Europaparlamentet stöder de mänskliga rättigheterna

Respekten för de mänskliga rättigheterna är en av Europeiska unionens värdegrunder. Varje kränkning av dessa rättigheter påverkar de demokratiska principer som vårt samhälle vilar på, oavsett om den begås inom eller utanför unionen.  Europaparlamentet bekämpar sådana kränkningar genom lagstiftningsåtgärder, valövervakning, månatliga människorättsdebatter i Strasbourg och genom att förankra de mänskliga rättigheterna i sina handelsavtal med omvärlden.

Europaparlamentet stöder även de mänskliga rättigheterna genom det årliga Sacharovpriset för tankefrihet, som instiftades 1988.  Priset ges till personer som har gjort betydande insatser i kampen för mänskliga rättigheter över hela världen och lyfter fram kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt stöder pristagarna och deras kamp.

Reportrar utan gränser - Propagandans era

Av Christophe Deloire, generalsekreterare för Reportrar utan gränser, en organisation som tilldelades Sacharovpriset 2005

Vi går in i en ny era, en era där vi kommer att behöva mod. Frihetens hjältar, och journalister värda namnet, kan fortsätta sin kamp - men kämpar de ensamma kommer de att bli överkörda. Utan medborgarnas resoluta stöd kommer manipulationens, mörkrets och underkastelsens krafter att vinna. Mördarideologier, propagandamaskiner och kommunikationsmakare försöker begränsa den offentliga debatten som vi uppfattat den sedan upplysningens dagar. Ska vi låta det ske?

Hur kan en journalistik "värd namnet", på jakt efter sanningen som den ser ut i all sin mångfald, överleva i en värld full av fejkad, manipulerad information som medvetet styrs av maktens, pengarnas och intoleransens armar?  Mänskligheten och dess samhällen behöver betrodda ombudsmän som gör det möjligt att fatta kollektiva och individuella beslut baserade på "ett fritt sökande efter en objektiv sanning", som det står i Unescos stadga.

Hur kan vi försvara mångfalden av reportage och granskande journalistik samtidigt som journalisternas trovärdighet, med rätt eller orätt, är under attack? Jo, genom att ihärdigt försvara deras frihet och oberoende. För det är ju det journalisterna är till för, att berätta om sina upptäckter på ett fritt och självständigt sätt. Vi har dessvärre gått in i en ny era där makten förfogar över helt nya medel för att kontrollera information och för att utöva inflytande över vårt medvetande i största allmänhet.

Tack vare de teknologiska hjälpmedlen kan makten - den statliga, politiska, ekonomiska och religiösa - sprida sitt budskap direkt över hela världen. Utan filter, utan urskillning. Allt passerar.  Den barbariska proagandafilmen i reportagets skepnad. Den stympade verkligheten förklädd till dechiffrering av den verkliga sanningen. Skapandet eller manipuleringen av ett behov under den journalistiska granskningens mask. Teknologin öppnar upp områden av frihet, men där är det inte bara hederligheten som slår sig ner.

För medborgare i alla länder blir det allt svårare att skilja budskap som sponsras eller dikteras av särintressen från oberoende information som sammanställts i linje med hederns regler, så nära det journalistiska idealet som möjligt.   Mångfald får inte bli ett val mellan två olika former av propaganda, kommunikation eller pr. Överallt ser man tydligt hur svårt den oberoende informationen har att utvecklas eller till och med att överleva.  Därav brådskan.

Vi har gått in i informationskrigets era. Förr höll despotiska stater sina folk instängda. Men de hade åtminstone inte resten av världen i sitt våld. I dag skapar de värsta diktaturerna, men även de styrda demokratierna, sina egna mediegrupper satta att förkunna deras ord över hela planeten. I både despotiska stater och demokratier finns det fler och fler spinndoktorer med större och större resurser som föder upp verkliga mediemonster. 

Här är det algoritmerna som är gallret i vår tids nya osynliga fängelser. På andra håll lever de kalla fängelsehålorna kvar med vakter som delar ut stryk. Våldet mot journalister har inte avtagit. Antalet fängslade journalister är över 150, det dubbla om man räknar med dem som bedriver sin informationsverksamhet inom ramen för ett uppdrag och inte på yrkets vägnar.  Enligt en sammanställning från Reportrar utan gränser har på tio år 720 journalister dödats i tjänsten världen över, betraktade som obekväma vittnen som måste försvinna, propagandans glädjedödare.

Och så har vi ideologin, denna rysliga smittspridning och samvetsfrihetens fiende. Begreppet hädelse eller helgerån är, när man gör anspråk på att pådyvla det någon annan, en enorm fara för yttrande- och informationsfriheten. Inte bara för att det var i namn av att fördöma hädelse som två vettvillingar tog sin in på Charlie Hebdo i Paris i januari 2015. I en stor mängd länder censureras inte bara karikatyrer utan även "faktabaserad sanning", allt i religionens eller de "traditionella värderingarnas" namn.

Religionskränkning används ofta som redskap för politisk censur eller för att dölja den ekonomiska, sociala eller kulturella verkligheten. Mellan 1999 och 2010 bekämpade vi den diplomatiska offensiven från religiösa regimer som ville införa begreppet "religionsförtal". Inte mindre än 15 resolutioner lades fram i FN-systemets irrgångar på vägnar av "de troendes känslor". Men om en viss religion lyckas genomdriva att just den är helig finns det ingen anledning att inte göra samma sak med andra idéer, politiska och filosofiska, eller varför inte med ekonomiska doktriner?  Vad blir det då kvar av tankefriheten?


Vitryska journalisförbundet (BAJ) - Frihet som en ständig försvarslinje

Av Michal Janczuk, styrelseledamot för 2014 års Sacharovpristagare Vitryska journalistförbundet

När Sovjetunionen - "ondskans imperium" som Ronald Reagan kallade staten - föll samman 1991 orsakade det eufori i de postsovjetiska områdena. Vi kände oss alla unga i sinnet och bevittnade en historisk omvälvning i hela världen. Mer än ett dussin europeiska nationer flydde illa kvickt sovjetideologins grepp - och Moskva var själv en av de mest progressiva aktörerna i denna process. Det var otroligt - särskilt sett ur nutida perspektiv - men det var verklighet i den stunden.

Men hur har vi lyckats hamna i en sådan katastrofal situation för friheten i början av 2015? Låt oss begrunda våra synder - eftersom det är hög tid att göra det. Det första och allvarligaste misstaget var att förbise det faktum att trots att vi lever i "moderna tider" eller på "tjugohundratalet" betyder det inte att vi lärt oss av det förflutna eller kommit över skuggorna av det förgångna. Och det finns definitivt inte något som kan tas för givet för all framtid. Hur bittert orden än smakar måste vi våga ta dem i vår mun: oförsvarade friheter kommer oundvikligen att gå förlorade. Vår region är det bästa - eller tyvärr det värsta - exemplet på det här.

Särskilt Vitryssland har varit den mest besynnerliga lekplatsen för historiens ironi. Först valde vi den mest antidemokratiska presidenten på det mest demokratiska sättet 1994, sedan beslutade vi att demokratin kommer att försvara sig själv i nästa presidentval. Men det gjorde den inte - och nu har 20 år gått utan ordentliga val under ledning av samma diktatorspresident i ett europeiskt land.

Zjanna Litvina, ordförande för Vitryska journalistförbundet, är övertygad om att vi står inför ännu hårdare tider - för i och med varje presidentkampanj upplever den vitryska journalistkåren en ny våg av förtryck. Aleksandr Lukasjenko kommer att försöka bli omvald i november i år. Polisundersökningar och bötfällning av självständiga journalister har redan påbörjats. "Vitryssland har blivit ett land med ett utbränt politiskt alternativ och nästintill orubbliga politiska myndigheter" - sade Zjanna Litvina.

Men samtidigt är det tydligt att en specifik historisk era precis har tagit slut. Vi får nu alla bevittna hur det postsovjetiska systemet kollapsar i Europa - men vad kommer istället? Bättre tider? Ibland känns det som om denna förändring till och med är mer skrämmande. Desperata försök att återuppföra det ryska imperiet till vilket pris som helst, samtidigt som man bryter alla den civiliserade världens regler och korrumperar våra yrkesstandarder. Nu står vi, som journalister, i den nya frontlinjen: mellan den skamlösa goebbelska propagandan från statliga medier i Ryssland och den västerländska traditionen av objektiv och balanserad journalistik.

Vitryssland befinner sig dock i en extremt svår situation eftersom de statliga myndigheterna är diktatoriska och vill kväva själva idén om den fria tanken och yttrandefriheten. Räcker det med tolvhundra fria journalister i vår organisation i ett land på tio miljoner invånare för att försvara yttrandefriheten för alla? Ja, självklart. Alla ÄR nämligen fria. Det enda problemet är att majoriteten av Vitrysslands befolkning endast har använt sin frihet en gång, för att ge upp sin rätt och sluta försvara den.

Det finns en enda situation där några enstaka onda människor kan vinna mot en hel nation av goda människor, nämligen när de lyckas skapa en tyst majoritet. Vitryska journalistförbundet har under de senaste 20 åren aktivt hindrat vårt samhälle från att falla ner i tystnadens slutgiltiga konstgjorda koma. Självklart betalar vi vårt pris som människor, men det finns fortfarande 1 200 kvar av oss. Detta antal medlemmar minskar inte, utan tvärtom ökar det. Det här är en inspirationskälla och ger hopp om en bättre framtid, trots alla mörka moln i vår horisont.

Det senaste året har våra medlemmar betalat mer än tio tusen euro i böter för att ha "skapat och spridit olaglig information". Ja, det finns faktiskt en sån artikel (22.9) i Vitrysslands förvaltningslag, eftersom frilansjournalistik inte är tillåten enligt vår nationella medielag. Antingen är man en laglig journalist inom statligt registrerade massmedier, eller så sprider man olagligt skapad information - det är det enda alternativet för vitryska journalister idag. Dessutom har 62 offentliga organisationer, ministerier och statliga organ, också kulturministeriet och statstelevisionen, laglig rätt att göra all information om sin verksamhet hemlig. Och allt det här händer under det tjugoförsta århundradet i Europa.

Vi kommer inte att ge upp, för frihet är det bästa som finns i världen och människans innersta väsen. Har man smakat den här gudaspisen någon gång så finns det ingen återvändo. Vi tror i alla fall att det är så och är redo att sprida den här "förbjudna kunskapen". Vi kommer att göra det oavsett om det anses lagligt eller mindre lagligt enligt den vitryska regimens auktoritära förvaltningslag.




Laura Rawas - ”Vi har rätt till frihet precis som ni!”

Salima Ghezali - Yttrandefrihet – på Mars

PRESSFRIHETEN MÅSTE SKYDDAS. OAVSETT VEM SOM FÖRSÖKER UNDERTRYCKA DEN.

  • URL

#FreeRazan

© Razan Zaitouneh

Den 9 december 2013 blev den syriska människorättsförsvararen Razan Zaitouneh bortförd från sitt kontor i Duma nära Damaskus. Journalisten och människorättsadvokaten Razan Zaitouneh är en av de mest framstående civila aktivisterna inom den syriska revolutionen. Ett år efter bortförandet saknas hon fortfarande. Sacharovprisets nätverk, Europaparlamentet och tidigare Sacharovpristagare kräver att hon ska friges. #FreeRazan #Sakharov

2014 års pristagare

© Courtesy of Stichting Vluchteling

Denis Mukwege är en kongolesisk läkare som ägnar sitt liv åt att reparera tusentals kongolesiska kvinnors och flickors kroppar och liv, efter det att de fallit offer för gruppvåldtäkter och brutalt sexuellt våld i det pågående kriget i Demokratiska republiken Kongo. Mukwege är en internationellt erkänd expert på att reparera fysiska och psykosociala skador orsakade av sexuellt våld.

Hur utses vinnaren?

I september varje år kan ledamöterna nominera kandidater till Sacharovpriset. Varje kandidat måste stödjas av minst 40 ledamöter, och den enskilde ledamoten får bara stödja en kandidat. De signerade nomineringarna med bifogade motiveringar bedöms sedan under ett gemensamt sammanträde mellan utrikesutskottet och utvecklingsutskottet. En förslagslista med tre kandidater sammanställs och skickas till talmanskonferensen för en sista omröstning. Vinnaren offentliggörs vanligtvis i oktober.

Kontakt

Informationskampanjer (DG COMM)

Europaparlamentet
Altiero Spinelli-byggnaden
60 rue Wiertz / Wiertzstraat 60
B-1047 - Bruxelles/Brussel
Belgien
Begränsning av ansvar - De åsikter som uttrycks i artikeln är inte nödvändigtvis de som innehas av Europaparlamentet som institution.