Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2003/0257(COD)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

A6-0345/2006

Debatter :

PV 11/12/2006 - 14
CRE 11/12/2006 - 14

Omröstningar :

PV 13/12/2006 - 8.2
Röstförklaringar
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2006)0553

Fullständigt förhandlingsreferat
Måndagen den 11 december 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

14. En europeisk kemikaliemyndighet – Ändring av direktiv 67/548/EEG om farliga kemikalier (REACH) (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är en gemensam debatt om

- en andrabehandlingsrekommendation från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (07524/8/2006 C6-0267/2006 2003/0256(COD)) (Föredragande: Guido Sacconi) (A6-0352/2006), och

- en andrabehandlingsrekommendation om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 67/548/EEG om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen för att anpassa det till förordning (EG) nr .../2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach) samt om inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet (07525/3/2006 C6-0268/2006 2003/0257(COD)) (Föredragande: Guido Sacconi) (A6-0345/2006).

 
  
MPphoto
 
 

  Guido Sacconi (PSE), föredragande.(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Under de dagar som har gått sedan vi nådde uppgörelsen med rådet – som delvis möjliggjordes genom kommissionens stöd – har jag funderat på vad som kan vara en lämplig jämförelse för denna långa resa, som för mig har varat i tre och ett halvt år och som har fört oss till denna punkt. För att besvara den frågan har jag tillgripit min passion för bergsklättring. Den mest passande jämförelsen är kanske att säga att vi har bestigit ett högt berg – förmodligen utan att överdriva en topp på 8 000 meter i Himalaya.

Jag har aldrig klättrat så högt och jag betvivlar att jag någonsin kommer att göra det, för jag är bara en medelmåttig klättrare, men jag vet vad som händer när man når toppen. Vid det laget räknas inte längre utmattningen och de faror som man har utsatt sig för, kanske inte heller den besvikelse som man ofta känner när man når toppen och utsikten begränsas på grund av dimma. Det har hänt mig så många gånger att jag kommer dit upp och inte kan se ett dugg! Trots detta är känslan av tillfredsställelse ändå fantastisk.

Det är viktigt att ha två saker helt klart för sig. Det första är att veta om man verkligen har nått toppen, och det andra är att förbereda sig ordentligt för nedfärden, som ofta inte är lättare än bestigningen.

Som ledare för expeditionen skulle jag vilja redovisa min uppfattning i dessa båda frågor. Har vi verkligen nått toppen? Jag anser faktiskt att vi har det. Vi har gjort det med de samlade kapitel som vi kom överens om i det avslutande skedet av förhandlingarna: skyldigheten att visa aktsamhet, djurens välbefinnande och framför allt det obligatoriska stödet för alternativ till djurförsök, inrättandet av myndigheten, informationsutbytet och en anpassning till den nya interinstitutionella överenskommelsen om kommittéförfarandet, varigenom parlamentets roll garanteras. Vi har tvingats ge upp en sak, nämligen att utsträcka kemikaliesäkerhetsrapporten till små tonnage. Detta betydde emellertid inte att vi offrade själva bergsbestigningen utan innebar snarare en tidig reträtt till baslägret, eftersom vi har skapat en översynsklausul som möjligen kan tillåta oss att återinföra denna skyldighet inom sju års tid, när väl lämpliga kontroller har genomförts längs hela försörjningskedjan.

Orsaken till att jag kan säga att vi har nått toppen är att vi med denna överenskommelse framför allt har nått en lyckosam lösning för den mest kontroversiella frågan, syftet med Reach, som är att reglera ämnen med mycket farliga egenskaper genom tillståndsförfarandet.

För att kontrollera om vi verkligen har nått toppen måste vi komma ihåg varifrån vi startade: från en djup och mycket avlägsen dal. Kommissionens ursprungliga förslag gick i själva verket ut på att alla ämnen som blir föremål för godkännande skulle kunna godkännas utifrån principen om adekvat kontroll. Vi har kommit långt sedan dess. Rådet hade i sin gemensamma ståndpunkt, som påverkades positivt av parlamentet, begränsat omfattningen av dessa ämnen, och sedan tog vi genom överenskommelsen den 30 november ytterligare ett steg och minskade det antal ämnen som kan godkännas genom det snabbare och enklare förfaringssättet, och dessutom inkluderade vi alla ämnen – även de som godkänns genom adekvat kontroll – i ett substitutionsförfarande. När ett alternativ finns måste en ersättningsplan läggas fram, och om inga alternativ finns vid tiden för godkännande måste företaget alltid förklara vilken forskningsinriktning och utveckling det har för avsikt att följa.

På denna grundval kommer därför godkännandets varaktighet att bestämmas från fall till fall, och detta måste vederbörligen motiveras av kommissionen när det finns ett alternativ. Om det skulle komma ett alternativ under den tid som godkännandet gäller träder kravet på att lägga fram en substitutionsplan i kraft.

Vad jag skulle vilja framhålla är att kommissionen kommer att fatta sina beslut från fall till fall på grundval av myndighetens rapport, där man måste ta hänsyn till yttrandena från kommittén för socioekonomisk analys och riskbedömningskommittén, vilka även måste ta hänsyn till bidrag från tredje part. Det är därför ett mycket öppet förfaringssätt som inte enbart är beroende av den sökandes egna förklaringar.

När det gäller nedfärden från toppen anser jag att det är viktigt att välja den bästa vägen, eftersom samma svårighetsgrad för klättringen kan vara en mycket större utmaning vid nedfärden än vid bestigningen. Vad jag menar med denna liknelse är att vi bör anta den kompromiss som vi har kommit fram till, eftersom förordningen på detta sätt kan offentliggöras före årsslutet och vi därmed kan hålla tidsfristen för att inleda processen med att genomföra Reach till den 1 juni 2007.

Detta är en komplicerad fråga som vi inte kan lösa genom att rusa iväg i blindo. Reach är så komplicerat att det vore fel att vänta sig att alla problem kan lösas vid själva godkännandet. Det viktiga nu är att börja genomföra programmet. Vi har inrättat ett antal vad vi skulle kunna kalla självreglerande mekanismer och tidsfrister som kommer att ge utrymme för justeringar medan arbetet fortskrider utifrån de praktiska erfarenheter som vi har fått. Vi har förbättrat balansen i alla skeden av förfarandet. Som exempel kan jag nämna de lösningar som vi har funnit för de små företagens problem eller åtgärder för att förstärka skyddet för hälsa och miljö, särskilt när det gäller de risker som arbetstagare utsätts för.

I stort sett anser jag att vi kan vara mycket nöjda med denna slutprodukt. Jag har lagt märke till att mina kolleger i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster har lagt fram en rad ändringsförslag, som på det hela taget är beaktansvärda och mycket lika dem som jag lade fram vid förhandlingarna med rådet och kommissionen för att komma fram till den punkt där vi är nu.

Hur användbara är dessa ändringsförslag? Vart kommer de att föra oss? Vilken topp kommer vi att kunna nå i ett osannolikt förlikningsförfarande? Vi vet alla vilka de verkliga alternativen är: antingen att anta det kompromisspaket som vi har lagt fram med förbättringar av den gemensamma ståndpunkten eller att faktiskt godta den gemensamma ståndpunkten. Låt oss vara helt uppriktiga om detta: kanske skulle det vara bättre. Detta är de verkliga alternativ som vi har och jag är säker på att parlamentet kommer att fatta rätt beslut på onsdag.

Mitt tal i dag innebär att mitt arbete är avslutat. Även listan över frågor för omröstning kommer att vara kort – det finns inte mycket att göra, bara två sidor, vilket är rekord för Reach med tanke på att omkring 5 000 ändringsförslag granskades i första behandlingen.

Jag avslutar därför nu mitt arbete och det återstår bara för mig att tacka alla som var och en på sitt sätt har deltagit i denna expedition till Himalaya. Det är många som har deltagit. Jag har lärt känna sex ordförandeskap och oräkneliga utskottsordförande och kommissionsledamöter och jag har hela tiden varit med och lett klättringen, även om det fanns tillfällen då någon försökte dra ner mig i stället för att vaka över min säkerhet. Ändå har vi nått så här långt.

Skämt åsido är jag tacksam mot alla, från ordföranden för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, Karl-Heinz Florenz, till alla skuggföredragande, inklusive de som har uttryckt sitt ogillande med detta resultat, till ordförandeskapen, särskilt det finländska ordförandeskapet, som verkligen har spelat en avgörande roll som samtalspartner, till kommissionen, som kanske inte har visat prov på någon explosiv snabbhet men som spelade en avgörande roll i slutskedet för att nå detta resultat. Framför allt tackar jag emellertid den tjänstepersonal som har arbetat med mig, två italienska damer – varav den ena är min sekreterare Sabina Magnano – som har spelat en mycket viktig roll inom detta projekt. Om jag kunde ändra nämn på betänkandet skulle jag döpa det efter dem och alla som har arbetat med mig.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Mauri Pekkarinen, rådets ordförande. (FI) Herr talman, kommissionsledamöter Günter Verheugen och Stavros Dimas, mina damer och herrar, herr Sacconi! Förordningen om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach) är ett av de viktigaste lagstiftningsprojekten i EU:s historia. Den kommer att vara ett enormt framsteg jämfört med det nuvarande kontrollsystemet för kemikalier, som är cirka 40 år gammalt. Detta kommer att göra EU till en global pionjär och föregångare på detta område.

I nästan exakt tre år har Europaparlamentet, rådet och kommissionen tillsammans lagt ned ett omsorgsfullt arbete för att få Reach-förordningen antagen. Det har funnits svåra faser i förhandlingsprocessen. Det är ingen överdrift när jag säger att vi inte hade varit där vi är i dag om det inte varit för alla parters starka engagemang.

Utarbetandet av en förordning från rådet har varit en utmaning för inte mindre än sju ordförandeskap. Jag vill tacka alla ordförandeskap som har lagt grunden i rådet för det beslut som vi nu står inför. Det politiska samförstånd som nåddes under Storbritanniens ordförandeskap banade på ett utmärkt sätt väg för de avslutande samtalen under det finländska ordförandeskapet.

Jag är mycket nöjd över att medlemsstaterna har gett sitt starka stöd för det kompromisspaket som förhandlingarna har resulterat i. Jag hoppas också uppriktigt att de olika grupperna i Europaparlamentet på så bred front som möjligt ska stödja kompromisslösningen i omröstningen på onsdag.

Jag vill i detta sammanhang tacka Europaparlamentet för dess utmärkta samarbete under höstens förhandlingar. Jag vill särskilt tacka föredraganden Guido Sacconi och ordföranden för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, Karl-Heinz Florenz, och många andra ledamöter som aktivt har medverkat till att finna gemensamma lösningar. Jag vill även tacka kommissionsledamöterna Günter Verheugen och Stavros Dimas, vilkas personliga insatser har varit betydande.

I detta skede är det lämpligt att bedöma den process som ska leda till att de mål som har satts upp för Reach-förordningen ska kunna förverkligas över lag.

Förordningen kommer att betyda mycket för att förbättra skyddet för människors hälsa och miljön. Reach-systemet kommer att förbättra vår kunskap om ämnenas egenskaper, göra kontrollen av riskerna hos kemikalier mer effektiv och göra en godkänd prövning till en förutsättning för att få använda ämnen med mycket farliga egenskaper. De nya säkerhetskraven kommer att vara de strängaste i världen. Det är lika mycket i EU-konsumenternas som i EU-industrins gemensamma intresse att främja produktutvecklingen av nya och säkrare kemikalier. Det är i detta syfte som det nya anmälningsförfarandet har omarbetats i förslaget. Reach-systemet betyder också att företagen kommer att få större ansvar och fler skyldigheter och detta kommer att ge företagen en möjlighet att fullgöra sina skyldigheter när det gäller kemikaliesäkerhet mer självständigt än tidigare.

Öppenheten i kontrollen av kemikalier kommer att öka väsentligt genom skapandet av moderna informationssystem och register för Europeiska kemikaliemyndigheten, där även allmänheten lättare kommer att kunna få information om ämnen och deras egenskaper. Det kommer inte att finnas något annat informationssystem av detta slag i världen.

Om verkningarna av ämnen ska kunna undersökas tillfredsställande kommer vi att behöva bättre information om deras egenskaper. Genom Reach-förordningen kommer vi att få nya möjligheter att använda nya forskningsmetoder och program på bred front. Dessa nya forskningsmetoder torde även påverka utprövningen av kemikalier på global nivå.

Även konsumenterna kommer att få mer information om de farliga ämnen som finns i varor och produkter. Med Reach kommer också ett system att etableras enligt vilket företagen på begäran från konsumenterna tvingas lämna ut detaljer om deras produkter innehåller ämnen med mycket farliga egenskaper.

Frågorna om godkännandeförfarandet och substitution av ämnen var de sista som förblev obesvarade under förhandlingarna. Ordförandeskapets förslag är att den som söker eller innehar ett godkännande ska lägga fram en substitutionsplan om en analys av alternativen visar att det finns lämpliga alternativ. Denna plan ska läggas fram oberoende om godkännandet ges på grundval av adekvat riskbehandling eller av socioekonomiska skäl. Vad mera är, utrymmet för adekvat riskbehandling har begränsats jämfört med den gemensamma ståndpunkt som antogs genom att den inte kommer att gälla för PBT/vPvB-ämnen. Beträffande ämnen som påverkar hormonfunktionen kom man överens om att detta bör undersökas igen inom de närmaste sex åren. Jag anser att vi genom denna lösning på ett balanserat sätt tar realistisk hänsyn till den oro som Europaparlamentet har gett uttryck för om nödvändigheten av att ersätta de farligaste ämnena.

Det finländska ordförandeskapet kan med glädje bekräfta att det finns en rad ändringsförslag att rösta om, vilka bygger på resultatet av trepartsförhandlingarna. Jag kan också bekräfta att rådet godkänner dessa ändringar. Beträffande andra ändringsförslag hoppas jag att resultatet av förhandlingarna förblir oförändrat.

Jag hoppas att parlamentet vid sitt sammanträde på onsdag kommer att anta det kompromisspaket om förordningen som har förhandlats fram med rådet. Då skulle ett lagstiftningsprojekt som är viktigt både för allmänheten och för industrin ha kommit ett stort steg närmare sitt förverkligande.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Dagens debatt är sista steget på en lång väg, en väg som till slut leder till ett stort språng framåt för hälsan, för miljön och – vill jag särskilt tillägga – för EU-industrins konkurrenskraft. Jag hoppas verkligen att detta stora projekt kommer att bli normgivande för hela världen när det gäller miljö- och hälsopolitik. Att vi har kommit så här långt har vi inte minst parlamentets starka engagemang och inflytande att tacka för, och vi bör särskilt rikta vårt tack till Guido Sacconi som har visat sig vara en stor förhandlare som besitter en oerhört stor kunskap i ämnet. Jag vill också tacka Karl-Heinz Florenz, ordförande för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, som har guidat oss genom trepartsmötena, vilket var en svår och ibland mödosam process, liksom Lena Ek, föredragande för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, för hennes värdefulla bidrag samt Hartmut Nassauer, föredragande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, vilka båda har spelat en nyckelroll.

Parlamentet har satt sin omisskännliga prägel på de resultat som har lagts fram för oss i dag, och jag är den första att säga att dessa utgör en förbättring jämfört med det som fanns förut. Detta har främst uppnåtts genom en förstärkning av systemen för godkännande och bättre incitament för att ersätta de ämnen som det finns lämpliga alternativ till. Jag vill även upprepa att användningen av lämpliga alternativa ämnen där sådana finns tillgängliga är ekonomiskt fördelaktigt. Att göra det är inte till vår nackdel utan till vår fördel. Jag är också mycket glad över att det under våra förhandlingar visade sig vara möjligt att ta större hänsyn till behovet av djurskydd, för en av de aspekter på Reach-förordningen som jag verkligen fann problematisk var att den skulle leda till användning av djurförsök i mycket större omfattning, när de redan i dag förekommer i fullt tillräcklig utsträckning, men jag kan här och nu ta upp Chris Davies fråga från den förra debatten och säga att genomförandet av Reach med säkerhet kommer att präglas av en slutlig målsättning att åstadkomma en verkligt betydande minskning av försöken med djur. Vi har förbättrat den information som står till konsumenternas förfogande samtidigt som parlamentet var medvetet om behovet av att ta hänsyn till de farhågor och intressen som fanns på andra sidan, nämligen hos de hundratals och tusentals små och medelstora företag som kommer att vara skyldiga att tillämpa Reach.

Uppfattningen att Reach skulle vara ett problem för den storskaliga industrin inom EU har alltid varit en missuppfattning, även om detta har ingått i några miljöorganisationers propaganda. Den tunga industrin inom EU har inga som helst problem med Reach, varken i dess tidigare eller nuvarande form, men det har alltid varit problematiskt för små och medelstora företag, vilkas förmåga att konkurrera – ja, förmåga att över huvud taget överleva – kommer att äventyras om vi inte överväger mycket noggrant vad de kan och inte kan klara av. Av den anledningen är de förändringar som har vidtagits synnerligen viktiga, inte bara när det gäller kraven på verifiering för ämnen som framställs i små mängder utan även genom förstärkningen av incitament för gemensam användning av uppgifter för registrering och det förbättrade skyddet för immateriella rättigheter.

Kommissionen anser att en jämvikt har åstadkommits mellan konkurrenskraft å ena sidan och nödvändiga framsteg när det gäller hälsa och miljö å den andra och av den anledningen stöder den det förslag som ni har framför er i dag. Detta innebär följaktligen att kommissionen även stöder de ändringsförslag som Guido Sacconis förslag bygger på.

Låt mig avsluta med att säga att det finns något annat som jag håller med Guido Sacconi om. Det är mycket möjligt att vi håller på att nå vårt mål att få denna lagstiftning antagen, men det betyder inte – nej, långt därifrån – att svårigheterna har övervunnits, utan det kan mycket väl hända att vi fortfarande har de flesta av dem framför oss, för genomförandet av denna lagstiftning kommer fortfarande att kräva mycket uppmärksamhet, kreativitet och energi. Jag vill påpeka att vi nu måste försäkra oss om att myndigheten i Helsingfors kommer igång och börjar fungera utan dröjsmål och att huvudproblemet har att göra med behandlingen av uppgifter. Man måste se till att bestämmelserna genomförs snabbt och att berörda parter utan dröjsmål görs medvetna om vad de har att göra, och framför allt måste vi se till att de som ska vägledas av Reach vet hur detta ska fungera i praktiken. Kommissionen har redan börjat göra mer för att förbereda de små och medelstora företagen genom att förse dem med mer omfattande information så att de vet exakt vad som kommer att hända. Slutligen – eftersom vi här har att göra med ett direktiv – måste vi vara noggranna med att inga nya problem eller komplikationer uppkommer genom att direktivet tillämpas på olika sätt i olika medlemsländer, och jag ber parlamentet om hjälp även med det som nu måste göras. Om vi fortsätter att arbeta tillsammans med detta i framtiden är jag övertygad om att vi kommer att lyckas skapa en modell för förverkligandet av vårt europeiska koncept, där vi kombinerar en stark, högpresterande och sysselsättningsskapande industriell bas med höga standarder – de högsta möjliga för miljön och våra medborgares hälsa.

 
  
MPphoto
 
 

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Ett långsiktigt lagstiftningsförfarande närmar sig sin fullbordan och Reach börjar nå sin slutliga form.

Kommissionen gratulerar, som dess vice ordförande Günter Verheugen nämnde, rådet och parlamentet till att ha nått en överenskommelse. Med denna överenskommelse kommer vi att få bättre skydd för vår hälsa och för miljön samtidigt som vi främjar innovation och konkurrenskraft inom industrin.

Kommissionen stöder det samlade kompromissförslag som rådet och parlamentet enades om den 30 november 2006.

Jag vill tacka ordförandeskapet och dess minister Mauri Pekkarinen och naturligtvis Europaparlamentet, utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och dess ordförande Karl-Heinz Florenz och särskilt utskottets föredragande Guido Sacconi för deras viktiga insatser och beslutsamhet som har gjort att detta förslag har fått ett lyckligt slut.

Reach är ett av de mest omfattande, inspirerade och ambitiösa lagstiftningsförslag som hittills har lagts fram inom EU. Det kommer att påverka alla industrisektorer men även direkt eller indirekt vanliga medborgare med tanke på att kemiska produkter är så vanliga i vardagslivet.

För medborgare och konsumenter innebär Reach-förordningen bättre information om ämnen som finns i vardagsprodukter, men framför allt innebär den att de farliga ämnena stegvis kommer att ersättas med säkrare ämnen. Dessutom kommer hänsyn tas till sårbara grupper som barn, gravida kvinnor och äldre i riskbedömningarna. Därför kommer medborgarnas hälsa att förbättras och skador på miljön kommer att undvikas, vilka inte bara medför stora kostnader vid hantering och åtgärdande utan även i många fall inte kan repareras.

Reach innebär att ett brett ansvar läggs på industrin för att förhindra att produktion, användning och försäljning av kemiska produkter ska ge skadliga effekter på hälsan och miljön. Dessutom kommer informationsflödet till produktionskedjan att förbättras så att användare i framtiden kommer att ha bättre och fullständig kunskap om vad som utmärker egenskaperna för de ämnen som de använder. Därför kommer det att vara möjligt att mer exakt specificera när åtgärder ska vidtas på riskhanteringsområdet, vilket kommer att höja skyddet för arbetstagarna och minska hälsoproblemen och näringslivets problem.

Detta kommer visserligen att innebära en viss kostnadsökning men dessa utgifter och denna investering kommer att fördelas över en lång period, nämligen elva år vid registrering och längre när det gäller lån.

Med det nya systemet tror vi att vi kommer att återvinna konsumenternas förtroende för kemiska produkter och den kemiska industrin, och dessutom kommer Reach att öka konkurrensen och nyskapandet, vilket både kommer att uppväga och täcka större delen av utgifterna och investeringarna i inledningsskedet.

Reach innehåller en målsättning att minska djurförsöken till ett absolut minimum. Överenskommelsen mellan parlamentet och rådet på denna punkt är tillfredsställande. I den betonas vikten av alternativa metoder och en period på 45 dagar medges för offentligt samråd för varje testförslag.

Onsdagens omröstning kommer att vara sista ledet i en process med syfte att nå det mål som sattes upp av stats- och regeringscheferna vid deras möte våren 2006, nämligen att färdigställa Reach till slutet av 2006. Jag hoppas att vi kan avsluta processen som planerat och att förordningen börjar gälla så att vi kan börja ta itu med denna stora utmaning, nämligen att undan för undan samla in information om de tusentals ämnen som används i dag och så att vi kan anta förbättrade åtgärder för riskhantering.

Slutligen måste vi börja, och det snart, att göra insatser för att stegvis ersätta farliga ämnen. Om alternativa produkter finns måste vårt förstahandsval vara att byta ut de gamla produkterna.

 
  
MPphoto
 
 

  Ria Oomen-Ruijten, för PPE-DE-gruppen. (NL) Herr talman! Reach har varit bland det viktigaste, mest omfattande och mest komplicerade som har diskuterats i parlamentet på lagstiftningens område på senare år. Jag vill vara den första att gratulera Guido Sacconi till det resultat som uppnåtts. Under de senaste veckorna har han talat en hel del om sin hund, som förtvivlat ville att han skulle arbeta lite mindre med Reach och i stället tillbringa mer tid hemma med honom. Er hund måste vara en terrier, herr Sacconi, med tanke på med vilken orubblighet ni har satt tänderna i detta ämne, vilket innebar att det inte alltid var lätt för skuggföredragandena att få som de ville.

Tack vare lagstiftningen om Reach kartläggs än en gång de 30 000 kemiska ämnen som finns tillgängliga på EU-marknaden. Relevant information kommer att kontrolleras och ansökningar kommer att krävas där detta är nödvändigt. Detta gäller alla ämnen som produceras i mängder som uppgår till eller överstiger ett ton per år. Andra redovisas på annat sätt. Dessutom ersätter Reach en samling mycket svårförståeliga lagar som till sist har gjort det omöjligt att hantera EU-marknaden. Vad som behövs är att låta Reach få ha avsedd verkan.

Dess betydelse är lätt att förstå: 1,3 miljoner personer arbetar i den kemiska industrin, 27 000 huvudsakligen små, men även stora, företag arbetar med Reach eller kommer att göra det i framtiden och den omsättning som berörs är på 440 miljarder euro. Därför är det viktigt att detta lagstiftningspaket blir hållbart. Den kompromiss som vi nu har framför oss är enligt min åsikt den bästa kompromiss vi kunde få efter många långa och svåra förhandlingar, där det ibland krävdes extrema uppfattningar för att vi skulle finna denna medelväg.

Kompromissen är mycket vansklig, eftersom den å ena sidan skyddar människan, miljön och konsumenten och begränsar djurförsök medan den å andra sidan även ger tillfälle att skapa bästa möjliga klimat för den europeiska industrin. Vi kan tala om för den finländske ministern att samtidigt som vi är pionjärer måste vi även se till att vår ståndpunkt bär frukt.

Enligt Reach flyttas ansvaret från medlemsstaterna till företagen, vilket är den viktigaste förbättringen i den gemensamma ståndpunkten. Andra centrala punkter för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater är att konfidentiella företagsuppgifter skyddas mer effektivt, att registrering anpassas bättre till Nassauer/Sacconi-paketet – det är bara synd att inget mer kom ut av detta – och byråkratin reduceras till ett minimum. En sund balans har också åstadkommits inom områdena för godkännande och substitution. Det är nu kommissionens uppgift att se till att denna lagstiftning också blir genomförbar.

 
  
MPphoto
 
 

  Dagmar Roth-Behrendt, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag förmodar att 99,9 procent av ledamöterna i min grupp kommer att rösta för denna kompromiss som har sammanställts av Guido Sacconi. Om någon kunde förhandla på denna svåra stig mellan Skylla och Karybdis så var det förmodligen han – han som alltid har varit öppen för dialog och som har försökt nå en kompromiss fastän han också alltid haft sina egna idéer i tankarna, och denna kompromiss är godtagbar för stora delar av parlamentet och den europeiska allmänheten.

Vad är det vi talar om? Vi talar om att lära oss något om kemikalier som vi för närvarande inte vet något om. Vi talar om vår önskan att skydda naturen och framför allt hälsan hos de människor som använder kemikalier, antingen som konsumenter eller i arbete med dem. Med avseende på detta mål är det en bra kompromiss.

En kompromiss är och förblir naturligtvis en kompromiss och inget annat. Det bästa beviset för att detta är en bra kompromiss är antagligen att ingen i slutändan är riktigt nöjd. Guido Sacconi är säkert inte nöjd med den till hundra procent och det är på det hela taget inte vi heller, men ändå är jag övertygad om att detta är det bästa vi kunde ha uppnått. Det är i varje fall bättre än många andra förslag som jag har sett och därför kommer även jag att på onsdag rösta för betänkandet och jag kommer att göra det av övertygelse.

Men vad är det vi har svart på vitt på? Många beskriver det som ett monster. Det är det naturligtvis inte. Beskrivningen som monstruös kan mycket hellre tillämpas på det fyrtiotal lagar som vi hade förut. Detta är ett kompakt paket som inte med lätthet kan läsas av alla, men de som anstränger sig kan klara det. Det är också bra att vi har kommit överens om att se över dess omfattning om fem år, men vad kommer att hända med medicinsk utrustning eller med andra enskilda produkter då? Måste de omfattas av detta paket eller är det bättre om de lämnas utanför? Det vore förnuftigt. Det stämmer också att vi har gjort förbättringar på dataskyddsområdet. Vilka krav som än ställs på öppenhet och människors rätt till information måste den personliga integriteten skyddas. Vi måste även se till att det finns aktivt stöd för forskningsprojekt och att forskning fortfarande kan bedrivas vid universitet och andra inrättningar. Allt detta är bra.

Vad är då inte bra? Det som kommer att hända med små och medelstora företag är inte bra. Kommissionsledamot Günter Verheugen sa det, och jag är tacksam mot honom för att han gjorde det. Om vi inte ser upp kan det bli de små och medelstora företagen som till slut får betala notan för vår ambitiösa lagstiftning, så det är på tiden att vi ägnar några tankar åt dem. Jag ber kommissionsledamöterna Stavros Dimas och Günter Verheugen att justera definitionen av små och medelstora företag. Detta borde ha skett för länge sedan och det kommer att hjälpa några av dem, men jag ber även kommissionsledamöterna att inrätta en hjälpcentral, som kan hjälpa sådana företag, översätta åt dem och verkligen se till att de får hjälp, för de som kommer att beröras av denna lagstiftning vet inte vilken övergångsperiod de hör till, när – och för vad – de måste registrera sig eller när det ena eller andra börjar gälla för dem.

Låt mig avsluta med att säga att om vi menar allvar med detta – och jag betonar detta ”om” för Ria Oomen-Ruijten lika mycket som för alla andra – så kommer vi att se till att en bra och effektiv myndighet inrättas utan dröjsmål. Till detta kommer det att behövas pengar, och det måste rådets ordförandeskap ta hand om. Ordförandeskapet måste berätta för rådets medlemmar att det är detta som vi behöver pengarna till. Vi i parlamentet måste göra likadant. Jag ber Miroslav Ouzký om ursäkt. Normalt stannar jag till slutet av varje debatt som jag har deltagit i, men jag måste nu gå till ett sammanträde i parlamentets presidium.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det verkar bli en lugn avslutning på en sådan stormig diskussion.

Det är omkring sju år sedan Reach för första gången presenterades för ministrarna i rådet (miljö). Minns ni oron över alla konsekvensanalyser och de hysteriska summor som Reach beräknades kosta och risken att detta skulle leda till att den europeiska kemiindustrin försvann från vår kontinent och omlokaliserades till Kina? Genom åren har man i parlamentet använt sig av alla möjliga sorters parlamentariska taktiska metoder för att fördröja och förstöra Reach, och här står vi nu anmärkningsvärt eniga allihop. I praktiken kanske vi har ändrat på en del saker. Vi är på rätt väg.

Jag har höga förhoppningar på Reach-förordningen. Jag hoppas att den kan hjälpa oss att identifiera, kontrollera och ersätta kemikalier som är skadliga för miljön och hälsan. Jag hoppas att den genomförs utan alltför stora svårigheter, särskilt för små och medelstora företag, och till en kostnad som inte hotar näringslivets konkurrenskraft. Jag hoppas att den främjar valideringen och utvecklingen av alternativa testmetoder utan djurförsök. Jag hoppas att den främjar innovation inom industrin och gör att EU får en topplacering i världen. Jag hoppas att den inte leder till omlokalisering av arbetstillfällen utan i stället ökar konsumenternas förtroende, här i EU och i resten av världen, för kemikalierna i våra industriprodukter. Jag hoppas att tillräckligt många forskare vågar trotsa Finlands mörka vintrar för att se till att Europeiska kemikaliemyndigheten får den framgång som vi hoppas på. Jag hoppas att vi kan vara ett föredöme för hela världen, att vårt regelverk blir en måttstock för regeringar i andra länder. Jag hoppas att det paket som vi, mycket tack vare det finska ordförandeskapets hjälp de senaste månaderna och självklart Guido Sacconis vägledning, har enats om stadigt kommer att styra industrin mot att ersätta kemikalier med särskilt farliga egenskaper med säkrare alternativ och främja utvecklingen av sådana alternativ.

Allt detta hoppas jag på, men mycket vatten hinner förmodligen rinna under broarna innan mina förhoppningar infrias. Det finns många oberäkneliga faktorer. Hur kommer Europeiska kemikaliemyndigheten egentligen att tolka sin uppgift, och hur kommer Reach att definieras i praktiken? Endast tiden kan utvisa det.

Jag är inte extatisk över resultatet. Jag har godtagit kompromisser som jag helst hade sluppit. Jag hade föredragit en starkare betoning på ersättning. Det var ett hemskt misstag av oss i parlamentet att avböja och nöja oss med en översyn om sex år, när rådet precis i slutet av förhandlingarna faktiskt erbjöd oss chansen att lägga till hormonstörande ämnen – endokrinstörande ämnen – inom de socioekonomiska kategorierna – ersättningskategorierna. Det är häpnadsväckande!

Jag håller dock inte med den talesman för Världsnaturfonden som nyligen avfärdade det slutliga resultatet av Reach som skamligt. Det är tvärtom ett mycket stort steg i rätt riktning, och om våra förhoppningar infrias kan det visa sig bli en av de viktigaste åtgärder som EU någonsin har vidtagit med verkligt långsiktiga fördelar för både vår ekonomi och miljön.

 
  
MPphoto
 
 

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Herr talman! Det ursprungliga målet med Reach var att skydda människor och miljö. Den positiva effekten av kunskap och utveckling av bättre kemikalieanvändning skulle ge även ekonomiska fördelar. Lancet publicerade i november en rapport som visar att 200 vanliga kemikalier ger hjärnskador, koncentrationssvårigheter, beteendestörningar och lägre intelligens. Hur skall vi kunna få ett samhälle baserat på kunskap, innovation och utveckling när vi i onödan tillåter kemikalier som sänker intelligensen och ger oss koncentrationssvårigheter?

Kära kolleger, många långa möten har vi haft, gång på gång har det bekräftats att en kvalificerad majoritet här i parlamentet tycker att det är självklart att konsumentprodukter som innehåller farliga ämnen alltid skall ersättas med mindre farliga alternativ när de finns tillgängliga. Gång på gång har vi varit överens om att kemikaliesäkerhetsrapporter skall införas för alla lågvolymkemikalier. Gång på gång har vi betonat vikten av offentlighet och öppenhet och skrattat åt det absurda i att den styrelse som skall fatta viktiga beslut om kemikaliers framtid skall vara hemlig och ha hemliga finansiella intressen.

Vi har tyckt att det är självklart att företag skall ha ansvar för sina produkter och även fattat beslut som skulle ge småföretag rättvisa villkor. Men nu i allvarets stund, nu i elfte timmen, har en majoritet av er valt att strunta i dessa mål och istället springa in i den tyska kemiindustrins otrygga famn. Trots att miljöutskottet krävde kraftiga förbättringar av Reach så handlade det sista trepartsmötet enbart om försämringar. Det var PPE-DE-gruppen som gick kemiindustrins ärenden, men varför accepterade de övriga det spelet?

Reach borde nu byta namn till Risk, registrering men icke-substitution av kemikalier. Förra gången vi röstade om Reach gjorde socialdemokraterna och liberalerna upp med högern om registreringsbiten. Denna gång gjorde ni upp om hela Reach. Den gången sa Sacconi att en uppgörelse är som ett äpple – det måste plockas när det är moget. Efter debatten gav du mig äpplet. Ett år senare är det nu en fullkomligt oaptitlig slemmig klump. Jag har därför tagit med mig ett nytt äpple att ge till dig, Spara detta i några år till översynen av Reach. Det kommer då att stinka och vara ruttet och vid översynen påminna dig om att göra upp med en annan majoritet. Eller ännu hellre, gör upp med oss om den alternativa kompromissen. Den symboliseras av denna äppelkärna. Låt oss se denna äppelkärna som en symbol för ett Reach som växer och rotar sig, ett Reach som vi kan skörda folkhälso- och miljövinster av i decennier framåt, istället för att sälja fallfrukt till Europas folk.

Du väljer. Vill du ha ett Reach-äpple som ruttnar eller en kärna som växer? I politik vinner man ingenting utan att ta risker. Våga ta sista chansen nu och ha en positiv majoritet i parlamentet och förhandlingen med rådet inför öppen ridå. Vi kan aldrig få något sämre än rådets gemensamma ståndpunkt, men vi kan få något så mycket bättre. En fördel med förlikning är att det i alla fall blir mer demokrati än denna ruttna uppgörelse gjord bakom lyckta dörrar.

 
  
MPphoto
 
 

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill inte gå in på detaljer i analysen av vad den Reach-kompromiss som kommer att läggas fram för oss innebär. Min kollega Jens Holm kommer att göra det om en stund. För min del vill jag uppehålla mig vid en idé: Reach är både en vacker illustration till vad EU skulle kunna vara och en sorglig bekräftelse på dess motsägelser i dag.

För bara några veckor sedan sågs Reach som beviset för en verklig ambition hos EU. EU skulle anta en lagstiftning som äntligen satte folkhälsa och miljö framför kortsiktiga ekonomiska beräkningar. Man krävde äntligen att företagen i sin besinningslösa jakt på konkurrenskraft även skulle ta hänsyn till de sociala kostnaderna. Man började äntligen lära sig läxan från asbestskandalen och med tanke på att den nya lagstiftningen även skulle gälla för produkter som importeras i stor mängd skulle EU tvinga världens industri att anpassa sig till de nya normerna.

EU hade därför ett fantastiskt tillfälle att skapa sig en identitet präglad av framsteg genom att ändra villkoren här och i världen på ett område som i högsta grad intresserar våra medborgare. Med detta i åtanke har många icke-statliga organisationer, fackförbund och valda företrädare arbetat aktivt för att göra detta förträffliga projekt till en framgång. Många av dem är nu mycket besvikna över de långtgående eftergifter som gjorts gentemot de mäktiga grupperna inom EU.

Visserligen kvarstår den omvända bevisbördan, vilket är viktigt att framhålla. Det åligger inte längre myndigheterna att bevisa att de kemikalier som används är skadliga utan industrin måste visa att de är säkra.

Hur kan man under sådana förhållanden rättfärdiga att företag, även om det sker under kontroll, tillåts använda ämnen som har förklarats som mycket farliga, trots att mindre skadliga alternativ finns tillgängliga på marknaden? Efter det förfärliga som hände med asbest är detta etiskt oacceptabelt liksom företagsledningars rätt att hemlighålla information om den möjliga toxiciteten hos kemiska ämnen som produceras i mindre mängd än 10 ton per år, vilket gäller för den stora majoriteten av kemiska ämnen. Sluta upp med att utnyttja de små och medelstora företagens ekonomiska svaghet som en förevändning! Min grupp lade fram ett ändringsförslag enligt vilket stora företag måste förse små och medelstora företag med den information som de besitter om aktuella ämnen för att bespara dem meningslösa utgifter. Detta ändringsförslag avvisades av författarna till majoritetens kompromiss.

Jag har en avslutande kommentar som är värd att tänka på. Denna andra klassens kompromiss är inte resultatet av ekonomisk svaghet inför en ojämn maktbalans, utan det dåliga exemplet kommer uppifrån. Reach-lagstiftningen är för ambitiös. Det är inte det slags projekt som kommissionen kommer att lägga fram i framtiden sa Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande med ansvar för industrifrågor, i mitten av september. Det som är mest oroande är att han sa detta i ett tal om initiativet ”bättre lagstiftning”, vilket säger mycket om den strategiska inriktning som fördärvliga paroller visar på. Vi har sett effekterna av detta på det sociala området med tjänstedirektivet och grönboken om arbetsrätt för att nämna ett par exempel. Nu är det folkhälsans och miljöns tur att drabbas. Debatten om vad som måste förändras i den europeiska integrationen är definitivt mer aktuell än någonsin.

 
  
MPphoto
 
 

  Liam Aylward, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag gick med i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet precis efter det senaste valet för nästan två och ett halvt år sedan och såg vilka klyftor och åsiktsskillnader det fanns när det gäller Reach. Jag måste säga att jag har blivit riktigt imponerad av de stora insatserna från så många personer. Jag vill framför allt tacka föredraganden Guido Sacconi, skuggföredragandena, utskottets ordförande Karl-Heinz Florenz, kommissionen och rådet och alla som har kompromissat för att åstadkomma detta paket. Jag tycker att det visar på EU:s och EU-institutionernas förmåga att samarbeta i frågor av allmänt intresse – det visar att vi kan kompromissa och diskutera. Om våra väljare såg oss så här skulle de bli mycket imponerade.

Det råder inga tvivel om att det finns en växande mängd kemikalier i vårt dagliga liv. Med det aktuella lappverket av lagstiftning och eftersom vi inte har tillräcklig information om de flesta av de kemikalier som finns är vi osäkra på hur mycket kemikalier som används och vilka effekter de har på vår hälsa och vår miljö. Denna överenskommelse är banbrytande när det gäller regleringen, och kommer helt klart att gynna konsumenterna och miljön genom strängare säkerhetskontroller. Vi kommer att vara bättre informerade. Företagen kommer att ha en större drivkraft för att investera i och utvecklas inom forskning och utveckling och substitutionsplaner. Förutom den goda balans som vi har uppnått är jag mycket nöjd över det ökade stödet för små och medelstora företag, främjandet av alternativ till djurförsök, gemenskapsmärkningen och inrättandet av en EU-byrå för att hantera Reach-systemets tekniska, vetenskapliga och administrativa delar på gemenskapsnivå.

Vi måste dock tänka på att ett annat mål med denna lagstiftning är att förbättra kemiindustrins konkurrenskraft, som är mycket viktig i mitt hemland och skapar åtskilliga arbetstillfällen både direkt och indirekt. Institutionerna har arbetat hårt för att se till att det inte blir en alltför stor ekonomisk börda för näringslivet, särskilt för små och medelstora företag, att affärshemligheter skyddas, att byråkratin minskas och att arbetena inte hotas. Samtidigt har de försökt skapa en situation som alla vinner på: medborgarna, arbetstagarna och ekosystemet. Vår stora utmaning nu är att genomföra Reach-förordningen i våra respektive länder och se till att den företräds ordentligt för dem som vi är hitsända av.

 
  
MPphoto
 
 

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. (NL) Herr talman! Jag vill uttrycka min uppskattning för Guido Sacconi. Det är genom hans ledning som parlamentet har kunnat säkra bästa möjliga resultat av förhandlingarna, vilket var tillräckligt svårt med ett splittrat parlament och ett råd som höll fast vid sin gemensamma ståndpunkt för brinnande livet. Det faktum att vi till slut, efter hårda förhandlingar, inom olika områden nådde ett resultat som vi kan leva med förtjänar beröm.

Jag har lätt att förstå varför miljörörelsen och den kemiska industrin är missnöjda med kompromissen, men i detta fall är det säkerligen sant att det bättre är det godas fiende. Utan en kompromiss vid andra behandlingen skulle vi antingen ha fått anta en praktiskt taget oförändrad gemensam ståndpunkt eller ägna oss åt ett långdraget förlikningsförfarande som kunde leda till att hela förslaget drogs tillbaka eller avslogs. I detta fall är något bättre än ingenting.

Jag vill fästa er uppmärksamhet på en sista punkt, nämligen att jag anser att medlemsstaterna ska kunna anta en strängare miljöpolitik än den som nu läggs fram. Detta blir säkerligen aktuellt om länder som Sverige och Danmark beslutar sig för att tillämpa en sådan strängare lagstiftning. Därför kommer jag att rösta för det ändringsförslag som har lagts fram av mig själv och andra i detta ämne.

Jag vill be om ursäkt, inte minst till kommissionsledamoten och Guido Sacconi, för att jag inte kan vara närvarande under resten av debatten, vilket beror på en omröstning i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.

 
  
MPphoto
 
 

  Hartmut Nassauer (PPE-DE).(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Denna kompromiss bär parlamentets prägel. Detta är andra gången – första gången var när vi behandlade tjänstedirektivet – som parlamentet har lämnat ett avgörande bidrag för att nå en lösning i en viktig lagstiftningsfråga. Det är bra att vi kom fram till lösningen här i parlamentet.

Icke desto mindre är det en kompromiss – ingen annan lösning var möjlig för tillfället och även en medling skulle onekligen ha visat sig mycket problematisk. Av den anledningen är det rätt att stödja denna kompromiss – fast jag gör det med avsevärda betänkligheter. Detta Reach-system innebär revolutionära framsteg på så sätt att vi får kunskap om cirka 30 000 ämnen som används inom handeln och industrin. Detta innebär dramatiska framsteg för hälsan och miljön i Europa, vilket rådets ordförande helt riktigt påpekade.

Jag undrar emellertid varför han inte sa ett ord om att vi inte bara överför ansvaret för ämnena till företagen utan även belastar dem med avsevärda kostnader? Varför nämnde han inte att vi inför nya byråkratiska förfaranden inom EU och på så sätt gör exakt tvärtemot det som vi förkunnar i våra tal till folket om att minska byråkratin och uppnå Lissabonmålen? Jag anser att vi i ärlighetens namn måste medge att vi vill ha dessa framsteg på miljöområdet, men att vi samtidigt belastar företagen och industrisamhället med avsevärda kostnader. Tiden kommer att utvisa om industrins konkurrenskraft kan stå emot detta, vilket Günter Verheugen och jag hoppas.

Faktum är först och främst att kostnader nämns som kunde ha varit lägre. Rådets finländska ordförandeskap avvisade en uppluckring av kraven på tester för låga tonnage. För det första är dessa tester dyra, för det andra är de inte särskilt användbara och för det tredje kräver de oerhörda mängder djurförsök. Det hade varit bättre att återgå till den lösning som parlamentet kom fram till vid första behandlingen tillsammans med Guido Sacconi – som jag tackar för hans arbete.

Vad händer härnäst? Nästa steg är genomförandet av detta omfattande arbete, denna förordning, som träder i kraft omedelbart – det vill säga, den behöver inte först införlivas som nationell lag. En avgörande faktor kommer att vara det sätt på vilket kommissionen och myndigheten behandlar de berörda. Jag vill särskilt be de två kommissionsledamöterna, nämligen herrar Dimas och Verheugen – som är mer tydligt medvetna om att det sätt som Reach är organiserat på tenderar att missgynna små och medelstora företag – att arbeta tillsammans med de små och medelstora företagen för ett genomförande i en anda av partnerskap och även försäkra sig om att EU-ekonomin kan klara av denna påfrestning.

 
  
MPphoto
 
 

  Riitta Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Efter långa och svåra diskussioner, förhandlingar, utskottsomröstningar och kompromisser ser vi nu den form som Reach kommer att anta. Hittills har vi, vilket har nämnts här, helt enkelt vetat för lite om nästan samtliga kemikalier på den inre marknaden. Under årtionden har tiotusentals kemikalier introducerats på den inre marknaden och deras effekter på miljön och den mänskliga hälsan är okända.

Vår nuvarande kemikalielagstiftning hindrar nya och bättre kemikalier från att komma in på marknaden eftersom lagstiftningen stöder en situation där det är både möjligt och billigare att använda gamla kemikalier. Därför är detta ett hinder mot innovationspotentialen inom ramen för Lissabonstrategin. Det huvudsakliga verktyget i Reach är kravet på registrering för industrier som använder kemikalier och för importörer.

Vi har under de senaste veckorna särskilt diskuterat tillståndsförfarandet och det närliggande ersättningsförfarandet. Europaparlamentet och dess föredragande, Guido Sacconi, har gjort sitt bästa för att förbättra kommissionens ursprungliga förslag och rådets gemensamma ståndpunkt om möjligheten att ersätta farliga kemikalier och kemikalier som ger anledning till oro med kemikalier som är bättre för miljön och för människors hälsa. Arbetet har varit konsekvent och vi måste framhålla att det har givit ett utmärkt resultat. Efter omröstningen vid första behandlingen var det inte många som trodde att vi faktiskt skulle kunna komma fram till ett resultat. Nu har vi fått ett bra sådant.

Enligt den kompromiss som nu diskuteras kommer alla farliga ämnen att omfattas av ersättningsförfarandet och de farligaste ämnena måste alltid ersättas om det finns en ersättningskemikalie tillgänglig och dess användning är ekonomiskt och tekniskt möjlig. Dessutom måste en substitutionsplan eller forskningsplaner tas fram för andra ämnen som ger anledning till oro som ett villkor för marknadstillträde.

Jag vill bara kommentera jämförelsen med äpplet. Själv skulle jag hellre plocka och äta ett moget äpple än att vänta tills det ruttnade. På samma sätt anser jag att det är viktigt att inse när beslut måste fattas och vilken tidpunkt som är den bästa för att plocka detta mogna äpple.

 
  
MPphoto
 
 

  Lena Ek (ALDE). – Herr talman! Voteringen på onsdag är slutet på en lång process med viktiga bidrag från många håll. Jag tycker att vi ska uppmärksamma kommissionär Margot Wallström, som lade förslaget, och hennes demokratiska nyskapelse med den stora internetkonsultationen, som gjorde oerhört mycket för att förbättra själva Reach-förslaget. Vi måste uppmärksamma de ledamöter som har slitit hårt under många nätter och som vi har haft hårda diskussioner med, Langen i industriutskottet, föredraganden Nassauer och andra, inte minst huvudföredraganden Guido Sacconi, och kommissionärerna, både Günter Verheugen och Dimas, som har gjort en stor insats för att förbereda detta förslag för votering

Ändå står jag här med mycket blandade känslor. Om jag ska sammanfatta det så skulle jag kunna säga stolt men inte nöjd, för att använda ett svenskt uttryck som har använts de senaste åren. För min del är jag stolt över att ha varit en del i detta arbete i egenskap av föredragande i industriutskottet. Då utgick jag från tre teman. För det första måste förslaget förstärkas när det gäller miljödelar, särskilt när det gäller substitution. För det andra måste förslaget förtydligas. Det förekom oerhört mycket oklarheter och överlappningar i förhållande till annan lagstiftning och vi har nu tagit bort ”paper and pulp” och ”minerals and ores”, som är några viktiga områden som inte hör hemma i detta förslag. Vi har också förenklat Reach, vilket har varit till stor fördel för småföretagen. Förslaget med en registrering per ämne, ”one substance one registration”, tror jag kommer att betyda väldigt mycket framöver.

Min utgångspunkt var alltså att dessa tre f – förstärka, förtydliga och förenkla – var bra för europeisk industri, för europeiska konsumenter och för europeiska medborgare. Utgångspunkten att ha en stark politik som förenar marknadshänsyn med miljöhänsyn tror jag är en mycket viktig framgångsfaktor.

Det jag är besviken på rör tre punkter. För det första så tycker jag att vi hade kunnat använda möjligheten att ge konsumenterna tydligare information för att möta ökande miljö och konsumentkrav. Det hade varit möjligt, för vi har gjort jobbet och tagit kostnaden. Den kompromiss som nu föreligger utnyttjar inte de fördelarna fullt ut, och det tycker jag är mycket sorgligt. Jag skulle vilja fråga hur ni från kommissionens och rådets sida skall lösa 0,1-procentskravet, dvs. huruvida det är bilen som skall räknas som delvis farlig eller den farliga komponenten i bilen som skall räknas som delvis farlig. Det är viktigt att klargöra. Kravet på substitution är ytterligare en fråga. Varför kunde vi inte ha gått ett steg till när de gäller de substanser som vi kallar CMR, som både ger cancer, är mutagena och påverkar reproduktionen? Min tredje fråga gäller ansvarsprincipen, ”duty of care”. Den har funnits i europeisk skadeståndsrätt sedan romartiden och är ju ingen nyskapelse. Jag tycker att det hade varit bra att inte ha den bara som en principförklaring i skälen, utan att ha den i lagtexten. Tyvärr så har vi inte nått ända fram på dessa punkter. Jag har ytterligare en fjärde fråga, nämligen att det är viktigt att u-länderna nu får chansen att kunna använda denna information, så att det inte skapas ett handelshinder.

Så för att summera: stolt men inte nöjd. Det stora jobbet återstår, och för att citera en amerikansk talare för ett par veckor sedan: ”Vi har inte korsat floden Rubicon för att sitta och fiska”. Mina damer och herrar, det stora jobbet återstår efter voteringen.

 
  
MPphoto
 
 

  Caroline Lucas (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Julen är tidig i år för den tyska kemiindustrin eftersom parlamentet, genom att stödja denna otroligt urvattnade kompromiss, ger industrin en tidig och oväntat stor julklapp som belöning för den obevekliga lobbyverksamhet som har lyckats tömma detta förslag på allt innanmäte.

Tack vare lobbyverksamheten och fogliga politiker, både från rådet och särskilt bland PPE-DE-gruppens ledamöter, kommer farliga ämnen att finnas kvar på marknaden i många år framöver, även i fall där det redan finns säkrare alternativ. Jag tror att det kommer att bli svårt att förklara för EU-medborgarna. Det är en skandal att de kommer att ha väntat i totalt 20 år på regler som fortsätter att tillåta att farliga kemikalier används i dagligvaror trots att det redan finns ersättningar. Det är också helt onödigt eftersom utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet vid andra behandlingen tillät föredraganden att uppmana till obligatorisk ersättning av alla kemiska ämnen med särskilt farliga egenskaper om det finns säkrare alternativ. Men det sjabblades bort, bortförhandlades.

Inte nog med det, utan hela lagstiftningen kommer att omges av hemlighetsmakeri. Det är helt oacceptabelt att nyckelpersoner i den byrå som genomför lagstiftningen kan få hemlighålla sina namn och intresseförklaringar. Det är även skandalöst och otroligt ironiskt att detta kommer vid en tidpunkt när det är meningen att vi ska övertyga EU-medborgarna om att EU står för öppenhet, insyn och ansvar. Hur är det möjligt att hävda detta och sedan enas om insynsskydd här?

Enligt min grupp borde parlamentet ha avvisat kompromissen och fortsatt att utöva påtryckningar för en överenskommelse genom en fullständig andra behandling och förlikning. Det finns inget i detta paket som vi inte kunde ha uppnått genom förlikning, och vi hade haft mycket att vinna på det. I stället har vi haft ett insynsskyddat, odemokratiskt och mycket lättmanipulerat förfarande.

Min grupp har lagt fram två alternativa kompromisspaket. Det är inte orealistiskt som vissa har påstått. Det vi föreslår är faktiskt svagare än det som parlamentet antog vid första behandlingen, men det är ändå starkare än den bleka och svaga kompromiss som har lagts fram nu. Det grundar sig på precis samma slutsatser som en majoritet i parlamentet stödde genom hela förfarandet in i det sista men sedan valde att ge upp som ett medgivande till resten av PPE.

Så när ni, Guido Sacconi, frågar vilka andra berg vi vill bestiga är svaret: det som har funnits på alla våra kartor sedan början av detta förfarande, det som ni sa att vi faktiskt besteg, som ni så skickligt ledde oss uppför tills ni tappade steget, förlorade fotfästet, gick vilse och utsatte oss alla för fara.

En sista kommentar om djurens välbefinnande. Vid första behandlingen i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet lade jag fram en helt djurförsöksfri strategi som antogs. Jag klarade mig inte genom den påföljande omröstningen i plenum, men det sände ett starkt budskap om att vi vill ha större betoning på alternativ till djurförsök. Främjandet av testmetoder utan djurförsök är nu ett av Reach-förordningens mål, och det är oerhört viktigt. Det får inte vara en gest, det måste bli ett juridiskt åtagande att ersätta djurförsök mycket fortare än vi har gjort. Djurförsök är inte bara grymma, de är ineffektiva, de är förlegade, och de är ofta missvisande. Att ersätta dem så fort som möjligt handlar inte bara om djurens rättigheter: det handlar även om människors hälsa och mänskliga rättigheter.

 
  
MPphoto
 
 

  Jens Holm (GUE/NGL). – Herr talman! Min pappa arbetade i över 20 år i tung kemikalieindustri i Sundsvall i norra Sverige. Ibland kom han hem på kvällarna och hade ont i armarna och benen. Ibland var han nästan helt förlamad och hade svårt att röra dem. Akut metallförgiftning sade doktorn att det var. Min pappa är idag pensionerad och vissa av tungmetallerna som han drabbades av är idag förbjudna, men fortfarande drabbas miljoner arbetare av kemikalier på arbetsplatserna i Europa. Enligt en finsk studie utsätts 32 miljoner EU-medborgare varje dag för cancerframkallande kemikalier på sin arbetsplats. Det är för alla dessa arbetare som vi behöver ett starkt Reach.

Vi behöver också ett starkt Reach för alla oss konsumenter och för miljön, vilket redan tagits upp i flera mycket bra anföranden här tidigare. Men det är just därför jag är så besviken att socialistgruppen och även liberalerna har lagt sig platt för PPE-DE och kemikalieindustrin. Detta förslag sviker arbetarna, konsumenterna och miljön. Guido Sacconi, du känner till vad arbetarna kräver, du känner nog till det bättre än någon annan av oss. Arbetarna vill ha ett starkt Reach, där farliga kemikalier ersätts, där det finns bättre alternativ, bara för att ta ett exempel. Ändå har du lämnat den grundläggande principen bakom dig. Varför, för att makten och lojaliteten med PPE-DE är viktigare? Jag vet inte.

Vi i vänstergruppen kan inte stödja detta. Varför? Några konkreta exempel: I denna kompromiss finns ingen kemikaliesäkerhetsrapport för lågvolymämnen. Det innebär att tusentals kemikalier kommer att fortsätta att spridas utan att vi känner till deras egentliga risker. Det finns ingen rättsligt bindande ansvarsprincip, och då ska vi komma ihåg att det var just detta som var grundtanken med Reach, nämligen att ansvarsbördan för kemikalierna skulle ligga på företagen och inte på myndigheterna. Storföretagen kan fortsätta att hemlighålla sina fakta om kemikalier när PPE-DE har fått igenom sina krav på stärkt immaterialrätt. Småföretagen blir de stora förlorarna, som inte kan dra nytta av ökad offentlighet.

Det självklara kravet på att medlemsländerna ska kunna ha en mer långtgående lagstiftning, har inte heller bifallits. Framför allt ekar det som hade varit en vinst för folkhälsan och miljön nu tomt, nämligen substitutionsprincipen. Denna princip, som säger att farliga kemikalier ska ersättas när det finns mindre farliga alternativ, är nu så begränsad att det är endast ett ytterst fåtal kemikalier som kommer att fasas ut. Det kommer att innebära att tusentals farliga kemikalier som är cancerframkallande, hormonstörande och reproduktionsstörande kommer att finnas kvar mitt ibland oss.

Vi i vänstergruppen vi vill rädda Reach. Därför har vi tillsammans med de gröna lagt fram ett gemensamt Reachpaket med ändringsförslag som kräver starkare skrivningar på alla dessa områden. För att minimera djurförsöken kräver vi också satsningar på helt nya djurfria metoder med ”toxygenomics”. Det är inga orimliga krav vi ställer, då mycket av detta stöddes av en majoritet i denna kammare för ett år sedan. Avslutningsvis ska vi på onsdag rösta om det som ska bli världens mest omfattande kemikalielag Det finns ännu en chans att rädda Reach, och jag uppmanar er – särskilt ni socialister som säger er värna om arbetarna och miljön – att kasta denna PPE-DE överenskommelse i papperskorgen och rösta för att rädda Reach.

 
  
MPphoto
 
 

  Urszula Krupa (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Debatten om Reach-förordningen har under en lång tid gett upphov till många känslor och konflikter. Känslorna har upprörts ännu mer på grund av den överdrivet långa lista av ändringsförslag, över 5 000, som har lagts fram och även för att det verkliga syftet med Reach-förordningen nu har tydliggjorts. Nämligen att främja intresset hos de stora kemikalieföretagen som kan få enorma finansiella möjligheter och stöd för vetenskaplig forskning, något som endast har blivit ett verktyg för att låta dessa globaliserade företag göra ännu större vinster.

Bakom fasaden av välljudande fraser om att skydda hälsan och miljön försöker de stora aktörerna bli av med små och medelstora företag. De inriktar sig särskilt på företagen från unionens nya medlemsstater som hittills har varit drivkraften i EU:s ekonomi.

Vi är också skeptiska mot kompromisser som endast senarelägger en utslagning av mindre företag och följaktligen berövar många människor sysselsättning och möjlighet till att förbättra sin situation.

 
  
MPphoto
 
 

  Karl-Heinz Florenz (PPE-DE).(DE) Herr talman, herr föredragande, herr kommissionsledamot Verheugen, herr kommissionsledamot Dimas! Herr rådsordförande, jag är mycket tacksam för att vi nu kan säga att en kompromiss har nåtts till slut. Vad jag har tvingats att höra under de senaste veckorna. Som att jag skulle vara en förlängning av den tyska regeringen och att jag skulle försöka driva igenom den tyska kemiindustrins vilja, ja till och med ha avbrutit förhandlingarna. Allt det är struntprat. Jag försökte bara skapa det tryck som behövdes för att få de olika lägren i parlamentet närmare varandra. Nämligen de politiskt ansvariga för hälso- och miljöfrågor som med rätta är mycket engagerade å ena sidan och de politiskt ansvariga för ekonomiska frågor å andra sidan. Det var det problemet som inte var så lätt att lösa.

Jag anser att vi har nått en skaplig kompromiss i frågan. Alla gnäller, alla är missnöjda, men detta är slutligen resultatet av denna kompromiss. Den som inte tycker om det bör inte delta i den parlamentariska processen. Saker är när allt kommer omkring inte så lätta som mina kolleger i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen – vilka jag annars hyser stor aktning för – kanske tror. Det finns olika läger här i världen. Därför har de debatter om vitboken som vi har hållit under de senaste tre åren alltid varit så omstridda. Under mina arton år i parlamentet har jag inte upplevt detta så starkt med något annat betänkande som med Reach-betänkandet. Vi har även beskådat några fullständigt löjliga krig via ombud och stämningen har emellanåt varit spänd.

En sak har emellertid alltid varit klar och det är att vi har en verklig stöttepelare i det att Reach aldrig har ifrågasatts av industrin. Jag är mycket nöjd med det. Jag vill påminna de två kommissionsledamöterna om att de har meddelat sin avsikt att dra tillbaka de 40 gamla direktiv och förordningar som nu har ersatts. Jag kommer att kontrollera att de gör det. Detta är den utmaning som de står inför, utöver genomförandeförordningarna, och det är något som de verkligen måste göra för att kunna ge oss en fördel och göra det möjligt för oss att rensa upp på området. Trestegsförfarandet med registrering, utvärdering och godkännande är helt rätt. Industrin måste visa att den betraktar offentliggörande och inlämnande av data till kemikaliemyndigheten som en väsentlig del av den moderna ekonomiska politiken i stället för ett självändamål. När det finns bättre alternativ är jag övertygad om att de kommer att förenas med miljövänliga alternativ i framtiden, under förutsättning att detta är ekonomiskt möjligt. Det är just dessa alternativ som vi vill främja. Det är min tro och mitt hopp att detta inte kommer att skada industrin, utan tvärtom kommer att främja motivationen.

En viktig faktor under hela arbetet har varit vår inriktning på tillverkarens ansvar. Detta är inte ett självändamål i sig, utan något som industrin måste göra i framtiden. Frågan om import är fortfarande olöst. Enligt min uppfattning har inte detta reglerats tillräckligt. Till sist är utlämnandet av data en omtvistad fråga. Vi måste hålla en politisk debatt om hur mycket av sin sakkunskap som företagen måste avslöja. Självklart måste vi skydda konsumenterna, men vi måste också skydda våra företag som ger oss arbete måndag till fredag.

 
  
MPphoto
 
 

  Linda McAvan (PSE). – (EN) Herr talman! Förra månaden publicerade Storbritanniens ledande medicinska tidskrift, The Lancet, en rapport där man berättade om en tyst pandemi bland barn, som drabbas av neurologiska skador efter påverkan från industrikemikalier. Vi behöver mycket mer forskning på detta område. Men nu har vi chansen att göra något åt kemikalierna, och vi bör ta den chansen.

Det är ett bra kompromisspaket som parlamentet och rådet har enats om. Jag vill hylla vår skicklige huvudförhandlare, Guido Sacconi, som arbetade oerhört öppet och samarbetsvilligt genom dessa förhandlingar. Jag avvisar anklagelserna om att det inte fanns någon insyn. Han rapporterade alltid tillbaka till skuggföredragandena och utskottet, och folk hölls underrättade – i mycket högre grad än om annan lagstiftning.

En del har sagt att kompromissen inte går tillräckligt långt, att den är långt från perfekt. Det är inte en perfekt kompromiss. De gröna och GUE/NGL-gruppen har sagt att de inte stöder kompromissen, vilket inte förvånar mig. Poängen med politik är dock inte att spela för galleriet, att avvisa kompromisser och förlora med flaggan i topp för att förbli politiskt ren, utan att göra skillnad och åstadkomma en verklig förändring som påverkar verkliga människor. Det är det som denna lagstiftning kommer att göra.

Jag hörde folk prata om berg, men de kommer att ta oss uppför berg på samma sätt som Sisyfos som rullar ett stort stenblock uppför berget. Vi skulle aldrig enas, och därför skulle det aldrig hända något, och vi skulle rulla nerför berget igen. Jag såg den majoritet som uppnåddes i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, och det fanns ingen majoritet för att få något bättre än det vi har framför oss i dag.

Jag håller med kommissionsledamot Günter Verheugen som talade om behovet av att göra denna lagstiftning genomförbar, och jag ser fram emot att höra vad han ska göra och hur vi ska arbeta med kemiindustrin och regeringarna för att se till att den fungerar ordentligt.

Genom att rösta ja till Reach denna vecka kan vi börja genomföra lagstiftningen och få igång byrån. Jag vill inte sitta och vänta på mirakellösningar en annan dag. Jag uppmanar er, mina kolleger, att rösta ja denna vecka så att det sker en förändring och inte bara oroa er för vad som ska stå på förstasidorna.

 
  
MPphoto
 
 

  Frédérique Ries (ALDE). – (FR) Herr talman! Den 20 september 2003, innan vårt arbete inleddes, skrev Jacques Chirac, Tony Blair och Gerhard Schröder till Europeiska kommissionen och uppmanade den att inte försvaga konkurrenskraften inom kemiindustrin. Ingripande och naturligtvis påtryckningar på den nivån saknade motstycke i vår medbeslutandehistoria och jag måste säga att då var tärningen kastad. Reach-förordningen skulle inte räcka till. Den skulle inte alls räcka till för de ambitioner som lagts fram i exempelvis vitboken 2001.

Det är naturligtvis uteslutet för oss att belasta denna sektor som är en av EU:s mest konkurrenskraftiga och dynamiska. Vi har alltid, var och en av oss, lyssnat till dess bekymmer. Reach kommer att kunna användas. Se på den mindre strikta metoden för att registrera ämnen som produceras i mängder om 1 till 10 ton, förstärkningen av den framtida kemikaliemyndigheten i Helsingfors och utfästelsen om – vilket har sagts många gånger – principen om ”ett ämne – en registrering” (OSOR) för att underlätta informationsutbytet mellan företag.

Det är även viktigt att begränsa kostnaderna för inmatning av data. Detta är verkligen viktigt för små och medelstora företag. Det finns också möjligheter till undantag om detta vederbörligen motiveras av sökanden. Detta är anmärkningsvärda framsteg och jag skulle ha varit glad över dem i dag om vi inte hade kapitulerat när det gäller substitutionsprincipen. Vad som återstår av den är inte ens en försvagning. Jag skulle hellre kalla det en illusion. Det är en selektiv och gradvis ersättning från fall till fall som omfattar ämnen som, här läser jag innantill, är cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska, om detta kontrolleras på adekvat sätt.

I synnerhet är Reach också en blankocheck för hormonstörande ämnen som mjukningsmedel, insektsmedel och flamskyddsmedel. Alla dessa är bland de mest dödliga kemiska ämnena för den mänskliga hälsan. Det är en blankocheck undertecknad av vårt parlament och det finländska ordförandeskapet var villigt att införa obligatorisk ersättning här. Jag anser att det är ytterst förvånande.

EU har vänt ryggen åt sitt eget folk. Försök att förklara för dem i dag att vi inte återkallar hälsofarliga ämnen från marknaden, särskilt om det finns säkrare alternativ. Jag skäms också över att EU:s myndigheter vägrar att lyssna till de två miljoner läkare och till de instanser och ledande experter från forskningsvärlden som ständigt uppmärksammar oss på den tysta pandemi som bland annat har skapats av kemisk förorening. Jag har läst samma artikel i Lancet som Linda McAvan och Carl Schlyter. Vårt möte med Medborgarnas Europa på onsdag den 13 december kommer därför att kännas som ett bakslag, milt sagt. Alla de som, precis som jag, tar risken att förena hälsa och varaktig sysselsättning i stället för att fortsätta att behandla dem som oförenliga på ett så sterilt och föråldrat sätt, har nu bara en eller två minuter på sig för att uttrycka sitt missnöje.

 
  
MPphoto
 
 

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE).(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Bilden av ett berg har använts många gånger i dag. Allt jag kan säga när det gäller detta är att ur berget föddes en mus. Detta är en vacklande kompromiss och det kan inte döljas hur mycket man än slätar över den. När man tittar på utgångspunkten vid första behandlingen ser man att parlamentet tydligt har vikt undan.

Denna kompromiss är en julklapp till den europeiska kemiska industrin och avtrycken från den tyska kemiindustrins påtryckargrupp syns tydligt. Man berättar inte för den europeiska allmänheten varför parlamentet har gett upp kravet på ersättning. Reach kommer inte att erbjuda stimulansåtgärder för att ersätta kemikalier med särskilt farliga egenskaper med säkrare alternativ. Ersättningens stomme har offrats på den kemiska industrins altare.

Detta är verkligen skamligt eftersom människor, djur och natur kommer att fortsätta att vara testobjekt i ett storskaligt experiment i framtiden. Det är särskilt skamligt eftersom kemikalier inte ens behöver ersättas då det finns möjliga alternativ. Inte ens slagord som ”substitutionsplan” eller ”adekvata kontroller” kan dölja detta. Detta är ett bländverk, en bluff. EU:s industrigifter dyker upp där de inte har något att göra, nämligen i blodet hos spädbarn och vuxna, i bröstmjölk, i dricksvatten och i fettvävnaden hos isbjörnar.

Vi lurar också oss själva om vi, liksom en av de tidigare talarna, tror att det forskas om de mycket nervgiftiga ämnen som uppträder i den alarmerande studien av hjärnan som hon hänvisar till. Någon obligatorisk provtagning kommer inte heller att ske i detta sammanhang. Dessa ämnen kommer därför att fortsätta cirkulera på marknaden även om det finns lämpliga alternativ och det är det som verkligen är skamligt.

Denna kompromiss gör också öppenheten till ett åtlöje. Det faktum att ledamöter av den europeiska kemikaliemyndigheten kan hemlighålla sina namn och ekonomiska intressen är inte bara absurt, utan innebär också att konsumenterna fråntas makten och kommer att fortsätta att treva sig fram i mörkret. De utsätts inte bara för riskerna, utan kan inte heller skydda sig från dem. Det finns endast ett litet antal kemikalier som konsumenterna kan finna information om och endast efter att ha gått igenom en utdragen enskild process. Vi lever i Internet-eran, men trots det har vi inte lyckats låta konsumenterna få tillgång till denna information via Internet. Vi talar faktiskt om ämnen som orsakar skador på nervsystemet och levern och konsumenterna tillåts inte veta någonting. Därför är Reach en bluff. Parlamentet gjorde en rivstart, men slutade med en nedväxling.

 
  
MPphoto
 
 

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Ämnet för diskussionen har inget att göra med det huvudsakliga målet för Reach. Det är allmänt känt att hundratals kemiska ämnen bidrar till arbetsskador och dödsfall. Efter ett antal ändringsförslag och ovetenskapliga faktorer var det dock endast kemiindustrins intressen som drevs fram på bekostnad av miljön och de anställdas hälsa.

Viktiga bestämmelser togs bort så att man inte skulle behöva genomföra någon kontroll eller utvärdering av följderna hos 90 procent av de kemiska ämnena. I grund och botten tillåter detta ett godtyckligt genomförande av förordningen beroende på företagskraven. Överenskommelsen mellan PPE-DE-gruppen, den socialdemokratiska gruppen, liberalerna och det finländska ordförandeskapet innebär att man tar ytterligare ett steg för att kringgå varje form av motstånd och konkurrens till förmån för storföretagens välstånd. De har flyttat fram gränserna för att inte behöva uppge ämnen. De långsiktiga följderna för de anställda och för miljön lämnas okontrollerade och medlemsstaterna hindras från att genomdriva strängare förordningar.

Samtidigt kommer varje form av ändring eller ersättning att bli lättare för de stora företagen, medan små och medelstora företag kommer att vara oförmögna att hantera kostnaderna och kommer därmed att minska i storlek. Därför tillmötesgår Reach en utbyggnad av branschen till förmån för kapitalisterna vars ställning som en sorts europeiska ensamrättsinnehavare på den internationella marknaden kommer att stärkas.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Herr talman! Denna avgörande omröstning om Reach-förordningen äger rum i december när man på många håll i Europa längtar efter snö och oroar sig för de nuvarande höga temperaturerna. Det är hög tid för oss att vidta ytterligare åtgärder för att skydda miljön och den mänskliga hälsan.

Den svårlösta kompromissen om Reach är ett stort steg i den riktningen. Många eftergifter fick göras och många motstridiga intressen fick förlikas för att kunna nå den. Exempelvis tvingades man i små och medelstora företag förlika sina intressen med de stora industriernas bekymmer och fattiga länder tvingades förlika sina intressen med rika länders. Därtill tvingades ivriga miljöförsvarare förlika sina intressen med dem hos anhängarna av en mer aggressiv ekonomi.

Det är värt att notera att denna debatt hålls och denna viktiga förordning antas i en utvidgad union som omfattar tio nya medlemsstater.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Herr talman! Europaparlamentet kunde ha valt en miljövänligare linje och stått upp mot rådet i förhandlingarna om kemikaliedirektivet. De stora partigrupperna har dock valt att vika sig inför rådet genom att godta den usla kompromiss som ligger på bordet. Kompromissen stryker substitutionsprincipen och gynnar praktiskt taget ett enda intresse, nämligen den del av Europas kemiindustri som är omodern och utan långsiktig framförhållning. Detta är inte acceptabelt.

Det mest överraskande är att den socialistiska gruppen valde att stödja denna kompromiss. Sanningen är att socialistgruppen har visat en anmärkningsvärd undfallenhet. Den har lagt sig platt inför den konservativa gruppen och inför kemiindustrins kortsiktiga särintressen. Kompromissen gynnar den omoderna delen av Europas kemiindustri, medan Europas medborgare och dess moderna industri tillhör förlorarna. Därför kommer Junilistan att stödja de grönas förslag.

 
  
MPphoto
 
 

  John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I sitt tal lade vår föredragande, Guido Sacconi, mycket tid på att klättra upp och ner för berg med oss som en bergsget, och han berättade för oss hur upprymd man blir när man når toppen. Jag måste säga att de flesta av oss känner oss utmattade. Han har dock beslutsamt guidat oss genom 140 artiklar, 17 bilagor och nio tillägg i Reach-förslagen, och han kan med all rätt känna sig upprymd över att föra oss mot ett nytt sammanhängande system för att identifiera och hantera riskerna med kemikalier. Det har varit ett långt maraton. Jag är inte säker på om man kan springa maraton upp- och nerför berg, men om man kunde det skulle det förmodligen ta dessa nio år som det i april 2007 kommer att ha tagit för att få detta på plats.

Det har varit en lång resa, och vi hade höga ambitioner även om inte alla uppnåddes. Det förklarar några av de utbrott som han kan ha anat bakom sig. Det vi har strävat efter är dock att uppnå bästa möjliga ambition. Men det måste finnas en balans – en balans mellan starkt miljö- och hälsoskydd, gradvis men utförlig insamling av information om alla kemikalier, juridisk säkerhet, skydd av immateriella rättigheter för företag och minimering av behovet av djurförsök genom gemensamt utnyttjande av data samt främjande och godkännande av testmetoder utan djurförsök. Detta är en kompromiss, och det är där vi är. Ett centralt inslag i den kompromissen är substitutionsprincipen, och förfarandena för beviljande och de obligatoriska substitutionsplanerna kommer att göra att kemikalier med mycket farliga egenskaper fasas ut i fall där det finns säkrare, genomförbara alternativa ämnen och tekniker. Det kommer att krävas forskningsplaner där de inte redan finns.

Vi har gjort framsteg. Jag lyckönskar det finska ordförandeskapet till att ha bidragit till det. Jag beklagar att den brittiska regeringen vid ett tillfälle drog undan mattan under fötterna på det finska ordförandeskapet, annars hade vi kanske kunnat uppnå lite till.

Framtiden handlar som sagt om genomförandet. Framtiden är vad marknaden gör med detta. Jag tror att marknaden kommer att svara och gå i spetsen när tillverkare, återförsäljare och konsumenter trycker på för säkrare alternativ. Vi kommer att förvänta oss av konkurrenskraftiga företag att de tillhandahåller de grönare produkter som konsumenterna efterfrågar. Vi kommer också att se en övergång till testmetoder utan djurförsök under byråns treåriga översynsperiod.

Det är snart jul. Den bästa möjliga julklappen är ett Reach-fritt 2007. Det kommer inte att vara Reach-fritt i kommissionen, men vår dagordning i parlamentet kommer att vara Reach-fri. Alla löparna i detta maraton förtjänar åtminstone det andrummet!

 
  
MPphoto
 
 

  Anne Ferreira (PSE). – (FR) Herr talman! Vi vet att kemiska produkter kan vara farliga och få katastrofala följder för hälsan och miljön. Det verkade därför uppenbart att denna text skulle vara exemplarisk och att man skulle lämna ekonomiska påtryckningar och politiska oenigheter bakom sig. Därför förfäras jag i dag över att de långa debatterna har resulterat i en kompromiss som inte når upp till våra förväntningar eller det man röstade om i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Ja, jag är förfärad. Det som särskilt förfärar mig är att substitutionsprincipen, där det finns alternativ, har försvagats av förslaget om en substitutionsplan och en socioekonomisk rapport. Båda dessa kommer att försena ersättningen av farliga ämnen. Jag hoppas att kemikaliemyndigheten kommer att vara bestämd när det gäller dessa frågor.

Dessutom håller jag med Europeiska fackliga samorganisationen. Det är en stor besvikelse att kemikaliesäkerhetsrapporten endast kommer att vara obligatorisk där tillverkningen överstiger 10 ton, eftersom detta inte kommer att leda till öppenhet för tusentals ämnen eller antagandet av riskhanteringsplaner.

Slutligen förvirras jag av de hårklyverier som antyder att cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska ämnen är mindre farliga än de verkar. Jag förfäras vidare över att delar av EU:s industri inte omedelbart har velat anta innovationsutmaningen och förbättra sin offentliga framtoning. Jag säger delar av EU:s industri, för jag vet att en del redan har räknat med Reach. Därför kan jag i dag bara hoppas på att Reach kommer att genomföras på ett ytterst strikt och öppet sätt om den konsoliderade versionen av denna förordning antas på onsdag. Jag avslutar med att tacka Guido Sacconi som inte hade en lätt uppgift.

 
  
MPphoto
 
 

  Anne Laperrouze (ALDE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, ärade kommissionsledamöter, herr föredragande! Jag hör mina kolleger uttrycka sitt missnöje. Jag anser emellertid att den kompromiss som vi behandlar denna vecka är en godtagbar överenskommelse eftersom den har nåtts med ömsesidiga eftergifter. Jag vill i detta avseende framhäva det arbete som har utförts av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. När det gäller ersättning var detta tvunget att omfattas av debatten om godkännande eftersom det slutliga syftet är att få bort mycket farliga ämnen. Obligatorisk ersättning var en bra målsättning men inte en realistisk lösning ur en teknisk synvinkel. Jag kan se en följd av den kompromiss som har nåtts här och det är att företagen måste konkurrera om att utveckla ämnen som har säkrare egenskaper. De som upptäcker sådana alternativa ämnen kommer därför att inta en fördelaktigare ställning på marknaden och sökandet efter alternativa ämnen kommer därför att bli en utmaning för dem.

Jag anser att artikel 137 i kompromissen som ligger under översyn är viktig. En utvärdering av tillämpningen av denna kolossala lagstiftning efter de första åren är grundläggande. Vi kommer faktiskt redan då att kunna utvärdera hur långt vi har kommit. Samtidigt anser jag att det kommer att ge oss en möjlighet att klargöra behandlingen av vissa produkter, vars inneboende egenskaper och användning har varit kända sedan länge, som exempelvis kalk och batterier, för vilka vi har nyantagen lagstiftning. Jag anser inte att dessa produkter behandlas korrekt i den nuvarande texten. Det faktum att naturliga ämnen behandlas på samma sätt som helt syntetiska ämnen är något som bekymrar mig mycket.

En annan sak som bekymrar mig är hur små och medelstora företag ska genomföra denna lagstiftning i praktiken. Senast jag talade i parlamentet sa jag att vi kommer att lyckas den dag då vi antar ett system som är balanserat, enkelt och effektivt och som företagen kan använda. Jag betvivlar faktiskt att vi har lyckats med det. Av den anledningen skulle jag vilja att medlemsstaterna, branschorganisationerna och även de icke-statliga organisationerna skapar ett klimat som kommer att göra det möjligt för de små och medelstora företagen att möta de krav som ställs enligt lagstiftningen och därmed hjälpa dem att nå sina mål. Eftersom denna lagstiftning tillämpas på importerade produkter måste den dessutom vinna godkännande i tredjeländer, vilka också måste börja utforma och utveckla kemiska produkter som inte skadar den mänskliga hälsan eller miljön. Jag anser att detta är ytterst viktigt. Slutligen hoppas jag att EU under de kommande WTO-samtalen, där det kan förväntas att EU tar upp icke-tariffära tullhinder, kommer att främja Reach som en nödvändig lagstiftning för människans och naturens överlevnad.

 
  
MPphoto
 
 

  Satu Hassi (Verts/ALE). – (FI) Mina damer och herrar! Jag vill gratulera föredraganden Guido Sacconi till hans långa och mödosamma klättring upp till bergets topp. Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har lagt fram två olika förslag om Reach. Det ena är det som de gröna verkligen stöder. Det andra är det ändringsförslag som vi hade i bakfickan och som innehåller de förbättringar som nu antogs av rådet. Det innehöll däremot inte det som faktiskt försämrade Reach och som gjordes under den sista förhandlingsnatten på begäran av de konservativa, tvärtemot vad utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet ville. Vår alternativa kompromiss är därför bergstoppen utan den dimma som skymmer Guido Sacconis belåtenhet.

I rådet för två veckor sedan lyckades Finland på uppmaning av parlamentet att ta det första lilla steget mot ersättning av farliga ämnen när man lade till hormonstörande ämnen till förteckningen över ersättningskemikalier. Jag blev mållös när detta steg blockerades av de konservativa under den sista diskussionsnatten. Dessutom klassificerades identifieringen av kemikalierna som en affärshemlighet. Under debatten om kemikalielagstiftningen har de konservativa agerat brutalt och samvetslöst som budbärare för kemiindustrin.

Mina damer och herrar! Jag förstår att alla vill ha ett slutgiltigt beslut nu. Rådet har redan godkänt innehållet i förslaget som lades fram i mitt namn. Det saknar bara de ofördelaktiga ändringsförslag som gjordes under den sista natten. Ni som redan har röstat för det stränga ersättningsförfarandet och vill befria vår levnadsmiljö från de farligaste kemikalierna kommer, om ni är konsekventa, att stödja detta förslag och skingra dimman på bergets topp. Våra medborgare kommer att fråga vad ni gjorde för att skydda deras hälsa från farliga kemikalier.

 
  
MPphoto
 
 

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Under de senaste dagarna har påtryckningsgrupperna från kemiindustrin firat. Den har uppnått minst 90 procent av sina målsättningar. Den har fullständigt omarbetat Reach. Endast ett par saker från kommissionens ursprungliga förslag har bevarats. Gårdagens motståndare har blivit de lojalaste anhängare. Substitutionsprincipen har i grund och botten urholkats på bekostnad av den allmänna hälsan, miljön och de anställda inom kemiindustrin.

Dagens kompromiss innebär i huvudsak att socialisterna har antagit Europahögerns och kemiindustrins åsikter. Den är långt ifrån kommissionens ursprungliga förslag, men också långt ifrån vad vi röstade om både vid första behandlingen och i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.

Trots att jag respekterar dem kan jag ärligt talat inte förstå varför kommissionsledamot Stavros Dimas och föredraganden Guido Sacconi firade. Fram tills i går stödde och främjade de helt andra saker.

Gratulerar, herr kommissionsledamot Verheugen, ni har lyckats döda Reach.

 
  
MPphoto
 
 

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! Den kroniska undernäringen i världen har halverats sedan 1945, trots den betydande befolkningsökningen. Den förväntade medellivslängden har ökat. Energi produceras och konsumeras på ett effektivare sätt vilket gör att vi kan skydda miljön. Allt detta beror på utvecklingen inom industrin och vetenskapen under 1800- och 1900-talet. Detta innebär att vi inte bör stödja obefogat strikta eller dyra bestämmelser i vårt sökande efter lösningar som är bra för människan och miljön.

Åtstramningen av bestämmelserna om registrering och godkännande kommer att tynga industrin med enorma kostnader. Den kommer att medföra en minskning av utgifterna för innovation. Mindre innovation leder till att vi och våra barn utsätts för allt farligare ämnen i vår vardag.

Så ligger det till. Det är inte stelbenta miljöförbud och beslut, utan tekniska och vetenskapliga framsteg som kommer att garantera en hälsosammare och renare framtid. Ett mer lättillgängligt godkännande, en bedömning av de sociala och ekonomiska faktorerna som en del av tillståndsförfarandet och ett flexiblare förfarande är de stora fördelarna med den kompromiss som nåddes den 30 november. Därför ska vi rösta för att den bevaras.

 
  
MPphoto
 
 

  Vladimír Železný (IND/DEM).(CS) Då verkar det som om Reach är en färdig uppgörelse. I stället för att koncentrera sig på innovation måste vår bransch nu plöja igenom en kompakt sexhundrasidig förordning. EU har återigen tagit ett steg mot minskad konkurrenskraft så att vi i parlamentet återigen kan gnälla över misslyckandet med Lissabonmålen. Alla konkurrenter från länder som inte omfattas av det löjligt benämnda Reach kommer nu att få det ännu lättare att konkurrera med det regeltyngda EU. Reach är en gåva till våra konkurrenter. Det är också en gåva – en ganska dyr sådan – till de stora företagen och de större och rikare länderna i EU. Medan de gigantiska tyska företagen kan bära de kostnader som förordningen medför, kommer dessa kostnader att utplåna de medelstora företagen i Tjeckien för vilka kostnaderna kommer att överstiga deras genomsnittliga vinst. Trots att små och medelstora företag sysselsätter ungefär 80 procent av befolkningen kommer dessa att förstöras av Reach, i synnerhet i de nya medlemsstaterna. Reach kommer därför att bli ett sofistikerat vapen i kampen om konkurrensen i EU och ett instrument för de stora och rika att dominera de små och fattiga. Härav denna verkligen rörande överenskommelse om denna patetiska förordning.

 
  
MPphoto
 
 

  Marianne Thyssen (PPE-DE). – (NL) Herr talman, ärade kommissionsledamöter, ärade företrädare för rådet, mina damer och herrar! Om vi lyckas godkänna Reach-kompromissen denna vecka bevisar parlamentet för andra gången under denna mandatperiod att det lyssnar till medborgarnas klagomål och att det kan ta ansvar för och finna bra lösningar på mycket betydande och komplicerade tekniska frågor. Förhandlarna har haft en svår uppgift att kämpa med och jag vill framföra mina varmaste gratulationer till att ha nått denna överenskommelse. Jag konstaterar med glädje att en överenskommelse nåddes vid andra behandlingen. Till slut var allt sagt, det var tid att avsluta frågorna och låta dem som har omsatt idéerna i praktiken på området att fortsätta att göra just det.

Vi i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har alltid varit motvilliga till att ensidigt stödja den ena eller den andra av påtryckningsgrupperna. Vi har hela tiden försökt att skapa en balans. En balans mellan strävan efter att förbättra hälsa och miljöskydd å ena sidan och bibehålla konkurrenskraften och hindra onödiga administrativa bördor å andra sidan. Som jag ser det har vi gjort ett ganska bra arbete av detta. Det ligger i sakens natur att ingen är hundraprocentigt nöjd med en kompromiss av detta slag.

Min uppfattning om det paket som vi ska rösta om på onsdag är att vi har förbättrat de tidigare texter som vi har utarbetat och röstat om under detta lagstiftningsförfarande på många olika områden. Inom området för tillståndsbeviljande gör vi verkligen framsteg, både när det gäller villkoren för att bevilja tillstånd för farliga ämnen och varaktigheten av dessa.

Skyddet av immateriella rättigheter har förstärkts, något som var nödvändigt, och onödiga djurförsök ska förbjudas. Jag är övertygad om att de stora företagen kommer att veta hur de ska gå till väga med vår kompromiss, men jag är inte så säker på de mindre företagen. Av den anledningen litar vi i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater på genomförandeåtgärderna och de nödvändiga kompletterande åtgärderna. Om kommissionen har något i bakfickan här så skulle jag vilja få veta det så snabbt som möjligt.

Vi kommer att stödja paketet efter att ha gjort en bedömning av allt, för vi vet att vi inom elva år kommer att ha förnyat politiken för kemiska ämnen på ett drastiskt sätt och ha öppnat den för insyn. EU-medborgarna kommer att leva med färre hälsorisker och vi litar på att industrins konkurrenskraft inte kommer att försvagas utan snarare förstärkas. Naturligtvis betalar företagen ett pris och inte ett så litet sådant. De flesta människor i samhället efterfrågar emellertid både mer hälsoinformation och mer hälsoskydd och detta är något som bara kommer att öka.

Med tiden kan ett märke som testats enligt Reach bli en tillgång för företagen i stället för ett ekonomiskt handikapp och, som tidigare har nämnts, vår lagstiftning kan komma att bli normbildande på global nivå. Vi måste i vilket fall som helst börja arbeta, bland annat med att inleda ordentliga informationskampanjer riktade till konsumenterna.

 
  
MPphoto
 
 

  Dorette Corbey (PSE). – (NL) Herr talman! Efter närmare fyra år och tusentals ändringar är Reach äntligen en realitet. Vår föredragande Guido Sacconi, som har lyckats avsluta detta på ett positivt sätt, förtjänar givetvis stort beröm. Detta är ett resultat som vi kan vara stolta över.

Ersättning har blivit ett av målen med Reach. Reach handlar inte bara om kunskap om tusentals kemiska ämnen, utan också om att ersätta 2 500 farliga ämnen. Det är hög tid att de farliga ämnena, som har vållat så mycket oro, äntligen förbjuds. Det ökade antalet cancerpatienter, allergier och fertilitetsproblem hos människor och djur är förknippade med farliga ämnen. En stor majoritet av de människor som arbetar inom den kemiska industrin gör sitt bästa för att iaktta största möjliga försiktighet i hanteringen av farliga ämnen, men det är tyvärr inte helt självklart att alla gör det.

Jag har förvisso förståelse för industrins uppfattning att dessa ämnen inte kan ersättas över en natt. Det är positivt att den nya överenskommelsen innebär en något större flexibilitet. Nu håller man på att undersöka från fall till fall hur länge ett tillstånd för ett farligt ämne kan förbli giltigt. Detta är ett framsteg för producenterna. En undersökningsplan bör tas fram i syfte att utveckla säkra alternativ som främjar såväl miljön som nyskapandet. Det kommer att bli en mycket stor utmaning att avlägsna de farligaste ämnena från tillverkningsprocessen och produkterna under de kommande åren.

Reach har medfört detta nyskapande som både gynnar vår konkurrenskraft och miljön. Allting beror nu förstås på ett effektivt genomförande, och det viktiga är att se till att de små och medelstora företagen kan medverka till förändringen.

En första översyn är planerad att ske om sju år, då vi kommer att kunna undersöka om det fortfarande är möjligt att låta fler ämnen ingå inom ramen för Reach. Vi kommer också att kunna överväga om det fortfarande är möjligt att låta hormonhämmande substanser omfattas av ersättningssystemens tillämpningsområde. Detta förutsätter att även omsorgsplikten ges särskild uppmärksamhet och att informationsplikten till anställda och konsumenter förbättras ytterligare. Fram till dess är vi tvungna att arbeta med detta, och jag anser att en utmärkt kompromiss har förhandlats fram.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! I och med Reach har vi tillsammans, och däribland vår föredragande Guido Sacconi, väckt enorma förhoppningar om att vår miljö kan bli kvitt de långlivade, bioackumulerande och toxiska kemiska ämnen som förgiftar vår hälsa och naturliga miljö. Förslaget att reglera kemiska produkter har väckt ett miljömässigt och socialt medvetande i EU och även utanför våra gränser. Till följd av detta torde den mycket omfattande dialog som har förts med det civila samhället – fackföreningar, icke-statliga organisationer, företag och producenter – ha medfört en viss enighet om behovet av att förbättra folkhälsan och miljöns kvalitet, samt av att tillhandahålla information till allmänheten och arbetstagarna om de kemiska produkter som omger oss.

Trots ett uppmuntrande budskap från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet kommer de nuvarande kompromisserna tråkigt nog att försvaga Reach-projektet. Hur kan vi förklara för våra medborgare att vi inte kommer att ställa producenter till svars för att ha spritt giftiga ämnen, utan att det i stället blir konsumenterna och de arbetstagare som hanterar de farliga ämnena som får bära detta ansvar? Hur ska vi förklara att parlamentet rekommenderar att man ersätter carcinogena och mutagena molekyler och endokrinstörande ämnen, men att detta inte är något systematiskt krav från vår sida? Och vad ska vi säga om den bristande insynen i informationen om de farligaste ämnena? Vi anser att detta är oacceptabelt och obegripligt. Även om flera små och medelstora industrier och företag har accepterat mervärdet med de gröna kemikalierna, vägrar tungviktarna inom EU:s kemiska industri att ändra sig. De fortsätter att påverka vårt arbete trots den ekonomiska börda som de ökade sjukdomarna utgör för våra hälso- och sjukvårdssystem, vilket Hartmut Nassauer för övrigt helt och hållet förbiser.

Det vilar ett stort ansvar på oss i dag, och vi måste rösta i enlighet med detta. Ändringsförslagen från gruppen De gröna kommer att förstärka Reach, göra förslaget meningsfullt och förhindra att ersättningen av de farligaste produkterna försenas på obestämd tid. Guido Sacconi erkänner detta. Slutligen vill jag säga att denna kompromiss kanske utgör ett stort steg framåt för den kemiska industrin, men den förblir en reträtt för vårt parlament.

 
  
MPphoto
 
 

  Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (Talaren talade iriska.)

Reach-direktivets ursprungliga syfte var att ge ett ordentligt skydd till arbetstagare, konsumenter och miljön och samtidigt bibehålla det europeiska näringslivets konkurrenskraft. Det är högst beklagligt att kemiindustrin har lyckats övertyga så många parlamentsledamöter om att de högsta säkerhetskraven inte är nödvändiga. Reach har urvattnats så till den milda grad att de aktuella förslagen som har lagts fram är oacceptabla. Om det finns säkrare alternativ till ämnen med mycket farliga egenskaper är det absolut nödvändigt att dessa ersätter de farligare ämnena. Det räcker inte att prata om substitutionsplaner och lämpliga kontroller. Det krävs också större insyn och öppenhet hos tillverkarna när det gäller de ämnen som deras produkter innehåller.

(Talaren talade iriska.)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Jag såg att några av kollegerna signalerade att det saknades tolkning. Det var inte ett misstag av våra tolkar. Bairbre de Brúns anföranden brukar vara på iriska som ännu inte är ett officiellt språk i parlamentet. Läget kommer att förändras nästa år.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Jag vill gratulera de två kommissionsledamöterna och parlamentet för att ha slagit ett fantastiskt rekord: i och med detta betänkande, eller rättare sagt förslaget till lagstiftning, har de lyckats locka hit fler lobbyister än någonsin tidigare.

En reporter utanför denna sal uppgav att han aldrig tidigare hade sett så många lobbyister i Strasbourg. Jag för min del kommer inte att bistå dessa lobbyister med min röst. De förbereder en fest efter omröstningen på onsdag kväll. Det är sant. Kan vi godta lobbyisternas verk som en realitet, som endast tjänar deras behov? Och vem skulle i grund och botten vinna något på detta? Endast större industrier i större länder. Kan Grekland eller Tjeckien klara av de villkor som anges i detta lagstiftningsförslag?

Jag är mycket upprörd över den skrivelse som Günter Verheugen skickade till José Manuel Barroso för 25 dagar sedan, där han inkräktade på Stavros Dimas ansvarsområde. Ända sedan dess har jag hyst stora tvivel om huruvida hela denna fråga skulle kunna tåla allvarlig kritik. Och det gör den inte.

 
  
MPphoto
 
 

  Werner Langen (PPE-DE). (DE) Alla de som kan erinra sig den tidpunkt då kommissionsledamöterna Margot Wallström och Erkki Liikanen, den 13 februari 2001, lade fram vitboken kan föreställa sig hur långt vi nu har kommit. Jag vill uttrycka mitt särskilda tack till de två kommissionsledamöterna för att de under den tid som de var ansvariga ökade inriktningen på våra arbetstillfällen och på konkurrenskraften inom vår ekonomi. Jag har alltid tagit för givet att även rådets ordförande var bunden av den gemensamma ståndpunkten. Guido Sacconi har utfört ett fantastiskt arbete, men när man lyssnar till anförandena här i parlamentet skulle man kunna tro att kommunistgruppen och gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vore i majoritet. Vilka dumheter, de har ju inte ens 100 röster i parlamentet. Därför är denna kompromiss, som har stöd från åtskilliga grupper, väl underbyggd – även om den inte uppfyller mina förväntningar i alla avseenden.

Till kommissionsledamöterna Günter Verheugen och Stavros Dimas vill jag säga att det är viktigt att genomförandet av denna förordning inte förvandlas till ett väldigt byråkratiskt vidunder, utan att det i stället blir ett gott föredöme för en bättre lagstiftning. Användarvänlighet är därför avgörande, som Dagmar Roth-Behrendt påpekade.

Om vi i dag frågar oss vad vi har misslyckats med att uppnå skulle jag säga att frågan om hur vi bör hantera ämnen i importerade varor har varit den svåraste att lösa. Ingen har en lösning på denna fråga. Vad är det positiva med att ha en mycket sträng lagstiftning om ämnena ändå kommer in i EU via importerade varor och företag som har flyttat från EU? Det är kompromissens utformning som är skuld till detta. Alla tester var inte nödvändiga för de små och medelstora företagen, och det skulle ha varit rimligt att förenkla systemet genom att ange exponering och tillämpa kategorier. Det är beklagligt att så inte skedde. Vi kommer ändå att stödja kompromissen, och jag hoppas att denna europeiska kemikalielagstiftning kommer att bli en riktlinje för kemikalielagstiftningar över hela världen. Detta är den utmaning vi står inför. Om vi lyckas kommer vi att ha säkrat arbetstillfällen i EU och förbättrat, snarare än försvagat, konkurrenskraften inom vår industri.

 
  
MPphoto
 
 

  Gyula Hegyi (PSE). – (EN) Herr talman! För det första vill jag hylla Guido Sacconi som gjorde sitt yttersta för att åstadkomma denna lyckade lagstiftning. Jag började följa Reach-debatten som observatör för tre år sedan. Det känns mer än hoppfullt att se att detta långa förfarande har fått ett godtagbart resultat. Eftersom jag kommer ifrån en ny medlemsstat är jag glad över att mina ändringar har innefattats i texten. Det ungersk-brittiska initiativet bör också nämnas här som en relativ framgång för mina landsmän.

Parlamentet och rådet kommer förhoppningsvis att godkänna slutversionen i december, men förfarandet slutar inte där. Om sju år ska lagstiftningen ses över. Det blir ett bra tillfälle att ta med ämnena i intervallet 1–10 ton i kemikaliesäkerhetsrapporten för att se till att användningen av sådana ämnen blir säker, som jag och andra kolleger från PSE-gruppen tidigare föreslog.

 
  
MPphoto
 
 

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL).(CS) Rysslands f.d. premiärminister Viktor Tjernomyrdin sa en gång: ”Vi ville göra det bättre, men resultatet blev som det alltid blir.” Det är ett belysande exempel. Dessa bestämmelser, som i sin nuvarande form hindrar Lissabonstrategin och gynnar de stora bolag som man har träffat en uppgörelse med i hopp om att dominera marknaden, skadar de små och medelstora företagen. Dessutom är principen om ett gemensamt utnyttjande av data, som i sig är positiv, begränsad av att det inte förekommer några som helst sanktioner på det här området. Dessa bestämmelser kommer att hota arbetstillfällen i länder som mitt hemland, och få negativa effekter inom andra sektorer. Jag antar att det finns vissa personer här i parlamentet som skulle glädja sig åt dessa bestämmelser.

Aldous Huxley sa en gång att lyckan är som koks – en biprodukt som utvinns vid framställningen av något annat. Något liknande kommer att ske i det här fallet, i den meningen att även om vår grupp, som Werner Langen sa, tycktes vara i majoritet, kommer det bara att krävas ytterligare några bestämmelser av det här slaget innan vi verkligen är i majoritet.

 
  
MPphoto
 
 

  Godfrey Bloom (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Nu är vi igång igen. Från min synpunkt reser inte Guido Sacconi ett berg utan gräver snarare en enorm grop åt sig själv. Nu när det närmar sig högtider hoppas jag att han blandar sina martinis lika entusiastiskt som sina metaforer. Vad han än säger handlar det om en reglering av över 30 000 ämnen, som övervakas av ytterligare en armé av självgoda inspektörer som redan utnyttjar de överbeskattade och överreglerade skattebetalarna.

Förordningens omfattning lär rikta uppmärksamheten från de relativt få tillfällen när seriösa åtgärder behövs. Men när vi britter tittar på detta direktiv ser vi hur oskuldspresumtionen överges i allt större utsträckning, utan gottgörelse till brittiska företag för skada, för att inte nämna de fruktansvärda försöken på miljontals djur oavsett vad ni försöker intala er själva.

Jag ber mina brittiska federalistiska kolleger som alla stöder denna omdömeslösa lagstiftning att för en gångs skull ta sig i kragen och slå ett slag för vår egen nationella civilrätt och sätta sig emot sovjetismen på detta ställe. Vi känner alla till effekterna av den ryska sovjetismen på Rysslands egen miljö och den globala miljön.

 
  
MPphoto
 
 

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Kemiska ämnen är en del av vår miljö och kan upptäckas överallt omkring oss. Den snabba industriella utvecklingen under 1900-talet har emellertid medfört att vår dagliga användning av dessa ämnen har blivit både en nödvändighet och ett nöje. Det är emellertid inte många av dessa ämnen som innebär någon verklig förbättring av vår livskvalitet, eftersom de är riskfyllda och skadliga för vår hälsa.

Det är svårt att föreställa sig ett liv utan kemiska ämnen. Just därför bör vi insistera på en ökad öppenhet och information om de ämnen som ingår i de produkter som människor använder. Reach-systemet bör bygga på principerna om förebyggande åtgärder och försiktighet. Konsumenternas behov av att kunna lita på att en särskild produkt inte är skadlig bör vara avgörande för denna nya lagstiftning, och ansvaret för att garantera detta måste ligga hos industrin.

Den producent som önskar saluföra en ny produkt eller behålla ett befintligt tillstånd måste kunna bevisa att de produkter som han eller hon ansvarar för är säkra för människor och miljön.

I den kompromiss som har uppnåtts har man gått långt när det gäller att infria dessa förväntningar, och den förtjänar därför vårt stöd. I likhet med alla kompromisser vållar den ändå viss oro. Jag har i synnerhet reservationer mot de bestämmelser som rör utbytet av information, eftersom detta kommer att försvaga ställningen väsentligt för de omkring 25 000 små och medelstora företagen i EU.

Försöken att förlänga patentperioden, ursprungligen till 15 år och slutligen till 12 år, är till förfång för nyskapandet eftersom detta stärker de rika företagens ekonomiska dominans. Ju längre perioden är, desto mindre blir pressen på företagen för att söka nya lösningar och genomföra ny forskning.

Trots många positiva inslag, som i huvudsak avser hälsofrågor, behandlas de ekonomiska enheterna inte jämställt i Reach-förordningen. Icke desto mindre förtjänar denna kompromiss vårt stöd.

 
  
MPphoto
 
 

  Åsa Westlund (PSE). – Herr talman! Jag vill börja med att tacka vår föredragande och min partivän Guido Sacconi. Jag tror att jag har orsakat honom lite problem under resans gång genom att hela tiden fråga efter mer. Mer substitution, mer information och datasäkerhetsblad för lågvolymkemikalier och fler kemikalier som borde registreras. Guido, tack för ditt arbete och tack för att du inte har tappat humöret varje gång jag har kommit med mina krav. Jag vill också tacka alla andra som jag har samarbetat med under arbetet med Reach. Tillsammans har vi arbetat hårt för att vi skulle få just ett starkt Reach.

Men motståndet, inte minst från den politiska högern här i parlamentet och från kemikalieindustrin, har varit väldigt starkt. Den kompromiss som nu har nåtts måste i ljuset av detta hårda motstånd bedömas som en framgång, trots att den inte lever upp till de krav som jag egentligen tycker borde ställas på substitution och information. För, kära kolleger, politik är det möjligas konst. Man kan inte få allt man önskar, utan det handlar om att nå så långt som möjligt på den väg man vill gå, och det gör vi med den kompromiss som nu ligger på bordet. Den är det bästa vi kan få och innebär mycket bättre regler än de kemikalieregler som finns i Sverige och EU idag.

Med Reach läggs ansvaret för att testa kemikalier på importörer och producenter. Vi kommer att få mer kunskap och information om kemikalier, och kravet på att ersätta farliga ämnen stärks jämfört med dagens situation. Ingenting tyder på att vi skulle få ett starkare Reach genom att fördröja processen. Mot detta talar också att Tyskland tar över ordförandeklubban i EU efter nyår och den tyska regeringen, ivrigt påhejad av tysk kemikalieindustri, har varit de stora motståndarna till ett starkt Reach. Därför kommer vi svenska socialdemokrater imorgon att ta vårt ansvar och rösta för kompromissen. Vi har nått så långt vi kan komma nu och då skall vi inte riskera det genom att fördröja processen. Om sju år, när Reach har kommit igång och fungerar, kan vi däremot återkomma med våra krav på ytterligare skärpningar.

 
  
MPphoto
 
 

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM). – (DA) Herr talman! Kemikaliereformen har nu utformats enligt principen om fullständig harmonisering, vilket innebär att medlemsstaterna förbjuds att införa bättre skydd för människors hälsa och miljön. Trettioåtta ledamöter har lagt fram ändringsförslag, där man i stället efterlyser ett förslag om minimidirektiv så att medlemsstaterna ska kunna tillhandahålla människor bättre skydd än vad väljarna kanske har önskat. Vi har krävt att omröstningen ska ske genom upprop för att se vem som tar på sig ansvaret för exempelvis fler fall av cancer och allergier.

Vi har nu en förteckning över 150 oönskade ämnen i Danmark. Det är ämnen som har skadliga effekter på hälsan och miljön, och denna förteckning kan knappast upprätthållas inom ett system som innebär en total harmonisering. Att skydda miljön och människors hälsa anses snedvrida konkurrensen på den inre marknaden. Reach hindrar oss inte bara från att förbjuda farliga ämnen, utan det blir också förbjudet att varna för dem. Reach kommer dessutom att medföra fler djurförsök för ämnen som vi redan vet är farliga eller onödiga. Det som vi således kommer att rösta om på torsdag är en reform som också innebär dödande av djur. Kompromissen kan endast försvaras om dess bestämmelser utgör minimiregler. Vi anser att förslaget är alltför kraftlöst för att medföra en fullständig harmonisering.

 
  
MPphoto
 
 

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Politik är det möjligas konst. Vi bör stödja detta svåruppnåeliga kompromisspaket som vi har framför oss, som kommer att kräva ett öppet sinne och en mycket ärlig bedömning efter sjuårsperioden. Efter tre och ett halvt år, 700 sidor av förslag och tusentals ändringar skulle det, med en sådan komplex lagstiftning, aldrig bli lätt att hitta rätt balans mellan hälso- och miljömål och bibehållandet av det europeiska näringslivets konkurrenskraft.

Den befintliga kemikalielagstiftningen är mycket förvirrande och ineffektiv och omfattar 40 olika direktiv som är mer eller mindre oberoende av varandra. Titta bara på historien med riskbedömningen av zink som hittills har tagit 15 år och fortfarande inte är färdig. Reach kommer att bidra till att rationalisera detta system och det kommer att bli möjligt att registrera, bedöma och bevilja kemikalier som aldrig förr testats för sin påverkan på människors hälsa.

Lagstiftningsdebatten kanske närmar sig sitt slut, men den viktiga utmaningen med att genomföra Reach och inrätta byrån har bara börjat. När Reach börjar gälla nästa år kommer företagen att få nya och i många fall besvärliga ansvarsområden när det gäller de ämnen som de tillverkar, importerar, distribuerar eller använder. Det kommer att bli särskilt utmanande för företag som inte redan har kompetensen att hantera kemikalielagstiftningen, särskilt nedströmsanvändare av kemikalier och de tusentals små och medelstora företag som måste leva med Reach och överleva, kommissionsledamot Günter Verheugen, men jag vill också tillägga ”blomstra”.

Det är dock kommissionens, behöriga myndigheters och medlemsstaternas, byråns och Europaparlamentets roll att se till att Reach genomförs på ett smidigt och effektivt sätt. Kommissionen utvecklar fortfarande teknisk vägledning och IT-verktyg som ska göra att näringslivet och myndigheterna kan genomföra lagstiftningen effektivt redan från början. Nationella stöd- och informationspunkter måste också inrättas, antingen enbart av de behöriga myndigheterna eller i kombination med näringslivet. Dessa förberedande verktyg måste finnas på plats i god tid före tidsfristen för genomförandet av Reach för att se till att alla nödvändiga stödstrukturer fungerar som de ska. Jag håller med om att detta Reach-direktiv kommer att få en mycket positiv inverkan på standarder över hela världen. Jag vill tacka alla inblandade.

 
  
MPphoto
 
 

  Karin Scheele (PSE).(DE) Herr talman! Jag vill uttrycka mitt varma tack till Guido Sacconi för hans utmärkta arbete. Reach är utan tvekan den svåraste frågan under denna valperiod. Jag är övertygad om att vår föredragande har uppnått bästa möjliga resultat under förhandlingarna med rådet och kommissionen. Även förhandlingarna inom parlamentet har varit en mycket svår uppgift. Den som har lyssnat noga torde ha lagt märke till att knappt någon av de politiska grupperna är helt eniga inom de egna leden eller företräder en tydlig hållning. Av den kritik som har uttryckts kan man förstå hur svårt det måste ha varit att driva igenom en kompromiss, även inom parlamentet.

I likhet med Guido Sacconi och flera andra ledamöter här i parlamentet har jag alltid förespråkat ett starkt skydd för arbetstagare och även ett starkt miljö- och konsumentskydd. Jag skulle föredra en strängare kompromiss – jag gjorde för övrigt samma kommentar efter första behandlingen och under första behandlingens diskussion. Nu måste vi emellertid besluta om huruvida vi ska stödja kompromissen – vilket min grupp och jag kommer att göra – eller anta den gemensamma ståndpunkten. Jag tror inte att de ändringsförslag som har lagts fram i syfte att skärpa den gemensamma ståndpunkten har särskilt goda utsikter att uppnå en kvalificerad majoritet. Vi försökte gå längre än Guido Sacconis kompromiss vid första behandlingen, men vi nådde inte ens enkel majoritet.

Om man beaktar den ståndpunkt som flera medlemsstater hyser kan man undra vad de parlamentsledamöter förväntar sig som säger att denna kompromiss är en gåva till den tyska kemikalieindustrin. Om man ser till den sida som är i majoritet i rådet, och vet att Tyskland kommer att överta ordförandeskapet för rådet från och med den 1 januari 2007, frågar jag mig vilka förväntningar vi kan ha på att nå en förlikning under det tyska ordförandeskapets ledning. Jag vill återigen gratulera föredraganden och parlamentet till det här resultatet, och jag anser att denna kompromiss är ett litet steg i rätt riktning.

 
  
MPphoto
 
 

  Antonios Trakatellis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Efter flera år av procedurer och förhandlingar är vi slutligen mycket nära att anta en förordning om kemikalier.

Det är en mycket bra förordning, även om den förvisso inte är helt perfekt. Den kan förbättras längre fram, så som har skett med flera av gemenskapens direktiv och förordningar. Jag vill gratulera Guido Sacconi, för i grund och botten medför denna förordning ett skydd för människors hälsa och miljön, och detta skydd kommer att öka med tiden. I framtiden kan jag dessutom tänka mig att alla de ämnen som vållar oro hos merparten av mina kolleger i dag successivt kommer att ersättas.

Det är mycket positivt att kontroll av farliga ämnen föreskrivs i förordningen, där så är möjligt. Det föreskrivs att en ersättning måste ske, och i de fall där det inte finns några alternativ föreskrivs planer för forskning, vilket också är mycket viktigt.

Jag vill påminna er om att kemivetenskapen i stor utsträckning har bidragit till förbättringen av människors liv på jorden. Och detta har kunnat uppnås tack vare innovationer. I denna förordning efterlyser man i huvudsak samma sak på längre sikt; innovationer så att nya, bättre och mindre farliga eller fullständigt ofarliga ämnen kan skapas för att användas av människan.

Återigen vill jag gratulera Guido Sacconi, för att ha lyckats utarbeta en förordning för kemikalier, som inte bör bedömas med otålighet. Förvänta er inte perfektion från och med i morgon! Med tiden kommer vi att se en väsentlig förbättring av folkhälsan och miljön.

 
  
MPphoto
 
 

  Adam Gierek (PSE). – (PL) Herr talman! En av de huvudsakliga bestämmelserna i förslaget till förordning om Reach är substitutionsprincipen, som fortsätter att ligga inom industrins ansvarsområde. Denna princip skulle kunna öppna för betydande innovationsmöjligheter både för den livskraftiga kemiska industrin och för slutanvändarna av dess produkter.

Icke desto mindre finns det ett stort tolkningsutrymme för vissa bestämmelser, såsom de som förekommer under ”lämpliga säkrare alternativ”. Bestämmelsen som rör företagens forsknings- och utvecklingsplaner kan också visa sig bli problematisk, eftersom de företag som inte har något eget forskningsinstitut kan bli undantagna från denna bestämmelse.

Det finns därför en risk för att vissa små och medelstora företag som för närvarande har egna forskningsinstitut kan komma att lägga ner dessa, och således inte längre vara skyldiga att inkomma med de förutnämnda planerna.

Då uppstår frågan om vem som bär ansvaret för att söka alternativ, den kemiska industrin eller slutanvändaren, eller är det ett gemensamt ansvar? Detta väcker i sin tur farhågor om immaterialrättens form i förhållande till den nuvarande patentlagstiftningen, som tyvärr inte är så bra som den skulle kunna vara.

Den noggrant formulerade substitutionsprincipen är det mest logiska svaret på användningen av riskfyllda ämnen. De förfaranden som finns i förordningen, och som avser att stimulera innovation i sökandet efter nya och säkra ämnen, är definitivt nödvändiga.

 
  
MPphoto
 
 

  Richard Seeber (PPE-DE).(DE) Herr talman! Den franske filosofen Voltaire sa en gång att all fanatism är farlig. Jag anser att den här debatten är ett bra exempel på riktigheten i detta påstående. Uttalandena från mina kolleger från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, från gruppen Unionen för nationernas Europa eller till och med från den extrema vänstern ger mig intrycket av att det endast är förlorare som skulle kunna godkänna ett paket som detta. Låt oss emellertid jämföra fördelarna med nackdelarna när det gäller Reach. Här bör det klargöras att Reach utgör ett steg i rätt riktning för oss alla, nämligen ett större miljö- och konsumentskydd, men också en ökad konkurrenskraft.

Att förkasta Reach skulle därför utan tvivel vara till förfång för alla parter. Därför är det nu upp till oss att förmedla detta på ett lämpligt sätt. Om man ser till medierna skulle man förvisso kunna tro att det inte fanns några vinnare. Vår kompetens kommer nu att bedömas utifrån hur effektivt vi kan förändra detta intryck. När allt kommer omkring är det trots allt människor, djur och till och med miljön som vinner mest på denna lagstiftning. Vi måste därför fortsätta att arbeta med den. I detta avseende måste jag också påminna medierna om deras skyldighet, som är att förmedla en riktig bild av denna nya lagstiftning, särskilt i det här första skedet. Det andra skedet kommer att bestå i att förverkliga denna bild på rätt sätt – vilket också kommer att bli mycket svårt, eftersom vi känner till scenariot, dvs. att EU alltid bär skulden.

När det gäller den juridiska formen är denna lagstiftning emellertid ett direktiv, och den ska därför genomföras av medlemsstaterna. De är således skyldiga att både uppfylla lagstiftningen och tillämpa den på rätt sätt. Alla parter står verkligen inför stora utmaningar i detta hänseende. Vädjan riktas även till oss: låt oss skapa en stark kemikaliemyndighet som kan sköta allt detta, så att vi får enhetliga regler snarare än ännu ett lappverk av 25 eller 27 olika system. Vi har därför ett betydande arbete att utföra, och förhoppningarna om ett Reach-fritt år under 2007 kommer sannolikt inte att uppfyllas.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Låt oss se hur långt vi har kommit med det projekt som vi i dag behandlar. Reach kommer att förändra vår relation till kemiska föroreningar på ett avsevärt sätt, först och främst genom att man i förordningen vänder på bevisbördan, och sedan genom att man systematiskt och genomgående tillhandahåller information. En tidigare talare nämnde asbestskandalen. Vi är alla väl medvetna om att en skandal av det slaget skulle vara en omöjlighet med den text som vi ska rösta om i dag. Allmänheten behöver få veta det.

Det stämmer att förslaget omfattar alla dessa fördelar, men det finns givetvis också vissa faktorer som vi inte är nöjda med, eller inte tillräckligt nöjda med. Detta gäller först och främst de naturliga ämnena. Här skulle jag ha velat att vi var lite tydligare, eftersom detta kan vålla problem. Jag anser inte att ett naturligt ämne egentligen är något kemiskt ämne. För importen önskar jag också att vi hade haft fler garantier för att kunna kräva liknande standarder av våra importörer.

Sedan gäller det naturligtvis den stora frågan om ersättning. I likhet med flera av er skulle även jag ha velat att en ersättning kunde ske automatiskt, systematiskt och omedelbart. Vid första behandlingen röstade jag för alla ändringsförslag med detta ändamål, men jag konstaterade att vi inte hade kvalificerad majoritet. Om Guido Sacconi inte hade lyckats nå denna kompromiss skulle vi i samband med omröstningen vid andra behandlingen ha riskerat att denna princip inte hade blivit genomförd. Det måste trots allt sägas att kompromissen faktiskt omfattar denna princip. Det är inte principen i sig som dryftas, utan dess gradvisa, successiva genomförande – som jag anser är olämpligt – men principen existerar för alla farliga ämnen. Låt oss därför inte försumma de insatser som våra kolleger har gjort, och den seger som vi har uppnått på den fronten.

Nu när vi har etablerat denna princip måste vi se till att den uppfylls på vederbörligt sätt. Detta kommer att bero på myndighetens resurser, dvs. finansiella resurser och mänskliga resurser, påtryckningar från allmänheten och på det belopp som kommer att anslås till forskning. På den här punkten vill vi dessutom att kommissionen ska vara särskilt aktiv för att se till att denna kompromiss leder till alla de framsteg som vi hoppas på.

 
  
MPphoto
 
 

  Péter Olajos (PPE-DE).(HU) Efter tre år av diskussioner har vi nått den punkt där vi kan fatta ett slutligt beslut om det lagstiftningsförslag som går under namnet Reach.

Åtskilliga alternativ står till buds vid omröstningen på onsdag. Ett: vi kan stödja rådets gemensamma ståndpunkt. Två: vi kan förkasta hela förslaget. Tre: vi kan godta kompromisspaketet, och således förverkliga Reach.

Den första och viktigaste frågan är huruvida vi behöver en ny lagstiftning överhuvudtaget, eller om den rådande lagstiftningen är tillräcklig för att lösa våra farhågor kring miljöskyddet och människors och djurs hälsa, samt se till att den önskade mängden information tillhandahålls. Behöver vi med andra ord ny lagstiftning för att ta reda på mer om de 30 000 kemikalier som varje dag omger oss? Svaret är ett rungande ja. Vi behöver nya, vittomfattande bestämmelser inom vars ramar den storskaliga och ofta åsidosatta granskningen av kemikalier kan utföras.

Den andra viktiga frågan är huruvida den kompromiss som har uppnåtts är tillräckligt bra. Är de lösningar som har nåtts bättre än de som lades fram vid första behandlingen, eller har lagstiftningen helt enkelt urvattnats och ytterligare försvagats under loppet av de sex ”trepartsamtalen”? Låt oss ta itu med dessa frågor en efter en: vilka var våra viktigaste mål efter första behandlingen? Vi ville ha en starkare och strängare substitutionsprincip, och det har vi fått. Vi ville utforma strängare bestämmelser som reglerar producenternas ansvar, och det har vi gjort. Vi ville begränsa djurförsöken, och det har vi genomfört. Vi ville ha en strängare men genomförbar registrering, och det har vi uppnått. Vi ville att principen om ”ett ämne – en registrering” (OSOR) skulle råda och vara ett stöd för de små och medelstora företagen, och även detta har vi uppnått.

På det hela taget kan vi säga att kompromisspaketet är mycket bättre än det vi lade fram vid första behandlingen. Vi har kämpat framgångsrikt för ett starkare och ännu strängare Reach. Av dessa skäl kan slutsatsen inte bli någon annan än att stödja kompromissen.

 
  
MPphoto
 
 

  Dan Jørgensen (PSE). – (DA) Herr talman! Det finns omkring 100 000 kemikalier på marknaden. För närvarande saknar vi kunskap om de allra flesta av dessa kemikalier. Vi känner inte till vilka effekter de har på miljön eller hälsan. Detta är naturligtvis fullständigt oacceptabelt, men det är dessa förhållanden som vi nu åtgärdar med hjälp av Reach, för i och med Reach införs två grundprinciper. För det första vänder vi på bevisbördan, så att det i framtiden blir industrins skyldighet att visa att ett ämne är säkert innan tillstånd kan ges för att marknadsföra detta ämne. För närvarande är det däremot myndigheterna som är skyldiga att visa att ett ämne är farligt innan de har rätt att förbjuda det.

Den andra, och absolut viktigaste, grundprincipen är att de farligaste ämnena – de som kan orsaka cancer och allergier hos människor och de som påverkar människors reproduktivitet etc. – ska ersättas. Om det finns ett alternativt ämne som är säkrare ska detta användas i stället för det farliga ämnet. Detta är en mycket viktig grundprincip.

Det är också glädjande att man i framtiden kommer att minska tillämpningen av djurförsök. Genomförandet av Reach kommer att leda till mycket färre sådana försök. På kort sikt kommer en hel del djurförsök att utföras eftersom vi är i behov av vissa uppgifter som vi för närvarande inte förfogar över. På lång sikt däremot kommer Reach att leda till mycket färre djurförsök, till följd av att man inför ett obligatoriskt utbyte av uppgifter, vilket definitivt också är en aspekt som bör tas med i beräkningen.

Vi har alla påverkats i denna fråga av många olika intressegrupper. Det är uppenbart. Stora intressen står på spel, och saker och ting kunde inte ha varit annorlunda. Det har å ena sidan varit miljöorganisationerna, och å andra sidan kemiföretagens organisationer och den kemiska industrin. Frågan är vad som karakteriserar den kompromiss som vi har uppnått? Har matchen slutat oavgjort, som det påstods i en tidningsartikel? Nej, det har den inte. Det slutade inte oavgjort utan med en kompromiss, där miljöintressena definitivt har vunnit. Det är helt klart de miljömässiga och hälsorelaterade aspekterna som har vunnit. Tidigare stod dörren helt öppen, vilket medförde att en mängd kemikalier utan vidare omständigheter kunde marknadsföras och användas som man ansåg lämpligt. Dörren är nu nästan stängd. Men den är inte helt och hållet säker, eftersom det fortfarande finns en liten springa öppen. I en idealisk värld skulle vi givetvis ha stängt till denna springa, men nu lever vi inte i en idealisk värld. Vi har uppnått en kompromiss som är positiv för miljön och för människors hälsa.

 
  
MPphoto
 
 

  Thomas Ulmer (PPE-DE).(DE) Herr talman, herrar ledamöter av kommissionen och rådet, mina damer och herrar! Vi är mitt i en lång debatt om det mest omfattande lagstiftningsinitiativ som parlamentet någonsin har gett sig i kast med. Jag vill gratulera Guido Sacconi till hans arbete. Som tidigare talare har påpekat är texten måhända diger, men den förblir öppen för en mycket bred tolkning.

Förslaget bär parlamentets tydliga prägel. Sedan olyckorna i Seveso och Bhopal har det skett en tydlig förändring inom kemikaliebranschen och när det gäller förtroendet för kemikaliernas säkerhet. Att samtliga av de tidigare talarna välkomnar kompromissen, med vissa reservationer, vittnar om att den är relativt balanserad. Nu uppmanas emellertid rådet och kommissionen att snarast möjligt inrätta en funktionell och kraftfull kemikaliemyndighet. Detta kommer att kosta pengar och skapa byråkrati. Myndigheten är nyckeln till att Reach fungerar väl. Rekryteringen av ett tillräckligt antal behöriga experter utgör en utmaning.

Kemikaliemyndigheten måste arbeta snabbt och noggrant och undvika att göra misstag för att förbättra Reach-förordningens anseende som en förebild för andra stater och statsförbund. Jag anser att frågan om immateriell äganderätt har reglerats tillräckligt. Vi kommer att bli tvungna att noggrant övervaka huruvida vi kan leva med den nuvarande substitutionsformen på lång sikt, och vi måste likaså noggrant övervaka hur stora belastningar detta lagstiftningsförfarande innebär för de små och medelstora företagen.

Först när alla aspekter är lika framgångsrika kommer Reach att ha uppnått kraven i Lissabonprocessen. Reach får inte urarta till att bli ett typfall som fortfarande inte har uppfyllts efter två eller tre decennier. EU måste bedömas utifrån dess möjlighet att tillämpa förordningen.

När det gäller de överlappande områdena vädjar jag om att man stryker de medicintekniska produkterna, eftersom bestämmelserna i sig är följdriktiga och tillfredsställande. Om man låter de medicintekniska produkterna finnas med kommer detta att medföra oöverskådliga förseningar när det gäller godkännandet av dessa produkter.

Vi bör i vederbörlig ordning överväga om Reach-förordningens nuvarande funktion är tillfredsställande, och om bestämmelserna är alltför stränga eller alltför slappa. Vi bör inte tillämpa kommittéförfarandet för att dra oss ur vår medverkan i den fortsatta utvecklingen, utan vi bör snarare regelbundet och med kritisk blick övervaka hur förordningen tillämpas.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Andres Tarand (PSE). – (ET) Jag vill hylla vår föredragande Guido Sacconi och gratulera honom till hans goda arbete och effektivitet under de många förhandlingarna.

Den väg som har lett fram till detta resultat har varit långt ifrån enkel, men till slut har allt det vi önskade uppnåtts på ett framgångsrikt sätt, och då menar jag inte bara instrumenten för godkännande och ersättning, utan också i viss utsträckning den obligatoriska registreringen.

Reach-förordningens rättsliga ram är en av de mest omfattande som någonsin har inrättats av EU, och kan till och med vara en av de mest omfångsrika lagstiftningar som har debatterats i något parlament i världen. Reach tjänar ett större mål i EU, och i framtiden kommer vi att vara ett gott föredöme för övriga världen. I jämförelse med kommissionens rekommendation och rådets ursprungliga ståndpunkt har man i parlamentets betänkande kommit långt.

Den kanske viktigaste aspekten är att substitutionsprocessen kommer att omfatta alla farliga ämnen som är förbjudna eller som har en begränsad giltighetstid, med en förpliktelse att planera för en ersättning eller, om det inte är möjligt, att utveckla alternativ.

Lagstiftningens resultat är en följd av ett aktivt arbete i parlamentet under de senaste tre och ett halvt åren. Mitt eget hemland Estland deltog inte som förhandlingspart under processens inledningsskede, men jag har följt den process som har lett till dessa kompromisser med stort intresse. Jag vill således med eftertryck gratulera parlamentet till den kompromiss som har uppnåtts, och säga att jag verkligen hoppas att de nationella parlamenten kommer att följa vårt exempel.

Jag hoppas att kompromisspaketet kommer att godtas vid onsdagens omröstning, i den utformning som man enades om under det förberedande arbetet. Detta skulle förbättra livskvaliteten för EU:s medborgare och tjäna som drivkraft för små och medelstora företag när det gäller att skapa arbetstillfällen med nya och höga standarder för miljömässig hållbarhet. Detta skulle göra vår industrisektor mer innovativ och konkurrenskraftig.

 
  
MPphoto
 
 

  Erna Hennicot-Schoepges (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Borrell! Jag vill gratulera föredraganden, skuggföredragandena och alla de som har varit delaktiga i det långvariga och svåra utarbetandet av denna text. Den innehåller givetvis fler positiva än negativa punkter, men jag beklagar att det inte kommer att krävas någon kemikaliesäkerhetsrapport för de 17 000 ämnen som produceras i en omfattning av ett till tio ton. Det råder inga tvivel om att den kompromiss som vi har uppnått om avsnittet för godkännande utgör ett sista desperat försök att nå en överenskommelse.

När det gäller kemikaliesäkerhetsrapporter och ämnen som är cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska, är den process för vederbörlig kontroll som har bevarats dock godtagbar. Däremot försvagas texten av överenskommelsen om att en redogörelse för planer för forskning och utveckling kommer att bli obligatorisk utan att förpliktelsen att genomföra sådana planer samtidigt utvidgas. Följaktligen kommer det att behövas en översyn om sex år. När det gäller ökningen av vissa typer av cancer och minskad fertilitet har vi väl ändå ett kollektivt etiskt ansvar att iaktta försiktighetsprincipen, särskilt i fråga om hormonella störningar?

Trots de förbättringar som har gjorts av kommissionens text bör vi ha i åtanke att Reach kommer att göra det möjligt för EU:s kemiska industri att behålla sin plats som ledande på världsmarknaden. Reach kommer dessutom att utgöra ett helt nytt bidrag till återupprättandet av förtroendet hos konsumenterna, och ändringarna av Reach kommer att göra det möjligt att förbättra systemets svagheter. Bollen ligger nu hos kommissionen och medlemsstaterna, som bör se till att kemikaliemyndigheten kan inleda sitt arbete snarast möjligt.

 
  
MPphoto
 
 

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Under denna diskussion har vissa talare från GUE/NGL-gruppen och Verts/ALE-gruppen använt ett obehärskat språk gentemot Guido Sacconi, PSE-gruppens ledamöter med flera. Jag känner mig tvungen att säga dem ett par politiska sanningar.

För det första är Sacconis paket bättre än det nuvarande lagstiftningssystem som vi har. Det är bättre än rådets gemensamma ståndpunkt. Om de lyckas besegra det genom ändringar och med risk för att vi hamnar tillbaka på ruta ett kommer GUE/NGL-gruppen och Verts/ALE-gruppen i själva verket att hamna i fickan på några av Europas smutsigaste och mest bakåtsträvande kemiindustrier. Vi vill göra framsteg i parlamentet, inte ta ett steg bakåt.

EU:s och parlamentets styrka ligger i att hitta de små trådarna av samförstånd i en fråga. Jag anser att Guido Sacconi, hans medarbetare och alla andra parlamentsledamöter som har varit delaktiga i detta förfarande har lyckats hitta tråden av samförstånd och byggt vidare på detta och att vi har gjort framsteg i regleringen av EU:s kemiindustri. Vi har inte allt vi skulle vilja ha, men så länge det finns olika åsikter om hur vi kan uppnå en sund miljö i EU, om hur vi kan kontrollera dessa saker har vi den demokratiska processen till hjälp för att hitta en lösning. Jag rekommenderar varmt Sacconis paket och lyckönskar honom och alla inblandade.

 
  
MPphoto
 
 

  Evangelia Tzampazi (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter ett utdraget och ytterst svårt förfarande står vi slutligen inför en lösning när det gäller förordningen om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier.

Denna förordning utgör ett unikt tillfälle för oss alla att uppnå en hög nivå av folkhälsoskydd och miljöskydd, både för oss själva och för framtida generationer.

Jag vill uttrycka mitt stöd för den lösning som Guido Sacconi har uppnått, och vi gratulerar honom.

Vi kanske önskade strängare regler eller en förordning med ett bredare tillämpningsområde. Vi bör emellertid notera att vårt huvudsakliga mål är att snarast möjligt aktivera kontrollsystemet för farliga ämnen, även om det fortfarande kvarstår frågor som behöver omdefinieras i framtiden.

Genom att anta Reach kommer den nuvarande lagstiftningen om kontroll av farliga kemiska ämnen att förstärkas i avsikt att skydda EU-medborgarnas hälsa, samtidigt som konkurrenskraften inom EU:s industri främjas genom innovation och forskning för att utveckla säkrare kemiska ämnen.

Reach är ett nytt, realistiskt förslag, som vi alla borde stödja genom att fortsätta att arbeta för att det ska förbättras. Vi kan inte skicka tillbaka Reach in i kulisserna, där det har legat under så många år, i hopp om att det ska bli mer miljövänligt och mer socialistiskt till karaktären.

 
  
MPphoto
 
 

  Zuzana Roithová (PPE-DE).(CS) Den kompromiss som har förhandlats fram är vare sig en katastrof för den europeiska industrin, eller ett förlorat tillfälle att förbättra hälso- och sjukvården för en halv miljard européer. Kompromissen vittnar om den önskan som finns bland parlamentets ledamöter och EU:s 25 medlemsstater att hitta balanserade lösningar som utgör en väg framåt, snarare än en barriär, och för detta förtjänar de applåder – inte kritik. Denna administrativt rationaliserade version av förordningen kommer utan tvivel att medföra ny byråkrati, och det kommer unionen att kritiseras för. Detta är en tydlig pålaga som européerna blir tvungna att betala för att få det de önskar, nämligen mer detaljerad information om kemikalier i produkter. Vi får se hur detta påverkar konsumenternas beteende.

Jag är säker på att denna information, som kostar en hel del pengar, kommer att ge ny drivkraft åt EU:s forskning för att utveckla lämpliga alternativ. Jag är också säker på att den, i de fall då förordningen inte föreskriver några alternativ, kommer att garantera ett gradvist, naturligt avlägsnande av olika skadliga ämnen från produkter. Experter kommer att fortsätta att utföra stränga kontroller av farliga ämnen, och det med rätta. Ingenting är emellertid gratis, och industrin har därför rätt att försvara sig mot högre kostnader. Vi kan dock inte blunda för den påverkan på unionens konkurrenskraft och arbetslöshet som politiker såsom vi själva – och inte experterna eller industrin – är skyldiga till.

En allvarlig brist som jag återigen vill framhålla är att det nya systemet endast är europeiskt, och inte globalt. Därför kommer Reach, trots dess obestridliga fördelar, att försätta den hårt reglerade EU-ekonomin i ofördelaktigt läge, mot bakgrund av den avreglerade världshandeln. Av just denna anledning skyddar den inte konsumenterna från de risker som döljer sig i produkter från tredjeländer, särskilt med tanke på att de arbetslösa kommer att köpa billiga produkter, oavsett om dessa är lagliga eller inte.

Jag uppmanar därför kommissionen och de 27 medlemsstaterna att se till att EU:s förordningar stämmer överens med våra ambitioner på den internationella arenan, för detta är vårt politiska ansvar. Det är vår skyldighet att försöka införa miljömässiga, säkra och sociala normer för produktionen, både i unionen och i tredjeländer.

 
  
MPphoto
 
 

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Guido Sacconi för att han på ett så utmärkt sätt har slutfört en utdragen och svår uppgift. Jag vill också tacka det finländska ordförandeskapet. Det gläder mig att vi under detta ordförandeskap äntligen har lyckats slutföra det intensiva arbetet med att utarbeta denna förordning. Det har tagit mycket lång tid, åtta år för att vara exakt, och det faktum att ingen är helt nöjd med resultatet betyder i själva verket att Reach-förordningen kan antas.

Inom den kemiska industrin menar man att Reach i alltför hög grad gynnar miljön. Miljöaktivisterna påstår att förordningen har utarbetats för att passa industrin. Detta talar för att man har nått en kompromiss som är genomförbar under de nuvarande sociala och politiska förhållandena.

Jag vill bara påpeka ytterligare två saker. Om vi för det första ser kritiskt på Reach-förordningen måste vi erkänna att detta är ett enda dokument som ersätter de 40 olika förordningar som gäller för närvarande, och att det kommer att göra det möjligt för oss att på ett effektivt sätt skydda människors liv och hälsa. För det andra är denna förordning en klar förbättring av det som har funnits hittills. Om vi beslutar att fortsätta att förbättra och ändra den i framtiden, anser jag att vi bör anta den.

 
  
MPphoto
 
 

  Libor Rouček (PSE).(CS) Mina damer och herrar! Man hänvisar ofta till EU som en inkompetent, oduglig institution som efter utvidgningen inte längre kan fatta de viktiga, effektiva gemensamma beslut som är absolut nödvändiga för EU. Jag är fast övertygad om att dagens debatt och omröstningen på onsdag om Reach-direktivet kommer att bevisa att det förhåller sig tvärtom.

Utarbetandet och antagandet av Reach-lagstiftningen utgör ett viktigt steg både för EU och för världen i övrigt. Med denna lagstiftning skapar EU klara, öppna och rättvisa bestämmelser för registrering, utvärdering, godkännande och, om så krävs, begränsning av kemikalieanvändningen. I sin slutliga form kommer dessa bestämmelser att bättre skydda folkhälsan och miljön, och den kommer att göra det möjligt för kemiföretagen inom EU att inte bara överleva, utan enligt min åsikt också stärka sin ställning i världen. Detta på grund av att EU genom Reach-lagstiftningen i framtiden kommer att bestämma regler, normer och tendenser för kemiindustrin i hela världen.

Liksom all annan lagstiftning utgör Reach en kompromiss, i det här fallet mellan företrädare för den kemiska industrin, konsumenterna, miljöaktivisterna och djurskyddsorganisationerna. Den utgör också en kompromiss mellan företrädarna för stora kemiska företag och små och medelstora företag. Jag talar som parlamentsledamot från Tjeckien, ett medelstort land där små och medelstora företag dominerar den kemiska produktionen, och jag är säker på att Reach-lagstiftningen, när man väl har övervunnit initialkostnaderna, kommer att göra det möjligt för dessa små och medelstora företag att konsolideras och utvecklas vidare, samt att skapa alltfler arbetstillfällen. Jag kommer därför att rösta för Reach-direktivet i onsdagens omröstning.

 
  
MPphoto
 
 

  Edit Herczog (PSE).(HU) Tillåt mig gratulera föredraganden och alla dem som har bidragit och finslipat hans arbete med sina frågor och sitt stöd under de senaste åren. Jag vill betona att det, för oss företrädare från de östeuropeiska staterna, finns två viktiga punkter i detta lagstiftningsprojekt där våra egna förslag som har lagts fram i utskottsdebatter har tagits med, och som parlamentet också framgångsrikt har införlivat i texten.

En är det maltesisk-slovenska förslaget, den andra det ungersk-brittiska s.k. OSOR-initiativet. Detta möjliggör besparingar på 10 miljarder forinter för ungerska små och medelstora företag. Det är ett ytterligare bevis på att vi har lyckats harmonisera hänsynstagandet till skyddet för hälsa och miljö med småföretagarnas förmåga att bära kostnaderna.

Jag vill därför välkomna denna kompromiss. Som ledamot i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd är jag särskilt nöjd med att kravet på att lämna konsumentinformation slutligen införlivades i förslaget till kompromiss. Jag tror att detta blir mycket viktigt för alla aktörer, eftersom det kommer att göra det möjligt för oss att bedöma resultaten av Reach. Jag hoppas innerligt att allt vårt arbete med lagstiftningen inte kommer att gå förlorat när den genomförs. Mina gratulationer.

 
  
MPphoto
 
 

  Guido Sacconi (PSE), föredragande.(IT) Herr talman, mina damer och herrar! När det gäller alla ståndpunkter som har lagts fram, också de mest kritiska, och dem som förbereder sig för att rösta för den gemensamma ståndpunkten, utan att stödja ett paket som förbättrar den, vill jag bara säga att det råder frihet här i parlamentet och att vi kommer att fortsätta att ha ett lika bra förhållande i framtiden.

Men det finns ett argument som jag måste kullkasta. Någon talade om hundratals farliga ämnen som skulle släppas fria på marknaden, och några sa till och med att 90 procent av de farliga ämnena skulle godkännas. Med andra ord skulle kompromissen ge ett slags licens att döda. All denna snedvridning lär ha skett under den sista förhandlingsnatten. Detta stämmer inte. Jag kan bara göra en uppskattning, eftersom endast Reach kan visa det faktiska antalet, men enligt de mest tillförlitliga uppskattningarna kommer grovt räknat 2 500 ämnen att underkastas förfarandet för godkännande.

Genom kompromissen bör det vara mindre än 200 ämnen som kan godkännas på grundval av lämplig kontroll – vilket inte är en licens att döda, utan innebär en riskbedömning. I vilket fall som helst, och på grund av det sätt som vi har omstrukturerat kompromissen, måste man också för dessa ämnen ovillkorligen lägga fram en ersättningsplan där det finns ett alternativ, eller en forsknings- och utvecklingsplan om det inte finns något alternativ.

Ingen kan därför förneka att alla ämnen som är godkända kommer att ingå i ett förfarande som förr eller senare kommer att leda till att de ersätts. Om någon trodde att ersättningen skulle göras obligatorisk genom förordningen skulle de rösta om något som jag aldrig har lagt fram, vare sig i första behandlingen eller i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd.

Det jag verkligen inte kan godta är det som har sagts om att förhandlingsprocessen inte har varit öppen och att den har varit odemokratisk. Jag träffade medföredragandena före och efter alla förhandlingsrundor. Jag höll dem informerade, och fram till den sista rundan fanns det en mycket bred enighet om det förhandlingsmandat som jag tog med mig till förhandlingsbordet.

Slutligen vill jag tacka min vän Carl Schlyter för att han lämnade tillbaka förra årets äpple. Jag ska äta det i morgon. Men han behöll det, och han visade mig något i en glasburk som är en verklig kommande ekologisk katastrof. På tal om frukt och grönsaker vill jag berätta något som min gamla mästare i förhandlingar i fackföreningen lärde mig. Han var en gammal arbetare som hade varit med om mycket och hade offrat mycket. Han sa: ”Du får inte vara som en valnöt, hård på utsidan och mjuk på insidan. Du måste vara som en persika, mjuk på utsidan och hård på insidan.” Det är den förhandlingslinje som jag följer

 
  
MPphoto
 
 

  Mauri Pekkarinen, rådets ordförande. – (FI) Herr talman! Jag vill tacka parlamentsledamöterna för en mycket intressant och öppen debatt. Det har talats ganska öppet och ärligt här. Diskussionen har visat att det fortfarande finns många åsikter om Reach i parlamentet, och varför skulle det inte finnas det? Enligt min åsikt är det mycket förståeligt och naturligt att det är så.

Å andra sidan har debatten visat att många parlamentsledamöter är beredda att genom en kompromiss söka det bästa möjliga resultatet. Det verkar som om det önskemål som jag framförde i mitt första inlägg kommer att besannas i omröstningen i övermorgon, på onsdag. Det förefaller som om det nu finns tillräckligt många som vill ha en kompromiss.

Jag är övertygad om att resultatet av dessa kompromisser blir att vi inom EU kommer att ha den mest avancerade lagstiftningen om kemikalier i världen. Efter omröstningen kommer det verkliga arbetet att börja, nämligen genomförandet av förordningen. Det praktiska arbetet börjar med kontrollen av de 30 000 kemikalier som nu finns på marknaderna inom EU. Jag anser att detta arbete kommer att innebära att vi gör våra barn, våra barnbarn, naturen, miljön och den omgivning där vi lever en stor tjänst.

Med dessa ord vill jag en gång för alla tacka parlamentsledamöterna, och särskilt föredraganden, samt utskottets ordförande och mer allmänt våra partner i parlamentet och kommissionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill bara göra två påpekanden. Några av deltagarna i debatten, som jag för ögonblicket inte kan se här inne, har uttalat kritiken att Reach-projektet skulle minska skyddsnivån för de anställda inom kemikalieindustrin. Jag kan definitivt upplysa om att det är rent nonsens. Reach kan inte minska skyddsnivån inom den kemiska industrin. De tillämpliga arbetsskyddsbestämmelserna kommer att vara i full kraft. Reach tillåter inte något som tidigare varit förbjudet. Tvärtom kommer de anställda inte längre att förväntas hantera en hel rad med ämnen som de tidigare var ansvariga för. Under alla omständigheter ger Reach därför en klar förbättring av säkerheten för de anställda på arbetsplatsen. Därför måste jag klart avvisa detta argument från parlamentsledamöter som uppträder som om de företräder arbetstagarnas intressen.

Min andra kommentar är att många talare helt riktigt har påpekat att det nu är viktigt att genomföra Reach fullständigt, öppet och resolut och undvika onödig byråkrati. Detta kräver ett oändligt antal initiativ, projekt och åtgärder – jag skulle kunna räkna upp dem för er, men tiden räcker inte till. Jag har redan talat med ordföranden för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och erbjudit mig att besöka utskottet i februari och lägga fram en detaljerad rapport om de åtgärder som kommissionen antingen redan har vidtagit eller planerar att vidta i fråga om genomförandet av Reach. Samtidigt vill jag fästa särskild vikt vid att besvara alla frågor som har ställts här om stöd för EU:s små och medelstora företag och ett mildrande av de krav som ställs på dem, och om de många hundratusentals anställda som berörs.

 
  
MPphoto
 
 

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag har lyssnat noggrant till de ärade parlamentsledamöternas anföranden, och jag uppskattar de positiva och konstruktiva bidragen och den välriktade kritiken.

Kommissionen stödjer kompromissändringarna som dels syftar till att avsevärt förbättra folkhälso- och miljöskyddet, dels till att främja innovation och upprätthålla den ekonomiska tillväxten.

En av de viktigaste punkterna i den överenskommelse som vi har framför oss är, som Dorette Corbey betonade, ersättning av de farligaste ämnena med säkrare alternativ om sådana finns. Jag kan säga att denna kompromiss till viss del är en förbättring jämfört med kommissionens ursprungliga förslag, till exempel har beviljandet i allmänhet blivit strängare.

Jag stöder helt att företagens ansökningar för beviljande måste innehålla substitutionsplaner för ämnen med mycket farliga egenskaper – som tillverkas eller importeras – om företagen har hittat lämpliga alternativ. Jag håller också fullständigt med om att dessa substitutionsplaner bör vara nyckelfaktorer för beslutet om att bevilja tillstånd och för framtida ändringar av sådana tillstånd.

Omröstningen i oktober i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet kan ha ingett förhoppningar om ett ännu ambitiösare resultat, som John Bowis påpekade. Jag vill, liksom många av talarna i kväll, också stanna på toppen av berget och skulle ha föredragit att man tog itu med vissa frågor på ett annat sätt i den slutliga överenskommelsen. Som Chris Davies och Satu Hassi underströk kunde till exempel bestämmelserna om ämnen som stör hormonsystemet, så kallade endokrinstörande ämnen, ha varit strängare.

Caroline Lucas med flera anser inte att möjligheten att hemlighålla de vetenskapliga namnen på nya farliga ämnen i sex år skulle gynna överenskommelsen som helhet. Det fråntar konsumenterna rätten att veta vilka ämnen de har att göra med, och gör det också svårare för användarna att identifiera ämnena i olika databaser.

Sist men inte minst skulle det, som Lena Ek och Elisa Ferreira med flera antydde, ha varit praktiskt med en obligatorisk kemikaliesäkerhetsrapport för de farligaste ämnena i de lägre produktionsvolymerna för att ytterligare förbättra skyddet för arbetstagare. Men som Dagmar Roth-Behrendt underströk är en kompromiss en kompromiss, och detta kompromisspaket är en avsevärd förbättring för hälso- och miljöskyddet om ni jämför med den aktuella situationen.

Kommissionen stöder kompromisspaketet till fullo, och jag hoppas innerligt att parlamentet kommer att stödja paketet under onsdagens omröstning.

Under detta förfarande har kommissionen gjort sitt yttersta för att underlätta enighet mellan rådet och parlamentet och hitta välavvägda kompromisser. Vi ser mycket positivt på enigheten mellan parlamentet och rådet och stöder fullständigt överenskommelsen så att Reach kan börja tillämpas senast i juni 2007. Jag vill återigen tacka Guido Sacconi och skuggföredragandena för deras insatser för att uppnå denna kompromiss.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy