Direktiv för markskydd

 

Till skillnad från vad som är fallet med vatten, luft och biologisk mångfald omfattas marken i EU inte av någon särskild gemenskapslagstiftning. Parlamentet välkomnar därför kommissionens temainriktade strategi för markskydd och förslaget att utarbeta ett ramdirektiv för markskydd som ändrar direktivet 2004/35/EG om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador.

 

Parlamentet har med 496 röster för, 161 röster emot och 22 nedlagda antagit ett betänkande av Cristina GUTIÉRREZ-CORTINES (EPP-ED, ES) om kommissionens förslag till inrättande av rambestämmelser om markskydd genom ett direktiv. Ledamöterna vill med sina ändringsförslag se till att man skapar ett hållbart utnyttjande av markresurserna och skyddar marken från utarmning och föroreningar. Klimatförändringarna kommer också att få konsekvenser för markskyddet och dessa måste förebyggas eller mildras.

 

Direktivet föreskriver att medlemsstaterna ska inrätta ett nationellt register över förorenade områden som ska offentliggöras. Ledamöterna gör tillägg om att dessa register även bör upprättas regionalt och de bör uppdateras vart sjunde år för att lägga till nya förorenade områden och ta bort de områden som sanerats.

 

Ledamöterna röstade för ett krav om att medlemsstaterna sex år från och med införlivandedatumet ska ha kartlagt åtminstone var de områden är belägna där markförstörande verksamhet äger rum eller tidigare har ägt rum, ex. anläggningar där farliga ämnen finns eller har funnits i kvantiteter som motsvarar eller överskrider de mängder som anges i Seveso-direktivet och gruvanläggningar, inklusive anläggningar för avfall från utvinningsindustrin. Annan berörd verksamhet listas också i direktivet.

 

Om ett område ska säljas ska den potentiella ägaren informeras av markägaren om nuvarande och tidigare verksamheter i området och erhålla all tillgänglig information om koncentrationerna av farliga ämnen i marken. Medlemsstaterna får begära att en kemisk analys görs.

 

Områden på flygplatser och landbaserade områden i hamnar där användning, hantering och lagring av farliga ämnen pågår eller har pågått och områden vid tidigare militära anläggningar, större avloppsreningsanläggningar, pipelines för transport av farliga ämnen. liksom bensinstationer och industriella kemtvättar anges i direktivets bilaga II. Detta innebär att medlemsstaterna kan hänvisa till denna sorts verksamhet då de gör utredningar om förorenade markområden.

 

Medlemsstater ska utse en eller flera behöriga myndigheter som ska vara ansvariga för identifieringen av både de förorenade och de potentiellt förorenade områdena och för handhavandet av registret över dem.

 

Parlamentet röstade för en uttrycklig definition av "förorenat område" som lyder "ett område där förekomsten av ett ämne på eller i marken, främst till följd av mänsklig verksamhet, är belagd och där denna förekomst är så stor att marken enligt medlemsstaternas uppfattning utgör en betydande risk för människors hälsa eller miljön, med beaktande av pågående och godkänd framtida användning av området."

 

Medlemsstaterna ska inom sju år efter direktivets införlivande i den nationella lagstiftningen se till att en eller flera saneringsstrategier utarbetas och offentliggörs. Strategierna ska inbegripa åtminstone allmänna saneringsmål, en prioritering, en tidsplan för genomförande av saneringsåtgärder för förorenade områden och det finansieringsinstrument.

 

Medlemsstaterna ska se till att förorenade områden inom deras geografiska gränser saneras, i enlighet med de prioriteringar som medlemsstaterna själva fastställer eller har fastställt. De ska också se till att tillfälliga och brådskande säkerhetsåtgärder antas om det föreligger en allvarlig risk för att föroreningarna sprids så att de utgör ett hot mot både människors hälsa och miljön.

 

Om medel för sanering inte är tekniskt tillgängliga eller kostnaderna bedöms oproportionerliga med tanke på de förväntade miljöfördelarna får områden beläggas med utnyttjanderestriktioner. Risken för människors hälsa och för miljön ska dock bevakas. Medlemsstaterna ska uppmuntra användning av bästa tillgängliga teknik vid saneringen.

 

Fem år efter att bestämmelserna införlivats ska medlemsstaterna identifiera vilka prioriterade områden inom deras geografiska gränser som behöver särskilt skydd mot erosion, förlust av organiskt material, ökning av tätheten och minskning av porositeten i marken (kompaktering), försaltning, jordskred, sättningar, ökenspridning, klimatförändringarnas negativa effekter på marken, minskad biologisk mångfald i marken och försurning. Enligt ledamöterna bör medlemsstaterna själva besluta hur skyddet ska utformas.

 

 

Varje medlemsstat får, utifrån landets klimat, markegenskaper och jordbruk samt bästa jordbrukspraxis, själv fatta jordbrukspolitiska beslut för den egna marken

 

Ledamöterna vill dock att medlemsstater ökar sina ansträngningar för att markanvändningen bidrar till bindandet av kol. Val av jordbruks- och skogsbrukmetoderna påverkar nämligen detta.