DA    DE    EL    EN    ES    FI    FR    IT    NL    PT    SV   
 
Europaparlamentets talman
EN  FR Tal
Strasbourg, 14 december 1999
 
Tal av Europaparlamentets talman Nicole Fontaine

INVIGNING AV NYA PLENISALEN
 
Herr president,

jag har den stora äran att önska Er hjärtligt välkommen till Europaparlamentet. I och med att Ni har velat inviga vår nya byggnad i Strasbourg blir Ni den första av Europeiska unionens statschefer som besöker oss i denna byggnad. Detta är naturligt eftersom parlamentet här härbärgeras av Frankrike.

Parlamentet är hedrat av Er närvaro, precis som det hedrades i Bryssel för två år sedan, när kung Albert II av Belgien invigde Léopold-byggnaden.

Fyrtio år efter det att Europaparlamentet inrättades har det äntligen kommit på plats inom sina egna väggar, i ett byggnadskomplex som harmoniskt breder ut sig på båda sidor om två vattendrag som flyter samman i ett, likt en symbol för viljan att mötas och skapa ett enat och fredligt Europa.

Precis som Europa kan ses som ett kollektivt bygge har denna byggnad uppförts genom många gemensamma ansträngningar som har gjort den till Frankrikes största offentliga byggnadsprojekt.

Låt mig först och främst erinra om den franska statens, presidentens och regeringens omfattande åtagande, vilket i regeringens fall har inneburit garantier för finansieringen, samt de regionala prefekternas och departementens åtaganden som företrädare för staten, och låt mig även framhålla att Ni själv, herr president, personligen har följt utvecklingen och genomförandet av detta byggnadsprojekt med största uppmärksamhet.

Jag skulle även vilja uttrycka min uppskattning för myndigheterna i Strasbourg, framför allt borgmästaren Roland Ries och hans företrädare, kulturministern och före detta Europaparlamentsledamoten Catherine Trautmann.

Er beslutsamhet kan endast jämföras med den kärlek ni hyser till vår vackra stad och er vilja att bidra till och öka dess internationella renommé.

Denna uppskattning omfattar naturligtvis även Pierre Pflimlin, före detta fransk premiärminister under den fjärde republiken, som var borgmästare i Strasbourg i 24 år och talman i Europaparlamentet under perioden 1984-1987. Jag ser i honom en varm Europaförespråkare och känner djup respekt och tillgivenhet.

Här i Strasbourg är ett Europabygge av naturliga skäl en fråga för hela Alsace, och jag vill understryka det moraliska och finansiella åtagande som regionala rådet i Alsace och departementsrådet i Bas-Rhin har fullgjort under ledning av sina ordförande Marcel Rudloff, som har lämnat oss, Daniel Hoeffel, Adrien Zeller, som också har varit ledamot av Europaparlamentet, och Philippe Richter.

Naturligtvis omfattar vårt tack även alla dem som konkret har förberett och genomfört detta projekt, byggnadsherren, arkitekterna och de tusentals ingenjörer, tekniker, byggnadsarbetare och underleverantörer som har uppfört denna byggnad med stor entusiasm.
Kära kolleger, jag har i dag en känsla av att de brister rörande byggnadens praktiska funktioner som med rätta påtalades i juli i år och omedelbart åtgärdades nu har trätt i bakgrunden för det som är väsentligare.

Med Bryssel och Luxemburg är Europaparlamentet fördelat på tre arbetsorter. Detta är en speciell situation som har historiska orsaker.

Jag skulle endast vilja säga att i Strasbourgs fall tjänar den geografiska placeringen ett särskilt ändamål, som sammanhänger med andan och historien och som Amsterdamfördraget har bekräftat.

Det var lord Ernest Bevin, Förenade kungarikets utrikesminister, som först föreslog Strasbourg 1949, för precis femtio år sedan, eftersom det var en stad med stark symbolisk betydelse för det nya Europa som åter hade uppnått fred.

Han kallade Strasbourg för en stor stad som hade varit vittne till människans dumhet och som borde bli symbol för Europas enande, en plats som var lämplig för att utveckla stora ansträngningar i en miljö som präglades av god vilja och inte av dominans.

Denna byggnad, som rymmer plenisalen, bär Louise Weiss namn. Det är inte utan rörelse jag drar mig till minnes denna djärva politiska journalist som föddes 1893 och från och med slutet av första världskriget engagerade sig i kampen för fred, uppbyggnaden av Europa och kvinnlig rösträtt.

Louise Weiss är fortfarande en symbol för visioner och engagemang både när det gäller kvinnofrågan och Europafrågan, båda lika aktuella än i dag. Vid det första allmänna valet till Europaparlamentet 1979 var hon äldst i vår församling. Vid det öppningssammanträde som hon i denna egenskap var ordförande för, fick hon till sin glädje uppleva att den första talmannen blev en kvinna, Simone Veil, som finns bland oss här och som jag härmed vill ge en djupt känd och vänskaplig hälsning.

Invigningen i dag äger rum just när Europeiska rådet har haft sin djärva öppning i Helsingfors, där man förbereder hela Europas återförening inom denna union på lång sikt och likaså förbereder en anpassning av institutionerna till utvidgningen liksom ett självständigt europeiskt försvar.

Ingenting kommer att bli enkelt att genomföra. Men de femtio åren av europeisk uppbyggnad har präglats av ansträngningar för att lösa inledande intresse- eller begreppskonflikter mellan staterna och låta de gemensamma intressena och solidariteten få råda. De svårigheter som nyligen har visat sig i relationerna mellan två av våra medlemsstater är inget undantag från denna regel, hur iögonenfallande de än är, och då ser jag både till den mänskliga och den ekonomiska aspekten. Jag är alltså övertygad om och jag hoppas verkligen att detta fall inte innebär något undantag från den dynamik som leder till samförstånd.

Denna invigning äger också rum när parlamentet når något man utan överdrift kan kalla politisk mognad, tack vare Maastricht- och Amsterdamfördragets framsteg. Parlamentet erkänns nu helt och fullt både inom Europeiska unionen och utanför dess gränser. Jag gläder mig åt att de högsta företrädarna för alla gemenskapsinstitutioner finns närvarande i dag, framför allt
rådet, vars ordförandeland nu är Finland, och jag hälsar premiärminister Lipponen välkommen,

Europeiska kommissionen, som leds av Romano Prodi, och de många ministrarna och företrädarna för medlemsstaternas parlament, och naturligtvis Europarådet och dess domstol för mänskliga rättigheter som är vår granne och hyste oss under så lång tid.

Parlamentets politiska ansvar måste nu ligga på samma nivå som de nya befogenheter som dess medlemsstater och Europas folk har tilldelat det. Vår institution är fullständigt medveten om detta, det kan alla ni som ger denna invigning en verklig europeisk dimension genom er närvaro vara förvissade om.

Dagens ceremoni som hedras av Er närvaro, herr president, må på tröskeln till år 2000 bli ett tecken på enhet för Europeiska unionens alla medborgare, när jag nu överlämnar ordet till Er.
 
© European ParliamentResponsible Website : Hélène Lanvert