutnyttjande ytterligare användning av handlingar inom den egna organisationen för verksamheter som inte ryms inom den offentliga verksamheten. Icke-offentlig verksamhet omfattar normalt bland annat tillhandahållande av handlingar som framställs och prissätts enbart på affärsmässiga grunder och i konkurrens med andra marknadsaktörer.

(23)  Detta direktiv hindrar eller begränsar inte offentliga myndigheters och andra offentliga organs utförande av sina lagstadgade uppgifter. Detta direktiv bör föreskriva en skyldighet för medlemsstaterna att göra alla befintliga handlingar tillgängliga för vidareutnyttjande, utom om tillgången omfattas av restriktioner eller handlingarna är undantagna från tillgång enligt nationella bestämmelser om tillgång till handlingar eller omfattas av de andra undantag som fastställs i detta direktiv. Direktivet bygger på medlemsstaternas befintliga bestämmelser om tillgång och ändrar inte de nationella reglerna om tillgång till handlingar. Direktivet är inte tillämpligt på sådana fall då medborgare eller rättsliga enheter enligt de relevanta bestämmelserna om tillgång kan få tillgång till en handling endast om de kan visa att de har ett särskilt intresse. På unionsnivå tillerkänns i artikel 41 om rätten till god förvaltning och artikel 42 om rätten till tillgång till handlingar i stadgan varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt säte i en medlemsstat rätt till tillgång till handlingar som innehas av Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Offentliga myndigheter bör uppmuntras att göra alla handlingar som de innehar tillgängliga för vidareutnyttjande. Offentliga myndigheter bör främja och uppmuntra vidareutnyttjande av handlingar, inbegripet officiella handlingar av lagstiftningskaraktär och administrativ karaktär, i de fall den offentliga myndigheten har rätt att tillåta vidareutnyttjandet.

(24)  Medlemsstaterna ger ofta enheter utanför den offentliga sektorn i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse samtidigt som de upprätthåller en hög nivå av kontroll över dessa enheter. Samtidigt gäller direktiv 2003/98/EG endast handlingar som innehas av offentliga myndigheter, medan offentliga företag undantas från dess tillämpningsområde. Detta leder till dålig tillgång för vidareutnyttjande på handlingar som framställs i samband med utförandet av tjänster av allmänt intresse på ett antal områden, särskilt inom de allmännyttiga sektorerna. Det begränsar dessutom i hög grad möjligheterna att skapa gränsöverskridande tjänster som bygger på handlingar som innehas av offentliga företag som tillhandahåller tjänster av allmänt intresse.

(25)  Direktiv 2003/98/EG bör därför ändras så att det säkerställs att det kan tillämpas på vidareutnyttjande av befintliga handlingar som framställs i samband med utförandet av tjänster av allmänt intresse av offentliga företag som bedriver någon av de verksamheter som avses i artiklarna 8–14 i direktiv 2014/25/EU, offentliga företag som fungerar som kollektivtrafikföretag i enlighet med artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007(13), offentliga företag som fungerar som lufttrafikföretag som har allmän trafikplikt i enlighet med artikel 16 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008(14) och offentliga företag som fungerar som rederier inom gemenskapen som uppfyller förpliktelser vid allmän trafik i enlighet med artikel 4 i rådets förordning (EEG) nr 3577/92(15).

(26)  Detta direktiv innehåller inte någon allmän skyldighet att tillåta vidareutnyttjande av handlingar som framställs av offentliga företag. Beslutet om huruvida vidareutnyttjande ska tillåtas eller ej bör fortfarande fattas av det berörda offentliga företaget, om inte annat föreskrivs i detta direktiv eller i unionsrätten eller nationell rätt. Först efter det att det offentliga företaget har gjort en handling tillgänglig för vidareutnyttjande bör det uppfylla de relevanta skyldigheter som fastställs i kapitlen III och IV i detta direktiv, i synnerhet när det gäller format, avgifter, öppenhet, licenser, icke-diskriminering och förbud mot exklusiva avtal. Å andra sidan ▌behöver offentliga företag inte uppfylla kraven i kapitel II, såsom reglerna för behandling av ansökningar. Om vidareutnyttjande av handlingar tillåts bör särskild uppmärksamhet ägnas åt att känslig information om skydd av kritisk infrastruktur, som definieras i rådets direktiv 2008/114/EG(16), och samhällsviktiga tjänster i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1148(17).

(27)  Den volym forskningsdata som genereras växer exponentiellt och har potential att vidareutnyttjas utanför forskarsamhället. För att man ska kunna ta itu med växande samhälleliga utmaningar på ett effektivt och övergripande sätt har det blivit mycket viktigt och angeläget att man kan få tillgång till, blanda och vidareutnyttja data från olika källor samt mellan olika sektorer och ämnesområden. Forskningsdata omfattar statistik, resultat från experiment, mätningar, iakttagelser från fältarbete, resultat från undersökningar, inspelningar från intervjuer och bilder. De inbegriper även metadata, kravspecifikationer och andra digitala objekt. Forskningsdata skiljer sig från vetenskapliga artiklar som rapporterar och kommenterar resultaten från vetenskaplig forskning. Under många år har öppen tillgång till och möjlighet att vidareutnyttja forskningsdata som härrör från offentlig finansiering varit föremål för särskilda politiska initiativ. Öppen tillgång innebär tillhandahållande online av tillgång till forskningsresultat utan kostnad för slutanvändaren och utan begränsningar vad gäller användning och vidareutnyttjande utöver möjligheten att kräva erkännande av upphovsrätten. Strategier för öppen tillgång syftar särskilt till att ge forskare och en bredare allmänhet tillgång till forskningsdata så tidigt som möjligt i spridningsprocessen och främja användning och vidareutnyttjande av dem. Öppen tillgång bidrar till att förbättra kvaliteten, minska behovet av onödigt dubbelarbete inom forskningen, påskynda den vetenskapliga utvecklingen och förhindra forskningsfusk, och kan generellt sett främja ekonomisk tillväxt och innovation. Vid sidan av öppen tillgång görs lovvärda insatser för att säkerställa att planering av datahantering blir en vedertagen vetenskaplig praxis och för att stödja spridning av sökbara, tillgängliga och kompatibla forskningsdata som är möjliga att vidareutnyttja (Fairprincipen).

(28)  Av de skäl som anges ovan är det lämpligt att fastställa en skyldighet för medlemsstaterna att anta strategier för öppen tillgång till offentligt finansierade forskningsdata samt säkerställa att denna politik genomförs av alla organisationer som bedriver forskning och organisationer som finansierar forskning. Organisationer som bedriver forskning och organisationer som finansierar forskning kan också organiseras som offentliga myndigheter och/eller offentliga företag. Detta direktiv är endast tillämpligt på sådana hybridorganisationer i deras egenskap av organisationer som bedriver forskning samt på dessa organisationers forskningsdata. Strategier för öppen tillgång medger vanligtvis en rad undantag från att göra forskningsresultat öppet tillgängliga. Kommissionens rekommendation av den 25 april 2018 om tillgång till och bevarande av vetenskaplig information beskriver relevanta delar av strategierna för öppen tillgång. De villkor på vilka vissa forskningsdata får vidareutnyttjas bör dessutom förbättras. Därför bör vissa skyldigheter enligt detta direktiv utvidgas till att även omfatta forskningsdata från vetenskaplig forskningsverksamhet som subventioneras med offentliga medel eller samfinansieras av offentliga och privata företag. Inom ramen för nationella strategier för öppen tillgång bör offentligt finansierade forskningsdata normalt vara öppna. I detta sammanhang bör emellertid aspekter vad gäller personlig integritet, skydd av personuppgifter, insynsskydd, nationell säkerhet, legitima affärsintressen, däribland affärshemligheter, och tredje parts immateriella rättigheter vederbörligen beaktas, i enlighet med principen ”så öppen som möjligt och så begränsad som nödvändigt”. Dessutom bör forskningsdata som är undantagna från tillgång på grundval av den nationella säkerheten, försvaret eller den allmänna säkerheten inte omfattas av detta direktiv. För att undvika administrativa bördor ▌bör skyldigheter enligt detta direktiv endast gälla forskningsdata som redan har gjorts tillgänglig för allmänheten av forskare▌, organisationer som bedriver forskning eller organisationer som finansierar forskning via ett institutionellt eller ämnesbaserat register och bör inte medföra extra kostnader för hämtningen av dataset eller kräva ytterligare tillsyn av data. Medlemsstaterna får utöka tillämpningen av detta direktiv till att omfatta forskningsdata som har gjorts tillgängliga för allmänheten via andra datainfrastrukturer än register, publikationer med fri tillgång, som en fil bifogad en artikel, en dataartikel eller en artikel i en datatidskrift. Handlingar som inte är forskningsdata bör fortsätta att vara undantagna från detta direktivs tillämpningsområde.

(29)  Definitionen av offentlig myndighet ” är baserad på definitionen i artikel 2.1 led 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU(18). Definitionen av offentligrättsligt organ som anges i det direktivet och definitionen av ”offentligt företag” som anges i direktiv 2014/25/EU bör vara tillämpliga på detta direktiv.

(30)  I detta direktiv fastställs en definition av begreppet ”handling” och den definitionen bör även omfatta alla delar av en handling. Begreppet "handling" bör täcka varje framställning av handlingar, fakta eller information – och varje sammanställning av handlingar, fakta eller information – oberoende av medium (papper eller elektronisk form eller i form av ljud- och bildinspelningar eller audiovisuella inspelningar). Avsikten är inte att definitionen av ”handling” ska omfatta datorprogram. Medlemsstaterna får utöka tillämpningen av detta direktiv till att omfatta datorprogram.

(31)  Offentliga myndigheter gör i allt högre utsträckning sina handlingar tillgängliga för vidareutnyttjande på ett proaktivt sätt genom att säkerställa upptäckbarhet online och faktisk tillgänglighet för handlingar och tillhörande metadata i ett öppet och maskinläsbart format som säkerställer interoperabilitet, vidareutnyttjande och tillgänglighet. Handlingar bör också göras tillgängliga för vidareutnyttjande på förfrågan från en vidareutnyttjare. I de fallen bör tidsfristerna för att besvara en begäran om vidareutnyttjande vara rimliga och stämma överens med motsvarande tidsfrister för att besvara en begäran om att få tillgång till handlingen enligt de relevanta bestämmelserna om tillgång. Offentliga företag, utbildningsanstalter, organisationer som bedriver forskning och organisationer som finansierar forskning bör emellertid undantas från det kravet. ▌Rimliga tidsfrister i hela unionen kommer att stimulera skapandet av sammanställningar av nya informationsprodukter och informationstjänster på unionstäckande nivå. Detta är särskilt viktigt för dynamiska data (bl.a. miljödata, trafikuppgifter, satellitdata, meteorologiska data och data som genereras av sensorer), vars ekonomiska värde är beroende av att innehållet omedelbart finns tillgängligt och uppdateras med jämna mellanrum. Dynamiska data bör därför tillhandahållas omedelbart efter insamlingen eller, om det rör sig om en manuell uppdatering, omedelbart efter ändringen av datasetet, via ett applikationsprogrammeringsgränssnitt (API) för att på så sätt underlätta utvecklingen av internet‑, mobil- och molnapplikationer baserade på sådana data. Om detta inte är möjligt på grund av tekniska eller ekonomiska begränsningar, bör de offentliga myndigheterna göra handlingarna tillgängliga inom en sådan tidsrymd att deras ekonomiska potential kan utnyttjas till fullo. Särskilda åtgärder bör vidtas för att undanröja relevanta tekniska eller ekonomiska hinder. Om licens används kan det ingå i licensvillkoren att handlingarna ska finnas tillgängliga i rätt tid. Om det på grund av skäl som är motiverade av ett allmänintresse, i synnerhet avseende folkhälsa och allmän säkerhet, är nödvändigt att verifiera data bör dynamiska data göras tillgängliga omedelbart efter verifieringen. Sådan nödvändig verifiering bör inte påverka uppdateringarnas frekvens.

(32)  För att få tillgång till data som öppnats upp för vidareutnyttjande genom detta direktiv är det lämpligt att säkerställa tillgång till dynamiska data via välutformade gränssnitt för API:er ▌. Ett API innebär en uppsättning funktioner, processer, definitioner och protokoll för kommunikation från maskin till maskin och sömlöst datautbyte. API:er bör stödjas genom tydlig teknisk dokumentation som är fullständig och tillgänglig online. När så är möjligt bör öppna API:er användas. I unionen, eller internationellt, erkända standardprotokoll bör tillämpas och internationella standarder för dataset användas i förekommande fall. API:er kan ha olika grad av komplexitet och kan innebära en enkel länk till en databas för att hämta specifika dataset, ett webbgränssnitt eller mer komplexa strukturer. Det finns ett allmänt värde i att vidareutnyttja och utbyta data via lämplig användning av API:er, eftersom detta kommer att hjälpa utvecklare och nystartade företag att skapa nya tjänster och produkter. Det är också en avgörande förutsättning för att skapa värdefulla ekosystem kring datatillgångar som ofta är outnyttjade. Inrättandet och användningen av API:er bör baseras på flera principer: tillgänglighet, stabilitet, underhåll under hela livscykeln, enhetlig användning och enhetliga standarder, användarvänlighet samt säkerhet. De offentliga myndigheterna och de offentliga företagen bör göra dynamiska data, det vill säga data som uppdateras regelbundet, ofta i realtid, tillgängliga för vidareutnyttjande omedelbart efter insamlingen genom lämpliga API:er och, i förekommande fall, som en bulknedladdning, med undantag för fall där detta skulle kräva oproportionella ansträngningar. Bedömningen av ansträngningarnas proportionalitet bör ta hänsyn till storleken på och driftsbudgeten för den offentliga myndigheten eller det offentliga företaget i fråga.

(33)  Möjligheterna till vidareutnyttjande kan förbättras genom en begränsning av behovet av att digitalisera pappersbaserade handlingar eller av att behandla digitala filer för att göra dem kompatibla med varandra. Därför bör de offentliga myndigheterna göra handlingarna är tillgängliga i alla redan befintliga format och språkversioner, genom elektroniska medel om så är möjligt och lämpligt. De offentliga myndigheterna bör vara välvilligt inställda till en begäran om ett utdrag ur en befintlig handling om det endast krävs ett enkelt handgrepp för att tillmötesgå en sådan begäran. De offentliga myndigheterna bör emellertid inte vara skyldiga att tillhandahålla ett utdrag ur en handling eller ändra formatet för den information som begärs om detta kräver en oproportionell ansträngning. För att underlätta vidareutnyttjande bör de offentliga myndigheterna, i den mån detta är möjligt och lämpligt, göra sina egna handlingar tillgängliga i ett format som inte är beroende av någon särskild programvara. De offentliga myndigheterna bör, när så är möjligt och lämpligt, ta hänsyn till möjligheterna att handlingarna vidareutnyttjas av och till förmån för personer med funktionshinder genom att tillhandahålla information i tillgängliga format i enlighet med kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102(19).

(34)  För att underlätta vidareutnyttjande bör de offentliga myndigheterna, när så är möjligt och lämpligt, göra handlingar tillgängliga, inklusive de handlingar som publiceras på webbplatser, i öppna och maskinläsbara format tillsammans med tillhörande metadata, med maximal precision och detaljrikedom, i ett format som säkerställer interoperabilitet, till exempel genom att hantera handlingarna på ett sätt som överensstämmer med principerna för kraven på interoperabilitet och användbarhet för rumslig information i enlighet med direktiv 2007/2/EG.

(35)  En handling bör anses vara i maskinläsbart format om den är i ett filformat som är strukturerat på ett sådant sätt att tillämpningsprogramvara enkelt kan identifiera, känna igen och extrahera specifika uppgifter i den. Maskinläsbara data ska anses vara data kodade i filer som är strukturerade i ett maskinläsbart format. Maskinläsbara format kan vara öppna eller proprietära. De kan, men behöver inte, vara formella standarder. Handlingar bör inte anses vara i maskinläsbart format om de är kodade i ett filformat som begränsar automatiserad behandling på grund av att data inte alls, eller endast med svårighet, kan extraheras från dessa handlingar. Medlemsstaterna bör, när så är möjligt och lämpligt, uppmuntra användningen av i unionen eller internationellt erkända öppna, maskinläsbara format. Det europeiska ramverket för interoperabilitet bör, när så är lämpligt, tas i beaktande vid utformningen av tekniska lösningar för vidareutnyttjande av handlingar.

(36)  Avgifter för vidareutnyttjande av handlingar utgör ett betydande hinder för inträde på marknaden för nystartade företag och små och medelstora företag. Handlingar bör därför göras tillgängliga för vidareutnyttjande avgiftsfritt och, om avgifter är nödvändiga, bör de i princip begränsas till marginalkostnaderna. Om offentliga myndigheter, antingen frivilligt eller i enlighet med krav i nationell lagstiftning, utför en särskilt omfattande sökning av begärd information eller ytterst kostsamma ändringar av formatet för den begärda informationen får marginalkostnader täcka kostnaderna för sådan verksamhet. I undantagsfall bör hänsyn tas till att det är nödvändigt att se till att offentliga myndigheter som är skyldiga att generera intäkter för att täcka en väsentlig del av sina kostnader kopplade till den offentliga verksamheten inte hindras från att fungera normalt. Detta gäller också i fall där en offentlig myndighet har gjort data tillgängliga som öppna data men är skyldig att generera intäkter för att täcka en väsentlig del av sina kostnader kopplade till andra offentliga verksamheter. Offentliga företags roll i en konkurrensutsatt ekonomisk miljö bör också erkännas. I sådana fall bör offentliga myndigheter och offentliga företag därför kunna ta ut avgifter som överstiger marginalkostnaderna. Sådana avgifter bör fastställas i enlighet med objektiva, öppet redovisade och kontrollerbara kriterier, och de samlade intäkterna från tillhandahållande och tillåtelse till vidareutnyttjande av handlingar bör inte överstiga kostnaderna för insamling och framställning, inbegripet inköp från tredje part, reproduktion, underhåll, lagring och spridning, tillsammans med en rimlig avkastning på investeringar. I tillämpliga fall bör det också vara möjligt att i den stödberättigande kostnaden inkludera kostnaden för avidentifiering av personuppgifter och kostnader för åtgärder som vidtas för att skydda uppgifter från insyn. Medlemsstaterna får kräva att offentliga myndigheter och offentliga företag ska lämna upplysningar om dessa kostnader. Skyldigheten att generera intäkter för att täcka en väsentlig del av de offentliga myndigheternas kostnader för sin offentliga verksamhet eller omfattningen av de tjänster av allmänt intresse som offentliga företag anförtrotts behöver inte vara lagstadgad utan kan exempelvis följa av administrativ praxis i medlemsstaterna. En sådan skyldighet bör regelbundet ses över av medlemsstaterna.

(37)  Avkastningen på investeringar kan förstås som en procentandel, utöver marginalkostnaderna, som gör det möjligt att täcka kapitalkostnaderna och inbegripa en verklig avkastningsgrad. Eftersom kapitalkostnaden är nära kopplad till kreditinstitutionernas räntor, som i sin tur baseras på Europeiska centralbankens (ECB) fasta räntesats på huvudsakliga refinansieringstransaktioner, bör en rimlig avkastning på investeringar inte överstiga ECB:s fasta räntesats med mer än 5 %.

(38)  Bibliotek, även universitetsbibliotek, museer och arkiv bör kunna ta ut en avgift som överstiger marginalkostnaderna för att de inte ska hindras från att fungera normalt. När det gäller sådana offentliga myndigheter bör de samlade intäkterna från tillhandahållande och tillåtelse till vidareutnyttjande av handlingar under en lämplig redovisningsperiod inte överstiga kostnaderna för insamling, framställning, reproduktion, spridning, bevarande och rättighetsklarering, tillsammans med en rimlig avkastning på investeringar. I tillämpliga fall bör kostnaden för avidentifiering av personuppgifter eller av kommersiellt känsliga uppgifter också ingå i den stödberättigande kostnaden. Vid beräkningen av en rimlig avkastning på investeringar för bibliotek, även universitetsbibliotek, museer och arkiv skulle det, med hänsyn till deras särdrag, vara möjligt att överväga de priser som den privata sektorn tillämpar för vidareutnyttjande av identiska eller liknande handlingar.

(39)  De övre gränser för avgifter som fastställs i detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas rätt att ta ut lägre avgifter eller att inte ta ut några avgifter alls.

(40)  Medlemsstaterna bör fastställa kriterier för avgifter som överstiger marginalkostnaderna. Medlemsstaterna bör exempelvis kunna fastställa sådana kriterier i nationella bestämmelser eller utse en eller flera lämpliga myndigheter – utom den offentliga myndigheten själv – som ska ha behörighet att fastställa sådana kriterier. Den myndigheten bör vara organiserad i enlighet med medlemsstaternas konstitutionella och rättsliga system. Det kan vara en befintlig myndighet som har verkställande budgetbefogenheter och som står under politiskt ansvar.

(41)  Utvecklingen av en informationsmarknad som omfattar hela unionen kräver att villkoren för vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga sektorn är tydliga och allmänt tillgängliga. Därför bör alla tillämpliga villkor för vidareutnyttjande av handlingarna klargöras för dem som kan komma att vidareutnyttja den informationen. Medlemsstaterna bör vid behov uppmuntra upprättandet av index online över tillgängliga handlingar, för att främja och underlätta begäranden om vidareutnyttjande. Sökande som begärt att få vidareutnyttja handlingar som innehas av andra enheter än offentliga företag, utbildningsanstalter, organisationer som bedriver forskning och organisationer som finansierar forskning bör informeras om hur de kan få beslut eller förfaranden som påverkar dem överprövade. Detta kommer att bli viktigt särskilt för nystartade företag och små och medelstora företag som inte nödvändigtvis är vana vid att ha kontakt med andra medlemsstaters offentliga myndigheter eller känner till vilka möjligheter det finns till överprövning.

(42)  Överprövningsmekanismerna bör inbegripa möjlighet till omprövning av en opartisk granskningsmyndighet. Detta skulle kunna vara en redan befintlig nationell myndighet, exempelvis den nationella konkurrensmyndigheten, den tillsynsmyndighet som inrättats i enlighet med förordning (EU) 2016/679, den nationella myndigheten för tillgång till handlingar eller en nationell rättslig myndighet. Den myndigheten bör vara organiserad i enlighet med medlemsstaternas konstitutionella och rättsliga system. Det faktum att man vänder sig till den myndigheten bör inte föregripa andra eventuella överprövningsmekanismer som finns för sökande som begärt att få vidareutnyttja handlingar. Den bör emellertid vara åtskild från den mekanism i medlemsstaterna som fastställer kriterierna för avgifter som överstiger marginalkostnaderna. Överprövningsmekanismerna bör inbegripa möjlighet till omprövning av avslag men även av beslut som, även om vidareutnyttjande beviljas, kan komma att påverka sökandena av andra skäl, särskilt på grund av de avgiftsregler som tillämpas. Omprövningsförfarandet bör vara snabbt, i enlighet med behoven på en marknad i snabb förändring.

(43)  Offentliggörande av alla allmänt tillgängliga handlingar som innehas av den offentliga sektorn och som rör såväl den politiska processen som rättsliga och administrativa förfaranden, är ett grundläggande sätt att utvidga rätten till kunskap, som utgör en demokratisk grundprincip. Det målet är tillämpligt på alla institutionella nivåer, det vill säga såväl på lokal och nationell som på internationell nivå.

(44)  Vidareutnyttjandet av handlingar bör inte underkastas villkor. I vissa fall, som är motiverade av ett allmänintresse, får licenser utfärdas med villkor för licenstagarens vidareutnyttjande av handlingarna med avseende på ansvar, skydd av personuppgifter, korrekt utnyttjande av handlingar, garantier för att handlingarna inte kommer att ändras och redovisande av källa. Om offentliga myndigheter utfärdar licenser för vidareutnyttjande av handlingar bör licensvillkoren vara objektiva, proportionella och icke-diskriminerande. Standardiserade licenser, som finns tillgängliga online, kan också spela en viktig roll i detta avseende. Medlemsstaterna bör därför sörja för att standardiserade licenser finns tillgängliga. Eventuella licenser för vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn bör under alla omständigheter innefatta så få restriktioner för vidareutnyttjande som möjligt, exempelvis genom att restriktionerna begränsas till krav på källangivelse. Öppna licenser i form av standardiserade offentliga licenser som finns tillgängliga online, som gör att data kan nås, användas, ändras och delas fritt av vem som helst för valfritt ändamål, och som är beroende av öppna dataformat, bör spela en viktig roll i detta avseende. Därför bör medlemsstaterna uppmuntra användningen av öppna licenser som så småningom bör bli standard i hela unionen. Utan att det påverkar de ansvarskrav som fastställs i unionsrätten eller i nationell rätt får en offentlig myndighet eller ett offentligt företag som gör handlingar tillgängliga för vidareutnyttjande utan andra villkor eller begränsningar ha rätt att frånsäga sig allt ansvar för de handlingar som gjorts tillgängliga för vidareutnyttjande.

(45)  Om en behörig myndighet beslutar att inte längre göra vissa handlingar tillgängliga för vidareutnyttjande eller att upphöra att uppdatera handlingarna, bör myndigheten så snart som möjligt offentligen tillkännage dessa beslut, på elektronisk väg om detta är möjligt.

(46)  Villkor för vidareutnyttjande bör vara icke-diskriminerande för jämförbara kategorier av vidareutnyttjande. I det hänseendet bör förbudet för icke-diskriminering inte hindra till exempel avgiftsfritt utbyte av information mellan offentliga myndigheter när de utövar sin offentliga verksamhet, även om andra aktörer måste betala avgifter för att vidareutnyttja samma handlingar. De bör inte heller hindra att olika avgifter tillämpas för kommersiellt och icke-kommersiellt vidareutnyttjande.

(47)  Medlemsstaterna bör särskilt säkerställa att vidareutnyttjande av offentliga företags handlingar inte leder till marknadssnedvridning och att den rättvisa konkurrensen inte undergrävs.

(48)  Offentliga myndigheter bör följa unionens eller nationella konkurrensregler när de fastställer principerna för vidareutnyttjande av handlingar och i möjligaste mån undvika exklusiva avtal mellan sig själva och privata partner. För att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse kan det dock ibland vara nödvändigt med ensamrätt att vidareutnyttja specifika handlingar från den offentliga sektorn. Detta kan vara fallet om ingen kommersiell utgivare skulle offentliggöra informationen utan en sådan ensamrätt. I detta hänseende är det lämpligt att ta hänsyn till offentliga tjänstekontrakt som inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/24/EU i enlighet med artikel 11 i det direktivet samt innovationspartnerskap som avses i artikel 31 i direktiv 2014/24/EU.

(49)  Det finns många exempel på samarbeten mellan bibliotek, även universitetsbibliotek, museer, arkiv och privata partner där kulturresurser digitaliseras med ensamrätt för de privata partnerna. Praxis har visat att sådana offentlig–privata partnerskap kan underlätta en meningsfull användning av kultursamlingar och samtidigt göra så att allmänheten snabbare kan ta del av kulturarvet. Rådande skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om digitalisering av kulturresurser bör därför tas i beaktande genom en särskild uppsättning regler gällande avtal om digitalisering av sådana resurser. Om en ensamrätt gäller digitalisering av kulturresurser kan det krävas att ensamrätten har en viss varaktighet för att ge den privata partnern möjlighet att få tillbaka sin investering. Varaktigheten bör emellertid vara begränsad till en så kort tid som möjligt, i överensstämmelse med principen om att offentligt material bör fortsätta att vara offentligt efter digitalisering. Ensamrätten att digitalisera kulturresurser bör i allmänhet inte gälla längre än tio år. Om en ensamrätt gäller längre än tio år bör varaktigheten omprövas, med beaktande av tekniska, ekonomiska och administrativa förändringar i miljön sedan avtalet ingicks. Alla offentlig–privata partnerskap för digitalisering av kulturresurser bör dessutom ge kulturinstitutionen i partnerskapet fullständiga rättigheter att använda de digitaliserade kulturresurserna när avtalet upphört att gälla.

(50)  Avtal mellan datainnehavare och vidareutnyttjare av data som inte uttryckligen beviljar ensamrätt men som rimligtvis kan förväntas begränsa tillgången till handlingar för vidareutnyttjande bör vara föremål för ytterligare offentlig granskning ▌. De väsentliga aspekterna av sådana avtal ▌ bör därför offentliggöras online minst två månader innan de träder i kraft, det vill säga två månader innan den överenskomna dag då parterna måste börja att fullgöra sina skyldigheter. Offentliggörandet bör ge berörda parter möjlighet att begära att få vidareutnyttja de handlingar som omfattas av avtalet och förebygga risken för att kretsen av möjliga vidareutnyttjare begränsas. Under alla omständigheter bör de väsentliga aspekterna av sådana avtal också offentliggöras online i den slutliga form som parterna kommit överens om, utan onödigt dröjsmål efter deras ingående ▌.

(51)  Detta direktiv syftar till att minimera risken för en alltför stor fördel av att vara först på marknaden (first-mover advantage) som skulle kunna begränsa antalet möjliga vidareutnyttjare av data. I de fall då avtalsvillkor, vid sidan av en medlemsstats skyldigheter enligt detta direktiv att bevilja tillgång till handlingar, sannolikt medför en överföring av den medlemsstatens medel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, bör detta direktiv inte påverka tillämpningen av de regler om konkurrens och statligt stöd som föreskrivs i artiklarna 101–109 i EUF-fördraget. Det följer av reglerna om statligt stöd som anges i artiklarna 107–109 i EUF-fördraget att en medlemsstat i förväg ska kontrollera om det statliga stödet kan ingå i det relevanta avtalet och säkerställa att det är förenligt med reglerna om statligt stöd.

(52)  Detta direktiv påverkar inte ▌skyddet för enskilda med avseende på behandling av personuppgifter enligt unionsrätten och nationell lagstiftning, särskilt enligt förordning (EU) 2016/679 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG(20), inbegripet eventuell kompletterande nationell rätt som antagits av medlemsstaterna. Detta innebär bland annat att vidareutnyttjande av personuppgifter endast är tillåtet om principen om ändamålsbegränsning enligt artikel 5.1 b och artikel 6 i förordning (EU) 2016/679 efterlevs. Anonym information är information som inte hänför sig till en identifierad eller identifierbar fysisk person eller personuppgifter som anonymiserats på ett sådant sätt att den registrerade inte, eller inte längre, är identifierbar. Att anonymisera information är ett sätt att jämka samman intressena att göra information från den offentliga sektorn så tillgänglig för vidareutnyttjande som möjligt och dataskyddsrättsliga skyldigheter, men det sker till en kostnad. Det är lämpligt att betrakta den kostnaden som en av de kostnadsposter som ska betraktas som en del av marginalkostnaden för spridning som avses i detta direktiv.

(53)  När beslut fattas om omfattningen av och villkoren för vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga sektorn som innehåller personuppgifter, till exempel inom hälso- och sjukvårdssektorn, kan konsekvensbedömningar avseende dataskydd behöva utföras i enlighet med artikel 35 i förordning (EU) 2016/679.

(54)  Immateriella rättigheter som innehas av tredje man påverkas inte av detta direktiv. Det bör klargöras att begreppet immateriella rättigheter här syftar enbart på upphovsrätt och närstående rättigheter (inklusive sui generis-skydd). Detta direktiv är inte tillämpligt på handlingar som omfattas av industriell äganderätt, till exempel patent samt registrerade formgivningar och varumärken. Direktivet påverkar inte förekomsten av immateriella rättigheter hos offentliga myndigheter eller deras äganderätt av desamma, och det medför inte heller någon begränsning av utövandet av dessa rättigheter utöver de gränser som fastställs i detta direktiv. De skyldigheter som åläggs i enlighet med detta direktiv bör endast tillämpas i den mån de är förenliga med internationella avtal om skydd av immateriella rättigheter, i synnerhet Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (nedan kallad Bernkonventionen) ▌, avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (nedan kallat Trips-avtalet) och Wipos fördrag om upphovsrätt (WCT). Offentliga myndigheter bör emellertid använda sin upphovsrätt på ett sätt som underlättar vidareutnyttjande.

(55)  Med hänsyn till unionsrätten samt medlemsstaternas och unionens internationella skyldigheter, i synnerhet inom ramen för Bernkonventionen och Trips-avtalet, bör handlingar till vilka tredje man innehar immateriella rättigheter vara undantagna från detta direktivs tillämpningsområde. Om tredje man var ursprunglig ägare till de immateriella rättigheterna till en handling som innehas av bibliotek, även universitetsbibliotek, museer och arkiv, och skyddsperioden för rättigheterna inte har löpt ut, bör den handlingen vid tillämpning av detta direktiv anses vara en handling till vilken tredje man innehar immateriella rättigheter.

(56)  Detta direktiv bör inte påverka de rättigheter, inklusive ekonomiska och moraliska rättigheter, som anställda inom offentliga myndigheter eventuellt åtnjuter inom ramen för nationell rätt.

(57)  Vidare bör den berörda offentliga myndigheten behålla rätten att utnyttja handlingen efter det att den handlingen gjorts tillgänglig för vidareutnyttjande.

(58)  Det här direktivet påverkar inte tillämpningen av direktiv 2014/24/EU.

(59)  Verktyg som hjälper potentiella vidareutnyttjare att finna handlingar som är tillgängliga för vidareutnyttjande samt villkor för vidareutnyttjandet kan avsevärt underlätta gränsöverskridande användning av handlingar från den offentliga sektorn. Därför bör medlemsstaterna säkerställa att det finns praktiska arrangemang för att hjälpa personer som vidareutnyttjar handlingar i deras sökning efter handlingar som är tillgängliga för vidareutnyttjande. Exempel på sådana praktiska arrangemang är tillgångsförteckningar, som helst bör vara tillgängliga online, över viktiga handlingar (sådana handlingar som i omfattande grad vidareutnyttjas eller i stor utsträckning skulle kunna bli vidareutnyttjade) och portalplatser som är kopplade till decentraliserade tillgångsförteckningar. Medlemsstaterna bör även underlätta långsiktig tillgång för vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn i enlighet med tillämpliga bevarandestrategier.

(60)  Kommissionen bör underlätta samarbete mellan medlemsstaterna och stödja utformning, testning, införande och användning av interoperabla elektroniska gränssnitt som möjliggör effektivare och säkrare offentliga tjänster.

(61)  Det här direktivet påverkar inte tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG(21) ▌. Det fastställer villkor för de offentliga myndigheternas utövande av sina immateriella rättigheter på den inre marknaden för information när de tillåter vidareutnyttjande av handlingar. När offentliga myndigheter är innehavare av den rättighet som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 96/9/EG bör de inte hävda den rättigheten för att förhindra vidareutnyttjande eller begränsa vidareutnyttjande av befintliga handlingar i högre grad än vad som anges i det här direktivet.

(62)  Kommissionen har gett stöd till utvecklingen av en framstegsrapport online om öppna data, med relevanta resultatindikatorer för vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn i alla medlemsstater. En regelbunden uppdatering av den rapporten kommer att bidra till utbytet av information mellan medlemsstaterna och till tillgången på information om politik och praxis runtom i unionen.

(63)  Det är nödvändigt att säkerställa att medlemsstaterna övervakar omfattningen av vidareutnyttjandet av information från den offentliga sektorn, villkoren för att göra sådan information tillgänglig och rutinerna för överprövning.

(64)  Kommissionen får bistå medlemsstaterna med att genomföra detta direktiv på ett enhetligt sätt genom att utfärda nya och uppdatera befintliga riktlinjer, särskilt vad gäller rekommenderade standardiserade licenser, dataset och avgifter för vidareutnyttjande av handlingar, efter samråd med berörda parter.

(65)  Ett av huvudsyftena med inrättandet av den inre marknaden är att skapa villkor som främjar utvecklingen av unionsomfattande tjänster. Bibliotek, även universitetsbibliotek, museer och arkiv förfogar över stora mängder värdefulla informationsresurser från den offentliga sektorn, särskilt sedan digitaliseringsprojekt gjort att mängden digitalt offentligt material mångdubblats. Dessa kulturarvssamlingar och därtill hörande metadata är en potentiell källa för produkter och tjänster med digitalt innehåll och rymmer en enorm potential i fråga om innovativt vidareutnyttjande i sektorer som utbildning och turism. Andra typer av kulturinstitutioner, som orkestrar, operor, baletter och teatrar, liksom de arkiv som finns i sådana institutioner, bör inte heller i fortsättningen omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv på grund av sin karaktär av scenkonst och det faktum att nästan allt deras material omfattas av immateriella rättigheter för tredje man.

(66)  För att skapa gynnsamma förutsättningar för vidareutnyttjande av handlingar som är förknippat med stora socioekonomiska fördelar och har ett särskilt stort värde för ekonomin och samhället bör en förteckning över tematiska kategorier av värdefulla dataset anges i en bilaga. Till exempel, och utan att det påverkar tillämpningen av de genomförandeakter som fastställer vilka värdefulla dataset som bör omfattas av de särskilda kraven i detta direktiv, med beaktande av kommissionens tillkännagivande riktlinjer om rekommenderade standardlicenser, datauppsättningar och avgifter för vidareutnyttjande av handlingar, kan de tematiska kategorierna bland annat omfatta postnummer, nationella och lokala kartor (geospatiala data), energiförbrukning och satellitbilder (jordobservation och miljö), in situ-data från instrument och väderprognoser (meteorologiska data), demografiska och ekonomiska indikatorer (statistik), företagsregister och organisationsnummer (företag och företagsägare), vägskyltar och inre vattenvägar (rörlighet).

(67)  I syfte att ändra förteckningen över tematiska kategorier av värdefulla dataset genom att lägga till ytterligare tematiska kategorier bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen r. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning(22). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(68)   En unionsomfattande förteckning över dataset med särskild potential att skapa socioekonomiska fördelar tillsammans med harmoniserade villkor för vidareutnyttjande utgör en viktig drivkraft för gränsöverskridande tillämpningar och tjänster. I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att stödja vidareutnyttjande av handlingar som är förknippat med viktiga socioekonomiska fördelar genom att anta en förteckning över särskilda värdefulla dataset som omfattas av särskilda krav i detta direktiv, tillsammans med arrangemang för deras offentliggörande och vidareutnyttjande. Följaktligen ska dessa särskilda krav inte vara tillämpliga förrän kommissionen har antagit genomförandeakterna. Förteckningen bör ta hänsyn till sektorsspecifika unionsrättsakter som reglerar offentliggörandet av dataset till exempel direktiv 2007/2/EG och direktiv 2010/40/EU, för att säkerställa att dataset görs tillgängliga enligt relevanta standarder och metadataset. Förteckningen bör baseras på de tematiska kategorier som fastställs i det här direktivet. Vid utarbetandet av förteckningen bör kommissionen genomföra lämpliga samråd, även på expertnivå. När beslut fattas om uppförande på förteckningen av data som innehas av offentliga företag eller om huruvida dessa data ska vara fritt tillgängliga bör dessutom effekterna på konkurrensen på de berörda marknaderna beaktas. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011(23).

(69)  I syfte att säkerställa värdefulla datasets maximala inverkan och för att underlätta vidareutnyttjande av dem bör dessa dataset göras tillgängliga för vidareutnyttjande med minsta möjliga rättsliga begränsningar och avgiftsfritt. De bör också offentliggöras via API:er ▌. Detta hindrar dock inte att offentliga myndigheter i sin myndighetsutövning tar betalt för tillhandahållandet av tjänster med koppling till värdefulla dataset, i synnerhet intygande av handlingars äkthet och riktighet.

(70)  Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att underlätta skapandet av unionsomfattande informationsprodukter och informationstjänster som bygger på handlingar från den offentliga sektorn, för att säkerställa, å ena sidan, privata, särskilt små och medelstora, företags effektiva och gränsöverskridande användning av handlingar från den offentliga sektorn för att skapa förädlade informationsprodukter och informationstjänster och, å andra sidan, medborgarnas användning för att underlätta det fria informations- och kommunikationsflödet, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare på grund av den föreslagna åtgärdens unionstäckande omfattning kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(71)  Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de principer som erkänns främst genom stadgan, inklusive rätten till privatliv, skyddet av personuppgifter, rätten till egendom och integrering av personer med funktionsnedsättning. Inget i detta direktiv bör tolkas eller genomföras på ett sätt som strider mot Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

(72)  Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i förordning (EG) nr 45/2001 och avgav ett yttrande den 10 juli 2018(24).

(73)  Kommissionen bör göra en utvärdering av detta direktiv. I enlighet med i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning, bör den utvärderingen baseras på de fem kriterierna effektivitet, ändamålsenlighet, relevans, konsekvens och mervärde och bör ligga till grund för konsekvensbedömningar av olika alternativ för vidare åtgärder.

(74)  Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller den tidsfrist för införlivande i nationell rätt av direktiven som anges i bilaga II del B.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1.  För att främja användningen av öppna data och stimulera innovation inom produkter och tjänster fastställs i detta direktiv en uppsättning minimiregler för vidareutnyttjande av följande handlingar samt praktiska arrangemang för hur detta vidareutnyttjande ska underlättas:

a)  Befintliga handlingar som innehas av medlemsstaternas offentliga myndigheter.

b)  Befintliga handlingar som innehas av offentliga företag som

i)  är verksamma inom de områden som definieras i direktiv 2014/25/EU,

ii)  fungerar som kollektivtrafikföretag i enlighet med artikel 2 i förordning (EG) nr 1370/2007,

iii)  fungerar som lufttrafikföretag som har allmän trafikplikt i enlighet med artikel 16 i förordning (EG) nr 1008/2008, eller

iv)  fungerar som rederier inom gemenskapen som uppfyller förpliktelser vid allmän trafik i enlighet med artikel 4 i förordning (EEG) nr 3577/92.

c)  Forskningsdata, i enlighet med villkoren i artikel 10 ▌.

2.  Detta direktiv ska inte tillämpas på

a)  handlingar vars tillhandahållande inte omfattas av den offentliga verksamhet som bedrivs av de berörda offentliga myndigheterna, såsom den definieras i lagstiftning eller andra bindande regler i medlemsstaten eller, om sådana regler saknas, såsom den definieras i enlighet med gängse administrativ praxis i medlemsstaten i fråga, förutsatt att den offentliga verksamheten är tydligt avgränsad och föremål för översyn,

b)  handlingar som innehas av offentliga företag

i)  och som framställs utanför ramen för tillhandahållandet av tjänster av allmänt intresse enligt definitionen i lagstiftning eller andra bindande regler i medlemsstaten,

ii)  med anknytning till verksamheter som är direkt konkurrensutsatta och som därför, i enlighet med artikel 34 i direktiv 2014/25/EU inte omfattas av upphandlingsreglerna,

c)  handlingar för vilka tredje man innehar immateriella rättigheter,

d)  handlingar, såsom känsliga uppgifter, som är undantagna från tillgång enligt medlemsstaternas bestämmelser om tillgång, bland annat med hänsyn till

i)  skydd av den nationella säkerheten (det vill säga statens säkerhet), försvaret eller den allmänna säkerheten,

ii)  insynsskydd för statistiska uppgifter,

iii)  insynsskydd för kommersiella uppgifter (inklusive affärs-, yrkes- eller företagshemligheter),

e)  handlingar som är undantagna från tillgång eller för vilka tillgången omfattas av restriktioner med hänsyn till känslig information om skydd av kritisk infrastruktur enligt definitionen i artikel 2 d i direktiv 2008/114/EG,

f)   handlingar för vilka tillgången omfattas av restriktioner enligt medlemsstaternas bestämmelser om tillgång, bland annat i sådana fall då medborgare eller rättsliga enheter måste visa att de har ett särskilt intresse av att få tillgång till handlingarna,

g)  ▌logotyper, heraldiska vapen och insignier,

h)   handlingar som med hänsyn till skyddet av personuppgifter är undantagna från tillgång eller för vilka tillgången omfattas av restriktioner enligt bestämmelserna om tillgång samt delar av handlingar som är tillgängliga enligt de bestämmelserna som innehåller personuppgifter vilkas vidareutnyttjande enligt lag har definierats som oförenligt med lagstiftningen om skydd för enskilda när det gäller behandling av personuppgifter eller som undergrävande skyddet av den enskildes privatliv och integritet, särskilt i enlighet med unionsrätt eller nationell rätt om skydd av personuppgifter,

i)   handlingar som innehas av offentliga radio- och tv-företag och deras dotterbolag och av andra organ eller deras dotterbolag för fullgörandet av ett uppdrag att verka i allmänhetens tjänst på radio- eller tv-området,

j)   handlingar som innehas av andra kulturinstitutioner än bibliotek, även universitetsbibliotek, museer och arkiv,

k)  handlingar som innehas av utbildningsanstalter som bedriver högst gymnasieutbildning och, i fråga om alla andra utbildningsanstalter, andra handlingar än dem som avses i punkt 1 c,

l)  andra handlingar än dem som avses i punkt 1 c som innehas av organisationer som bedriver forskning och organisationer som finansierar forskning, inklusive organisationer som inrättats för överföring av forskningsresultat.

3.  Detta direktiv bygger på och påverkar inte unionens och nationella bestämmelser om tillgång ▌.

4.  Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna i unionsrätten och nationell rätt om skydd av personuppgifter, i synnerhet förordning (EU) 2016/679 och direktiv 2002/58/EG samt motsvarande bestämmelser i nationell rätt.

5.   De skyldigheter som åläggs i enlighet med detta direktiv ska endast tillämpas i den mån de är förenliga med bestämmelserna i internationella avtal om skydd av immateriella rättigheter, i synnerhet Bernkonventionen ▌, Trips-avtalet och WCT.

6.  En databasproducents rätt enligt artikel 7.1 i direktiv 96/9/EG får inte utövas av offentliga myndigheter för att förhindra ▌vidareutnyttjande av handlingar eller begränsa vidareutnyttjandet i högre grad än vad som anges i det här direktivet.

7.  Det är direktivet reglerar vidareutnyttjande av befintliga handlingar som innehas av offentliga myndigheter och offentliga företag i medlemsstaterna, inklusive handlingar som omfattas av direktiv 2007/2/EG.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

1.  offentliga myndigheter: statliga, regionala eller lokala myndigheter och offentligrättsliga organ eller sammanslutningar av en eller flera sådana myndigheter eller av ett eller flera sådana offentligrättsliga organ.

2.  offentligrättsliga organ: organ som har samtliga följande egenskaper:

a)  De har särskilt inrättats för att tillgodose behov av allmänt intresse, som inte är av industriell eller kommersiell karaktär,

b)  De är juridiska personer.

c)  De finansieras till största delen av statliga, regionala eller lokala myndigheter, eller av andra offentligrättsliga organ, eller som står under administrativ tillsyn av sådana myndigheter eller organ; eller de är ett förvaltningsorgan, styrelseorgan eller tillsynsorgan mer än hälften av ledamöterna utses av statliga, regionala eller lokala myndigheter eller av andra offentligrättsliga organ.

3.  offentligt företag: varje företag verksamt inom de områden som anges i artikel 1.1 b, över vilket de offentliga myndigheterna har ett direkt eller indirekt bestämmande inflytande till följd av ägarförhållande, finansiellt deltagande eller gällande regler. Offentliga myndigheter ska anses utöva bestämmande inflytande när dessa myndigheter, direkt eller indirekt

a)  äger majoriteten av företagets tecknade kapital, eller

b)  kontrollerar majoriteten av de rösträtter som är knutna till företagets emitterade aktier, eller

c)  kan utse mer än hälften av ledamöterna i företagets administrativa, styrande eller övervakande organ.

4.   universitet: en offentlig myndighet som tillhandahåller högre utbildning som leder till akademiska examina.

5.  standardiserad licens: en uppsättning på förhand fastställda villkor för vidareutnyttjande i digitalt format, som helst ska vara förenliga med standardiserade offentliga licenser som finns tillgängliga online,

6.   handling:

a)  allt innehåll, oberoende av medium (papper eller elektronisk form eller i form av ljudinspelningar, bildinspelningar eller audiovisuella inspelningar), eller

b)  varje del av sådant innehåll.

7.  Anonymisering: förfarande för att göra handlingar till anonyma handlingar, som inte avser en identifierad eller identifierbar fysisk person, eller förfarandet för att anonymisera personuppgifter på ett sådant sätt att den registrerade inte eller inte längre är identifierbar.

8.  dynamiska data: handlingar i digitalt format, som uppdateras ofta eller i realtid, särskilt på grund av deras volatilitet eller snabba åldrande; data som genereras av sensorer betraktas vanligtvis som dynamiska data.

9.  forskningsdata: andra handlingar i digitalt format än vetenskapliga publikationer, som samlas in eller framställs inom ramen för vetenskaplig forskningsverksamhet och som används som bevis i forskningsprocessen eller som i forskarvärlden är allmänt accepterade som nödvändiga för att validera forskningsrön och forskningsresultat.

10.  värdefulla dataset: handlingar vars vidareutnyttjande är förknippat med stora ▌fördelar för samhället, miljön och ekonomin, framför allt på grund av deras lämplighet för att skapa mervärdestjänster ▌, applikationer och nya högkvalitativa och anständiga arbetstillfällen, och antalet potentiella mottagare av de mervärdestjänster och mervärdesapplikationer som bygger på dessa dataset.

11.  vidareutnyttjande: personers eller rättssubjekts användning av handlingar som innehas av

a)  offentliga myndigheter för andra kommersiella eller icke‑kommersiella ändamål än det ursprungliga ändamål för vilket handlingarna framställdes inom den offentliga verksamheten, med undantag för utbyte av handlingar mellan offentliga myndigheter som enbart sker i samband med deras offentliga verksamhet, eller

b)  offentliga företag för andra kommersiella eller icke‑kommersiella ändamål än det ursprungliga ändamålet att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse för vilket handlingarna framställdes, med undantag för utbyte av handlingar mellan offentliga företag och offentliga myndigheter som enbart sker i samband med offentliga myndigheters offentliga verksamhet.

12.   personuppgifter: personuppgifter i enlighet med definitionen i artikel 4.1 i förordning (EU) 2016/679.

13.   maskinläsbart format: ett filformat som är strukturerat på ett sådant sätt att tillämpningsprogramvara enkelt kan identifiera, känna igen och extrahera specifika uppgifter, inklusive enskilda faktauppgifter, och deras interna struktur.

14.   öppet format: ett filformat som är oberoende av plattform och tillgängligt för allmänheten utan några restriktioner som hindrar vidareutnyttjande av handlingar.

15.   formell öppen standard: en skriftligt dokumenterad standard som specificerar kraven för hur interoperabilitet mellan programvaror ska säkerställas.

16.  rimlig avkastning på investeringar: en procentandel av den totala avgiften, utöver vad som krävs för att täcka de stödberättigande kostnaderna, som uppgår till högst 5 procentenheter över ECB:s fasta ränta.

17.  tredje man: varje fysisk eller juridisk person som inte är en offentlig myndighet eller ett offentligt företag och som innehar uppgifterna.

Artikel 3

Allmän princip

1.  Om inte annat följer av punkt 2 i den här artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att handlingar som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde i enlighet med artikel 1 kan vidareutnyttjas för kommersiella eller icke-kommersiella ändamål i enlighet med kapitlen III och IV.

2.  När det gäller handlingar till vilka bibliotek, även universitetsbibliotek, museer och arkiv innehar immateriella rättigheter och handlingar som innehas av offentliga företag ska medlemsstaterna, i det fall vidareutnyttjande av sådana handlingar tillåts, säkerställa att dessa handlingar kan vidareutnyttjas för kommersiella eller icke-kommersiella ändamål i enlighet med kapitlen III och IV.

KAPITEL II

BEGÄRAN OM VIDAREUTNYTTJANDE

Artikel 4

Behandling av begäran om vidareutnyttjande

1.  De offentliga myndigheterna ska, på elektronisk väg om detta är möjligt och lämpligt, behandla en begäran om vidareutnyttjande och ge sökanden tillgång till handlingen för vidareutnyttjande eller, om det krävs en licens, färdigställa licenserbjudandet till sökanden inom en rimlig tid som överensstämmer med den tidsfrist som gäller för behandling av en begäran om tillgång till handlingar.

2.  Om det inte har fastställts några tidsfrister eller andra regler för tillhandahållande inom rimlig tid av handlingar ska de offentliga myndigheterna behandla begäran och överlämna handlingarna för vidareutnyttjande till sökanden eller, om det krävs en licens, färdigställa licenserbjudandet till sökanden så snart som möjligt eller under alla omständigheter inom 20 arbetsdagar från det att begäran inkommit. Den tidsfristen får förlängas med ytterligare 20 arbetsdagar för begäranden som är omfattande eller komplicerade. I sådana fall ska sökanden så snart som möjligt och åtminstone inom tre veckor från den ursprungliga begäran underrättas om att det behövs mer tid för att handlägga begäran och om skälen för detta.

3.  I händelse av avslag ska de offentliga myndigheterna underrätta sökanden om skälen för avslaget med hänvisning till relevanta bestämmelser om tillgång till handlingar i den medlemsstaten eller till bestämmelser om införlivande som antagits enligt detta direktiv, särskilt artikel 1.2 a–h eller artikel 3. Om ett avslag är grundat på artikel 1.2 c ska den offentliga myndigheten även lämna en hänvisning till den fysiska eller juridiska person som är rättsinnehavare, om denna är känd, eller till den licensgivare från vilken den offentliga myndigheten har erhållit det aktuella materialet. Bibliotek, även universitetsbibliotek, museer och arkiv ska dock inte behöva lämna någon sådan hänvisning.

4.  I alla beslut om vidareutnyttjande ska det anges vilka möjligheter till överprövning som finns om sökanden vill invända mot beslutet. Överprövningsmekanismerna ska inbegripa möjlighet till omprövning av en opartisk omprövningsmyndighet som besitter lämplig sakkunskap, såsom den nationella konkurrensmyndigheten, den berörda myndigheten för tillgång till handlingar, den tillsynsmyndighet som inrättats i enlighet med förordning (EU) 2016/679 eller en nationell rättslig myndighet, vars beslut är bindande för den berörda offentliga myndigheten.

5.  Vid tillämpning av denna artikel ska medlemsstaterna fastställa praktiska arrangemang för att underlätta ett effektivt vidareutnyttjande av handlingar. Sådana arrangemang kan särskilt omfatta metoderna för tillhandahållande av lämplig information om rättigheterna i detta direktiv och att erbjuda lämpligt stöd och vägledning.

6.  Följande enheter ska inte behöva efterleva den här artikeln:

a)  Offentliga företag.

b)  Utbildningsanstalter, organisationer som bedriver forskning och organisationer som finansierar forskning.

KAPITEL III

VILLKOR FÖR VIDAREUTNYTTJANDE

Artikel 5

Tillgängliga format

1.  Utan att det påverkar tillämpningen av kapitel V ska offentliga myndigheter och offentliga företag göra sina handlingar tillgängliga i befintliga format och språkversioner samt, om möjligt och lämpligt, på elektronisk väg, i format som är öppna, maskinläsbara, tillgängliga, sökbara och som kan vidareutnyttjas, tillsammans med tillhörande metadata. Både format och metadata ska, när så är möjligt, vara förenliga med formella öppna standarder.

2.  Medlemsstaterna ska uppmuntra offentliga myndigheter och offentliga företag att framställa handlingar som omfattas av detta direktiv och göra dem tillgängliga i enlighet med principen om ”inbyggd öppenhet och öppenhet som standard”.

3.  Punkt 1 ska inte medföra någon skyldighet för offentliga myndigheter ▌ att skapa nya handlingar eller anpassa handlingar eller tillhandahålla utdrag för att efterleva den punkten, om detta skulle kräva oproportionella ansträngningar och inte endast ett enkelt handgrepp.

4.  Offentliga myndigheter ▌ska inte vara skyldiga att fortsätta med framställning och lagring av en viss typ av handlingar för att dessa handlingar ska kunna vidareutnyttjas av en organisation inom den privata eller offentliga sektorn.

5.  Offentliga myndigheter ▌ska göra dynamiska data tillgängliga för vidareutnyttjande omedelbart efter insamlingen genom lämpliga API:er och, i förekommande fall, som en bulknedladdning.

6.  Om det skulle överskrida den offentliga myndighetens ▌finansiella och tekniska kapacitet att göra de dynamiska data tillgängliga omedelbart efter insamlingen, som avses i punkt 5, och därmed medföra oproportionella ansträngningar, ska dessa dynamiska data göras tillgängliga för vidareutnyttjande inom en tidsram eller med tillfälliga tekniska begränsningar som inte otillbörligen påverkar utnyttjandet av deras ekonomiska och sociala potential.

7.  Punkterna 1–6 ska tillämpas på befintliga handlingar som innehas av offentliga företag som är tillgängliga för vidareutnyttjande.

8.  Värdefulla dataset, som förtecknas i enlighet med artikel 14.1, ska göras tillgängliga för vidareutnyttjande i maskinläsbart format via lämpliga API:er och, i förekommande fall, som en bulknedladdning.

Artikel 6

Avgiftsprinciper

1.  Vidareutnyttjande av handlingar ska vara kostnadsfritt.

Täckning av marginalkostnaderna för reproduktion, tillhandahållande och spridning av handlingar samt för avidentifiering av personuppgifter och åtgärder för att skydda konfidentiell affärsinformation får dock tillåtas.

2.  Genom ett undantag ska punkt 1 inte tillämpas på följande:

a)  Offentliga myndigheter som är skyldiga att generera intäkter för att täcka en väsentlig del av sina kostnader kopplade till den offentliga verksamheten.

b)  Bibliotek, även universitetsbibliotek, museer och arkiv.

c)  Offentliga företag.

3.  Medlemsstaterna ska offentliggöra en förteckning online över de offentliga myndigheter som avses i punkt 2 a.

4.  I de fall som avses i punkt 2 a och c ska de sammanlagda avgifterna beräknas i enlighet med objektiva, öppet redovisade och kontrollerbara kriterier. Dessa kriterier ska fastställas av medlemsstaterna.

De samlade intäkterna från tillhandahållande för och tillåtelse till vidareutnyttjande av handlingar över en lämplig redovisningsperiod får inte överstiga kostnaderna för insamling, framställning, reproduktion ▌, spridning och datalagring av handlingarna, jämte en rimlig avkastning på investeringar, och – i tillämpliga fall – avidentifiering av personuppgifter och åtgärder för att skydda konfidentiell affärsinformation ▌.

Avgifterna ska beräknas i enlighet med tillämpliga redovisningsprinciper.

5.  När de offentliga myndigheter som avses i punkt 2 b tar ut avgifter får de samlade intäkterna från tillhandahållande för och tillåtelse till vidareutnyttjande av handlingar under en lämplig redovisningsperiod inte överstiga kostnaderna för insamling, framställning, reproduktion, spridning, datalagring, bevarande och rättighetsklarering och – i tillämpliga fall – avidentifiering av personuppgifter och åtgärder för att skydda konfidentiell affärsinformation, tillsammans med en rimlig avkastning på investeringar.

Avgifterna ska beräknas i enlighet med de redovisningsprinciper som gäller för de berörda offentliga myndigheterna.

6.  Vidareutnyttjandet av följande ska vara kostnadsfritt för användaren:

a)  om inte annat följer av artikel 14.3, 14.4 och 14.5, de värdefulla dataset som förtecknas i enlighet med punkt 1 i den artikeln,

b)  de forskningsdata som avses i artikel 1.1 c.

Artikel 7

Öppenhet

1.  När det gäller standardavgifter för vidareutnyttjande av handlingar ska alla tillämpliga villkor och det faktiska avgiftsbeloppet, inklusive beräkningsgrunden för avgifterna, fastställas i förväg och offentliggöras, om möjligt och lämpligt på elektronisk väg.

2.  När det gäller andra avgifter för vidareutnyttjande än de avgifter som avses i punkt 1 ska de faktorer som beaktas vid beräkningen av avgifterna anges på förhand. På begäran ska innehavaren av de berörda handlingarna även ange hur avgifterna beräknats för en specifik ansökan om vidareutnyttjande.

3.   Offentliga myndigheter ska säkerställa att sökande som begärt att få vidareutnyttja handlingar informeras om hur de kan få beslut eller förfaranden som påverkar dem överprövade.

Artikel 8

Standardiserade licenser

1.  Vidareutnyttjande av handlingar får inte underkastas villkor såvida inte dessa villkor är objektiva, proportionella, icke-diskriminerande och motiverade av ett allmänintresse.

Om vidareutnyttjande är underkastat villkor får dessa villkor inte i onödan begränsa möjligheterna till vidareutnyttjande och de får inte användas för att begränsa konkurrensen.

2.  De medlemsstater som använder licenser ska säkerställa att standardiserade licenser för vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga sektorn, vilka kan anpassas till varje enskild licensansökan, finns tillgängliga i digitalt format och kan behandlas på elektronisk väg. Medlemsstaterna ska uppmuntra användning av sådana standardiserade licenser.

Artikel 9

Praktiska arrangemang

1.  Medlemsstaterna ska inrätta praktiska arrangemang för att underlätta sökning efter handlingar som är tillgängliga för vidareutnyttjande, till exempel i form av tillgångsförteckningar över viktiga handlingar med relevanta metadata, om möjligt och lämpligt tillgängliga online och i maskinläsbart format, och i form av portalplatser som är kopplade till tillgångsförteckningarna. När så är möjligt ska medlemsstaterna underlätta sökning på flera språk efter handlingar, särskilt genom att möjliggöra sammanställning av metadata på unionsnivå.

Medlemsstaterna ska också uppmana offentliga myndigheter att inrätta praktiska arrangemang som underlättar bevarandet av handlingar som är tillgängliga för vidareutnyttjande.

2.  Medlemsstaterna ska, i samarbete med kommissionen, fortsätta sina ansträngningar för att förenkla tillgången till dataset, särskilt genom att tillhandahålla en enda åtkomstpunkt och steg för steg göra lämpliga dataset som innehas av offentliga myndigheter tillgängliga avseende alla handlingar som omfattas av detta direktiv samt data som innehas av unionens institutioner i format som är tillgängliga, enkelt sökbara och kan vidareutnyttjas på elektronisk väg.

Artikel 10

Forskningsdata

1.  Medlemsstaterna ska stödja tillgången till forskningsdata genom att anta nationella strategier och relevanta åtgärder som syftar till att göra offentligt finansierade forskningsdata tillgängliga (”strategier för öppen tillgång”) enligt principen öppenhet som standard och i enlighet med Fairprincipen. I detta sammanhang ska frågor avseende immateriella rättigheter, skydd av personuppgifter och insynsskydd, säkerhet och berättigade kommersiella intressen beaktas i enlighet med principen ”så fri som möjligt och så begränsad som nödvändigt”. Dessa strategier för öppen tillgång ska inriktas på organisationer som bedriver forskning och organisationer som finansierar forskning.

2.  Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 1.2 c ska forskningsdata kunna vidareutnyttjas för kommersiella eller icke-kommersiella ändamål i enlighet med kapitlen III och IV, i den mån de är offentligt finansierade och forskare, organisationer som bedriver forskning eller organisationer som finansierar forskning redan har gjort dem tillgängliga för allmänheten via ett institutionellt eller ämnesbaserat register. I det sammanhanget ska berättigade kommersiella intressen, kunskapsöverföring och befintliga immateriella rättigheter beaktas.

KAPITEL IV

ICKE-DISKRIMINERING OCH KONKURRENSBESTÄMMELSER

Artikel 11

Icke-diskriminering

1.  Alla gällande villkor för vidareutnyttjande av handlingar ska vara icke-diskriminerande för jämförbara kategorier av vidareutnyttjande, inklusive gränsöverskridande vidareutnyttjande.

2.  Om handlingar vidareutnyttjas av en offentlig myndighet som utgångsmaterial för dess kommersiella verksamhet, som inte ryms inom myndighetens offentliga verksamhet, ska samma avgifter och andra villkor för tillhandahållande av handlingarna tillämpas för den verksamheten som för andra användare.

Artikel 12

Exklusiva avtal

1.  Alla potentiella marknadsaktörer ska kunna vidareutnyttja handlingar, även om en eller flera marknadsaktörer redan utnyttjar förädlade produkter som bygger på dessa handlingar. Kontrakt eller andra avtal mellan de offentliga myndigheter eller offentliga företag som innehar handlingarna och tredje man får inte innehålla något beviljande av ensamrätt.

2.  Om en ensamrätt emellertid bedöms vara nödvändig för tillhandahållandet av en tjänst av allmänt intresse, ska dock giltigheten för skälet till att en sådan ensamrätt medges omprövas regelbundet och under alla omständigheter vart tredje år. De exklusiva avtal som ingås den … [dagen för detta direktivs ikraftträdande] eller därefter ska göras tillgängliga online för allmänheten minst två månader innan de träder i kraft. De slutliga villkoren i sådana avtal ska vara öppna för insyn och göras tillgängliga online för allmänheten.

Denna punkt ska inte tillämpas på digitalisering av kulturresurser.

3.   Om en ensamrätt, trots vad som anges i punkt 1, gäller digitalisering av kulturresurser ska ensamrättens varaktighet i allmänhet inte överstiga tio år. Om varaktigheten överstiger tio år ska den omprövas under det elfte året och, i tillämpliga fall, vart sjunde år därefter.

De avtal om ensamrätt som avses i första stycket ska vara öppna för insyn och göras tillgängliga för allmänheten.

När det föreligger ensamrätt som avses i första stycket, ska den berörda offentliga myndigheten utan kostnad få en kopia av de digitaliserade kulturresurserna som en del av det avtalet. Kopian ska finnas tillgänglig för vidareutnyttjande när ensamrätten har löpt ut.

4.  Rättsliga eller praktiska arrangemang som, utan att uttryckligen bevilja en exklusiv rättighet, syftar till eller rimligen kan förväntas leda till en begränsad tillgänglighet för vidareutnyttjande av handlingar för andra enheter än den tredje part som deltar i arrangemanget, ska offentliggöras online minst två månader innan de träder i kraft. Sådana rättsliga eller praktiska arrangemangs påverkan på tillgången till data för vidareutnyttjande ska vara föremål för regelbunden översyn och ska, under alla omständigheter, ses över vart tredje år. De slutliga villkoren i sådana avtal ska vara öppna för insyn och göras tillgängliga online för allmänheten.

5.  Exklusiva avtal som existerar den 17 juli 2013 som inte omfattas av undantagen som anges i punkterna 2 och 3 och som har ingåtts av offentliga myndigheter ska upphöra att gälla när kontraktet löper ut eller under alla omständigheter senast den 18 juli 2043.

Exklusiva avtal som existerar den … [dagen för detta direktivs ikraftträdande] som inte omfattas av undantagen som anges i punkterna 2 och 3 och som har ingåtts av offentliga företag ska upphöra att gälla när kontraktet löper ut eller under alla omständigheter senast den … [30 år efter dagen för ikraftträdandet av detta direktiv].

KAPITEL V

VÄRDEFULLA DATASET

Artikel 13

Tematiska kategorier av värdefulla dataset

1.  ▌För att skapa förutsättningar till stöd för vidareutnyttjande av värdefulla dataset anges en förteckning över tematiska kategorier av sådana dataset i bilaga I.

2.  Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 15 med avseende på att ändra bilaga I genom att lägga till nya tematiska kategorier av värdefulla dataset så att teknik- och marknadsutvecklingen återspeglas.

Artikel 14

Särskilda värdefulla dataset och arrangemang för offentliggörande och vidareutnyttjande

1.  Kommissionen ska anta genomförandeakter i vilka det fastställs en förteckning över särskilda värdefulla dataset i de kategorier som anges i bilaga I och som innehas av offentliga myndigheter och offentliga företag bland de handlingar som omfattas av detta direktiv ▌.

Dessa särskilda värdefulla dataset ska

a)  vara tillgängliga avgiftsfritt med förbehåll för punkterna 3, 4 och 5,

b)  vara maskinläsbara,

c)  tillhandahållas via gränssnitt för tillämpningsprogram, och,

d)  , tillhandahållas som en bulknedladdning i förekommande fall

I dessa genomförandeakter får också ange arrangemangen för offentliggörande och vidareutnyttjande av värdefulla dataset. Dessa arrangemang ska vara förenliga med öppna standardiserade licenser.

Arrangemangen får inbegripa villkor avseende vidareutnyttjande ▌, format för data och metadata och tekniska arrangemang för ▌spridning. Medlemsstaternas investeringar i öppna data-strategier, till exempel investeringar i utvecklingen och ibruktagandet av vissa standarder, ska beaktas och vägas mot de möjliga fördelarna med uppförandet på förteckningen.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 15.2.

2.  Fastställandet av särskilda värdefulla dataset i enlighet med punkt 1 ska grundas på en bedömning av deras potential att

a)  skapa viktiga socioekonomiska eller miljömässiga fördelar och innovativa tjänster,

b)  gynna ett stort antal användare, i synnerhet små och medelstora företag,

c)   bidra till att generera intäkter, och

d)  kombineras med andra dataset.

I syfte att fastställa särskilt värdefulla dataset ska kommissionen genomföra lämpliga samråd, inklusive på expertnivå, och en konsekvensbedömning ▌samt säkerställa komplementaritet med befintliga rättsakter, till exempel direktiv 2010/40/EU, när det gäller vidareutnyttjande av handlingar ▌. Den konsekvensbedömningen ska omfatta en kostnads-nyttoanalys och en analys av huruvida kostnadsfritt tillhandahållande av värdefulla dataset från offentliga myndigheter som är skyldiga att generera intäkter för att täcka en väsentlig del av sina kostnader kopplade till den offentliga verksamheten skulle leda till betydande budgetkonsekvenser för dessa myndigheter. Avseende värdefulla dataset som innehas av offentliga företag ska konsekvensbedömningen särskilt uppmärksamma de offentliga företagens roll i en konkurrensutsatt ekonomisk miljö.

3.  Genom undantag ska de genomförandeakter som avses i punkt 1 föreskriva att den avgiftsfria tillgången till värdefulla dataset inte ska vara tillämplig på särskilda värdefulla dataset som innehas av offentliga företag om detta skulle leda till en snedvridning av konkurrensen på de berörda marknaderna.

4.  Kravet på att göra värdefulla dataset avgiftsfritt tillgängliga enligt punkt 1 andra stycket led a ska inte vara tillämpligt på bibliotek, även universitetsbibliotek, museer och arkiv.

5.  Medlemsstaterna får undanta offentliga myndigheter som är skyldiga att generera intäkter för att täcka en väsentlig del av sina kostnader kopplade till den offentliga verksamheten från kravet att tillhandahålla värdefulla dataset avgiftsfritt under en period på högst två år från och med det datum då den relevanta genomförandeakten, antagen i enlighet med punkt 1, träder i kraft, om det avgiftsfria tillhandahållandet av dessa värdefulla dataset skulle medföra betydande budgetkonsekvenser för dem.

KAPITEL VI

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 15

Utövande av delegering

1.  Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.  Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 13.2 ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den … [den dag då detta direktiv träder i kraft]. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden på fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.  Den delegering av befogenhet som avses i artikel 13.2 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.  Innan kommissionen antar en delegerad akt ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.

5.  Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

6.  En delegerad akt som antas enligt artikel 13.2 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på tre månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med tre månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 16

Kommittéförfarande

1.  Kommissionen ska biträdas av en kommitté för öppna data och vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2.  När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Artikel 17

Införlivande

1.  Medlemsstaterna ska senast den … [två år efter dagen för ikraftträdandet av detta direktiv sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska ▌genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. De ska även innehålla en uppgift om att hänvisningar i befintliga lagar och andra författningar till de direktiv som upphävs genom det här direktivet ska anses som hänvisningar till det här direktivet. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och om hur uppgiften ska formuleras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.  Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 18

Kommissionens utvärdering

1.  Tidigast den … [sex år efter dagen för detta direktivs ikraftträdande] ska kommissionen utvärdera detta direktiv och överlämna en rapport om de viktigaste resultaten av utvärderingen till Europaparlamentet och till rådet samt till Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. ▌

Medlemsstaterna ska förse kommissionen med de uppgifter som är nödvändiga för att utarbeta denna rapport.

2.   Utvärderingen ska särskilt gälla direktivets tillämpningsområde samt sociala och ekonomiska konsekvenser, inklusive

a)  i vilken utsträckning vidareutnyttjandet av handlingar från den offentliga sektorn vilka omfattas av detta direktiv har ökat, i synnerhet av små och medelstora företag,

b)  värdefulla datasets konsekvenser,

c)  följderna av de tillämpade avgiftsprinciperna och vidareutnyttjandet av officiella handlingar av lagstiftnings- och förvaltningskaraktär,

d)  vidareutnyttjande av handlingar som innehas av andra enheter än offentliga myndigheter,

e)  tillgången till och användningen av API:er,

f)  samspelet mellan dataskyddsregler och möjligheter till vidareutnyttjande,

g)  ytterligare möjligheter att förbättra den inre marknadens funktion och att stödja ekonomisk utveckling och arbetsmarknadsutveckling ▌.

Artikel 19

Upphävande

Direktiv 2003/98/EG, i dess lydelse enligt det direktiv som anges i bilaga I del A, upphör att gälla med verkan från och med den … [två år efter dagen för detta direktivs ikraftträdande], utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter vad det gäller de tidsfrister för införlivande i nationell rätt och de datum för tillämpning av de direktiv som anges i bilaga II del B.

Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvisningar till detta direktiv och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga III.

Artikel 20

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 21

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i …

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA I

Förteckning över kategorier av värdefulla dataset som avses i artikel 13.1:

1.  Geospatiala data

2.  Jordobservation och miljö

3.  Meteorologiska data

4.  Statistik

5.  Företag och företagsägande

6.  Rörlighet

BILAGA II

Del A

Upphävt direktiv

och ändringen av detta

(som det hänvisas till i artikel 19)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/98/EG

(EUT L 345, 31.12.2003, s. 90)

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/37/EU

(EUT L 175, 27.6.2013, s. 1)

 

Del B

Tidsfrister för införlivande med nationell rätt och datum för tillämpning

(som det hänvisas till i artikel 19)

Direktiv

Tidsfrist för införlivande

Datum för tillämpning

2003/98/EG

1 juli 2005

1 juli 2005

2013/37/EU

18 juli 2015

18 juli 2015

BILAGA III

Jämförelsetabell

Direktiv 2003/98/EG

Detta direktiv

Artikel 1.1

Artikel 1.1, inledningen

Artikel 1.1 a

_

Artikel 1.1 b

_

Artikel 1.1 c

Artikel 1.2, inledningen

Artikel 1.2, inledningen

Artikel 1.2 a

Artikel 1.2 a

_

Artikel 1.2 b

Artikel 1.2 b

Artikel 1.2 c

Artikel 1.2 c

Artikel 1.2 d

Artikel 1.2 ca

Artikel 1.2 e

Artikel 1.2 f

Artikel 1.2 cb

Artikel 1.2 g

Artikel 1.2 cc

Artikel 1.2 h

Artikel 1.2 d

Artikel 1.2 i

Artikel 1.2 e

Artikel 1.2 l

Artikel 1.2 f

Artikel 1.2 j

_

Artikel 1.2 k

Artikel 1.3

Artikel 1.3

Artikel 1.4

Artikel 1.4

Artikel 1.5

Artikel 1.5

_

Artikel 1.6

_

Artikel 1.7

Artikel 2, inledningen

Artikel 2, inledningen

Artikel 2.1

Artikel 2.1

Artikel 2.2

Artikel 2.2

_

_

Artikel 2.3

Artikel 2.5

Artikel 2.3

Artikel 2.6

_

Artikel 2.7

_

Artikel 2.8

_

_

Artikel 2.9

Artikel 2.10

Artikel 2.4

Artikel 2.11

Artikel 2.5

Artikel 2.12

Artikel 2.6

Artikel 2.13

Artikel 2.7

Artikel 2.14

Artikel 2.8

Artikel 2.15

Artikel 2.9

Artikel 2.4

_

Artikel 2.16

_

Artikel 2.17

Artikel 3

Artikel 3

Artikel 4.1

Artikel 4.1

Artikel 4.2

Artikel 4.2

Artikel 4.3

Artikel 4.3

Artikel 4.4

_

Artikel 4.4

Artikel 4.5

Artikel 4.5

Artikel 4.6, inledningen

_

Artikel 4.6 b

_

Artikel 4.6 a

Artikel 5.1

_

Artikel 5.1

Artikel 5.2

Artikel 5.2

Artikel 5.3

Artikel 5.3

Artikel 5.4

_

Artikel 5.5

_

_

_

_

Artikel 5.6

Artikel 5.7

Artikel 5.7

Artikel 6.1 första stycket

Artikel 6.1

Artikel 6.1 andra stycket

Artikel 6.2, inledningen

Artikel 6.2, inledningen

Artikel 6.2 a

Artikel 6.2 a

Artikel 6.2 b

_

Artikel 6.2 c

Artikel 6.2 b

_

_

Artikel 6.2 c

Artikel 6.3

Artikel 6.3

Artikel 6.4

Artikel 6.4

Artikel 6.5

_

Artikel 6.6

Artikel 7.1

Artikel 7.1

Artikel 7.2

Artikel 7.2

Artikel 7.3

_

Artikel 7.4

Artikel 7.3

Artikel 8

Artikel 8

Artikel 9

_

Artikel 9,1

Artikel 9.2

_

Artikel 10.1

_

Artikel 10.2

Artikel 10

Artikel 11

Artikel 11.1

Artikel 12.1

Artikel 11.2

Artikel 12.2

Artikel 11.2a

Artikel 12.3

_

Artikel 12.4

Artikel 11.3

_

Artikel 11.4

Artikel 12.5

_

Artikel 13

_

Artikel 14

_

Artikel 15

_

Artikel 16

Artikel 12

_

Artikel 17.1

Artikel 17.2

Artikel 13.1

Artikel 13.2

Artikel 13.3

_

_

_

Artikel 18.1

_

Artikel 18.2, inledningen

Artikel 18.2 a

Artikel 18.2 c

Artikel 18.2 f

Artikel 18.2 g

Artikel 18.2 b

Artikel 18.2 d

Artikel 18.2 e

_

Artikel 14

Artikel 15

Artikel 19

Artikel 20

Artikel 21

 

Bilaga I

_

Bilaga II

Bilaga III

(1) EUT C 62, 15.2.2019, s. 238.
(2) EGT C 77, 28.3.2002, s. 1.
(3)Yttrande av den 17 oktober 2018 (EUT C 62, 15.2.2019, s. 238).
(4)Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 april 2019.
(5)Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/98/EG av den 17 november 2003 om vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn (EUT L 345, 31.12.2003, s. 90).
(6)Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/37/EU av den 26 juni 2013 om ändring av direktiv 2003/98/EG om vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn (EUT L 175, 27.6.2013, s. 1).
(7)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).
(8)Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9/EG av den 11 mars 1996 om rättsligt skydd för databaser (EGT L 77, 27.3.1996, s. 20).
(9)Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG (EUT L 41, 14.2.2003, s. 26).
(10)Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/2/EG av den 14 mars 2007 om upprättande av en infrastruktur för rumslig information i Europeiska gemenskapen (Inspire) (EUT L 108, 25.4.2007, s. 1).
(11)Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/40/EU av den 7 juli 2010 om ett ramverk för införande av intelligenta transportsystem på vägtransportområdet och för gränssnitt mot andra transportslag (EUT L 207, 6.8.2010, s. 1).
(12)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG (EUT L 94, 28.3.2014, s. 243).
(13)Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (EUT L 315, 3.12.2007, s. 1).
(14)Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen (omarbetning) (EUT L 293, 31.10.2008, s. 3).
(15)Rådets förordning (EEG) 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage) (EGT L 364, 12.12.1992, s. 7).
(16)Rådets direktiv 2008/114/EG av den 8 december 2008 om identifiering av, och klassificering som, europeisk kritisk infrastruktur och bedömning av behovet att stärka skyddet av denna (EUT L 345, 23.12.2008, s. 75).
(17)Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1148 av den 6 juli 2016 om åtgärder för en hög gemensam nivå på säkerhet i nätverks- och informationssystem i hela unionen (EUT L 194, 19.7.2016, s. 1).
(18)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 28.3.2014, s. 65).
(19)Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 av den 26 oktober 2016 om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer (EUT L 327, 2.12.2016, s. 1).
(20)Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37).
(21)Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EUT L 167, 22.6.2001, s. 10).
(22)EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.
(23)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).
(24) EUT C 305, 30.8.2018, s. 7.


Flerårig återhämtningsplan för svärdfisk i Medelhavet ***I
PDF 300kWORD 126k
Resolution
Konsoliderad text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en flerårig återhämtningsplan för svärdfisk i Medelhavet och om ändring av förordningarna (EG) nr 1967/2006 och (EU) 2017/2107 (COM(2018)0229 – C8-0162/2018 – 2018/0109(COD))
P8_TA-PROV(2019)0353A8-0389/2018

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2018)0229),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 43.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8-0162/2018),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 19 september 2018(1),

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 6 februari 2019 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet och yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A8-0389/2018).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 april 2019 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/… om en flerårig återhämtningsplan för medelhavssvärdfisk och om ändring av rådets förordning (EG) nr 1967/2006 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2107

P8_TC1-COD(2018)0109


EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 43.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(3), och

av följande skäl:

(1)  Målet för den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013(4) är att säkerställa att marina biologiska resurser nyttjas på ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt hållbart sätt.

(2)  Unionen är part i den internationella konventionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (nedan kallad konventionen).

(3)  Vid den internationella konventionens för bevarande av tonfisk i Atlanten (Iccat)årsmöte 2016 i Vilamoura, Portugal erkände Iccats avtalsslutande parter och samarbetande icke avtalsslutande parter, organisationer och fiskeorganisationer (nedan kallade Iccats parter) behovet av att åtgärda den oroväckande situationen för svärdfisk (Xiphias gladius) i Medelhavet (nedan kallad medelhavssvärdfisk), som har överfiskats under de senaste 30 åren. I detta syfte, och för att undvika en kollaps av beståndet, antog Iccat, efter att ha analyserat de vetenskapliga råden från Iccats ständiga kommitté för forskning och statistik (SCRS), rekommendation 16-05 om upprättande av en flerårig återhämtningsplan för Medelhavssvärdfisk (nedan kallad Iccats återhämtningsplan). Mot bakgrund av att den nuvarande biologin, strukturen och dynamiken i beståndet av Medelhavssvärdfisk inte gör det möjligt att uppnå de nivåer av biomassa som kan ge maximalt hållbar avkastning (MSY) på kort sikt, även om man skulle anta drastiska och skyndsamma förvaltningsåtgärder, såsom en total stängning av fisket, ska Iccats återhämtningsplan omfatta perioden 2017–2031. Iccats rekommendation 16-05 trädde i kraft den 12 juni 2017 och är bindande för unionen.

(4)  I december 2016 informerade unionen Iccats sekretariat, genom en skrivelse, om att vissa åtgärder i Iccats rekommendation 16-05 skulle träda i kraft i unionen i januari 2017, i synnerhet de som rör fredningstiden 1 januari–31 mars och kvottilldelningen för fisket efter Medelhavssvärdfisk. Alla övriga åtgärder i Iccats rekommendation 16-05, tillsammans med åtgärder som redan har genomförts, bör ingå i den återhämtningsplan som fastställs i denna förordning.

(5)  I enlighet med artikel 29.2 i förordning (EU) nr 1380/2013 ska unionens ståndpunkter i regionala fiskeriförvaltningsorganisationer baseras på bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning, för att säkerställa att fiskeresurserna förvaltas i enlighet med den gemensamma fiskeripolitikens mål, särskilt målet att successivt återställa och bevara populationer av fiskbestånd över biomassanivåer som kan ge MSY, även om den tidpunkt då målet måste vara uppnått i detta fall inte infaller förrän 2031, och målet att skapa förutsättningar för att göra branschen för fångst och beredning av fisk samt den landbaserade verksamhet som är knuten till fisket mer ekonomiskt bärkraftiga och konkurrenskraftiga. Samtidigt beaktas artikel 28.2 i förordning (EU) nr 1380/2013 som föreskriver att likvärdiga förutsättningar för unionsaktörer gentemot aktörer från tredjeländer ska främjas.

(6)  I Iccats återhämtningsplan beaktas särdragen hos de olika typerna av fiskeredskap och fiskemetoder. Unionen och medlemsstaterna bör vid genomförandet av Iccats återhämtningsplan sträva efter att främja det kustnära fisket och forskningen om och användningen av fiskeredskap och fiskemetoder som är selektiva för att minska bifångster av sårbara arter och begränsa miljöpåverkan, inbegripet redskap och metoder som används vid traditionellt och icke-industriellt fiske, och därmed bidra till en rimlig levnadsstandard för lokala ekonomier.

(7)  I förordning (EU) nr 1380/2013 fastställs begreppet minsta referensstorlek för bevarande. För att säkerställa samstämmighet bör Iccat-begreppet minsta storlek genomföras i unionslagstiftningen såsom minsta referensstorlek för bevarande.

(8)  Enligt Iccats rekommendation 16-05 ska medelhavssvärdfisk som har fångats och som är mindre än den fastställda referensstorleken för bevarande kastas tillbaka över bord. Detsamma gäller för fångster av medelhavssvärdfisk som överskrider de gränser för bifångst som medlemsstaterna har fastställt i de årliga fiskeplanerna. I syfte att säkerställa att unionen efterlever sina internationella förpliktelser inom ramen för Iccat, fastställs i artikel 5a i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/98(5) ett undantag från landningsskyldigheten för medelhavssvärdfisk, i enlighet med artikel 15.2 i förordning (EU) nr 1380/2013. Genom delegerade förordning (EU) 2015/98 genomförs vissa bestämmelser i Iccats rekommendation 16-05 som föreskriver en skyldighet att kasta tillbaka över bord medelhavssvärdfisk för fartyg som överskrider sin tilldelade kvot eller högsta nivå för tillåtna bifångster. Tillämpningsområdet för den delegerade förordningen omfattar även fartyg som används inom fritidsfisket.

(9)  Med beaktande av att återhämtningsplanen i denna förordning kommer att genomföra Iccats rekommendation 16-05, bör de bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2107(6) som rör medelhavssvärdfisk utgå.

(10)  Fiske med drivgarn ökade tidigare i snabb takt mätt i fiskeansträngning med otillräcklig selektivitet som följd. Den okontrollerade expansionen av denna verksamhet utgjorde en allvarlig risk för målarten, och redskapet förbjöds därför inom fisket efter långvandrande bestånd, däribland svärdfisk, genom rådets förordning (EG) nr 1239/98(7).

(11)  För att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs har unionslagstiftning antagits i syfte att upprätta ett system för kontroll, inspektion och verkställighet som omfattar bekämpning av olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (så kallat IUU-fiske). Genom rådets förordning (EG) nr 1224/2009(8) infördes ett unionssystem för kontroll, inspektion och verkställighet med ett övergripande och integrerat synsätt, för att se till att alla bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs. I kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011(9) fastställs tillämpningsföreskrifter för förordning (EG) nr 1224/2009. Genom rådets förordning (EG) nr 1005/2008(10) upprättas ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja IUU-fiske. Dessa förordningar innehåller redan bestämmelser som omfattar en rad av de åtgärder som fastställs i Iccats rekommendation 16-05. De bestämmelserna behöver därför inte ingå i den här förordningen.

(12)  Vad gäller avtalsarrangemang för befraktning av fiskefartyg är förhållandet mellan ägaren, befraktaren och flaggstaten ofta oklart. Vissa aktörer som bedriver IUU-verksamhet undgår kontroller genom att missbruka dessa arrangemang. Befraktning är förbjudet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1627(11) inom ramen för fisket efter blåfenad tonfisk. Det är lämpligt att, som en förebyggande åtgärd för att skydda ett bestånd under återhämtning och för att se till att unionsrätten är konsekvent, anta ett likvärdigt förbud i den återhämtningsplan som fastställs i den här förordningen.

(13)  Iccat-rekommendationer bör genomföras i unionslagstiftningen för att skapa lika villkor för fiskare i unionen och fiskare i tredjeländer och säkerställa att reglerna kan godtas av alla.

(14)  I syfte att i unionslagstiftningen snabbt genomföra Iccats framtida rekommendationer om att ändra eller komplettera Iccats återhämtningsplan bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på ändringar av bilagorna till denna förordning samt av vissa bestämmelser i denna förordning om tidsfrister för rapportering av information, fredningstider, minsta referensstorlek för bevarande, toleransnivåer för oavsiktliga fångster och bifångster, fiskeredskapens tekniska egenskaper. procentsats för kvotutnyttjande för syftet att informera kommissionen, samt information som ska tillhandahållas om fiskefartyg. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning(12). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(15)  För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på formatet för den årsrapport om genomförandet av denna förordning som lämnas in av medlemsstaterna. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011(13).

(16)  De delegerade akter och genomförandeakter som föreskrivs i denna förordning bör inte påverka genomförandet av framtida Iccat-rekommendationer i unionsrätten genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

(17)  Bilaga II till rådets förordning (EG) nr 1967/2006(14) tillåter att högst 3 500 krokar får sättas eller tas ombord på fartyg som fiskar efter svärdfisk, medan Iccats rekommendation 16-05 tillåter högst 2 500 krokar. För att genomföra rekommendationen på ett korrekt sätt i unionsrätten är det nödvändigt att ändra förordning (EG) nr 1967/2006 i enlighet med detta.

(18)  I kapitel III avsnitt 2 i förordning (EU) 2017/2107 fastställs vissa tekniska åtgärder och kontrollåtgärder avseende medelhavssvärdfisk. De åtgärder i Iccats rekommendation 16-05 som genomförs genom denna förordning är mer restriktiva eller mer exakta för att möjliggöra återhämtning av beståndet. Kapitel III avsnitt 2 i förordning (EU) 2017/2107 bör därför utgå och ersättas av de relevanta åtgärderna i den här förordningen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

I denna förordning fastställs allmänna regler för unionens genomförande av en flerårig återhämtningsplan för svärdfisk (Xiphias gladius) i Medelhavet (nedan kallad medelhavssvärdfisk) som har antagits av Iccat och som börjar löpa 2017 och fortsätter till 2031.

Artikel 2

Tillämpningsområde

Denna förordning ska tillämpas på

a)  unionsfiskefartyg, och unionsfartyg som bedriver fritidsfiske, som

i)  fångar medelhavssvärdfisk eller

ii)  omlastar eller ombord medför, även utanför Iccats konventionsområde, medelhavssvärdfisk .

b)  Fiskefartyg från tredjeländer, och tredjeländers fartyg som bedriver fritidsfiske, ▌som är verksamma i unionens vatten och som fångar medelhavssvärdfisk.

c)  Tredjeländers fartyg som inspekteras i medlemsstaternas hamnar och som ombord medför medelhavssvärdfisk eller fiskeriprodukter som härrör från medelhavssvärdfisk och som inte tidigare har landats eller omlastats i någon hamn.

Artikel 3

Mål

Genom undantag från artikel 2.2 i förordning (EU) nr 1380/2013 är målet för denna förordning att senast 2031 ha uppnått en biomassa för medelhavssvärdfisk som motsvarar MSY, med en sannolikhet på minst 60 % för att målet verkligen uppnås.

Artikel 4

Förhållande till annan unionsrätt

Denna förordning gäller utöver följande förordningar eller, när så föreskrivs i dessa förordningar, genom undantag från dessa:

a)  Förordning (EG) nr 1224/2009.

b)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2403(15).

c)  Förordning (EU) 2017/2107.

Artikel 5

Definitioner

I denna förordning avses med

1.  fiskefartyg: varje fartyg som är utrustat för yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser,

2.  unionsfiskefartyg: ett fiskefartyg som för en medlemsstats flagg och är registrerat i unionen,

3.  Iccats konventionsområde: alla vatten i Atlanten och angränsande vatten,

4.  Medelhavet: Medelhavets marina vatten öster om linjen 5°36' W,

5.  Iccats parter: avtalsslutande parter i Iccat-konventionen samt samarbetande icke avtalsslutande parter, organisationer och fiskeriorganisationer,

6.  fisketillstånd: ett tillstånd som har utfärdats för ett unionsfiskefartyg och som ger det rätt att bedriva specifik fiskeverksamhet under en angiven period, i ett visst område eller för ett visst fiske på särskilda villkor,

7.  fiskemöjlighet: en kvantifierad laglig rätt att fiska, uttryckt i fångster eller fiskeansträngning,

8.  bestånd: en marin biologisk resurs som förekommer i ett visst förvaltningsområde,

9.  fiskeriprodukter: vattenlevande organismer som erhålls genom fiskeverksamhet eller produkter som framställs av sådana organismer,

10.  utkast: fångster som kastas överbord,

11.  fritidsfiske: icke-kommersiellt fiske efter marina biologiska resurser för rekreation, turism eller sport,

12.  data från det satellitbaserade kontrollsystemet för fartyg: data om fiskefartygets identitet, geografiska position, datum, tid, kurs och hastighet som översänds av satellitföljare installerade ombord på fiskefartyg till flaggmedlemsstatens centrum för fiskerikontroll,

13.  landning: den första lossningen av en kvantitet fiskeriprodukter från ett fiskefartyg till land,

14.  omlastning: överföring av alla eller en del av de fiskeriprodukter som finns ombord på ett fartyg till ett annat fartyg,

15.  befraktning: ett arrangemang genom vilket ett fiskefartyg som för en medlemsstats flagg ingår ett avtal för en fastställd period med en aktör i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland utan byte av flagg,

16.  långrev: fiskeredskap bestående av en lång lina försedd med flera kortare linor (tafsar) som i sin tur är försedda med krokar; linans längd och avståndet mellan krokarna varierar beroende på målarten,

17.  krok: en böjd, vässad bit ståltråd,

18.  spö och lina: ett fiskespö som används av fritidsfiskare och som har en lina upprullad på en spole i en rullmekanism (rulle) som används för att veva in linan.

AVDELNING II

FÖRVALTNINGSÅTGÄRDER, TEKNISKA BEVARANDEÅTGÄRDER OCH KONTROLLÅTGÄRDER

KAPITEL 1

Förvaltningsåtgärder

Artikel 6

Fiskeansträngning

1.  Varje medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att fiskeansträngningen för fartyg som för dess flagg står i proportion till de fiskemöjligheter för medelhavssvärdfisk som är tillgängliga för den medlemsstaten.

2.  Det är förbjudet att överföra eventuella outnyttjade kvoter för medelhavssvärdfisk.

Artikel 7

Fördelning av fiskemöjligheter

1.  I enlighet med artikel 17 i förordning (EU) nr 1380/2013 ska medlemsstaterna vid fördelning av de fiskemöjligheter som är tillgängliga för dem tillämpa transparenta och objektiva kriterier, inbegripet miljömässiga, sociala och ekonomiska kriterier, samt sträva efter att fördela nationella kvoter rättvist mellan olika flottsegment, med hänsyn tagen till traditionellt och icke-industriellt fiske, och att ge incitament till unionsfiskefartyg som använder selektiva fiskeredskap eller miljövänligare fiskemetoder.

2.  Varje medlemsstat ska införa bestämmelser om bifångster av svärdfisk inom sin kvot för medelhavssvärdfisk och informera kommissionen om detta när medlemsstaten översänder sin årliga fiskeplan i enlighet med artikel 9. Dessa bestämmelser ska säkerställa att all död medelhavssvärdfisk dras av från kvoten.

3.  Medlemsstaterna ska sträva efter att fördela sådana ökningar av fiskemöjligheterna som följer av ett framgångsrikt genomförande av denna förordning till fiskefartyg som tidigare inte har tilldelats någon kvot för medelhavssvärdfisk och som uppfyller kriterierna för fördelning av fiskemöjligheter i artikel 17 i förordning (EU) nr 1380/2013.

Artikel 8

Kapacitetsbegränsningar

1.  En kapacitetsbegränsning per typ av fiskeredskap för fiskefartyg ska tillämpas under hela löptiden för den återhämtningsplan som fastställs i denna förordning. Medlemsstaterna ska begränsa antalet fiskefartyg per typ av fiskeredskap som för deras flagg och som har tillstånd att fånga medelhavssvärdfisk till det genomsnittliga årliga antalet fartyg som för deras flagg och som fiskade efter, behöll ombord, omlastade, transporterade eller landade medelhavssvärdfisk under perioden 2013–2016.

2.  Trots vad som sägs i punkt 1 får medlemsstaterna besluta att använda det antal fartyg som för deras flagg och som fiskade efter, behöll ombord, omlastade, transporterade eller landade medelhavssvärdfisk under 2016 för att beräkna kapacitetsbegränsningen, om detta antal är lägre än det genomsnittliga årliga antalet fartyg under perioden 2013–2016. Den kapacitetsbegränsningen ska gälla per redskapstyp för fiskefartyg.

3.  Medlemsstaterna får tillämpa en tolerans på 5 % på den kapacitetsbegränsning som avses i punkt 1 för åren 2018 och 2019.

4.  Medlemsstaterna ska senast den 1 mars varje år informera kommissionen om de åtgärder som vidtagits för att begränsa antalet fartyg som för deras flagg och som har tillstånd att fånga medelhavssvärdfisk. Denna information ska lämnas tillsammans med de årliga fiskeplanerna i enlighet med artikel 9.

Artikel 9

Årliga fiskeplaner

1.  Medlemsstaterna ska lämna in sina årliga fiskeplaner till kommissionen senast den 1 mars varje år. De årliga fiskeplanerna ska överlämnas i det format som anges i Iccats riktlinjer för inlämning av uppgifter och information (Guidelines for submitting data and information), och ska innehålla detaljerad information avseende den kvot för medelhavssvärdfisk som tilldelats per typ av fiskeredskap, inklusive den kvot som har tilldelats fritidsfisket, i förekommande fall, och bifångster.

2.  Kommissionen ska sammanställa de årliga fiskeplaner som avses i punkt 1 och integrera dem i unionens fiskeplan. Kommissionen ska senast den 15 mars varje år översända unionens fiskeplan till Iccats sekretariat.

KAPITEL 2

Tekniska bevarandeåtgärder

Avsnitt 1

Fiskeperioder

Artikel 10

Fredningstider

1.  Medelhavssvärdfisk får inte fångas, vare sig som målart eller som bifångst, behållas ombord, omlastas eller landas under fredningstiden. Fredningstiden ska vara från och med den 1 januari till och med den 31 mars varje år.

2.  För att skydda medelhavssvärdfisk ska en fredningstid gälla för långrevsfartyg som bedriver fiske efter långfenad tonfisk i Medelhavet (Thunnus alalunga) i Medelhavet under perioden 1 oktober–30 november varje år.

3.  Medlemsstaterna ska övervaka hur effektiva fredningstiderna enligt punkterna 1 och 2 är och ska varje år, senast två månader och 15 dagar före Iccats årsmöte, till kommissionen lämna in all relevant information om tillämpliga kontroller och inspektioner som genomförts för att säkerställa efterlevnaden av denna artikel. Kommissionen ska vidarebefordra informationen till Iccats sekretariat minst två månader före Iccats årsmöte, varje år.

Avsnitt 2

Minsta referensstorlek för bevarande, oavsiktlig fångst och bifångst

Artikel 11

Minsta referensstorlek för bevarande för medelhavssvärdfisk

1.  Genom undantag från artikel 15.1 i förordning (EU) nr 1380/2013 ska det vara förbjudet att fånga, behålla ombord, omlasta, landa, transportera, lagra, sälja eller ställa ut eller utbjuda till försäljning medelhavssvärdfisk, även inom fritidsfiske, som

a)  har en längd på mindre än 100 cm mätt från underkäkens spets till stjärtfenans delning, eller

b)  har en vikt på mindre än 11,4 kg i levande vikt eller mindre än 10,2 kg i rensad vikt utan gälar.

2.  Bara hela exemplar av medelhavssvärdfisk, utan att någon extern del tagits bort, eller rensade exemplar utan gälar, får behållas ombord, omlastas, landas, eller medföras i den första transporten efter landning.

Artikel 12

Oavsiktliga fångster av svärdfisk som är mindre än minsta referensstorlek för bevarande

Trots vad som sägs i artikel 11.1 får fiskefartyg som bedriver riktat fiske efter medelhavssvärdfisk behålla ombord, omlasta, överföra, landa, transportera, lagra, sälja, ställa ut eller utbjuda till försäljning oavsiktliga fångster av svärdfisk från Medelhavet som är mindre än minsta referensstorlek för bevarande, på villkor att andelen sådana fångster inte överstiger 5 %, i vikt eller antal exemplar, av den totala fångsten av medelhavssvärdfisk ombord på de berörda fiskefartygen.

Artikel 13

Bifångster

1.  Bifångster av medelhavssvärdfisk får inte vid någon tidpunkt efter en fiskeinsats överstiga den gräns för bifångster som medlemsstaterna har fastställt i sina årliga fiskeplaner för den totala fångsten ombord uttryckt i vikt eller i antal exemplar ▌.

2.  Genom undantag från artikel 15.1 i förordning (EU) nr 1380/2013 får fiskefartyg som inte bedriver riktat fiske efter medelhavssvärdfisk inte behålla ombord medelhavssvärdfisk i mängder som överstiger denna gräns för bifångster ▌.

3.  Genom undantag från artikel 15.1 i förordning (EU) nr 1380/2013 ska, om den kvot för medelhavssvärdfisk som tilldelats flaggmedlemsstaten uttömts, all medelhavssvärdfisk som har fångats levande släppas tillbaka i havet.

4.  När den kvot för medelhavssvärdfisk som tilldelats flaggmedlemsstaten har uttömts är det förbjudet att bereda och saluföra död medelhavssvärdfisk, och alla fångster ska registreras. Medlemsstaterna ska årligen lämna information om kvantiteten av sådan död medelhavssvärdfisk till kommissionen, som ska vidarebefordra informationen till Iccats sekretariat, i enlighet med artikel 21.

Avsnitt 3

Fiskeredskapens tekniska egenskaper

Artikel 14

Fiskeredskapens tekniska egenskaper

1.  Det högsta antalet krokar som får sättas av eller medföras ombord på fiskefartyg som bedriver riktat fiske efter medelhavssvärdfisk ska vara 2 500 krokar.

2.  Genom undantag från punkt 1 ska en uppsättning med 2 500 riggade ersättningskrokar tillåtas ombord på fiskefartyg för resor längre än två dagar, förutsatt att de är vederbörligen surrade och stuvade på undre däck så att de inte med lätthet kan användas.

3.  Krokstorleken får inte understiga 7 centimeters höjd.

4.  Längden på de pelagiska långrevarna får inte överstiga 30 nautiska mil (55,56 km).

KAPITEL 3

Kontrollåtgärder

Avsnitt 1

Fartygsregister

Artikel 15

Fisketillstånd

1.  Medlemsstaterna ska utfärda fisketillstånd till fiskefartyg som bedriver riktat fiske efter medelhavssvärdfisk ▌och som för deras flagg, i enlighet med relevanta bestämmelser i förordning (EU) 2017/2403, särskilt artiklarna 20 och 21.

2.  Endast unionsfartyg som är upptagna i Iccats fartygsregister i enlighet med det förfarande som fastställs i artiklarna 16 och 17 ska tillåtas bedriva riktat fiske efter, behålla ombord, omlasta, landa, transportera eller bereda medelhavssvärdfisk, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om bifångster i artikel 13.

3.  Stora fiskefartyg som har tillstånd utfärdat av medlemsstaterna ska registreras i Iccats register över fartyg med en totallängd på 20 meter eller mer som har tillstånd att bedriva fiske i Iccats konventionsområde.

Artikel 16

Information om fartyg med tillstånd att fånga medelhavssvärdfisk och långfenad tonfisk i Medelhavet under det innevarande året

1.  Medlemsstaterna ska varje år på elektronisk väg till kommissionen översända följande information i det format som anges i Iccats riktlinjer för inlämning av uppgifter och information:

a)  Senast den 1 januari, information om fiskefartyg som för deras flagg och som har tillstånd att fånga medelhavsvärdfisk, samt om fartyg som har tillstånd att fånga medelhavssvärdfisk inom ramen för fritidsfiske.

b)  Senast den 1 mars, information om fiskefartyg som för deras flagg och som har tillstånd att bedriva riktat fiske efter långfenad tonfisk i Medelhavet.

Kommissionen ska till Iccats sekretariat sända den information som avses i led a senast den 1 januari varje år och den information som avses i led b senast den 15 mars varje år.

Informationen om de fiskefartyg som avses i leden a och b i första stycket i denna punkt ska innehålla uppgift om fartygets namn och nummer i registret över unionens fiskeflotta (CFR) enligt definitionen i bilaga I till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/218(16).

2.  Utöver den information som avses i punkt 1 ska medlemsstaterna underrätta kommissionen om varje ▌ändring av den information om fiskefartyg som avses i punkt 1 inom 30 dagar från den underrättelsen. Kommissionen ska senast 45 dagar efter dagen för ▌ändringen överlämna denna information till Iccats sekretariat ▌.

4.  Utöver sådan information som översänds till Iccats sekretariat i enlighet med punkterna i och 2 i denna artikel ska kommissionen vid behov, enligt artikel 7.6 i förordning (EU) 2017/2403, utan dröjsmål sända de uppdaterade uppgifter om fiskefartyget som avses i punkt 1 i denna artikel till Iccats sekretariat.

Artikel 17

Information om fartyg som hade tillstånd att bedriva riktat fiske efter medelhavssvärdfisk med harpuner eller pelagiska långrevar under det föregående året

1.  Senast den 30 juni varje år ska medlemsstaterna på elektronisk väg till kommissionen överlämna följande uppgifter om fiskefartyg som för deras flagg och som hade tillstånd att bedriva pelagiskt långrevsfiske eller harpunfiske efter medelhavssvärdfisk under det föregående året:

a)  Fartygets namn (om namn saknas, registreringsnumret utan landsinitialer).

b)  Nummer i registret över unionens fiskeflotta enligt definitionen i bilaga I till genomförandeförordning (EU) 2017/218.

c)  Iccat-registernummer.

2.  Den information som avses i punkt 1 ska överlämnas i det format som anges i Iccats riktlinjer för inlämning av uppgifter och information.

3.  Kommissionen ska sända den information som avses i punkt 1 till Iccats sekretariat senast den 31 juli varje år.

Avsnitt 2

Kontroll och övervakning

Artikel 18

Satellitbaserat kontrollsystem för fartyg

1.  För kontrolländamål får överföringen av data från det satellitbaserade kontrollsystemet för fartyg (VMS) från fiskefartyg som har tillstånd att fånga medelhavssvärdfisk inte avbrytas när fartygen är i hamn.

2.  Medlemsstaterna ska säkerställa att deras centrum för fiskerikontroll vidarebefordrar VMS-meddelanden som har tagits emot från fiskefartyg som för deras flagg till kommissionen och till ett av denna utsett organ, i realtid och i formatet ”https data feed”. Kommissionen ska skicka dessa meddelanden till Iccats sekretariat på elektronisk väg.

3.  Medlemsstaterna ska säkerställa att

a)  VMS-meddelanden från fiskefartyg som för deras flagg vidarebefordras till kommissionen minst varannan timme,

b)  det vid tekniskt fel på VMS-systemet vidarebefordras alternativa meddelanden som tas emot i enlighet med artikel 25.1 i genomförandeförordning (EU) nr 404/2011 från fiskefartyget som för deras flagg till kommissionen inom 24 timmar efter det att de har tagits emot av medlemsstaternas centrum för fiskerikontroll,

c)  VMS-meddelanden som vidarebefordras till kommissionen numreras i följd (med en unik identifikationskod) för att undvika upprepning,

d)  VMS-meddelanden som vidarebefordras till kommissionen är förenliga med artikel 24.3 i genomförandeförordning (EU) nr 404/2011.

4.  Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att alla VMS-meddelanden som görs tillgängliga för deras inspektionsfartyg behandlas konfidentiellt och endast används i samband med inspektioner till havs.

Artikel 19

Befraktning av unionsfiskefartyg

Det ska vara förbjudet att befrakta unionsfiskefartyg för riktat fiske efter medelhavssvärdfisk.

Artikel 20

Nationella vetenskapliga observatörsprogram för pelagiska långrevsfartyg

1.  Varje medlemsstat med en kvot för medelhavssvärdfisk ska genomföra ett nationellt vetenskapligt observatörsprogram för pelagiska långrevsfartyg som för den medlemsstatens flagg och som bedriver riktat fiske efter medelhavssvärdfisk, i enlighet med denna artikel. Det nationella observatörsprogrammet ska uppfylla de minimistandarder som fastställs i bilaga I.

2.  Varje berörd medlemsstat ska säkerställa att nationella vetenskapliga observatörer utplaceras på minst 10 % av alla pelagiska långrevsfartyg som för den medlemsstatens flagg och med en totallängd på mer än 15 meter som bedriver riktat fiske efter medelhavssvärdfisk. Denna täckningsprocent ska mätas i antal fiskedagar, drag, fartyg eller fiskeresor.

3.  Varje berörd medlemsstat ska utforma och genomföra en vetenskaplig övervakningsmetod för att samla in information om den verksamhet som bedrivs av pelagiska långrevsfartyg som för den medlemsstatens flagg och med en totallängd på högst 15 meter. Varje flaggmedlemsstat ska i den årliga fiskeplan som avses i artikel 9 beskriva denna vetenskapliga övervakningsmetod i detalj för kommissionen senast 2020.

4.  Kommissionen ska omedelbart överlämna den detaljerade beskrivningen av den vetenskapliga övervakningsmetod som avses i punkt 3 till Iccats ständiga kommitté för forskning och statistik (SCRS) för utvärdering. Innan vetenskapliga övervakningsmetoder genomförs ska de godkännas av Iccat-kommissionen vid Iccats årsmöte.

5.  Medlemsstaterna ska förse sina nationella vetenskapliga observatörer med en officiell identitetshandling.

6.  Utöver de arbetsuppgifter som fastställs i bilaga I ska medlemsstaterna begära att de vetenskapliga observatörerna bedömer och rapporterar följande data om medelhavssvärdfisk:

a)  Utkastnivån vad gäller exemplar som understiger minsta referensstorlek för bevarande.

b)  Regionspecifik storlek och ålder för fullvuxet tillstånd.

c)  Habitatutnyttjande, för jämförelse av tillgången på medelhavssvärdfisk med olika typer av fiske, inbegripet jämförelser mellan fiske med traditionella respektive mesopelagiska långrevar.

d)  Det mesopelagiska långrevsfiskets påverkan uttryckt i fångstsammansättning, CPUE-serie (fångst per ansträngningsenhet) och storleksfördelning inom fångsterna.

e)  Månatlig uppskattning av andelen lekmogen fisk och rekryteringsexemplar i fångsterna.

7.  Senast den 30 juni varje år ska medlemsstaterna till kommissionen lämna in den information som samlats in inom ramen för deras nationella vetenskapliga observatörsprogram för det föregående året. Kommissionen ska vidarebefordra informationen till Iccats sekretariat senast den 31 juli varje år.

Avsnitt 3

Fångstkontroll

Artikel 21

Dokumentering och rapportering av fångster

1.  Befälhavaren på varje fiskefartyg med tillstånd att fånga medelhavsvärdfisk ska föra fiskeloggbok i enlighet med kraven i bilaga II och ska lämna loggboksuppgifterna till flaggmedlemsstaten.

2.  Utan att det påverkar medlemsstaternas rapporteringsskyldigheter enligt förordning (EG) nr 1224/2009, ska medlemsstaterna varje kvartal sända rapporter till kommissionen om alla fångster av medelhavssvärdfisk som gjorts av fartyg med tillstånd som för deras flagg, såvida inte denna information sänds varje månad. Dessa kvartalsrapporter ska sändas i det format som används för rapporter med aggregerade fångstuppgifter senast 15 dagar efter varje kvartalsperiods slut (dvs. den 15 april, 15 juli och 15 oktober varje år, och senast den 15 januari det efterföljande året). Kommissionen ska sända informationen till Iccats sekretariat senast den 30 april, 30 juli och 30 oktober varje år och senast den 30 januari efterföljande år.

3.  Utöver den information som avses i punkt 1 ska medlemsstaterna senast den 30 juni varje år till kommissionen överlämna följande information om unionsfiskefartyg som hade tillstånd att bedriva pelagiskt långrevsfiske eller harpunfiske efter medelhavssvärdfisk under föregående år:

a)  Information om fiskeverksamhet per målart och område, baserad på stickprov eller på hela flottan, med uppgifter om följande:

i)  Fiskeperiod(er) och fartygets totala antal fiskedagar.

ii)  Geografiska områden, enligt Iccats statistiska rektanglar, för den fiskeverksamhet som bedrevs av fartyget.

iii)  Typ av fartyg.

iv)  Antal krokar som använts av fartyget.

v)  Antal långrevar som använts av fartyget.

vi)  Totallängden för samtliga långrevar som använts av fartyget.

b)  Uppgifter om fångster, i så liten tidsmässig och rumslig skala som möjligt, omfattande följande:

i)  Storleksfördelningen och, om möjligt, åldersfördelningen i fångsterna.

ii)  Fångster och fångstsammansättning per fartyg.

iii)  Fiskeansträngning (genomsnittligt antal fiskedagar per fartyg, genomsnittligt antal krokar per fartyg, genomsnittligt antal långrevar per fartyg, långrevarnas genomsnittliga totallängd per fartyg).

Kommissionen ska vidarebefordra informationen till Iccats sekretariat senast den 31 juli varje år.

4.  Den information som avses i punkterna 1, 2 och 3 ska överlämnas i det format som anges i Iccats riktlinjer för inlämning av uppgifter och information.

Artikel 22

Uppgifter om kvotutnyttjande

1.  Utan att det påverkar artikel 34 i förordning (EG) nr 1224/2009 ska varje medlemsstat utan dröjsmål informera kommissionen när utnyttjandet av kvoten för medelhavssvärdfisk som tilldelats för en typ av fiskeredskap bedöms ha uppnått 80 %.

2.  När de sammanlagda fångsterna av medelhavssvärdfisk uppgår till 80 % av den nationella kvoten ska flaggmedlemsstaten sända fångstdata till kommissionen på veckobasis.

Avsnitt 4

Landning och omlastning

Artikel 23

Utsedda hamnar

1.  Fångster av medelhavssvärdfisk, inklusive bifångster och medelhavssvärdfisk som fångats inom ramen för fritidsfiske, där ingen märkestagg har fästs på varje exemplar enligt artikel 30, får endast landas eller omlastas i utsedda hamnar.

2.  Varje medlemsstat ska, i enlighet med artikel 43.5 i förordning (EG) 1224/2009, utse hamnar där landningar och omlastningar av medelhavssvärdfisk enligt punkt 1 ska äga rum.

3.  Senast den 15 februari varje år ska medlemsstaterna sända en förteckning över utsedda hamnar till kommissionen. Senast den 1 mars varje år ska kommissionen sända den förteckningen till Iccats sekretariat.

Artikel 24

Förhandsanmälan

1.  Artikel 17 i förordning (EG) nr 1224/2009 ska gälla för befälhavare på unionsfiskefartyg med en totallängd på tolv meter eller mer och som är upptagna i fartygsförteckningen enligt artikel 16 i den här förordningen. Förhandsanmälan enligt artikel 17 i förordning (EU) nr 1224/2009 ska skickas till den behöriga myndigheten i den medlemsstat eller den Iccat-part vars hamnar eller landningsanläggning de vill använda, samt till flaggmedlemsstaten om det är en annan medlemsstat än hamnmedlemsstaten.

2.  Befälhavare på unionsfiskefartyg med en totallängd på mindre än tolv meter och som är upptagna i fartygsförteckningen enligt artikel 16 ska senast fyra timmar före beräknad ankomsttid i hamn till den behöriga myndigheten i den medlemsstat eller den Iccat-part vars hamnar eller landningsanläggning de vill använda, samt till flaggmedlemsstaten om det är en annan medlemsstat än hamnmedlemsstaten, anmäla följande information:

a)  Beräknad ankomsttid.

b)  Beräknad kvantitet medelhavssvärdfisk som finns ombord.

c)  Information om i vilket geografiskt område fångsten gjordes.

3.  Om fiskeområdet är beläget mindre än fyra timmar från hamnen får de uppskattade kvantiteterna medelhavssvärdfisk som finns ombord ändras när som helst före ankomst.

4.  Hamnmedlemsstatens myndigheter ska föra ett register över alla förhandsanmälningar för det innevarande året.

Artikel 25

Omlastning

1.  Omlastning till havs ska under alla omständigheter vara förbjuden för unionsfartyg som ombord medför medelhavssvärdfisk, och för tredjelandsfartyg i unionens vatten.

2.  Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 51, 52.2, 52.3, 54 och 57 i förordning (EU) 2017/2107, får fartyg endast omlasta medelhavssvärdfisk i utsedda hamnar.

Avsnitt 5

Inspektioner

Artikel 26

Årliga inspektionsplaner

1.  Senast den 31 januari varje år ska medlemsstaterna översända sina årliga inspektionsplaner till kommissionen. Dessa årliga inspektionsplaner ska utarbetas i enlighet med

a)  de mål, prioriteringar och förfaranden samt de riktmärken för inspektionsverksamheten som fastställs i kommissionen genomförandeförordning (EU) 2018/1986(17), och

b)  det nationella kontrollprogram för medelhavssvärdfisk som utarbetats med stöd av artikel 46 i förordning (EG) nr 1224/2009.

2.  Kommissionen ska sammanställa de nationella inspektionsplanerna och integrera dem i unionens inspektionsplan. Kommissionen ska översända unionens inspektionsplan, tillsammans med de årliga fiskeplaner som avses i artikel 9, till Iccats sekretariat för godkännande av Iccat.

Artikel 27

Iccats ordning för ömsesidig internationell inspektion

1.  Ömsesidiga internationella inspektioner ska göras i enlighet med Iccats ordning för ömsesidig internationell inspektion (nedan kallad Iccat-ordningen) i bilaga III.

2.  Medlemsstater vars fiskefartyg har tillstånd att fånga medelhavssvärdfisk ska utse inspektörer och göra inspektioner till havs enligt Iccat-ordningen. Kommissionen eller ett organ som den har utsett får utse unionsinspektörer till Iccat-ordningen.

3.  Om det vid något tillfälle finns fler än 50 fiskefartyg som för en medlemsstats flagg och som bedriver fiske efter medelhavssvärdfisk i Iccats konventionsområde ska den medlemsstaten sätta in ett inspektionsfartyg för inspektion och kontroll till havs i Medelhavet under den period som fartygen finns där. Denna skyldighet ska även anses vara uppfylld då medlemsstaterna samarbetar om ett inspektionsfartyg eller om ett unionsinspektionsfartyg sätts in i Medelhavet.

4.  Kommissionen eller ett organ som den har utsett ska samordna unionens övervaknings- och inspektionsverksamhet. Kommissionen får, i samförstånd med de berörda medlemsstaterna, upprätta program för ömsesidig inspektion i syfte att göra det möjligt för unionen att fullgöra sina skyldigheter enligt Iccat-ordningen. Medlemsstater vars fiskefartyg bedriver fiske efter medelhavssvärdfisk ska vidta de åtgärder som krävs för att underlätta genomförandet av dessa program för ömsesidig inspektion, särskilt när det gäller de mänskliga och materiella resurser som behövs samt de perioder under vilka och geografiska områden där dessa resurser ska sättas in.

5.  Medlemsstaterna ska senast den 1 december varje år meddela kommissionen namnen på de inspektörer och de inspektionsfartyg som de avser att utse enligt Iccat-ordningen under det följande året. På grundval av dessa uppgifter ska kommissionen i samarbete med medlemsstaterna upprätta en årlig plan för unionens deltagande i Iccat-ordningen och sända den till Iccats sekretariat senast den 1 januari varje år.

Artikel 28

Inspektioner vid överträdelser

1.  Om ett fartyg som för en medlemsstats flagg har begått en överträdelse av bestämmelserna i denna förordning, ska den medlemsstaten säkerställa att en fysisk inspektion av det fartyget äger rum under dess överinseende i dess hamnar eller, när fartyget inte befinner sig i dess hamnar, av en person som den medlemsstaten har utsett.

KAPITEL 4

Fritidsfiske

Artikel 29

Förvaltningsåtgärder

1.  Varje medlemsstat som tillåter fritidsfiske efter medelhavssvärdfisk ska föreskriva en kvot för fritidsfiske inom sin nationella kvot och informera kommissionen om detta när den översänder sin årliga fiskeplan i enlighet med artikel 9. Dessa bestämmelser ska säkerställa att all död medelhavssvärdfisk dras av från kvoten.

2.  De medlemsstater som avses i punkt 1 i denna artikel ska, för de fartyg som för deras flagg och som bedriver fritidsfiske efter medelhavssvärdfisk, säkerställa att den information om fartyg med tillstånd som avses i artikel 30.2 omfattar dessa fartyg. Fartyg som inte omfattas av denna information får inte fiska efter medelhavssvärdfisk.

3.  Försäljning och varje annan form av saluföring av medelhavssvärdfisk som fångats inom fritidsfisket ska vara förbjudet.

4.   Trots vad som sägs i artikel 15.1 i förordning (EU) nr 1380/2013 ska det inom fritidsfisket vara förbjudet att fånga, behålla ombord, omlasta och landa mer än en medelhavssvärdfisk per fartyg och dag. Berörda medlemsstater ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa, så långt som möjligt, och underlätta återsläppande till havet av medelhavssvärdfisk som fångats levande inom ramen för fritidsfisket, och de får vidta mer restriktiva åtgärder som ger medelhavssvärdfisk ett bättre skydd.

Artikel 30

Kontrollåtgärder

1.  Inom fritidsfisket ska endast fartyg som använder spö och lina beviljas tillstånd att fånga medelhavssvärdfisk.

2.  Den information om fritidsfiskefartyg med tillstånd som skickas till Iccats sekretariat i enlighet med artikel 16.1 a ska innehålla uppgifter om följande:

a)  Fartygets namn (om namn saknas, registreringsnumret utan landsinitialer ).

b)  Fartygets tidigare namn, i förekommande fall.

c)  Fartygets totallängd.

d)  Namn och adress till fartygets ägare och operatör(er).

3.  Fångstdata, inklusive längd (mätt från underkäkens spets till stjärtfenans delning) och levande vikt för varje medelhavssvärdfisk som fångas, behålls ombord och landas inom ramen för fritidsfiske ska dokumenteras och rapporteras i enlighet med artikel 21.

4.  Medelhavssvärdfisk får endast landas hel eller rensad utan gälar, antingen i en utsedd hamn i enlighet med artikel 23, eller med en märkestagg som fästs på varje exemplar. Varje märkestagg ska vara försedd med ett landsspecifikt nummer och vara manipuleringssäker.

5.  Medlemsstaterna ska införa ett märkningsprogram för tillämpningen av denna förordning och inbegripa specifikationerna för programmet i de årliga fiskeplaner som avses i artikel 9.

6.  Varje medlemsstat ska endast tillåta användning av märkestaggar så länge som de totala fångstkvantiteterna ligger inom den kvot som tilldelats den.

7.  Varje år ska medlemsstaterna översända en rapport till kommissionen om genomförandet av märkningsprogrammet minst två månader och femton dagar före Iccats årsmöte. Kommissionen ska sammanställa informationen från medlemsstaterna och årligen översända den till Iccats sekretariat senast två månader före Iccats årsmöte.

AVDELNING III

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 31

Årsrapport

1.  Senast den 15 september varje år ska medlemsstaterna lämna en rapport till kommissionen, för det föregående kalenderåret, om genomförandet av denna förordning, samt eventuella kompletterande uppgifter i förekommande fall.

2.  Årsrapporten ska innehålla information om de åtgärder som vidtagits för att begränsa bifångsterna och minska utkasten av medelhavssvärdfisk som är mindre än minsta referensstorlek för bevarande, och om all relevant forskning på detta område.

3.  Kommissionen ska sammanställa den information som tagits emot i enlighet med punkterna 1 och 2 och vidarebefordra den till Iccats sekretariat senast den 15 oktober varje år.

4.  Kommissionen får anta genomförandeakter med avseende på detaljerade krav rörande formatet för den årsrapportering som avses i denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 36.2.

Artikel 32

Översyn

Kommissionen ska senast den 31 december 2025 rapportera till Europaparlamentet och rådet om hur den återhämtningsplan som fastställs i denna förordning fungerar.

Artikel 33

Finansiering

Vid tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014(18) ska den återhämtningsplan som fastställs i denna förordning anses vara en flerårig plan i den mening som avses i artikel 9 i förordning (EU) nr 1380/2013.

Artikel 34

Ändringsförfarande

1.  När så är nödvändigt för att i unionsrätten genomföra Iccat-rekommendationer som ändrar eller kompletterar Iccats återhämtningsplan som blir bindande för unionen, samt i den mån ändringarna av unionsrätten inte går längre än Iccat-rekommendationerna, ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 35 med avseende på att ändra följande:

a)  Tidsfristerna för rapportering av information enligt vad som förskrivs i artiklarna 9.1, 9.2, 10.3, 16.1, 16.3, 17.1, 17.3, 21.2, 21.3, 22.2, 23.3, 26.1, 27.5, 31.1 och 31.3.

b)  Fredningstider enligt vad som föreskrivs i artikel 10.1 och 10.2.

c)  Den minsta referensstorlek för bevarande som anges i artikel 11.1.

d)  De toleransnivåer som avses i artiklarna 12 och 13.

e)  Fiskeredskapens tekniska egenskaper enligt artikel 14.1–14.4.

f)  Den procentsats för kvotutnyttjande som fastställs i artikel 22.1 och 22.2.

g)  Den information om fartyg som avses i artiklarna 16.1, 16.2, 17.1, 21.1, 21.2, 21.3, 21.4 och 30.2 ▌. ..

h)  Bilagorna I, II och III.

2.  Ändringar som antas i enlighet med punkt 1 ska strikt begränsas till genomförandet av ändringar eller kompletteringar av de motsvarande Iccat-rekommendationerna i unionsrätten.

Artikel 35

Utövande av delegeringen

1.  Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.  Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 34 ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den ... [den dag då denna förordning träder i kraft]. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden på fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.  Den delegering av befogenhet som avses i artikel 34 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.  Innan kommissionen antar en delegerad akt ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.

5.  Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

6.  En delegerad akt som antas enligt artikel 34 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 36

Kommittéförfarande

Kommissionen ska biträdas av den kommitté för fiske och vattenbruk som inrättats genom artikel 47 i förordning (EU) nr 1380/2013. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

När det hänvisas till denna artikel ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Artikel 37

Ändringar av förordning (EU) 2017/2107

I förordning (EU) 2017/2107 ska artiklarna 20–26 utgå.

Artikel 38

Ändringar av förordning (EG) nr 1967/2006

I bilaga II till förordning (EG) nr 1967/2006 ska punkt 6.2 ersättas med följande:"

”2. 2 500 krokar per fartyg som fiskar efter svärdfisk (Xiphias gladius) om denna art utgör minst 70 % av fångsten i levande vikt efter sortering.”

"

Artikel 39

Denna förordning träder i kraft den tredje dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i ...

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA I

Iccats minimistandarder för fiskefartygens vetenskapliga observatörsprogram

Allmänna bestämmelser

1.  Detta är minimistandarder för fiskefartygens vetenskapliga observatörsprogram enligt Iccats rekommendation 16-14.

Observatörernas kvalifikationer

2.  Utan att det påverkar andra utbildningskvalifikationer eller tekniska kvalifikationer som rekommenderas av SCRS, ska Iccats parter säkerställa att deras observatörer har följande kvalifikationer för att utföra sina arbetsuppgifter:

a)  Tillräcklig kunskap och erfarenhet för att kunna identifiera Iccat-arter och redskapskombinationer.

b)  Förmåga att göra korrekta iakttagelser och noggrant dokumentera den information som ska samlas in enligt programmet.

c)  Kapacitet att utföra de arbetsuppgifter som anges i punkt 7 nedan.

d)  Förmåga att samla in biologiska prov.

e)  Adekvat minimiutbildning i säkerhet och överlevnad till sjöss.

3.  För att säkerställa integriteten i sina nationella observatörsprogram ska Iccats parter säkerställa att observatörerna

a)  inte är besättningsmedlemmar på det observerade fiskefartyget,

b)  inte är anställda hos ägaren eller den rättmätiga ägaren till det observerade fiskefartyget,

c)  inte har aktuella ekonomiska intressen eller vinstintressen i det observerade fisket.

Observatörstäckning

4.  Var och en av Iccats parter ska säkerställa följande vad gäller de nationella observatörsprogrammen:

a)  Minst 5 % observatörstäckning av fiskeansträngningen inom varje pelagiskt långrevsfiske och inom varje av det i Iccats ordlista definierade fisket med spöfiskefartyg, fällor, nät/garn respektive trål. Denna täckningsprocent kommer att mätas enligt följande:

i)  För pelagiskt långrevsfiske, i antal fiskedagar, drag eller fiskeresor.

ii)  För fiske med spöfiskefartyg och fiske med fällor, i fiskedagar.

iii)  För fiske med nät/garn, i fisketimmar eller fiskedagar.

iv)  För trålfiske, i tråldrag eller fiskedagar.

b)  Trots vad som sägs i led a får en Iccat-part, för fartyg med en totallängd på under 15 meter, när en extraordinär säkerhetsrisk föreligger som förhindrar placering av en observatör ombord, tillämpa en annan vetenskaplig övervakningsmetod som samlar in data som är likvärdiga med de data som specificeras i Iccats rekommendation 16-14, på ett sätt som säkerställer jämförbar täckning. I varje sådant fall måste den Iccat-part som önskar utnyttja en alternativ metod lämna en beskrivning av metoden till SCRS för utvärdering. SCRS kommer att ge ett utlåtande till Iccat om lämpligheten i den alternativa metoden när det gäller att uppfylla de skyldigheter att samla in data som anges i Iccats rekommendation 16-14. Alternativa metoder som genomförts enligt denna bestämmelse ska innan de genomförs godkännas av Iccat vid Iccats årsmöte.

c)  En representativ tidsmässig och rumslig täckning av flottans insatser i syfte att säkerställa att lämpliga och användbara data samlas in enligt kraven i Iccats rekommendation 16-14 och enligt eventuella krav i Iccat-parternas nationella observatörsprogram, med beaktande av de enskilda flottornas och fiskenas egenskaper.

d)  Datainsamling avseende relevanta aspekter av fisket, inklusive fångst, enligt beskrivningen i punkt 7.

5.  Iccats parter får ingå bilaterala överenskommelser genom vilka en Iccat-part placerar sina nationella observatörer på fartyg som för en annan Iccat-parts flagg, så länge som alla bestämmelser i Iccats rekommendation 16-14 efterlevs.

6.  Iccats parter ska sträva efter att säkerställa att observatörer byter fartyg mellan sina uppdrag.

Observatörens uppgifter

7.  Iccats parter ska bland annat kräva att observatörerna ska göra följande:

a)  Registrera och rapportera om det observerade fartygets fiskeverksamhet, varvid minst följande ska ingå:

i)  Insamling av data som omfattar en kvantifiering av totala målfångster, utkast och bifångster (inbegripet hajar, havssköldpaddor, marina däggdjur och havsfåglar), uppskattning eller mätning av storlekssammansättning, beroende på vad som är praktiskt möjligt, status (dvs. som behållits ombord, kastats överbord döda, släppts levande) och insamling av biologiska prover för livscykelstudier (t.ex. gonader, otoliter, fenstrålar, fjäll).

ii)  Insamling och rapportering av alla märkestaggar som påträffas.

iii)  Insamling av information om fiskeinsatser, omfattande följande:

–  Fångstplatsens koordinater (latitud och longitud).

–  Information om fiskeansträngning (dvs. antalet drag, antalet krokar, osv.).

–  Datumangivelse för varje fiskeinsats, inbegripet start- och stopptider för fiskeverksamheten, beroende på vad som är tillämpligt.

–  Användning av anordningar som samlar fisk, inbegripet FAD-anordningar.

–  Allmäntillståndet hos frisläppta djur med avseende på överlevnadsförmåga (dvs. död/levande, skadad, osv.).

b)  Observera och registrera tillämpningen av bifångstbegränsande åtgärder och annan relevant information,

c)  Så långt möjligt observera och rapportera om miljöförhållanden (t.ex. sjögång, väderförhållanden och hydrologiska parametrar osv.).

d)  Observera och rapportera om FAD-anordningar i enlighet med Iccats observatörsprogram, som antagits inom ramen för det fleråriga bevarande- och förvaltningsprogrammet för tropisk tonfisk.

e)  Utföra alla eventuella andra arbetsuppgifter för vetenskapligt ändamål som har rekommenderats av SCRS och godkänts av Iccat.

Observatörens skyldigheter

8.  Iccats parter ska säkerställa att observatören

a)  inte stör fartygets elektroniska utrustning,

b)  är väl förtrogen med de förfaranden vid nödsituationer som tillämpas ombord på fartyget, inklusive placeringen av livbåtar, brandsläckare och första hjälpen-utrustningen,

c)  vid behov kommunicerar med befälhavaren om frågor och arbetsuppgifter som är relevanta för observatören,

d)  inte hindrar eller stör fiskeverksamheten eller den normala driften av fartyget,

e)  deltar i avrapportering(ar) med lämpliga företrädare för det vetenskapliga institut eller den nationella myndighet som ansvarar för genomförandet av observatörsprogrammet.

Befälhavarens skyldigheter

9.  Iccats parter ska säkerställa att befälhavaren på det fartyg som observatören är utplacerad på gör följande:

a)  Tillåter lämpligt tillträde till fartyget och dess verksamhet.

b)  Tillåter observatören att utföra sitt uppdrag på ett effektivt sätt, inbegripet genom att

i)  ge lämpligt tillträde till fartygets redskap, dokumentation (inklusive elektroniska loggböcker och loggböcker i pappersformat) och fångst,

ii)  oavsett tidpunkt kommunicera med lämpliga företrädare för det vetenskapliga institutet eller den nationella myndigheten,

iii)  säkerställa lämpligt tillträde till elektronisk och annan utrustning som är relevant för fiske, inklusive men inte begränsat till följande:

–  utrustning för satellitnavigering,

–  elektroniska kommunikationsmedel,

iv)  säkerställa att ingen ombord på det observerade fartyget manipulerar eller förstör observatörsutrustning eller observatörsdokumentation; hindrar, stör eller på annat sätt agerar på ett sätt som kan innebära att observatören i onödan hindras från att utföra sina arbetsuppgifter; på något sätt hotar, trakasserar eller skadar observatören eller försöker påverka observatören genom mutor eller bestickning.

c)  Bereder observatörerna inkvartering, inklusive kost, logi och tillgång till lämpliga hygien- och sjukvårdsinrättningar, av samma standard som de som tillhandahålls officerarna.

d)  Ger observatörerna tillräckligt utrymme på bryggan eller i styrhytten för att kunna utföra sina uppgifter, samt erforderligt utrymme på däck för att utföra sina observationsuppgifter.

Iccats parters skyldigheter

10.  Var och en av Iccats parter ska göra följande:

a)  Kräva att dess fartyg, när de fiskar efter Iccat-arter, medför en vetenskaplig observatör ombord i enlighet med bestämmelserna i Iccats rekommendation 16-14.

b)  Övervaka sina observatörers säkerhet.

c)  När så är möjligt och lämpligt, uppmuntra sitt vetenskapliga institut eller sin nationella myndighet att ingå överenskommelser med andra Iccat-parters vetenskapliga institut eller nationella myndigheter om utbyte av observatörsrapporter och observatörsdata.

d)  I sin årsrapport tillhandahålla särskild information, som kan användas av Iccat och SCRS, om genomförandet av Iccats rekommendation 16-14, som ska omfatta

i)  uppgifter om de vetenskapliga observatörsprogrammens struktur och utformning, inklusive bland annat

–  målnivån för observatörstäckningen per fiske och redskapstyp samt uppgifter om hur den mäts,

–  vilka data som ska samlas in,

–  datainsamlings- och datahanteringsprotokoll som införts,

–  information om hur fartygen väljs ut för att täckningen ska nå upp till Iccat-partens målnivå för observatörstäckning,

–  utbildningskrav för observatörer,

–  kvalifikationskrav för observatörer,

ii)  antalet övervakade fartyg, täckningsnivå som uppnåtts per fiske och redskapstyp, ..

iii)  uppgifter om hur dessa täckningsnivåer har beräknats.

e)  Efter den första inlämningen av den information som krävs enligt punkt 10 d i, rapportera om förändringar i observatörsprogrammens struktur eller utformning i den årliga rapporten endast när sådana ändringar uppstår. Iccats parter ska fortsätta att årligen lämna den information som krävs enligt punkt 10 d ii till Iccat.

f)  Varje år, med användning av särskilda elektroniska format framtagna av SRCS, lämna information till SRCS som samlats in genom nationella observatörsprogram i syfte att användas av Iccat, i synnerhet för beståndsbedömning och andra vetenskapliga ändamål, i linje med förfaranden som har införts för andra datarapporteringskrav och i överensstämmelse med nationella sekretesskrav.

g)  Säkerställa att dess observatörer använder tillförlitliga datainsamlingsprotokoll när de utför sina arbetsuppgifter enligt punkt 7, inklusive, när så krävs och är tillämpligt, med hjälp av fotografering.

Iccats sekretariatschefs skyldigheter

11.  Sekretariatschefen ska underlätta tillgången för SCRS och Iccat till relevanta data och relevant information som lämnats in i enlighet med Iccats rekommendation 16-14.

SCRS skyldigheter

12.  SCRS har följande skyldigheter:

a)  I den utsträckning det är nödvändigt och lämpligt, ta fram en observatörshandledning för frivillig användning av Iccats parter i deras nationella observatörsprogram. Handledningen ska innehålla mallar för datainsamlingsblanketter och standardiserade datainsamlingsförfaranden, med beaktande av eventuella redan existerande observatörshandledningar från andra källor, t.ex. Iccats parter, regionala och subregionala organ och andra organisationer.

b)  Utarbeta riktlinjer för elektroniska övervakningssystem som är specifika för enskilda fisken.

c)  Förse Iccat med en sammanfattning av de vetenskapliga data och den vetenskapliga information som samlats in och rapporterats i enlighet med Iccats rekommendation 16-14 samt eventuella relevanta resultat med anknytning till detta.

d)  I den utsträckning det är nödvändigt och lämpligt, ge rekommendationer om hur de vetenskapliga observatörsprogrammen kan bli mer effektiva så att de fyller Iccats databehov, inklusive eventuella översyner av Iccats rekommendation 16-14 eller med avseende på Iccat-parternas genomförande av dessa minimistandarder och protokoll.

Elektroniska kontrollsystem

13.  När SCRS har fastställt att elektroniska kontrollsystem är effektiva inom ett visst fiske kan sådana system installeras ombord på fiskefartyg för att komplettera eller, i avvaktan på ett utlåtande från SCRS och ett beslut från Iccat, ersätta en mänsklig observatör ombord.

14.  Iccats parter bör ta hänsyn till alla tillämpliga och av SCRS godkända riktlinjer om användning av elektroniska kontrollsystem.

15.  Iccats parter uppmuntras att till SCRS rapportera om sina erfarenheter från användningen av elektroniska kontrollsystem inom sina Iccat-fisken, som komplement till mänskliga observatörsprogram. Iccat-parter som ännu inte har infört sådana system uppmuntras att undersöka en eventuell användning och rapportera om sina slutsatser till SCRS.

BILAGA II

Krav på fiskeloggböcker

Minimikrav på fiskeloggböcker:

1.  Alla blad i loggboken ska vara numrerade.

2.  Loggboken ska fyllas i varje dag (midnatt) eller före ankomst till hamn.

3.  Loggboken ska fyllas i vid inspektioner till havs.

4.  Ett exemplar av varje blad ska sitta kvar i loggboken.

5.  Loggböcker över det senaste årets verksamhet ska förvaras ombord.

Minimikrav på standardinformation i fiskeloggböcker:

1.  Befälhavarens namn och adress.

2.  Datum och hamnar för avgång, datum och hamnar för ankomst.

3.  Fartygets namn, registreringsnummer, Iccat-nummer, internationellt radioanropsnummer och IMO-nummer (om sådant finns).

4.  Fiskeredskap:

a)  FAO-kod för redskapstypen.

b)  Dimension (t.ex. längd, maskstorlek, antal krokar).

5.  Insatser till havs med (minst) en rad per resdag, med uppgift om följande:

a)  Aktivitet (t.ex. fiske, förflyttning).

b)  Position: exakt daglig position (i grader och minuter), registrerad för varje fiskeinsats eller kl. 12 på dagen, om inget fiske har utförts under dagen.

c)  Fångstregistrering, inbegripet följande:

i)  FAO-kod.

ii)  Levande vikt i kg per dygn.

iii)  Antal exemplar per dag.

6.  Befälhavarens underskrift.

7.  Vikten fastställd genom: uppskattning, vägning ombord.

8.  Loggboken ska föras i motsvarande levande vikt av fisk med angivande av vilka omräkningsfaktorer som använts vid beräkningen.

Minimikrav på information i fiskeloggböcker vid landning eller omlastning:

1.  Datum och hamn för landning eller omlastning.

2.  Produkter:

a)  Art och presentationsform per FAO-kod.

b)  Antal fiskar eller lådor och kvantitet i kg.

3.  Befälhavarens eller ombudets underskrift.

4.  Vid omlastning: det mottagande fartygets namn, flagg och Iccat-nummer.

BILAGA III

Iccats ordning för ömsesidig internationell inspektion

Enligt artikel IX.3 i konventionen rekommenderar Iccat att följande arrangemang för internationell kontroll utanför vatten som ligger inom nationell jurisdiktion ska inrättas för att säkerställa tillämpningen av konventionen och de åtgärder som är i kraft enligt den:

I.  Allvarliga överträdelser

1.  Vid tillämpning av dessa förfaranden avses med en allvarlig överträdelse följande överträdelser av Iccats förvaltnings- och bevarandeåtgärder, antagna av Iccat:

a)  Fiske utan licens, tillstånd eller godkännande från den Iccat-part som är flaggstat.

b)  Underlåtenhet att föra tillräckliga register över fångster och fångstrelaterade uppgifter i enlighet med Iccats rapporteringskrav eller betydande felrapportering av sådana fångster eller fångstrelaterade uppgifter.

c)  Fiske inom ett fredningsområde.

d)  Fiske under en fredningstid.

e)  Avsiktlig fångst eller hållande ombord av arter i strid med en tillämplig förvaltnings- och bevarandeåtgärd som antagits av Iccat.

f)  Betydande överträdelse av gällande fångstbegränsningar eller kvoter enligt Iccats regler.

g)  Användning av förbjudna fiskeredskap.

h)  Förfalskning eller avsiktligt döljande av ett fiskefartygs märkning, identitet eller registrering.

i)  Undanhållande, förvanskning eller undanröjande av bevis som har betydelse för undersökningen av en överträdelse.

j)  Flera överträdelser som sammantagna utgör ett allvarligt åsidosättande av gällande åtgärder enligt Iccat.

k)  Att angripa, motarbeta, skrämma, sexuellt trakassera, hindra eller i onödan störa eller försena en godkänd inspektör eller observatör.

l)  Att avsiktligt manipulera VMS eller sätta det ur funktion.

m)  Andra överträdelser som kan komma att fastställas av Iccat, efter det att dessa har införts och getts spridning i en reviderad version av dessa förfaranden.

n)  Störning av det satellitbaserade övervakningssystemet eller drift av ett fartyg utan VMS.

o)  Omlastning till havs.

2.  Om den godkända inspektören vid ombordstigning och inspektion av ett fiskefartyg konstaterar en aktivitet eller ett förhållande som kan anses utgöra en allvarlig överträdelse enligt punkt 1, ska inspektionsfartygets flaggstatsmyndigheter omedelbart underrätta fiskefartygets flaggstat, både direkt och via Iccats sekretariat. I sådana situationer bör inspektören även informera alla inspektionsfartyg från fiskefartygets flaggstat som man vet befinner sig i närheten.

3.  Iccat-inspektörerna ska registrera genomförda inspektioner och de eventuella överträdelser som konstaterats i fiskefartygets loggbok.

4.  Den Iccat-part som är flaggstat ska, efter den inspektion som avses i punkt 2, säkerställa att fiskefartyget i fråga upphör med all fiskeverksamhet. Den Iccat-part som är flaggstat ska anmoda fiskefartyget att inom 72 timmar fortsätta till en hamn som den har utsett, där en undersökning ska inledas.

5.  Om det vid en inspektion upptäcks en aktivitet eller ett förhållande som skulle kunna utgöra en allvarlig överträdelse, bör fartyget granskas enligt de förfaranden som beskrivs i Iccats rekommendation 11-18 om ytterligare ändring av Iccats rekommendation 09-10 om upprättande av en förteckning över fartyg som misstänks ha bedrivit olagligt, orapporterat och oreglerat fiske i Iccats konventionsområde, med beaktande av eventuella responsåtgärder och annan uppföljning.

II.  Genomförande av inspektioner

6.  Inspektionerna ska genomföras av inspektörer som utses av de avtalsslutande regeringarna. Namnen på de godkända myndigheter och de enskilda inspektörer som deras respektive regeringar har utsett för detta ändamål ska meddelas Iccat-kommissionen.

7.  Inspektionsfartyg som genomför internationella ombordstignings- och inspektionsuppdrag i enlighet med denna bilaga ska föra en särskild flagg eller vimpel, som ska ha godkänts av Iccat-kommissionen och utfärdats av Iccats sekretariat. Namnen på de fartyg som används för detta ska anmälas till Iccat-sekretariatet så snart det är praktiskt möjligt innan inspektionsverksamheten inleds. Iccats sekretariat ska göra information om de fartyg som utses för inspektion tillgänglig för alla Iccat-parter, inbegripet genom att lägga ut informationen på sin lösenordsskyddade webbplats.

8.  Inspektörerna ska bära lämpliga identitetshandlingar utfärdade av flaggstatens myndigheter och utformade i enlighet med förlagan i punkt 21.

9.  Om inte annat följer av de arrangemang som beslutas enligt punkt 16, ska ett fiskefartyg som för en avtalsslutande parts flagg och som fiskar efter tonfisk eller tonfiskliknande arter inom Iccats konventionsområde utanför vatten under nationell jurisdiktion stanna när det får en vedertagen signal enligt den internationella signalkoden av ett inspektionsfartyg som för Iccats vimpel enligt punkt 7 och som har en inspektör ombord, såvida det inte just då utför en fiskeinsats, i vilket fall det ska stanna omedelbart så snart insatsen är avslutad. Fiskefartygets befälhavare ska tillåta att inspektionsgruppen enligt punkt 10 går ombord och måste för detta ändamål tillhandahålla en lejdare. Befälhavaren ska låta inspektionsgruppen göra de undersökningar av utrustning, fångst, redskap och alla relevanta handlingar som inspektörerna anser vara nödvändiga för att kontrollera efterlevnaden av Iccats gällande rekommendationer för det inspekterade fiskefartygets flaggstat. Inspektörerna får dessutom begära alla sådana förklaringar som de anser vara nödvändiga.

10.  Inspektionsgruppens storlek ska avgöras av inspektionsfartygets befälhavare med hänsyn till relevanta omständigheter. Inspektionsgruppen bör inte vara större än vad som krävs för att de uppgifter som anges i denna bilaga ska kunna utföras på ett korrekt och säkert sätt.

11.  När inspektörerna går ombord på fiskefartyget ska de uppvisa den identitetshandling som beskrivs i punkt 8. Inspektörerna ska iaktta allmänt vedertagna internationella regler, förfaranden och praxis med avseende på fiskefartygets och besättningens säkerhet och se till att fiskeverksamheten och lagringen av produkter störs i så liten utsträckning som möjligt samt i görligaste mån undvika åtgärder som skulle kunna skada kvaliteten hos fångsten ombord. Inspektörerna ska begränsa sina förfrågningar till vad som krävs för att fastställa efterlevnaden av Iccat-kommissionens gällande rekommendationer för det berörda fiskefartygets flaggstat. Vid undersökningen har inspektörerna rätt att be fiskefartygets befälhavare om den hjälp som de kan behöva. Inspektörerna ska upprätta en rapport om inspektionen i en form som har godkänts av Iccat-kommissionen. Inspektörerna ska underteckna rapporten i närvaro av fiskefartygets befälhavare, och befälhavaren ska ha rätt att i samma rapport lägga till eller låta lägga till eventuella anmärkningar som han eller hon anser vara relevanta och måste underteckna dessa.

12.  Kopior av rapporten ska lämnas till fiskefartygets befälhavare och till inspektionsgruppens ledning, som ska vidarebefordra kopior till lämpliga myndigheter i det inspekterade fiskefartygets flaggstat och till Iccat-kommissionen. Om det konstateras en överträdelse av en Iccat-rekommendation bör inspektören om möjligt även informera alla inspektionsfartyg från fiskefartygets flaggstat som man vet befinner sig i närheten.

13.  Motstånd mot inspektörer eller underlåtenhet att följa deras anvisningar ska av det inspekterade fiskefartygets flaggstat behandlas på samma sätt som motstånd mot en nationell inspektör eller underlåtenhet att följa dennes anvisningar.

14.  Inspektörerna ska utföra sina uppgifter enligt dessa arrangemang i enlighet med de bestämmelser som anges i denna förordning, men de ska fortfarande stå under operativ kontroll av sina nationella myndigheter och vara ansvariga inför dem.

15.  Avtalsslutande regeringar ska beakta och vidta åtgärder till följd av inspektionsrapporter, informationsblad om iakttagelser enligt Iccats rekommendation 94-09 och utlåtanden från dokumentkontroller som görs av utländska inspektörer enligt dessa arrangemang på samma sätt som de i enlighet med nationell lagstiftning skulle göra till följd av nationella inspektörers rapporter. Bestämmelserna i denna punkt ska inte innebära någon skyldighet för en avtalsslutande regering att ge en utländsk inspektörs rapport högre bevisvärde än den skulle ha i inspektörens eget land. Avtalsslutande regeringar ska samarbeta för att underlätta rättsliga eller andra förfaranden som har sin grund i en rapport från en inspektör enligt dessa arrangemang.

16.  

a)  De avtalsslutande regeringarna ska senast den 1 januari varje år informera Iccat-kommissionen om sina preliminära planer för genomförande av inspektionsverksamhet enligt Iccats rekommendation16-05 under kalenderåret och Iccat-kommissionen får lämna förslag till avtalsslutande regeringar om samordning av nationella insatser på detta område, inklusive antalet inspektörer och inspektionsfartyg som har inspektörer ombord.

b)  De arrangemang som anges i Iccats rekommendation 16-05 och planerna för deltagande ska tillämpas mellan avtalsslutande regeringar såvida inte dessa kommer överens om annat. Sådana överenskommelser ska anmälas till ICCAT-kommissionen. Detta förutsätter dock att genomförandet av arrangemangen mellan två avtalsslutande parter skjuts upp i väntan på slutförandet av en sådan överenskommelse, om någon av dem har anmält denna till Iccat-kommissionen.

17.  

a)  Fiskeredskapen ska inspekteras i enlighet med de regler som gäller för det delområde där inspektionen äger rum. Inspektörerna ska ange i vilket delområde som inspektionen ägde rum och beskriva eventuella överträdelser som konstaterats i inspektionsrapporten.

b)  Inspektörer ska ha befogenhet att inspektera alla fiskeredskap som används eller som finns ombord.

18.  Inspektörerna ska fästa ett identifikationsmärke godkänt av Iccat-kommissionen på alla inspekterade fiskeredskap som förefaller vara i strid med Iccats gällande rekommendationer för det inspekterade fiskefartygets flaggstat och ska registrera detta i sin rapport.

19.  Inspektörerna får fotografera redskapen, utrustningen, dokumentationen och andra element som de anser nödvändiga, på ett sådant sätt att det framgår vilka egenskaper som enligt inspektörernas uppfattning inte är i överensstämmelse med gällande regler, i vilket fall de fotograferade föremålen bör förtecknas i rapporten och kopior av fotografierna bifogas den kopia av rapporten som sänds till flaggstaten.

20.  Inspektörerna ska vid behov inspektera all fångst ombord för att kontrollera efterlevnaden av Iccats rekommendationer.

21.  Förlagan för identitetskort för inspektörer är följande:

Mått: bredd 10,4 cm, höjd 7 cm.

20190404-P8_TA-PROV(2019)0353_SV-p0000002.png

(1) EUT C 440, 6.12.2018, s. 174.
(2) EUT C 440, 6.12.2018, p. 174.
(3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 april 2019.
(4)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG (EUT L 354, 28.12.2013, s. 22).
(5) Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/98 av den 18 november 2014 om genomförandet av unionens internationella förpliktelser, som avses i artikel 15.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013, enligt den internationella konventionen för bevarande av tonfisk i Atlanten och konventionen om framtida multilateralt samarbete om fisket i Nordatlantens västra del (EUT L 16, 23.1.2015, s. 23).
(6)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2107 av den 15 november 2017 om införande av förvaltnings-, bevarande- och kontrollåtgärder som ska tillämpas i konventionsområdet för Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (Iccat) och om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1936/2001, (EG) nr 1984/2003 och (EG) nr 520/2007 (EUT L 315, 30.11.2017, s. 1).
(7)Rådets förordning (EG) nr 1239/98 av den 8 juni 1998 om ändring av förordning (EG) nr 894/97 om vissa tekniska åtgärder för bevarande av fiskeresurserna (EGT L 171, 17.6.1998, s. 1).
(8)Rådets förordning (EG) nr 1224/2009 av den 20 november 2009 om införande av ett kontrollsystem i unionen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs, om ändring av förordningarna (EG) nr 847/96, (EG) nr 2371/2002, (EG) nr 811/2004, (EG) nr 768/2005, (EG) nr 2115/2005, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007, (EG) nr 676/2007, (EG) nr 1098/2007, (EG) nr 1300/2008, (EG) nr 1342/2008 och upphävande av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1627/94 och (EG) nr 1966/2006 (EUT L 343, 22.12.2009, s. 1).
(9)Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011 av den 8 april 2011 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs (EUT L 112, 30.4.2011, s. 1).
(10)Rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1936/2001 och (EG) nr 601/2004 samt om upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999 (EUT L 286, 29.10.2008, s. 1).
(11)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1627 av den 14 september 2016 om en flerårig återhämtningsplan för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 302/2009 (EUT L 252, 16.9.2016, s. 1).
(12) EUT C 123, 12.5.2016, s. 1.
(13)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).
(14)Rådets förordning (EG) nr 1967/2006 av den 21 december 2006 om förvaltningsåtgärder för hållbart utnyttjande av fiskeresurserna i Medelhavet, om ändring av förordning (EEG) nr 2847/93 och om upphävande av förordning (EG) nr 1626/94 (EUT L 409, 30.12.2006, s. 11).
(15)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2403 av den 12 december 2017 om hållbar förvaltning av externa fiskeflottor och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1006/2008 (EUT L 347, 28.12.2017, s. 81).
(16)Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/218 av den 6 februari 2017 om registret över unionens fiskeflotta (EUT L 34, 9.2.2017, s. 9).
(17)Kommissionens genomförandebeslut (EU) 2018/1986 av den 13 december 2018 om inrättande av särskilda kontroll- och inspektionsprogram för vissa fisken och om upphävande av genomförandebesluten 2012/807/EU, 2013/305/EU och 2014/156/EU (EUT L 317, 14.12.2018, s. 29).
(18) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 av den 15 maj 2014 om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2328/2003, (EG) nr 861/2006, (EG) nr 1198/2006 och (EG) nr 791/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1255/2011 (EUT L 149, 20.5.2014, s. 1).


Minimikrav på utbildning för sjöfolk ***I
PDF 215kWORD 61k
Resolution
Konsoliderad text
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 4 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2008/106/EG om minimikrav på utbildning för sjöfolk och om upphävande av direktiv 2005/45/EG (COM(2018)0315 – C8-0205/2018 – 2018/0162(COD))
P8_TA-PROV(2019)0354A8-0007/2019

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2018)0315)),

–  med beaktande av artiklarna 294.2 och 100.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8-0205/2018),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den12 december 2018(1),

–  efter att ha hört Regionkommittén,

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 15 februari 2019 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för transport och turism och yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A8-0007/2019).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en ny text för parlamentet om den har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 4 april 2019 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/… om ändring av direktiv 2008/106/EG om minimikrav på utbildning för sjöfolk och om upphävande av direktiv 2005/45/EG om ömsesidigt erkännande av certifikat för sjöfolk utfärdade av medlemsstaterna

P8_TC1-COD(2018)0162


(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 100.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(2),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(3), och

av följande skäl:

(1)  För att upprätthålla, och sträva efter att förbättra, en hög nivå av sjösäkerhet och förebyggande av föroreningar till havs är det nödvändigt att bibehålla och om möjligt stärka kunskaper och färdigheter hos unionens sjöfolk genom att utveckla maritim utbildning och certifiering i enlighet med internationella regler och teknisk utveckling, och även vidta ytterligare åtgärder för att höja kompetensbasen inom den europeiska sjöfarten.

(2)  Utbildning och certifiering av sjöfolk regleras på internationell nivå genom Internationella sjöfartsorganisationens internationella konvention angående normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning från 1978, i dess ändrade lydelse (nedan kallad STCW-konventionen), som senast var föremål för en omfattande översyn 2010. Ändringar av STCW-konventionen antogs 2015 avseende utbildning och kvalifikationer för sjöfolk som arbetar ombord på fartyg som omfattas av den internationella koden för fartyg som använder gaser eller andra bränslen med låg flampunkt (nedan kallad IGF-koden). 2016 antogs ändringar av STCW-konventionen vad gäller utbildning och kvalifikationer för sjöfolk som arbetar ombord på passagerarfartyg och ombord på fartyg som trafikerar polarvatten.

(3)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/106/EG(4) införlivar STCW-konventionen med ▌ unionsrätten. Alla medlemsstater har undertecknat STCW-konventionen och ett harmoniserat genomförande av deras internationella åtaganden bör därför uppnås genom att unionens regler om utbildning och certifiering av sjöfolk anpassas till STCW-konventionen. Flera bestämmelser i direktiv 2008/106/EG bör därför ändras för att återspegla de senaste ändringarna av STCW-konventionen när det gäller utbildning och kvalifikationer för sjöfolk som arbetar ombord på fartyg som omfattas av IGF-koden, ombord på passagerarfartyg och ombord på fartyg som trafikerar polarvatten.

(4)  Koden för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning, sådan den antogs genom resolution 2 vid STCW:s partskonferens 1995 (nedan kallad STCW-koden) innehåller redan riktlinjer om förebyggande av uttröttning (avsnitt B-VIII/1) och om tjänstgöringsduglighet (avsnitt A-VIII/1). Av säkerhetsskäl är det nödvändigt att kraven i artikel 15 i direktiv 2008/106/EG tillämpas och efterlevs utan undantag och att man vederbörligen beaktar dessa riktlinjer.

(5)  Ett av målen för den gemensamma transportpolitiken när det gäller sjötransport är att underlätta rörligheten för sjöfolk inom unionen. Sådan rörlighet bidrar bland annat till att göra unionens sjötransportssektor attraktivare för framtida generationer och därigenom undvika en situation där det europeiska sjöfartsklustret står inför brist på kompetent personal med rätt kombination av färdigheter och kompetens. Det ömsesidiga erkännandet av certifikat för sjöfolk utfärdade av medlemsstaterna är av avgörande betydelse för att underlätta rörligheten för sjöfolk. Mot bakgrund av rätten till god förvaltning bör medlemsstaternas beslut om godkännande av certifikat om yrkeskunnande utfärdade till sjöfolk av andra medlemsstater i syfte att utfärda nationella behörighetsbevis grundas på skäl som är möjliga för den berörda sjömannen själv att verifiera.

(6)  Direktiv 2008/106/EG innehåller också ett centraliserat system för erkännande av sjöfolks certifikat som har utfärdats av tredjeländer. Utvärderingen enligt programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet (Refit-programmet) visade att betydande kostnadsbesparingar för medlemsstaterna har uppnåtts sedan införandet av det centraliserade systemet. Utvärderingen visade dock också att när det gäller några av de erkända tredjeländerna utfärdade medlemsstaterna endast ett mycket begränsat antal intyg om erkännande av behörighetsbevis eller certifikat om yrkeskunnande från dessa tredjeländer. I syfte att använda de tillgängliga mänskliga och finansiella resurserna effektivare bör förfarandet för erkännande av tredjeländer därför grunda sig på en analys av behovet av ett sådant erkännande, inbegripet men inte begränsat till en uppgift om det uppskattade antal befälhavare ▌, befäl och radiooperatörer som har sitt ursprung i det landet och som sannolikt kommer att tjänstgöra på fartyg som för en medlemsstats flagg. Den analysen bör lämnas in för granskning till kommittén för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg (COSS).

(7)  Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts vid tillämpningen av förfarandet för erkännande av tredjeländer visade Refit-utvärderingen att den nuvarande tidsfristen på 18 månader inte tar hänsyn till komplexiteten hos förfarandet som innefattar en inspektion på plats som utförs av Europeiska sjösäkerhetsbyrån. De nödvändiga diplomatiska åtgärderna för att planera och genomföra en sådan inspektion kräver mer tid. Dessutom är tidsfristen på 18 månader inte är tillräcklig om tredjelandet måste vidta korrigerande åtgärder och göra rättsliga ändringar i sitt system för att följa kraven i STCW-konventionen. Mot denna bakgrund bör tidsfristen för antagande av ett kommissionsbeslut förlängas från 18 till 24 månader och, om avsevärda korrigerande åtgärder, inklusive ändringar av rättsliga bestämmelser, måste genomföras av tredjeland bör tidsfristen förlängas till 36 månader. Dessutom bör möjligheten för den begärande medlemsstaten att preliminärt erkänna tredjelandets system för normer för utbildning, certifiering och vakthållning för sjöfolk behållas för att bevara flexibiliteten i erkännandeförfarandet.

(8)  För att säkerställa rätten till anständigt arbete för allt sjöfolk och för att begränsa snedvridningen av konkurrensen på den inre marknaden bör man inför ett framtida erkännande av tredjeländer ta hänsyn till om dessa tredjeländer har ratificerat 2006 års sjöarbetskonvention.

(9)  För att ytterligare öka effektiviteten i det centraliserade systemet för erkännande av tredjeländer, bör den nya bedömningen av tredjeländer som tillhandahåller ett litet antal sjöfolk till fartyg som för en medlemsstats flagg genomföras med längre mellanrum som bör förlängas till tio år. Denna längre period för en ny bedömning av systemet med sådana tredjeländer bör emellertid kombineras med prioriteringskriterier som tar hänsyn till säkerhetsfrågor och balanserar behovet av effektivitet med en effektiv skyddsmekanism om kvaliteten på sjöfolkets utbildning som tillhandahålls i de berörda tredjeländerna skulle försämras.

(10)  Information om sjöfolk från tredjeländer har blivit tillgänglig på unionsnivå genom medlemsstaternas översändande av relevant information i deras nationella register om utfärdade certifikat och intyg om erkännande. Den informationen bör användas ▌ för statistik och politiskt beslutsfattande, i synnerhet för att göra det centraliserade systemet för erkännande av tredjeländer effektivare. På grundval av den information som lämnats av medlemsstaterna bör erkännandet av tredjeländer som inte har tillhandahållit sjöfolk till fartyg som för en medlemsstats flagg under en period på minst åtta år granskas på nytt. Processen för förnyad granskning bör innefatta möjligheten att hålla inne eller återkalla erkännandet av det berörda tredjelandet. Dessutom bör den information som har lämnats av medlemsstaterna också användas för att prioritera en ny bedömning av de erkända tredjeländerna.

(11)  I syfte att ta hänsyn till utvecklingen på internationell nivå och för att göra det möjligt att snabbt anpassa unionens bestämmelser till denna utveckling bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på införande av ändringar av STCW-konventionen och del A i STCW-koden genom uppdatering av de tekniska kraven för utbildning och certifiering av sjöfolk och genom att anpassa alla relevanta bestämmelser i direktiv 2008/106/EG när det gäller de digitala certifikaten för sjöfolk. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning(5). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet ▌ alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ▌ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(12)  För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av bestämmelserna i detta direktiv om erkännande av tredjeländer, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011(6).

(13)  De bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som anges i ▌ Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG(7) är inte tillämpliga avseende erkännande av sjöfolks certifikat enligt direktiv 2008/106/EG. Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/45/EG(8) reglerade det ömsesidiga erkännandet av certifikat för sjöfolk utfärdade av medlemsstaterna. De definitioner av sjöfolks certifikat som det hänvisas till i direktiv 2005/45/EG har emellertid blivit obsoleta efter 2010 års ändringar av STCW-konventionen. Därför bör systemet för ömsesidigt erkännande av certifikat för sjöfolk utfärdade av medlemsstaterna ändras för att återspegla de internationella ändringarna och definitionerna av certifikat för sjöfolk i direktiv 2008/106/EG. Dessutom bör de läkarintyg för sjöfolk som utfärdats under överseende av medlemsstaterna också tas med i systemet för ömsesidigt erkännande. För att undvika tvetydighet och risken för bristande överensstämmelse mellan direktiven 2005/45/EG och 2008/106/EG bör det ömsesidiga erkännandet av certifikat för sjöfolk regleras enbart genom direktiv 2008/106/EG. För att minska den administrativa bördan för medlemsstaterna bör det dessutom införas ett elektroniskt system för presentation av behörighetsbevis för sjöfolk när de relevanta ändringarna av STCW-konventionen har antagits.

(14)  Digitaliseringen av uppgifter är en naturlig del av den tekniska utvecklingen när det gäller datainsamling och dataöverföring, och syftar till att bidra till kostnadsbesparingar och en effektiv användning av mänskliga resurser. Kommissionen bör överväga åtgärder för att förbättra hamnstatskontrollens effektivitet, bland annat en utvärdering av genomförbarheten och mervärdet i att inrätta och förvalta en central databas över certifikat för sjöfolk som skulle vara sammankopplad med den inspektionsdatabas som avses i artikel 24 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/16/EG(9), och till vilken alla medlemsstater kommer att vara anslutna. Den centrala databasen bör innehålla all den information som anges i bilaga V till direktiv 2008/106/EG om behörighetsbevis och intyg om erkännande av certifikat om yrkeskunnande utfärdade i enlighet med reglerna V/1-1 och V/1-2 i STCW-konventionen.

(15)  Utbildningen av europeiskt sjöfolk till befälhavare och befäl bör stödjas med studentutbyten mellan utbildningsanstalter för sjöfolk och utbildningsinstitutioner runtom i unionen. För att sjöfolk som arbetar på fartyg som för en EU-medlemsstats flagg ska få möjlighet att främja och utveckla sina färdigheter och kvalifikationer krävs det att medlemsstaterna utbyter god praxis med varandra. Sjöfolksutbildningen bör dra full nytta av de möjligheter som programmet Erasmus+ erbjuder.

(16)  Kommissionen bör etablera en dialog med arbetsmarknadens parter och medlemsstaterna för att utöver de internationellt överenskomna minimikraven på utbildning för sjöfolk utveckla initiativ för maritim utbildning som medlemsstaterna ömsesidigt kan erkänna som europeiska utbildningar av högsta kvalitet för sjöfolk. Dessa initiativ bör bygga vidare på och utvecklas i enlighet med rekommendationerna från de pågående pilotprojekt och metoder som ryms inom kommissionens strategi för branschsamverkan kring kompetens.

(17)  För att öka den rättsliga klarheten och enhetligheten bör direktiv 2005/45/EG upphävas ▌.

(18)  Direktiv 2008/106/EG bör ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Ändring av direktiv 2008/106/EG

Direktiv 2008/106/EG ska ändras på följande sätt:

1.  I artikel 1 ska följande led läggas till:"

”43. värdmedlemsstat: den medlemsstat i vilken sjöfolk anhåller om godtagande eller erkännande av sina behörighetsbevis, certifikat om yrkeskunnande eller skriftliga intyg,

44.  IGF-koden: den internationella säkerhetskoden för fartyg som använder gaser eller andra bränslen med låg flampunkt, enligt definitionen i Solas 74-regel II-1/2.29,

45.  polarkoden: den internationella koden för fartyg som trafikerar polarvatten, enligt definitionen i Solas 74-regel XIV/1.1,

46.  polarvatten: arktiska vatten och/eller Antarktisområdet, enligt definitionen i Solas 74-regel XIV/1.2 till XIV/1.4.”

"

2.  Artikel 2 ska ändras på följande sätt:

a)  I det enda stycket ska inledningsfrasen ersättas med följande:"

”1. Detta direktiv är tillämpligt på sjöfolk som anges i detta direktiv och som tjänstgör på havsgående fartyg som för en medlemsstats flagg, med undantag för”.

"

b)  Följande punkt ska läggas till:"

”2. Artikel 5b är tillämplig på sjöfolk, oavsett deras nationalitet, ▌ som innehar ett certifikat utfärdat av en medlemsstat.”

"

3.  Artikel 5 ska ändras på följande sätt:

a)  Punkt 10 ska ersättas med följande:"

”10. Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 19.7, ska alla certifikat som krävs enligt detta direktiv finnas tillgängliga i original ombord på det fartyg på vilket innehavaren tjänstgör, i pappersformat eller i digitalt format, och certifikatens äkthet och giltighet ska kunna kontrolleras i enlighet med det förfarande som avses i punkt 12 b i den här artikeln.”

"

b)  Punkt 13 ska ersättas med följande:"

”13. När de relevanta ändringarna av STCW-konventionen och del A i STCW-koden med avseende på digitala certifikat för sjöfolk träder i kraft ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 27a i syfte att ändra detta direktiv genom att anpassa alla dess relevanta bestämmelser till ändringarna av STCW-konventionen och del A i STCW-koden, för att digitalisera sjöfolkets certifikat och intyg om erkännande.”.

"

4.  Artikel 5a ska ersättas med följande:"

Artikel 5a

Information till kommissionen

Vid tillämpning av ▌artiklarna 20.8 och 21.2 och uteslutande för användning av medlemsstaterna och kommissionen vid beslutsfattande och för statistiska ändamål, ska medlemsstaterna årligen till kommissionen lämna den information som förtecknas i bilaga V till detta direktiv om behörighetsbevis och intyg om erkännande av behörighetsbevis. De får också på frivillig basis tillhandahålla ▌information om de certifikat om yrkeskunnande som utfärdats till manskap i enlighet med kapitlen II, III och VII i bilagan till STCW-konventionen, såsom den information som anges i bilaga V till detta direktiv.”

"

5.  Följande artikel ▌ ska införas:"

”Artikel 5b

Ömsesidigt erkännande av certifikat för sjöfolk utfärdade av medlemsstater

1.  Varje medlemsstat ska godta certifikat om yrkeskunnande och skriftliga intyg som utfärdats i en annan medlemsstat, eller under dess ledning, i pappersformat eller i digitalt format, för att göra det möjligt för sjöfolk att tjänstgöra ombord på fartyg som för dess flagg.

2.  Varje medlemsstat ska erkänna de behörighetsbevis som utfärdats av en annan medlemsstat eller certifikat om yrkeskunnande utfärdade av en annan medlemsstat till befälhavare och befäl i enlighet med reglerna V/1-1 och V/1-2 i bilaga I till detta direktiv, genom att intyga sitt erkännande av dessa bevis eller certifikat. Intyget om erkännande ▌ ska begränsas till de befattningar, funktioner och kompetensnivåer eller yrkeskunnande som anges däri. Intyget ska utfärdas endast om alla krav i STCW-konventionen har efterlevts i enlighet med regel I/2 punkt 7 i STCW-konventionen. Formuläret för intyget om erkännande ska vara det som anges i avsnitt A-I/2 punkt 3 i STCW-koden.

3.  Varje medlemsstat ska, för att tillåta sjöfolk att tjänstgöra ombord på fartyg som för dess flagg, godta läkarintyg som utfärdats under överseende av en annan medlemsstat i enlighet med artikel 11.

4.  Värdmedlemsstaterna ska säkerställa att de beslut som avses i punkterna 1, 2 och 3 utfärdas inom en rimlig tidsperiod. Värdmedlemsstaterna ska även säkerställa att sjöfolk har rätt att överklaga varje vägran att erkänna eller godta ett giltigt certifikat eller avsaknaden av svar, i enlighet med