ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om toppmötet mellan Europeiska unionen och Latinamerika och Karibien.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Rådet välkomnar Europaparlamentets intresse för stärkandet av det strategiska partnerskapet mellan Europeiska unionen och Latinamerika och Karibien. Vi är även nöjda med parlamentets aktiva roll i att uppmuntra konkreta åtaganden om denna region, vilket skulle medföra avsevärda fördelar för medborgarna på båda sidor.

Jag vill börja med att gratulera er till inrättandet av den parlamentariska församlingen EU–Latinamerika (Eurolat), som kommer att spela en avgörande roll när det gäller att föra samman medborgarna på båda sidor. De resolutioner som EuroLat antog vid sitt sammanträde i december utgör ett värdefullt och stimulerande bidrag till målen för stats- och regeringscheferna från länderna på båda sidor vid det toppmöte som ska hållas nästa månad. Vi är också nöjda, herr talman, med att ni har framfört ert intresse för att delta i toppmötet mellan Europa och Latinamerika och Karibien i maj. På detta sätt kommer den goda praxis som infördes vid toppmötet i Wien 2006 att fullföljas.

Europeiska unionen och de latinamerikanska och karibiska länderna har enats om att deras toppmöte i Lima, under titeln ”Addressing our People's Priorities Together”, kommer att vara inriktat på två centrala kapitel. För det första fattigdom, ojämlikhet och utanförskap, som är tre av de centrala utmaningarna för social sammanhållning. För det andra miljön, klimatförändringen och energi – under titeln Hållbar utveckling. Angående det första av de två kapitlen, fattigdom, ojämlikhet och utanförskap, vill jag betona att för Europeiska unionen är social sammanhållning av central vikt och också ett mål som är i linje med långvariga europeiska traditioner. Social sammanhållning omfattar alla tre, och innebär att vi måste bekämpa fattigdom, ojämlikhet och utanförskap. Alla de tre faktorerna är oupplösligen förbundna. Vi instämmer med de latinamerikanska och karibiska länderna i att vårt samarbete borde stärkas på alla dessa tre områden. Därför avser vi att uppmärksamma följande faktorer: social trygghet, skattepolitiken och dess effektivitet, produktiva investeringar för fler och bättre arbetstillfällen, en politik för att bekämpa alla former av diskriminering – sexuell, etnisk, religiös eller annan diskriminering, förbättrade grundläggande sociala tjänster och sociala trygghetsnät, samt utbildningskvalitet.

En viktig aspekt av sociala framsteg är tillhandahållandet av lämpliga arbetstillfällen. Som ni vet innehåller alla avtal mellan Europeiska unionen och de latinamerikanska länderna och regionerna artiklar om samarbetet inom socialpolitik, och åtaganden om att respektera de så kallade primära arbetsnormerna, som definierats av Internationella arbetsorganisationen. Under förberedelserna för toppmötet i Lima har båda sidor försökt att hitta sätt att främja arbetstillfällen som utformats enligt dessa normer, särskilt i små och medelstora företag. Samtidigt har det slovenska ordförandeskapet betonat att större investeringar i utbildning, särskilt grundläggande utbildning och yrkesutbildning, är av central vikt för att förbättra våra länders konkurrenskraft i såväl Europeiska unionen som i Latinamerika och Karibien.

Det andra centrala kapitlet för det kommande toppmötet är hållbar utveckling och miljö, klimatförändring och energi. Vi betonar att fattigdomen är nära besläktad med dessa frågor. Klimatförändringen kommer att allvarligt påverka våra ekonomier, vår tillväxt och vår politik för fattigdomsbekämpning. Vi vet redan att de mest utsatta grupperna förmodligen kommer att drabbas mest. Såväl i Europeiska unionen som i de latinamerikanska och karibiska länderna är vi medvetna om de säkerhetsrisker som klimatförändringen kommer att innebära. Vi vet att om vi inte vidtar några åtgärder kommer konsekvenserna att vara mycket större än kostnaderna för förebyggande åtgärder. Av de nuvarande diskussionerna om det uttalande som ska antas vid toppmötet framgår tydligt att vi kommer att hantera flera aspekter av den globala utmaningen tillsammans.

Vi kommer båda att tvingas ändra situationer med ohållbar tillverkning och konsumtion. Bestämmelser om konkreta och brådskande åtgärder för hållbar förvaltning av skogar och resursanvändning måste införas för att minska utsläppen av växthusgaser, stimulera investeringar i tillverkning med låga koldioxidutsläpp, bevara den biologiska mångfalden, förvalta vattenresurser och liknande.

Europeiska unionen och de latinamerikanska och karibiska länderna kommer naturligtvis också att prioritera ett vidare samarbete inom ramen för FN. Som avslutning på denna inledning vill jag tacka för er uppmärksamhet.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill sälla mig till ministern och tacka parlamentet för att det har fört upp toppmötet mellan Europeiska unionen och Latinamerika och Karibien på föredragningslistan för sitt sammanträde. Detta blir det femte toppnivåmötet mellan våra regioner sedan vårt strategiska partnerskap lanserades vid toppmötet i Rio 1999.

Toppmötet i Lima kommer i synnerhet att inriktas på två specifika ämnen: för det första kampen mot fattigdom, ojämlikhet och utanförskap, och för det andra klimatförändringen och energi. Toppmötet äger rum i ett mycket stimulerande klimat.

Den latinamerikanska och karibiska regionen förändras mycket snabbt. För första gången har regionens BNP ökat med i genomsnitt 5 procent under de senaste fem åren. Därmed har de offentliga budgetarna ökat, vilket ger regionen möjlighet att ta itu med den sociala ojämlikhetens faror, som fortfarande är betydande. Vi får inte glömma att över 200 miljoner människor fortfarande lever i fattigdom i regionen. Regionen får också allt större internationell betydelse som tillverkare av jordbruksprodukter och biobränslen.

Denna utveckling ingår i ett politiskt sammanhang med dels demokrati, vilket fortfarande är det vanligaste systemet i regionen, dels en allt större utveckling mot populism, och även i vissa fall, stärkandet av den verkställande makten på bekostnad av det parlamentariska styret och lagstiftningens företräde.

Som ni vet är EU delaktigt på ett stort antal nivåer. Tillsammans med regionen har EU åtagit sig att lösa dessa strukturella problem. EU är fortfarande den centrala givaren inom ramen för utvecklingssamarbetet, och den största utländska arbetsgivaren. Som den andra största handelspartnern i regionen går EU i täten i fråga om investeringar, med avsevärt större investeringar än Kina. Våra allmänna associeringsavtal med Chile och Mexiko har haft en betydande inverkan på tillväxten av vår handel sedan de först infördes. Vi befinner oss nu i det tredje skedet av förhandlingarna om undertecknandet av associeringsavtalen med Andinska gemenskapen och Centralamerika, vilket av allt att döma kommer att ske inom en nära framtid. Vi arbetar med att främja och stödja den regionala integrationen, och delar i det hänseendet med oss av Europas positiva erfarenheter.

På samma sätt förhandlar vi för närvarande med Mercosur om möjligheterna att få fart på saker och ting igen i den aktuella situationen. Vi har nyligen ingått ett strategiskt partnerskap med Brasilien, som borde leda till införandet av en första gemensam åtgärdsplan i slutet av året. Den karibiska regionen är den första, och hittills den enda, som framgångsrikt har förhandlat fram ett ekonomiskt partnerskapsavtal med unionen inom ramen för Cotonouavtalet.

Vi fortsätter naturligtvis att stödja demokrati och mänskliga rättigheter i regionen, både genom samarbetsprogram och också, vid behov och endast på begäran, genom valobservationsuppdrag.

Slutligen vill jag redogöra för prioriteringarna för toppmötet och den omedelbara framtiden. Social sammanhållning och regional integration måste förbli de politiska prioriteringarna för partnerskapet mellan EU och Latinamerika och Karibien, med tanke på deras betydelse för den ekonomiska och politiska stabiliteten, och för multilateralism, eftersom de två regionernas värderingar är mycket snarlika. EU:s centrala mål för toppmötet i Lima är att befästa det befintliga strategiska partnerskapet och föra det framåt på två områden, nämligen social sammanhållning och hållbar utveckling, vilka kommer att vara avgörande för våra förbindelser med regionen under den närmaste framtiden.

Vad gäller social sammanhållning har Europeiska kommissionen infört omfattande stöd- och samarbetsprogram för att minska fattigdomen i regionen. 40 procent av de 2,6 miljarder euro som anslagits för samarbete och utveckling för de kommande sex åren används för att lösa problem i samband med social sammanhållning.

Angående miljön och klimatförändringen vill vi samarbeta mer med regionen för att möta denna globala utmaning. Vad beträffar kommissionens initiativ inleddes den första ministerdialogen om miljön mellan Europeiska unionen och Latinamerika och Karibien i mars 2008, som en inledning till toppmötet i Lima. Vi måste ta detta tillfälle i akt att med våra partner bekräfta det existerande sambandet mellan hållbar utveckling och klimatförändring, även om mänga länder i Latinamerika fortfarande ägnar mycket lite uppmärksamhet åt problemet med klimatförändringen, trots dess negativa och ibland katastrofala inverkan på regionen.

Slutligen måste Euroepiska unionen betona sin fortsatt viktiga roll när det gäller att främja den regionala integrationen och dess positiva effekt på den ekonomiska och politiska stabiliteten i underregionerna.

Detta är den information jag har till parlamentet och jag kommer naturligtvis att vara mycket intresserad av de kommande anförandena.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Om man bortser från retoriken vill Europaparlamentet genom den ambitiösa resolution, som det avser att anta i morgon, omvandla sina ord till handling, genom att stödja dagordningen för toppmötet i Lima i fråga om fattigdom och socialt utanförskap och för att skydda miljön och bekämpa klimatförändringen genom en rad åtgärder.

Vi vill också utveckla förberedelserna inför associeringsavtalen – vilka vi måste ha tillit till och en tro på – med Mercosurs tullunion, med Andinska gemenskapen och med Centralamerika, så att de kan ingås snarast möjligt, och särskilt under denna mandatperiod, så att parlamentet kan ge sitt obligatoriska samtycke.

Vi vill också framföra vår solidaritet med alla de som har kidnappats i Colombia, däribland naturligtvis Ingrid Betancourt, och återigen kräva deras ovillkorliga och omedelbara frigivande.

Latinamerika har en befolkning på 600 miljoner, står för 10 procent av världens BNP, har 40 procent av planetens växtarter och är rikt på exceptionella mänskliga resurser.

För EU är Latinamerika dock inte bara en marknad, utan en kontinent med en gemensam historia och gemensamma värderingar som uppenbarligen befästs, om än inte helt friktionsfritt och inte överallt: frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och rättssäkerhet.

Detta är det budskap som vi vill sända från Europaparlamentet, och som vi kommer att upprepa vid EuroLat-församlingens möte i Lima nästa vecka: vi vill att en regional strategisk associering som bygger på värderingar ska inrättas, en biregional strategisk associering med känsla.

Jag anser att detta är ett fantastiskt tillfälle att uppmana rådets ordförande och kommissionen att göra allt de kan. Europaparlamentet kommer förvisso att se till att toppmötet i Lima blir en rungande framgång, och ni, herr talman, kommer att få tillfälle att på parlamentets vägnar sända ett tydligt och väldefinierat budskap om EU:s nya åtagande om Latinamerika.

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, ärade tomma kammare, mina damer och herrar! Den 16 och 17 maj kommer Europeiska unionens och de latinamerikanska ländernas stats- och regeringschefer att träffas i Lima. Detta möte kommer att utgöra ett tillfälle för dem att nå ett historiskt genombrott i den biregionala dialogen mellan EU och Latinamerika och utveckla en ny dimension i förbindelserna mellan våra två kontinenter.

En tredjedel av FN:s medlemsstater utgörs av europeiska och latinamerikanska länder. Denna siffra i sig borde antyda för européerna att den transatlantiska förbindelsen innebär mer än bara EU:s förbindelser med USA. Transatlantiska förbindelser betyder framför allt EU och Latinamerika! I nästan alla viktiga frågor som vi diskuterar här i kammaren sammanfaller de latinamerikanska ländernas åsikter med Europeiska unionens.

I vår resolution för vi fram våra idéer om social sammanhållning, och dessa idéer delas fullt ut av samtliga latinamerikanska regeringar, oavsett om de är vänster- eller högerregeringar. Vi talar om de åtgärder som är väsentliga för att skydda miljön och klimatet, och detta får stort gensvar i Latinamerika. Låt mig i förbifarten påpeka att inga av klimatmålen, inte ett enda, kan nås om inte de latinamerikanska länderna är på vår sida.

När vi talar om reformen av de internationella institutionerna, reformen av Förenta nationerna, om säkerhetsrådets reform, när vi européer talar om att multilateral politik är lösningen på 2000-talets konflikter, då ger alla våra latinamerikanska partner oss sitt helhjärtade stöd. När vi talar om behovet att reformera de finansiella systemen och få de internationella finansmarknaderna under kontroll, då är det ingenstans vi möter större förståelse än i Latinamerika. Tala med vilken argentinsk politiker som helst, från vänster eller höger, och han kommer att tala om exakt vilket kaos den internationella finanspolitiken kan orsaka i ett land!

När vi talar om livsmedelskrisen, som vi gjorde i går, och om den allt knappare tillgången till livsmedel och jordbruksmark för att odla livsmedel, som orsakas av produktionen av biomassa, och om hur detta är en konsekvens av miljöpolitiken, borde vi tala med brasilianerna och med de latinamerikanska politikerna. Vi kommer att hitta ett tydligt fokus på dessa problem. Den allt knappare tillgången till livsmedel orsakar prishöjningar och slår hårt mot våra konsumenter, men det drabbar konsumenterna i Latinamerika ännu hårdare. Stödet för EU, och gensvaret när det gäller att lösa de aktuella problemen, är som allra störst i Latinamerika.

I Wien, vid det förra toppmötet, sa kansler Schüssel, dåvarande rådsordförande, att: ”Det var underbart, och alla kunde tala med varandra!” Det är bra, men vi har inte råd med att det blir det enda resultatet i Lima. Vi måste nu nå konkreta överenskommelser med Mercosur, med Andinska gemenskapen och med de centralamerikanska länderna, och slutföra förhandlingarna.

Jag vill inte ignorera de många problem som finns och som måste lösas. De måste också hanteras. Vad ska vi göra med Kuba? Vill vi upprätthålla sanktionerna mycket längre till? Den stora majoriteten av EU:s medlemsstater vill avskaffa dessa meningslösa sanktioner. Det finns dock somliga som är för dem. Vad som är intressant är att vissa av de länder som inte vill avskaffa sanktionerna ändå i mycket hög grad utökar sina handelsförbindelser med Kuba för närvarande. Det blir svårt att förklara för någon i det långa loppet. Låt oss stoppa denna praxis. Låt oss komma ihåg att skapande av närmare förbindelser alltid är en bättre strategi för att få till stånd förändringar än den isolering som förespråkas av George W. Bush.

José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra har naturligtvis rätt när han säger att FARC måste frige gisslan. Colombia som land har tagits som gisslan av terrorismen, mer än något annat land, och Ingrid Betancourt måste friges, och alla andra som är gisslan måste också friges.

Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Latinamerika kan vara nyckeln till samarbetet mellan två stora världsregioner. Att göra världen till en fredligare plats, att anpassa dess institutioner till 2000-talets behov, att hantera miljö- och livsmedelsproblemen, och att utveckla en bättre finansiell kontroll – alla dessa frågor står med på dagordningen för toppmötet i Lima. Min grupp fäster stor vikt vid att uppmuntra Europaparlamentet att i framtiden prioritera denna politik i mycket högre grad än tidigare.

  Josu Ortuondo Larrea, för ALDE-gruppen. – (ES) Herr talman! En gemenskap som den latinsk-karibiska gemenskapen, vars hela befolkning på den amerikanska kontinenten liknar vår egen, som vi kan tala till på våra egna språk – portugisiska, franska och spanska, bland andra – förtjänar ett särskilt beaktande och särskild behandling av EU-institutionerna.

Förutom våra historiska band delar vi kristna rötter, principer, värderingar och många intressen, och därför måste vi fortsätta att utveckla den biregionala strategiska associering som redan tillkännagivits vid stats- och regeringschefernas fyra toppmöten, som föregått toppmötet i Lima, som vi diskuterar i dag.

Detta innebär att vi kan fortsätta att underlätta en social, kulturell och politisk tillnärmning mellan våra samhällen, och också underlätta handel, ekonomi, säkerhet och kampen mot klimatförändringen till förmån för en hållbar utveckling.

Jag håller med om att vi borde ge denna associering ett fullständigt strategiskt perspektiv, som i spåren efter de associeringar som redan införts med Mexiko och Chile så snart som möjligt borde leda till förhandlingar med Mercosur, Andinska gemenskapen och Centralamerika, och på grundval av en mångkulturell vision tillåta oss att skapa ett globalt interregionalt europeiskt-latinamerikanskt område som en WTO-kompatibel modell för fri rörlighet för personer och fri kommersiell och regional handel.

I detta syfte måste EU bidra till mångfaldigandet och moderniseringen av produktionsprocesserna i Latinamerika genom planer för tekniköverföring och kapacitetuppbyggnad, och därigenom skapa den bästa möjliga miljön för investeringar inom en likvärdig ram för rättssäkerhet, för att åstadkomma en latinamerikansk integration och som pricken över i avskaffa fattigdom, ojämlikhet och utanförskap.

Vi måste använda gemenskapens finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete och främjande av demokrati och mänskliga rättigheter samt andra program för utbildning, vetenskapligt och tekniskt samarbete, hälsa, utvandring osv. på ett intelligent sätt.

Vi borde skapa en biregional solidaritetsfond, ett center för konfliktförebyggande, en stiftelse för att främja dialog, ett observatorium för emigration, och omedelbart införliva Mercosur i den parlamentariska församlingen EU–Latinamerika.

Framtiden kan inte vänta, och att förena båda sidor av Atlanten är västvärldens utmaning inför globaliseringen och 2000-talet.

  Inese Vaidere, för UEN-gruppen. – (LV) Mina damer och herrar! Även om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Latinamerika kan beskrivas som dynamiska utnyttjas vår samarbetspotential långt ifrån fullt ut. Nu till vissa praktiska frågor. Latinamerika är i allmänhet rikt på energiresurser, men efterfrågan kommer att öka och det kommer att kräva nödvändiga stora investeringar. Det vore ömsesidigt fördelaktigt om EU hade likvärdiga möjligheter till investeringar i de olika latinamerikanska staterna – även där begränsningar har införts. Europeiska unionen för sin del borde ge en hjälpande hand inom förnybar energiteknik, eftersom klimatförändringen är ett gemensamt problem. Verkligheten i de latinamerikanska och karibiska länderna är att fördelarna med demokrati i vissa fall inte når hela samhället. Det är därför mycket viktigt att förmedla våra erfarenheter av att stärka demokratiska institutioner. En stabil och säker region med en hållbar socioekonomisk utveckling ligger i vårt intresse. En övergång från givarpolitik till samarbete mellan likvärdiga partner är både målet för och det förväntade resultatet av vårt gemensamma arbete. Tack.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Först vill jag påminna parlamentet om att vi här diskuterar ett toppmöte med en problematisk process, vars resultat förvisso är oförutsägbart. Ingen ifrågasätter enligt min åsikt vikten av att förbättra förbindelserna mellan två av världens tätast befolkade regioner, som har en hög utvecklingstakt, nämligen Europa och Latinamerika.

Det är dock också sant, åtminstone för närvarande och av resultatet av de tidigare toppmötena att döma, att det finns många okända faktorer inom denna process. Om man ser längre än till retoriken är till exempel sanningen den att förbindelserna mellan EU och Latinamerika, åtminstone hittills, har lett till få framgångar i fråga om regional integration och fattigdomsbekämpning.

Vi vet alla att det inte finns någon enkel process för att säkra särskilda överenskommelser i ett så varierat forum och med ett så brett spektrum av politiska åsikter som toppmötet i Lima. Men det är därför jag anser det relevant att närmare uppmärksamma regionens sociala och politiska utveckling mot förändringar i de gamla majoriteterna på den amerikanska kontinenten. Jag vill också ta detta tillfälle i akt att gratulera president Lugo till resultaten i Paraguay, som ett exempel på dessa nya trender som vi borde notera.

Jag erkänner att jag är mycket skeptisk till vad statschefernas möte i maj kan leda till, förutom ett upprepande av de tre åtaganden som redan gjorts tidigare – kampen mot fattigdom och kampen för social sammanhållning och hållbar utveckling.

Hur det än är med den saken tror jag fortfarande att det är viktigt att inte missa detta nya tillfälle, som vi gjorde tidigare. Jag anser särskilt att två grundläggande aspekter här borde utgöra en del av såväl diskussionerna som deras slutsatser. Till att börja med måste vi komma ihåg att associeringsavtalen mellan EU och Latinamerika inte bara måste vara omfattande, ambitiösa och väl avvägda, utan det är också av största vikt att de kan bidra till människors mänskliga rättigheter och sociala och ekonomiska rättigheter, och till en ömsesidigt hållbar utveckling och minskad ojämlikhet. Detta innebär för det andra att den nuvarande obalansen mellan de båda regionerna borde beaktas med ett särskilt mål, nämligen att inte föra oss närmare något som vissa parter uppenbarligen vill se – ett frihandelsområde för Nord-, Latin- och Sydamerika av europeisk modell.

Jag vill också uppmana toppmötets deltagare att notera en uppmaning här i kammaren nyligen om att bekämpa kvinnomord, eftersom jag uppfattar detta som en av världens största utmaningar för närvarande, även i den berörda regionen.

Jag vill också uppmana toppmötets arrangörer, i detta fall de peruanska myndigheterna, och mer specifikt myndigheterna i Lima, att garantera det civila samhällets deltagande. Detta innebär bland annat att de civila organisationerna, Enlazando Alternativas, kan få det utrymme och de möjligheter de behöver för att planera sitt arbete och sina debatter inom ramen för toppmötet, och faktiskt inleda en dialog, vilket har krävts vid så många tillfällen.

När det gäller Colombia måste slutligen omfattande åtgärder, och jag vill säga till och med drastiska åtgärder i vissa fall, vidtas omgående. Jag hör dock till dem som anser – och många av oss hyser samma åsikt – att alla åtgärder i detta sammanhang måste ingå i ett försök att finna en förhandlingslösning på den väpnade konflikten. Om detta inte är fallet är jag rädd för att vi inte kommer att finna någon lösning eller några positiva resultat, särskilt för de personer vars omedelbara frigivning vi kräver i dag, men också för folkgrupper som nu tydligt hotas och är i fara på grund av många faktorer, inte bara gerillagrupperna utan också av andra orsaker.

  Willy Meyer Pleite, för GUE/NGL-gruppen. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot, herr minister! Det femte toppmötet har förvisso en särskild dagordning för att diskutera socialt utanförskap och fattigdom.

Situationen är i praktiken den att ett populärt svar nu har uppkommit på all den politik som har utarmat en av planetens rikaste regioner.

Det paraguayanska folkets nya hållning då de valde Fernando Lugo till president är det tydligaste tecknet på detta i motsats till den nyliberala politik som har utarmat kontinenten.

EU måste därför beakta denna verklighet. Därför anser vi att vi måste anta en ny EU-ståndpunkt om republiken Kuba, som en del av denna nya verklighet.

Herr minister! I juni kommer vi att få tillfälle att avskaffa den gamla EU-politiken med särställning för Kuba, det enda landet i världen – i hela världen – som EU har bevarat denna särställning för.

Det är nu sant, mot bakgrund av medlemsstaternas bilaterala förbindelser med Kuba, att denna ståndpunkt inte längre finns kvar. Den har förstörts, och sålunda har vi ett fantastiskt tillfälle att bli en del av den nya verklighet som nu införs av Latinamerika och Karibien.

Därför tänker vi stödja den gemensamma resolutionen. Jag anser att alla parlamentsgrupper har enats om en viktig kompromiss för att säkra denna överenskommelse. Vi kommer tveklöst att bevara två ändringsförslag. Ett av dessa rör Colombia, eftersom vi i enlighet med FN:s ståndpunkt anser att konflikten i Colombia måste lösas genom en överenskommen förhandling, en politisk förhandling. Det finns ingen annan lösning på konflikten. Här borde vi också säga att vi anser att det civila samhället måste vara en aktiv deltagare som alternativ till stats- och regeringschefernas toppmöte i Lima.

Vi tänker också uppmana den peruanska regeringen att göra allt den kan för att också tillåta det civila samhället att hålla möten inom ramen för Enlazando Alternativas, och därigenom tillåta kritik och alternativ.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Kommissionsledamot Barroso var på försäljningsresa häromdagen i Irland. Han beklagade att president Bush hade fått träffa sexton olika rådsordförande under sina åtta år och hyllade Lissabonfördraget för dess införande av en gemensam president.

Vi följer för närvarande slaget mellan kandidaterna för vart och ett av de konkurrerande partierna, från stat till stat, på tv-kanalerna till dess att den amerikanska presidenten väljs. Hur ska vi välja vår president? Han kommer inte att väljas! Det kommer inte att finnas någon valkampanj att följa på tv, inga kandidater för ett primärval och inga personer att rösta på. I Europa anförtror vi åt 27 premiärministrar att träffas bakom stängda dörrar för att välja en politiker från det förflutna: en politiker som Tony Blair, som inte längre kan väljas i sitt eget land, eller den före detta österrikiske kanslern, som röstades bort från sitt ämbete i Österrike och som kan vara en kompromisskandidat för kansler Merkel, premiärminister Brown och president Sarkozy – de tre europeiska ledare som kommer att välja president åt oss alla.

De kommer att träffas privat bakom stängda dörrar och utnämna den president som vi ska sända till USA och Latinamerika. Vår icke-valda president kommer att resa till Kina och Ryssland och kritisera deras bristande demokrati. Han – det är ingen som tänker sig en kvinna – kan åtföljas av en kommissionsordförande, som inte heller väljs, och av en utrikesminister, som också handplockas av en superkvalificerad majoritet med 20 av de 27 premiärministrarna i Lissabonfördragets union.

Demokratin föddes i Europa för 2 500 år sedan, i Grekland. Hur kan en kommissionsordförande hylla ett fördrag där personerna för alla verkställande funktioner handplockas bakom stängda dörrar i stället för att vara ett resultat av väljarnas val? Alltför många länder har alltför ofta sänt personer till Bryssel som de vill bli av med där hemma.

I stället för Lissabonfördragets bristande demokrati borde vi välja ett demokratiernas EU och ett demokratiskt EU där väljarna väljer samtliga de personer som ska tjäna de europeiska medborgarna i förhandlingar med andra länder.

Kommissionsledamot Barroso sa i Cork att Lissabonfördraget skulle föra EU närmare sina medborgare. Nej, det kommer det inte att göra! Det kommer att undergräva den parlamentariska demokratin i 49 nya områden och vår lagstiftning och representation kommer i huvudsak att utformas och genomföras av människor vi inte kan välja eller välja ut. Vi, de valda, kan göra oss hörda i utrikespolitiken, men ingen behöver lyssna. Vi, de valda, kan lägga fram förslag, via ändringsförslag, för de icke-valda i kommissionen. Vi, de valda, kan rösta för eller emot kommissionsledamot Barroso, om han åter utnämns av 20 av de 27 premiärministrarna. Det är inte receptet på demokrati som vi ska representera i en icke-demokratisk värld.

Herr talman! Tack för att ni har tillåtit mig att framföra såväl kritiska som konstruktiva åsikter under mina 29 år här i kammaren – den minst dåliga institutionen inom EU. Detta kan vara min sista debatt med kommissionen och rådet. Efter 29 år kommer jag att lämna min plats till min efterträdare, Hanne Dahl, och jag kommer inte att vara ledamot under den kommande sparrissäsongen i maj. Farväl sparris, Alsacevin, Munsterost och den enorma resande cirkusen mellan Strasbourg och Bryssel.

  Irena Belohorská (NI). - (SK) Det kommande toppmötet mellan Europeiska unionen och Latinamerika och Karibien blir det femte mötet för höga tjänstemän från båda regioner. Toppmötets deltagare kommer att fokusera på de prioriteringar som måste uppmärksammas i högre grad: fattigdomsbekämpning, ojämlikhet och diskriminering, hållbar utveckling, klimatförändring, miljö och energi.

Som vice ordförande för den parlamentariska församlingen EU–Latinamerika vill jag tala om miljön, och i synnerhet om vatten. Jag har utarbetat ett arbetsdokument inför mötet i Lima där jag analyserar det nuvarande tillståndet för denna viktiga naturresurs i Europeiska unionen. I dokumentet utvärderar jag också Europeiska unionens stöd till Latinamerika i fråga om vatten, genom en undersökning som omfattar många projekt inom ramen för denna hjälp inom områden som vattenförsörjning och renhållning, integrerad förvaltning, forskning, övervakning och förebyggande av naturkatastrofer.

Avslutningsvis vill jag betona behovet av en global strategi för denna fråga, genom institutionella och lagstiftningsmässiga förändringar och innovationer inom vattensektorn. Tillgång till rent vatten och verkliga lösningar för bortskaffande av avloppsvatten och för renhållning är viktiga förutsättningar för folkhälsan.

  Peter Liese (PPE-DE). - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill naturligtvis också personligen önska Jens-Peter Bonde lycka till i framtiden. Jag anser dock att det är lite synd att han kände sig tvungen att upprepa sina ofta återkommande kommentarer om institutionerna under denna debatt om Latinamerika, eftersom ämnet Latinamerika är viktigt i sig. Det framgår av de siffror som Martin Schulz nämnde. En tredjedel av FN-medlemmarna kommer att träffas i Lima. Tillsammans företräder vi en miljard människor och om vi kan nå en överenskommelse kan vi påverka världsutvecklingen i positiv riktning. Mot bakgrund av globaliseringen och de utmaningar som vi står inför, framför allt i relation till Kina eller andra länder för den delen, är det grundläggande att Latinamerika och Europa samarbetar.

Klimatförändringen kommer att vara ett viktigt ämne, och i resolutionerna sägs det med rätta att det är de fattiga som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringen. Jag kan tala av erfarenhet här – jag är själv delaktig i arbetet i en liten icke-statlig organisation i Centralamerika. Det som drabbade människorna där på grund av orkanen Mitch och orkanen Stan är bara en liten försmak av vad vi kan förvänta oss om vi inte får klimatförändringen under kontroll. Det är bra att vi är eniga om så många punkter här.

Det finns trots allt en hel del frågor som vi ännu inte är eniga om. Här i kammaren röstade vi med bred majoritet för luftfartens införlivande i utsläppshandeln. Vice ordförande Jacques Barrot är medveten om detta och har gjort mycket kritiska uttalanden om detta ämne. Resten av världen har försökt att hindra detta förslag via ICAO, och tyvärr gäller det även Latinamerika. Jag anser att detta måste diskuteras i Lima. Om vi vill arbeta tillsammans för att bekämpa klimatförändringen måste också de latinamerikanska länderna spela en konstruktiv roll.

Kan jag slutligen få säga ett par ord om Kuba. Martin Schulz har sagt att vi inte borde föra samma politik som George W. Bush, men det har vi aldrig gjort. Vi har aldrig tillämpat samma typ av ekonomiska sanktioner – sanktioner som drabbat det kubanska folket – som Amerika har gjort. Däremot har vi tidigare gjort det till en prioritet att se till att våra partner, den demokratiska oppositionen, är delaktiga i dialogen.

Oswaldo Payá och Damas de Blanco har tilldelats Sacharovpriset och vi kan inte bara gå tillbaka till ”business as usual” om Damas de Blanco fortfarande inte har kunnat ta emot priset, och vissa av dem har arresterats igen, vilket skedde så sent som förra veckan. Vi får inte glömma bort våra partner i dialogen med Kuba.

  Luis Yañez-Barnuevo García (PSE). - (ES) Herr talman! Till att börja med vill jag framföra mitt stöd för min gruppordförande och talesman i denna fråga, Martin Schulz. Enligt min åsikt är EU:s förbindelser med Latinamerika våra viktigaste förbindelser. Dessa förbindelser har också den största framtida potentialen, mot bakgrund av de berörda dimensionerna, som redan nämnts här, våra delade värderingar i det multilaterala FN-systemet och Latinamerikas utveckling med ekonomisk tillväxt och minskad fattigdom.

De är alla demokratiska länder, med undantag för Kuba. Toppmötet i Lima är ett bra tillfälle för de andra 49 länderna att uppmana de kubanska myndigheterna att inleda en fredlig övergångsprocess till demokrati genom dialog, och det är också ett underbart tillfälle att inrätta en verklig strategisk och hållbar allians.

För att hindra att vi hemfaller till tämligen typiska europeiska romantiska lockelser vad gäller terrorism eller organisationer som FARC, som nu är narkotikahandlande gerillor och inte de romantiska paramilitära grupper som de var på 70-talet, så skulle dessa organisationer slutligen också kunna uppmanas att överge våldet en gång för alla, unilateralt och ovillkorligt.

  Renate Weber (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag anser att mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter också borde prioriteras högt i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Latinamerika. Jag vill uppmärksamma er på en specifik situation i Nicaragua. Förbudet mot abort av medicinska skäl, som infördes lagligt 2006, har redan fått tragiska konsekvenser för kvinnors hälsa. Det gäller alla våldtäktsoffer, däribland en nio år gammal flicka eller en tolvårig flicka med dubbelsidig förlamning, som tvingades gå igenom sina graviditeter trots att deras egna liv stod på spel.

Dessutom utsätts advokater och människorättsförespråkare själva för brottsutredningar om anstiftan till brott, enbart för att de motsätter sig denna omänskliga lagstiftning eller försvarar läkare. Detta är oacceptabelt och Europeiska unionen har inte råd att vara tyst.

Förra veckan antog Europarådets parlamentariska församling en resolution om tillgång till säkra och lagliga aborter i Europa, vilket innebär att vi bryr oss om kvinnorna i Europa. Men om vi vill övertyga våra medborgare om att mänskliga rättigheter är värderingar som vi verkligen värdesätter, måste vi visa att vi inte tillämpar dubbelmoral när det gäller partner där förhandlingar om avtal pågår.

  Liam Aylward (UEN). - (EN) Herr talman! Den strategiska betydelsen av partnerskapet mellan Europeiska unionen och Latinamerika och Karibien är mycket stor. Ända sedan 1960-talet har EU, Latinamerika och Karibien skapat närmare politiska och ekonomiska band.

EU är nu den största biståndsgivaren till dessa länder, och EU är Latinamerikas och Karibiens andra största handelspartner. En stor del av dessa EU-pengar går till projekt som främjar social sammanhållning och bekämpar fattigdom. Tillsammans som politiska demokratiska organ arbetar vi med en rad frågor av ömsesidig vikt, däribland att hantera den allt större betydelsen av energi- och miljöfrågor, som exempelvis klimatförändringen, via EU:s Rio-grupp, att arbeta tillsammans med många projekt för att främja konfliktlösning, rättssäkerhet, demokrati, goda styrelseformer och mänskliga rättigheter, och att införa fler förbindelser i fråga om högskoleutbildning mellan våra två grupper.

Våra politiska, ekonomiska och sociala band måste fortsätta att utvecklas. Men det innebär inte att det fortfarande finns tydliga meningsskiljaktigheter. Jag anser att EU har fattat rätt beslut när det gäller import av brasilianskt nötkött, och att all livsmedelsimport till Europeiska unionen i framtiden alltid måste följa exakt samma normer som gäller för de europeiska jordbruks- och livsmedelssektorerna. Villkoren måste alltid vara desamma när det gäller reglerna för EU:s livsmedelsimport – oavsett varifrån den kommer – och för EU-tillverkade produkter.

  Luca Romagnoli (NI). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har redan vid ett annat tillfälle angett hur strategiskt viktigt det är för EU att ingå ett särskilt partnerskap med Latinamerika, med tanke på att vi naturligtvis delar principer, värderingar, kultur och intressen.

I en strävan att gå bortom de många överflödigheterna i resolutionen anser jag att man vid det kommande mötet måste betona att de två kontinenterna har ett intresse av att öka handeln med högteknologiska halvfabrikatvaror, för båda parters skull, utan ett obalanserat förhållande som i slutändan missgynnar andra möjliga handelspartner.

Jag tror att detta kommer att gynna båda kontinenterna, delvis tack vare att EU:s förhållningssätt tveklöst visar på en större lyhördhet för hållbar utveckling än till exempel USA:s eller Kinas. EU:s avsevärda erfarenheter av social organisation och utveckling kan också bidra med ett betydande mervärde till den bilaterala handeln. Därav behovet, enligt min åsikt, att stärka åtagandet om att inrätta EU-LAC.

  Alojz Peterle (PPE-DE). - (SL) De händelser som kommer att äga rum i Lima i april och maj på det parlamentariska och regeringsmässiga planet måste stärka den sydliga dimensionen av det transatlantiska samarbetet. Det är grundläggande för utvecklingen av det strategiska partnerskapet mellan Latinamerika och Europeiska unionen att det sker i en stabil ekonomisk, social och politisk situation. Därför anser jag att det är av yttersta vikt, med tanke på de många målen för våra ansträngningar, att ansträngningarna främst inriktas på två grundläggande mål. För det första att stödja hållbar ekonomisk tillväxt – det gläder mig att Latinamerika nu i flera år har haft en ekonomisk tillväxt – och för det andra att stärka det regionala och interregionala samarbetet.

Jag anser att Latinamerika nu står inför samma utmaningar som Europeiska unionen gjorde under de första åren då den gemensamma metoden tillämpades. Jag är därför övertygad om att Europeiska unionens erfarenheter faktiskt vore mycket tillämpliga på den latinamerikanska kontinentens försök att införa en ny kvalitet i det regionala och interregionala samarbetet, däribland att nå en ny dynamik. Jag tror faktiskt att ordet dynamik är mycket lämpligt – vi vet vilka svårigheter Mercosur hade i början, och faktiskt fortfarande har.

Jag har haft tillfälle att se de smältande glaciärerna i Patagonien. Det är en process som också är välkänd i norra Europa, och jag tror att det kan finnas vissa oförutsägbara följder eller konsekvenser av denna allt snabbare utveckling, som kan kräva ett mycket mer omfattande samarbete och en avsevärd solidaritet, och jag hoppas att man vid toppmötet i Lima också kommer att uppmärksamma denna möjliga utveckling.

  Manuel António dos Santos (PSE). – (PT) Herr talman! Samarbetet mellan Europeiska unionen och Latinamerika har varit en framgångssaga. Samarbetet har nu sina egna särskilda ramar i och med inrättandet av den parlamentariska församlingen EU–Latinamerika, som kommer att ge samarbetet ny drivkraft och ny stimulans. Jag skulle säga att detta är första steget i integrationen av Europaparlamentets ledamöter och de latinamerikanska parlamentsledamöterna. Jag hoppas att vi i Europaparlamentet kommer att axla detta ansvar och anta det aktuella gemensamma uttalandet, så att detta kan tjäna som en färdplan för stats- och regeringschefernas toppmöte.

Jag har inte mycket tid på mig för att redogöra för mina skäl, så därför sällar jag mig till vad ordföranden för min politiska grupp, Martin Schulz, sagt. Även om jag håller med honom fullt ut, måste jag bara göra ett par mindre påpekanden. Det första är att Europa har ett särskilt ansvar för att lösa problemen i Colombia. EU måste fullt ut engagera sig i denna fråga och bidra till att garantera stabiliteten i detta land. EU måste också snabbt finna en lösning för att normalisera förbindelserna mellan Europeiska unionen och Kuba. Det är inte förnuftigt att låta den nuvarande situationen fortsätta. Vi måste gå framåt i en anda av framsteg och samarbete.

  Francisco José Millán Mon (PPE-DE). - (ES) Herr talman! Latinamerika delar många principer och värderingar med Europeiska unionen till följd av våra nära historiska, mänskliga och kulturella förbindelser. Man kan till och med säga att vi är naturliga partner.

Toppmötet i Lima borde stärka vår biregionala associering med Latinamerika och Karibien på alla områden, och främja överenskommelsen om att anta de globala utmaningarna tillsammans, från klimatförändring till narkotikahandel och terrorism.

Ett av de främsta problemen i Latinamerika är den sociala ojämlikheten. Vi måste hjälpa länderna i detta hänseende, och det är min förhoppning att toppmötet i Lima får en ambitiös agenda för utrotning av fattigdomen, även om inget uppenbarligen kan ersätta de berörda regeringarnas politiska vilja.

En central faktor i kampen mot fattigdomen är den ekonomiska tillväxten, som underlättas genom privata investeringar. Investeringar kräver dock stabila rättsliga ramar och jag vill att man vid toppmötet i Lima gör ett åtagande om rättssäkerhet. Utländska investerare får inte skrämmas bort från Latinamerika, för i denna globaliseringsera kommer de inte att ha några svårigheter att hitta andra regioner att investera i.

För att stärka de biregionala förbindelserna, däribland de ekonomiska och handelsrelaterade förbindelserna, måste förhandlingarna om associeringsavtalen med de centralamerikanska länderna och Andinska gemenskapen påskyndas. Toppmötet i Lima kommer förhoppningsvis också att bidra till att avskaffa dödläget i förhandlingarna med Mercosur. Överenskommelserna med Chile och Mexiko borde göra att saker och ting går framåt. Medan vi ändå talar om denna fråga vill jag säga att man bör överväga att stärka Mexikos associering med EU och ge den en strategisk ställning.

I syfte att skapa närmare mänskliga och utbildningsmässiga band hoppas jag också att man vid toppmötet i Lima ska främja vad som nu kallas området för högre utbildning, och att vi fortsätter att göra framsteg i samarbetet mellan universiteten och erkännandet av studier och kvalifikationer.

Toppmötet borde också godkänna EU–Latinamerikastiftelsen, som är en typ av tankesmedja för utvecklingen av biregionala förbindelser, och ge våra förbindelser en välbehövlig synlighet, eftersom de tyvärr inte är välkända i Europa.

Slutligen hoppas jag att toppmötet kommer att leda till ett förnyat åtagande om pluralistisk demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna, i enlighet med det djupgående begreppet mänsklig värdighet, som vi stöder på båda sidor av Atlanten. Begreppet politiska fångar måste avskaffas helt i Latinamerika och i Kuba, och våld mot dissidenter måste utrotas.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Toppmötena mellan Europeiska unionen och Latinamerika och Karibien har stor betydelse för att definiera och stärka inriktningen för det strategiska partnerskapet mellan våra regioner. Det kommande toppmötet i Lima utgör ytterligare ett tillfälle att fördjupa dialogen om frågor av avgörande vikt för båda områdena. Jag noterar därför med glädje att toppmötets centrala fokus kommer att ligga på frågor som är avgörande för att garantera det varaktiga välmåendet för våra samhällen och bidra till en stabil ekonomisk tillväxt.

Å ena sidan kommer toppmötet att hantera frågor som rör social sammanhållning, framför allt fattigdom, ojämlikhet, diskriminering och socialt utanförskap. Jag vill påpeka att enligt uppskattningar från FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien från 2007 så lever 36,5 procent av regionens befolkning i fattigdom, medan 13,5 procent lever i extrem fattigdom. Dessa siffror har förbättrats under de senaste åren, men problemet kräver fortfarande många partners engagemang. Europeiska unionens medlemsstater hör till dessa partner.

Å andra sidan utgör frågorna om hållbar utveckling, miljöskydd, klimatförändring och energi utmaningar som har en allt större inverkan på hur båda kontinenterna fungerar. Därför finns det tveklöst ett behov att inrätta gemensamma prioriteringar och sätt att samarbeta för att effektivt bemöta de kommande förändringarna. Att förena den ekonomiska tillväxten med principerna om hållbar utveckling är särskilt viktigt. Detta är verkligen en mycket komplicerad utmaning, särskilt när det gäller utvecklingsekonomier och ekonomier som genomgår förändringar.

Vi bör också komma ihåg att samarbetet mellan EU och Latinamerika och Karibien går utöver de två centrala områden som ska diskuteras vid toppmötet i Lima.

Jag vill också påpeka att det andra ordinarie sammanträdet för den parlamentariska församlingen EU–Latinamerika ska äga rum i Lima samma kväll som toppmötet. Europaparlamentets deltagande kommer förvisso att stärka det strategiska partnerskapet mellan regionerna. Jag inväntar därför resultatet och slutförklaringen från det femte toppmötet mellan EU och Latinamerika och Karibien med stort intresse.

  Reinhard Rack (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Jag välkomnar att regeringarna kommer att inleda en dialog om centrala frågor vid toppmötet mellan Europeiska unionen och Latinamerika och Karibien. Małgorzata Handzlik har just påpekat att det är mycket viktigt att parlamentet blir alltmer delaktigt i denna interkontinentala dialog och bidrar till processen.

Enligt min åsikt är det särskilt viktigt att vi får starkare förbindelser mellan EU-medborgarna och folken i Syd- och Latinamerika och Karibien. Det är inte bara affärsmänniskor och turister, utan också framför allt unga människor, som har en viktig roll att spela. Vi behöver dem om vi verkligen ska kunna skapa bättre förbindelser.

I Europeiska unionen har vi fått värdefulla erfarenheter genom studentutbytesprogram i medlemsstaterna, och detta system borde nu också stärkas i våra förbindelser med Latinamerika och Karibien.

Vi behöver de unga för att kunna finna livskraftiga och hållbara lösningar i framtiden för många av de viktiga frågor vi står inför.

  Manuel Medina Ortega (PSE). - (ES) Herr talman! Latinamerika är en kontinent i förändring. Förändringar sker kontinuerligt och det har särskilt skett två stora förändringar under de senaste månaderna, veckorna och dagarna.

Den första är Kubas politik för hur man behandlar sina medborgare ekonomiskt och socialt, och den andra förändringen har skett genom valen i Paraguay, som tycks utlova en helt annan regering.

Mot bakgrund av dessa situationer och förändringar, hur har rådet och kommissionen agerat för att beakta dessa förändringar och möjligheten att påverka dessa två länder?

  Ewa Tomaszewska (UEN). - (PL) Herr talman! Länderna i Latinamerika har inlett långtgående pensionsreformer med avsevärt deltagande av Världsbanken. Europas demografiska kris väcker tanken att vi borde överväga om vi är nöjda med rättsliga bestämmelser som utlovar en relativt bra affär, trots att det är ovisst om det finns ett tillräckligt finansiellt underlag för att dessa löften ska kunna uppfyllas. Med tanke på de båda kontinenternas olika erfarenheter i detta hänseende kan det vara värt att arbeta tillsammans när vi funderar över hur problemet ska hanteras. Vi måste hitta ett sätt att ge de äldre möjlighet att leva ett värdigt liv, även om deras hälsa ofta är dålig och de därför inte kan fortsätta att arbeta, trots den demografiska krisens ekonomiska inverkan.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE). – (PT) Latinamerikas och Europas regeringar är avgörande för att detta toppmöte ska lyckas. De är också avgörande för att nå de två centrala målen, som är integrationen av Latinamerika och samarbetet mellan Europeiska unionen och Latinamerika, på grundval av de värderingar som vi försvarar här i parlamentet och i synnerhet de som ordföranden för min politiska grupp har betonat.

Jag måste dock påpeka ytterligare en aspekt, nämligen att samarbetet och dess effektivitet är viktiga inte bara för de två kontinenterna Latinamerika och Europa, utan också globalt, på grund av de värderingar som dessa två parter försvarar världen över. Genom detta samarbete kan de resultat som inte nåddes genom millennieutvecklingsmålen, genom multilateralism och genom fullföljandet av de värderingar som styr den europeiska integrationen och det europeiska projektet nås i hela världen. Det är denna globala aspekt som enligt min åsikt berättigar ett större åtagande för oss alla, i synnerhet parlamenten.

  Gabriela Creţu (PSE). - (RO) De historiska, sociala och politiska förutsättningarna i Latinamerika har placerat kvinnor i en dubbelt svår position. Å ena sidan står de till största delen för den ekonomiska produktionen, särskilt på landsbygden.

Å andra sidan är det främst kvinnor som utsätts för tvångsförflyttning och berövande, människohandel, våld, sexuellt utnyttjande och offentlig kontroll av kvinnors reproduktiva förmåga.

Under dessa förhållanden är det inte bara önskvärt att inta ett genusperspektiv, utan också nödvändigt. Av detta skäl ber vi om ert stöd för ett muntligt ändringsförslag som skulle stödja stärkandet av kvinnors ställning och respekten för deras rättigheter.

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag har lyssnat mycket noga på debatten om förberedelserna inför toppmötet mellan EU och Latinamerika och Karibien, och jag tror att den kommer att vara till stor hjälp för förberedandet och genomförandet av toppmötet. José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra sa att samarbetet mellan Europeiska unionen och Latinamerika och Karibien måste gå från ord till handling. Jag kunde inte hålla med mer, men jag vill ändå lägga till att detta faktiskt sker. Toppmötena mellan EU och Latinamerika och Karibien är inte bara tillfällen då vältaliga uttalanden görs och stora planer tillkännages, men aldrig genomförs. Dessa möten är tillfällen då åtaganden görs som faktiskt förverkligas.

I detta sammanhang vill jag nämna flera saker. Rapporten om biregionalt samarbete mellan Europeiska unionen och Latinamerika och Karibien, som det gemensamma ordförandeskapet lade fram vid det tidigare fjärde toppmötet i Wien, är bevis för de påtagliga framsteg som gjorts hittills för att faktiskt genomföra de gjorda åtagandena. Jag vill också nämna de nästan 400 biregionala åtgärderna för genomförandet av åtagandena från Guadalajara, liksom den nya förteckning som utarbetats om genomförandet av åtagandena från toppmötet i Wien 2006. Vi hoppas att toppmötet i Lima kommer att leda till ytterligare ett steg mot godkännandet och genomförandet av de åtaganden som gjorts.

Ett antal Europaparlamentsledamöter, bland andra Martin Schulz, Willy Meyer-Pleite, Peter Liese, Manuel António dos Santos och flera andra, jag kan tyvärr inte nämna dem alla, har tagit upp frågan om Kuba. Jag vill säga att toppmötet i Lima inte kommer att vara ett toppmöte mellan EU och Kuba, och inte heller ett toppmöte om Kuba. Men eftersom så många åsikter framförts vill jag bara göra ett par viktiga påpekanden.

För tillfället regleras EU:s politik, och rådets och EU-ordförandeskapets politik, för Kuba genom följande dokument: Europeiska unionens gemensamma plattform för 2006, och slutsatserna från rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) förra året. Dessa två dokument utgör de grundläggande riktlinjerna för alla medlemsstater och deras inställning till Kuba, och också för deras samtal om Kuba med tredjeländer. Jag vill också lägga till att grunden för EU:s Kubapolitik är mänskliga rättigheter.

Rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) möte i juni kommer att vara ytterligare ett tillfälle att diskutera Kuba. Jag vill säga att det slovenska ordförandeskapet arbetar för att inrätta en ny gemensam plattform som ska antas vid detta möte. Vi hoppas att våra ansträngningar kommer att bära frukt. Men som jag nämnde tidigare kommer detta inte att vara föremål för diskussion vid toppmötet i Lima i maj, som kommer att vara ett möte mellan EU och Latinamerika och Karibien som helhet.

Sammanfattningsvis vill jag säga att det är det slovenska ordförandeskapets önskan att toppmötet ska ge ytterligare drivkraft, eller för att citera Manuel António dos Santos, ska ge ny dynamik åt förbindelserna mellan EU och Latinamerika och Karibien, och jag är övertygad om att Europaparlamentet med debatter som denna kan bidra till att nå detta mål.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr talman, herr Salafranca! Jag kan säga att kommissionen har gjort allt den kan för att göra detta toppmöte till en verklig framgång. Som Martin Schulz har påpekat, och som ministern just sagt, måste Lima verkligen vara ett tillfälle att ge förbindelserna mellan Latinamerika och Europa en stark drivkraft.

Vi har många gemensamma värderingar, såsom många av er, däribland Martin Schulz, har betonat. Det finns ett gemensamt stöd för multilateralism och det finns ett tveklöst behov av ett nära samarbete mellan Europeiska unionen och de latinamerikanska länderna, om vi vill att vårt inflytande ska bli synligt i en förbättrad global organisation. Om vi vill ha reformer i de stora internationella institutionerna kommer vi endast att nå detta genom en tämligen långtgående överenskommelse mellan Latinamerika och Europeiska unionen. Det finns ingen annan region i världen som vi arbetar så nära med på multilateral nivå som Latinamerika.

Jag vill nu kort besvara ett par frågor. Den första gäller gisslan. Kommissionen har uppenbarligen systematiskt stått bakom alla ansträngningar att nå en humanitär överenskommelse om frigivandet av all gisslan. Kommissionen är naturligtvis mycket lyhörd för de anföranden som tagit upp detta problem.

Jag vill säga något om Kuba. Som ministern har sagt kommer Kuba visserligen inte att vara den centrala frågan vid toppmötet i Lima, men jag vill ändå säga att EU:s politik rymmer ett konstruktivt åtagande. Vi förespråkar inte en isolerings- eller sanktionspolitik. Vår kommissionsledamot Louis Michel besökte nyligen Kuba. Vi är beredda att samarbeta med Kuba inom områden av gemensamt intresse, men vår dialog med Kuba omfattar givetvis frågan om mänskliga rättigheter.

Vi vill också göra framsteg i fråga om associeringsavtalen. Vi avser att göra framsteg med Mercosur. Vi vill också nå en överenskommelse med Andinska gemenskapen under 2009.

Jag ska tala om ett par frågor som tagits upp under denna mycket intressanta debatt. Den fråga som togs upp av Irena Belohorská, tillgången till vatten, är mycket viktig, och frågan har införlivats i förslaget till uttalande för toppmötet i Lima. Kommissionen står bakom projekt och program för tillgången till vatten i flera länder.

Det civila samhällets deltagande har också nämnts. Det civila samhället kommer att anordna två evenemang under förberedelserna för toppmötet i Lima: den organiserade konferensen för det civila samhället, Esosoc, och konferensen med icke-statliga organisationer och icke-organiserade företag. Kommissionen har slutligen avsatt finansiellt stöd för dessa konferenser och en rapport om dessa kommer att läggas fram vid toppmötet i Lima.

Frågan om livsmedelspriser har tagits upp, och det är sant att de höjda livsmedelspriserna förvisso kommer att påverka Latinamerika, där över en tredjedel av befolkningen redan lever i fattigdom. I vissa länder, som till exempel El Salvador, är människorna starkt beroende av livsmedel. De höjda livsmedelspriserna kommer uppenbarligen att få en djupgående effekt på en befolkning som redan är mycket sårbar. Frågan hänger naturligtvis samman med strategin för biobränslen. Detta är en känslig fråga, som förvisso kommer att vara värd att diskutera.

Kvinnors ställning i Latinamerika har också nämnts. Kommissionen är oerhört oroad över situationen i Latinamerika, särskilt i Mexiko och Guatemala. Vi är fullt medvetna om situationen, och försöker att bekämpa problemet. Vi är tacksamma mot Europaparlamentet för dess arbete med frågan.

Mina svar är inte fullständiga, men debatten har varit mycket nyttig och den kommer säkerligen att bidra till större tydlighet vid toppmötet i Lima. Toppmötet kommer att göra det möjligt för oss att stärka dialogen med regionen och bättre samordna våra insatser för viktiga internationella tidsfrister, särskilt för miljön. Det är också ett viktigt tillfälle för oss att se hur vi kan stödja demokratiska svar på de strukturella problemen med den sociala sammanhållningen. EU-institutionerna måste givetvis samordna sina insatser för att differentiera sin strategi och anpassa den till problemen i varje stat i regionen.

Slutligen vill jag välkomna arbetet i EuroLat. EuroLat, den parlamentariska församlingen EU–Latinamerika, inrättades efter toppmötet i Wien 2006. Den har redan gett ett värdefullt bidrag till samarbetet i regionen, samtidigt som den har stärkt den demokratiska viljan på båda sidor. I detta sammanhang är vi säkra på att Europaparlamentet, genom sina särskilda band med regionen via EuroLat, kommer att agera beslutsamt för att garantera att associeringen mellan Europeiska unionen och länderna i regionen får en allt större strategisk betydelse.

Jag vill återigen tacka alla ledamöter som har talat och bidragit med klargöranden inför förberedelserna av toppmötet i Lima.

  Talmannen. − Jag har mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 24 april 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Gyula Hegyi (PSE), skriftlig. – (HU) Det är ingen slump att de latinamerikanska regnskogarna kallas världens lungor. Vårt klimat och med det vår framtid beror på hur väl vi behåller det ursprungliga innehållet i dessa livgivande regnskogar i Brasilien, Columbia, Ecuador, Venezuela och andra sydamerikanska länder, tillsammans med deras biologiska mångfald och rika fauna och flora. Det är därför viktigt att miljöskyddet och en verklig klimatpolitik betonas mer i samarbetet mellan EU och de latinamerikanska länderna. Den glupska profithungern, avverkningen av regnskogarna och planteringen av grödor för biobränsle strider mot mänsklighetens grundläggande intressen. Vi måste därför motivera våra latinamerikanska vänner att kräva ett stopp för dessa destruktiva handlingar. Det bästa sättet att skydda dessa ursprungliga naturtillgångar, om vi inte ska störa urbefolkningarna, är att låta folket äga sin mark och låta dem fortsätta att leva på sitt eget sätt. En grundförutsättning för vår utvecklings- och stödpolitik måste vara att ömsesidigt upprätthålla krav på miljöskydd.

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om förhandlingar mellan EU och Förenta staterna om undantag från viseringsskyldighet.

  Dragutin Mate, rådets ordförande. − (SL) Jag vill kort informera er om framstegen för samtalen om viseringsundantag och samtalen om det elektroniska systemet för resetillstånd, Esta. Till att börja med vill jag säga att för Europeiska unionen är viseringspolitiken en oerhört viktig fråga och att ända sedan de nya medlemsstaterna anslöt sig till unionen har både kommissionen och alla ordförandeskap gjort enorma ansträngningar för att alla länder och medborgare ska omfattas av samma krav för inresa till USA, och för att alla länder ska omfattas av programmet för viseringsundantag. Avskaffandet av viseringar skulle naturligtvis innebära att alla EU-medborgare är lika.

I år har USA infört vissa förfaranden och har öppnat för programmet för viseringsundantag. De har inlett exklusivt bilaterala samtal, och det var här vissa missuppfattningar uppstod. Vissa intensiva diskussioner ägde rum, vilket vi i ordförandeskapet och kommissionen klargjorde i början av året, och efter ett antal möten enades vi om ett samarbetssystem med två spår. Denna strategi bekräftades också vid trojkamötet mellan EU och USA, som hölls i Slovenien den 12 mars.

En tvåspårsstrategi innebär att kommissionen får ett mandat att förhandla om och nå en överenskommelse med USA om frågor som rör EU, och att alla länder samtidigt kan föra samtal på bilateral nivå om frågor som faller under medlemsstaternas behörighet. Den 18 april röstade rådet (rättsliga och inrikes frågor) också för att bevilja kommissionen ett mandat, så att kommissionen nu också kan inleda sådana samtal. Vi hoppas att detta tvåspårssamarbete kommer att bli öppet. Vissa medlemsstater har redan inlett preliminära bilaterala samtal om hur överenskommelserna ska se ut, även om inget än så länge är skriftligt. Vi förväntar oss att både medlemsstaterna och kommissionen kommer att agera öppet, så att vi sedan kan vidta åtgärder på den nivån.

När det gäller elektroniska resetillstånd måste jag nämna att vi haft flera diskussioner om denna fråga. Tillsammans med kommissionen och USA har vi fört så kallade förberedande samtal. Av de uppgifter som hittills varit tillgängliga framgår det tydligt att USA inte kommer att kräva någon ytterligare information förutom de uppgifter som passagerare redan frivilligt lämnar vid flygningar till USA när de fyller i I-94-formuläret, som är grönt för dem som har ett viseringssystem. Det är oerhört viktigt.

Under de nuvarande samtalen har vi också beslutat, och det har vi enats om, att dessa kontroller ska vara kostnadsfria och att tillståndet, när det väl utfärdats, ska gälla i två år. När detta system väl har införts skulle faktiskt medborgarna sända in sina uppgifter via Internet till de amerikanska myndigheterna, som sedan skulle behandla dem på samma sätt i framtiden som de gör nu.

Det finns också en annan fråga som förtjänar att särskilt nämnas, nämligen samtalen med USA om en högnivågrupp med experter för skyddet av personuppgifter. Än så länge har vi lyckats enas om tolv principer och vi har fastställt att de är identiska. En princip har ännu inte fastställts. Jag hoppas att vi i slutet av juni kommer att nå en punkt där vi kommer att dra slutsatsen att det är möjligt att fortsätta diskussionerna och ge gruppen ett annat mandat, i syfte att inleda förberedelser inför samtal om möjligheten att nå ett ramavtal med USA på detta område.

Varför behöver vi detta ramavtal? Till att börja med vill vi följa de resolutioner som Europaparlamentet antog i december förra året, där det särskilt angavs att ett sådant avtal vore önskvärt. Vi anser naturligtvis att det endast är möjligt att genomföra förhandlingar och att nå en överenskommelse inom ramen för ett sådant paraplyavtal om förhandlingarna och överenskommelserna följer principerna och när Lissabonfördraget väl har antagits, det vill säga tillsammans med parlamentet, rådet och kommissionen. Endast ett samförstånd mellan alla tre organ kommer att göra det möjligt för oss att nå gemensamma principer och gemensamma åtgärdsprinciper. När vi väl har detta paraplyavtal måste vi naturligtvis samtidigt fortsätta att individuellt besluta om eventuellt informationsutbyte från fall till fall. Detta avtal kan inte omfatta allt som händer senare. Den nuvarande situationen är alltså den att för varje avtal tas dessa principer gång på gång upp och man förhandlar gång på gång om dem i alla förhandlingar. Om vi hade gemensamma principer att utgå ifrån skulle de konkreta avtalen och fördragen naturligtvis ha mycket bättre förutsättningar. Det var allt som jag kort ville säga.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr minister, mina damer och herrar! Europeiska unionens och USA:s ministertrojka för rättvisa, frihet och säkerhet, i vilken Dragutin Mate och vice ordförande Franco Frattini deltog i mars, var ett utmärkt tillfälle att diskutera vissa viktiga frågor med våra amerikanska motparter.

Vi har tagit ett steg i rätt riktning genom att anta ministeruttalandet om den strategi som ska antas för införlivandet av den nya amerikanska lagstiftningen om viseringsundantag. Enligt denna lagstiftning måste säkerhetsavtal undertecknas med länder som är eller kommer att bli medlemmar i programmet för viseringsundantag. USA har uppmärksammat den tvåspårsstrategi som krävs för Europeiska unionen, där befogenheterna på detta område delas av gemenskapen och medlemsstaterna. Frågor som faller under nationell behörighet kommer att diskuteras med de nationella myndigheterna och frågor som faller under unionens ansvarsområde kommer att diskuteras med de europeiska myndigheterna. De amerikanska förhandlarna har också ställt sig bakom det gemensamma målet med säkert resande mellan EU och USA, utan viseringar, så snart som möjligt.

För att nå detta mål har kommissionen föreslagit ett mandat för rådet som gör att det kan inleda förhandlingar med USA. Jag är tacksam mot Dragutin Mate, som var ordförande vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) möte den 18 april, eftersom rådet, tack vare ett mycket brett samförstånd, var berett att ge kommissionen detta mandat. Det är ett bevis för vår gemensamma avsikt att arbeta och gå framåt enade, vilket uppenbarligen är mer effektivt.

Kommissionen kommer nu att inleda förhandlingar så snart som möjligt. Vi har redan kontaktat de amerikanska myndigheterna. Vi måste göra snabba framsteg med USA om villkoren för programmet för viseringsundantag, som omfattas av gemenskapens behörighet. Samtidigt måste vi skydda våra medborgares rättigheter och friheter, i syfte att garantera tillträde för medlemsstaterna snarast möjligt. Vi avser att vara särskilt noga med att alla eventuella avtal mellan gemenskapen och USA ska bygga på principen om ömsesidighet, respekt för grundläggande rättigheter och individuella friheter, däribland uppgiftsskydd och rätten till privatlivet.

Som Dragutin Mate just har sagt kommer vi också att diskutera det elektroniska systemet för resetillstånd under förhandlingarna. Enligt programmet om viseringsundantag måste passagerare som reser till USA med flyg eller båt besvara vissa frågor via Internet före avresan. Sedan kommer de att få ett elektroniskt resetillstånd. Jag vill påpeka att systemet redan har tagits i bruk mellan Europeiska unionen och Australien. USA har flera gånger informerat oss om hur det elektroniska systemet för resetillstånd (Esta) fungerar, framför allt vid vår videokonferens med USA:s inrikesminister Michael Chertoff.

Uppenbarligen krävs vidare klargöranden och Dragutin Mate och jag kommer att diskutera dessa frågor igen med Chertoff när han kommer till Bryssel i mitten av maj. Vi måste upprätthålla solidariteten mellan medlemsstaterna i hela denna fråga. Tvåspårsstrategin kommer endast att fungera effektivt om staterna är helt insynsvänliga i sina förhandlingar med USA. USA borde inom kort lägga fram genomförandebestämmelserna för den avsiktsförklaring som medlemsstaterna har undertecknat med USA, eftersom dessa genomförandebestämmelser uppenbarligen är nödvändiga och det kommer att vara vårt ansvar att utvärdera dem.

Slutligen kommer kommissionen, i nära samarbete med ordförandeskapet, att fullfölja sin långvariga dialog med USA. Förbindelserna mellan Europeiska unionen och USA på detta område kräver ett tryggt och grundläggande partnerskap. Våra medborgares säkerhet kräver gemensamma åtgärder som skyddar de grundläggande rättigheterna. Enligt min åsikt är den bästa möjliga kompromissen att förhandla om ett mandat. Det ger medlemsstaterna friheten att förhandla med USA i frågor där de har företrädesrätt, till exempel samarbete och informationsutbyte mellan underrättelsetjänster, men det är naturligtvis också upp till oss att se till att alla unionens medborgare kan resa till USA. Utvidgningen av programmet för viseringsundantag har kritiserats i USA:s kongress, men jag tror att vi med stöd av Europaparlamentet och ministern kommer att kunna upprätthålla ställningen för EU, som beslutsamt värnar om lika behandling för alla sina medborgare.

Det är vad jag kan säga till parlamentet i förmiddag. Jag kommer nu att noga lyssna till era anföranden, vilka kommer att klargöra de kommande förhandlingarna.

  Urszula Gacek, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag välkomnar varmt rådets och kommissionens initiativ, varigenom tydliga och insynsvänliga principer kommer att fastställas för bilaterala avtal om viseringsfria resor mellan unionens medlemsstater och USA.

I början av året började vissa otåliga medlemsstater att förhandla med USA på egen hand, utan unionens samtycke. Andra länder valde att vänta på att principerna skulle regleras på unionsnivå, eftersom de förstod att de skulle befinna sig i en starkare position om de kunde räkna med hela EU:s stöd. Ett starkt budskap har sänts till USA i dag, vilket har klargjort att påtryckningar inte får utövas på enskilda medlemsstater om att överträda gemenskapsprinciperna. Detta gäller också känsliga frågor som inte omfattas av unionsbestämmelserna, som exempelvis offentliggörande av uppgifter om passagerares förflyttningar. Det viktiga är att det nu är möjligt för enskilda medlemsstater att förhandla med USA separat. Det rör sig om just de länder som är mest motiverade att garantera viseringsfria resor för sina medborgare. Dessa länder måste dock komma ihåg den ståndpunkt som utarbetats gemensamt och som bygger på principen om ömsesidighet, och också kravet att hålla kommissionen informerad om hur förhandlingarna framskrider.

Bollen ligger nu främst hos USA. Jag uppmanar USA att noga överväga kriterierna för hur viseringar beviljas medborgare från östra Europeiska unionen. Stämmer det verkligen att en stor andel av dessa medborgare är möjliga illegala invandrare som inte vill lämna USA när deras visum löpt ut? Det är faktiskt skälet till att den stora merparten av alla visumansökningar avslås, och inte det möjliga säkerhetshotet. Östeuropa är trots allt knappast en grogrund för fundamentalistiska islamiska terroristgrupper. Östeuropas medborgare lockades tidigare att bo i USA illegalt av ekonomiska skäl. Situationen har nu förändrats dramatiskt. Östeuropéerna har kunnat arbeta lagligt i det gamla EU från tidpunkten för EU-anslutningen. De kan arbeta här utan att bryta mot lagen och utan att behöva vara rädda för invandringsmyndigheterna.

Mot bakgrund av dessa förändringar är USA:s negativa inställning allt svårare att förstå för dessa medborgare. USA:s ståndpunkt skadar också bilden av landet utåt. Därför ligger det också i USA:s intresse att snabbt slutföra förhandlingarna och se till att viseringskravet för unionsmedborgare förpassas till historien.

  Claudio Fava, för PSE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill välkomna rådets ordförande och kommissionsledamoten. Som grupp välkomnar vi rådets godkännande av ett förhandlingsmandat som äntligen kommer att göra det möjligt för kommissionen att förhandla om införlivandet av alla medlemsstater – jag upprepar, alla medlemsstater – i det nya programmet för viseringsundantag, med de ändringar som antogs av USA:s kongress förra året.

Vi vill samtidigt beklaga att USA:s regering beslutade att inleda bilaterala förhandlingar med de länder som nyligen anslutit sig till Europeiska unionen. Det beslutet kan varken stödjas i fråga om förtjänst eller metod.

Vår grupp anser att USA är en grundläggande partner i kampen mot terrorismen, men samtidigt anser vi att USA:s regering måste respektera EU:s politiska subjektivitet och befogenheter, som skrivits in i våra fördrag. Jag vill drista mig till att föreslå, herr kommissionsledamot, att EU:s medlemsstater borde påminnas om samma sak: de är denna europeiska subjektivitets tolkar och väktare.

Det är, liksom ni gjort, värt att komma ihåg att viseringspolitiken, liksom vår politik för asyl och för bekämpning av illegal invandring, är EU:s ansvar. Rådet har i första hand begränsat förhandlingsmandatet på så vis att inga bilaterala avtal kan förhandlas fram mellan en medlemsstat och USA i frågor som faller under EU:s behörighet, särskilt när sådana avtal ger de amerikanska myndigheterna tillträde till EU:s databaser.

Vi uppmanar nu kommissionen att arbeta för ett avtal, en övergripande lösning, som skulle bevilja medborgarna i alla EU-länder ett viseringsundantag som bygger på jämlik värdighet och framför allt ömsesidighet.

  Sophia in ‘t Veld, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Detta mandat är mycket välkommet och vi kommer att invänta resultaten. Jag undrar också varför detta inte har uppnåtts under tidigare år och varför det är möjligt att uppnå nu. Låt oss hoppas att det kan genomföras.

Jag välkomnar också Dragutin Mates uttalande om att undantag från viseringskravet måste gälla alla EU-medborgare och inte alla medlemsstater, och det är en rätt stor skillnad. I det sammanhanget vill jag också uppmärksamma förbudet för inresa till USA för människor med hiv. Jag hoppas att ni beslutsamt kommer att ta ställning för ett avskaffande av detta inreseförbud. Jag vill också be om er åsikt om uttalandena av Michael Chertoff i Washington Post den här veckan om att undantag från viseringskravet endast får göras om flygbolagen tar passagerarens fingeravtryck. Detta är ett helt nytt inslag och jag vill höra er åsikt om det.

Sedan kommer vi till passageraruppgifter (PNR). Om de amerikanska PNR-kraven går längre än vad som nu anges i avtalet mellan EU och USA, som hur som helst ännu inte har ratificerats, innebär det att avtalet omedelbart blir ogiltigt? I den frågan behöver vi veta vad som omfattas av genomförandeavtalen och jag undrar verkligen varför vi inte har fått någon information om det hittills. Jag tycker att det är en konstig situation.

Därefter kommer vi till det elektroniska systemet för resetillstånd och skyddet av personuppgifter. Jag är inte helt säker på att det har organiserats på lämpligt sätt. De tolv principer som vi har haft under tiden är naturligtvis bra. Men precis som med reglerna inom tredje pelaren, rambeslutet för själva EU, ligger problemet inte i principerna utan i den långa förteckningen över undantag från dem. Jag vill ha garantier på den punkten, och inte bara principer. Jag vill också veta hur det kommer att fungera i praktiken innan vi samtycker till att bara lämna över uppgifterna om alla till andra länder.

Sedan har vi frågan om den demokratiska legitimiteten. Hur ska ni garantera den demokratiska kontrollen? Jag anser att förslaget om en kommitté med experter varken är demokratiskt eller öppet. Enligt min åsikt är detta ett typiskt fall för parlamentarisk kontroll.

Slutligen hoppas jag att kommissionen och rådet har lärt sig sin läxa om att vi som en europeisk union är mycket starkare om vi är enade och inte söndrade, och om vi dessutom hanterar frågor av detta slag på ett öppet sätt med parlamentariskt stöd från Europaparlamentet.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill tacka kommissionen så mycket för alla dess ansträngningar för att garantera lika behandling av alla EU-medborgare vid USA:s gränser. Jag anser dock att förhandlingarna om avskaffande av kravet på amerikanska visum ger en tydlig fingervisning om EU:s begränsningar.

Trots att Europeiska kommissionen haft fullt stöd, framför allt från de länder som anslöt sig till unionen 2004 och 2007, har samtalen brutit samman. USA ska underteckna bilaterala viseringsavtal med varje medlemsstat i tur och ordning, när det berörda landet endast och uteslutande följer USA:s lagstiftningskriterier i det hänseendet. Det är uppenbarligen lätt för kommissionen att begränsa medlemsstaternas befogenheter. Detta sker ibland genom fördrag och ibland genom precedensfall. Det är mycket svårare att nå framgångar i förbindelserna med tredjeländer. Trots det starka stödet för kommissionens rätt till exklusiv representation valde vissa medlemsstater individuella förhandlingar. Mitt land hör inte till dem, men jag måste säga att jag inte alls är förvånad över deras agerande.

  Dimitrios Papadimoulis, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman, herrar företrädare för kommissionen och rådet! Ni har varken berättat tillräckligt för oss eller övertygat Europaparlamentet. USA:s val att underteckna separata avtal i en fråga som faller under gemenskapens behörighet är en förolämpning mot EU och borde beskrivas som en sådan. Tjeckiens beslut att underteckna ett sådant avtal är en överträdelse av gemenskapens domsrätt. Ingen har rätt att lämna personuppgifter om EU-medborgare till USA, eller till någon annan, utan kontroll av EU och Europaparlamentet. Det går utöver innehållet i PNR.

Jag uppmanar därför rådets medlemmar att notera att inte bara de nya medlemsstaterna berörs. Trots att Grekland var en av de första femton EU-medlemsstaterna behöver grekiska medborgare fortfarande visum för att resa till USA. Vi måste stoppa detta, men genom en enda strategi som inte överträder skyddet av medborgarnas personuppgifter. Vänligen införliva detta i er slutliga ståndpunkt.

  Jana Bobošíková (NI). -- (CS) Mina damer och herrar! I parlamentet företräder jag medborgarna i Tjeckien, som just nämndes. Tjeckien tog initiativ till vissa medlemsstaters bilaterala förhandlingar om amerikanska viseringar. Jag misstycker starkt till Europeiska kommissionens oberättigade kritik av mitt lands utrikespolitik. Kommissionen har på ett arrogant sätt överskridit sina faktiska befogenheter och undertryckt subsidiaritetsprincipen och principen om jämlikhet för unionens medlemmar. Låt mig också påminna er om att de bilaterala viseringsförhandlingarna endast var Tjeckiens reaktion på kommissionens totala avsaknad av resultat i frågan om viseringsundantag för de nya medlemsstaterna. Kommissionen borde inse att även om den är ett verkställande organ med hög status finns det många områden där den måste respektera parlamentets och de enskilda medlemsstaternas politiska vilja.

Om Europeiska kommissionen slutligen vill vara en skiljedomare för unionens flygbolagssäkerhet inom ramen för amerikanska visum borde den inte tillrättavisa de länder som gör insatser, genom informationsutbyte, för att förstöra terroristernas planer. Den borde tvärtom kritisera de länder som utan skrupler förhandlar med företrädare för Libyen eller Hamas, bland andra.

  Carlos Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr Mate, herr Barrot, mina damer och herrar! Den 10 mars framförde jag här i kammaren mina farhågor om den här frågan. Jag ansåg då och jag anser fortfarande att USA har valt en söndra- och härska-strategi genom att föreslå bilaterala avtal inom ramen för sitt program för viseringsundantag. Flera medlemsstater har tyvärr inte kunnat motstå frestelsen att försöka att göra snabbare framsteg, och har glömt att den gemensamma viseringspolitiken tveklöst är ett område som faller under gemenskapens behörighet, och att de måste respektera solidaritetsprincipen i fördraget.

När dessa medlemsstater anslöt sig till Europeiska unionen åtog de sig att respektera hela gemenskapsregelverket, eftersom de samtyckte till att dela sin suveränitet i gemensamma frågor där en europeisk strategi bör vara rådande. Undertecknandet av dessa bilaterala avtal har därför utgjort ett precedensfall som helt och hållet strider mot den anda som den europeiska integrationen bygger på.

Jag gratulerar rådet till det förhandlingsmandat som kommissionen tilldelades den 18 april. Vi måste förhindra att denna process försvagar den europeiska förhandlingspositionen. I mars hävdade jag att det hade varit bättre att välja att frysa de bilaterala avtalen till dess att förhandlingarna mellan kommissionen och USA hade slutförts. Jag uppmanar kommissionen och kommissionsledamot Barrot att inte kompromissa om en sådan här fråga av gemensamt intresse. Jag uppmanar dem att noga övervaka alla medlemsstaters initiativ, och att inte tveka att vända sig till EG-domstolen om gemenskapslagstiftningen överträds, och framför allt att hålla parlamentet informerat om utvecklingen i denna situation och om de olika medlemsstaternas solidaritetsnivå, eller brist på solidaritet.

  Martine Roure (PSE). - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Vi välkomnar att rådet slutligen har gett Europeiska kommissionen mandat att förhandla med USA om att inkludera de tolv länder som för närvarande är uteslutna från programmet för viseringsundantag.

Det är också ett gott tecken att förhandlingar, vid sidan av de nämnda förhandlingarna, inleds om det elektroniska systemet för resetillstånd och om uppgiftsutbyte. Men kommer detta mandat verkligen att göra det möjligt att stoppa de bilaterala förhandlingarna, till förmån för ett verkligt europeiskt tillvägagångssätt? Låt oss hoppas det.

Jag vill återigen påminna er om att inga bilaterala förhandlingar om viseringsundantag och inga förhandlingar om uppgiftsutbyte med USA, som till exempel passageraruppgifter, är godtagbara, och att endast avtal på EU-nivå kan övervägas.

Omfattar detta förhandlingsmandat också en allmän överenskommelse om skydd av personuppgifter? Det är vad jag vill fråga, för den amerikanska lagstiftningen utesluter fortfarande EU-medborgare och skyddar dem inte. Slutligen vill jag påpeka att Schengens informationssystem och informationssystemet för viseringar inrättades för särskilda ändamål och att tillgång för tredjeländer till uppgifterna i dessa system skulle utgöra en överträdelse av principerna om ändamålsenlighet och proportionalitet. Vi litar alltså på er.

  Gérard Deprez (ALDE). - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill göra ett par korta påpekanden.

Till att börja med välkomnar jag kommissionsordförandens och medlemsstaternas ansträngningar som gjort det möjligt att godkänna ett verkligt förhandlingsmandat den 18 april. Frågan har hanterats på ett oorganiserat sätt och till och med på ett katastrofalt sätt på sista tiden, och detta är goda nyheter för alla EU-medborgare.

Jag vill dock nämna två punkter som kommissionsledamoten redan tagit upp. Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är inte rätt att de genomförandebestämmelser som förhandlats fram mellan vissa medlemsstater och USA för tillfället inte tillåter någon som helst insyn. Det kanske inte förvånar USA, men det är oacceptabelt för medlemsstaterna. Jag vänder mig särskilt till Tjeckien, som snart kommer att ta över unionsordförandeskapet och borde föregå med gott exempel. Även om förhandlingsmandatet innehåller mycket tydliga regler om uppgiftsskydd anser jag fortfarande i denna känsliga fråga att båda parters krav, och i synnerhet våra, endast kan tillgodoses genom ett verkligt transatlantiskt avtal, inte bara fastställandet av tolv principer, utan ett verkligt transatlantiskt avtal, som jag skulle föredra att en gemensam dataskyddsmyndighet övervakar.

  Guntars Krasts (UEN). - (LV) Tack, herr talman! Jag vill ta detta tillfälle i akt att framföra min tacksamhet till Europeiska kommissionen för att den företräder de nya medlemsstaternas intressen i samtalen med USA om införandet av ett program för viseringsundantag. Kommissionen har kontinuerligt haft denna fråga på sin dagordning. Efter samtalen mellan Europeiska unionen och USA i mars kan vi med tillfredsställelse konstatera att framsteg har skett när det har gällt att lösa eventuella konflikter med enskilda medlemsstater som inleder bilaterala samtal med USA om införande av program för viseringsundantag. USA bevarade som vi vet ståndpunkten att den endast kommer att avskaffa viseringssystemen i bilaterala samtal med varje enskild medlemsstat. Vi borde därför välkomna resultaten från toppmötet i mars mellan EU och USA, då en överenskommelse nåddes om tvåspårsstrategin. Detta borde i den nuvarande situationen betraktas som en idealisk lösning, som oskadliggör eventuella motstridiga politiska linjer. De medlemsstater som för närvarande för samtal med USA om införande av program för viseringsundantag har ett stort intresse av den överenskommelse som nåddes med USA vid toppmötet i mars om ett framgångsrikt genomförande, senast i juni i år, av det elektroniska systemet för resetillstånd och samordningen av dess införande med det planerade EU-systemet. För dessa medlemsstater skulle alla förseningar innebära att införandet av programmen för viseringsundantag med USA skulle fördröjas. Tack.

  Vladimír Remek (GUE/NGL). - (CS) Mina damer och herrar! Mina väljare i Tjeckien undrar också om den mängd personuppgifter och information som USA, i sin proklamerade kamp mot terrorismen, kräver för att bevilja visum är godtagbar. Samtidigt vill jag påminna er om att Europeiska unionen inte har varit tillräckligt aktiv när det har gällt att förespråka de nya medlemsstaternas rättmätiga intressen angående USA:s viseringsundantag. Rädslan för att komplicera viseringsförbindelserna för unionens gamla medlemsstater spelade bara de tjeckiska tjänstemän, som såg till sina egna intressen, i händerna.

Dessutom är det ett tämligen slående sammanträffande, även om regeringen i Prag förnekar detta, att USA är villigt att undanta våra medborgare från viseringskravet precis när den försöker att få Tjeckiens samtycke till att placera en radarbas och en missilsköld i Tjeckien. Även om det är tydligt att detta är ett rent sammanträffande och att den tjeckiska regeringens goda vilja belönas med ömsesidiga gester av USA, är det logiskt att misstänka en politisk handel med landets suveränitet.

  Philip Claeys (NI). - (NL) Herr talman! Hela denna debatt om viseringsundantag mellan USA och EU framstår allt mer som en hallucination. Ett antal nya medlemsstater har lyckats underteckna bilaterala avtal med USA. För dem var det snabbare och uppenbarligen enklare än att vänta på ett generellt avtal med hela EU. Amerika ställer upp ett antal villkor för viseringsundantag inom ramen för kampen mot terrorismen. Vari ligger problemet?

Eurofederalisterna säger att det är en EU-behörighet att underteckna viseringsavtal. I den tidigare debatten om ämnet sa en ledamot i gruppen Europeiska folkpartiet (Kristdemokrater) och Europademokrater att det som kallas europeisk solidaritet måste gå före och att detta helt enkelt måste förklaras för människorna i de berörda medlemsstater som drabbas. Ideologi måste tydligen gå före praktiskhet. Det är medlemsstaternas ansvar och det måste förbli medlemsstaternas ansvar att själva besluta vilka som reser in på deras territorium och under vilka villkor, och viseringspolitiken är en grundläggande del i det.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) Tack, herr talman! Avskaffandet av inresevisum till USA är en mycket viktig prioritering för våra medborgare och vi misstar oss om vi tror att så inte är fallet. Det är en viktig prioritering, eftersom resor utan visum är enklare och också billigare – för alla resenärer. Det är också viktigt eftersom vi inte längre kan fördra den orättvisa situationen att hälften av EU:s länder inte behöver visum för att resa till USA, medan andra hälften behöver det. Man måste befinna sig i den situationen att man behöver ett visum för att få resa till USA för att förstå precis hur viktigt det är att viseringskravet avskaffas. Alla ansträngningar från alla håll att avskaffa viseringar är alltså goda, positiva och måste stödjas, inte kritiseras. Vad som är viktigt är inte vem som lyckas avskaffa visumet för de tolv länder som fortfarande behöver det. Det viktiga är att det avskaffas. Därför måste de barnsliga tävlingarna mellan kommissionen och medlemsstaterna om vem som är behörig att förhandla med USA upphöra. Vid sidan av den juridiska jargongen finns en verklighet – verkligheten att USA har gamla och starka bilaterala band till medlemsstaterna och att det är självklart att diskussionerna ska hållas med dem direkt. Å andra sidan är det tydligt att kommissionen har en uppgift – ja en uppgift att fortsätta att öka påtryckningarna i rätt riktning. Men samtidigt vet vi alla att USA hittills har föredragit att tala med enskilda länder, och kommissionen har faktiskt ännu inte lyckats själv. Det är därför viktigt att vi inte håller på och argumenterar om vem som har rätt att förhandla, för då kommer vi att förlora och söndras i stället för att bli starkare. Därför förespråkar jag en tvåspårsstrategi, för vad som är viktigt är att vi stödjer varandra så att visumet avskaffas, utan fördröjningar och för alla EU-medborgare.

  Stavros Lambrinidis (PSE). - (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Ni har lagt fram det ökända tvåspårsprogrammet för viseringsundantag för oss. Enligt detta program ska USA göra undantag till ett privilegium och ratificera de särskilda krav som ska påföras Grekland och de nya medlemsstaterna som, med EU:s godkännande naturligtvis, måste lämna ännu känsligare passageraruppgifter än vad som generellt och i teorin krävs för PNR. Till och med omedelbar tillgång till medborgarnas brottsregister kommer att omfattas. Ert svar är att detta inte faller under gemenskapens behörighetsområde och att varje medlemsstat bör agera som den vill. Med andra ord lämnar ni hälften av medlemsstaterna exponerade för brutala hot om att lämna personuppgifter, vilket USA inte kräver från den andra hälften av medlemsstaterna. Detta har hur som helst uttryckts på ett lämpligare, men också mer cyniskt sätt av Paul Rosenzweig, USA:s berörda biträdande sekreterare. Han sa så här i den amerikanska senaten den 28 februari:

”De åtta ansökarländerna (...) har starka incitament att åta sig att genomföra samtliga säkerhetsnormer”.

(EL) Med andra ord är dessa länder så desperata att få visum att vi kan tvinga dem till vad som helst.

Herr kommissionsledamot! Enligt ordalydelsen och andan i EU:s gemensamma visumpolitik ska dock den nuvarande statusen med visum eller inte visum inte bara beviljas alla, utan alla medborgare har också rätt till detta enligt samma villkor. USA har varit politiskt starkt nog att avskaffa den gemensamma europeiska politiken. I rådet och kommissionen har ni tyvärr inte haft den politiska viljan att stoppa dem.

  Jeanine Hennis-Plasschaert (ALDE). - (NL) Herr talman! När det gäller programmet för viseringsundantag är uttalandena helt ärligt inte lugnande och ett antal frågor har redan bekräftat det antagandet. Tidigare versioner av kommissionens mandat har reducerats ytterligare. Detta är kort och gott ett dåligt resultat. Hur som helst har sex medlemsstater, och nu också eventuellt Malta, undertecknat samförståndsavtal med USA. Genomförandebestämmelserna är ännu inte kända och därför är innehållet i den nationella politiken inte alls tydligt.

Jag har följande fråga om detta, och kommissionens ynkliga mandat: Varför ingår medlemsstaterna egentligen i Europeiska unionen? Finns det något sådant som gemenskapsanda? Vi kan bara stå upp emot amerikanerna om de 27 medlemsstaterna agerar på samma sätt. Vi som union måste sända ett starkt budskap till andra sidan Atlanten. Vi måste ha modet att dra nytta av vår starka förhandlingsposition. Med all vederbörlig respekt tycker jag att vissa medlemsstaters uppförande på denna punkt är oacceptabelt. Argumentet att kommissionen har gjort för små framsteg under de senaste åren för de berörda medlemsstaterna låter ju bra, men det är oproportionerligt när det gäller det beteende som uppvisats. Det är hög tid att agera för oss själva och att inte bara låta USA bestämma. På det sättet gör EU sig helt uppriktigt till fullständigt åtlöje.

  Marek Aleksander Czarnecki (UEN). - (PL) Herr talman! Jag vill tacka Europeiska kommissionen, och särskilt kommissionsledamot Frattini, som tyvärr inte kan närvara i dag. Kommissionsledamot Frattini gjorde det mycket klart under förhandlingarna att viseringsfrågorna faller under EU:s behörighetsområde och att de länder som förhandlar med USA bryter unionens solidaritet.

Hittills har fjorton av unionens rikaste medlemsstater, tillsammans med Slovenien, utnyttjat detta privilegium, men alla unionens medlemsstater hoppas på detsamma, framför allt medlemsstaterna i den del av Europa som jag kommer ifrån. Enhällighet är en nödvändig förutsättning för en slutgiltig lösning av viseringsfrågorna till förmån för alla unionens medlemsstater. Det bästa tillvägagångssättet tycks vara att agera gemensamt genom en enda företrädare, nämligen kommissionsledamot Frattini. Han har visat sin vilja att kämpa för lika behandling av alla unionsmedborgare. Denna strategi visar också att unionen kan agera samfällt. Det är likväl olyckligt att vissa länder har varit redo att fatta oberoende beslut i denna fråga och att underteckna individuella samförståndsavtal med USA.

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). - (EL) Herr talman! Undertecknandet av ett avtal mellan USA och ett enskilt land om programmet för viseringsundantag (Visa Waiver Program) kommer att visa sig riskabelt. Det kommer att ge USA tillgång till EU:s databaser med resenärers personuppgifter, skatteuppgifter och till och med brottsregister. Medlemsstaterna borde vara särskilt försiktiga här, eftersom frågor som faller under gemenskapens jurisdiktion berörs, som till exempel Schengenfördraget och EU:s gemensamma viseringspolitik. Därför motsätter jag mig helt och hållet Tjeckiens initiativ att underteckna ett bilateralt samförståndsavtal med USA.

Andra länder har följt Tjeckiens exempel. Samförståndsavtal har redan undertecknats av Estland, Lettland, Ungern, Slovakien och Malta. Jag uppfattar kommissionsledamotens förklaringar och uttalanden som otillfredsställande, eftersom han inte svarade på vad som kunde hända om de avtal som de nämnda länderna redan har undertecknat innehåller aspekter som strider mot de europeiska ståndpunkterna.

Mitt land, Grekland, är en av EU:s femton ursprungsmedlemmar. Trots att Grekland omfattas av visumkravet har man inte undertecknat något avtal. För om vi verkligen anser, herr kommissionsledamot, att varje medlemsstat inom EU kan göra vad den anser tjänar sina intressen, då finns det ingen union.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). - (HU) Herr talman! På Ungerns vägnar och för de andra nya medlemsstaternas räkning måste jag invända mot den kritik och de anklagelser som framförts här. Europeiska unionens äldre medlemsstater lämnar de nya medlemsstaterna att klara sig själva. Den europeiska solidariteten fungerar inte – varken mot de nya medlemsstaterna eller mot Grekland. Därför är alla dessa kritiska anmärkningar obegripliga. Det finns ett särskilt område där solidariteten inom Europeiska unionen inte har fungerat och inte fungerar, och det är oerhört viktigt att denna fråga kanske kan lösas en gång för alla. Vi måste kunna klargöra vilken behörighet medlemsstaterna har och vilka behörigheter gemenskapen har, när vi förhandlar om viseringsfria system. Vi hoppas att Ungern och alla de övriga nya medlemsstaterna i år slutligen kommer att åtnjuta samma rättigheter, som till exempel att kunna resa utan visum till USA, liksom de gamla medlemsstaterna gör. Den nuvarande debatten visar att solidariteten inom Europeiska unionen inte fungerar. Tack för er uppmärksamhet.

  Adina-Ioana Vălean (ALDE). - (EN) Herr talman! För mig är det uppenbart att EU fortfarande inte har något att säga till om i förhandlingarna med USA. Tvåspårsstrategin är bara ett bevis för rådets och kommissionens underlåtenhet att skydda de europeiska intressena och medborgarna.

Det faktum att medlemsstaterna får klara sig själva och förhandla bilateralt med USA undergräver vår trovärdighet och styrka på den internationella arenan och kan inverka negativt på våra medborgare, vars uppgifter kan lämnas ut utan någon demokratisk kontroll.

Jag anser att medlemsstaterna borde agera på EU-nivå och jag vill att kommissionen ska visa beslutsamhet och få vår amerikanska partner att förstå att lika rättigheter och lika behandling inte är förhandlingsbart.

Det elektroniska system för resetillstånd som kommer att införas skulle kunna vara en positiv utveckling, eftersom ansökningarna skulle utvärderas mot bakgrund av varje individ och inte personens ursprungsland. Det vore ett första steg mot lika behandling.

Oavsett nationalitet måste vi förverkliga ett EU utan inre gränser och garantera lika behandling för alla EU-medborgare.

  Józef Pinior (PSE). - (PL) Herr talman! Den viktigaste fråga som vi för närvarande måste hantera omfattar uppnåendet av en överenskommelse om viseringar med USA, varigenom alla unionens medlemsstater skulle behandlas lika. Detta är en absolut grundläggande fråga. Polen förlitar sig till den gemensamma europeiska politiken i den här frågan. Jag anser att solidariteten mellan alla europeiska länder som företräds av Europeiska kommissionen är absolut grundläggande i detta fall. Låt oss hoppas att en sådan strategi kommer att innebära att man vid toppmötet den 12 juni slutligen kommer att enas om ett nytt viseringssystem som tillåter inresa till USA för Europeiska unionens samtliga medborgare på samma villkor.

Jag vill göra ytterligare ett påpekande. När Europeiska kommissionen utarbetar en politik för viseringssystemet måste den se till att de grundläggande principerna om europeiska rättigheter respekteras, så att Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna inte överträds när det gäller de personuppgifter som rör viseringssystemet.

  Libor Rouček (PSE). - (CS) Mina damer och herrar! Huvudämnet för dagens debatt är jämlikhet, lika möjligheter och lika behandling. Vad gäller visum för resor till USA råder det fortfarande ojämlikhet, nästan 20 år efter kommunismens fall och fyra år efter de nya central- och östeuropeiska medlemsstaternas anslutning till EU. Dessa nya medlemsstater, tillsammans med Grekland, behöver fortfarande visum för att resa till USA. Även om jag tycker att det är skamligt anser jag också att det är USA som borde skämmas, och inte EU. Vi har trots allt ett demokratiskt land här som behandlar Polen, Tjeckien, Ungern och andra länder på det här sättet och samtidigt kallar dem sina närmaste allierade.

Vad gäller förhandlingen och förhandlingsmetoderna håller jag helt och hållet med mina kolleger om att EU måste inta en gemensam position. Det är det enda sättet att nå jämlikhet – både jämlikhet mellan EU:s medlemsstater och en ömsesidig jämlikhet mellan EU och USA, bland annat på områden som uppgiftsutbyte, skydd av personuppgifter etc.

  Jan Zahradil (PPE-DE). - (CS) Herr talman! Jag är glad över att vad vi alltid har sagt här har visat sig vara sant: ingen har överträtt åtagandena i sina avtal och heller inte EU-lagstiftningen eller unionens behörigheter, och bilaterala förhandlingar kan äga rum vid sidan av multilaterala eller EU-omfattande förhandlingar. Jag tar illa vid mig av att mitt land, Tjeckien, anklagas för att brista i solidaritet och insyn. Det stämmer inte alls. Vi uppfyller åtagandena enligt våra avtal, gemenskapslagstiftningen och subsidiaritetsprincipen korrekt och exakt vid behov, varken mer eller mindre. Jag vill också be vissa av mina kolleger i kammaren att inte föreläsa om den europeiska andan. Vi är alla likvärdiga européer: vi är alla européer i lika hög grad.

  Genowefa Grabowska (PSE). - (PL) Herr talman! Det stämmer faktiskt att visumpolitiken ingår i den gemensamma EU-politiken och det är min uppriktiga önskan att kommissionen ska visa sig effektiv inom ramen för det förhandlingsmandat som den beviljats. Låt oss hoppas att den når en bra överenskommelse, eftersom det skulle innebära en gemensam framgång.

Hittills har vi dock låtit oss splittras alltför lätt i den här frågan. USA har splittrat EU-medborgarna i två grupper. En kan kallas den högre gruppen, och de personerna kan resa in på amerikanskt territorium utan problem. Den andra gruppen bedöms vara underordnad, och dessa personer måste genomgå förfaranden som ofta är förödmjukande för att få resa in i landet.

Jag vill framföra min starka protest mot denna situation, och också nämna en situation som blir allt mer känd i USA. Visumfrågan är ett inslag i den amerikanska valkampanjen. Det är inte rätt att en av kandidaterna till exempel lovar att avskaffa visumkravet för mina landsmän, nämligen polackerna, och därigenom riktar in sig på den enorma polska befolkningsgruppen. Vi bör förhindra att detta sker.

  Sarah Ludford (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag vill veta om kommissionen och rådet kommer att lämna en försäkran om att EU inte, som en del av förhandlingarna, kommer att ge tillgång till EU-databaser som Schengens informationssystem för viseringar (VIS). Som föredragande för VIS uppnådde jag ett allmänt förbud om överföring till tredjeland från VIS-databasen, och jag vill veta om detta äventyras på något sätt.

För det andra, medger kommissionen och rådet att om man slår in på denna återvändsväg med massövervakning och insamling av personuppgifter om alla – varav 99 procent kommer att vara helt oskyldiga – så riskerar det att ta fokus från strävan att fånga de 0,1 procent av resenärerna som kan utgöra en terroristfara eller vara misstänkta organiserade brottslingar?

I dag varnar en hög åklagare som bekämpar maffian i Italien för att maffians brottslighet sprider sina tentakler över Europa, eftersom den ignoreras, på grund av avsaknaden av ett verkligt gränsöverskridande samarbete och eftersom de straffrättsliga systemen inte fungerar tillsammans. Är inte detta vår främsta prioritet? Och detta görs inte eftersom det är mer komplicerat.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). - (RO) För närvarande har Europeiska kommissionen ökat sin förhandlingsmakt till följd av mandatet från medlemsstaternas inrikesministrar förra veckan.

Dessutom har vi avslutat en rad effektiva möten med amerikanska företrädare, varav det senaste var trojkmötet mellan Europeiska unionen och USA om rättsliga och inrikes frågor den 13 mars.

Jag anser att vi i så hög grad som möjligt borde insistera på de tre principer som antogs vid detta tillfälle, särskilt det gemensamma målet med viseringsundantag snarast möjligt.

Även om betydande framsteg har gjorts fortsätter antalet avslag i vissa medlemsstater att öka.

I Rumänien har andelen avslag nått 37 procent, vilket är nästan tio procent mer än förra året, trots att vårt land har blivit EU-medlem under tiden.

Denna utveckling hindrar oss tyvärr från att nå målet med 10 procent enligt programmet för viseringsundantag.

För närvarande kan endast gemensamma åtgärder från alla medlemsstater lösa denna ömsesidighetsfråga om viseringar mellan EU och USA.

Vi måste se till att vår ståndpunkt lagom till nästa toppmöte mellan EU och USA är enhetlig och kategorisk när det gäller viseringsundantag för alla EU-medborgare, utifrån en väletablerad plan.

  Ioan Mircea Paşcu (PSE). - (EN) Herr talman! Såväl rådets som kommissionens avsikt med att betona sin beslutsamhet att förhandla med USA om avskaffandet av visum till förmån för alla EU-medborgare, samt de förberedande tekniska åtgärderna i detta avseende, är lovvärda. En skillnad har dock redan uppstått mellan de multilaterala förhandlingar som EU förbereder sig för att inleda, vilket förmodligen kommer att ta tid, och de konkreta resultat som redan nåtts av vissa EU-länder genom bilaterala förhandlingar med USA. Vi strävar trots allt alla efter samma resultat – avskaffandet av visum för resor till USA. Det är bara det att vi ställts inför ett val – antingen att vänta på att de multilaterala förhandlingarna mellan EU och USA ska inledas och att visumen avskaffas senare, eller att inleda bilaterala förhandlingar med USA och få ett resultat mycket snabbare. Att tvinga EU:s medlemsstater att välja det mindre attraktiva alternativet till förmån för falsk solidaritet, som inte respekteras av många EU-medlemsstater när det gäller andra, mycket viktigare frågor – exempelvis energi – är åtminstone moraliskt felaktigt, särskilt eftersom hälften av EU:s medborgare redan är undantagna från visumkrav genom tidigare bilaterala förhandlingar med USA.

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE). - (RO) Jag anser att det finns särskilda band mellan EU och USA. Merparten av medlemsstaterna är medlemmar i Nato och deltar gemensamt i upprätthållandet av säkerheten i Europa och andra länder när det behövs, utan åtskillnad.

Det finns ändå skillnader när det gäller beviljandet av inresevisum till USA, som bygger på kriterier som inte är tillräckligt tydliga och öppna för närvarande. Det huvudsakliga kriteriet, med mindre än 10 procent nekade visum, är ett kriterium som beror helt och hållet på de amerikanska medborgarna och inte på de medborgare som ansöker om visum.

EU-institutionerna har ännu inte lyckats slutföra förhandlingarna till förmån för EU-medborgarna. Således måste varje medlemsstat hitta egna metoder för att lösa situationen.

Att dessa förhandlingar har intensifierats under den senaste tiden och att de kan genomföras samtidigt av EU och medlemsstaterna är positivt.

Det är nödvändigt att förhandlingarna hänvisar till kriterierna för beviljande av visum. Endast tydliga och i synnerhet öppna kriterier kommer att ge medborgarna den information som krävs innan de inger visumansökningarna.

  Ewa Tomaszewska (UEN). - (PL) Herr talman! Beslutet att avslå en visumansökan beror uppenbarligen på USA:s statstjänstemän. Att koppla rätten till inresa till USA till procentandelen nekade visumansökningar leder till följande resonemang: låt oss göra vad vi vill, inget beror på er, men vi kommer att använda detta förfarande för att utsätta er för förödmjukande behandling och förfaranden, och för att tvinga er att godkänna ett sådant förnedrande system. Detta är helt enkelt oacceptabelt, och visar att inget partnerskap existerar och att vi i allt väsentligt befinner oss i en position där vi inte kan påverka någonting.

Jag hoppas dock att gemenskapens strategi för denna fråga och dess användning av andra instrument inom ramen för förbindelserna mellan EU och USA kommer att leda till en lösning på problemet.

  Monika Beňová (PSE). - (SK) Vi välkomnar Europeiska kommissionens initiativ och ser det som ett steg mot att göra medborgarna i alla EU:s medlemsstater likvärdiga, även de medborgare som trots att de varit medlemmar i EU i fyra år i maj fortfarande omfattas av en sträng amerikansk visumpolitik.

Slovakiens regering hör till dem som för bilaterala diskussioner med USA, i en genuin tro att den amerikanska regeringen till följd av dessa diskussioner kommer att agera snabbare och vara mer hjälpsamma.

Jag vore alltså mycket glad om Slovakiens bilaterala förhandlingar i europeiska kretsar kunde uppfattas som ett positivt steg och som ett komplement till EU-institutionernas åtgärder, inte en ersättning för dem. Jag vill också betona att detta inte handlar om att våra regeringar känner sig förorättade. Vi vill att gemenskapens grundläggande principer ska respekteras, och jämlikhet mellan alla medborgare är en sådan princip.

  Titus Corlăţean (PSE). - (RO) Rumänien är en av de EU-medlemsstater vars medborgare behöver visum för att resa in på USA:s territorium.

I motsats till andra länder har Rumänien hittills undvikit att inleda bilaterala förhandlingar med USA, även om partnerskapet med detta land och närvaron av rumänska trupper i Irak och Afghanistan skulle ha berättigat Rumänien att kräva bilaterala lösningar på visumfrågan.

Jag stöder en gemensam strategi för EU:s medlemsstater och kräver att Europeiska kommissionen snabbt hittar en lösning för att avskaffa USA:s visumkrav för EU-medborgare, däribland rumäner.

En verklig, konsekvent och effektiv förhandlingsansträngning krävs av Europeiska kommissionen. Annars kommer Rumänien att, mot bakgrund av de påtryckningar som utövats mot den rumänska allmänna opinionen, i slutändan tvingas att hitta en snabb lösning med bilaterala förhandlingar med USA, precis som andra EU-medlemsstater som har löst problemet med amerikanska visum utan att beakta Bryssels gemensamma ståndpunkt.

Slutligen beklagar jag att Franco Frattini inte är närvarande under debatten, eftersom han skulle ha tvingats kämpa för en korrekt behandling av och fri rörlighet för EU:s medborgare och rumänska medborgare, och inte främja en politik som är diskriminerande för rumänska medborgare, gemenskapsmedborgare som lever och arbetar i Italien, varav de flesta är väl integrerade i det italienska samhället.

  Dragutin Mate, rådets ordförande. − (SL) Jag ska försöka att ge svara på vissa dilemman och frågor som ni särskilt lyft fram. Till att börja med vill jag säga att det är oerhört viktigt att samförstånd nåddes vid det senaste rådsmötet den 18 april, och att kommissionen har beviljats ett mandat att inleda förhandlingar. Detta är oerhört viktigt för att vi ska kunna arbeta på ett sådant sätt som ni själva har gett uttryck för flera gånger här i dag, och i en sådan anda att alla EU-medborgare får lika rättigheter och naturligtvis samma skyldigheter.

Om jag nu ska ta upp vissa särskilda frågor som har nämnts här i dag, vill jag säga att i början av förhandlingarna kunde vi inte, så som redan nämnts av en parlamentsledamot, godkänna en strategi som på sätt och vis har påtvingats Europa. Jag vill säga att vi, kanske under de inledande påtryckningarna då denna strategi infördes, lyckades motstå den. Vi har slutfört avtalen, vi har hittat ett sätt att lösa detta, vi har åstadkommit en tvåspårsstrategi för samarbetet inför framtiden och därför har vi på ett sätt klargjort, både för USA och EU:s medlemsstater, hur vi kan samarbeta och var gränserna går för vad som är acceptabelt och inte.

Jag vill särskilt ta upp frågorna om fingeravtryck, och naturligtvis de dilemman som vissa av Europaparlamentets ledamöter har, främst som EU-medborgare. Det är absolut nödvändigt att vi inte blandar ihop de två systemen – det elektroniska systemet för resetillstånd och PNR. PNR-systemet kommer att förbli oförändrat, likadant som det är nu, likadant som det har antagits och utprovats, och detta handlar inte om att fingeravtryck tas på resebyråer eller på andra ställen. Denna fråga är som den är, och den är varken föremål för diskussion eller för förändring. Jag anser att detta verkligen är mycket viktigt.

Angående uppgiftsskydd och det arbete som sker i en högnivåexpertgrupp måste jag säga att under hela den tid då jag lett ministerrådet och varit rådets ordförande så har jag i mina kontakter med utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor agerat oerhört öppet. Jag har lämnat två rapporter om denna fråga till de behöriga utskotten, och har i dag redogjort för de aktuella frågorna, också i parlamentet.

Jag anser att vi i detta första skede har agerat i linje med principen att ta reda på vilka problemen är, vilka de gemensamma problemen är, och vilka de gemensamma principerna är, om det finns några, och var det inte finns några sådana principer. Utifrån detta kommer vi sedan att kunna gå vidare med andra åtgärder. Andra åtgärder och förhandlingar kommer att inledas under 2009, och det är oerhört viktigt, under förutsättning att de alls inleds, att vi, parlamentet, rådet och kommissionen, har en gemensam utgångspunkt. Det är bara så vi kan samla tillräckliga krafter för att nå en överenskommelse. Jag tror att också parlamentet har beslutat att denna överenskommelse är oerhört viktig för oss, så att vi har ett skyddsnät när det gäller uppgiftsskydd, och så att vi inte måste ta upp denna fråga igen varje gång vi förhandlar om ett avtal, och detta är vårt mål. Dessa förhandlingar handlade inte om att nå en överenskommelse. Vissa principer har studerats. Mot bakgrund av detta kan vi konstatera att tolv principer är i stort sett identiska, vilket vi redan visste. Om förhandlingarna skulle inledas kommer den princip som inte är identisk naturligtvis också att vara föremål för förhandling. Jag hoppas att våra ansträngningar kommer att bära frukt.

Jag vill också lyfta fram frågan om samarbetet mellan medlemsstaterna, kommissionen och ordförandeskapet angående samförståndsavtalen, de fortsatta samtalen och genomförandeprogrammen. Det bör tydligt påpekas att samförståndsavtalen inte är några avtal. Samförståndsavtal är uttryck för en politisk vilja – att ett land önskar ett viseringsundantag. De innehåller inte några inslag som skulle ge detta dokument samma status som ett internationellt avtal.

Vad gäller vidare samtal och genomförandeavtal och/eller genomförandebestämmelser har vi mycket intensiva förbindelser med medlemsstaterna. För flera dagar sedan förde jag till exempel mycket öppna samtal med Jan Langer från Tjeckien, om dessa samtal och om hur de fortlöper. I detta skede finns ännu inga skriftliga dokument om samtalen och de genomförandebestämmelser som USA skulle ge någon av medlemsstaterna.

Enligt min åsikt är det ytterst viktigt att medlemsstaternas arbete, såväl som kommissionens och ordförandeskapets, förblir öppet. Endast i en sådan triangel, och naturligtvis också inom vissa områden där samarbete med Europaparlamentet sker, kan ett lämpligt sätt att hantera denna fråga hittas. Jag anser dock att vi borde låta kommissionsledamoten, den vice ordföranden, svara på flera frågor som faller under kommissionens behörighetsområde.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr talman! Vi måste avhjälpa en situation som är orättvis. Vi kan inte ha två kategorier EU-medborgare, en som måste ha visum och en annan som har viseringsundantag. Jag tror att detta är en djupt rotad åsikt som vi alla delar.

För det andra tror jag personligen på kraften hos enhetliga förhandlingar. EU är mycket starkare när det agerar samfällt, och när alla dess medlemmar uppvisar solidaritet. Liksom Dragutin Mate vet vågade jag påpeka, angående en annan fråga som relativt sett faktiskt inte alls liknar denna, nämligen frågan om Open Skies, att det var för att kommissionen hade ett mandat vid en särskilt tidpunkt som vi lyckades åstadkomma första skedet av Open Skies.

På samma sätt tror jag alltså på kraften hos enhetliga förhandlingar och jag måste säga att vi tillsammans med Dragutin Mate verkligen kommer att arbeta hårt och med stor beslutsamhet.

Jag vill lägga till att kommissionen ändå har inrättat ömsesidiga arrangemang med ett antal icke-medlemsländer tidigare. Våra arrangemang har tillåtit oss att nå goda resultat med Kanada, Australien och andra länder, så det finns inget skäl till att vi inte skulle kunna stoppa denna diskriminering.

Jag borde förklara att kommissionen redan kommer att ha företrädare på plats i Washington på tisdag och onsdag för att formellt inleda förhandlingarna. Med andra ord visar det på vår beslutsamhet att genomföra detta mandat fullt ut. Det är vad jag kan säga om denna första punkt.

Jag vill nu svara på frågorna från i synnerhet Gérard Deprez om genomförandeavtalen. Liksom Dragutin Mate just sagt har vi inte ännu några genomförandeavtal, så det är mycket svårt att bedöma dem. Det kommer dock förvisso att vara vårt ansvar då att bedöma dem noga mot bakgrund av gemenskapsbestämmelserna. Jag vill lägga till att vi kommer att agera öppet, gentemot parlamentet i synnerhet, i våra förhandlingar med USA, men medlemsstaterna – och jag anklagar inte någon medlemsstat – alla medlemsstater som för bilaterala samtal måste också uppfylla denna öppenhetsplikt. Vi behöver ett ömsesidigt förtroende om vi ska vara effektiva. Det måste jag betona.

Om genomförandeavtalen senare leder till saker och ting som inte är acceptabla med hänsyn till gemenskapslagstiftningen kommer vi naturligtvis att undersöka vad som måste göras, men något kommer vi att göra.

För det tredje har några av er nämnt frågan om uppgifter. Jag vill trots allt påpeka att utbytet av personuppgifter inom ramen för PNR styrs genom 2007 års avtal mellan EU och USA. Dessa bestämmelser finns, och vi är för tillfället bundna av dem och det finns inget skäl att tvingas utstå hotelser från våra amerikanska vänner. Därför noterade jag i förbigående det som Gérard Deprez sa om att det i slutändan, genom ett allmänt transatlantiskt avtal, utan tvekan vore användbart med en oberoende myndighet som kan övervaka uppgiftsskyddet.

Detta är ett fåtal förklaringar, men jag kan verkligen tala om för er att parlamentet naturligtvis kommer att hållas ordentligt informerat om våra förhandlingar, och att vår styrka kommer att komma av ett fullständigt interinstitutionellt avtal som kommer att visa våra amerikanska vänner att Europeiska unionen nu avser att fullt ut kräva rättvis behandling för alla sina medborgare, och detta med osviklig beslutsamhet.

(Applåder)

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum under sammanträdesperioden i maj i Strasbourg.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Tunne Kelam (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar ordförandeskapets uttalande om lika behandling av alla EU-medborgare. Det är dags att kommissionen får ett parlamentsmandat att nå en omfattande överenskommelse om programmet för viseringsundantag för EU och USA. Syftet är att ordna säkert viseringsfritt resande för alla EU-medborgare utan undantag snarast möjligt. Vi förväntar oss också att kommissionen ombesörjer maximal insyn under förhandlingarna. I detta skede ser vi ingen anledning för USA att insistera på framläggande av ytterligare uppgifter. Det är också viktigt att elektroniska verktyg kan användas av medborgarna för att lämna in visumansökningar och personuppgifter.

Flera kolleger har visat irritation över vissa medlemsstaters åtgärder för att påskynda ingåendet av viseringsfria avtal med de amerikanska myndigheterna genom bilaterala samråd. Detta splittrar inte EU. Låt oss inte glömma att praktiskt taget alla äldre medlemsstater redan åtnjuter viseringsfria inresor, medan praktiskt tagit alla nya medlemsstater saknar denna möjlighet.

Samförståndsavtal som undertecknats av dessa stater ska betraktas som handlingar av politisk vilja på vägen mot ett viseringsfritt system, och de är verkligen inga separatistavtal.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.25 och återupptogs kl. 11.30.)

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Talmannen. − Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

- Före omröstningen:

  Arlene McCarthy, föredragande. − (EN) Herr talman! Det finns inga ändringsförslag till den gemensamma ståndpunkten. Det beror på det utmärkta samarbetet mellan parlamentet, rådet och kommissionen och i synnerhet på det arbete som utförts av mina skuggföredragande från PPE-DE-gruppen, Diana Wallis och Jean-Paul Gauzès, som intog en mycket bestämd linje med rådet och kommissionen.

Jag tror att det har gått över ett år sedan vi enades om detta förslag, men det var responsen från förlikningsexperterna och de yrkesverksamma inom denna sektor på parlamentets första online-samråd någonsin som övertygade oss om förtjänsterna med denna lag. Jag vet att de nu kommer att välkomna dagens omröstning då dessa förslag införs i lagstiftningen.

Alltför ofta ser vi fall där ett äktenskap eller ett förhållande med barn går snett och där det slutar med att parterna får genomgå åratal med domstolsförfaranden och betala enorma advokatarvoden. En av mina väljare med en grekisk partner samlade på sig advokaträkningar och tvingades att gå igenom domstolssystemet under tre år för att få tillbaka sina barn. Förlikning kan därför vara ett värdefullt verktyg för medborgarna för att få tillgång till domstolssystemet och eventuellt minska kostnaden för tvistlösning utan den ofta bittra processen med att gå till domstol.

Ett mervärde med detta är att domstolstid frigörs för fall som kräver en dom i domstol. Denna nya lag bör hjälpa människor i hela EU att få snabb och ekonomiskt överkomlig tillgång till rättvisa. Jag uppmanar därför ledamöterna att stödja andra behandlingen och öppna upp nya möjligheter till domstolsprövning och rättsmedel för medborgare i hela EU.

(Applåder)

  Talmannen. − Jag vill påminna ledamöterna om att föredraganden har rätt att begära ordet i två minuter i kammaren, så kan alla vara snälla och utöva lämplig självkontroll. Jag tror dock att Reinhard Rack har begärt ordet i en ordningsfråga.

  Reinhard Rack (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Normalt sett skulle vi säga att vårt maskineri inte fungerar, men i detta särskilda fall är det hissarna som inte fungerar. En hel del kolleger väntar på att ta sig ner till kammaren. Eftersom det förhåller sig så vore det kanske förnuftigt att överväga att skjuta upp sådana uttalanden.

  Talmannen. − Jag garanterar att allt kommer att göras för att få hissarna att börja fungera igen snarast möjligt eller låta kollegerna rösta i hissarna.

- Före omröstningen:

  Erik Meijer, föredragande. − (EN) Herr talman! Vytautas Landsbergis muntliga ändringsförslag tvingar mig att förklara den komplicerade situationen med ett namn.

”Fyrom” har aldrig varit namnet på ett land, utan kan endast vara en förkortning för ”Före detta jugoslaviska republiken Makedonien”. I mitt tidigare betänkande, som antogs vid parlamentssammanträdet den 12 juli 2007, beslutades det att användningen av denna förkortning inte skulle införas som ett namn, utan att man endast skulle använda de fem orden.

Slutsatsen var att vi ersatte alla andra termer i ändringsförslaget med ”Före detta jugoslaviska republiken Makedonien”.

Jag föreslår att vi håller fast vid denna linje. Det muntliga ändringsförslaget från Vytautas Landsbergis följer inte detta beslut. Jag förväntar mig att en överenskommelse med Grekland under 2008 kommer att lösa de olika synpunkterna på namnet för denna stat och att termen Fyrom sedan kommer att glömmas bort för evigt.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Vi befinner oss i en knepig situation med en av våra grannar, när en vanligen existerande republik på den europeiska kontinenten officiellt kallas icke-existerande – endast ”’före detta’ jugoslaviska republiken Makedonien” – enligt ett beslut från FN.

Innan Washington följer New York och begär att Georgien i Kaukasien ska kallas ”före detta sovjetiska republiken Georgien”, skulle vi kunna framföra vårt missnöje med denna typ av förfaranden och arbeta för att finna en lösning för ”M.”. Det är mitt övergångsförslag – inte att ersätta namnet med något ”före detta”, utan att rätta till situationen med texten i vårt betänkande genom att införliva en extra förklaring: ”det land som kallas Fyrom”.

Var snälla och ha lite humor och visa ert stöd. Vi borde hjälpa både Grekland och ”M.”.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

- Före omröstningen om ändringsförslag 5:

  Ana Maria Gomes, föredragande. − (PT) Herr talman! Jag vill lägga fram ett ändringsförslag till artikel 5, angående en mindre ändring av texten. Den nuvarande texten lyder:

(EN) ”uppmanar därför EU att uppmuntra inrättandet av ett forum för afrikanskt partnerskap (African Partnership Forum) som omfattar samtliga större givare och investerare.”

(PT) och enligt det ändringsförslag som jag lägger fram kommer meningen att lyda:

(EN) ”uppmanar därför EU att se till att forumet för afrikanskt partnerskap (African Partnership Forum) omfattar samtliga större givare och investerare.”.

(PT) Detta ändringsförslag beror på att vi har insett att forumet för afrikanskt partnerskap precis har inrättats. Det här är därför en mindre ändring som återspeglar den nuvarande situationen. Detta ändringsförslag har lagts fram för alla kolleger och skuggföredragande och jag har inte informerats om några invändningar.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

  Talmannen. − Spoštovani gospod predsednik Republike Slovenije. Det är en stor ära att välkomna Republiken Sloveniens president till Europaparlamentet här i Strasbourg i dag. Välkommen, herr president.

Slovenien anslöt sig till Europeiska unionen den 1 maj 2004 och innehar för närvarande rådsordförandeskapet. Herr president! För fyra månader sedan tillträdde ni posten som Sloveniens president och vi har redan träffats tre gånger under den perioden: första gången två dagar innan ni officiellt tillträdde presidentposten i Ljubljana, sedan den 8 januari vid den officiella inledningen av Europeiska året för interkulturell dialog, och slutligen i New York i februari vid FN:s generalförsamlings tematiska debatt om klimatförändringen.

Herr president! Ni är Sloveniens tredje president sedan ert land blev självständigt. Ni kan se tillbaka på en lång och framgångsrik karriär som professor i internationell rätt och, framför allt, som diplomat, för ni har ägnat en stor del av er karriär åt att tjäna FN. Under åtta år var ni Sloveniens http://en.wikipedia.org/wiki/Permanent_Representative" \o "Permanent Representative"

i http://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations" \o "United Nations"

, och under fem år var ni FN:s http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Assistant_Secretary-General_for_Political_Affairs&action=edit&redlink=1" \o "Assistant Secretary-General for Political Affairs (page does not exist)"

. Nu har Slovenien den stora äran att vara den första av de nya medlemsstaterna – alltså de länder som anslöt sig till Europeiska unionen den 1 maj 2004 – och det första före detta kommunistlandet och det första slaviska landet som innehar ordförandeskapet för Europeiska unionens råd.

Detta privilegium medför en hel del ansvar för Slovenien, som ni axlar, eftersom de nya medlemsstaterna, genom att ta sig an detta åtagande, nu också har ett ansvar för den stora EU-familjen. För Slovenien medför rådsordförandeskapet också ett annat ansvar, nämligen gentemot länderna i dess grannskap, länderna på Västra Balkan.

Slovenien är ett föregångsland för dessa länder, och visar dem att man kan lyckas, att EU-medlemskap kan nås och att en anslutning medför stabilitet, utveckling och välstånd.

Herr president! Det är mitt stora nöje att välkomna er att tala här i kammaren. Izvolite, prosim!

  Danilo Türk, Republiken Sloveniens president. − (SL) Herr talman, mina damer och herrar! Det är en stor ära att ha bjudits in att tala till denna ärade församling. För bara en månad sedan firade vi femtioårsdagen för Europaparlamentets första sammanträde. Denna årsdag är ett utmärkt tillfälle att fundera över det aktuella läget och Europeiska unionens framtid. I dag har jag detta särskilda tillfälle att dela med mig av mina tankar till er – de valda företrädarna för Europas nationer.

Europaparlamentet, och naturligtvis Europeiska unionen som helhet, är ett imponerande förverkligande av en stor vision, en vision om varaktig fred och välfärd, en samarbetsanda och en kontinuerligt ökad integration, vilket gynnar Europas nationer. Denna visions fäder – Jean Monnet, Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi och andra – kunde förmodligen inte ens föreställa sig att Slovenien, 51 år efter bildandet av Europeiska gemenskaperna och i ett starkt integrerat Europeiska unionen, till följd av dess stora utvidgning under år 2004, skulle bli det första landet av de nya medlemsstaterna som blev ordförandeland och att den slovenske presidenten skulle tala inför Europaparlamentet.

Men deras tillfredsställelse skulle nog överväga deras förvåning. Det europeiska projektet har inte bara lyckats, utan har också visat sig vara ett projekt med en enorm förmåga till omdaning, där ett helt nytt slags Europa skapas, ett slags Europa som under de tidigare perioderna i dess långa historia har varit okänt. Vad som är ännu viktigare i dag är att EU genom det europeiska projektet i stor utsträckning redan har befäst sin position som världsfaktor och som världsaktör. Och det är exakt vad jag skulle vilja tala om i dag.

Vad har gjort det möjligt att nå denna otroliga framgång, och att skapa en så stor och viktig världsaktör som denna? Vilka slutsatser kan vi dra av denna framgång i dag? Kan vi tillämpa den kunskap vi vunnit tidigare när vi möter dagens och morgondagens utmaningar? Det är dessa frågor som vi ständigt måste ställa. Europeiska unionen kommer att fortsätta att ställas inför komplicerade frågor i den allt mer ”globaliserade” världen, och den kommer att behöva lämna trovärdiga svar. Europeiska unionen kommer att fortsätta att vara en framgångssaga, under förutsättning att den bevarar sin dynamik och visar att den är en politisk världsaktör med en allt större betydelse och, vill jag tillägga, politisk betydelse. Att göra framsteg är en förutsättning för framgång. Vad som krävs av Europeiska unionen i dag är att den tar på sig rollen som världsledare.

På många områden har dess roll antingen redan fastställts, eller så är den ivrigt efterlängtad. Här skulle jag vilja nämna två av dem: global uppvärmning och mänskliga rättigheter.

Förra året placerade Europeiska unionen miljöfrågorna och i synnerhet frågan om global uppvärmning i centrum för sin politik. Det var utan tvekan att klokt beslut, eftersom klimatförändringen och miljöförstörelsen uppenbarligen är det allvarligaste hot och den största utmaning som vi alla står inför. Europeiska kommissionen har ställt upp särskilda mål som gör det möjligt för Europeiska unionen att spela en ledande roll globalt. Det centrala målet är att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent senast 2020 jämfört med 1991. Uppfyllandet av detta mål har fastställts som ett oberoende åtagande. Initiativet till ett ännu mer ambitiöst mål borde ingå i ett allmänt internationellt avtal, som också borde omfatta andra centrala aktörer. I detta fall skulle Europeiska unionen, i enlighet med Europeiska kommissionens förslag, till och med vara beredd att nå en minskning på 30 procent under samma period. Dessa mål är så viktiga och ambitiösa att de verkligen ger en vision om omdaning i syfte att vidta åtgärder mot den globala uppvärmningen, och därigenom utgör ett nödvändigt föredöme och ett globalt ledarskap.

Men kan dessa mål nås, eller kommer de återigen att bli ännu ett oöverstigligt hinder? Svaret på den frågan är ännu inte helt klart. För en månad sedan välkomnade Europeiska rådet ett förslag från Europeiska kommissionen, som en god grund för enighet. Samråden i år och nästa år kommer att visa hur mycket som faktiskt kan uppnås före konferensen i Köpenhamn, som är planerad till december 2009. Jag skulle särskilt vilja betona att Europaparlamentet, genom att inrätta ett särskilt utskott för klimatförändringar, redan har erkänt vikten av denna fråga och kommer att ha en oerhört viktig uppgift i detta sammanhang.

Den uppgift som väntar oss kommer förmodligen att bli komplicerad. Den oro som börjar märkas i europeiska medier förmedlar en lång rad blandade budskap. Det finns uttryck för stöd, men också skeptiska röster som varnar för de farhågor som framförs av vissa europeiska industrisektorer, däribland det faktum att eftersom världsekonomin upplever svårigheter blir också konkurrenskraften allt mer problematisk, och miljöfrågorna samtidigt allt mindre viktiga.

Svåra stunder som denna utgör en verklig ledarskapsutmaning. Det är uppenbart att den globala uppvärmningen redan har nått den punkt där det internationella samfundet ställs inför ett absolut val: att antingen fullfölja tillväxtmodellerna och acceptera en eventuell katastrof, eller att repa mod och satsa på en omdaningsstrategi som på lämpligt sätt kan lindra konsekvenserna av den globala uppvärmningen och förhindra det värsta. Vi kommer inte att lyckas genom att dyrka tillväxten. Även om detta inte är lätt att genomföra hör det i grund och botten till ordningen för dagen. Och jag hoppas att vi i år kommer att välja förändringens väg.

När vi genomför dessa ansträngningar kommer det att bli nödvändigt att avsevärt öka antalet förespråkare för denna modell. Många av dessa förespråkare anser hur som helst redan att en övergång mot en omdaning är nödvändig. De icke-statliga organisationerna, medierna och andra delar av det civila samhället mobiliseras. Inom näringslivet finns indikationer på en stark tendens mot utveckling av ny teknik baserad på ren energi, och allt fler människor är redo att ändra sina vanor som konsumenter.

Nu måste dessa tendenser kopplas till en meningsfull rörelse. Tidsramen är känd. Platsen är känd. Enligt den handlingsplan som antogs förra året på Bali förväntas förhandlingarna slutföras nästa år genom antagandet av ett globalt avtal som kommer att ersätta Kyotoprotokollet 2012. Även om förhandlingarna kommer att ske i FN är det viktigt att stödet kommer från alla håll. Tiden och platsen kommer att göra det möjligt för oss att göra gemensam sak och då måste Europeiska unionen ta täten.

Miljön är inte den enda fråga där Europeiska unionen måste inta en ledande internationell roll. Unionen måste också spela en starkare roll inom ramen för de globala insatserna för de mänskliga rättigheterna. Att Europeiska unionen stöder mänskliga rättigheter är naturligtvis självklart. EU-institutionerna bygger på principerna om rättsäkerhet och mänskliga rättigheter, och Europa är ett område för mänskliga rättigheter.

Ratificeringen av Lissabonfördraget i alla medlemsstater i slutet av året, det år då vi firar sextioårsdagen av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, kommer också att innebära att för första gången i unionens historia blir hela spektrumet av unionsmedborgarnas civila, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter, enligt definitionen i unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, rättsligt bindande.

Ur ett globalt perspektiv är situationen världen över inte uppmuntrande. På många platser i världen finns många exempel på systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det beror delvis på den hänsynslösa strävan efter ekonomiska fördelar oavsett lokalbefolkningens och miljöns behov. Särskilt den fattiga och infödda befolkningen hotas ofta av fattigdom och hunger, i vissa fall till och med i den grad att de riskerar att utrotas. I väpnade konflikter på ett antal platser i Afrika och Asien sker kontinuerligt grymheter som utgör brott mot mänskligheten.

Europeiska unionen måste agera genom att föreslå ekonomiska modeller för hållbar tillväxt, och måste också agera genom att göra humanitära och diplomatiska ansträngningar, men också genom att tillämpa sanktioner som stöder de beslut som fattats av Internationella brottmålsdomstolen. I detta skede måste Europeiska unionen inta en ledande roll, framför allt för att de globala åtgärderna på området för mänskliga rättigheter släpar efter.

FN:s råd för mänskliga rättigheter kämpar fortfarande för korrekta arbetsmetoder. Deras ansträngningar att inrätta ett universellt regelbundet granskningssystem för mänskliga rättigheter på global nivå är lovande, men ännu resultatlösa. Deras åtgärder mot flera och systematiska överträdelser av de mänskliga rättigheterna är inte tillräckligt integrerade. Allt detta kan långsamt rättas till, men inte utan effektivt ledarskap och inte utan en verkningsfull ledarroll för de FN-medlemsstater som verkligen kämpar för mänskliga rättigheter.

Detta kan i praktiken inte ske utan en starkare ledarroll för Europeiska unionen, som representerar den viktigaste gruppen av inflytelserika FN-medlemsstater. Vissa andra traditionella människorättsförespråkare har på sista tiden blivit mindre aktiva och har inte ansökt om medlemskap i FN:s människorättsråd. Allt större farhågor om terrorism och andra säkerhetshot, däribland reaktioner på dessa hot som ibland inte är tillräckligt väl genomtänkta, har uppenbarligen minskat lyhördheten för mänskliga rättigheter. Europeiska unionen måste fylla detta tomrum.

Unionen måste också hitta nya metoder för samarbetet med FN:s säkerhetsråd. Det var säkerhetsrådets verksamhet i Darfur som bidrog till att fastställa Internationella brottmålsdomstolens roll i dess ansträngningar för att åtala förövarna av några av de vidrigaste brotten i vår tid. För nästan exakt ett år sedan utfärdade Internationella brottmålsdomstolen häktningsorder för några av dessa förövare. Ansträngningarna för att ställa dem inför rätta måste fullföljas, och samarbetet med säkerhetsrådet kommer att fortsätta att vara av avgörande betydelse.

Men också utan åtgärderna i FN:s säkerhetsråd måste Europeiska unionen överväga att vidta åtgärder som skulle bidra till att göra Internationella brottmålsdomstolen effektiv. Jag vill betona att det är just den internationella rättskipningen som är grundstommen i dagens internationella människorättsinsatser, och den kräver ett effektivt stöd.

Europeiska unionen borde också stödja de framväxande demokratier världen över som verkligen arbetar för de mänskliga rättigheterna. De är intresserade av internationell verksamhet, men måste samtidigt beakta sina regionala och andra förbindelser, och även se till att dessa aspekter inte ignoreras i all internationell verksamhet som rör mänskliga rättigheter. Dessa länder är dock EU:s partner, och dessa partnerskap måste vårdas.

I sina olika former kan de internationella åtgärderna för mänskliga rättigheter vara effektiva om de vilar på en stabil grund, och på en principiell inhemsk respekt för de mänskliga rättigheterna. Detta omfattar skyddet av mänskliga rättigheter för såväl invandrare som asylsökande, och en noggrann tillämpning av lagarna i de fall som rör terroristanklagelser. Vi måste dock fortsätta att bygga på denna grund. Lissabonfördraget omfattar EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och ett förbättrat beslutsförfarande som, i fråga om de mänskliga rättigheterna, kommer att underlätta införandet av djärva och kreativa lösningar.

För Europeiska unionen är kravet på kreativitet inget nytt. Den europeiska kreativa oron, som den tyske förbundspresidenten Horst Köhler kallade det i sitt anförande i Europaparlamentet för två år sedan, denna kreativa oro har hjälpt EU att möta olika sociala och politiska utmaningar i dess åtagande om frihet och sanning, med en förmåga att förverkliga solidariteten och skapa en bättre värld för alla. Kreativiteten och den kreativa oron kommer inte att vara så viktiga på något annat område som på området för invandringshantering och social integration av invandrare.

Europa åldras och kommer inte längre att kunna spela rollen som världsledare utan en framgångsrik demografipolitik. Denna politik kommer oundvikligen att omfatta migrationshantering. Europa behöver nyanlända personer, som är positiva och som kan bidra till att skapa en bättre värld för alla. De politiska åtgärder som kan bidra till integrationsprocessen för invandrare skiljer sig uppenbarligen åt och måste sammanföras på korrekt sätt, beroende på omständigheterna i varje värdland som tar emot invandrare. Samtidigt är vissa faktorer mer brett tillämpningsbara, och i vissa fall kan Europeiska unionen också lära något av icke-europeiska länder som Kanada.

Migrationspolitiken kommer att kräva ett antal samordnade mål för EU som helhet. Målet för det gemensamma europeiska asylsystemet fram till år 2010 tycks vara både ambitiöst och angeläget. Det är också nödvändigt med ökad samordning mellan invandringspolitiken och politiken för utvecklingsbistånd. EU måste stärka sin roll i sin högnivådialog med FN om invandring.

Samtidigt krävs kreativitet när det gäller integrationen av invandrare och invandrargrupper. Ekonomiskt välstånd och en större social rörlighet uppåt är nyckeln till en framgångsrik invandringspolitik. Den näringsverksamhet som till exempel bedrivs av de etniska minoriteterna skapar arbetstillfällen och bidrar avsevärt till värdländernas ekonomier. Å andra sidan kan regeringarna lämna sina egna bidrag genom lämpliga regleringar och kvalifikationsprogram och genom att allmänt stödja fritt företagande.

Integrationen måste omfatta en verklig tillgång till utbildning av god kvalitet, vid sidan av språkkurser och tillgången till universitet. Utbildning är en förutsättning för invandrarnas framgångsrika integration i samhället i stort.

Och framgången måste vara synlig. Personer med invandrarursprung som har lyckats måste ges tillfälle att vara med i tv och i andra medier och måste framhållas som exempel på framgång. Det skulle hjälpa allmänheten i stort att förstå att mångfald och social integration är förenliga, och att icke-diskriminering och lika möjligheter hör till de viktigaste politiska dygderna. Framgång föder framgång. Och inget som visas på tv är mer imponerande än framgången för personer som kommer från samhällets marginaler.

Jag har i viss utsträckning betonat invandrings- och integrationsfrågorna mer i detalj på grund av deras betydelse för Europas framtid och också för att de representerar ett annat område där den europeiska kreativiteten kommer att testas. EU har tidigare lyckats lösa merparten av de sociala frågorna, och har följaktligen blivit en global förebild för social rättvisa och ekonomiskt välstånd. Det finns inget skäl till varför vår generation inte skulle kunna hitta bra lösningar inom områden som invandring och integration. Europa kan vinna avsevärt på att integrera människor som är begåvade, yrkesmässigt kvalificerade och beredda att bidra till dess framtid och välstånd.

I dag behöver vi tveklöst förvaltning, visioner och kreativitet. Samtidigt måste EU visa att det kan fortsätta att hitta pragmatiska lösningar på olika utmaningar. Vi får inte glömma att för mer än femtio år sedan var det just pragmatism som utgjorde nyckeln till skapandet av Europeiska gemenskaperna, och det fortsätter att vara nyckeln till framgång också i dag.

Inrättandet av Europeiska gemenskaperna för fördelaktiga ekonomiska syften var en exceptionellt pragmatisk idé, som möjliggjorde vidare integrerande utveckling. Utvecklingen av Europeiska ekonomiska gemenskapen till en tullunion och mer än så, förmågan att utveckla nya former av samarbete och nya institutioner med ytterligare makt, och förmågan att expandera geografiskt, visar alla på den betydelse som pragmatismen haft för Europeiska unionens historia och utveckling.

I dag står unionen inför nya utmaningar som kräver pragmatisk anpassning. Den främsta av dessa är unionens vidare utvidgning. Även om det är tydligt att alla länder som försöker att bli EU-medlemsstater, alla kandidatländer, måste uppfylla kriterierna, borde vi ändå inte hindra något av dessa länder från att bli en medlemsstat enbart på grund av politiska meningsskiljaktigheter eller kulturella fördomar.

(Applåder)

I sina ansträngningar att ta på sig en global roll av strategisk betydelse behöver EU Turkiet, och därför måste anslutningsförhandlingarna med Turkiet fortsätta. Unionen får inte neka Turkiet möjligheten att bli medlem, och detta är trots allt något som redan har bekräftats. Om detta skulle ske skulle själva Europeiska unionens trovärdighet ifrågasättas.

Europeiska unionen kan inte nöja sig med att ha ett svart hål på Västra Balkan. Anslutningsförhandlingarna måste tydligt omfatta ett europeiskt perspektiv för Västra Balkan. Detta kommer att kräva ytterligare arbete med de enskilda länderna i denna region, som måste stärka sin förmåga att uppfylla medlemskapskriterierna, men också arbete med hela regionen, som behöver ramar för att diskutera och lösa sina gemensamma problem. I sin politik för grannländerna i öst och andra områden måste Europeiska unionen tillämpa samma pragmatism som bidragit till att nå resultat tidigare. Utan att tala om modeller vill jag betona att Ukraina och Moldavien behöver utsikten till ett EU-medlemskap, och att de inte borde nekas denna.

Pragmatismen är tydlig i både praktiken och som sinneslag. Kandidatstaterna måste naturligtvis uppfylla alla nödvändiga kriterier i alla frågor som rör medlemskap. Det finns goda skäl till varför unionens praxis i fråga om förenligheten med urvalskriterierna är konsekvent och sträng. Om vägen mot att uppfylla kriterierna är lång, så låt gå. Ett eller två år med förhandlingar är ett lågt pris att betala för att bevara trovärdigheten hos och respekten för Europeiska unionens normer. Möjligheten till utvidgning, och möjligheten för nya medlemmar måste dock förbli trovärdig.

De länder som kan uppfylla kriterierna får inte uteslutas från Europeiska unionens utvidgningsprocess. Känslan av att uteslutas leder till missnöje, och missnöje leder till instabilitet. Därför måste vi bevara ett pragmatiskt sinneslag, och all vidare utvidgning måste beaktas mot bakgrund av vad Europeiska unionen som världsaktör kräver.

Europeiska unionen är sammanfattningsvis en enorm historisk bedrift. Unionen har nu nått en utvecklingsnivå där den mycket omgående måste bli medveten om sin ledande roll i världshändelserna och om det ansvar som denna position påbjuder. Man kan förvänta sig att Europeiska unionen kommer att spela en ledande roll i alla frågor som exempelvis global uppvärmning och mänskliga rättigheter.

Kreativiteten kommer att fortsätta att vara den centrala motivationen i strävan efter effektiva politiska linjer på områden som invandring och integration. Och slutligen kommer pragmatismen att fortsätta att vara lika viktig i alla frågor som rör vidare utvidgning, vilket är nödvändigt för att Europeiska unionen ska säkra sin ledande roll globalt. Allt detta kanske låter lite storvulet. Men framsteg är alltid det bästa botemedlet mot stagnation. I detta hänseende är den tid vi lever i inget undantag, även om det stämmer att dagens frågor är mer varierade än de brukade vara tidigare. Vi får dock inte glömma att inte heller detta är något annat än en naturlig konsekvens av framgången.

(Applåder)

  Talmannen. − Herr president! Jag vill be att få tacka er innerligt för ert europeiska anförande. Av ert besök här och ert anförande har det framgått tydligt att Slovenien och det slovenska ordförandeskapet under premiärminister Janus Janša – och jag ser att två ministrar sitter här: Janez Lenarčič och Janez Podobnik – vill bedriva ett nära samarbete med Europaparlamentet. Som Sloveniens president framför ni det budskapet med särskild genklang.

Våra erfarenheter här i Europaparlamentet har visat oss att det inte är ett lands storlek – litet, stort eller mellanstort – som avgör om ett EU-ordförandeskap blir framgångsrikt, utan det viktiga är den anda i vilken ordförandeskapet utför sitt arbete. Jag tror att vi lugnt kan säga att eftersom Slovenien – och dess president – drivs av en sådan europeisk anda är detta ett ordförandeskap som kommer att föra Europa framåt, och vi vill framföra vårt varma tack till er för det.

(Applåder)

Vi vill också tacka för att ni stöder Europaparlamentets prioriteringar. Låt mig bara nämna två prioriteringar som ni tog upp. Den första är klimatskyddet. Om vi håller oss till tidsplanen kommer vi att slutföra vårt arbete så att vi har en EU-ståndpunkt till FN:s toppmöte i Köpenhamn i december 2009. Vi vill också tacka er för ert upprop om mänskliga rättigheter, för om vi i Europaparlamentet inte förespråkar mänskliga rättigheter, vem kommer då att göra det? Så ofta styrs regeringar av andra intressen – vilket är förståeligt – men vi måste hitta ett sätt att skickligt sammanföra dessa intressen och våra värderingar på ett sätt som verkligen gynnar människor, och därför ligger mänskliga rättigheter till grund för vår politik här i Europaparlamentet.

Herr president! Tack för att ni besökte Europaparlamentet. Ni kommer att stanna här ett tag till. Jag vill återigen, på parlamentets vägnar, framföra mitt innerliga tack till er personligen och till det slovenska ordförandeskapet. Vi önskar er all lycka under resten av de sex månader då Slovenien kommer att sitta vid rodret för Europeiska unionen. Om ni lyckas, lyckas vi alla, och då menar jag Europeiska unionen. Det är vårt gemensamma mål. Tack. Härmed är det högtidliga mötet avslutat.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

Muntliga röstförklaringar

- Betänkande: Etelka Barsi-Pataky (A6-0144/2008)

  Zuzana Roithová (PPE-DE). - (CS) Herr talman! Låt mig lägga till ett par ord till mitt anförande i går i debatten om lanseringen av ett av de största gemensamma europeiska projekten, navigeringssystemet Galileo. Jag uppskattar verkligen de insatser som gjorts av föredragandena, som nådde en kompromisslösning såväl i parlamentet som med rådet och kommissionen, och tack vare vilka vi kunde slutföra de utdragna diskussionerna i dag. Nu måste vi besluta var huvudkontoret för Galileos tillsynsmyndighet bör placeras. Återigen vill jag betona att Tjeckien är redo och en idealisk kandidat. Jag litar på att löftet om att förlägga nya unionsinstitutioner till de nya medlemsstaterna äntligen kommer att infrias.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag röstade emot betänkandet. Jag lyssnade på samma debatt som föregående talare i går, och jag kan inte annat än bli förfärad över vad jag hörde: en bisarr budgivningsstrid om en byrå som inte behövs. Vi uppfinner ett nytt satellitsystem för att Europeiska unionen behöver något slags elegant smycke – detta Galileo-projekt är som bling-bling för Europeiska unionen. Det är dyrt, behovet är inte särskilt stort, det går inte att konkurrera med, vi hade en överenskommelse med Kina och det finns redan ett ryskt system och ett GPS-system. EU behöver inte detta system, men ändå kommer vi att betala för det.

Som vi såg vid omröstningen om ansvarsfrihet i går kommer vi inte att kontrollera hur pengarna i detta särskilda system används och därför kommer vi att slösa bort miljoner och åter miljoner av de europeiska skattebetalarnas euro och pund. Det trotsar all förståelse att vi har infört detta bisarra system på grund av något slags fåfänga.

  Syed Kamall (PPE-DE). - (EN) Herr talman! När jag lyssnade på debatten i går tänkte jag på Queens låt Bohemian Rhapsody och de där odödliga orden ”Galileo, Galileo”. Och jag tänkte på orden i den sångtexten. ”Is this the real life? Is it just fantasy? Caught in a landslide, With no escape from reality, Open your eyes, Look up to the sky and see”. Kineserna kom. De såg. De gick därifrån för att bygga sitt eget system. Ryssarna moderniserar sitt eget system, Glonas, och som pricken över i uppgraderas alla amerikanska GPS, som vi redan använder gratis, så att de blir ännu mer korrekta och användarvänliga.

Vi borde inte slösa bort skattebetalarnas surt förvärvade pengar på ett fjärde satellitsystem som inte medför några fördelar jämfört med de övriga. Låt oss stoppa denna ekonomiska belastning. Jag röstade emot betänkandet.

  Roger Helmer (NI). - (EN) Herr talman! Jag röstade också emot Barsi-Pataky-betänkandet. Detta är bara ett politiskt fåfänglighetsprojekt, lite som euron, och liksom euron har det inte något verkligt ekonomiskt eller tekniskt berättigande. Det är onödigt, det är överflödigt, och det håller redan på att bli föråldrat.

Som min kollega redan har påpekat kom den privata sektorn och tittade på projektet och beslöt att de inte ville delta, eftersom det inte verkade förnuftigt. Kineserna kom och tittade på det, tog med sig de bästa idéerna och beslutade sedan att de skulle få ett bättre resultat om de gjorde det själva, och med tanke på den potentiella militära nyttan av ett globalt positionsbestämningssystem och att kineserna har ordnat med ett eget system borde vi alla vara betänksamma och allvarligt oroade.

Vi borde inte slösa bort mer av skattebetalarnas pengar på detta meningslösa politiska spel.

  Daniel Hannan (NI). - (EN) Herr talman! När Galileo-projektet utformades beskrev president Chirac det som nödvändigt för att bekämpa USA:s tekniska imperialism. Det är sanningen att säga det enda möjliga argumentet för Galileo. Jag har ingen avsikt att upprepa de argument som vi just hört från mina tre ärade vänner: det är inte ekonomiskt förnuftigt, det är inte tekniskt förnuftigt och vi använder det amerikanska GPS-systemet gratis.

Det jag egentligen vill säga – och jag vill vädja till mina integrationsförespråkande kolleger här i kammaren, för jag tror inte att man måste vara euroskeptiker för att oroa sig över detta – är detta: titta på vad som hände under gårdagens debatt när min ärade vän, Christopher Heaton-Harris, frågade oss vad vi röstade om och ingen i kammaren kunde namnge den byrå som vi just hade röstat igenom stöd för.

Ni gör inte er själva några tjänster, inte ens som förespråkare för det europeiska projektet, om ni satsar era skattebetalares pengar på dessa planer med en attityd som handlar om rätt eller fel för EU, utan att stanna upp och fundera över om pengarna används på ett effektivt sätt, eller om de förskingras eller stjäls. Jag vill vädja till alla mina kolleger att försöka ge sina skattebetalare lite valuta för pengarna, sett ur deras perspektiv.

  Talmannen. − Tack. Det finns inga fler förfrågningar om att få ordet eller röstförklaringar till detta betänkande, och innan vi går vidare till nästa punkt vill jag ta detta tillfälle i akt att säga farväl till Raffaele Lombardo och önska honom all lycka med sin nya tjänst.

- Betänkande: Erik Meijer (A6-0059/2008)

  Árpád Duka-Zólyomi (PPE-DE). – (HU) Tack, herr talman! Jag gav mitt stöd till betänkandet om före detta jugoslaviska republiken Makedonien, eftersom det sänder ett viktigt budskap till det makedoniska folket. Landet har utvecklats en hel del sedan betänkandet från 2007. De ekonomiska resultaten är goda och det sker framsteg på lagstiftningsområdet. Ett samförstånd utvecklas inom inrikespolitiken, och de olika nationella och etniska grupperna kan samexistera. Genom det konsekventa stödet från ramavtalet från Ohrid och Badinter-principen, genomsyras de politiska frågorna med en ny anda till stöd för proportionella val och bevarandet av minoriteters identitet. Den ekonomiska och sociala utvecklingen av före detta jugoslaviska republiken Makedonien är komplex, och år 2005 lämnades dess ansökan om EU-medlemskap in. Det negativa budskapet vid Natos toppmöte i Bukarest, där Greklands småsinta och ologiska uppförande spelade stor roll, var olyckligt. Jag är säker på att för EU:s del kommer namnfrågan inte att vara ett hinder för medlemskap, och jag är glad över att parlamentet har lyckats enas om detta. Vårt budskap kommer att vara ett positivt budskap, eftersom landet har desillusionerats av avslag och EU-förseningar. Nu är tiden inne att inleda verkliga och genuina anslutningsförhandlingar med landet. Tack för er uppmärksamhet.

  Gyula Hegyi (PSE). - (HU) Det var med vissa farhågor som jag röstade för betänkandet om Makedonien. Det är sant att vi har infört fler och fler krav på före detta jugoslaviska republiken Makedonien, men gör vi verkligen allt vi kan för den euro-atlantiska integrationen? Kosovos utveckling mot självständighet och Makedoniens Natomedlemskap kan dölja potentiella faror. Minoritetsseparatisterna och majoritetsnationalisterna skulle lätt kunna rubba den bräckliga balansen i Makedonien. Europeiska unionen och USA medlar ofta i den makedoniska politiken, och vi förväntar oss och kräver många impopulära åtgärder från det makedoniska ledarskapet. Detta medför ansvar, och vi har själva ett ansvar för stabiliteten i detta lilla land och för den euro-atlantiska integrationen. Det vore önskvärt om alla kunde ta detta ansvar på allvar.

  Bernd Posselt (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Dagens omröstning är ett genombrott för Makedoniens tidiga anslutning till Europeiska unionen. Denna framgång beror på den avlidna presidenten Boris Trajkovskis ansträngningar. Han var en personlig och pan-europeisk vän och han stakade ut denna riktning, men det är också en stor framgång för den nuvarande makedoniska regeringen under premiärminister Gruevskis och utrikesminister Milososkis ledning. De har skapat vänskapsband över hela Europa för detta europeiska land – ett land som har en utmärkt minoritetspolitik, som har en utmärkt utveckling och som vi vill ge ett stort stöd.

Låt mig sända ett tydligt budskap: Jag uppmanar våra ledamöter från Grekland att slutligen ge vika i namnfrågan. Europaparlamentet har sagt mycket tydligt i dag att det förkastar alla blockader på grund av namnfrågan och att bilaterala frågor inte bör vara ett hinder för anslutning. Det är det budskap som vi har sänt med stor majoritet i kammaren i dag, och det är ett rejält varningsskott för de regeringar som blockerar framstegen här. Jag vädjar till alla att överge denna blockad, i EU:s intresse.

Makedonien är ett europeiskt land, och vi hoppas att ett datum kan fastställas före årets slut för inledandet av anslutningsförhandlingar.

- Betänkande: Ana Maria Gomes (A6-0080/2008)

  Zuzana Roithová (PPE-DE). - (CS) Herr talman! Låt mig anknyta till gårdagens debatt. De flesta av oss varnade för att den kinesiska hungern efter afrikansk olja och utbytet av vapen mot olja stöder korruption och diktatoriska regimer och förvärrar fattigdomen. Dessutom svämmar Afrika över av miljardtals kinesiska produkter, vilket gör det hopplöst för afrikanska produkter att konkurrera. Denna så kallade ovillkorliga politik blir ett allt större hinder för att nå millenniemålen att utrota hungern och fattigdomen i utvecklingsländerna. Jag blev förvånad över kommissionsledamot Michels något känslomässiga uttalande om att kommissionen, om den hade haft politisk makt, skulle ha anslutit sig till Kina, och över hans försvar för Kinas rätt att föra sin utpräglade ovillkorliga utrikespolitik, trots att Kina är medlem i FN:s säkerhetsråd och som sådan är ansvarig för världsutvecklingen precis som EU. Jag invänder mot sådana åsikter från en kommissionsledamot.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Kinas roll i den globala ekonomiska utvecklingen är särskilt viktig. Kina är också en framgångssymbol för Afrikas folk.

Under de senaste 25 åren har Kina skapat möjligheter för 400 miljoner av sina medborgare, och lyft dem ur extrem fattigdom. Dessutom har över 200 miljoner kineser kunnat ta klivet in i medelklassen. Kina är därför rikt på erfarenheter av att skapa ekonomisk utveckling. Detta förväntas också få en positiv inverkan på afrikanska länder. Handeln mellan Afrika och Kina uppskattas ha ökat från 4 miljoner US-dollar 1995 till 55 miljoner US-dollar 2006. Afrika är en viktig källa till råmaterial för Kina. Den kinesiska ekonomin kräver en allt större försörjning av energi och råmaterial. Kina gör därför allt i sin makt för att etablera en ständig närvaro i Afrika.

  Syed Kamall (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag har ett särskilt intresse i detta betänkande, eftersom jag i ett tidigare yrkesliv som akademiker undersökte både de kinesiska utländska direktinvesteringarna, inåt och utåt, och de afrikanska investeringarna och den afrikanska utvecklingen.

Om man läser betänkandet, och det är faktiskt ett tämligen tydligt betänkande, anser jag att vi som EU och EU-medlemsstater borde välkomna de kinesiska investeringarna i Afrika, särskilt investeringar i infrastruktur, eftersom sådana investeringar tillåter de lokala entreprenörerna och lokala medborgarna att skapa rikedom för sig själva och genom handel ta sig ur fattigdomen.

Samtidigt borde vi också vara medvetna om den kinesiska törsten och hungern efter naturresurser – deras typ av resurssökande motiv. Vi borde försöka samarbeta med Kina och hantera dessa frågor, särskilt när vi har att göra med tvivelaktiga regeringar.

En av mina farhågor i fråga om Kinas politik är att den förstör EU:s strävan, och andra biståndsgivares strävan, att erbjuda villkor eller införa villkor för biståndet. Vi kan föreslå alla möjliga villkor för biståndet i syfte att garantera bättre styrelseformer, men Kina kommer in och förstör detta.

Det här är på det stora hela ett rimligt betänkande och jag röstade för det.

Skriftliga röstförklaringar

- Betänkande: Geringer de Oedenberg (A6-0089/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet från Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, om att förslaget till kodifierad version av rådets förordning om tillämpning av artikel 81.3 i fördraget på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden mellan linjerederier (konsortier) ska antas vid första behandlingen i medbeslutandeförfarandet.

Eftersom förslaget gäller ett kodifieringsförfarande behöver det inte ändras ”formellt” i parlamentsutskottet och det skedde heller inte. Jag utnyttjar dock denna röstförklaring för att uttrycka min förvåning över EU:s fördröjning med att kodifiera texter som har ändrats flera gånger och som blir allt mer komplexa att läsa och tillämpa ju längre tiden går. Kodifieringsprocessen föreskrivs i ett interinstitutionellt avtal av den 20 december 1994, som var resultatet av en politisk föresats som framfördes av Europeiska rådet i december 1992 i syfte att påskynda förfarandet för snabbt antagande av kodifierade instrument.

Jag stöder bestämt behovet av att kodifiera reglerna. Det är absolut nödvändigt för demokratin, rättssäkerheten, utbildningen av studenter och medborgares och rättstillämpares korrekta tillämpning av lagen etc.

- Betänkande: Arlene McCarthy (A6-0150/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar den gemensamma ståndpunkten om att lösa ett mycket långvarigt problem med medling i civila och handelsrelaterade frågor, även om detta direktiv kommer att begränsas till gränsöverskridande fall, på grundval av en restriktiv tolkning av artikel 65 i EG-fördraget, men ha en bredare definition av tvister.

Jag beklagar dock att den gemensamma ståndpunkten inte tillåter att direktivet tillämpas genom frivilliga avtal mellan parterna, även om det är sant att medlemsstaternas bestämmelser om rättsliga förfaranden inte alltid kan ändras genom avtal mellan parterna. Denna gemensamma ståndpunkt bör på det stora hela välkomnas. Den förblir det ursprungliga syftet trogen, vilket var att underlätta tillgången till tvistlösningsförfaranden och att främja vänskaplig tvistlösning genom att uppmuntra användningen av medling och garantera en tillfredsställande koppling mellan medling och rättsliga förfaranden.

- Betänkande: Etelka Barsi-Pataky (A6-0144/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet från Etelka Barsi-Pataky, där det, med förbehåll för ändringsförslag, föreslås att det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om det fortsatta genomförandet av de europeiska satellitnavigeringsprogrammen (Egnos och Galileo) ska antas.

Jag gratulerar Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande med ansvar för transportfrågor, till hans beslutsamhet, klarsynta inställning och urskillningsförmåga och politiska övertygelse i denna komplicerade fråga. Den offentliga sektorn har räddat tillverkarna, som befann sig i ett dödläge när det gällde den strategi som skulle antas, särskilt i fråga om de finansiella riskerna. Tack vare allas beslutsamhet, och framför allt tack vare Europaparlamentet, har det varit möjligt att samla in den till 100 procent offentliga finansieringen, som uppgår till ungefär 3,4 miljarder euro. Det är därför medborgarnas företrädare som är ansvariga för lösningen av denna kris, med ett ibruktagande 2014 och utplacering av satelliterna fram till 2013. Detta fall visar på behovet av att tänka snabbt när det gäller vilka europeiska resurser som ska införas för att finansiera offentliga investeringar när den privata marknaden inte har tillräckliga resurser.

  Charlotte Cederschiöld och Gunnar Hökmark (PPE-DE), skriftlig. − Vi har accepterat det mellan rådet och parlamentet färdigförhandlande förslaget gällande satellitnavigeringsprogrammen Egnos och Gallileo där parlamentet redan tidigare, i strid med vår uppfattning, har beslutat om budgetfrågan. Vi understryker att vi varit emot att medel ur forskningsbudgeten används för dessa projekt. Dessutom har vi efterfrågat redovisning från kommissionen om hur man avser att skapa en kommersiell finansiering av projekten.

Vi välkomnar däremot att Europaparlamentet genom det framförhandlade förslaget har möjlighet att utvärdera och påverka projekten.

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Det europeiska globala systemet för satellitnavigering (GNSS) kan, som den första gemenskapsinfrastrukturen och på grund av dess rymdrelaterade och tekniska natur, endast genomföras med en gemensam vilja. Det europeiska globala systemet för satellitnavigering ska omfatta två program: Egnos och Galileo.

Betydelsen hos GNSS ligger i synnerhet i att det är ett alternativt och kompletterande system till de amerikanska och ryska systemen. Detta mål omfattar ett område för strategi, ekonomi, industri och säkerhet, samt en hel del andra intressen, som ingen medlemsstat kan nå på egen hand.

Eftersom detta kommer att vara det första programmet med gemenskapsfinansiering och gemenskapsinfrastruktur kommer parlamentet och rådet att bära ett ökat gemensamt ansvar för regleringen av utplaceringen och driften av programmen.

Av ovanstående skäl och eftersom slutförandet av detta projekt kommer att utgöra en historisk och strategisk milstolpe för Europeiska unionens tekniska framsteg och oberoende, förtjänar GNSS och det nämnda betänkandet mitt fulla stöd, eftersom de utgör en framtida lösning.

  Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Galileo är ett exempel på storskaliga tekniska projekt som ingen av medlemsstaterna kan klara av på egen hand. Jag har från början varit positiv till att projektet skulle vara finansierat från EU:s budget. Dessvärre har det visat sig att EU inte på ett tillfredställande sätt kunnat hantera denna enorma uppgift. Föredraganden hänvisar bl. a. till ”interna problem” som orsak. Detta är enligt min mening djupt beklagligt och jag finner det förståeligt att rådet inte har kunnat acceptera den enorma budgetökningen. Det ankommer på kommissionen att presentera en mer tillfredsställande finansiering av detta angelägna projekt.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar möjligheten att Galileo äntligen kan komma i gång. Etelka Barsi-Patakys betänkande om ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om det fortsatta genomförandet av de europeiska satellitnavigeringsprogrammen (Egnos och Galileo) signalerar en utveckling, vars fördelar kommer att bli påtagliga för allt från den europeiska rymdpolitiken, forskning och innovation till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Jag röstade för betänkandet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) GPS erbjuder för närvarande redan många av de tjänster som skulle erbjudas genom det europeiska systemet för satellitnavigering Galileo. Vi borde dock inte tillåta oss att bli beroende av ett monopol för satellitbaserad navigering som domineras av USA och som inrättats av den amerikanska militären. Till och med sträckorna för GPS-satelliterna är dragna på ett sådant sätt att de först och främst garanterar att de områden där USA genomför militära operationer har god täckning. Vårt eget system kommer att göra det möjligt för oss att fastställa den bästa möjliga dragningen av flygbanor i Europa.

Mot bakgrund av projektets strategiska betydelse röstade jag för betänkandet, även om frågan om finansiering ännu inte har lösts helt och hållet.

  Teresa Riera Madurell (PSE), skriftlig. − (ES) Eftersom mitt anförande avbröts av talmannen, som tillämpade talartiden mycket strängare för mig än för kollegerna före mig, vill jag lämna ytterligare ett par kommentarer. Vi borde verkligen vara nöjda med institutionernas beslutsamhet när det gäller att hantera alla projektets med- och motgångar. Vi är slutligen i en position där vi kan inleda den garanterade planeringen för Galileos utplaceringsfas. Vi är också oerhört nöjda med arbetet för att göra deltagandet i programmet så brett som möjligt.

Med detta sagt vill jag nu nämna en avgörande punkt, nämligen projektets civila karaktär, som är en grundläggande förutsättning för att garantera insyn i verksamheten. Det europeiska systemets oberoende kommer att göra det möjligt att certifiera tjänster till användare, och kommer att ge en garanterad kvalitet. Dessa villkor är avgörande för utvecklingen av nya kommersiella produkter, vilket öppnar för en fantastisk möjlighet för våra små och medelstora företag, med en enorm miljömässig och social potential. Navigering för blinda, planering av de mest tillgängliga vägarna för funktionshindrade, stöd för personer som lider av Alzheimer, eller snabb lokalisering av personer i nödsituationer är alla exempel på livsstilsförbättrande användningsområden.

Europaparlamentet har alltid gett Galileo sitt fulla stöd genom lagstiftnings- och budgetmässiga åtaganden, och har tydligt erkänt det som ett strategiskt projekt.

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Det kommer att ha krävts elva år av smärtsam obeslutsamhet och politisk och administrativ oenighet för att nå en lösning för skapandet av ett europeiskt satellitnavigeringssystem. Fördröjningen på grund av den valda metoden – däribland det offentligprivata partnerskapet, det internationella samarbetet utanför Europeiska unionen, det nödvändiga deltagandet av alla medlemsstater, Europeiska kommissionens föreskrivna roll – beräknas till fem år. Om dessa principer och metoder hade använts för tekniska och industriella satsningar som Airbus och Ariane, skulle Europa förmodligen inte ha en egen flygplanstillverkare eller en egen bärraket i dag.

Även om slutresultatet inte är helt tillfredsställande kan många lärdomar dras av detta. Stora strategiska projekt kan endast lanseras på nya områden, där den privata sektorn är oförmögen eller ovillig att ta risker, om de offentliga myndigheterna är de enda beslutsfattarna och finansiärerna, eftersom dessa projekt omfattar politiska visioner och inte bara en ekonomisk logik. I projekt av den här typen har för det andra det faktum att de måste tröskas igenom gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsförfarandena visat sig vara ett hinder och en negativ faktor, som bidragit till de ideologiska hindren, där det mellanstatliga samarbetet visade sig vara effektivt. Låt oss hoppas att dessa lärdomar kommer att begrundas.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. − (RO) Jag röstade för betänkandet om ändringen av rådets förordning om det fortsatta genomförandet av de europeiska satellitnavigeringsprogrammen (Egnos och Galileo). Galileo-projektet, som ingår i dessa program, kommer att ha flera användningsområden och kommer att användas för trafikkontroll, förebyggande och bemötande av naturkatastrofer och kommersiella och statliga tjänster.

Sedan den första debatten om gemenskapsbudgeten för 2008 har Europaparlamentet betraktat detta projekt som en prioritet, och begärt att de nödvändiga medlen ska avsättas och att det interinstitutionella avtalet ska ses över för att möjliggöra detta. Från och med mars 2009 kommer Egnos-programmet att tas i drift och Galileo-programmet måste också tas i drift senast 2013.

De nödvändiga budgetresurserna för att genomföra Galileo-projektet uppskattas till 3 105 miljarder euro för perioden 2007–2013. Europaparlamentet och Europeiska unionens råd medger den strategiska vikten av detta projekt och stöder dess genomförande. Följaktligen måste Europeiska kommissionen regelbundet informera parlamentet och rådet om framstegen för genomförandet av projektet.

Jag gratulerar föredraganden Barsi-Pataky till hennes sätt att samverka med kollegerna från alla politiska grupper i arbetet med denna förordning.

- Betänkande: Martine Roure (A6-0148/2008)

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Det aktuella direktivet syftade till att skapa en enhetlig status för tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta på EU:s territorium, efter en period med fem års laglig och varaktig bosättning i en medlemsstat.

Syftet med föreliggande direktiv är att utvidga direktivets räckvidd till att omfatta personer som beviljats internationellt skydd för att ge dem samma rättsliga säkerhet i fråga om deras bosättning och rättigheter som EU-medborgarna har.

Det finns dock fortfarande ett tomrum, eftersom direktivet inte föreskriver något ömsesidigt erkännande och överförande av ansvaret för internationellt skydd till en annan medlemsstat. Det innebär att det inte kommer att vara möjligt att bevilja tredjelandsmedborgare rätten till fri rörlighet och etablering inom EU så snart deras status erkänts. Bedömningen av dessa överförandebestämmelser fortsätter därför att regleras genom 1951 års Genèvekonvention och av Europarådets europeiska överenskommelse om överförande av ansvar för flyktingar.

Med tanke på denna situation är det också avgörande att se till att den andra berörda medlemsstaten iakttar principen med icke-avvisning, så att den berörda personen inte sänds tillbaka till ett land där han eller hon kan vara utsatt för fara. Den berörda personen bör i bästa fall sändas tillbaka till den medlemsstat som ursprungligen beviljat skyddet.

Vad gäller alla andra aspekter anser jag att samma krav borde uppfyllas och att dessa personer måste omfattas av samma krav som föreskrivs i direktivet.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Betänkandet från Martine Roure, liksom det direktiv som det ska ändra, är inte godtagbart. Att bevilja personer det internationella skydd som status som varaktigt bosatt innebär, också tillfälligt, utan att ens införa några villkor om resurser eller minimal integration, också när denna status endast kan beviljas efter fem års bosättning, är galenskap.

Dessutom innebär de föreslagna bestämmelserna att dessa personer skyddas mot eventuell utvisning, däribland utvisning till en annan medlemsstat, såvida de inte har begått ett allvarligt brott. Därmed vore det omöjligt att neka dessa personer rätten till bosättning i den medlemsstat som de väljer, oavsett deras omständigheter och sociala ställning. Det privilegiet skulle ha företräde framför staternas suveräna rätt att välja vem som får bo på deras territorium, med vilken status och under vilka förhållanden i överensstämmelse med den allmänna ordningen och säkerheten.

Slutligen vet ni alla att ansökningarna om internationellt skydd används för att kringgå de redan svaga kontrollerna och begränsningarna för sådan invandring som faktiskt är rent ekonomisk. Ni är medvetna om att subsidiärt skydd under dessa omständigheter ofta föredras framför status som flykting, eftersom det är kortare och mer flexibelt. Om personer som beviljats internationellt skydd kan bli varaktigt bosatta kommer det att främja en ökad invandring.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Betänkandet innehåller många förslag om integrering av personer som har beviljats internationellt skydd. Vi skulle ha ställt oss bakom dessa förslag ifall omröstningen hade ägt rum i Sveriges riksdag.

I detta sammanhang är dock förslagen en del i att skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem. Just detta betänkande går i en generös riktning vad gäller flyktingpolitiken. Samtidigt är det en del i att bygga ett ”fästning Europa”. Det skydd som flyktingkonventionen ger undergrävs genom att EU tar på sig tolkningsansvaret för vem som ska få skydd och hur detta ska se ut.

Vi ser inget annat alternativ än att säga nej till alla former av gemensam flyktingpolitik på EU-nivå eftersom medlemsstaterna i annat fall förlorar kontrollen över den riktning politiken tar. FN:s konventioner bör förbli de styrande instrumenten för att garantera asylsökandes rättigheter i det internationella samfundet.

  Jens Holm, Esko Seppänen, Søren Bo Søndergaard och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Vi avstod från att rösta om Rourebetänkandet i dag, även om vi i grunden stöder tanken bakom betänkandet, nämligen att se till att flyktingar och personer som har tillstånd att bo i ett land på grundval av en tillfällig eller subsidiär typ av skydd åtnjuter samma rättigheter som varaktigt bosatta personer i det landet inom ramen för direktiv 2003/109/EG. Vi anser dock att medlemsstaterna själva ska besluta om detta och inte EU.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stödjer Martine Roures betänkande om att utvidga räckvidden av direktiv 2003/109/EG till personer som beviljats internationellt skydd. Syftet med betänkandet är att se till att personer som beviljats internationellt skydd har samma rättigheter som vi EU-medborgare, efter fem års laglig bosättning inom EU. Jag tycker att detta är en logisk ändring av det tidigare direktivet och har röstat för betänkandet.

- Betänkande: Giusto Catania (A6-0073/2008)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. − (IT) Tack vare strategin för narkotikabekämpning för 2005–2012 har Europeiska unionen lagt grunden för att bekämpa ett oroande fenomen som växer stadigt, särskilt bland de mest utsatta grupperna, däribland unga människor och kvinnor, nämligen spridningen av narkotika i Europa.

De angivna målen måste dock vara genomförbara och därför behöver EU ett åtagande från det civila samhället, som spelar en grundläggande roll när det gäller att förhindra spridningen av narkotikamissbruk.

Psykologisk stabilitet, patientuppföljning efter avgiftningsbehandling, skapande av en alternativ livsstil i sociala och sysselsättningsmässiga termer – detta är bara ett par av fördelarna med arbetet i de rehabiliteringscenter, de ideella organ och de icke-statliga organisationer som är verksamma inom sektorn.

Därför hoppas jag, liksom föredraganden, att man utöver finansiellt stöd till grupper som arbetar med problemet utarbetar en lämplig skattepolitik för organisationer som genomför så kallad ”ergoterapi”, med andra ord rehabilitering genom arbete. Jag förväntar mig särskilt att medlemsstaterna åtar sig att erbjuda särskilda skattelättnader eller avskaffa onödig byråkrati.

Vi måste undvika en situation där nationella budgetkrav eller ren byråkrati tvingar dessa organ att lägga ned sin verksamhet, eftersom de utför en oersättlig insats när det gäller att hjälpa narkotikamissbrukare att återvända till en normal livsstil.

  Slavi Binev (NI), skriftlig. − (BG) Jag gav mitt stöd till Giusto Catanias betänkande och jag vill tillägga att det inte finns någon enkel lösning på narkotikaproblemet. Narkotikamissbruk och narkotikahandel ödelägger samhället genom den brottslighet och den korruption som åtföljer dem, och narkotikarelaterade överförbara sjukdomar (aids, hepatit) utgör ett allvarligt hot mot folkhälsan.

Därför anser jag att ett effektivt bemötande måste bestå i en insats som omfattar inte bara institutionerna, det civila samhället och medierna utan också ett tämligen omfattande program genom vilket utbildning, religion och idrott också skulle kunna bidra till att lösa detta problem och tjäna som den barriär som håller våra barn borta från synd. Att uppmuntra idrott och religionsstudier i skolans läroplaner och utanför skolan kan bidra till att avsevärt öka barns medvetande om narkotikans dödliga inflytande. Genom att förena de brottsbekämpande organen och det civila samhället, särskilt på lokal nivå, kan vi nå bättre resultat när det gäller att tillämpa och vidare utveckla EU:s strategi för narkotikabekämpning.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Föredraganden kräver att en organisation för aktörer från det civila samhället på europeisk nivå bör ha ett tydligt mervärde i förhållande till nationella, regionala och lokala organisationer i det civila samhället. Detta är enligt vår mening helt oacceptabelt eftersom narkotikapolitiken är direkt kopplad till nationernas straffrätt och synen på brott och straff. Dessutom måste narkotikapolitiken formas efter varje lands kulturella och sociala aspekter för att på ett effektivt sätt hjälpa utslagna människor som behöver samhällets hjälp för att kunna återgå till ett fungerande liv.

Vi väljer därför att rösta nej till betänkandet i dess helhet.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Även om det stämmer att information, förebyggande och medvetenhet är grundläggande vid narkotikabekämpning för att förhindra de risker som narkotikaberoende medför för användarnas fysiska och mentala hälsa, är det tyvärr inte tillräckligt.

Enligt Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk har över 70 miljoner européer rökt cannabis och 60 procent av de personer som går på discon i Frankrike, Italien och Storbritannien har tagit kokain. Slutsatsen måste bli att de europeiska informations- och kommunikationsstrategierna är helt ineffektiva, eftersom narkotikaförsörjningen och narkotikaefterfrågan tyvärr ökar överallt i Frankrike och Europa.

Inga kompromisser är godtagbara när det gäller användningen och försäljningen av narkotika. Endast nolltolerans fungerar.

Den skada som tusentals offer orsakats på grund av experimentell politik med att liberalisera narkotika bekräftar detta faktum.

  Roselyne Lefrançois (PSE), skriftlig. – (FR) Som skuggföredragande för socialdemokratiska gruppen har jag ägnat en hel del tid och energi åt detta ämne i syfte att, i fråga om innehållet, förklara behovet av mer dialog med det civila samhället om kampen mot narkotika och, vad gäller formen, att föreslå en text som kan läsas och förstås av alla.

Jag tror att aktörerna inom det civila samhället, med sina förstahandserfarenheter och sin innovationskapacitet, verkligen kan ge ett användbart bidrag till den nationella och europeiska politiken för förebyggande och information, men också när det gäller att hjälpa människor ur ett beroende och att åter integrera dem i samhället.

Så många åtgärder behövs på olika nivåer: på arbetet, i skolan, på gatorna och i fängelserna.

Jag välkomnar därför antagandet av detta betänkande, där inrättandet av civilsamhällesforumet om narkotika välkomnas och där man betonar vikten av ett utökat samarbete mellan det civila samhället och alla unionens institutioner och byråer.

Kampen mot narkotika rör oss alla och de som leder kampen, de som arbetar dagligen för att hjälpa narkotikamissbrukare och för att förhindra att ännu fler människor sjunker ner i ett beroende, måste vara särskilt viktiga partner.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Narkotikamissbruk är ett stort problem i samhällena i hela Europa, och Skottland är inget undantag. Giusto Catania kräver med rätta i sina rekommendationer om det civila samhällets roll för narkotikapolitiken inom EU en mer gemensam europeisk syn på denna fråga, som inte känner några gränser. Det civila samhället är en central aktör när det gäller att hantera alla aspekter av detta problem och dess initiativ bör få EU:s stöd. Föredragandens rekommendationer måste uppmärksammas om vi ska kunna skapa en effektiv politik för narkotikabekämpning på alla fronter. Jag röstade för betänkandet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Det kan diskuteras om olaglig odling av vallmo kan omvandlas till industriell produktion av läkemedelsprodukter, men det kan vara värt ett försök. Det som är säkert är att USA:s politik för Afghanistan och EU:s brist på åtgärder mot den ökade opiumproduktionen har förvärrat problemet.

En långsiktig narkotikapolitik måste bygga på ett effektivt krossande av narkotikaligor, omedelbar utvisning av utländska narkotikahandlare och antagandet av riktade prioriterade åtgärder, tillsammans med tillhandahållandet av bättre behandling för narkotikamissbrukare. Det hörs alltfler högljudda krav på legalisering eller liberalisering av narkotika, men till och med i Schweiz, efter nästan 15 år av utdelning av heroin, har förhoppningarna om att detta skulle bidra till att övervinna missbrukarnas beroende slutligen krossats. Detta betänkande lutar starkt mot liberalisering, och jag röstade därför emot det.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN), skriftlig. − (PL) Jag välkomnar diskussionen om narkotika. Narkotika utgör ett allvarligt problem, men de byråkratiska ansträngningarna har inte inskränkt verksamheten för de narkotikalangare som säljer narkotika i skolor, på högskolor, i bostadsområden och på andra offentliga platser, och det är osannolikt att de kommer att göra det i framtiden.

År 1998 ställde FN:s generalförsamling vid sin extra session upp målet att skapa en narkotikafri värld inom tio år. Under flera år publicerades många rekommendationer, förordningar, beslut, rapporter och en grönbok. Vi har i dag röstat om ännu ett resolutionsförslag. Vi borde reflektera över vad allt detta har lett till. Jag är ledsen över att behöva säga att aldrig i mänsklighetens historia har narkotika varit så lättillgängligt som det nu är. Det enda man inte kan göra i dag är att beställa det över Internet.

Jag röstade för resolutionen, eftersom jag stöder alla åtgärder för att bekämpa narkotika. Jag vill dock påpeka att fram till dess att vi isolerar tillverkarna från distributörerna och inför radikala förändringar i strafflagstiftningen för att skapa ett effektivt avskräckande medel för personer som lever på narkotikahandel, kommer detta problem inte att minska. Tvärtom kommer problemet att öka i styrka.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. − (IT) Jag anser att det är nödvändigt, inte bara på EU-nivå, utan också nationellt och lokalt, att främja en dialog med och mellan det civila samhällets olika aktörer så att vi kan avvärja de förfärliga farorna med narkotika.

Det civila samhället måste betraktas som en central allierad för unionen och medlemsstaterna när det gäller att nå de mål som fastställs i EU:s narkotikastrategi.

Tack vare deras erfarenhet på fältet kan behandlingshem stödja medvetandehöjande kampanjer genom att ge mer och bättre information om riskerna med narkotikamissbruk och om möjliga förebyggande program.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. − Ingen ifrågasätter vikten av det enorma, ofta framgångsrika arbete som civila organisationer utför för att hjälpa människor som fastnat i drogberoende. Alla goda krafter behöver samlas i kampen mot skadliga, beroendeframkallande substanser. Det var därför mycket glädjande att se ett betänkande som uppmärksammar de insatser som görs i Europa.

Anledningen till att jag idag lade ner min röst har således ingenting att göra med själva huvudtemat för betänkandet. Anledningen står istället att läsa under rubriken ”Det civila samhället – den externa dimensionen”. Jag röstade för en tid sedan, under svåra våndor ska erkännas, för ett betänkande som gav sitt stöd för att underlätta en omvandling till legala vallmoodlingar i Afghanistan, där produktionen ska gå till smärtstillande medicin. En av anledningarna till detta var den mängd rapporter som framkommit om de negativa konsekvenserna av att med flyg bespruta de befintliga odlingarna och den desperata situationen för det afghanska folket. I betänkandet uppmanar man både till särskilda odlingar och till besprutning, vilket är inkonsekvent. Betänkandet skänker dessutom stöd till organisationer i Europa som arbetar med att framställa substanser av bl. a kokainblad, för ”terapeutisk” eller ”annan laglig användning”. Detta vänder jag mig med kraft emot. Eftersom huvudsyftet med betänkandet ändå är gott valde jag till slut att lägga ned min röst.

  Anna Záborská (PPE-DE), skriftlig. – (SK) Förslaget till resolution om organdonation och transplantation ingår i en världsomfattande debatt om barns trygghet. För att bidra till ett effektivt skydd för barnen arbetar jag med en europeisk kampanj med titeln ”Do you know where your child is now?”. Avsnittet om organhandel i resolutionen anknyter direkt till detta. Uppmaningen till medlemsstaterna och rådet att anta effektiva åtgärder för att bryta kopplingen mellan bristen på organ och handeln med organ är därför mer än berättigad.

För att bekämpa handeln med organ måste en långsiktig strategi antas för att undanröja de sociala orättvisor som ligger till grund för handeln. Vi måste bekämpa handel med organ och vävnader, som bör generellt bör förbjudas, särskilt när det gäller transplantation av organ och vävnader från minderåriga. Jag är djupt besviken över att Europol inte har granskat försäljningen och handeln med organ, med hänvisning till att dokumenterade fall saknas.

Tvärtom visar rapporter från Europarådet och Världshälsoorganisationen tydligt att organhandel är ett problem även i EU:s medlemsstater. Vi uppmanar Europeiska kommissionen och Europol att förbättra övervakningen av organhandeln och dra nödvändiga slutsatser. Jag hoppas att Slovakien med hjälp av sitt EU-ordförandeskap kan föra denna ytterst viktiga fråga framåt.

- Betänkande: Reimer Böge (A6-0157/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006 om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning avseende justeringen av den fleråriga budgetramen, på grundval av betänkandet från Reimer Böge.

Denna justering hade blivit oundviklig på grund av fördröjningen med att anta vissa operativa program under rubrikerna 1B och 2. Ett belopp på 2 034 miljoner euro till löpande priser återstod av de anslag som avsatts för Strukturfonderna, Sammanhållningsfonderna, landsbygdsutveckling och Fonden för fiskets utveckling, för vilket inga åtaganden kunde ingås under 2007 och som heller inte kunde överföras till 2008. Det blev därför rimligt att överföra beloppet till efterföljande år i enlighet med punkt 48 i det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning, vilket ökade de berörda utgiftstaken för åtagandebemyndiganden.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. − (RO) Jag röstade för betänkandet om justering av den fleråriga budgetramen, som lagts fram av vår kollega Reimer Böge. De belopp som inte använts under 2007 från åtagandebemyndigandena för Strukturfonderna, Sammanhållningsfonden, Fonden för landsbygdens utveckling och Fonden för fiskets utveckling borde skjutas upp till kommande år. Därmed kommer 2 034 miljarder euro att överföras, enligt punkt 48 i det interinstitutionella avtalet, för 2008–2013. Beloppen kommer främst att avsättas under 2008 (ungefär 56 procent), och under 2000–2013 kommer inverkan av denna överföring att vara obetydlig.

Vi måste granska orsakerna till det bristande utnyttjandet av dessa medel. Till att börja med finns det 45 operativa program som ingavs för sent till Europeiska kommissionen för godkännande. 72 procent av den nödvändiga omplaneringen beror på förseningar i programmen för landsbygdsutveckling. Vissa ingavs till kommissionen i december, vilket gjorde det omöjligt att anta programmen under 2007. Nationella institutionella krav och en brist på tidigare programplaneringserfarenhet är några av orsakerna till dessa förseningar. Merparten av de 45 försenade operativa programmen kommer från de nya medlemsstaterna. Jag begär att kommissionen ska bistå dem mer när det gäller att ta till sig det nya förfarandet och utbilda den personal som ska använda dessa medel.

- Betänkande: Marie-Arlette Carlotti (A6-0042/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för initiativbetänkandet från Marie-Arlette Carlotti om planering och genomförande av den tionde Europeiska utvecklingsfonden och, liksom det anges i betänkandet, beklagar jag att fonden inte har införlivats i unionsbudgeten, vilket skulle ha tillåtit en demokratisk granskning.

Låt oss hoppas att införlivandet av Europeiska utvecklingsfonden i budgeten kommer att tas upp igen i halvtidsöversynen av budgetramen för 2009. Vad gäller Europeiska utvecklingsfonden och dess betydelse för att utrota fattigdomen och nå millennieutvecklingsmålen så blir dess programplanering allt mer brådskande, vilket även gäller slutförandet av de politiska argumenten för dess genomförande. Vi måste prioritera en förbättrad hälsovård och grundläggande utbildning och även självhushållsjordbruk.

Vid en tidpunkt då Världshandelsorganisationens Doha-agenda praktiskt taget står stilla blir det allt mer brådskande för Europeiska unionen att använda sina utvecklingsinstrument för att delta i denna ambitiösa, rättvisa och lovvärda plan för att utrota världens fattigdom.

  Mikel Irujo Amezaga (Verts/ALE), skriftlig. − (ES) Jag röstade för betänkandet, eftersom jag anser att det är ytterst viktigt att betona behovet av Europeiska utvecklingsfonder i AVS-länderna. Det är avgörande att dokument som Parisdeklarationen från mars 2005 tas på allvar och regelbundet ses över för att få fram statistik över nettobiståndet. Det är likväl sant att en förfärande brist på samordning mellan medlemsstaterna har lett till nedskärningar i deras officiella utvecklingsbistånd, från 0,4 procent av BNP 2006 till mindre än 0,38 procent 2007. Denna lilla procentandel motsvarar en minskning med 1 700 miljoner euro. Det värsta av allt är dock partnerländernas växlande ekonomiska politik, utan möjlighet att kunna planera långsiktigt, eftersom de inte har någon aning om huruvida de kommer att ha tillräckliga medel för det, även om detta har utlovats av medlemsstaterna. Den tråkigaste aspekten av allt detta är att vi kräver att de genomför sin del av avtalet, medan vi glömmer att genomföra vår. Vi kan inte samarbeta på det sättet.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar Carlottibetänkandet om planering och genomförande av den tionde Europeiska utvecklingsfonden. För att se till att Europeiska utvecklingsfondens mål att utrota fattigdomen i partnerländerna och partnerregionerna och genomföra millennieutvecklingsmålen nås krävs en starkare parlamentarisk granskning av dess genomförandeinstrument. Jag håller dessutom med om tanken att man i fondens programplanering särskilt borde uppmärksamma sådana områden inom ramen för millennieutvecklingsmålen som hälsa, utbildning, respekt för miljön och främjande av goda styrelseformer. De nuvarande ratificeringsproblemen för den tionde Europeiska utvecklingsfonden måste hanteras för att vi ska underlätta ett snabbt genomförande av fonden. Jag röstade för betänkandet.

  Vincent Peillon (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Marie-Arlette Carlottis betänkande om planering och genomförande av den tionde Europeiska utvecklingsfonden.

Europeiska utvecklingsfonden är EU:s viktigaste instrument för utvecklingsbistånd till AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet). Fonden strävar framför efter att nå FN:s millenniemål, som antogs år 2000.

Den tionde Europeiska utvecklingsfonden (2008–2013) har dock kört fast i nuläget. Eftersom det reviderade Cotonouavtalet inte har ratificerats av vissa AVS-länder är den budget på 22,7 miljoner euro som funnits tillgänglig sedan den 1 januari 2008 fortfarande outnyttjad.

I den text som parlamentet har antagit betonas därför att detta dödläge måste brytas. Flera frågor tas upp, bland annat att åtgärder för att minska fattigdomen (särskilt hälsovård och utbildning) måste prioriteras och att särskild vikt måste läggas vid jämställdhetsfrågan samt en hållbar utvecklingsstrategi för de berörda länderna.

Parlamentet vill slutligen att Europeiska utvecklingsfonden ska integreras i EU:s allmänna budget, för att göra EU mer enhetligt och förbättra den demokratiska kontrollen.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Genomförandet av budgeten för den tionde Europeiska utvecklingsfonden får inte utvärderas endast i räkenskapstermer. Det är inte Europaparlamentets uppgift, vilket vederbörligen konstateras i detta betänkande. I stället för att diskutera Europeiska utvecklingsfondens införlivande i kommissionens budget eller reglerna för användning av det återstående överskottet från varje budgetår är vi oroade över hur användningen av dessa medel överensstämmer med EU:s politiska mål för AVS-länderna.

I detta hänseende är det slående att den nuvarande situationen på plats skiljer sig tämligen avsevärt från situationen då dessa instrument och deras ramar inrättades. Utöver Kina, som är en faktor som måste beaktas i många av dessa länder, måste man också beakta följderna av förändringen inom jordbruks- och livsmedelsmarknaderna, klimatförändringen och USA:s nya förhållningssätt gentemot Afrika. Mot bakgrund av allt detta anser man att den väg som vi hittills har följt inte längre är helt lämplig och jag vill betona att detta är vårt främsta problem.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. − När EU, som är världens största bidragsgivare, agerar i tredje världen måste våra värderingar vara tydliga. Mänskliga rättigheter, inte bara i teorin utan även i praktiken, måste vara ledord. Att därför säga att EU inte bör använda Europeiska utvecklingsfonden till att främja demokrati och mänskliga rättigheter genom att ha möjlighet att ställa krav på utveckling inom detta område strider mot vår önskan att kunna nå verkliga resultat. Bistånd gör bara nytta om det kommer medborgarna till godo, då måste vi som givare kunna ställa krav för att motivera en utveckling av demokrati, mänskliga rättigheter och ett fungerande civilt samhälle. För att kunna skapa utveckling behövs ibland också direkt hjälp genom fredsbevarande insatser. Dessa bör också kunna täckas av Europeiska investeringsfonden, då sådana insatser på ett mycket konkret sätt minskar mänskligt lidande och förhindrar katastrofer.

Givetvis ska inte vi i den rika världen tvinga på andra människor ett särskilt levnadssätt. Men vi har ett ansvar att möjliggöra val där inga val idag finns. Därför blev jag bedrövad över att rapporten ifrågasätter denna för mig grundläggande princip om motprestationer gällande fri och mänskliga rättigheter samt möjligheten till fredsbevarande insatser inom europeiska investeringsfonden, i en övrigt bra och viktig rapport.

- Betänkande: Erik Meijer (A6-0059/2008)

  Angelika Beer (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Gruppen De gröna kommer inte att rösta för Meijerbetänkandet om Makedonien. Även om betänkandet innehåller många inslag som tydligt redogör för de framsteg som Makedonien har gjort är den lobbyverksamhet som de grekiska politikerna i sista stund har bedrivit mot punkten om namnfrågan helt oacceptabel. Det mest anmärkningsvärda uttrycket för detta var önskan att avskaffa hänvisningen till 1995 års interimsavtal, i vilket Grekland försäkrade att namnfrågan inte skulle utgöra ett hinder för Makedoniens medlemskap i internationella institutioner. Grekland ifrågasätter inte bara sitt åtagande att följa internationell rätt utan lägger sig också i en annan stats suveränitet på ett exempellöst sätt. Detta beteende av en EU-medlemsstat är oacceptabelt.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. − (CS) Fyrom är ett av de få länder i världen vars namn inte har erkänts officiellt av alla övriga länder. Även om denna republik har infört olika etniska och religiösa helger finns det fortfarande ett avvikande bilateralt avtal om statusen för amerikanska medborgare. Bland framgångarna finns de åtgärder som vidtagits mot brottslighet och korruption, som regeringen genomfört trots ockupationsstyrkornas maktlöshet i Kosovo inför dessa problem. Jag tycker att det är oförståeligt att man hittills inte har enats om en ståndpunkt när det gäller att ge medborgare utomlands möjlighet att rösta. I folkomröstningen i Montenegro diskriminerades dessa medborgare. När det gäller valen i Makedonien tvekar EU.

I artikel 31 välkomnas polisinsatsen mot en vapengömma. Jag anser att informationen i den andra delen av denna punkt, att terrorister behandlats illa när de gripits, är ett dåligt skämt. Jag känner inte till något fall där poliser artigt bett terrorister att överlämna sig. Förutom den ovanliga situationen med landets namn och avtalet med USA strider detta mot internationella avtal. En av de ovanliga aspekterna hos frågan om Fyrom är tvisterna med dess grannar. Som jag ser det måste vi insistera på att dessa tvister löses innan Makedonien ansluter sig till EU. Eftersom några av ändringsförslagen kan ändra betänkandets innebörd kommer vår omröstning om den slutliga ”produkten” att bero på huruvida ändringsförslagen antas eller inte.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Erik Meijers framstegsrapport om före detta jugoslaviska republiken Makedoniens framsteg på vägen mot anslutning är en balanserad rapport om en splittrande fråga. Fyrom måste fortsätta att driva en reformdriven agenda för att se till att anslutningsförhandlingar kan inledas snarast möjligt. För att bevara en förhandlingsposition om namnfrågan måste vi undvika att lockas att använda Fyrom-benämningen som ett hinder för landets delaktighet i internationella institutioner. Jag välkomnar därför betänkandet och föredragandens ansträngningar för att se till att namnfrågan inte dominerar i betänkandet.

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. − (EN) De brittiska Labour-ledamöterna i Europaparlamentet är glada över att ha röstat för denna resolution. Den innebär en verklig ansträngning att se till att före detta jugoslaviska republiken Makedonien (Fyrom) fortsätter att göra framsteg mot ett EU-medlemskap, och där betonas de positiva framstegen med att bekämpa korruptionen och skydda mediefriheten samt trycka på för de ytterligare åtgärder som krävs för att inleda anslutningsförhandlingar. Vi konstaterar att det har skett avsevärda framsteg, och ser fram emot möjligheten att inleda anslutningssamtal med Fyrom.

Vad gäller ändringsförslag 13 om förhandlingarna om namnfrågan röstade vi emot detta ändringsförslag. Även om vi fullt ut stöder det arbete som görs för att hitta en lösning på namnfrågan anser vi inte att detta på något sätt bör kopplas till Fyroms medlemskap i internationella organisationer. Dessa frågor bör avgöras på egna meriter.

För det andra avstod vi från att rösta om ändringsförslag 7, där frågan om viseringsliberalisering tas upp. Eftersom Storbritannien inte är part i Schengenavtalet, som denna fråga faller under, var det inte lämpligt för oss att stödja detta ändringsförslag.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Dagens framgång beror på de samordnade och effektiva ansträngningar som vi gjort tillsammans med många andra ledamöter i hela Europaparlamentet.

Detta försök var framgångsrikt också tack vare den ändrade inställningen sent på dagen i fråga om Greklands linje för att hitta en verklig kompromisslösning genom ett sammansatt namn som alla kan godta.

Vi måste arbeta hårt för att dra fördel av dessa framsteg och nå en lösning genom en rättvis kompromiss. Detta måste nås inom ramen för samma FN-sammanhang senast år 2008.

Det ligger i Greklands och befolkningarnas intresse att bevara freden och stabiliteten i regionen, så ytterligare ett dödläge som kan vara många år måste förhindras. Den offentliga förvaltningen måste slippa Skopje-syndromet.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Parlamentsledamöterna från Greklands kommunistiska parti (KKE) har röstat mot betänkandet. Vi motsätter oss ett kapitalistiskt, krigshetsande EU och därmed också varje utvidgning av unionen. De grundläggande orsakerna till problemen på Balkan är imperialistiska planer, ingripanden av EU, USA och Nato samt gränsförändringar.

Anslutning av före detta jugoslaviska republiken Makedonien och andra länder på Balkan till EU och Nato innebär att deras folk dras in i det imperialistiska dödläget mellan USA, EU och Ryssland i fråga om kontrollen över energitillgångar och transportvägar. Det innebär allvarliga risker för dem som lever i den större regionen.

Greklands kommunistiska parti bryr sig inte om namnfrågor. Det stöder en ömsesidigt godtagbar lösning när det gäller namnet, som måste utgöra en rent geografisk definition utan anknytning till söndrande nationalism och förslavning.

De som känt behov av att ursäkta sig inför det grekiska folket för sin helomvändning i sista minuten i den makedonska namnfrågan, och som tillhör EU, Ny demokrati, PASOK, Vänsterns och de framstegsvänligas förbund (SYN) och Folklig ortodox samling (LA.O.S), gnuggar nu händerna av förtjusning. De röstade för antagandet av de förment positiva ändringarna av namnet i ett försök att avleda folket från kärnfrågan, som handlar om imperialistiska ingripanden och planer för Balkan. Syftet med detta avledande är att dölja att folket underordnas imperialistiska strävanden och att utse EU, USA och Nato till skiljedomare. Allt detta innebär att vårt land utsätts för hot och påtryckningar i syfte att pressa fram pengar i utbyte mot full medverkan i de imperialistiska planerna, som har blivit ännu värre sedan Nato-toppmötet i Bukarest.

- Betänkande: Gomes (A6-0080/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Ana Maria Gomes utmärkta initiativbetänkande om Kinas politik och dess konsekvenser för Afrika. Även om det bör välkomnas att Kina är berett att samarbeta med afrikanska länder på ett konkret och pragmatiskt sätt, finns det ett antal problematiska områden, t.ex. Kinas samarbete med afrikanska förtryckarregimer, den bristande efterlevnaden av regler på det sociala området och miljöområdet och vapenleveranserna till odemokratiska förtryckarregimer. Jag stöder förslaget om att Afrikanska unionen, Kina och EU ska inrätta ett permanent rådgivande organ för att förbättra samstämmigheten och effektiviteten i samarbetsåtgärderna och om att upprätta en global ram för konkreta operativa projekt som avser gemensamma utmaningar, t.ex. anpassning till klimatförändringar, förnybar energi, jordbruk, vatten och hälsa.

Jag stöder också tanken om en dialog mellan den kinesiska nationella folkkongressen, Panafrikanska parlamentet, de afrikanska nationella parlamenten och Europaparlamentet, i syfte att främja en hållbar utveckling och förbättra kapaciteten för fredlig och demokratisk kontroll av den verkställande makten.

  Philip Claeys (NI), skriftlig. − (NL) I Gomesbetänkandet uppmärksammas med rätta olika oacceptabla metoder som Kina tillämpar i Afrika, och ibland kommer man till sakens kärna. Folkmordet i Tibet får kanske mycket uppmärksamhet just nu, men Kinas politik i Afrika vittnar i minst lika hög grad om en regim som struntar fullständigt i mänskliga rättigheter och andra spelregler.

Kineserna gör affärer med vem som helst så länge de kan släcka sin oljetörst. Kinesiska företag och affärsmän skapar extraterritoriella kinesiska öar som skyddas av korrumperade makthavare, som i sin tur skyddas av kinesiska veton i säkerhetsrådet. EU är en enkel match för kineserna, och sakta men säkert drivs vi ut ur Afrika. EU måste i slutändan helt enkelt inse att vårt ständigt upprepade budskap om demokrati, frihet och goda styrelseformer, för att inte glömma hållbarhet, blir fullständigt meningslöst när kineserna tar över i Afrika. Det är dags att byta strategi.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för Gomesbetänkandet om Kinas politik och dess konsekvenser för Afrika eftersom jag anser att EU, mot bakgrund av Kinas allt större närvaro i Afrika, genom att anta en gemensam ståndpunkt i fråga om dialog måste försöka få Kina att grunda sina politiska och ekonomiska insatser i Afrika på kriterier som inte står i vägen för främjandet av fred, människors säkerhet, rättsstatsprincipen och hållbar utveckling.

Jag stöder också uppmaningen till EU att fortsätta främja respekt för de principer enligt vilka unionen styrs, oavsett hur väl dialoginitiativen lyckas.

  Jens Holm, Erik Meijer, Esko Seppänen, Søren Bo Søndergaard och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) I Ana Maria Gomes betänkande behandlas många viktiga aspekter, inte minst att EU:s och Kinas engagemang bör ligga i de afrikanska ländernas och folkens intresse, och vikten av att externa investerare som verkar i Afrika följer reglerna på det sociala området och miljöområdet. Vi har därför valt att stödja betänkandet. Vi stöder emellertid inte formuleringen i första stycket, där Lissabonfördragets betydelse för att förbättra effektiviteten och samstämmigheten i EU:s yttre förbindelser betonas.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Utskottet för utveckling har utarbetat ett mycket balanserat betänkande om Kinas politik och dess konsekvenser för Afrika.

Det är med desto större glädje som jag röstar för betänkandet, eftersom jag råkade ut för något mycket beklagligt vid den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingens möte. I mitt betänkande om de utländska direktinvesteringarnas effekt gjorde jag några kritiska anmärkningar om kinesiska investeringar i Afrika. AVS-delegaterna lyckades, med socialdemokraternas, kommunisternas och de grönas tysta medgivande, stryka alla dessa anmärkningar från betänkandet.

Varför ville de inte tillstå att de kinesiska utländska direktinvesteringarna är koncentrerade till utvinningsindustrin och ofta stöder AVS-regeringar i politiska vägval som inte gynnar demokratin, rättsstatsprincipen och fattigdomsutrotningen i de berörda länderna?

Varför strök de slutsatsen att kinesiska utländska direktinvesteringar görs i vissa multinationella företag som översvämmar de afrikanska marknaderna med varor, särskilt textilier, av låg kvalitet?

Jag välkomnar formuleringen i motiveringen till betänkandet om att Kinas offensiv i Afrika innebär att afrikanska naturresurser skördas för egen vinning och att den hållbara utvecklingen undergrävs. Det finns också farhågor beträffande risken för att Kina kan komma att exportera vissa av sina sämsta interna metoder till Afrika …

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163 i arbetsordningen.)

  Erika Mann (PSE), skriftlig. − (DE) Jag vill i samband med denna röstförklaring passa på att framföra mitt varma tack till föredraganden Ana Maria Gomes. Det är ett utmärkt betänkande vi röstar om. Jag vill också uttrycka min tacksamhet för att många inslag i yttrandet från utskottet för internationell handel har tagits med i betänkandet.

Enligt min mening är det mycket viktigt att göra en rättvis bedömning av Kinas politik i Afrika, utan något generellt fördömande av landets engagemang där. I stället bör EU:s eget engagemang trappas upp genom ett angreppssätt som är inriktat på ”mer Europa i Afrika”. Det kan öka EU:s synlighet och ge en starkare europeisk närvaro och därmed starkare förbindelser mellan EU och Afrika. Närmare ekonomiska band mellan de två kontinenterna skulle kunna vara till stor nytta för båda sidor.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) I Ana Maria Gomes betänkande om Kinas politik och dess konsekvenser för Afrika framhävs det positiva steg som Peking tagit genom att engagera sig i Afrika, samtidigt som det också påpekas att Kinas politik måste förbättras. Å ena sidan måste EU välkomna den roll Kina spelar för Afrikas utveckling, även om den tyvärr innebär att Kina exporterar vissa av sina sämsta interna metoder, däribland korruption och bristande respekt för arbetsrätt och miljönormer. Förbindelserna med Kina, i dessa frågor och i fråga om dess kontakter med förtryckarregimer som de i Sudan och Zimbabwe, kräver definitivt en gemensam EU-strategi. Mot denna bakgrund röstade jag för betänkandets rekommendationer.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) I Ana Maria Gomes betänkande tas många viktiga aspekter upp, inte minst att EU:s och Kinas engagemang bör ligga i de afrikanska ländernas och folkens intresse och att utländska investerare som verkar i Afrika bör följa reglerna på det sociala området och miljöområdet. Vi har därför valt att stödja betänkandet.

Vi stöder emellertid inte formuleringen i första stycket, där Lissabonfördragets betydelse för att förbättra effektiviteten och samstämmigheten i EU:s yttre förbindelser betonas.

När det gäller en eventuell reform av den gemensamma jordbrukspolitiken vill Sinn Féin ha en verklig reform som möjliggör ett hållbart jordbruk och landsbygdsliv i Irland, Europa och övriga världen.

  Lydie Polfer (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Gomesbetänkandet eftersom det ger en mycket ingående analys av orsakerna till och konsekvenserna av den kinesiska dominansen i Afrika, ur både ett ekonomisk och ett politiskt perspektiv.

Kinas imponerande ekonomiska uppgång under de senaste 20 åren har lett till ökad efterfrågan på olja och andra råvaror. Kina importerar i dag 30 procent av sin olja från Afrika, och 2010 kommer siffran att vara 45 procent.

Kina gör också enorma infrastrukturinvesteringar i Afrika.

Dessa åtaganden är inte förknippade med några villkor i fråga om mänskliga rättigheter eller krav på det sociala området eller miljöområdet.

EU måste nu vakna och bli medvetet om den här situationen. Unionen måste försöka upprätta ett strategiskt partnerskap med både Afrika och Kina för att säkra en hållbar utveckling på den afrikanska kontinenten.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) I det aktuella betänkandet redogörs på ett korrekt sätt för dagens kinesiska politik i Afrika, och investeringar, finansiering och politiska konsekvenser beskrivs ingående. Tyvärr är förslagen orealistiska. Det föreslås gång på gång att EU ska anmodas att uppmana Kina till ett mönsterbeteende i fråga om mänskliga rättigheter, arbetstagarnas rättigheter och respekt för miljön och, till sist, att utrikespolitiskt göra det man inte gör inrikespolitiskt. I kapitlet om vad som bör göras när det gäller (den korrekta) skildringen av den kinesiska politiken i Afrika och dess konsekvenser ges ingen vägledning i fråga om den strategi som EU bör anamma, i partnerskap med länder som Indien, Brasilien och (ett oacceptabelt utelämnande) Förenta staterna.

Den rådande globala situationen liknar inte alls de modeller som har legat till grund för det geostrategiska tänkandet under de senaste årtiondena. Framväxandet av nya ekonomier som är mycket olika sinsemellan, den generella och globala konsumtionsökningen, konkurrensen om basvaror och råvaror, risken för social revolt och för att starka politiska regimer ska släppas fram – alla dessa nya förhållanden kräver analys och, framför allt, ett mer strategiskt förslag med en annan syn på framtiden. Jag avstod därför från att rösta om detta betänkande.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. − (IT) I Ana Maria Gomes betänkande om Kinas politik och dess konsekvenser för Afrika betonas den grundläggande roll som Peking nu spelar för Afrikas diplomatiska, ekonomiska och politiska jämvikt.

Även om Kina riktat sin uppmärksamhet mot den hittills bortglömda kontinenten Afrika är det enligt min mening absolut nödvändigt att Kinas uppförande hålls inom vissa gränser, så att man inte hamnar i en potentiellt ny form av kolonialism, något som ju faktiskt har gett upphov till skamliga sidor i vår egen europeiska historiebok.

Jag hoppas därför att EU kommer att utarbeta en konsekvent strategi för att se till att Kina visar respekt i frågor som rör styrelseformer, korruptionsbekämpning, skydd för mänskliga rättigheter, sysselsättning och miljö, och att tydliga, öppna avtal mellan de två parterna kan garanteras.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. − Afrika är en kontinent i behov av bistånd, stärkta handelsförbindelser och ett ökat deltagande i den globalisering som skapar mer välstånd för alla. Kina har snabbt kommit att bli en viktig partner på den afrikanska kontinenten, med en stor aptit på råvaror, inte minst den olja som flera afrikanska länder har. Att fler länder intresserar sig för Afrika gynnar dess utveckling. Dock måste vi konstatera att Kinas okritiska agerande vad gäller hur man skaffar sig tillgång till dessa råvaror, utan eller med svag hänsyn till mänskliga rättigheter, korruption och odemokratiska regimer utgör en utmaning för EU, som länge drivit på för att handel och bistånd ska kombineras med krav på demokratisk utveckling med hänsyn till fri och mänskliga rättigheter. Att Europaparlamentet tydligt uppmanar Kina att ta hänsyn mänskliga rättigheter och utveckling för Afrikas befolkning är en viktig signal. Utveckling är ett bredare begrepp än enbart ekonomiska framsteg och jag stöder därför helhjärtat synen på att mänskliga rättigheter och demokrati måste vara en viktig del i relationen i mellanstatliga relationer, även i Kinas relation till Afrika.

(Sammanträdet avbröts kl. 12.50 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Burma.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) EU följer på nära håll situationen i Burma, eller Myanmar. Vi stöder aktivt de insatser som görs av framför allt FN för att påskynda övergången till demokrati, försoning och utveckling i landet. Vi samråder också med våra asiatiska partner om alla dessa frågor. Det särskilda sändebudet Piero Fassino har inför Europaparlamentet redogjort för situationen i Burma/Myanmar. Han har också underrättat parlamentet om de anpassningar som görs tillsammans med Burmas grannländer och andra medlemmar i Asean.

FN:s särskilda sändebud Ibrahim Gambari besökte som vi vet landet i början av mars. Jag måste framhålla hur besvikna vi är över att hans besök inte ledde till några tydliga resultat. Framför allt fick vi intrycket att de burmesiska myndigheterna inte var beredda att samarbeta med det internationella samfundet. EU skulle vilja att myndigheterna godtog Ibrahim Gambaris förslag om en fortsatt politisk process. Hela det internationella samfundet ställer sig bakom dessa förslag, som inte är särskilt långtgående.

EU och Ibrahim Gambari pekar på liknande problem. Dessutom sänder EU regelbundet centrala politiska budskap till Burma/Myanmar. Ett av dessa centrala budskap är Europaparlamentets resolution nyligen om situationen i landet. Vårt gemensamma centrala budskap är i stora drag att försoning, stabilitet och välstånd i landet endast kan åstadkommas genom en trovärdig och allomfattande demokratiseringsprocess. EU följer därför med stort intresse oppositionens respons på den kommande folkomröstningen om konstitutionen.

Vi uppmanar myndigheterna att möjliggöra en obehindrad och öppen debatt om konstitutionen före folkomröstningen, att upphöra med sina förföljelser av politiska aktivister och att avskaffa lagar som begränsar yttrandefriheten. Trots den rådande situationen har inte EU förlorat hoppet om att de burmesiska myndigheterna kommer att garantera en fri och rättvis folkomröstning och tillåta internationella observatörer att närvara. Vi är beredda att stödja observatörer från Aseanländerna.

Vid sidan av uppmaningen om att möjliggöra ett korrekt genomförande av folkomröstningen vill vi också att Burma ska frige politiska fångar och upphöra med gripandena. Rådet vädjar i likhet med Europaparlamentet till Burma om att inte förlänga Aung San Suu Kyis husarrest. Vi hoppas att Kina och Aseanländerna också fortsätter att stödja Ibrahim Gambaris arbete och FN:s säkerhetsråds ståndpunkt i framtiden. Vi har sänt detta budskap via diplomatiska kanaler och vårt särskilda sändebud.

Vid det möte i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) som ska hållas nästa vecka tänker EU förlänga giltigheten för den gemensamma ståndpunkten i fråga om Burma. Därigenom kommer humanitär verksamhet, om än begränsad sådan, fortfarande att vara möjlig medan sanktionerna ännu gäller. Vi uppmanar internationella partner att ge mer stöd, något som Burmas medborgare är i trängande behov av. Stödet från EU kommer att fortsätta.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Benita Ferrero-Waldner kan inte delta i det här sammanträdet. På hennes och kommissionens vägnar vill jag säga några ord om Burma.

Om ett par veckor, den 10 maj, kommer Burmas folk att ges möjlighet att godkänna eller förkasta en konstitution. EU och dess partner anser att de olika politiska krafter och etniska grupper som finns i landet inte i tillräcklig utsträckning medverkat vid utarbetandet av konstitutionsförslaget. Den styrande juntan har gjort precis som den velat i denna process.

Ett resultat av detta är att det i konstitutionen föreskrivs att 25 procent av parlamentsledamöterna ska utses bland militärer, medan övriga 75 procent ska väljas. Det är möjligt att Aung San Suu Kyi kommer att kunna rösta i det val som planeras till 2010, och kanske till och med kandidera, men regimen verkar vilja hindra henne från att en dag bli Unionen Myanmars president. Kina, Indien och Asean har ett visst inflytande – de är främst angelägna om landets stabilitet liksom om handelsförbindelser och investeringar.

Tack vare diskret kinesisk diplomati misslyckades FN:s särskilda sändebud Ibrahim Gambari med att få till stånd någon ytterligare öppning av den politiska processen, och han uppgav att han skulle koncentrera sig på ekonomiska, sociala och humanitära frågor.

Eftersom konkreta planer saknas kommer man vid mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) att diskutera alla tänkbara åtgärder som EU skulle kunna vidta för att påverka situationen i Burma. Jag vill framhålla att EU:s mål är att främja en balanserad syn på Burmafrågan. Framför allt vill vi ha objektiva resultat. Den 19 november 2007 antog rådet en version av den gemensamma ståndpunkten om införande av nya sanktioner. EG-förordningen trädde i kraft den 10 mars och den årliga översynen planeras äga rum i slutet av denna månad.

EU:s sanktioner speglar vårt missnöje med de långsamma framstegen mot demokrati, det fortsatta kvarhållandet av ett stort antal politiska fångar och kränkningarna av grundläggande friheter. Sanktionernas effekt måste dock undersökas regelbundet, så att vi ser till att de får direkta konsekvenser för regimens företrädare och deras tillgångar. Kommissionen har inrättat biståndsprogram inom ramen för den övergripande samarbetspolitiken, och dessa är inriktade på hälsa och utbildning. Det gläder mig att konstatera att Europaparlamentet har uttryckt sitt stöd för dessa åtgärder under utövandet av sin rätt att kontrollera.

Dessa insatser görs vid sidan av Echos humanitära stöd till grannländer och burmesiska flyktingar i regionen. Vi stöder även fortsättningsvis Ibrahim Gambaris arbete. EU ingår i vänskapsgruppen ”Group of Friends”, som i New York samlar de fem ständiga medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, Aseans ordförandeland, Indien, Japan och Norge, som alla deltar i övervakningen av situationen i Burma. EU:s särskilda sändebud för Burma, Piero Fassino, spelar en nyckelroll när det gäller att stödja Ibrahim Gambaris arbete. Det var den information jag ville förmedla till er på Benita Ferrero-Waldners vägnar.

  Geoffrey Van Orden, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! I dag diskuterar vi Burma, eftersom EU:s riktade sanktioner ska förnyas om fem dagar och de burmesiska myndigheterna driver igenom en folkomröstning om sin bluffkonstitution om bara drygt två veckor.

Vi vill uppriktigt vädja till den burmesiska regimen att vidta en åtgärd som i högsta grad ligger i dess eget och det burmesiska folkets intresse: att göra vad som krävs för att kunna ansluta sig till det internationella nationssamfundet. Den misstänksamma isoleringspolitiken har nu prövats under nästan hela Burmas livstid som självständig stat, och den har misslyckats. Den har skadat Burma och den har skadat det burmesiska folket.

Burma var 1948 världens största risexportör, producerade 75 procent av världens teak och var det rikaste landet i Sydostasien. Landet antogs kunna få en snabb utveckling. I dag har det lägre BNP per invånare än både Rwanda och Bangladesh.

Den burmesiska ekonomin är i trängande behov av stöd från internationella finansinstitut, men ända sedan Burma vände sig inåt och bort från demokrati har Asiatiska utvecklingsbanken, Världsbanken och Internationella valutafonden med rätta sagt nej till ytterligare finansiell hjälp. Den burmesiska regimens vägran att ha något med omvärlden att göra har fått länder över hela världen att införa ekonomiska sanktioner.

Burma behöver vänner som kan hjälpa till att skydda dess nationella intressen på den globala scenen, men till och med Asean har nu förklarat, även det med rätta, att man inte längre kommer att försvara de burmesiska myndigheterna i något internationellt forum.

Till den burmesiska regeringen vill vi säga: världen är inte emot er om ni bara slutar vända den ryggen. Ni behöver inte vara mer rädda för det internationella samfundet än för ert eget folk. Ni behöver inte världens nionde största armé och femtonde största militärbudget. Ni behöver inte leva i en bunker. Erkänn ert folks demokratiska strävan, upphör med det politiska förtrycket och ge oppositionskrafter möjlighet att till fullo och fritt engagera sig i en ny konstitutionell process.

  Józef Pinior, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Först och främst vill vi vädja till den burmesiska regeringen att frige politiska motståndare och de över 1 800 politiska fångarna, inklusive Aung San Suu Kyi, ledarna för 88-generationens studentrörelse och ledarna för shanfolkens förbund för demokrati (Shan Nationalities League for Democracy), som greps 2005, att redovisa alla offer och saknade efter tillslaget i september förra året med anledning av de buddistiska munkarnas och demokratiaktivisternas protester och att tala om var saknade munkar och nunnor befinner sig samt att se till att FN:s särskilda sändebud för människorättssituationen i Burma ges rätt att resa in i Burma och att oppositionella politiska partier ges tillstånd att träffa det särskilda sändebudet.

Den så kallade folkomröstningen är verkligt bekymmersam: det finns en risk för att en folkomröstning som hålls under de rådande repressiva förhållandena endast kommer att befästa ett fortsatt militärstyre. Sedan folkomröstningen tillkännagavs har regeringen utfärdat lag nr 1/2008, som innebär att medlemmar av religiösa samfund, inklusive munkar och nunnor, inte har rösträtt. Den innehåller också bestämmelser om ett treårigt fängelsestraff för den som ses ”föreläsa, dela ut papper, använda anslag eller på annat sätt störa omröstningen i vallokalerna eller på allmän eller privat plats för att sabotera folkomröstningen”.

Vi vill ha garantier från regeringen för att oberoende valkommittéer kommer att sammankallas och en korrekt röstlängd sammanställas, att de långvariga restriktionerna för medierna hävs, att förenings-, yttrande- och mötesfrihet tillåts i Burma och att nya bestämmelser som kriminaliserar legitim debatt om folkomröstningen upphävs.

  Marco Cappato, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar, kommissionsledamot Barrot! Ni talade om en balanserad syn. Jag måste säga att jag är rädd att vi är alltför försiktiga, först och främst därför att det finns saker som parlamentet måste få veta, nämligen att EU har tillgång till instrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter.

Det här är nya instrument, och nu är det inte ens obligatoriskt med godkännande från ett diktaturlands ledning för att kunna betala ut medlen. Vi kan alltså antingen diskutera det som händer som iakttagare, eller också diskuterar vi det som människor som undrar vad som kan göras. Och i så fall måste vi få veta – i dag – hur dessa medel betalas ut, vem vi kan hjälpa och hur vi lyckas få information till och från landet. Vi måste exempelvis fundera på hur pengar som spenderas i det så kallade kriget mot narkotikan, pengar som i Burma hamnar direkt i regimens penningkista så att den får bättre möjligheter att förtrycka sitt eget folk, tack vare FN-kontoret. Vi i EU bör också ta itu med det här problemet. När det gäller folkomröstningen handlar det egentligen inte om att alla parter inte fått medverka i tillräcklig utsträckning, som ni sa. Folkomröstningen tjänar som kamouflage för att förbättra regeringens möjligheter att fortsätta att godtyckligt nonchalera mänskliga och medborgerliga rättigheter i Burma.

Till rådets företrädare Janez Lenarčič vill jag säga att munkarna ju redan var djupt engagerade i den fredliga kampen och till och med har gett sina liv för den. Jag anser därför att ert tillkännagivande av att ni inte har för avsikt att bjuda in Dalai Lama till Bryssel för välbehövlig politisk dialog med EU-länderna, i symbolisk mening kommer att få – och redan har fått – negativa konsekvenser för det burmesiska folkets, särskilt munkarnas, fredliga kamp.

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (GA) Herr talman! I oktober förra året bevittnade världen hur tusentals personer, buddistiska munkar och allmänhet, tågade längs Rangoons gator och krävde frihet och reformer av Burmas orättfärdiga och våldsamma militärregim. Det var den största regeringsfientliga demonstrationen sedan den första demokratirörelsen slogs ned under blodiga former 1988.

(EN) Om någon tror att situationen kunde ha varit värre än den var förra året behöver vi bara titta på verkligheten: fattigdom, livsmedelsbrist, fortsatt förtryck, undanröjande av politiska motståndare, fortsatt fängslande av vinnaren av Sacharovpriset och Nobels fredspris, fortsatt förtryck och undertryckande av alla avvikande synpunkter som framförs.

Vi i EU måste fortsätta med de starka stödbudskap som vi i september 2007 sände till de människor som kämpar i Burma. Vi står nu inför en situation där en folkomröstning ska hållas om en ny konstitution, en konstitution som av somliga betecknas som nästa steg mot ett återupprättande av demokrati. Ändå innebär den att militären får en fjärdedel av platserna i parlamentet, att Aung San Suu Kyi förbjuds att kandidera i parlamentsvalet eftersom hon är gift med en utlänning och att juntans diktat måste åtlydas till fullo.

Kina måste nu bidra till att sätta press på juntan i Burma för att se till att folket får ordentlig representation, men Bangladesh och Thailand måste också få stöd för att kunna uppmana de burmesiska myndigheterna att ändra synsätt. Vi måste intensifiera våra insatser i fråga om sanktioner och kraftfulla politiska åtgärder, inte bara på EU-nivå utan i hela världen, och framför allt inom FN. Alla EU:s medlemsstater bör uppträda enat i FN för att pressa myndigheterna att vidta åtgärder på den nivån.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Som just har påpekats blir den humanitära och människorättsliga situationen i Burma allt värre, och nu måste rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) vid sitt nästa möte högt och tydligt erkänna detta och ompröva de åtgärder som genomförts inom ramen för EU-politiken.

Vad som först såg ut som ett positivt tecken, den omtalade konstitutionella reformen, blev snabbt ett i högsta grad machiavelliskt projekt. Militärens regeringsnärvaro ska alltså formellt skrivas in i konstitutionen, i strid med alla internationella normer och utan några som helst observatörer, medan alla motståndare till dagens regim utesluts från väljarkåren. Detta är en ren fars och kommer att leda till att juntan får ett ännu hårdare grepp om Burma.

Man måste säga att detta innebär ett misslyckande för den allomfattande strategi som EU och FN tillämpat i själva Burma och på regional nivå. Vårt sändebud har inte ens lyckats ta sig in i Burma. Vår dubbelsidiga strategi med sanktioner och incitament måste därför bli mer effektiv och fokuserad. Med andra ord måste de kriterier som redan fastställts med utgångspunkt i de mål som satts upp tillämpas bättre, mer insiktsfullt och mer konsekvent.

Våra finansiella åtgärder måste innebära att företag som har kopplingar till juntan eller på ett eller annat sätt bidrar till dess finansiering isoleras helt och hållet. Detsamma gäller de makthavare som kan ge sig iväg på shoppingturer till andra länder och skicka sina barn till skolor utomlands. Det gäller även de banksanktioner som införts för dem, som i dag inte innefattar något förbud mot överföringar via europeiska banker.

Vad Asean beträffar måste förhandlingarna om frihandelsavtal ses som en möjlighet att se till att grannländerna avstår från att genomföra strategier som kan ta udden av sanktionerna mot Burma.

Den andra frågan gäller incitament. Vi måste stödja landets livsnerv – på det humanitära planet, givetvis, men samtidigt också på politisk nivå. Här ingår ett offentligt fördömande av de burmesiska myndigheterna, skarp kritik mot folkomröstningens innehåll och de förfaranden som tillämpas samt ett beslutsamt främjande av rättsstatsprincipen och grundläggande friheter genom projekt inom ramen för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter. Dessutom måste vi stödja och skydda människorättsverksamhet, bekämpa tvångsvärvning av barn till väpnade grupper och skydda barn från våld.

  Luca Romagnoli (NI). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ber er att inte betrakta mig som Kinafientlig för att jag ofta kritiserar Kinas hållning i mina anföranden. Jag anser dock att det knappast kan råda någon tvekan när det gäller situationen i Burma och den kinesiska regeringens väl kända ansvar i och med att den stöder den burmesiska statsmakten. Kina har för övrigt samma ansvar i Darfur, Tibet och många andra delar av världen där kränkningarna av mänskliga rättigheter fortsätter, och inte minst i det egna landet.

Jag kan därför givetvis ansluta mig till och ställa mig bakom den indignation, den avsky och de fördömanden som brukar prägla våra resolutioner, men jag är fortfarande tveksam till hur effektivt detta kan vara. Jag stöder det tydliga fördömandet och beklagar djupt att den burmesiska regimen inte på 45 år gjort några framsteg när det gäller respekt för mänskliga rättigheter och samvetsfrihet.

Hur skulle jag kunna undgå att fördöma det politiska och etniska förtrycket av det burmesiska folket? Jag vill faktiskt ta tillfället i akt att särskilt erinra om situationen för karenfolket, som i årtionden upprätthållit sin stolta kamp för sin identitet, och jag vill lika bestämt fördöma folkomröstningsmekanismen i den konstitution som regimen vill införa i Burma. Naturligtvis instämmer jag på ett känslomässigt plan med allt som sägs i resolutionen, men eftersom allt som har sitt ursprung i EU-beslut alltid stannar kvar på känsloplanet tycker jag att den är fullständigt meningslös. Det sägs ju i resolutionen att inte ens de nya, riktade sanktionerna har fått önskad effekt.

Det är alltså definitivt värt att efterlysa hårdare sanktioner, men liknande press bör framför allt sättas på stater som Kina, Ryssland och Indien, så att de, med stöd av sitt ekonomiska och politiska inflytande över den burmesiska regimen, samarbetar med EU på det här området och upphör med sina leveranser av vapen och strategiska resurser. I princip håller jag alltså med om vad Hélène Flautre så övertygande sa.

  Hartmut Nassauer (PPE-DE). - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Om några dagar kommer rådet att besluta om huruvida den gemensamma ståndpunkten i fråga om Burma ska vidmakthållas och om sanktionerna ska vara kvar. I Burma har det inte skett några egentliga förändringar när det gäller demokrati, rättsstatsprincipen eller respekt för mänskliga rättigheter. Det finns nästan 2 000 politiska fångar i landet. Oppositionsledaren Aung San Suu Kyi har suttit i husarrest i åratal. Det finns alltså inget som helst skäl att lätta på sanktionerna.

Det stämmer visserligen att en konstitutionell folkomröstning har tillkännagetts och ett konstitutionsförslag offentliggjorts, men det saknar helt och hållet demokratisk legitimitet. Varken allmänheten eller den demokratiska oppositionen har rådfrågats. Konstitutionsförslaget är fullt av demokratiska brister. Det är absurt att en fjärdedel av parlamentsplatserna ska gå till militären. Det är absurt att utesluta kandidater som är gifta med en utlänning eller har barn som är utländska medborgare. Allt detta vittnar om avsaknaden av demokratiska framsteg.

Vad ska då göras? Jag ställer mig bakom vädjandena från tidigare talare, särskilt de genomtänkta synpunkterna från min kollega Geoffrey van Orden. Men vi kan inte hantera Burmafrågan på egen hand. Utan stödet från Kina skulle juntan inte överleva. Kineserna har alltså också ett ansvar för vad som pågår i Burma. Kina har gått in för att fylla det ekonomiska tomrum som västvärldens sanktioner gett upphov till och skördar nu frukterna. Vi måste därför närma oss Kina om vi vill att situationen i Burma ska förändras.

Jag vill också vädja till mina vänner i Asean. Jag är medveten om att de ser alla synpunkter på Myanmar som en inblandning i deras interna angelägenheter, men jag vet också att situationen i Myanmar gör dem illa till mods. Mitt budskap till dem är att Myanmar skadar omvärldens bild av Asean. Därför måste även Asean utöva påtryckningar.

  Richard Howitt (PSE). - (EN) Herr talman! Jag välkomnar uttalandena från rådet och kommissionen i eftermiddag, men nu när 700 politiska fångar hålls kvar efter förra årets demonstrationer och general Than Shwe har vägrat att träffa FN:s särskilda sändebud Ibrahim Gambari måste vi förnya vår gemensamma ståndpunkt ett halvår senare. Men det räcker inte. Varför inte utöka sanktionerna till att även gälla olja och gas, som är regimens huvudsakliga finansieringskällor? Om Förenta staterna inför sanktioner inom finans- och banksektorn och förvägrar regimen utländsk valuta, varför gör inte EU det? Vilka åtgärder kan vidtas för att den humanitära hjälpen ska nå östra Burma, där 3 000 byar rapporteras ha jämnats med marken och europeiska hjälporgan är beredda att agera? Buddistmunkarna har skrivit ”nej” på klostermurarna för att sända sitt budskap till den burmesiska civilbefolkningen inför folkomröstningen om konstitutionen i maj. EU:s budskap till Burma måste också vara ett rungande nej till diktatur och ja till demokrati.

  Pierre Schapira (PSE). - (FR) Herr talman! Det är nu sex månader sedan demonstrationerna i Rangoon avslöjade för världen vilka allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter som regelbundet sker i Burma.

Tyvärr verkar den internationella allmänna opinionen redan ha glömt detta krisdrabbade land. Vi måste i själva verket ge Burmas folk ständigt stöd och anta en sammanhängande, långsiktig strategi för att äntligen garantera respekten för demokrati, pressfrihet och religions-, yttrande- och föreningsfrihet.

Trots diplomatiska påtryckningar, trots det föredömliga agerandet från Aung San Suu Kyi, som – det måste jag påminna om – tilldelades Sacharovpriset 1990, och trots det internationella civila samhällets insatser har situationen inte förbättrats. Det är 400 000 buddistmunkar som saknar rösträtt och inte kommer att kunna delta i folkomröstningen.

Denna oacceptabla situation bevisar att påtryckningarna så här långt har varit otillräckliga. Sanktionerna mot den burmesiska regimen måste utökas och riktas mot den politiska eliten i stället för befolkningen.

Framför allt hoppas jag att EU:s åtgärder kommer att stärkas. För att öka allmänhetens medvetenhet kräver jag, kräver vi, att Aung San Suu Kyi – som förkroppsligar denna kamp – får hedersborgarskap i alla europeiska huvudstäder. På så sätt visar vi att vi är fast beslutna att se till att mänskliga rättigheter och frihet effektivt främjas i Burma.

  Katrin Saks (PSE). - (ET) När jag kommer in i parlamentets byggnad i Bryssel på morgnarna tittar Aung San Suu Kyi ned på mig med sorgsna ögon från en stor affisch, och jag måste erkänna att jag varje morgon känner mig besvärande maktlös.

De resolutioner som vi nästan enhälligt har antagit har inte haft någon som helst effekt. I dag när jag hörde både kommissionens och rådets företrädare tala här lade jag märke till ordvalet: ”Vi hoppas, vi önskar, vi anser, vi är bekymrade.” Är inte det en alltför försynt hållning gentemot en regim som denna? Vi måste definitivt agera samfällt och med större kraft.

Hur går vi vidare? Vi återkommer alltid till ekonomiska sanktioner. Enligt min mening är det dock uppenbarligen det enda sättet att påverka den här regimen. Vi måste givetvis mycket noga övervaka vart vårt utvecklingsstöd tar vägen. Vårt stöd måste vara avhängigt av mycket konkreta reformer i samhället.

  Ana Maria Gomes (PSE). - (EN) Herr talman! Jag har varit i Burma och sett den misär och det förtryck som det burmesiska folket lever under. Skandalöst nog har EU inte gjort tillräckligt för att hjälpa burmeserna – deras modiga munkar, deras politiska fångar, deras orädda ledare Aung San Suu Kyi – att bli fria och göra sig av med förtryckarjuntan.

EU har inte gjort tillräckligt för att mobilisera inflytelserika grannländer som Thailand, Malaysia, Singapore och framför allt Indonesien att stödja dem som slåss för mänskliga rättigheter och demokrati i Burma.

EU har inte gjort tillräckligt för att sätta press på Kina och Indien att upphöra med allt stöd till förtryckarna i Burma. EU har inte gjort tillräckligt för att hindra och straffa europeiska företag som franska Total, som fortsätter att göra affärer i Burma och därigenom bidrar till att finansiera narkotikamaffian och förtryckarna i den burmesiska juntan. EU måste agera nu och vägra att godta den farsartade folkomröstningen.

José Manuel Barroso och hans kommissionskolleger, som åker till Peking i dag, måste uttrycka sig bestämt och tydligt när det gäller Burma och Pekings ansvar, som hanteras på ett undermåligt sätt. Dagens och nästa ordförandeskap måste agera beslutsamt för att hjälpa Burmas folk, framför allt genom att strikt genomföra de beslutade sanktionerna och pressa FN:s säkerhetsråd att agera mot de burmesiska förtryckarna.

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Herr talman! Parlamentet antar vanemässigt resolutioner, resolutioner som i mycket stor utsträckning är helt utan effekt. Vi är också vana vid att tillämpa sanktioner, som också helt saknar effekt eftersom de inte riktas mot dem som ansvarar för att verkligen göra förändringar utan, som i det här fallet, mot vanligt folk i Burma, som får det ännu eländigare på grund av oss.

Det har redan nämnts att den verkliga syndaren i det här fallet är Kina. Riktar vi några sanktioner mot Kina? Nej! EU-marknaden översvämmas av defekta varor som vi köper från Kina. Varför tillämpar vi inga sanktioner mot Kina för att se hur det påverkar situationen i Burma?

  Colm Burke (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag håller med mina kolleger i den här frågan. Det handlar inte bara om att det inte skett några förändringar under de senaste månaderna, utan om att inget hänt på 50 år.

Brott mot mänskliga rättigheter förekommer dagligen. Religiösa samfund går inte ut på gatorna om de inte anser att något är radikalt fel i ett land. Vi såg det för några månader sedan, när munkarna gick ut på gatorna för att de ansåg att de kunde få fram sitt budskap. Juntan reagerade på ett annat sätt: den såg till att deras protester på gatorna omedelbart stoppades och kvävdes, och de mord som begicks strax efter är skändliga. Och denna regering har behållit makten.

De största missdådarna här är de företag och länder som handlar med Burma – de som levererar vapen och köper burmesiska produkter. Jag håller med mina kolleger om att vi mer aktivt bör tvinga Kina att hantera Burma på ett helt annat sätt. Det är det enda sättet att få till stånd en förändring. Vi måste också agera och tala med de europeiska företag som hjälper juntan. Om vi inte gör något själva kommer det att bli mycket svårt för oss att påtvinga andra länder förändring. Jag stöder detta resolutionsförslag.

  Jim Allister (NI). - (EN) Herr talman! Burma är en sådan där fråga som av goda skäl ger ett stort tillskott i parlamentsledamöternas brevlådor.

Jag ser paralleller mellan Burma och Zimbabwe. Båda har varit blomstrande ekonomier. Båda gick sedan från demokrati till förtryck och allt vad det innebär: förnekande av grundläggande friheter, svår fattigdom och förtryckande militarism.

Men jag ser också en parallell i EU:s hållning gentemot både Burma och Zimbabwe. I båda fallen är EU uppriktigt sagt alldeles för försynt. Vi har lyssnat på kommissionen och rådet i dag, men vad hade de egentligen att säga till oss? Mycket, mycket lite.

Jag menar att vi måste vara mycket mer beslutsamma. Vi måste trappa upp de ekonomiska och de övriga sanktionerna, och vi måste införa ett effektivt och totalt vapenembargo. Vi måste sätta press där det kanske har som störst effekt: på de regimer, de sympatisörer, däribland Kina, som stöder denna junta. Först då, särskilt när vi har att göra med dem som är ambivalenta till militärjuntan, kan vi få en förändring.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag har redan nämnt att rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) vid sitt nästa möte kommer att debattera Burmafrågan och antagligen anta en del slutsatser. Jag kommer tillbaka till detta, men först vill jag svara på en del av kommentarerna.

För det första, Marco Cappato. Jag vill betona att rådet hittills aldrig har diskuterat möjligheten att bjuda in Dalai Lama till ett möte i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). Jag tror inte heller att ett sådant möte någonsin kan komma till stånd. Om det gjorde det skulle det handla om Tibet och Burma, som vi diskuterar just nu. Jag vill dock framhålla att vad som behövs för att förbättra situationen i Tibet inte främst är en dialog mellan EU och Dalai Lama, utan snarare en dialog mellan de kinesiska myndigheterna och Dalai Lama. Det slovenska ordförandeskapet har redan efterlyst detta flera gånger.

Jag vill nu säga något om nästa möte i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). Vi förväntar oss att rådet kommer fram till slutsatser och beslutar att på nytt uttrycka sin stora oro för situationen i Burma och att kräva att de burmesiska myndigheterna agerar snabbt för att få till stånd en övergång till ett legitimt civilt styre och nationell försoning. Vi förväntar oss också att rådet kräver en öppen debatt om folkomröstningen, som bör hållas under fria och rättvisa förhållanden. Dessutom förväntar vi oss, som Hélène Flautre nämnde, att de burmesiska myndigheterna bjuder in internationella observatörer för att övervaka folkomröstningen.

Jag betvivlar inte att rådet kommer att kräva omedelbar frigivning av samtliga politiska fångar, som Richard Howitt påpekade. Inte heller betvivlar jag att man samtidigt kommer att vädja om frigivning av Aung San Suu Kyi. Vi förväntar oss dessutom att sanktionerna, som snart upphör att gälla – som Geoffrey Van Orden helt riktigt konstaterade, förlängs med ytterligare 12 månader med möjlighet till ändringar, dvs. en skärpning eller en lindring, när som helst beroende på situationen.

När det gäller vapen vill jag säga till Luca Romagnoli att EU har förbjudit export av alla slags vapen och tillhörande materiel till Burma. Det ingår i EU:s sanktioner, och vi förväntar oss en förlängning samtidigt med sanktionssystemet eller sanktionsmekanismen. Vi försöker få med oss andra medlemsstater i denna fråga.

Till sist vill jag tillägga att man kan säga, som Hélène Flautre gjorde, att FN:s strategi gentemot Burma har misslyckats. Man kan emellertid också säga att den ännu inte har burit frukt. Jag lutar åt det senare.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr talman! Jag har lyssnat uppmärksamt på alla kommentarer, som återspeglar det faktum att Burma fortfarande har långt kvar innan det finner vägen till demokrati, och det är vi alla alltför väl medvetna om. Vi måste fortsätta att stärka vår politik, och i det avseendet vill jag framhålla att vi nyligen trappade upp de sanktioner som framför allt riktar sig mot regimen och ledarna. Rådet undersöker nu möjligheten till utökade finansiella sanktioner.

När det gäller de politiska fångarna vill jag tillägga att mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 29 april utgör ett tillfälle att på nytt sända ett budskap till regimen och be den upphöra med sina hotelser och fängslanden. Vi är oerhört angelägna om att upprätthålla vår solidaritet med Aung San Suu Kyi. Jag bör påpeka att vi inte kan kontakta henne direkt, men vi står i kontakt med medlemmar av hennes parti.

Vid sidan av sanktionerna nämnde några av er givetvis samarbetet med grannländerna, som måste hjälpa oss att påverka den burmesiska regimen, och Benita Ferrero-Waldner kommer att ta upp Burmafrågan i Kina den här veckan. Kommissionen har också uppvaktat den thailändska regeringen, medan Indonesien tycks hålla på att utarbeta ett nytt initiativ. Ni gör dock helt rätt i att betona vikten av att andra länder i regionen vidtar åtgärder.

Jag kommer nu till problemet med att hjälpa befolkningen. Det burmesiska folket ska inte behöva betala priset för den politiska stagnation som ledarna har orsakat i landet. Från EU:s sida är det inte tillräckligt att bara fördöma och isolera Myanmar. Jag vill påpeka att vi när vi ger bistånd försöker ta varje tillfälle i akt att betona att det endast är genom ett bättre styre från regimens sida som biståndet kan bli så effektivt som vi hoppas.

Framför allt Marco Cappato uttryckte oro för hur den internationella hjälpen övervakas. Jag måste påpeka att den internationella hjälpen ges genom FN-organ och icke-statliga partnerorganisationer, och jag kan försäkra er att vi övervakar den mycket noga. Ni gjorde dock rätt i att ta upp frågan.

Jag anser därför att det vi bör göra är att sätta så stor press som möjligt för att se till att Burma snabbare går mot demokrati. Samtidigt måste vi se till att Burmas folk inte får lida ännu mer som en följd av fullständig isolering, eftersom det antagligen inte är en bra lösning.

  Talmannen. − Jag har mottagit sju resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 24 april 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  James Nicholson (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar varmt denna resolution, som visar parlamentets fortsatta oro för situationen i Burma. Vi har ett ansvar för att se till att utvecklingen i detta land inte spårar ur.

Det är väl känt att Burma, trots sina rika tillgångar och sin bördiga mark, fortfarande är ett av världens fattigaste länder. Det anses också allmänt att militärjuntan bär ansvaret för en lång rad brott mot de mänskliga rättigheterna, inklusive den brutala behandlingen av de buddistmunkar som protesterade mot regimen.

Med tanke på den senaste utvecklingen, framför allt juntans avsikt att genomdriva en fullständigt odemokratisk och orättfärdig konstitution, är det hög tid att EU utövar allt sitt inflytande för att försöka förbättra situationen.

Vi kan inte längre bara diskutera situationen i Burma inom det internationella samfundet. Förhandlingar mellan FN och de burmesiska myndigheterna har visat sig helt och hållet fruktlösa. Det finns nu ett trängande behov av riktade sanktioner mot juntan och företag med kopplingar till den.

Jag stöder till fullo denna resolution, där rådet uppmanas att införa bredare och hårdare sanktioner mot den burmesiska militärregimen. I detta avseende hoppas jag verkligen att våra ord kommer att följas av handling.

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om illegal invandring, EU:s yttre åtgärder och Frontex.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Inledningsvis vill jag framhålla att den utmaning som invandringen utgör kräver en helhetssyn. EU måste utveckla effektiv politik och lagstiftning i fråga om migration och samtidigt fortsätta med sina insatser för att bekämpa illegal invandring. Vi behöver åtgärder på EU-nivå och i medlemsstaterna, och vi måste samarbeta med tredjeländer. Ett av de viktigaste inslagen i kampen mot illegal invandring är effektiv kontroll av EU:s yttre gränser.

En mycket viktig insats på detta område är definitivt införlivandet av nio medlemsstater i Schengenområdet nyligen. Efter deras anslutning till Schengenområdet inledde det slovenska ordförandeskapet arbetet med att införa andra generationen av Schengens informationssystem, känt som SIS II, så snart som möjligt. Det är ett av EU:s prioriterade projekt för närvarande. All nödvändig verksamhet bör bedrivas på så sätt att man underlättar en fullständig övergång från den första till den andra generationen av Schengens informationssystem senast i september 2009.

På grund av de täta incidenterna i Medelhavet och vid den nordafrikanska kusten föreslog kommissionen och några medlemsstater 2007 vissa initiativ för att förbättra hanteringen av illegal invandring. Som ett led i dessa insatser stod det slovenska ordförandeskapet i mars i år värd för en ministerkonferens om de framtida utmaningarna i samband med förvaltningen av EU:s yttre gränser. De tre rapporter som kommissionen lade fram i februari diskuterades för första gången vid konferensen. Konferensdeltagarna debatterade utvärderingen och vidareutvecklingen av Frontex och även andra åtgärder för förvaltning av EU:s yttre gränser. Man enades om att gränskontrollerna bör stärkas i framtiden, och att tillförlitlig identifiering av personer bör underlättas. Samtidigt måste vi sträva efter att göra EU öppet och lättillgängligt.

Ministrarna diskuterade dessutom förslaget om att upprätta ett europeiskt gränsövervakningssystem, Eurosur. Ordförandeskapet håller på att utarbeta ytterligare riktlinjer på det området, och rådet kommer att debattera dem i samband med de rättsliga och inrikes frågorna vid mötet i juni.

Kampen mot illegal invandring kommer också att göras effektivare genom ett direktiv om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, det så kallade återvändandedirektivet. Ordförandeskapet har redan inlett den andra förhandlingsrundan med Europaparlamentet, som varit mycket konstruktiv. Vi tror att vi med en gemensam insats skulle kunna anta det här direktivet vid första behandlingen.

När det gäller förslaget till direktiv om påföljder för arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU väntar rådet på Europaparlamentets ändringsförslag.

En annan beståndsdel i utvecklingen av en övergripande migrationspolitik är visumpolitiken. Här har det slovenska ordförandeskapet gått framåt genom att diskutera två mycket viktiga ärenden, nämligen ändringarna av de gemensamma konsulära anvisningarna och viseringskodexen. I det framtida arbetet med båda ärendena ser vi fram emot ett kreativt samarbete med Europaparlamentet.

Vid det informella rådsmötet i januari diskuterades asylfrågor och praktiskt samarbete mellan medlemsstaterna. Rådet har den här månaden antagit de relevanta besluten. Som jag sa inledningsvis är en helhetssyn på migrationspolitiken nödvändig för att den illegala invandringen ska kunna hanteras och bekämpas. Kampen mot illegal invandring kräver också samarbete med ursprungs- och transitländerna. Vidare måste orsakerna till migration undanröjas – vi måste alltså stimulera utvecklingen i ursprungsländerna.

Syftet med den övergripande strategi som EU antog i december 2005 var att initiera en uttömmande diskussion om migrationspolitiken, och att stärka och fördjupa det internationella samarbetet, främst med ursprungs- och transitländerna, och upprätta ett partnerskap med dessa länder. Inom ramen för denna övergripande strategi pågår nu en omfattande verksamhet. Den är främst koncentrerad till de mest kritiska områdena, framför allt Afrika och de regioner som gränsar till EU i öst och sydöst.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr talman! Det som främst lockar till sig illegala invandrare i dag är det illegala arbetet.

Migranterna kommer att fortsätta att komma till Europa så länge de anser att de ekonomiska fördelarna med illegalt arbete uppväger risken att gripas av europeiska brottsbekämpande organ.

Det krävs gemensam vilja på EU-nivå för att genomföra en effektiv strategi mot illegalt arbete. Det är avgörande för denna strategi, och det hänger på oss, medlemsstaterna, och vår gemensamma politiska vilja. Det är bakgrunden till kommissionens förslag om påföljder för dem som anställer tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU, vilket för närvarande granskas av parlamentet och rådet.

Syftet med förslaget är att se till att alla medlemsstater vidtar förebyggande åtgärder och likartade påföljder, och faktiskt tillämpar dem i kampen mot illegalt arbete.

Jag vill uppmana parlamentet att fullfölja sin granskning av förslaget, så att vi kan få till stånd ett EU-instrument som innebär att medlemsstaterna tvingas vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att rättsstatsprincipen respekteras i hela EU.

Med detta sagt vill jag inte underskatta utmaningarna i samband med illegal invandring över EU:s yttre gränser. Det är mycket sannolikt att många människor från den afrikanska kontinenten även i år kommer att frestas att komma till EU sjövägen. En del kommer att komma ensamma, en del i mindre grupper, och andra kommer att utnyttjas av kriminella organisationer som kräver stora penningsummor för att ta dem till Europa.

Stora insatser har gjorts på EU-nivå för att ge medlemsstaterna det finansiella stöd som behövs under 2008. Budgeten för Frontex har praktiskt taget fördubblats 2008 jämfört med 2007. I år uppgår den till sammanlagt 70 miljoner euro, varav mer än 31 miljoner euro går till insatser vid EU:s sjögränser.

När det gäller insatser i dessa högriskzoner har Frontex organiserat fyra stora operationer: Poseidon, Hermes, Nautilus och Hera. Uppgifterna om deras exakta datum och längd är ännu inte offentliga, men tack vare de ökade anslagen kommer de att pågå längre än de gjorde 2007.

Det är också viktigt att påpeka att en överenskommelse nåtts mellan medlemsstaterna och Frontex om förfaranden och villkor för användning av den tekniska utrustningen i Crate – databasen med en central förteckning över tillgänglig teknisk utrustning för gränskontroll och gränsövervakning.

I dag finns det 18 flygplan, 20 helikoptrar och 105 fartyg som medlemsstaterna ställer till förfogande på frivillig basis. Frontex står för sin del för den personal som krävs för att hjälpa medlemsstaterna att förbereda och utvärdera operationerna till havs. I kommissionens utvärderingsrapport om Frontex rekommenderades att Crates potential och medlemsstaternas åtaganden bör utnyttjas till fullo, för att garantera att det finns nödvändig utrustning för operationer vid sjögränserna.

Frontex ska regelbundet rapportera till EU-institutionerna om det faktiska utnyttjandet av utrustningen och i vilken utsträckning det motsvarar behoven, och byrån ska informera EU-institutionerna om en framtida mekanism för att säkra tillgång till den utrustning som medlemsstaterna erbjuder. Frontex skulle också kunna öka Crates potential genom att förvärva eller hyra sin egen tekniska utrustning.

Genom dessa insatser kommer medlemsstaterna och Frontex att bidra till att i möjligaste mån förhindra att människor som kommer till Europa i provisoriska fartyg försvinner till havs. Kommissionen välkomnar därför den bilaterala överenskommelsen mellan Spanien och de västafrikanska länderna, liksom kontakterna mellan Italien och Malta och Libyen. Kontakterna med Libyen har hittills inte fått önskat resultat och måste därför upprätthållas.

I sin rapport om den framtida utvecklingen av Frontex underströk kommissionen att samarbete med tredjeländer är av grundläggande betydelse för att på lång sikt förbättra de gemensamma operationer som byrån genomför. Det bör därför övervägas om Frontex bör ha möjlighet att genomföra pilotprojekt med tredjeländer som stödmottagare. Byrån måste givetvis se till att den egna verksamheten är förenlig med den övergripande ram som utgörs av EU:s utrikespolitik.

Sådana projekt skulle avsevärt kunna öka effekten av samarbete som inleds inom gällande verksamhetsramar och göra det möjligt att identifiera konkreta behov av kapacitetsuppbyggnad med avseende på gränsförvaltning i specifika tredjeländer.

Slutligen ser kommissionen 2008 som ett försöksår. Frontex har en större sammanlagd budget, databasen Crate fungerar till fullo och de snabba insatsenheterna är på plats. Vi kommer givetvis att utvärdera resultaten av dessa åtgärder, och vid behov kan det vara lämpligt att undersöka andra alternativ, t.ex. inrättande av ett europeiskt gränsövervakningssystem, som nämns i kommissionens utvärderingsrapport.

Detta är den information jag ville ge er i dag, och jag ser fram emot att få höra parlamentets synpunkter på dessa svåra problem.

  Simon Busuttil, för PPE-DE-gruppen. – (MT) Vid den här tiden på året börjar vi höra talas om tragedier där hundratals migranter drunknat, och eftersom vi är väl medvetna om vad som händer bör vi fråga oss om vi är bättre förberedda i år för att möta utmaningen med illegal invandring. Frontex är bara en del av lösningen. Som kommissionen sa verkar byrån avskräckande i kampen mot illegal invandring, och det här blir ett försöksår för Frontex. Som kommissionsledamot Jacques Barrot helt riktigt sa har vi i år fördubblat budgeten för Frontex, vi har gett byrån en snabb insatsenhet och den tycks också ha tillräckliga resurser för att kunna utföra sina uppgifter. Vi kommer därför noga att övervaka Frontex arbete, och vi hoppas att det blir effektivare i år än det varit hittills. Om Frontex vill ha parlamentets stöd måste byrån visa att den förtjänar det.

Som jag sa är Frontex bara en del av lösningen. Oavsett om vi vill ha den här lösningen eller inte krävs det dessutom en allvarlig diskussion om hur bördan ska delas mellan medlemsstaterna – en diskussion som rådet hittills har undvikit. Vi måste sluta med det hyckleri det innebär att uppröras över att emigranter drunknar samtidigt som vi lämnar de sydliga medlemsstaterna att själva bära bördan. Behovet av att dela bördan kan inte vara tydligare än i Medelhavet. Redan förra året hade vi incidenter där emigranter som påträffades i libysk räddningszon kapsejsat eller höll i sig i tonfisknät. Libyen gjorde ingenting, och EU-länderna stod och pekade på varandra. Jag skulle vilja fråga kommissionen och rådet vad de tänker göra i år – det råder ingen tvekan, herr kommissionsledamot och herr rådsordförande, om att vi alla är skyldiga att rädda människoliv. Men det är nu dags att både kommissionen och rådet vågar besvara dessa frågor. Är det ett enda land som är skyldigt att ta emot emigranter, eller bör de delas mellan oss alla?

ORDFÖRANDESKAP: ROTHE
Vice talman

  Claudio Fava, för PSE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka er, fru talman, herr rådsordförande och herr kommissionsledamot. Vi välkomnar rådsordförandeskapets förslag till en integrerad strategi för om invandring. Detta försök att kombinera de olika aspekterna av problemet och hantera dem tillsammans måste inledas med ett erkännande av något som vi alla vet: 60 procent av de invandrare som kommer till Europa kommer sjövägen, och enligt en ungefärlig uppskattning som gjorts av ”Fästning Europa” har omkring 12 000 personer drunknat eller försvunnit på annat sätt under de senaste tio åren. Medelhavet har blivit världens största massgrav i det fria.

Även om Frontex inte inrättades av humanitära skäl kan byrån enligt min mening inte hållas utanför i detta sammanhang. Den kan inte tillåtas bortse från att vi står inför ett stort humanitärt problem. Var ligger då svårigheterna och tvetydigheterna i detta projekt? Medlemsstaterna har hittills sett det som att Frontex uppgift är att minska deras eget ansvar, och ändå är det ett samordningsorgan grundat på solidaritet och ömsesidighet, som inte kan bedriva sin verksamhet isolerat från medlemsstaterna. Det är definitivt medlemsstaterna som i första hand bär ansvaret för förvaltningen av både land- och sjögränserna.

En annan viktig punkt är att Frontex inte hittills har haft tillräckliga resurser. När vi nu får höra att byrån ska få medel, strukturer, personal och konkreta resurser till sitt förfogande måste vi kontrollera deras operativa tillförlitlighet. Det räcker inte att bara göra en förteckning över fartyg och helikoptrar – vi måste få se hur denna uppsättning resurser och redskap i praktiken kan utnyttjas av byrån.

Min tredje kommentar är att Frontex ännu inte löst ett problem som ni, herr kommissionsledamot, tog upp när ni sa att vi måste bidra till att minska antalet döda och saknade. Hur kan Frontex ta itu med detta? Vi anser att det bara finns ett sätt, nämligen att se till att sjöräddningsoperationer ingår i dess befogenheter. Med andra ord bör vi utöver reglerna om invandring till EU också inkludera sjörätt och humanitär rätt och slå fast att människoliv måste räddas närhelst det finns en överhängande risk för att liv ska gå till spillo.

Det är vårt budskap till er, och det här är några punkter där vi skulle vilja ha ett klargörande från er och från rådet.

  Jeanine Hennis-Plasschaert, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Låt oss vara uppriktiga och öppna: eftersom Frontex är ett samordningsorgan kan vi inte förvänta oss att byrån i sig och på egen hand ska stoppa inflödet av olagliga invandrare, eller sätta stopp för människohandeln. Frontex är inte, och kommer aldrig att bli, en patentlösning på alla problem som den illegala invandringen ger upphov till.

I slutändan är det enkelt: EU:s gränssäkerhet är ytterst alla medlemsstaters ansvar, och gränskontroller måste organiseras i en anda av delat ansvar och solidaritet mellan medlemsstaterna.

De senaste åren har vi stått inför en verklig paradox. Vi har hört medlemsstater uppmana Frontex att omedelbart stoppa strömmen av olagliga invandrare och utnyttja så mycket utrustning som möjligt. Den centrala förteckningen över tillgänglig teknisk utrustning är emellertid, som ni vet, bara en virtuell förteckning. Tillgångarna på denna lista tillhör medlemsstaterna, och användningen är avhängig av deras vilja. Det står klart att viljan hos ett antal medlemsstater kan diskuteras.

När det gäller finansieringsramen skulle Frontex budget omedelbart gå upp i rök om all utrustning skulle utnyttjas på en gång. Därför är den viktigaste fråga som fortfarande måste besvaras – och här vänder jag mig till rådet – om rådet är redo att utvidga principen om obligatorisk solidaritet och tvinga alla medlemsstater att bidra, dvs. en obligatorisk solidaritetsmekanism.

De senaste åren har medlemsstaterna upprepade gånger bekräftat vikten av att säkra full respekt för internationella skyldigheter i fråga om mänskliga rättigheter vid hantering av migration. Medlemsstaterna har betonat vikten av europeisk solidaritet i samband med delning av bördan som en grundläggande princip. Ändå lamslås alltför ofta ett effektivt beslutsfattande av dessa medlemsstaters oförmåga att samarbeta i sitt eget ömsesidiga intresse.

Håller rådsordföranden med om att det är dags att sluta prata och börja handla? Håller ni inte med om att rörligheten kommer att öka snarare än minska i en värld som präglas av tilltagande regionala konflikter och ett ökat gap mellan rika och fattiga? Är det inte hög tid att medlemsstaterna skaffar sig möjligheter att hantera den utmaningen med en radikal, men ansvarsfull, omprövning av sin syn på vad som ska vara ett övergripande paket för en gemensam – jag upprepar, gemensam – migrationspolitik?

Tyvärr måste jag lämna kammaren nu, eftersom jag deltar i det pågående trepartsmötet på hög nivå om återvändandedirektivet. Jag ser dock fram emot att få ert detaljerade svar så snart som möjligt.

  Mario Borghezio, för UEN-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Frontex-initiativet förtjänar stöd. Det sätter gränserna för den europeiska civilisationen inför en våg av illegal invandring som är överlagd, mycket ofta leder till smärtsamma mänskliga tragedier och innebär stora inkomster för maffialiknande kriminella organisationer. Den måste därför bekämpas med största möjliga beslutsamhet.

Vi anser att en del mycket effektiva åtgärder har vidtagits av länder som Spanien, vars SIVE-system har inneburit att en mycket sofistikerad, högteknologisk mur har kunnat resas mot illegala invandrare. Det är meningslöst att gråta krokodiltårar över dödsfall och humanitära incidenter när vi inte gör någonting för att försvara våra kuster. Mitt eget land gjorde ingenting under lång tid – tänk bara på situationen i Lampedusa – trots att det enda vi behöver göra är att förhindra att fartyg med illegala invandrare når medlemsstaternas territorialvatten.

När det gäller rättsläget framförs fortfarande fullständigt ogrundade skäl mot att kriminalisera illegal invandring. Gripande och kvarhållande av illegala invandrare omfattas helt och hållet av artikel 5 f i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, där det tydligt står att ett undantag från förbudet mot frihetsberövande avser personer som obehörigen reser in i ett annat land.

Slutligen kan inte EU försöka undgå att granska resultatet av det fullständiga genomförandet av Schengenavtalet, som finns framför ögonen på oss. Syftet med Schengen var att främja fri rörlighet för arbetstagare och studenter, men i själva verket har ett slags grönt kort för brottslingars fria rörlighet skapats. Är det vad vi vill ha på vårt territorium? Definitivt inte. Vi måste därför snarast vidta åtgärder. Direktivet från 2004 måste ses över mot bakgrund av detta resultat.

Medlemsstaterna skulle fastställa inkomstgränser och införa en skyldighet för alla som reser in i våra länder att visa att deras tillgångar är lagliga. Så blev det inte – Italien har t.ex. inte gjort det – och därför invaderas våra städer, däribland kristendomens huvudstad, av romer och rumäner som begår brott, våldtäkter och andra olagliga handlingar, utan att bli utkastade. Låt oss fundera över detta resultat.

  Cem Özdemir, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Sedan den europeiska byrån för gränssäkerhet, Frontex, inrättades har genomförandet av de europeiska arbetsprogrammen gått framåt effektivt och planenligt. Min grupp har ändå, sedan förordningen om Frontex antogs, varit oerhört bekymrad över de allvarliga incidenterna i Medelhavsområdet, där människor som gett sig av för att få ett bättre liv ofta förlorar sina liv under försöket.

Vi har därför några frågor till rådet, bl.a. denna: Har Frontex till fullo införlivat människorättsliga skyldigheter i sina gällande föreskrifter och sin praxis? Eller, för att vara lite mer exakt och frispråkig: Kan rådet och kommissionen garantera att de EU-medlemsstater som får stöd av Frontex uppfyller alla sina förpliktelser enligt internationell rätt och den internationella konventionen när det gäller säkerhet vid och övervakning av de yttre gränserna?

Den statistik som Frontex offentliggjort avser endast antalet invandrare som har hindrats från att resa in i EU. Det finns ingen statistik över antalet asylsökande som gripits, och det är inte heller klart hur de har behandlats. Vi skulle vilja veta om det finns någon statistik över antalet asylsökande som gripits. I så fall, varför har dessa siffror inte offentliggjorts?

Slutligen – om en asylsökande grips, vilken roll spelar Frontex för samordningen av asylansökan? Var granskas ansökningarna? Vilka mekanismer finns för att garantera att en ansökan granskas ordentligt innan den asylsökande skickas tillbaka?

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman! EU och dess institutioner hävdar alltid att kampen för mänskliga rättigheter är av största betydelse. Det tycks dock inte gälla för EU:s egen byrå Frontex och den politik som ligger bakom den. EU vill använda Frontex för att mota bort människor utifrån – man vill inte rädda liv.

Hjälporganisationer menar att fler flyktingar dör sedan Frontex inrättades eftersom de nu måste resa längre. Frontex håller på med en militarisering av EU:s system för att avvisa flyktingar. Frågan är varför flyktingarna egentligen vill komma hit? Det beror i hög grad på välfärdsgapet, och något måste göras. Klimatförändringen kommer att förvärra situationen och leda till att ännu fler flyktingar försöker nå Europa.

Frontex är undantaget all parlamentarisk kontroll. Jag kommer ihåg en utfrågning som anordnades av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, när Frontex verkställande direktör inte ansåg att han behövde vara med. EU:s strategi är uppenbarligen att plocka ut de bästa invandrarna och flyktingarna och hålla stånd mot de övriga, bl.a. med hjälp av Frontex. På det hela taget bidrar Frontex till att förvärra situationen för flyktingar. Min grupps ståndpunkt är därför mycket klar: Frontex måste läggas ned, och i stället måste mer göras för att hjälpa flyktingarna praktiskt. Det vore den rätta strategin i stället för ännu mer isolationism och ständig förstärkning av Fästning Europa.

  Georgios Georgiou, för IND/DEM-gruppen. – (EL) Fru talman! Frågan om gränsöverskridande överenskommelser är inte något svårfattligt, som Lysias eller Ciceros texter. Å andra sidan kommer inte Frontex att göra någonting för att lösa alla problem vi menar finns mellan Europa och de olyckligt lottade som söker sin tillflykt här. Dessa stackare är asiatiska offer som utnyttjas av grannländer som samarbetar med EU men aldrig ser konsekvenserna ur europeiskt perspektiv.

Men om det fick negativa effekter, och Frontex exempelvis både måste fullgöra sin räddningsfunktion och informera oss om varifrån människorna kommer och vilka stater som tillåter denna olagliga handel med olyckliga människor, som ofta hamnar på havets botten, då skulle EU kunna vidta egna åtgärder mot sådana länder och dra in det stöd som vi överöser dem med i dag.

  Koenraad Dillen (NI). - (NL) Fru talman! Vi kan givetvis bara välkomna den utvidgning av Frontex uppgifter som har tillkännagetts, planerna på en alleuropeisk gränsbevakning och upprättandet av en centraliserad europeisk databas. Det är också ett gott tecken att Frontex fått grönt ljus för att inleda förhandlingar om samarbetsavtal med ett antal avrese- och transitländer, för att få till stånd gemensamma insatser mot illegal invandring. Å andra sidan är det naturligtvis så att denna byrå står och faller med medlemsstaternas tekniska bistånd och politiska stöd, som alltför ofta i det förflutna visat sig problematiskt. Frankrike, Tyskland och Nederländerna, exempelvis, har varit mycket mer aktiva än Belgien, som bara deltagit i tre operationer.

Samtidigt kan vi inte alltför mycket sätta vår lit till en förstärkning av de yttre gränserna, och vi får definitivt inte låta oss förblindas av Frontex tv-mässiga operationer i Medelhavet. De flesta illegala invandrare kommer lagligt till Europa men försvinner in i olaglighet när deras visum löper ut. De är hundratusentals. Ur det perspektivet kommer de 53 000 gripanden som kommissionen föreslog för några månader sedan därför egentligen bara att bota symtomen.

Kärnfrågan är fortfarande att både EU:s medlemsstater och EU bär ansvaret för den okontrollerade och illegala invandringen, med alla dess katastrofala följder för samhället. Jag talar inte bara om den flexibla visumpolitiken och den släpphänta politiken i fråga om spårning och återsändande, utan också om de oansvariga regleringsvågorna i vissa medlemsstater, som har skapat ett enormt sug. Utvidgningen av Schengen österut är i dagsläget det senaste av dessa skadliga beslut. Man kan därför undra om inte Frontex bara måste agera åskledare för att lugna de europeiska medborgarna.

  Patrick Gaubert (PPE-DE). - (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, Jacques, mina damer och herrar! Vi granskar nu mycket betydelsefulla texter som bör leda till verklig förändring och – det törs jag nog säga – en verklig revolution i hanteringen av migrationsströmmar. Jag tänker framför allt på återvändandedirektivet, blåkortsdirektivet, direktivet om påföljder för arbetsgivare och direktivet om en gemensam uppsättning rättigheter.

Det pågående lagstiftningsarbetet måste slutföras så snabbt som möjligt om vi vill ha effektiva resultat som är synliga för våra medborgare och tredjelandsmedborgare. Vi måste sända ett tydligt budskap. Som parlamentsledamöter ger vi frågan om invandring stor uppmärksamhet och går rakt på sak. Vi måste titta på förvaltningen av våra yttre gränser och Frontex roll i det sammanhanget. Frontex bildades inte för att bärga drunknade kroppar i Sydeuropa. Det bildades inte för att hjälpa svältande barn i Östeuropa, som av sina föräldrar tagits med på en oändlig migrationsresa. Frontex har ett tydligt uppdrag: att skydda våra gränser för att skydda våra medborgare.

Medlemsstaterna måste därför ta sitt ansvar och fullgöra sina åtaganden genom att ge Frontex alla resurser byrån behöver för att kunna fullgöra sina uppdrag under bästa möjliga förhållanden. Vi måste sluta se Frontex som en tillfällig eller isolerad åtgärd. Frontex måste kunna ta itu med, och hålla jämna steg med, de företeelser som ingår i dess ansvarsområde: migration och illegal invandring, organiserad brottslighet, smugglare, alla former av olaglig handel. Frontex måste utgöra kärnan i det större gränssäkerhetsprojektet, och i detta avseende krävs ett närmare samarbete med de högre myndigheter som ansvarar för dessa frågor.

Som vanligt är det de överordnade principerna och den politiska viljan som utgör ett hot mot en friktionsfri verksamhet inom byrån: varje medlemsstat måste erinras om sitt åtagande med avseende på principerna om ansvar, solidaritet och respekt. Jag hoppas att kommissionen och framför allt rådet tar till sig våra önskemål och farhågor och att de inte motarbetar en byrå som vi behöver på EU-nivå.

  Javier Moreno Sánchez (PSE). - (ES) Fru talman, mina damer och herrar, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Frontex fungerar, som ni sa. Förra året, exempelvis, minskade antalet illegala invandrare som kom till Kanarieöarna med 61 procent tack vare de gemensamma operationerna. Maffiaorganisationer försöker dock hitta nya vägar att kringgå säkerhetsoperationerna. Deras verksamhet utgör haren, och vår respons är sköldpaddan. Vi känner alla till La Fontaines fabel, och hur den slutar: visst kommer vi att vinna loppet, men hur många liv kommer att spillas innan dess?

Vi måste tala klarspråk med varandra och med allmänheten. Vill vi verkligen ta itu med problemet med illegal invandring tillsammans, eller bara få det att se ut som om vi tar itu med det? Frontex ger ett mervärde genom att minska antalet illegala invandrare, rädda liv och bekämpa människohandel, och byrån har stor avskräckande effekt i de områden som övervakas.

Men det är viktigt att gå ett steg längre och säkra ett integrerat europeiskt system för att hantera alla yttre gränser i EU. Frontex behöver lämpliga mandat och resurser. Kommissionens förslag går i rätt riktning, men vi vill veta hur enade och engagerade medlemsstaterna är i kampen mot illegal invandring, en företeelse som påverkar oss alla, inte bara länder vid den södra gränsen.

Hur ser medlemsstaterna på idén om att införa ett europeiskt gränsövervakningssystem? När det handlar om Frontex operativa kapacitet, vad anser rådet om inrättandet av regionala center i utsatta områden, särskilt vid de södra sjögränserna?

Och när det gäller den viktiga frågan om gränsövervakning, vilken roll kommer Frontex att få i Iconet, och hur har rådet reagerat på förslaget om inrättande av Eurosur?

Till sist vill jag säga att jag håller med er, herr kommissionsledamot, om att samarbete med tredjeländer är ett nödvändigt inslag i kampen mot illegal invandring. Vilka åtgärder kommer Frontex att vidta för att underlätta utveckling av de avtal som ingåtts av medlemsstater som Spanien? Jag tror att svaren på frågor som dessa kan ge en första indikation om hur och när vi kommer att vinna loppet.

  Sarah Ludford (ALDE). - (EN) Fru talman! Medlemsstaterna har både en rättighet och en skyldighet att kontrollera sina gränser ordentligt, att hantera invandring och samarbeta sinsemellan och i hela EU, oavsett om de tillhör Schengenområdet eller inte, vilket mitt land sorgligt nog inte gör. Det betyder att de måste samarbeta med Frontex och genom Frontex, i den mån de juridiskt sett har rätt att göra det, och att de måste stödja de så kallade RABIT – de mobila gränsvakterna – och se till att Frontex har nödvändiga resurser.

Välförvaltade gränser får dock inte innebära omänsklig behandling av migranter eller åsidosättande av kravet att följa flyktinglagstiftningen genom att ge tillgång till ett asylförfarande. Därför bör vi vid sidan av de mobila gränsvakterna ha asylexpertgrupper, som med kort varsel kan tillkallas för att hantera stora inflöden av potentiella migranter och göra individuella bedömningar av eventuella ansökningar.

Frontex kan inte ersätta ett övergripande migrationssystem – som vi ännu inte har – som omfattar illegal invandring och laglig migration och har korrekta vägar för laglig migration, samtidigt som asylförfarandet bibehålls.

Slutligen måste vi se upp med tendensen att blanda ihop invandring och kriminalitet. Begreppet ”gränssäkerhet”, som ofta används, antyder att invandrare automatiskt utgör ett hot. Det gör inte de flesta av dem. De kanske inte har laglig rätt att komma, men det betyder inte nödvändigtvis att de är brottslingar.

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra (PPE-DE). - (ES) Fru talman! Den illegala invandringen visar sitt obehagligaste och mest dramatiska ansikte när det blir fint väder vid Atlantens och Medelhavets kuster.

Maffiagruppernas verksamhet är mycket mer omfattande nu när risken framstår som mindre. Det är därför denna debatt är så nödvändig: för att stödja, underlätta och främja alla initiativ för att förhindra och neutralisera ett kriminellt gissel som äventyrar så många liv och tar sig över våra gränser, ofta ostraffat.

EU:s yttre åtgärder blir ett viktigt inslag i det sammanhanget. Detta bekräftas av pilotprojekten för Montavia och Kap Verde. Parlamentet gav nyligen utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor tillstånd att delta i detta arbete genom att godkänna två resor till Senegal och Mauretanien, utmärkta exempel på ursprungs- och transitländer för illegala invandrare.

EU:s yttre åtgärder när det gäller invandring måste hädanefter vara mer aktiva och synliga och inriktas på mycket mer relevanta länder, främst Guinea-Conakry.

Frontex har gjort goda framsteg på kort tid. Byrån har medel, närmare bestämt 70 miljoner euro, och genomtänkta samordningsförfaranden, men vi behöver rådets otvetydiga stöd, exempelvis för att göra databasen Crate till mer än en katalog över resurser eller ett tillkännagivande av erbjudanden. Problemet är efterhängset och dramatiskt och kräver att vi fortsätter med våra ansträngningar och upprätthåller våra system för förebyggande, bistånd och övervakning, med resurser och personal som ständigt står till förfogande och kan utnyttjas i rätt tid, på Kanarieöarna och i Medelhavet.

Under första kvartalet i år var det 1 702 invandrare som nådde Kanarieöarna, jämfört med 1 425 samma period året innan. Nu kommer det fler invandrare, men de använder färre båtar. På tre år har 48 305 invandrare kommit till Kanarieöarna. Antalet minskade visserligen mellan 2006 och 2007, från 31 000 till 11 000, men den bistra sanningen är att allt fler invandrare kommer till Kanarieöarnas hamnar och att vi varje dag hittar kroppar vid Orans kust i Medelhavet, eller just vid Kanarieöarna.

Dessutom – och avslutningsvis – gör mellan 15 och 20 procent av de invandrare som skickas tillbaka nya försök. Det är alltså ett efterhängset problem. Därför behöver vi en större gemensam vilja över hela linjen och mindre gemensam retorik.

  Genowefa Grabowska (PSE). - (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Malta, Spanien, Italien och Frankrike är länder som särskilt drabbas av migrationsströmmar, men de utgör inte de enda migrationsvägarna.

Jag vill fästa parlamentets uppmärksamhet på EU:s östra gräns, särskilt gränserna till mitt land Polen. De senaste månadernas händelser visar att migrationsströmmar även passerar över den gränsen, och att mänskliga tragedier äger rum där också. Jag vill påminna parlamentet om att två tjetjenska barn dog av utmattning när de försökte ta sig över gränsen till Polen tillsammans med sin mamma. Vid sidan av illegala invandrare från Ukraina och Vitryssland finns intagna från Pakistan, Korea och Vietnam på Polens säkra flyktingförläggningar.

Migration, framför allt olaglig migration, är ett problem som rör hela EU, och det är därför beklagligt att unionen inte har en gemensam syn på olaglig migration. De principer som tillämpas av medlemsstaterna i fråga om asyl och utvisning skiljer sig kraftigt åt. Jag vill därför ta tillfället i akt att betona att vi behöver en gemensam rättslig ram. Då skulle det vara möjligt för oss att åtminstone behandla illegala invandrare på samma sätt i hela EU. Det enda alternativet till illegal invandring är givetvis laglig migration, och det bör inte EU:s medborgare vara rädda för. Det utgör en möjlighet för det åldrande Europa. Därför välkomnar jag den hållning som det slovenska ordförandeskapet intagit, för även jag anser att det krävs ett närmare samarbete mellan tullen och gränskontrollmyndigheterna för att förbättra dagens metod för förvaltning av unionens gränser.

Dessutom måste medlemsstaternas engagemang i Frontex insatser öka. De får inte fortsätta att vara så själviska som de varit hittills utan måste bli mer generösa när det handlar om att utrusta denna viktiga byrå. Det är inte bara experter jag tänker på utan även, och viktigast, fartyg, flygplan och annan utrustning för att säkra ett effektivt skydd av EU:s gränser. Det är ju faktiskt många människoliv som står på spel till havs och i bergen, för att inte tala om vår gemensamma säkerhet.

  Carlos Coelho (PPE-DE). – (PT) Fru talman, herr rådsordförande, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Vi står inför en kris i form av illegal massinvandring, som får konsekvenser för hela EU:s säkerhet och sammanhållning. Invandringen har enorma dimensioner och kräver, särskilt i ett område utan inre gränser, en strategi på EU-nivå.

Jag stöder därför inrättandet av ett europeiskt gränsövervakningssystem, Eurosur, som kan effektivisera och koppla samman medlemsstaternas gränskontrollsystem och därmed öka EU:s inre säkerhet, motverka illegal invandring, förhindra gränsöverskridande brottslighet och terrorism och stärka medlemsstaternas kapacitet för räddningsinsatser.

Jag stöder också den centrala roll som Frontex måste spela när det gäller att kontrollera och övervaka de yttre gränserna. Jag håller med om att Frontex måste underlätta tillämpningen av gällande och framtida EU-bestämmelser och även göra tillämpningen effektivare med avseende på förvaltning av de yttre gränserna och samordning av medlemsstaternas insatser samt, framför allt, det tekniska och operativa biståndet till medlemsstater som behöver det. Jag vill dock påminna rådet och medlemsstaterna om att dessa mål kan nås endast om vi förser denna byrå med de nödvändiga mänskliga och finansiella resurserna, vilket fram till alldeles nyligen tyvärr inte alls var fallet.

Vad beträffar systemet för in- och utresa anser jag att vi bör vara försiktigare. Jag är bekymrad över alla dessa förslag om övervakning av enskilda, vars antal ökar med oroväckande hastighet. Vi tycks vara oförmögna att slutföra vad vi redan enats om och vi hetsar vidare, utan att tänka på att undvika överlappning eller dubbelarbete, bedöma vilken effekt dessa frågor får för individens grundläggande rättigheter eller vidta skyddsåtgärder där det är lämpligt.

Enligt min mening bör kommissionen, i stället för att föreslå nya mekanismer, inrikta sig på att ta igen de förseningar som redan uppstått och så snart som möjligt få igång system som SIS II (Schengens informationssystem) och VIS (Informationssystemet för viseringar).

  Katrin Saks (PSE). - (ET) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I ett EU utan inre gränser är samarbete och solidaritet för att skydda våra yttre gränser av största vikt, liksom ytterligare förbättring av Frontex verksamhet.

Vid sidan av de invandrare som korsar Medelhavet i båt, som det har talats mycket om och som vi alla utan tvivel känner till tack vare medierna, finns det också ett enormt problem med människor som kommer från tredjeländer med visum och som inte har för avsikt att ge sig av när deras visum löper ut. Det handlar huvudsakligen om invandrare från öst.

Här är ett gemensamt informationssystem för viseringar av stor betydelse, och i det här sammanhanget är det inte tillräckligt att ge en nationalstat eller medlemsstat ökat ansvar. Mer samarbete mellan länder är mycket viktigt.

Vidare har det talats mycket om en gemensam migrationspolitik. I vissa avseenden är det helt klart väsentligt. Vissa frågor måste dock förbli medlemsstaternas behörighet, exempelvis frågan om kvoter, för i sådana frågor måste varje land bedöma sina egna integrationsmöjligheter. Frågor av det slaget kan inte lösas ovanifrån.

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE). - (EL) Fru talman! Jag tror inte det är nödvändigt att upprepa vad vi just har hört från de ledamöter som redan talat. De har i alla fall tagit upp nästan alla aspekter av problemet, som alla ser som komplicerat, besvärligt och mycket akut.

När det gäller rådets och kommissionens uttalanden vill jag här och nu säga att vi måste sluta prata och börja handla. EU:s insatser måste styras av tre principer. För det första måste budskapet vara tydligt, och invandringsproblemet måste erkännas inte bara som ett nationellt problem utan som ett europeiskt. För det andra måste solidaritetsprincipen tillämpas i praktiken i det här sammanhanget. För det tredje måste en holistisk snarare än en fragmenterad politik drivas.

Vi har inrättat Frontex och det är utmärkt. Kommissionsledamoten säger att byrån har organiserats, bemannats och förstärkts med alla nödvändiga resurser. Men kan Frontex lösa problemet? Jag tvivlar på det. Mina kolleger i parlamentet har talat om frågor som orsakerna till invandring. Visst måste vi stärka Frontex. Men framför allt måste vi rikta uppmärksamheten mot Medelhavsländerna. Insatserna på land och till havs måste förstärkas så att vi åtminstone kan stå emot det enorma inflödet av illegala invandrare. Cypern är ett bra exempel. Landet har på senare tid varit målet för illegala invandrare som kommer från Mellanöstern via de områden som ockuperas av Turkiet. EU har möjligheter och metoder att ingripa tillsammans med Turkiet för att förhindra detta.

Utöver det vi alla har diskuterat finns det emellertid ytterligare ett ämne för debatt: den viktiga frågan om mänskliga rättigheter. Vi kan inte offra mänskliga rättigheter för att sätta stopp för illegal invandring och invandring i allmänhet. I vår behandling och hantering av invandrare måste vi tillämpa EU:s människorättsliga principer och värden. Det vill jag uppmana kommissionen och rådet att göra.

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). - (EL) Fru talman! Nu när sommaren är här och väderförhållandena är goda, särskilt i Grekland och Medelhavsområdet, kommer den illegala invandringen tyvärr att anta enorma proportioner. Illegala invandrare kommer att anlända till Greklands sjö- och landgränser. Mitt land gör sitt bästa. Det vidtar alla tänkbara åtgärder, men de räcker inte för att hejda denna ström.

Frontex inrättades för fem år sedan. Är vi nöjda med dess resultat? Jag skulle nog säga att vi är det, med tanke på byråns knappa tekniska resurser och begränsade befogenheter. Men om vi vill fatta ett verkligt politiskt beslut måste vi stärka Frontex ytterligare med logistisk infrastruktur och ordentlig lagstiftning. Det är det enda sättet att fullgöra våra skyldigheter. Slutligen måste vi också inrätta en kustbevakning för Medelhavets sjögränser.

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Fru talman! Problemet med illegal invandring är mycket komplext. Det handlar endast till viss del om försvaret av ett lands och hela EU:s gränser.

Vi måste undersöka de orsaker och drivkrafter som får dessa människor att komma till Europa. De riskerar sina egna och sina anhörigas liv. De reser tusentals kilometer. De utstår ohyggliga förhållanden men fortsätter ändå att komma. Jag antar därför att de kommer att fortsätta komma, även om vi bygger en sex meter hög mur längs hela EU:s gräns.

Kommissionsledamoten sa något annat mycket klokt. Dessa människor kommer därför att vi behöver dem. Det finns arbete för dem i våra medlemsstater. Så varför kan vi inte åstadkomma ett system för att legalisera de illegala invandrarna? Varför kan vi inte utarbeta ett förvaltningssystem genom vilket dessa människor kan ledas till våra länder på ett lagligt och säkert sätt?

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). - (FR) Herr kommissionsledamot, herr minister! Jag ser det som djupt upprörande när det antyds att vår säkerhet hotas av de svältande människor som kommer hit och söker arbete för att kunna försörja de familjer de lämnat kvar. Jag skulle vilja påminna mina kolleger i parlamentet om det anförande Kofi Annan höll när vi tilldelade honom Sacharovpriset. Han bad oss att göra raka motsatsen till det vi gör: han bad oss att öppna våra gränser. När vi tittar framåt en aning kan vi alltför väl se att vi kommer att behöva de här arbetstagarna eftersom vi kommer att få brist på arbetskraft i EU.

Så vad gör vi? Vi bygger murar och vi tänker välja ut dem som får komma in – vi tänker välja ut de människor vi behöver. Det är fullständigt oacceptabelt. Vi behöver en annan politik, en politik som är öppen för alla dessa människor.

Vad jag vill veta är emellertid vad Frontex hoppas kunna göra, exempelvis i transitländerna. I det sammanhanget vill jag nämna Mauretanien, som jag känner till eftersom EU skickade mig dit som chef för valobservatörsuppdraget. Vi gjorde en utfästelse till detta fattiga land om att hjälpa det med övergången till demokrati. Mauretanien måste hantera de strömmar av invandrare som korsar landet på sin väg till Kanarieöarna.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Hubert Pirker (PPE-DE). - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Vi är här för att diskutera Frontex, och det är vad vi bör koncentrera oss på. Frontex måste givetvis betraktas mot bakgrund en övergripande migrationsstrategi för att å ena sidan hantera laglig invandring men å andra sidan bekämpa illegal invandring.

I detta större sammanhang är Frontex det säkerhetsinstrument som krävs för kampen mot illegal invandring och människosmuggling, och det utnyttjas på de områden där medlemsstaterna har svårigheter. Vi måste därför se till att Frontex verkligen kan utvecklas till ett framgångsrikt säkerhetsinstrument.

Parlamentet har lyckats få till stånd en fördubbling av budgeten, med en kraftigt utökad tidsram för gemensamma insatser. Det gläder mig att operationerna Hera och Nautilus redan har inletts och att Poseidon startar inom några dagar. Men – och nu vänder jag mig till rådet – en operation kan bli framgångsrik endast om medlemsstaterna tillhandahåller de förutsättningar som krävs och ställer de nödvändiga instrumenten till förfogande.

Detta är därför mitt önskemål och min angelägna vädjan till rådet: Gör ert yttersta för att se till att vi inte hamnar i samma situation som tidigare år, när medlemsstaterna drog ut på tiden. De måste äntligen förstå att vi behöver detta säkerhetsinstrument och att vi ger det möjlighet att fungera effektivt med hjälp av de nödvändiga resurser …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Det har varit oerhört intressant att närvara vid denna dynamiska debatt. Jag tror att en sak var uppenbar för alla under debatten: det är laglig invandring som EU behöver, medan den andra typen av invandring, den olagliga, bör bekämpas. Det var en punkt på dagordningen för dagens debatt.

Ordförandeskapet tillhör under alla omständigheter dem som anser att illegal invandring bör bekämpas eftersom den vanligen har sin grund i brottslighet. Bakom den finns ett samfund av organiserad brottslighet som inte bryr sig om vad de människor får utstå som de försöker få in i EU, i det här fallet. Jag måste säga att jag inte håller med de parlamentsledamöter som menar att rådet försöker undvika de här debatterna. Inte heller kan jag hålla med dem som tycker att vi fortfarande bara pratar.

Rådet undviker inte den här debatten. Det var det slovenska ordförandeskapet som i mars i år anordnade konferensen om de framtida utmaningarna när det gäller att kontrollera EU:s yttre gränser, och alla eller de flesta frågor som behandlats i dagens debatt togs upp på konferensen, som hölls på ministernivå. Jag håller under alla omständigheter med Jeanine Hennis-Plasschaert om att det nu är dags att agera. Hennes frånvaro är ett bevis för att vi handlar. Hon närvarar vid ett mycket viktigt evenemang, nämligen den avslutande delen av trepartsdiskussionen om återvändandedirektivet, som jag fått höra fortskrider mycket bra och kanske kan avslutas framgångsrikt i dag.

Återvändandedirektivet är en viktig aspekt i kampen mot illegal invandring. Om det antas vid första behandlingen, vilket är det slovenska ordförandeskapets förhoppning och Europaparlamentets ambition, får vi ett nytt verktyg som kan hjälpa oss att hantera den illegala invandringen med större framgång.

Solidaritetsfrågan är av stor politisk betydelse i samband med problemen med illegal invandring. Vi måste dock inse att det redan finns vissa solidaritetsinslag: vi hade Schengenresursen, eller ”Schengenfaciliteten”, för nya medlemsstater, vi har Frontex, och kommissionsledamoten har räknat upp viktiga resurser som medlemsstaterna frivilligt har ställt till byråns förfogande i solidaritetens namn.

Jag kan därför inte hålla med om att det inte finns någon solidaritet i EU. Det finns solidaritet, men det finns utrymme för förbättring. Vi måste ta hänsyn till att kontrollen av de yttre gränserna omfattas av medlemsstaternas behörighet – jag tror Claudio Fava var en av dem som påpekade det. Varför är det så? Helt enkelt för att de flesta av dem vill ha det så. Solidariteten har därför sina begränsningar. De flesta av medlemsstaterna vill att kontroll av de yttre gränserna ska omfattas av deras behörighet.

Katrin Saks nämnde att medlemsstaterna inte vill påtvingas en invandringskvot utifrån eller ovanifrån. De vill bestämma sådana saker själva. Detta är ramarna för vår verksamhet, och inom de ramarna försöker det slovenska ordförandeskapet finna möjliga vägar framåt. Jag tycker att vi redan lyckats få till stånd ett antal åtgärder, men vi måste arbeta vidare med andra.

Jag skulle vilja säga några ord om mottagningsenheter, som Javier Moreno Sánchez tog upp. En mycket svår debatt om detta ämne pågår fortfarande. Frågan är politiskt känslig och inte alls enkel. Rådet kommer att arbeta med den under en tid framöver.

Cem Özdemir tog upp asylfrågan. Det finns statistik om asyl. Asylsystemet fungerar på EU-nivå, men vi försöker göra det effektivare. Första steget var offentliggörandet av Europeiska kommissionens grönbok om det framtida asylsystemet och rådets beslut om förbättring av det praktiska samarbetet, som antogs vid det senaste mötet i rådet (rättsliga och inrikes frågor).

Jag tänker sluta här, även om jag kunde säga mer om detta intressanta och aktuella ämne. Jag kan försäkra er om att era synpunkter är viktiga och att vi kommer att ha dem i åtanke under den fortsatta debatten. Det slovenska ordförandeskapet räknar med ert samarbete för att komma vidare med detta ärende.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill först och främst återkomma till huvudämnet för denna debatt, Frontex, och göra några klargöranden. Claudio Fava undrade t.ex. om den utrustning som utnyttjas av Frontex är fullt användbar i praktiken.

Det stämmer att Frontex är beroende av medlemsstaterna för den tekniska utrustning som krävs för de insatser byrån samordnar, och byrån har så här långt varit nöjd med hur medlemsstaterna tillhandahållit den utrustning som finns tillgänglig i databasen Crate.

Ytterligare ett steg vore förstås att inrätta ett obligatoriskt system för medlemsstaterna genom att ändra grundförordningen om byrån. Kommissionen nämner detta i sin utvärderingsrapport, och diskussionerna med Frontex och medlemsstaterna om denna fråga kommer att fortsätta. Frontex har ingått tekniska avtal med de flesta medlemsstater om villkoren för utnyttjande av utrustningen. Byrån kan givetvis inte köpa mycket dyr utrustning, men i utvärderingsrapporten rekommenderade kommissionen att Frontex skulle köpa eller hyra utrustning som används ofta, t.ex. mörkerglasögon, mindre radarutrustning och värmekameror.

Eftersom Javier Moreno Sánchez särskilt tog upp dessa frågor vill jag också säga att det finns en del platser där riskerna är större, och vi kanske skulle kunna överväga att upprätta permanenta operativa enheter i sådana fall. Frontex undersöker för närvarande detta.

Det finns många andra frågor, och jag ber om ursäkt för att jag inte nämner alla ledamöter trots att jag gjort noggranna anteckningar.

Många av er frågade om Frontex förmåga att i dagsläget hjälpa människor vars båtar har förlist. Det är viktigt att komma ihåg att det är medlemsstaterna som ansvarar för att ta hand om eller rädda dem som råkat ut för sådana olyckor – Frontex har inget mandat på det området. Med det sagt tror jag att det stämmer att många liv lyckligtvis har kunnat räddas tack vare de operationer som samordnats av Frontex. Fler människor måste räddas, för något vi har lärt oss av dessa förfärliga haverier med fattiga människor, som ofta också har utnyttjats, är att detta är en oerhört angelägen fråga i samband med operationerna.

Jag vill helt kort än en gång upprepa vad ordföranden och ministern just sagt, och även Patrick Gaubert: det handlar i grund och botten om att EU måste börja förvalta migrationsströmmarna, och de kan inte förvaltas effektivt utan Frontex, utan övervakning av våra yttre gränser. Det råder ingen tvekan om att vi behöver rättsliga ramar som gradvis gör det möjligt för EU att finna en verklig europeisk lösning på alla dessa migrationsproblem. Jag måste också säga att en av de största uppgifter jag har framför mig är utarbetandet av ett nytt meddelande om denna övergripande strategi i fråga om migration, som bör beakta alla de aspekter som ni tagit upp.

Jag vill tillägga att en migrationspolitik inte kan lyckas utan ett nära samarbete med ursprungsländerna, och det som sagts i den frågan är också att alla insatser för att stärka samarbetet med de berörda länderna är välkomna.

Herr minister! Ni påpekade nyss att trepartsdiskussionen om återvändandedirektivet tycks gå framåt. Det är också en av hörnstenarna i denna övergripande invandringspolitik, som givetvis måste vara en övergripande politik men också en gemensam politik; solidaritet är av avgörande betydelse. Det har talats mycket om räddningsinsatser till sjöss här i kväll, men vi får inte glömma EU:s gränser österut.

Avslutningsvis vill jag säga att illegala invandrare givetvis måste behandlas med respekt för grundläggande rättigheter, som EU har ett djupt engagemang för. Allt detta betyder att vi behöver en verklig övergripande strategi, en strategi som är mänsklig men samtidigt oerhört seriös och rigorös. Det är nödvändigt om vi inte vill att Europa ska vara en fästning utan att det ska vara öppet, men öppet inom ramen för regler som vi ser som rimliga, som innebär respekt för individen och som samtidigt är avsedda att se till att medlemsstaternas integrationsinsatser lyckas. Invandringspolitiken kan nämligen inte bli framgångsrik utan integration.

Det var allt jag ville säga, och jag ber ledamöterna om ursäkt för att jag inte har besvarat alla de frågor som ställts. Jag kan försäkra er om att jag gärna lyssnar på parlamentet när vi försöker lägga grunderna för denna övergripande invandringspolitik.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE), skriftlig. – (RO) EU:s yttre gränser, både på land och till sjöss, skyddar alla medlemsstater från möjliga hot på grund av illegal invandring, olaglig handel och organiserad brottslighet.

De instrument som Europeiska kommissionen föreslår i samband med utvecklingen av Frontex, nämligen toppmoderna gränsövervakningssystem, teknisk utrustning och snabba insatsenheter, är utan tvekan lämpliga.

Åtgärderna för att stärka gränserna bör dock utgöra en gemensam insats på EU-nivå och inte endast falla på de länder som ligger längs gränserna. Dessutom måste åtgärder vidtas inte bara vid EU:s gränser, utan även vid dess grannländers gränser.

Jag vill påminna er om att politisk stabilitet, utveckling av demokrati och ekonomi och en högre levnadsstandard i tredjeländer som gränsar till EU avsevärt kommer att minska trycket på gränserna. Av det skälet måste samarbete med behöriga myndigheter i dessa länder prioriteras högt.

De projekt som kommissionen presenterat måste snarast få tillräcklig finansiering, så att de kan genomföras så snart som möjligt.

  Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om

– en muntlig fråga till kommissionen från Miroslav Ouzký, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om kommissionens strategi inför det nionde ordinarie mötet i partskonferensen om konventionen om biologisk mångfald (COP 9) och partsmötets fjärde sammanträde om Cartagenaprotokollet om biosäkerhet (COP-MOP 4) (O-0023/2008 – B6-0017/2008), och

– en muntlig fråga till rådet från Miroslav Ouzký, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om rådets strategi inför det nionde ordinarie mötet i partskonferensen om konventionen om biologisk mångfald (COP 9) och partsmötets fjärde sammanträde om Cartagenaprotokollet om biosäkerhet (COP-MOP 4) (O-0022/2008 – B6-0016/2008).

  Miroslav Ouzký, frågeställare. − (CS) Fru talman, herr minister, herr rådsordförande! Först och främst vill jag ta upp en sak som inte alls har med min fråga att göra – jag vill framföra ett klagomål. I alla länder ingår det i polisens uppgifter att se till att politiker och parlamentsledamöter kan utföra sitt arbete, men den franska polisen försöker hindra Europaparlamentets ledamöter från att arbeta. Vi ingången till denna institution stod en polis och förbjöd mig att gå in, till och med sedan jag visat mitt tillstånd. Motivet skulle vara att skydda en demonstration som ägde rum utanför ingången till parlamentet. Detta ser jag som skandalöst, och jag hoppas att frågan kommer att diskuteras i parlamentet. Det här har naturligtvis ingenting med min fråga att göra, men ni ska veta att jag inte hade stått här nu och talat om jag inte hade sprungit runt till en annan del av byggnaden.

Jag har fått tillstånd att för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet ställa en fråga till både rådet och kommissionen om det kommande mötet i partskonferensen om konventionen om biologisk mångfald och biosäkerhet i Bonn. Den grundläggande frågan, till både rådet och kommissionen, gäller klargörande av målsättningarna inför konferensen. Vi vill också veta om rådet och kommissionen planerar att låta Europaparlamentets ledamöter delta i konferensen. Jag måste säga att vårt utskott efterlyser mer än antagande av resolutioner och individuella överenskommelser – vi vill veta hur dessa verkställs och genomförs, dvs. hur de omsätts i praktiken.

Jag vill fråga om EU och EU-institutionerna förstår att de har en ledande roll på det här området, i kampen mot förlusten av biologisk mångfald. Om vi vill vara en ledande kraft bör vi göra det absolut klart. Jag vill fråga om vi inser att finansiering av alla dessa program och beslut är en absolut nödvändighet och att de inte kan genomföras utan tillräckligt finansiellt stöd. Jag hoppas också att både kommissionen och rådet förstår konsekvenserna av vattenbristen i Medelhavsområdet, och följderna av torka och klimatförändring för den biologiska mångfalden.

Utskottet skulle vilja veta om särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt biologisk mångfald i havet och vid kusterna, och om kommissionen och rådet förstår vikten av att engagera både regionala och lokala myndigheter och företag i denna fråga – kampen mot förlusten av biologisk mångfald. Utskottet skulle vilja veta om vi förstår betydelsen av hållbar skogsförvaltning och vegetabilieproduktion, med särskild tonvikt på hållbar produktion av biobränslen, som håller på att bli en mycket het fråga. Som ni vet ingår biobränsleproduktion i det klimatpaket vi debatterar nu, och hållbar användning och utveckling av biobränslen är mycket viktiga frågor. Å andra sidan vet vi att biobränslen har en mycket negativ inverkan på den biologiska mångfalden.

  Talmannen. − Tack. Jag ska vidarebefordra ert klagomål, och kanske kommer ni sedan att kontaktas om saken.

  Janez Podobnik, rådets ordförande. − (SL) Jag vill tacka utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och dess ordförande Miroslav Ouzký för hans muntliga fråga till mig, rådet och kommissionen. Med denna fråga lägger ni stor vikt vid det mycket känsliga problem som den biologiska mångfalden utgör.

Biologisk mångfald är tillsammans med klimatförändring ordförandeskapets främsta prioritering på miljöområdet. Det nionde mötet i partskonferensen om konventionen om biologisk mångfald (COP 9), som kommer att hållas i Bonn i maj, är därför ett viktigt evenemang både för EU som helhet och för det slovenska ordförandeskapet.

Inom ramen för de tyska, portugisiska och slovenska ordförandeskapens 18-månadersprogram har rådet gjort intensiva förberedelser för att detta viktiga möte ska bli framgångsrikt när det gäller att få till stånd ett bättre skydd och ett hållbart utnyttjande av den biologiska mångfalden på global nivå. Rådet har påpekat att EU har för avsikt att uppfylla det globala målet och avsevärt hejda förlusten av biologisk mångfald till 2010. Man har också för avsikt att uppnå EU:s mål att stoppa minskningen av den biologiska mångfalden i Europa till 2010. Mitt svar på er fråga är därför ja, EU vill och måste behålla sin roll som världsledande på detta område.

Rådet har betonat att EU strävar efter att påta sig en aktiv och konstruktiv roll och att man, vid partskonferensen om konventionen om biologisk mångfald i maj, kommer att sträva efter långtgående men realistiska resultat. Rådet har också uppgett att fler konkreta åtgärder absolut måste vidtas på alla nivåer om det globala målet för den biologiska mångfalden ska kunna nås till 2010.

Vi måste genomföra konventionen på nationell nivå och EU-nivå. EU har gjort ett politiskt åtagande om att nå alla tre mål enligt konventionen om biologisk mångfald, dvs. skydd och hållbart utnyttjande av den biologiska mångfalden, tillgång till genetiska resurser och fördelning av de vinster som uppstår genom utnyttjande av dem.

Besluten om fastställande av EU:s prioriterade uppgifter inför den nionde partskonferensen antogs först av rådet i juni förra året och sedan igen i mars i år. Låt mig räkna upp några av de prioriterade uppgifterna. Vi måste betona vikten av ett snabbare genomförande av alla arbetsprogram inom ramen för konventionen för biologisk mångfald och förbättra synergieffekterna mellan klimatförändringspolitiken och den biologiska mångfalden för att uppnå så många gemensamma vinster som möjligt. Rådet framhåller ständigt behovet av sammanhållning på alla nivåer i samband med genomförandet av internationella miljööverenskommelser.

Vi måste understryka att det är viktigt att den nionde konferensen diskuterar problemet med produktion av, handel med och användning av biobränslen och biomassa och deras inverkan på den biologiska mångfalden och på ekosystemtjänster. I detta avseende är det ännu viktigare att tydligt fastställa hållbarhetskriterier för biobränsleproduktion. Vi bör betona vikten av att genomföra programmet för biologisk mångfald i skogarna och minskad avskogning och försämring av skogarnas ekosystem. Rådet framhåller skogarnas betydelse för anpassning till och lindring av klimatförändringen och för bevarandet av den biologiska mångfalden.

Vi måste säkra ett snabbt och heltäckande genomförande av arbetsprogrammet för skyddade områden. Inom dessa ramar måste vi tillhandahålla tekniskt och finansiellt stöd – ni frågade om finansiering – dvs. finansiellt stöd för att upprätta skyddade områden världen över. Det nionde mötet bör anta ekologiska kriterier för att avgöra vilka havsområden i öppet hav som behöver skydd. Det är viktigt att framhålla den privata sektorns, särskilt de små och medelstora företagens, roll i samband med konventionens genomförande.

Till sist är EU fast beslutet att behålla sitt aktiva engagemang i planeringen av och förhandlingarna om det internationella förfarandet för tillgång till genetiska resurser och fördelning av de vinster som uppstår genom utnyttjande av dem. EU kommer att sträva efter att avsluta förhandlingarna före det tionde mötet i partskonferensen om konventionen.

Avslutningsvis kommer mer än 20 olika ämnen att diskuteras vid mötet. Jag har bara talat om dem som rådet ser som avgörande för att konventionens mål ska kunna nås, särskilt 2010 års mål för den biologiska mångfalden. Det här blir det sista mötet innan tidsfristen löper ut 2010, så det blir det sista tillfället att anta konkreta åtgärder. Eftersom mötet kommer att hållas i Europa är det av ännu större betydelse för EU att föra fram sina prioriteringar och ambitioner.

Jag har också bekantat mig med det resolutionsförslag som ni kommer att rösta om i Europaparlamentet i morgon. Enligt vår mening är resolutionen en bra sammanfattning av de främsta prioriteringar och mål som EU vill nå i Bonn.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka Miroslav Ouzký för denna mycket viktiga fråga. Jag tror vi alla märkte hur miljöfrågorna under 2007 hamnade högst upp på den politiska dagordningen. Klimatförändringen fick fäste i rubrikerna och i människors föreställningsvärld.

Men förlusten av biologisk mångfald är ett globalt hot som måste hanteras med samma allvar, och problemen hänger samman. Klimatförändring och biologisk mångfald hänger samman. Om vi inte inser detta samband riskerar våra insatser för förbättringar på båda områdena att undermineras.

Hur stoppar vi förlusten av biologisk mångfald? Ja, som jag ser det gjorde EU vissa framsteg på det området genom att genomföra de åtgärder som omfattas av 2006 års meddelande från kommissionen ”Att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010 – och därefter”. Fler insatser är dock nödvändiga. Framför allt behöver vi ett större engagemang från sektorer som inte verkar på naturskyddsområdet, t.ex. jordbruks-, fiske- och energisektorn.

Ett effektivt internationellt samarbete är också nödvändigt, och vi är fast beslutna att inom ramen för konventionen om biologisk mångfald arbeta för att skydda den biologiska mångfalden världen över.

Den nionde partskonferensen om konventionen om biologisk mångfald, som kommer att hållas i anslutning till partsmötets fjärde sammanträde om Cartagenaprotokollet om biosäkerhet, är ett utomordentligt tillfälle att öka skyddet av den biologiska mångfalden, och eftersom dessa möten kommer att hållas med Tyskland som värd och ordförande har EU en särskild roll att spela. Vi kommer att trycka på för påskyndade internationella insatser för att nå det globala målet att avsevärt minska förlusten av biologisk mångfald till 2010.

I början av mars antog rådet slutsatser om det övergripande politiska mandatet och de främsta prioriteringarna för EU vid dessa möten. De kan sammanfattas i sju punkter.

För det första vill vi enas om nya åtaganden för att stärka genomförandet, särskilt när det gäller verkställande av programmen för skyddade områden och skogarnas biologiska mångfald inom ramen för konventionen om biologisk mångfald.

För det andra vill vi se till att åtgärder för anpassning till och lindring av klimatförändring också bidrar till 2010 års mål för den biologiska mångfalden. De beslut som fattas i Bonn bör bidra till debatten efter Bali om minskade utsläpp från avskogning och utarmning av skog.

För det tredje kommer vi att främja antagandet av kriterier för identifiering av känsliga havsområden som behöver skydd. Dessutom vill vi få alla avtalsslutande parter att enas om hur dessa kriterier ska tillämpas.

För det fjärde vill vi utveckla internationell vägledning för främjande av metoder för att öka produktionen och konsumtionen av biomassa, inklusive biobränsle, utan att den biologiska mångfalden påverkas.

För det femte strävar vi efter att identifiera de viktigaste inslagen i ett internationellt system för tillgång till genetiska resurser och fördelning av de vinster som uppstår genom utnyttjande av dem.

För det sjätte vill vi ha en överenskommelse om inrättande av en internationell mekanism för vetenskaplig expertis på biologisk mångfald.

Och för det sjunde och sista kommer vi att främja ett beslut om ansvarighet och ersättning för skador till följd av gränsöverskridande förflyttningar av levande modifierade organismer.

Kommissionen underlättar alltid parlamentsledamöters deltagande i EU-delegationer som förhandlar om multilaterala avtal. Jag har personligen mycket positiva erfarenheter av detta. Jag välkomnar parlamentsledamöters deltagande vid COP 9 och MOP 4, som de kallas på det språk vi använder i det här sammanhanget. Naturligtvis är jag intresserad av att få höra vilka prioriteringar och förväntningar ni har inför dessa möten.