6.4.6.     De särskilda arrangemangen för stater i Afrika, Västindien och Stillhavsområdet, från Yaoundé- och Lomékonventionerna till Cotonou-avtalet

RÄTTSLIG GRUND
Artikel 310 (238) EG.

MÅL
Sedan den fjärde Lomékonventionen löpt ut den 29 februari 2000, ges i en ram för de framtida relationerna mellan Europeiska unionen (EU) och länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) i det partnerskapsavtal som undertecknades i Cotonou (Benin) den 23 juni 2000. Avtalet har ingåtts för en tid av 20 år och omfattar en klausul som tillåter en översyn var femte år och ett finansiellt protokoll för varje femårsperiod. I likhet med Lomékonventionen syftar Cotonouavtalet till att förbättra levnadsstandarden och den ekonomiska utvecklingen i AVS-staterna samt till att etablera ett nära samarbete i en anda av fullständig jämställdhet. Det nya avtalet skiljer sig emellertid från de tidigare konventionerna, eftersom det har försökt att omfatta ett mer omfattande antal frågor utöver traditionella utvecklingsfrågor. Dess huvudsyfte är att utrota fattigdom. Det nya avtalet har utarbetats för att reglera handeln mellan de båda avtalsslutande ländergrupperna och deras utvecklingsstrategier i syfte att främja en ytterligare integrering av AVS-staterna i världsekonomin. Det stärker även den institutionella och politiska dimensionen i deras relationer genom att omfatta sådana grundläggande frågor som mänskliga rättigheter, demokrati och sunt styrelseskick.

RESULTAT
1. Historisk översikt

a. Del fyra av EEG-fördraget reglerar, tillsammans med en genomförandekonvention, förbindelserna mellan EEG och ULT (utomeuropeiska länder och territorier). Sedan dessa länder uppnått självständighet blev de 18, och senare 19, afrikanska staterna samt Madagaskar och Mauritius (ASMM) associerade med EEG under de två Yaoundékonventionerna (1 juni 1964-1 juni 1969 och 1 januari 1971-31 januari 1975).

b. Arushakonventionen (1 januari 1971-31 januari 1975) reglerade handelsförbindelserna med de tre östafrikanska staterna Kenya, Uganda och Tanzania. Avtalet med Nigeria, som undertecknades i Lagos den 16 juli 1966, ratificerades aldrig, och har därför inte trätt i kraft.

c. Protokoll 22 till Anslutningsfördragen för Storbritannien, Irland och Danmark gav 20 förutvarande brittiska kolonier - samväldesländer i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, möjlighet att förhandla med EEG om organisationen av sina framtida förbindelser. Även andra afrikanska stater, som inte var medlemmar av samväldet eller ASMM erbjöds denna möjlighet.

d. Detta ledde till den första Lomékonventionen (28 februari 1975-1 mars 1980), som undertecknades den 28 februari 1975, och trädde i kraft den 1 april 1976. Den andra Lomékonventionen undertecknades den 31 oktober 1979 för en period på fem år och den trädde i kraft den 1 januari 1981. Den tredje Lomékonventionen undertecknades den 8 december 1984 för en period på fem år (den löpte ut den 28 februari 1990) och trädde i kraft den 1 maj 1986.

e. Den fjärde Lomékonventionen undertecknades den 15 december 1989 för en period på tio år (med möjlighet till att ändra konventionen efter fem år) och trädde i kraft den 1 mars 1990. Finansieringsprotokollet antogs dock endast för fem år. Den konvention som ändrats vid översynen efter halva tiden och det andra finansieringsprotokollet inom ramen för den fjärde Lomékonventionen undertecknades den 4 november 1995 och löpte ut den 28 februari 2000.

2. Arrangemangen enligt den fjärde Lomékonventionen

a. Handelsregleringar och handelssamarbete
Praktiskt taget alla produkter med ursprung i AVS-staterna (99,5 procent) hade fritt tillträde till gemenskapen. Ömsesidiga arrangemang var inte obligatoriska och AVS-staterna var bara skyldiga att tillerkänna gemenskapen status som mest gynnade nation.

Stabexsystemet (stabilisering av exportinkomster) garanterade AVS-staterna exportinkomster av en viss nivå, genom att skydda dem mot de fluktuationer de normalt skulle utsättas för till följd av marknadskrafterna eller produktionsväxlingar.

Genom systemet för mineralprodukter (Sysmin) gavs subventioner med syfte att hantera de tillfälliga hot en mot produktionen eller exporten inom gruvsektorn. Enligt den fjärde Lomékonventionen omfattade systemet åtta grundprodukter.

b. Industriellt samarbete
Syftet var att utveckla och diversifiera industriproduktionen i AVS-staterna. Olika typer av åtgärder omfattades: utveckling av forskning och teknologi, utbyte av information, genomförande av undersökningar, etablerande av kontakter mellan företag, uppmuntran till att starta affärsverksamhet och främjande av yrkessammanslutningar i AVS-staterna. Dessa planer övervakades av ett utskott för industriellt samarbete, med hjälp av ett center för industriell utveckling (CIU).

c. Jordbrukssamarbete
Syftet var att lösa problemen i samband med landsbygdsutvecklingen, och att förbättra och utvidga jordbrukets produktion, både för inhemsk konsumtion och för export. Särskild vikt lades vid säkerställd livsmedelsförsörjning, kvinnors roll och den regionala aspekten av landsbygdsutveckling. Åtgärderna omfattade projekt för integrerad utveckling av landsbygden och utveckling av bevattning i jordbruket. Ett tekniskt center för jordbruks- och landsbygdssamarbete upprättades under överinseende av Ambassadörskommittén. Livsmedelsbistånd inkluderades i avsikt att hjälpa AVS-staterna att uppnå självförsörjning rörande livsmedel.

d. Kulturellt och socialt samarbete
I den fjärde Lomékonventionen togs hänsyn till den kulturella och sociala dimensionen, främjandet av kulturella identiteter och interkulturell dialog samt användningen av mänskliga resurser. Särskild vikt lades vid kvinnornas roll i utvecklingsprocessen.

e. Mänskliga rättigheter
Inom ramen för översynen efter halva tiden infördes en klausul (artikel 366 a) varigenom hjälpen till ett land kunde dras in, om det bröt mot artikel 5 i konventionen (mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstat).

3. Ingåendet av partnerskapsavtalet i Cotonou
Förhandlingarna om partnerskapsavtalet AVS-EU började i september 1998 och avslutades i Bryssel den 3 februari 2000 av AVS-staterna och EU:s medlemsstater. Ett nytt separat avtal undertecknades med Sydafrika efter det protokoll som fastslog Sydafrikas partiella medlemskap från och med april 1997. Undertecknandeceremonin ägde rum i Cotonou (Benin) den 23 juni 2000.

Ratificeringsprocessen bör slutföras inom två år. Därefter kommer det nya avtalet att träda i kraft. Det kommer att gälla i tjugo år. Enligt ministerrådets beslut skall avtalet tillämpas provisoriskt - innan ratificeringsprocessen avslutas - med undantag för bestämmelserna om den nionde Europeiska utvecklingsfonden.

Cotonouavtalet, som kallas "partnerskapsavtal", innebär ett ömsesidigt åtagande och ansvar, vilket är skälet till att den politiska dialogen betonas, inklusive frågor kring demokrati, god förvaltning och invandring samt ett omfattande deltagande av det civila samhället (4.1). Det nya avtalet betonar även AVS-staternas hållbara ekonomiska utveckling och deras smidiga och stegvisa integration i världsekonomin genom en strategi som kombinerar handel, investeringar, utveckling av den privata sektorn, finansiellt samarbete och regional integration (4.2). Det centrala målet för utvecklingsstrategierna är att minska fattigdomen.

Marshallöarna blev det 76:e AVS-landet, samtidigt som andra AVS-stater i Stilla havet som Cooköarna, Republiken Niue, Republiken Palau och Republiken Nauru redan har undertecknat avtalet. Mikronesiska federationen förväntas underteckna inom en nära framtid, varvid antalet AVS-stater kommer att uppgå till 77.

4. Den institutionella och politiska dimensionen

a. Institutioner
De gemensamma institutionerna är ministerrådet, ambassadörskommittén och den gemensamma parlamentsförsamlingen. Den tidigare gemensamma församlingen benämns i det nya avtalet "gemensam parlamentsförsamling" för att betona detta organs parlamentariska natur. Bland den gemensamma parlamentsförsamlingens uppgifter ingår att organisera regelbundna kontakter, inte bara med företrädare för näringslivets och arbetsmarknadens organisationer som fallet var enligt Lomékonventionen, utan även med andra aktörer i det civila samhället (artikel 17).
Den främsta nyheten vad beträffar ministerrådet är att dess mandat har utsträckts till att även omfatta en löpande dialog med företrädare för näringslivets och arbetsmarknadens parter och med andra aktörer i det civila samhället (artikel 15).

b. Aktörerna i partnerskapet (artiklarna 4-7)
En av de mest betydelsefulla innovationerna i det nya avtalet är att ett kapitel har införts om aktörerna i partnerskapet mellan AVS och EU. AVS-staterna erkänner att icke-statliga aktörer spelar en kompletterande roll i utvecklingsprocessen Därför underrättas och inbegrips icke-statliga aktörer i samråd om riktlinjerna för samarbetet och om den politiska dialogen. De skall engageras i genomförandet av samarbetsprojekt och ges lämpligt stöd för kapacitetsuppbyggnad.

Aktörerna i samarbetet omfattar:

• Statliga aktörer på alla nivåer
• Icke-statliga aktörer:
  • den privata sektorn,
  • näringslivet och arbetsmarknadens organisationer, däribland fackföreningar,
  • det civila samhället i alla dess former, däribland icke-statliga organisationer.

c. Politisk dialog (artiklarna 8-10)
Parterna skall regelbundet föra en sammanhängande och balanserad politisk dialog, vilken skall föras på ett flexibelt sätt på lämplig nivå i syfte att utbyta information, upprätta prioriteringar och gemensamma principer. Dialogens målsättningar omfattar regionalt samarbete, konfliktförebyggande och fredlig konfliktlösning. Genom dialogen bidrar parterna till att stärka demokratin och en hållbar utveckling (artikel 11).
Dialogen omfattar samtliga samarbetsområden som anges i avtalet, såväl som frågor av gemensamt intresse, däribland miljö, jämställdhet, migration och kulturella frågor. Dialogen bör inriktas på specifika frågor som respekten för mänskliga rättigheter, demokratiska principer, rättsstaten och god förvaltning, vapenhandel, truppminor, militärutgifter, korruption, narkotika, organiserad brottslighet, samt diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller ras. EU ger stöd för kapacitetsuppbyggnad för att främja demokrati, insyn, förbättrad tillgång till rättsmedel samt effektivare förfaranden för rättsskipning.

d. Migration
Genom det nya avtalet upprättas en ram för att hantera migrationen genom återtagandeklausulen: om en medborgare i en AVS-stat eller medlemsstat olagligen uppehåller sig på ett territorium som tillhör någon av EU:s medlemsstater, skall AVS-staten eller medlemsstaten, på begäran av den berörda staten och utan ytterligare formaliteter, godta att medborgaren återvänder och återta denne. Avtalet omfattar även en bestämmelse om icke-diskriminerande behandling av lagligt anställda arbetstagare från AVS-stater i EU:s medlemsstater och av arbetstagare från EU i AVS-stater.

5. Handel och finansiell ram

a. En förberedande period inför den framtida handelsordningen (artiklarna 36-37)
I det nya avtalet föreskrivs en förberedande period på åtta år innan den nya, med WTO förenliga, handelsordningen införs. Formella förhandlingar om denna handelsordning bör inledas i september 2002 och träda i kraft i januari 2008. Detta innebär att icke ömsesidiga handelsförmåner avvecklas till förmån för regionala partnerskapsavtal om frihandel med EU. Den icke ömsesidiga handelsordningen från den fjärde Lomékonventionen skall bibehållas mellan 2002 och 2008.
Mellan år 2008 och 2020 skall ömsesidig frihandel med varor och tjänster införas i takt med att med WTO förenliga handelsavtal ingås. AVS-staterna uppmuntras att ingå dessa i grupp, på grundval av deras egen regionala integration. Frihandel mellan AVS-regioner och EU kommer tillsammans med ekonomiskt samarbete och stöd för AVS-staternas sociala utveckling att leda till ekonomisk tillväxt och en minskning av fattigdomen. EU kommer att effektivera ursprungsregler och medge tullfritt tillträde för samtliga produkter från de minst utvecklade länderna (MUL) mellan 2002 och 2005. För att bättre förvalta den nya handelsordningen skall en gemensam ministerkommitté AVS-EU för handel inrättas.

b. Handelsrelaterade områden och investeringar
För första gången anges i ett avtal mellan AVS och EU föreskrifter (kapitel 5) om handelsrelaterade områden som andra handelshinder än tullar, däribland immateriella rättigheter och biologisk mångfald, standardisering, fytosanitära åtgärder, miljö och arbetsnormer. Båda parter understryker betydelsen av avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPs) och konventionen om biologisk mångfald (artikel 46). I det nya avtalet tillmäts stöd till investeringar i den privata sektorn större betydelse. Samarbetet i fråga om investeringar kommer att omfatta:

• åtgärder för att skapa och bibehålla stabila villkor för investeringar och uppmuntra privata investeringar från EU i AVS-staterna,
• investeringsstöd genom långfristiga finansiella medel, samt
• garantiordningar för riskinvesteringar.

c. Finansiellt samarbete
Det totala beloppet av EU:s finansiella bistånd under avtalets första femårsperiod uppgår till 15,2 miljarder euro, varav 13,5 miljarder euro från den nionde Europeiska utvecklingsfonden och 1,7 miljarder euro från Europeiska investeringsbanken i form av lån. Till detta kommer ytterligare 10 miljarder euro.
Vad Europeiska utvecklingsfonden beträffar, anslås 10 miljarder euro i form av bidrag för att stödja långsiktig utveckling. 2,2 miljarder kommer att anslås till investeringsanslaget som skall förvaltas av Europeiska investeringsbanken, varav 1,3 miljarder avser regionalt samarbete. Det har överenskommits att AVS skall ange vilka regioner som kan beviljas stöd. Investeringsanslaget ersätter systemen med riskkapital och räntesubventioner enligt den fjärde Lomékonventionen. Det syftar till att hjälpa företag i AVS-staterna genom att stödja lönsamma privata företag, privatiseringar, att ge långfristig finansiering och riskkapital samt att stärka lokala banker och kapitalmarknader.

d. Resurstilldelning och programplanering
Genom det nya avtalet införs betydande förändringarna av förfarandena för programplanering och resurstilldelning. AVS-staterna skall nu identifiera vilka icke-statliga aktörer som kan erhålla stöd och resurser som kan tilldelas dessa som en del av nationella vägledande program. Resurstilldelningen till AVS-stater kommer att baseras på såväl behov som resultat. Varje AVS-stat och region kommer att erhålla ett angivande om vilka resurser den kan komma att erhålla under en femårsperiod. Förutom en översyn efter halva löptiden och efter löptidens slut av de nationella vägledande programmen, skall AVS- och EU-myndigheter gemensamt genomföra en årlig översyn för att klarlägga orsaker till förseningar av genomföranden och föreslå åtgärder för att förbättra situationen. Efter översyn efter halva löptiden och efter löptidens slut, kan EU se över resurstilldelningen till AVS-staterna enligt deras behov och resultat. Resurstilldelningen kommer huvudsakligen att bestå av två delar: tilldelning till makroekonomiskt stöd, program och projekt samt tilldelning för oförutsedda behov, exempelvis katastrofbistånd.

e. Stabilisering av exportinkomster
Genom det nya avtalet ersätts Stabex och Sysmin med ett system som stödjer kortvariga fluktuationer i exportinkomsterna. Resurser för detta ändamål kommer att tas från de nationella vägledande programmen. Stöd kan ges om budgetunderskottet ökar samtidigt som de totala exportinkomsterna minskar eller exportinkomsterna från samtliga jordbruks- och gruvsektorerna minskar. MUL har gynnsammare gränser för stödberättigande bortfall av exportinkomster (artikel 68).

f. Skuldlättnad
Utöver AVS-EU-ramen, gick AVS-staterna med på ett förslag från EU om att använda upp till en miljard euro av icke ianspråktagna medel för att stödja högt skuldsatta utvecklingsländer. Icke ianspråktagna från tidigare vägledande program kan från fall till fall användas för skuldlättnad. Tekniskt bistånd för skuldförvaltning skall tillhandahållas AVS-staterna (artiklarna 66-67).

EUROPAPARLAMENTETS ROLL
Kommissionen informerar regelbundet Europaparlamentet om genomförandet av Lomékonventionen och AVS-EU-partnerskapsavtalet. Det har dock ingen väsentligt inflytande över beslut rörande tilldelning av bistånd, eftersom EUF, inte ingår i budgeten. Europaparlamentet skall dock varje år bevilja ansvarsfrihet rörande olika transaktioner som finansierats genom EUF.

Europaparlamentet bidrar i betydande omfattning till samarbetet mellan AVS och EU genom arbetet i dess utskott för utveckling och samarbete samt genom den för AVS och EU gemensamma församlingen som nu kallas den gemensamma parlamentsförsamlingen, vilken spelar en grundläggande roll för utvecklingen och stärkandet av relationerna mellan EU och dess AVS-partners.

Den gemensamma församlingen inrättades till följd av en gemensam önskan att föra samman företrädare för EG - ledamöter av Europaparlamentet - och företrädare för de AVS-stater som har varit partner i de på varandra följande samarbetsavtalen. Möten äger rum två gånger om året.
Varje år antar Europaparlamentet en resolution i vilken det uttrycker sina uppfattningar och bekymmer kring hur den för AVS-EU gemensamma församlingen och samarbetet fungerar.
I sin resolution om resultaten från den gemensamma församlingen år 1999, underströk Europaparlamentet att det är nödvändigt att införliva Europeiska utvecklingsfonden med gemenskapens budget för att göra det möjligt för parlamentet att kontrollera tilldelningen och användningen av medel. Parlamentet begärde även en separat budget för den gemensamma församlingen så att denna skall kunna utföra sin parlamentariska verksamhet framgångsrikt.
Europaparlamentet stödde inrättandet av regionala uppföljnings- och medlingsstrukturer för att förebygga etniska, sociala, ekonomiska eller religiösa spänningar och för att engagera det civila samhället i den politiska dialogen.
Europaparlamentet begärde att handelspreferenserna för AVS skulle bibehållas inom WTO och att WTO-reglerna skall ändras för att prioritera utrotandet av fattigdom och hållbar utveckling.

18/10/2000