Behövs EU-lagstiftning mot näthat? 

Samtidigt som mycket av vår dagliga kommunikation har flyttat ut på internet har det också blivit lättare att anonymt sprida kränkningar och förtal till stora grupper. Europaparlamentariker Linnéa Engström (MP, De Gröna/EFA) säger att den hårda tonen på nätet kan bli ett demokratiproblem om personer avskräcks från att yttra sig.

– Om fler ska orka engagera sig politiskt måste näthatet minska, det är helt uppenbart.

Hon får medhåll av Europaparlamentariker Olle Ludvigsson (S, S&D) som också lyfter fram jämställdhetsaspekten i frågan.

– När politiker inte vågar uttrycka sig drabbar det demokratin, men det är också en jämställdhetsfråga eftersom kvinnor och hbtq-personer är speciellt utsatta.

Martin Aagård, journalist på Aftonbladet Kultur, säger att han märker av självcensur bland sina kollegor. Han ser att journalister undviker att formulera sig på vissa sätt för att undvika näthat. Också privatpersoner väljer att inte längre delta i den politiska debatten eftersom de utsätts för trakasserier.

– När vanliga medborgare skräms från att våga yttra sina åsikter offentligt, då har vi ett stort yttrandefrihetsproblem.

Panelen är överens om att det är en svår balansgång mellan yttrandefrihet och rätten till att inte bli utsatt för kränkningar. Tobias Hedlin, pressansvarig vid Institutet för Juridik och Internet, säger att ett starkare integritetsskydd inte nödvändigtvis inskränker yttrandefriheten, utan kan tvärtom främja den.

– Regler som vissa tycker är inskränkande kan ibland i praktiken leda till att fler vågar yttra sig. Om man vet att man har ett rättsligt skydd om man blir utsatt för kränkningar kan det ha en positiv inverkan på yttrandefriheten.

Näthat är ingen juridisk definition, utan en sammanfattande beskrivning av hat och trakasserier som förekommer på nätet. Idag omfattas kränkningar på nätet av samma lagstiftning som de brott som begås på till exempel skolgården eller arbetsplatsen. Walo von Greyerz, kansliråd på Justitiedepartementet, säger att den lagstiftning som finns idag ganska långt täcker det vi kallar näthat, men att lagarna inte specifikt är anpassade efter den kommunikation som förs på internet.

– Bestämmelser om olaga hot, ofredande, förtal och förolämpningar togs i bruk under 1950-1960- talet och sedan dess har det naturligtvis hänt mycket. Framväxten av internet kan ge anledning att se över om lagstiftningen är ändamålsenligt utformad.

Linnéa Engström (MP) håller med om att lagstiftningen är i behov av modernisering, men vill inte att besluten fattas på EU-nivå. Olle Ludvigsson (S) ställer sig lite mera positivt till lagstiftning på EU-nivå om problemet med näthat inte kan åtgärdas med andra metoder.

– Om vi inte lyckas komma åt problemet på något annat sätt blir vi kanske tvungna att försöka på EU-nivå. Jag tror inte att problemet går att lösa utan lagstiftning.

Björn Wiman, kulturche­f på Dagens Nyheter, ställer sig kritisk till lagar som kan användas för att inskränka yttrandefriheten. Istället hoppas han att nätföretag som bland annat Facebook, Google och Youtube tar ett större publicistiskt ansvar och sanerar sig själva från hatiska kommenterar.

– Vi har sedan länge ett ganska bra självsanerande system inom de etablerade medierna. Om man kunde få aktörerna i det nya digitala landskapet att också utveckla ett sådant system skulle det gynna både dem själva och oss andra.

Många nätföretag har etiska riktlinjer om vad som får skrivas på deras plattformar, men Björn Wiman menar att problemet är att företagen inte ser till att reglerna följs.

– Det är kostsamt för företagen att hålla efter flödet av information, men det måste de göra. De måste visa att de är beredda att lägga ut de resurser som krävs för att komma tillrätta med alla fasansfulla former av hot och kränkningar. Vi kan inte ha forum som gör anspråk på att vara anständiga om de inte håller rent.

Linnéa Engström tror också att en större självreglering hos nätföretagen är rätt väg att gå.

– Stora utgivare måste själva ta ansvar och inte låta hatiska kommentarer ligga kvar. När företag sanerar sig själva ger det viktiga signaler om vad som är acceptabelt.

Texten är skriven av Tove Lillsund, praktikant på Europaparlamentets informationskontor i Sverige.