4.1.3.bis     Den gemensamma organisationen av marknaden: sektoriell översikt

1. Den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål
Reformen avseende jordbruksgrödorna (spannmål, oljeväxter och proteingrödor) regleras genom förordningarna (EG) nr 1251/1999, 1252/1999 och 1253/1999 (EGT L 160, 26.6.1999). Grundprincipen var tidigare att ge offentligt stöd genom garantipriser, men sedan slutet av regleringsåret 1993/1994 är principen i stället att erbjuda direktstöd per hektar. Syftet är att kompensera den gradvisa minskningen av interventionspriserna (som minskar med 15 % i två steg från och med regleringsåret 2000/2001) och se till att priserna anpassas efter dem som gäller på världsmarknaden. För att erhålla stödet måste jordbrukaren ta en del av sin jord ur produktion. Siffran för markuttaget är från och med säsongen 2000/2001 fastställd till 10 %. Småjordbrukare (produktion under 12 ton) är undantagna från det obligatoriska kravet på uttag av åkermark för att erhålla stöd. Dessutom har man på gemenskapsnivå och på nationell nivå fastställt en maximiyta för utbetalning av arealbidrag. Exportbidrag kan beviljas om det råder skillnader mellan gemenskapspriserna och världsmarknadspriserna och regleras sedan 1995 av de åtaganden som gjordes vid GATT:s Uruguayrunda. Om världsmarknadspriserna är högre än gemenskapens kan bidragen ersättas av exportavgifter (vilket inträffade 1996). Stödsystemet för spannmål är den budgetpost som tar störst del i anspråk av EU-budgeten (upp till 32,5 % av EUGFJ:s garantisektion).

2. Den gemensamma organisationen av marknaden för oljeväxter
De institutionella priserna har tagits bort. Sedan skördeåret 1993/1994 beviljas endast arealbidrag som fastställs på gemenskapsnivå och som varierar beroende på varje regions traditionella avkastning. För att erhålla stödet måste producenterna avstå från att odla en viss procentdel av sin jord, vare sig det rör sig om odling av spannmål eller oljeväxter. Tullavgifter tillämpas. I och med reformen av växtgrödor i Agenda 2000 (förordning (EG) nr 1251/1999, EGT L 160, 26.6.1999) skall tilläggsstöden för oljeväxter upphöra och stöden i denna sektor skall anpassas efter dem som beviljas för spannmål. Kraftig kritik har riktats mot detta förslag, eftersom det skulle kunna medföra en stor minskning av gemenskapsproduktionen, som redan nu inte räcker till att avhjälpa EU:s enorma underskott.

3. Den gemensamma organisationen av marknaden för proteingrödor
På samma sätt som för spannmål och oljeväxter, innebär denna marknadsorganisation att man sedan skördeåret 1994-1995 beviljar kompensationsstöd per hektar, på villkor att jordbrukaren avstår från att bruka en viss procentdel av den odlade jorden. Även proteingrödorna berördes av Agenda 2000:s reform av växtgrödor. Odlingen av proteingrödor beviljas ett direkt inkomststöd på 72,5 euro per ton. På så sätt kan man garantera dess lönsamhet i förhållande till andra jordbruksgrödor.

4. Den gemensamma organisationen av marknaden för ris
Den gemensamma marknadsorganisationen för ris reformerades 1995 genom förordning (EG) nr 3072/95 (EGT L 329, 30.12.1995) till ett stödsystem som gör att gemenskapens risproducenter gynnas på samma sätt som de som producerar jordbruksgrödor. Som motvikt till att interventionspriserna minskade med 15 %, infördes för produktion av ris (indica och japonica) direktstöd per hektar (52,65 euro/ton multiplicerat med den nationella avkastningen på 6 ton/hektar i genomsnitt). Interventionsperioden minskade även från april till juli. Den gemensamma organisationen av marknaden omfattar även en maximal garanterad basareal (427 000 hektar). Om arealen överstigs, innebär det en minskning av kompensationsstöden. Den 7 juni 2000 lade kommissionen fram förslag om en reform av den gemensamma organisationen av marknaden, i syfte att återupprätta balansen på gemenskapens marknader mellan den interna produktionen och importen och för att förstärka sektorns konkurrenskraft. Två förslag till förordningar ligger till grund för dessa förslag. Det första vill öka direktstöden till producenterna, det andra vill avskaffa interventionssystemet. Organisationen skulle därmed anpassas mer efter det system som gäller för jordbruksgrödor, med en betalning per hektar som uppgår till 63 euro/ton. Det innebär att det arealbidrag som Agenda 2000 föreskriver skall gälla för spannmål från och med 2000/2001. Jordbrukarna skulle också vara tvungna att ta en viss del (10 %) av sin jord ur bruk. Stöden per hektar skulle öka, men interventionssystemet skulle avskaffas i syfte att minska de mycket kostsamma lagren. Det nuvarande systemet med importavgifter, baserat på att ett maximalt importpris sedan avgifterna i samband med interventionspriset betalats, skulle överges. I stället skulle man införa det system med fasta priser som fastställdes vid Uruguayrundan. Kommissionen tänker sig även bestämmelser för privat lagerhållning för att skydda jordbrukarna mot störningar på marknaden, och obligatorisk plikt för de producerande medlemsstaterna att upprätta en rapport om risodlingarnas miljöaspekter före 2003.

5. Den gemensamma organisationen av marknaden för socker och isoglukos
Denna organisation av marknaden bygger på ett system med garantipriser för socker och betor (förordning (EG) nr 1785/81, EGT L 177, 1.7.1981). Stöd erbjuds för begränsade mängder motsvarande en produktionskvot för vilken nästan total garanti råder (kvot A) och en kvot för vilken prisgarantin inte är heltäckande (kvot B). Genom förordning (EG) nr 1101/95 (EGT L 110, 17.5.1995) beslöt rådet att bibehålla nivån på produktionskvoterna under en period av sex säsonger, det vill säga fram till 2000/2001. Den gemensamma organisationen av marknaden har ett system med produktions- och lagringsavgifter för att budgetmässigt kunna vara neutral. För den internationella handeln planeras ett gränssystem baserat på importavgifter och exportbidrag, för att undvika att sockrets prisvariationer på världsmarknaden återspeglas på priserna inom unionen. Ett förslag om att denna ordning skall fortsätta gälla ytterligare fem regleringsår lades fram av kommissionen i september 2000. Kommissionen föreslår även flera justeringar av det gällande systemet, till exempel en minskning av A- och B-kvoterna. Noteras bör att sockersektorn ännu inte inbegripits i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

6. Den gemensamma organisationen av marknaden för olivolja
Organisationen av marknaden för olivolja trädde i kraft i november 1996 med ett system uppbyggt kring bidrag, interventionspriser och produktions- respektive konsumtionsstöd. På rådets anmodan lade kommissionen i februari 1997 fram ett meddelande (KOM(97) 57) om en genomgripande reform av stöd- och kontrollsystemet för olivoljeproduktionen. Efter kritik och efter en lång debatt i rådet, lade kommissionen i samband med Agenda 2000 fram ett förslag till en ny förordning för olivoljesektorn (KOM(1998) 171) som godkändes av rådet (förordning (EG) 1638/1999, EGT L 210, 28.7.1998). Förslaget avsåg tillfälliga förändringar i den gemensamma organisationen av marknaden som skulle tillämpas på regleringsåren 1998/1999 och 2000/2001. Dessa innebar en förstärkning av det gällande stabiliserande systemet med högsta garanterad kvantitet (1 777 261 ton), som ytterligare delats in i nationella kvantiteter, fortsatt produktionsstöd för olja från olivodlingar som existerade den 1 maj 1998, med en minskning på 5 %, avskaffande av konsumtionsstödet, avskaffande av stödet till små producenter och ersättande av systemet med interventionsköp med en ordning för privat lagerhållning. Före övergångsperiodens utgång, det vill säga före den 1 november 2001, har kommissionen för avsikt att samla detaljerade uppgifter (i synnerhet om antalet träd genom en analys av flygfoton, en studie av den nationella genomsnittsavkastningen och av ett geografiskt informationssystem) som skulle göra det möjligt att jämföra deklarationerna med verkligheten och bötfälla dem vars odlingsdeklarationer inte motsvarar den erhållna informationen.

7. Den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker
Den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker omfattar följande delar:

• ett system för klassificering av produkterna enligt gemensamma bestämmelser,
  
• en interventionsordning,
  
• en mekanism för erkännande av producentorganisationerna och en stödordning för dem,
  
• bestämmelser gällande organisationer och avtal mellan olika yrkesgrupper,
  
• ett system för nationella kontroller och gemenskapskontroller samt ett system för handel med länder utanför EU.

I slutet av juli 1996 träffade rådet en politisk överenskommelse för att genomföra reformen av färska frukter och grönsaker (förordning (EG) nr 2200/96, EGT L 297, 21.11.1996). Reformen inriktades på att nå en bättre organisation av utbudet genom att stärka producentorganisationerna, skapa strängare kriterier för erkännande av dessa organisationer och för skapande av en operativ fond som medfinansieras av EU och som skall finansiera säljfrämjande åtgärder (bland annat reklam för kvaliteten). Den skall också finansiera uttag av mark som inte täcks av gemenskapens ersättningar för uttag (i och med denna reform har ersättningen lagts på en nivå som gör att den inte uppmuntrar till produktion). En övergångsperiod på fem år har fastställts för att anpassa producentorganisationernas program enligt handelsmässiga kriterier och för att minska ersättningen för arealuttag samt främja omvandling av odlingarna. Särskilda lösningar har dessutom utarbetats för att lösa specifika problem för vissa produkter som lokalt eller regionalt är av ekonomisk betydelse.

För bearbetade produkter av frukt och grönsaker finns ett särskilt system baserat på bearbetningsstöd och försäljningsfrämjande åtgärder. Den 16 och 17 september 1996 träffade rådet en politisk överenskommelse om en reform av grundreglerna (förordning (EG) nr 2202/96, EGT L 297, 21.11.1996) så att stödet till produktion av bearbetade produkter av citrusfrukter ändrades. Överenskommelsen innebar att producentorganisationerna och bearbetningsindustrin skall sluta avtal om bearbetning där råvarans pris skall fastställas beroende på utbud och efterfrågan. Producentorganisationerna får ett gemenskapsstöd vars syfte är att ge dem en jordbruksinkomst, underlätta förhandlingarna med industrin och främja koncentration av utbudet. Maximala tröskelvärden för bearbetningen har fastställts. Om de överskrids minskas stödet. Även sanktioner kan bli följden om inte avtalen genomförs. Under 2000 lade kommissionen fram ett förslag till förordning för att anpassa den gemensamma marknadsorganisationen i syfte att avhjälpa vissa problem (anpassa systemet för bearbetade tomater, höja vissa bearbetningströskelvärden och förenkla administrationen av driftsfonderna).

8. Den gemensamma organisationen av marknaden för vinsektorn:
För vinproduktion och vinodling koncentreras åtgärderna kring:

• undandragande från marknaden (lagring och destillering) som bestäms varje skördeår,
  
• ett bidragssystem för nedläggning av odlingarna, kopplat till förbud för nyplanteringar, i syfte att begränsa produktionsmöjligheterna och uppnå en balanserad marknad.

Det är viktigt att skilja mellan kvalitetsviner och bordsviner, eftersom mekanismerna i denna gemensamma organisation av marknaden inte tillämpas på kvalitetsvinerna, utom vid åtgärder i samband med program för nedläggning och destillering av biprodukter vid vintillverkningen. Den 22 juli 1993 lade kommission fram ett dokument kallat "Utveckling och framtid för vinproduktions- och vinodlingspolitiken" (KOM(93) 380) och därefter ett förslag till reform av den gemensamma marknadsorganisationen (KOM(94) 117). Båda dokumenten kritiserades kraftigt och reformen av denna sektor har väntat på en lösning i fyra år. Slutligen lade kommissionen 1998 fram ett nytt förslag inom ramen för Agenda 2000 (KOM(1998) 182 och 370). Reformen grundas här på att man skall stimulera till att EU:s produktion anpassas till hur efterfrågan på vin utvecklas, det vill säga i riktning mot kvalitet, och därför först vidta åtgärder för omstrukturering och produktionsomläggning. I ett betänkande av Martin för Europaparlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling (*4.1.2.) kritiserades kommissionens förslag med betoning på den bristande samstämmigheten mellan de eftersträvade målen och de medel som föreslagits för att uppnå dem. Det gällde särskilt på följande tre nivåer:

• Förslaget befäste utvecklingen av produktionskapaciteten och tog bort möjligheten att modifiera de parametrar med vilka marknadsutvecklingen kunde följas.
  
• Kommissionen föreslog en "frivillig" destillering av överskott, utan obligatorisk rapport, vilket, om man inte vill ha en fullständig avreglering av marknaden, förutsätter ett högt pris för producenterna, vilket på medellång sikt medför en risk att man samtidigt ökar de strukturella överskotten och budgetkostnaden för den gemensamma marknadsorganisationen.
  
• Det fanns inte längre några bestämmelser som gjorde det möjligt att övervaka producenternas tendens att öka avkastningen, vilket strider mot kommissionens önskan att upprätthålla den aktuella marknadsnivån.

Trots denna kritik godkände rådet reformen (förordning (EG) nr 1493/1999, EGT L 179, 14.7.1999).

9. Den gemensamma organisationen av marknaden för tobak
Denna gemensamma organisation bekräftar gemenskapens åtagande gentemot tobaksodlarna. Deras inkomster är nämligen i allmänhet starkt beroende av bidrag (stöd) och det kan vara svårt att ställa om de cirka 150 000 hektar som för närvarande är avsatta för arbetsintensiv odling, utan att riskera att marken överges och att vissa landsbygdsområden som ofta ligger i mindre utvecklade regioner i unionen avfolkas. För detta presenterade kommissionen inom ramen för Agenda 2000 i januari 1998 (KOM(1998) 19) en ny tobakspolitik som syftar till att:

• Stimulera till tobaksproduktion av högre kvalitet genom att en del av det beviljade bidraget till varje producent bestäms utifrån produktionskvaliteten, vilken bestäms av inköpspriset,
  
• bättre beakta hälso- och miljökraven genom att låta 2 % av bidragen gå till finansiering av forsknings- och informationsfonder för tobak och genom att ålägga producentsammanslutningarna att finansiera miljöåtgärder genom det särskilda stöd som utbetalas till dem,
  
• göra det möjligt för producenterna att omskola sig genom ett system med återköp av kvoter till förmån för dem som beslutar att överge tobaksodlingen,
  
• göra kvotsystemet mer flexibelt och underlätta för producenterna att gå över från en tobakssort till en annan och överlåta produktionskvoter sinsemellan,
  
• förenkla den administrativa förvaltningen genom att ersätta den nuvarande fördelningen av kvoter till enskilda producenter med en treårig fördelning till producentsammanslutningarna.

Europaparlamentets synpunkter på reformen av den gemensamma organisationen av marknaden röstades igenom vid sammanträdesperioden i juni 1998 (i Rosado Fernandes betänkande, A4-0218/1998). Två förordningar innehåller nu bestämmelser för sektorn: rådets förordning (EG) nr 1636/98 av den 20 juli 1998 om ändring av förordning (EEG) nr 2075/92 om den gemensamma organisationen av marknaden för råtobak, och rådets förordning (EG) nr 660/1999 av den 22 mars 1999 om ändring av förordning (EEG) nr 2075/92 och fastställande av bidrag och garantitrösklar för bladtobak per sortgrupp och medlemsstat för 1999, 2000 och 2001 års skördar.

10. Den gemensamma organisationen av marknaden för bananer
Ordningen för bananer är den senaste gemensamma organisation av marknaden som inrättats inom den gemensamma jordbrukspolitiken (förordning (EG) nr 404/93, EGT L 47, 25.2.1993). Dess mål är att behandla en hel del krav som är inbördes olika och ofta motstridiga, såsom att se till att den fria rörligheten för bananer fungerar på den inre marknaden samtidigt som konsumenterna får betala rimliga pris, respektera EU:s åtagande gentemot de producerande AVS-länderna i fråga om tillträde till gemenskapens traditionella marknader, bibehålla preferenssystemet för EU-producenterna i gemenskapens yttersta randområden (Kanarieöarna, Madeira, Martinique, Guadeloupe och Kreta) och ta hänsyn till de åtaganden som gjorts inom ramen för WTO. För att uppnå målen har den gemensamma marknadsorganisationen infört ett system med tullavgifter, kvoter, licenser och inkomststöd till gemenskapsproducenterna. Bananer från AVS-länderna är tullfria upp till en maximigräns som kallas "traditionell AVS-mängd" (857 700 ton). För bananer från länder i Latinamerika finns en kvot (banandollar) som inom den gemensamma marknadsorganisationen för närvarande är fastställd till 2,2 miljoner ton som betalas med 75 euro per ton, plus en tilläggskvot på 350 000 ton som betalas med 300 euro per ton, för att ta hänsyn till den senaste utvidgningen av EU. För import utöver dessa kvoter måste man betala tullavgifter vars syfte är att avskräcka. Slutligen finns ett system med importlicenser vars bestämmelser (B-licenser) stimulerar köpmännen att handla med bananer från AVS-länderna och EU, vars produktion annars inte skulle vara lönsam.

På förfrågan av några latinamerikanska länder svarade WTO:s organ för att lösa tvistefrågor att systemet med B-licenser inte var förenligt med de multilaterala reglerna. För att gemenskapens system skulle överensstämma med detta WTO-beslut, antog rådet förordning (EG) nr 1637/1999 (EGT L 210, 28.7.1999) och beslöt om kompensation för de berörda AVS-länderna. Licenssystemet bibehölls dock och medförde nya tvister inom WTO som fick Förenta staterna att tillämpa handelssanktioner till ett värde av omkring 200 miljoner euro om året. Kommissionen tvingades därför i november 1999 att lägga fram ett nytt förslag till ändring av gemenskapens system för bananimport. Kommissionen föreslog att man skulle behålla ett tullkontingentsystem med tullförmåner för AVS-länderna under en övergångsperiod på sex år, som därefter automatiskt skulle ersättas av ett system med fasta tullavgifter som förhandlats fram inom WTO. Förslaget mötte starkt motstånd, och kommissionen fick därför i juli 2000 utarbeta nya förslag och inleda förhandlingar för att komma överens om hur man skulle tillämpa ett tullkontingentsystem baserat på principen "först i kön betjänas först" med Förenta staterna och Latinamerika.

11. Den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mejeriprodukter
Denna marknadsorganisation regleras av förordning (EG) nr 1256/1999 (EGT L 160, 26 juni 1999) och bygger på ett kvotsystem på nationell nivå. Om kvoten överskrids, straffas man med en extra avgift. Dessutom innefattar marknadsorganisationen ett system för offentliga interventioner, privat lagerhållning, produktionsstöd för användning av mjölk i djurfoder och förädling till kasein, särskilda åtgärder för att minska lagren, och stöd till minskning och/eller nedläggning av produktionen. Importavgifter och exportbidrag används. Reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för mejeriprodukter började med förslagen i Agenda 2000. Rådets överenskommelse i Berlin 1999 grundas på en minskning av de institutionella priserna (med 15 %) från 2003/2004 i utbyte mot ett direkt bidrag som grundar sig på varje producents kvot och beräknas schablonmässigt per ton. Samtidigt har EU:s femton medlemsstater åtagit sig att se över den gemensamma marknadsorganisationen år 2003 med utgångspunkt i en rapport från kommissionen, i syfte att kunna avskaffa det nuvarande kvotsystemet efter 2006.

12. Den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött
Nötköttssektorn regleras genom förordning (EG) nr 1254/1999 (EGT L 160, 26.6.1999). Krisen med bovin spongiform encefalopati (BSE) eller "galna ko-sjukan" har påskyndat reformen i denna sektor, som redan präglades av en tendens till minskad konsumtion. Kostnaderna för den offentliga lagringen har skjutit i höjden och ökat med mer än 112 % samtidigt som priserna gått ned med 20-30 %. Kommissionen har lagt fram ett förslag till ändring av den gemensamma marknadsorganisationen för att inrikta den mer mot konsumtion än mot produktion. Reformen innebar en serie brådskande åtgärder för att minska produktionen. Genom Agenda 2000 infördes ännu en reform av nötköttssektorn, med en betydande sänkning av de institutionella priserna på 20 % (i tre etapper under regleringsåren 2000/1 till 2002/3) och i gengäld en ökning av bidragen per djur samt stopp för offentliga interventionssystemet från den 1 juli 2002. Det systemet kommer att ersättas med ett "skyddsnät" som gör det möjligt för kommissionen att göra en anbudsinfordran då genomsnittspriset för oxar eller tjurar i en medlemsstat eller i en region sjunker till mindre än 1 560 euro/ton.

13. Den gemensamma organisationen av marknaden för får- och getkött
Den här organisationen av marknaden reformerades 1992 (förordning (EG) nr 3567/92, EGT L 362, 11.12.1992). Den bygger på ett enhetligt system för hela EU med ett gemensamt bidrag som varierar beroende på fårens användningsområde, det vill säga om de föds upp för att producera mjölk eller kött. Bidrag utgår för upp till maximalt 1 000 djur per producent i mindre gynnade områden och för 500 djur i övriga områden. Den högsta garanterade kvantiteten är 63,4 miljoner djur per år. Om denna maximimängd överskrids får man betala straffavgift genom att grundpriset sänks.

14. Den gemensamma organisationen av marknaden för fläskkött
Denna marknadsorganisation (förordning (EG) nr 2759/75, EGT L 282, 1.11.1975) inriktas på privat lagerhållning, som är vanligare än offentlig lagring eftersom den är flexiblare. Ett yttre skydd garanteras genom tullavgifter. Exportbidragen varierar beroende på destinationen. Sedan GATT-avtalen trädde i kraft har exportbidragen minskats. För närvarande har sektorn problem med överproduktion till följd av svinpest i några producerande regioner. För att mildra effekterna har kommissionen under år 2000 lagt fram ett förslag till en kompensationsfond för fläskköttssektorn, som på frivillig väg har inrättats i medlemsstaterna och som finansieras av de uppfödare som åtagit sig att kontrollera sin produktion.

15. Den gemensamma organisationen av marknaden för fjäderfän och ägg
Den gemensamma organisationen av marknaden för fjäderfän och ägg (förordning (EG) nr 2771, EGT L 282, 1.11.1975) är mycket flexibel. Inga garantipriser existerar utan bara ett skydd vid gränserna, och i enlighet med överenskommelsen vid GATT:s Uruguayrunda, en mycket låg tullsats. Det finns kvoter för minimitillgång för vilka tullavgiften begränsas till en procentandel av grundtaxan. Dessutom finns en särskild skyddsklausul som fastställer extra avgifter om importvolymerna skulle vara alltför höga eller om importpriset skulle sjunka alltför kraftigt. Denna skyddsklausul har tillämpats mycket ofta.

12/10/2000