Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Tisdagen den 4 juli 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

4. 70 år sedan general Francos statskupp i Spanien – (Uttalanden av talmannen och partigruppernas ordföranden)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. Den första punkten på föredragningslistan är ett uttalande från mig själv, 70 år efter general Francos statskupp i Spanien den 18 juli 1936.

Som ni vet undertecknade 200 ledamöter en begäran om en muntlig fråga till kommissionen och rådet om att uttryckligen diskutera ett fördömande av Francoregimen på minnesdagen 70 år efter general Francos statskupp.

Talmanskonferensen godkände inte denna begäran och ansåg att det var mer lämpligt att talmannen gjorde ett uttalande och att de olika politiska grupperna då uttryckte sina åsikter om betydelsen av denna dag. Det är det vi gör nu.

Vi talar om ett datum som ligger långt tillbaks i historien. 70 år har gått sedan den 18 juli 1936. Det är närapå den förväntade livslängden för den generation spanjorer som deltog i övergången till demokrati, en övergång som ses som en modell, men för att övergången skulle lyckas krävdes delvis att man glömde det som varit och sköt minnet åt sidan. Minnet kommer nu tillbaka i en återhämtningsprocess som fyller bokhandlarna och även skrivs in i lagen.

Som jag sa till er för två år sedan tillhör jag denna generation – liksom många spanska ledamöter här – och mitt personliga förhållande till det förflutna påverkar oundvikligen mina minnesbilder. Detta är emellertid ett uttalande på institutionens vägnar, som jag gör som talman för Europaparlamentet,, och det jag säger i dag måste vara ett politiskt agerande som går längre än det personliga. Att låta vårt förflutna få betydelse för nutiden är en viljehandling som framför allt är knuten till den framtid vi vill bygga, och vi vill inte bara bygga den på det sköra och flyktiga minnet som vi personligen har, utan på historien, som man lär in snarare än minns, och just av det skälet kan delas mellan oss.

Historien lär oss att just den dagen gjorde en del av den spanska armén – endast en del av den – uppror mot Andra republikens regering, som valdes demokratiskt av det spanska folket 1931. Det satte stopp för stora förhoppningar, eftersom den republiken ville främja demokratin och genomföra nödvändiga och genomgripande reformer: jordbruksreformer, reformer av militären, separation av kyrkan och staten, införande av sociala trygghetssystem, lagar om självbestämmande för regioner, kvinnlig rösträtt, rätt till skilsmässa, och detta i ett djupt patriarkaliskt samhälle.

Dessa reformer blev en referenspunkt för många länder i Europa. De var en referens till demokrati i Europa, den nya gränsen för demokratin i Europa. Det var svåra tider för demokratin då, med tanke på att den hade försvunnit i Italien, Grekland, Polen, Ungern och Tyskland. Statskuppen ledde därför inte bara till ett långt och grymt inbördeskrig i Spanien, utan den satte också punkt för det hopp för Europa som André Malraux hade talat om.

Kriget i Spanien var inte bara ett krig och det rörde inte bara Spanien. Det var en kamp mellan två stora världsåskådningar. Ja, Larras Spanien och Machados Spanien, båda dessa sidor av Spanien kom tillbaka, och en av de två sidorna gjorde hjärtat till is i varje spanjor. Ett krig mellan spanjorer skulle inte ha varat så länge, helt enkelt för att våra egna styrkor inte skulle ha tillåtit det.

Kriget var ett avgörande ögonblick i världshistorien. Det hade mycket stor betydelse internationellt. Från 1936 kom de framtida europeiska deltagarna i andra världskriget i direkt eller indirekt konflikt med varandra under det spanska inbördeskriget. Spanien var den första stora striden i andra världskriget, ett test inför ett kommande krig som skulle ödelägga Europa. För första gången i historien bombades civilbefolkningen. Vi kommer alla ihåg Guernica, men det fanns många Guernica i Spanien.

Européer på båda sidor miste livet och man kan se deras namn på kyrkogårdarna i Madrid, Jarama, Belchite, Teruel, Guadalajara, Ebro …, mytomspunna namn, där så många européer ligger begravda. Deras europeiska vänner fortsatte därefter att strida i hela Europa för att befria det. För en del var kriget den sista stora saken att kämpa för, för andra var det ett korståg.

Jag kommer ihåg korståget, biskoparna som gjorde fascisthälsningar, generalerna som stod vid kyrkportarna. Jag kommer också ihåg kyrkogårdar fulla av människor som hade dödats av den ena eller den andra sidan. Det var ett känslofyllt krig, där 1900-talets ideologier stred mot varandra för första gången: demokrati, fascism och kommunism. Det var ett religionskrig, men samtidigt var det ett krig mellan klasserna, en revolution som möttes av en reaktion.

Det var en konflikt som skulle fortsätta i Europa och som också fortsatte i Spanien efter det att kriget var slut, för det var inte bara ett krig. Det kom också en lång och hård efterkrigstid då det inte längre var fråga om att bekämpa fienden, eftersom kriget hade vunnits, utan det handlade snarare om att utradera kriget för att behålla ett system som varade länge och höll Spanien utanför demokratiseringsprocessen och också den återuppbyggnadsprocess som Europa gick igenom till följd av Marshallplanen.

Många av våra kolleger från länderna i öster minns den isolering de fick genomlida som ett resultat av Jaltakonferensen och järnridån som skilde dem från ett fritt, demokratiskt och välmående Europa, och det var så det var. Men inte lika många minns att det fanns länder i Sydeuropa – Spanien och Portugal – som också var isolerade från denna process och som fick lyda under militärdiktaturer under lång tid.

Jag kommer ihåg att en amerikansk kongressledamot en gång beklagade sig för mig över att européerna inte var tacksamma för de insatser som Förenta staterna hade gjort för att befria Europa. Jag måste påminna honom om att när det gällde Spanien var det tydligt att några sådana insatser inte hade gjorts, eftersom de glömde att befria oss, eftersom militärregimen var till nytta för dem under det kalla kriget.

I dag vill jag citera Salvador de Madariaga, vars namn finns på en av våra byggnader. ”Före 1936”, sa han, ”levde alla spanjorer i Spanien och i frihet. I dag”, sa han 1954, ”lever hundratusentals i frihet utanför Spanien och resten lever i Spanien utan frihet”.

Friheten kom tillbaka 1975. Vi började att bygga grunderna till ett samhälle grundat på demokrati, frihet och målet att ansluta oss till Europa. Nya generationer har fört fram nya politiska krav beträffande framtiden och beträffande det förflutna. De har mött ett krig och en diktatur som har förflyttats en generation bort från dem, och när vi i dag i Spanien talar om moralisk upprättelse för offren är det vi vill diskutera vårt lands och vårt samhälles aktiva minne för att till fullo acceptera vårt förflutna, för att hedra alla döda och för att möta de uppenbara sanningarna och inte glömma de händelser som är obekväma för oss eller låta oss tröstas av osanningar. Det är smärtsamma sår som har börjat läka i Europa, men som finns kvar i många människors minnen, eftersom det då inte var möjligt att rensa bort dem.

Det är detta som är syftet med den minnesstund vi håller här i Europaparlamentet i dag: att möta det förflutna som finns kvar i en del av Europas minne för att inte upprepa misstagen i det förflutna, för att klarsynt fördöma dem som bär ansvaret för dem, för att hedra offren för dessa människor och för att uttrycka vår erkänsla för alla dem som kämpade för demokrati, som förföljdes och som stödde Spaniens återkomst till Europa, och att se detta som vårt gemensamma arv.

(Ihållande applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Jaime Mayor Oreja, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar för Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater efter detta uttalande om Spaniens nutidshistoria. Jag vill betona att vår ståndpunkt huvudsakligen grundas på fullt stöd för försoning med och övervinnande av en tragedi i det förflutna, vilket ledde till demokrati och 1978 års konstitution.

I morgon, den 5 juli, är det 30 år sedan den spanska regeringens ordförande, Adolfo Suárez, inledde sitt arbete med att leda vår övergång till demokrati framåt.

För dem av oss som hade äran och möjligheten att delta i det projektet och som tillhör den demokratiska centerns union – det parti som i denna regering hade ansvar för det huvudsakliga genomförandet av övergången med stöd från andra politiska grupperingar och entydigt stöd från det spanska samhället och Hans Majestät Konungen – bygger våra värden frihet och försoning, som skrevs in i 1978 års spanska konstitution, och vår uppmaning om ett slut på motsättningarna mellan de två oförsonliga sidorna i Spanien på vår allra djupaste övertygelse. Misstaget, dumdristigheten, tragedin i förra århundradets spanska historia, var att det var så lätt för de två motsatta sidorna i Spanien att återuppstå – en mycket vanlig företeelse som alltid har funnits i vårt land – att det var så lätt för dessa båda sidor att övertyga sig själva om att de inte kunde leva tillsammans i en demokrati.

Vi känner alla till Europeiska unionens existensberättigande, som bygger på samma moraliska styrka som den spanska konstitutionen, den moraliska styrkan hos människor som sluter sig samman, enhetens moraliska styrka, så att vårt förflutna inte ska upprepas i modern tid, så att inga fler världskrig uppstår i Europa, inga fler krig, inga fler diktaturer, inga fler kommunistregimer och inga fler inbördeskrig som det som vi genomled i Spanien.

EU:s nya länder kan göra misstag när de hanterar våra nuvarande och framtida problem, men det finns ett misstag som vi inte kan göra, och som vi inte får göra: att upprepa de historiska misstagen, att inte lära av vår historias misstag.

Av alla dessa skäl får vi inte bli trötta på försoning och harmoni. Vi får inte ändra vår inställning, och många spanjorer anser att det skulle vara ett historiskt misstag att försöka framkalla en andra övergång i dag, som om den första hade blivit för gammal och föråldrad. Det är ett historiskt misstag att ensidigt förstöra kärnan i vår harmoniska konstitution. Det är historiskt sett oklokt att inleda en debatt om rätten till självbestämmande i Spanien, om att i Spanien inrätta nya stater som aldrig har existerat. Det är ett historiskt misstag, eftersom det för oss bort från den harmoni vi skapat.

Låt mig därför, herr talman, på denna trettioårsdag av den demokratiska processen i Spanien som inleddes den 5 juli 1976, och på gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraters vägnar avsluta med att utbringa ett leve för försoningen, ett leve för friheten och ett leve för 1978 års spanska konstitution.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. (DE) Herr talman! Efter att ha lyssnat till ert anförande vill jag fråga vilken anda som låg bakom Franco och hans regim? Vi känner alla till denna anda. Det var den anda som präglas av intolerans och människoförakt, den anda som krossar demokratiska institutioner, hatets anda som avskyr allt som inte är som man vill att det ska vara. Bakom Franco och hans regim fanns människoföraktet och en benägenhet att använda dödligt våld. Ovillkorlig underkastelse till andans ideologi eller döden – det var Francoregimens budskap. Men det var inte ett spanskt budskap, för när Franco grep makten för 70 år sedan hade mitt land redan lidit under Hitlers diktatur i tre år och Mussolini hade redan regerat i Italien i 14 år. Då fanns redan den fascistiska rörelsen i hela Europa, och Franco var huvudsakligen en militärisk del av den.

Inbördeskriget var inte bara ett spanskt inbördeskrig. Spanien var det huvudsakliga territoriet för kriget och spanska folket var de huvudsakliga offren, men spanska folket var också krigets gisslan i en testomgång inför ett större krig. Guernica och Condorlegionen är och förblir en skamfläck i mitt lands historia.

1930-talets ungdomar var en härlig generation i Europas historia och världshistorien. De reste självmant till Spanien för att försvara demokratin. Ernest Hemingway skapade ett oförglömligt litterärt monument för den generationen. Den berömde amerikanske författaren Arthur Miller sa en gång att ordet ”Spanien” var en explosion under 30-talet. Det gällde att övervinna tjänstemannafeodalismen och att föra fram en anda av frihet och tolerans och krossa intoleransens onda ande.

När vi tänker på Spanien i dag, tänker vi inom Europas vänster på de oräkneliga offer bland våra anhängare som miste livet i det inbördeskriget – men inte bara bland våra anhängare. Det fanns också kristdemokrater, liberaler och republikaner som kämpade mot intoleransen. Världen över fanns det ett motstånd mot Franco bland alla de intellektuella och länder som var emot den totalitära viljan att underkuva, vilken förknippades med Franco. Franco förlorade.

Om vi granskar situationen här i parlamentet 70 år senare vill jag be er att uppmärksamma att efter det att direkta val infördes har tre talmän för Europaparlamentet varit spanjorer: en konservativ kristdemokrat och två socialdemokrater. Om en spansk talman av katalanskt ursprung i dag, 70 år senare, på de valda företrädarnas vägnar för 25 europeiska länder kan säga att den europeiska integrationen är en seger över intolerans och slaveri, då kan vi 70 år senare säga att friheten har vunnit och Franco har förlorat. Inget skulle kunna vara bättre för Europa!

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Bronisław Geremek, för ALDE-gruppen. (FR) Herr talman! Europa har en rik historia, och även om Europaparlamentet inte ska försöka spela rollen som den ende som vet sanningen om det förflutna är det ändå viktigt för den europeiska integrationens framtid att parlamentet känner ansvar för Europas kollektiva minne, vilket är det bästa sättet att lägga grunden till en europeisk enhet.

Nu är det år 2006. Detta år är det minnesdagen för arbetarupproret i Poznan i juni 1956 och den ungerska revolutionen i oktober 1956. Det var dramatiska händelser i kampen för bröd och frihet. Det är år 2006. För sjuttio år sedan införde general Franco en diktaturregim som motsatte sig frihet, demokrati och rättssäkerhet. Spanien, som borde ha varit en av de nationer som grundade Europeiska unionen var – mot folkets vilja – skilt från resten av Europa i femtio år.

När man tänker på dessa händelser skulle det inte vara rätt att lägga ihop alla incidenter med orättvisa, hat, konflikter och mänskligt lidande från perioder med inbördeskrig och diktatur. För att något sådant inte ska inträffa igen måste vi i stället minnas att Spaniens historia också är Europas historia, en historia som ledde till grundandet och byggandet av Europeiska unionen.

Europa bör poängtera vikten av att minnas att om Spanien har kunnat avsluta detta dramatiska kapitel i sin historia i samförstånd, så har det skett genom försoning och fredlig dialog. Låt oss hylla det spanska folkets mod och förstånd.

Under detta minnesår bör Europaparlamentet och Europa som helhet glädjas åt den frihet som dess existens grundas på. Europa borde känna sig förenat bortom alla politiska motsättningar och vakna upp till det faktum att vi nu vet varför Europa finns. Genom att göra det hedrar vi också den dramatiska historia som vi med sorg minns i dag. Tack så mycket.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Daniel Marc Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det spanska inbördeskriget 1936 är en lärdom för oss européer, eller snarare fyra lärdomar. Den första lärdomen gäller det mod, den självuppoffring och den oerhörda uppfinningsrikedom som folket, det spanska folket, hade i sin strävan mot frihet och demokrati. Vem kan glömma det fria Kataloniens utomordentliga sociala idéer? Vem kan glömma allt det spanska folket strävade efter under denna häpnadsväckande tid?

Den andra lärdomen gäller fascismens barbari och som vi just har hört är en av dess symboler Guernica, som står för mord, dödande och fängslande, och även symboliserar ett internationellt fascistprojekt, eftersom det är helt klart att den spanska fascismen aldrig skulle ha kunnat segra utan hjälp av nationalsocialismen. 1936 var det fascistiska projektet att dominera i Europa redan tydligt.

Den tredje lärdomen är svårare att ta till sig, eftersom den handlar om feghet, européernas feghet, fransmännens feghet – även om det var svårt för Léon Blum – och britternas feghet, om att alla de människor var fega som tänkte att om spanjorerna betalade priset, så skulle de slippa undan. Som i München 1938, då denna inställning visade sig vara en av denna periods stora misstag, och som är en av de stora läxor som vi bör lära av detta misstag. Historien har visat att de som tror att de kan hålla en låg profil när stormen drar förbi på den andra sidan begår ofta ett misstag. Detta är en viktig lärdom som har varit väldigt svår för många européer att acceptera. Ibland banar pacifismen vägen för skräcken. Ibland är den ett tecken på mod. Det är alltid mycket svårt att veta om pacifism eller alternativet till den är det rätta sättet att gå till väga. Men om man ska tala om feghet, då ska man också betona det mod som visats, till exempel Pierre Cots mod. Han var minister i Léon Blums regering, och som minister skickade han vapen till Spanien. Låt oss minnas att Pierre Cot, vars handlingar under denna svåra tid var heroiska, är pappa till en av ledamöterna i Europaparlamentet, Jean-Pierre Cot, som jag vill tacka för att ha påmint mig om sin pappas insatser.

Den fjärde lärdomen, slutligen, är den kommunistiska diktaturens fruktansvärda intolerans, vi får nämligen inte glömma att det finns två stora föreställningar om spanska inbördeskriget. Den första är att den internationella brigaden ville rädda det spanska folket, men samtidigt finns bilden av den intoleranta kommunistiska brigaden, som mördade Trotskijanhängare som tillhörde POUM såväl som anarkister på grund av att de inte hade samma politiska inställning. Det är också en läxa att lära av det spanska inbördeskriget. Det visar att frigörelse inte innebär att man kan avfärda alla andras åsikter. Det innebär i stället att man ska acceptera mångfald och demokrati.

Mina damer och herrar! Europeiska unionen måste dra full nytta av dessa fyra lärdomar. Vi måste minnas vad vi lärt när det uppstår barbari i Bosnien eller när man bör uppfylla sin plikt och visa solidaritet med förtryckta folk. Om vi lär oss av dessa läxor tror jag att framtiden kan bli lite ljusare.

 
  
MPphoto
 
 

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. (FR) Herr talman! Parlamentet gör som det ska och anordnar en politisk handling för att minnas sjuttioårsdagen av att Franco startade spanska inbördeskriget.

Förstörelsen av den unga republiken är i flera hänseenden ytterst relevant för hela Europa. För det första lyckades Putschstyrkorna 1936 endast besegra Folkfronten med beslutsamt stöd från det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland. Det var också i Spanien som de sistnämnda experimenterade som en förberedelse inför sitt kommande blixtkrig mot Frankrike, och Guernica var det första exemplet i världshistorien på att man genom massiva luftbombningar genomförde en massaker på civilbefolkningen – och detta skulle bli en förskräcklig modell för vad som ägde rum under andra världskriget.

De mörka åren 1936–1939 behöver uppmärksammas i Europa också av ett annat skäl, nämligen det sätt på vilket de angränsande demokratierna svek republikanerna. Det faktum att de inte ingrep 1936 banade vägen för München 1938, vilket ledde till katastrof för hela kontinenten från 1939. Samma sak kan dessutom sägas om den trångsynta likgiltighet som västvärldens och Europas ledare generellt visade mot Francoregimen efter kriget så snart som dess ledare hade anslutit sig till styrkorna för gott mot det onda imperiet.

Sammanfattningsvis finns det ytterligare ett skäl till varför den spanska tragedin har en europeisk dimension. Bland arbetare och vanliga människor ledde den till en våg av internationell solidaritet utan motstycke, och även bland de mest framstående intellektuella i Europa, en solidaritet som på ett slående sätt illustrerades av de internationella brigaderna, vilka bestod av 40 000 volontärer från cirka femtio länder.

Omvänt anslöt sig ett antal spanska republikaner till medlemmarna i den franska motståndsrörelsen. Några av dem deltog i Parisupproret i augusti 1944 som leddes av min djupt saknade kamrat Henri Rol-Tanguy. Andra deltog i befrielsen av Strasbourg i november samma år i general Leclercs armé.

Det europeiska medvetenheten skulle utan tvivel inte vara detsamma utan det outsägliga lidande som offren för Francoregimen fick utstå, det mod som de orädda spanjorer visade som bjöd motstånd och den våg av solidaritet som den unga republiken föddes ur. Låt oss vid vår minnesstund i dag vördnadsfullt hedra alla dessa män och kvinnor.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! På många sätt finner jag det mycket svårt att veta vad jag ska säga i dag eftersom jag, till skillnad från många av mina kolleger, kommer från en generation som inte har något levande minne av den tragedi som var själva grunden för Europeiska unionen.

Emellertid läser jag om historia, och jag har en del kunskap och förståelse i ämnet. Vi talar i dag om 70-årsdagen av general Francos statskupp. Grymheter och tragedier på den europeiska kontinenten har bevarats i historieböckerna för varje dag under mer än 227 år.

Jag antar därför att vad vi egentligen borde fokusera på är att fascismen, kommunismen, imperialismen och de totalitära regimer som vi har upplevt på vår kontinent har ett gemensamt drag: en avsaknad av respekt för mänsklig mångfald och annorlunda idéer samt en intolerans mot dem som vill välja en annan väg. Vare sig vi talar om Potsdam, Ungern, Gdansk, Sibirien, Spanien, Portugal eller Irland har de som försökt att påtvinga andra sin egen vilja alltid misslyckats, eftersom mänsklighetens själva väsen är en önskan att vara fri för att kunna leva och interagera med andra.

Därför är det ytterst viktigt att vi inte bara lär av tidigare misstag utan också ser till att vi aldrig upprepar dessa. I stället för att kritisera eller peka finger och säga att denna tragedi var mer dramatisk eller mer skadlig, eller hade större inflytande på den europeiska politiken än andra, låt oss hålla med om att den ägde rum och använda den som ett exempel. I Europa i dag har vi kunnat överkomma dessa barriärer; vi har funnit ett forum och en väg framåt på vilken folk från olika länder med olika ideologier, olika historier och olika tolkningar av samma historia kan komma samman och finna en gemensam grund och en gemensam sak.

Det bästa som vi kan göra i dag i Europaparlamentet är att uppmuntra premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero i hans ansträngningar att föra samman vad som tidigare var oförsonliga folk, för att finna en gemensam väg framåt i den baskiska regionen. Detta betyder inte att man ska förlåta de grymheter som begåtts eller att man säger att felen inte ägde rum. Det betyder att man inte kan fortsätta att leva i det förflutna, att man kan inte kan fortsätta att vara bitter. När möjligheten till fred ges måste vi fånga den.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen.(DA) Herr talman! ”De måste stoppas!” Detta utropade min ungdoms stora poet, Gustaf Munch-Petersen, när han som frivillig soldat i det spanska inbördeskriget stod ensam vid fronten medan hans kamrater drog sig tillbaka, eftersom de konfronterades med styrkor som var starkare än dem. Gustaf lämnade sin fru, sina barn och sin familj hemma i Danmark. Hans handlande var varken försvarbart eller ansvarsfullt och kunde inte hålla fascismen borta från Europa. Hans ensamma protest var inte rationell, men tänk om alla hade handlat med samma mod. Att dö utan rädsla var hans livs sista poetiska gåva.

De flesta förblev passiva när demokratin hotades och undanröjdes på många platser tills andra modiga människor satte stopp för nazismen och fascismen.

För många här i Europaparlamentet blev befrielsen en ny ockupation med järnridån och Gulag. Låt oss i dag minnas de många människor – modiga människor och andra – som dog. Låt oss hylla dem som i egenskap av frivilliga soldater i det spanska inbördeskriget gjorde motstånd, deltog för att försvara demokratin och visade både mod och dumdristighet i underjordiska arméer som hade upprättats för att göra motstånd mot regeringens politik att blidka demokratins motståndare. Många människor som var aktiva i motståndsrörelserna letade sig fram till de politiska partierna och också de rörelser som jag har företrätt här i parlamentet i 27 år. Nästan alla är döda. När min modige granne Hans – som var hovslagare till yrket – var döende talade han vilt om brittiska bomber som regnade ner på en fransk skola i stället för på Gestapos högkvarter. I egenskap av agent som arbetade för britterna hade Hans tillhandahållit ritningarna. Misstaget var inte hans, men tanken på de döda skolbarnen förföljde honom till livets slut.

Jag vill också minnas en ung akademiker som reste genom landet för att upprätta den första danska motståndsrörelsen medan regeringen samarbetade med den tyska ockupationsmakten. Frode Jakobsen blev sedan ledare för den framgångsrika underjordiska regeringen, den danska frihetsrörelsen. Efter kriget blev han minister i regeringen och deltog i Europarörelsens stora kongress i Haag 1948 när Europarådet och den europeiska integrationen växte fram. I många år var han ordförande för Europarörelsen och socialdemokratisk ledamot av det danska parlamentet. Med detta sagt röstade han ”nej” i alla omröstningar om EG- och EU-fördrag och förde fram kritik mot EU av demokratiska skäl 1972.

Vi har uppkallat ett pris efter honom. Det delas varje år ut till personer som har visat ovanligt politiskt mod och som har gjort något för andra människor än de själva vid en tidpunkt då något sådant inte var lämpligt eller fördelaktigt eller något som gynnade deras framtida karriär. Vi har aldrig haft svårt att hitta kandidater. Det finns alltid människor som visar ovanligt politiskt mod, och några av dem har inspirerats av de femhundratusen volontärer och världsmedborgare som reste till Spanien för att säga ”No pasarán”. Jag vill tacka dem som visade personligt mod och som dog för vår frihet. ”El pueblo unido jamás será vencido.”

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Maciej Marian Giertych (NI).(PL) Herr talman! Skälet till varför vi i dag i hela Central- och Västeuropa har demokrati, medborgerliga rättigheter, privat ägande och tolerans beror på att kommunismen inte fick grepp om kontinenten, även om det kunde ha blivit så. I Östeuropa skapades en barriär mot kommunismen genom polackernas framgångsrika krig mot bolsjevikerna 1920 och det katolska Polens beslutsamma motstånd mot den påtvingade sovjetiska dominansen.

Att kommunismen inte fick fäste i väst beror till stor del på att det traditionella Spanien utkämpade ett segerrikt krig mot kommunistiska regeringar. Trots att den spanska vänstern kom till makten på demokratisk väg betedde den sig på ett likartat sätt som vänstern i bolsjevikernas Ryssland, där de främsta målen för attackerna var kyrkan. Nästan 7 000 präster mördades. Kyrkor skändades, kors och heliga statyer längs vägarna besköts. Traditionella styrkor svarade omedelbart på sådana attacker på det katolska Spanien.

De internationella brigaderna, som organiserades av bolsjevikerna i Ryssland, hjälpte den kommunistiska sidan i Spanien. I enlighet med kommunistisk sed kontrollerades dessa brigader helt av kommunistiska particeller och deras hemliga underrättelsetjänst, som var hela den republikanska regimen. Tack vare den spanska högern, den spanska armén, dess ledare och särskilt tack vare general Franco slogs den kommunistiska attacken på det katolska Spanien ned. På samma sätt stoppades försök att sprida den kommunistiska farsoten till andra länder.

Det faktum att sådana personer som Franco, Salazar och De Valera fanns inom den europeiska politiken garanterade att de traditionella värdena i Europa behölls. Vi saknar sådana statsmän i dag. Det är ganska beklagligt att vi i dag upplever företeelsen historierevisionism, där allt som är traditionellt och katolskt ställs i negativ dager och allt som är världsligt och socialistiskt ställs i positiv dager. Låt oss minnas att nazismen i Tyskland och fascismen i Italien också hade socialistiska och ateistiska rötter.

Den makt som utövas av det socialistiska och antikatolska blocket här i Europaparlamentet är djupt oroande. Vi såg tydliga exempel på denna makt under omröstningen förra månaden om texterna om tolerans och det sjunde ramprogrammet. Det kristna Europa förlorar striden mot ett socialistiskt och ateistiskt Europa. Det måste bli en ändring på det!

(Protester)

 
  
MPphoto
 
 

  Martin Schulz (PSE).(DE) Herr talman! Jag vill använda mig av möjligheten att göra personliga yttranden vid slutet av debatten. Jag kan inte just nu komma ihåg precis vilken artikel i arbetsordningen det är, men jag vill be er att göra detta personliga yttrande. Jag har noga lyssnat till vad föregående talare sade. Jag ska inte gå in i detalj på det, men jag vill säga en sak på mina och min grupps vägnar. Det vi just hörde är i general Francos anda. Det var ett fascistiskt anförande och det har ingen plats i Europaparlamentet!

(Kraftiga applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE).(PL) Herr talman! Jag vill, som Martin Schulz gjorde, använda mig av min rätt att som parlamentsledamot och säga något kortfattat.

Jag beklagar att ni och talmanskonferensen beslutade att ägna så mycket tid till en debatt om Francisco Franco, men att ni inte tillät oss att ägna ens en minut åt att diskutera en annan fruktansvärd massaker som ägde rum i Katyń. Jag begärde detta på polackernas vägnar och för alla dem som dog där. Jag är besviken över beslutet att inte tillmötesgå min begäran.

 
  
MPphoto
 
 

  Hans-Gert Poettering (PPE-DE).(DE) Herr talman! Som katolik vill jag säga att vi står för mänsklig värdighet, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, demokrati och frihet. Vi anser inte att diktatorer och de som stöder totalitära regimer – vare sig det är fascism, nationalsocialism eller kommunism – är de rätta att försvara våra ideal. Vi försvarar våra ideal med vår egen övertygelse.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Jag vill tacka alla som deltagit i denna debatt och de ledamöter som närvarade, särskilt de som inte är spanjorer, för det intresse de har visat denna historiska händelse, som utan tvekan var en tragedi. Jag vill också påpeka att vi har haft sällskap av åhörare vars minne av historien har fört dem hit.

(Applåder)

 
Senaste uppdatering: 31 augusti 2006Rättsligt meddelande