Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2018/0043(COD)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0390/2018

Ingivna texter :

A8-0390/2018

Debatter :

PV 17/04/2019 - 24
CRE 17/04/2019 - 24

Omröstningar :

PV 18/04/2019 - 10.12

Antagna texter :

P8_TA(2019)0432

Antagna texter
PDF 315kWORD 91k
Torsdagen den 18 april 2019 - Strasbourg Preliminär utgåva
Säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer ***I
P8_TA-PROV(2019)0432A8-0390/2018
Resolution
 Konsoliderad text

Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 18 april 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om emission av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer och om ändring av direktiv 2009/65/EG och direktiv 2014/59/EU (COM(2018)0094 – C8-0113/2018 – 2018/0043(COD))

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2018)0094),

–  med beaktande av artiklarna 294.2, 53 och 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8–0113/2018),

–  med beaktande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor över den föreslagna rättsliga grunden,

–  med beaktande av artikel 294.3 och artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 11 juli 2018(1),

–  med beaktande av den preliminära överenskommelse som godkänts av det ansvariga utskottet enligt artikel 69f.4 i arbetsordningen och det skriftliga åtagandet från rådets företrädare av den 20 mars 2019 att godkänna parlamentets ståndpunkt i enlighet med artikel 294.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av artiklarna 59 och 39 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A8‑0390/2018).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet tar del av kommissionens uttalanden, som bifogas denna resolution.

3.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

4.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

(1) EUT C 367, 10.10.2018, s. 56.


Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 18 april 2019 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/… om emission av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer och om ändring av direktiv 2009/65/EG och direktiv 2014/59/EU(1)
P8_TC1-COD(2018)0043

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet(3), och

av följande skäl:

(1)  Artikel 52.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG(4) innehåller några mycket allmänna krav som rör de strukturrelaterade elementen för säkerställda obligationer. De begränsade krav som anges där är att säkerställda obligationer måste vara emitterade av ett kreditinstitut som har sitt säte i en medlemsstat och omfattas av särskild offentlig tillsyn och en mekanism för dubbel regressrätt. Dessa element ingår också i nationella system för säkerställda obligationer, där de regleras på ett betydligt mer detaljerat sätt. De nationella systemen innehåller också andra strukturrelaterade bestämmelser, i fråga om sammansättningen av säkerhetsmassan, kriterier för godtagbara tillgångar, möjligheten att föra samman tillgångar, upplysnings- och rapporteringskrav, och bestämmelser om likviditetsriskreducering. Medlemsstaternas regleringsansatser skiljer sig också åt vad gäller innehållet. I många medlemsstater finns det ingen särskild nationell ram för säkerställda obligationer. De centrala strukturrelaterade element som måste finnas på plats för säkerställda obligationer som emitteras i unionen finns därmed ännu inte fastställda i unionsrätten.

(2)  I artikel 129 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013(5) anges ytterligare krav, utöver dem som avses i artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG, för att kvalificeras för förmånsbehandling vad gäller kapitalkraven och därmed göra det möjligt för kreditinstitut som investerar i säkerställda obligationer att hålla mindre kapital än när de investerar i andra tillgångar. De ytterligare kraven ger visserligen en högre grad av harmonisering av säkerställda obligationer inom EU, men de gäller endast för det specifika syftet att fastställa villkoren för att innehavare av säkerställda obligationer ska kunna få förmånsbehandling, och är inte tillämpliga utanför ramen för förordning (EU) nr 575/2013.

(3)  Andra unionsrättsakter, såsom kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61(6), kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35(7) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU(8), hänvisar också till definitionen i direktiv 2009/65/EG som en referens för att identifiera de säkerställda obligationer som kan omfattas av den förmånsbehandling som beviljas för innehavarna genom dessa rättsakter. Dessa rättsakter är dock olika formulerade beroende på deras olika syften och därför används inte termen ”säkerställda obligationer” på ett konsekvent sätt.

(4)  När det gäller villkoren för att investera i säkerställda obligationer kan behandlingen av sådana obligationer anses vara i stort sett harmoniserad. Däremot saknas harmonisering på unionsnivå när det gäller villkoren för att emittera säkerställda obligationer, och detta har flera konsekvenser. För det första ges samma typ av förmånsbehandling till alla instrument även om de har olika egenskaper, olika risknivå och olika investerarskydd. För det andra skulle skillnader mellan nationella system ▌eller avsaknaden av sådana system, tillsammans med avsaknaden av en gemensamt överenskommen definition av säkerställda obligationer, kunna skapa hinder för utvecklingen av en verkligt integrerad inre marknad för säkerställda obligationer ▌. För det tredje kan det uppstå risker för den finansiella stabiliteten då de garantier som ges enligt olika nationella regler skiljer sig åt och säkerställda obligationer med olika nivåer av investerarskydd kan köpas under den beteckningen i hela unionen och skulle kunna omfattas av förmånlig tillsynsbehandling enligt förordning (EU) nr 575/2013 och annan unionslagstiftning.

(5)  Harmonisering av vissa aspekter av de nationella systemen vid sidan av fastställd bästa praxis bör därför säkerställa en smidig och kontinuerlig utveckling av väl fungerande marknader för säkerställda obligationer i unionen och ▌ minska potentiella risker för den finansiella stabiliteten och göra den mindre sårbar ▌. En sådan principbaserad harmonisering bör innebära att det kommer att finnas en gemensam bas för emission av alla säkerställda obligationer i unionen. Harmonisering innebär att alla medlemsstater måste inrätta system för säkerställda obligationer, vilket också bör underlätta framväxten av marknader för säkerställda obligationer i de medlemsstater där denna typ av marknad saknas. En sådan marknad skulle utgöra en stabil finansieringskälla för kreditinstituten, som därmed lättare skulle kunna erbjuda överkomliga hypotekslån till konsumenter och företag och säkrare placeringar till investerarna.

(6)  Europeiska systemrisknämnden (nedan kallad ESRB) har utfärdat en rekommendation(9) där nationella behöriga myndigheter och Europeiska bankmyndigheten (nedan kallad EBA) uppmanas att identifiera bästa praxis för säkerställda obligationer och uppmuntra till harmonisering av nationella system. ESRB rekommenderar också att EBA samordnar de åtgärder som de nationella tillsynsmyndigheterna vidtar, särskilt vad gäller säkerhetsmassans kvalitet och separering, konkursskydd för säkerställda obligationer, risker för tillgångar och skulder som påverkar säkerhetsmassan samt upplysningskrav avseende säkerhetsmassans sammansättning. Rekommendationen uppmanar vidare EBA att under två år granska hur marknaden för säkerställda obligationer fungerar mot bakgrund av den bästa praxis som identifierats av EBA, för att undersöka om det behövs lagstiftning, och att rapportera detta till ESRB och till kommissionen.

(7)  I december 2013 begärde kommissionen råd från EBA i enlighet med artikel 503.1 i förordning (EU) nr 575/2013.

(8)  Som svar på både ESRB:s rekommendation av den 20 december 2012 och kommissionens begäran om råd från december 2013 gav EBA ut en rapport den 1 juli 2014(10). Rapporten rekommenderar att nationella regelverk och tillsynsordningar för säkerställda obligationer harmoniseras så att man på detta sätt ytterligare stöder systemet med en gemensam förmånlig riskviktsbehandling för säkerställda obligationer i unionen.

(9)  I enlighet med ESRB:s rekommendation granskade EBA även under två år hur marknaden för säkerställda obligationer fungerade mot bakgrund av den bästa praxis som angavs i rekommendationen. Baserat på detta lämnade EBA en andra rapport om säkerställda obligationer till ESRB, rådet och kommissionen den 20 december 2016(11). I rapporten kom man fram till att det krävs ytterligare harmonisering för att säkerställa enhetligare definitioner och reglering av säkerställda obligationer i unionen. En vidare slutsats var att harmoniseringen bör bygga på de väl fungerande marknader som redan finns i vissa medlemsstater.

(10)  Säkerställda obligationer emitteras traditionellt sett av kreditinstitut. Själva meningen med instrumentet är att skaffa finansiering för lån, och utlåning i stor skala är en av kreditinstitutens centrala verksamheter. I unionslagstiftningen om förmånsbehandling för säkerställda obligationer ställs därför krav på att de ska vara emitterade av kreditinstitut.

(11)  Att endast kreditinstitut tillåts emittera säkerställda obligationer säkerställer att emittenten har den kunskap som krävs för att hantera kreditrisker vad gäller lånen i säkerhetsmassan. Det säkerställer också att emittenten omfattas av kapitalkrav, vilket stärker investerarskyddet genom den dubbla regressrätten som ger investeraren och motparten i ett derivatkontrakt en fordran både på emittenten av den säkerställda obligationen och på de säkerställda tillgångarna. Att det bara är kreditinstitut som får emittera säkerställda obligationer säkerställer därför att sådana obligationer förblir ett säkert och effektivt finansieringsverktyg, vilket därmed bidrar till investerarskyddet och den finansiella stabiliteten, som är viktiga offentligpolitiska mål i det allmännas intresse. Det ligger också i linje med hur detta hanteras på välfungerande nationella marknader där endast kreditinstitut tillåts emittera säkerställda obligationer.

(12)  Det är därför lämpligt att endast kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i förordning (EU) nr 575/2013 tillåts emittera säkerställda obligationer enligt unionsrätten. Specialiserade hypoteklåneinstitut kännetecknas av att de inte får ta emot insättningar men däremot andra återbetalbara medel från allmänheten, och som sådana uppfyller de den definitionen. Utan att det påverkar underordnade verksamheter som är tillåtna enligt den nationella lagstiftningen, är specialiserade hypoteklåneinstitut kreditinstitut som får vara verksamma enbart inom hypotekslån och lån till den offentliga sektorn, inklusive finansiering av lån som köpts från andra kreditinstitut. Huvudsyftet med detta direktiv är att ange de villkor som gäller när dessa kreditinstitut emitterar säkerställda obligationer som ett finansieringsverktyg, genom att fastställa de produktkrav och den särskilda produkttillsyn som de omfattas av, för att säkerställa ett starkt investerarskydd.

(13)  Den dubbla regressrätten är ett grundläggande koncept och inslag i många befintliga nationella system för säkerställda obligationer och är också ett centralt element för säkerställda obligationer såsom beskrivs i artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG. Det är därför nödvändigt att klargöra detta begrepp så att det säkerställs att investerare och motparter i ett derivatkontrakt i hela unionen har en fordran både på emittenten av den säkerställda obligationen och på de säkerställda tillgångarna på harmoniserade villkor.

(14)  Konkursskydd bör också vara ett centralt element för säkerställda obligationer för att säkerställa att innehavarna får återbetalning när obligationen löper ut. Automatisk tidigareläggning av återbetalning vid en emittents fallissemang kan störa rangordningen av innehavarna av säkerställda obligationer. Det är därför viktigt att säkerställa att dessa innehavare får återbetalning i enlighet med den avtalsenliga planeringen, även i händelse av fallissemang. Konkursskydd är därför direkt kopplat till den dubbla regressrätten och bör därmed också vara ett centralt element i regelverket för säkerställda obligationer.

(15)  Ett annat centralt element i befintliga nationella system för säkerställda obligationer är kravet på att säkerställda tillgångar måste vara av mycket hög kvalitet så att det garanteras att säkerhetsmassan är solid. Dessa säkerställda tillgångar kännetecknas av särskilda egenskaper när det gäller betalningsfordringar och de säkerheter i form av tillgångar som säkrar dessa säkerställda tillgångar. Det är därför lämpligt att fastställa de allmänna kvalitetskrav som tillgångarna måste uppfylla för att kvalificera som säkerställda tillgångar. Tillgångar som anges i artikel 129.1 a–g i förordning (EU) nr 575/2013 bör betraktas som kvalificerade som säkerställda tillgångar enligt regelverket för säkerställda obligationer. Detta omfattar fall där sådana säkerställda tillgångar inte längre uppfyller något av kraven i dessa led, men anses vara kvalificerade säkerställda tillgångar enligt punkt 1 b, så länge de uppfyller kraven i detta direktiv. Lån till eller som garanteras av offentliga företag enligt definitionen i artikel 2 b i kommissionens direktiv 2006/111/EG ▌kan anses vara godtagbara säkerställda tillgångar, förutsatt att de offentliga företagen tillhandahåller grundläggande offentliga tjänster för att upprätthålla kritisk samhällelig verksamhet. Dessutom bör offentliga företag tillhandahålla sina tjänster inom ramen för ett koncessionsavtal eller ett tillstånd från en offentlig myndighet, vara föremål för offentlig tillsyn och ha tillräckliga inkomstgenererande befogenheter för att säkerställa sin solvens. Om medlemsstaterna beslutar att tillåta tillgångar i form av lån till eller garantier av offentliga företag i sina nationella system, bör de vederbörligen beakta de möjliga konsekvenserna för konkurrensen i förbindelse med dessa tillgångar. Oberoende av deras ägarförhållanden, bör kreditinstitut eller försäkringsföretag inte betraktas som offentliga företag. Därför bör exponeringar mot kreditinstitut anses vara kvalificerade säkerställda tillgångar enligt artikel 6.1 a eller b i detta direktiv, beroende på om de uppfyller kraven i artikel 129 i förordning (EU) nr 575/2013. Exponeringar mot försäkringsbolag bör också anses vara kvalificerade säkerställda tillgångar enligt artikel 6.1 b i detta direktiv. Andra säkerställda tillgångar av liknande hög kvalitet kan också anses vara kvalificerade enligt detta direktiv, förutsatt att sådana säkerställda tillgångar uppfyller kraven i detta direktiv, däribland krav för säkerheter i form av tillgångar som säkrar betalningsfordringen. När det gäller säkerheter i form av fysiska tillgångar bör äganderätten registreras i ett offentligt register för att säkerställa verkställbarhet. Om det inte finns något offentligt register bör det vara möjligt för medlemsstaterna att tillhandahålla en alternativ form för certifiering av ägarskap och fordringar som är jämförbar med vad som tillhandahålls genom offentlig registrering av den intecknade fysiska tillgången. Om medlemsstaterna använder sådana alternativa former av certifiering bör de också ha ett förfarande för att införa ändringar i registreringen av ägarskap och fordringar. Medlemsstaterna bör ▌ha rätt att inte tillåta vissa tillgångar i sina nationella system. För att göra det möjligt för investerare i säkerställda obligationer att bättre bedöma risken med ett program för säkerställda obligationer, bör medlemsstaterna också införa regler om riskspridning i fråga om granularitet och materiell koncentration när det gäller antalet lån eller exponeringar i säkerhetsmassan och antalet motparter. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att fastställa kraven avseende lämplig granularitetsnivå och materiell koncentration i den nationella lagstiftningen.

(16)  Det finns vissa strukturrelaterade element för säkerställda obligationer som syftar till att ge ett kontinuerligt investerarskydd. Ett av dessa element är kravet på att de som investerar i säkerställda obligationer ska ha en fordran inte bara på emittenten, utan även på tillgångarna i den särskilda säkerhetsmassan. Sådana strukturrelaterade krav på produkten skiljer sig från de krav på stabilitetstillsyn som gäller för kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer. Den första typen av krav bör inte inriktas på att säkerställa det emitterande institutets sundhet ur stabilitetshänseende, utan snarare ha som syfte att skydda investerarna genom särskilda krav på den säkerställda obligationen i sig. Utöver det särskilda kravet att använda högkvalitativa säkerställda tillgångar är det också lämpligt att fastställa de allmänna kraven på säkerhetsmassans egenskaper för att ytterligare stärka investerarskyddet. Kraven bör innehålla särskilda regler som syftar till att skydda säkerhetsmassan, såsom bestämmelser om separering av säkerställda tillgångar. Separering kan uppnås på olika sätt, t.ex. i balansräkningen, genom ett specialföretag eller på andra sätt. Syftet med separeringen av tillgångar är dock att placera dem utom rättsligt räckhåll för andra fordringsägare än innehavare av säkerställda obligationer. Lokaliseringen av de säkerställda tillgångarna bör också regleras för att säkerställa att investeraren kan åberopa sina rättigheter ▌. Det är också viktigt att medlemsstaterna fastställer regler för sammansättningen av säkerhetsmassan ▌. Dessutom bör krav på täckning fastställas i detta direktiv, utan att det påverkar medlemsstaternas rätt att tillåta andra metoder för att minska till exempel valutarisker och ränterisker. Beräkningen av täckningen och villkoren för att inkludera derivatkontrakt i säkerhetsmassan bör specificeras för att säkerställa att säkerhetsmassor omfattas av samma gemensamma höga kvalitetskrav i hela unionen. Beräkningen av täckningen bör följa principen om nominell täckning för kapitalbeloppet. Medlemsstaterna bör kunna använda en annan beräkningsmetod än principen om nominell täckning, förutsatt att denna metod är mer försiktig, det vill säga att den inte leder till en högre täckningskvot, där de beräknade säkerställda tillgångarna är täljaren och de beräknade skulder som är knutna till de säkerställda obligationerna är nämnaren. Medlemsstaterna bör kunna kräva ett övervärde i säkerhetsmassan för säkerställda obligationer som har emitterats av kreditinstitut i den berörda medlemsstaten som är högre än täckningskraven i artikel 15.

(17)  I vissa medlemsstater finns det redan krav på att en övervakare av säkerhetsmassan utför särskilda uppgifter som rör de kvalificerade tillgångarnas kvalitet och säkerställer att de överensstämmer med nationella krav på täckning. För att harmonisera behandlingen av säkerställda obligationer i hela unionen är det därför viktigt att, när en sådan övervakare krävs enligt det nationella systemet, dennes uppgifter och ansvar är tydligt definierade. Att det finns en övervakare av säkerhetsmassan påverkar inte de nationella behöriga myndigheternas ansvar att utöva ▌offentlig tillsyn över säkerställda obligationer, särskilt med avseende på efterlevnaden av kraven i artiklarna 6–12 och 14–17 i detta direktiv.

(17a)  I artikel 129 i förordning (EU) nr 575/2013 anges ett antal villkor för säkerställda obligationer som säkras av organ för värdepapperisering. Ett av villkoren handlar om i vilken utsträckning denna typ av säkerhet får användas, och begränsar användningen av sådana strukturer till 10 % eller 15 % av beloppet för de utestående säkerställda obligationerna. De behöriga myndigheterna kan frångå detta villkor i enlighet med förordning (EU) nr 575/2013. I sin översyn av lämpligheten av detta undantag kom kommissionen fram till att användning av värdepapperiseringsinstrument eller säkerställda obligationer som säkerheter i form av tillgångar vid emission av säkerställda obligationer endast bör tillåtas för andra säkerställda obligationer (”gruppinterna säkerställda obligationsstrukturer”) och bör tillåtas utan begränsning när det gäller beloppet för de utestående säkerställda obligationerna. För att garantera optimal transparens bör säkerhetsmassorna för externt emitterade säkerställda obligationer inte innehålla internt emitterade säkerställda obligationer från olika kreditinstitut inom gruppen. Eftersom användningen av gruppinterna säkerställda obligationsstrukturer medger ett undantag från begränsningarna för kreditinstituts exponeringar i enlighet med artikel 129 i förordning (EU) nr 575/2013, bör det också krävas att de externt och internt emitterade säkerställda obligationerna uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 1 vid tidpunkten för emissionen eller, i händelse av en efterföljande ändring av kreditkvalitetssteg och med förbehåll för de behöriga myndigheternas godkännande, kreditkvalitetssteg 2. Om de externt eller internt emitterade säkerställda obligationerna upphör att uppfylla detta krav, kommer de internt emitterade säkerställda obligationerna inte längre att utgöra kvalificerade tillgångar enligt artikel 129 i förordning (EU) nr 575/2013, och därför kommer de externt emitterade säkerställda obligationerna från den relevanta säkerhetsmassan inte att omfattas av undantaget i artikel 129.1aa i den förordningen. Om dessa internt emitterade säkerställda obligationer inte längre uppfyller det relevanta kravet avseende kreditkvalitetssteg, bör de emellertid utgöra kvalificerade tillgångar enligt detta direktiv, förutsatt att de uppfyller alla krav i detta direktiv, och de externt emitterade säkerställda obligationer som är säkrade med dessa internt emitterade säkerställda obligationer eller andra tillgångar som är förenliga med detta direktiv bör därför också kunna använda beteckningen ”europeiska säkerställda obligationer”. Det finns planer på att tillåta att sådana strukturer används som ett alternativ för medlemsstaterna. För att detta alternativ ska vara tillgängligt för kreditinstitut som tillhör en grupp som är belägen i olika medlemsstater, bör därför alla relevanta medlemsstater ha utnyttjat detta alternativ och införlivat denna bestämmelse i sin lagstiftning.

(18)  Det är svårt för mindre kreditinstitut att emittera säkerställda obligationer eftersom de initiala kostnaderna för att upprätta program för säkerställda obligationer ofta är höga. God likviditet är också särskilt viktigt på marknaderna för säkerställda obligationer och detta bestäms i stor utsträckning av antalet utestående obligationer. Det är därför lämpligt att möjliggöra arrangemang för gemensam finansiering mellan två eller flera kreditinstitut så att även mindre institut kan emittera säkerställda obligationer. Detta skulle göra det möjligt för flera kreditinstitut att föra samman säkerställda tillgångar som säkerheter för säkerställda obligationer som emitteras av ett enskilt kreditinstitut, och även underlätta emission av säkerställda obligationer i de medlemsstater där det för närvarande inte finns någon välutvecklad marknad. ▌Villkoren för att använda arrangemang för gemensam finansiering bör säkerställa att de säkerställda tillgångar som säljs eller, om en medlemsstat har tillåtit detta alternativ, överförs genom avtal om finansiellt säkerhetsställande enligt direktiv 2002/47/EG till de emitterande kreditinstituten uppfyller unionsrättens krav på godtagbara tillgångar och separering av tillgångar.

(20)  Information om säkerhetsmassan som ligger bakom en säkerställd obligation är central för denna typ av finansiellt instrument eftersom sådan kunskap ökar jämförbarheten och gör det möjligt för investerarna att utföra nödvändig riskbedömning. Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG(12) innehåller bestämmelser om upprättande, godkännande och spridning av prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad som är belägen eller bedriver verksamhet inom en medlemsstat. Flera olika initiativ som rör krav på upplysningar till dem som investerar i säkerställda obligationer har över tiden tagits fram av nationella lagstiftare och marknadsaktörer för att komplettera direktiv 2003/71/EG. Det är emellertid nödvändigt att i unionsrätten precisera en gemensam lägsta nivå på upplysningar som investerarna bör ha tillgång till innan eller vid den tidpunkt då de köper säkerställda obligationer. Medlemsstaterna bör ges möjlighet att komplettera dessa minimikrav med ytterligare bestämmelser.

(21)  För att säkerställa investerarskyddet i samband med säkerställda obligationer är det centralt att minska instrumentets likviditetsrisk. Detta är avgörande för att garantera en planenlig återbetalning av de skulder som är knutna till den säkerställda obligationen. Det är därför lämpligt att införa krav på en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan för att minska riskerna för likviditetsbrist, som till exempel löptids- och räntesatsobalanser, inställda betalningar, blandning av risker, derivat och andra operativa skulder som förfaller inom programmet för säkerställda obligationer. Kreditinstitutet kan hamna i situationer där det blir svårt att uppfylla kravet på en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan, till exempel under stressperioder då bufferten används för att täcka utflöden. De behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 bör övervaka efterlevnaden av kravet på en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan och, vid behov, vidta åtgärder för att kräva att kreditinstitutet återställer den. Säkerhetsmassans likviditetsbuffert skiljer sig från de allmänna likviditetskraven på kreditinstitut enligt andra unionsrättsakter på så sätt att denna likviditetsbuffert är direkt kopplad till säkerhetsmassan och är till för att minska likviditetsriskerna som är specifika just för den. För att minska den administrativa bördan bör medlemsstaterna kunna tillåta att detta samordnas med likviditetkrav som fastställs i annan unionslagstiftning ▌ för andra syften än säkerhetsmassans likviditetsbuffert. Medlemsstaterna bör därför kunna besluta att, fram till det datum då dessa unionsrättsakter har ändrats, ska kravet på en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan endast tillämpas om inga andra likviditetskrav gäller för kreditinstitutet enligt unionslagstiftningen ▌ under den period som omfattas av dessa andra krav. Ett sådant beslut bör undvika att kreditinstitut blir skyldiga att täcka samma utflöden med olika likvida tillgångar under samma period. Denna bestämmelse innebär dock att möjligheten för medlemsstaterna att besluta att inte tillämpa kravet på en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan måste omprövas i samband med framtida ändringar av likviditetskraven för kreditinstitut enligt unionsrätten, inklusive den delegerade förordning som antas i enlighet med artikel 460 i förordning (EU) nr 575/2013. Likviditetsrisker kan hanteras på annat sätt än genom att tillhandahålla likvida tillgångar, till exempel genom emission av säkerställda obligationer med förlängningsbara löptidsstrukturer där de utlösande faktorerna åtgärdar likviditetsbrister eller stress. I detta fall bör medlemsstaterna kunna tillåta att beräkningen av likviditetsbufferten baseras på den säkerställda obligationens slutliga förfallodag, med hänsyn till möjliga förlängningar av löptiden, varvid de utlösande faktorerna åtgärdar likviditetsrisker. Dessutom bör medlemsstaterna kunna tillåta att likviditetskraven i säkerhetsmassan inte tillämpas på säkerställda obligationer som omfattas av matchningskrav, där inkommande betalningar avtalsenligt förfaller till betalning före utgående betalningar och placeras i höglikvida tillgångar under tiden.

(22)  I vissa medlemsstater har innovativa strukturer för löptidsprofiler utvecklats för att hantera potentiella likviditetsrisker, inbegripet löptidsobalanser. Det kan till exempel röra sig om att göra det möjligt att förlänga den ursprungliga löptiden för den säkerställda obligationen med en viss tid eller att låta kassaflödena från säkerställda tillgångar gå direkt till innehavarna av de säkerställda obligationerna. För att harmonisera förlängningsbara löptidsstrukturer i hela unionen är det viktigt att precisera på vilka villkor medlemsstaterna får tillåta dessa strukturer, så att det säkerställs att de inte är alltför komplexa eller utsätter investerarna för högre risk. Det är därför viktigt att säkerställa att kreditinstitutet inte kan förlänga löptiden efter eget gottfinnande. En förlängning av löptiden bör endast tillåtas om objektiva och klart definierade utlösande händelser som fastställs i nationell lagstiftning har inträffat eller förväntas inträffa inom en snar framtid. Sådana utlösande händelser bör syfta till att förhindra fallissemang, t.ex. genom att åtgärda likviditetsbrist, marknadsmisslyckanden eller marknadsstörningar. Förlängningar kan också underlätta en ordnad avveckling av kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer, genom att tillåta förlängningar i händelse av insolvens eller resolution för att undvika en utförsäljning av tillgångar.

(23)  En särskild ordning för offentlig tillsyn är ett av de element som definierar säkerställda obligationer enligt artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG. Av direktivet framgår dock inte hur tillsynen ska vara utformad, vad den ska innefatta och vilka myndigheter som bör ansvara för den. Det är därför viktigt att harmonisera beståndsdelarna i den offentliga tillsynen över säkerställda obligationer och att tydligt ange uppgifter och ansvar för de nationella behöriga myndigheter som ska utöva den.

(24)  Eftersom den offentliga tillsynen över säkerställda obligationer skiljer sig från tillsynen över unionens kreditinstitut bör medlemsstaterna kunna utse andra behöriga nationella myndigheter för denna tillsynsroll än den myndighet som utövar allmän tillsyn över kreditinstitut. För att säkerställa att den offentliga tillsynen över säkerställda obligationer utövas på ett enhetligt sätt i hela unionen är det emellertid nödvändigt att ställa krav på att de behöriga myndigheter som utövar offentlig tillsyn över säkerställda obligationer gör detta i nära samarbete med de behöriga myndigheter som ansvarar för den allmänna tillsynen över kreditinstitut.

(25)  I den offentliga tillsynen över säkerställda obligationer bör ingå att bevilja ▌kreditinstitut tillstånd att emittera säkerställda obligationer. Eftersom endast kreditinstitut bör tillåtas emittera säkerställda obligationer bör en grundförutsättning för tillståndet vara att institutet är auktoriserat som kreditinstitut. I medlemsstater som deltar i den gemensamma tillsynsmekanismen är det Europeiska centralbankens uppgift att auktorisera kreditinstitut i enlighet med artikel 4.1 a i rådets förordning (EU) nr 1024/2013, och därför bör endast de myndigheter som utsetts i enlighet med detta direktiv vara behöriga att bevilja tillstånd att emittera säkerställda obligationer och utöva offentlig tillsyn över säkerställda obligationer. Detta direktiv bör dessutom innefatta bestämmelser om vilka villkor som gäller för att kreditinstitut som är auktoriserade enligt unionslagstiftningen ska kunna få tillstånd att utöva verksamhet som går ut på emission av säkerställda obligationer ▌.

(26)  Tillståndets omfattning bör vara kopplat till programmet för säkerställda obligationer ▌. Ett sådant program bör vara föremål för tillsyn enligt detta direktiv. Ett kreditinstitut kan ha mer än ett program för säkerställda obligationer. I detta fall bör det krävas ett separat tillstånd för varje program. Ett program för säkerställda obligationer kan omfatta en eller flera säkerhetsmassor ▌. Flera säkerhetsmassor eller olika emissioner (olika ISIN-koder (International Securities Identification Number)) enligt samma program för säkerställda obligationer innebär inte nödvändigtvis att det rör sig om olika program för säkerställda obligationer.

(26a)  Nya tillstånd krävs inte för befintliga program för säkerställda obligationer när de nya reglerna i nationell lagstiftning som införlivar detta direktiv blir tillämpliga. Kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer bör dock uppfylla alla krav i detta direktiv. Efterlevnaden av kraven bör övervakas av de behöriga myndigheter som utsetts enligt detta direktiv som en del av den offentliga tillsynen över säkerställda obligationer. Medlemsstaterna kan enligt nationell lagstiftning ge vägledning om förfarandet för bedömningen av efterlevnaden efter den dag från och med vilken medlemsstaterna ska tillämpa de bestämmelser varigenom detta direktiv införlivas. De behöriga myndigheterna bör kunna se över ett program för säkerställda obligationer och bedöma behovet av en ändring av tillståndet för det programmet. Ett sådant behov av förändring kan bero på betydande förändringar i affärsmodellen för det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer, till exempel till följd av en ändring av den nationella ramen för säkerställda obligationer eller till följd av beslut som fattats av kreditinstitutet. Sådana ändringar kan anses vara väsentliga om de kräver en omprövning av villkoren för beviljande av tillstånd att emittera säkerställda obligationer.

(26b)  När en medlemsstat föreskriver att en särskild förvaltare ska utses bör den kunna fastställa regler om behörighet och operativa krav för en sådan särskild förvaltare. Dessa regler skulle kunna utesluta möjligheten för den särskilda förvaltaren att ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel från konsumenter och icke-professionella investerare, men tillåta insättningar eller andra återbetalningsbara medel endast från professionella investerare.

(27)  För att säkerställa att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer lever upp till sina skyldigheter, och för att säkerställa lika behandling och regelefterlevnad i hela unionen, bör medlemsstaterna vara skyldiga att föreskriva administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som är effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna bör också ha möjlighet att föreskriva straffrättsliga påföljder. Medlemsstater som väljer att föreskriva straffrättsliga påföljder i stället för administrativa sanktioner bör anmäla de relevanta straffrättsliga bestämmelserna till kommissionen.

(28)  När medlemsstaterna fastställer sådana administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder bör vissa centrala krav uppfyllas när det gäller dem som dessa sanktioner eller åtgärder riktar sig till, kriterier som måste beaktas när de tillämpas, krav på offentliggörande som gäller för de behöriga myndigheter som utövar offentlig tillsyn över säkerställda obligationer, befogenhet att ålägga sanktioner samt nivån på de administrativa sanktionsavgifter som kan utdömas. Innan beslut fattas om utdömande av administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder bör mottagaren ges möjlighet att höras. Medlemsstaterna bör dock kunna införa undantag från rätten att höras i fråga om andra administrativa åtgärder. Ett sådant undantag bör begränsas till fall av överhängande fara där brådskande åtgärder krävs för att förhindra betydande förluster för tredje parter såsom investerare i säkerställda obligationer, för att förhindra eller avhjälpa betydande skador på det finansiella systemet. I sådana fall bör adressaten ges möjlighet att höras efter det att åtgärden har införts.

(29)  Medlemsstaterna bör vara skyldiga att säkerställa att de behöriga myndigheter som utövar offentlig tillsyn över säkerställda obligationer tar hänsyn till alla relevanta omständigheter för att säkerställa en enhetlig tillämpning av administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder i alla medlemsstater, när de fastställer typen av dessa sanktioner eller åtgärder och nivån på sanktionerna. Medlemsstaterna skulle kunna inkludera administrativa åtgärder i samband med förlängningen av löptiden inom ramen för förlängningsbara löptidsstrukturer. När medlemsstaterna föreskriver sådana åtgärder skulle dessa åtgärder kunna göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att ogiltigförklara en förlängning av löptiden och fastställa villkor för ett sådant ogiltigförklarande för att åtgärda den situation där ett kreditinstitut förlänger löptiden i strid med de objektiva utlösande faktorer som fastställs i nationell lagstiftning, eller för att säkerställa finansiell stabilitet och investerarskydd.

(30)  För att upptäcka potentiella överträdelser av bestämmelserna för emission och försäljning av säkerställda obligationer bör de behöriga myndigheter som utövar offentlig tillsyn över sådana obligationer ges nödvändiga utredningsbefogenheter och ha effektiva system för att uppmuntra rapportering av potentiella eller faktiska överträdelser. Systemen bör inte påverka rätten till försvar för varje person eller enhet som påverkas negativt av tillämpningen av dessa befogenheter och system.

(31)  De behöriga myndigheter som utövar offentlig tillsyn över säkerställda obligationer bör också ha befogenhet att utdöma administrativa sanktioner och vidta andra administrativa åtgärder för att säkerställa största möjliga handlingsutrymme vid en överträdelse och för att bidra till att förhindra nya överträdelser, oavsett om åtgärderna betraktas som administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder enligt nationell rätt. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva ytterligare sanktioner utöver dem som anges i detta direktiv och även administrativa sanktionsavgifter som är högre.

(32)  Gällande nationell lagstiftning om säkerställda obligationer kännetecknas av detaljerad reglering på nationell nivå och system för tillsyn över emissioner och program för att säkerställa att investerarnas rättigheter respekteras vid alla stadier av emissionen av säkerställda obligationer. I denna tillsyn ingår fortlöpande övervakning av programmets olika delar, kraven på täckning och säkerhetsmassans kvalitet. Att investerarna har tillgång till adekvat information om regelverket för säkerställda obligationer är ett väsentligt inslag i investerarskyddet. Det är därför lämpligt att säkerställa att de behöriga myndigheterna regelbundet offentliggör information om de nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv och om hur de utövar den offentliga tillsynen över säkerställda obligationer.

(33)  Säkerställda obligationer säljs för närvarande i unionen med nationella märkningar och beteckningar som i vissa fall är väletablerade medan andra inte är det. ▌Det förefaller därför skäligt att tillåta att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer i unionen använder en särskild beteckning för ”europeiska säkerställda obligationer” när de säljer säkerställda obligationer till investerare både inom och utanför unionen, under förutsättning att obligationerna uppfyller de krav som fastställs i detta direktiv. Om säkerställda obligationer också uppfyller de krav som fastställs i artikel 129 i förordning (EU) nr 575/2013 bör kreditinstituten tillåtas att använda beteckningen ”förstklassiga europeiska säkerställda obligationer”. Denna beteckning, som indikerar att specifika kompletterande krav har uppfyllts vilket ger en förstärkt och välkänd kvalitet, kan vara attraktiv även i medlemsstater med väletablerade nationella beteckningar. De två beteckningarna ”europeiska säkerställda obligationer” och ”förstklassiga europeiska säkerställda obligationer” syftar till att göra det lättare för investerarna att bedöma kvaliteten på de säkerställda obligationerna, vilket gör dem mer intressanta som placeringsalternativ både inom och utanför unionen. Användningen av dessa beteckningar bör dock vara frivillig och medlemsstaterna bör kunna behålla sina egna nationella system för märkning och beteckningar parallellt med de europeiska beteckningarna.

(34)  För att utvärdera tillämpningen av detta direktiv bör kommissionen i nära samarbete med EBA övervaka utvecklingen för säkerställda obligationer i unionen och rapportera till Europaparlamentet och rådet om nivån på investerarskyddet och om utvecklingen av marknaderna för säkerställda obligationer. Rapporten bör också studera utvecklingen när det gäller de tillgångar som ställs som säkerhet vid emission av säkerställda obligationer ▌. Användningen av förlängningsbara löptidsstrukturer har ökat. Kommissionen bör därför rapportera till Europaparlamentet och rådet om riskerna och fördelarna med emission av säkerställda obligationer med löptider som kan förlängas och hur dessa fungerar. En ny klass av finansiella instrument med namnet ”europeiska säkrade skuldpapper” (ESN-papper), som täcks av tillgångar som är mer riskabla än offentliga exponeringar och hypotekslån och som inte är kvalificerade säkerställda tillgångar enligt detta direktiv, har föreslagits av marknadsaktörer och andra som ytterligare ett instrument för banker för att finansiera den reala ekonomin. Kommissionen konsulterade EBA den 3 oktober 2017 för en bedömning av i vilken utsträckning ESN-papper kunde använda ”bästa praxis” som definierats av EBA för traditionella säkerställda obligationer, lämplig riskhantering av ESN-papper och möjliga effekter av emissioner av ESN-papper på tillgångsinteckningar i bankernas balansräkningar. Som svar på detta lade EBA fram en rapport den 24 juli 2018. Parallellt med EBA:s rapport offentliggjorde kommissionen en studie den 12 oktober 2018. I kommissionens studie och EBA:s rapport drogs slutsatsen att en ytterligare bedömning av till exempel den regleringstekniska behandlingen var nödvändig. Kommissionen bör därför fortsätta bedömningen av huruvida en lagstiftningsram för ESN-papper skulle vara lämplig och rapportera till Europaparlamentet och rådet om sina slutsatser, vid behov tillsammans med ett lagstiftningsförslag.

(35)  Det finns för närvarande inget system för att unionen ska kunna erkänna likvärdighet för säkerställda obligationer som emitterats av kreditinstitut i tredjeländer, förutom när det gäller förmånlig tillsynsbehandling där sådan förmånlig behandling avseende likviditetskraven kan beviljas till vissa obligationer från tredjeländer under särskilda villkor. Kommissionen bör därför i nära samarbete med EBA bedöma om det finns behov av och om det är relevant med en likvärdighetsordning för emittenter och investerare i tredjeland när det gäller säkerställda obligationer. Senast två år efter den dag då medlemsstaterna måste börja tillämpa de bestämmelser som införlivar detta direktiv bör kommissionen lägga fram en rapport om denna fråga för Europaparlamentet och rådet, tillsammans med ett lagstiftningsförslag om så är lämpligt.

(36)  Typiskt för säkerställda obligationer är att de har en planenlig löptid på flera år. Det är därför nödvändigt med övergångsbestämmelser för att säkerställa att säkerställda obligationer som ▌har emitterats före den ... [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv] inte påverkas. Säkerställda obligationer som emitterats före det datumet bör därför fortlöpande uppfylla kraven i artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG och bör undantas från de flesta av de nya krav som fastställs i detta direktiv. Sådana säkerställda obligationer bör kunna fortsätta att betecknas som säkerställda obligationer förutsatt att deras efterlevnad av artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG, som var tillämplig vid tidpunkten för deras emission, och av de krav i detta direktiv som är tillämpliga på dem, är föremål för tillsyn av de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med detta direktiv. Denna tillsyn bör inte omfatta de krav i detta direktiv från vilka sådana säkerställda obligationer är undantagna. I vissa medlemsstater är ISIN-koder öppna under en längre period, vilket gör det möjligt att emittera säkerställda obligationer fortlöpande inom ramen för den koden i syfte att öka volymen (emissionens storlek) för den säkerställda obligationen (löpande emissioner). Övergångsåtgärderna bör omfatta löpande emissioner av säkerställda obligationer inom ramen för ISIN-koder som öppnades före den... [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 1 dag], med förbehåll för ett antal begränsningar.

(37)  I och med fastställandet av ett enhetligt regelverk för säkerställda obligationer bör beskrivningen av säkerställda obligationer i artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG ändras. I direktiv 2014/59/EU definieras säkerställda obligationer genom en hänvisning till artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG och eftersom den beskrivningen bör ändras bör direktiv 2014/59/EU också ändras. Vidare, för att undvika att påverka säkerställda obligationer som har emitterats i enlighet med artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG före den ... [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv] bör de säkerställda obligationerna fortsatt benämnas eller definieras som säkerställda obligationer fram till förfallodagen. Direktiven 2009/65/EG och 2014/59/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

(38)  I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument(13) har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i ett direktiv och motsvarande delar i nationella instrument för införlivande. Lagstiftaren anser att det är motiverat att sådana dokument översänds avseende detta direktiv.

(39)  Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att fastställa ett gemensamt regelverk för säkerställda obligationer, för att säkerställa att de strukturrelaterade elementen för säkerställda obligationer i hela unionen motsvarar de lägre riskprofiler som ligger till grund för förmånsbehandling i unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av behovet av att utveckla marknaden för säkerställda obligationer ▌och främja gränsöverskridande investeringar i hela unionen, kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(39a)  Europeiska centralbanken har hörts och avgav sitt yttrande den 22 augusti 2018.

(40)  Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001(14), och avgav sitt yttrande den ...(15). Kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer behandlar stora mängder personuppgifter. Denna behandling bör alltid respektera bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/679 (den allmänna dataskyddsförordningen). På samma sätt bör Europeiska bankmyndighetens behandling av personuppgifter när den, i enlighet med kraven i direktivet, underhåller en central databas över administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som meddelas av de nationella behöriga myndigheterna, utföras i enlighet med förordning (EG) nr 45/2001.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

I detta direktiv fastställs bestämmelser om investerarskydd avseende följande:

1.  Krav för emission av säkerställda obligationer.

2.  Strukturrelaterade element för säkerställda obligationer

3.  Offentlig tillsyn över säkerställda obligationer

4.  Krav på offentliggörande ▌när det gäller säkerställda obligationer.

Artikel 2

Tillämpningsområde

Detta direktiv gäller för säkerställda obligationer som emitteras av kreditinstitut som är etablerade i unionen.

Artikel 3

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

1.  säkerställd obligation: en skuldförbindelse som emitteras av ett kreditinstitut i enlighet med bestämmelserna i den nationella lagstiftning varigenom de obligatoriska kraven i detta direktiv införlivas och som säkras av säkerställda tillgångar som de säkerställda obligationernas innehavare har en direkt fordran på som prioriterade fordringsägare.

2.  program för säkerställda obligationer: de strukturrelaterade element för emission av säkerställda obligationer som fastställs genom lagstadgade bestämmelser och avtalsvillkor, i enlighet med det tillstånd som beviljats det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

3.  säkerhetsmassa: en tydligt definierad uppsättning tillgångar som säkrar de betalningsskyldigheter som är kopplade till de säkerställda obligationerna och som är separerade från andra tillgångar som innehas av det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

3a.  säkerställda tillgångar: tillgångar som ingår i en säkerhetspool.

3b.  säkerheter i form av tillgångar: fysiska tillgångar och tillgångar i form av exponeringar som säkrar de säkerställda tillgångarna.

3c.  separering: de åtgärder som vidtas av det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer för att identifiera säkerställda tillgångar och placera dem utom rättsligt räckhåll för andra fordringsägare än innehavare av säkerställda obligationer och motparter i ett derivatkontrakt.

4.  kreditinstitut: ett kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i förordning (EU) nr 575/2013.

5.  specialiserat hypoteklåneinstitut: ett kreditinstitut som finansierar lån endast eller huvudsakligen genom emission av säkerställda obligationer, som enligt lag får vara verksamt enbart inom hypotekslån och lån till den offentliga sektorn, och som inte får ta emot insättningar men däremot tar andra återbetalbara medel från allmänheten.

6.  automatisk tidigareläggning av en säkerställd obligation: en situation där ▌en säkerställd obligation automatiskt förfaller och ska återbetalas med omedelbar verkan i händelse av emittentens insolvens eller resolution och för vilken den säkerställda obligationens innehavare har ett verkställbart krav på återbetalning vid en tidpunkt tidigare än den ursprungliga förfallodagen.

7.  marknadsvärde: när det gäller fast egendom, marknadsvärde enligt definitionen i artikel 4.1.76 i förordning (EU) nr 575/2013.

8.  pantlånevärde: när det gäller fast egendom, pantlånevärde enligt definitionen i artikel 4.1.74 i förordning (EU) nr 575/2013.

10.  primärtillgångar: ▌ dominerande säkerställda tillgångar som avgör säkerhetsmassans typ.

11.  ersättningstillgångar: säkerställda tillgångar som bidrar till kraven på täckning, men som inte är primärtillgångar.

12.  övervärde i säkerhetsmassan: den totala lagstadgade, avtalsenliga eller frivilliga nivå på säkerhet som överstiger de täckningskrav som fastställs i artikel 15.

13.  matchningskrav: bestämmelser som kräver matchning mellan kassaflöden som är kopplade till skulder och tillgångar på så sätt att det avtalsenligt säkerställs att betalningar från låntagare och motparter i derivatkontrakt förfaller innan utbetalning görs till de säkerställda obligationernas innehavare och motparterna i derivatkontrakt, och att dessa belopp ▌ är minst lika stora som de utbetalningar som ska göras till innehavare av säkerställda obligationer och motparter i derivatkontrakt, samt att de belopp som kommer in från låntagare och motparter i derivatkontrakt inkluderas i säkerhetsmassan i enlighet med artikel 16.3 till dess att utbetalningarna ska göras till de säkerställda obligationernas innehavare och motparterna i derivatkontrakt.

14.  nettolikviditetsutflöde: alla betalningar som förfaller en viss kalenderdag, inklusive kapitalbelopp och räntebetalningar och betalningar enligt derivatkontrakt inom programmet för säkerställda obligationer, efter avdrag av alla inflöden av betalningar som förfaller samma kalenderdag för fordringar avseende säkerställda tillgångar.

15.  förlängningsbar löptidsstruktur: en mekanism som ger möjlighet att förlänga den planerade löptiden för säkerställda obligationer under en förutbestämd tid och i händelse av att en specifik utlösande faktor inträffar.

16.  offentlig tillsyn över säkerställda obligationer: tillsyn över program för säkerställda obligationer för att säkerställa att kraven för emission av säkerställda obligationer efterlevs och verkställs.

17.  särskild förvaltare: den person eller enhet som har utnämnts för att förvalta ett program för säkerställda obligationer i händelse av insolvens i ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer inom ramen för programmet, eller när det har fastställts att ett sådant kreditinstitut fallerar eller sannolikt kommer att fallera i enlighet med artikel 32.1 i direktiv 2014/59/EU eller, i undantagsfall, om den relevanta behöriga myndigheten fastställer att det finns en risk att detta kreditinstitut inte kan fungera korrekt.

17a.  resolution: resolution enligt definitionen i artikel 2.1.1 i direktiv 2014/59/EU.

18.  grupp: en grupp enligt definitionen i artikel 4.1.137 i förordning (EU) nr 575/2013.

AVDELNING II

STRUKTURRELATERADE ELEMENT FÖR SÄKERSTÄLLDA OBLIGATIONER

Kapitel 1

Dubbel regressrätt och konkursskydd

Artikel 4

Dubbel regressrätt

1.  Medlemsstaterna ska fastställa regler som innebär att de som investerar i säkerställda obligationer och motparter i derivatkontrakt som uppfyller bestämmelserna i artikel 11 ges rätt till följande fordringar:

a)  En fordran på det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

b)  I händelse av insolvens eller resolution i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer: en prioriterad fordran på kapitalbelopp och upplupen och framtida ränta från säkerställda tillgångar.

c)  I händelse av insolvens i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer, och om de prioriterade fordringar som avses i punkt b inte kan tillgodoses fullt ut: en fordran på kreditinstitutets insolvensbo som likställs med kreditinstitutets vanliga fordringsägare som saknar säkerhet, vilka fastställs i enlighet med den nationella lagstiftning som reglererar rangordningen vid normala insolvensförfaranden.

2.  De fordringar som avses i punkt 1 ska vara begränsade till den fulla betalningsskyldighet som är kopplad till den säkerställda obligationen.

3.  För tillämpningen av punkt 1 c i händelse av insolvens i ett specialiserat hypoteklåneinstitut får medlemsstaterna fastställa regler som ger innehavare av säkerställda obligationer och motparter i derivatkontrakt som uppfyller bestämmelserna i artikel 11 en fordran som är prioriterad i förhållande till det specialiserade hypoteklåneinstitutets vanliga fordringsägare som saknar säkerhet, vilka fastställs i enlighet med den nationella lagstiftning som reglererar rangordningen vid normala insolvensförfaranden, men som är efterställd alla andra prioriterade fordringsägare.

Artikel 5

Konkursskydd när det gäller säkerställda obligationer

Medlemsstaterna ska se till att de betalningsskyldigheter som är kopplade till de säkerställda obligationerna inte görs till föremål för automatisk tidigareläggning vid insolvens eller resolution i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

Kapitel 2

Säkerhetsmassa och täckning

AVSNITT I

KVALIFICERADE TILLGÅNGAR

Artikel 6

Kvalificerade säkerställda tillgångar

1.  Medlemsstaterna ska kräva att säkerställda obligationer kontinuerligt är säkrade med

a)  tillgångar som är kvalificerade enligt artikel 129.1 a–g i förordning (EU) nr 575/2013 och förutsatt att det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer uppfyller kraven i artikel 129.1a–129.3 i den förordningen,

b)  säkerställda tillgångar av hög kvalitet som säkerställer att det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer har en betalningsfordring i enlighet med punkt 2 som säkras med säkerheter i form av tillgångar i enlighet med punkt 3, eller

c)  tillgångar i form av lån till eller garantier av offentliga företag enligt definitionen i artikel 2 b i kommissionens direktiv 2006/111/EG, med förbehåll för punkt 4.

2.  Den betalningsfordring som avses i punkt 1 b ska uppfylla följande rättsliga krav:

a)  Tillgången utgör en betalningsfordring av belopp som har ett minimivärde som kan fastställas kontinuerligt, som är rättsligt giltig och verkställbar och som inte omfattas av andra villkor än att fordringen förfaller till betalning vid en framtida tidpunkt och att den är säkrad genom ett hypotek, en inteckning, en panträtt eller en annan garanti.

b)  Hypotek, inteckningar, panträtter eller andra garantier som säkrar betalningsfordringen är verkställbara.

c)  Alla rättsliga krav för att upprätta hypotek, inteckningar, panträtter eller garantier som säkrar betalningsfordringen är uppfyllda.

d)  Hypotek, inteckningar, panträtter eller andra garantier som säkrar betalningsfordringen är sådana att det är möjligt för det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer att återvinna fordringens värde utan onödigt dröjsmål.

▌Medlemsstaterna ska kräva att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer utvärderar verkställbarheten av betalningsfordringar och säkerheter i form av tillgångar innan de inkluderar dem i säkerhetsmassan.

3.  De säkerheter i form av tillgångar som avses i punkt 1 b ska uppfylla ett av följande krav:

a)  För fysiska tillgångar, att det finns värderingsstandarder som är allmänt accepterade bland experter och som är lämpliga för den berörda fysiska tillgången, och att det finns ett offentligt register där ägande och krav på dessa fysiska tillgångar registreras.

b)  För tillgångar i form av exponeringar, att exponeringsmotpartens säkerhet och sundhet fastställs på grundval av dess beskattningsrätt eller det faktum att den är underställd en löpande offentlig tillsyn av motpartens funktionsduglighet och finansiella kapacitet.

Fysiska säkerheter i form av tillgångar som avses i led a i denna punkt ska bidra till att täcka skulder som är knutna till den säkerställda obligationen upp till det lägsta nominella beloppet av panträtterna kombinerade med eventuella tidigare panträtter och 70 % av värdet av dessa säkerheter i form av fysiska tillgångar. Säkerheter i form av fysiska tillgångar som avses i led a i denna punkt och som är kvalificerade enligt punkt 1 a behöver inte uppfylla gränsen på 70 % eller gränsvärdena i artikel 129.1 a‑g i förordning (EU) nr 575/2013.

Om det för tillämpningen av led a i denna punkt inte finns något offentligt register för en viss fysisk tillgång, får medlemsstaterna föreskriva en alternativ form av certifiering av ägandet och fordringarna på den fysiska tillgången, i den mån detta är jämförbar med det skydd som ges av ett offentligt register i den mening att det, i enlighet med den berörda medlemsstatens lagstiftning, tillåter tredje parter att få tillgång till information som gäller identifieringen av de intecknade fysiska tillgångarna, ägandet, dokumentationen och inteckningar, samt möjligheten att göra säkerhetsrätter gällande.

4.  För tillämpningen av punkt 1 c ska säkerställda obligationer som är säkrade med lån till eller garantier av offentliga företag som primärtillgångar omfattas av en miniminivå på 10 % övervärde i säkerhetsmassan, enligt definitionen i artikel 3.12, och av samtliga följande villkor:

a)  De offentliga företagen tillhandahåller grundläggande offentliga tjänster på basis av en licens, en koncession eller någon annan form av uppdrag som de tilldelats av en offentlig myndighet.

b)  De offentliga företagen är föremål för offentlig tillsyn.

c)  De offentliga företagen har tillräckliga inkomstgenererande befogenheter, som garanteras av att dessa offentliga företag

i)  är tillräckligt flexibla så att de kan ta ut och höja avgifter, kostnader och fordringsbelopp för den tjänst som tillhandahålls i syfte att säkerställa sin finansiella sundhet och solvens,

ii)  erhåller tillräckliga bidrag på lagstadgad grund för att säkerställa sin finansiella sundhet och solvens i utbyte mot att de tillhandahåller grundläggande offentliga tjänster, eller

iii)  har ingått ett avtal om resultatöverföring med en offentlig myndighet.

5.  Medlemsstaterna ska fastställa regler avseende metoderna och förfarandena för värderingen av fysiska tillgångar som används som säkerhet i form av tillgångar enligt punkt 1 a och b. Dessa regler ska åtminstone säkerställa följande:

a)  För varje fysisk säkerhet i form av tillgångar, att en aktuell värdering på eller under marknadsvärdet eller pantlånevärdet föreligger vid tidpunkten för införandet av den säkerställda tillgången i säkerhetsmassan.

b)  Att värderingen görs av en värderingsman som har de kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter som krävs.

c)  Att värderingsmannen är oberoende i förhållande till kreditbeslutsprocessen, inte tar med spekulativa faktorer i bedömningen av värdet av säkerheten i form av tillgångar och dokumenterar detta värde på ett klart och tydligt sätt.

6.   Medlemsstaterna ska ▌ kräva att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer har rutiner för att övervaka att de fysiska tillgångar som används som säkerhet i form av tillgångar enligt punkt 1 a och b har lämplig skadeförsäkring och att försäkringsfordran är separerad i enlighet med artikel 12.

7.  ▌ Medlemsstaterna ska kräva att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer dokumenterar de säkerställda tillgångarna enligt punkt 1 a och b och sin utlåningspolicy när det gäller efterlevnaden av denna artikel.

8.  Medlemsstaterna ska fastställa regler som säkerställer riskspridning i säkerhetsmassan med avseende på granularitetsnivå och materiell koncentration för tillgångar som inte är kvalificerade enligt punkt 1 a.

Artikel 7

Säkerheter i form av tillgångar som är lokaliserade utanför unionen

1.  Med förbehåll för ▌ punkt 2 får medlemsstaterna tillåta kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer att i säkerhetsmassan inkludera tillgångar som säkras av säkerheter i form av tillgångar som är lokaliserade utanför unionen ▌.

2.  Om medlemsstaterna tillåter att de tillgångar som avses i punkt 1 inkluderas ▌ ska de säkerställa investerarskyddet genom att kräva att kreditinstituten kontrollerar att dessa säkerheter i form av tillgångar uppfyller alla kraven i artikel 6 ▌. Medlemsstaterna ska säkerställa att dessa säkerheter i form av tillgångar erbjuder en säkerhetsnivå som är likvärdig med vad som gäller för säkerheter i form av tillgångar som är lokaliserade i unionen, och att dessa säkerheter i form av tillgångar kan realiseras på ett rättsligt verkställbart sätt i likhet med vad som gäller för säkerheter i form av tillgångar som är lokaliserade inom unionen.

Artikel 8

Gruppinterna strukturer med pooler av säkerställda obligationer

Medlemsstaterna får fastställa bestämmelser om användning av gruppinterna strukturer med pooler av säkerställda obligationer enligt vilka säkerställda obligationer som emitteras av ett kreditinstitut som tillhör gruppen (nedan kallade internt emitterade säkerställda obligationer) används som säkerställda tillgångar för externt emitterade säkerställda obligationer av ett annat kreditinstitut som tillhör samma grupp (nedan kallade externt emitterade säkerställda obligationer). Dessa bestämmelser ska inkludera minst följande krav ▌:

a)  De internt emitterade säkerställda obligationerna ska säljas till det kreditinstitut som emitterar de externt emitterade säkerställda obligationerna.

b)  De internt emitterade säkerställda obligationerna används som säkerställda tillgångar i säkerhetsmassan för de externt emitterade säkerställda obligationerna och redovisas i balansräkningen för det kreditinstitut som emitterar de externt emitterade säkerställda obligationerna.

ba)  Säkerhetsmassan för de externt emitterade säkerställda obligationerna innehåller endast internt emitterade säkerställda obligationer som har emitterats av ett enskilt kreditinstitut inom gruppen.

c)  De kreditinstitut som emitterar de externt emitterade säkerställda obligationerna har för avsikt att sälja dem till investerare utanför gruppen.

d)  Både de internt och de externt emitterade säkerställda obligationerna ska uppfylla kraven för kreditkvalitetssteg 1 enligt vad som avses i del tre avdelning II kapitel 2 i förordning (EU) nr 575/2013 vid tidpunkten för emissionen och vara säkrade genom kvalificerade säkerställda tillgångar enligt artikel 6.

da)  Vid gränsöverskridande gruppinterna strukturer med pooler av säkerställda obligationer ska de säkerställda tillgångarna för de internt emitterade säkerställda obligationerna uppfylla godtagbara tillgångs- och täckningskrav för de externt emitterade säkerställda obligationerna.

Vid tillämpning av led d i första stycket får de behöriga myndigheterna tillåta att säkerställda obligationer som uppfyller kraven för kreditkvalitetssteg 2, efter en ändring som sänker deras kreditkvalitetssteg, fortsätter att vara en del av den gruppinterna strukturen med pooler av säkerställda obligationer, förutsatt att de behöriga myndigheterna fastställer att ändringen av kreditkvalitetssteget inte beror på en överträdelse av kraven för tillstånd enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning som införlivar artikel 19.2. De behöriga myndigheterna ska därefter underrätta EBA om alla beslut som fattas i enlighet med detta stycke.

Artikel 9

Gemensam finansiering

1.  ▌Medlemsstaterna ska tillåta att de kvalificerade säkerställda tillgångar som härrör från ett kreditinstitut och som har köpts av ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer används som säkerställda tillgångar för emission av säkerställda obligationer. Medlemsstaterna ska reglera sådana köp för att säkerställa att kraven i artiklarna 6 och 12 är uppfyllda.

2.  Utöver det krav som anges i punkt 1 får medlemsstaterna tillåta överföringar genom ett avtal om finansiellt säkerhetsställande i enlighet med direktiv 2002/47/EG.

Medlemsstaterna får också tillåta att tillgångar som härrör från ett företag som inte är ett kreditinstitut används som säkerställda tillgångar. Om medlemsstaterna utnyttjar denna möjlighet ska de kräva att det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer antingen bedömer kreditgivningsstandarderna i det företag från vilket det köper de säkerställda tillgångarna, eller själv utför en grundlig bedömning av låntagarens kreditvärdighet.

Artikel 10

Säkerhetsmassans sammansättning

Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom att fastställa regler om säkerhetsmassornas sammansättning. Dessa regler ska, där så är relevant, ange villkoren för att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer ska få inkludera primärtillgångar som har andra egenskaper vad gäller strukturrelaterade element, tillgångars löptid eller riskprofil.

Artikel 11

Derivatkontrakt i säkerhetsmassan

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom att endast tillåta att derivatkontrakt ingår i säkerhetsmassan om minst följande villkor är uppfyllda:

a)  Derivatkontrakten ingår i säkerhetsmassan endast av risksäkringsskäl, deras volym anpassas om den säkrade risken minskar och de avlägsnas när den säkrade risken upphör att existera.

b)  Derivatkontrakten är tillräckligt dokumenterade.

c)  Derivatkontrakten är separerade i enlighet med artikel 12.

d)  Derivatkontrakten kan inte avslutas till följd av insolvens eller resolution i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

e)  Derivatkontrakten är förenliga med de bestämmelser som fastställts i enlighet med punkt 2.

2.  För att säkerställa att de krav som anges i punkt 1 efterlevs ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser för derivatkontrakt i säkerhetsmassan.

Dessa bestämmelser ska i den mån som det är relevant ange följande:

a)  Kriterier för godkännande av motparterna i risksäkringen.

b)   Nödvändig dokumentation som ska tillhandahållas för derivatkontrakt.

Artikel 12

Separering av säkerställda tillgångar ▌

1.  Medlemsstaterna ska fastställa regler för separeringen av säkerställda tillgångar. Dessa regler ska inkludera minst följande villkor:

a)  Alla säkerställda tillgångar ska kontinuerligt kunna identifieras av det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

b)  Alla säkerställda tillgångar ska vara föremål för rättsligt bindande och verkställbar separering av det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

c)  Alla säkerställda tillgångar ska vara skyddade från alla anspråk från tredje part och ska inte ingå i insolvensboet för det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer förrän den prioriterade fordran enligt artikel 4.1 b har verkställts.

För tillämpningen av första stycket ska de säkerställda tillgångarna ▌ innefatta alla säkerheter som har mottagits i samband med positioner i derivatkontrakt.

2.  Den separering av säkerställda tillgångar som avses i punkt 1 ska också tillämpas i händelse av insolvens eller resolution i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

Artikel 13

Övervakare av säkerhetsmassan

1.  Medlemsstaterna får kräva att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer utnämner en övervakare av säkerhetsmassan med uppgift att fortlöpande övervaka säkerhetsmassan med avseende på de krav som anges i artiklarna 6–12 och 14–17.

2.  Om medlemsstaterna utnyttjar den möjlighet som föreskrivs i punkt 1 ska de fastställa bestämmelser om åtminstone följande aspekter:

a)  Utnämning och uppsägning av övervakaren av säkerhetsmassan.

b)  Eventuella behörighetskriterier för övervakaren av säkerhetsmassan.

c)  Övervakarens roll och uppgifter, även i händelse av insolvens eller resolution i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

d)  Skyldigheten att rapportera till de behöriga myndigheter som har utsetts i enlighet med artikel 18.2.

e)  Rätten till tillgång till den information som krävs för att övervakaren ska kunna fullgöra sina uppgifter.

3.   Om medlemsstaterna utnyttjar den möjlighet som ges i punkt 1 ska en övervakare av säkerhetsmassan ▌vara åtskild från och oberoende av det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer och från dess revisor.

4.  Medlemsstaterna får tillåta en övervakare av säkerhetsmassan som inte är åtskild från kreditinstitutet om

a)  den interna övervakaren av säkerhetsmassan är oberoende av kreditbeslutsprocessen i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer,

b)  medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 a, säkerställer att den interna övervakaren av säkerhetsmassan inte sägs upp från funktionen som övervakare av säkerhetsmassan utan godkännande av ledningsorganet för det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer i dess tillsynsfunktion, och

c)  den interna övervakaren av säkerhetsmassan har vid behov direkt tillgång till ledningsorganet i dess tillsynsfunktion.

4.  Om medlemsstaterna utnyttjar den möjlighet som föreskrivs i punkt 1 ska de underrätta EBA.

Artikel 14

Information till investerarna

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer tillhandahåller information om program för säkerställda obligationer som är tillräckligt detaljerad för att göra det möjligt för investerarna att bedöma programmets profil och risker och att utföra en due diligence-granskning.

2.  För tillämpningen av punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att informationens ges till investerarna minst en gång i kvartalet och att den innehåller minst följande portföljinformation:

a)  Värdet på de tillgångar som fungerar som säkerhetsmassa och utestående säkerställda obligationer.

aa)  En förteckning över ISIN-koder (International Securities Identification Number) för alla frågor som rör emission av säkerställda obligationer inom ramen för det programmet.

b)  Den geografiska fördelningen och typen av säkerställda tillgångar ▌, tillgångarnas lånestorlek och värderingsmetod.

c)  Uppgifter om marknadsrisk, däribland ränterisker och valutarisker, och risker som rör kredit och likviditet.

d)  Löptidsstrukturen för säkerställda tillgångar ▌och säkerställda obligationer, inklusive i förekommande fall en översikt över de utlösande faktorerna för förlängning av löptiden.

e)  Nivåer på täckningskrav och tillgänglig täckning, och på lagstadgat, avtalsenligt och frivilligt övervärde i säkerhetsmassan.

f)  Procentandelen av lån för vilka ett fallissemang anses ha inträffat i enlighet med artikel 178 i förordning (EU) nr 575/2013 och under alla omständigheter när lånen är obetalda mer än 90 dagar efter förfallodagen.

Medlemsstaterna ska när det gäller externt emitterade säkerställda obligationer inom gruppinterna strukturer med pooler av säkerställda obligationer enligt artikel 8, säkerställa att den information som avses i leden a–f i första stycket i denna punkt, eller en länk till den, ges till investerare för alla internt emitterade säkerställda obligationer i gruppen.

Medlemsstaterna ska säkerställa att den informationen ges till investerarna åtminstone i sammanställd form. ▌

3.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom att kräva att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer på sin webbplats offentliggör den information som getts till investerare i enlighet med punkterna 1 och 2. Medlemsstaterna får inte kräva att dessa kreditinstitut ska offentliggöra denna information på papper.

AVSNITT II

TÄCKNING OCH LIKVIDITETSKRAV

Artikel 15

Krav på täckning

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom att kräva att program för säkerställda obligationer kontinuerligt uppfyller åtminstone kraven på täckning i punkterna 2–8.

2.  Alla skuldposter som är knutna till de säkerställda obligationerna ska vara täckta av betalningsfordringar som är knutna till de säkerställda tillgångarna.

3.  De skuldposter som avses i punkt 2 ska omfatta följande:

a)  Skyldighet att betala kapitalbeloppet ▌för utestående säkerställda obligationer ▌.

b)  Skyldighet att betala ränta för utestående säkerställda obligationer.

c)  Betalningsskyldigheter som är knutna till derivatkontrakt som innehas i enlighet med artikel 11.

d)  De förväntade kostnaderna för upprätthållande av och förvaltning för avveckling av program för säkerställda obligationer ▌.

Vid tillämpning av led d får medlemsstaterna tillåta beräkning av ett schablonbelopp.

4.  Följande säkerställda tillgångar ▌ska bidra till kravet på täckning:

a)   Primärtillgångar.

b)   Ersättningstillgångar.

c)   Likvida tillgångar som innehas i enlighet med artikel 16.

d)  Betalningsskyldigheter som är knutna till derivatkontrakt som innehas i enlighet med artikel 11.

Fordringar utan säkerhet, i de fall ett fallissemang anses föreligga i enlighet med artikel 178 i förordning (EU) nr 575/2013, får inte utgöra del av täckningen.

5.  Vid tillämpningen av punkterna 3 c och 4 d ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser för värderingen av derivatkontrakt.

6.  Beräkningen av den täckning som krävs ska säkerställa att det aggregerade nominella beloppet av alla säkerställda tillgångar är lika stort som det aggregerade nominella beloppet av utestående säkerställda obligationer (principen om nominell täckning).

▌Medlemsstaterna får tillåta andra principer för beräkning, under förutsättning att detta inte leder till en högre täckningsnivå än vid beräkning enligt principen om nominell täckning.

Medlemsstaterna ska fastställa regler för beräkning av ränta som ska betalas eller erhållas för utestående säkerställda obligationer, vilka ska återspegla sunda försiktighetsprinciper i enlighet med tillämpliga redovisningsstandarder.

7.  Genom undantag från punkt 6 första stycket får medlemsstaterna, på ett sätt som återspeglar sunda försiktighetsprinciper och i enlighet med tillämpliga redovisningsstandarder, tillåta att framtida ränteintäkter för de säkerställda tillgångarna exklusive framtida räntor på den berörda säkerställda obligationen beaktas, för att balansera eventuella brister i täckningen av skyldigheten att betala kapitalbeloppet som är knutet till den säkerställda obligationen, när det finns ett nära samband i den mening som avses i artikel 2 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 523/2014, under förutsättning att

a)  de betalningar som mottas under den säkerställda tillgångens livstid och som är nödvändiga för att täcka den betalningsskyldighet som är knuten till den berörda säkerställda obligationen är separerade i enlighet med artikel 12 eller ingår i säkerhetsmassan i form av säkerställda tillgångar enligt artikel 6 till dess att betalningen ska göras, och

b)  förskottsbetalning av de säkerställda tillgångarna endast är möjlig genom användning av det leveransalternativ som definieras i den delegerade förordning som antagits i enlighet med artikel 33.4 i förordning (EU) nr 575/2013 eller, när det gäller säkerställda obligationer som är infordringsbara till det nominella värdet av det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer, genom att de säkerställda tillgångarnas låntagare betalar åtminstone den infordrade säkerställda obligationens nominella belopp.

8.   Medlemsstaterna ska säkerställa att beräkningen av tillgångar och beräkningen av skulder görs enligt samma metod. Medlemsstaterna får tillåta andra beräkningsmetoder, under förutsättning att de inte leder till en högre täckningsnivå än vid beräkning enligt samma metod.

Artikel 16

Krav på en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom att kräva att det kontinuerligt finns en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan som består av likvida tillgångar som är tillgängliga för att täcka nettolikviditetsutflödena i programmet för säkerställda obligationer.

2.  Säkerhetsmassans likviditetsbuffert ska täcka högsta ackumulerade nettolikviditetsutflöden under 180 dagar.

3.  Medlemsstaterna ska säkerställa att säkerhetsmassans likviditetsbuffert som avses i punkt 1 består av följande typer av tillgångar, separerade i enlighet med artikel 12 i detta direktiv:

a)  Tillgångar som uppfyller kraven för tillgångar på nivå 1, nivå 2A eller nivå 2B i enlighet med artiklarna 10, 11 och 12 i den delegerade förordning som antagits i enlighet med artikel 460 i förordning (EU) 575/2013, värderade i enlighet med artikel 9 i den delegerade förordningen och inte emitterade av institutet själv i enlighet med artikel 7.3 i den delegerade förordningen.

b)  Kortfristiga exponeringar mot kreditinstitut som uppfyller ▌ kreditkvalitetssteg 1 eller 2, eller kortfristiga insättningar i kreditinstitut som uppfyller kreditkvalitetssteg 1, 2 eller 3 i enlighet med artikel 129.1 c i förordning (EU) nr 575/2013.

Medlemsstaterna får besluta att begränsa de typer av likvida tillgångar som avses i första stycket a och b.

▌Medlemsstaterna ska säkerställa att fordringar utan säkerhet från exponeringar som anses ha fallerat i enlighet med artikel 178 i förordning (EU) nr 575/2013 inte kan utgöra del av säkerhetsmassans likviditetsbuffert.

4.  Om det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer omfattas av likviditetskrav enligt andra unionsrättsakter och detta innebär en överlappning med säkerhetsmassans likviditetsbuffert, får medlemsstaterna besluta att inte tillämpa de nationella bestämmelser som införlivar punkterna 1, 2 och 3 ▌under den period som föreskrivs i dessa andra unionsrättsakter. Medlemsstaterna får endast utnyttja denna möjlighet fram till den dag då en ändring av dessa unionsrättsakter för att undanröja överlappningen är tillämplig och ska informera kommissionen och EBA när de utnyttjar denna möjlighet.

5.  Medlemsstaterna får tillåta att beräkningen av kapitalbeloppet för förlängningsbara löptidsstrukturer grundas på den säkerställda obligationens slutliga förfallodag enligt villkoren för den säkerställda obligationen.

6.  Medlemsstaterna får tillåta att kraven i punkt 1 inte tillämpas på säkerställda obligationer som omfattas av matchningskrav.

Artikel 17

Villkor för förlängningsbara löptidsstrukturer

1.  Medlemsstaterna får tillåta emission av säkerställda obligationer med förlängningsbara löptidsstrukturer om investerarskyddet säkerställs genom minst följande:

a)  Löptiden kan endast förlängas genom objektiva utlösande faktorer som fastställs i nationell lagstiftning och inte enligt skönsmässigt beslut av det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

b)   De utlösande faktorerna för förlängning av löptiden anges i avtalsvillkoren för den säkerställda obligationen.

c)  Den information om löptidsstrukturen som ges till investerarna är tillräcklig för att göra det möjligt för dem att bestämma den säkerställda obligationens risk, och den innefattar en detaljerad beskrivning av följande:

i)  De utlösande faktorerna för förlängning av löptiden.

ii)  Effekterna ▌av insolvens eller resolution i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer för förlängningen av löptiden.

iii)  Vilka roller de behöriga myndigheter som utses i enlighet med artikel 18.2 och, om relevant, den särskilda förvaltaren har när det gäller förlängning av löptiden ▌.

d)  Det är alltid möjligt att fastställa den slutliga förfallodagen för den säkerställda obligationen.

e)  I händelse av insolvens eller resolution i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer påverkar förlängningar av löptiden ▌inte rangordningen av innehavarna av säkerställda obligationer eller ordningsföljden för de säkerställda obligationernas ursprungliga förfalloplan.

f)  En förlängning av löptiden ändrar inte de strukturrelaterade element för de säkerställda obligationerna som rör dubbel regressrätt enligt artikel 4 och konkursskydd enligt artikel 5.

2.  Medlemsstater som tillåter emission av säkerställda obligationer med förlängningsbara löptidsstrukturer ska underrätta EBA om detta.

AVDELNING III

OFFENTLIG TILLSYN ÖVER SÄKERSTÄLLDA OBLIGATIONER

Artikel 18

Offentlig tillsyn över säkerställda obligationer

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom att föreskriva att emission av säkerställda obligationer omfattas av offentlig tillsyn över säkerställda obligationer.

2.  För den offentliga tillsyn över säkerställda obligationer som avses i punkt 1 ska medlemsstaterna utse en eller flera behöriga myndigheter. De ska underrätta kommissionen och EBA om de utsedda myndigheterna och ange hur funktioner och uppgifter eventuellt har fördelats.

3.  Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheter som har utsetts i enlighet med punkt 2 övervakar emissioner av säkerställda obligationer för att bedöma om kraven i de nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv efterlevs.

4.  Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer registrerar alla sina transaktioner inom programmet för säkerställda obligationer och har tillräckliga och lämpliga dokumentationssystem och dokumentationsrutiner.

5.  Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att lämpliga åtgärder vidtas för att göra det möjligt för de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med punkt 2 att få den information som behövs för att bedöma om kraven i de nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv efterlevs, utreda eventuella fall av bristande efterlevnad, och utdöma administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder i enlighet med de nationella bestämmelser som införlivar artikel 23.

6.  Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheter som utsetts enligt punkt 2 har den sakkunskap, de resurser, den operativa kapacitet, de befogenheter och det oberoende som krävs för att uppfylla de funktioner som ingår i den offentliga tillsynen över säkerställda obligationer.

Artikel 19

Tillstånd för program för säkerställda obligationer

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom krav på att tillstånd för program för säkerställda obligationer måste erhållas innan säkerställda obligationer emitteras inom det programmet. Medlemsstaterna ska ge befogenhet att bevilja sådana tillstånd till de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2.

2.  Medlemsstaterna ska fastställa kraven som ska gälla för det tillstånd som avses i punkt 1 vilka minst ska omfatta följande:

a)  En lämplig verksamhetsplan som beskriver emissionen av säkerställda obligationer.

b)  Lämpliga riktlinjer, rutiner och metoder som syftar till investerarskydd när det gäller att godkänna, ändra, förnya och återfinansiera lån som ingår i säkerhetsmassan.

c)  Ledning och personal som särskilt arbetar med programmet för säkerställda obligationer och som har lämplig kompetens och kunskap avseende emission av säkerställda obligationer och förvaltning av programmet för säkerställda obligationer.

d)  En administrativ struktur för säkerhetsmassan och kontrollen av denna som uppfyller de tillämpliga krav som fastställs i de nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv.

Artikel 20

Offentlig tillsyn över säkerställda obligationer vid insolvens eller resolution

1.  De behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 ska samarbeta med resolutionsmyndigheten i händelse av resolution i ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer för att säkerställa att rättigheter och intressen för innehavarna av säkerställda obligationer tillvaratas, åtminstone genom att kontrollera den fortsatta och sunda förvaltningen av programmet för säkerställda obligationer under resolutionsförfarandet.

2.  Medlemsstaterna får föreskriva att en särskild förvaltare utnämns ▌för att säkerställa att rättigheter och intressen för innehavarna av säkerställda obligationer tillvaratas, åtminstone genom att kontrollera den fortsatta och sunda förvaltningen av programmet för säkerställda obligationer under nödvändig period.

Om medlemsstaterna använder denna möjlighet får de kräva att deras behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 ska godkänna utnämning och uppsägning av den särskilda förvaltaren och de ska åtminstone kräva att de behöriga myndigheterna rådfrågas när det gäller utnämning och uppsägning av den särskilda förvaltaren

3.  Om medlemsstaterna föreskriver att en särskild förvaltare ska utnämnas i enlighet med punkt 2 ska de anta bestämmelser som fastställer den särskilda förvaltarens uppgifter och ansvarsområden, åtminstone när det gäller följande:

a)  Att betala de skulder som är knutna till de säkerställda obligationerna.

b)  Att förvalta och avyttra säkerställda tillgångar ▌, inklusive överföring av tillgångarna tillsammans med de skulder som är knutna till de säkerställda obligationerna till ett annat kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

c)  Att utföra de rättsliga transaktioner som krävs för en korrekt förvaltning av säkerhetspoolen, för den löpande övervakningen av täckningen av de skulder som är knutna till de säkerställda obligationerna, för att inleda förfaranden i syfte att återvinna tillgångar i säkerhetsmassan och för att överföra dessa resterande tillgångar ▌till konkursboet för det kreditinstitut som emitterat de säkerställda obligationerna efter det att alla skulder som är knutna till de säkerställda obligationerna är betalda. I detta syfte får medlemsstaterna tillåta att en särskild förvaltare träder in, om det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer är insolvent, med det tillstånd som innehas av det kreditinstitutet, om inte annat följer av samma operativa krav.

4.  Medlemsstaterna ska säkerställa samordning och utbyte av information i samband med insolvens- eller resolutionsförfarandet mellan de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2, den särskilda förvaltaren om en sådan har utnämnts, och resolutionsmyndigheten.

Artikel 21

Rapportering till de behöriga myndigheterna

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom krav på att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer rapporterar den information om program för säkerställda obligationer som anges i punkt 2 till de behöriga myndigheter som har utsetts i enlighet med artikel 18.2. Informationen ska rapporteras regelbundet och även på begäran av dessa behöriga myndigheter. Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om hur ofta dessa regelbundna rapporter ska lämnas.

2.  I den rapporteringsskyldighet som ska fastställas enligt punkt 1 ska det ingå krav på att den information som lämnas inkluderar information om minst följande ▌:

c)  Kvalificerade tillgångar och krav på säkerhetsmassan enligt artiklarna 6–11.

d)  Separering av säkerställda tillgångar ▌enligt artikel 12.

e)  Funktionen som övervakare av säkerhetsmassan enligt artikel 13.

g)  Krav på täckning enligt artikel 15.

h)  Säkerhetsmassans likviditetsbuffert enligt artikel 16.

i)  Villkoren för förlängningsbara löptidsstrukturer enligt artikel 17.

3.  Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om den rapportering ▌ som anges i punkt 2 från det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer till de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 i händelse av insolvens eller resolution i ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

Artikel 22

De behöriga myndigheternas befogenheter i samband med offentlig tillsyn över säkerställda obligationer

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom att ge de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 alla de tillsyns-, utrednings- och sanktionsbefogenheter som de behöver för att utföra den offentliga tillsyn över säkerställda obligationer som har uppdragits dem.

2.  De befogenheter som avses i punkt 1 ska åtminstone innehålla följande:

a)  Befogenhet att bevilja eller neka tillstånd enligt artikel 19.

b)  Befogenhet att regelbundet se över programmet för säkerställda obligationer för att bedöma om detta direktiv efterlevs.

c)  Befogenhet att genomföra inspektioner på plats och skrivbordskontroller.

d)  Befogenhet att ålägga administrativa ▌sanktioner och andra administrativa åtgärder i enlighet med de bestämmelser varigenom artikel 23 införlivas.

e)  Befogenhet att anta och tillämpa riktlinjer för tillsyn avseende emission av säkerställda obligationer.

Artikel 23

Administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder

1.  Utan att det påverkar medlemsstaternas rätt att föreskriva straffrättsliga påföljder, ska medlemsstaterna ▌fastställa bestämmelser om lämpliga administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som ska tillämpas i åtminstone följande situationer:

a)  Om ett kreditinstitut har erhållit tillstånd för ett program för säkerställda obligationer genom att lämna falska uppgifter eller på annat sätt använda otillbörliga metoder.

b)  Om ett kreditinstitut inte längre uppfyller de villkor enligt vilka tillstånd för ett program för säkerställda obligationer beviljades.

c)  Om ett kreditinstitut emitterar säkerställda obligationer utan att ha erhållit tillstånd i enlighet med de bestämmelser som införlivar artikel 19.

d)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer inte uppfyller de krav som anges i de bestämmelser som införlivar artikel 4.

e)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer emitterar säkerställda obligationer som inte uppfyller de krav som anges i de bestämmelser som införlivar artikel 5.

f)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer emitterar säkerställda obligationer som saknar säkerhet i enlighet med de bestämmelser som införlivar artikel 6.

g)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer emitterar säkerställda obligationer som är säkrade med tillgångar som är lokaliserade utanför unionen, i strid med de krav som anges i de bestämmelser som införlivar artikel 7.

h)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer säkrar de säkerställda obligationerna med en gruppintern struktur med pooler av säkerställda obligationer, i strid med de krav som anges i de bestämmelser som införlivar artikel 8.

i)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer inte uppfyller de villkor för gemensam finansiering som anges i de bestämmelser som införlivar artikel 9.

j)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer inte uppfyller de krav på säkerhetsmassans sammansättning som anges i de bestämmelser som införlivar artikel 10.

k)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer låter derivatkontrakt ingå i säkerhetsmassan av andra skäl än risksäkringsskäl, eller om institutet inte uppfyller de krav som fastställs i de bestämmelser som införlivar artikel 11.

l)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer inte uppfyller kraven på separering av säkerställda tillgångar ▌ enligt de bestämmelser som införlivar artikel 12.

m)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer underlåter att rapportera information eller ger ofullständig eller oriktig information, i strid med de bestämmelser som införlivar artikel 14.

n)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer vid upprepade tillfällen eller systematiskt underlåter att hålla en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan, i strid med de bestämmelser som införlivar artikel 16.

o)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer med förlängningsbara löptidsstrukturer inte uppfyller de villkor för förlängningsbara löptidsstrukturer som anges i de bestämmelser som införlivar artikel 17.

p)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer underlåter att rapportera information eller ger ofullständig eller oriktig information om skyldigheterna, i strid med de bestämmelser som införlivar artikel 21.2 a–i.

Medlemsstaterna får besluta att inte fastställa regler för administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder för överträdelser som är föremål för straffrättsliga påföljder enligt deras nationella rätt. Medlemsstaterna ska i sådana fall underrätta kommissionen om de relevanta straffrättsliga bestämmelserna.

2.  De sanktioner och åtgärder som avses i punkt 1 ska vara effektiva, proportionella och avskräckande och innefatta minst följande:

a)  Återkallande av tillståndet för ett program för säkerställda obligationer.

b)  En offentlig förklaring som anger vilken fysisk eller juridisk person som gjort sig skyldig till överträdelsen samt överträdelsens art i enlighet med artikel 24.

c)  En anmodan om att den fysiska eller juridiska personen ska upphöra med sitt agerande och inte upprepa detta.

d)  Administrativa sanktionsavgifter.

3.  Medlemsstaterna ska också säkerställa att de administrativa sanktioner och ▌åtgärder som avses i punkt 1 genomförs på ett verkningsfullt sätt.

4.  Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna, när de fastställer typen av administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder och nivån på de administrativa sanktionsavgifterna, beaktar alla följande omständigheter, där så är lämpligt:

a)  Överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet.

b)  Graden av ansvar hos den fysiska eller juridiska person som gjort sig skyldig till överträdelsen.

c)  Den finansiella ställningen för den fysiska eller juridiska person som gjort sig skyldig till överträdelsen, inbegripet med hänvisning till total omsättning för en juridisk person eller årsinkomst för en fysisk person.

d)  Omfattningen av de vinster som erhållits eller av förluster som undvikits genom överträdelsen till förmån för den fysiska eller juridiska person som har gjort sig skyldig till överträdelsen, i den mån de kan bestämmas.

e)  Förluster för tredje part genom överträdelsen, i den mån de kan bestämmas.

f)  Viljan hos den fysiska eller juridiska person som har gjort sig skyldig till överträdelsen att samarbeta med de behöriga myndigheterna.

g)  Tidigare överträdelser av den fysiska eller juridiska person som har gjort sig skyldig till överträdelsen.

h)  Faktiska eller potentiella konsekvenser som överträdelsen kan ha för det finansiella systemet.

5.  Om de bestämmelser som avses i punkt 1 är tillämpliga på en juridisk person ska medlemsstaterna även säkerställa att de behöriga myndigheter som har utsetts i enlighet med artikel 18.2 tillämpar de administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som anges i punkt 2 i denna artikel på medlemmarna i ledningsorganet och andra fysiska personer som enligt den nationella lagstiftningen är skyldiga till överträdelsen.

6.  Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheter som har utsetts i enlighet med artikel 18.2 ger den berörda fysiska eller juridiska personen möjlighet att höras innan de fattar beslut om att utdöma administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder enligt punkt 2. Undantag från rätten att höras kan tillämpas för antagandet av andra administrativa åtgärder när brådskande åtgärder krävs för att förhindra betydande förluster för tredje parter eller betydande skador på det finansiella systemet. I sådana fall ska den berörda personen ges möjlighet att höras så snart som möjligt efter det att en sådan administrativ åtgärd antagits och, vid behov, ska åtgärden ses över.

7.  Medlemsstaterna ska säkerställa att alla beslut genom vilka administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder enligt punkt 2 utdöms är motiverade på lämpligt sätt och kan överklagas.

Artikel 24

Offentliggörande av administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att de bestämmelser som införlivar detta direktiv innehåller krav på att administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder utan onödigt dröjsmål ska offentliggöras på de officiella webbplatserna för de behöriga myndigheter som har utsetts i enlighet med artikel 18.2. Samma skyldigheter gäller om en medlemsstat beslutar att föreskriva straffrättsliga påföljder enligt artikel 23.1 första meningen och sista stycket.

2.  De bestämmelser som antas i enlighet med punkt 1 ska innefatta krav på att åtminstone de beslut offentliggörs som inte har överklagats eller inte längre kan överklagas och som har fattats på grund av överträdelse av de bestämmelser som införlivar detta direktiv.

3.  Medlemsstaterna ska säkerställa att offentliggörandet innehåller information om överträdelsens typ och art och information om vilken fysisk eller juridisk person som sanktionen eller åtgärden gäller. Om inte annat följer av punkt 4 ska medlemsstaterna ▌vidare säkerställa att informationen offentliggörs utan onödigt dröjsmål efter det att mottagaren har underrättas om sanktionen eller åtgärden och även på de behöriga myndigheternas officiella webbplatser för det beslut som utdömer påföljden eller åtgärden.

4.  Om medlemsstaterna tillåter offentliggörande av ett beslut om utdömande av sanktioner som har överklagats, ska de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 utan onödigt dröjsmål på sina officiella webbplatser också offentliggöra information om överklagandets status, och om resultatet av detta.

5.  Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheter som utsetts enligt artikel 18.2 offentliggör beslutet om utdömande av sanktioner eller åtgärder på anonym grund i enlighet med nationell rätt, om någon av följande omständigheter föreligger:

a)  Om sanktionen eller åtgärden har utdömts till en fysisk person och offentliggörande av personuppgifter befinns vara oproportionellt.

b)  Om ett offentliggörande skulle utgöra ett hot mot de finansiella marknadernas stabilitet eller äventyra en pågående brottsutredning.

c)  Om ett offentliggörande, i den mån det kan bestämmas, skulle orsaka de berörda instituten eller fysiska personerna oproportionell skada.

6.  Om en medlemsstat offentliggör ett beslut om utdömande av en sanktion eller åtgärd på anonym grund får den tillåta att offentliggörandet av de aktuella uppgifterna skjuts upp.

7.  Medlemsstaterna ska säkerställa att en eventuell slutgiltig dom som ogiltigförklarar ett beslut om utdömande av en ▌sanktion eller ▌åtgärd också offentliggörs.

8.  Medlemsstaterna ska säkerställa att alla offentliggöranden enligt punkterna 2–6 ligger kvar på de officiella webbplatserna för de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 under minst fem år från dagen för offentliggörandet. Personuppgifter i offentliggörandet får endast finnas på den officiella webbplatsen under den tidsperiod som är nödvändig, och i överensstämmelse med tillämpliga bestämmelser om skydd av personuppgifter. Denna lagringstid ska fastställas med beaktande av de preskriptionstider som föreskrivs i den berörda medlemsstatens lagstiftning, men ska under inga omständigheter vara längre än tio år.

9.  De behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 ska informera EBA om alla administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som utdömts, inbegripet i tillämpliga fall eventuella överklaganden av dessa och resultaten av överklagandena. Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna får information om den slutliga domen avseende straffrättsliga påföljder som utdömts, tillsammans med alla detaljer, vilket de behöriga myndigheterna även ska överlämna till EBA.

10.  EBA ska upprätthålla en central databas över administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som meddelats till dem. Databasen ska vara tillgänglig endast för de behöriga myndigheterna och uppdateras på grundval av uppgifter som lämnats av de behöriga myndigheterna i enlighet med punkt 9.

Artikel 25

Skyldighet att samarbeta

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 har ett nära samarbete med de behöriga myndigheterna som ansvarar för den allmänna tillsynen över kreditinstitut i enlighet med relevant unionslagstiftning som är tillämplig på dessa institut och med resolutionsmyndigheten i händelse av resolution av ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

2.  Medlemsstaterna ska även säkerställa att de behöriga myndigheterna som utsetts enligt artikel 18.2 har ett nära samarbete med varandra. Sådant samarbete ska innebära att myndigheterna ger varandra alla upplysningar som är relevanta för de andra myndigheternas utövande av sina tillsynsuppgifter enligt de nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv.

3.  För tillämpningen av punkt 2 andra meningen ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheter som utsetts enligt artikel 18.2

a)  överlämnar all relevant information på begäran av en annan behörig myndighet som utsetts enligt artikel 18.2,

b)  överlämnar all väsentlig information till behöriga myndigheter som utsetts enligt artikel 18.2 i andra medlemsstater på eget initiativ.

4.  Medlemsstaterna ska också säkerställa att de behöriga myndigheter som avses i punkt 1 samarbetar med EBA eller, när detta är relevant, Esma vid tillämpningen av detta direktiv.

5.  För tillämpningen av denna artikel ska information betraktas som väsentlig om den väsentligt skulle kunna påverka bedömningen av en emission av säkerställda obligationer i en annan medlemsstat.

Artikel 26

Upplysningskrav

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att följande information offentliggörs av de behöriga myndigheter som har utsetts i enlighet med artikel 18.2 på deras officiella webbplatser:

a)  Texterna till de nationella lagar och andra författningar samt allmänna riktlinjer som de har antagit avseende emission av säkerställda obligationer.

b)  En förteckning över de kreditinstitut som har tillstånd att emittera säkerställda obligationer.

c)  En förteckning över de säkerställda obligationer som kan använda beteckningen ”europeisk säkerställd obligation” och en förteckning över säkerställda obligationer som kan använda beteckningen ”europeisk förstklassig säkerställd obligation”.

2.  De upplysningar som offentliggörs i enlighet med punkt 1 ska vara tillräckliga för att göra det möjligt att på ett meningsfullt sätt jämföra de tillvägagångssätt som de behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna har valt. Upplysningarna ska uppdateras för att beakta eventuella förändringar.

3.  För tillämpningen av punkt 1 b och c ska de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 ▌ på årsbasis underrätta EBA om förteckningarna över kreditinstitut och säkerställda obligationer.

AVDELNING IV

BETECKNING

Artikel 27

Beteckning

1.   Medlemsstaterna ska säkerställa att ▌beteckningen ”europeisk säkerställd obligationoch dess officiella översättning på alla unionens officiella språk endast används för säkerställda obligationer som uppfyller de krav som fastställs i de bestämmelser som införlivar detta direktiv.

2.  Medlemsstaterna ska säkerställa att beteckningen ”europeisk förstklassig säkerställd obligation” och dess officiella översättning på alla unionens officiella språk endast används för säkerställda obligationer som uppfyller de krav som fastställs i de bestämmelser som införlivar detta direktiv och kraven i artikel 129 i förordning (EU) nr 575/2013.

AVDELNING V

ÄNDRINGAR AV ANDRA DIREKTIV

Artikel 28

Ändring av direktiv 2009/65/EG

Artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EEG ska ändras på följande sätt:

1)  Första stycket ska ersättas med följande:"

”Medlemsstaterna får höja den 5-procentsgräns som anges i punkt 1 första stycket till högst 25 % om obligationerna emitterades före den [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 1 dag] och uppfyller de krav som fastställs i denna punkt, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för emissionen, eller om obligationerna omfattas av definitionen av säkerställda obligationer enligt artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 20XX/XX *.

____________________________

* [PB: för in hänvisning till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU).../... av den... om emission av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer och om ändring av direktiv 2009/65/EG och direktiv 2014/59/EU (EUT C …)].”.

"

2)  Tredje stycket ska utgå.

Artikel 29

Ändring av direktiv 2014/59/EU

I artikel 2.1 i direktiv 2014/59/EU ska punkt 96 i ersättas med följande:"

”96. säkerställd obligation: instrument som avses i artikel 52.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG*, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för emissionen, och som emitterats före den [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 1 dag] eller en säkerställd obligation enligt definitionen i artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 20XX/XX**.

__________________________________

* Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).

** [PB: för in hänvisning till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU).../... av den... om emission av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer och om ändring av direktiv 2009/65/EG och direktiv 2014/59/EU (EUT C …)].”.

"

AVDELNING VI

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 30

Övergångsbestämmelser

1.   Medlemsstaterna ska säkerställa att de säkerställda obligationer som emitterats före den ... [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 1 dag] och som uppfyller kraven i artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för emissionen, inte omfattas av kraven i artiklarna 5–12, 15, 16, 17 och 19 i detta direktiv, men får fortsätta att betraktas som säkerställda obligationer i enlighet med det här direktivet till dess att de löper ut.

Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 i detta direktiv övervakar att de säkerställda obligationer som emitteras före den... [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 1 dag] uppfyller kraven i artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för emissionen, och de krav i detta direktiv som är tillämpliga i enlighet med första stycket i denna punkt.

2.  Medlemsstaterna får tillåta att första stycket också tillämpas på löpande emissioner av säkerställda obligationer för vilka ISIN-koderna öppnas före den ... [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv] under 24 månader efter den ... [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv], förutsatt att dessa emissioner uppfyller samtliga följande krav:

a)  Förfallodagen för den säkerställda obligationen infaller före den ... [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 5 år].

b)  Emissionsstorleken för löpande emissioner som gjorts efter den ... [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 1 dag] är högst dubbelt så stor som den totala emissionsstorleken för de säkerställda obligationerna den ... [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 1 dag].

c)  Emissionens totala storlek för förfallna säkerställda obligationer överskrider inte 6 000 000 000 EUR eller motsvarande belopp i inhemsk valuta.

d)  Säkerheterna i form av tillgångar är lokaliserade i den medlemsstat som har utnyttjat denna möjlighet i samband med införlivandet av detta direktiv.

Artikel 31

Översyn och rapporter

1.  Senast den XX [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 2 år] ska kommissionen, i nära samarbete med EBA, lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet, om det är lämpligt tillsammans med ett lagstiftningsförslag, om huruvida och hur en likvärdighetsordning skulle kunna införas för kreditinstitut i tredjeland som emitterar säkerställda obligationer till investerare, mot bakgrund av utvecklingen för säkerställda obligationer internationellt, särskilt utvecklingen av rättsliga ramar i tredjeländer.

2.  Senast den XX [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 3 år] ska kommissionen, i nära samarbete med EBA, lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet av detta direktiv vad beträffar nivån på investerarskyddet och utvecklingen för säkerställda obligationer i unionen, samt rekommendationer avseende ytterligare åtgärder. Rapporten ska omfatta följande:

a)  Utvecklingen när det gäller antalet tillstånd att emittera säkerställda obligationer.

b)  Utvecklingen när det gäller antalet säkerställda obligationer som emitteras i enlighet med de bestämmelser som införlivar detta direktiv och med artikel 129 i förordning (EU) nr 575/2013.

c)  Utvecklingen när det gäller de tillgångar som ställs som säkerhet för emission av säkerställda obligationer.

d)  Utvecklingen när det gäller nivån på övervärdet i säkerhetsmassan.

e)  Gränsöverskridande investeringar i säkerställda obligationer, inklusive inhemska och utländska investeringar från och till tredjeländer.

f)  Utvecklingen när det gäller säkerställda obligationer med förlängningsbara löptidsstrukturer

g)  Utvecklingen när det gäller risker och fördelar med användningen av de exponeringar som avses i artikel 129 i förordning (EU) nr 575/2013.

h)  Verksamheten på marknaderna för säkerställda obligationer.

3.  För tillämpningen av punkt 2 ska medlemsstaterna senast den ... [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 2 år] översända information om punkterna a–g till kommissionen.

4.  Senast den ... [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 2 år] ska kommissionen, efter att ha beställt och mottagit en undersökning med en bedömning av riskerna och fördelarna med säkerställda obligationer med förlängbara löptidsstrukturer och efter att ha hört EBA, anta en rapport och överlämna denna undersökning och rapporten till Europaparlamentet och rådet, tillsammans med ett lagstiftningsförslag om så är lämpligt.

5.  Senast den ... [PB: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 2 år] ska kommissionen anta en rapport om möjligheten att införa ett instrument med dubbel regressrätt kallat Europeiska säkrade skuldpapper (ESN‑papper). Kommissionen ska överlämna rapporten till Europaparlamentet och rådet, tillsammans med ett lagstiftningsförslag om så är lämpligt.

Artikel 32

Införlivande

1.  Medlemsstaterna ska senast den ... [inför datum – ikraftträdande + 18 månader] anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

De ska tillämpa dessa bestämmelser senast från och med den ... [tidsfrist för införlivande + 12 månader].

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.  Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 33

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 34

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA TILL LAGSTIFTNINGSRESOLUTIONEN

Uttalande om ändring av delegerad förordning (EU) 2015/61 avseende krav på likviditetstäckning för kreditinstitut

De krav på särskild likviditetsbuffert för säkerställda obligationer som anges i artikel 16 i förslaget till [Europaparlamentets och rådets direktiv om emission av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer och om ändring av direktiv 2009/65/EG och direktiv 2014/59/EU] kan leda till en överlappning med kraven på kreditinstitut att upprätthålla en allmän likviditetsbuffert i den delegerade förordningen (EU) 2015/61.

För att åtgärda denna överlappning, och samtidigt säkerställa att en särskild likviditetsbuffert för säkerställda obligationer tillämpas även under den period som omfattas av likviditetstäckningskvoten (LCR), är kommissionen villig att ändra den delegerade förordningen (EU) 2015/61 för att ta hänsyn till den specifika situationen för säkerställda obligationer. En sådan ändring bör antas i så god tid att den kan träda i kraft innan direktivet om emission av säkerställda obligationer och tillsyn över säkerställda obligationer börjar tillämpas.

(1)* TEXTEN HAR ÄNNU INTE GENOMGÅTT JURISTLINGVISTISK SLUTGRANSKNING.
(2) EUT C 367, 10.10.2018, s. 56.
(3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 18 april 2019.
(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).
(5) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).
(6) Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut (EUT L 11, 17.1.2015, s. 1).
(7) Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 12, 17.1.2015, s. 1).
(8) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).
(9) Europeiska systemrisknämndens rekommendation av den 20 december 2012 om kreditinstitutens finansiering (ESRB/2012/2) (EUT C 119, 24.4.2013, s. 1).
(10) EBA Report on EU covered bond frameworks and capital treatment (2014).
(11) EBA Report on covered bonds - Recommendations on harmonisation of covered bond frameworks in the EU (2016), EBA-Op-2016-23.
(12) Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som skall offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 345, 31.12.2003, s. 64).
(13) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.
(14) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 12.1.2001, s. 1).
(15) [EUT C (...).]

Senaste uppdatering: 24 april 2019Rättsligt meddelande