4.1.4.     Den Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) - Garantisektionen

RÄTTSLIG GRUND
Artikel 34.3 (40) i EG-fördraget.

MÅL
Den europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket används för finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Den bildades i januari 1962. 1964 delades den upp i två sektioner: garantisektionen och utvecklingssektionen. Garantisektionen är den mest betydelsefulla och används för finansiering av utgifter i samband med marknads- och prispolitiken. I enlighet med artiklarna 2 och 3 i förordning nr 729/70 består dessa utgifter dels av bidrag vid export till tredje land, som beviljats inom ramen för de gemensamma marknadsorganisationerna, dels av utjämningsinterventioner för jordbruksmarknaderna. Till följd av reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken har EUGFJ:s garantifond emellertid sedan 1993 varit tvungen att helt eller delvis finansiera åtgärder som inte har med förvaltningen av de egentliga jordbruksmarknaderna att göra (uttag av åkermark, inkomststöd, miljöskydd, bedrägeribekämpning, osv.). Besluten inom ramen för Agenda 2000 om överföring till EUGFJ:s garantifond av samtliga gällande strukturåtgärder och åtgärder till förmån för landsbygdens utveckling utanför mål 1-regionerna är det senaste steget i denna riktning.

RESULTAT
EUGFJ är en integrerad del av gemenskapens budget. Dess anslag fastställs därför med samma budgetförfarande som för övriga gemenskapsutgifter.

1. Fondens utveckling och fördelningen av anslagen

• De totala utbetalningarna från garantisektionen har ökat från 8,7 miljarder ecu 1978 till 38,7 miljarder 1998 i enlighet med tabell II (*4.1.9.). Utbetalningarna har således fyrdubblats under de senaste 20 åren, vilket beror på såväl interna förhållanden (bl.a. anslutningen av nya medlemsstater) som externa faktorer (mättad världsmarknad). Trots denna ökning utgör utgifterna under garantisektionen endast 0,50 procent av Europeiska unionens BNP. Från 1988 till 1996 har riktlinjen för jordbruket med god marginal respekterats (se punkt 3a nedan) under varje budgetår, vilket möjliggjort en besparing på omkring 27 miljarder ecu under samma period. Under 1998 var utgifterna mycket lägre än riktlinjen för jordbruket, med en skillnad på 4,5 miljarder ecu.
  
• Sedan 1988 har betydande restriktioner införts för den gemensamma jordbrukspolitiken för att försöka bromsa de ökande jordbrukskostnaderna. Andra åtgärder har vidtagits samtidigt som ett led i de strukturella anpassningarna inom jordbruket och landsbygdens utveckling (uttag av åkermark, omvandling av vissa sektorer, program för extensifiering av produktionen, osv.) vilka huvudsakligen finansierats genom EUGFJ:s garantisektion. I reella termer är minskningen av garantisektionens utgifter därmed ännu större.

Tabellerna I.4 och II (*4.1.9.) visar att Frankrike är det land som får mest bidrag från EUGFJ:s garantifond följt av Tyskland, Spanien och Förenade kungariket. Tabell I (*4.1.9.) visar att jordbrukssektorerna i Sverige, Förenade kungariket och Irland är de som får mest bidrag inom EU eftersom utgifterna från EUGFJ:s garantisektion utgör mellan 59 och 86 procent av nettoförädlingsvärdet av dessa länders totala jordbruksproduktion (1998). När det gäller kostnader per jordbruksarbetsenhet är det dock Danmark som leder listan följt av Belgien och Förenade kungariket (tabell I.6 *4.1.9.).

Tabell III (*4.1.9.) visar fördelningen av garantisektionens utgifter till de olika sektorerna under 1998, efter utgiftstyp (bidrag, prisinterventioner och direkt stöd). De tre största utgiftsposterna är fiberväxter (spannmål, oljeväxter och proteingrödor), nötkött och mjölkprodukter.

De resultat man uppnått genom åtgärderna för att främja budgetdisciplinen har varit anmärkningsvärda. Denna utveckling överensstämmer med budgetplanen (Delorspaket I och II), enligt vilken jordbrukets andel av gemenskapsbudgeten skulle minska. Således har garantisektionens andel av gemenskapsbudgeten minskat från 67 procent 1988 till 45,1 procent 1999. Den budgetplan som lagts fram inom ramen för Agenda 2000 fasthåller i det närmaste denna andel. Under perioden 2000-2006 skall riktlinjen för jordbruket uppgå till 44,1 procent av gemenskapsutgifterna.

Tabell III (*4.1.9.) visar också utvecklingen av garantisektionens utgifter per medlemsstat och efter utgiftstyp. Det bör påpekas att samtliga stater hädanefter erhåller största delen av sitt stöd i form av direkta stöd. Frankrike är den medlemsstat som erhåller mest bidrag, följt av Nederländerna och Tyskland. De medlemsstater som får minst bidrag är Portugal, Grekland, Österrike och Sverige.

2. EUGFJ - garantisektionens utgifter

a. Garantisektionens utgifter inom ramen för de gemensamma marknadsorganisationerna kännetecknas av följande:

• De är obligatoriska utgifter (artikel 272 (203) i Romfördraget), vilket innebär att de styrs av motsvarande förordningar (därför är denna sektor så viktig för jordbruksinkomsterna).
  
• De är svåra att beräkna eftersom de grundas på flera faktorer som produktion, internationella priser, osv.
  
• De anpassas under budgetåret för att man skall kunna justera de beräknade anslagen till behoven genom godkännande av ändrade och/eller tilläggsbudgetar (tilläggs- och ändringsbudget).

b. Dessa utgifter delas dessutom upp i kategorier beroende på den ekonomiska arten av de olika åtgärderna inom de gemensamma marknadsorganisationerna.

• Exportbidrag: minskar kraftigt till följd av utvecklingen av priserna på världsmarknaden och GATT-avtalen från 1993. De motsvarade 1998 nästan 12 procent av beräknade anslag (tabell II, *4.1.9.).
  
• Prisinterventioner: (stöd för statlig och privat lagerhållning), utgjorde 1998 6 procent av anslagen (tabell III, *4.1.9.).
  
• Direkta stöd: till producenter och industrier; utgjorde 1998 82 procent av anslagen (tabell II, *4.1.9.).

3. EUGFJ:s struktur och funktion
För att genomföra fondens åtgärder bistås kommissionen av EUGFJ-kommittén, som är sammansatt av representanter från medlemsstaterna. Den efterföljande kontrollen genomförs av revisionsrätten och Europaparlamentets budgetkontrollutskott. Europeiska rådets möte i Bryssel i februari 1988 var av stor betydelse på grund av det avtal som antogs vilket har gjort det möjligt att vidta mycket viktiga åtgärder. Bland dessa kan särskilt följande nämnas:

a. Budgetdisciplin

• För att bromsa de växande jordbruksutgifterna fastställdes en övre gräns för de tillgängliga anslagen med hjälp av en så kallad "budgetdisciplin" och framför allt genom inrättandet av en "finansiell riktlinje" eller "jordbruksriktlinje" för perioden 1988-1992. Denna riktlinje fastställdes till 27,5 miljarder ecu för 1988 med en årlig ökningstakt på 74 procent av den årliga ökningen av Europeiska unionens BNP. Den årliga minskningen av jordbruksutgifterna har uttryckts som en procentuellt långsammare ökningstakt för jordbruksbudgeten än för BNP, som i kombination med en ökning av de egna intäkterna skulle göra det möjligt att fördubbla anslagen till strukturfonderna.
  
• Vid Europeiska rådets möte i Edinburgh 1992 beslutade man att förlänga tillämpningen av den finansiella riktlinjen fram till 1999.
  
• Rådet antog den 31 oktober 1994 ett nytt beslut om budgetdisciplinen, som innebär vissa anpassningar när det gäller uppfyllandet av betalningsfrister, kvaliteten på medlemsstaternas inlämnade uppgifter och kompletterande åtgärder. De nya bestämmelsernas trädde i kraft 1995.
  
• Som det betonades ovan bekräftade Agenda 2000 budgetdisciplinen och jordbruksriktlinjen för perioden 2000/2006.

b. "Larmsystem"
Larmsystemet grundas på ett arbetsdokument om budgetsituationen som kommissionen lägger fram varje månad för att bidra med bättre information från budgetmyndigheten. Detta system gör det möjligt att följa upp utgiftsutvecklingen inom garantisektionens kapitel månad för månad för varje enskild gemensam marknadsorganisation, för att säkerställa att utgifterna inte överstiger tillgängliga medel.

c. Monetär reserv
Den monetära reserven är en budgetmekanism avsedd för att mildra svängningarna i växelkursen på marknaden mellan ecun och den amerikanska dollarn i förhållande till den växelkurs som används i budgeten. Reserven tillförs medel från garantisektionen när dollarkursen stiger och finansierar de kostnader som ett fall i dollarkursen innebär för garantifonden.

• Reserven omfattas inte av den finansiella riktlinjen. Dess grundbelopp uppgår till 500 miljoner ecu, och under ett tröskelvärde på 200 miljoner ecu görs inga överföringar, varken från eller till den monetära reserven.
  
• Reserven kan också täcka möjliga agromonetära kostnadsökningar enligt besluten som fattades av Europeiska rådet i Edinburgh även om detta ökar risken för att reserven skall ta slut. I ett sådant läge ska rådet anta specifika åtgärder för att förse EUGFJ:s garantisektion med medel.

d. Ett obligatoriskt system för finansiering av nedskrivningarna av överskottslagren
Europeiska unionen är skyldig att skriva ner värdena på lagren vid uppköpstidpunkten eller två gånger om året och inte vid avsättningstidpunkten som tidigare varit normal praxis.

e. Bedrägerier
Bedrägerierna har under de senaste åren ökat i väsentlig grad. En ökning av antalet överträdelser kan konstateras. Till följd av denna situation har kommissionen vidtagit en rad åtgärder. Förutom att vidta åtgärder som syftar till att öka de administrativa sanktionerna och påföljderna vid bedrägerier har kommissionen stärkt sitt engagemang i kampen mot bedrägerier. Denna verksamhet har koncentrerats runt tre huvudområden:

• Tillämpning av rättsliga bestämmelser om kontroll och förbättring av regelverk och metoder.
  
• Genomförande av undersökningar och kontroller, med en ökning av kontrollerna "på plats".
  
• Införande av specifika kontrollmekanismer som skall övervakas av kommissionen.

EUROPAPARLAMENTETS ROLL
Det interinstitutionella avtalet från oktober 1993 gör det möjligt för parlamentet att i högre grad påverka de obligatoriska utgifterna. Europaparlamentet beslutar om anslagens storlek och deras fördelning på produkter och åtgärder, även om det är rådet som har sista ordet. Bland de viktigaste av parlamentets bidrag till EUGFJ:s funktion bör man nämna dess fulla stöd till en ändring av förordning nr 729/70 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, för att undvika de konflikter som en dialog som enbart förs mellan tjänstemännen i medlemsstaterna och i de berörda regionerna ger upphov till ^[1]. Parlamentets utskott för jordbruksfrågor och landsbygdens utveckling anser att det är viktigt att skapa ett förlikningsorgan i varje medlemsstat och att detta organ bör omfatta representanter för regionerna för att underlätta dialogen mellan dessa och medlemsstaterna. Europaparlamentet beklagar de otydliga kostnadsberäkningar som kommissionen upprättat för budgeten, och söker därför få ökat inflytande över detta kapitel av EUGFJ:s garantisektion för att kontrollera avvikelserna mellan beräkningar och verkliga utgifter. I detta sammanhang har diskussionerna om jordbrukskapitlet i Agenda 2000 varit av stor betydelse för den gemensamma jordbrukspolitikens framtid. Man har stabiliserat jordbruksutgifterna och parallellt minskat kommissionens handlingsutrymme inom ramen för riktlinjen.

REFERENSER
[1] Samrådsförfarandet: CNS94143 och CNS94144

20/10/2000