Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om

- en muntlig fråga till rådet om palestinska fångar i israeliska fängelser (O-0040/2008 – B6-0166/2008) och

- en muntlig fråga till kommissionen om palestinska fångar i israeliska fängelser (O-0041/2008 – B6-0167/2008).

  Luisa Morgantini, frågeställare. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi ställer en enkel fråga till 47 ledamöter från olika politiska grupper: Vad tänker rådet och kommissionen göra åt att de israeliska myndigheterna bryter mot internationella konventioner när det gäller palestinska fångar? Den stora majoriteten av fångarna hålls fängslade på israeliskt område, vilket strider mot artikel 76 i Genèvekonventionen: godtyckligt frihetsberövande, husundersökningar, administrativt frihetsberövande, tortyr och övergrepp under förhör i förvarsenheter. Män, kvinnor, ungdomar, studenter, parlamentsledamöter och borgmästare – av en befolkning på 3,5 miljoner är ungefär 10 000 människor fängslade. För de som är mellan 16 och 35 år råder besöksförbud, vilket innebär att dessa fångar inte har fått träffa sina syskon och föräldrar på flera år.

Allt detta har dokumenterats av internationella organisationer som Amnesty International, Förenta nationerna och beundransvärda israeliska organisationer som B’Tselem och Hamoked, liksom av palestinska organisationer som Addameer och Defence for Children International. Det görs emellertid inga påtryckningar på de israeliska myndigheterna om att de ska respektera konventioner och lagar som de själva, och vi, ratificerar.

Jag skulle vilja läsa en berättelse, en vädjan, från en mor: ”Jag är mor till fången Said Al Atabeh från Nablus. Min son har varit fängslad sedan 1977. Jag är 78 år och lider av högt blodtryck och diabetes, jag håller på att förlora synen och kan knappt ta mig runt i hemmet längre. Ni kanske blir förvånade, men min enda önskan i livet är att få se min son och omfamna honom en sista gång innan jag dör. Alla mina söner och döttrar är vuxna nu, de har gift sig och flyttat hemifrån. Said har förlorat allt och jag kan inte träffa honom, inte för att jag är gammal och sjuk, utan för att de israeliska myndigheterna inte ger mig tillstånd att besöka honom – av säkerhetsskäl, säger de. Jag har bara fått besöka Said en gång, det var när en israelisk ambulans i samarbete med Röda korset tog mig till honom. Det var åtta år sedan och han hade då varit fängslad i 29 år. Det var första och sista gången jag kramade min älskade son. Han tog mig i sina armar och sa: ’Mamma, det är som om jag har fötts på nytt till den här världen’. De minuterna betydde så mycket för mig och för honom, och ögonblicket när vi skiljdes åt var det mest smärtsamma och svåraste jag upplevt”. Det här är en vädjan från en mor: ”Låt mig få träffa honom igen”.

Kan vi tillåta det här? Kan en man som suttit i fängelse i 32 år förbjudas att träffa sin mor? Var finns de internationella bestämmelserna? Var finns mänskligheten, frågar jag mig själv? Jag anser att vi i rådet, kommissionen och parlamentet måste göra ett tydligt ställningstagande och med största möjliga kraft framföra att de internationella bestämmelserna måste respekteras, att de omkring 10 000 palestinska fångarna måste släppas fria och bana väg för fred mellan palestinier och israeler.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. − (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, fru vice talman, fru Morgantini, mina damer och herrar! Ni har tagit upp frågorna kring Israels fängslande och administrativa frihetsberövande av palestinier, däribland minderåriga, och behandlingen av dem i de ockuperade områdena och i Israel.

Rådet menar att bestämmelser och rutiner för fångvård under alla omständigheter måste respektera de grundläggande principerna i de mänskliga rättigheterna enligt internationell rätt, och särskilt den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

Frihetsberövande som kan beskrivas som godtyckligt borde förbjudas, särskilt med hänsyn till att den frihetsberövade personen inte har informerats om anklagelsernas mot honom eller henne. Principen om rätten till en rättvis och offentlig rättegång av en opartisk och oberoende domstol är grundläggande i en rättsstat, och vi noterar att särskilda domstolar kan inrättas enbart i mycket begränsande och väl definierade fall.

Det är också nödvändigt att respektera skyldigheten att behandla frihetsberövade personer korrekt, och givetvis måste tortyr och annan grym, omänsklig och kränkande behandling strikt förbjudas och förhindras.

Rådet medger att den människorättsliga situationen i Mellanöstern är ett bekymmer. Rådet är dock mycket nöjt med att man i dialogen mellan Europeiska unionen och Israel tar upp alla dessa frågor, däribland situationen i de palestinska områdena. Den människorättsliga aspekten fortsätter att diskuteras på alla nivåer och i löpande kontakter mellan EU och Israel.

I sin förklaring av den 16 juni 2008, som offentliggjordes i slutet av associationsrådet EU–Israel, uppmanade därför EU att den informella grupp som diskuterade människorättsfrågan skulle omvandlas till en ständig underkommitté.

Rådet känner till de uppgifter som redovisats av parlamentsledamöterna, särskilt vice talmannen, och som utförligt togs upp i den förra rapporten av John Dugard, FN:s särskilde rapportör för mänskliga rättigheter i de palestinska områdena, och även av olika frivilligorganisationer.

Rådet har haft tillfälle att ge uttryck för sin oro, och har flera gånger vädjat om att ett större antal palestinska fångar ska friges. Dessutom bekräftar rådet på nytt sin ståndpunkt att den politiska process som inleddes i Annapolis i november 2007, och som måste följas av konkreta förtroendeåtgärder, utgör det enda sättet att nå en förhandlingslösning mellan parterna. Lösningen grundas på samexistensen mellan två stater, nämligen en oberoende demokratisk och livskraftig palestinsk stat som lever sida vid sida i fred med staten Israel inom säkra och erkända gränser för båda.

I det här sammanhanget och i syfte att återupprätta förtroendet mellan parterna och engagera den civila befolkningen i den aktuella politiska processen, uppmanar rådet Israel att ge några viktiga signaler, och i första hand frige palestinska barn, kvinnor och folkvalda representanter som sitter i fängelse eller är administrativt frihetsberövade.

(Applåder)

När det gäller åberopandet av instrument i internationell rätt, som Luisa Morgantini talar om, vidhåller rådet sin ståndpunkt att den internationella rätten ska försvaras och utvecklas enligt den europeiska säkerhetsstrategin som antogs av rådet i december 2003.

Jag vill understryka att ordförandeskapet, på EU:s vägnar, är mycket nöjt med undertecknandet av utväxlingsavtalet mellan Israel och Hizbollah, vilket vi tog del av i måndags. Avtalet innebär att man överlämnar kvarlevorna efter Hizbollahsoldater och friger palestinska fångar i utbyte mot kvarlevorna efter de israeliska soldaterna Ehud Goldwasser och Eldad Regev, som tillfångatogs 2006.

Vi hoppas att denna utväxling kommer att ske som avtalat. Detta avslöjar dock hur komplicerad frågan om fångar i Mellanöstern verkligen är, och hur viktigt det är att finna en lösning.

Rådet understryker att den politiska processen, som den definieras i färdplanen, är det enda sättet att hitta en förhandlingslösning mellan parterna och, som jag har nämnt och på de villkor som jag har redovisat, möjliggöra samexistensen mellan de två staterna.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! För det första vill jag säga till Luisa Morgantini att jag anser att den fråga som ni ställer i dag är mycket känslig. I februari i fjol träffade jag också, i sällskap med Fadwa Barghouti som är gift med den fängslade Marwan Barghoutden, den palestinske ministern med ansvar för frågor som rör fångar. Jag lyssnade på dem med stort intresse. Deras redogörelser för fångarnas situation överensstämmer med de som ledamöterna och ni personligen lämnar.

Jag vill därför understryka att jag är mycket bekymrad över brotten mot de mänskliga rättigheterna och jag hyser stor sympati för det lidande som palestinska fångar får utstå i israeliska fängelser.

Kommissionen är mycket uppmärksam på Israels ansvar som ockupationsmakt och på de konflikter med internationell rätt som dessa omständigheter vittnar om. Därför tar vi regelbundet upp exempelvis frågan om administrativt frihetsberövande med våra israeliska kolleger, både i informella och formella sammanhang. Det enskilda fall som ni nämnde i dag berörde mig mycket, och om jag får alla uppgifter ska jag personligen göra vad jag kan för att försöka påverka. Kanske finns det en chans för mamman att få träffa sin son igen.

Europeiska unionen har också vid upprepade tillfällen vädjat om ett omedelbart frigivande av palestinska parlamentariker som hålls i fångenskap av Israel. Kommissionen känner också till att palestinska barn hålls i fångenskap i israeliska fängelser och förvarsenheter. Detta strider mot FN:s konvention om barnets rättigheter där en minimiålder på 18 år fastställs, och mot den fjärde Genèvekonventionen, enligt vilken det krävs att fångar ska hållas fängslade inom ockuperat område. Dessa barn som hålls i fångenskap är särskilt sårbara. Det vet vi. Och behandlingen av dem måste vara förenlig med internationell rätt.

Vi måste i ännu större omfattning uppmärksamma situationen för de barn som påverkas av denna konfliktsituation. Därför har EU lagt till Israel och det ockuperade palestinska området till listan över prioriterade länder när det gäller genomförandet av EU:s riktlinjer om barn och väpnade konflikter.

Enligt dessa riktlinjer tar också EU upp alla aspekter som rör dessa konfliktdrabbade barns rättigheter och välbefinnande i den politiska dialogen med Israel. EU har dessutom ett nära samarbete med FN-organ och med israeliska och palestinska frivilligorganisationer som aktivt arbetar för att övervaka, rapportera och förespråka barns rättigheter.

Respekt för de mänskliga rättigheterna och efterlevnad av den internationella rätten är en av EU:s grundläggande värderingar. Den är ett nödvändigt inslag i vår utrikespolitik. Att försvara de mänskliga rättigheterna är därför en väsentlig del i våra förbindelser med Israel. Den människorättsliga dialog som vi för på olika nivåer med de israeliska myndigheterna vittnar om det.

Kommissionen kommer vid sina sammanträffanden med de israeliska myndigheterna, liksom jag personligen i mina möten med israeliska beslutsfattare, att fortsätta att tydligt uppmana Israel att till fullo följa internationella lagar och konventioner. EU framförde helt nyligen vid det senaste associationsrådet med Israel sin önskan om att inrätta en formell underkommitté om mänskliga rättigheter. Detta skulle vara ett viktigt steg mot en mer formell dialog i dessa frågor.

Artikel 2 i associationsavtalet mellan EU och Israel kommer också fortsatt att vara en påminnelse för både EU och Israel om att respekten för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna utgör grunden för våra bilaterala förbindelser. Vi anser att dialog är den bästa möjligheten att utöva positiva påtryckningar på Israel. Vi drar oss inte för att ta upp känsliga frågor, som den som ni ledamöter har frågat oss om.

Jag håller helt med ordförandeskapet som säger att allt detta måste ses i ljuset av Mellanösternkonflikten, och därför menar jag att en lösning på konflikten i slutändan också skulle bidra till att minska eller till och med lösa problemet med fångarna.

  Charles Tannock, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Återigen tar Israel-motståndarna här i parlamentet tillfället att gå till angrepp mot den judiska staten, och återigen är de av oss som vill uppnå en balanserad debatt och en verklig fred i Mellanöstern tvungna att ta Israel i försvar. Trots allt är Israel ett demokratiskt land vars existens hotas av jihadterrorister och deras anhängare, som är just de som Israel nu håller i administrativt förvar.

När det gäller barnen har de sorgligt nog dragits med i Intifadan, och till och med som potentiella självmordsbombare av terrorister.

Jag ifrågasätter särskilt behovet av detta resolutionsförslag när det råder vapenstillestånd med Hamas, som just har slutat att avfyra raketer från Gaza mot civila, och när det sker en utväxling av fångar mellan Israel och Hizbollah. Utväxlingen innebär att fem fängslade terrorister fick återvända hem till sina familjer, medan två israeliska soldater kommer hem i liksäckar. En av dessa terrorister – Samir Kuntar – mördade en ung israelisk man genom att dränka honom, varefter han tog hans dotter, slängde henne mot en sten och slog henne i huvudet med en gevärskolv. Han dödade också en polis. De palestinska terrorister som kapade Achille Lauro – och samtidigt mördade en äldre judisk man vars döda kropp de slängde överbord – krävde Kuntars frigivning.

Att göra överenskommelser med terrorister innebär ett högt pris för alla demokratier, men i Israels fall gäller detta dubbelt upp. Samir Kuntar har svurit på att han ska fortsätta Jihad mot Israel nu när han är fri.

Därför hyllar jag Israels modiga beslut, och jag hoppas att det i slutändan ska få ett positivt resultat. Jag befarar dock att det inte kommer att bli så, eftersom det är ganska uppenbart att de som vill förgöra Israel som stat vinner styrka från sådana politiker som Luisa Morgantini som väljer ett sådant här läge för att lägga fram resolutioner som denna.

När vi ändå talar om Luisa Morgantini kanske hon också skulle vilja undersöka en anklagelse i den brittiska pressen som gäller den misshandel mot det egna folket som regelbundet sker i palestinska fängelser och som utförs både av Hamas i Gaza, och kanske ännu mer förvånande, av den palestinska myndigheten själv.

  Véronique De Keyser, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag deltog nyligen i Berlinkonferensen där den viktigaste frågan var att återställa rättssäkerheten i de ockuperade områdena. Det som gäller Palestina, en stat i ständig förändring, är ännu mer tillämpligt på Israel. Och på den punkten är de palestinska fångarnas öde ett bra exempel, för vad det handlar om är drygt 8 500 palestinska fångars öde, och bakgrunden till och villkoren för deras frihetsberövande.

Jag vill påpeka att 48 ledamöter av det palestinska lagstiftande rådet i dagsläget sitter fängslade. Detta är oacceptabelt. Att en överväldigande majoritet av fångarna har förts till israeliska fängelser, i strid mot Genèvekonventionen, som innehåller ett förbud mot överförandet av fångar från ockuperade områden till ockupanten. Detta är oacceptabelt. Att strafflagen som tillämpas i de ockuperade områdena endast gäller palestinier och inte nybyggare. För att uttrycka det i klartext: det som är brottsligt för en grupp är inte brottsligt för en annan. Detta är oacceptabelt. Att omkring 100 kvinnor har fängslats, och att de kvinnor som är gravida eller ammar inte får den omvårdnad som deras tillstånd kräver, det är oacceptabelt. Att 310 minderåriga hålls frihetsberövade under samma förhållanden som de vuxna, trots att Israel har undertecknat konventionen om barnets rättigheter. Och ingen ska försöka tala om för mig vad jag redan har hört, nämligen att vid 15 års ålder är dessa små araber redan vuxna och kapabla till vad som helst.

Vad bär skulden för detta, Charles Tannock, om inte ockupationen som har berövat dem deras barndom? Och listan kan göras lång: tortyr, misshandel, obefintliga rättigheter till försvar, ingen dom och så vidare. Jag vill påminna er om att dessa fakta har dokumenterats både i israeliska och internationella källor. Europaparlamentet kan givetvis inte svänga med en trollstav och göra slut på denna konflikt, men jag kan försäkra er om att det kommer att fokusera på mänskliga rättigheter i granskningen av Israels status, som kommer att debatteras i år. Artikel 2 i detta avtal är tydlig på den punkten: ”förbindelserna mellan parterna, samt alla bestämmelser i själva avtalet, ska baseras på respekt för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna, som är vägledande för parternas inrikes- och utrikespolitik och utgör en väsentlig beståndsdel av avtalet”.

Givetvis måste utväxlingen ske. Utväxlingen och frisläppandet av fångar som exempelvis Gilad Shalit, å ena sidan, och Salah Hamouri, å andra sidan, måste förhandlas. Och naturligtvis är jag mycket nöjd över att man har undertecknat utväxlingsavtalet med Hizbollah. Jag vill dock påminna våra israeliska kolleger om att mänskliga rättigheter inte är förhandlingsbara i Europaparlamentets ögon. Därför är jag mycket nöjd med, och jag gratulerar er, herr minister, som företrädare för rådet, och er, fru kommissionsledamot, till styrkan i orden, som försäkrar oss om att våra tre institutioner tillsammans utgör en europeisk union.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! I den här frågan talar jag för mig personligen.

Den ena israeliska regeringen efter den andra har fört en politik som går ut på att förtrycka det palestinska folkets önskan att leva fredligt på sina landområden. Man styr med järnhand och kulor och genom att godtyckligt frihetsberöva människor samt fängsla, tortera och mörda civila, däribland kvinnor och barn. Detta gör man utan rim och reson och utan insikt om att det inte går att lösa Israels verkliga säkerhetsproblem med sådana omänskliga metoder. Tvärtom kan denna brutalitet bara leda till ännu mer våld, och sakta men säkert undergräver man sina chanser till sådant internationellt stöd som man tidigare har fått.

Det är hög tid för EU:s ledare att på ett kraftfullt sätt varna de styrande judiska politikerna att om de fortsätter att agera likt nazistiska militärledare och fortsätter att tro att stödet från USA:s ledning och de som de har inflytande på i Europa (däribland parlamentsledamöter) kommer att finnas där för evigt, kommer de sorgligt men säkert att gräva sin egen grav.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Obeida Assida är palestinsk student. Som 17-åring fängslades han 2003 och hålls i administrativt förvar i Israel, utan åtal och utan rättegång. Saed Yassine är palestinsk människorättskämpe. Han är 34 år. Sedan 2006 har han varit administrativt frihetsberövad i Israel. Han har inte åtalats och det finns inga kända anklagelser mot honom, och hans fru och barn har bara fått besöka honom tre gånger. Noura al Hashlamoun är en 36-årig hemmafru med sex barn. Hon har varit administrativt frihetsberövad i Israel sedan september 2006, utan åtal och rättegång. Marwan Barghouti, som har skrivit ned fångarnas berättelser, har varit fängslad i Israel sedan april 2002. Här vill jag göra mina parlamentskolleger uppmärksamma på att en skrivelse med vädjan om hans frigivning fortfarande cirkulerar och ni är när som helst välkomna att skriva på den.

Alla förstår att jag skulle behöva en hel del talartid om jag skulle gå igenom listan på alla de tusentals palestinska fångar som helt i strid med internationell rätt och människorättsliga principer sitter i israeliskt fängelse. Likväl förtjänar alla fångar och deras familjer ett långt tal. För de har inte besparats någonting – brutala förhör som kan pågå upp emot 188 dagar och som enligt uppgift kan innefatta tortyr, bekännelse och dom måste skrivas under på hebreiska, ogrundat frihetsberövande i Israel – utanför de egna landområdena – som godtyckligt förnyas var sjätte månad, framställan till en tillfällig och diskriminerande militärdomstol som helt saknar behörighet, ingen tillgång till advokat under de första 90 dagarna i förvar och i princip inga besöksrättigheter.

Véronique De Keyser har rätt i att det här är exakt vad EU inte kan acceptera. Allt är helt oacceptabelt. Och ni talar om för oss att ni tänker använda den här nya dialogen. Hur ska vi kunna tro att ni, Europeiska unionen, kommissionen och rådet ska bli bättre på att skapa respekt för de punkter som ingår i det avtal som vi redan har, i morgon, i och med ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Vid vårt senaste plenarsammanträde den 16 juni i Strasbourg talade ni om situationen i Palestina. Uttalandet avspeglade de nedslående slutsatserna från den ad hoc-kommitté som på ert initiativ besökte de palestinska områdena i början av juni och då blev vittne till de eländiga förhållanden som palestinier tvingas leva under till följd av den israeliska ockupationen.

Det är nu dags för rådet och kommissionen att meddela vilka åtgärder man tänker vidta för att se till att ockupationsstyrkorna och staten Israel uppfyller internationell rätt när det gäller situationen för palestinska fångar i israeliska fängelser.

I dag kräver vi, ledamöter av Europaparlamentet, att rådet och kommissionen ger en förklaring till att man den 16 juni uppgraderade förbindelserna mellan Europeiska unionen och Israel i ett läge där 11 000 fångar, däribland 376 barn, 118 kvinnor och 44 ledamöter av det palestinska lagstiftande rådet samt 800 administrativa fångar hålls frihetsberövade i israeliska fängelser, trots att det strider mot internationell rätt.

Vi kommer att besöka Palestina igen om två månader. Under tiden vill vi att ni på hela parlamentets vägnar kräver att de israeliska myndigheterna friger alla barn som sitter i israeliska fängelser och alla de som inte har fått en normal rättslig process …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Nickolay Mladenov (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag anser att parlamentet, tillsammans med kommissionen och rådet och alla politiker i Europa, är övertygade om att skyddet av en persons mänskliga rättigheter är en betydligt mer grundläggande skyldighet i tider av krig och terrorism än i fred och säkerhet. Jag tror att vi delar denna uppfattning.

Den israeliska högsta domstolen är också av den uppfattningen. I en rad beslut har den försvarat såväl palestinska fångars som framställares rättigheter mot handlingar som utförts av israeliska försvarsstyrkor eller regeringen själv.

Låt mig påminna er om att 1991, när Israel förväntade sig en attack med kemiska och biologiska vapen, försvarade dess högsta domstol en skriftlig framställning som bokstavligen gick ut på att samhällets makt att försvara sig mot fiender grundar sig på ett erkännande att det kämpar för värderingar som förtjänar att försvaras. Den bästa partnern när det gäller att försvara palestinska fångar i Israel är den israeliska högsta domstolen. Jag anser därför att ledamöterna i viktiga frågor borde vända sig till denna rättsinstans i ett demokratiskt land som Israel.

Men jag frågar ledamöterna här i parlamentet: Vilken konvention försvarar dem som under de senaste åren har kidnappats, utsatts för terror eller mördats? Till vilken domstol kunde Alan Johnson vända sig för att överklaga kidnappningen av honom? Vilka besöksrättigheter fick Gilad Shalit? Vilka rättigheter har 16-årige Ophir Rakhum? Vilket rättsskydd beviljades han?

Jag uppmanar ledamöterna här i parlamentet, jag uppmanar dem med all respekt och av hela mitt hjärta, att stödja kommissionen och rådet i deras balanserade ställningstagande i denna konflikt och försvara dem vars rättigheter har kränkts. Vi borde inte, som nu, välja sida så att EU:s möjligheter att stödja fredsprocessen i Mellanöstern undergrävs.

  Richard Howitt (PSE). - (EN) Herr talman! Jag vill inleda med att säga till rådets ordförande att enligt Amnesty International är 8 500 palestinier från de ockuperade palestinska områdena frihetsberövade i israeliska fängelser i strid mot artikel 76 i Genèvekonventionen, och för många av dessa fångar är familjebesök omöjliga på grund av begränsade resetillstånd. För de besök som medges – även om Israel enligt principer i internationell rätt är ansvarigt för att de palestinska fångarna verkligen får dessa besök – är det världssamfundet som genom Röda korsets internationella kommitté har ombesörjt dessa kostnader. Därför är det rätt av oss i Europaparlamentet att uppmana Europeiska rådet att agera.

Som kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner har jag också träffat Fadwa Barghouti, och jag vill också tacka kommissionsledamoten för hennes särskilda omnämnande av våra kolleger i det palestinska lagstiftande rådet som finns bland fångarna.

Även om jag håller med Nickolay Mladenov och Charles Tannock om att kidnappning och underlåtenhet att låta israeliska medborgare träffa sina familjer är ett brott mot internationell rätt, beklagar jag att Charles Tannock framställer min medfrågeställare, Luisa Morgantini, som någon som vill förstöra Israel när hon och jag stöder mänskliga rättigheter och upprätthållandet av internationell rätt.

  Frédérique Ries (ALDE). - (FR) Herr talman! Det är den utomordentligt svåra uppgiften att upprätthålla våra demokratiska värderingar i kampen mot terrorismen som i grund och botten är föremål för dagens debatt. Jag har tyvärr inte tid att gå in på de punkter som tas upp i de texter som inlämnats av våra parlamentskolleger, inte ens de skriftliga, och jag ska inte upprepa vad min kollega Nickolay Mladenov redan har sagt om den israeliska högsta domstolen.

Däremot vill jag ta upp frågan om de minderåriga. För det är faktiskt så att minderåriga personer sitter fängslade. De flesta av dem är tonåringar som Hamas manipulerar och skickar i döden, utrustade med granater eller bälten fulla med sprängämnen. Ni och mina parlamentskolleger har hänvisat till internationell rätt, som också fördömer rekryteringen av barnsoldater. Varje ung människa som sitter i fängelse innebär ett misslyckande för samhället. Israel är visserligen enligt internationell rätt skyldigt att konfrontera denna utmaning, men den stora tragedin är att en hel generation redan har gått miste om fred i Palestina.

Bara några ord om fången Gilad Shalit. Jag tror att jag har rätt när jag säger att han är både israelisk och fransk medborgare. Han förtjänar mer än den nonchalans som han så beklagligt utsätts för genom några av mina parlamentskollegers kränkningar. För att inte tala om det globala politiska sammanhanget som ministern och kommissionsledamoten hänvisar till.

Jag avslutar med de mycket bräckliga, men ändå verkliga vapenvilor som råder på flera fronter. Jag vill bara säga, mer allmänt, att det jag är kritisk till är att vissa här är besatta av att vid varje sammanträde tala om hur en demokratisk stat borde fungera.

  Caroline Lucas (Verts/ALE). - (EN) Herr talman! Jag har förlorat räkningen på hur många gånger vi här i parlamentet har fördömt hur de israeliska myndigheterna systematiskt bryter mot det palestinska folkets mänskliga rättigheter.

Ockupationen, separationsmuren, belägringen av Gaza – listan kan göras lång. I dag koncentrerar vi oss på den fruktansvärda situationen för palestinska fångar, däribland 44 ledamöter av det palestinska lagstiftande rådet. De är våra motsvarigheter, våra kolleger som utan rättegång tynar bort i fängelse.

Det här är min fråga: När tänker Europeiska rådet agera? Hur många fler brott mot internationell rätt krävs det? Hur många fler palestinier måste arresteras, fängslas och torteras innan EU slutar att bara tala om mänskliga rättigheter och faktiskt börjar göra något för att försvara dem?

Att ens överväga att uppgradera förbindelserna mellan EU och Israel i ett sådant här läge tyder på en häpnadsväckande brist på respekt för våra skyldigheter mot det palestinska folket. Underlåtenheten att åberopa artikel 2 i associationsavtalet är ett tecken på ynklig politisk feghet.

Vår dispyt är inte med det israeliska folket, som många av dem ansluter sig till oss i fördömandet av de israeliska myndigheterna. Min dispyt är just nu inte ens med Israel. Den är med Europeiska rådet och dess enorma misslyckande när det gäller politiskt ledarskap.

  Chris Davies (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag håller helt med Caroline Lucas. Det är ironiskt att vår nästa debatt handlar om Zimbabwe. Robert Mugabe var inte nöjd med valresultatet, så han ändrade det. Nu arresterar han parlamentsledamöter för att uppnå en ny maktbalans, och han gör värre än så. Vi kommer att fördöma honom fullständigt.

Situationerna är självklart mycket olika, men för två och ett halvt år sedan betalade vi för valen i Palestina. Israel ogillade resultatet, så vi vägrade att erkänna den nya regeringen. Sedan dess har Israel arresterat drygt 40 parlamentariker, personer som hör till fel parti, människor som inte tog till skjutvapen men som gick till valurnorna.

Vi tänker inte tillgripa sanktioner. I stället söker vi ett närmare samarbete med Israel. Fru kommissionsledamot, herr minister, motsägelserna är verkligen uppenbara. Ni säger att ni har ett balanserat ställningstagande – men var finns bevisen för att det faktiskt leder någonstans?

  Sarah Ludford (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag låter inte Israel komma undan men det är inte till någon som helst hjälp att Europaparlamentet pekar ut en part – Israel – i en komplicerad konflikt där kränkningarna av de mänskliga rättigheterna kräver en balanserad hållning. Det är också ett mycket illa valt tillfälle att hålla en debatt som bara är inriktad på Israels insatser.

Har vi glömt att vårt främsta mål är att uppmuntra parterna att nå en fredlig tvåstatslösning? Enda sättet att få båda parterna att lyssna på oss och därmed ha bättre utsikter att kunna påverka är om vår kritik är korrekt, konstruktiv och opartisk.

Jag tycker att Human Rights Watch och FN:s Martin Scheinin lyckades med detta. Den senare påpekar hur viktiga den israeliska högsta domstolens beslut är – något som inte alls finns med i de muntliga frågorna. Till och med John Dugard sa i sin rapport att han var djupt oroad och fördömde palestiniernas kränkningar av palestiniernas och israelernas mänskliga rättigheter. Det nämns det ingenting om.

Jag beklagar att Israel fortfarande förlitar sig på undantagslagarna från 1945 som ärvts av den brittiska kolonialmakten. Det är dock värt att notera att de har tillämpats både på judiska terrorister i Hebron och på det palestinska folket.

  John Bowis (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Det här är inte en fråga om anhållna, åtalade, dömda och fängslade terrorister. Det är helt enkelt en fråga om enskilda personer som grips och hålls fängslade. Det är framförallt en fråga om barn, inte barnsoldater – vissa barn har visserligen kastat stenar och så vidare, men det rör sig om barn.

Tänk er kammaren full av barn. Ta hälften av dem, trä säckar över deras huvuden, bakbind deras händer, för bort dem utan att berätta för deras föräldrar vart ni för dem, sätt dem i fängelse, placera dem i rum på 1,5 m2 utan fönster, tänd ljuset, neka dem läkarvård, låt dem inte ta emot besök från personer utanför och så vidare, låt dem inte byta kläder. Det är det här vi talar om. Det är det här som Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter bör handla om.

Jag vädjar till Israel: För gud skull, ni skaffar er inga vänner genom att göra så här. Snälla Israel, min begäran är följande: Släpp barnen fria!

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). - (EN) Herr talman! Det är just för att vissa av oss anser att Israel är en demokrati – en demokratisk stat – och för att EU behandlar det som en sådan som vi håller Israel ansvarigt för rättssäkerheten. Om det inte hade varit en demokratisk stat hade vi inte hållit det ansvarigt för rättssäkerheten.

Det finns inte någon högsta domstol för dem som står utanför hela rättssystemet. Vi vet vad högsta domstolen säger men det gäller bara dem som har tillgång till högsta domstolen. När man är föremål för administrativt frihetsberövande och inte kan få sitt fall prövat i domstol överhuvudtaget kan högsta domstolens domar inte skydda en.

Konflikten kan inte användas som ett argument för sådana kränkningar. Det är inte att ha en balanserad hållning att förbli neutral och behandla dessa personer som om de inte fanns. Dessa personer är anhållna utan några som helst garantier, utan rättegång. Deras familjer är utom sig. Ofta blir deras hem förstörda och deras familjer straffade för det som de har gjort eller för det som de är anklagade för. Det förtjänar en reaktion från EU.

  Frieda Brepoels (PPE-DE). - (NL) Jag vill påminna Charles Tannock om att den här frågan inte bara lades fram av Luisa Morgantini, utan även av två av parlamentets vice talmän från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Edward McMillan-Scott och Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, samt av John Bowis, Ioannis Kasoulides och mig själv. Bara för att klargöra det till att börja med. Som ledamot i parlamentets delegation för förbindelserna med det palestinska lagstiftande rådet har jag personligen vid flera tillfällen upplevt vad det innebär att inte kunna träffa ens demokratiskt valda kolleger för att de sitter i fängelse.

Vad kan man egentligen säga om de många kvinnor och barn som sitter utspridda på de olika fängelserna utanför de palestinska territorierna, vilket gör det näst intill omöjligt för deras advokater och familjer att besöka dem? Alla har talat om de dagliga levnadsvillkoren och bristen på sjukvård. Hur länge ska det internationella samfundet och EU tolerera detta? Jag uppmanar kommissionen och rådet att ta kontroll över den här oacceptabla situationen.

  Bernard Lehideux (ALDE). - (FR) Herr talman! Jag vill bara framföra två synpunkter.

Den första är att vissa problem behandlas på ett ganska märkligt sätt här i parlamentet. Det är alltid samma människor som fördöms och det är alltid samma människor som diskuteras. Försök att fördöma Kuba här för att de har politiska fångar i sina fängelser och ni kommer att tala med mig om hur mänskliga rättigheter behandlas i Europaparlamentet.

Min andra synpunkt är att det finns ett sätt att se till att Israel till sist släpper dem som måste släppas – sluta med attackerna, sluta bombardera israeliska byar, sluta döda barn, sluta med attackerna med grävmaskiner och sluta skicka in barn med fickorna fulla av dynamit. Då kommer Israel att släppa sina fångar!

  Antonio López-Istúriz White (PPE-DE). - (ES) Herr talman! Luisa Morgantinis ord är mycket rörande och vi kan inte annat än visa vår solidaritet med dessa väldokumenterade fall av påstådda kränkningar av de palestinska fångarnas mänskliga rättigheter. Jag säger avsiktligt väldokumenterade, eftersom vissa av mina vänsterkolleger har riktat mycket allvarliga och oacceptabla anklagelser mot staten Israel. Har de någonsin blivit anklagade för att mörda kvinnor och barn eller för att agera som nazister? Är det här rätt sätt att främja fredsprocessen?

Fru Morgantini! Jag vet att ert initiativ bygger på ett specifikt och rörande fall och att ni har hedervärda avsikter. En del av era vänsterkolleger har emellertid utnyttjat tillfället för att än en gång försöka krossa och förödmjuka Israels folk.

Vi behöver uppenbarligen fortfarande utrota den sovjetiska antisemitism som fortfarande präglar vissa av era kollegers mentalitet här i parlamentet.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag ska fatta mig kort, eftersom jag framförde mina huvudsakliga synpunkter i mitt inledningsanförande. Den debatt som vi har haft har emellertid varit mycket rörande i vissa avseenden och jag ville försäkra er om att rådet är medvetet om de sakförhållanden som har nämnts och att det kommer att fortsätta att uttrycka sin oro och att åberopa folkrätten.

Ordförandeskapet kommer att fortsätta att ta upp den här frågan vid de politiska kontakter som äger rum mellan EU och Israel under vår mandatperiod. Vi konstaterar också att den pågående politiska processen endast kan utvecklas om förtroendet på plats ökar. Koloniseringen, terrorismen och våldet, de palestinska fångarnas öde och de israeler som hålls gisslan av terroristegrupper, jag tänker särskilt på Gilad Shalit, utgör hinder för fredsinsatserna.

För att avsluta i hoppfull anda vill jag påpeka för parlamentet att EU har en viktig roll att spela i den här processen, på grund av sin ställning som medlem i Mellanösternkvartetten, sin ställning som huvudsaklig finansiär och sina insatser för att stödja den palestinska myndigheten och även som viktig partner för Israel. EU har alltid insett att Israel har rätt att känna sig trygg inom sina erkända gränser, i samexistens med Palestina, som jag sa i min inledning.

  Talmannen. - Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum vid nästa sammanträde i september 2008.