Fri rörlighet för varor  

Fri rörlighet för varor, den första av den inre marknadens fyra grundläggande friheter, säkerställs genom att tullar och kvantitativa restriktioner avskaffas och genom att åtgärder med motsvarande verkan förbjuds. Principerna om ömsesidigt erkännande, avskaffande av fysiska och tekniska hinder och främjande av standardisering har lagts till för att fortsätta fullbordandet av den inre marknaden. Reglerna för saluföringen av produkter, den fria rörligheten för varor, marknadskontrollsystemet i EU och CE-märkningen stärktes i betydande grad genom antagandet av den nya lagstiftningsramen 2008. Vidare har principen om ömsesidigt erkännande befästs och gäller nu flera andra produkter som inte omfattas av någon EU-harmonisering.

Rättslig grund  

Artiklarna 26 och 28–37 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

Mål  

En av de grundläggande principerna i fördraget (artikel 28 i EUF-fördraget) är rätten till fri rörlighet för varor med ursprung i medlemsstaterna och varor som kommer från tredjeländer och som är i fri omsättning i medlemsstaterna. Ursprungligen betraktades den fria rörligheten för varor som ett led i en tullunion mellan medlemsstaterna, vilket innebar att tullar, kvantitativa restriktioner för handel och åtgärder med motsvarande verkan skulle avskaffas samt att en gemensam tulltaxa gentemot tredjeländer skulle införas i gemenskapen. Därefter lades vikten vid att undanröja alla de kvarvarande hindren för den fria rörligheten för varor i syfte att skapa den inre marknaden – ett område utan inre gränser, där varor skulle kunna röra sig lika fritt som på en nationell marknad.

Resultat  

Målet om att avskaffa tullar och kvantitativa restriktioner (kvoter) mellan medlemsstaterna före övergångsperiodens slut uppnåddes redan den 1 juli 1968, dvs. ett och ett halvt år i förväg. Däremot uppnåddes inte de andra målen inom denna tidsram, dvs. förbudet mot åtgärder med motsvarande verkan, och inte heller harmoniseringen av relevant nationell lagstiftning. Dessa mål fick stor betydelse för det kontinuerliga arbetet med att åstadkomma fri rörlighet för varor.

A. Förbud mot avgifter med motsvarande verkan som tullar: artiklarna 28.1 och 30 i EUF-fördraget.

Eftersom det inte finns någon definition av begreppet ”avgifter med motsvarande verkan som tullar” har man fått lov att definiera det i rättspraxis. Enligt EU-domstolen omfattar begreppet varje avgift, oavsett beteckning eller tillämpningssätt, som läggs på en importerad vara från en medlemsstat men inte på en likartad inhemsk vara och som genom att priset på varan förändras får samma verkan på den fria rörligheten för varor som en tull, oavsett sin karaktär eller form (dom av den 14 december 1962 i målen 2/62 och 3/62 och dom av den 25 september 1979 i mål 232/78).

B. Förbud mot åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner: artiklarna 34 och 35 i EUF-fördraget.

I sin dom i målet Dassonville fastslog EU-domstolen att alla handelsregler som antagits av medlemsstater och direkt eller indirekt hindrar eller kan hindra handeln inom gemenskapen ska anses som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner (dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74 och dom av den 15 november 2005 i mål C-320/03, punkterna 63–67). EU-domstolens resonemang vidareutvecklade den rättspraxis som skapats genom domen i målet Cassis de Dijon (dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78). I den fastställs principen att alla varor som lagenligt har framställts och saluförts i en medlemsstat, i enlighet med bestämmelserna och tillverkningsmetoderna i detta land, måste få släppas ut på marknaden i varje annan medlemsstat. Detta resonemang låg till grunden för debatten om fastställandet av principen om ömsesidigt erkännande även när det inte föreligger någon harmonisering. Medlemsstaterna måste därför, även i de fall då det inte har vidtagits några harmoniseringsåtgärder inom EU (EU:s sekundärrätt), tillåta att varor som lagenligt har framställts och saluförts i en annan medlemsstat släpps ut och saluförs på deras marknad.

Av vikt är att konstatera att det ställs upp begränsningar för tillämpningsområdet för artikel 34 i EUF-fördraget i domen av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91 mot Keck m. fl., där det förklaras att vissa försäljningsformer inte omfattas av den artikeln, under förutsättning att de inte innebär någon diskriminering (alltså att de tillämpas på all handel inom det nationella territoriet och påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt).

C. Undantag från förbudet mot åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner

Artikel 36 i EUF-fördraget ger medlemsstaterna rätt att vidta åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner av allmänna, icke-ekonomiska skäl (t.ex. allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet). Sådana undantag från den allmänna principen måste tolkas restriktivt, och nationella åtgärder får inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. Undantag är inte längre motiverade när det finns tillämplig EU-lagstiftning inom området som förbjuder dem. Slutligen måste åtgärderna stå i direkt samband med det allmänna intresse som ska skyddas och får inte gå utöver vad som är nödvändigt (proportionalitetsprincipen).

Vidare har EU-domstolen erkänt i sin rättspraxis (målet Cassis de Dijon) att medlemsstaterna får göra undantag från förbudet mot åtgärder med motsvarande verkan för att tillgodose tvingande hänsyn (bland annat i fråga om effektiv skattekontroll, skydd för folkhälsan, god handelssed och konsumentskydd). Medlemsstaterna måste informera kommissionen om nationella undantagsåtgärder. För att göra det lättare att kontrollera sådana nationella undantagsåtgärder har det införts förfaranden för utbyte av information och en övervakningsmekanism i enlighet med artiklarna 114 och 117 i EUF-fördraget, Europaparlamentets och rådets beslut nr 3052/95/EG av den 13 december 1995 och rådets förordning (EG) nr 2679/98 av den 7 december 1998. Detta fastställdes även i förordning (EG) nr 764/2008 om ömsesidigt erkännande, som antogs 2008 som en del av den så kallade nya lagstiftningsramen.

D. Harmonisering av nationell lagstiftning

Sedan slutet av 1970-talet har det gjorts stora ansträngningar för att harmonisera den nationella lagstiftningen. Genom antagandet av harmoniseringslagstiftning har man kunnat undanröja de hinder som skapats genom nationella bestämmelser genom att ogiltigförklara dem, och fastställa gemensamma bestämmelser som syftar till att garantera både den fria rörligheten för varor och produkter och respekten för andra mål i EU-fördraget, t.ex. i fråga om miljö- och konsumentskydd, konkurrens etc.

Harmoniseringen underlättades ytterligare genom att man dels införde bestämmelsen om kvalificerad majoritet, vilket krävs för de flesta direktiv om fullbordandet av den inre marknaden (artikel 95 i EG-fördraget, ändrad genom Maastrichtfördraget), dels antog en ny harmoniseringsmetod som föreslogs i kommissionens vitbok från juni 1985 i syfte att undvika en betungande och omständlig harmonisering. Ömsesidigt erkännande av nationella bestämmelser är rättesnöret för den nya harmoniseringsmetoden som grundar sig på rådets resolution av den 7 maj 1985 och bekräftas i rådets resolution av den 21 december 1989 samt rådets beslut 93/465/EEG. Harmoniseringen måste begränsas till väsentliga krav och är motiverad när de nationella bestämmelserna inte kan betraktas som likvärdiga och skapar begränsningar. Direktiv som antas enligt den nya harmoniseringsmetoden har det dubbla syftet att garantera den fria rörligheten för varor genom teknisk harmonisering av hela sektorer och att säkra en hög skyddsnivå för sådana mål av allmänt intresse som avses i artikel 114.3 i EUF-fördraget (t.ex. leksaker, byggnadsmaterial, maskiner, gasapparater och teleterminalutrustning).

E. Fullbordande av den inre marknaden

Skapandet av den inre marknaden innebar att alla kvarvarande hinder för den fria rörligheten för varor måste undanröjas. I kommissionens vitbok från juni 1985 beskrevs de fysiska och tekniska hinder som skulle undanröjas och de åtgärder som gemenskapen behövde vidta i detta avseende. Flertalet av dessa åtgärder har nu antagits. Den inre marknaden behöver dock fortfarande grundligt reformeras för att kunna möta de utmaningar som teknikens framsteg innebär – nyckelfaktorn för att EU ska få bättre konkurrenskraft på de globala marknaderna.

Europaparlamentets roll  

Parlamentet stödde fullbordandet av den inre marknaden och har alltid gett särskilt stöd till den ”nya harmoniseringsmetoden” i samband med den fria rörligheten för varor genom att definiera den tydligare i ett betänkande från 1987. Parlamentet har också gett ett omfattande lagstiftningsmässigt bidrag till direktiven om harmonisering. Parlamentet har även avsevärt bidragit till paketet med den nya lagstiftningsramen som antogs 2008. Det viktigaste för parlamentet i förhandlingarna med rådet var att utverka en överenskommelse om att alla medverkande ekonomiska aktörer successivt skulle få ett större ansvar för att garantera föreskriftsenligheten och säkerheten hos de produkter som de släpper ut på marknaden och att stärka CE-märkningen ytterligare genom att göra konsumenterna mer medvetna om den. Parlamentet fortsätter sitt arbete inom detta område med hjälp av anpassningspaketet som består av nio direktiv som omfattar olika produkter, bland dem hissar, pyrotekniska artiklar och sprängämnen.

I sin resolution av den 8 mars 2011[1] uppmanade parlamentet kommissionen att upprätta ett enda marknadskontrollsystem för samtliga produkter (harmoniserade och icke-harmoniserade) på den inre marknaden på grundval av en rättsakt som omfattar både produktsäkerhetsdirektivet och förordning (EG) nr 765/2008 om marknadskontroll, för att uppnå en hög nivå av produktsäkerhet och marknadskontroll och klargöra den rättsliga grunden. Den 13 februari 2013 framlade kommissionen, på parlamentets begäran, paketet om produktsäkerhet och marknadskontroll, som syftar till att förbättra medlemsstaternas system för marknadskontroll. Paketet består av nya verkställighetsföreskrifter för den inre marknaden för varor, som kommer att göra det möjligt för de nationella marknadskontrollmyndigheterna att genomdriva att lagen efterlevs samt att tillförsäkra konsumenterna ett bättre och mångsidigare skydd. Framför allt kommer myndigheterna att få det lättare att spåra osäkra produkter och samtidigt kommer bestämmelserna om konsumentprodukters säkerhet att förenklas och sammanföras till en enda lagstiftningsakt.

De tre viktigaste delarna av paketet är följande:

  1. Ett förslag till en ny förordning om konsumentprodukters säkerhet.
  2. Ett förslag till enhetlig förordning om marknadskontroll för produkter, där den nuvarande uppsplittrade lagstiftningen förenhetligas och förenklas.
  3. En flerårig plan för marknadskontroll med 20 enskilda åtgärder som kommissionen ämnar vidta under de kommande tre åren.

Tillsammans med principen om ömsesidigt erkännande spelar standardiseringen en nyckelroll för att den inre marknaden ska fungera bra. Harmoniserade europeiska standarder bidrar till att garantera den fria rörligheten för varor på den inre marknaden och ökar konkurrenskraften för företagen i EU. Standarderna bidrar till att skydda såväl hälsan och säkerheten för Europas konsumenter som miljön. För att förbättra innehållet i standardiseringsreformen antog parlamentet en resolution den 21 oktober 2010[2], där parlamentet ville att man skulle bevara och förbättra de många fördelarna i det europeiska standardiseringssystemet och hitta rätt balans mellan den europeiska, den nationella och den internationella dimensionen. Vidare hävdade parlamentet att man måste lägga till principen om ”lämplig representation” eftersom det, så snart det rör allmänhetens intressen, är mycket viktigt att på ett lämpligt sätt ta hänsyn till alla intressenters ståndpunkter, i synnerhet när det gäller att ta fram standarder som kan stödja EU:s lagstiftning och politik.

Den 25 oktober 2012 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 om europeisk standardisering, med syftet att modernisera och förbättra mekanismen för fastställande av europeiska standarder.

Under den sjunde valperioden slutfördes översynen av lagstiftningen avseende nio direktiv i anpassningspaketet inom områden såsom lågspänningsutrustning, elektromagnetisk kompatibilitet, icke-automatiska vågar, mätinstrument, explosiva varor för civilt bruk, utrustning och säkerhetssystem som är avsedda för användning i explosionsfarliga omgivningar, pyrotekniska artiklar och enkla tryckkärl, liksom också direktiven om tryckbärande anordningar och om radioutrustning. Parlamentet slutförde också lagstiftningsarbetet med förordningen om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter, etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter, säkerhet och miljöprestanda hos två- och trehjuliga fordon och fyrhjulingar, samt med direktivet om fritidsbåtar och vattenskotrar (ökad säkerhet genom bättre kategorisering av vattenfarkoster)[3]. Under den åttonde valperioden har dessa strävanden fortsatt, i form av arbetet med förordningarna om linbaneanläggningar, anordningar för förbränning av gasformiga bränslen, medicintekniska produkter och personlig skyddsutrustning. Parlamentet har med framgång slutfört arbetet med förordningen om e-callsystem[4] och beslutet om lösningar för interoperabilitet för europeiska offentliga förvaltningar, företag och medborgare (ISA2-programmet)[5]. Inom ramen för paketet om cirkulär ekonomi arbetar parlamentet för närvarande med att ta fram lagstiftning om tillhandahållande på den inre marknaden av CE-märkta gödselprodukter[6].

Parlamentet stöder behovet av ett kraftfullare samarbete mellan EU och de nationella myndigheterna för att förbättra EU-lagstiftningens kvalitet och fastställa vilken lagstiftning som behöver förenklas eller kodifieras, i enlighet med målet att göra mer för en bättre lagstiftning, ett snabbt införlivande och en korrekt tillämpning. Parlamentet uppmanar också övriga institutioner att, när det är möjligt, stödja samreglering och frivilliga avtal i enlighet med principen om bättre lagstiftning.

Aktuell forskning visar att den pågående Brexitprocessen kommer att medföra avsevärd osäkerhet och negativa följder för den inre marknaden och för unionsmedborgarnas rättigheter på den digitala inre marknaden[7]. Parlamentet kommer att behöva spela en viktig roll för att se till att demokratisk legitimitet och respekt för medborgerliga rättigheter finns med i denna process.[8]

[1]EUT C 199 E, 7.7.2012, s. 1. 
[2]EUT C 70 E, 8.3.2012, s. 56. 
[3]För mer ingående upplysningar hänvisas till en studie som utarbetats för parlamentets utskott för den inre marknaden och konsumentskydd (IMCO), nämligen EU Mapping: Overview of IMCO related legislation. http://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/STUD/2015/536317/IPOL_STU(2015)536317_EN.pdf 
[4]Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/758 av den 29 april 2015 om typgodkännandekrav för montering av eCall-system som bygger på 112-tjänsten i fordon och om ändring av direktiv 2007/46/EG (EUT L 123, 19.5.2015, s. 77). 
[5]Europaparlamentets och rådets beslut om ett program för interoperabilitetslösningar för europeiska offentliga förvaltningar, företag och medborgare (ISA2). Interoperabilitet för modernisering av den offentliga sektorn (text av betydelse för EES) (COM(2014)0367) http://ec.europa.eu/isa/documents/isa_2_proposal_en.pdf 
[6]Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av bestämmelser om tillhandahållande på marknaden av CE-märkta gödselprodukter och om ändring av förordning (EG) nr 1069/2009 och (EG) nr 1107/2009 (COM(2016)0157).  
[7]Eeckhout P., The Consequences of Brexit for the Customs Union and the Internal Market Acquis for Goods, 2017, http://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/BRIE/2017/602053/IPOL_BRI(2017)602053_EN.pdf 
[8]Stoll P-T., The Role and Powers of the European Parliament in the Brexit Process, 2017, http://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/IDAN/2017/602054/IPOL_IDA(2017)602054_EN.pdf 

Mariusz Maciejewski