6.2.2.     Europeiska unionen och Världshandelsorganisationen (GATT/WTO)

RÄTTSLIG GRUND
Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), Genève 1947, avtalet om upprättandet av Världshandelsorganisationen (WTO), Marrakesh, 1994. Inom ramen för dessa avtal handlar EU och dess medlemsstater i enlighet med följande artiklar:

• 133 (113): gemensam handelspolitik,
  
• 300 (228): förhandlingar och ingående av internationella avtal,
  
• 310 (238): associeringsavtal med ömsesidiga rättigheter och förpliktelser, gemensamt agerande och särskilda förfaranden.

MÅL
Enligt vad som fastställts i Marrakeshavtalets ingress är målen för WTO i hög grad desamma som för GATT, dvs. att höja levnads- och inkomststandarder, garantera full sysselsättning, utvidga produktion och handel och göra optimalt bruk av världens resurser. Tre viktiga tillägg görs: alla målen gäller nu också både för handeln med tjänster och handeln med varor, begreppet "hållbar utveckling" omfattas av utfästelsen att bidra till att göra optimalt bruk av världens resurser, och ett formellt erkännande görs av behovet av att hjälpa utvecklingsländerna att säkra en större andel av den ökande internationella handeln.

RESULTAT

1. GATT

a. Allmän bakgrund
Ursprungligen var det meningen att efterkrigstidens internationella ekonomiska ordning skulle bestå av tre institutioner: Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF) och en internationell handelsorganisation (ITO). Trots att de två första institutionerna inrättades framgångsrikt 1994, kom ITO aldrig att förverkligas. På grund av motstånd i Förenta staterna ratificerades aldrig det grundläggande dokumentet för ITO, Havannastadgan (1947). Emellertid var behovet av ett internationellt organ för att tillämpa de världsomspännande handelsbestämmelserna fortfarande allmänt erkänt. Därför behölls Havannastadgans avdelning IV, som hänförde sig till handelspolitik, och dess bestämmelser antogs av 23 stater. Dessa bestämmelser som är kända som Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), trädde i kraft den 1 januari 1948. Sedan dess har åtta rundor av multilaterala handelsförhandlingar hållits för att ytterligare liberalisera världshandeln. Vid slutförandet av den åttonde Uruguayrundan var de avtalsslutande parterna 123 till antalet, och denna siffra hade ökat till 128 i början av 1995.

I syfte att uppnå en successiv liberalisering av världshandeln fastställdes inom GATT ett antal grundläggande principer. Principen om icke-diskriminering är den mest grundläggande. Denna princip införs i form av klausulen om mest gynnad nation (MGN). Andra principer är: En gynnsammare behandling av utvecklingsländerna, avlägsnande av kvantitativa restriktioner och förbud mot exportsubventioner, tullar som det enda lagliga skyddsinstrumentet, insyn i nationell handelslagstiftning.

b. Uruguayrundan
Uruguayrundan, som inleddes i Punta del Este i september 1986, var den åttonde rundan av multilaterala handelsförhandlingar. Den var den mest utmanande, ambitiösa och utdragna rundan i GATT:s historia. Uruguayrundans förhandlingar omfattade tre aspekter av internationell handel.

• För det första syftade de till att förbättra tillträdet till marknaden genom en omfattande sänkning av tullarna utan tidigare motstycke. Åtgärder vidtogs också för att minska icke-tariffära handelshinder, särskilt tekniska föreskrifter som motiverades av inhemska politiska hänsynstaganden. Alla aspekter av jordbrukspolitiken fördes in under GATT. Jordbruksavtalet fastställde nya bestämmelser för åtaganden. Det utgjorde en ram för en långsiktig reform av handeln inom jordbruket och inhemsk jordbrukspolitik.
  
• För det andra utvidgades GATT:s tillämpningsområde till att omfatta nya områden som tidigare inte behandlats inom multilaterala handelsförhandlingar, som handelsrelaterade aspekter på immateriella rättigheter, handel beträffande tjänster och marknader för offentlig upphandling och åtgärder i fråga om investeringar i samband med handeln. Viktiga framsteg gjordes också beträffande skärpta bestämmelser om offentlig upphandling och tvistlösning.
  
• För det tredje ändrades GATT:s åtgärder för skydd av handeln, särskilt åtgärder mot dumpning och subventioner, åtgärder som grundades på skyddsklausulen i artikel XIX, tullvärde, inspektion före transport, ursprungsregler och exportlicenser.

2. Inrättandet av WTO

a. Allmänt
Eftersom världsekonomin blir alltmer integrerad, har vederbörligt genomförande av bestämmelser som reglerar det multilaterala handelssystemet fått en ökad betydelse. Eftersom GATT inte ansågs kunna fungera som en effektiv garant för sådana bestämmelser, enades de stater som deltog i Uruguayrundans multilaterala handelsförhandlingar om att inrätta en ny och starkare internationell organisation för övervakning av världshandeln. Världshandelsorganisationens (WTO:s) verksamhet inleddes den 1 januari 1995. Ramen för WTO, som i sig är en fullt utvecklad internationell organisation, skiljer sig avsevärt från GATT:s provisoriska avtal: det erbjuder ett enhetligt paket av avtal till vilket alla medlemmar är bundna, det inför nya samarbetsområden i det multilaterala handelssystemet och det inför ett nytt tvistlösningsförfarande.

Tvistlösningsmekanismen (DSM) är förmodligen den viktigaste beståndsdelen i WTO. Den eftersträvar att åstadkomma säkerhet och förutsägbarhet genom formella rättsliga förfaranden. Detaljerna beträffande DSM anges i överenskommelsen om regler och förfaranden för tvistlösning. DSM:s viktigaste resultat är att tvistlösningen sker med större insyn på ett rättvist och opartiskt sätt. Till exempel är det nu endast genom DSM som expertgrupper kan bildas. Dessutom måste det nu råda enat motstånd mot att expertgrupper inrättas eller att expertgruppers rapporter antas för att dessa beslut inte skall fattas. En ytterligare nyhet är möjligheten att anföra besvär mot en slutrapport till ett permanent appellationsorgan. WTO kan som en sista utväg sanktionera repressalier.

b. Befogenheter
WTO kommer att eftersträva att uppnå sina målsättningar genom att utföra följande uppgifter: övervaka och underlätta genomförandet av alla avtal och rättsliga instrument om vilka det har förhandlats i samband med Uruguayrundan, utgöra ett forum för alla förhandlingar bland medlemsstater beträffande multilaterala handelsförbindelser, administrera den nya tvistlösningsmekanismen, administrera mekanismen för handelspolitisk granskning, varvid den handelspolitik WTO:s medlemmar för kontrolleras vartannat år, samarbeta med IMF och Internationella återuppbyggnads- och utvecklingsbanken för att åstadkomma en större överensstämmelse i utformningen av den globala ekonomiska politiken.

c. Struktur
WTO leds av en ministerkonferens som utgörs av företrädare för alla medlemsstaterna. Den har ett övergripande ansvar för WTO och befogenhet att i alla frågor fatta beslut i enlighet med något av de multilaterala handelsavtalen. Allmänna rådet, som även det utgörs av företrädare för alla medlemsstaterna, utför WTO:s uppgifter mellan ministerkonferensens sammanträden. Det allmänna rådet tilldelas också uppgiften som att inrätta och övervaka tre specialiserade råd för handel med varor, handel med tjänster och för handelsrelaterade aspekter av immateriell äganderätt. Avtalet sörjer också för kommittéer på områden för handel och utveckling, handel och miljö, begränsningar i betalningsbalansen och budget samt för ekonomi och administration. Ansvaret för administrationen av WTO kommer att vila på WTO:s sekretariat som leds av en generaldirektör.

d. Resultat

• WTO:s första ministerkonferens hölls i Singapore i december 1996. Konferensen antog en deklaration om ett genomförande av avtalen från Uruguayrundan, WTO:s agenda för det framtida arbetet, förhållandena mellan handel och miljö och mellan handel och konkurrens, investeringsrelaterade frågor och internationellt erkända normer för arbete. De största handelsparterna(som representerar över 80% av världshandeln) för informationsteknologiska produkter kom överens om att tullarna på dessa produkter skulle avvecklas år 2000.
  
• Avtalet inom WTO om grundläggande telekommunikationsnät som slöts 1997 utgjorde ytterligare ett viktigt resultat. Detta avtal omfattar 69 länder från alla kontinenter vilka står för mer än 93 procent av världens inkomster från telekommunikationstjänster.
  
• WTO-förhandlingarna om finansiella tjänster avslutades framgångsrikt i slutet av 1997. Alla huvudaktörer inom handeln inklusive USA är parter i detta avtal och har kommit med väsentligt förbättrade åtaganden för både tillgång till marknaden och nationell behandling för de företag som verkar på andra WTO-medlemmars territorier.
  
• En andra ministerkonferens hölls i maj i Genève 1998. En tredje konferens i Seattle i december 1999 betydde inte som man hade hoppats början på en ny övergripande "millennierunda" för att ytterligare avreglera världshandeln. I stället mötte konferensen starkt motstånd från flera håll. En av anledningarna till att Seattlediskussionerna misslyckades var att förväntningarna var alltför höga, och att WTO inte har tyngd och förmåga att motsvara dem. Vidare resultat beror därför på hur frågan om en reform av WTO hanteras.

e. Europeiska unionen och WTO
EU spelar som ett av världens viktigaste handelsområden en aktiv roll i WTO:s arbete. EU har åtagit sig att bibehålla och förstärka effektiviteten och trovärdigheten i WTO:s tvistlösningsmekanism. Att försöka avgöra handelstvister är ett viktigt bidrag till liberaliseringen av handeln. Den politik som EU fullföljer gäller investeringar (att skapa rätt förhållanden för utländska investeringar är en viktig grund för vidare integration i världsekonomin), miljö (centrala aspekter av det högre målet om en hållbar utveckling) och normer för handel och arbete (främjande av grundläggande arbetsnormer inom den internationella handeln). Att integrera de minst utvecklade länderna i WTO är något som EU alltjämt ser som viktigt.

f. Framtidsutsikter
Vid WTO:s ministerkonferens i maj 1998 i Geneve bekräftade EU sitt stöd för utökade, vittomspännande WTO-förhandlingar med start år 2000 som en väg mot multilateral liberalisering. Denna ståndpunkt intogs även vid uppföljningen och under ministerkonferensen i Seattle i december 1999, och är fortfarande en prioritet för EU trots att Seattleförhandlingarna misslyckades. Ett nytt försök att inleda en ny runda skall göras vid en ministerkonferens i Genève 2000, och samma år skall man även inleda förhandlingar om jordbruk och tjänster. Följande frågor förefaller komma att bli de viktigaste för WTO:s arbete i framtiden, eftersom dessa punkter hela tiden understryks av de viktigaste handelsparterna EU, USA, Kanada och Japan: insyn och öppenhet i det arbete som utförs av WTO, handel och miljö, handel och konkurrens, sociala hänsyn inklusive antagande av grundläggande arbetsnormer, integrering av världens minst utvecklade länder med WTO-systemet samt elektronisk handel, som kan komma att anses som en viktig motor för ekonomisk tillväxt under 2000-talet. Ytterligare en viktig fråga är medlemskap i WTO. Hittills har 135 stater anslutit sig till WTO och 31 länder har ansökt om medlemskap. Detta i sig kan ses som en framgång för organisationen och ett imponerande bevis på att en världsomspännande institution behövs för att skapa och se över de rättsliga ramarna för den globala handeln. Bland ansökarländerna är Kina och Ryssland självklart mycket viktiga för WTO:s ställning. Förhandlingar med Kina har pågått sedan 1986. Kinas politik med gradvisa reformer och öppnande mot väst har lett till omfattande förhandlingar som började bära frukt i slutet av 1999. Förhandlingarna med Ryssland kommer troligen att bli en långdragen process. Ingen organisation kan emellertid påstå sig vara världsomspännande om den inte har Kina och Ryssland som medlemmar. För att möta utvidgningens krav och uppnå en verklig handelsliberalisering krävs en reform av WTO:s beslutsstrukturer och beslutsförfaranden, och organisationens framtida resultat beror på hur denna fråga hanteras.

29/06/2000