Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2008/0208(CNS)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0450/2008

Ingivna texter :

A6-0450/2008

Debatter :

PV 18/11/2008 - 15
CRE 18/11/2008 - 15

Omröstningar :

PV 20/11/2008 - 6.8
CRE 20/11/2008 - 6.8
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2008)0560

Fullständigt förhandlingsreferat
Tisdagen den 18 november 2008 - Strasbourg EUT-utgåva

15. System för ekonomiskt stöd till medlemsstaters betalningsbalans – Ekonomiskt stöd till medlemsstaterna (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 

  Talmannen. – Nästa punkt är den gemensamma debatten om

– ett betänkande av Pervenche Berès, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om förslaget till rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 332/2002 om upprättandet av ett system för medelfristigt ekonomiskt stöd till medlemsstaters betalningsbalans (KOM(2008)0717 – C6-0389/2008 – 2008/0208(CNS)) (A6-0450/2008),

– kommissionens uttalande om ekonomiskt stöd till medlemsstaterna.

 
  
MPphoto
 

  Pervenche Berès, föredragande. (FR) Herr talman! Bakom den svårbegripliga titeln ägnar sig alla åt att bedöma betydelsen av kvällens diskussion, som förs mot bakgrund av Ungerns begäran om finansiering, som först riktades mot Internationella valutafonden (IMF). EU har undersökt saken för att kontrollera villkoren för ett eventuellt EU-stöd till en av medlemsstaterna.

Det är sant att det fördes en diskussion bland ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor om varför Ungern först kontaktade IMF. Detta är en fråga för Ungern som land och som EU-medlemsstat sedan några år och även för EU-institutionerna. Vi har tydligen inte kunnat utveckla förtroendeklimatet, solidaritetsandan och samarbetsandan tillräckligt för att ett land som Ungern, i sin aktuella svåra situation, skulle anse att dess viktigaste krets för solidaritet och samarbete skulle vara EU.

Slutligen anser jag att den plan som genomförts för ett stödsystem i fråga om betalningsbalansen, som grundar sig på artikel 119 och som togs fram på initiativ av kommissionen och Joaquín Almunia, som jag tackar, kommer att göra det möjligt att tillsammans med IMF hitta en lämplig lösning.

Det är tydligt att vi alla menar att Ungerns situation dessvärre inte är ett isolerat fall. Vi måste på något sätt konsolidera den buffert som kommer att möjliggöra för EU att tillmötesgå denna typ av begäran.

I den resolution som vi antog i utskottet för ekonomi och valutafrågor och som jag hoppas kommer att stödjas vid plenarsammanträdet i morgon, ber vi kommissionen att undersöka om bankerna i vissa EU-medlemsstater har bidragit till att förvärra situationen, och i så fall på vilket sätt. Jag anser att detta är viktig information för Europaparlamentet i den kommande debatten. Utan tvekan kommer den också därefter att undersökas av Jacques de Larosières grupp.

Vi har också sagt att vi i grunden har fått intrycket att rådets förslag var att höja nivån i systemen till en viss nivå. Vi har accepterat detta men tror att det kanske inte kommer att vara vår sista diskussion med kommissionen. I detta skede förstår vi att detta är grunden för en överenskommelse i förhandlingarna med rådet och därför accepterar vi situationen.

I framtiden hoppas vi att Europeiska kommissionen, rådet och parlamentet alla regelbundet kommer att godkänna dessa belopp. År 2002, när Europaparlamentet röstade om den förordning som vi nu ändrar, bad vi om en regelbunden uppdatering. Uppenbarligen, och olyckligtvis, måste jag konstatera att vi hade rätt. Därför ber vi er om detta igen, herr kommissionsledamot, och jag tror att det är rimligt att begära att det sker på detta sätt.

I utskottet för ekonomi och valutafrågor bad jag slutligen om de verktyg och de processer som behandlas i fördragets artikel 100, för att vi skulle kunna agera för att stödja några medlemsstater på ett mer omfattande sätt, inte bara när det gäller problem med betalningsbalansen. Tyvärr fick jag inte stöd från utskottet för ekonomi och valutafrågor i denna fråga, men jag använder min ställning som föredragande för att uppmana kommissionen att undersöka denna mekanism i fördraget som vi hittills inte har lyckats utnyttja till fullo.

 
  
MPphoto
 

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. – (ES) Herr talman, fru Berès, mina damer och herrar! När EU:s grundare utarbetade Romfördraget var de framsynta nog att i en artikel inkludera en mekanism för att hjälpa medlemsstater vars betalningsbalans var i allvarlig fara.

Denna framsynta tanke i artikeln i Romfördraget har förts vidare genom efterföljande fördragsreformer och finns nu i artikel 119 i det nuvarande fördraget. Efter att inte ha använts under många år har denna rättsliga grund nu använts av kommissionen för att stödja en medlemsstat som behövde brådskande hjälp, nämligen Ungern.

Denna artikel i fördraget utvecklades vidare i en förordning från 2002 som vi har använt när det gäller Ungern och där vi nu har för avsikt att ändra det maximala taket för de belopp som kan ställas till förfogande för att hjälpa medlemsstater med denna typ av problem.

I går diskuterade vi här i parlamentet de tio åren med den ekonomiska och monetära unionen. Under eftermiddagen i dag diskuterade vi den ekonomiska situationen. Under gårdagen och i dag har vi diskuterat de problem som orsakats av denna situation. Tyvärr finns det några EU-medlemsstater som står utanför euroområdet och vars makroekonomiska och finansiella obalanser gör dem särskilt utsatta när det gäller påtryckningar från marknaden.

När det gäller Ungern och mot bakgrund av dessa svårigheter, kontaktade ungerska myndigheter vid något tillfälle Internationella valutafonden (IMF). Omedelbart efter att de hade kontaktat IMF kontaktade de också Europeiska kommissionen.

Som jag har sagt till de ungerska myndigheterna var detta inte rätt förfarande för en medlemsstat. Det logiska förfarandet är att först kontakta de europeiska myndigheterna för att därefter om det är nödvändigt – och i fråga om Ungern var det otvivelaktigt nödvändigt – tillsammans kontakta IMF.

Jag måste säga till er alla att IMF och dess verkställande direktör Dominique Strauss-Kahn har visat sig vara fullständigt öppna för detta samarbete mellan IMF och Europeiska kommissionen, de europeiska myndigheterna och de EU-medlemsstater som ingår i euroområdet och som behöver få tillgång till resurser från IMF.

Vi har samarbetat i fråga om Ungern. Även om förfarandet inte inleddes korrekt, har slutresultatet blivit korrekt genom att vi har samarbetat. EU ger Ungern 6 500 miljoner euro inom ramen för ett stödpaket med ett totalt värde på 20 000 miljoner euro. Samma strategi, men i detta fall med det rätta förfarandet att först kontakta de europeiska myndigheterna och sedan tillsammans kontakta IMF, används nu när det gäller ett annat land.

Situationen visar sig tyvärr vara så svår att detta kanske inte blir det sista fallet. Åtminstone bör vi vara beredda på att det kan komma andra fall, andra medlemsstater som behöver denna typ av hjälp. Samtidigt som vi gav rådet förslaget att hjälpa Ungern, genom att använda artikel 119 i fördraget och förordningen från 2002, lade vi därför också fram ett förslag om att öka det maximala taket för systemet, som i förordningen från 2002 fastställdes till 25 000 miljoner euro.

Förhoppningsvis kommer vi inte att behöva använda dessa medel, men vi kan inte utesluta det alternativet. Om vi måste använda dessa medel, måste vi ge prov på solidaritet, såsom gemenskapens grundare gjorde i Romfördraget 1957, och vi måste också planera för en eventuell höjning av taket till över 25 000 miljoner euro om detta visar sig vara nödvändigt. Därför vill jag be parlamentet att vid framtida diskussioner om denna fråga visa samma villighet som jag är glad över att se här i dag, om detta blir nödvändigt. Jag vill be parlamentet att snabbt och flexibelt uttrycka sin ståndpunkt om hjälp som, på grund av dess själva karaktär och egenskaper, kommer att vara brådskande.

Det finns delar av parlamentets förslag till betänkande, samt debatten om förslaget om att höja taket för systemet för betalningsbalans, som jag håller med om. Dessa inbegriper frågor om vissa medlemsstaters utsatthet och om behovet av att avgöra hur vi kan skydda oss själva och skydda de medlemsstater som är utsatta på detta sätt, såsom Ungern, vilket också kan drabba andra länder.

Vi måste se till att försvaret av medlemsstaternas ekonomier och finansiella situation är förenligt med fri rörlighet för kapital och med de principer som ligger till grund för den inre marknaden. Men vi måste komma ihåg att vi måste reagera vid onödiga risker och i situationer där vissa privata intressen kan hota EU-medborgarnas högre intressen och medlemsstaternas ekonomiska och allmänna trygghet.

Jag har beaktat förslagen i detta förslag till resolution. Vi kommer att bedöma dessa i kommissionen och rapportera resultatet till utskottet för ekonomi och valutafrågor. Såsom Pervenche Berès uppgav kommer dessa också att delges Jacques De Larosière så att hans grupp kan lägga fram sina resultat inom den angivna perioden för dess arbete, med andra ord senast i mars.

 
  
MPphoto
 

  Zsolt László Becsey, för PPE-DE-gruppen. (HU) Tack för ordet, herr talman! Vi står inför en besvärlig situation eftersom vi behöver diskutera en begäran om omedelbart stöd. Jag skulle ändå säga att jag kan tala i positiva ordalag eftersom EU efter mycket sökande slutligen har upptäckt artikel 119 och den rättsliga grunden för denna typ av stöd, vilket inte alls var lätt. Enligt nyhetsrapporter från Ungern kunde de under lång tid inte hitta någon rättslig grund för detta.

Innan vi går vidare, låt oss undersöka varför. Ett skäl är konvergensen – som vi debatterade i går – eller snarare bristen på konvergens. Under de senaste åren har det inte gjorts några återinvesteringar i kapitalrörelser från öst till väst inom EU, och följaktligen blir det en enorm förlust av kapital från medlemsstater i öst till medlemsstater i väst. Detta betyder att vi har en ständig betalningsobalans som dessutom kommer att vara ett hinder för verklig konvergens.

Det andra problemet är att övervakningssystemet är uppenbart ofullständigt, eftersom de länder som inte använder euro lätt kan samla på sig skulder i utländsk valuta. Om jag har förstått rätt har EU hittills inte haft någon verklig förmåga – även om jag menar att EU har en röst – att säga till dessa länder ”var försiktiga, låt inte befolkningen och företag samla på sig gränslösa och orimliga skulder i utländsk valuta, eftersom det kan bli problem i en krissituation”, och så har problemet också uppstått.

Övervakningen måste alltså utvidgas så att den omfattar detta och det borde ha gjorts för länge sedan. Kommissionen har en stark röst i Central- och Östeuropa och den kan yttra sig.

Krisen har nu uppstått. Vi vet att Ungerns regering först vände sig till Internationella valutafonden (IMF) på grund av rädsla, men de sa att de naturligtvis också försökte kontakta EU och att EU senare systematiskt försökte hitta en rättslig grund. Regeringen säger också att de saknar tillräcklig kapacitet för att analysera krisen. Jag menar att vi bör skapa denna kapacitet. Det bör inte vara så att alla måste förlita sig på IMF närhelst de behöver en krisanalys. Vad skulle omvärlden tro om oss om vi försöker använda IMF-medel för att rädda medlemsstater med 1–1,5 miljoner invånare från betalningsobalanser?

En krismekanism kommer inte att fungera när ett system i kristider måste stoppa en kapitalförlust från ett land som inte ingår i euroområdet, till exempel på det monetära området, för det är då förlusten verkligen börjar få effekt. Inte heller Europeiska centralbanken kan göra särskilt mycket. Trots täckning i forint vill den egentligen inte hjälpa till med likviditetsproblemet, trots att allt Ungern behövde var likviditet i utländsk valuta, eftersom bankerna inte var särskilt högt skuldsatta.

När det gäller den ungerska rapporten inleddes dess analys för 2006 med en situation under förbättring. Det påminner mig lite om Tjernobyl 1986. Första dagen rapporterade de att det inte var något problem och därefter att situationen stadigt förbättrades. I slutändan oroade vi oss för att det skulle bli negativ strålning. Även i detta fall glömmer alla. Vi började med vad som hände fram till 2006 och sedan dess har det funnits allvarliga brister i övervakningen av valutaflöden.

Detta tak på 25 miljarder euro, vill jag påpeka, verkar mycket lågt. Det förutsätter från början att vi vill samarbeta med IMF, men det är svårt att föreställa sig en mer skrämmande situation än att förlita sig på IMF.

Det är naturligtvis mycket viktigt att Europaparlamentet är inblandat och samtidigt att man agerar snabbt. Enligt min åsikt sker dessa två saker nu samtidigt och jag är tacksam mot parlamentet och kommissionen för detta. Jag skulle dock vilja upprepa att vi bör inrätta en mekanism som förhindrar en upprepning av de olika olyckor som skedde i samband med Ungerns kris och som inte alls har förbättrat EU:s anseende i Central- och Östeuropa. Tack för ordet, herr talman!

 
  
MPphoto
 

  Szabolcs Fazakas, för PSE-gruppen. (HU) Tack för ordet, herr talman! Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Eftersom jag inte är medlem i utskottet för ekonomi och valutafrågor, vill jag gärna närma mig den fråga som vi diskuterar från ett annat perspektiv. Fjolårets finanskris i USA nådde i år Europa och våra finansmarknader, som vi trodde var stabila, skakades i sina grundvalar.

I stället för att komma med en enhetlig EU-lösning, kunde vi först efter lång tvekan hantera krisen genom ett individualiserat och harmoniserat svar som kostar flera miljarder euro per land. Dessa individuella nationella lösningar kan inte vara rätt sätt att hantera kriser i de nya EU-medlemsstaterna, vilka inte på egen hand kan sätta flera miljarder euro i rörelse. Ursprungligen förlitade sig dessa länder på att den internationella kreditkrisen kanske inte skulle påverka dem, eftersom deras banker inte var inbegripna i tvivelaktiga, spekulativa utländska transaktioner.

Likviditetsbristen och den förtroendekris som åtföljde den internationella finanskrisen har emellertid allvarligt skakat om finanserna i de stater som förlitar sig på utländska krediter och de spekulativa angreppen på nationella valutor bidrog ytterligare till denna turbulens. I denna situation var det viktigt för de nya medlemsstaterna att inte bara få moraliskt stöd utan också konkret och påtagligt ekonomiskt stöd från EU, och att EU utvidgade sitt skydd till de länder som ännu inte hade gått med i euroområdet.

Detta är inte bara solidaritet, i enlighet med grundläggande europeiska värderingar, utan ett gemensamt europeiskt intresse av att undvika en dominoeffekt genom att man hindrar att någon bank – för att inte nämna ett helt land – blir insolvent.

Med tanke på detta undersöker vi nu möjligheten att öka systemet från 1,2 miljarder euro till 25 miljarder euro. I detta sammanhang gav Europeiska centralbanken Ungern, som drabbades hårdast av krisen på finansmarknaderna, ett räddningspaket på 6,5 miljarder euro. Detta var en rättvis och värdig lösning, eftersom Ungern inte bara har gått i spetsen för reform och europeiskt enande under årtionden, utan också sedan förra året har halverat sitt budgetunderskott på omkring 10 procent, i enlighet med det konvergensprogram som antogs 2006. Programmet har genomförts systematiskt sedan dess och underskottet minskas i år till 3 procent.

För att den konsolideringsprocess som EU kräver ska fortsätta krävs stöd från internationella finansiella organ. Till följd av finans- och kreditkrisen befinner sig nu hela världsekonomin i svårigheter och ändå försöker enskilda EU-medlemsstater hantera dessa med sina egna instrument och i enlighet med sina egna mycket specifika mål. För att de nya medlemsstaterna, som inte har sådana instrument till sitt förfogande, inte ska misslyckas i detta sammanhang, krävs det – för att Europa ska klara sig ur krisen tillsammans – inte bara en harmonisering av aktuella åtgärder utan också att man antar en gemensam europeisk strategi för att hantera den ekonomiska krisen.

Jag hoppas att detta finansiella räddningspaket utgör första pinnen på denna stege. När det väl har antagits kommer vi att kunna koncentrera alla våra insatser på att tillsammans lösa krisen inom realekonomin. Tack för ordet.

 
  
MPphoto
 

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag talar på UEN-gruppens vägnar om rådets förordning om upprättandet av ett system för medelfristigt ekonomiskt stöd till EU-medlemsstaterna, och jag vill uppmärksamma följande frågor: För det första har situationen på världens finansmarknader en alltmer negativ inverkan på realekonomin, med resultatet att BNP under 2009 väntas sjunka i USA och i många av EU:s mest utvecklade stater.

För det andra, eftersom dessa länder utgör den huvudsakliga marknaden för de nya EU-medlemsstaterna, hotar detta deras ekonomiska tillväxt och kommer därför att ha en negativ inverkan på deras betalningsbalans. För det tredje, om så är fallet, måste vi definitivt stödja en höjning av taket för gemenskapens finansiella stöd till 25 miljarder euro för varje medlemsstat som inte ingår i euroområdet, eftersom bara ett tak på denna nivå kan garantera att eventuellt stöd som beviljas från gemenskapen blir effektivt.

För det fjärde, om en medlemsstat utanför euroområdet behöver omedelbart finansiellt stöd, bör rådet, kommissionen och parlamentet agera tillräckligt snabbt för att hindra ett minskat förtroende för deras effektivitet.

För det femte, slutligen, välkomnar vi Europeiska kommissionens snabba reaktion på Ungerns finansiella behov, som beviljades trots att Ungern först hade kontaktat Internationella valutafonden och inte Europeiska kommissionen.

 
  
MPphoto
 

  Nils Lundgren, för IND/DEM-gruppen. Herr talman, ärade kolleger, bäste kommissionsledamot! När jag läste in mig på det som vi här nu debatterar, betalningsbalansproblem, så kände jag mig som Marcel Proust med madeleinekakan, ”À la recherche du temps perdu”. Det är en doft av 50- och 60-tal över problemställningen.

Betalningsbalansproblem? Detta är någonting som vi ska avsätta 25 miljarder euro för. Varför i herrans namn? Håller vi på med sådant i dag? Detta är till för de länder, de stackars länder, förstår jag, som är med i EU men inte i valutaunionen och som då kanske måste räddas från ett öde värre än döden, betalningsbalansproblem. Detta är ju i så fall skapat av själva Europeiska unionen. Det vi talar om här finns egentligen inte längre.

Mitt eget land Sverige är ett land som är med i EU, som ställer upp lojalt och genomför allt som bestäms där mycket bättre än de flesta andra länder, men vi är inte med i valutaunionen. Förståndigt nog, säger jag. Men om det nu skulle bli problem i Sverige, får vi då betalningsbalansproblem? Svaret är ju självklart nej. Naturligtvis skulle man kunna tänka sig att Sverige börjar vanvårda sin ekonomi, får mycket högre inflationstakt och lönestegringstakt än andra länder. Vad händer då, får vi betalningsbalansproblem? Nej, då sjunker den svenska kronan för att kompensera för detta. Ingenting händer i övrigt överhuvudtaget. Det gäller också andra länder i samma situation, t.ex. Storbritannien.

Vad är då problemet? Ja, problemet är om dessa länder som är med i Europeiska unionen – vilket man bör vara – men inte är med i valutaunionen – vilket man inte bör vara – då ska tvingas, som ni har tänkt, att hålla fast växelkurs mot euron. Den sämsta av världar: att tvingas hålla fast växelkurs mot sina viktigaste handelspartner. Det är klart att om man då missköter sin ekonomi, får högre inflationstakt eller drabbas av strukturella bakslag för sin viktigaste exportindustri, så kommer man att få minskad export och ökad import. Frågan blir plötsligt: Hur ska detta finansieras?

Men detta är ju en helt konstlad situation. Det är totalt omodernt att länder som inte är med i en valutaunion skulle välja att hålla fast växelkurs och sedan behöva räddas av Internationella valutafonden eller av EU eller av någon annan. Varför i herrans namn ska man göra detta? Det är en helt föråldrad uppläggning av den ekonomiska politiken. Antingen går man med i en valutaunion – det kan vara rätt ibland, det håller jag med om – eller också så står man utanför, står på egna fötter, har en egen självständig penningpolitik och sköter sig. Sköter man sig så händer det inget särskilt, missköter man sig så sjunker valutan för att kompensera för detta. Det är inte särskilt farligt, detta heller.

Jag vill därför påpeka att när vi nu diskuterar här om vi ska avsätta 25 miljarder euro för detta ändamål så är det ett ändamål som egentligen inte alls behövs. Det är en problemställning som vi själva skapar eller snarare ni själva skapar. Sluta med detta. De länder som är med i EU men inte i valutaunionen ska hålla en regim med flytande växelkurs. Då försvinner problemet.

 
  
MPphoto
 

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) Gränsen för det ömsesidiga stödet till en EU-medlemsstat som inte är med i euroområdet och som har svårigheter med betalningsbalansen eller som riskerar att drabbas av allvarliga problem till följd av en allmän störning i betalningsbalansen är för närvarande 12 miljarder euro. Exemplen med Danmark och Ungern visar att följderna av finanskriser i vissa stater kan vara så omfattande att denna gräns skulle vara för låg om en sådan kris inträffade i en större stat.

Jag vill därför betona att det främsta skälet för att öka denna gräns inte är vare sig EU:s utvidgning eller det större antalet stater utanför euroområdet, såsom det uppges i motiveringen. Vi måste vara medvetna om att de finansiella problemen i vissa medlemsstater främst är ett resultat av inkonsekvent ekonomisk och social politik. Dessa problem förvärras och blir mer djupgående genom finanskrisen, vilket skapar ett tryck på att höja stödnivåerna. Ungern är bara ett typexempel.

Jag stöder en ökning av gränsen för stödet på medellång sikt till 25 miljarder euro. Jag stöder dock också Europaparlamentets åsikt att det inte finns något behov av en särskild process som låter kommissionen se över denna gräns utom ramen för de vanliga beslutsförfarandena. Jag tror att en sådan strategi kommer att bevara en hög grad av uthållighet i stödsystemet samtidigt som man också sörjer för ett tillräckligt handlingsutrymme.

Jag nämner detta eftersom Ungern är ett skolexempel, eftersom dess politiska ledarskap under lång tid inte har kunnat besluta om reform- och återhämtningsåtgärder. Slutligen skulle antagandet och genomförandet av sådana åtgärder också kunna mildra finanskrisens effekter i detta land och minska behovet av finansiellt stöd från EU.

Å andra sidan måste jag dock försvara Ungern utifrån det faktum att de nya reglerna för finansmarknaderna inte ska tillåta överdrivna likviditetsflöden från dotterbanker till moderbanker och att det måste finnas en tillräcklig tillsyn av nationella centralbanker.

Det är sant att den som agerar förhastat kan få betala två gånger om, men det är också sant att den som tar i hast inte alltid kommer att betala tillbaka i tid eller betala tillbaka hela beloppet. Därför är det mycket viktigt att systemet innebär tydliga regler för stöd, med grunden i ett system av återhämtningsåtgärder som omfattar tidsplaner och praktiska frågor.

 
  
MPphoto
 

  Dariusz Rosati (PSE). - (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Låt mig börja med att kort svara på två uttalanden från de andra ledamöterna. För det första skulle jag vilja påpeka att länder som inte ingår i euroområdet inte behöver ha en fast växelkurs gentemot euron. Polen är ett exempel på ett land med flytande växelkurs. För det andra vill jag säga att också ett land som har en perfekt inrikespolitik och som inte gör några misstag kan påverkas av krisen genom smittoeffekten. Den ungerska situationen hade naturligtvis i stor utsträckning sitt ursprung i en inkorrekt regeringspolitik, men Ungern hade också påverkats av kapitalflykt, vilket inte var ett resultat av situationen i Ungern utan hade yttre orsaker.

Herr kommissionsledamot! Jag vill stödja kommissionens förslag. Det verkar ta hänsyn till att vi alla deltar i en gemensam marknad och att situationen i enskilda länder är viktig för de andra länderna. Vi bör därför vara medvetna om de band som binder oss och känna ett gemensamt ansvar för våra partner. Förslaget är också ett uttryck för europeisk solidaritet, som bör vara en av de grundläggande värderingarna för våra åtgärder.

Beloppet 25 miljarder euro som föreslagits av kommissionen verkar rimligt, även om det kan uppstå situationer som kräver mer pengar. Därför stöder jag också förslaget om att ge kommissionen rätt att besluta om att se över taket när det finns ett brådskande behov av att göra det. Det skulle vara opraktiskt att under dessa omständigheter använda sig av hela förfarandet, inklusive parlamentets samtycke eller ett parlamentariskt samråd. Låt oss anta att en kris uppstår under sommaren, när parlamentet inte har sammanträde. Det är svårt att tänka sig att vi skulle vänta sex veckor på att parlamentet samlas innan staten i fråga får hjälp. Därför stöder jag kommissionens förslag som ger den rätt att höja taket på mycket kort tid.

Jag noterar att förslaget saknar referenser till en eventuell åtgärd från Europeiska centralbankens sida. Banken beviljade ett lån till Ungern. Denna åtgärd bör samordnas och det är min åsikt att en sådan referens bör finnas med. Slutligen anser jag att man i förslaget inte bör hänvisa till artikel 100 i fördraget. I artikel 100 behandlas helt annorlunda situationer och den bör därför behandlas separat.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

 
  
MPphoto
 

  Edit Herczog (PSE). (HU) Tack, herr talman! Herr kommissionsledamot, fru Berès! Det är just solidaritetsprincipen som gör EU till mer än en ekonomisk sammanslutning och som gör det möjligt att visa att EU är en stark politisk gemenskap. När krisen började verkade det ett ögonblick som om EU skulle delas i två delar, ekonomiskt och socialt, men tack vare snabba och effektiva åtgärder från kommissionens sida kunde vi förhindra detta.

Ungern vände sig först till EU för att be om stöd. De 20 miljarder euro som vi behöver i stöd, eller som finansiering, skulle dock inte ha kunnat komma enbart från denna källa.

Mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionsledamoten och Europaparlamentet för deras snabba svar och för solidariteten från våra kolleger, vilket visar värdet av att vara europé. Tack för er uppmärksamhet.

 
  
MPphoto
 

  Harald Ettl (PSE).(DE) Herr talman! Förslaget om att ändra förordningen om stöd till medlemsstater som inte ingår i euroområdet och som drabbas av stora betalningssvårigheter, med en ökning av taket från 12 miljarder euro till 25 miljarder euro, har kommit i sista stund.

Den främsta förutsättningen för att dessa tillfälliga åtgärder ska fungera är att EU inte gör samma misstag som Internationella valutafonden (IMF) när det gäller motkrav. Vid IMF är Dominique Strauss-Kahn ensam inte en garanti för en förnuftig politik. Vi känner alltför väl de chockterapier som används för hårt krisdrabbade länder i den gamla nyliberala stilen.

Vi vet också alltför väl vilka som tidigare har gynnats av detta. Jag hoppas att en bättre och mer hållbar stabilitet kommer att uppnås med hjälp av EU:s verktyg, med utgångspunkt i exemplet med Ungern. Ungern visar oss särskilt att EU måste inse att det var den konservativa oppositionen som hindrade Ungerns premiärminister i frågan om stabilitet och reformåtgärder. Ungern kommer definitivt inte att uppnå stabilitet enbart genom att kontrollera sociala utgifter. Dessa sociala utgifter är i alla fall inte alltför höga. Detta kommer bara att hjälpa de populistiska EU-motståndarna på högerflygeln. Ja, Ungern har fått utstå påtryckningar, särskilt på grund av forintens snabba värdeminskning, där hedgefonder har haft en del av ansvaret.

När det gäller Island har IMF visat att man fortfarande tillämpar chockterapier, till exempel genom att genomdriva höga basräntor till nackdel för den nationella ekonomin, i detta fall Islands nationella ekonomi. Herr kommissionsledamot! Notera att jag inte vill att mitt grannland Ungern ska drabbas av sociala konflikter på grund av korrigerande åtgärder såsom denna, som baseras på motkrav. Ungern behöver förtroendebyggande stödåtgärder från EU som, när allt kommer omkring, inte bara kommer att hjälpa Ungern utan oss alla.

 
  
MPphoto
 

  Paul Rübig (PPE-DE).(DE) Herr talman! Denna debatt hålls vid just rätt tillfälle.

Jag vill påminna er om att Ungern är det land som har använt budgetunderskottet i störst omfattning: minus 5 procent. Det visar att stabiliteten i detta land också har en politisk bakgrund. Det är orimligt att vi i framtiden utsätter staten – och detta gäller alla skattebetalare – för de risker som är involverade i en del företag. I detta fall håller jag helt med Harald Ettl. Vi kan inte låta skattebetalarna bära riskerna med hedgefonder och derivat. Det skulle leda till begränsad köpkraft.

Det är precis det vi behöver i Ungern: större köpkraft. Det är viktigt att man investerar i landet och i företagen igen och därför behöver vi skattereduktioner så att investeringar blir möjliga igen, inte bara för företag utan framför allt för anställda. Jag tror att jag drar rätt slutsatser. Avgörande faktorer är att anslagen garanteras, till exempel till åtgärder för energieffektivitet, att investeringsbonusar utdelas och att en lämplig progressiv värdeminskning genomförs.

Jag vill be kommissionsledamot László Kovács, som kommer från Ungern, att inrätta lämpliga initiativ på EU-nivå.

 
  
MPphoto
 

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag såg debatten på mitt kontor och kom mer till kammaren bara för att göra ett allmänt påpekande.

I Irland har vi ett bankgarantisystem, på grund av finanskrisen, och vi har större enighet nu i EU om hur vi ska hantera detta. Men vi inser nu att våra banker kommer att behöva rekapitaliseras och kanske är detta en mer brådskande fråga än vad vi först trodde. Jag vill uttrycka en förhoppning om att detta kommer att ske, eftersom vi som föregående talare påpekade har ett verkligt problem. Det är viktigt att folk spenderar och investerar och det finns helt enkelt inga krediter tillgängliga. Det viktigaste är att något sker snabbt för att återupprätta kapitalet och förtroendet för banksystemet.

 
  
MPphoto
 

  Marian Zlotea (PPE-DE) . – (RO) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är glad över att vi i kväll har möjlighet att diskutera en sådan viktig fråga som den ekonomiska krisen, som inte bara påverkar medlemsstaterna utan hela världen.

Därför behöver vi hitta lösningar på detta problem. Ett steg i denna riktning bör vara ett ömsesidigt stöd till medlemsstaterna. Eftersom vi vill att EU-medlemsstaterna använder fonden för ekonomiskt stöd som utväg när det är nödvändigt, måste vi välkomna det beslut som fattades av de europeiska politiska ledarna vid förra veckans toppmöte.

Jag anser att denna europeiska fond för ekonomiskt stöd till medlemsstaterna behöver ökas till åtminstone 25 miljarder euro. Skälet är att vi behöver rädda marknadsekonomin. Innan jag slutar vill jag uttrycka min tillförsikt över att vi kommer att vidta de åtgärder som krävs för att övervinna krisen, både på EU-nivå och global nivå. Vi behöver brådskande hitta de resurser som krävs för att avvärja de problem som våra medborgare kommer att möta, såsom arbetslöshet. Vi önskar alla det allra bästa för EU.

 
  
MPphoto
 

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). - (LT) Jag vill tacka kommissionsledamoten som i dag med rätta påpekade att detta problem är kopplat till frågan om hur fri rörlighet för kapital kan förenas med makroekonomiska nationers stabilitet. Jag tycker egentligen inte om att de andra ledamöterna säger att detta är ett problem för EU:s fattigare länder. Mina damer och herrar! Om ekonomierna i Tyskland och Frankrike skulle växa med 2 och 3 procent, skulle detta inte innebära något problem för dem av oss som har integrerat oss på den gemensamma marknaden. Om någon form av paket också behövs som en stimulans för nationella ekonomier, borde det därför genomföras av de länder som nämnts och då skulle vi inte tala om stabiliseringsfonder. Faktum är att vi inte behöver de pengarna, utan i stället garantier för att EU:s gemensamma marknad kommer att fungera väl och växa. Om det ges sådana garantier, och detta måste uppnås genom våra gemensamma insatser, kommer alla problem att bli lösta.

 
  
MPphoto
 

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. – (ES) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för det stöd som i de flesta anföranden getts till kommissionens beslut och förslag i denna fråga.

Jag vill göra tre mycket snabba kommentarer om tre av de frågor som tagits upp i era anföranden. För det första delar jag Zsolt László Becseys farhågor om de risker som uppstår för familjer och företag som får skulder i utländsk valuta, i länder som har en flytande växelkurs och som är utsatta för riskerna med alltför volatila växelkurser, såsom var fallet med Ungern. Zsolt László Becsey känner till min oro eftersom kommissionens budgetövervakning och den ekonomiska övervakningen ibland inte hörsammas tillräckligt eller inte har de önskade effekterna när man kommenterar denna typ av risk.

Jag tror vi har störst effektivitet när det gäller budgetövervakningen. Fallet med Ungern är mycket positivt i detta avseende, med tanke på den viktiga budgetjustering som har skett i Ungern från 2006 och fram till nu. Men å andra sidan har vi inte lyckats när det gäller riskerna med skuldsättning i utländsk valuta. Jag hoppas att denna typ av kommentarer och rekommendationer nu och i fortsättningen kommer att hörsammas mer, mot bakgrund av omständigheterna inte bara i Ungern utan också i andra EU-länder i samband med krisen och den överdrivna volatiliteten inom många finansiella indikatorer, särskilt växelkurser.

Nils Lundgren är inte längre här men kom med kommentarer som var helt felaktiga. Han kritiserade Ungern och kommissionen för att de rekommenderade Ungern att ha en fast växelkurs, medan situationen är precis den motsatta. Med andra ord har Ungern en flytande växelkurs och den överdrivna volatiliteten i denna växelkurs förvärrade problemen och var en orsak till att krisen föranledde denna begäran om denna hjälp. När man kommer med kritik bör man se till att den grundas på korrekt information och inte på helt felaktig information. Om Nils Lundgren hade stannat till slutet av denna debatt, skulle han ha varit medveten om att hans information var helt felaktig. Eftersom han inte är här hoppas jag att någon av er kommer att meddela honom detta.

När det slutligen gäller Paul Rübigs kommentarer om underskottet, stämmer det inte att Ungern har ett 5-procentigt underskott eftersom detta har minskats avsevärt. Under 2008 kommer underskottet att vara klart lägre än så. Faktum är att det kommer att vara under 3 procent, och i Ungerns åtagande som var ett villkor för denna hjälp är målet att underskottet nästa år ska vara 2,6 procent. Om detta mål uppnås – och jag hoppas på det – kommer Ungern att ställas inför en annan typ av problem. Otvivelaktigt kommer Ungern att ställas inför detta problem, tyvärr även i fortsättningen, men nästa år kommer landet åtminstone inte att ha ett alltför stort underskott.

 
  
MPphoto
 

  Pervenche Berès, föredragande. (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har fyra kommentarer.

Den första är att kommissionsledamoten ber oss att i fortsättningen ge ett snabbt och flexibelt svar på denna typ av begäran. Jag tror att Europaparlamentet har visat att det kan åstadkomma detta. I dag godkänner vi nivån på 25 miljarder euro för ändringen av 2002 års ansvarsförordning, med tanke på villkoren för att förhandla med rådet. Men självklart visar vi oss öppna och tillgängliga för att, tyvärr, tänka oss andra alternativ.

För det andra vill jag påminna er om att en av våra lärdomar i detta skede av den europeiska integrationen är att EU bör utgöra den främsta kretsen för solidaritet och diskussion för alla medlemsstater, vare sig de tillhör euroområdet eller inte. Jag hoppas att detta nu är tydligt för oss alla, för institutionerna och för medlemsstaterna.

För det tredje noterar jag med tillfredsställelse kommissionens åtagande att offentliggöra, eller att först studera och sedan offentliggöra, både i parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor och i Jacques de Larosières grupp, lärdomarna från den situation som har uppstått i Ungern.

Slutligen vill jag att vi noterar att alla i denna kris trodde att det skulle finnas två kanaler för spridning av krisen, de komplexa finansmarknaderna å ena sidan och realekonomin å andra sidan.

I själva verket ser vi nu att det finns en tredje kanal för spridning, nämligen kapitalrörelser som också kan påverka enklare och mindre svårbegripliga finansmarknader. Därför är sammanflätningen av realekonomin och finansmarknaderna, vars omfattning vi nog ännu inte har helt bedömt, är så betydelsefull. Tyvärr får vi mer information för var dag och vi står inför en fråga där vi behöver ge prov på flexibilitet och kollektiv intelligens för att hitta lämpliga lösningar.

Jag menar att parlamentet än en gång har visat sin förmåga och sin önskan att bidra till att hitta passande lösningar för varje ny aspekt av denna kris. Samtidigt finns en förhoppning om att vi slutligen också kommer att hitta vad vi behöver för att vår ekonomi ska kunna möta utmaningarna i dessa mycket svåra tider.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 20 november 2008.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy