| Europaparlamentet: Faktabladen |
1.5.1. Gemenskapens inkomster och utgifterRÄTTSLIG GRUND - Fördrag:
- Beslut av den 21 april 1970, ersatt av besluten av den 7 maj 1985, av den 24 juni 1988 samt av den 31 oktober 1994. I. INKOMSTER MÅL Att tillförsäkra gemenskapen ett visst mått av finansiell autonomi. RESULTAT 1. Europeiska kol- och stålgemenskapens beskattningsbefogenheter Europeiska kol- och stålgemenskapen har sedan den grundades (1952) haft rätt att uppbära en avgift på produktionen av kol och stål, vilken har utgjort den största delen av gemenskapens egna medel. Denna avgift fastställs av kommissionen om den inte överstiger en procent av produktionen. För en högre avgiftssats måste kommissionen få tillstånd av rådet, varvid rådets beslut skall fattas med två tredjedels majoritet. Med hänsyn till att Fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen upphör att gälla år 2002 diskuteras för närvarande olika möjligheter gällande framtiden för denna resurs. 2. EG:s "traditionella" egna medel EG:s traditionella egna medel skapades genom ett beslut 1970 och uppbärs sedan dess. Det gäller:
a. Uppbörd av mervärdesskatt Denna förutsågs genom beslutet 1970 men fick anstå tills systemen för mervärdesskatt mellan medlemsstaterna hade harmoniserats innan den kunde börja tillämpas 1979. Uppbörden består i att man till gemenskapen överför en andel av den mervärdesskatt som uppbärs av medlemsstaterna. Efter att först ha fastställts till 1 procent av beräkningsunderlaget, höjdes denna andel till 1,4 procent 1984 för att sedan sänkas igen till 1 procent från och med 1999. Sedan 1988 tillämpas en utjämningsgräns osm inte får överstiga 55 procent av en stats bruttonationalinkomst, vilken dock sänktes till 50 procent 1999. Intäkterna från uppbörden av mervärdesskatt uppgick år 2000 till cirka 32,5 miljarder euro (36,3 procent av budgeten). b. Skatt på den nationella bruttonationalinkomsten och en övre gräns för egna medel Denna "fjärde resurs" som infördes genom 1988 års beslut utgörs av en skatt som uppbärs på medlemsstaternas bruttonationalinkomst med en procentsats som skall fastställas inom ramen för varje årlig budget. Men den uppbärs endast om övriga egna medel är otillräckliga för att täcka utgifterna. För 2000 uppgick den till 43,2 miljarder euro (48,3 procent av budgeten). I samma beslut från 1988 föreskrivs dessutom en övre gräns för alla egna medel uttryckt i procent av medlemsstaternas samlade bruttonationalinkomst (BNI). Denna gräns fastställdes först till 1,15 procent, höjdes därefter till 1,2 procent 1992 och sedan till 1,27 procent 1999. Den "fjärde resursen" får således inte överstiga skillnaden mellan den högsta tillåtna procentandelen av BNI (1,27 procent) och de övriga egna medlen. 4. Lånevolymen Genom EKSG- och Euratomfördragen erbjuds gemenskapen uttryckligen möjligheten att låna. Detta gäller inte EG-fördraget, men man har kunnat utnyttja artikel 308 (235) EG- fördraget och sedan 1978 har lånevolymen ökat betydligt. II. UTGIFTER 1. Principer Gemenskapsbudgeten följer de klassiska budgetprinciperna: principen om ettårsbudget, enhetsprincipen, principen om att budgetinkomsterna inte får anslås till särskilda budgetposter, principen om att alla inkomster och utgifter måste tas upp i budgeten till sina fulla belopp och specificeringsprincipen : som innebär att varje åtagande måste ha ett givet ändamål. Principen om ettårsbudget mildras genom de diffentierade anslagen. Dessa delar upp anslagen i åtagandebemyndiganden, som under innevarande budgetår täcker de totala kostnaderna för de rättsliga åtaganden som ingåtts för fleråriga åtgärder, och betalningsbemyndiganden som täcker utgifterna för genomförandet av de åtaganden som ingåtts under det innevarande eller de föregående budgetåren. Enhetsprincipen följs inte helt och hållet, eftersom anslagen för Europeiska utvecklingsfonden (EUF) och låneoperationerna inte förs upp i budgeten. 2. Struktur Kontoplanen har utformats för att identifiera anslagen efter art. a. Driftsutgifter/administrativa utgifter Den allmänna budgeten innehåller ett avsnitt för varje institution, alltså sammanlagt åtta stycken. Medan avsnitten om de andra institutionerna endast innehåller administrativa utgifter, innehåller avsnittet om kommissionen (avsnitt III), utöver en administrativ del (A), en del som handlar om driftsanslagen (B), vilka utgör nästan 95 procent av den totala budgeten. b. Obligatoriska utgifter/icke-obligatoriska utgifter * 1.4.3 c. Sektorsvis fördelning (budgetplanen för 2000) - Jordbruk: 41 738 miljoner euro dvs. 44,5 procent. 3. Utarbetandet av budgetplanen År 1988 slöts ett interinstitutionellt avtal om budgetdisciplin och förbättring av budgetförfarandet mellan rådet, kommissionen och Europaparlamentet på initiativ av parlamentet. Genom detta upprättades en femårig budgetplan för varje större utgiftspost (1988-1992). Genom ett nytt avtal från 1993 föreskrevs det att det skulle upprättas en budgetplan för sju år. Dessa budgetplaner är i själva verket tvingande tak. Institutionerna åtar sig att respektera dessa och att hålla sig inom de gränser som det årliga maximibeloppet uppställer samt att inte minska de icke-obligatoriska utgifterna genom en ändring av de obligatoriska utgifterna. Det finns ett handlingsutrymme (0,04 procent av gemenskapens totala BNI) i händelse av betydande förändringar av den ekonomiska situationen. En ny budgeplan antogs för perioden 2000-2006 inom ramen för det interinstitutionella avtalet av den 6 maj 1999. Budgetmyndighetens två grenar kan efter inbördes överenskommelse se över budgetplanens övre tak inom noga angivna gränser och uteslutande vid nya oförutsedda händelser eller behov. 4. Upprättandet av en verksamhetsbaserad budget Inom ramen för den administrativa reformen har kommissionen föreslagit att införa en ny budgetplan genom att upprätta en verksamhetsbaserad budget. Detta projekt avser framför allt att öka insynen i förvaltningen genom att samla utgifterna för samma åtgärd och därmed möjliggöra en bättre bedömning av kostnader och effektivitet för de enskilda gemenskapspolitiska områdena. Dessa ändringar skulle avskaffa den skillnad som görs i presentationen av del A (administrativa anslag) och del B (driftsanslag) i avsnitt III (kommissionen). EUROPAPARLAMENTETS ROLL 1. Inkomster Europaparlamentet har i åtskilliga resolutioner hänvisat till att inkomsterna inte varit tillräckliga samt yrkat på att gemenskapens verksamhet skall finansieras genom egna medel. Parlamentet vidhåller att de tredje och fjärde kategorierna egna medel i nuvarande utformning inte kan betraktas som egentliga egna medel och har funnit flera förslag till lösningar för att säkerställa gemenskapens ekonomiska oberoende, särskilt genom en resolution av den 11 mars 1999. För att anpassa de nuvarande bestämmelserna för de egna medlen gav Europeiska rådet i Berlin den 24-25 mars 1999 kommissionen i uppdrag att generellt undersöka denna fråga med hänsyn framför allt till konsekvenserna av utvidgningen fram till den 1 januari 2006. Det beslutades också att man inte skulle ändra andelen på 1,27 procent av BNI före år 2006. För denna period har parlamentets önskade ändringar för att eventuellt upprätta en "femte resurs" alltså ännu inte beaktats. 2. Utgifter *1.4.3 för Europaparlamentets roll när det gäller budgetbesluten. Europaparlamentet har från första början varit emot den förkonstlade uppdelningen i obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter, en uppdelning som inskränker Europaparlamentets befogenheter. För att upphäva denna uppdelning har parlamentets initiativ bland annat vid flera tillfällen omfattat talan inför EG-domstolen. I det interinstitutionella avtalet av den 6 maj 1999 om budgetdisciplin och det interinstitutionella avtalet av den 13 oktober 1998 om de rättsliga grunderna bekräftas utvidgningen av parlamentets budgetbefogenheter genom flexibilitetsmekanismen, det förberedande arbetet och pilotprojekten.
Budgetplan 2000-2006
18/10/2000 |