4.1.3.     Jordbruksmarknadspolitiken - den gemensamma organisationen av marknaden: allmän utformning

RÄTTSLIG GRUND
I Romfördraget fastställs grunderna för en jordbrukspolitik för hela gemenskapen. Inom den gemensamma jordbrukspolitiken bygger marknadspolitiken på artikel 32 (38). Därifrån utgår sedan de grundförordningar som styr den gemensamma organisationen av de olika marknaderna (*4.1.3.bis).

GRUNDPRINCIPER OCH SYSTEM FÖR MARKNADSFÖRVALTNINGEN
Marknadspolitiken är den äldsta och den viktigaste delen i den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Syftet är att styra jordbruksproduktionen och stabilisera marknaderna. Genom att låta produkterna eller produktgrupperna ingå i ett visst system, den gemensamma organisationen av marknaden, kan man styra produktionen och handeln enligt gemensamma regler.

Den gemensamma organisationen av marknaden utgår från tre grundprinciper:

• Enhetliga marknadsvillkor, det vill säga fri rörlighet mellan medlemsstaterna för jordbruksprodukter.
  
• Gemenskapspreferens, vars tillämpning tenderar att minska eftersom gemenskapsmarknaden successivt öppnas utåt (genom multilaterala och bilaterala avtal samt unilaterala koncessioner).
  
• Ekonomisk solidaritet, vilket innebär att gemenskapsbudgeten tar ansvaret för de kostnader som genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken orsakar.

Den gemensamma organisationen av marknaden har inrättats successivt så att den omfattar de flesta produkter, det vill säga 90 % av den slutliga jordbruksproduktionen i gemenskapens femton medlemsstater. Alkohol och potatis är de två största undantagen.

Sedan reformerna 1992 och 1999 (*4.1.2.) har den gemensamma jordbrukspolitiken haft två huvudinriktningar:

• Att genom sänkt interventionsnivå successivt minska de institutionella priserna för att anpassa dem efter världsmarknadspriserna, samtidigt som man fortsätter med de direktstöd som numera utgör grundmekanismen för stödet till gemenskapsjordbruket.
  
• Att genomföra regelbundna kontroller av utbudet, eftersom det råder strukturella överskott inom de flesta sektorer.

Den gemensamma jordbrukspolitiken har därmed blivit en inkomstpolitik med kompenserande direktstöd som syftar till att föra gemenskapspriserna närmare världspriserna. Garantisektionen inom EUGFJ bidrog 1998 med

• 73 % av jordbruksinkomstgarantin (direktstöd),
  
• 12,5 % av de exportfrämjande åtgärderna (exportbidrag, vars procentandel ständigt minskar till följd av prisutvecklingen på världsmarknaden och de avtal som GATT ingick vid Uruguayrundan,
  
• 6,5 % av de marknadsstabiliserande åtgärderna (lagring och produktionsstyrande bidrag)
  
• 4 % av konsumtionsstödet,
  
• 3 % av stödet för bearbetning och försäljning,
  
• 1 % av andra åtgärder utan bestämt ekonomiskt syfte.

För att följa Uruguayrundans avtal och fortsatt kunna begränsa utbudet, vilket var nödvändigt eftersom överskotten bestod, samt kunna befästa marknadernas ökade öppenhet och de minskade exportstöden inrättades för varje sektor stabiliserande system som i vissa fall innebar produktionsrättigheter eller garantirätt till förmån för jordbrukarna eller industrin inom EU.

KLASSIFICERING AV DEN GEMENSAMMA ORGANISATIONEN AV MARKNADEN EFTER STÖDSYSTEM
De ändringar av mål och förvaltningsinstrument för marknaderna som reformerna 1992 och 1999 innebar (*4.1.2.) ledde till att den gemensamma organisationen förändrades. Marknadsorganisationerna kan nu delas in i fem grupper beroende på vilket slags stöd som gäller för dem:

1. Gemensam organisation av marknaden med garantipris och automatiskt stöd
Denna organisation tillämpas på socker och mejeriprodukter. Den omfattar något mer än en femtedel av gemenskapens totala jordbruksproduktion och har ett system med minimipriser eller garantipriser som utbetalas till jordbrukarna av de offentliga interventionsorganen då marknadspriserna är sådana att de inte ger någon lönsamhet. Före 1992 var denna marknadsorganisation den vanligaste i den gemensamma jordbrukspolitiken, men den håller nu på att försvinna.

2. Gemensam organisation av marknaden med garantipris och villkorat stöd
Denna organisation tillämpas på vin, fläskkött, vissa färska frukter och grönsaker. Den omfattar omkring en femtedel av gemenskapens totala jordbruksproduktion. Organisationen av marknaden tillämpar också ett system med garantipriser, men bara då kommissionen avgjort att allvarliga kriser på marknaderna råder.

3. Gemensam organisation av marknaden med garantipris och kompletterande direktstöd till produktionen
Denna gemensamma organisation av marknaden tillämpas på spannmål, ris, fårkött, bananer och mjölk (från år 2005/2006) och nötkött (dock kommer gemenskapsstödet att få ett särskilt system med ett "skyddsnät" från och med 2002). Organisationen omfattar en tredjedel av gemenskapens totala jordbruksproduktion och har utvidgats genom de reformpaket för den gemensamma jordbrukspolitiken som antogs 1992 och 1999.

4. Gemensam organisation av marknaden med enbart direktstöd till produktionen
Denna marknadsorganisation är schablonmässigt eller proportionellt avpassad efter producerad mängd eller avkastning, och tillämpas på oljeväxter, proteingrödor, foder, tobak, textilier, balj- och ärtväxter, humle, bearbetade frukter och grönsaker, vissa färska frukter och grönsaker (sparris, nötter), olivolja och oliver. Den omfattar nästan 10 % av gemenskapens totala jordbruksproduktion.

5. Gemensam organisation av marknaden utan direktstöd till produktionen
Organisationen tillämpas på följande produkter: fjäderfän, ägg, bearbetade jordbruksprodukter, blommor och plantor, vissa färska frukter och grönsaker, potatis och andra mindre betydelsefulla eller exotiska produkter (etanol, kaffe, te…) som endast har tullskydd.

KLASSIFICERING AV DEN GEMENSAMMA ORGANISATIONEN AV MARKNADEN EFTER HUR UTBUDET KONTROLLERAS
Efter de senaste reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken finns nu fyra system för att kontrollera produktionsmängden (tabell II):

1. Produktionskvoter i strikt mening
Dessa kvoter gäller mjölk och socker och fastställs på nationell nivå. De fördelas mellan jordbruken eller företagen och medför sanktioner för producenterna i respektive medlemsstat om kvoten överskrids.

2. Nationella garanterade produktionskvoter
Kvoterna (högsta garanterad kvantitet (hgk), högsta garanterad areal (hga) och bidrag per djur) berör en lång rad produkter och kan jämställas med producenternas rätt till direktstöd, vilket minskas proportionerligt om de fastställda gränserna överskrids.

3. Gemenskapens garanterade produktionskvoter
Detta slags kvoter beräknas på de femton medlemsstaternas produktion, men håller på att försvinna och berör endast vissa bearbetade frukter och grönsaker, balj- och ärtväxter och bananer.

4. Nationella överskottskvoter
Kvoterna gäller några produkter från Medelhavsområdet (vin, med godkända destilleringsvolymer) och några färska frukter och grönsaker (med trösklar för återtag från marknaden).

TABELL I
PRODUKTER KLASSIFICERADE EFTER MARKNADSFÖRVALTNINGSSYSTEM
EFTER TOPPMÖTET I BERLIN (AGENDA 2000)

TABELL II
SEKTORSSYSTEM FÖR KONTROLL AV UTBUDET EFTER TOPPMÖTET I BERLIN
(AGENDA 2000)

12/10/2000