Talmannen. – Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om fallet Khadijeh Moghaddam⁽¹⁾.

  Paulo Casaca, författare. − (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! En av de mörkaste sidorna hos Irans teokratiska regim är dess kvinnohat. Sedan den islamiska revolutionen 1979 har Irans myndigheter successivt eliminerat alla de viktigaste rättigheterna för kvinnor. Stening, stympning och kränkningar av den personliga integriteten och de mest grundläggande rättigheterna är nu regel. Samhället reagerar allt tydligare och starkare mot denna situation.

I samband med detta är rörelsen ”En miljon underskrifter” som startade för ungefär två år sedan i Iran en av de viktigaste manifestationerna av det iranska civilsamhällets önskan att visa sitt motstånd mot den regim som har makten.

Under de senaste två åren har vi bevittnat cirka 100 fängelsedomar och andra straff som utdelats till personer som har skrivit under rörelsens framställning. I dag, när vi hade lämnat in vårt resolutionsförslag, blev vi från olika människorättsorganisationer informerade om att tre kvinnliga aktivister i denna rörelse – Nashrin Afzali, Nahid Jafari och Zenab Peyghambarzadeh – har dömts till villkorlig dom och piskstraff. Situationen är oacceptabel och jag vädjar till alla mina kollegor att visa sitt fördömande av situationen och uttrycka sitt stöd för Irans kvinnor.

  Erik Meijer, författare. − (NL) Herr talman! Iran är ett land där endast personer som är beredda att terroriseras av militären och konservativa teologer kan stå ut med att leva. Frihet, demokrati och mänskliga rättigheter betyder ingenting där. Man håller val, men kandidaterna måste godkännas av det konservativa prästerskapet, så oliktänkande personer är per definition uteslutna. Många iranier har flytt från terrorregimen i sitt land och många av dem skulle inte längre vara vid liv om de inte hade gjort det. Vi borde göra plats för dessa flyktingar i Europa i stället för att skicka tillbaka dem eller behandla dem som terrorister.

Samtidigt kan man inte förneka att en grupp av den iranska befolkningen godkänner att man dödar homosexuella, diskriminerar kvinnor och förtrycker etniska minoriteter. Den gruppen avskydde den västerländska dekadensen i landet under tiden efter Pahlavidynastin, vilken fördrevs i exil i slutet av 1970-talet efter att ha gjort Iran till en förlängning av USA och Europa. Det var inte tal om demokrati på den tiden heller och regeringsmotståndarna avrättades eller landsförvisades. Västländerna bär på grund av sina misstag till stora delar skulden för att dagens terrorregim kunde komma till makten. Om Iran hade fått en verklig chans att bli en modern nation under premiärminister Mossadeq i början på 1950-talet hade det aldrig blivit en grogrund för dagens härskare.

Det finns förändringsrörelser i Iran men de utsätts för allmänna trakasserier. Khadijeh Mogaddam arresterades den 8 april anklagad för att ”sprida propaganda mot staten, störa den allmänna opinionen och agera mot den nationella säkerheten”. Hon har frigivits men de stränga restriktionerna för kvinnorna fortsätter. Vi måste visa solidaritet med de förtryckta.

  Eija-Riitta Korhola, författare. − (FI) Herr talman! Som resolutionen visar används tvingande åtgärder i Iran för att försöka tysta dem som yttrar sig för kvinnornas mänskliga rättigheter i landet. De arresteras, förhörs och döms till fängelse. Vissa hotas till och med av stening. De icke-statliga organisationernas arbete har försvårats betydligt och yttrandefriheten och mötesfriheten är begränsad. Dessutom stängdes tidningen Zanan ner i början av januari, en tidning som förespråkade jämställdhet.

Det är också oroande att Iran ännu inte har ratificerat FN-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. Den iranska advokaten för kvinnors rättigheter, Mehrangiz Kar, har sagt att Irans rättssystem inte är förenligt med FN:s konvention om kvinnors rättigheter, eftersom landets konstitution inte kan gå emot Sharialag. De flesta muslimska länder har dock ratificerat konventionen.

Man frågar sig om Irans beslutsfattare och myndigheter tror att politiskt aktiva kvinnor som är kritiska mot systemet utgör ett verkligt hot mot det iranska samhället. Dessa uthålliga och modiga kvinnor representerar en enorm kraft till förändring. Det är viktigt att EU visar sitt stöd för dessa iranier som kämpar för grundläggande mänskliga rättigheter.

  Ewa Tomaszewska, författare. − (PL) Herr talman! I Iran begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, särskilt hotet om att stena nästan tio kvinnor till döds. Jag talar här om Iran, Khayrieh, Kobra N, Fatemeh, Ashraf Kalhori, Shamameh Ghorbani, Leyla Ghomi, Hajar och systrarna Zohrer och Azar Kabiniat, och även andra personer. Användningen av dödsstraff för barn och för dem som talar om kvinnors rättigheter kräver en kraftig reaktion från den demokratiska världen. Arresteringen av de inblandade i kampanjen ”En miljon underskrifter” visar hur människor hindras från att utöva sin rätt att tala fritt om viktiga frågor.

Dessa handlingar måste fördömas. EU-organ borde övervaka situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran. Vi vill gärna att en grupp observatörer skickas till Iran och att de tar fram en detaljerad rapport som Europaparlamentet kan bedöma för att fastställa sin egen position och lägga fram förslag till åtgärder som kan bidra till att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran.

  Marios Matsakis, författare. − (EN) Herr talman! Hur mycket man än försöker vara förstående inför samhällsskicket, livsstilen och förhållandena i ett djupt muslimskt land som Iran kan man inte undgå att bli chockerad och arg på grund av den grovt odemokratiska och brutala behandlingen av kvinnorna i detta land.

Några exempel är hur kvinnor utesluts från de högsta positionerna inom statsmakten och som domare, diskrimineringen av kvinnor när det gäller äktenskap, skilsmässa, vårdnad om barn och arv, att vittnesmål som avges av en kvinna i en domstol endast har halva värdet jämfört med en mans vittnesmål, att lägsta lagliga åldern för giftermål för kvinnor bara är 13 år och att kvinnor döms till allvarliga och kränkande straff, till och med döden, på primitiva och barbariska sätt till och med för sådana förmodade brott som att ha haft en utomäktenskaplig relation.

I stället för att regeringen i Iran arbetar för att förbättra situationen försöker man nu göra saker och ting ännu värre. Ett exempel är lagförslaget om familjeskydd som just nu är under övervägande och som syftar till att ytterligare legalisera polygami, tillfälliga äktenskap och mäns ensidiga rätt att på godtyckliga grunder skilja sig och få vårdnad om barnen. Dessutom bedriver de iranska myndigheterna ett ständigt starkare förtryck mot kvinnliga aktivister och kvinnorättskämpar i allmänhet.

Vi uppmanar Irans regering att försöka frigöra sig från religiös fanatism och sedan länge undanträngda misslyckade politiska filosofier och använda sitt sunda förnuft, att försöka föra sitt land tillbaka till 2000-talet snarare än att störta det ännu längre tillbaka in i det förflutnas mörka tidsålder av extrem muslimsk totalitarism.

  Raül Romeva i Rueda, författare. − (ES) Herr talman! Jag blev medveten om fallet Morakkameh Ebrahimi på grund av den internationella kampanj som då bedrevs av Amnesty International och ”Sluta stena för alltid” (Stop Stoning Forever), vars mål var att denna kvinna, som dömts till döden genom stening på grund av en utomäktenskaplig relation, skulle friges.

Den goda nyheten är att Ebrahimi frigavs den 17 mars 2008 efter att ha suttit elva år i fängelse, vilket åtminstone delvis var tack vare denna kampanj. Den dåliga nyheten är att hennes partner inte hade samma tur och stenades till döds för ett år sedan, precis på samma sätt som minst tio andra kvinnor och två män just nu i Iran hotas med döden genom stening.

Tyvärr är inte detta bara en enstaka incident i ett land där brott mot de mänskliga rättigheterna och mot kvinnors rättigheter når oroväckande rekord. Antalet avrättningar fördubblades 2007, vilket gjorde Iran till det land som har flest avrättningar per invånare efter Saudiarabien, och tillsammans med Jemen var dessa tre länder de där flest avrättningar av personer under arton år ägde rum.

Sedan starten av kampanjen ”Sluta stena för alltid” i oktober 2006 har sex personer undgått att stenas till döds, andra har benådats och många fall är under granskning.

Jag vill ändå påpeka att de som vågar vara människorättsaktivister i Iran utsätts för omfattande förföljelse och förtryck.

Den islamska rådgivande församlingen ser just nu över den iranska strafflagen, men domen dödsstraff genom stening kommer i bästa fall att ersättas av andra avrättningsmetoder eller piskstraff.

  Bernd Posselt, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, denna imponerande byggnad här i Strasbourg har fått namn efter Louise Weiss som kom i konflikt med polis och domstol i det demokratiskt upplysta Frankrike under mellankrigstiden därför att hon drev kampanj för kvinnors rösträtt.

Vi kan naturligtvis inte jämföra den situationen med den totalitära diktaturen i Iran, men detta minne bör lära oss européer en viss grad av ödmjukhet. Irans regering är en oacceptabel och totalitär regering, men Iran är ett stort och mångfasetterat land där reformkrafterna stadigt växer i styrka. Initiativtagarna till denna framställning hör till exempel till de reformrörelser som vi måste ge vårt tydliga stöd, och som nu har spritt sig till att omfatta till och med medlemmar av familjen Khomeini.

Det finns redan fler kvinnor inom politiken, administrationen och den akademiska världen i Iran än i de flesta andra islamiska eller asiatiska länder. Det kanske inte stämmer med klichébilden med det är ett faktum.

Vi måste bygga vidare på denna mångsidighet i Iran för att till slut få den oacceptabla och totalitära regimen där att gå under. Det är en gigantisk utmaning för oss som européer. Jag är därför mycket tacksam mot min kollega Albert Dess för att han i måndags hjälpte mig att bevara denna viktiga punkt på agendan. Mina damer och herrar, Iran måste bli en av våra viktigaste prioriteringar när det gäller parlamentets arbete med att stödja de mänskliga rättigheterna!

  Marianne Mikko, för PSE-gruppen. – (ET) Mina damer och herrar! Situationen för kvinnorna i Iran är kritisk. Religionen används ofta som ursäkt för kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Det är förödmjukande att höra att kvinnor än idag kan bestraffas genom piskning eller till och med dödsstraff. Det är mycket viktigt att Iran skriver under FN-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor så snart som möjligt. Detta viktiga dokument har redan undertecknats av 185 länder. Iran är däremot en verklig ”skönhetsfläck” i området eftersom samtliga grannländer redan har anslutit sig till konventionen.

Jag välkomnar varmt frigivningen av den främste av förkämparna mot diskriminering av kvinnor, Khadijeh Moghaddam. Men låt oss säga sanningen, hon tvingades tillbringa nio långa dagar i häkte. Den kampanj hon startade för en miljon underskrifter var ett kraftfullt steg mot att fastslå kvinnornas rättigheter. Det är oacceptabelt att kvinnor någonsin ska fängslas för att de kämpar för lika rättigheter. Våldet mot kvinnor i Iran måste upphöra och kvinnorna måste få säga sin mening i alla frågor. Iran kan inte betrakta sig själv som ett undantag i denna globaliserade värld.

  Janusz Onyszkiewicz (ALDE). – (PL) Herr talman! Idag genomfördes ett möte mellan Maryam Rajavi, ledare för Nationella motståndsrådet i Iran, och franska politiker och företrädare för Europaparlamentet.

I sin presentation fastslog Maryam Rajavi tydligt hur viktiga kvinnors rättigheter är för den demokratiska oppositionen i Iran, och visade återigen att oppositionen ger oss hopp om att en förändring kommer att ske i Iran. Allt som behövs är att vi vidtar en del åtgärder.

Det första steget är att följa domstolsbeslutet om att det iranska Folkets mujahedin ska plockas bort från listan över terroristorganisationer. Det andra och kanske ännu viktigare är att slutligen erkänna Nationella motståndsrådet i Iran som representant för det demokratiska Iran, och det är till detta vi bör ställa vårt hopp om en fredlig förändring.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag måste ge efter för frestelsen och ge er ett exempel som i mitt tycke är mycket talande när det gäller de iranska myndigheternas trovärdighet.

Undertecknad, Carlo Fatuzzo, som står här framför er idag, har påståtts vara anhängare av anti-iranska terrorister, jag upprepar, anti-iranska, naturligtvis till min stora tillfredsställelse. Detta påstående gjordes vid ett offentligt och officiellt möte mellan Irans utrikesminister och en kommissionsdelegation från EU:s Irandelegation. Det var för fem år sedan, jag upprepar, fem år sedan. Jag överlämnar åt er, herr talman, och till mina många kollegor, att bedöma vilket hot jag utgör för regimen i Iran. Så trovärdiga är Irans ministrar och ledare.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Under nästan 30 år har Islamiska republiken Iran varit ett stort hot mot de mänskliga rättigheterna och mot demokratin. Kvinnorna har varit det första målet för denna extremistiska gren av islam. Deras rättigheter har utarmats av mullornas styre. Inte ens unga flickor undantas, och en nioårig flicka behandlas som en vuxen och straffas med piskslag, avrättning och till och med stening.

Många kvinnor har dock inte fogat sig efter regimen. Det är uppmuntrande att se att den viktigaste demokratiska motståndsrörelsen, Nationella motståndsrådet, leds av en kvinna som Maryam Rajavi. Resolutionerna är bra men de räcker inte. Vi måste stödja kvinnorna genom handling.

  Armando Veneto (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gärna påminna parlamentet om att jag under min tid som nationell ledamot i det italienska parlamentet hade många kontakter med motståndsrörelsen i Iran och var positiv till de beslutsamma åtgärder för att skydda de mänskliga rättigheterna som rörelsens representanter förespråkade.

Jag fick då en förtäckt tillrättavisning från regeringen eftersom man talade om för mig att entydiga och klart uttalade ställningstaganden inte kunde betraktas som realpolitik. Jag säger detta eftersom denna debatt i slutändan borde inrikta sig på en grundläggande punkt: medan vi här i parlamentet fäster stor vikt vid Europas och Europaparlamentets humanitära skyldigheter, står konkreta påtryckningar rörande olja, egenintresse och opportunism i motsats till dessa skyldigheter. Det är detta vi måste bekämpa!

  Androula Vassiliou , ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen delar ledamöternas oro för Khadijeh Moghaddam och de kvinnor och människorättsaktivister som trakasseras av de iranska myndigheterna.

Khadijeh Moghaddam är ledare för kampanjen ”En miljon underskrifter”, som arbetar för att ändra Irans lagstiftning vilken står i motsats till principerna om jämställdhet mellan könen och mänskliga rättigheter.

Vi välkomnar nyheten om Khadijeh Moghaddams frigivande, även om det var mot en hög borgen. Vi måste emellertid understryka att två andra medlemmar i underskriftskampanjen, Hana Abdi och Ronak Safazadeh, har varit häktade sedan hösten 2007.

Vi beklagar också djupt de senaste domarna mot ytterligare fyra av kampanjens medlemmar för att de enligt vad som påstås har agerat mot landets säkerhet då de deltog i ett möte utanför en domstol i Teheran för två år sedan. Zeynab Peyghambarzadeh dömdes till två års villkorligt fängelse och Nashrin Afzali, Nahid Jafari och Minoo Mortazi till sex månaders villkorligt fängelse och 10 piskrapp. Vi fördömer kraftigt sådana domar som endast kan ses som en del av de pågående ansträngningarna att skrämma och förödmjuka dessa fredliga kvinnorättskämpar.

Kampanjen för kvinnors rättigheter och jämställdhet är mycket viktig och har en avgörande betydelse i Iran. Varenda en av dessa modiga kvinnor förtjänar vårt fulla stöd. Jag uppmanar de iranska myndigheterna att villkorslöst frige Hana Abdi och Ronak Safazade och lägga ner alla anklagelser mot dem och de andra kvinnorättsaktivisterna.

Tyvärr utsätts många andra försvarare av de mänskliga rättigheterna för risker i Iran. Jag uppmanar speciellt myndigheterna att utan villkor frige Mansour Ossanlou och Emededin Baghi och att upphöra med trakasserier, hot och politisk förföljelse av människorättsförespråkare.

Kommissionen upprepar sin oro angående nedläggningen av den fristående kvinnotidningen Zanan för två månader sedan. Kommissionen vädjar till de iranska myndigheterna att åter tillåta publiceringen av Zanan. EU kommer att betrakta Irans agerande i fråga om Zanan och även beträffande kvinnokampanjen för lika rättigheter som en indikator på landets vilja att på allvar arbeta för att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna.

Vi uppmanar den islamiska republiken Iran att till fullo uppfylla sina skyldigheter enligt internationella konventioner, särskilt Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Vi drar oss också till minnes att Iran, när landet var kandidat till FN:s råd för mänskliga rättigheter, intygade att man övervägde att ansluta sig till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

EU har tagit upp frågor som rör mänskliga rättigheter inklusive kvinnors rättigheter och främjande av jämställdhet mellan könen med myndigheterna i Iran och kommer att fortsätta att göra det. Utan systematiska förbättringar av situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran kan våra förbindelser med Iran inte utvecklas ordentligt.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.