Direktlänk till huvudmenyn (tryck på returtangenten)
Gå till innehållet på sidan (tryck på "Välkommen")
Direktlänk till lista över andra webbplatser (tryck på returtangenten)

NOT FOUND !Frans Timmermans

Utfrågning

 

Frans Timmermans

Portfölj: Bättre lagstiftning, kontakter mellan institutionerna, rättsstatsprincipen och stadgan om de grundläggande rättigheterna - Förste vice ordförande för kommissionen
 
Dag 6 , tisdag 7 oktober 2014 - 14:30 , Bryssel  
 
Leder utfrågningen
 Ansvarigt för utfrågningen  Associerat till utfrågningen
 
Frågor och svar
 
1. Allmän kompetens, engagemang för EU och personlig oavhängighet

Vilka av dina personliga kvalifikationer och erfarenheter är särskilt viktiga för uppdraget som kommissionsledamot och främjandet av det europeiska allmänintresset, särskilt inom det område som du skulle ansvara för? Vad sporrar dig? Hur kommer du att bidra till att driva kommissionens strategiska agenda?


På vilket sätt kan du inför Europaparlamentet garantera din personliga oavhängighet, och hur kan du garantera att din tidigare, nuvarande eller framtida verksamhet inte på något sätt skulle kunna innebära att fullgörandet av dina skyldigheter inom kommissionen ifrågasätts?


Jag är europé av födsel och övertygelse. Jag är född i Maastricht och växte upp i Paris, Bryssel, Rom och min hemstad Heerlen under kalla kriget, och det gav mig många olika erfarenheter under min barndom, något som formade min personlighet, danade min världsåskådning och påverkade mina senare livsval. Min ungdom var fylld av berättelser om vanliga människor, mina förfäder, som idogt arbetade för att förkovra sig själva, kolgruvearbetare, bönder, tvätterskor. Den var fylld med mörka berättelser från andra världskriget och den tyska ockupationen av Nederländerna, men än mer med förhoppningsfulla berättelser när den västra delen av Europa befriades. Mina föräldrars generation och min egen fann dittills otänkbara möjligheter för människor från vår bakgrund. Möjligheter som baserades på frihet, en frihet som fortfarande under årtionden skulle förvägras dem som bodde på fel sida av järnridån i Europa.


Under mina studier inriktade jag mig på fransk litteratur och europeisk integration. Jag tjänstgjorde i den nederländska armén i nästan två år, och klarade av aspirantprovet till den nederländska diplomatkåren 1987, och trädde in vid det nederländska utrikesministeriet alldeles i början av en historisk omvälvning i Europa. En av de där stora vändpunkterna som ingen kunde ha förutsett, och den mest karakteristiska politiska händelsen i min generation. Vår världsdels återförening är en triumf över förtrycket och bakåtsträvandet och den största framgången för den stora dröm vi kallar Europa.


Jag var personlig sekreterare och rådgivare till Max van der Stoel, f.d. nederländsk utrikesminister och sedan OSSE:s (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) höga kommissionär för nationella minoriteter i mitten av nittiotalet. Han blev min politiska fadersfigur, och kommer alltid att förbli ett föredöme och en inspiration för mig med sin oförtröttliga kamp för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen i Europa. Jag har för avsikt att arbeta i samma anda för dessa europeiska värderingar som är och förblir Europeiska unionens själva grundstenar.


Jag blev 1998 vald till ledamot av generalständerna (det nederländska parlamentet) för det nederländska arbetarepartiet. Därefter var jag ledamot av Europeiska konventet som företrädare för Andra kammaren. Konventet visade hur ledamöter av Europaparlamentet, de nationella parlamenten och medlemsstaternas regeringar kan samarbeta produktivt. Det belyste också den förutsättningen att politiker i EU alltid måste söka medborgarnas stöd när de fattar beslut. Det rungande nejet i den nederländska folkomröstningen kom som en stor överraskning och en personlig besvikelse för mig. Jag vågar påstå att det var den lägsta punkten i min politiska karriär, men det lärde mig också en ovärderlig läxa: att oavsett hur ädla våra föresatser må vara, måste vårt EU ha väljarnas stöd, annars saknar det den grund som utgörs av folket, som tillsammans med medlemsstaterna är den instans från vilken all offentlig makt utgår.


Om jag bekräftas som kommissionär vill jag stärka EU genom att öka dess demokratiska legitimitet, genom att hålla politiska snarare än tekniska diskussioner med Europaparlamentet och genom att samarbeta nära och konstruktivt med rådet och de nationella parlamenten. Men jag vill också nå ut direkt till våra verkliga intressenter, EU:s medborgare. Vi har alla ett ansvar att stärka den demokratiska legitimiteten, inte bara för att det är användbart utan för att det är rätt.


Som ledamot av generalständerna, som EU-minister 2007–2010 och som utrikesminister från och med 2012 har jag haft det oerhörda privilegiet att utbyta åsikter om EU med andra politiker och med studenter, journalister och väljare från alla bakgrunder med ett brett spektrum av övertygelser. Jag tror på den europeiska integrationens värderingar och är övertygad om behovet av ett starkt Europa under tjugohundratalet, men under dessa personliga möten berättade många för mig om sin oro för hur EU fungerar. Vi kan inte fortsätta att tala till människorna från våra höga hästar och bara publicera fler broschyrer eller starta fler webbplatser med information. Vi måste tala med människorna och lyssna på deras verkliga oro, om vi ska ens kunna hoppas på att de ska lyssna på oss. Och om vi fastnar i en debatt där den enda frågan är "är du för eller emot Europa?" kommer vi alla att förlora.


I Nederländerna har jag tagit initiativ till en debatt om vad EU bör göra, en debatt om hur vi ska sätta våra prioriteringar och fokusera, om hur subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna kan inarbetas i den europeiska beslutsprocessens själva gener, och hur samspelet med de nationella parlamenten kan förbättras. Jag skulle se det som ett privilegium att kunna vägleda och forma denna debatt i egenskap av kommissionens förste vice ordförande, i nära samarbete med Europaparlamentet och rådet. Detta är inte bara ett jobb eller ett ansvarsområde, utan en fråga om en tjänst i det allmännas intresse som i slutändan måste bidra till det större målet om ett enat, fritt Europa, där varje medborgare kan se fram emot en bättre framtid, med ett hem, en utbildning, ett jobb, möjligheter. Det är vad som gör Europa unikt, och vi har en skyldighet mot våra barn att kämpa för detta mål och detta Europa varje dag, tillsammans.


Jag kommer att med kraft och entusiasm driva framåt de politiska riktlinjer som Jean-Claude Juncker slagit fast, och göra mitt yttersta för att hålla kommissionens arbete på rätt spår så att personalens energi och kunnande kan fokuseras på de frågor som är viktigast, och inte köra fast i småsaker som andra kan ta bättre hand om. Jag kommer att samarbeta med alla kommissionärer som jämlikar inom ett sant kollegium och effektiva lag som ser till att EU-lagstiftningen håller högsta möjliga kvalitet, inte bara färre regler utan kanske viktigast bättre, mer legitima regler. För mig handlar det om att frigöra européerna så att de kan använda sin största gåva, sina strävanden och sitt hårda arbete. Det handlar om frihet. Frihet att företaga, frihet att handla, frihet att ta risker och frihet att misslyckas och försöka igen, frihet för småföretag att inte behandlas orättvist av storföretagen. Frihet att resa och lära, frihet att få och ge idéer, frihet att uttrycka sig fritt i ett demokratiskt samhälle, frihet från diskriminering, frihet att leva som privatperson och i familjen med värdighet och trygghet. Det är inte fråga om hur många regler vi stiftar eller bryter mot, det handlar om vad vårt arbete verkligen betyder, vad vårt agerande och vår underlåtenhet att agera betyder för kvinnor och män i hela vår världsdel. Vad vi gör med Europa. Det viktiga är inte mängden lagstiftning vi producerar utan dess praktiska följder.


Eftersom jag har tjänstgjort som minister har mina personliga finanser och anknytningar till organisationer skärskådats, och jag har gjort min förklaring om ekonomiska intressen tillgänglig för Europaparlamentet. Om jag bekräftas som kommissionär kommer jag att till fullo följa fördragens anda och bokstav, särskilt skyldigheten att handla i det europeiska intresset, och jag kommer inte att ta emot några instruktioner. Jag kommer att följa andan och bokstaven i uppförandekodexen för kommissionsledamöter och åtar mig att iaktta största möjliga öppenhet i min gärning som förste vice ordförande.

 
 
2. Förvaltning av ansvarsområdet och samarbete med Europaparlamentet

Hur skulle du uppfatta din uppgift som ledamot av kommissionskollegiet? På vilket sätt skulle du betrakta dig själv som ansvarig och redovisningsskyldig inför Europaparlamentet för ditt och dina avdelningars handlande?


Vilka specifika åtaganden är du redo att göra i fråga om ökad öppenhet, ökat samarbete med Europaparlamentet och effektiv uppföljning av Europaparlamentets ståndpunkter och önskemål om lagstiftningsinitiativ? Är du beredd att förse både parlamentet och rådet med samma uppgifter och handlingar när det gäller planerade initiativ och pågående förfaranden?


Om jag bekräftas som kommissionär blir min uppgift som förste vice ordförande och kommissionär med ansvar för bättre lagstiftning, kontakter mellan institutionerna, rättsstatsprincipen och stadgan om de grundläggande rättigheterna att styra och samordna kommissionens arbete på dessa områden. Jag kommer att hjälpa Jean-Claude Juncker och samarbeta nära med alla andra kolleger i kommissionen, särskilt Vĕra Jourová i hennes egenskap av kommissionär för rättsliga frågor, konsumentskydd och jämställdhet och Dimitris Avramopoulos i hans egenskap av kommissionär för migration och inrikes frågor. Jag fäster stor vikt vid kollegialitet inom kommissionen och vid objektivitet och opartiskhet i förhållande till alla externa intressenter. Tillsammans kommer vi att verka för att se till att alla kommissionsförslag följer subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, i nära samarbete med andra EU-institutioner och nationella parlament. Jag betraktar mig som ansvarig och redovisningsskyldig inför parlamentet för mitt och mina avdelningars agerande, särskilt kommissionens tjänst för internrevision.


Insyn är något som den nya kommissionen prioriterar. Jag kommer att lägga ut på webben alla mina kontakter och möten med yrkesmässiga organisationer och egenföretagare i alla frågor som rör beslut om och genomförande av EU:s politik. Jag kommer att ta fram ett förslag till interinstitutionellt avtal om ett nytt obligatoriskt lobbyistregister som omfattar kommissionen, Europaparlamentet och rådet. Jag vill arbeta med parlamentet för att ge ny kraft åt vårt särskilda förhållande enligt 2010 års ramavtal. Jag kommer att samarbeta med parlamentet under full insyn, i en anda av lojalitet, ömsesidigt förtroende och samarbete, så att EU:s två lagstiftare hamnar på jämställd fot.


Tillträdande ordföranden Jean-Claude Junckers politiska riktlinjer kommer att tjäna som utgångspunkt för EU:s årliga och fleråriga programplanering, och jag kommer att hjälpa honom att samordna den. Beträffande uppföljningen av Europaparlamentets ståndpunkter och önskemål kommer jag att följa ramavtalet och på mina ansvarsområden se till att kommissionen reagerar på parlamentets resolutioner eller önskemål i enlighet med artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt inom tre månader efter det att de har antagits. I detta sammanhang ställer jag mig fullständigt bakom Jean-Claude Junckers åtagande om att den tillträdande kommissionen ska vara särskilt lyhörd för parlamentets initiativbetänkanden i lagstiftningsärenden.


Förutom att följa subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna ser jag fram emot att samarbeta med parlamentet och rådet för att höja lagstiftningens kvalitet och avskaffa onödigt krångel på europeisk och nationell nivå, bl.a. genom att leda kommissionens arbete i Refit-programmet (programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat) och se till att ingående konsekvensbedömningar ligger till grund för vår verksamhet. Jag kommer att se till att kommissionens förslag och initiativ överensstämmer med stadgan om de grundläggande rättigheterna.

 
 
Frågor från utskottet för rättsliga frågor

3. Konsekvensbedömningar, lagstiftning om administrativa förfaranden och subsidiaritet


Under föregående valperiod inriktade parlamentet mycket av sitt arbete på bättre lagstiftning i genomförandet av Lissabonfördraget, vilket skapade en ny rättslig ram. Syftet med inriktningen på smart lagstiftning och lagstiftningens ändamålsenlighet är att bana väg för en policycykel som bygger på 1) bredare samråd, inbegripet tvärvetenskapliga konsekvensbedömningar på flera nivåer och subsidiaritetsprövningar av nationella parlament, 2) utarbetande och antagande av lagstiftning med möjlighet att delegera lagstiftningsbefogenheter eller genomförandebefogenheter till kommissionen och 3) efterhandskontroller av resultat som ska tillvaratas i nya policycykler i form av nya initiativ, däribland minskad byråkrati.


Parlamentet har under senare år inrättat interna enheter med uppgift att göra konsekvensbedömningar i förhand och efterhand av lagstiftningsförslag och ändringar och att undersöka det europeiska mervärdet och kostnaderna för icke-Europa. Kommissionens konsekvensbedömningar görs innan kommissionskollegiet beslutar om ett förslag och i dessa bedömningar beaktas inte några revideringar i det slutliga förslaget. Vidare har rådet inga möjligheter att göra konsekvensbedömningar av sina ändringar och ståndpunkter i fråga om lagstiftningsförslag.


I sin resolution av den 15 januari 2013 uppmanade parlamentet kommissionen att på grundval av artikel 298 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt lägga fram ett förslag till förordning om EU-lagstiftning om administrativa förfaranden som följer de ingående rekommendationerna i resolutionen om bland annat allmänna principer som bör styra förvaltningen och regler som ska styra administrativa beslut. Kommissionen har svarat på denna begäran och fastslagit att denna fråga är mycket viktig, och har åtagit sig att studera den noggrant innan ytterligare åtgärder vidtas.


Lissabonfördraget syftade både till att ge parlamentet större lagstiftningsbefogenheter och till att underlätta genomförandet, tillämpningen och upprätthållandet av EU-lagstiftningen. I flera resolutioner har parlamentet åberopat kommissionens grundläggande roll som väktare av fördragen och uppmanat kommissionen att använda sina befogenheter och göra sin plikt att strängare övervaka tillämpningen av EU-lagstiftningen, eftersom detta är en hörnsten i unionens rättsordning som måste baseras på rättsstatsprincipen. Hur ställer du dig till denna grundläggande aspekt?


Enligt artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen ska de nationella parlamenten se till att subsidiaritetsprincipen följs i enlighet med det förfarande som anges i protokoll 2 till Lissabonfördraget som införde att de nationella parlamenten i motiverade yttranden ska pröva om förslag till EU-lagstiftning är i enlighet med subsidiaritetsprincipen.


Enligt artikel 7 i protokoll 2 ska initiativtagaren till en lagstiftningsakt ta hänsyn till motiverade yttranden från de nationella parlamenten eller en kammare i ett sådant parlament. Kommissionen ska enligt det så kallade förfarandet med gula och orangea kort se över ett utkast till förslag och besluta om det ska behållas, ändras eller dras tillbaka om ett visst tröskelvärde nås i fråga om antalet motiverade yttranden som inkommit inom den fastställda tidsfristen. Tröskelvärdet för gult kort har hittills nåtts vid två tillfällen. Första gången var i maj 2012 i samband med kommissionens lagstiftningsförslag om strejkrätten (Monti II). Kommissionen drog tillbaka förslaget några månader senare. I november 2013 nåddes tröskelvärdet för gult kort i samband med förslaget att inrätta en europeisk åklagarmyndighet. Denna gång beslutade dock kommissionen att behålla sitt förslag utan ändringar.


Vilka konkreta åtgärder tänker du vidta för att uppdatera och revidera det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning från 2003 – något som parlamentet begärt upprepade gånger – och utarbeta EU-lagstiftning om administrativa förfaranden i syfte att beakta denna händelseutveckling och säkerställa öppenhet och rättssäkerhet för medborgarna? Mer specifikt, vilka åtgärder tänker du vidta för att se till att kommissionens konsekvensbedömningar genomförs fullt oavhängigt och att lagstiftningsförfarandena är evidensbaserade i alla led? Hur skulle du reagera om det inkom ett antal motiverade yttranden till ett kommissionsförslag och vilka åtgärder skulle du vidta? Om de nationella parlamenten motsätter sig ett kommissionsförslag och tröskelvärdet för gult eller orange kort nås, skulle du anse dig förpliktigad att dra tillbaka eller revidera förslaget? Skulle du överväga att inbjuda Europaparlamentet och ansvarigt utskott att tillsammans med kommissionen utvärdera vad som bör göras efter ett gult eller orange kort?


EU är en union av värderingar men även av lagar. Genom en rad fördrag har EU-länderna tilldelat EU befogenhet att agera på områden där det finns ett europeiskt mervärde, eftersom rent nationella åtgärder inte har önskad verkan.


Unionsrätten är en förutsättning för vår inre marknad, eftersom den utgör en gemensam regelbok för företagen i världens största gemensamma ekonomiska område. Den ger mening åt de friheter som EU-medborgarna åtnjuter, t.ex. rätten till fri rörlighet, och tryggar samtidigt deras säkerhet och tillgång till rättsmedel. Den underbygger vårt gemensamma svar på gemensamma utmaningar som energi, miljö och klimatföreningar, och ligger till grund för vår europeiska sociala modell. Vår EU-rätt är inte bara nödvändig utan också det som gör EU i grunden annorlunda än alla andra former av kollektiv politisk styrning i världen.


Och det är därför som jag, om jag bekräftas som kommissionär, kommer att lidelsefullt se till att varenda åtgärd i EU:s regelbok håller högsta kvalitet, att de är så verkningsfulla, ändamålsenliga, välfungerande, aktuella och enkla som möjligt.


EU-rättens nytta för enskilda, företag och samhället i stort blir bara verklighet om lagstiftningen är väl utformad och verkligen tillämpas i praktiken. Vi måste samarbeta för att få det till stånd.


Alla EU-institutioner måste ta sitt ansvar för god lagstiftningssed och följa den i praktiken. Vårt befintliga interinstitutionella avtal om bättre lagstiftning är inte tillräckligt. Jag avser att verka för att kommissionen lägger fram ett förslag om uppdatering av avtalet nu i vår, så att våra arbetsmetoder är anpassade till dagens förhållanden. Jag hoppas att vi genom en konstruktiv dialog kan enas om ett nytt sådant interinstitutionellt avtal i slutet av 2015.


Men innan vi svarar på den i och för sig viktiga frågan om hur vi reglerar, måste vi först fråga oss varför: vad är våra mål? Vilka är de problem som EU-medborgarna anser behöver lösas gemensamt? Det är mycket viktigt att alla institutioner känner ett gemensamt ansvar för prioriteringarna. Den strukturerade dialogen med Europaparlamentet i enlighet med ramavtalet är vedertagen som en viktig del av processen med kommissionens arbetsprogram. Jag är fast besluten att utforma nya sätt att stärka institutionernas gemensamma programplanering, i enlighet med artikel 17 i EU-fördraget, så att parlamentet, rådet och kommissionen kan fullgöra sina respektive uppgifter inom en mer systematisk och gemensam prioriteringsprocess. Den strategiska agenda som Europeiska rådet antar i juni är en bra utgångspunkt, men den behöver omsättas i operativa åtgärder. Det kan återspeglas i ett moderniserat interinstitutionellt avtal om bättre lagstiftning. Det jag tänker prioritera omedelbart är att tillsammans med Europaparlamentet och rådet gå vidare med en diskussion om de lagförslag som är under behandling, så att kommissionen kan besluta om de bör eller inte bör drivas vidare.


Jag anser att kommissionen, Europaparlamentet och de nationella parlamenten har samma intresse, nämligen att betjäna EU:s medborgare med europeiska lösningar på problem som medlemsstaterna inte kan ta itu med på egen hand. De nationella parlamenten förtjänar särskild uppmärksamhet. Den befintliga politiska dialogen behöver fördjupas, och jag skulle se det som mitt personliga ansvar, i samarbete med Jean-Claude Juncker, att uppmuntra alla mina kommissionärskolleger att tacka ja till inbjudningar till de nationella parlamenten.


Subsidiariteten måste stå i centrum för den europeiska demokratiska processen. Den är central för vårt mål att tänka stort i de stora frågorna och smått i de små. Men det finns mer arbete att uträtta för att finna en samsyn på hur subsidiaritetsbedömningar ska gå till.


Subsidiariteten är en rättsprincip men också ett politiskt begrepp. För lagförslag på EU-nivå är frågan inte bara om den föreslagna åtgärden skulle vara till nytta eller helt enkelt "bra att ha", utan om den är nödvändig för att nå ett mål som inte kan nås genom nationella, regionala eller lokala åtgärder. Bevisbördan vilar först och främst på kommissionen att granska och på ett begripligt sätt förklara exakt varför förslaget behövs och hur det överensstämmer med subsidiaritetsprincipen. Jag kommer att ägna detta särskild uppmärksamhet, och kommer att kräva av mina kommissionärskolleger att alla förslag har en politisk subsidiaritetsbedömning, inte bara en rättslig och teknisk.


EU har infört systemet med gult och orange kort i vetskap om att detta är en central del i den politiska diskussionen om ett förslag: subsidiariteten måste stå i centrum för vårt europeiska demokratiska konsensus. Att de nationella parlamenten avger motiverade yttranden bör alltså inte ses som en bestraffning, utan som en inbjudan att dryfta förslagens nödvändighet och relevans.


Om kommissionen får in ett antal motiverade yttranden, men inte så många att det räcker till ett gult kort, är kommissionen inte skyldig enligt fördragen att ompröva förslaget, och lagstiftningsprocessen skulle kunna fortsätta som tidigare. Jag skulle dock se till att alla berörda nationella parlament får individuella svar på sina motiverade yttranden, och jag kommer att uppmuntra en nära dialog med de berörda nationella parlamenten i sådana ärenden. Självallet bör de här yttrandena också beaktas av de andra institutionerna under lagstiftningsprocessen.


Om tillräckligt många svar inkommer för ett gult eller orange kort, måste kommissionen ompröva sitt förslag och besluta att stå fast vid, ändra eller dra tillbaka förslaget. Beslutet måste fattas i varje enskilt fall, efter en ingående granskning av framförda argument och åsikter.


Det vore mycket positivt om Europaparlamentet och dess utskott kunde engagera sig i de här debatterna. Det kan inte annat än vara till hjälp för oss att bygga konsensus om hur subsidiariteten ska fungera. Jag skulle ställa mig fullkomligt bakom tanken på att kommissionens ledamöter efter en inbjudan borde inställa sig i Europaparlamentet eller utskotten för att diskutera kommissionens slutsatser. Det skulle verkligen bidra till att fördjupa vår tillämpning av subsidiaritetsprincipen genom att betrakta ett enskilt ärende. Det skulle till exempel kunna hjälpa oss att skilja mellan subsidiaritet och proportionalitet, och ge tillfälle att titta på hur dessa frågor togs upp i kommissionens konsekvensbedömning och motivering av förslaget.


När vi väl har nått fram till en gemensam uppfattning om prioriteringarna, vad EU bör göra, är nästa fråga hur vi bör göra det. Jag vill att kommissionen ska följa bästa regleringspraxis. Det innebär att vi bör ge högsta prioritet till att stärka och förfina våra verktyg för bättre lagstiftning: konsekvensbedömningar, offentliga samråd och utvärderingar. Vi måste fortsätta att förbättra kommissionens system för konsekvensbedömningar. Det nuvarande systemet har av externa oberoende organ konstaterats hålla hög kvalitet, men jag vill höja ribban ännu mer. Endast evidensbaserade konsekvensbedömningar av högsta kvalitet kan leda till förslag som ger de resultat vi strävar efter. Jag kommer att använda den pågående översynen av riktlinjerna för konsekvensbedömningar för att satsa på ytterligare förbättringar. Jag tänker göra samma sak med riktlinjerna för samråd med berörda parter, för att förbättra samråden och därigenom göra beslutsprocessen öppnare och mer välunderbyggd.


Konsekvensbedömningar måste utföras professionellt och opartiskt. Kommissionens konsekvensbedömningsnämnd granskar noga alla konsekvensbedömningar, och sedan den tillsattes har den begärt att upp till 40 % av utkasten till konsekvensbedömningar skulle göras om, eftersom de inte höll tillräckligt hög kvalitet. Detta visar hur allvarligt vi tar på kvalitetssäkringen.


En sak som jag tänker uppmärksamma särskilt är att konsekvensbedömningarna är heltäckande. Kommissionen kan alltid fatta ett annat beslut än det rekommenderade alternativet i konsekvensbedömningen. Men kommissionen bör aldrig fatta ett beslut där sakinnehållet inte har ingått och prövats i konsekvensbedömningen: i sådana fall bör kommissionen inte anta förslaget förrän konsekvensbedömningen är färdig. Det nya upplägget med grupper av kommissionärer där de vice ordförandena samordnar och övervakar enhetligheten mellan olika politikområden kommer att bidra här, eftersom den möjliggör mer politiska diskussioner, bl.a. att möjliga alternativ utpekas, tidigt i processen.


Att stärka Europaparlamentets kapacitet att granska konsekvensbedömningar är något jag ser mycket positivt på, eftersom det innebär ett viktigt inslag av interinstitutionell kvalitetskontroll. EU-institutionerna behöver göra mer för att systematiskt bedöma väsentliga ändringars konsekvenser. Parlamentet har gjort stora satsningar, men rådet har inte kommit lika långt. Om jag bekräftas som kommissionär avser jag att ta upp frågan i rådet (allmänna frågor).


Kvalitetssäkring är lika viktigt när det gäller det befintliga beståndet av EU-lagstiftning. Vi behöver inte bara utforma våra förslag väl, utan också aktivt förvalta regelverket så att det hålls aktuellt och ändamålsenligt. Det är syftet med Refit-programmet (programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat) – en systematisk utvärdering av befintlig lagstiftning. Jag kommer att nära övervaka framstegen inom de befintliga Refit-åtgärderna och fastställa prioriteringar för nästa steg. Mitt mål är att avlägsna onödiga bördor och minska kostnaderna för att förenkla genomförandet, så att EU-lagstiftningens nytta kan förverkligas med bättre verkan. Genom en systematisk utvärdering av befintlig lagstiftning, i samråd med näringslivet och det civila samhället, kan nästa generation av lagstiftning återspegla tidigare erfarenheter och problem under tillämpningen, bl.a. sådana problem som framkommit genom klagomål från enskilda och framställningar till Europaparlamentet, och ge resultat för företag och allmänhet på det minst betungande sättet.


Vad gäller EU-rättens efterlevnad måste kommissionen för det första utforma sina förslag så att efterlevnaden beaktas fullständigt. Det innebär att kommissionen i ett betydligt tidigare skede måste ta kontakt med de medlemsstater som ska tillämpa reglerna liksom med näringsliv och civilsamhälle under samråd och konsekvensbedömningar. Jag vill att kommissionen samarbetar intensivt med medlemsstaterna för att ta fram genomförandeplaner, när det är påkallat.


Dessutom måste medlemsstaterna ta sitt ansvar att införliva och tillämpa EU-rätten på allvar. Kommissionen kan hjälpa till genom att förklara reglerna och föregripa problem. Medlemsstaterna bör betrakta kommissionen som en problemlösare. Det är syftet med systemet EU Pilot, där kommissionen och medlemsstaterna samarbetar för att lösa problem och snabbt finna lösningar: 70 % av de potentiella juridiska problemen löses nu på det här stadiet. Sist och slutligen vill jag dock tydligt framhålla att kommissionen måste vara beredd att inleda ett överträdelseärende och snabbare gå vidare till domstolen om en medlemsstat inte följer EU-rätten. Ett område som jag kommer att uppmärksamma särskilt, i nära samarbete med kommissionären för rättsliga frågor, konsumentfrågor och jämställdhet och kommissionären för migration och inrikes frågor, är polisiärt och judiciellt samarbete i straffrättsliga frågor, som kommer att omfattas av det vanliga överträdelseförfarandet och domstolens överinseende från och med december i år. Jag kommer att regelbundet hålla parlamentet och de andra institutionerna informerade om kommissionens strategi och välkomnar en vidare diskussion om EU-rättens tillämpning. Jag kommer också att verka för att svårigheter med EU-rättens tillämpning bedöms systematiskt och beaktas under utvärderingar och översyner av befintlig EU-lagstiftning.


Jag tänker titta närmare på möjligheterna till en europeisk förvaltningsprocesslag. Enligt artikel 298 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska det finnas en "öppen, effektiv och oberoende europeisk administration". Det är vägledande för verksamheten i alla EU:s institutioner och organ. Dagens administration styrs av en omfattande ram av regler, principer, och praxis. Många av dessa bygger på allmänna principer som följs i många EU-länders förvaltningar. Att göra dessa regler tydligare skulle redan det vara ett framsteg.


Men vi måste inse att oro för hur den europeiska administrationen fungerar fortsätter att uttryckas. Det finns självklart utrymme att förfina och förbättra de administrativa reglerna. Ny lagstiftning med stöd av artikel 298 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt kan bli ett sätt att uttrycka vår beslutsamhet att iaktta högsta möjliga krav på offentlig förvaltning. En övergripande ram med allmänna principer för EU:s hela offentliga förvaltning kan bidra till att visa medborgarna och företagen att administrationen inte är ett självändamål utan till för att tjäna det europeiska intresset.


God nationell förvaltning är lika viktigt för att omsätta EU:s politik i praktiken. Modernisering av den offentliga förvaltningen angavs som en av de fem prioriteringarna för den europeiska planeringsterminen i år. Jag ställer mig bakom fortsatt uppmärksamhet i denna fråga, bl.a. i kommande landsspecifika rekommendationer. Problem som ansträngda budgetar och behovet av att anpassa tjänsterna till den nya digitala miljön är något som alla medlemsstater står inför. EU kan bidra genom att stödja medlemsstaternas ansträngningar på detta område i enlighet med artikel 197 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.


4. Delegerade akter och genomförandeakter


Genom artiklarna 290 och 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) infördes möjligheten att delegera lagstiftningsbefogenheter eller genomförandebefogenheter till kommissionen. Rådet har visat sig ovilligt att delegera lagstiftningsbefogenheter i de allra flesta fall där villkoren enligt artikel 290 i EUF-fördraget är uppfyllda, och förefaller föredra att delegera genomförandebefogenheter, enligt mångas förmenande för att säkerställa de nationella experternas inflytande. EU-domstolen har nyligen i sin dom i mål C-472/12 avkunnat att unionslagstiftaren har stort utrymme för skönsmässig bedömning när den beslutar om de båda artiklarna och att rättslig omprövning begränsas till uppenbart oriktig bedömning av huruvida EU-lagstiftaren kan ha ansett, för det första, att den rättsliga ram som fastställdes i den grundläggande rättsakten för att genomföras endast behöver tillägg av ytterligare detaljer, utan att icke-väsentliga delar behöver ändras eller kompletteras och för det andra, att bestämmelserna i den grundläggande rättsakten kräver enhetliga villkor för att genomföras.


I enlighet med punkt 15 i ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen ska kommissionen ge parlamentet fullständig information och dokumentation om sina möten med nationella experter inom ramen för arbetet med att förbereda och genomföra unionslagstiftning, även i fråga om icke-bindande bestämmelser och delegerade akter. Om parlamentet så begär får kommissionen också bjuda in parlamentets experter att närvara vid dessa möten.


Vilka åtgärder tänker du vidta för att se till att artikel 290 i EUF-fördraget inte blir verkningslös med tanke på rådets ovillighet att delegera lagstiftningsbefogenheter till kommissionen? Hur tänker du förbättra samarbetet med parlamentet när det gäller delegerade akter och genomförandeakter? Hur planerar kommissionen att gå vidare med samlingsförordningarna om handel, det s.k. Omnibuspaketet (anpassning), som för närvarande blockeras av rådet, trots att parlamentet antog sin ståndpunkt vid första behandlingen så tidigt som februari 2014? Lovar du att inrätta ett register för delegerade akter, till vilket parlamentet garanteras ovillkorlig tillgång i samtliga skeden av förfarandet, och att förbättra överföringen till parlamentet av alla handlingar som hör till genomförandeakter ? Anser du att gott samarbete inom detta området också inbegriper att parlamentets experter får full tillgång till kommissionens expertgrupp som utarbetar delegerade akter och till den information som denna har?


Jag utgår från principen att medbeslutad lagstiftning är den mest demokratiskt legitima lagstiftningen. Jag tänker ta tydlig ställning till vad som verkligen är icke-väsentliga delar, vad som verkligen behövs för en enhetlig tillämpning och vad som verkligen är tekniskt. När kommissionen föreslår delegering av befogenheter eller genomförandebefogenheter vill jag se en tydlig motivering av varför kommissionen ber om det, och varför det är ogörligt, mindre resurseffektivt eller mindre verkningsfullt att införa de bestämmelserna direkt i huvudrättsakten.


Det stämmer att åtskillnaden mellan delegerade akter och genomförandeakter har visat sig vara ett återkommande problem. Det ligger i allas intresse att finna gemensamma lösningar som överensstämmer med fördragen. Det innebär att parlamentet, rådet och kommissionen sätter sig ned igen för att diskutera frågan, och parlamentets betänkande på eget initiativ i februari 2014 är en lämplig utgångspunkt för den diskussion jag gärna vill ha med er och rådet (allmänna frågor).


Kommissionens uppdrag är att i sitt förslag ta med vad den anser är det lämpligaste valet mellan de två förfarandena. Med tanke på behovet av bättre lagstiftning och den demokratiska kontrollens betydelse, tänker jag se till att valet görs enligt objektiva kriterier i fullständig överensstämmelse med fördragen. Men sist och slutligen är det parlamentet och rådet som avgör om kommissionen ska ges delegerade befogenheter eller genomförandebefogenheter.


I fråga om anpassning är det inte acceptabelt att det föråldrade föreskrivande förfarandet med kontroll fortfarande är så vanligt. Jag vill ge ny kraft åt satsningarna på att nå en överenskommelse, och jag tänker föreslå för rådets ordförandeskap att denna fråga tas upp i rådet (allmänna frågor). Kommissionen bör ställa sig öppen för motiverade ändringar, men valet av befogenhetsform bör förbli baserat på objektiva kriterier. Konsensus blir också lättare att nå om vi gör framsteg i fråga om gränsdragning och samråd.


När det gäller delegerade rättsakter kan jag naturligtvis hysa förståelse för önskemålet om bättre samråd och mer insyn. Under förberedelsearbetet kommer jag att uppmuntra mina kommissionärskolleger att genomföra offentliga samråd när så är påkallat, för att få in synpunkter från hela spektrumet av intressenter. Jag kommer också att överväga om kommissionen systematiskt bör offentliggöra utkast till åtgärder i skedet då samråd med expertgrupper ska inledas. Det skulle göra det möjligt för Europaparlamentet, rådet och andra berörda parter att framföra sina synpunkter innan åtgärderna antas formellt. De tre EU-institutionerna kan diskutera om ett särskilt register bör vara en del av denna lösning, och beroende på vad man kommer fram till skulle jag vara beredd att granska genomförbarheten av det och eventuellt ta med det i ett moderniserat interinstitutionellt avtal om bättre lagstiftning. För genomförandeakterna finns det en tydlig och heltäckande rättslig ram i form av förordning (EU) nr 182/2011 och insynen garanteras genom kommittéregistret. Det förefaller fungera väl, men jag är naturligtvis öppen för förslag till förbättringar inom denna rättsliga ram.


En del av svaret ligger också i ökat politiskt ansvar för kommissionärerna och bättre planering av arbetsflödet i fråga om delegerade akter och genomförandeakter, och det skulle också låta oss handla mer förebyggande när verkligt politiska knäckfrågor dyker upp. Det kan också hjälpa oss att se var konsekvensbedömningar är nödvändiga. De är inte nödvändiga för merparten av de riktigt tekniska rättsakterna, men är verkligen nödvändiga för ändringar som faktiskt kan påverka en rad olika intressenter och därför är av legitimt politiskt intresse.


Jag vet att ett antal Europaparlamentsledamöter har uttryckt oro för genomförandet av ramavtalet när det gäller deltagande av parlamentets experter i expertgruppsmöten. Samarbete i detta avseende är avgörande, och ramavtalet måste vägleda oss här. Jag är medveten om att problem ibland tycks uppstå i den praktiska tillämpningen. Det torde bli mindre i takt med att praxis växer fram, men det är viktigt att deltagandet är en politisk handling av parlamentet i dess egenskap av EU-institution, med en begäran från en ansvarig folkvald såsom ordföranden i ansvarigt utskott. Det finns några praktiska åtgärder som jag tror vi kan vidta snabbt för att förbättra situationen, t.ex. varsko tidigt om expertgruppsmöten på ett bättre sätt. Om jag bekräftas som kommissionär tänker jag vara öppen för förslag om hur man kan förbättra informationsflödet och Europaparlamentets insyn i detta avseende.

 
 
Frågor från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor

5. Fråga:


Vilka kommer dina två främsta prioriteringar att vara inom området rättsstatsprincipen och grundläggande rättigheter? Vilken specifik metod kommer du att tillämpa för att dessa båda prioriteringar ska förverkligas?


Är du redo att på begäran delta i en frågestund med LIBE-utskottet för att se över dessa prioriteringar och diskutera relevanta tematiska ämnen?


Av de uppdrag jag får om jag bekräftas som vice ordförande skulle jag betrakta ansvaret för de grundläggande rättigheterna, sådana de är stadfästa i stadgan om de grundläggande rättigheterna, och rättsstatsprincipen såsom varande av särskilt stor betydelse.


Respekt för rättsstatsprincipen är en förutsättning för skyddet av alla våra grundläggande värderingar. Den är en förutsättning för att upprätthålla alla rättigheter och skyldigheter som är härledda ur fördragen och folkrätten, särskilt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Den är en förutsättning för ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna och deras rättsordningar. Den är viktig eftersom vi vill att alla ska kunna leva i rättvisa samhällen som upprätthåller både medborgarnas rättigheter och skyldigheter. Men den är också en förutsättning för tillväxt, eftersom den skapar en miljö där företagen hyser förtroende och vill investera. Den är naturligtvis också knuten till kommissionens uppdrag som fördragens väktare: bara ett kraftfullt genomdrivande av EU-rätten kan garantera att européerna verkligen kan åtnjuta sina rättigheter i praktiken.


Min främsta prioritering blir att försöka förebygga att systemhotande risker för rättsstatsprincipen över huvud taget uppstår. Jag tror starkt på att det är bättre att stämma i bäcken än i ån. Att snabbt inleda en dialog kan i sig bidra till att lugna ned problematiska situationer. I kommissionens meddelande från 2014 om rättsstatsprincipen finns grunderna på vilka kommissionen kan bygga en sådan dialog. Jag var en av dem som förespråkade denna idé 2013, och jag tror att den fyller ett verkligt behov och kompletterar verksamheten vid de andra EU-institutionerna och vid Europarådet. Jag utvecklar denna prioritering i mitt svar på fråga 6 nedan.


När det gäller grundläggande rättigheter blir min prioritering att färdigställa EU:s anslutning till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta är en viktig del av vårt arbete med att trygga respekten för den enskilde i EU. Förhandlingarna om utkastet till anslutningsavtal blev färdiga i april 2013. Om domstolen i sitt yttrande om anslutningsavtalets förenlighet med fördragen gör det möjligt att ingå avtalet i den form som förhandlats fram, är jag optimistisk om att vi snart ska kunna slutföra anslutningen, och jag räknar med Europaparlamentets fortsatta stöd för det.


En djup, uppriktig och sant politisk dialog med Europaparlamentet är något som jag anser har avgörande betydelse. Jag kan inte tänka mig att jag fullgör mitt uppdrag som kommissionär utan ett ständigt utbyte med parlamentet och dess utskott. Jag välkomnar möjligheterna till regelbundna debatter med utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och som en del av mitt samordningsansvar för mitt lag tänker jag också se till att mina kolleger Dimitris Avramopoulos och Vĕra Jourová också ställer sig till parlamentets fullständiga förfogande. Jag kommer också, både personligen och vad mina medarbetare beträffar, att uppmärksamma behovet av representation på politisk nivå i trepartsförhandlingarna.


6. Fråga:


Du är den första kommissionsledamoten med uttalat ansvar för rättsstatsprincipen. Vilken är din strategi för att den ska respekteras på samma sätt i hela EU? Hur kommer du att använda dig av din företrädares ordning och följa upp den ståndpunkt som Europaparlamentet uttryckt i sina resolutioner i denna fråga?


Hur ställer du dig till en intern EU-strategi om grundläggande rättigheter, något som parlamentet har begärt, för att se till att stadgan om grundläggande rättigheter tillämpas inom hela EU?


Den senaste tidens händelseutveckling har visat att hot mot rättsstatsprincipen i ett land kan vara allvarligt oroande för EU som helhet. Jag var en av dem som först manade till att det skulle utvecklas ett mer systematiskt förhållningssätt till sådana situationer, och jag välkomnade den ram för rättsstatsprincipen som kommissionen lade fram tidigare i år. Detta överensstämmer helt och fullt med unionens befogenheter och med parlamentets och rådets ansvarsområden enligt artikel 7 i EU-fördraget.


Kommissionen har en uppgift här, som opartisk, objektiv och oberoende skiljeman. Den har erfarenhet av att lugnt och oberoende slå fast sakförhållandena i ett ärende, även på dessa känsliga områden, vilket samarbets- och kontrollmekanismerna visar. Objektivitet och oväld är en förutsättning för att sådan verksamhet ska vara trovärdig, och ibland är det lättare för medlemsstaterna att godta beska sanningar från kommissionen än från de andra medlemsstaterna.


Jag kommer att lägga särskilt stor vikt vid likabehandling av medlemsstaterna. Jag har en öppen inställning till dem alla, och med stöd av min kollega Vĕra Jourová vill jag dra mina egna slutsatser på grundval av fakta och med beaktande av de 28 medlemsstaternas olika konstitutionella och kulturella traditioner.


Jag är glad att parlamentet redan uttryckt sitt stöd för ramen. Ju mer den bygger på konsensus, desto effektivare blir den. Jag vill utgå från konsensus i denna fråga och enighet om att upprätthållandet av rättsstaten är ett gemensamt ansvar. Det är något som jag skulle vilja ta med i min dialog med er. Var och en av våra institutioner kan komplettera de andras verksamhet inom ramen för EU. Jag kommer därför också att uppmana rådet (allmänna frågor) att regelbundet föra en dialog om rättsstatsprincipens utveckling i medlemsstaterna.


Jag är fast övertygad om att vi har ett starkt intresse av att samarbeta med andra institutioner med kunnande och trovärdighet i denna fråga, t.ex. Europarådet och dess Venedigkommission. Jag kommer att samarbeta nära med generalsekreterare Thorbjørn Jagland. Vi bör undvika dubbelarbete, och om det finns ett organ som är bättre lämpat att ta itu med en viss fråga, bör vi understödja och komplettera dess arbete, t.ex. genom att inleda överträdelseförfaranden om EU-rätten har överträtts.


Men om kommissionen finner ett problem som inte angrips på andra sätt eller av andra organ, skulle jag inte tveka att använda ramen för rättsstatsprincipen eller inleda överträdelseärenden om det är påkallat. Naturligtvis bör artikel 7 i EU-fördraget vara den sista utvägen. Jag hoppas verkligen att vi aldrig hamnar i en situation där den behöver användas. Men om vi gör det står jag redo att lägga fram de förslag som krävs.


EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna återspeglar medlemsstaternas gemensamma värderingar och konstitutionella traditioner. EU-institutionerna ska i alla sina åtgärder iaktta och främja stadgan, och medlemsstaterna ska göra det när de tillämpar unionsrätten. Dessutom har stadgan utgjort ett stort steg framåt mot att göra unionen till en plats där gemensamma värderingar råder.


Vi måste garantera att allt vårt handlande överensstämmer med stadgan. Det gäller oavsett om vi lagstiftar eller gör något annat. Det måste finnas systematiska kontroller med avseende på de grundläggande rättigheterna i lagstiftningsprocessens olika stadier. Jag kommer särskilt att titta på hur man ska kunna uppnå det för kommissionens förslag och andra initiativ.


Vissa politikområden kräver särskild uppmärksamhet i fråga om grundläggande rättigheter. Det gäller i särskilt hög grad rättsliga och inrikes frågor. Det lagarbete jag kommer att samordna tillsammans med Dimitris Avramopoulos och Vĕra Jourová kommer att synas särskilt tydligt här, genom att respekten för de grundläggande rättigheterna integreras tullständigt i tillämpningen av de strategiska riktlinjer som Europeiska rådet slår fast i juni. Det blir särskilt viktigt för att göra den rätta avvägningen mellan grundläggande friheter och behovet av att se till att européerna kan leva i fred och säkerhet.


Allmänheten tar allt oftare upp sin oro för de upplevda biverkningarna av en av EU:s grundläggande friheter, EU-medborgarnas rätt att röra sig fritt, bo och arbeta i andra EU-länder. Vårt svar får inte bli att inskränka denna frihet. Men vi måste se till att den är trovärdig och allmänt accepterad, så därför bör vi fortsätta att hjälpa medlemsstaterna att bättre använda de verktyg de redan har och ta itu med eventuellt missbruk och bedrägliga anspråk.


Och eftersom respekten för de grundläggande rättigheterna inte borde stanna vid gränserna, har det också stor betydelse att de grundläggande rättigheterna, bl.a. skydd av personuppgifter, iakttas fullständigt i våra förbindelser med länder utanför EU.


Jag tror också att vi behöver stimulera den politiska och allmänna debatten för att förverkliga stadgan, och jag kommer att verka tillsammans med byrån för grundläggande rättigheter för att se hur den kan bidra bättre i detta sammanhang.


Stadgan gäller bara medlemsstaterna när de tillämpar EU-rätten. Om jag bekräftas som kommissionär kommer jag att med fasthet genomdriva denna skyldighet, även genom överträdelseförfarandet om det krävs. I annat fall är det medlemsstaternas sak att se till att de grundläggande rättigheterna iakttas i enlighet med nationella konstitutioner och internationella åtaganden om mänskliga rättigheter, särskilt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Subsidiariteten innebär också att vi respekterar de europeiska folkens mångfald av kulturer, religioner och nationella identiteter och traditioner.

 
 
Frågor från utskottet för konstitutionella frågor:

7. Institutionella utmaningar – Hur EU ska föras närmare medborgarna


För att motverka den växande EU-skepticismen i många medlemsstater, kan du klargöra vilka inslag som är väsentliga (bättre fungerande medborgarinitiativ, åtgärder för att öka insynen i EU:s beslutsprocess och lobbyverksamheten...) för att medborgarna ska återfå förtroendet för EU och vilka åtaganden är du beredd att göra inom dessa områden? Vilken utveckling av EU:s institutionella struktur kan du tänka dig för att stärka demokratin? Framför allt, vilka åtgärder tänker du vidta för att förhindra att den mellanstatliga metoden får överhanden över gemenskapsmetoden, med beaktande av de farhågor som vissa medlemsstater uttryckt i fråga om EU:s funktion och djupare integration, och för att hantera ordförandens utlovade program att finna en ”rättvis deal” för Storbritannien och andra medlemsstater? Anser du att erfarenheterna med toppkandidater i Europaparlamentsvalet 2014 är något som kan återställa förtroendet och vilka åtgärder skulle du stödja för att förbättra systemet för val till Europaparlamentet och för att göra det möjligt för de politiska partierna på europeisk nivå att bättre fullfölja sitt uppdrag? Hur tänker du ta itu med de frågor som uppstår i samband med att regioner i medlemsstater eventuellt blir självständiga (information till medborgare, exakta förfaranden för dessa potentiella nya stater för att gå med i EU...) och klargöra följderna av att medlemsstater eventuellt lämnar EU, samt möjligheten att en associerad stat som Schweiz helt eller delvis drar sig ur?


Vilka åtgärder avser du att vidta för att främja samarbetet med de nationella parlamenten, effektivisera utrikestjänstens funktion inom hela den institutionella ramen och se till att de artiklar i fördraget som handlar om kränkningar av de grundläggande rättigheterna får större genomslag i praktiken i medlemsstaterna samt påskynda EU:s anslutning till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna?


Jag är övertygad om att kommissionen har ett ansvar att inte bara handla i EU-medborgarnas intresse utan att synas göra det dagligen. Vår insats i att föra EU närmare medborgarna måste bestå i att lyssna på deras idéer, förhoppningar och farhågor, för att se hur vi kan hjälpa dem att finna gemensamma lösningar på gemensamma problem. Kommissionen får inte uppfattas som fast i "Brysselbubblan". Den måste visa att medborgarnas prioriteringar är kommissionens prioriteringar. Det kommer att kräva tid och ansträngningar att bygga upp förtroendet, men det är vår uppgift.


Hur ska kommissionen göra det? Jag är inte övertygad om att en ändring av den institutionella uppbyggnaden är rätt sätt att stärka den europeiska demokratin. Jag oroar mig för att en utdragen debatt om fördragsändringar skulle distrahera oss, och skapa onödiga spänningar mellan institutioner som måste samarbeta om EU ska nå framgång. Att flytta runt makt mellan institutionerna är oerhört mycket mindre viktigt än att ha rätt institutionell kultur och inställning. De befintliga fördragen är en grund som tillåter ändrade prioriteringar och behovet att gå längre i vissa delar av integrationen, t.ex. den nödvändiga vidareutvecklingen av den ekonomiska och monetära unionen för att stödja vår gemensamma valuta.


Vår överstatliga metod har en inbyggd anpassningsförmåga, och vi behöver inrikta oss på ett sätt som motsvarar dagens förhållanden. Den är demokratisk och genomblickbar. Den garanterar lika representation för alla medlemsstater och ger resultat som bättre återspeglar vårt gemensamma intresse. I Lissabonfördraget stadfästes denna metod, och vi måste se till att den fungerar i praktiken. Med undantag för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska vi inte ha någon mellanstatlighet på de områden där EU är behörigt: t.ex. är rättsliga och inrikes frågor numera i princip ett normalt politikområde som alla andra. Vid behov kommer jag att förespråka att kommissionen försvarar denna ståndpunkt med rättsliga medel.


Vi bör också vara öppna för andra möjligheter som Lissabonfördraget erbjuder. Vi bör inte utesluta en användning av de s.k. passerelle-klausulerna, som möjliggör en övergång till omröstning med kvalificerad majoritet eller det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Och även om det alltid kommer att utgöra det näst bästa alternativet, finns det omständigheter när fördjupar samarbete kan ligga i det gemensamma europeiska intresset, vilket var fallet med regler om gränsöverskridande erkännande av skilsmässa, för att ta ett exempel.


Så för mig är den verkliga utmaningen att både ändra vad vi gör, genom att sätta rätt prioriteringar och fokusera på de stora frågorna, och hur vi gör det. Vi kan bara nå framgång om de nationella och europeiska demokratiska krafterna och de ansvariga institutionerna enas om målen och budskapen. Jag är övertygad om att valet till Europaparlamentet ledde till precis det, och färska undersökningar visar att nära sex av tio EU-medborgare anser att deltagande i Europaparlamentsvalet är det bästa sättet att se till att deras röst hörs av EU:s beslutsfattare. Upplägget med toppkandidater skapade en ny, positiv dynamik. Samspelet mellan nationella och europeiska politiker är också viktigt. Det är uppmuntrande att se ännu fler politiker som gör en smidig övergång till Europaparlamentet från den nationella politiken och tvärtom. De europeiska politiska partiernas roll är avgörande för att föra den nationella och den europeiska politiken närmare varandra och motverka risken för en klyfta mellan politikernas ståndpunkter på hemmaplan och de ståndpunkter de intar vid förhandlingar här i Bryssel.


Vi på kommissionen behöver dra de logiska konsekvenserna av denna modell. Jag vill, och jag kommer att uppmuntra mina kolleger att göra det, plädera för vår sak mer direkt till folket, både i de nationella parlamenten och i den nationella opinionen. Och vi måste ha ett tydligt budskap: fler jobb, mer trygghet, mer ekonomisk tillväxt. EU-medborgarna kommer att känna sig närmare EU och driva EU-tanken framåt om de ser påtagliga fördelar för dem och deras familjer, om de identifierar sig med dess mål och visioner och om de är delaktiga i processen. EU-medborgarskapet har central betydelse för detta, eftersom det ger alla medborgarna rättigheter och möjligheter och fostrar en känsla av verklig europeisk identitet.


Den nya lagindelning som Jean-Claude Juncker vill införa i kommissionen kommer att ge oss ett tydligare budskap, större fokus och ett annorlunda och bättre sätt att samarbeta. Det gäller också de yttre förbindelser som nämns i frågan: jag anser att det är ett förnämligt exempel på var vi kan kartlägga och genomföra gemensamma målsättningar genom effektivt, nära samarbete mellan Europeiska utrikestjänsten och kommissionen. Jag ser fram emot att göra vad jag kan för att understödja min blivande kollega Federica Mogherini i hennes värv som kommissionens vice ordförande, med den tillträdande ordförandens uppdrag att sörja för effektivare yttre åtgärder för EU.


Som framgår av frågan har kommissionen ett antal verktyg för att hjälpa till att återställa medborgarnas förtroende. Vi behöver gå längre och verkligen utnyttja verktygen med full effekt. Tillsammans med alla mina kolleger är jag fast besluten att uppfylla högsta möjliga yrkesmässiga och etiska krav. Kommissionen behöver föra en dialog med omvärlden, men på samma sätt som svaren på samråden är tillgängliga för alla bör vi vara minst lika öppna med vilka vi träffar personligen. Kommissionen och parlamentet har inrättat insynsregistret. Det omfattar nu omkring 80 % av all lobbyverksamhet som direkt eller indirekt syftar till att påverka EU:s beslutsprocess. Nästa steg är att göra registret obligatoriskt för alla institutioner – vi bör inte acceptera att stora juristfirmor och andra viktiga aktörer inte är registrerade när de bedriver lobbyverksamhet. Och jag kommer att arbeta intensivt för att övertyga rådet att gå med i registret på samma villkor. Jag ställer mig helt bakom vårt nya engagemang för insyn i Jean-Claude Junckers politiska riktlinjer. Jag åtar mig att offentligt redovisa alla mina kontakter och möten med yrkesmässiga organisationer eller egenföretagare i alla frågor som rör beslut om och genomförande av EU:s politik.


För många andra verktyg, t.ex. det europeiska medborgarinitiativet, offentliga samråd, konsekvensbedömningar, utvärderingar och subsidiaritetsprövning, måste det finnas möjligheter att stärka dialogen. Kommissionen måste visa att den alltid verkligen är öppen. Om den beslutar sig för att stå fast vid en ståndpunkt, måste den kunna redovisa övertygande skäl för det.


Jag drar mig för att spekulera för mycket om de eventuella följderna av regioners självständighet eller en medlemsstats utträde. Hittills har ingen medlemsstat ansökt om utträde, och ingen region har uttalat sig i en folkomröstning för att lämna en medlemsstat. Jag är djupt och fast övertygad om att kommissionen helt måste respektera medlemsstaternas konstitutionella och demokratiska processer i dessa frågor, precis som vi måste respektera medlemsstaternas rätt att bestämma om sin egen inre organisation. Naturligtvis skulle några val få EU-rättsliga följder. Men det kan inte bedömas i abstrakta termer: varje enskilt fall är annorlunda och beror på vilka val medlemsstaten gör.


Alla europeiska stater kan ansöka om att gå med i EU. Några av våra grannar i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt Schweiz har valt en annan form av samarbete med oss: de har tagit på sig många av EU-rättens skyldigheter, såsom fri rörlighet för personer, och kan i gengäld dra nytta av tillträde till vår inre marknad. Vi kommer alltid att försöka tillmötesgå rimliga önskemål. Men EU viker inte för maktspråk, och vi accepterar inte att vår unions själva grunder ifrågasätts. Under alla omständigheter är det kommissionens ansvar att vara fullständigt opartisk mot alla inblandade.


Jag föredrar att framhäva verkligheten i stället för att spekulera om en hypotetisk framtid. Verkligheten är att unionen har klarat av en spektakulär utvidgning. Den har visat att ett starkare och större EU har gett européerna både ett bålverk och en språngbräda i globaliseringens tidevarv. Vi står på ett urberg av värderingar och har ett system som hållit för påfrestningarna under prövningarnas tid. Och vi har om och om igen sett EU:s attraktionsförmåga, exempelvis i Ukraina där vi står sida med sida med det ukrainska folket för att se till att deras önskemål om närmare associering med EU villfars.


Storbritannien har varit en av de medlemsstater, tillsammans med den medlemsstat som jag känner bäst, som mest röststarkt talat för behovet av ett starkt, enat europeiskt svar i fråga om Ukraina. Här och inom en rad andra frågor såsom klimatförändringar, utveckling, ekonomi och den inre marknaden ser vi varför det ligger i det brittiska intresset att vara med i EU och forma EU. Och det är min fasta övertygelse att det ligger i EU:s eget intresse att Storbritannien är med i EU. Det är naturligtvis det brittiska folkets sak att väga för- och nackdelar och själva bestämma sig. Men jag vill göra allt jag kan för att behålla Storbritannien i EU, på villkor som upplevs som skäliga för både det brittiska folket och övriga EU. Jag tror att det finns utrymme att finna pragmatiska lösningar på flera av de frågor som tagits upp.


8. Institutionella följder av eurokrisen


Under senare år har euron genomgått en allvarlig kris och tack vare krisåtgärder, förhandlingar bakom kulisserna och stora ansträngningar av EU-medborgarna har euron överlevt, men skador har uppstått under vägen (ekonomiska, sociala och i fråga om tillit och förtroende). Flera frågor har uppstått under den här perioden och till de mer relevanta hör euroområdets ansvarsskyldighet, integrationen av fördraget om stabilitet, samordning och styrning i EU:s rättsliga ram inom fem år, de institutionella följderna av ytterligare integration av euroländernas ekonomiska politik, möjligheten att en kommissionsledamot leder eurogruppens möten och sist men inte minst euroområdets externa representation. Vad anser du om den framtida institutionella utvecklingen av euroområdet, med beaktande av alla dessa punkter?


Krisen har gjort oss väldigt medvetna om hur oerhört beroende vi är av varandra, särskilt de medlemsstater som har samma valuta. Detta är en enorm möjlighet men också ett enormt ansvar. EU, särskilt euroområdet, måste svara med mer samordning, mer konvergens, mer dialog mellan arbetsmarknadens parter och bättre representation utåt. Det kommer att bli en prioritering för kommissionen att fördjupa reformen av den ekonomiska och monetära unionen för att bevara den gemensamma valutans stabilitet och ge oss en språngbräda för tillväxt. De gällande fördragen och en modernare inställning till överstatligheten ger oss de nödvändiga verktygen för att genomföra det i praktiken.


Euron är vår unions gemensamma valuta. Den är regeln, inte undantaget, även om inte alla medlemsstater framåtskrider i samma takt, och fördragen respekterar att några stater valt att inte införa euron. Oavsett situation förblir alla medlemsstater jämlikar.


Fördjupningen av euroområdet måste ske på ett sätt som är förenligt med allas rättigheter och den inre marknadens odelbarhet. Jag är övertygad om att det är möjligt. EU har exempelvis skrivit en enhetlig regelbok för den finansiella sektorn, som övervakas av de europeiska tillsynsmyndigheterna. Samtidigt har EU infört en gemensam tillsynsmekanism med Europeiska centralbanken som enda tillsynsmyndighet för bankerna i euroområdet och de medlemsstater som vill gå med i mekanismen. Detta omfattade anpassningar av Europeiska bankmyndighetens styrning för att skydda intressena för medlemsstaterna utanför euroområdet, och en sund styrelsestruktur för Europeiska centralbanken som bl.a. omfattar kontrollmakt för Europaparlamentet.


Att gå vidare med fördjupningen av den ekonomiska och monetära unionen bör utgå från EU-institutionerna och fördragen. Det garanterar inte bara processens effektivitet, skälighet och legitimitet utan också dess öppenhet. Det skyddar dessutom mot fragmentering.


Detta inbegriper också att de mellanstatliga instrument som inrättades under krisen inarbetas inom EU-fördragens ramar. De första stegen har redan tagits med de s.k. tvåpacket, men ett fullständigt inarbetande av fördraget om stabilitet, samordning och styrning i EU:s rättsliga ram är någonting jag avser att verka för i samarbete med medlemsstaterna.


Jag vill framhålla att Europeiska centralbankens oberoende bör respekteras fullständigt. Detta är en väsentlig fördragsfäst princip och avgörande för euroområdets finansiella stabilitet.


Slutligen bör man undvika att i onödan skapa nya institutioner och aktörer. Det finns inget behov av parallella, separata institutioner för euroområdet. Donald Tusks personliga utnämning som ordförande i eurogruppens möten är någonting som jag personligen ser mycket positivt på. Överstatligheten måste förbli vår grundprincip för den ekonomiska styrningen liksom för det övriga unionsarbetet. Den erbjuder klarhet, garanterar skälighet och står för en demokratisk urbergsgrund genom Europaparlamentets fullständiga delaktighet.


Euroområdets representation utåt är något som förtjänar att uppmärksammas närmare. Artikel 17 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 138 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt skulle medge det. Euroområdet behöver representeras på ett sätt som står i proportion till dess ekonomiska tyngd, särskilt i forum som Internationella valutafonden. Om jag bekräftas som kommissionär vill jag gärna se kommissionen inleda en diskussion om hur man kan uppnå detta i samarbete med medlemsstaterna, varav många tidigare har varit motvilliga.