Immateriella, industriella och kommersiella rättigheter

Immaterialrätt omfattar all ensamrätt som beviljas för intellektuella verk. Den består av två delar: dels den industriella äganderätten, som omfattar uppfinningar (patent), varumärken, industriell formgivning och bruksmönster samt ursprungsbeteckningar, dels upphovsrätten, som omfattar konstnärlig och litterär äganderätt. Sedan fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) trädde i kraft 2009 har EU haft uttryckliga befogenheter när det gäller immateriella rättigheter (artikel 118).

Rättslig grund

Artiklarna 114 och 118 i EUF-fördraget.

Mål

Även om immateriella rättigheter regleras i olika internationella och nationella lagar omfattas de också av EU:s lagstiftning. I artikel 118 i EUF-fördraget föreskrivs att inom ramen för den inre marknadens upprättande och funktion ska Europaparlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet föreskriva åtgärder för att skapa EU-lagstiftning om immateriella rättigheter, som säkerställer ett enhetligt skydd för immateriella rättigheter i hela EU, och för att upprätta centraliserade system för beviljande av tillstånd, samordning och kontroll på EU-nivå. EU:s lagstiftningsverksamhet består huvudsakligen av att harmonisera vissa specifika aspekter av de immateriella rättigheterna genom inrättande av ett eget system, vilket redan är fallet för EU-varumärken och EU-mönster och kommer att bli fallet för patent. Många av EU:s instrument återspeglar medlemsstaternas internationella skyldigheter enligt Bernkonventionen och Romkonventionen samt enligt Världshandelsorganisationens avtal om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (Trips) och de internationella fördragen från Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo) från 1996.

Resultat

A. Harmonisering av lagstiftningen

1. Varumärken, formgivning och bruksmönster

EU:s rättsliga ram för varumärken baseras på fyra system för registrering av varumärken, som samexisterar med de nationella varumärkessystem som harmoniseras genom varumärkesdirektivet (direktiv 2015/2436 av den 16 december 2015 för tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagstiftning). Utöver de nationella möjligheterna finns det flera möjligheter till varumärkesskydd i EU, dvs. Benelux-möjligheten, EU-varumärken, som infördes 1994, och den internationella möjligheten. Förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EU:s varumärkesförordning) kodifierar och ersätter alla tidigare europeiska förordningar om EU-varumärken. Kodifieringen gjordes för att skapa klarhet, eftersom EU:s varumärkessystem redan hade ändrats väsentligt flera gånger. EU-varumärken har en enhetlig karaktär och har samma verkan i hela EU. Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) ansvarar för att hantera EU-varumärken och EU-mönster. EU:s varumärkesförordning fastställer också de avgifter som ska betalas till EUIPO. De fastställs för att säkerställa att de intäkter som de genererar täcker EUIPO:s utgifter och kompletterar de befintliga nationella varumärkessystemen.

Genom direktiv 98/71/EG av den 13 oktober 1998 närmades de olika nationella bestämmelserna om mönsterskydd till varandra. Rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 (i dess ändrade lydelse) införde ett gemenskapssystem för mönsterskydd. Rådets beslut 2006/954/EG och rådets förordning (EG) nr 1891/2006, båda av den 18 december 2006, knöt EU:s system för registrering av formgivning och bruksmönster till Wipos internationella system för registrering av industriell formgivning och bruksmönster.

2. Upphovsrätt och närstående rättigheter

Genom upphovsrätten säkerställs att författare, kompositörer, konstnärer, filmskapare och andra får ersättning för och skydd av sina verk. Digital teknik har i hög grad förändrat det sätt på vilket kreativt innehåll produceras, sprids och görs tillgängligt. EU:s upphovsrättslagstiftning består av 13 direktiv och två förordningar som harmoniserar de grundläggande rättigheterna för författare, utövande konstnärer, producenter och programföretag. Genom att fastställa vissa EU-standarder kan man minska de nationella skillnaderna, säkerställa den skyddsnivå som krävs för att främja kreativitet och investeringar i kreativitet, främja den kulturella mångfalden och underlätta konsumenternas och företagens tillgång till digitalt innehåll och digitala tjänster på hela den inre marknaden.

a. Upphovsrätt

Genom direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället anpassades lagstiftningen om upphovsrätt och närstående rättigheter till den tekniska utvecklingen, men den håller inte jämna steg med den extremt snabba utvecklingen inom den digitala världen, såsom distributionen av och tillgången till tv- och radioprogram och det faktum att 49 % av internetanvändarna i EU konsumerar musik, audiovisuellt innehåll och spel online (Eurostats uppskattning). Det behövs därför en harmoniserad upphovsrättslagstiftning i hela EU för konsumenter, upphovsmän och företag.

EU:s upphovsrättsdirektiv (direktiv (EU) 2019/790) av den 17 april 2019 föreskriver närstående rättigheter för pressutgivare och skälig ersättning för upphovsrättsskyddat innehåll. Hittills har onlineplattformar inte haft något rättsligt ansvar i samband med användning och uppladdning av upphovsrättsskyddat innehåll på sina webbplatser. De nya kraven kommer inte att påverka den icke-kommersiella uppladdningen av upphovsrättsskyddade verk till onlineuppslagsverk såsom Wikipedia. Direktiv (EU) 2019/789 ( direktivet om kabel- och satellitsändningar) antogs samma datum och syftar till att öka antalet tv- och radioprogram som finns tillgängliga online för de europeiska konsumenterna. Programföretag erbjuder i allt högre grad onlinetjänster utöver sina traditionella sändningar, eftersom användarna förväntar sig att få tillgång till tv- och radioinnehåll när som helst och var som helst. Genom direktivet införs principen om ursprungsland för att underlätta licensiering av rättigheter för vissa program som programföretagen erbjuder på sina onlineplattformar (t.ex. samsändningar och catch up-tjänster). Programföretag måste erhålla upphovsrättstillstånd i sitt etableringsland i EU (dvs. ursprungsland) för att göra radioprogram, nyhets- och aktualitetsprogram i tv samt program som finansieras helt av programföretagen tillgängliga online i alla EU-länder. Medlemsstaterna hade till den 7 juni 2021 på sig att anta lämplig lagstiftning för att uppfylla kraven i direktivet.

Direktiv (EU) 2017/1564 av den 13 september 2017 om viss tillåten användning av vissa verk och andra alster som skyddas av upphovsrätt och närstående rättigheter till förmån för personer med blindhet, synnedsättning eller annan läsnedsättning underlättar tillgången till böcker och annat tryckt material i lämpligt format samt deras spridning på den inre marknaden.

Förordning (EU) 2017/1128 av den 14 juni 2017 om gränsöverskridande portabilitet för innehållstjänster online på den inre marknaden syftar till att säkerställa att konsumenter som köper eller abonnerar på filmer, sändningar från idrottsevenemang, musik, e-böcker och spel kan få tillgång till dem när de reser till andra EU-länder.

b. Skyddstid för upphovsrätt och närstående rättigheter

Dessa rättigheter är skyddade under upphovsmannens livstid och 70 år efter dennes död. Genom direktiv 2011/77/EU om ändring av direktiv 2006/116/EG om skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter förlängdes skyddstiden för upphovsrätt för konstnärer som genomför ljudinspelningar från 50 år till 70 år efter inspelningen och för musikförläggare, till exempel kompositörer och sångförfattare, till 70 år efter upphovsmannens död. Tidsramen på 70 år har blivit en internationell norm för skydd av ljudinspelningar. För närvarande skyddar 64 länder runtom i världen ljudinspelningar i 70 år eller längre.

c. Datorprogram och databaser

Genom direktiv 91/250/EEG ålades medlemsstaterna att med upphovsrättens hjälp skydda datorprogram som litterära verk enligt Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. Det kodifierades genom direktiv 2009/24/EG. Direktiv 96/9/EG (databasdirektivet) föreskriver ett rättsligt skydd för databaser där en databas definieras som ”en samling av verk, data eller andra självständiga element som sammanställts på ett systematiskt och metodiskt sätt och som var för sig är tillgänglig genom elektroniska medier eller på något annat sätt”. Enligt direktivet ska databaser skyddas genom både upphovsrätten, som omfattar det intellektuella verket, och ett särskilt rättighetsskydd av eget slag (sui generis) i syfte att säkra de investeringar (i form av pengar, personal, arbete och energi) som gjorts för anskaffning, granskning och presentation av innehållet. Den 23 februari 2022 lade kommissionen fram ett förslag till ny förordning om harmoniserade regler för skälig åtkomst till och användning av data (dataakten) som syftar till att säkerställa en rättvis fördelning av datauppgifternas värde bland aktörerna i dataekonomin och att främja åtkomsten till och användningen av data. Efter ett intensivt lagstiftningsarbete med stöd av akademisk forskning[1] antog parlamentets plenarförsamling den 9 november 2023 vid första behandlingen en ståndpunkt om detta förslag. Den 30 maj 2022 antog parlamentet och rådet dataförvaltningsakten, som inför mekanismer för att underlätta vidareutnyttjande av vissa kategorier av skyddade data hos den offentliga sektorn, öka förtroendet för dataförmedlingstjänster och främja dataaltruism i hela EU.

d. Upphovsrättsorganisationer

För att sprida innehåll som är skyddat av upphovsrätten och närstående rättigheter måste man ha tillstånd av dem som innehar de olika rättigheterna. Rättighetshavarna får anförtro sina rättigheter en upphovsrättsorganisation som förvaltar dessa rättigheter för deras räkning. Om den kollektiva förvaltningsorganisationen inte har några motiverade skäl att vägra förvaltning är den skyldig att förvalta dessa rättigheter. Direktiv 2014/26/EU om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknaden fastställer krav på kollektiva förvaltningsorganisationer för att säkerställa stränga normer när det gäller styrelseformer, ekonomisk förvaltning, transparens och rapportering. Direktivet syftar till att säkerställa att rättighetshavarna har inflytande över förvaltningen av sina rättigheter och till att förbättra funktionen hos organisationer för kollektiv förvaltning med hjälp av gemensamma EU-normer. Medlemsstaterna måste se till att kollektiva förvaltningsorganisationer agerar i bästa intresse för de rättighetshavare vilkas rättigheter de representerar.

3. Patent

Ett patent är en juridisk titel som kan beviljas för varje uppfinning som är av teknisk karaktär, förutsatt att den är ny, inbegriper ett uppfinningsskede och kan bli föremål för industriell tillämpning. Ett patent ger innehavaren rätt att hindra andra från att utan tillstånd tillverka, använda eller sälja uppfinningen. Patent uppmuntrar företag att göra de investeringar som behövs för innovation, och de utgör ett incitament för enskilda och företag att avsätta resurser till forskning och utveckling. I Europa kan tekniska uppfinningar skyddas antingen genom nationella patent, som beviljas av de behöriga nationella myndigheterna, eller genom europeiska patent, som beviljas centralt av Europeiska patentverket. EPO är den verkställande delen av Europeiska patentorganisationen, som numera omfattar 39 avtalsslutande stater. EU själv är inte medlem i denna organisation.

Efter år av diskussioner mellan medlemsstaterna godkände parlamentet och rådet 2012 den rättsliga grunden för ett europeiskt patent med enhetlig verkan (enhetligt patent). Ett internationellt avtal mellan medlemsstaterna inrättar därmed en enda specialiserad patentjurisdiktion.

Domstolens bekräftelse av patentpaketet i sin dom av den 5 maj 2015 i målen C-146/13 och C-147/13 banade väg för ett verkligt europeiskt patent. Det tidigare systemet samexisterar med det nya systemet med övergångsåtgärder.

Sedan det enhetliga EU-patentet, som beviljas av Europeiska patentverket, trädde i kraft den 1 juni 2023, har det gett ett enhetligt skydd med samma verkan i alla deltagande EU-länder. Företagen kommer att ha möjlighet att skydda sina uppfinningar i alla EU:s medlemsstater med hjälp av ett verkligt EU-patent. De kommer också att kunna pröva och försvara enhetliga patent genom ett enda mål vid den nyligen inrättade enhetliga patentdomstolen (UPC). Detta kommer att strömlinjeforma systemet och medföra besparingar av översättningskostnader. Enligt UPC-avtalet måste EU-rättens företräde respekteras (artikel 20 UPC-avtalet) och beslut som fattas av Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) är bindande för UPC. UPC är en domstol som för närvarande är gemensam för 17 EU-medlemsstater. Den består av en förstainstansrätt, en appellationsdomstol och ett kansli. Förstainstansrätten har en decentraliserad struktur och består av en central avdelning i Paris med en enhet i München samt olika regionala och lokala avdelningar i hela Europa. Appellationsdomstolen har sitt säte i Luxemburg och beslutar om överklaganden av förstainstansrättens beslut och om begäranden om förnyad prövning av domstolens slutliga avgöranden.

4. Företagshemligheter

Praxis att behandla företagsinformation (know-how) konfidentiellt har förekommit i århundraden. Rättsliga instrument för skydd av företagshemligheter, vare sig de definieras som en del av de immateriella rättigheterna eller ej, finns i många länder. Den skyddsnivå som finns för konfidentiell information kan inte jämföras med andra områden av immaterialrätten, som patent, upphovsrätt och varumärken, utan detta skydd kan i princip vara tillämplig på obestämd tid. Skyddet av företagshemligheter varierar mer från ett land till ett annat än andra områden av lagstiftningen om immateriella rättigheter, och kan vara mer fördelaktigt och billigare än att söka ett formellt patentskydd. Det finns en EU-rättslig ram sedan 2016, nämligen direktiv (EU) 2016/943 om skydd mot att icke röjd know-how och företagsinformation (företagshemligheter) olagligen anskaffas, utnyttjas och röjs.

5. Immateriella rättigheter för växtsorter

Växtskydd, även kallat växtförädlarrätten, är en form av immateriell rättighet som beviljas förädlaren av en ny växtsort. EU:s system för skydd av växtsorter, som grundas på principerna i 1991 års internationella konvention för skydd av växtförädlingsprodukter, bidrar till utvecklingen av jordbruket och trädgårdsnäringen. Ett system för skydd av växtförädlarrätten inrättades genom EU-lagstiftningen. Systemet gör det möjligt att bevilja immateriella rättigheter för växtsorter. Gemenskapens växtsortsmyndighet genomför och tillämpar detta system.

6. Geografiska beteckningar

Enligt EU:s system för immateriella rättigheter är namn på produkter som är registrerade med geografiska beteckningar rättsligt skyddade mot imitation och missbruk inom EU och i länder utanför EU med vilka ett särskilt skyddsavtal har undertecknats. Produktnamn kan få en geografisk beteckning om de har en särskild koppling till den plats där produkten tillverkas. Detta erkännande gör det möjligt för konsumenterna att lita på och särskilja kvalitetsprodukter och hjälper samtidigt producenterna att marknadsföra sina produkter bättre. Geografiska beteckningar, som är erkända som immateriella rättigheter, spelar en allt viktigare roll i handelsförhandlingar mellan EU och andra länder. Den 31 mars 2022 lade kommissionen fram ett lagstiftningsförslag om EU:s geografiska beteckningar för vin, spritdrycker och jordbruksprodukter samt kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och parlamentet antog en ståndpunkt om förslaget den 1 juni 2023. Den 12 september 2023 antog parlamentet sin ståndpunkt om Europaparlamentets och rådets förordning om skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter och om ändring av förordningarna (EU) 2017/1001 och (EU) 2019/1753. Detta innebär att geografiska beteckningar för industriprodukter som kan kopplas till deras geografiska produktionsområde (t.ex. Albaceteknivar, böhmiskt glas och Limogesporslin) får samma skydd som regionalt producerade livsmedel eller drycker.

På internationell nivå fastställs i rådets beslut (EU) 2019/1754 av den 7 oktober 2019 om Europeiska unionens anslutning till Genèveakten inom Lissabonöverenskommelsen om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar EUIPO som behörig myndighet när det gäller geografiska beteckningar.

7. Kampen mot förfalskning

Enligt uppskattningar uppgår importen av varumärkesförfalskade och pirattillverkade varor till EU till ca 85 miljarder euro (upp till 5 % av den totala importen). Den globala handeln med pirattillverkade varor motsvarar så mycket som 2,5 % av handeln och uppgår till upp till 338 miljarder euro, vilket orsakar betydande skador för rättighetshavare, regeringar och ekonomier.

Skillnaderna mellan de olika nationella systemen för bestraffning av förfalskning och piratkopiering gjorde det svårt för medlemsstaterna att bekämpa dessa brott på ett effektivt sätt. Europaparlamentet och rådet antog därför som ett första steg direktiv 2004/48/EG om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter. Direktivet syftar till att stärka kampen mot pirattillverkning och varumärkesförfalskning genom att föra medlemsstaternas lagstiftningar närmare varandra och på så vis säkerställa en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå för de immateriella rättigheterna på den inre marknaden samt innehåller civila och administrativa åtgärder, förfaranden och skadestånd. I förordning (EU) nr 608/2013 om tullens säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter föreskrivs regler om vilka förfaranden tullmyndigheterna ska tillämpa för att kontrollera efterlevnaden av immateriella rättigheter när det gäller varor som är föremål för tullövervakning eller tullkontroll.

B. Begreppet konsumtion av rättigheter

1. Definition

Detta rättsliga begrepp eller doktrin, som gäller för alla områden av industriell äganderätt, innebär att efter det att en produkt som omfattas av en immateriell rättighet (t.ex. ett patent) har sålts av innehavaren av immateriella rättigheter eller av andra med ägarens samtycke, sägs det att den immateriella rättigheten konsumeras. I EU har EU-domstolen alltid tolkat EU-fördragen som att de rättigheter som är knutna till immateriella rättigheter konsumeras på den inre marknaden genom att de relevanta varorna släpps ut på marknaden (av rättighetshavaren eller med dennes samtycke). Innehavaren av en industriell eller kommersiell äganderätt som skyddas av lagstiftningen i en medlemsstat inte kan åberopa denna lagstiftning för att förhindra import av varor som lagligen saluförs i en annan medlemsstat.

2. Begränsningar

Konsumtionen av EU-rättigheter gäller inte handel med förfalskade varor eller varor som saluförs utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (artikel 6 i Trips-avtalet). År 1999 fastställde EU-domstolen i sin dom i mål C-173/98, Sebago och Ancienne Maison Dubois et Fils mot GB-Unic SA (C-173/98), att medlemsstaterna inte har rätt att i sin nationella lagstiftning föreskriva konsumtion av rättigheter som är knutna till ett varumärke i fråga om varor som saluförs i tredje land.

3. Rättsakterna på området är

EU:s regler om konsumtion är till stor del resultatet av EU-domstolens rättspraxis, som tolkar artikel 34 i EUF-fördraget om åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna[2]. Denna rättspraxis återspeglas i var och en av de relevanta EU-rättsakterna om immateriella rättigheter.

C. EU-domstolens senaste rättspraxis

2012 bekräftade EU-domstolen i sin dom i SAS-målet (C-406/10) att det enligt direktiv 91/250/EEG endast är ett datorprograms uttrycksform som är upphovsrättsligt skyddad. Idéer och principer som ligger till grund för dess logik, algoritmer och programspråk är inte skyddade enligt direktivet (punkt 32 i domen). Domstolen underströk att varken ett datorprograms funktion eller det programspråk och det filformat som används i ett datorprogram för att utnyttja vissa av programmets funktioner utgör en uttrycksform för detta program i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 91/250/EEG (punkt 39).

I sin dom i mål C-160/15 (GS Media BV mot Sanoma Media Netherlands BV m.fl.) meddelade EU-domstolen att publiceringen av en hyperlänk som ger tillgång till upphovsrättskyddade verk på en annan webbplats utan rättsinnehavarens tillstånd inte är en ”överföring till allmänheten” om den person som postar länken gör det utan vinstsyfte och inte vet att verket har publicerats illegalt.

I sin dom i mål C-484/14 av den 15 september 2016 uppger EU-domstolen att ett kostnadsfritt tillhandahållande av ett trådlöst nätverk till allmänheten i syfte att uppmärksamma potentiella kunder på en affärs varor och tjänster utgör en ”tjänst inom informationssamhället” i enlighet med direktiv 2000/31/EG och bekräftar att en tjänsteleverantör som tillhandahåller tillgång till ett kommunikationsnät, under vissa omständigheter, inte får hållas ansvarig. Upphovsrättsinnehavaren har följaktligen inte rätt att begära ersättning på grund av att nätverket använts av tredje part för att göra intrång i dennes rättigheter. Att skydda internetanslutningen med hjälp av lösenord säkerställer en balans mellan å ena sidan rättighetshavarnas immateriella rättigheter och å andra sidan internetleverantörernas näringsfrihet och nätanvändarnas informationsfrihet.

Europaparlamentets roll

Immateriella rättigheter skapar mervärde för EU:s företag och ekonomier. Det enhetliga skyddet och säkerställandet av immateriella rättigheter bidrar till att främja innovation och ekonomisk tillväxt. Parlamentet försöker därför att harmonisera de immateriella rättigheterna genom inrättande av ett gemensamt EU-system parallellt med nationella system, vilket redan är fallet för EU-varumärken och EU-mönster, och det europeiska enhetliga patentet.

I olika resolutioner om immateriella rättigheter, i synnerhet om det rättsliga skyddet av databaser, biotekniska uppfinningar och upphovsrätt, har parlamentet förespråkat en gradvis harmonisering av dessa. Parlamentet har också motsatt sig att delar av människokroppen ska kunna omfattas av patenträtten. Den 27 februari 2014 antog parlamentet en resolution på eget initiativ om privatkopieringsavgifter (rätten att ta privata kopior av lagligen förvärvat innehåll), eftersom digital privatkopiering fått stor ekonomisk betydelse till följd av tekniska framsteg. Parlamentet spelade också en mycket aktiv roll i utarbetandet av Wipo-fördraget om inskränkningar i upphovsrätten till förmån för personer med synnedsättning (Marrakechfördraget).

Inom ramen för det förberedande arbetet med översynen av EU:s regler om upphovsrätt (se A.2.a) antog parlamentet i september 2018 ett betänkande med ett antal viktiga rekommendationer för alla berörda frågor. Under hela lagstiftningsprocessen pågick det en het offentlig debatt om artiklarna 11 och 13 i förslaget till direktiv om upphovsrätt på den digitala inre marknaden. Denna debatt ledde till att parlamentet röstade för att stödja insatser för att skapa en ny rätt för medieföretag att monetarisera innehåll på vissa stora nyhetsplattformar och en ny rätt som underlättar spårning av intrång i upphovsrätten på internet. Den kreativa industrin gladde sig, medan teknikföretagens representanter kritiserade förslagen. I slutändan var parlamentets röst ännu en gång tongivande för antagandet av EU:s upphovsrättsdirektiv.

Forskning som bedrivits för parlamentets utskott för rättsliga frågor och beställts av utredningsavdelningen för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor visar att artificiell intelligens (AI) sätter nya gränser när det gäller upphovsrättsligt skydd, särskilt när det gäller dold träning av AI i upphovsrättsskyddat material eller skyddade data och den efterföljande genereringen av innehåll genom denna AI[3]. Dessutom gör ett antal avtalsarrangemang det lättare att ta bort immateriella rättigheter från data eller gör det möjligt att överta en persons immateriella rättigheter, på grundval av att publiceringen ägde rum på en viss plattform eller att skapandet/uppfinningen skedde inom ramen för ett tjänsteavtal. Sådana arrangemang omfattar följande:

  • Rättsliga arrangemang som berövar användarna immateriella rättigheter eller tvingar dem att ge bort oavlönade licenser med avseende på innehåll som placerats på digitala plattformars tjänster och servrar, och/eller som överför sådana rättigheter till plattformarna.
  • Uppköpsavtal genom vilka plattformar övertar upphovsmännens immateriella rättigheter.
  • Rättsliga arrangemang som berövar anställda, uppfinnare eller upphovsmän immateriella rättigheter med avseende på innehåll som skapats under deras anställning eller tjänst, och/eller som överför sådana rättigheter till arbetsgivaren (”uppdragsarbete”)[4].

Detta faktablad har utarbetats av utredningsavdelningen för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor.

 

[1]Leistner M. och Antoine L., IPR and the use of open data and data sharing initiatives by public and private actors, Europaparlamentets utredningsavdelning för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor, maj 2022.
[2]Se Centrafarm och Adriaan de Peijper mot Sterling Drug Inc (mål C-15/74), och Merck och Co Inc. mot Stephar BV och Petrus Stephanus Exler (mål C-187/80).
[3]Maciejewski, M., Metaverse, Europaparlamentets utredningsavdelning för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor, juni 2023, s. 57.
[4]Macrez, F. m.fl., Buyout contracts imposed by platforms in the cultural and creative sector, Europaparlamentets utredningsavdelning för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor, oktober 2023; Maciejewski, M., Metaverse, Europaparlamentets utredningsavdelning för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor, juni 2023.

Udo Bux / Mariusz Maciejewski