Talmannen Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om Iran.⁽¹⁾

  Daniel Strož (GUE/NGL), författare. – (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Nu råder det ingen tvekan om att den neokonservativa politiken, inklusive doktrinen om global intervention, har misslyckats. Den har misslyckats i Irak, Palestina och Afghanistan, och även när det gäller Iran.

Det amerikanskledda ”kriget mot terrorismen” har stärkt Irans makt och inflytande i Mellanöstern. Irans inflytande kommer att fortsätta att växa så länge som det saknas stabilitet i regionen. Ju mer västvärlden hotar Iran, desto mer gynnar detta radikala krafter i Iran. Samtidigt kan vi inte ignorera att det enda land i regionen som har följt en tydlig pluralistisk politik och som har genomgått betydande interna förändringar faktiskt är Iran. Om det finns ett land i världen som inte borde behöva extern hjälp för att få bukt med extremismen är det Iran. Om det finns en regim som inte borde uppmuntras av Väst att skaffa sig kärnvapen är det Iran. Den amerikanska och framför allt den brittiska politiken gör just detta, i stället för att engagera sig i känsliga politiska förhandlingar. Iran bör givetvis betona att det är fast beslutet att uppfylla sina internationella åtaganden.

Jag vill emellertid än en gång påpeka att parlamentet bör stödja mänskliga rättigheter och icke-diskriminering över allt i världen. Avslutningsvis anser jag att det på EU-medlemsstaternas territorier håller på att bli så många sociala problem som har en människorättsdimension att en debatt i frågan även bör hänvisa till dessa länder.

  Christa Prets (PSE), författare. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är oerhört beklagligt att vi måste anta resolutioner om kränkningar av de mänskliga rättigheterna som pågår i ett eller annat land. Under de två senaste åren har vi antagit så många som sex resolutioner, uttalanden och rapporter från olika institutioner om Iran.

Tyvärr kommer vi fram till slutsatsen att situationen där har förvärrats snarare än förbättrats. Det finns ingen fri opinionsbildning eller pressfrihet, Internet censureras och oberoende tidningar stängs. Det finns tydligen fler fängslade journalister i Iran än någon annanstans i Mellanöstern och tortyr förekommer dagligen. De av oss som var medlemmar i den interparlamentariska delegationen försäkrades hela tiden, vid otaliga samtal, att ovanstående påståenden saknade verklighetsförankring. Tyvärr har de drabbade en annan syn på saken.

Det finns ingen respekt för kvinnors rättigheter. Kvinnor hindras exempelvis från att fira den internationella kvinnodagen offentligt. En demonstration den 12 juni som genomfördes av kvinnor och män i protest mot den rättsliga diskrimineringen av kvinnor skingrades med våld.

Att en delegation från Majlis har besökt Europaparlamentet är ett steg i rätt riktning för att försöka få till stånd en dialog med parlamentariker och allmänheten. Kärnan i denna debatt utgjordes av respekten för de mänskliga rättigheterna och den mänskliga värdigheten. De berättade för oss att anklagelserna mot Iran var långt ifrån sanna. Vi uppmanar nu Irans folkvalda församling – Majlis – och den iranska regeringen att göra allt de kan för att bekräfta detta genom att i handling styrka dessa uttalanden.

Dessutom har människorättsdialogen mellan EU och Iran avbrutits. Vi bör försöka se till att den kommer igång igen. Herr kommissionsledamot! Ni skulle kanske kunna fundera lite över möjligheten att skapa en radio- och tv-station som skulle kunna sända information om Europa och europeisk politik till Iran. Det skulle Irans befolkning ha glädje av.

  Frédérique Ries (ALDE), författare. – (FR) Herr talman! Att om och om igen upprepa att människorättssituationen i Iran är bekymmersam är en förskönande omskrivning, så lite bryr sig den teokratiska regimen i Teheran om grundläggande friheter och rättigheter.

Hur kan man undvika att göra en koppling till valet av den konservative och revisionistiske presidenten Mahmoud Ahmadinejad 2005 och att förtrycket och förföljelserna ökar? Offren är inte bara araber, azerier, kurder och religiösa minoriteter – kristna, judar, Baha’i-anhängare och sufister – utan även homosexuella och kvinnor. Kvinnor är ingen minoritet men de utsätts fortfarande för oräkneliga former av diskriminering.

Om jag måste välja två punkter i vår resolution skulle jag först och främst lyfta fram att Iran har världsrekordet i antalet avrättningar av ungdomar, bröd- och cykeltjuvar samt homosexuella. Därefter skulle jag nämna att det centrum för försvaret av mänskliga rättigheter, som vinnaren av Nobels fredspris, Shirin Ebadi, var med och grundade 2003, är olagligt.

Europeisk diplomati måste göra sin röst hörd vid konkreta fall som dessa. Med tanke på att den iranska regeringen har mage att påstå att det inte längre går att dömas till döden genom stening i Iran uppmanar jag kommissionen att med myndigheterna i Teheran ta upp fallet med de elva personer som har dömts till döden genom stening. Jag har här namnen på de nio kvinnor och två män som dömdes till detta straff. Teheran måste genast lägga fram bevis och styrka sina ord med handling.

  Bernd Posselt (PPE-DE), författare. – (DE) Herr talman! Ni kanske blir förvånad över att jag håller med om mycket av det som Daniel Strož hade att säga i sitt anförande, men så är det. Jag tror verkligen att vi måste ge en nyanserad bild av Iran. Därför har vi utarbetat en väldigt omfattande och uttömmande resolution. Detta är dels ett bevis på hur bekymrade vi är över situationen, dels ett bevis på hur allvarligt vi ser på detta land och hur viktigt vi anser att det är.

Iran är en av världens äldsta kulturer och har varit en maktfaktor i världen i tusentals år. Vi måste anstränga oss för att genom lämplig politik och diplomati steg för steg integrera Iran i det internationella samfundet, bland grannländerna. För att så ska ske krävs det emellertid stora ändringar i Iran.

Minoritetsfrågan har också tagits upp. I Iran – som faktiskt är en multietnisk stat, vilket gör att det egentligen är felaktigt att tala om minoriteter – har de olika nationerna och etniska grupperna sedan urminnes tider lyckats bra med att leva tillsammans. Iran visade också större religiös tolerans än många andra stater i regionen. Men i dag gör statens officiella islamska ideologi livet väldigt svårt för minoriteter som azerier eller utövare av andra religioner, inte minst andra islamska inriktningar som sufism.

Å andra sidan kommer det rapporter från Iran som indikerar att fler och fler självsäkra kvinnor blir politiker, att en ny generation går helt nya vägar och att detta ger en hel del framtidshopp.

Vi måste därför betrakta denna mångfacetterade struktur som den är och inte isolera den. Vi måste söka kontakt med de olika befolkningsgrupperna och etniska grupperna, och med varje generation av landets befolkning. Samtidigt måste vi göra klart att vi inte under några omständigheter accepterar polisstyre, att åsikter förtrycks eller att personer förföljs på grund av deras religiösa övertygelse eller andra övertygelser. Vi måste också ännu tydligare förkasta president Mahmoud Ahmadinejads antiisraeliska uttalanden. Under hans ledarskap har förhållandena i landet tyvärr förvärrats.

Som européer är det vår plikt att vidta kraftiga åtgärder för att ta itu med denna situation. För att göra detta måste vi samarbeta med Förenta staterna. Jag hoppas att en av följderna av den senaste politiska utvecklingen blir att vi får ett bättre samarbete med Förenta staterna i denna fråga.

  Adam Jerzy Bielan (UEN), författare. – (PL) Herr talman! Trots flera åtaganden från den iranska regeringens sida om att främja universella värden har situationen för de medborgerliga fri- och rättigheterna, de politiska friheterna och de mänskliga rättigheterna förvärrats i Iran under det senaste året. Vi får fler och fler rapporter om användning av tortyr och omänsklig behandling av fångar. Vi ser med extra oro på det ökande antalet rapporter om gripanden av och hot mot journalister. Sedan årsskiftet har minst 16 journalister gripits. Detta placerar Iran bland de värsta länderna i världen när det gäller inskränkningar av pressfriheten.

Vi är också bekymrade över att Iran, trots EU:s ansträngningar, inte har gått med på en andra runda av den människorättsdialog som inleddes 2002. Tiden är mogen för EU att bli tuffare och tala klarspråk vid samtalen med Iran om mänskliga rättigheter. Iran kan bara bli en legitim partner till EU och resten av världen om det ger alla tillgång till medborgerliga fri- och rättigheter och politiska friheter.

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Iran är en nation med tusentals år av kulturhistoria, ett land som har stora rikedomar och mycket att erbjuda sitt folk och världen. Men vad erbjuder den nuvarande regimen sitt folk? Förtryck, fängelse, arbetslöshet och censur! President Ahmadinejad tillträdde den 3 augusti 2005, och sedan dess har situationen förvärrats. Den nuvarande regeringen erbjuder sitt folk grymma kroppsstraff. 600 barn gör sina mödrar sällskap i fängelset. Fångar kan ha tre kvadratmeter att röra sig på, men de är lyckligt lottade jämfört med dem som drabbas av dödsstraff. Iran lyckas till och med avrätta fler än USA. Den senaste tolvmånadersperioden har 111 dödsdomar verkställts.

Det allra mest flagranta brottet mot den barnkonvention som Iran självt har undertecknat är dock dödsstraff för minderåriga. En regim som inte låter en ung människa göra bot och bättring har ingen framtid, den kommer att falla.

Iran har en stor potential, men om regimen ägnar sig åt att förfölja akademiker, journalister och politiskt aktiva i stället för att utnyttja deras potential, kommer landet och dess folk att fortsätta lida. Iran har fått många utsträckta händer. Europaparlamentet ger en till idag: Frige de politiska fångar, journalister och minoritetsrepresentanter som nämns i dagens resolution. Det är inga stora krav, men om de genomförs kan de bereda väg för en bättre dialog.

Varför är regimen så rädd för kvinnor? Låt dem delta, bli valda, arbeta, leva och agera på samma villkor som män. Då fördubblas potentialen för utveckling i samhället. Det finns hopp. Redan idag tillåts FN-delegationer inspektera olika verksamheter, och några politiska fångar har släppts. Den nya regeringen måste dock ta chansen att välja den väg som öppnar upp för kvinnors rätt till demokrati och för omvärlden. Det är framtiden!

  John Purvis, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! För tre veckor sedan närvarade jag då Irans förre president Mohammad Khatami tilldelades en hedersdoktorstitel vid mitt tidigare universitet i min hemstad St. Andrews – det äldsta skotska universitetet och ett av de äldsta och ärevördiga universiteten i Europa.

I sitt hederstal vädjade den förre presidenten Mohammad Khatami om en dialog mellan samhällen och en dialog mellan religioner. Det är säkerligen det enda sättet som vi kan nå den nödvändiga förståelsen mellan våra respektive ståndpunkter. Det är i den andan som jag stöder detta förslag.

Vi vädjar till de iranska myndigheterna och det iranska folket att förstå hur svårt det är för oss att förstå alla de upprepade inskränkningar av så uppenbart grundläggande mänskliga rättigheter, religiösa rättigheter, kvinnors rättigheter, barns rättigheter, minoriteters rättigheter, juridiska rättigheter, rätten till yttrande- och tankefrihet och pressfrihet, som nämns i resolutionen. Vi uppmanar de iranska myndigheterna att svara positivt på våra vädjanden så att vi kan gå vidare till en positiv dialog, som bara kan vara till fördel för EU och Iran och för freden och förståelsen mellan våra folk.

  Józef Pinior, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Under det nya akademiska läsåret, som inleddes i början av september i år, nekades mer än ett dussin iranska studenter tillträde till högre utbildning på grund av deras politiska åsikter. Andra informerades om att de kunde inleda sina studier om de skrev på ett slags uttalande där de förklarade sig lojala med den nuvarande regimen.

Enligt Human Rights Watch har de iranska myndigheterna nekat minst 17 studenter tillträde till högre utbildning, varav 6 under 2005–2006 och elva i september i år. Sedan juli 2005 har disciplinkommittéer stängt av minst 41 studenter i minst två terminer. Human Rights Watch har även namnen på 35 studenter som sedan 2005 har dömts för att de varit politiskt aktiva i studentkårer. De mest begåvade unga iranierna ser sin rätt till högre utbildning beskäras på grund av deras politiska övertygelser och syn på omvärlden. Detta är inte bara ett tecken på regimens auktoritära inställning. Det skadar framför allt den iranska samhällsutvecklingen och motverkar iranska nationella intressen.

EU bör inrätta en stipendiefond för att göra det möjligt för unga iranier som har nekats att studera i Iran på grund av sina övertygelser att fortsätta sina studier vid högre lärosäten i EU:s medlemsstater. EU bör också upprätta ett radio- och tv-nät som kan sända program på farsi. Programmen skulle bestå av information om EU:s kultur, politik och samhällsliv.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Under det senaste året har vi plötsligt sett en försämring av situationen när det gäller respekten för civila rättigheter och politisk frihet i Iran. Det har de iranska myndigheterna själva erkänt, vilket i sig är ett sundhetstecken.

En rapport som utarbetats av domstolarna ger tydliga och detaljerade bevis på brott mot de mänskliga rättigheterna, inklusive tortyr och vanskötsel av fångar. Dessutom finns flera rapporterade fall i Iran i dag om avrättningar av ungdomsbrottslingar och förföljelser av liberala och sekulariserade akademiker och journalister. Vidare respekteras inte religionsfrihet, pressfrihet samt kvinnors och minoriteters rättigheter ordentligt.

Myndigheterna i Teheran måste inse att det inte finns några ursäkter för brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna för deras stolta befolkning och att om sådana brott fortsätter kommer det bara att skada Irans försök att uppnå stabilitet, utveckling och välstånd för medborgarna, och det kommer tveklöst att påverka relationerna med väst negativt.

  Marcin Libicki, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Vad vi ser här är en uppräkning av de mest avskyvärda handlingar som vi brukar stöta på när vi diskuterar olika beklagliga diktaturer. Här ingår givetvis religiös förföljelse, nämligen förföljelse av kristna. I ett pressmeddelande som kom ganska nyligen rapporterades om avrättningen av en fjortonårig pojke, som sa: ”Jag dör inte för att jag är en syndare, utan för att jag är kristen.” Dödsstraffet tillämpas med förvånansvärd lätthet. Det är grymt och inkluderar stening av minderåriga och förföljelse av andra nationella grupper än de vars företrädare sitter vid makten.

Detta är frågor som vi ständigt debatterar men som vi aldrig hittar en lösning på. Vi måste stanna upp och fundera. I dag har det föreslagits att vi bör samarbeta med Förenta staterna, åtminstone till dess att EU får sin egen militärkapacitet. Skälet till detta är att Förenta staterna är den enda makt som är beredd att ingripa vid tillfällen då EU inte kan tänka sig att sanktionera ett militärt ingripande. Vi måste utveckla en strategi. Det kanske skulle hjälpa om vi gjorde massutskick till dessa länders befolkningar för att visa dem att det finns andra möjligheter till utveckling än de som deras regimer använder sig av.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kommissionen välkomnar och stöder styrkan i resolutionsförslaget om situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran. Vår bedömning är att allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna har fortsatt att äga rum under 2006. Det har faktiskt inte skett någon förbättring på de områden som oroar oss i EU, och på många sätt har situationen försämrats.

Listan över exempel är lång och bister. Ett ökat användande av dödsstraffet och förekomsten av avrättningar av ungdomar fortsätter att orsaka stor oro, etniska och religiösa minoriteter lider fortsatt av diskriminering, kvinnornas ställning är fortsatt dålig, yttrandefriheten har minskats ännu mer och stängningen av tidningar, hot och förföljelser av journalister och hårdare tag mot bloggare har fortsatt.

EU har tagit upp dessa frågor med de iranska myndigheterna under det gångna året, både genom åtgärder och officiella uttalanden. Tyvärr verkar det som om de iranska myndigheterna är mindre villiga än de har varit tidigare att verkligen ta våra krav på allvar eller att anstränga sig märkbart för att förbättra situationen, vilket har nämnts tidigare här i parlamentet. Trots detta har vissa delar inom staten, som högsta domstolen, verkat någorlunda hängivna reformtanken. Men med tanke på den försämrade situationen överlag har EU beslutat att vara medförslagsställare till den kanadensiska resolutionen om de mänskliga rättigheterna i Iran vid FN:s tredje utskott senare denna månad.

Eftersom Teheran hävdar att den bilaterala dialogen om mänskliga rättigheter och resolutioner liknande FN-resolutionerna utesluter varandra har man signalerat att man skulle fundera på att ställa in mötet för dialogen om mänskliga rättigheter mellan EU och Iran som är planerat till december. Vi förkastar självklart någon sådan koppling. Vi ämnar fortfarande återuppta dialogen inom kort. Vi är fortsatt övertygande om att en konstruktiv dialog, som åtföljs av samarbetsprojekt både bilateralt och genom FN-byråer, är de mest realistiska sätten att engagera sig på området för mänskliga rättigheter.

Christa Prets har föreslagit att EU bör stödja radio- eller tv-program. Jag har inte kunskapen för att ge ett positivt svar på det, men när det gäller kontakt mellan folk är det värt att lägga märke till att över en miljon iranier besökte Turkiet 2005. De åkte dit för att andas lite frisk luft, se på ”Glamour” och undersöka hur demokratin fungerar i den problemtyngda regionen.

Oberoende av en positiv eller negativ utveckling i kärnvapenfrågan, som är extremt viktig, så är kruxet att våra förbindelser med Iran inte kan utvecklas ordentligt utan en systematisk förbättring av situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran, oavsett hur mycket potential våra relationer kan ha annars när det gäller samarbete om ekonomi och energi.

Jag vill avsluta med att uttrycka min uppskattning för arbetet som delegationen för förbindelserna med Iran har gjort, under ledning av Angelika Beer. Jag välkomnar era ansträngningar att utveckla kontakterna med era samtalspartner från Majlis, liksom med bredast möjliga spektrum av det iranska samhället. En viktig punkt i frågan är Akbar Ganjis besök här i parlamentet nyligen – en man vars frigivande vi alla stred outtröttligt för.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Vi övergår nu till omröstningen.