Europaparlamentet: Ordinarie lagstiftningsförfarandet  

Huvudnavigation:

Så fungerar det

Lista på alla steg:

#1Kommissionens förslag

Europeiska kommissionen lägger fram ett lagstiftningsförslag för Europaparlamentet.

Aktörer som har initiativrätt
  • Europeiska investeringsbanken      
  • Europeiska centralbanken      
  • Europaparlamentet       
  • Medborgarinitiativ       
  • En fjärdedel av medlemsstaterna      
I detalj
  • Tidsfrist: 

    Det finns ingen tidsfrist för när kommissionen ska lägga fram sina förslag

     
  • Omröstning: 

    Kommissionskollegiet antar kommissionens förslag skriftligen (utan diskussion) eller muntligen (med diskussion). Vid omröstningar beslutar kommissionen med enkel majoritet.

     
  • Dokument: 

    Det förslag som kommissionen lägger fram blir Europaparlamentets och rådets förslag till förordning (eller direktiv eller beslut) om [ämne].

    Dokumentets referensnummer är sammansatt så här: COM(åååå)xxxx

     
  • Statistik: 

    Under sjunde mandatperioden (2009–2014) lade kommissionen fram 584 förslag inom medbeslutandeförfarandet/ det ordinarie lagstiftningsförfarandet, en ökning från 508 förslag under den sjätte mandatperioden (2004–2009) och 432 under den femte mandatperioden (1999-2004).
    Under den sjunde mandatperioden utgjorde förslag inom ramen för medbeslutandeförfarandet/ det ordinarie lagstiftningsförfarandet 89 procent av alla de 658 lagstiftningsförslagen som kommissionen presenterade. Det kan jämföras med 49 procent under den sjätte mandatperioden (av totalt 1 041 förslag), 42 procent under den femte (av totalt 1 028 förslag) och 21 procent under den fjärde (1994-1999).

     
    

#2 Parlamentets första behandling

Under sin första behandling granskar Europaparlamentet kommissionens förslag och kan anta eller ändra det.

I detalj
  • Tidsfrist: 

    Det finns ingen tidsfrist för parlamentets första behandling

     
  • Omröstning: 

    Vid omröstningarna i utskottet och i kammaren fattas beslut med enkel majoritet av de avgivna rösterna

     
  • Dokument: 

    Parlamentet antar parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen.

     
  • Statistik: 

    Under sjunde mandatperioden (2009–2014) ansvarade miljöutskottet för 14 procent av ärenden inom medbeslutande/ ordinarie lagstiftningsförfarande, medan ekonomiutskottet ansvarade för 11 procent av dem, 10 procent av handelsutskottet och 10 procent av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter.
    Som jämförelse var fördelningen under den sjätte mandatperioden (2004-2009) följande: 20 procent av ärendena inom medbeslutandeförfarandet behandlades av miljöutskottet, 18,3 procent av utskottet för rättsliga frågor och 11,4 procent av transportutskottet.

     
    

#3 Rådets första behandling

Under sin första behandling kan rådet besluta att godta parlamentets ståndpunkt – vilket betyder att lagstiftningen antas – eller ändra den och skicka tillbaka förslaget till parlamentet för en andra behandling.

I detalj
  • Tidsfrist: 

    Det finns ingen tidsfrist för rådets första behandling

     
  • Omröstning: 

    Rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet, utom om dess ståndpunkt skiljer sig från kommissionens. I sådana fall krävs det enhällighet.

     
  • Allmänhetens medverkan: 

    Ta reda på hur din regering ställer sig till föreslagen lagstiftning och skicka dina kommentarer och synpunkter till de berörda nationella myndigheterna.

     
  • Dokument: 

    Om rådet antar parlamentets ståndpunkt utan ändringar antas lagstiftningsakten och offentliggörs som Europaparlamentets och rådets direktiv (eller förordning eller beslut).

    Om rådet i stället föreslår ändringar av parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen blir slutresultatet rådets ståndpunkt vid första behandlingen

     
  • Statistik: 

    Under sjunde mandatperioden nådde man en överenskommelse om 85 procent av ärendena vid första behandlingen (415 av 488 slutfördes), jämfört med 72 procent under den sjätte mandatperioden (2004–2009) och 29 procent under den femte perioden (1999-2004).

    Det tog i genomsnitt 17 månader under sjunde mandatperioden från det att kommissionen lade fram sitt förslag tills dess att lagstiftning som antagits vid första behandlingen skrevs under. Under sjätte mandatperioden tog det i genomsnitt 16 månader, och 11 månader under femte mandatperioden.

     
Resultat:
  1. Lagstiftningsförslaget antas   De flesta förslag antas i detta skede.   
  2. Lagstiftningsförslaget flyttas till nästa steg  
    

#4 Parlamentets andra behandling

Parlamentet granskar rådets ståndpunkt och godtar den – vilket betyder att lagstiftningen antas – eller förkastar den – vilket betyder att lagstiftningen faller och hela förfarandet avslutas – eller föreslår ändringar och skickar tillbaka förslaget till rådet för en andra behandling.

I detalj
  • Tidsfrist: 

    Parlamentet har tre månader på sig att göra sin andra behandling, med möjlighet till en månads förlängning.

     
  • Omröstning: 

    Det ansvariga parlamentsutskottet fattar beslut med enkel majoritet av de avgivna rösterna.

    Parlamentet fattar beslut i kammaren med enkel majoritet av de avgivna rösterna om det godtar rådets ståndpunkt vid första behandlingen utan ändringar. Om parlamentet föreslår ändringar eller förkastar rådets ståndpunkt måste detta godkännas av en absolut majoritet av parlamentets ledamöter.

     
  • Allmänhetens medverkan: 

    Det finns mycket små möjligheter att ändra den föreslagna texten. Ändringarna får bara syfta till att återinföra parlamentets tidigare ändringar, nå en kompromiss mellan parlamentet och rådet eller beakta en ny rättslig situation. Trots detta kan du ändå kontakta en Europaparlamentariker och be honom/henne rösta för eller emot enskilda ändringsförslag eller hela betänkandet.

     
  • Dokument: 

    Om parlamentet godtar rådets ståndpunkt vid första behandlingen antar det Europaparlamentets lagstiftningsresolution om rådets ståndpunkt vid första behandlingen. Lagstiftningsakten antas och offentliggörs som Europaparlamentets och rådets direktiv (eller förordning eller beslut.

    Om Europaparlamentet röstar för att ändra rådets ståndpunkt antar det Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid andra behandlingen

     
  • Statistik: 

    Under sjunde mandatperioden antogs 40 av totalt 488 ärenden i det ordinarie lagstiftningsförfarandet (8 procent) genom en så kallad tidig andrabehandlingsöverenskommelse. Sådana överenskommelser innebär att rådets ståndpunkt vid första behandlingen först förhandlas fram (mellan parlamentet, rådet och kommissionen), varefter parlamentet antar den utan att föreslå ändringar, och i och med detta antas lagstiftningsakten. Det tog i genomsnitt 32 månader att nå sådana tidiga andrabehandlingsöverenskommelser.

    Under den sjätte mandatperioden (2004–2009) antogs 10 procent av ärendena genom tidiga överenskommelser vid andra behandlingen, under i genomsnitt 25 månader. Under den femte mandatperioden antogs 25 procent av ärendena på detta sätt, under i genomsnitt 23 månader.

     
Resultat:
  1. Lagstiftningsförslaget antas   
  2. Lagstiftningsförslaget antas inte   
  3. Lagstiftningsförslaget flyttas till nästa steg  
    

#5 Rådets andra behandling

Rådet granskar parlamentets ståndpunkt vid andra behandlingen. Antingen godtar det alla parlamentets ändringar – vilket innebär att lagstiftningsakten antas – eller så gör det inte det, och då sammankallas förlikningskommittén.

I detalj
  • Tidsfrist: 

    Rådet har tre månader på sig att göra sin andra behandling, med möjlighet till en månads förlängning.

     
  • Omröstning: 

    Rådet röstar med kvalificerad majoritet om de av parlamentets ändringar som kommissionen har ställt sig positiv till och med enhällighet om ändringar som kommissionen har ställt sig negativ till.

     
  • Allmänhetens medverkan: 

    Rådet får bara reagera på parlamentets ändringar. Du kan vända dig till din regering för att uttrycka dina åsikter om de enskilda ändringarna.

     
  • Dokument: 

    Om rådet godtar parlamentets ståndpunkt vid andra behandlingen antas lagstiftningsakten och offentliggörs som Europaparlamentets och rådets direktiv (eller förordning eller beslut).

    Om rådet inte godtar parlamentets ståndpunkt vid andra behandlingen blir det inget officiellt dokument.

     
  • Statistik: 

    Under den sjunde mandatperioden beslutades 5 procent av alla medbeslutandeärenden vid andra behandlingen (undantaget tidiga andrabehandlingsöverenskommelser)- Det kan jämföras med 13 procent under den sjätte mandatperioden, och 24 procent under den femte.

    Under sjunde mandatperioden pågick ärendena som gick till andra behandlingen (förutom tidiga överenskommelser) i genomsnitt 32 månader. Genomsnittstiden var lika lång under den sjätte mandatperioden, medan den var 24 månader under den femte.

     
Resultat:
  1. Lagstiftningsförslaget antas   
  2. Lagstiftningsförslaget flyttas till nästa steg  
    

#6 Förlikning

Förlikningskommittén, som består av lika många parlamentsledamöter som företrädare för rådet, försöker nå en överenskommelse om ett gemensamt utkast. Om den inte lyckas med detta faller lagstiftningsakten och förfarandet avslutas. Om kommittén kommer fram till ett gemensamt utkast läggs detta fram för Europaparlamentet och rådet för en tredje behandling.

I detalj
  • Tidsfrist: 

    Förlikningskommittén måste sammankallas inom sex veckor (med möjlighet till förlängning till åtta veckor). Den har sex veckor (eller åtta om man kommer överens om det) på sig att enas om ett gemensamt utkast.

     
  • Omröstning: 

    Parlamentets delegation till förlikningskommittén godkänner det gemensamma utkastet med absolut majoritet (för närvarande minst 15 av 28 röster), medan rådets företrädare vanligen fattar beslut med kvalificerad majoritet (även om det finns vissa undantagsfall då det krävs enhällighet).

     
  • Allmänhetens medverkan: 

    Det är i princip helt omöjligt att införa ändringar, men du kan informera de Europaparlamentariker som ingår i förlikningskommittén och din regering om de delar som du inte anser bör ingå i den slutliga lagstiftningsakten.

     
  • Dokument: 

    Om kommittén lyckas nå en överenskommelse avger den ett ”gemensamt utkast” eller (den fullständiga titeln) ”gemensamt utkast godkänt av förlikningskommittén”.

     
  • Statistik: 

    Under sjunde mandatperioden gick 2 procent av ärendena (9 ärenden) till förlikning, en minskning från 5 procent (24 ärenden) under sjätte mandatperioden och 20 procent under den femte. Under de senaste åren har i regel ett eller två ärenden per år gått till förlikning.
    Förlikningskommittén lyckades inte godkänna någon gemensam text om:
    Taltelefonitjänster 1994
    Värdepapperskommitté 1998
    Arbetstidsdirektivet 2009
    Förordningen om nya livsmedel 2011

     
Resultat:
  1. Lagstiftningsförslaget antas inte   
  2. Lagstiftningsförslaget flyttas till nästa steg  
    

#7a Parlamentets tredje behandling

Europaparlamentet granskar det gemensamma utkastet och röstar i kammaren. Parlamentet får inte ändra det gemensamma utkastet. Om det förkastar utkastet eller inte reagerar på det antas inte lagstiftningsakten och förfarandet avslutas. Om parlamentet och rådet antar det gemensamma utkastet antas lagstiftningsakten.

I detalj
  • Tidsfrist: 

    Både Europaparlamentet och rådet måste agera inom sex veckor (eller åtta om de kommer överens om det) från och med det datum då det gemensamma utkastet godkändes.

     
  • Omröstning: 

    Parlamentet godkänner det gemensamma utkastet med enkel majoritet av de avgivna rösterna. Rådet godkänner det gemensamma utkastet med kvalificerad majoritet.

     
  • Allmänhetens medverkan: 

    Det gemensamma utkastet får inte ändras. Man kan bara uppmana parlamentsledamöterna och/eller sin regering att godkänna eller förkasta det.

     
  • Dokument: 

    Europaparlamentet antar en lagstiftningsresolution om gemensamt utkast godkänt av förlikningskommittén där det antingen godkänner eller förkastar det gemensamma utkastet.

    Rådet lägger inte fram något officiellt dokument.

    Om det gemensamma utkastet godkänns antas lagstiftningsakten och offentliggörs som Europaparlamentets och rådets direktiv (eller förordning eller beslut).

     
  • Statistik: 

    Hittills har parlamentet förkastat tre gemensamma utkast:
    Skydd för biotekniska uppfinningar 1995
    Övertagandebud 2001
    Hamntjänster 2003
    Rådet har aldrig förkastat ett gemensamt utkast
    De ärenden som antogs efter förlikning pågick i genomsnitt i 29 månader – från kommissionens förslag till undertecknandet – under sjunde mandatperioden, jämfört med 43 månader under sjätte mandatperioden, och 31 månader under den femte.

     
Resultat:
  1. Lagstiftningsförslaget antas   
  2. Lagstiftningsförslaget antas inte   
    

#7b Rådets tredje behandling

Rådet granskar det gemensamma utkastet. Det får inte ändra det. Om rådet förkastar utkastet eller inte reagerar på det faller lagstiftningsakten och förfarandet avslutas. Om det godkänner utkastet och parlamentet också gör det antas lagstiftningsakten

I detalj
  • Tidsfrist: 

    Både Europaparlamentet och rådet måste agera inom sex veckor (eller åtta om de kommer överens om det) från och med det datum då det gemensamma utkastet godkändes.

     
  • Omröstning: 

    Parlamentet godkänner det gemensamma utkastet med enkel majoritet av de avgivna rösterna. Rådet godkänner det gemensamma utkastet med kvalificerad majoritet.

     
  • Allmänhetens medverkan: 

    Det gemensamma utkastet får inte ändras. Man kan bara uppmana parlamentsledamöterna och/eller sin regering att godkänna eller förkasta det.

     
  • Dokument: 

    Europaparlamentet antar en lagstiftningsresolution om gemensamt utkast godkänt av förlikningskommittén där det antingen godkänner eller förkastar det gemensamma utkastet.

    Rådet lägger inte fram något officiellt dokument.

    Om det gemensamma utkastet godkänns antas lagstiftningsakten och offentliggörs som Europaparlamentets och rådets direktiv (eller förordning eller beslut).

     
  • Statistik: 

    Hittills har parlamentet förkastat tre gemensamma utkast:
    Skydd för biotekniska uppfinningar 1995
    Övertagandebud 2001
    Hamntjänster 2003
    Rådet har aldrig förkastat ett gemensamt utkast
    De ärenden som antogs efter förlikning pågick i genomsnitt i 43,9 månader – från kommissionens förslag till undertecknandet – under sjätte valperioden, jämfört med 31,9 månader under femte valperioden. Förfarandena under sjätte valperioden pågick som kortast i 28,8 månader och som längst i 159,4 månader.

     
Resultat:
  1. Lagstiftningsförslaget antas   
  2. Lagstiftningsförslaget antas inte   
    

Resultat:

  1. Förslaget antaget

    När både Europaparlamentet och rådet har godkänt den slutliga texten i ett lagstiftningsförslag undertecknas den av parlamentets talman, rådets ordförande och båda institutionernas generalsekreterare. Efter undertecknandet offentliggörs texterna i EU:s officiella tidning och blir officiella.

    • Förordningar är direkt bindande i hela EU från och med det datum som anges i den officiella tidningen.
    • I direktiv anges det vilka slutresultat som varje medlemsstat ska uppnå, men det är upp till de nationella regeringarna att besluta hur man ska ändra landets lagstiftning för att uppnå dessa mål. I varje direktiv anges det när den nationella lagstiftningen senast måste ha ändrats.
    • Beslut gäller enskilda fall och berör vissa myndigheter eller enskilda personer. De är bindande i sin helhet.
     
         
  2. Förslaget ej antaget

    Om ett lagstiftningsförslag förkastas någon gång under förfarandet, eller om parlamentet och rådet inte lyckas enas om en kompromiss, antas inte förslaget och förfarandet avslutas. Ett nytt förfarande kan inledas enbart om kommissionen lägger fram ett nytt förslag.

     
     
                                                                                                 
Artikeln i PDF-format 

Mer information:

#1 Kommissionens förslag:
Allmänhetens medverkan 

  1. Om man tycker att EU ska ta initiativ till lagstiftning finns det flera möjligheter:
    1. Man kan inleda ett medborgarinitiativ. Om man inom ett år samlar in minst en miljon underskrifter från EU-medborgare i minst sju medlemsstater kan man uppmana Europeiska kommissionen att vidta åtgärder på ett område som den ansvarar för. Mer information om medborgarinitiativet finns här
    2. Man kan kontakta en Europaparlamentariker, som i sin tur kan
      1. inleda ett förfarande där parlamentet uppmanar kommissionen att föreslå lagstiftning; detta kan bara ske i fall då parlamentet anser att det behövs ny EU-lagstiftning för att genomföra fördragen; om kommissionen inte vill lägga fram ett förslag måste den förklara varför;
      2. begära att ett parlamentsutskott utarbetar ett initiativbetänkande; ett sådant blir visserligen inte bindande efter att det antagits av parlamentet men kan ändå sätta press på kommissionen att lägga fram nya förslag;
      3. ställa en fråga till kommissionen, som kommissionen sedan kan använda som grund för eventuell lagstiftning. mer information om frågor finns här
      4. avge en skriftlig förklaring som lämnas till kommissionen med en begäran om åtgärder i fall den undertecknas av fler än hälften av Europaparlamentets ledamöter. mer information om skriftliga förklaringar finns här
    3. Man kan göra en framställning till Europaparlamentet. Mer information om framställningar finns här
  2. I samband med att kommissionen börjar utarbeta eller se över lagstiftning brukar den inleda ett offentligt samråd där berörda parter och experter kan framföra sina synpunkter. Mer information om offentliga samråd finns här
 
Tillbaka till startsidan     

#2 Europaparlamentets första behandling:
Allmänhetens medverkan 

När förslaget kommer till parlamentet börjar föredraganden och ”skuggföredragandena” (ledamöter som varje politisk grupp brukar utse för att följa ett förfarande) vanligen med att samla in synpunkter från de berörda parterna. Du kan framföra dina synpunkter till dem, till en annan av utskottets ledamöter eller till någon annan Europaparlamentariker.


Under utskottsstadiet kan alla ledamöter lägga fram ändringsförslag, men ändringsförslag som ska tas upp i kammaren måste läggas fram av det ansvariga utskottet, en politisk grupp eller minst 40 av parlamentets ledamöter.


Ibland anordnar utskotten offentliga utfrågningar som allmänheten kan ha möjlighet att delta i.


Utskotts- och plenarsammanträdena direktsänds på webben: EPTV


Du kan kontakta någon av Europaparlamentarikerna för att tala om vilka ändringsförslag du anser är bra eller dåliga.

 
Tillbaka till startsidan     
 
 

Hela texten: 

#1 Kommissionens förslag 

Hela texten 
Europeiska kommissionen utarbetar lagstiftningsförslag på eget initiativ eller på begäran av andra EU-institutioner eller EU-länder, eller efter ett medborgarinitiativ. Ofta har den först hållit ett offentligt samråd. Det slutliga förslaget läggs fram samtidigt för Europaparlamentet, rådet och de nationella parlamenten och i vissa fall även för Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.
  1. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet inleds genom att det läggs fram ett lagstiftningsförslag för Europaparlamentet och rådet.
  2. Detta förfarande används för närvarande på 85 fastställda politikområden som täcker de flesta av EU:s behörighetsområden.
  3. Det är Europeiska kommissionen som har ”initiativrätten”. Kommissionen ansvarar för att lägga fram de flesta lagstiftningsförslagen. Parlamentet och rådet kan dock be kommissionen att lägga fram förslag, och i vissa specifika fall får även andra institutioner lägga fram förslag.
  4. Parlamentet får (med en majoritet av sina ledamöter) be kommissionen att lägga fram ett förslag i fall då det anser att det behövs ny EU-lagstiftning för att genomföra fördragen. Om kommissionen inte vill lägga fram ett förslag måste den förklara varför.
  5. Rådet får (med enkel majoritet) begära att kommissionen gör utredningar som ministrarna anser behövas för att uppnå de gemensamma målen. Rådet får också begära att kommissionen lägger fram lämpliga förslag.
  6. Enligt fördragen får det ordinarie lagstiftningsförfarandet i mycket specifika fall inledas:
    • på initiativ av en fjärdedel av medlemsstaterna (straffrättsligt samarbete, polissamarbete)
    • på rekommendation från Europeiska centralbanken (vissa artiklar i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken)
    • på begäran av EU-domstolen (inrättande av specialdomstolar, som är knutna till tribunalen, med uppgift att i första instans pröva och avgöra vissa grupper av ärenden på särskilda områden samt vissa bestämmelser i stadgan för EU-domstolen)
    • på begäran av Europeiska investeringsbanken
  7. Ett förslag som kommissionen lägger fram kan också grundas på ett europeiskt medborgarinitiativ.
  8. Kommissionens förslag är resultatet av ett omfattande samråd, som kan se ut på olika sätt (en obligatorisk konsekvensbedömning, expertrapporter, samråd med nationella experter, internationella organisationer och/eller frivilligorganisationer, samråd genom grön- och vitböcker osv.).
  9. Även kommissionens olika avdelningar samråder med varandra för att garantera att man tar hänsyn till alla aspekter av den aktuella frågan).
  10. Kommissionskollegiet antar vanligen kommissionens förslag på grundval av antingen ett skriftligt förfarande (ingen diskussion mellan kommissionärerna) eller ett muntligt förfarande (ärendet diskuteras i kommissionskollegiet). Förslaget offentliggörs i EU:s officiella tidning.
  11. Kommissionen lägger fram sitt lagstiftningsförslag (normalt sett förslag till en förordning, ett direktiv eller ett beslut) för Europaparlamentet och rådet, men också för alla nationella parlament i EU och, i vissa fall, till Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

De nationella parlamentens roll

  1. Enligt EU-fördragets protokoll 1 om de nationella parlamentens roll och protokoll 2 om subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna har varje nationellt parlament åtta veckor på sig att lämna ett motiverat yttrande om det anser att lagstiftningsförslaget strider mot subsidiaritetsprincipen. Varje nationellt parlament har två röster. För medlemsstater med tvåkammarsystem har varje kammare en röst var.
  2. Om minst en tredjedel av de nationella parlamenten anser att lagstiftningsförslaget strider mot subsidiaritetsprincipen måste förslaget prövas på nytt (”gult kort”). Denna andel sjunker till en fjärdedel om lagstiftningsförslaget grundas på artikel 76 i EUF-fördraget (straffrättsligt samarbete och polissamarbete). Efter en sådan ”gult kort”-prövning får den institution som utarbetat förslaget (vanligen kommissionen) besluta att vidhålla, ändra eller dra tillbaka det.
  3. Inom det ordinarie lagstiftningsförfarandet måste kommissionen dessutom pröva lagstiftningsförslaget på nytt (”orange kort”) om en enkel majoritet av de nationella parlamenten anser att det strider mot subsidiaritetsprincipen. Efter en sådan prövning får kommissionen besluta att vidhålla, ändra eller dra tillbaka förslaget. Om kommissionen beslutar att vidhålla förslaget måste den förklara varför. Sedan måste Europaparlamentet och rådet innan de avslutar sin första behandling avgöra huruvida förslaget följer subsidiaritetsprincipen eller inte. Om en enkel majoritet av parlamentets ledamöter eller en majoritet på 55 procent av rådets medlemmar anser att förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen faller förslaget.

Yttranden från Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

  1. Kommissionen och rådet måste rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén i vissa frågor och i fall då rådet anser det lämpligt. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén måste till exempel yttra sig om den ekonomiska och sociala politiken och Regionkommittén rådfrågas i frågor som rör miljö, utbildning och transport. Rådet eller kommissionen kan fastställa en tidsfrist för dessa yttranden. Europaparlamentet kan också rådfråga de båda kommittéerna. Dessutom får kommittéerna yttra sig på eget initiativ.
Tillbaka till startsidan     

#2 Parlamentets första behandling 

Hela texten 
Europaparlamentets talman hänvisar förslaget till ett av parlamentets utskott, vilket utser en föredragande som ansvarar för att utarbeta ett förslag till betänkande med förslag till ändringar av den föreslagna texten. Utskottet röstar om betänkandet och om alla eventuella ändringsförslag som andra ledamöter lagt fram. Sedan diskuterar Europaparlamentet förslaget på grundval av utskottets betänkande och ändringsförslag och röstar om det i kammaren. Resultatet av detta blir parlamentets ståndpunkt. Parlamentet kan godta förslaget som det står utan att göra några ändringar. I sällsynta fall kan talmannen begära att kommissionen drar tillbaka sitt förslag. Parlamentets ståndpunkt i första behandlingen lämnas till rådet.
  1. När ett lagstiftningsförslag från Europeiska kommissionen kommer till Europaparlamentet hänvisar talmannen det till det ansvariga utskottet efter samråd med de berörda specialiserade avdelningarna.
  2. Valet av utskott beror på vilket ämnesområde förslaget rör.
  3. Andra utskott kan ges möjlighet att yttra sig i fall då ämnesområdet även berör dem.
  4. Om det finns en konflikt om ansvarsområdet, till exempel om ärendet faller i stort sett lika mycket inom två eller flera utskotts ansvarsområden, beslutar talmanskonferensen om förfarandet på rekommendation från utskottsordförandekonferensen.
  5. Konflikter om ansvarsområdet kan lösas genom att man använder sig av associerade utskott eller gemensamma utskottsmöten och utskottsomröstningar.
  6. Ett associerat utskott arbetar med förslaget parallellt med det ansvariga utskottet enligt en tidsplan som utskotten kommit överens om. Föredragandena i båda utskotten fastställer vilka delar av texten som hör till respektive utskotts exklusiva ansvarsområde och vilka delar av texten som hör till ett gemensamt ansvarsområde. De kommer också överens om exakt hur deras samarbete ska se ut. Föredragarna informerar löpande varandra om arbetet och ska enas om de texter som de lägger fram för sina utskott och om hur de ställer sig till eventuella ändringsförslag. Det ansvariga utskottet ska godta ändringsförslag från ett associerat utskott utan omröstning när förslagen rör frågor som det associerade utskottet har ensamt ansvar för.
  7. Om ett ansvarigt och ett associerat utskott är oeniga om ansvarsområdenas gränser kan talmanskonferensen avgöra vilket utskott som är ansvarigt för vilken del av ärendet eller besluta att det ska hållas gemensamma utskottssammanträden om båda utskotten har lika stor behörighet på området.
  8. Vid gemensamma utskottssammanträden ska föredragandena utarbeta ett enda förslag till betänkande, vilket de berörda utskotten ska granska och rösta om vid gemensamma sammanträden med gemensamma ordförande.
  9. Det ansvariga utskottet kontrollerar först förslagets rättsliga grund. Det kan begära ett yttrande från utskottet för rättsliga frågor. Detta utskott kan även kontrollera den rättsliga grunden på eget initiativ.
  10. Om förslaget får ekonomiska konsekvenser måste det ansvariga utskottet även kontrollera att det är förenligt med den fleråriga budgetramen, det vill säga att det finns tillräckliga ekonomiska medel. Budgetutskottet kan även göra en sådan kontroll på eget initiativ.
  11. Det ansvariga utskottet, en politisk grupp eller minst 40 parlamentsledamöter får opponera sig om de anser att förslaget, eller vissa delar av det, strider mot de rättigheter som fastställs i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
  12. När ett utskott har blivit ansvarigt för förslaget utser det en föredragande bland sina ledamöter. I praktiken är det samordnarna från de politiska grupperna som bestämmer vilken politisk grupp som ska ansvara för betänkandet. Den gruppen föreslår sedan en föredragande bland sina ledamöter eller ständiga suppleanter i utskottet.
  13. Föredragandena kan väljas i förväg utifrån kommissionens årliga lagstiftningsprogram, så att de kan följa förslaget under det förberedande arbetet, redan innan parlamentet får det.
  14. De andra politiska grupperna får utse skuggföredragande, som ska fastställa gruppens ståndpunkt och övervaka föredragandens arbete.
  15. Föredraganden slussar förslaget genom förfarandets olika steg och ger utskottet (under behandlingen på utskottsstadiet) och hela parlamentet (när förslaget kommer till kammaren) råd om den allmänna hållningen till förslaget.
  16. Föredraganden ska lägga fram ett förslag till betänkande för utskottet, med förslag till ändringar av kommissionens förslag.
  17. Utskottet sammanträder vanligen flera gånger för att diskutera förslaget till betänkande.
  18. Det är inte ovanligt att man i kontroversiella eller ”tekniska” ärenden anordnar expertutfrågningar eller beställer utredningar eller konsekvensbedömningar.
  19. Under diskussionerna i utskottet får kommissionen försvara sitt förslag och besvara frågor från utskottets ledamöter.
  20. Eftersom rådet får kommissionens förslag samtidigt som parlamentet och börjar arbeta med det direkt brukar utskottet be kommissionen och rådet om att få löpande information om hur arbetet med förslaget fortskrider i rådet och dess arbetsgrupper.
  21. Associerade utskott och utskott som ska yttra sig avger sina yttranden till det ansvariga utskottet.
  22. Alla parlamentsledamöter får lägga fram ändringsförslag inom den tidsfrist som det ansvariga utskottet fastställt. Det ansvariga utskottet röstar om alla ändringsförslag och fattar beslut med enkel majoritet.
  23. Innan det ansvariga utskottet röstar en sista gång om ett lagstiftningsförslag ber det kommissionen att ange hur den ställer sig till alla ändringsförslag som utskottet antagit. Det begär också in en kommentar från rådet. Om kommissionen inte kan uttala sig eller inte kan godta alla ändringsförslag som utskottet antagit kan utskottet skjuta upp slutomröstningen.
  24. När betänkandet har antagits i utskottet sätts det upp på föredragningslistan för sammanträdesperioden.
  25. En politisk grupp eller minst 40 ledamöter får lägga fram ändringsförslag till betänkandet inför omröstningen i kammaren. I regel går tidsfristen för att lägga fram nya ändringsförslag till kammaren ut kl. 12.00 på onsdagen veckan före sammanträdesperioden.
  26. Parlamentet diskuterar lagstiftningsförslaget i kammaren på grundval av det ansvariga utskottets betänkande, som innehåller alla eventuella ändringsförslag, ett förslag till lagstiftningsresolution och i lämpliga fall en motivering från föredraganden.
  27. Under den debatt som hålls i kammaren före omröstningen anger och förklarar den kommissionär som närvarar vid sammanträdet hur kommissionen ställer sig till de eventuella ändringsförslagen. Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringar utarbetas av det generaldirektorat som ansvarar för ärendet och antas av kommissionskollegiet. I praktiken utarbetas den av gruppen för interinstitutionella förbindelser, som består av personer från kommissionens kabinett med ansvar för förbindelserna mellan institutionerna, och ratificeras sedan av kollegiet.
  28. Parlamentet röstar först om förslagen till ändringar av kommissionens förslag. Sedan röstar det om förslaget, ändrat eller inte, och därefter om förslag till ändringar av den föreslagna lagstiftningsresolutionen. Till slut röstar det om hela lagstiftningsresolutionen. Lagstiftningsresolutionen innehåller bara en uppgift om huruvida parlamentet godkänner eller förkastar förslaget eller ändrar det.
  29. Vid alla de ovannämnda omröstningarna gäller enkel majoritet, det vill säga majoriteten av de avgivna rösterna.
  30. Om parlamentet inte antar lagstiftningsresolutionen ska förslaget skickas tillbaka till det ansvariga utskottet
  31. Parlamentet kan:
    • förkasta hela förslaget
    • godkänna förslaget utan ändringar
    • godkänna förslaget med vissa ändringar
  32. Om kommissionens förslag, med eventuella ändringar, inte får en majoritet av de avgivna rösterna, eller om det ansvariga utskottet eller minst 40 ledamöter begärt att förslaget ska förkastas och denna begäran godkänns skjuter parlamentets talman upp omröstningen om lagstiftningsresolutionen (som brukar hållas efter slutomröstningen om det ändrade förslaget) och begär att kommissionen drar tillbaka sitt förslag. Om kommissionen gör det avslutas lagstiftningsförfarandet. Om kommissionen vägrar att göra det skickas ärendet tillbaka till parlamentsutskottet.
  33. Om hela kommissionens förslag godkänns, men med ändringar, skjuts omröstningen om förslaget till lagstiftningsresolution upp tills kommissionen anger hur den ställer sig till var och en av de föreslagna ändringarna. Om kommissionen inte kan göra något sådant yttrande efter parlamentets omröstning om förslaget informerar den talmannen eller det ansvariga utskottet om när den troligtvis kommer att kunna göra det. Förslaget sätts då upp på den preliminära föredragningslistan för den första sammanträdesperioden efter det datumet.
  34. Om kommissionen anger att den inte kommer att anta alla parlamentets ändringar lägger föredraganden eller det ansvariga utskottets ordförande fram ett formellt förslag för parlamentet om huruvida omröstningen om den föreslagna lagstiftningsresolutionen ska hållas eller inte. Innan de lägger fram detta förslag kan de be talmannen att tills vidare ställa in behandlingen av ärendet. Om parlamentet beslutar att skjuta upp omröstningen skickas ärendet tillbaka till det ansvariga utskottet, där det ska behandlas på nytt. Bara ändringsförslag som det ansvariga utskottet lagt fram och som syftar till att nå en kompromiss med kommissionen är tillåtna i detta skede.
  35. Talmannen ska lämna förslaget med parlamentets ändringar och den tillhörande resolutionen till rådet och kommissionen som parlamentets ståndpunkt.
  36. När parlamentet har avslutat sin första behandling kan kommissionen anta ett ”ändrat förslag”, där ett antal av parlamentets ändringar införs.
  37. Det anges ingen tidsfrist i fördraget för parlamentets första behandling.

Observera: Sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft kan man slutföra ett ordinarie lagstiftningsförfarande vid första behandlingen. På senare år har det blivit allt vanligare att man når överenskommelser redan vid första behandlingen.

Tillbaka till startsidan     

#3 Rådets första behandling 

Hela texten 
Rådet gör sitt förberedande arbete samtidigt som parlamentet genomför sin första behandling, men formellt får rådet bara grunda sin första behandling på parlamentets ståndpunkt. Rådet kan 1) godta Europaparlamentets ståndpunkt, vilket betyder att lagstiftningen antas, eller 2) anta ändringar av parlamentets ståndpunkt. I sådana fall antar rådet en ståndpunkt vid första behandlingen, som sedan lämnas till parlamentet för en andra behandling.
  1. Kommissionens förslag lämnas till rådet samtidigt som till Europaparlamentet.
  2. Rådet gör sitt förberedande arbete samtidigt som parlamentet, men formellt får rådet anta sin ståndpunkt först efter det att parlamentet har agerat.
  3. Institutionerna uppmuntras att informera varandra om hur arbetet fortskrider och om tidsplanen för förhandlingar inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet.
  4. Precis som parlamentet har rådet inte någon tidsfrist för sin första behandling.
  5. Rådets beslut utarbetas inom specifika arbetsgrupper som består av företrädare för medlemsstaterna. Företrädaren för det land som innehar det roterande ordförandeskapet (sex månader i taget) fungerar som ordförande för arbetsgrupperna och assisteras av rådets sekretariat. Arbetsgrupperna rapporterar till Ständiga representanternas kommitté (Coreper, del I eller II), som utarbetar alla rådsbeslut som fattas på ministernivå.
  6. Innan rådet kommer fram till sin ståndpunkt vid första behandlingen kan det vidta två mellansteg:
    1. Det kan träffa en principöverenskommelse – vanligen kallad en allmän riktlinje – innan Europaparlamentet avger sin ståndpunkt. Detta är ovanligt och förekommer huvudsakligen i fall då man verkligen strävar efter att nå en överenskommelse vid första behandlingen.
    2. Det kan också först träffa en ”politisk överenskommelse”, där de stora dragen i dess föreslagna ståndpunkt vid första behandlingen anges. Detta är vanligare. Detaljerna i denna överenskommelse utarbetas sedan av arbetsgruppen, kontrolleras av språkjurister (rättsexperter som för varje språk kontrollerar att texterna är rättsligt och språkligt korrekta) och antas formellt som rådets ståndpunkt vid första behandlingen vid ett senare möte.
    I båda fallen slutför rådet sin ståndpunkt först efter det att det mottagit parlamentets ändringar vid första behandlingen och kommissionens förslag i den ändrade form som det fått till följd av dessa.
  7. En ståndpunkt vid första behandlingen kan antas utan debatt om man redan nått en överenskommelse under den förberedande fasen (”A”-punkt på föredragningslistan) eller med debatt (”B”-punkt) eller, i undantagsfall, genom ett skriftligt förfarande. I de första två fallen är diskussionerna offentliga.
  8. Rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet, utom när det gäller beskattning, social trygghet, utrikespolitik, försvar och operationellt polissamarbete, där det krävs enhällighet.
  9. Det finns fyra möjliga situationer vid rådets första behandling:
    1. Om parlamentet inte har antagit några ändringar och rådet inte vill ändra kommissionens förslag kan det godkänna lagstiftningsakten med kvalificerad majoritet. Då antas lagstiftningsakten.
    2. Om parlamentet har infört ändringar antas lagstiftningsakten om rådet godtar alla ändringar. Rådet fattar sitt beslut med kvalificerad majoritet om kommissionen har infört parlamentets ändringar i sitt förslag och med enhällighet om den inte har gjort det. Om rådet godtar parlamentets ändringar antas lagstiftningsakten.
    När lagstiftningsakten har antagits undertecknas den av parlamentets talman och generalsekreterare samt rådets ordförande och generalsekreterare. Sedan offentliggörs den i EU:s officiella tidning.
    1. Även om det inte nämns uttryckligen i fördraget är det praxis att rådet får förkasta hela förslaget från kommissionen med kvalificerad majoritet.
      Kommissionen får när som helst under första behandlingen besluta att dra tillbaka eller ändra sitt förslag
    2. Om rådet inte godtar alla parlamentets ändringar eller vill införa egna ändringar antar det en ståndpunkt vid första behandlingen.
  10. Denna ståndpunkt lämnas till parlamentet, tillsammans med en motivering och alla eventuella uttalanden som rådet och/eller kommissionen gjort i rådets protokoll. Kommissionen informerar parlamentet om sin ståndpunkt.
  11. Normalt sett får parlamentet information om rådets ståndpunkt vid första behandlingen under första sammanträdesperioden efter det att ståndpunkten antagits. De tidsfrister som anges i fördraget för de senare stegen i förfarandet börjar löpa efter det att parlamentet meddelar att det tagit emot rådets ståndpunkt vid första behandlingen i kammaren (dagen efter tillkännagivandet, vilket vanligen görs på torsdagen).
  12. Man upprätthåller om möjligt informella kontakter under perioden mellan det att den politiska överenskommelsen nås och rådets ståndpunkt vid första behandlingen tillkännages formellt, för att underlätta en (tidig) överenskommelse vid andra behandlingen (även kallad ”förhandlad ståndpunkt vid första behandlingen").

Observera: När de två lagstiftande institutionerna försöker nå en överenskommelse vid första behandlingen anordnar de ofta informella möten med företrädare för parlamentet (föredraganden och eventuella skuggföredragande), rådet (arbetsgruppens ordförande och/eller Coreper) och kommissionen (den avdelning som ansvarar för ärendet och kommissionens generalsekreterare). Dessa kallas ”trepartsmöten".

Målet är att se till att rådet kan godta de ändringar som parlamentet antar i kammaren. Kommissionen fungerar ofta som medlare och hjälper till med utformningen av dessa kompromisstexter.

Tillbaka till startsidan     

#4 Parlamentets andra behandling 

Hela texten 
Europaparlamentet har tre månader (med möjlighet till förlängning till fyra månader) på sig att behandla rådets ståndpunkt. Rådets ståndpunkt lämnas först till det ansvariga utskottet, som utarbetar en rekommendation till parlamentets ståndpunkt vid andra behandlingen. Parlamentet röstar i kammaren om rekommendationen och eventuella, men begränsade, ändringsförslag. Det finns fyra möjliga resultat av andra behandlingen: 1) Parlamentet godtar rådets ståndpunkt och lagstiftningsakten antas. 2) Parlamentet lyckas inte fatta något beslut inom tidsfristen. Då antas lagstiftningsakten i den form som rådet ändrade den vid sin första behandling. 3) Parlamentet förkastar den ståndpunkt som rådet avgett vid sin första behandling. Då antas inte lagstiftningsakten och förfarandet avslutas. 4) Parlamentet föreslår ändringar av rådets ståndpunkt vid första behandlingen och överlämnar sin ståndpunkt till rådet för en andra behandling.
  1. Om rådet inte kan godta Europaparlamentets ståndpunkt vid första behandlingen antar det en egen ståndpunkt vid första behandlingen, som läggs fram för parlamentet. Parlamentet får också ett meddelande från kommissionen, där den förklarar hur den ställer sig till rådets ståndpunkt och varför den stöder den eller motsätter sig den.
  2. Parlamentet får följande dokument:
    • rådets ståndpunkt vid första behandlingen
    • alla förklaringar som infördes i rådets protokoll när rådet antog ståndpunkten
    • en motivering till varför rådet antagit sin ståndpunkt
    • kommissionens ståndpunkt
  3. När parlamentet mottagit och kontrollerat dokumenten meddelar talmannen i kammaren att parlamentet mottagit rådets ståndpunkt vid första behandlingen och kommissionens meddelande om den. Dokumenten överlämnas automatiskt till det ansvariga utskottet, som är detsamma som vid första behandlingen. Dokumenten finns på alla officiella språk.
  4. Till skillnad från vad som är fallet vid första behandlingen finns det exakta tidsfrister för andra behandlingen. Parlamentet måste agera inom tre månader (men parlamentet eller rådet kan begära att tidsfristen förlängs till fyra månader). Parlamentet anser att tidsplanen börjar löpa den dag då rådets ståndpunkt vid första behandlingen tillkännages i kammaren, medan rådet att den inleds den dag då parlamentet mottar rådets ståndpunkt vid första behandlingen, i princip måndagen i sammanträdesveckan.
  5. Utskottets andra behandling liknar den första behandlingen i stor utsträckning, men den text som ska ändras är rådets ståndpunkt vid första behandlingen i stället för kommissionens förslag. Bara det ansvariga utskottet utarbetar ett betänkande, inga andra utskott yttrar sig.
  6. Rådet kan uppmanas att redogöra för sin ståndpunkt under det ansvariga utskottets första sammanträde.
  7. Föredraganden (vanligen den parlamentsledamot som ansvarade för betänkandet vid första behandlingen) utarbetar ett förslag till ”rekommendation”, det vill säga ett betänkande vid andra behandlingen.
  8. Förslaget till rekommendation innehåller föredragandens ändringsförslag. Enbart det ansvariga utskottets ordinarie ledamöter och ständiga suppleanter får lägga fram ytterligare ändringsförslag.
  9. Det finns vissa begränsningar för ändringsförslagen vid andra behandlingen i utskottet och kammaren. De tillåts bara om de syftar till att:
    1. helt eller delvis återinföra parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen
    2. nå en kompromiss mellan parlamentet och rådet
    3. ändra en del av rådets text som inte ingick i, eller som skiljer sig innehållsmässigt från, kommissionens ursprungliga förslag
    4. d. beakta en ny omständighet eller en ny rättslig situation som uppstått sedan första behandlingen.
  10. Det ansvariga utskottets ordförande beslutar om ändringsförslagen kan tillåtas eller inte.
  11. Om det har hållits val till Europaparlamentet sedan första behandlingen av ärendet kan talmannen besluta att begränsningarna inte ska gälla.
  12. Före omröstningen får utskottet begära att ordföranden och föredraganden diskuterar ändringsförslagen i utskottet i närvaro av en företrädare för rådet och den ansvariga kommissionären. Efter diskussionen får föredraganden lägga fram kompromissändringsförslag.
  13. Utskottet fattar beslut om ändringsförslagen och andrabehandlingsrekommendationen med enkel majoritet.
  14. Efter omröstningen i utskottet läggs rekommendationen fram för kammaren.
  15. I sin rekommendation föreslår utskottet att rådets ståndpunkt vid första behandlingen ska godtas, ändras eller förkastas. Rekommendationen innehåller även en kort motivering till det föreslagna beslutet.
  16. Rådets ståndpunkt och utskottets andrabehandlingsrekommendation sätts automatiskt upp på förslaget till föredragningslista för plenarsammanträdet på onsdagen innan tidsfristen för parlamentets andra behandling löper ut, men parlamentet kan även diskutera dem under en tidigare sammanträdesperiod.
  17. Det ansvariga utskottet, en politisk grupp eller minst 40 enskilda ledamöter får lägga fram ändringsförslag för kammaren.
  18. Det gäller samma begränsningar för ändringsförslag som ska tas upp i kammaren som på utskottsstadiet. Parlamentets talman beslutar om de ändringsförslag som lagts fram för kammaren kan tillåtas. Talmannens beslut kan inte överklagas.
  19. Före omröstningen om ändringsförslag i kammaren kan talmannen be kommissionen att uppge huruvida den kan godta dem eller inte.
  20. I sådana fall förklarar den ansvariga kommissionären hur kommissionen ser på ändringsförslagen under den debatt i kammaren som hålls före omröstningen. Precis som vid första behandlingen är det gruppen för interinstitutionella förbindelser som utarbetar kommissionens ståndpunkt, som kommissionärerna sedan ratificerar.
  21. Rådet kan också uppmanas att lämna kommentarer.
  22. Andra behandlingen kan bland annat resultera i att:
    1. rådets ståndpunkt vid första behandlingen förkastas
    2. parlamentet inte håller sin omröstning inom tidsfristen
    3. rådets ståndpunkt vid första behandlingen godtas utan ändringar (tidig överenskommelse vid andra behandlingen)
    4. parlamentet föreslår ändringar till rådets ståndpunkt vid första behandlingen
  23. Det ansvariga utskottet, en politisk grupp eller minst 40 ledamöter kan föreslå att rådets ståndpunkt ska förkastas. Förslaget måste antas av en majoritet av Europaparlamentets ledamöter, det vill säga en absolut majoritet. Man röstar om alla sådana förslag före omröstningen om ändringsförslag.
  24. Om parlamentet förkastar rådets ståndpunkt avslutas lagstiftningsförfarandet. Det kan återupptas enbart genom ett nytt förslag från kommissionen. Fram till januari 2015 har detta bara hänt en enda gång – i juli 2005 om direktivet om programvarupatent (direktiv om patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar). En överväldigande majoritet av parlamentets ledamöter förkastade rådets ståndpunkt (648 röster för, 14 röster emot och 18 nedlagda röster), vilket gjorde att förslaget föll. Detta ärende ledde till att man började diskutera huruvida kommissionen kan dra tillbaka ett förslag som har gått igenom första behandlingen. Kommissionen menar att den har rätt att dra tillbaka ett förslag när som helst, men parlamentet och rådet anser att när rådet väl har antagit sin ståndpunkt vid första behandlingen så är det den texten och inte kommissionens förslag som ligger till grund för resten av förfarandet och att kommissionen därför inte kan dra tillbaka en text som den inte längre ”äger”.
  25. Om parlamentet inte fattar något beslut inom tidsfristenanser man att lagstiftningsakten har antagits i enlighet med rådets ståndpunkt vid första behandlingen.
  26. Om parlamentet godtar rådets ståndpunkt vid första behandlingen utan ändringarkrävs det enkel majoritet av rösterna
  27. När lagstiftningsakten har antagits undertecknas den av parlamentets talman och generalsekreterare samt rådets ordförande och generalsekreterare. Sedan offentliggörs den i EU:s officiella tidning
  28. Slutligen kan parlamentet föreslå ändringar till rådets ståndpunkt vid första behandlingen. Dessa ändringar måste uppfylla kriterierna för andra behandlingen och var och en av dem måste antas av en absolut majoritet av parlamentets ledamöter
  29. Rådet och kommissionen informeras om omröstningsresultatet.
  30. I fördraget anges det specifikt att kommissionen måste avge ett skriftligt yttrande om parlamentets ändringar. Detta yttrande avgör vilken typ av omröstning som krävs i rådet: Rådet måste till exempel fatta beslut med enhällighet om det vill anta en av parlamentets ändringar som kommissionen har yttrat sig negativt om.
Tillbaka till startsidan     

#5 Rådets andra behandling 

Hela texten 
Rådet har tre månader (med möjlighet till förlängning till fyra månader) på sig att granska parlamentets ståndpunkt vid andra behandlingen. Dessutom informeras det om hur Europeiska kommissionen ställer sig till parlamentets ändringar vid andra behandlingen. Antingen 1) godtar rådet alla parlamentets ändringar – vilket innebär att lagstiftningsakten antas – eller så 2) godtar rådet inte alla ändringar. I det senare fallet sammankallar rådets ordförande förlikningskommittén, i överenskommelse med parlamentets talman.
  1. När rådet officiellt tar emot Europaparlamentets ändringar vid andra behandlingen på alla officiella språk inleds rådets andra behandling.
  2. Rådet har nu tre månader på sig (kan förlängas till fyra månader) att agera.
  3. Rådet kan godta eller förkasta parlamentets ändringar. Innan rådet fattar något beslut får det ett yttrande från kommissionen om ändringarna.
  4. Förfarandet går till på ungefär samma sätt som när rådet utarbetar sin ståndpunkt vid första behandlingen: Den berörda arbetsgruppen utarbetar en ståndpunkt som läggs fram för Coreper och antas av rådet.
  5. För att förhandlingarna ska lyckas inleder parlamentet och rådet sina förhandlingar i andra behandlingen redan när förslaget ligger hos parlamentet, särskilt i fall när man tror att det är möjligt att nå en överenskommelse under andra behandlingen.
  6. Dessa informella kontakter kan ta formen av bilatera sammanträden mellan företrädare för parlamentet och rådets ordförandeskap eller, vilket oftare är fallet, informella trepartsmöten där kommissionen också ingår. Eftersom formen för dessa kontakter varierar från fall till fall finns det inte någon formell ”standard” för vem som ska omfattas av dem, men generellt sett ingår parlamentets föredragande (vid behov även skuggföredragandena från andra politiska grupper) och ordföranden för den berörda arbetsgruppen inom rådet, assisterad av rådets administration. Kommissionen företräds vanligen av den tjänsteman som ansvarar för ärendet, med stöd av kommissionens generalsekretariat och rättstjänst.
  7. Syftet med dessa kontakter är att nå en överenskommelse om ett ändringspaket som rådet och parlamentet kan godta. Kommissionens åsikt är också viktig, eftersom den avgör vilken typ av omröstning rådet ska använda sig av när det röstar om parlamentets ändringar.
  8. Om man lyckas med förhandlingarna skickar Corepers ordförande en skrivelse till det ansvariga parlamentsutskottets ordförande, där rådet lovar att godta parlamentets ändringar om de stämmer överens med den kompromiss som rådet och parlamentet kommit fram till gemensamt.
  9. Kompromissändringsförslagen läggs sedan fram antingen i utskottet eller, oftare, precis före sammanträdesperioden. Vanligen undertecknar föredraganden och de skuggföredragande som varit med och utarbetat överenskommelsen dessa ändringsförslag på sina gruppers vägnar, för att i största möjliga mån garantera att man uppnår den majoritet som krävs. De berörda politiska grupperna inom parlamentet samordnar sina röster för att försöka se till att de ändringsförslag som förhandlats fram med rådet antas.
  10. Hur många röster som krävs vid rådets andra behandling beror på kommissionens yttrande om parlamentets ändringar. Ändringar som kommissionen yttrar sig positivt om kan antas av en kvalificerad majoritet i rådet. Ändringar som kommissionen yttrar sig negativt om måste rådet anta enhälligt.
  11. Om rådet antar alla parlamentets ändringar vid andra behandlingen betraktas lagstiftningsakten som antagen. Parlamentets talman och generalsekreterare samt rådets ordförande och generalsekreterare undertecknar lagstiftningsakten. Sedan offentliggörs den i EU:s officiella tidning.
  12. Om rådet inte godtar alla parlamentets ändringar sammankallar rådets ordförande i överenskommelse med Europaparlamentets talman till ett sammanträde i förlikningskommittén. Detta måste ske inom sex veckor (med möjlighet till två veckors förlängning) efter det att rådet förkastat ändringarna.
Tillbaka till startsidan     

#6 Förlikning 

Hela texten 
Inom sex veckor (med möjlighet till förlängning till åtta veckor) efter det att rådet vägrat att anta parlamentets ståndpunkt vid andra behandlingen sammankallar rådets ordförande och Europaparlamentets talman förlikningskommittén, som består av lika många parlamentsledamöter som företrädare för rådet. Förlikningskommittén har sex veckor (med möjlighet till förlängning till åtta veckor) på sig att fatta beslut om ett gemensamt utkast baserat på parlamentets och rådets ståndpunkter vid andra behandlingen. Om förlikningskommittén 1) inte kommer överens om ett gemensamt utkast faller lagstiftningsakten och förfarandet avslutas. Om förlikningskommittén 2) antar ett gemensamt utkast läggs detta fram för Europaparlamentet och rådet för en tredje behandling.
  1. Om rådet inte godtar alla parlamentets ändringar vid andra behandlingen sammankallas en förlikningskommitté.
  2. Inom förlikningskommittén förhandlar de två lagstiftarna – Europaparlamentet och rådet – direkt med varandra med målet att nå en överenskommelse i form av ett gemensamt utkast.
  3. Förlikningskommittén måste sammankallas inom sex veckor (eller åtta veckor om man enats om en förlängning) från det att rådet avslutat sin andra behandling och parlamentet blivit officiellt informerat om att rådet inte godtar parlamentets ändringar vid andra behandlingen.
  4. Varje lagstiftningsförslag som går till förlikning diskuteras inom en särskild förlikningskommitté.
  5. Förlikningskommittén sammankallas av rådets ordförande i överenskommelse med parlamentets talman. Förlikningskommittén betraktas som sammankallad när den håller sitt första sammanträde.
  6. Från och med dagen för det första sammanträdet har kommittén sex veckor (med som mest två veckors förlängning på parlamentets eller rådets initiativ och genom överenskommelse mellan dem) på sig att förhandla fram och godkänna ett gemensamt utkast.
  7. Innan kommittén officiellt börjar arbeta hålls det förberedande trepartsmöten och tekniska möten. Detta sker så snart det står klart att rådet inte kommer att kunna godta parlamentets ändringar vid andra behandlingen. Förlikningskommitténs sammanträden kan också avbrytas av trepartsförhandlingar.
  8. Vid trepartsmötena och de tekniska mötena sammanträder små förhandlingsgrupper från parlamentet, rådet och kommissionen, som var och en rapporterar till sin delegation inom förlikningskommittén.
  9. Vid trepartsmötena företräds parlamentet av ordföranden för delegationen till förlikningskommittén, ordföranden för det ansvariga parlamentsutskottet och föredraganden, med stöd av parlamentets förlikningssekretariat och, vid behov, av en person från rättstjänsten.
  10. Rådet företräds av den tillförordnade eller permanenta företrädaren (ordföranden för Coreper I respektive Coreper II) för ordförandelandet, med stöd av rådets sekretariat, inbegripet rättstjänsten.
  11. Europeiska kommissionen företräds av generaldirektören för den avdelning som ansvarar för ärendet, med stöd av experter och kommissionens rättstjänst och administration.
  12. Vid informella tekniska trepartsmöten ingår vanligen experter och tjänstemän från de tre institutionerna.
  13. Förhandlingarna vid trepartsmötena grundas på ett arbetsdokument uppställt i fyra kolumner, där parlamentets och rådets respektive ståndpunkter anges:
    1. rådets ståndpunkt vid första behandlingen
    2. parlamentets ändringar vid andra behandlingen
    3. rådets ståndpunkt om parlamentets ändringar (godtagande, förkastande eller eventuell kompromisstext)
    4. parlamentets delegations ståndpunkt om rådets förslag.
  14. Under förhandlingarna försöker de två delegationerna nå en kompromiss om ändringar som det fortfarande råder delade meningar om. Små arbetsgrupper på antingen politisk eller teknisk nivå kan därför behöva utarbeta ett ytterligare, mer detaljerat underlag.
  15. De respektive förhandlarna redovisar resultaten för parlamentets och rådets delegationer för att dessa ska godkänna dem. Vid behov ordnas ytterligare trepartsmöten eller informella möten
  16. Själva förlikningskommittén består av två lika stora delegationer: en från Europaparlamentet och en från rådet.
    1. Rådets delegation består av en företrädare från varje medlemsstat (ministrar eller oftare medlemsstaternas företrädare i Coreper). Den minister från ordförandelandet som ansvarar för ärendet fungerar som ordförande för rådets delegation. Delegationen röstar med kvalificerad majoritet (utom i ärenden då det krävs enhällighet enligt fördraget).
    2. Parlamentets delegation består av lika många parlamentsledamöter – 28 – plus 28 suppleanter (som får rösta enbart om en ledamot från deras politiska grupp är frånvarande). Tre av Europaparlamentets vice talmän är permanenta medlemmar av förlikningskommittén och turas om att vara ordförande för den. Delegationens övriga 25 parlamentsledamöter utses av de politiska grupperna, i proportion till respektive grupps storlek i Europaparlamentet. Normalt sett kommer majoriteten av dem från det parlamentsutskott som ansvarar för ärendet. I de flesta fall försöker delegationen vara enhällig. Om delegationen röstar fattar den beslut genom en majoritet av sina medlemmar (det vill säga 15 röster). Mer information om parlamentets delegation till förlikningskommittén finns nedan.
    3. Kommissionen, som i princip företräds av den kommissionär som ansvarar för ärendet, deltar också i förlikningskommitténs arbete i syfte att förena parlamentets och rådets ståndpunkter.
  17. Precis som vid trepartsmöten fungerar arbetsdokumentet med fyra kolumner (se punkt 13), översatt till alla officiella språk, som det huvudsakliga arbetsverktyget. Kommittén har också tillgång till kommissionens förslag och dess yttrande om parlamentets ändringar vid andra behandlingen.
  18. En av parlamentets vice talmän och en minister från ordförandelandet fungerar tillsammans som ordförande för förlikningskommittén. Kommittén sammanträder i tur och ordning i parlamentets respektive rådets lokaler, oftast i Bryssel.
  19. De flesta sammanträden i förlikningskommittén inleds med ett trepartsmöte där de två lagstiftarna redogör för sina ståndpunkter utifrån sina respektive institutioners mandat. Kommissionen fungerar som medlare.
  20. Den institution där förlikningskommitténs första sammanträde hålls ansvarar för att redigera det gemensamma utkastet och följenoten till det. Denna institution ansvarar även för att se till att parlamentets talman och rådets ordförande undertecknar lagstiftningsakten och att den offentliggörs i EU:s officiella tidning efter att parlamentet och rådet slutligen antagit den.
  21. Om parlamentets och rådets delegationer inte lyckas nå någon överenskommelse i förlikningskommittén faller hela förslaget. Ett nytt förfarande får enbart grunda sig på ett nytt förslag från kommissionen. Fram till januari 2015 har det bara förekommit fyra fall där förlikningskommittén inte har lyckats nå någon överenskommelse om ett gemensamt utkast (”Taltelefonitjänster” (1994), ”Värdepapperskommitté” (1998) ”Arbetstidsdirektivet” (2009) och ”Förordningen om nya livsmedel” (2011). http://www.europarl.europa.eu/oeil/popups/ficheprocedure.do?reference=2004/0209(COD)&l=en http://www.europarl.europa.eu/oeil/popups/ficheprocedure.do?lang=en&reference=2008/0002(COD)
  22. Om parlamentets och rådets delegationer når en överenskommelse måste förlikningskommittén anta ett ”gemensamt utkast”. Rådets delegation antar det med kvalificerad majoritet (eller enhällighet i fall då det krävs enligt fördraget), medan parlamentets delegation fattar beslut med enkel majoritet av dess medlemmar.
  23. Så snart som förlikningskommittén nått en överenskommelse om ett gemensamt utkast (eller ett sådant nåtts senare genom skriftväxling mellan kommitténs två ordförande) redigeras lagstiftningsförslaget av generalsekretariatet i den institution där det första sammanträdet hölls, i princip på det språk som använts under förhandlingarna. En preliminär version läggs ut på parlamentets webbplats så snart som möjligt efter det att förhandlingarna avslutats: http://www.europarl.europa.eu/code/default_en.htm.
  24. Efter en rättslig/språklig kontroll offentliggörs dokumentet på alla officiella EU-språk.
  25. Förlikningskommitténs båda ordförande lägger fram det gemensamma utkastet, tillsammans med en följenot, för parlamentets talman och rådets tjänstgörande ordförande. Eventuella uttalanden från institutionerna bifogas denna skrivelse. Skrivelsen skickas också för kännedom till kommissionsföreträdare som deltagit i förlikningskommittén.
  26. Överenskommelsen i förlikningskommittén måste bekräftas av både parlamentet (i kammaren) och rådet. De båda institutionerna röstar var för sig om den senaste versionen av det gemensamma utkastet utan möjlighet att göra ytterligare ändringar.
Parlamentets delegation till förlikningskommittén
  1. Parlamentet företräds vid förlikningsförfarandet av en delegation som består av lika många parlamentsledamöter som rådsmedlemmar. Det utses en separat delegation för varje förlikningsförfarande. Delegationens uppgift är att företräda hela parlamentet i förhandlingarna med rådet.
  2. I början av varje mandatperiod, eller om det sker stora förändringar i parlamentets generella politiska sammansättning under mandatperioden, fastställer talmanskonferensen hur delegationens politiska sammansättning ska se ut, utifrån de politiska gruppernas relativa storlek.
  3. Baserat på parlamentets nuvarande sammansättning efter valet i maj 2014, har parlamentets delegationer till förlikningskommittén följande sammansättning:
    • PPE: 9 ledamöter
    • S&D: 8 ledamöter
    • ECR: 3 ledamöter
    • ALDE: 2 ledamöter
    • GUE/NGL: 2 ledamöter
    • De gröna/ALE: 2 ledamöter
    • EFDD: 2 ledamöter
  4. De tre vice talmän som är särskilt ansvariga för förlikning ingår i varje delegation och i kvoterna för medlemmar från respektive politisk grupp. En av dessa tre vice talmän är ordförande för varje delegation. De bestämmer själva vem som ska ha ansvar för vilket förlikningsförfarande och följaktligen vem som ska vara ordförande för vilken delegation. Föredraganden/föredragandena och ordföranden för det ansvariga parlamentsutskottet är också på ämbetets vägnar medlemmar av delegationen och ingår i sin politiska grupps kvot.
  5. Delegationens övriga medlemmar utses av respektive politisk grupp för varje enskilt förlikningsförfarande. De flesta av dem kommer från det ansvariga utskottet eller de utskott som avgett ett yttrande. I de fall förfarandet med associerade utskott tillämpas ska föredraganden för det associerade utskottet ingå i delegationen. De politiska grupperna måste också utse lika många suppleanter som medlemmar. De får delta aktivt i delegationens arbete, men får bara rösta om de ersätter en ordinarie medlem.

Delegationens organisation

  1. Parlamentets delegation håller ett konstituerande sammanträde för att ge förhandlingsgruppen – vanligen den vice talman som är ordförande för delegationen, det ansvariga utskottets ordförande och föredraganden/föredragandena – ett mandat så att trepartsmötena kan inledas.
  2. Kommissionen deltar vid detta sammanträde och alla senare sammanträden i parlamentets delegation. Kommissionens företrädare förväntas närvara och redogöra för kommissionens yttrande om parlamentets ändringar vid andra behandlingen och om möjligt också informera om det rådande läget i rådet, om de känner till något om det.
  3. Genom fortlöpande sammanträden övervakar delegationens medlemmar hur förlikningen fortskrider.
  4. Det huvudsakliga syftet med delegationens sammanträden är att förnya förhandlingsgruppens mandat och diskutera eventuella kompromisstexter. Vissa ändringar eller kompromissförslag kan godkännas under förutsättning att det nås en övergripande överenskommelse. Om det fortfarande finns olösta frågor ger delegationen instruktioner till förhandlingsgruppen om hur den ska fortsätta förhandla med rådet. Parlamentets delegation behandlar också procedurfrågor, t.ex. om det ska hållas ytterligare trepartsmöten eller om förlikningskommittén kan sammankallas och i så fall när.
  5. I slutet av förfarandet godkänner eller förkastar delegationen formellt den överenskommelse som nåtts under förlikningen. Delegationen strävar efter att fatta beslut med enhällighet. Om det trots det behövs en omröstning krävs det absolut majoritet av medlemmarna (minst 15 av 28) för ett godkännande.
  6. Delegationen assisteras av en särskild tjänst inom parlamentets administration, förliknings- och medbeslutandesekretariatet, och av andra specialiserade enheter, till exempel rättstjänsten, språkjurister och presstjänsten.
Tillbaka till startsidan     

#7Europaparlamentets och rådets tredje behandling 

Hela texten 
Det gemensamma utkastet läggs fram samtidigt för parlamentet och rådet för godkännande. Det finns ingen bestämmelse om någon viss ordningsföljd när de två institutionerna ska fatta sina beslut. De har sex veckor (eller åtta veckor om de kommer överens om det) på sig att fatta sina beslut, och de får inte ändra texten. I parlamentet hålls det en debatt i kammaren före omröstningen om det gemensamma utkastet. Om parlamentet och rådet godkänner det gemensamma utkastet antas förslaget till lagstiftning. Om endera av dem förkastar utkastet eller inte agerar i tid faller lagstiftningen och förfarandet avslutas. Det kan inledas igen enbart om kommissionen lägger fram ett nytt förslag.
  1. Om förlikningskommittén godkänner det gemensamma utkastet måste det godkännas av hela Europaparlamentet och rådet i tredje behandlingar. De två institutionerna röstar var och en för sig om det gemensamma utkastet, och det finns ingen möjlighet att ändra det.
  2. När förlikningsförfarandet avslutats med en överenskommelse utarbetas ett preliminärt gemensamt utkast på grundval av det gemensamma arbetsdokumentet och de eventuella ändringar som gjorts under förlikningen. Det redigeras först på ett språk och översätts sedan till de övriga officiella språken. Originalspråksversionen av det gemensamma utkastet skickas till delegationens medlemmar.
  3. Förlikningskommitténs båda ordförande överlämnar det slutliga gemensamma utkastet, som har kontrollerats av språkjurister i både parlamentet och rådet, formellt till parlamentets talman och rådets tjänstgörande ordförande. Eventuella uttalanden från institutionerna bifogas deras skrivelse.
  4. Tredje behandlingen pågår under sex veckor från och med datumet på denna skrivelse. Tidsfristen får förlängas med högst två veckor på parlamentets eller rådets initiativ och genom överenskommelse mellan dem.

Parlamentet

  1. Under sexveckorsperioden (eventuellt förlängd till åtta veckor) får Europaparlamentets delegation det slutliga gemensamma utkastet på sina respektive språk, tillsammans med ett betänkande om förlikningsförfarandets olika steg och resultat, bland annat förteckningen över hur delegationen röstat om avslutandet av förlikningsförfarandet. Det slutliga gemensamma utkastet, föredragandens och delegationsordförandens betänkande, följenoten och alla eventuella uttalanden översänds till parlamentets plenartjänst. Nu offentliggörs de olika språkversionerna av överenskommelsen på parlamentets webbplats.
  2. Före omröstningen om det gemensamma utkastet hålls det en debatt i kammaren om förhandlingsresultatet och den överenskommelse som nåtts (eller inte nåtts) med rådet. Debatten inleds vanligen med ett uttalande från den vice talman som varit ordförande för parlamentets delegation och från föredraganden. Kammaren röstar därefter om det gemensamma utkastet. Om en enkel majoritet röstar för det gemensamma utkastet antas det, annars förkastas det.
  3. Fram till januari 2015 har parlamentet förkastat gemensamma utkast tre gånger:

Rådet

  1. Även rådet måste godkänna det gemensamma utkastet, men det föredrar i allmänhet att genomföra sin omröstning efter parlamentets tredje behandling. Rådet fattar sitt beslut med kvalificerad majoritet.
  2. I praktiken är rådets godkännande av det gemensamma utkastet oproblematiskt, eftersom rådets delegation till förlikningskommittén består av en företrädare per medlemsstat. Hittills har rådet aldrig förkastat någon förlikningsöverenskommelse.
  3. Om någon av de båda institutionerna inte godkänner det gemensamma utkastet avslutas hela lagstiftningsärendet. Det kan inledas igen enbart om kommissionen lägger fram ett nytt förslag.
  4. Om både Europaparlamentet och rådet antar utkastet undertecknas det av parlamentets talman och generalsekreterare samt rådets ordförande och generalsekreterare. Sedan offentliggörs det i EU:s officiella tidning.
 
Tillbaka till startsidan      
Artikeln i PDF-format 

Fördrag 

Fördraget Om Europeiska Unionens Funktionssätt (Konsoliderad version) : Artikel 294 (f.d. artikel 251 FEG)

  1. När det i fördragen hänvisas till det ordinarie lagstiftningsförfarandet för antagandet av en rättsakt, ska följande förfarande tillämpas.
  2. Kommissionen ska lägga fram ett förslag för Europaparlamentet och rådet.

Första behandlingen

  1. Europaparlamentet ska anta sin ståndpunkt vid första behandlingen och översända den till rådet.
  2. Om rådet godkänner Europaparlamentets ståndpunkt, är akten i fråga antagen i den lydelse som motsvarar Europaparlamentets ståndpunkt.
  3. Om rådet inte godkänner Europaparlamentets ståndpunkt, ska det anta sin ståndpunkt vid första behandlingen och översända den till Europaparlamentet.
  4. Rådet ska lämna Europaparlamentet en fullständig redogörelse för de skäl som ledde till att rådet antog sin ståndpunkt vid första behandlingen. Kommissionen ska lämna Europaparlamentet en fullständig redogörelse för sin ståndpunkt.

Andra behandlingen

  1. Om Europaparlamentet inom tre månader efter detta översändande:
    1. godkänner rådets ståndpunkt vid första behandlingen, eller inte har beslutat något, ska akten i fråga anses som antagen i den lydelse som motsvarar rådets ståndpunkt,
    2. med en majoritet av sina ledamöter avvisar rådets ståndpunkt vid första behandlingen, ska den föreslagna akten anses som icke antagen,
    3. med en majoritet av sina ledamöter föreslår ändringar i rådets ståndpunkt vid första behandlingen, ska den ändrade texten översändas till rådet och kommissionen; kommissionen ska yttra sig över ändringarna.
  2. Om rådet inom tre månader efter det att Europaparlamentets ändringar har mottagits, med kvalificerad majoritet:
    1. godkänner samtliga ändringar, ska akten i fråga anses som antagen,
    2. inte godkänner samtliga ändringar, ska rådets ordförande i samförstånd med Europaparlamentets ordförande inom sex veckor sammankalla förlikningskommittén.
  3. Rådet ska besluta med enhällighet om de ändringar som kommissionen har avstyrkt.

Förlikning

  1. Förlikningskommittén, som ska bestå av rådets medlemmar eller företrädare för dessa och lika många företrädare för Europaparlamentet, ska ha till uppgift att, med en kvalificerad majoritet av rådets medlemmar eller företrädarna för dessa och en majoritet av de medlemmar som företräder Europaparlamentet, uppnå enighet om ett gemensamt utkast inom sex veckor efter det att den har sammankallats, på grundval av Europaparlamentets och rådets ståndpunkter vid andra behandlingen.
  2. Kommissionen ska delta i förlikningskommitténs arbete och ta alla nödvändiga initiativ för att närma Europaparlamentets och rådets ståndpunkter till varandra.
  3. Om förlikningskommittén inom sex veckor efter det att den har sammankallats inte godkänner ett gemensamt utkast, ska den föreslagna akten anses som icke antagen.

Tredje behandlingen

  1. Om förlikningskommittén inom denna tid godkänner ett gemensamt utkast, ska Europaparlamentet och rådet var för sig ha sex veckor på sig från detta godkännande för att anta akten i fråga i enlighet med utkastet; Europaparlamentet ska därvid besluta med en majoritet av de avgivna rösterna och rådet med kvalificerad majoritet. Om så inte sker, ska den föreslagna akten anses som icke antagen.
  2. De tidsfrister på tre månader respektive sex veckor som anges i denna artikel ska på Europaparlamentets eller rådets initiativ förlängas med högst en månad respektive två veckor.

Särskilda bestämmelser

  1. Om en lagstiftningsakt i de fall som anges i fördragen är föremål för det ordinarie lagstiftningsförfarandet på initiativ av en grupp medlemsstater, på rekommendation av Europeiska centralbanken eller på begäran av domstolen, ska punkt 2, punkt 6 andra meningen och punkt 9 inte tillämpas.

I dessa fall ska Europaparlamentet och rådet till kommissionen översända utkastet till akt tillsammans med sina ståndpunkter vid första och andra behandlingen. Europaparlamentet eller rådet kan när som helst under förfarandet inhämta kommissionens yttrande, vilket kommissionen också kan avge på eget initiativ. Om den bedömer att det är nödvändigt, kan den också delta i förlikningskommittén i enlighet med punkt 11.


EN C 326/174 Europeiska unionens officiella tidning 26.10.2012

 
Artikeln i PDF-format  Områden där det ordinarie lagstiftningsförfarandet är tillämpligt (PDF) Vägledning för det ordinarie lagstiftningsförfarandet, Rådet, 2010  

Ordlista 

A-punkt 

Rådets dagordningar delas in i A- och B-punkter. För A-punkterna har en överenskommelse redan nåtts, och de kan antas utan överläggning, men en rådsmedlem eller kommissionsledamot har ändå rätt att yttra sig vid omröstningen.

Absolut majoritet (i Europaparlamentet)) 

En absolut majoritet är majoriteten av alla ledamöter i Europaparlamentet (inklusive de som är frånvarande eller avstår från att rösta). I den nuvarande sammansättningen med 751 ledamöter är tröskeln för absolut majoritet 376 röster.

Amsterdamfördraget 

Amsterdamfördraget trädde i kraft den 1 maj 1999. Syftet var att reformera EU-institutionerna inför de nya kandidatländernas anslutning. Fördraget ändrade, omnumrerade och konsoliderade EU- och EEG-fördragen och ökade användningen av medbeslutandeförfarandet.

Associerat utskott 

Om en fråga som ska diskuteras av parlamentet i nästan lika stora delar faller under två eller flera utskotts ansvarsområden eller delar av frågan hör till två eller flera utskotts ansvarsområden utses ett utskott till ansvarigt utskott och det/de andra till associerat/associerade utskott. Det ansvariga och det associerade utskottet arbetar enligt en gemensamt överenskommen tidsplan, och föredragandena informerar löpande varandra och försöker enas om de texter som ska läggas fram för utskotten samt om hur de ställer sig till ändringsförslagen. De delar upp ansvarsområdena mellan sig.

B-punkt 

Rådets dagordningar delas in i A- och B-punkter. Ingen överenskommelse har nåtts om B-punkterna, och de ska därför diskuteras. Det är ofta fråga om politiskt känsliga frågor.

Beslut  

Ett ”beslut” är bindande för dem som det riktar sig till (t.ex. ett EU-land eller ett enskilt företag) och är direkt tillämplig.

Betänkande  

Då ett förslag från kommissionen vidarebefordras till ett parlamentsutskott utser utskottet en föredragande som utarbetar betänkandet. Betänkandet består vanligtvis av ändringsförslag, kortfattade eller längre motiveringar, inklusive en finansieringsöversikt som anger de ekonomiska konsekvenserna av förslaget och överensstämmelsen med den fleråriga budgetramen.

Coreper  

En kommitté vid rådet som består av medlemsstaternas ständiga representanter och som förbereder rådets arbete. Coreper I består av de biträdande ambassadörerna och Coreper II av ambassadörerna.

Direktiv  

Ett ”direktiv” är en rättsakt som fastställer ett mål som ska uppfyllas av alla EU-länder, men länderna får själva bestämma hur.

Enhällighet (i rådet)  

Enhällighet kräver att alla medlemsstater som sammanträder i rådet når en överenskommelse om ett förslag innan förslaget kan antas. Sedan Lissabonfördraget är det endast några få ämnesområden som bedöms som känsliga och som kräver enhällighet.

Enkel majoritet (i Europaparlamentet)  

Ett förslag som antagits med enkel majoritet antas om antalet ”ja” överstiger antalet ”nej”.

Europaparlamentet  

Europaparlamentet består av 751 direktvalda ledamöter från 28 länder, och företräder EU:s medborgare. Parlamentet är medlagstiftare med rådet i nästan all EU-rätt och har till uppgift att granska andra EU-institutioner. Europaparlamentet är en av de 7 EU-institutionerna.

Europaparlamentets generalsekreterare  

"Parlamentets högsta tjänsteman med ansvar för parlamentets förvaltning. Han ser till att parlamentets arbete fungerar väl under ledning av talmannen och presidiet. Tillsammans med talmannen verifierar och undertecknar han samtliga texter som antagits gemensamt av Europaparlamentet och rådet. "

Europeiska centralbanken  

Europeiska centralbanken (ECB) förvaltar EU:s gemensamma valuta, euron, och försöker upprätthålla prisstabilitet i EU. Banken ansvarar för att utforma och genomföra EU:s ekonomiska politik och penningpolitik. Banken är en av de 7 EU-institutionerna.

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén  

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är ett rådgivande EU-organ med 353 ledamöter som företräder det civila samhället, arbetsgivare och arbetstagare. Kommittén måste rådfrågas då EU fattar beslut om ekonomi och socialpolitik.

Europeiska kommissionen  

Europeiska kommissionen är EU:s verksställande organ och företräder hela EU:s intressen. Den föreslår nya EU-lagar och ser till att de tillämpas korrekt. Kommissionen är en av de 7 EU-institutionerna.

Europeiska investeringsbanken  

Europeiska investeringsbanken (EIB) stöder projekt i EU-länder och investerar i blivande medlems- och partnerländer. Banken lånar pengar på kapitalmarknaderna i stället för att använda EU:s budget och lånar sedan pengarna på gynnsamma villkor till projekt som är förenliga med EU:s politiska mål. Banken ägs av EU:s 28 medlemsstater.

Europeiska revisionsrätten  

Europeiska revisionsrätten granskar EU:s finanser. Dess roll är att förbättra EU:s ekonomiska förvaltning och rapportera om hur de offentliga medlen används. Revisionsrätten är en av de 7 EU-institutionerna.

Europeiska rådet  

I Europeiska rådet samlas EU-ländernas stats- och regeringschefer. Rådet fattar beslut om breda politiska prioriteringar och viktiga initiativ. Rådet har ingen lagstiftande befogenhet. Det är en av de 7 EU-institutionerna.

Europeiska unionens domstol  

Domstolen tolkar unionsrätten och ser till att den tillämpas på ett enhetligt sätt i alla medlemsstater. Den löser också rättsliga tvister mellan EU:s regeringar, medborgare, företag eller organisationer och EU:s institutioner. Domstolen är en av EU:s 7 institutioner.

Europeiska unionens råd  

Europeiska unionens råd, allmänt kallat rådet (tidigare ministerrådet), företräder medlemsstaternas regeringar. Tillsammans med Europaparlamentet antar rådet lagar som kommissionen lägger fram. Rådet är en av de 7 EU-institutionerna.

EU:s regelverk  

EU:s regelverk delas in i ”primärrätt” och ”sekundärrätt”. Fördragen (primärrätten) är grunden för alla EU-åtgärder. Sekundärrätten, som omfattar förordningar, direktiv och beslut, härleds ur principerna och målen i fördragen.

Framställningar till Europaparlamentet  

Alla EU-invånare eller ett företag, en organisation eller förening med säte i EU kan göra en framställning till parlamentet i en fråga som rör EU:s ansvarsområde och som direkt berör framställaren. Framställningarna ger parlamentet möjlighet att ta upp fall där en medlemsstat, lokala myndigheter eller en annan institution kränkt EU-medborgares rättigheter.

Fördrag  

Ett fördrag är en bindande överenskommelse mellan EU:s medlemsstater. I fördragen fastställs mål för EU, bestämmelser för EU-institutionerna och om hur beslut ska fattas samt förhållandet mellan EU och dess medlemsstater.

Fördraget om Europeiska unionen, FEU  

Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1993, ändrades och bytte namn till fördraget om Europeiska unionen genom Lissabonfördraget. I fördraget fastställdes att EU är en juridisk person, definieras EU:s värderingar, mål, institutioner och behörighetsområden. EU-fördraget är det ena av de två viktiga fördrag som EU nu vilar på.

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, FEUF  

Grunden till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) är Romfördraget från 1958 som sedan dess har ändrats upprepade gånger. I fördraget fastställs EU:s organisation och funktion. EUF-fördraget är det ena av de två viktiga fördrag som EU nu vilar på.

Föredragande  

En ledamot av Europaparlamentet som utsetts av ett parlamentsutskott som är ansvarigt för att behandla ett lagstiftningsförslag och som kommer att styra förslaget genom parlamentet och utarbeta ett betänkande om det.

Förlikning  

Förlikning är det tredje och sista skedet i det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Förlikning sker då parlamentet och rådet inte kan nå en överenskommelse om ett lagstiftningsförslag under de två första behandlingarna. Delegationer från rådet och parlamentet försöker hitta en kompromiss som båda kan godta.

Förlikningskommitté  

Förlikningskommittén sammanträder under förlikningen i det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Den består av lika många företrädare för medlemsstaterna som parlamentsledamöter (för närvarande 28/28). Kommittén är ansvarig för att utarbeta en gemensam text som läggs fram för rådet och parlamentet för godkännande vid tredje behandlingen.

Förordning  

En ”förordning” är en direkt tillämplig form av EU-lagen som är rättsligt bindande i alla medlemsstater. Nationella regeringar behöver inte göra något för att genomföra EU:s förordningar.

Gruppen för interinstitutionella förbindelser  

Ett kommissionsorgan med ansvar för att samordna de politiska, rättsliga och administrativa förbindelserna med andra institutioner, särskilt Europaparlamentet och rådet. Gruppen sammanför medlemmar från kommissionsledamöternas kabinett med uppgift att övervaka interinstitutionella frågor.

Gemensamma utskottssammanträden  

Om ett ärende som hänvisas till parlamentet inte kan ges till ett enda ansvarigt utskott eftersom ärendet tydligt hör till flera utskotts ansvarsområden kan föredragandena utarbeta ett gemensamt förslag till betänkande som man sedan gemensamt röstar om i de berörda utskotten under utskottsordförandenas gemensamma ordförandeskap.

Gemensamt utkast  

Utkast som antas av förlikningskommittén under förlikningsförfarandet. Utkastet är föremål för en enda omröstning i parlamentet och rådet och inga ändringsförslag får läggas fram till det.

Grönbok  

Grönböcker offentliggörs av kommissionen för att uppmuntra till diskussion med berörda parter på EU-nivå. De kan leda till förslag till EU-åtgärder i vitböcker.

Gult kort  

När kommissionen lägger fram ett nytt lagstiftningsförslag sänds det till de nationella parlamenten. Om en tredjedel av de nationella parlamenten anser att lagstiftningsförslaget inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen måste kommissionen se över förslaget och besluta om den ska behålla, ändra eller dra tillbaka förslaget samt motivera sitt beslut.

Initiativbetänkande  

Vid sidan av lagstiftningsbetänkanden kan parlamentsutskott utarbeta ”initiativbetänkanden” i frågor som hör till deras ansvarsområde. Syftet med dessa betänkanden kan vara att öka medvetenheten om en viss fråga.

Initiativrätt  

Kommissionens initiativrätt ger den befogenhet att lägga fram förslag för att detta uttryckligen fastställts i fördraget eller för att kommissionen anser det nödvändigt. Rådet och Europaparlamentet kan också be kommissionen att lägga fram förslag.

Kommissionskollegiet  

Kollegiet består av de 28 kommissionsledamöterna.

Kommissionsledamot  

Europeiska kommissionen består av kommissionsledamöter. Kommissionens ordförande ger varje ledamot ansvar för ett visst politiskt område. Det finns 28 ledamöter, en från varje medlemsstat.

Kvalificerad majoritet i rådet  

Kvalificerad majoritet i rådet motsvarar minst 55 % av rådets medlemmar, med andra ord minst 16 medlemsländer och minst 65 % av EU:s befolkning. En blockerande minoritet kan bildas av minst fyra medlemmar i rådet.

Ledamot av Europaparlamentet  

Ledamöterna av Europaparlamentet väljs i direkta val för en femårsperiod. De 751 ledamöterna företräder EU:s medborgare.

Lissabonfördraget  

Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Det omfattar fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Lissabonfördraget ger Europaparlamentet mer makt och ändrar på röstningsförfarandet i rådet, inför medborgarinitiativet, inrättar en ständig ordförande för Europeiska rådet, en hög representant för utrikes frågor - en ny diplomattjänst inom EU - och klargör vilka befogenheter som hör till EU och vilka till medlemsstaterna och vilka som är delade. Genom fördraget ändrades medbeslutandeförfarandet till det ordinarie lagstiftningsförfarandet och antalet områden där detta förfarande tillämpas ökades.

Maastrichtfördraget  

Maastrichtfördraget, eller fördraget om Europeiska unionen, trädde i kraft den 1 november 1993. Genom fördraget inrättades Europeiska unionen (tidigare Europeiska gemenskapen), infördes medbeslutande och samarbete mellan EU:s regeringar i fråga om försvar och rättvisa och inrikes affärer. Fördraget banade vägen för Ekonomiska och monetära unionen och införde delar av en politisk union (medborgarskap, en gemensam utrikes och inrikes politik).

Medbeslutande  

Term som tidigare användes för det som i dag kallas det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Används fortfarande ofta i inofficiella sammanhang.

Medborgarinitiativ  

Med ett medborgarinitiativ kan en miljon medborgare från minst en fjärdedel av alla EU-länder uppmana kommissionen att lägga fram förslag till nya lagar på områden där den har befogenhet att göra det.

Nicefördraget  

Nicefördraget trädde i kraft den 1 februari 2003. Syftet med fördraget var att reformera institutionerna så att EU kunde fungera effektivt med 25 medlemsstater. Fördraget införde system för att ändra kommissionens sammansättning och ändra röstningssystemet i rådet.

Offentligt samråd  

Vid de offentliga samråden ber kommissionen olika aktörer, till exempel offentliga myndigheter, myndigheter i medlemsstaterna, företag, (privata) organisationer, industrisammanslutningar och invånare att komma med synpunkter på lagstiftning under utarbetande. Samrådet sker vanligtvis med hjälp av ett frågeformulär med öppna och slutna frågor.

Officiella tidningen  

Europeiska unionens officiella tidning (EUT) innehåller EU:s lagstiftning, information, meddelanden och preliminärt lagstiftningsarbete. Den offentliggörs varje arbetsdag på EU:s alla officiella språk. Endast rättsliga akter som offentliggörs i EUT är bindande.

Officiellt språk  

EU har 24 officiella språk: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, kroatiska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska. All EU-rätt offentliggörs på alla officiella språk.

Orange kort  

Då kommissionen lägger fram ett nytt lagstiftningsförslag skickas det till de nationella parlamenten. Om en majoritet av parlamenten anser att förslaget inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen måste kommissionen se över det. Om kommissionen håller fast vid förslaget måste den motivera sin ståndpunkt i form av ett motiverat yttrande. Om rådet och parlamentet röstar emot förslaget under första behandlingen förkastas förslaget.

Ordinarie lagstiftningsförfarande  

Inom det ordinarie lagstiftningsförfarandet (det tidigare medbeslutandeförfarandet) beslutar Europaparlamentet och rådet gemensamt om kommissionens förslag på ett flertal områden (till exempel ekonomisk styrning, invandring, energi, transport, miljö och konsumentskydd). De flesta EU-lagar antas enligt detta förfarande.

Ordförandeskapet i rådet  

Ordförandeskapet i Europeiska unionens råd roterar mellan medlemsstaterna var sjätte månad. Det finns 10 rådskonstellationer, och varje konstellation leds av den ansvariga ministern från den medlemsstat som utövar ordförandeskapet. Enda undantaget är rådet (utrikes frågor) som alltid leds av den höga representanten för utrikesfrågor och säkerhetspolitik.

Parlamentsfrågor  

Frågor som ledamöterna ställer till EU:s övriga institutioner och organ. Mottagaren måste svara inom en given tidsfrist. Frågorna utgör ett direkt verktyg för parlamentarisk kontroll av EU:s övriga institutioner och organ.

Plenum  

Parlamentet sammanträder 12 gånger i året i Strasbourg, med kortare plenarsammanträden i Bryssel. I plenum samlas alla 751 ledamöter för att diskutera och rösta om EU:s lagstiftning och anta en ståndpunkt i politiska frågor.

Politisk grupp  

Europaparlamentets ledamöter är inte indelade enligt nationalitet, utan politisk tillhörighet. För närvarande finns det 8 politiska grupper i parlamentet. Ledamöterna kan ingå i endast en politisk grupp. Vissa ledamöter hör inte till någon politisk grupp och klassificeras då som grupplösa ledamöter.

Proportionalitet  

Enligt proportionalitetsprincipen ska EU-institutionernas ingripanden begränsas till vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördraget.

Regionkommittén  

Regionkommittén är ett rådgivande EU-organ med 353 ledamöter som företräder lokala och regionala myndigheter. Regionkommittén måste rådfrågas då EU fattar beslut i frågor som rör ekonomisk och social sammanhållning, transeuropeiska infrastrukturnät, hälsa, utbildning och kultur, sysselsättning, socialpolitik, miljö, yrkesutbildning och transport.

Rådets generalsekreterare  

Chefen för rådets generalsekretariat som bistår rådet och Europeiska rådet. Tillsammans med rådets ordförande undertecknar generalsekreteraren alla rättsakter som parlamentet och rådet antagit tillsammans.

Skriftlig förklaring  

En skriftlig förklaring är en text på högst 200 ord om ett ämne som hör till EU:s verksamhetsområde och som lagts fram av högst fem ledamöter i Europaparlamentet. Om förklaringen undertecknas av en majoritet av ledamöterna översänds den till den institution som den riktar sig till. Ledamöterna kan använda skriftliga förklaringar till att inleda en debatt eller på nytt väcka liv i en debatt om ett ämne som hör till EU:s ansvarsområde.

Skuggföredragande  

En skuggföredragande är en ledamot som följer ett ärende eller ett betänkande på uppdrag av en annan politisk grupp än föredragandens grupp.

Subsidiaritet  

Enligt subsidiaritetsprincipen ska EU inte vidta några åtgärder (förutom på områden som hör till dess exklusiva behörighet), om inte EU-åtgärder är mer effektiva än åtgärder som vidtas på nationell, regional eller lokal nivå. Ständiga kontroller görs för att kontrollera att åtgärderna på EU-nivå kan motiveras.

Talmannen  

Europaparlamentets talman är ordförande för plenarsammanträdena, talmanskonferensen och presidiet (som består av Europaparlamentets vice talmän). Han eller hon företräder parlamentet i EU och internationellt.

Talmanskonferensen  

Talmanskonferensen organiserar parlamentets arbete och planerar lagstiftningsarbetet, beslutar om utskottens och delegationernas befogenheter och sammansättning och ansvarar för förbindelserna med övriga EU-organ, nationella parlament och länder utanför EU. Den består av talmannen och ordförandena för de politiska grupperna.

Trepartsmöte  

Informella sammanträden mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Syftet är att få till stånd en överenskommelse (om ett paket ändringsförslag eller ordalydelsen i en rättsakt) som är godtagbar för rådet och parlamentet.

Utfrågning  

Ett parlamentsutskott kan anordna en utfrågning med experter om det tycker att det är nödvändigt för dess arbete. Utfrågningarna är i allmänhet offentliga.

Utskott i Europaparlamentet  

Parlamentets 20 ständiga utskott utarbetar, ändrar och antar lagstiftningsförslag som hela parlamentet sedan röstar om i plenum. Ett utskotts politiska sammansättning återspeglar parlamentets sammansättning. Parlamentet kan inrätta underutskott, tillfälliga särskilda utskott och formella undersökningskommittéer.

Utskottsordförandekonferensen  

Parlamentets utskottsordförandekonferens består av ordförandena för alla ständiga och tillfälliga utskott. Dess uppgift är att förbättra samarbetet mellan parlamentets utskott.

Vitbok  

Kommissionens vitböcker är dokument som innehåller förslag till EU-åtgärder inom ett bestämt område. I vissa fall är de följden av en grönbok som offentliggjorts för att inleda rådfrågning på europeisk nivå. Om rådet ställer sig positivt till en vitbok kan det leda till ett åtgärdsprogram för unionen på det berörda området.

Yttrande (från ett utskott)  

Ett parlamentsutskott med ansvar för ett ärende kan be andra utskott yttra sig. Ordföranden och föredraganden från det utskott som yttrar sig bjuds ofta in att delta i det ansvariga utskottets sammanträden.Yttrandet avges ofta skriftligt.

Ändrat förslag (kommissionens förslag efter första behandlingen i parlamentet)  

Mellan första behandlingen i parlamentet och första behandlingen i rådet kan kommissionen ändra sitt förslag och ta med de av parlamentets ändringar som kommissionen anser att förbättrar dess ursprungliga förslag och/eller lättare kan få till stånd en överenskommelse mellan parlamentet och rådet.

 
Artikeln i PDF-format   

Dela