Muntliga röstförklaringar

– Godkännande av omfördelningen av kommissionens vice ordförande Jacques Barrots ansvarsområde (B6-0306/2008)

  Urszula Gacek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag gav mitt stöd åt kommissionsledamot Jacques Barrots kandidatur i dagens omröstning. Kommissionsledamoten har lovat att inta en stark ståndpunkt i förhandlingar med Förenta staterna när det gäller visumfri inresa för medborgare i alla Europeiska unionens länder. Dessutom har kommissionsledamotens förslag för att hantera problemet med asylsökande i en anda av solidaritet, och särskilt att tillhandahålla stöd till länder som Polen som ansvarar för att säkra Schengenområdets yttre gränser, övertygat mig om att kommissionsledamot Barrot har en god förståelse för problemen inom ansvarsområdet för generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet.

– Betänkande: Weber (A6-0339/2008)

  Jean-Luc Bennahmias, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja be om ursäkt för min frånvaro under denna avgörande omröstning. Eftersom tåget från Paris till Strasbourg var en timme och en kvart försenat kunde flera av mina kolleger och jag inte rösta om detta direktiv och denna resolution. I likhet med min grupp skulle jag ha röstat fullständigt mot resolutionen och direktivet.

Jag vill här och nu uttrycka min djupaste avsky. Parlamentets och den utvidgade unionens värdighet är inte förenlig med att behålla de förvarsenheter där vi förvarar tiotals, hundratals eller till och med tusentals av våra medborgare som är invandrare eller som har invandrarbakgrund. Allt detta verkar ge en känsla av att Europeiska unionen försöker skydda sig själv, vilket är något som jag och min grupp anser vara oacceptabelt.

Naturligtvis måste åtgärder vidtas i dag för att kontrollera migrationsflöden, men de defensiva åtgärder som just har varit föremål för omröstning är inget ordentligt svar på ekonomisk invandring eller på klimatinvandring, något som inte kommer att dröja länge. Om Europeiska unionen, Europaparlamentet, kommissionen och rådet skulle tillhandahålla det utvecklingsbistånd som det finns ett så angeläget behov av så skulle vi kanske ha rätt att reagera på det här sättet, men vi är inte där ännu. I själva verket är vi på 0,38 procent av budgeten i stället för 0,42 procent efter att ha planerat 0,7 procent.

Låt mig säga detta på fullaste allvar: Jag skäms för vårt parlament, och jag skäms för den europeiska union som vi försöker bygga, som borde vara en union som är öppen och gästvänlig och som har möjlighet att välkomna alla världens medborgare i sin gemenskap.

  Sylvia-Yvonne Kaufmann, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Den kompromiss som uppnåddes mellan Europaparlamentets föredragande, Manfred Weber, och inrikesministrarna om det så kallade återvändandedirektivet är en dålig kompromiss som skapar tvivel när det gäller Europeiska unionens trovärdighet på området mänskliga rättigheter. Min grupp förkastar därför direktivet med eftertryck.

Som medlagstiftare hade parlamentet en rättslig och moralisk skyldighet att arbeta för att uppnå regler som är acceptabla men som framför allt är förenliga med mänsklig värdighet. Parlamentet borde ha utövat detta ansvar till fullo och kämpat för sådana regler. I stället har en majoritet i parlamentet tillåtit rådet att införa sina egna regler, helt enkelt bara för att direktivet ska kunna drivas igenom vid första behandlingen. Även om direktivet kan förbättra rättsläget i vissa individuella medlemsstater, kanske för att den nationella lagstiftningen inte har någon övre gräns för förvarstiden, är det det övergripande sammanhanget som är avgörande.

Direktivet legitimerar förvar upp till 18 månader för personer vars enda ”brott” är att de söker efter ett bättre liv för sig själva och sina familjer i Europa. Enligt vår uppfattning rättfärdigar medlemsstaternas nuvarande utvisningspraxis inte att behövande behandlas som kriminella, varken nu eller i framtiden. I stället för att ge sin välsignelse till aktuell praxis – som kränker de mänskliga rättigheterna för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – även på EU-nivå borde medlemsstaterna försöka hitta en varaktig lösning på invandringsproblemet.

För vår grupp betyder detta framför allt att definitivt fastställa en gemensam rättslig invandringspolitik som innebär att invandrares mänskliga rättigheter skyddas och att nödlidande personer som kommer till Europa, som ofta riskerar sina liv i det sammanhanget, får framtidsutsikter.

Europaparlamentet har missat möjligheten att påta sig sitt ansvar här och inta en fast hållning gentemot rådet. De brådskande uppmaningarna från otaliga människorättsorganisationer och kyrkorna har olyckligtvis ignorerats.

  Kinga Gál (PPE-DE). – (HU) Jag skulle också vilja lägga till en förklaring till min röst om Weberbetänkandet. Som parlamentsledamot anser jag att det är viktigt att anta detta betänkande, som utgör ett första steg mot en EU-politik för invandring. Samtidigt anser jag som jurist med inriktning på mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter att min ja-röst är berättigad. Weberbetänkandet är resultatet av en svår kompromiss, och parlamentet har under denna tid lyckats garantera att ett flertal ståndpunkter som avser humanitära och mänskliga rättigheter har införlivats i texten. På områden där det inte finns något regelverk är detta ett framsteg. På områden där det redan finns övergripande regelverk kan detta inte leda till att högre normer rivs ned. I likhet med alla kompromisser finns det svaga punkter, sårbara punkter i texten. Jag förstår därför de reservationer som uttryckts av religiösa organisationer och lekmän, och jag håller med dem om att vi inte kan tillåta att det högtravande språket i lagstiftningen används för att kringgå humanitära eller människorättsliga överväganden. Vi kan inte låta denna text ge upphov till nya tragedier eller leda till att familjer splittras. De invandrare som kommer till oss i sökandet efter en mer human tillvaro har redan lidit tillräckligt. Tack så mycket.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag röstade för Weberbetänkandet, men jag måste säga er att det var med vissa reservationer. Folk på vänsterkanten och den yttersta vänstern har upphävt ett ramaskri mot direktivet. De har framställt det som att direktivet medför att de illegala invandrarna på ett flagrant sätt förvägras sina mänskliga rättigheter, när det i själva verket är tvärtom. Först och främst, som exempel kan nämnas att regleringen av illegala invandrare i ett EG-direktiv kommer att drivas fram som ett acceptabelt politiskt initiativ. Medlemsstaterna kommer också att vara tvungna att tillhandahålla kostnadsfritt rättsligt bistånd till illegala invandrare som begär det.

Det är inte acceptabelt att låta människor förvärva rättigheter utifrån en illegal situation. Bortsett från det är många inslag i direktivet helt och hållet utan skyldigheter. Samtidigt ger direktivet vissa medlemsstater möjlighet att frihetsberöva illegala invandrare under en längre period i syfte att senare utvisa dem. En annan positiv bestämmelse är det femåriga förbudet mot återresa efter en utvisning för att hindra dem från att resa in i övriga Europa. Invandringsproblemet kräver mycket radikalare åtgärder än de som stöds i detta betänkande, men det är ett steg i rätt riktning.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Låt oss för ett ögonblick se på siffrorna. Om ungefär 100 år kommer världens befolkning att ha sjufaldigats, från 1 miljard till 7 miljarder människor. Denna befolkningsexplosion kan inte fortsätta utan konsekvenser för en välmående europeisk kontinent som även måste brottas med ett enormt demografiskt underskott. De invandringsproblem som vi har i dag är verkligen mycket allvarliga, men de är fortfarande hanterliga jämfört med det som kommer att drabba oss under kommande årtionden. När vi ser på det från detta perspektiv är de åtgärder som tillhandahålls i detta förmenta återvändandedirektiv i själva verket meningslösa och sannerligen otillräckliga. Vi kommer att behöva göra mycket mer än dessa halvhjärtade åtgärder, som innebär att vi tar två steg framåt och ett steg tillbaka för att hejda det illegala flödet. Men eftersom en liten signal om en politik för att återsända illegala invandrare är bättre än ingenting alls röstade jag för Weberbetänkandet, men utan entusiasm.

  Romano Maria La Russa (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Genom att rösta för Weberbetänkandet i dag kan vi ha tagit ett avgörande steg för att utarbeta en heltäckande ram av åtgärder mot illegal invandring: åtgärder som kommer att ge ett svar på de krav på säkerhet som ett stort antal EU-medborgare ställer, av vilka många har fallit offer för brott som begåtts av tredjelandsmedborgare.

Det gläder mig att kunna konstatera, att notera, att Europaparlamentet, garant för allmän frihet och allmänna rättigheter, till slut har tagit ställning för en gemensam politik för att uppfylla medlemsstaternas behov i kampen mot illegal invandring. Vi har klargjort att målet är att inte bara att upptäcka de som vistas illegalt, utan också att införa tydliga, genomblickbara och snabba återvändandeförfaranden. Det handlar därför inte bara om att ta hårdare tag mot fenomenet, som vissa skulle vilja ha det, till exempel med förbudet mot återresa ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Jag röstade för vissa ändringsförslag – fyra, för att vara exakt – som syftar till att förbättra detta direktiv. Men jag röstade också för det slutgiltiga direktivet, trots att dessa ändringsförslag inte antogs.

Jag anser att detta direktiv avsevärt förbättrar rättigheterna för invandrare som vistas i många av Europeiska unionens länder på ett oegentligt sätt. Det är något som inte kan förnekas: vi behöver bara jämföra de lagar som för närvarande finns inom hela unionen.

Det är självfallet inte det direktiv som vissa av oss skulle ha utarbetat om vi hade haft möjlighet att göra det, om var och en av oss hade fått utarbeta det självständigt. Det måste dock råda jämvikt i medbeslutandeförfarandet mellan Europaparlamentets legitimitet och alla nationella parlaments och regeringars legitimitet.

Det är de nationella parlamenten som nu bär ett stort ansvar när det gäller införandet av detta direktiv, på samma sätt som Europeiska kommissionen och EG-domstolen måste övervaka tillämpningen av det. Hädanefter faller restriktioner som avser medlemsstaternas rättigheter under europeisk lag. Detta är inte längre nationella beslut.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att se att det fortfarande finns många kolleger som uppskattar mig, och jag vill naturligtvis tacka dem för att de har väntat för att få höra varför jag röstade för Weberbetänkandet.

Jag tror att vi står inför något som inte är så olikt invasionerna av barbarer i det romerska riket för drygt 2 000 år sedan. Vid den tiden invaderas det romerska riket av väpnade trupper, och romarna grep till vapen för att försvara sig men dukade under, som vi alla känner till, under tragiska omständigheter.

Nu när Europa är destinationen för invånare i alla andra länder i världen – de har helt rätt, förstås, för de är hungriga, precis som barbarerna var hungriga och ville äta sig mätta vid fontänerna i Rom – har Europa rätt att försvara sig och fastställa att de som vill invadera våra territorier måste eskorteras tillbaka till gränsen.

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Herr talman! Med tanke på att det finns 10 miljoner illegala invandrare i Europa och med tanke på att en Boeing rymmer 300 passagerare skulle vi behöva fylla drygt 30 000 Boeingplan för att uppfylla bestämmelserna i återvändandedirektivet. Det betyder drygt 1 000 Boeingplan som lyfter från var och en av de 27 europeiska huvudstäderna under en treårsperiod.

I numerärt hänseende skulle detta utan tvekan vara ett galet och surrealistiskt förslag. Men det finns något som är ännu vansinnigare. Invandring är i själva verket inte någonting annat än en social återspegling av ekonomisk globalisering där världskapitalismen får arbetare att konkurrera med varandra, och det som vi gör är att utarbeta ett direktiv för att ta itu med reflexionen av ett problem. Jag vet inte om detta är ett fall av hyckleri eller om det är någon som behagat skämta, men under alla omständigheter är det helt klart kortsiktigt. Nomaderna på planeten är hela tiden på rörlig fot eftersom de vill äta och dricka, ta hand om sig och utbilda sig. Livsmedel och bristen på det, vatten och distributionen av det, pandemier och det sätt som de sprids på är alltsammans en del av det som världens nationer har gemensamt. Ju förr vi agerar tillsammans för att ta itu med och hantera våra gemensamma problem politiskt, desto fortare kommer vi att kunna …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Emigrationsförespråkarna har drivit en desinformationskampanj mot detta direktiv om illegala invandrares återvändande, som de kallar ”skammens direktiv”. Detta handlar inte om någonting annat än politisk teater mellan vänster och höger. Vänstern protesterar i syfte att utverka tilläggsrättigheter för invandrare, och när man får dem låtsas de som om hela förfarandet är orubbligt och stelbent.

I verkligheten ger det ändrade dokumentet invandrare som ska skickas tillbaka och deras fortsatta vistelse i Europa mycket starkare skydd än det ger garantier för att de sänds tillbaka. Att hålla personer i förvarsenheter är en åtgärd som får användas i ytterst begränsad omfattning som en sista utväg, och förvarstiden på 18 månader är den absoluta övre gränsen som enbart får användas i mycket sällsynta undantagsfall. De länder som har rättsliga begränsningar som understiger detta ska behålla dem. Tidsfristen för frivilligt återvändande skyddar de som är oroliga för att bli utestängda från Europeiska unionens territorium, och medlemsstaterna uppmanas att reglera detta på lägsta möjliga nivå. Frankrike, som har den mest eftergivna lagstiftningen i hela Europa, kommer inte att tvingas att ändra den, ännu mindre att inta en hårdare linje. Nicolas Sarkozy vill att folk ska tänka motsatsen, med hjälp av vänsterns krumbukter. Det är enbart på grund av vissa av de positiva aspekterna i det här dokumentet som …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Daniel Hannan (NI). – (EN) Herr talman! Vi såg prov på en underbar symbolik i förmiddags. En efter en ställde sig talarna upp och sa att de skulle respektera det irländska folket. Men omedelbart därefter under omröstningen drev vi igenom detta betänkande, som är det första steget mot att skapa en gemensam politik om invandring och asyl, vilket skulle ha varit en stor del av Lissabonfördraget.

Om vi hade menat allvar med att respektera det irländska folkets röst, långt ifrån att fortsätta med detta smygande genomförande av bestämmelserna i den texten, skulle vi ha börjat ändra de delar som lades till i väntan på en ”ja”-röst, inklusive den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Margot Wallström sa i förmiddags att det var viktigt att ta reda på varför folk hade röstat nej. Vad hade de röstat emot? frågade hon. Låt mig hjälpa henne med det: Jag påstår att de röstade emot Lissabonfördraget. Det som avslöjade det hela var valsedeln med frågan om de ville godkänna Lissabonfördraget.

Daniel Cohn-Bendit sa att det skulle vara helt fel att låta en miljon människor bestämma ödet för en halv miljard européer. Nå, det kan jag gärna instämma med. Ge den halva miljarden deras folkomröstningar också. Pactio Olisipiensis censenda est!

(Applåder)

– Betänkande: Morgan (A6-0191/2008)

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag förkastade detta betänkande eftersom det missar målet på tre viktiga punkter. För det första var det inte möjligt att säkra ett antagande av ändringsförslagen 170 och 171, som var lika viktiga när det gäller regionala nät och som skulle ha gett upphov till undantag som är motiverade på grundval av storlek.

För det andra accepterades inte heller den tredje utvägen. Det är viktigt att ha långsiktig planering inom energisektorn, men kommissionen segrade tyvärr med sin rättsliga uppdelning och totala uppdelning. Enligt min uppfattning är det osannolikt att vi ska kunna komma in i rätt riktning.

För det tredje misslyckades vi att införa skadeståndsskyldighet för kärnkraftsindustrin i samband med olyckor. Av alla dessa skäl motsatte sig Österrikiska folkpartiet (ÖVP) betänkandet och kunde inte rösta för paketet.

  Tomáš Zatloukal (PPE-DE). – (CS) Jag röstade för betänkandet av min kollega Eluned Morgan eftersom jag håller med om att det är nödvändigt att garantera säker leverans av gas och elektricitet, en hållbar marknad för energi med låg kolhalt och global konkurrenskraft. Hur detta mål ska uppnås var ett av de ämnen som debatterades här i kammaren i går. Det finns inget entydigt bevis för att fullständig åtskillnad av ägandet automatiskt leder till ökade investeringar och förbättrade nätprestanda. I detta avseende kan jag fortfarande se ett visst handlingsutrymme i sökandet efter en lösning som gynnar både konsumenter och andra parter som kan vilja komma in på marknaden. För att skapa en alleuropeisk elektricitetsmarknad behöver vi mer intensivt regionalt samarbete på området gränsöverskridande överföring och samordning av investeringar och operativ verksamhet. Följaktligen stöder jag principen om att förstärka de mekanismer som syftar till att samordna det regionala samarbetet.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Den inre marknaden innebär ökad konkurrens och följaktligen högre standarder. Marknadsaktörerna är därför tvungna att göra de lämpliga investeringarna och förbättra kapaciteten i sina distributionsnät. Detta leder till säkrare tillgång och färre problem med energileveranserna. Det är mycket viktigt att skapa en inre marknad för energi eftersom vi kan se att efterfrågan på energi ökar konstant. Den inre marknaden för energi utgör ett viktigt steg i rätt riktning, men det är fortfarande inte tillräckligt för att garantera Europas energisäkerhet. Vi måste skapa en gemensam energipolitik i en anda av solidaritet. Lämpliga mekanismer måste utformas som gör det möjligt för medlemsstaterna att stödja varandra om energikriser uppstår. Det är dock ännu viktigare för Europa att till slut börja uppträda enat när det gäller energipolitiken. Det enda sättet att uppnå energisäkerhet är genom en sammanhållen, effektiv och framför allt gemensam politik.

  Syed Kamall (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag röstade för Morganbetänkandet. Jag ansåg att det fanns några mycket viktiga inslag i det. Vi behöver uppenbarligen en mycket mer konkurrenskraftig energiindustri i Europa för att garantera att alla i hela Europa kan gynnas av bättre konkurrens, lägre priser och ekonomiskt fördelaktiga kvalitetstjänster.

Jag välkomnar i synnerhet avsnittet om decentraliserad produktion, särskilt där det står ”Vi måste öka befolkningens kontroll över energin genom stöd till lokalkraftverk [och] mikrokraftverk”. De av oss som stöder direkt demokrati i ett lokalpatriotiskt program skulle säga ”Varför nöja sig med energi”? Varför inte överföra mer makt på ett flertal olika områden, inte bara tillbaka till nationella regeringar, utan också till lokalsamhällen – de människor som står närmast den fråga som är föremål för lagstiftning? Här sitter jag med mina kolleger, Daniel Hannan och Chris Heaton-Harris, som också är medlemmar i en viktig organisation som heter Direct Democracy Movement. Om man verkligen tror på makt till folket borde vi överföra makt tillbaka till dem och fråga dem vad de vill. Om man verkligen frågar dem om Lissabonfördraget – som vi gjorde på Irland – kommer de att säga ”nej”.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag stödde också Morganbetänkandet eftersom jag är övertygad om att vi måste införa fullständigt åtskilt ägarskap inom denna sektor, och medlemsstaternas erfarenhet tyder på att fullständigt åtskilt ägarskap leder till ökade investeringar och förbättrade nätprestanda.

Men jag vill även tala om lokal produktion, för jag tror att det är ett ordentligt steg framåt så länge som lokala projekt stöds av den lokala befolkningen och kommer det lokala området till godo.

I den region jag företräder, valkretsen Daventry, har vi ett antal förslag som avser oönskade vindkraftparker. Några har omintetgjorts, vissa skrider framåt, men inget av dem kommer att betjäna det lokala området. De bygger alla på något slags ”bidragsodling” som har kommit till stånd genom ett direktiv från den brittiska regeringen som innebär att vi måste slå in just på den här vägen med förnybara energikällor och ingenting annat. Det är ett mycket kortsiktigt fokus på vad vi måste göra.

Så visst, om vi ska gå ned till de mest lokala områdena för att producera vår energi måste vi anförtro lokalbefolkningen att fatta de beslut som de behöver.

– Betänkande: Vidal-Quadras (A6-0228/2008)

  Richard Seeber, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag röstade för detta betänkande. Jag anser att det är vettigt att ha en europeisk inre marknad inom energisektorn, så vi behöver ett nät av systemansvariga för överföringssystem. Men vi måste garantera att vi, när det handlar om genomförande, verkligen skapar lika villkor och samtidigt ger spelrum för regionala undantag. Det måste vara möjligt att tillhandahålla korssubventionering mellan olika energisektorer för att säkra energiförsörjningen i Europas mest avlägsna regioner och dalar och på dess öar. Vi kan anta att leverans av energi hit är mycket dyrare och därför mindre finansiellt attraktivt för företag, så vi måste kunna skapa en god balans här.

Jag har en kort kommentar till mina brittiska kolleger: som jag förstår det har det bara genomförts en enda folkomröstning i Storbritannien, nämligen om anslutning till gemenskapen. Kanske skulle ni ändra er nationella konstitution för att möjliggöra införandet av detta instrument för direkt demokrati. Det är något som jag verkligen skulle välkomna.

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag ber om ursäkt för att det dröjde en stund innan jag var redo att tala. Jag applåderade föregående talare som avslutade sitt tal på ett mycket värdefullt sätt.

Mina kommentarer är också relevanta för Chichesterbetänkandet, så jag tror att jag tar kommentarerna tillsammans i stället för att be om två separata talartider. I vissa avseenden belyser detta betänkande en av de potentiellt svaga punkterna i det tänkande som kännetecknar eurokraterna och folk som ofta sitter här i kammaren, nämligen att Europa måste vara lösningen, oavsett vilket problemet är. Naturligtvis välkomnar jag en byrå med europeiska tillsynsmyndigheter där nationella tillsynsmyndigheter arbetar tillsammans, men låt oss inte glömma bort att de tillsynsmyndigheter som har bäst förutsättningar för att förstå lokala omständigheter ofta är nationella tillsynsmyndigheter.

Låt oss inte tillåta att detta organ blir en europeisk övertillsynsmyndighet. Låt oss se till att tillsynsmyndigheten förstår lokala nyanser och verkligen är ansvarig inför lokalbefolkningar. Om vi vore ansvariga inför lokalbefolkningar, då skulle de ha möjlighet att rösta emot konstitutionen.

– Betänkande: Szájer (A6-0086/2008)

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har redan börjat tänka på mitt pressmeddelande, och jag tror att jag ska börja med att tala ”till en fullsatt kammare”, även om jag kanske i stället skulle säga tala ”till ett fullsatt tolkbås”. Jag uppskattar att tolkarna stannar kvar, missar sin lunch och lyssnar på de här sakerna.

Jag är en engelsk fotbollsdomare, och jag fruktar därför varje polsk politiker här i parlamentet som vill döda en sådan person. Men efter att ha sett på fotbollen i går kväll – särskilt matchen Frankrike–Italien – tänkte jag att det franska laget kanske borde göra det som deras politiska herrar gör och helt ignorera resultatet och ändå infinna sig till kvartsfinalen, för det är vad vi kommer att göra med Lissabonfördraget på det här stället.

Anledningen – och, herr talman, ni kanske undrar hur jag tänker komma in på betänkandet, och det gör även jag ibland – till att vi inte behöver Lissabonfördraget bevisas i detta betänkande. EU kommer inte att köra fast utan detta fördrag. I dag röstade vi framgångsrikt om en omfattande ändring av den institutionella organisationen på det här stället – och vi behövde inte något extra fördrag för att göra det.

Skriftliga röstförklaringar

– Godkännande av omfördelningen av kommissionens vice ordförande Jacques Barrots ansvarsområde (B6-0306/2008)

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE-DE), skriftlig. − (RO) Jag uppskattar i hög grad den bestämdhet och den tveklöshet som Jacques Barrot visade prov på när han åtog sig att stödja de rättigheter som hör samman med det europeiska medborgarskapet, och i synnerhet den fria rörligheten, under utfrågningen av honom i måndags.

De europeiska medborgarnas rättigheter och friheter är de viktigaste fördelarna med den europeiska integrationen, och de får inte äventyras under några omständigheter och oavsett vilka anledningar som kan åberopas.

Medborgarna i det land jag företräder i detta forum, Rumänien, bevakar noggrant och med oro diskussionerna om den fria rörligheten från vissa medlemsstater.

De rumänska medborgarna utomlands, som till största delen är oklanderliga och hårt arbetande arbetare, är ovedersägligen till nytta för ekonomierna i de länder där de arbetar.

De – och jag är övertygad om att de inte är de enda – förväntar sig att Europeiska kommissionen ska spela en aktiv och bestämd roll när den försvarar den fullständiga fria rörligheten.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Barrots hela mandattid kommer att kännetecknas av detta engagemang för att försvara alla europeiska medborgares rättigheter.

– Betänkande: Klamt (A6-0139/2008)

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Vi ställs inför ett humanitärt drama där familjer inte bara lider av den smärtfyllda saknaden efter deras försvunna släktingar, utan som också varit tvungna att leva i årtionden med våndan av att inte känna till deras öde.

Av denna anledning anser jag det vara väsentligt att alla berörda parter fortsätter att samarbeta konstruktivt så att de utredningar som genomförs om ödet för alla saknade personer på Cypern kan avslutas skyndsamt.

Den roll som CMP (Committee on Missing Persons in Cyprus) spelar är också väsentlig när det gäller att identifiera de mänskliga kvarlevor som påträffas.

Med tanke på att EU:s ekonomiska stöd till CMP-projektet bara täcker perioden fram till slutet av 2008 stöder jag därför tilldelning av ytterligare ekonomiskt stöd till CMP så att man kan fortsätta sin verksamhet under 2009. Detta stöd bör också göra det möjligt för kommittén att öka sin kapacitet, särskilt ute på fältet, att anlita fler forskare och att finansiera mer utrusning om så behövs.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Vi har ingenting emot att den cypriotiska kommittén får ytterligare hjälp och ekonomiska bidrag för sitt fortsätta arbete, men anser att pengarna bör anslås till Röda korset, som har erfarenhet och kunskap på området. Därför väljer vi att rösta mot förslaget.

  Ewa Klamt (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Som föredragande välkomnar jag Europaparlamentets överväldigande stöd till resolutionen om saknade personer på Cypern. Varje släkting till de saknade personerna har rätt att få veta deras öde genom uppgrävning och identifiering av kvarlevorna. Att lokalisera kvarlevorna av deras släktingar, som har varit saknade i årtionden, och ge dem en anständig begravning är det enda sättet för grek- och turkcyprioter att avsluta detta smärtsamma kapitel i deras liv, för det ger dem till sist en viss kunskap om det öde som drabbade deras närstående. Jag är övertygad om att detta på ett positivt sätt kan bidra till Cyperns återförening.

Genom att tillhandahålla finansiering stöder EU redan aktivt det arbete som utförs av CMP (Committee on Missing Persons in Cyprus) på uppgrävningsplatserna, på de antropologiska laboratorierna och med de berörda familjerna. Det är i detta sammanhang viktigt att CMP genomför alla de undersökningar och analyser som behövs medan det fortfarande finns ögonvittnen tillgängliga som kan ge information om detta humanitära problem med saknade personer.

Jag anser därför att det är väsentligt att tillhandahålla ett ytterligare belopp på 2 miljoner euro i Europeiska unionens allmänna budget för 2009 och vill uppmana rådet och Europeiska kommissionen att nå en överenskommelse om detta extra ekonomiska stöd.

– Betänkande: Weber (A6-0339/2007)

  Gerard Batten (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Jag röstade emot detta betänkande eftersom det skulle bli svårare för nationalstater att återsända illegala invandrare. Och när de väl har fått uppehållstillstånd i EU:s medlemsstater skulle det bli enklare för dessa illegala invandrare att ta sig in i Storbritannien, vilket skulle ytterligare förvärra den illegala invandringen i Storbritannien. Beslut om invandrings- och asylpolitik ska under alla omständigheter fattas av demokratiska nationalstater, inte Europeiska unionen.

  Alessandro Battilocchio (PSE) , skriftlig. − (IT) Tack, herr talman! Jag röstade emot Weberbetänkandet till följd av att PSE-gruppens ändringsförslag förkastades.

Det finns otvivelaktigt behov av lagstiftning på detta mycket känsliga område, inte minst mot bakgrund av de godtyckliga tolkningar som ofta tillämpas av medlemsstater. Det aktuella förslaget innehåller dock obefogade brister. Några exempel: Den behandling som man tänker sig för ensamkommande barn är oacceptabel, vilket även gäller för misslyckandet att inkludera garantier för personer i svårigheter, såsom offer för människohandel, gravida kvinnor, äldre och funktionshindrade.

En annan absurditet är den bestämmelse som innebär att förvarstiden kan ökas i brist på ”administrativt” samarbete från ursprungslandet. Situationen för de sudanesiska flyktingarna till exempel kommer att vara beroende av hur pass effektiva de kommunala folkbokföringskontoren är. Vi var i behov av bestämda regler för att garantera våra medborgares säkerhet, inte trakasserier som är en förolämpning av mänsklig värdighet. Europa har skrivit en otrevlig sida i sin historia i dag.

  Michael Cashman (PSE), skriftlig. − (EN) Europaparlamentets labourgrupp (EPLP) har lagt ned sina röster om lagstiftningsförslaget på grund av att Storbritannien inte är skyldigt att följa detta direktiv eftersom man har en undantagsbestämmelse när det gäller åtgärder inom ramen för rättsliga och inrikes frågor som avser invandring och asyl. Det var emellertid mycket viktigt att överväga vårt ansvar noggrant eftersom det skulle ha en direkt effekt på länder som är rättsligt bundna av detta direktiv.

Weberbetänkandet var i behov av ett flertal ändringsförslag som skulle ha förbättrat föredragandens utkast. Det var viktigt att betänkandet skulle ha omfattat just de ändringsförslag som rekommenderades av PSE-gruppen. Eftersom dessa ändringsförslag inte antogs lade vi ned våra röster om detta betänkande. Det handlar om följande:

Ändringsförslag 98 om att garantera skydd för ensamkommande barn.

Ändringsförslag 103 om förvarstidens längd och villkor.

Ändringsförslag 95 om definitionen av risken för avvikande.

På det hela taget känner EPLP att detta betänkande inte stärker EU-staternas förmåga att på ett effektivt och humant sätt hantera återvändande för tredjelandsmedborgare som olagligen vistas i EU, utan det har i stället inneburit att detta redan komplicerade och mycket känslomässigt laddade problem har belastats med ytterligare bördor.

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Direktivet om illegal invandring innehåller ett omöjligt dilemma. Å ena sidan öppnar bristen på regler dörren för många fall av omänskliga metoder som involverar invandrare. Å andra sidan finns det inte någon större positiv enighet om detta direktiv, som är uppbyggt kring många vaga koncept och hänvisningar till medlemsstaternas bestämmanderätt. Detta direktiv är med andra ord svagt. Kompromissöverenskommelsen innebär inte att ambitionen med ett europeiskt Europa uppnås. Parlamentet har nu den omöjliga uppgiften att välja mellan kaos som leder till barbari och dåliga eller ofullständiga regler, utan att ha gjort något av det väsen som ett verkligt parlament ska göra. På grund av ren otur kan man inte förvänta sig någonting mer från rådet, och kommissionen drar ut på tiden med att skapa en europeisk solidaritetsfond med ursprungsländerna för illegal invandring och med medlemsstaterna i södra Europa som lider direkt av eländet. Det är ironiskt att en uppriktig röst i dag betyder att man röstar med slutna ögon.

  Nigel Farage (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Vi röstade för att förkasta betänkandet eftersom vi inte vill ha någon form av europeisk gemensam invandringspolitik. Vi anser att det ska vara upp till de individuella staterna att besluta om vem som ska utvisas från deras territorier och under vilka omständigheter.

Även om vi nästan aldrig röstar för någon lagstiftning skulle vi vilja påpeka att vi röstade för ändringsförslag 75, som innebär ett förkastande av kommissionens förslag till en gemensam utvisningspolitik, men inte av de skäl/motiveringar som gavs av den grupp som lade fram ändringsförslaget. Vi hade våra egna skäl för förkastandet.

Detta är utan hänsyn till att detta direktiv inte äger tillämpning i Storbritannien. Det är principen bakom detta som var drivkraften bakom vårt röstningsbeslut.

  Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Det gläder mig att Weberbetänkandet om återvändandedirektivet har antagits av en stor majoritet.

Denna omröstning illustrerar att Europaparlamentet inte har gett efter för den populistiska och valtaktiska kampanj som bedrevs mot detta förslag till direktiv, utan det har i stället föredragit att slå in på den väg som kännetecknas av ansvarighet och pragmatism.

Parlamentet har visat prov på mognad och samvetskänsla när det antog ett dokument som obestridligen kommer att öka den skyddsnivå som ges tredjelandsmedborgare som bor i de medlemsstater där det skyddet har den lägsta nivån eller inte ens existerar.

Denna omröstning har den dubbla förtjänsten att den inte urholkar de befintliga nationella bestämmelser som redan ger tillräckliga garantier – vilket är fallet med till exempel Frankrike – samtidigt som de medlemsstater med de mest restriktiva och minst skyddande systemen förs upp på en mer human nivå.

Denna text, som inte berör asylsökande, är bara det första steget på vägen mot utformning och grundläggande harmonisering av reglerna för invandring. Den får inte ses isolerat utan ska betraktas som en del av EU:s övergripande politik för att främja laglig invandring, vilket är något som Europa behöver.

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot återvändandedirektivet. Jag var beredd att stödja ett direktiv som, långt ifrån att vara perfekt, skulle ha tillhandahållit värdefulla riktlinjer för de EU-medlemsstater som inte har några egna invandringslagar, eller för de som faktiskt har för hård lagstiftning.

Eftersom en majoritet av högern och liberalerna förkastade de tio socialdemokratiska ändringsförslagen, inklusive de om bättre skydd för minderåriga, röstade jag i slutändan ”nej” tillsammans med större delen av min politiska grupp. Även om det inte kan ta hand om allt elände i världen är jag fortfarande övertygad om att Europa ska förbli öppet för invandring som är positivt organiserad och övervakad.

Illegal invandring, med den mänskliga tragedi och olycka som den medför och med den kriminalitet som är kopplad till illegala nätverk av det här slaget, måste bekämpas. Tredjelandsmedborgare som har rest in på olagligt sätt ska återsändas, men detta måste ske med hjälp av ett förfarande som är värdigt en lagenligt konstituerad stat.

Jag var beredd att stödja ett direktiv som, långt ifrån att vara perfekt, skulle ha tillhandahållit värdefulla riktlinjer för de nio EU-medlemsstater som inte har några egna invandringslagar, eller för de som faktiskt har för hård lagstiftning.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Junilistan ställer sig starkt kritisk till detta betänkande och den kompromiss som stöds av vissa politiska partier. Ett lands flyktingpolitik är en fråga av strikt nationell karaktär och ska avgöras i enlighet med ett lands rättsliga kultur. EU tar i och med betänkandet ett stort steg i försöket att genomdriva en europeisk invandringspolitik med en stark offensiv mot illegala invandrare. Här uppmanas till ett godtyckligt och konsekvent frihetsberövande av människor som inte begått något brott, utan endast har korsat en landsgräns. I betänkandet föreslås att totalt utestänga människor från europeisk mark under fem års tid, oavsett deras situation, vilket innebär en Fästning Europa.

EU ska vara en värderingsunion som håller mänskliga rättigheter och humana värderingar i helgd, men detta förslag går emot detta. Organisationer som UNHCR och FN:s flyktingkommissarie existerar redan för att respektera utsatta människors mänskliga rättigheter och för att ange humant acceptabla regler och standarder.

Junilistan förkastar detta betänkandet och hoppas att övriga parlamentariker gör samma sak.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det förslag som utarbetades för att förkasta detta skamliga direktiv förkastades beklagligt nog även det av en majoritet av parlamentet, på grund av att socialdemokraterna och högern gaddade ihop sig.

Genom vår röst försökte vi att förhindra att rådsöverenskommelsen skulle läggas fram eftersom detta syftar till att skapa en invandringspolitik för gemenskapen som är restriktiv, selektiv och kriminaliserande och som inte respekterar invandrares mänskliga rättigheter.

De talrika oacceptabla aspekterna när det gäller detta direktiv omfattar följande: möjligheten att frihetsberöva invandrare under högst 18 månader, frihetsberövande av familjer, till och med med minderåriga, utvisning av minderåriga utan att behöva överlämna dem till en familjemedlem eller lagenligt utsedd vårdnadshavare och begränsning när det gäller inresa i EU-länder under en period på upp till fem år för en invandrare som har utvisats.

Om EU-institutionerna vill anta åtgärder som gäller invandrare borde de föreslå att medlemsstaterna ratificerar FN:s konvention om skydd för alla migrerande arbetare och deras familjemedlemmar.

Människors värdighet får inte ifrågasättas. Rättigheterna måste skyddas och erkännas, utan hänsyn till deras situation när det gäller dokumentation. Vi får inte införa politik som kränker mänskliga rättigheter och som kriminaliserar män och kvinnor som bara eftersträvar ett arbete och, i många fall, den grundläggande rättigheten till liv.

  Erna Hennicot-Schoepges (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Mänskliga rättigheter är inte förhandlingsbara.

Frihetsberövande, vilket föreskrivs i detta dokument, är en allvarlig åtgärd, till och med när det bara är för en begränsad period. Varför talar vi inte om att välkomna dem som anländer till Europas territorium och om mottagningsresurserna i stället för förvarsenheterna? Vi har i decennier känt till att smugglare har ett kriminellt intresse av människohandel och att det ofta finns medbrottslingar inblandade som tar hand om dessa illegala arbetare, som är dåligt betalda och som får bo i dåliga bostäder.

Jag anser att det finns ett akut behov av rättsliga åtgärder för att motarbeta den verksamhet som utövas av dessa människosmugglare och människohandlare. När det gäller politik för frivilligt återvändande skulle det sända en bättre signal om man stöder detta med en politik som innebär riktat samarbete i stället för att fängsla dem som inte är skyldiga till någonting. Vi äger inte jorden, vi har inte rätt att betrakta oss själva som herrar över kontinenten, och inte ens lagenligt konstituerade stater som våra har rätt att bryta mot rätten till personlig integritet.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade emot Weberbetänkandet och beklagar bestämmelserna i det föreslagna återvändandedirektivet. Direktivet kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att frihetsberöva invandrare i upp till 18 månader, till och med av skäl utanför deras kontroll. Detta är inte kännetecknet för en civiliserad invandringspolitik och uppfyller inte de normer vi kan förvänta oss av EU.

  Mikel Irujo Amezaga (Verts/ALE), skriftlig. − (ES) Jag röstade emot detta betänkande: det är ett mycket ömtåligt ämne eftersom det berör fler och fler människor, och det faktum att det behandlas som ett logistiskt snarare än ett humanitärt problem går inte att tolerera. Många av bestämmelserna är helt enkelt oacceptabla: införandet av ett förbud mot återresa till europeiskt territorium upp till fem år, möjligheten att frihetsberöva familjer och ensamkommande barn, möjligheten att skicka människor tillbaka via transitområden, den låga skyddsnivån för personer som är känsliga för separation, det faktum att frihetsberövande av asylsökande inte förhindras och bristen på betydande garantier när det gäller beslut om återvändande och förvar.

Dessutom är invandring nära knutet till utvecklingspolitiken. EU måste få till stånd de åtgärder och det bistånd som behövs för att garantera verklig utveckling i tredjeländer. Invandrare och personer som vistas här på ett oegentligt sätt har inte valt att befinna sig i den ställningen: de kan inte stanna kvar i sitt hemland eftersom deras grundläggande behov i många fall inte är tillgodosedda. Under 2000-talet är det ett faktum som borde skämma ut oss.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. − (CS) Att skicka tillbaka illegala invandrare till deras ursprungsländer är ett mycket kontroversiellt ämne. Enligt en vidsträckt tolkning av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från 1950, FN:s konvention angående flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom 1967 års protokoll, och FN:s konvention om barnets rättigheter från 1989 är sådana handlingar för det mesta förbjudna. När jag tar hänsyn till kritiken från utskotten (till exempel utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor) måste jag säga att ett direktiv som gör det möjligt att frihetsberöva personer i upp till 18 månader, tillsammans med erfarenheterna från ledamöter som besökt förvarsenheter, bara gör meningsskiljaktigheterna mer uppenbara. Alla personer som begår en brottslig handling ska straffas, inbegripet dem som anlitar tredjelandsmedborgare, illegalt och på usla villkor. GUE/NGL-gruppen kan inte under några som helst omständigheter stödja detta direktiv.

  Romano Maria La Russa (UEN), skriftlig. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I dag, genom att rösta för Weberbetänkandet, kan vi ha tagit ett avgörande steg för att utarbeta en heltäckande ram av åtgärder mot illegal invandring: åtgärder som kommer att ge ett svar på de krav på säkerhet som ett stort antal EU-medborgare ställer, av vilka många har fallit offer för brott som begåtts av tredjelandsmedborgare.

Det gläder mig att kunna notera att Europaparlamentet, garant för allmän frihet och allmänna rättigheter, till slut har tagit ställning för en gemensam politik för att uppfylla medlemsstaternas behov i kampen mot illegal invandring. Vi har klargjort att målet är att inte bara att upptäcka de som vistas illegalt, utan också att införa tydliga, genomblickbara och snabba återvändandeförfaranden.

Det handlar därför inte bara om att ta hårdare tag mot fenomenet, till exempel förbudet mot återresa, utan också om att tillhandahålla hjälp till minderåriga. Dessa åtgärder är inriktade på ytterst noggrann respekt för mänskliga rättigheter i mottagningsenheter. Illegal invandring måste framför allt bekämpas genom att försöka få till stånd avtal med ursprungsländerna, som inte kan stå vid sidan av och se på hur en tragedi utvecklas som inte längre är enbart nationell utan också europeisk, och genom att sända ut en stark signal till dem som förbereder sig för att ta sig in i Europa illegalt. Vår kontinent är inte ett land som kan erövras av alla och envar, och det finns såväl skyldigheter som rättigheter att respektera.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Det har hörts en hel del oväsen från vänstern och den yttersta vänstern som syftar till att stigmatisera Weberbetänkandet, parlamentets tolkning av återvändandedirektivet, som inte helt motsvarar det som krävs vad gäller invandringspolitik.

Vi vågar knappt nämna det självklara att det är en olaglig handling att passera en gräns illegalt utan visum eller uppehållstillstånd och att det ska behandlas i enlighet därmed.

När de med avsikt förlorar sina papper eller vägrar att uppge var de kommer ifrån, för att de inte ska skickas tillbaka till sina ursprungsländer, är det de illegala invandrarna och inga andra än dem som bär ansvaret för den period de är frihetsberövade, som vissa felaktigt anser vara för lång.

Att tala om mänskliga rättigheter döljer bara den verkliga situationen: Europa översvämmas av illegal invandring som huvudsakligen inte kan kontrolleras, och detta kommer utöver den lagliga invandring som uppmuntras av såväl nationella myndigheter som EU-myndigheter i lika hög grad.

Weberbetänkandet, även om det är otillräckligt för syftet, är ett steg i rätt riktning. Jag hoppas att detta är bara det första steget. Håller nationella regeringar och Europaparlamentet äntligen på att vakna upp inför problemets omfattning? Det är redan ganska sent på dagen …

  Roselyne Lefrançois (PSE), skriftlig. – (FR) Det dokument som har antagits i dag utgör en fullständig omprövning av det arbete som har uträttats i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, som hade berett vägen för en betydande förbättring av kommissionens ursprungliga förslag.

Denna så kallade kompromiss kommer i själva verket inte att leda till några förändringar som kan förväntas förbättra den skyddsnivå som ges till personer som bor i de medlemsstater som har åtminstone acceptabel invandringspolitik. Den främsta anledningen till detta är dokumentets begränsade räckvidd: asylsökande och personer som har frihetsberövats vid gränskontroller är uteslutna från det, även om de utgör en betydande del av alla illegala invandrare. En annan mer relevant anledning är eftersom det ger medlemsstaterna alldeles för mycket utrymme när det gäller sådana nyckelfrågor som minderårigas rättigheter och förvarstidens längd. Den sistnämnda har nu utsträcks till 18 månader, vilket kan jämföras med de sex månader som föreslogs av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet.

Jag skäms över att en majoritet här i parlamentet har stött idén om att under en så lång period låsa in personer vars enda brott är att de har kommit hit i sökandet efter bättre levnadsvillkor och som ofta befinner sig i en mycket sårbar situation.

Jag har med gott samvete röstat mot dokumentet. Om det verkligen behövs vissa grundläggande gemensamma regler ska dessa i så fall utarbetas som en del av en ansvarskännande och human strategi för illegal invandring, och de får inte under några omständigheter införas på bekostnad av att de grundläggande rättigheter och värden som ligger oss varmt om hjärtat offras.

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Det mycket omskriva ”återvändandedirektivet”, som har förslagits av kommissionen i Bryssel och som helt felaktigt har brännmärkts av vänstern och den yttersta vänstern som ”skammens direktiv”, som kränker de mänskliga rättigheterna, har just antagits Europaparlamentet till deras stora missnöje.

Men detta direktiv, som förväntas tillhandahålla ramarna för att återsända illegala invandrare, är inte alls repressivt. Det kriminaliserar inte invandrare som har tagit sig in i Europa illegalt. Bättre upp, det ger dem möjlighet att välja mellan legalisering och frivilligt återvändande, och allt detta backas upp med privilegier och garantier som skyddar mänskliga rättigheter.

Vad finns när det gäller människors rätt att skydda sig själva och att inte översvämmas av global invandring? Ingenting.

Fästning Europa som alla medier i Frankrike och på annat håll talar nedsättande om existerar inte. Det är en fantasi som har skapats för att bereda vägen för lagstiftning som ger uttryck för en positiv inställning till invandring och invandrare med en repressiv skepnad som täckmantel.

Detta är inte något bra direktiv. Det är ingenting annat än kamoflage. Det har dock en enda merit: det utgör det första steget mot en mindre invandringsförespråkande politik. Det får inte skyla över det faktum att andra bestämmelser håller på att utarbetas, såsom systemet med EU-blåkort som skapar förutsättningar för laglig invandring för anställningsändamål, och att det syfte som angetts för dessa åtgärder uteslutande är att uppmuntra mer invandring till Europa.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag röstade för Weberbetänkandet eftersom jag anser att det enda sättet för Europeiska unionen att bekämpa och förebygga illegal invandring är med gemensamma regler som är hårda men rättvisa. Detta återvändandedirektiv är en framgångsrik början på en gemensam europeisk invandringspolitik.

Europa kan endast öppna för legal invandring om illegal invandring är tydligt definierad och kan hanteras på ett effektivt sätt på grundval av gemensamma regler.

Enligt min uppfattning tar man i direktivet vederbörlig hänsyn till humanitär oro när det gäller utvisningsförfarandet, särskilt genom införandet av en maximal förvarstid på sex månader. Med tanke på att nio medlemsstater, däribland Luxemburg, tidigare inte hade någon maximigräns för förvar är detta ett stort steg framåt.

Personer som berörs av ett utvisningsförfarande kommer nu också att ha rätt att väcka talan inför domstol eller tribunal för att kunna överklaga förfarandet, vilket i sista hand omfattar EG-domstolen som sista instans. Det finns också garantier för att fri rättshjälp finns tillgänglig för personer som saknar tillräckliga resurser. Detta kommer att göra slut på den godtyckliga utvisningspolitik som vissa medlemsstater driver och stärka rättsstatsprincipen.

Jag vill också klargöra att en maximal förvarstid på 18 månader, som kan införas genom att utsträcka sexmånadersperioden med ytterligare 12 månader, bara får tillämpas i extrema undantagsfall. Detta är möjligt endast om personen utgör ett hot mot den allmänna säkerheten eller för att förebygga en överhängande rymningsrisk.

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE), skriftlig. − (RO) Det förslag till direktiv som vi diskuterade i går och röstade om i dag tar för första gången direkt upp frågan om europeisk invandringspolitik genom att fastställa normer och förfaranden för att sända tillbaka invandrare som uppehåller sig olagligt på medlemsstaternas territorium. Förutom målet att åstadkomma en rättslig harmonisering av invandrarnas situation var den verkliga utmaningen för detta direktiv att finna en kompromiss som skulle vara förenlig med principerna om mänskliga rättigheter och rätten till fri rörlighet för personer och som samtidigt skulle ta hänsyn till behovet av enskild och i synnerhet kollektiv säkerhet.

De flesta medlemsstater har erfarenheter av invandring, och de åtgärder som deras regeringar har vidtagit har varierat beroende på invandringsflödet. Av den anledningen menar jag att Manfred Webers betänkande reglerar dessa skillnader mellan medlemsstaternas invandringspolitik genom att fastställa de gemensamma normer och förfaranden som ska tillämpas. Jag kan därför säga att jag röstade för detta betänkande just på grund av det övergripande synsättet på invandring.

Åtgärder som frivilligt återvändande till ursprungslandet, tillfälligt frihetsberövande och särskild hänsyn till skyddet av underåriga utan medföljande vuxen samt möjligheten att få tillgång till sjukvård och utbildning strider inte mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter utan bevisar tvärtom att Europeiska unionen har tagit ännu ett steg mot att utforma en gemensam politik när det gäller olaglig invandring.

Jag skulle också vilja gratulera rådet och Manfred Weber för den kompromiss de förhandlat fram.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Krig, diktaturer, diskriminering, naturkatastrofer och fattigdom driver folk från Afrika och Asien att fly till Europa. För många flyktingar handlar det inte om att välja att förbättra sina levnadsförhållanden, utan det är enbart en fråga om överlevnad. Toppmötet i Tammerfors 1999 gjorde ett försök att minska flödet av flyktingar till ett antal EU-medlemsstater. Detta gjordes inte genom att vädja om ömsesidig solidaritet för att fördela flyktingarna bättre över EU-staternas territorium, utan enbart genom att begränsa tillträdet till Europa vid de yttre gränserna på ett ännu strängare sätt. Alltfler upprörande situationer har inträffat under de senaste åren. Många människor drunknar på havet, och om de når land blir de inlåsta en tid, tvingade till en illegal tillvaro eller med våld skickade tillbaka till ett land där de inte kan överleva.

Weberbetänkandet och försöket att nå en överenskommelse med rådet vid första behandlingen har ytterligare förvärrat situationen. Det finns goda skäl till att alltmer opposition mot detta framträder från många håll. Om detta antas, trots oppositionen, kommer det att bli möjligt att folk blir inlåsta utan rättsligt förfarande under sex månader, det kommer att bli lättare att utvisa barn, och de som har utvisats kommer att vara förbjudna från att resa in i EU under 5 år, oavsett om situationen i det land där de är bosatta har försämrats under den tiden eller inte.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) De flesta av de uppskattningsvis 42 miljoner flyktingarna under 2007 var ekonomiska invandrare som föll i den fälla som gillrats av invandringssvindlare och som riskerade sina liv för att nå eldoradot. Detta leder inte bara till otaliga mänskliga tragedier utan lägger också en börda på destinationsländernas sociala system och belastar domstolarna med hopplösa asylmål, vilket gör livet ännu svårare för dem som verkligen kan ha rätt att göra anspråk på asyl.

Tidigare har vissa medlemsstater dragit till sig miljontals illegala invandrare med masslegaliseringar eller minimalt frihetsberövande följt av automatiskt tillstånd att stanna kvar. Även om de åtgärder som föreslås inom ramen för återvändandedirektivet är alldeles för släpphänta är de åtminstone ett steg i rätt riktning, särskilt om den föreslagna minsta förvarstiden är strängare än de nuvarande bestämmelserna i vissa medlemsstater, vilket är anledningen till att jag röstade för betänkandet.

  Cristiana Muscardini (UEN), skriftlig. − (IT) Jag vill gratulera mina kolleger i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor till den kompromiss med rådet man nått fram till. Detta är första gången som unionen har lyckats skaffa sig gemensamma regler när det gäller återvändande för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Det är lovvärt att direktivets mål, genom fastställande av gemensamma och genomblickbara återvändandeförfaranden, är att garantera human behandling för de berörda och att förbättra samarbetet både med invandrarnas nationella myndigheter och mellan medlemsstaterna, däribland genom införandet av ett förbud mot återresa som gäller över hela unionen och som inte får överstiga fem år.

Frivilligt återvändande, varaktighet för temporärt förvar, med alternativ tillgängliga för vissa fall, anordnande av förvarsinrättningar, förbud mot kollektivt återvändande, särskild behandling för minderåriga och sårbara personer när ett beslut om återvändande fattas och bevarande av familjesammanhållning: allt detta är positiva inslag i förslaget till direktiv, vilket även gäller för fri rättshjälp, om så behövs, för att kunna överklaga utvisningsbeslutet.

Jag röstar för denna åtgärd i vetskap om att illegal invandring kommer att bekämpas mer effektivt med gemensamma och genomblickbara regler. Dessa regler kommer att förbättra våra medborgares säkerhet, vilket återigen bekräftar att när det handlar om gemensamma problem, till exempel sådana som avser invandring, måste EU uppträda enat och bekräfta att principerna välkomnande och lagenligt uppträdande är oupplösligen förenade.

  Robert Navarro (PSE), skriftlig. – (FR) En majoritet av Europaparlamentet har i dag antagit förslaget till återvändandedirektivet. Detta förslag till direktiv, som syftar till att fastställa gemensamma miniminormer för behandling av illegala invandrare, var ursprungligen avsett som en reaktion på den ofta tragiska situation som råder i de bortåt 224 interneringsläger som finns utspridda över Europa. Det är ett förnuftigt initiativ, för vi vet att vissa länder inte har några regler eller gränser över huvud taget för internering av illegala utlänningar. Under omröstningen i utskottet gjorde de socialdemokratiska ledamöterna avsevärda framsteg genom att fastställa väsentliga garantier för mänskliga rättigheter som saknades i det ursprungliga förslaget. Dessa har nu avlägsnats av rådet och PPE-föredraganden, för det verkar som att de föredrar ett mer repressivt paket i hopp om att det kommer att avskräcka dem som redan befinner sig i ett förtvivlat tillstånd. Resultatet är ett direktiv som syftar till att stadfästa ett förfarande för att kriminalisera invandrare, packa ihop dem under fruktansvärda förhållanden under långa oavbrutna tidsperioder och separera minderåriga från deras familjer samtidigt som de så kallade garantierna för rätten till rättshjälp och överklagande i själva verket överlåts till medlemsstaterna. Detta är helt enkelt oacceptabelt och i strid mot de värden som Europa gör anspråk på att företräda. Det är anledningen till att jag beslutade mig för att rösta mot texten.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Den konservativa majoriteten i Europaparlamentet har än en gång ignorerat medborgarnas och det sunda förnuftets röst. Att anta ”skammens direktiv” i ett försök att skapa en Fästning Europa berövar invandrare deras grundläggande mänskliga rättigheter och dömer dem till ett illegalt liv. Rådets skamliga och omänskliga förlikningsavtal strider mot den befintliga internationella rättsliga ramen. Garantierna för ökat skydd för invandrare i Europa står i fullständig kontrast mot de förskräckliga bilderna av ”mottagningsenheterna”.

Europa kan inte gömma sig bakom denna oacceptabla lagstiftning och stänga dörren för invandrare.

Ny demokrati-regeringen och dess Europaparlamentariker som aktivt har stött dagens beslut bär en stor del av ansvaret. Det som Kostas Karamanlis sa framför tv-kamerorna när han besökte mottagningsenheten för invandrare på ön Samos för några dagar sedan motsäger mot Ny demokratis handlande.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. - (DE) Mina skäl för att rösta emot återvändandedirektivet är följande:

I direktivet som förhandlats fram av EU:s inrikesministrar fastställs inte bara att det ska vara möjligt att frihetsberöva så kallade ”tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen” under upp till 18 månader innan de utvisas; dessutom kan flyktingar som utvisats åläggas ett femårigt förbud mot återresa. Till följd av direktivet hotas cirka 8 miljoner icke EU-medborgare utan giltigt uppehållstillstånd av frihetsberövande och utvisning till sina ”hemländer”.

Vidare tillåter direktivet frihetsberövande och avlägsnande av ensamkommande barn, vilket klart strider mot FN:s konvention om barnets rättigheter. Det finns planer på att utvisa invandrare till transitländer som inte är deras hemländer. Många garantier för handläggningen av fallen och lagstadgade rättigheter för invandrare att överklaga utvisningsbeslut har försvunnit från den slutgiltiga texten, vilket även skulle kunna utgöra en fara för rättigheterna för de invandrare som kan ansöka om asyl.

Kort sagt skapar direktivet en grogrund för stigmatisering och kriminalisering av invandrare, som utan att ha begått något brott kommer att fråntas sin frihet och hållas i anläggningar för frihetsberövande under ovärdiga förhållanden. Direktivet urholkar europeiska och internationella mänskliga rättigheter genom att göra levnadsförhållandena för invandrare ännu sämre. Denna nya åtgärd ligger i linje med logiken bakom EU:s medlemsstaters invandrings- och asylpolitik i den form den bedrivits sedan 1990, en politik som är anmärkningsvärd för sina permanenta inskränkningar av invandrares rättigheter. Nu krävs det motstånd mot genomförandet av direktivet.

  Lydie Polfer (ALDE), skriftlig. – (FR) Förslaget till ett direktiv om återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna syftar till att ge Europeiska unionen en gemensam invandringspolitik genom att fastställa kriterier för en maximiperiod för tillfälligt frihetsberövande, genom att föredra frivilligt återvändande och genom att införa ett förbud mot återresa för de utvisade.

Texten som föreslagits är en kompromiss, och liksom alla kompromisser kan den förbättras. Således ligger maximiperioden för tillfälligt frihetsberövande på sex månader som kan förlängas till tolv månader, långt över den maximala tillåtna frihetsberövandeperioden i mitt land, Luxemburg (tre månader).

Å andra sidan ger dokumentet vissa garantier för familjer och barn, och specificerar vilka villkor som ska styra förbud mot avvisning eller utvisning till ursprungslandet.

Eftersom detta är ett ämne som faller under medbeslutandeförfarandet har parlamentet lika mycket att säga till om som ministerrådet, och ett negativt resultat i omröstningen skulle leda till fördröjningar som vore till skada för denna mycket känsliga fråga.

Av detta skäl, och trots vissa reservationer, röstade jag för förslaget till direktivet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. - (PT) I ett område som har gemensamma yttre gränser och saknar inre gränser måste man harmonisera vissa regler om inresa, rörlighet, vistelse och avresa för tredjelandsmedborgare. En välmående ekonomi och en välfärdsstat med höga skyddsnivåer – jämfört med grannländerna – måste upprätta regler och villkor för inresa för tredjelandsmedborgare.

Det är därför nödvändigt att reglera och uppnå en viss grad av konsekvens i bestämmelserna i de olika områden som har en gemensam gräns. När man gör detta måste man hålla i åtanke att invandring är en tillgång och en förmån för bestämmelseländerna och en potentiell förmån för ursprungsländerna, så länge den är reglerad och laglig. Man måste också tänka på att när vi visar medmänsklighet genom att välkomna människor som har det svårt är detta ett tecken på civilisation som vi inte kan vända ryggen till.

Jag stöder grunddragen i betänkandet, eftersom det inte tvingar oss att minska våra garantier, utan faktiskt inför dem, om än i otillräcklig utsträckning, där de saknades.

Slutligen anser jag att vi missade en punkt i debatten om detta ämne. Destinationen för invandringen, åtminstone för invandringen inom Europa, håller på att förändras. Med tanke på att migrationsströmmar är bland de mest avslöjande ekonomiska indikatorerna är detta en punkt som förtjänade mer uppmärksamhet.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Det är inte så att jag inte finner texten otillräcklig på vissa punkter, särskilt de som har att göra med frihetsberövande av underåriga och hälsofrågor, men här till sist, efter tre års förhandlingar med rådet, har vi nu denna kompromiss som har fått pressas fram från vissa medlemsstater, som inför regler i de länder som aldrig har haft några, och – vilket är en avgörande punkt – inte förbjuder andra länder att behålla sin egen lagstiftning eller gå längre genom att införa ännu mer flexibla lagar.

Jag stöder inte den häxjakt som vissa återigen i dag bedriver mot de som försöker sätta gränser för invandringen i Europa. Nej, Europa är inte någon fästning. Nära två miljoner invandrare kommer hit lagligt varje år. Nej, direktivet inför inte 18 månaders frihetsberövande: den generella regeln är maximalt sex månader, med mycket strikt tillämpade undantag, får vi lov att komma ihåg, i de nio länder som tillåter frihetsberövande i obegränsad tid. I Belgien, till exempel, är genomsnittsperioden för frihetsberövande 22 dagar.

Att rösta ”nej” i dag är den enkla, rubrikskapande utvägen, och i detta fall är jag säker på att det inte kommer att gynna de mest berörda, nämligen invandrarna själva, som behöver hjälpas och i vissa fall resoneras med.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstar för Manfred Webers betänkande. EU har till sist börjat ta itu med problemet med illegal invandring på ett ansvarsfullt, effektivt sätt. Återvändandedirektivet är ett första steg mot en lämplig politik för att bekämpa detta fenomen. Illegala invandrare måste vara skyldiga att lämna Europa, med all respekt för miniminormer som ser till att de berörda personerna behandlas humant. Som vi alltid har framhållit, är illegal invandring ett extremt allvarligt problem, och ansvaret för att handskas med det bör lämnas till de enskilda länderna. Problemet är emellertid ofta ett europeiskt problem, och därför får inte vissa länder, först och främst Italien, belastas med allt ansvar och alla kostnader.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Den överdrivet långa frihetsberövandeperioden är ett av de viktigaste skälen till hur jag röstat. Att ge möjlighet att låsa in vuxna och till och med barn i inte mindre än 18 månader är att gå för långt, särskilt som de också ska frihetsberövas om deras ursprungsland inte samarbetar genom att tillhandahålla de rätta dokumenten. Ofta kan de inte återvända, utan att detta på något vis är deras eget fel. Att människor som vistas här olagligt kan skickas tillbaka till landet som de reste genom är inte heller någon lösning. Ett femårigt förbud mot återresa är oförenligt med principen om att människor ska kunna få skydd i Europa om de behöver det. Denna åtgärd kommer även att leda till illegal människohandel och människosmuggling. EU är i brådskande behov av en överenskommelse om vem som får komma in, men riktar nu större delen av sina ansträngningar mot utvisning. Till följd av detta är förslaget ensidigt och mycket obalanserat. Överenskommelser som denna är bara meningsfulla om de ger lagstadgade rättigheter åt människor utan giltiga dokument. Tyvärr gör inte denna kompromiss det i tillräckligt hög grad. Jag skulle göra europeisk invandringspolitik en björntjänst genom att rösta för detta.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. - (EN) Förlusten av ändringsförslag 98 om behandlingen av ensamkommande barn, och ändringsförslag 103 om de förhållanden, tidsperioder och lagar som ska gälla vid frihetsberövande av invandrare, är djupt nedslående för de av oss som tror på mänsklig värdighet.

  Daniel Strož (GUE/NGL), skriftlig. - (CS) Enligt min åsikt är förslaget till en resolution om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna inte någon bra text. Genom administrativa och repressiva metoder försöker man att ”lösa” ett allvarligt problem, som i själva verket kräver en politisk lösning som inriktas mot att eliminera skälen till illegal invandring. Betänkandet som presenterades av Manfred Weber inför Europaparlamentet innehåller inget annat än (mer eller mindre) kosmetiska förändringar, som inte går till botten med problemet.

Att införa repressiva åtgärder mot så kallade illegala invandrare, som så kallat tillfälligt frihetsberövande, och att hålla dem under de fruktansvärda förhållanden som råder i vissa anläggningar för frihetsberövande (enligt utskottet för mänskliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor) bryter mot internationellt erkända konventioner om skydd för mänskliga rättigheter.

Dessutom framkommer ett grundläggande problem i motiveringen, som påverkar själva principen bakom hela dokumentet. Även om ett alternativ erbjuds – nämligen möjligheten att bevilja så kallade illegala invandrare lagliga uppehållstillstånd – så grundas så väl kommissionens förslag som betänkandet som Europaparlamentet är på väg att anta på en enda förutsättning: att illegala invandrare måste lämna Europa. När man tar med dessa ovannämnda fakta i beräkningen, blir min rekommendation att betänkandet bör avslås.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. − (RO) Unionen bygger på gemensamma värden och skyddar mänskliga rättigheter. Jag röstade för ändringsförslagen från den socialdemokratiska gruppen eftersom man där krävde att medlemsstaterna skulle bevilja allvarligt sjuka människor ett eget uppehållstillstånd eller någon annan typ av tillstånd som ger dem rätt att vistas i landet.

Syftet är att invandrarna ska kunna få tillgång till sjukvård, utom i de fall då det kan bevisas att personerna i fråga kan få lämplig behandling och läkarvård i sitt ursprungsland. Jag menar också att det är viktigt att den berörda tredjelandsmedborgaren omdelbart släpps om det offentliga frihetsberövandet inte är lagligt. Underåriga som är frihetsberövade bör få delta i nöjesverksamhet, till exempel lekar och fritidsaktiviteter som passar deras ålder, och även få möjlighet till utbildning.

Barn utan medföljande vuxen bör inkvarteras på institutioner med lämplig personal och utrustning anpassad till deras åldersgrupp. Barnets bästa bör vara den centrala principen när man håller dem i offentligt förvar i väntan på utvisning. Jag är ledsen över att de här ändringsförslagen inte antogs. Utan dem anser jag Weberbetänkandet vara oförenligt med de europeiska värdena och därför röstade jag mot det.

  Jeffrey Titford (IND/DEM), skriftlig. - (EN) Vi röstade för att avslå betänkandet, eftersom vi inte vill ha någon form av gemensam europeisk invandringspolitik. Vi anser att det bör vara upp till de enskilda staterna att bestämma vem som utvisas från deras territorium och under vilka förhållanden.

Fastän vi nästan aldrig röstar för någon lagstiftning, vill vi påpeka att vi faktiskt röstade för ändringsförslag 75, som avvisade kommissionens förslag om en gemensam utvisningspolitik, men inte av de skäl som framfördes av gruppen som lade fram ändringsförslaget. Vi hade våra egna skäl för att avvisa förslaget.

Detta påverkas inte av att direktivet inte gäller i Storbritannien. Det är den bakomliggande principen som ligger till grund för vårt beslut i omröstningen.

– Betänkande: Eluned Morgan (A6-0191/2008)

  Konstantinos Droutsas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) För att fullborda de storskaliga kapitalintressenas dominans på EU:s el- och gasmarknader förbereds nu ett paket av fem förslag till det tredje lagpaketet av kommissionen. Målet är att förvandla en social tillgång till en marknadsvara och att främja en kapitalistisk omstrukturering av energisektorn genom en massprivatisering av energiproduktion och energidistribution.

Förslaget skapar hård konkurrens, särskilt på grossistmarknaden för energi. Det inför fullständig åtskillnad av nätverken (överföringssystem eller förvaltningssystem för överföring) från leverans och produktion. Därmed kommer det i praktiken inte att göras någon skillnad mellan offentlig och privat sektor, och till följd av detta kommer offentliga bolag att förlora sina konkurrensfördelar och konkurrenter som är nya på marknaden kommer att skyddas.

I en tid med hastigt stigande internationella oljepriser, känner arbetstagarna av de svåra tiderna. EU gynnar kapitalets intressen, och skyddar och ökar sina vinster.

Offren för denna politik är arbetstagarna inom energisektorn, och arbetarklassen mer i allmänhet. De kommer att stå inför högre priser och sämre tjänster, vilket händer överallt där energimarknaden privatiseras.

Massmobiliseringen av arbetstagare och de rungande ”nej”-rösterna i folkomröstningar visar en växande folklig ilska över denna politik och banar väg för att upphäva den.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. - (PT) Det är intressant att se i detta tredje paket för liberalisering av elsektorn hur samma argument fortfarande används, trots att vi har mindre och mindre kontroll över hur de ekonomiska och finansiella grupper som verkar på marknaden agerar. De inför sina egna regler, höjer priser, avskedar arbetstagare, minskar anställningstryggheten och misslyckas i allt högre grad med att fullgöra sina samhällsserviceplikter.

Det är visserligen sant att utan en effektiv el- och gasmarknad kommer Europeiska unionen att få allt större svårigheter att garantera trygg elförsörjning, en hållbar energimarknad med få kolresurser och global konkurrenskraft. Det är också sant att denna marknad bara kommer att vara möjlig om det finns en stark offentlig sektor.

Det som föreslås är emellertid precis det motsatta. Man efterfrågar mer liberalisering och förstörelse av vad som finns kvar av denna offentliga sektor i vissa länder. Sedan, i ett fruktlöst försök att dölja detta, föreslår man en stadga för att skydda konsumenterna. Vi kommer att vänta och se hur denna tillämpas. I vilket fall handlar den grundläggande frågan om liberaliseringen av denna sektor, och därmed kunde vi till syvende och sist inte annat än att rösta emot detta betänkande.

  Neena Gill (PSE), skriftlig. - (EN) Herr talman! Jag yttrade mig om Eluned Morgans betänkande under debatten, men jag hade inte möjlighet att uttala mig om ändringsförslag 159. Detta ändringsförslag skulle förbjuda medlemsstaterna att ge tillstånd till att bygga nya kraftverk som släpper ut mer än 350 gram koldioxid per producerad kilowattimme. Jag skulle vilja klargöra vår ståndpunkt på EPLP:s vägnar, eftersom de har tagit emot ett antal brev om detta ändringsförslag.

Vi inser att klimatförändringarna är verkliga och håller på att ske och att vi har skyldighet att göra något åt detta, men vi har röstat emot ändringsförslag 159 eftersom det skulle slå ut utvecklingen av alla nya gas-, olje- och koldrivna kraftverk. Detta skulle vara skadligt för Europas trygga energiförsörjning och chanserna att hålla ljuset tänt i Europa.

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot Eluned Morgans betänkande och energipaketet eftersom jag tror att vi är på väg åt fel håll. Den föreslagna byrån kommer att bli ännu ett byråkratiskt organ. Ett nätverk av nationella tillsynsmyndigheter med utökade befogenheter vore ett effektivare sätt att se till att små producenter får tillträde till nätverken. Åtskillnad har kommit att ses en sorts magisk lösning, medan erfarenheterna i de länder som har genomfört denna politik sannerligen inte talar för liberala åtgärder av detta slag. Energimarknaden är en världsomfattande marknad. Konkurrens för Gazprom och de oljeproducerande staterna kommer inte att komma från biogas-kooperativen utan från de stora europeiska företagen.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. - (PL) När Europaparlamentet röstade för obligatorisk åtskillnad av ägandet för energikoncernerna i Europeiska unionen, tog det ett beslutsamt steg mot att skapa en gemensam marknad för elenergi. Att dela upp dessa koncerner i företag som ansvarar för energiproduktion och företag som ansvarar för överföring av energin är det enda sättet att skapa en öppen och konkurrenskraftig marknad utan några intressekonflikter.

Konsumenterna bör vara de som har störst nytta av de föreslagna förändringarna. Förslaget som antagits stärker konsumenternas rättigheter avsevärt. Bland annat ger det konsumenterna rätt att frånträda ett avtal med en elleverantör utan extra avgifter. Konsumenterna får även rätt att byta elleverantör på mycket kort tid.

Man bör tänka på att elmarknaden i nuläget domineras av monopolinnehavare som missbrukar sin ställning på marknader utan konkurrens. Jag anser att ett pristak kommer att skydda energikonsumenter från att bli utnyttjade av energikoncerner, utan att avskräcka nya aktörer från att komma in på marknaden.

Naturligtvis kommer inte de föreslagna lösningarna att lösa alla energiproblem vi står inför nu för tiden, som de stigande oljepriserna. Däremot representerar dessa lösningar lämpliga steg i riktning mot utveckling av en mer konkurrenskraftig marknad. Debatten kommer att fortsätta i rådet. Men tyvärr är det inte troligt att alla Europaparlamentets förslag kommer att bli godkända. Som föredraganden med rätta påpekade vill många medlemsstater skydda sina egna nationella intressen.

  Jacky Hénin (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I detta tredje energipaket framhärdar man dogmatiskt med att fortsätta i riktning mot fullständig åtskillnad av energiproduktionen och överföringsnäten.

Detta syftar till att låta hela energisektorn styras enbart av den fria marknadens lagar och till att alla ska konkurrera med alla.

Eftersom samma orsaker leder till samma följder, kommer detta att leda Europeiska unionen till en ännu större katastrof än den som Kalifornien fick uppleva under 2000.

Denna politik är dålig för konsumenterna, dålig för de anställda inom industrin, dålig för små och medelstora företag, dålig för sysselsättningen, dålig för säkerheten och dålig för miljön. Marknaden och den privata sektorn är oförmögna att tillgodose européernas energibehov och att ta itu med utmaningarna från den globala uppvärmningen och en tidsålder utan fossila bränslen. Deras främsta mål är att betala ut så mycket som möjligt till sina aktieägare, inte att handla i en nations allmänna intresse.

Vi behöver en verklig inre marknad för energi i Europa, och detta kommer man bara att kunna uppnå genom samarbete. Energisektorn behöver vägledas genom samordnade offentliga åtgärder från medlemsstaternas sida, inte genom finansmarknadernas verksamhet. EU måste vidta åtgärder för att se till att energi erkänns som en global offentlig resurs och inte bara som ännu en vara att köpa och sälja.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. - (EN) Jag blev besviken över att min egen grupps ändringsförslag om ansvar vid kärnkraftsolyckor inte antogs. Men Eluned Morgans slutgiltiga betänkande har trots allt mycket som talar för det, och jag välkomnar att man har lagt till hänvisningar till den föreslagna stadgan om energikonsumenters rättigheter. På det hela taget kunde jag därför rösta för betänkandet.

  Tunne Kelam (PPE-DE), skriftlig. - (ET) Jag stöder starkt dessa ändringsförslag, eftersom de stärker den fria konkurrensen i Europeiska unionen, hjälper till att hålla priserna på en rimlig nivå och samtidigt låter konsumenterna utöva sin frihet att byta elleverantör närhelst de vill. Vidare främjar detta att man delar på elektriciteten över gränserna, och därmed skyddas stater och konsumenter från plötslig elbrist. Jag uppmanar till snabbt agerande på detta område för att eliminera onödig byråkrati och bördor, så att det blir möjligt för elföretagen i EU att verka fritt i hela unionen för att stärka den fria konkurrensen och ge konsumenterna möjlighet att göra medvetna val.

  Roselyne Lefrançois (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot detta betänkande, där man utger sig för att fastställa gemensamma bestämmelser för den inre marknaden för el, när det man egentligen vill göra är att avveckla det arv som Europas traditionella nät utgör.

Jag menar att åtskillnad mellan elproduktion och eldistribution inte kommer att ge några ytterligare garantier om nätens effektivitet, trygghet eller tillträde, framför allt inte i den nuvarande situationen med fortsatt stigande global efterfrågan på el och stor osäkerhet om resurserna.

Den sistnämnda aspekten kräver ännu större strukturella investeringar om vi ska kunna bevara vår försörjning och främja forskning och innovation – en möjlighet som i hög grad tycks oförenlig med den tanke om stark konkurrens och kortsiktig lönsamhet som ligger till grund för beslutet att sträva efter en total avreglering av denna sektor.

Den ”tredje väg” som de franska socialdemokraterna stöder, men som tyvärr avvisades, tycks vara en betydligt förnuftigare lösning eftersom den gör det möjligt för oss att bevara de stora europeiska energikoncernernas gamla integritet, samtidigt som vi överlåter eldistributionens organisation till oberoende tillsynsmyndigheter.

Men jag välkomnar ändå det framsteg som betänkandet innebär i fråga om konsumentskydd, särskilt införandet av bestämmelser om kamp mot energifattigdom och garantier om öppen och tillgänglig information för slutanvändarna.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Elförsörjning är inte en affärsrörelse, utan en nätservice. Servicen måste ges till alla intressenter utan avbrott och med minsta möjliga miljöpåverkan. Detta krav är oförenligt med de risker som en internationell handel av konkurrerande bolag för med sig. Elektricitet kommer att fortsätta att vara en otillräcklig och sårbar produkt även i framtiden, särskilt som det fossila bränslet håller på att ta slut och den globala uppvärmningen fortsätter.

Därför är det bra att det i många av EU:s medlemsstater är staten eller lokala myndigheter som har byggt ut elverken och kraftledningsnäten. En privatisering av denna nätservice är riskabel och inte önskvärd. En försäljning av dessa skapar nya ägare och ett monopol inom transmissionssystemet. Det är ett system som är en ideell resurs mellan produktionen och försäljningen, och en äganderätt kan missbrukas för att införa en hög avgift för konsumenterna och alla konkurrenter. Att sätta elpriserna på aktiemarknaden leder till konsumentpriser som är mycket högre än produktionskostnaderna.

EU:s medlemsstater gör rätt i att titta på hur dessa risker ska bekämpas. Situationen varierar mycket mellan medlemsstaterna. Det bästa är att dessa frågor bedöms här. Jag är för att ge medlemsstaterna största möjliga frihet, den tredje vägen som åberopas i Norbert Glantes ändringsförslag, men jag är emot detta direktiv som helhet.

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Den verkliga avsikten med det här tredje energipaketet är inte att säkerställa försörjningen, kvaliteten på den service som ges, överkomliga priser eller konsumenternas förmåga att fritt välja sin leverantör, utan snarare en permanent avveckling av det som är kvar av de gamla statliga elmonopolen.

Den beslutsamhet som kommissionen och många ledamöter i parlamentet har visat angående viljan att införa ”nedärvd separation”, med andra ord tvinga ”historiska” operatörer som EDF att lämna ifrån sig äganderätten till sitt elnät, är helt oacceptabel. Den verksamhet som dessa bolag har anklagats för, nämligen att begränsa konkurrenternas tillträde till elnäten och att avsiktligt begränsa investeringarna för infrastrukturprojekt, har i själva verket aldrig bevisats. Det står inte heller klart hur ett överlämnande av kontrollen av elnäten till en enda operatör som inte är elleverantören kan garantera en korrekt och tillförlitlig investeringsnivå, missbruk av nyckelposition eller bättre hantering av överbelastning.

Trots att vi alltid har försvarat medlemsstaternas odelade företräde i energifrågor - som är ett strategiskt område av alldeles för stor vikt för att lämnas över till eurokraterna - kommer vi att stödja den lösning som är minst ond av två onda ting, nämligen ”effektiv åtskillnad” som bland andra Frankrike och Tyskland föreslagit. Vi kommer också att rösta mot de texter vars ståndpunkter vi i grund och botten förkastar.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Jag kan inte annat än rösta för detta betänkande. Att säga ja till alla de krafter som är för en liberalisering av energimarknaden är att säga ja till en rättvisare, konkurrenskraftigare och öppnare marknad.

Det är inte bara det riktiga tillvägagångssättet i betänkandet att sätta konsumenten i centrum som lockar mig. Med ökande energipriser och brist på konkurrens inom de nationella marknaderna finns det en risk för att allt fler medborgare utesluts från tillgången på el. Jag håller därför med om de sociala farhågor som för första gången uttrycks i begreppet ”bränslefattigdom”, som uppmärksammar vikten av att medlemsstaterna utvecklar nationella planer som inbegriper alla medborgare.

Med tanke på den nuvarande situationen på de nationella elmarknaderna inom EU är det oacceptabelt att ett bolag kan både vara ägare till elnätet och samtidigt ansvara för elförsörjningen och sålunda ha något som i praktiken är ett monopol, eftersom det då kan sätta stopp för tillträde till marknaden för nya operatörer som i många fall är konkurrenskraftigare.

I det här dokumentet fastställer man på ett rakryggat sätt behovet av att höja nivån för öppenhet och konkurrens inom energisektorn, samtidigt som man på ett effektivt sätt skyddar konsumenten från de konsekvenser som en stängd och oföränderlig marknad för med sig.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Jag kan inte annat än rösta för detta betänkande. Att säga ja till alla de krafter som är för en liberalisering av energimarknaden är att säga ja till en rättvisare, konkurrenskraftigare och öppnare marknad.

Det är inte bara det riktiga tillvägagångssättet i betänkandet att sätta konsumenten i centrum som lockar mig. Med ökande energipriser och brist på konkurrens inom de nationella marknaderna finns det en risk för att allt fler medborgare utesluts från tillgången på el. Jag håller därför med om de sociala farhågor som för första gången uttrycks i begreppet ”bränslefattigdom”, som uppmärksammar vikten av att medlemsstaterna utvecklar nationella planer som inbegriper alla medborgare.

Med tanke på den nuvarande situationen på de nationella elmarknaderna inom EU är det oacceptabelt att ett bolag kan både vara ägare till elnätet och samtidigt ansvara för elförsörjningen och sålunda ha något som i praktiken är ett monopol, eftersom det då kan sätta stopp för tillträde till marknaden för nya operatörer som i många fall är konkurrenskraftigare.

Det här dokumentet fastställer man på ett rakryggat sätt behovet av att höja nivån för öppenhet och konkurrens inom energisektorn, samtidigt som man på ett effektivt sätt skyddar konsumenten från de konsekvenser som en stängd och oföränderlig marknad för med sig.

- Betänkande: Alejo Vidal-Quadras (A6-0228/2008)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det här är en annan del av det tredje åtgärdspaketet för att liberalisera energimarknaderna inom EU till följd av de rekommendationer som antogs av Europaparlamentet i juni 2007. Föredraganden ser positivt på förslagen om ökade och mer oberoende befogenheter för tillsynsmyndigheterna, större krav på marknadsinsyn och ett förbättrat nätverk för samarbete på europeisk nivå mellan de nationella tillsynsmyndigheterna och mellan de systemansvariga för överföringssystem. Han välkomnar också den tonvikt som läggs vid ytterligare utveckling av sammanlänkningskapaciteten mellan medlemsstaterna och förslaget om uppdelat ägande som det mest effektiva, men inte det enda, sättet att uppmuntra till investeringar och förhindra diskriminering av nya marknadsaktörer.

Med andra ord så tvingade EU fram en privatisering av en sektor som är strategisk för ekonomisk utveckling och man försöker nu vidta åtgärder för att ta itu med de allvarliga problem som skapats av de ekonomiska grupper som har tagit över sektorn. Det är orsaken till att föredraganden själv tar upp några frågor angående det frivilliga genomförandet av koder och standardbestämmelser och förordar att de bör vara obligatoriska.

Det är dock ingen som erkänner att den bästa lösningen hade varit att behålla en stark offentlig sektor inom energiområdet, och därför röstade vi mot detta betänkande.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Det var inte enbart på grund av påtryckningarna från kommissionen som E. ON och RWE sålde sina överföringssystem. På grund av den bolagisering som har ägt rum har den strategiska funktionen för tillträde till elnäten, nämligen att stänga ute nya konkurrenter, i hög grad gått förlorad. I hela Europa finns det ett stort behov av investeringar i gamla kraftverk och i systeminfrastrukturer som i vissa fall är flera decennier gamla. Erfarenheten från Storbritanniens genomgripande privatisering av järnvägen har visat att investerare har ett mycket litet intresse av att förbättra infrastrukturen. Det är mycket möjligt att de nya bestämmelserna för tillträde till elnäten kommer att ha samma effekt. Därför röstade jag mot Vidal-Quadras betänkande.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Föredraganden har utarbetat ett mycket bra och noggrant betänkande.

Jag anser att Europaparlamentets förslag i dess nuvarande form kommer att möjliggöra fortsatta insatser för att integrera unionens energimarknad. Jag har gott hopp om att det ska bli möjligt att nå en överenskommelse om alla gränsöverskridande frågor.

- Betänkande: Giles Chichester (A6-0226/2008)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det här är ytterligare en del av det här energipaketet. Det gäller upprättandet av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter som passar in i den globala strategi som fastlagts av kommissionen och av rådet, nämligen att liberalisera och reglera energisektorn, och som de har döpt till ”energipaketet”.

Strategin är alltid densamma. Först privatiseras den offentliga sektorn. Sedan uppstår problem och man skapar tillsynsmyndigheter och mer byråkrati och ger stormakterna större kontroll över vad som händer i varje medlemsstat.

Enligt föredraganden (från PPE-DE-gruppen) måste vi gå längre än i kommissionens förslag och ge denna byrå ett större oberoende och större möjlighet till att fatta beslut. Ett återkommande argument är att omotiverade regler, normer, marknadsregler och även beslut från högre myndigheter tjänar de ekonomiska gruppernas intressen. Byrån kommer att vara en övernationell institution med befogenhet inom ett strategiskt område – nämligen energisektorn –som påverkar alla sektorer i samhället.

Följderna av en inblandning i varje medlemsstats politiska strategier och ekonomi kan bli allvarliga. I detta sammanhang förkastar vi betänkandet.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Energimarknaderna anammar mer och mer en alleuropeisk karaktär och byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter kommer att spela en viktig roll allteftersom marknaden utvecklas. Byrån bör få full befogenhet för att fullgöra sina uppdrag och jag kunde stödja detta betänkande som säkerställer dessa befogenheter och samtidigt garanterar de nationella tillsynsmyndigheternas oberoende.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Föredraganden har utarbetat ett mycket bra och noggrant betänkande.

Jag anser att Europaparlamentets förslag i dess nuvarande form kommer att möjliggöra fortsatta insatser för att integrera unionens energimarknad. Det kommer också att göra det möjligt att stärka byråns befogenheter i alla gränsöverskridande frågor. Det bör ge ett effektivare samarbete mellan medlemsstaterna.

- Betänkande: Francesco Ferrari (A6-0081/2008)

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. − (PL) Antalet olyckor med fotgängare ökade med 5,7 procent i Polen förra året, medan antalet olyckor med cyklister ökade med hela 16,8 procent. Jag stöder Ferraribetänkandet och anser att det är nödvändigt att höja säkerhetskraven. Men vi får inte glömma bort att kostnaderna för detta inte i första hand ska bäras av fordonsägarna.

Jag företräder regionen Lillpolen, som har landets lägsta olyckstal, 7 procent. Men det finns många olycksdrabbade sträckor, till följd av ökad trafik och olämplig väginfrastruktur.

  Francesco Ferrari (ALDE), skriftlig. − (EN) Jag ser detta betänkande som ännu ett framsteg i att skydda fotgängarna i EU från alla de skador och dödsfall som orsakas i samband med olyckor med motorfordon. Så många som 40 000 medborgare dör varje år.

Förbättringar av fordonens konstruktion och av bilsystemen, däribland en ”deformeringszon” för fotgängare i fronten på bilen, är positiva åtgärder som behöver uppmuntras. Att man tar bort viltfångarna från de fordon som inte behöver sådana, till exempel fordon som inte är lantbruksfordon, är ett annat exempel på hur EU kan vara konsekvent när det gäller förbättringar som är "fotgängarvänliga".

Jag kommer att stödja dessa frågor i denna omröstning och jag anser att det är mycket viktigt för fotgängarna i hela EU att mer görs för att förbättra deras säkerhet.

  Neena Gill (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för det här betänkandet för att jag stöder utvecklingen av fordonens passiva och aktiva säkerhetssystem som skulle minska följderna i trafikolyckor med fotgängare och andra oskyddade trafikanter. Även om ett flertal faktorer kan förorsaka olyckor (hastighet, mänskliga misstag), bör fordonet i sig vara anpassat för att minimera sammanstötningen under en olycka. Jag stöder betänkandets åtagande att fastställa minimikrav för fordonens konstruktion, funktion och frontskydd.

Jag anser dock att det som saknas i betänkandet är möjligheten till omfattande samarbete med utvecklingsländer och tillväxtländer. Detta på grund av att de flesta dödsolyckorna i trafiken, cirka 70 procent, inträffar i utvecklingsländer. Fotgängarna svarar för 65 procent av dödsfallen, och 35 procent av fotgängarna är barn. Enbart ett land som Indien svarar för 10 procent av den världens alla dödsoffer i trafiken.

EU måste ha ett utbyte och dela med sig av sitt kunnande om alla insamlade uppgifter om trafikolyckor och undersökningar samt utvecklingen av aktiva och passiva säkerhetssystem. Det finns starka argument för tekniköverföring från EU till utvecklingsländerna, vilket skulle kunna minska trafikolyckorna och följderna för trafikanterna.

  Genowefa Grabowska (PSE), skriftlig. − (PL) Jag vill understryka vikten av detta betänkande och gratulera föredraganden till resultatet. Det är ett faktum att 8 000 trafikanter omkommer inom EU varje år. Offren är övervägande fotgängare och cyklister. Ytterligare 300 000 människor skadas. Denna situation medför personliga tragedier och får även sociala och ekonomiska följder. Därför bör unionens åtgärder för att ge ett bättre skydd för fotgängare och andra oskyddade trafikanter mot de skador som de drabbas av i kollisioner med motorfordon särskilt välkomnas.

Från och med oktober 2005 och enligt de säkerhetsåtgärder som antagits måste vissa fordon klara ett antal prestandatest enligt rekommendationer från Gemensamma forskningscentret. Unionen föreslår dessutom att man ska införa hårdare testkrav för motorfordon som saluförs på den europeiska marknaden efter 2010. I betänkandet framför oss föreskriver man en förening av aktiva och passiva säkerhetsåtgärder och föregriper en framtida introduktion av ett antikollissionssystem. Hittills har det inte funnits något bra system på marknaden som sörjer för ett skydd av fotgängare vid en kollision, och därför är det rätt av kommissionen att uppmana industrin till att utveckla ett sådant system. Jag håller också med föredraganden om att de tekniska möjligheterna för att säkerställa en högre nivå för passiva säkerhetsåtgärder ständigt bör bevakas, på samma sätt som möjligheterna att höja säkerhetskraven.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Varje år omkommer eller skadas tusentals fotgängare och cyklister i trafikolyckor över hela Europa. EU-lagstiftningen har spelat en stor roll för att minska antalet dödsolyckor och skador, men det är viktigt att alla normer är aktuella. Förslagen inom detta område välkomnas och därför röstade jag för Francesco Ferraris betänkande.

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. − (SK) Statistiken för trafikolyckorna inom EU är alarmerande. Man uppskattar att varje år omkommer så många som 8 000 oskyddade trafikanter, fotgängare och cyklister, och 300 000 skadas. Upp till 80 procent av trafikolyckorna inträffar i städer och på mindre orter där hastighetsbegränsningarna ligger på mellan 40 och 60 km/h. Detta visar att inte bara fortkörning, utan även väginfrastrukturens kvalitet och i synnerhet fordonssäkerheten kan vara orsaker till trafikolyckor. Uppmaning att utnyttja allmänna kommunikationer och att promenera och cykla som alternativ till att använda bilen måste ingå i åtgärderna för att minska antalet skador.

Jag välkomnar och röstade för föredraganden Francesco Ferraris betänkande om förslaget till förordning om skydd av fotgängare och andra oskyddade trafikanter. Den europeiska bilindustrins strävan måste vara att sälja bilar som inte bara är tekniskt avancerade och miljövänliga, utan också oerhört säkra.

För att garantera en hög säkerhetsnivå i alla situationer bör den obligatoriska monteringen av system för aktiv bromsassistans för alla nya fordon från 2009 enligt kommissionens förslag inte ersätta passiva säkerhetssystem på hög nivå, utan snarare komplettera dem.

Jag anser att denna förordning kommer att vara en hjälp för att förbättra säkerheten för alla trafikanter.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Trafiksäkerhet är en prioritetsfråga inom europeisk transportpolitik, en stor angelägenhet för politiska beslutsfattare och en stöttepelare för alla medborgare i kampen mot de tragedier som tyvärr inträffar alltför ofta på europeiska vägar. Francesco Ferraris betänkande har som målsättning att stärka gemenskapskraven inom området för säkerhet och följaktligen förbättra fotgängarnas säkerhet. Vi kan inte tveka när det gäller att kräva full uppmärksamhet och de bästa hjälpmedel som finns för att garantera säkerheten på våra vägar. Det är särskilt viktigt att det lagstiftande arbetet fortsätter att vara så rigoröst som möjligt och att man vederbörligen kontrollerar och analyserar de antagna åtgärderna för att se till att de nödvändiga förbättringarna görs i god tid så att fler tragedier kan förhindras. Vi välkomnar försöket i detta betänkande att hitta vägar för att ta igen förlorad tid och att se till att de förebyggande system som föreslås är de som passar bäst och är lämpligast för olycksoffren.

Vår uppgift är till sist att se till – därför att ibland ligger problemen i detaljerna - att den lagstiftning som vi åstadkommer, även inom de mer tekniska områdena, alltid kan erbjuda de bästa möjligheterna för att skydda våra medborgare.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. − (IT) Jag röstar för Francesco Ferraris betänkande. Jag håller med om det här förslagets mål att skärpa de gemenskapskrav som syftar till att förbättra säkerheten för fotgängare och andra oskyddade trafikanter vid skador orsakade av kollisioner med motorfordon.

Jag anser att det är möjligt både tidsmässigt och tekniskt sett att göra snabba framsteg när det gäller att skapa och genomföra passande hjälpmedel för att anpassa fordonen. Jag berömmer särskilt införandet av kravet att utrusta alla fordon med bromsassistanssystem (BAS), vilket kommer bidra till att minska antalet kollisioner mellan fordon och fotgängare.

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar detta betänkande för att det stärker den nuvarande lagstiftningen och ändå försöker förbättra trafiksäkerheten, särskilt när det gäller cyklisters och fotgängares säkerhet. Varje år omkommer 8 000 fotgängare och cyklister, och 300 000 skadas på EU:s vägar.

Ett stort antal av dessa olycksfall kan undvikas, antingen genom bättre förarutbildning eller genom en förbättrad konstruktion av fordonen. Införandet av system för aktiv bromsassistans, högre prestandatest och ett snabbare genomförande skulle bidra till att minska det blodbad som inträffar varje år på våra vägar.

Jag är särskilt glad över att dessa livsfarliga viltfångare nu måste gå igenom samma prestandatest som de fordon som de är tilltänkta att monteras på, även om jag för min del fortsätter att stödja kampanjen för att förbjuda viltfångare helt och hållet.

Jag gratulerar föredraganden till hans betänkande och ser fram emot en snabb överenskommelse med rådet i den här frågan.

  David Sumberg (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag vill förklara min röst i förhållande till Francesco Ferraris betänkande om skydd av fotgängare och andra oskyddade trafikanter.

Även om jag stöder det hedervärda målet med detta betänkande för alla oss som vill minska de förfärliga förlusterna i människoliv och de skador som orsakas på våra vägar, så anser jag att detta betänkande kräver en mycket snabb tidsplan för ett genomförande och att det inte går att uppnå.

Ganska radikala krav föreslås och därför kommer bördan på industrin att bli alltför tung om förslagen införs för snabbt.

Vi måste alla komma ihåg att i en lågkonjunktur behöver våra väljare skydda sina arbeten och en alltför snabb lagstiftning kan ofta vara till skada.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstade för betänkandet om ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning att skydda fotgängare och andra oskyddade trafikanter (2007/0201).

För närvarande finns det inga antikollisonssystem på marknaden som klarar av att på ett effektivt sätt identifiera fotgängare och andra oskyddade trafikantersom samtidigt uppfyller de nödvändiga villkoren. Jag delar föredragandes åsikt att man bör prioritera införandet av åtgärder som minskar antalet skador och framför allt antalet dödsfall bland fotgängare och andra oskyddade trafikanter. Det bör poängteras att målsättningen med de ändringsförslag som har lagts fram är att skärpa förordningens bestämmelser när så är möjligt. Jag röstade för betänkandet eftersom jag tycker att det är viktigt att övervaka teknikens utveckling, dels för att garantera den aktiva säkerheten, dels för att överväga möjligheten att införa strängare bestämmelser inom området passiv säkerhet i samband med fordonskonstruktion.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. − (PL) Fotgängare och cyklister råkar ofta ut för trafikolyckor. Det är en stor utmaning för fordonsindustrin att skydda deras liv.

Det elektroniska skyddet för fotgängare (EPP) är en utmärkt lösning. Det minskar skadorna efter en krock med fordon. Tack vare detta system är det fordonets front som tar emot kraften i kollisionen, och offrets skador blir lindrigare.

Det finns ett annat lyckat sätt att öka säkerheten för fotgängare, nämligen en rörlig motorhuv, som har installerats i C6:an. I samma stund som fotgängaren träffas höjs motorhuven automatiskt. Tack vare en kollisionsdetektor och en detonationsmekanism, höjs motorhuven 65 millimeter per 0,40 sekunder. En annan mekanism håller kvar motorhuven i en upphöjd position trots kollisionen, och därför dämpas stöten. Vid en mindre kollision skyddas fotgängaren av en del som är utrustad med stötdämpare.

Alla fordon borde genomgå så många test som krävs för att man ska öka säkerheten på de europeiska vägarna.

– Betänkande: József Szájer (A6-0088/2008)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Detta betänkande berör några positiva förändringar av det sedvanliga förfarandet mellan kommissionen och parlamentet. Genom artikel 5a i det ändrade beslutet 1999/468/EG infördes det nya föreskrivande förfarandet med kontroll av åtgärder som har generell tillämpning och är avsedda att ändra icke väsentliga delar av en grundläggande rättsakt som antagits i enlighet med artikel 251 i fördraget, bland annat genom strykning av vissa av dessa delar eller komplettering genom tillägg av nya icke-väsentliga delar.

Efter en genomgång av befintlig lagstiftning och pågående förfaranden, lade Europeiska kommissonen fram detta förslag som ska anpassas till det nya föreskrivande förfarandet med kontroll.

I talmanskonferensens beslut av den 12 december 2007 utsågs utskottet för rättsliga frågor till ansvarigt utskott, och de specialiserade utskotten till rådgivande utskott, när det gäller denna kommittéförfarandeanpassning. Utskottsordförandekonferensen enades den 15 januari 2008 om formerna för samarbetet mellan utskottet för rättsliga frågor och andra berörda utskott. Detta betänkande innehåller därför ett begränsat antal ändringsförslag från andra utskotts yttranden, som mottagits i brevform.

– Betänkande: Gerardo Galeote (A6-0213/2008)

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstade för Gerardo Galeotes betänkande om förslaget till rådets förordning om öppnande och förvaltning av autonoma gemenskapstullkvoter för import av vissa fiskeriprodukter till Kanarieöarna.

Betänkandet förespråkar att man upphäver den gemensamma tulltaxan vid import av vissa fiskeriprodukter till Kanarieöarna för åren 2007-2013. Det bör påpekas att de bestämmelser som påverkas av förslaget upphörde att gälla den 31 december 2006. Förslaget som berör införandet av avgiftsfria kvoter och de bestämmelser som reglerar dem, överensstämmer med artikel 299.2 i fördraget om Europeiska unionen, som föreskriver särskilda åtgärder för att bistå de yttersta randområdena.

Jag röstade för detta betänkande, eftersom jag anser att Kanarieöarnas särskilda geografiska läge i förhållande till försörjningskällorna för vissa fiskeriprodukter som är viktiga för den inhemska konsumtionen, medför ytterligare kostnader för denna sektor. Ett sätt att avhjälpa den här typen av naturliga hinder som beror på det geografiska läget är att tillfälligt upphäva tullarna på import av nämnda produkter från tredjeländer.

– Betänkande: Anneli Jäätteenmäki (A6-0076/2008)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. − (IT) Jag röstade för Anneli Jäätteenmäkis betänkande om ombudsmannens stadga.

Som medlem av Europaparlamentets utskott för framställningar har jag själv kunnat konstatera att ett stort och växande antal medborgare vänder sig till EU:s institutioner med klagomål över medlemsländernas underlåtenhet att följa EU:s regler.

De framställningar som skickas in till parlamentet och granskas av det ansvariga utskottet kan ofta inte betecknas som tillåtliga. Jag vill ta upp en viktig sak: ombudsmannens byrå måste anstränga sig mer för att förbättra den externa kommunikationen med medborgare. Många vet inte ens att ombudsmannen finns, trots att han skulle kunna utgöra en fungerande och effektiv länk mellan medborgarna och EU:s institutioner. Stadgan, som vi röstar om idag, skapar nya sätt att effektivisera ombudsmannens arbete. Det kommer att vara upp till oss parlamentsledamöter att övervaka resultatet.

  Lydie Polfer (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag stöder Anneli Jäätteenmäkis initiativbetänkande om ombudsmannens tillgång till information och behovet av ett tydligare regelverk, eftersom syftet är att ta fram mer exakta regler inom detta område.

Enligt texten måste EU:s olika organ och institutioner förse ombudsmannen med den information han ber om, medan man hittills kunnat vägra honom dokument under förevändning att informationen var konfidentiell.

På liknande sätt kommer tjänstemännens plikt att vittna “enligt instruktioner från deras administration” att tas bort, och de kommer i stället att förväntas säga sanningen.

Jäätteenmäkis förslag syftar till att öka allmänhetens förtroende för ombudsmannens verksamhet, och därför är de värda att antas.