ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande av John Bowis för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård (KOM(2008)0414 – C6-0257/2008 – 2008/0142(COD)) (A6-0233/2009).

Som många av er vet blev John Bowis sjuk nyligen och lades in på sjukhus i Bryssel. Han har opererats, operationen gick lyckligtvis bra och nu håller han på att återhämta sig, så han är själv ett exempel på gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Min vän och kollega Philip Bushill-Matthews ersätter honom här i dag.

  Philip Bushill-Matthews, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag har en mycket svår och en mycket lätt uppgift. Den är mycket svår eftersom det här ärendet är så komplicerat och känsligt, och det är en fråga som jag personligen har arbetat mycket lite med. Den är mycket lätt eftersom det är ett betänkande av min framstående kollega John Bowis som, som ni sa, för närvarande återhämtar sig efter en stor hjärtoperation i Bryssel för några veckor sedan.

Han har lagt ned ett otroligt arbete för att komma fram till den fina lösning på den här frågan som vi har i dag, och han lade faktiskt grunden till denna framgång i sitt ursprungliga betänkande om patientrörlighet redan i juni 2005. Jag är säker på att han också vill att jag ska tacka kommissionsledamoten personligen för hennes stöd, och tacka skuggföredragandena och vårt gruppsekretariat och hans egen utredningsassistent för de enorma insatser de alla har gjort för att komma fram till en bred överenskommelse om så många av de kontroversiella frågorna. Med deras hjälp har John försökt sprida ljus över något som har varit ett mycket dunkelt område och skapa klarhet där det tidigare fanns osäkerhet, hela tiden på grundval av principerna att patienten alltid måste komma i första hand och att patienten ska kunna välja utifrån behov och inte utifrån medel.

Under de senaste tio åren har EU-medborgarna vänt sig till domstolarna för att kämpa för rätten att få vård i en annan medlemsstat. Det står klart att patienterna vill ha denna rätt och att de förtjänar den och har rätt till den. De ska inte behöva gå till domstol för att få den. Det förslag vi nu har på bordet är vår chans att genomföra detta. Nu är det vi politiker som måste ta vårt ansvar och se till att domstolarna inte behöver anlitas, genom att själva skapa rättssäkerhet.

De flesta kommer alltid att vilja vårdas i närheten av sina hem. Emellertid kommer det också alltid att finnas patienter som vill resa till andra medlemsstater för att få vård, av olika skäl. Om patienterna väljer detta alternativ måste vi se till att de gör det på tydliga och rättvisa villkor. Vi måste se till att de vet hur mycket de får betala, vilken kvalitet och trygghet de kan förvänta sig och vilka rättigheter de har om någonting går snett. Alla dessa frågor tas upp i detta betänkande.

Låt mig vara tydlig med att denna rättighet för patienterna inte på något sätt bör inkräkta på medlemsstaternas förmåga att tillhandahålla hälso- och sjukvård med kvalitet till alla sina medborgare. Det här betänkandet talar inte om för medlemsstaterna hur de ska organisera sina egna hälso- och sjukvårdssystem. Det dikterar inte att de ska tillhandahålla en viss vårdkvalitet. Tvärtom bygger man in skyddsåtgärder för medlemsstaterna för att hjälpa dem att skydda sina egna nationella hälso- och sjukvårdssystem, till exempel genom att välja system med förhandstillstånd under vissa omständigheter.

Sådana förhandstillstånd får dock inte användas för att begränsa patienternas valfrihet. Den ökade tillgången på gränsöverskridande hälso- och sjukvård ska i sin tur bidra till att stimulera de nationella systemen att ständigt höja vårdstandarden.

Jag ser fram emot att höra kollegernas synpunkter i den debatt som nu följer.

  Daniela Filipiová , rådets ordförande. – (CS) Mina damer och herrar! Jag känner mig mycket hedrad av att komma hit i dag och delta i diskussionerna om ett antal viktiga folkhälsofrågor som står på föredragningslistan i dag. Det gäller bland annat patienträttigheter vid gränsöverskridande hälsovård, patientsäkerheten och gemensamma EU-åtgärder för sällsynta sjukdomar.

Jag vill börja med att säga att alla tre är prioriterade frågor för det tjeckiska ordförandeskapet och de kommer också att stå på dagordningen vid rådets möte om sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor den 7 juni 2009 i Luxemburg. Vi välkomnar därför varmt den kommande debatten.

Det tjeckiska ordförandeskapet är medvetet om Europaparlamentets betydelsefulla roll på folkhälsoområdet och förstår att ett nära samarbete mellan rådet och parlamentet är viktigt. Era betänkanden om dessa tre frågor har således kommit vid rätt tidpunkt.

Jag vill säga ett par ord från rådets perspektiv om parlamentets och rådets förslag till direktiv om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälsovård.

Det tjeckiska ordförandeskapet är helt medvetet om behovet av att ge patienter som får hälsovård i en annan medlemsstat rättssäkerhet och bygger vidare på resultaten av det franska ordförandeskapets arbete på området. Vårt mål är att försöka få denna text godkänd. Den är tydlig och begriplig för EU-medborgarna, respekterar primärrätten, inklusive subsidiaritetsprincipen, och kommer att leda till det fastställda målet att upprätta rättssäkerhet för EU-medborgare vad gäller tillämpningen av deras rättigheter när de får gränsöverskridande hälsovård. Samtidigt måste tänkbara konsekvenser av förslagets genomförande på stabiliteten hos hälsovårdssystemet i EU-medlemsstaterna noga övervägas.

Eftersom förslaget är av stor betydelse har diskussionerna varit mycket intensiva och pågår fortfarande i rådets rättsliga organ. För närvarande kan jag därför inte säga om rådet kommer att uppnå politiskt samförstånd i slutet av det tjeckiska ordförandeskapet, dvs. vid rådets (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) möte i juni. Jag kan dock dra ett antal allmänna slutsatser. Det framtida direktivet ska kodifiera all rättspraxis från EG-domstolen vad gäller genomförandet av principen om fri rörlighet för varor och tjänster inom folkhälsoområdet och kan även lägga till en bestämmelse om samordning av sociala system och ge medlemsstaterna alternativet att kräva förhandstillstånd för tillhandahållandet av hälsovård i en annan medlemsstat eller att tillämpa ett vakthållningssystem.

Vi återfinner dessa principer i John Bowis betänkande om det föreslagna direktivet, som ni nu ska debattera. Det är också möjligt att identifiera andra ämnen som Europaparlamentet och rådet har gemensamt: vikten av att ge fullständig och korrekt information till patienterna om alternativ för att få gränsöverskridande hälsovård eller betoningen av att säkerställa hög kvalitet och säkerhet i tillhandahållandet av vård.

Det tjeckiska ordförandeskapet uppskattar den omsorg som parlamentet visat vid utarbetandet av betänkandet, vars lydelse har framkommit från flera svåra men fruktbara diskussioner i en rad relevanta utskott. Jag är medveten om att lydelsen av betänkandet utgör en kompromiss mellan olika politiska grupper och att uppnå denna kompromiss har inte varit helt enkelt. Jag vill därför tacka alla som deltog i utarbetandet av det och föredraganden John Bowis, som vi alla naturligtvis önskar ett snart tillfrisknande. Detta utgör ett värdefullt bidrag som gör det möjligt att fortsätta lagstiftningsprocessen för det föreslagna direktivet. Rådet kommer att granska texten i betänkandet i detalj, liksom alla ändringsförslag, och kommer noga att överväga att ta in dem i rådets gemensamma förslag för att stödja en överenskommelse under andra behandlingen.

Herr talman, mina damer och herrar! Som jag nämnde tidigare är det fortfarande för tidigt att säga om rådets (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) möte i juni kommer att leda till en politisk överenskommelse om det föreslagna direktivet, eftersom diskussionerna som bygger på det kompromissförslag som lagts fram av det tjeckiska ordförandeskapet ännu inte är slutförda. Under alla omständigheter kommer rådet att fortsätta diskussionerna om frågan och ta hänsyn till det betänkande som godkänts av Europaparlamentet.

  Talmannen. − Fru Filipiová har säkert ingenting emot om jag berättar för kammaren att hon själv använder rullstol.

  Androulla Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Innan jag talar om patienternas rättigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård vill jag särskilt hylla föredraganden John Bowis, som tyvärr inte är med oss här i dag, men som vi är skyldiga så mycket i det här ärendet. Jag hoppas att han tillfrisknar snabbt och får leva ett friskt och lyckligt liv efter att ha tjänat EU-medborgarna på ett så utmärkt sätt i så många år.

(Applåder)

Jag vill också tacka alla skuggföredragandena för deras konstruktiva arbete, och naturligtvis Philip Bushill-Matthews, som talar för John Bowis i dag.

I går firade vi europeiska dagen för patienträttigheter här i Strasbourg. Vi erkände då att patienterna får en allt större roll i vården och vikten av att de både har förtroende för och kunskap om den vård de får.

Den centrala frågan i det här sammanhanget är vad Europeiska unionen kan göra för patienterna. Den här förmiddagen har vi möjlighet att ta ett stort steg framåt mot ett EU för patienter, för varenda EU-medborgare som ni företräder, ärade ledamöter.

För det första måste jag säga att jag verkligen uppskattar det hårda arbete som parlamentet har lagt ned på att granska det förslag till direktiv om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård som ni snart ska rösta om. Jag vill framföra mitt tack och mina gratulationer till er alla för era intressanta och ofta stimulerande debatter och för en mycket effektiv process.

Låt mig kort påminna om resonemanget bakom detta förslag till direktiv och om de viktigaste målen och principerna för det. Förslaget bottnar i ett decenniums rättskipning av Europeiska gemenskapernas domstol, som har slagit fast att patienterna har rätt till ersättning för hälso- och sjukvård de har erhållit utomlands även om de hade kunnat få samma vård hemma.

Detta är viktigt. Det är en rättighet som EU-medborgarna har direkt genom fördraget. Men även om domarna om de berörda individerna var tydliga var frågan om hur de skulle tillämpas på alla andra fall höljd i dunkel. Därför blev det uppenbart att vi behöver en ramlagstiftning, så att alla patienter i EU kan utöva sin rätt till ersättning vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

Denna rättighet ska inte bara finnas för patienter som har tillgång till information som inte är tillgänglig för allmänheten och som har råd med en advokat. Därför antog kommissionen sitt förslag till direktiv den 2 juli förra året, efter noggranna överväganden och ett brett samråd.

Först och främst är det övergripande syftet att ge patienterna bättre möjligheter och större tillgång till vård i hela EU. Patienterna står verkligen i centrum för detta lagförslag, som också till fullo respekterar mångfalden hos hälso- och sjukvårdssystemen i EU. Jag vill vara tydlig på den punkten. Jag vet att det har framförts många farhågor, men den här lagstiftningen kommer inte att medföra några förändringar av hur de nationella hälso- och sjukvårdssystemen är organiserade och finansieras.

Det finns tre huvudsyften med förslaget till direktiv: för det första att klargöra under vilka omständigheter patienter ska få ersättning för gränsöverskridande hälso- och sjukvård med samma belopp som i hemlandet, för det andra att skapa kvalitets- och säkerhetsnormer för vården i hela EU och för det tredje att främja ett europeiskt samarbete mellan hälso- och sjukvårdssystemen.

På basis av dessa tre pelare kan vi göra mycket för våra medborgare, främst för dem som vill söka gränsöverskridande hälso- och sjukvård, men även för alla andra patienter i EU. Jag ser fram emot er debatt.

  Iles Braghetto, föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Hur kan vi definiera det här direktivet? Det utgör ett tillfälle för patienter att välja lämplig behandling och snabb tillgång till tjänster. Ett tillfälle för regionala hälsovårdssystem att förbättra kvaliteten och effektiviteten i sina hälsovårdstjänster, ett tillfälle för ökad europeisk integration inom sektorn omvårdnadstjänster. Europeiska referensnätverk, tekniska standarder och utvecklingen av telemedicin kommer att underlätta det gränsöverskridande samarbete som redan är på gång.

För detta krävs ett lämpligt informationssystem, övervakning av kvaliteten och effektiviteten i hälso- och sjukvårdssektorn, en garanti för personalens yrkesetik samt ett obyråkratiskt förfarande för att reglera den gränsöverskridande rörligheten. Direktivet är ett väl avvägt svar på dessa krav.

  Françoise Grossetête, föredragande för utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (FR) Herr talman, Androulla Vassiliou! Först av allt vill jag gratulera vår kollega John Bowis även om han inte är här. Jag beklagar dock hans frånvaro eftersom han är så delaktig i betänkandet om patienträttigheter att han verkligen förtjänande att få vara här i dag.

Nu är det ju uppenbart att det verkligen inte handlar om ett nytt tjänstedirektiv. Det handlar om att förkasta idén att det är EG-domstolen som stiftar EU-lagen och inte politikerna. Det är oacceptabelt.

EU:s medborgare har rätt att på vissa villkor få vård i en annan medlemsstat. Jag vill försäkra de ledamöter som oroar sig för risken för missbruk i framtiden: i direktivet respekteras till fullo medlemsstaternas rätt att bestämma över sina hälso- och sjukvårdssystem. Tvärtemot vad vissa av motståndarna har sagt är direktivet inriktat på alla patienter och medför ökad rättvisa, eftersom det hittills endast varit de välbärgade som har haft tillgång till gränsöverskridande vård.

Direktivet innebär att varje medborgare kan få sådan vård. När det gäller sjukhusvård med förbehåll för ett förhandstillstånd från medborgarens medlemsstat, så att kostnaderna kan ersättas enligt gällande taxa i ursprungsmedlemsstaten.

Förutsatt att allting görs för att undvika medicinsk turism ser jag detta som ett framsteg. Det är ett stort steg framåt för ett Europa för hälsa. Det är mer rättvist, det ger våra medborgare mer information om den vård som är tillgänglig och det ökar samarbetet när det gäller nya hälsotekniker.

  Bernadette Vergnaud, föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. – (FR) Herr talman, Androulla Vassiliou, mina damer och herrar! Vi ska ge vårt omdöme om en text som jag har hoppats på och bett om under en lång tid, särskilt inom ramen för mitt betänkande om effekterna av uteslutandet av hälsovårdstjänster från tjänstedirektivet.

Tyvärr har dock den senaste omröstningen gett mig en bitter eftersmak. Betänkandet, som antogs av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet med stöd av merparten av de politiska grupperna utom socialdemokraterna, är faktiskt med vissa förbättringar endast en reaktion på EG-domstolens beslut. Det är ingen lösning på de viktigaste problemen inom unionens hälso- och sjukvårdspolitik, det löser inte heller frågan om rättsosäkerhet för patienterna och det stadfäster en marknadsekonomisk strategi för hälso- och sjukvården.

När det gäller rättsosäkerheten anser jag det uppenbart att oklarheterna mellan villkoren för tillämpning av detta direktiv och förordning (EEG) nr 1408/71 och snart även förordning (EG) nr 883/2004, som antogs i går, endast kan leda till nya beslut av EG-domstolen.

När det gäller den marknadsekonomiska strategin märks inställningen i betänkandet redan i sammanfattningen av dess rättsliga grunder, dvs. artikel 95 om reglerna för den inre marknaden. Hälsa ska såldes endast vara en bland andra varor och omfattas av samma regler för tillgång och efterfrågan.

Detta kan endast leda till ojämlik tillgång till vård, där de välbärgade och välinformerade medborgarna kan välja den bästa tillgängliga vården i EU, medan de övriga får nöja sig med tjänster som redan försvagats i många medlemsstater, och som direktivet på intet sätt är utformat för att förbättra.

I samma anda går ändringsförslag 67 ut på att införa konkurrens mellan de nationella hälso- och sjukvårdssystemen, eftersom varje person ska ha frihet, förutsatt att de betalar förstås, att ansluta sig till det system inom EU som de själva väljer.

Slutligen vill jag ta upp frågan om förhandstillstånd för sjukhusvård, vars införande är föremål för en rad begränsningar för medlemsstaterna, även om principen medger både kontroll av den finansiella balansen i deras socialförsäkringssystem och en garanti för patienterna om villkoren för återbetalningen.

Av alla dessa skäl och därför att jag har få illusioner om utgången av dagens omröstning, med hänsyn till den fantastiska enhälligheten ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Diana Wallis, föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. − (EN) Herr talman! Utskottet för rättsliga frågor välkomnar det här förslaget och understryker att det ökar rättssäkerheten, vilket är förnämligt, och att patienternas valfrihet också framhålls. I utskottet ansåg vi dock också att subsidiaritetsprincipen respekteras och att de nationella hälso- och sjukvårdssystemens integritet därigenom respekteras, och det tycker jag är viktigt med tanke på de farhågor som har framförts här i förmiddag.

Den enda punkt där vi kanske avviker från betänkandet är att vi hade velat ha fler åtgärder för att gottgöra de patienter som tyvärr drabbas av att saker och ting går fel. Vi anser inte att reglerna om tillämplig lagstiftning och jurisdiktion är tillräckligt tydliga. De hade kunnat vara mer patientinriktade för att se till att patienterna kan framföra klagomål i sina hemländer och få ersättning enligt lagen i sitt hemland, i enlighet med de beslut vi har fattat på andra områden. Det skulle vara en god idé att se över detta igen.

  Anna Záborská, föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. – (SK) Som föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män vill jag tacka John Bowis för hans goda samarbete och våra många diskussioner under utarbetandet av betänkandet. Jag önskar honom också lycka till.

Betänkandet berör direkt patienternas rättigheter och lagstiftarna måste se till att jämlikhet tillämpas konsekvent i tillhandahållandet av hälso- och sjukvård till kvinnor och män. Varje form av diskriminering baserat på kön från hälso- och sjukvårdsinrättningar, försäkringsgivare eller statstjänstemän är oacceptabel. Risken med det föreslagna systemet är att gränsöverskridande hälso- och sjukvård, som innebär en form av förmånsbehandling, enbart kommer att utnyttjas av de medborgare som har det bäst ställt.

Ett sätt att lösa situationen är interregionalt samarbete. Gränsöverskridande regionala avtal mellan finansinstitut och hälso- och sjukvårdsinrättningar skulle bidra till att harmonisera patientkraven, stabilisera de offentliga finanserna och särskilt statens prioriteringar när det gäller att se till att dess medborgare fortsätter att ha en god hälsa.

  Avril Doyle, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Alltsedan 1998 har Europeiska gemenskapernas domstol fastställt att patienter har rätt till ersättning för hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat. I det här betänkandet, som bygger på kommissionsledamotens preliminära förslag, klargör man hur de principer som slås fast i dessa domstolsärenden ska tillämpas.

Jag välkomnar John Bowis utmärkta betänkande och hans förnämliga lösningar på de många problem som faktiskt fanns med det ursprungliga preliminära förslaget. I betänkandet utgår man från patienternas behov och inte från deras medel. Definitionerna av sjukhusvård och förhandstillstånd har diskuterats och så vitt jag förstår fastställts tillsammans med rådet och kommissionen. Kvalitetsnormerna förblir en fråga för medlemsstaterna och säkerhetsnormerna en fråga för EU. Att det går att få tillgång till patientinformation från en enda källa i alla medlemsstater kommer att bli avgörande för att patienterna ska kunna fatta välgrundade beslut, och ett ömsesidigt erkännande av recept tror jag blir ett mycket viktigt komplement till denna lagstiftning som måste komma snabbt.

Hälsovårdstjänsterna ingick ursprungligen i det preliminära förslaget om gränsöverskridande tjänster från Frits Bolkestein, men det blev snart uppenbart att det behövdes ett fristående direktiv om denna oerhört viktiga vårdfråga – som påverkar all hälso- och sjukvård i våra 27 medlemsstater. Patienterna kommer alltid att föredra att få hälso- och sjukvård i närheten av sina hem. För närvarande går bara 1 procent av våra budgetar till gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Låt oss hålla det i minnet.

Under vissa omständigheter kan det dock vara fördelaktigt att få hälso- och sjukvård i ett annat EU-land – främst i gränsregioner där den närmaste vårdinrättningen till exempel kan ligga i ett annat land, eller där det finns mer expertis att tillgå, till exempel i fråga om ovanliga sjukdomar, eller särskild vård eller behandling kan tillhandahållas snabbare i ett annat land. Jag måste verkligen slå fast att den allmänna kompetensen i fråga om hälso- och sjukvårdspolitik och finansiering av den finns, och kommer att finnas kvar, hos medlemsstaterna.

Jag ska ta upp en enda punkt i fråga om Trakatellisbetänkandet. Det finns en mängd farhågor om och vantolkningar av ändringsförslag 15 och jag välkomnar att den delade omröstningen ger möjlighet att rösta emot begreppet ”utrotning” av sällsynta sjukdomar, som har orsakat en hel del problem. Jag kommer emellertid att stödja återstoden av ändringsförslaget och det utmärkta arbete som min kollega professor Antonios Trakatellis har gjort om sällsynta sjukdomar.

  Dagmar Roth-Behrendt, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Först av allt vill jag på min grupps vägnar önska John Bowis ett snart tillfrisknande. Jag vet att han arbetade hårt i utskottet ända fram till den sista omröstningsdagen och jag hoppas nu att han återhämtar sig från sin operation och snart blir frisk och att vi får se honom här igen före sommaruppehållet.

Låt mig börja med att säga att min grupp anser att detta är ett mycket bra betänkande. Vi kan se att kommissionens förslag har förbättrats i grunden genom en mängd ändringsförslag från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och genom de kompromisser som vi tillsammans har uppnått. Kommissionsledamot Vassiliou! Ni har gjort ett gott arbete tillsammans med er grupp, men det fanns också utrymme för förbättringar, och vi har lyckats förbättra förslaget.

Vi har lyckats se till att alla patienter nu vet att de har rättigheter i Europeiska unionen precis som alla andra har. De kan flytta runt, på samma självklara sätt som varje arbetstagare, varje studerande och för varje vara, tjänst m.m. Även patienter bör ha rättigheter på den inre marknaden. Det är vad som föreskrivs i denna lag och därför välkomnar vi den förbehållslöst.

Vi måste dock också framhålla vilka delar av betänkandet som vi särskilt lovordar. Det gäller till exempel att patienterna även ges rätt till fri rörlighet för vård utanför sjukhusen. Vi anser dock också att medlemsstaterna bör behålla behörigheten för sina egna hälso- och sjukvårdssystem. De bör kunna planera sin specialistvård och sina investeringar i den berörda medlemsstaten bör vara överkomliga. Vi eftersträvar inte att beröva medlemsstaterna denna myndighet, denna behörighet. Inte heller vill vi att de ska förblöda. Därför är det riktigt att det ska finnas ett förhandstillstånd för vissa former av behandlingar. Även detta är något som min grupp är mycket glad över att ge sitt fulla stöd till, och jag återvänder till den frågan i slutet. Detta är en bra uppläggning, vilket är något som kännetecknar betänkandet i dess helhet.

En sak som jag personligen välkomnar mycket är att det äntligen ska bli referensnätverk. Hur länge har vi inte krävt att det måste stå klart var i Europeiska unionen de bästa metoderna finns? Var utförs behandlingarna bäst? Var är de mest framgångsrika? Vilken grupp i vilket sjukhus i vilken medlemsstat har nyheter att rapportera? För närvarande är detta lämnat åt slumpen. Kanske en liten del av forskarsamhället vet detta men inte varje lokal läkare. Att vi kan förbättra detta förhållandet genom att införa referensnätverk är ett stort framsteg. Dessa informationskällor kommer att göra det möjligt för varje patient i varje medlemsstat att titta in eller ringa och fråga: ”Vilka är mina rättigheter?” De kommer att på sitt eget språk få veta vilka rättigheterna är och om de har något problem får de ett svar. Detta är en positiv utveckling.

Eftersom jag närmar mig slutet av min talartid måste jag också nämna de områden som majoriteten av min grupp anser beklagliga. För den stora majoriteten av min grupp gäller detta två punkter som är viktiga för oss och för vår röstning i dag. Den första är att vi vill se en dubbel rättslig grund. Vi behöver använda hälsoartikeln, artikel 152, för att se till att det budskap som vi sänder till omvärlden är att detta både är en hälsopolitisk fråga och en fråga om fri rörlighet. Vi behöver detta, och det är ett villkor för vårt stöd.

Vidare anser vi att det förhandstillstånd som föreskrivs i artikel 8.3 inte är tillräckligt väldefinierat. Om vi inte kan få en förbättring av detta genom de ändringsförslag som har lagts fram kommer min grupp tyvärr inte att kunna rösta för betänkandet, vilket är något som jag personligen beklagar även om det kan fungera som en sporre för att prestera bättre i andrabehandlingen, om vi inte når tillräckligt långt i dag.

  Jules Maaten, för ALDE-gruppen. – (NL) Det här direktivet handlar om patienter. Jag kan inte nog framhålla detta eftersom vi naturligtvis har talat om ett stort antal andra saker i samband med gränsöverskridande hälso- och sjukvård: den fria rörligheten för hälso- och sjukvård och vad som ska göras i fråga om marknaden för hälso- och sjukvård. Det är uttryckligen det vi talar om nu.

Vi talar om en pragmatisk uppläggning. Hur kan vi se till att systemet blir sådant att patienterna drar nytta av det? Och om vi inte gör det, vem gör det då? Patienternas ställning är så svag. Ni vill väl inte att sjuka människor ska behöva utkämpa en kamp med kyliga hälsovårdsbyråkrater, som tittar på hälso- och sjukvårdspolitiken på sina kalkylblad, på sina datorer med dess siffror och statistik. Det får inte ske.

Det är därför som det också är ett socialt direktiv. Gränsöverskridande vård har naturligtvis länge varit möjligt för alla som kan betala för den, men något behöver göras för dem som inte kan betala. Herr talman! Det är detta vi talar om i dag.

Det är också av dessa skäl som vår grupp fäster vikt vid förhandstillståndet, som naturligtvis är ett viktigt inslag här, Daniela Filipiová. Jag uppskattar förresten mycket att rådet finns på plats här i dag. Förhandstillståndet måste finnas inte för att omöjliggöra gränsöverskridande vård – absolut inte – utan snarare för att undvika att allvarligt undergräva de nationella systemen. Vi är överens om detta och vi går längre här än vi kanske normalt skulle ha gjort. En kompromiss är därför nödvändig. Vi anser att det måste finnas undantag för sällsynta sjukdomar och i livshotande situationer på väntelistor. Vi vill fastställa en definition av sjukhusvård på EU-nivå och inte separat i varje medlemsstat, helt enkelt för att ge patienterna rättssäkerhet och trygga säkerheten inom de nationella systemen.

Vidare anser vi att patienter som redan är sjuka inte ska behöva inleda utdragna rättsliga förfaranden om någonting går fel. I stället bör det införas en europeisk ombudsman för patienter.

I utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har vi givetvis varit oense om detta, och jag uppmanar alla ledamöter till vänster att lägga ideologin åt sidan för tillfället och se till att vi antar ett direktiv som är bra för patienterna och intar en pragmatisk attityd. Jag har med stor respekt lyssnat till vad Dagmar Roth-Behrendt har haft att säga om saken.

Till sist, ett stort tack till föredraganden John Bowis. Han har gjort ett fantastiskt arbete och jag hoppas verkligen att han snart blir frisk.

  Salvatore Tatarella, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I dag godkänner vi ett direktiv av stor vikt, ett direktiv som berör patienter och – så som redan påpekats – alla EU-medborgare. Strax före valet till Europaparlamentet kan alla EU-medborgare ännu en gång se hur parlamentet har en positiv effekt på deras liv.

Rätten till hälso- och sjukvård föreskrivs i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och med detta direktiv förverkligar vi den rätten. Det är en fråga som berör ett stort antal medborgare. En Eurobarometer visade nyligen att 50 procent av EU-medborgarna är beredda att resa utomlands för att få vård, i hopp om att hitta bättre och snabbare behandling för sin sjukdom, och 74 procent av medborgarna anser att om de reser utomlands för behandling bör denna betalas av deras egen medlemsstat.

Området regleras för närvarande av nationella lagar och medborgarna är dåligt informerade om alternativen, kostnadsersättningen och möjliga behandlingar utomlands. I dag får faktiskt bara 4 procent av EU-medborgarna behandling utomlands. Europeiska unionen har enhetliga regler endast när det gäller akutsjukvård utomlands, vilket grundas på det europeiska sjukförsäkringskortet.

I dag har parlamentet uppfyllt EU-medborgarnas begäran om hälsoskydd och inom hälso- och sjukvårdsområdet förbereder sig EU på att avskaffa gränserna och göra det möjligt för alla patienter att välja var de vill få behandling.

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Det direktiv som vi behandlar i dag måste framför allt ses som ett komplement till det samarbete som har funnits sedan tre decennier mellan medlemsstaterna och deras socialförsäkringssystem.

I Luxemburg, mitt land, tillhandahålls redan över 30 procent av hälso- och sjukvården utanför landets gränser, och i fallet John Bowis, som jag önskar ett fullt tillfrisknande, är ett perfekt exempel på den rätta användningen av den befintliga förordningen eftersom han togs in på sjukhus i Bryssel som ett akutfall. Han har tagits väl om hand och för en brittisk medborgare är det inga problem med ersättningarna.

Vad är det därför som detta direktiv behöver förbättra? Det måste för det första förbättra informationen till medborgarna. information om de tjänster som erbjuds, information om de kompetenscentrum som Dagmar Roth-Behrendt har förklarat så väl, och framför allt information om kvaliteten på vården. Jag anser att många medlemsstater, bland annat min egen, behöver göra framsteg i fråga om kvalitetskriterierna och kvaliteten på hälso- och sjukvårdsinformationen. Dessutom behöver jag naturligtvis om jag är utomlands och saker går fel någonstans att vända mig till.

Allt detta är mycket väl reglerat i den föreliggande texten men vi anser att det finns tre saker som behöver förbättras. För det första anser vi att ett system med förhandstillstånd för sjukhusvård har två fördelar: för det första är det en stor fördel för EU-medborgarna eftersom de kommer att veta exakt när de kommer att få pengarna tillbaka och vården kommer också att vara finansierad i förväg. Det gör det också möjligt för oss att planera sjukvårdssystemen, eftersom ett bra hälso- och sjukvårdssystem inte skapas av marknadens osynliga hand. Det måste planeras.

Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansens andra krav är en dubbel rättslig grund, eftersom vi inte vill att hälso- och sjukvården ska betraktas som en marknad. Det måste vara mycket klart att systemet organiseras framför allt av medlemsstaterna.

Den tredje punkten gäller de sällsynta sjukdomarna: vi vill ha särskild lagstiftning eftersom detta är för viktigt, och vi skulle bedra EU-medborgarna om vi skulle säga ”gå och sök någonstans i Europa så kommer det att tas om hand”. Vi vill ha särskild lagstiftning. Vi vill således inte ha en Bolkestein II, vi vill ha en rättsakt som ger rättssäkerhet och som tjänar den stora majoriteten av EU:s medborgare.

  Kartika Tamara Liotard, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Även jag vill framföra ett stort tack till John Bowis. Han har arbetat hårt på betänkandet och jag hoppas att han snart blir frisk.

Jag måste dock säga att Europeiska kommissionen försöker att under den missledande benämningen patienträttigheter införa marknadsprinciper i hälso- och sjukvården i hela EU. Det behöver knappast sägas att min grupp är för ökade rättigheter för patienterna och patientrörlighet i gränsregioner. Vi själva går mycket längre. Vi anser att alla, rika som fattiga, har rätt att få tillgång till hälso- och sjukvård av hög kvalitet.

Jag finner det dock mycket problematiskt att förslaget grundas på artikeln om den inre marknaden, vilket i sig själv anger att ekonomiska intressen går före patienternas intressen. Vidare är förslaget överflödigt. Återbetalningen av kostnaderna är redan fastställd. Att vissa försäkringsgivare och medlemsstaterna inte följer dessa bestämmelser måste hanteras bättre.

Behandlingen av en fråga som tillhör medlemsstaternas behörighet är också vacklande i förslaget, vilket medför att människor med tjock plånbok får tillgång till bättre vård. Det föreslagna systemet för ersättning och kostnader, i enlighet med hemlandets bestämmelser, inför en form av patientrörlighet som strider mot principen om lika tillgång för alla till hälso- och sjukvård. Förslaget innebär också en stor risk för att det snart inte kommer att vara patienten som har rätt att söka vård utomlands, utan snarare försäkringsgivarna i medlemsstaterna som kommer att kunna tvinga patienterna att söka sig till den billigaste vårdleverantören. Det kommer således att bli en skyldighet i stället för en rättighet för patienten.

Eftersom vi har 27 länder med 27 olika hälso- och sjukvårdssystem kommer kommissionens förslag, som grundas enbart på artikel 95 – den berömda harmoniseringsartikeln – att leda till att de nationella hälso- och sjukvårdssystemen raseras och att ansvaret således flyttas från medlemsstaterna. Vi är för utgångspunkten att ge patienterna lika tillgång och inte att ge marknaden en större roll inom hälso- och sjukvården.

  Hanne Dahl, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! En konsekvens som patientdirektivet i sin nuvarande form kan få är att det blir mycket svårt för hälso- och sjukvårdssektorn att kontrollera de offentliga utgifterna. Jag vill därför be att vi röstar för ändringsförslag 122, som handlar om förhandstillstånd. Jag anser det absolut nödvändigt att alla medborgare får fri och lika tillgång till behandling, i vederbörlig ordning och enligt sina behov. Det innebär att läkaren ska vara den som beslutar om den behandling man får – och när.

Tyvärr illustrerar detta direktiv en mycket tydlig trend där vi alla omvandlas från medborgare till konsumenter. I stället för att vara medborgare i ett samhälle som bygger på principen om ömsesidiga skyldigheter har vi blivit konsumenter på en stor inre marknad. Att vara medborgare innebär dock att vara människa och vi är alla medborgare, precis som vi helt säkert alla är människor. Men som konsumenter reduceras vi till objekt i marknadsföringskampanjer. Detta innebär att vi är objekt, i stället för subjekt. Patienter bör vara subjekt, inte objekt i marknadsföringskampanjer.

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Jag instämmer i välgångsönskningarna till vår föredragande och hoppas att han snart tillfrisknar och kommer tillbaka.

Jag är övertygad om att det ligger i allas vårt intresse att se till att våra väljare får bästa möjliga service. För mig är det dock viktigt att balansen mellan fri rörlighet och patientsäkerhet och ansvarsskyldighet blir den rätta i det här direktivet. Jag har inget intresse av att främja medicinsk turism och anser därför att det nationella självstyret i fråga om regleringsaspekterna måste värnas och att vi måste undvika harmonisering av normerna till den minsta gemensamma nämnaren. Vi måste också se till att trycket på den lokala vården inte ökar till men för de inhemska patienterna, och det är särskilt viktigt i områden där det finns specialistvård som människor efterfrågar.

Dessutom måste frågan om uppföljning efter vård utomlands lösas på lämpligt sätt, för jag är rädd att tjänster som fysioterapi och annat kan bli överbelastade till följd av krav på uppföljning.

  Colm Burke (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar varmt betänkandet från min högt ärade kollega John Bowis om patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Jag beklagar att John Bowis inte är med oss i kammaren i dag och hoppas att han snabbt tillfrisknar efter sin sjukdom.

Det har varit en ära för mig att göra min del av arbetet med att förbättra patienternas rättigheter till gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Jag har själv fått gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Jag hade lyckligtvis råd att betala. Nu vill jag att de som inte har samma tur som jag ska kunna utnyttja rätten att resa för att få hälso- och sjukvård utan att behöva oroa sig över kostnaderna, med fullständig information om sina rättigheter och den vårdkvalitet de kan förvänta sig.

Frågan om patienternas rätt till gränsöverskridande hälso- och sjukvård har debatterats och promulgerats via Europeiska gemenskapernas domstol under de senaste åren. Således ligger det rätt i tiden och det är lämpligt att vi, folkets företrädare, klart och entydigt för folket fastställer att patienterna har en obestridlig rätt till hälso- och sjukvård av hög kvalitet oavsett vilka tillgångar de har och var de befinner sig geografiskt.

Vi bör också ha rätt till hälso- och sjukvård av hög kvalitet i närheten av våra hem. Vi måste emellertid också medge att detta inte alltid är möjligt, särskilt inte när det handlar om sällsynta sjukdomar, för vilka det kanske inte finns någon behandling i patientens hemmedlemsstat.

Om vi måste resa utomlands för att få hälso- och sjukvård bör vi inte behöva känna oss osäkra på om vi kan betala räkningen för en ofta dyr behandling. Därför gläder det mig att denna osäkerhet och förvirring har undanröjts en gång för alla. När patienterna väl har fått förhandstillstånd under normala omständigheter behöver de bara betala den del av kostnaden för behandlingen som överstiger det de skulle ha betalat för samma eller liknande behandling hemma.

Information om vårdkvalitet och vårdnormer i andra medlemsstater är en annan viktig faktor för dem av oss som kan behöva resa utomlands för att få behandling. Vi har arbetat hårt för att se till att denna information blir tillgänglig för patienter som måste eller vill resa ut för behandling. De nationella kontaktpunkter som föreslås i det här dokumentet är således en av de största nyheterna och kommer att spela en enormt viktig roll för att bidra till och underlätta patientrörlighet. Jag välkomnar det här betänkandet och hoppas det går igenom i dag.

  Guido Sacconi (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Dagmar Roth-Behrendt förklarade på ett förträffligt sätt vår grupps ståndpunkt och särskilt varför vi uppskattar hur mycket som har åstadkommits för att förbättra texten. Hon gjorde det dock också klart hur viktigt det är att tillryggalägga den sista etappen, nämligen en dubbel rättslig grund och en tydligare och starkare rättslig möjlighet för medlemsstaterna att ge förhandstillstånd till sjukvårdsbehandling.

Låt oss därför kort sagt inte fortsätta denna diskussion eftersom vi är mycket bekanta med direktivet, efter att ha diskuterat det i månader. Jag ska ställa två särskilda politiska frågor, eftersom det är dags för beslut. Den första frågan är till kommissionsledamot Androulla Vassiliou: exakt vad anser kommissionen om den dubbla rättsliga grunden? För det andra vänder jag mig särskilt till gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater – jag beklagar att min vän John Bowis inte är här, eftersom vi har löst ett stort antal frågor under valperioden med honom som samordnare för de många grupperna i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, och även jag önskar honom naturligtvis ett snart tillfrisknande – och vill fråga PPE-DE-gruppen och även tror jag gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa: anser ni att det är bättre att fortsätta till andrabehandlingen utan stöd av rösterna från Europaparlamentets socialdemokratiska grupp? Utan en stor majoritet?

Jag uppmanar er därför att allvarligt överväga ändringsförslagen 116 och 125 om den dubbla rättsliga grunden och ändringsförslagen 156 och 118 om förhandstillstånd. Om dessa dokument godkänns kommer vi att rösta för. Det är inte möjligt på annat sätt. Det är er sak att överväga och välja det resultat ni vill se.

  Karin Riis-Jørgensen (ALDE). - (DA) Herr talman! Vi är mitt uppe i valkampanjen inför valet till Europaparlamentet – en valkampanj där vi måste grunda en närmare relation till EU-medborgarna. Här har vi en rättsakt som stärker ett nära band med EU-medborgarna. Låt oss anta lagen och sätta patienterna i främsta rummet. Som en av de föredragande för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa är min målgrupp en person av det slag som ni alla känner igen från era valkretsar. Jag kommer från ett land där jag när jag går till stormarknaden alltid ser en man på moped med en trälåda på bagagehållaren. Denna man är hjärtat av patientrörlighet, eftersom alla bör kunna resa utomlands och få behandling om de vill, oberoende av deras lönekuvert eller besparingar. Dessa patienter som vill resa utomlands är faktiskt ganska få till antalet. Det är bara de som är desperata som reser utomlands.

Bara därför att min man på moped faktiskt är förmögen att resa innebär det inte att han ska behöva betala resan med egna pengar. Som tur är finns det en bred enighet i kammaren om att den enskilda patienten inte ska behöva betala ur sin egen ficka. Detta är verkligen en förbättring av kommissionens förslag. ALDE:s huvudändringsförslag har varit att utse en Europeisk patientombudsman. Tack för att ni stöder det. Patientombudsmannens uppgift ska vara att se till att EU-medborgarna, patienterna, kan utöva de rättigheter som de får genom denna rättsakt. Bollen ligger nu på rådets planhalva. Den är nu på ministrarnas planhalva, hos dem som alltid säger att vi måste förbättra vår kontakt med EU-medborgarna. Men det som jag säger är att EU måste förbättra sin kontakt med EU-medborgarna. Här är ett fall som jag överlämnar till er på ett fat. Ta er an det! Vi får inte missa den här möjligheten!

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Herr talman! Att fastställa patienters rättigheter i fråga om gränsöverskridande hälso- och sjukvård är en brådskande angelägenhet. Patienter har rätt att få veta på vilka grunder de får sjukvård, oberoende av om de reser och plötsligt behöver hjälp eller på grund av svårigheterna att få tillgång till särskilda sjukvårdstjänster i sitt eget land de beslutar att resa till hälso- och sjukvårdsinrättningar i ett annat EU-land.

De bör informeras om eventuella avgifter som de måste betala och om möjligheterna till förhandsfinansiering. De bör också garanteras tillgång till tillförlitlig information om kvaliteten på de tjänster som är tillgängliga i rekommenderade hälso- och sjukvårdsinrättningar. Här tänker jag på referensnätverk och informationsställen. Patienter bör garanteras information om sina rättigheter om skador skulle uppkomma på grund av felbehandling och även få information om ömsesidigt erkännande av ordinationer. Tillsynen över den gränsöverskridande hälso- och sjukvården kommer att vara till nytta för att bedöma läget på området. Jag vill också önska John Bowis ett snart tillfrisknande.

  Margrete Auken (Verts/ALE). - (DA) Herr talman! Jag vill tacka John Bowis för en utmärkt insats när det gäller att leda dessa inte särskilt enkla förhandlingar. En av de svåra frågorna har varit hjälp till patienter med sällsynta sjukdomar – ett ämne som kommer att debatteras här senare under förmiddagen. Vi vill alla ge dessa patienter de bästa behandlingsalternativen och naturligtvis anser vi att ett nära samarbete inom EU i detta avseende kommer att ge stora fördelar. Det kommer dock inte att vara till någon som helst nytta om vi enbart låter patienter resa i hela Europa utan att ge deras ursprungsländer möjlighet att kontrollera resandet både medicinskt och finansiellt. Om rättsakten antas i sin nuvarande form, kommer det att ge patienter som lider av sällsynta sjukdomar möjlighet att resa utomlands och få behandlingar av alla slag, som deras ursprungsländer sedan måste finansiera. Men hur ska vi kontrollera utgifterna och hur ska vi se till att patienterna inte får olämplig eller onödig behandling? Trots allt är de utlämnade åt sin vårdgivare. De löper också risken att hamna i allvarliga konflikter med sina ursprungsländer, som kan vägra att betala med ursäkten att den sjukdom som de lider av inte är tillräckligt sällsynt. Vi har ännu inte nått någon överenskommelse om hur den delen av patientgruppen ska identifieras. Vi skulle mycket hellre ha sett en separat rättsakt på detta område, så att vi kan hjälpa människor med sällsynta sjukdomar på bästa möjliga sätt.

  Adamos Adamou (GUE/NGL). - (EL) Herr talman! Även jag vill önska vår vän John Bowis ett snart tillfrisknande och allt gott samtidigt som jag vill tacka honom för hans hårda arbete.

Jag vill börja med att säga att vi inte har några som helst invändningar mot gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Tvärtom erkänner vi att medlemsstaterna måste utnyttja de befogenheter som de beviljas enligt artikel 152 i EU-fördraget. Tyvärr grundas detta direktiv på artikel 95 och jag väntar på att kommissionsledamoten ska klargöra den rättsliga grunden för oss.

Vi vill inte att en politik ska bedrivas som gynnar de ekonomiskt privilegierade patienterna till nackdel för de lägre sociala klasserna. Jules Maaten är inte här men jag anser inte att det är ”ideologiskt inflexibelt” att säga att det hela kan sluta med att vi får en tvåspårig hälso- och sjukvård.

Vårt mål måste vara att tillhandahålla jämlik hälso- och sjukvård utan ingripande från Europeiska unionen i socialförsäkringssystemen och utan att sträva efter att kommersialisera hälso- och sjukvårdssektorn.

  Urszula Krupa (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Regleringen av möjligheterna att få behandling i andra medlemsstater i Europeiska unionen, som kommer att träda i kraft efter antagandet av direktivet om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, kommer att leda till ingripande från gemenskapen i hälso- och sjukvårdssystemen i strid med tidigare bestämmelser. Dessutom kommer möjligheter till behandling att uppkomma, särskilt för välbärgade patienter, och samtidigt kommer tillgången till hälso- och sjukvård att motverkas, särskilt för patienter i fattiga medlemsstater. Strategin att ge särskilda förmåner till eliten när det gäller hälso- och sjukvård av hög kvalitet följs för närvarande av den liberala regeringen i Polen och detta leder till privatisering av statliga vårdinrättningar och till att större delen av samhället berövas möjligheten att få behandling. Oavsett EG-domstolens inställning bör inte människors hälsa vara en handelsvara utan en oförytterlig rättighet som måste garanteras av de offentliga hälso- och sjukvårdstjänsterna i enlighet med principen om respekt och skydd av rätten till liv och hälsa, och varje människas omistliga värde.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Pensionskrav, arbetslöshets- och sjukvårdsförsäkringar – nästan 25 år efter Schengenavtalets tillkomst är de sociala frågorna fortfarande på efterkälken. Turister blir ofta fräckt utnyttjade och tvingas betala orimliga räkningar som sedan endast delvis ersätts eller inte alls när de återvänder till sitt hemland i unionen.

Det europeiska sjukförsäkringskortet accepteras tyvärr ofta inte, och betalningarna mellan medlemsstaterna fungerar inte ordentligt. I synnerhet i tider av budgetåtstramningar måste patienterna dock mer sättas i centrum för tillhandahållandet av hälso- och sjukvård. I detta syfte måste patienträttigheterna naturligtvis förstärkas. Huruvida en patient med akut behov av sjukvård kan få förhandstillstånd för ersättning av kostnaderna för sjukhusbehandling måste anses osäkert. Om vi ständigt sparar in på sjukvårdspersonal på grund av kostnadstrycket, måste jag säga att vi är på väg i fel riktning. Bättre samarbete är därför förnuftigt men det får absolut inte urarta till ett byråkratiskt hinderlopp.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) ”Den som är skicklig med en hammare tenderar att se allting som spikar”, lyder talesättet. Detta beskriver även min inställning till den rådande krisen: jag ser tillväxt och återhämtning i allting.

Jag anser att denna rättsakt kommer att öppna en mängd möjligheter för oss alla. Förutom att revolutionera hälso- och sjukvården kan det också leda till fler arbetstillfällen och ekonomisk utveckling. Införandet av fri rörlighet för patienterna kommer inte att inverka enbart på hälso- och sjukvården. Det kan ha en gynnsam inverkan inte bara på värdlandets kulturella erbjudanden, utan även på restaurangbranschen. Det kan faktiskt leda till tusentals nya arbetstillfällen även inom sjukhussektorn. Detta skulle inte bara leda till inkomstökningar och framför allt inte primärt inom hälso- och sjukvårdssektorn, utan inom relaterade tjänster.

På samma sätt kan sektorn för finansiella tjänster även se fram mot tillväxt. Driften av det nya systemet kommer också att kräva ett stort antal förmedlingsföretag, hälso- och sjukvårdsmäklare, rådgivare, försäkringsexperter, tolkar och översättare. Under rehabiliteringen kommer hela kedjan av medicinsk turism också att gynnas. Den största fördelen av rättsakten är att den skapar en situation som är till fördel för alla. Om en medlemsstat till exempel inte vill att dess medborgare ska få utnyttja denna nya möjlighet kan de förbättra nivån på sina egna hälso- och sjukvårdstjänster och väntetider. Om en medlemsstat lockar till sig patienter från utlandet drar det in pengar till landet och dess hälso- och sjukvårdssektor, vilket leder till bättre patientvård i det landet.

Som parlamentsledamot från Ungern ser jag en enastående möjlighet att främja medicinsk turism grundad på patientrörlighet i Europa. Mängder med patienter kommer redan från utlandet för att få behandling i mitt land, men det har rått ganska stor förvirring om försäkringsfrågan. Det har i stort sett varit beroende av det sändande landets allra senaste bestämmelser. Jag är säker på att denna rättsakt kommer att förbättra livskvaliteten för oss alla. Jag önskar John Bowis ett snart tillfrisknande. Även han har förresten fått en långvarig behandling i Ungern. Jag vill också framföra mina gratulationer till denna rättsakt. Jag gläder mig över detta utmärkta dokument.

  Anne Van Lancker (PSE). – (NL) Det viktigaste för god hälso- och sjukvårdspolitik är att alla bör kunna få god och överkomlig hälso- och sjukvård, helst i närheten av hemmet. Men om endast 1 procent av patienterna reser utomlands för behandling beror det främst på osäkerheten om kvaliteten och om återbetalningen.

Detta är just skälet till att detta direktiv är goda nyheter, framför allt för människor i gränsregioner, för patienter som står på långa väntelistor, för människor med tillstånd där bättre behandlingar är tillgängliga utomlands. Dessa patienters rättigheter att behandlas utomlands bör dock inte hota medlemsstaternas möjligheter att organisera och finansiera sitt eget tillhandahållande av hälso- och sjukvård, eftersom det är nödvändigt för att garantera hälso- och sjukvården för alla. Det är därför som vårt parlament gör rätt i att dra upp ett antal skiljelinjer. Jag ska nämna tre av dem.

För det första reglerar direktivet helt riktigt enbart rörligheten för patienter, inte för de anställda inom hälso- och sjukvården. Syftet kan inte vara att skapa en marknad för hälso- och sjukvårdstjänster. På den punkten är betänkandet helt i sin ordning.

För det andra måste medlemsstaterna själva kunna bestämma över den hälso- och sjukvård som de tillhandahåller och vad som kan täckas. Detta behandlas mycket bra i direktivet.

För det tredje måste ersättningen för ambulerande vård förenklas men när det gäller sjukhusvård och specialistvård måste medlemsstaterna få förhandstillstånd eftersom vården är dyr. Ett land som vill kunna garantera hälso- och sjukvård för alla måste ha möjlighet att planera vården på detta sätt. Philip Bushill-Matthews! I detta avseende brister betänkandet: det uppställs fortfarande för många villkor för förhandstillståndet, vilket gör det svårt för medlemsstaterna. Jag vill ansluta mig till dem av mina kolleger som har gjort det klart att detta är en verkligt viktig punkt för min grupp om den ska kunna stödja direktivet.

Slutligen vill jag tala för en dubbel rättslig grund, eftersom hälso- och sjukvård verkligen är ett offentligt ansvar som medlemsstaterna har för sina befolkningar och således inte kan överlämnas åt den fria marknaden. Jag hoppas att dessa två gränsdragningar kommer att finnas kvar i slutändan.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Herr talman! Varför ska en patient behöva bli av med synen medan han eller hon väntar på en starroperation i till exempel Storbritannien när operationen mycket enkelt hade kunnat utföras i en annan medlemsstat? Varför ska en person som går och har ont och väntar på en ny höftled inte kunna dra nytta av att det inte finns någon kö i andra medlemsstater – ibland till lägre kostnad än i ursprungslandet? Och varför tvingas en del hjärtpatienter i onödan vänta i månader på ingrepp för att åtgärda förträngningar i ådrorna? Om en läkare rekommenderar en behandling och denna inte kan tillhandahållas i hemlandet så behöver vi en rättslig ram som ser till att den kan sökas på annat håll.

Som redan har sagts är det alltför ofta de fattigaste som drabbas av diskriminering och ojämlikhet i tillgången på hälso- och sjukvård. Därför gläder det mig att föredraganden har godtagit mitt ändringsförslag som syftar till att slå fast att medlemsstaterna är skyldiga att godkänna och betala för behandling i ett annat land.

Vi får inte inskränka tillgången till gränsöverskridande hälso- och sjukvård bara till dem som har råd. Vi får inte heller utesluta funktionshindrade människor, och därför gläder det mig att många av mina ändringsförslag om detta har godtagits. Patienternas rättigheter och säkerhet måste komma i första hand. Därför är jag också glad att föredraganden stödde mina ändringsförslag om tillsynen över vårdpersonal. Jag vill påminna parlamentets ledamöter om att dessa förslag bygger in skydd för något som redan är en rättighet för EU-medborgarna enligt en dom i EG-domstolen för några år sedan.

Slutligen vill jag tillönska John Bowis ett snabbt tillfrisknande. Hans upplevelse visar hur viktigt det är att det finns ett samarbete mellan medlemsstaterna i EU.

  Jean Lambert (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag har haft ett problem med det här direktivet ganska länge, för titeln återspeglar egentligen inte innehållet i direktivet. Några av de anföranden som vi har hört i dag om fler arbetstillfällen och så vidare förstärker mina farhågor. Många av de här frågorna gäller som vi vet valfrihet och betalning, och därför handlar detta lika mycket om social trygghet som om hälso- och sjukvård.

I veckan uppdaterade vi faktiskt den förordning som är den del av vårt system som redan tryggar samarbetet och redan garanterar att hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat inte får vägras någon om det finns ett akut behov. Jag uppmanar ledamöterna att läsa det som står i den förordningen.

Det här direktivet handlar om val. Det handlar om pengar som följer med patienternas val, och jag uppmanar alla att inte blanda ihop de två olika systemen, som man gör i en del av ändringsförslagen. Enligt min mening behöver vi också en dubbel rättslig grund eftersom vi har de här två olika filosofierna.

  Jens Holm (GUE/NGL). - Herr talman! Hela utgångspunkten för detta betänkande är fel. Det grundar sig på artikel 95 i fördraget, som garanterar marknadens frihet – och som alltså inte rör folkhälsa eller patienter. Rätten till god vård i alla medlemsländer borde vara en prioriterad fråga, men i stället är kommissionens utgångspunkt en marknad där vård är som vilken vara som helst. Med detta direktiv prioriteras de medborgare som kan betala stora summor för resa och uppehälle samt dem som har goda kunskaper om och kontakter inom vårdbyråkratin. Det handlar om höginkomsttagare och välutbildade, inte om dem som har de största behoven.

Vissa tycker kanske att miljöutskottets ändring om att medlemsländerna ska kunna ge förhandstillstånd innan vården utförs är bra. Problemet är dock att detta är fyllt av begränsningar, och medlemsländerna åläggs en stor bevisbörda för att utfärda detta. Offentlig planering kommer att försvåras, och den nationella vården riskerar att dräneras.

I slutändan kommer det att bli kommissionen och domstolen som får avgöra om medlemsländernas förhandstillstånd är proportionerliga. När direktivet är baserat på marknadsartikel 95, kommer det att bli marknaden och inte den goda vården som blir styrande.

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Under de senaste månaderna har hårt arbete lagts ned på detta betänkande om patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Jag tackar föredraganden John Bowis för allt hans arbete och önskar honom ett snart tillfrisknande.

Gränsöverskridande hälso- och sjukvård är ett faktum och patienternas rättigheter måste skyddas i detta sammanhang. Vi måste dock vara försiktiga så att detta inte går för långt. Hälso- och sjukvård måste lämnas åt medlemsstaterna. Samarbetet på EU-nivå får inte ske på bekostnad av vårdkvaliteten eller de principiella etiska val som medlemsstaterna gör. Den etiska mångfalden måste skyddas och därför är jag glad över att den frågan tas upp i betänkandet.

Jag anser att den rättsliga grunden är en mycket svår punkt. Jag anser det olyckligt att artikel 95 har valts för detta ändamål. Utskottet för rättsliga frågor gav också sitt råd. Enligt min mening strider detta mot subsidiariteten på detta politikområde och gör det svårt för medlemsstaterna att göra oberoende val utan att EG-domstolen ingriper.

  Lydia Schenardi (NI). – (FR) Herr talman! Den 2 juli 2008 lade kommissionen fram ett förslag till direktiv om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande vård i ett försök att undanröja de hinder som finns.

Det är en prioriterad fråga för alla medlemsstater. Alla har dock inte resurser att garantera en viss nivå av kvalitet och säkerhet för patienterna, vare sig när det gäller vården eller ens i fråga om yrkesutövarnas yrkeskvalifikationer. Det tycks därför vara nödvändigt att precisera medlemsstaternas skyldigheter på området.

Inför de varierande metoderna att organisera hälso- och sjukvårdssystemen i unionen får vi inte förlora ur sikte att hälsa i allt väsentligt måste förbli en nationell behörighet och att varje stat har frihet att utforma sin egen hälso- och sjukvårdspolitik.

Om vi dock beaktar de europeiska arbetstagarnas rörlighet – även om den endast berör 3–4 procent av medborgarna och knappt 10 miljarder euro per år – finns det fortfarande stor osäkerhet om vårdens kvalitet och säkerhet, patienträttigheterna, skyddet av personuppgifter och prövningsmöjligheter vid skador.

Tyvärr går vi mot en harmonisering som oundvikligen sker nedåt och det är i detta avseende som vi kommer att vara oerhört vaksamma i vårt stöd av betänkandet för att bättre kunna försvara våra medborgares sociala regelverk.

  Pilar Ayuso (PPE-DE). - (ES) Herr talman! För det första vill jag framföra min uppskattning över John Bowis försök att säkra en bred överenskommelse om frågan och jag önskar honom ett snart tillfrisknande.

Det förslagsdokument som vi kommer att rösta om kommer att innebära ett stort steg framåt eftersom medlemsstaterna inleder ett gemensamt hälsovårdsprojekt. Det handlar om en mycket komplex fråga eftersom hälsa omfattas av subsidiaritetsprincipen i EU. Med förslaget har vi dock brutit ned det hindret och vi har gjort det eftersom vi måste ta hand om patienterna.

Detta är verkligen en stor bedrift, eftersom utan att gå in på frågan om den rättsliga grunden patienternas självklara rättigheter erkänns genom direktivet och öppnar nya möjligheter för dem att få bättre behandling.

Det är ett direktiv som är utformat för patienterna och handlar om patienterna.

Det är ett mycket komplext direktiv som vissa länder, bland annat mitt eget, är misstänksamma mot, ett direktiv där vi behandlar ett universellt hälso- och sjukvårdssystem för över en miljon medborgare i gemenskapen.

Hälso- och sjukvårdssystem så som vårt kräver helt klart ett erkännande av att en besökande patient inte ska ha bättre rättigheter än en inhemsk patient i den medlemsstat där behandlingen äger rum.

Därför har vi lagt fram ett ändringsförslag, där vi kräver att patienter som reser från andra medlemsstater måste följa vissa regler och bestämmelser i den medlemsstat där behandlingen äger rum, särskilt i fråga om valet av läkare och sjukhus.

På så sätt är vi alla mycket tydliga om att en situation där patienter kan komma från andra medlemsstater inte får leda till någon diskriminering av medborgarna i de medlemsstater där behandlingen äger rum.

Inte heller kan vi ge patienterna obegränsad rätt att resa.

Vi stöder också det föreslagna uteslutandet av organtransplantationer från direktivets räckvidd.

Sammanfattningsvis anser jag att vi har tagit ett viktigt steg framåt och av den anledningen stöder gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater direktivet, även om vi anser att det borde ha gått en bit längre, särskilt i fråga om ställningen för EU-medborgare som är bosatta i andra medlemsstater och särskilt dem som lider av kroniska sjukdomar.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Herr talman! Dagmar Roth-Behrendt och Guido Sacconi har redan mycket tydligt förklarat vår grupps ståndpunkt. Vi anser därför att det är viktigt att ändra den rättsliga grunden.

Fru kommissionsledamot! Hälso- och sjukvård är inte en vara. Vi förstår därför inte varför kommissionen har inbegripet artikel 152 i EG-fördraget. Det är viktigt att kräva förhandstillstånd för sjukhusvård och specialistvård för att skydda patienterna. Endast genom kravet på förhandstillstånd kan säker vård av hög kvalitet garanteras.

Jag vill avsluta med att önska John Bowis ett snart tillfrisknande. Hans fall bevisar att gränsöverskridande tjänster redan fungerar utan detta direktiv.

  Siiri Oviir (ALDE) . – (ET) Herr talman, mina damer och herrar! Jurister brukar säga att om det finns två jurister så finns det tre åsikter. Jag vill inte ifrågasätta EG-domstolens beslut men jag kan inte godkänna att jurister fram till nu har beslutat om politiken för patientrörlighet. All sjukvård, oavsett dess särdrag, omfattas av fördraget om upprättandet av Europeiska unionen.

Målet för det program för sociala åtgärder som vi godkände förra året kommer inte att förverkligas om vi inte antar en viktig del av det, nämligen patienternas rättigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Det är vår skyldighet som valda företrädare för vårt folk att skapa rättslig och politisk säkerhet på detta viktiga område. Det direktiv som diskuteras kommer inte att avskaffa ojämlikheterna i medlemsstaternas hälso- och sjukvårdssystem om det antas, men det är ett stort steg mot rättvisa och lika rättigheter för patienterna.

Det är oacceptabelt att vi teoretiskt bekräftar rättvisan men i praktiken ignorerar den på grund av inhemska ekonomiska åtstramningar. Hur motiverade de ekonomiska åtstramningarna än kan vara kan de inte berättiga att patienternas rättigheter åsidosätts eller äventyras. Till sist vill jag tacka föredraganden John Bowis för hans ansvarsfulla och mycket kompetenta arbete.

  Roberto Musacchio (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag önska John Bowis lycka till. Det avgörande provet för detta direktiv är dess rättsliga grund.

Om det således är en fråga om att garantera alla rätten att få den bästa vården var som helst, vad har marknaden som rättslig grund med saken att göra? Rätten till hälsa bör vara den rättsliga grunden. Dessutom bör rätten till hälsa framför allt ge rätt att få den bästa behandlingen i sitt eget land, som bör omfattas av europeiska kvalitetsnormer, inte gömmas bakom subsidiariteten.

Om marknaden är den rättsliga grunden måste man dock tro att avsikten är att ”Bolkesteinifiera” hälsan och tillvarata försäkringsbolagens intressen eller dem som vill göra vinster på hälsa.

Det är därför otroligt att parlamentets ändringsförslag även i huvudfrågan om den rättsliga grunden riskerar att anses oacceptabla och detta kräver en viktig förklaring även från kommissionsledamoten innan omröstningen äger rum i kammaren.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Det har gjorts en hel del för att se till att sjuka människor får den vård de behöver, var de än är och vilka de än är.

Tyvärr har det också gjorts en hel del för att se till att de inte får den hjälpen. I det här direktivet åsidosätts patienternas rättigheter genom att det krävs förhandstillstånd från hälso- och sjukvårdsmyndigheterna, inte en medicinsk diagnos. Det gör att vi är tillbaka där vi började. Förhandstillstånden var anledningen till att patienterna vände sig till EG-domstolen från första början, och domstolens domar är anledningen till att vi sitter här med ett direktiv i dag.

Nu är vi tillbaka vid utgångspunkten: regeln kommer även fortsättningsvis att vara att det är geografin som bestämmer över liv och död. Hälso- och sjukvårdsmyndigheterna i till exempel mitt eget land, Irland, kommer återigen att kunna vägra att ge tillstånd till vårdresor i enlighet med detta direktiv, precis som de gör enligt dagens E112-blankett som avsikten var att förbättra.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Först av allt önskar jag John Bowis lycka till. I detta direktiv står patienten i centrum, den talföra patient som kan och också vill välja den bästa vården, helst i närheten men om den finns längre bort i så fall även längre bort.

Denna lagstiftning har tillkommit tack vare de mycket tappra medborgare i EU som har vänt sig till EG-domstolen för att få god behandling och vård i en annan medlemsstat när deras eget land har lämnat dem i sticket. Domstolen förklarade att de hade rätt. I dag stadfäster vi EG-domstolens beslut i lag och vi fastställer även under vilka särskilda villkor som den talföra medborgaren kan erhålla rätten till gränsöverskridande vård.

Herr talman! Detta direktiv är härliga nyheter för alla som lever i gränsregioner, härliga nyheter för människor med sällsynta sjukdomar, härliga nyheter för människor som möter långa väntelistor eftersom fram till september kommer deras höfter att ha gett upp. Dessa människor får nu en valmöjlighet.

Vi har förbättrat förutsättningarna för information, vi har fastställt mer detaljerade bestämmelser om ersättning och vi har föreskrivit europeiska referensnätverk som garanterar att vårdkvaliteten kommer att förbättras. Vi har fastställt bestämmelser om lösandet av tvister via en ombudsman, trots att det även fanns andra alternativ. Här vill jag nämna den nyligen införda nederländska modellen för tvistelösning inom hälso- och sjukvården. Vi har möjligheten att använda försöksregioner och vi i gränsregionen Limburg, som jag kommer från, skulle vara glada över att delta. Vi har också konstaterat att hälso- och sjukvårdssystemen i medlemsstaterna har lämnats orörda. Medborgarna har fått rätt att välja och jag anser att valfriheten är mycket viktig.

  María Sornosa Martínez (PSE). - (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill först av allt tacka John Bowis och skuggföredragandena för deras arbete och önska John Bowis ett snart tillfrisknande.

Jag anser att direktivet har varit ett försök att utveckla ett bredare regelverk än de nuvarande bestämmelserna, som redan skyddar medborgarnas rätt att få hälso- och sjukvård i andra medlemsstater genom att införliva EG-domstolens praxis. Emellertid uppnås inte detta eftersom större rättsosäkerhet skapas med två kanaler för rörlighet som är varandra ömsesidigt uteslutande: förordningarna och direktivet. Eftersom det vidare inte finns någon tydlig definition av grundläggande rättigheter, t.ex. sortimentet av tjänster, socialförsäkringsförmåner eller det nödvändiga för att inte säga oundgängliga förhandstillståndet, har direktivet endast en rättslig grund: den inre marknaden.

Mina damer och herrar! Det är oacceptabelt att en så grundläggande universell princip som tillgång till hälso- och sjukvård ska upprättas enbart enligt bestämmelserna om den inre marknaden. Detta kan undergräva hälso- och sjukvårdssystemen i många medlemsstater och vi ger inte ett korrekt svar till våra medborgare i fråga om denna grundläggande rättighet som gäller oss alla.

  Holger Krahmer (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Genom att fastställa att patienter har rätt att få ersättning för sina kostnader för behandlingar utomlands har EG-domstolen gett oss ett klart uppdrag. Kommissionsledamot Vassiliou! I detta avseende är kommissionens förslag utmärkt. Det är ett förslag som är värt att ta ställning för. Jag beklagar det som har pågått i det här parlamentet i fråga om direktivet under de senaste veckorna. Marknadsspektrumet har åberopats och absurda kopplingar till tjänstedirektivet har gjorts. En del av ändringsförslagen – och detta säger jag som vuxit upp i f.d. Östtyskland – vilket får blodet att stelna i mina ådror. I ett av dem sägs att medlemsstaterna kan vidta lämpliga åtgärder för att minska patientflödet. Vad är detta för slags människor? Det verkar som om en ny järnridå ska uppföras. Det är desto mer anmärkningsvärt att sådana förslag kommer från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen av alla människor.

Vi talar om det sociala Europa, något som vi talar om mycket för närvarande – i synnerhet ledamöterna för Europaparlamentets socialdemokratiska grupp tycker om att göra det. Vid lunchtid kommer vi att få möjlighet att genomgå eldprovet och göra det klart om det för vår del handlar om patienternas rättigheter eller om vi föredrar det trångsynta perspektivet hos nationella hälso- och sjukvårdsbyråkrater.

  Frieda Brepoels (PPE-DE). - (NL) Hälsa blir allt viktigare i Europa och jag anser att patienterna helt klart förväntar sig bättre kännedom om sina rättigheter men de förväntar sig också korrekt och sund information. Förslaget om patientrörlighet kommer således inte alls för tidigt. Vi har alla väntat länge på det. Det är därför beklagligt att den man som ägnat en stor del av sin karriär åt frågan nu själv måste vara borta av hälsoskäl, och jag instämmer helhjärtat i de framförda önskningarna om att John snart ska bli frisk.

Jag vill koncentrera mig främst på ett antal positiva punkter som är i patientens intresse. Inrättandet av en kontaktpunkt i patientens hemland dit patienten kan vända sig för att få all information, samt en ombudsman för patienter, och säkerligen den ökade omfattningen tack vare bättre samarbete mellan medlemsstaterna, erbjuder verkligen patienterna ett ökat värde, särskilt för dem som lider av sällsynta sjukdomar.

Jag anser att för den omtvistade frågan om förhandstillstånd för sjukhusvård har en mycket kreativ kompromiss uppnåtts som är till fördel för både patienten och sjukförsäkringsgivaren. För att hålla den omvända situationen, dvs. ett alltför stort inflöde, under kontroll är det viktigt för Flandern, min region, att det uttryckligen sägs i betänkandet att ett sjukhus aldrig kan tvingas ta emot patienter från utlandet om detta kan leda till att de egna medborgarna kan mötas av väntelistor.

Som invånare i en gränsregion mellan Flandern, Nederländerna, Tyskland och Vallonien är jag mycket nöjd med begäran att kommissionen ska utse vissa gränsregioner som försöksområden för innovativa projekt i fråga om gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Jag anser att resultatet av ett sådant försök kommer att bli mycket informativt för andra regioner. Jag hoppas att euroområdet kan fungera som förebild för denna begäran.

  Dorette Corbey (PSE). - (NL) Jag vill börja med att tacka John Bowis för hans mycket energiska och målinriktade arbete för folkhälsan och patientrörligheten, och jag vill önska honom ett snart tillfrisknande.

Hälso- och sjukvård är en nationell behörighet men det finns kontaktpunkter med EU. Patienter är medvetna om behandlingsmöjligheterna i andra länder och vill utnyttja tjänster i andra länder. Detta är i synnerhet fallet för patienter i gränsregioner eller där det är långa väntelistor i deras egna länder.

Det är ingenting fel med att öka vård och behandling i andra länder men förfaringssättet behöver regleras ordentligt. För det första ska det inte vara en framtvingad hälsoturism. Det bör inte vara fallet att försäkringsgivare trycker på patienterna att vända sig någon annanstans för att få billig vård.

För det andra måste det finnas minimikvalitetsgarantier. Alla som ombesörjer att patienter behandlas utomlands måste ge god information och vara säker på att kvaliteten är vad den bör vara.

För det tredje – och detta är mycket viktigt – medlemsstaterna måste få rätt att kräva förhandstillstånd. Hälsa är inte en fri marknad. För att bevara våra egna hälso- och sjukvårdstjänster är planering nödvändigt och sjukhusen måste veta vilka patientströmmar som de kan förvänta sig.

Enligt min mening är det viktigaste att direktivet bidrar till att det främst är behandlingsmetoder som överskrider gränserna. Det finns en stor ojämlikhet mellan medlemsstaterna men det är ingenting som man kan lösa genom att skicka patienter över gränserna och även i detta avseende kan direktivet bidra.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Herr minister, mina damer och herrar! Jag har sedan några år kritiserat att EG-domstolen bestämmer patienternas rättighet att få kostnader utomlands betalda. Domstolen garanterar att medborgarna inte ska behöva vänta på tillstånd från sin sjukförsäkringsgivare och att de kan gå direkt till en läkare när de behöver det och att de har rätt till ersättning av åtminstone behandlingskostnaden hemma, eftersom detta inte bör vara ett hinder för den fria rörligheten för personer. Detta står i fördragen men socialdemokraterna har motarbetat denna rätt under fem år. Under tiden har regeringarna förlorat fler rättstvister med sina medborgare. Vi har hundratals gånger hört från lobbyisterna om risken för att försäkringsbolagen går omkull. De är rädda för att patienterna kommer att resa till länder där de inte behöver vänta i månader eller år på en operation så som de behöver göra hemma. Patienterna kommer därför att behöva förhandstillstånd från sina sjukförsäkringsgivare innan de får kostsamma behandlingar. Både patienter och läkare i hela EU behöver dock en enkel regel för när de måste begära tillstånd. Därför stöder jag inte förslaget om att skapa 27 definitioner av specialistvård och dyr vård för detta ändamål. Detta är hyckleri eftersom det gäller nivån på de kostnader som försäkringsbolaget ska vara villig att betala för behandling av medborgare utomlands. Så varför inte fastställa det direkt i euro?

Jag har förespråkat förslag om att utveckla ett system för att förbättra kvaliteten och säkerheten på hälso- och sjukvården och offentliggöra objektiva kvalitetsbedömningar av hälso- och sjukvårdsinrättningar. Detta gäller nationell eller internationell sjukhusackreditering. Kompromissförslaget kanske är mer allmänt men trots detta ger det en viktig stimulans för länder som hittills har saknat sådana system. Jag är övertygad om att alla sjukhus snart frivilligt kommer att skaffa sig nationell eller europeisk ackreditering som innefattar kvalitetskontroller. Sjukhusen i Tjeckien är redan tvungna att göra det. Jag anser också att kommissionen inte bara bör utse utan även samordna de gränsregioner som ska vara pilotområden där gränsöverskridande hälsoprojekt ska prövas. Jag beklagar att socialdemokraterna här fortsätter sin hycklande kamp under falska förespeglingar mot ett klargörande av patienträttigheterna i EU.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Det är inte bra när EG-domstolen beslutar om medborgarnas rättigheter, men det är mycket dåligt när situationen upprepar sig och när EG-domstolen ständigt gör detta i stället för parlamentet och rådet. Jag välkomnar därför John Bowis betänkande och önskar honom ett snart tillfrisknande. Jag ser i betänkandet en möjlighet att förbättra hälso- och sjukvårdsstandarderna i Polen, mitt eget hemland.

Jag vill dock uppmärksamma tre viktiga punkter i betänkandet. För det första anser jag att det är ett misstag att behandla hälso- och sjukvård uteslutande som en marknadsföringsbar tjänst. Medborgarna är garanterade rätten till hälso- och sjukvård både enligt sina nationella författningar och EU-rätten. Därför bör den rättsliga grunden ändras. För det andra måste utnyttjandet av gränsöverskridande hälso- och sjukvård grundas på välinformerade val av patienten och inte på tvång. För det tredje måste beslutet om behandling i en annan medlemsstat bygga på behov, och inte på hur stor patientens plånbok är.

Jag anser att ett gränslöst EU för de friska medborgarna också måste vara gränslöst för de medborgare som är sjuka och behöver hjälp i en annan medlemsstat.

  Christofer Fjellner (PPE-DE). - Herr talman! Dagens beslut är ett av dem som jag är mest stolt över att vi kommer att fatta här i Europaparlamentet, nämligen ett beslut om att öppna upp Europa och garantera fri rörlighet för dem som är sjuka och vårdbehövande, för de personer för vilka fri rörlighet kan vara en fråga om liv eller död, ett beslut om att alla ska ha möjlighet att själva bestämma över sin egen vård och att det inte bara är de som är välinformerade eller rika som ska ha den möjligheten, utan vi ska göra det möjligt för alla att söka vård var de vill.

Ni socialdemokrater vill tvinga människor att begära förhandstillstånd. På vanlig svenska betyder det att ni vill tvinga dem som är sjuka att be om lov innan de går till doktorn, i alla fall om de gör det i ett annat EU-land. Varför gör ni det? Jo, för att ni vill kunna säga nej! Ni vill kunna ha möjligheten att styra, reglera och planera – ta makten från patienterna. Vi behöver emellertid inte era förhandstillstånd för att människor ska slippa ligga ute med pengar själva. Går jag till doktorn i dag i Stockholm, då behöver jag varken be om lov eller ligga ute med pengar. Sanningen är att ni har motarbetat detta förslag från första början. Ni har försökt begränsa, hindra och förstöra det. Nu gör ni samma sak igen.

När vi debatterade denna fråga i Sverige, då skulle man inte få söka vård var man ville i Sverige. Nu vill ni inte att man ska få söka vård var man vill i EU. Ni säger att ni stöder förslaget, men när vi röstade om det i utskottet lade ni ner era röster. Finns det något fegare? I dag vet ni inte ens hur ni vill rösta. Ni vet inte ens vad ni kommer att rösta på.

I dag har vi alla ett val. Vi har valet att antingen stå upp för patienternas rättigheter eller för byråkraternas och politikernas rättigheter att bestämma och reglera. Jag vet vad jag kommer att välja. Jag kommer att rösta för att patienterna ska stå i centrum. Det tycker jag att alla i denna kammare borde göra, om man vill sova med gott samvete i kväll.

  Åsa Westlund (PSE). - Herr talman! Alla patienter ska ha rätt till vård när de behöver den. Vi socialdemokrater tycker att det är viktigt att människor kan söka vård utomlands, till exempel när köerna är för långa i hemlandet. Därför var det också den socialdemokratiska regeringen i Sverige som tog initiativ till ett direktiv på detta område. Det får dock aldrig bli plånbokens tjocklek som styr när man får vård, och beslut om vården ska fattas nära människor, inte av byråkrater i EU-systemet.

Europeiska kommissionens förslag till direktiv lämnar för mycket makt till EU:s byråkrater. Dessutom tar det inte någon hänsyn till alla dem som inte kan ligga ute med hundratusentals kronor. Ändå har de svenska borgerliga ledamöterna här i Europaparlamentet okritiskt hyllat kommissionens förslag. Vi har däremot både föreslagit och arbetat hårt för att underlätta för människor utan tjock plånbok att kunna åka utomlands för att få vård. Vi har också arbetat hårt för att förtydliga att sjukvården är medlemsstaternas ansvar, inte något som EU-byråkrater ska besluta om. Vi har inte nått så långt som vi vill. Därför vill jag uppmana alla ledamöter att stödja våra ändringsförslag till artikel 8.3. Då kan vi också ställa oss bakom detta direktiv, och vi kan få en snabb lösning för alla patienter i EU.

  Emmanouil Angelakas (PPE-DE). - (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot, Daniela Filipiová! Jag vill börja med att gratulera kommissionsledamoten Androulla Vassiliou till hennes initiativ om förslaget till ett direktiv och föredraganden John Bowis till hans utmärkta arbete och framföra mina önskningar om ett snart tillfrisknande.

Jag vet att det inte är någon enkel sak att uppnå resultat som kommer att ytterligare förbättra hälso- och sjukvården när man beaktar för det första skillnaderna mellan medlemsstaternas socialförsäkringssystem, för det andra de varierande ekonomiska nivåerna i medlemsstaterna, och för det tredje skillnaderna i nivå mellan de hälso- och sjukvårdstjänster som tillhandahålls i respektive medlemsstat. Eftersom det är så, har föredraganden gjort ett utmärkt arbete.

Det betänkande som vi debatterar här i dag väcker frågor om patientrörlighet, särskilt i syfte att ta emot och behandla patienter i specialiserade hälsocenter. Det som är säkert är att detta inte kommer att förstärka medicinsk turism, utan kommer att ge EU-medborgarna möjligheten att få bästa möjliga hälso- och sjukvård, med vetskap om sina rättigheter och utan besväret att utverka återbetalning av sina kostnader, eftersom medlemsstaterna kommer att ha inrättat ett tydligt system för förhandstillstånd för sådana kostnader.

Låt oss inte glömma att denna punkt har varit föremål för ett flertal domar i EG-domstolen. Betänkandet tar upp viktiga frågor: definitionen av hälso- och sjukvården blir kvar hos medlemsstaterna, kostnaderna betalas på samma nivå som om vården hade tillhandahållits i medlemsstaten, frågan om hälsovården för patienter med sällsynta sjukdomar tas upp oavsett om de täcks av patientens ursprungsmedlemsstat eller inte, förslag om införandet av en tjänst som Europeisk patientombudsman som ska pröva patientklagomål är ett steg i rätt riktning och slutligen behovet av en informationskampanj för att informera patienterna om deras rättigheter.

Flera frågor kvarstår att tas upp, som för det första fortsatt kartläggning av metoderna för kostnadsberäkning, för det andra förteckningen över sjukdomar som ska täckas av systemet, för det tredje erkännandet av ordinationer förutsatt att samma läkemedel inte är tillgängliga i alla medlemsstater, och för det fjärde främjandet av e-hälsa.

Hur som helst är hela ansatsen på väg i rätt riktning och det är synd att socialdemokraterna har dragit sig tillbaka. Jag är övertygad om att debatterna kommer att gå snabbt framåt och att bidraget från Europaparlamentet är ett svar på ett viktigt aktuellt krav från EU-medborgarna.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! De flesta människorna i min valkrets i London är inte så intresserade av eller kunniga om vad en ledamot av Europaparlamentet egentligen gör och vilket syftet med EU är. Den här veckan har vi dock två betänkanden vid plenarsammanträdet som gemene man verkligen kan känna sig berörd av. Det första är taket för roamingavgifter i telekompaketet och det andra är patienters rätt att välja att få vård i andra EU-länder.

Jag stöder också min Londonkollega John Bowis betänkande. Tyvärr kan han inte vara med oss i dag på grund av sin sjukdom, och jag hoppas att han snart blir bra igen. Han kommer självfallet att lämna ett stort tomrum efter sig i nästa parlament.

I Storbritannien brottas den offentliga vården ofta med förseningar och den är mycket dyrare än i andra EU-länder. En flexiblare EU-marknad med rimliga skyddsåtgärder i form av tillstånd inom hälso- och sjukvården är någonting som både allmänheten och medlemsstaternas nationella hälso- och sjukvårdsbudgetar vinner på.

  Catiuscia Marini (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I dag behandlar vi ett viktigt direktiv för att genomföra EU-patienternas rätt till fri rörlighet, rätten till hälso- och sjukvård i EU-länderna.

Hälso- och sjukvård kan dock inte betraktas som likvärdigt med andra tjänster som tillhandahålls på den inre marknaden, och medborgarna som patienter kan inte liknas vid vanliga konsumenter. Rätten till hälsa förverkligas i rätten att få behandling och vård, med början i det egna ursprungslandet. Patienternas rätt till rörlighet kan inte vara en förevändning för vissa medlemsstater att undvika att investera i nationella hälso- och sjukvårdstjänster, vilket i princip driver medborgarna till hälsoturism och inte till valfrihet.

Det vore bättre om det i direktivet togs itu med ojämlikheter i tillgången till och kvaliteten på tjänsterna i de länder där patienterna bor. Hälso- och sjukvård är inte en vara, det är en social rättighet. Rättsfrågan och frågan om förhandstillstånd är väsentligen en rätt att förvägra rätten till hälsa.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Det här betänkandet är en vändpunkt för EU-medborgarnas hälso- och sjukvård. I det sätter man klart och bestämt patienternas hälsa i första rummet och skapar förutsättningar för att hälso- och sjukvårdssystemen i de olika medlemsstaterna ska kunna konkurrera och utvecklas på en sund basis. Den här lagstiftningen kommer utan tvivel att leda till en stor förbättring av hälso- och sjukvården i EU. Den kommer också att leda till jämlikhet i patientvården, så att alla medborgare, rika och fattiga, kända och okända, får tillgång till vård utomlands vid behov.

De farhågor jag hade i början för att de nationella systemen i mindre och fattigare medlemsstater skulle kunna påverkas negativt har försvunnit genom att bestämmelsen om förhandstillstånd läggs in som en skyddsåtgärd. Nu kan jag med visshet säga att den här lagstiftningen är bra för både patienter och hälso- och sjukvårdssystem i alla medlemsstaterna, och den förtjänar vårt fulla och enhälliga stöd. Jag är förvånad över att mina socialistkolleger har en så negativ inställning till detta.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag är helt oense med vad Marios Matsakis sa, eftersom kommissionen faktiskt inte ger rättssäkerhet till de patienter som får behandling utanför sina hemländer. Vidare underlåter kommissionen också att klargöra gråzonerna i socialförsäkringssystemen enligt förordning (EG) nr 883/2004. Endast ett klart system för förhandstillstånd för fall som gäller dyr behandling skulle kunna garantera att patienterna får ersättning.

Direktivet är också oklart när det gäller den rättsliga grunden – så som andra ledamöter har gjort klart – och även när det gäller fördelningen av behörighet mellan medlemsstaterna och EU. Medlemsstaternas hälsovårdssystem är solidariska system som garanterar alla samma tillgång, oberoende av deras tillgångar eller var de lever. EU-lagstiftningen får inte äventyra dessa solidariska system. Även här är kommissionens förslag otillräckligt och därför krävs det att våra ändringsförslag antas om vi ska rösta för förslaget.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Det är oacceptabelt att kommissionen och majoriteten av kommissionen genom att ta tillämpningen av patienters rättigheter inom hälso- och sjukvården som förevändning i själva verket vill ifrågasätta de nationella och offentliga hälso- och sjukvårdssystemen, så som är fallet i Portugal.

Genom att uppmana till att förslaget antas på grundval av artikel 95 i EG-fördraget, som föreskriver harmonisering av den inre marknaden, försöker de faktiskt avreglera sektorn, vilket inte är acceptabelt. Detta är en sektor där marknadens logik och vinster i de ekonomiska och finansiella gruppernas intressen inte får råda. Hälsa kan inte vara en affärsverksamhet. Det är därför vi tänker rösta mot kommissionens förslag.

Det finns redan förordningar och avtal om tillhandahållandet av gränsöverskridande hälso- och sjukvård, och dessa kan förbättras utan att ifrågasätta medlemsstaternas ansvar och rättigheter som ägare och förvaltare av sina nationella hälso- och sjukvårdssystem, som vi anser måste vara offentliga, universella och tillgängliga för alla.

  Christel Schaldemose (PSE). - (DA) Herr talman! Vi har ägnat hela förmiddagen åt att prata om hur oerhört viktigt det är att skapa hälso- och sjukvård av hög kvalitet och ge medborgarna tillräckliga garantier genom detta förslag. Det medges att det finns många bra saker i förslaget, t.ex. många krav som gäller patienternas tillgång till information och liknande. Men låt oss nu vara helt uppriktiga. Vi kommer endast att kunna garantera patientsäkerheten om vi ser till att det finns förhandstillstånd innan patienterna reser utomlands. Detta kommer inte bara att ge patienterna en hundraprocentig garanti att de har rätt till så mycket behandling som de har täckning för, utan också att de kommer till rätt ställe och får rätt behandling. För mig är en garanti av detta slag absolut nödvändigt. Förhandstillstånd kommer att fungera som ett medel för hälsomyndigheterna att garantera säkerheten för de patienter som stannar i sina hemländer.

  Olle Schmidt (ALDE). - Herr talman, fru kommissionsledamot! Äntligen, äntligen! Kommissionsledamoten och John Bowis har gjort ett utmärkt arbete. Den upphetsade debatt som föregått detta direktiv har känts väldigt konstig. Här har Europeiska unionen och vi här i denna församling en utomordentlig möjlighet att återkoppla till medborgarna, reconnect to the people, detta som vi så lyriskt längtar efter och brukar framhäva. Men vad händer då? Jo, då tvekar vi, och en hel del i detta parlament – även de svenska socialdemokraterna – vill försvåra för patienterna och deras möjligheter att få vård utomlands. Varför det? Jag kan inte se det på nåt annat sätt än att det handlar om att rädda systemen, inte rädda patienterna i behov av vård. Jag är glad att vi har kommit så här långt, fru kommissionsledamot. Ni har tagit ert ansvar. Vi har i denna församling möjlighet att ta vårt ansvar. Må också rådet ta sitt ansvar!

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Det är varje medlemsstats ansvar att tillhandahålla och finansiera överkomlig hälso- och sjukvård med kvalitet. EU har en samordnande roll. Det finns naturligtvis goda argument för en bättre samordning av våra hälsovårdstjänster i Europeiska unionen och i synnerhet i gränsområdena, men syftet med det här direktivet kan inte vara att skapa denna. Syftet ska vara att se till att det finns en omsorgsfullt utformad ram för medborgarnas rätt till hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat så att medlemsstaternas förmåga att finansiera och organisera sin inhemska service inte undermineras av vårdturism.

Jag måste säga att Kathy Sinnott, som lägger ut dimridåer här i kammaren i dag, som vanligt har fel. Ingen i Irland har avlidit till följd av att ha vägrats rätten att resa till en annan medlemsstat för att få vård – det finns faktiskt en fond för dem som behöver sådan vård.

I slutändan är det patienternas medicinska behov som har betydelse, inte deras val som konsumenter. Det är viktigt att det finns förhandstillstånd och en ordentlig rättslig grund, och om det inte gör det kan jag inte stödja detta direktiv.

  Daniela Filipiová, rådets ordförande. – (CS) Mina damer och herrar! Jag vill tacka alla ledamöter av Europaparlamentet för deras kommentarer, förslag och synpunkter. Jag kan tala om för er att rådets och Europaparlamentets ståndpunkter sammanfaller i en rad frågor, även om det fortfarande finns frågor som vi måste diskutera vidare med varandra. Philip Bushill-Matthews, som ersätter föredraganden John Bowis, nämnde i sin inledning att detta var en svår och känslig fråga. Så som Jules Maaten sa finns behov av att uppnå en kompromiss inte bara i Europaparlamentet utan naturligtvis även i rådet. Jag är glad över att JURI-utskottet har välkomnat förslaget om att öka rättssäkerheten. Jag är likaså överens med Iles Braghetto om att förslaget är ett utmärkt tillfälle för de nationella hälso- och sjukvårdssystemen. Förslaget kommer samtidigt att förbättra patienträttigheterna, så som Dagmar Roth-Behrendt sa. Jag måste naturligtvis upprepa att direktivet också måste vara genomförbart rent praktiskt och att det därför måste avspegla de finansiella, rättsliga och organisatoriska möjligheterna i de enskilda medlemsstaterna. Det är också klart att rådet med hänsyn till de många ändringsförslagen kommer att behöva en viss tid för att gå igenom samtliga. Diskussionen mellan rådet och Europaparlamentet kommer att fortsätta. Det finns behov av att hitta rätt balans mellan de olika ståndpunkterna och förslagen, men jag tror att vi till sist kommer att klara det genom samarbete.

  Androulla Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Som vi har sett igen i dag är parlamentets debatter om den här frågan både djuplodande och engagerade. Era diskussioner tillför en hel del till kommissionens initiativ och de ändringsförslag som ni ska rösta om kommer också att ge mycket värdefulla bidrag på ett antal centrala punkter.

När det gäller patienternas rätt till kvalitet och säker hälso- och sjukvård har många av er bekräftat att det är av grundläggande betydelse att det finns tydlighet och garantier. Det håller jag fullständigt med om, och jag hoppas verkligen att denna strävan kommer att bekräftas.

När det gäller frågan om vem som ska betala vården utomlands har det framförts farhågor för att stora patientgrupper inte har råd med gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Detta är ju också en viktig och mycket tungt vägande fråga. Självklart finns det inkomstskillnader i Europa och detta får allvarliga konsekvenser när det gäller tillgången till ett antal grundläggande tjänster, däribland hälso- och sjukvård. Detta måste vi beakta. Det är emellertid en svår utmaning att minska denna ojämlikhet och dagens ekonomiska kris gör den ännu svårare. Det kommer att fordras en stor och samordnad insats från EU och medlemsstaterna på alla nivåer.

Tyvärr finns det gränser för vad vi kan göra i samband med förslaget till direktiv. Kommissionens förslag lämnar dörren öppen för medlemsstaterna att erbjuda sig att direkt ta på sig kostnaderna för gränsöverskridande vård, till exempel genom ett system med skriftliga bekräftelser av de belopp som kommer att betalas ut. Om parlamentet vill att detta klart ska framgå av texten kan jag bara välkomna det. Vi försökte inte förhindra detta i förslaget till direktiv, men vi är måna om att respektera medlemsstaternas ansvar för att organisera hälso- och sjukvården. Därför ville vi se till att begränsa den gränsöverskridande hälso- och sjukvårdens ekonomiska inverkan på de nationella hälso- och sjukvårdssystemen och sjukförsäkringsmedlen. Dessa två mål är dock inte oförenliga. Det blir medlemsstaternas sak att förena dem så mycket som möjligt till patienternas fromma, i synnerhet de patienter som har blygsamma inkomster.

När det gäller kopplingen mellan det här direktivet och förordningen om social trygghet tror jag att vi är överens om att det behövs ett tydligt samband, vilket skulle betyda att när en patient har begärt ett förhandstillstånd och villkoren i förordningen är uppfyllda – med andra ord när det föreligger ett oskäligt dröjsmål – ska förordningen tillämpas. Det måste vara alldeles klart att detta betyder att taxorna i förordningen ska gälla, så att patienterna kan utnyttja det mest fördelaktiga systemet.

När det gäller förhandstillstånd för sjukhusvård bygger de föreslagna bestämmelserna på två olika resonemang. För det första rättspraxis: domstolen har ansett att ett sådant system kan vara motiverat under vissa omständigheter. Vi har kodifierat detta i artikel 8.3. För det andra skulle det vara olämpligt att gå längre än till sådana bestämmelser med ett friare – eller till och med ovillkorat – system för förhandstillstånd som enligt lag eller praxis blir allmänt utbrett i alla medlemsstater. Vi vet alla att patientrörligheten kommer att förbli en mycket begränsad företeelse. Det betyder att dess budgetpåverkan också kommer att vara begränsad. Därför finns det inget behov av att bygga upp onödiga hinder för patienterna. Förhandstillstånd för sjukhusvård måste förbli en säkerhetsmekanism som tillämpas när det är motiverat.

Mot den bakgrunden kan sådana system för förhandsanmälningar som föredraganden föreslår leda till en indirekt – och helt onödig – kontroll över patienterna som hindrar processen i stället för att underlätta den. Jag förstår att tanken bakom detta förslag inte var att åstadkomma detta, men jag tror att det faktiskt skulle begränsa patienternas rättigheter enligt domstolens utslag. Sådana administrativa mekanismer riskerar att bli både svårhanterliga och godtyckliga.

Förslaget till definition av sjukhusvård oroar mig. Denna definition är verkligen central för patienternas rättigheter, eftersom den sätter gränserna för systemet för förhandstillstånd. Vi har föreslagit att begreppet sjukhusvård ska definieras genom en gemenskapsförteckning som bygger på expertisens samlade bedömningar och hänsyn till den tekniska utvecklingen. Detta skulle möjliggöra en rimlig och modern inställning till begreppet sjukhusvård.

En del av er kräver att nationella förteckningar ska upprättas oberoende av varandra, och det kräver de flesta medlemsstaterna också. En definition som bygger på nationella förteckningar skulle i själva verket leda till skillnader mellan vad som utgör sjukhusvård i olika medlemsstater, med en betydande risk att patienternas rättigheter urholkas. Om vi ska slå in på den vägen måste dessa förteckningar bygga på klart definierade kriterier och underkastas en översyn. Annars undermineras patienternas rättigheter, såsom EG-domstolen har definierat dem.

En del av er har sagt att bara ett fåtal patienter kommer att gynnas om vi antar detta förslag till direktiv, och att dessa skulle vara de mycket få välinformerade patienterna. Tvärtom anser jag att vi med detta direktiv ger varenda patient möjlighet och rättighet till fullständig information så att hon eller han kan fatta ett underbyggt beslut före avresan.

Jag har förståelse för den oro som finns över svårigheterna att få tydlig information om vårdpersonal när man söker vård utomlands. Detta är helt enkelt en fråga om patientsäkerhet. Här måste vi komma fram till praktiska lösningar som också innebär att ett antal huvudprinciper följs, såsom rätten till skydd av personuppgifter och att man ska betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Jag är säker på att vi kan komma överens på grundval av era preliminära förslag.

Någon nämnde ändringsförslag 67 om mindre hårda regler för anslutning till sjukförsäkringssystem. Det kan vi tyvärr inte gå med på.

När det gäller den rättsliga grunden för det föreslagna direktivet vill många av er lägga till artikel 152 till artikel 95. Jag förstår att detta är en viktig fråga för en del politiska grupper, men det är svårt att ha några slutgiltiga synpunkter i det här skedet av granskningen av direktivet. Det är viktigt att ta ställning till den här frågan utifrån hur texten utvecklas, för att kunna bestämma vilken den lämpliga rättsliga grunden är. Visst kan man tänka sig att lägga till artikel 152 till artikel 95 om den slutliga texten gör det motiverat. Jag är beredd att överväga detta i senare skeden av medbeslutandeprocessen.

(Applåder)

En del av er tog på nytt upp frågan om att inflödet av patienter från andra medlemsstater kan bli för stort och hur man då ska skydda det mottagande hälso- och sjukvårdssystemet. Mitt svar är detsamma som jag skulle ge dem som är rädda för för stora utflöden om man inte har förhandstillstånd för sjukhusvård, det vill säga att syftet med det här förslaget inte är att främja patientrörlighet. Som jag har sagt är patientrörlighet en begränsad företeelse och vi förväntar oss inte att detta förändras. Därför skulle det helt enkelt vara oproportionerligt att ge medlemsstaterna fria händer att vidta åtgärder för att vägra ta emot patienter i syfte att styra inflödet. Medlemsstaterna ska se till att patienter från andra medlemsstater inte diskrimineras. Alla former av kontroll över inkommande patienter måste bedömas utifrån om de skulle utgöra godtagbara undantag från principen om icke-diskriminering på grundval av nationalitet i EU-fördraget.

När det gäller patienter som lider av sällsynta sjukdomar förstår jag att ni strävar efter att hitta bästa sättet att möjliggöra för dem att få den hälso- och sjukvård de behöver, men ibland är det bästa det godas fiende. I dag ska ni rösta om Antonios Trakatellis betänkande, som handlar om den strategi i fråga om sällsynta sjukdomar som kommissionen nyligen antog och inkluderar förslaget till rådets rekommendation. Som ni vet är snabba diagnoser och tillgång till vård komplicerade frågor som inte alltid kan lösas på hemmaplan när det gäller dessa sjukdomar. Därför måste faktiskt patienter med sällsynta sjukdomar inkluderas i detta direktiv om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård för att de ska få nytta av det europeiska samarbetet. Jag tror till exempel att det finns en bred samsyn om behovet av EU-samarbete om referenscentrum för sällsynta sjukdomar. Därför vill jag uppmana er att låta de sällsynta sjukdomarna omfattas av direktivets räckvidd.

När det gäller förslaget att inte inkludera organtransplantationer kan jag helt enkelt inte hålla med. Transplantation är ett medicinskt förfarande och det är svårt att rättfärdiga att patienter inte skulle ha rätt att få sådana genom gränsöverskridande hälso- och sjukvård, såsom domstolen har fastställt. Frågan om organallokering är dock en annan sak. Därför har jag bett experter inom kommissionen att titta på den här frågan för att undersöka hur organallokering kan hanteras i ett annat sammanhang.

I dag kan vi ta ett viktigt steg framåt, mot ett antagande av det här direktivet. Nu när nästa val till Europaparlamentet äger rum om bara några veckor vill jag ge parlamentet och dess förvaltning en eloge för alla era bemödanden att göra det möjligt att hålla den här omröstningen i dag. Ett tack till er alla. Låt mig också än en gång tacka John Bowis och skuggföredragandena för deras insatser och hårda arbete och tillönska honom ett snabbt tillfrisknande. Vi hoppas att han snart kommer tillbaka och kan sköta sina åtaganden och föra ett normalt liv.

(Applåder)

  Philip Bushill-Matthews, ersättare för föredraganden. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla kollegerna för en mycket sund debatt – ursäkta ordvitsen. Personligen vill jag särskilt tacka föredragandena från de sex utskotten som har tagit fram så värdefulla yttranden för deras kommentarer och insikter här i förmiddag. Jag ber om ursäkt att jag inte sa det tidigare. Jag tackar också alla kolleger i kammaren för deras varma ord om John Bowis, både när det gäller hans arbete här och om honom som person, och deras önskningar om ett snabbt tillfrisknande som jag med glädje kommer att vidarebefordra.

Det här betänkandet bygger på kompromisser, som alla betänkanden, och alla kan inte alltid vara överens om allt. Jag inser och respekterar att det fortfarande finns en del svårigheter för vissa politiska grupper och vissa delegationer, så det finns fortfarande ett antal ändringsförslag som kommer att behandlas vid plenarsammanträdet senare i dag.

Därför vill jag särskilt tacka kommissionsledamoten för hennes avslutande påpekanden, som förhoppningsvis kommer att göra det lättare för en del kolleger i andra grupper att bestämma sig för hur de ska rösta. Jag hoppas innerligt att betänkandet som helhet tack vare dessa kommentarer kommer att få ett brett stöd av de olika politiska grupperna, för visst borde en prioritering av patienternas behov stå över partipolitiken?

Jag inser att en eventuell överenskommelse i dag kommer för sent för att vi ska få en formell överenskommelse vid förstabehandlingen under det tjeckiska ordförandeskapet, men så vitt jag förstår finns det i princip redan en betydande politisk samsyn i rådet, tack vare det arbete som ordförandeskapet redan har lagt ned, och det vill jag tacka för.

Jag vet att John skulle vilja ha den här överenskommelsen omsatt i praktiken så snart som möjligt, och det skulle verkligen också många patienter i EU som redan har väntat tillräckligt länge vilja. På föredragandens vägnar uppmanar jag kommissionen, det tillträdande ordförandeskapet för rådet och självfallet de parlamentsledamöter som väljs för nästa mandatperiod att prioritera en tidig andrabehandling under andra halvåret högt, så att eventuella kvarvarande svårigheter snabbt kan lösas. Vi får inte tappa fart nu. Det här betänkandet kommer inte bara att ge verkliga människor i hela EU verkliga fördelar, utan också visa att människor kan få individuell nytta av att arbeta tillsammans på EU-nivå, oavsett var de bor och hur mycket pengar de har. Dagens omröstning kommer att lysa upp den väg som ligger framför oss. Låt oss gå vidare på den tillsammans så snabbt det är praktiskt möjligt, för när allt kommer omkring kan ledamöterna aldrig veta när de plötsligt blir i behov av gränsöverskridande hälso- och sjukvård själva, precis som föredraganden.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) Jag vill tacka föredragandena från de olika utskotten för det enastående arbete de har utfört. Betänkandet är ett viktigt steg framåt när det gäller att förbättra rörligheten för patienter inom EU.

I ett EU där den fria rörligheten är ett grundläggande värde, är tryggandet av rörligheten för patienter något normalt och absolut vitalt för att erbjuda hälso- och sjukvård av högsta möjliga standard till dem som behöver sådana tjänster. Detta kan också på längre sikt leda till en förbättring av de nationella hälso- och sjukvårdssystemen tack vare en viss grad av konkurrens mellan dem.

Trots de betydande förbättringarna finns det dock vissa problem som inte är lösta genom detta förslag. Jag anser att större klarhet krävs i fråga om villkoren för ersättning och de förordningar som är grunden för det preliminära tillståndssystemet, när detta behövs. Jag beklagar också att rörligheten för sjukvårdspersonalen inte har tagits med i förslaget eftersom rörligheten för patienterna och sjukvårdspersonalen är nära förknippade med varandra. För att kunna svara effektivt på patienternas behov krävs också vissa regler som tillåter rörlighet för sjukvårdspersonalen samtidigt som man bevarar en balans på nivån för de nationella hälso- och sjukvårdssystemen så att det inte slutar med att någon stat får brist på sjukvårdspersonal.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Förslaget om ett gränsöverskridande hälso- och sjukvårdssystem måste först och främst avse ett system som respekterar patienternas rättigheter, som bygger på principerna om folkhälsa och den inre marknaden och som inte diskriminerar patienter som inte kan betala för läkarvård. Från min egen utgångspunkt anser jag att de statliga hälsovårdsmyndigheterna i Storbritannien måste ha rätt att insistera på att patienter som vill ha läkarvård utomlands har förhandstillstånd. Brittiska patienter som inte har råd att resa utomlands för att få vård får inte diskrimineras i förhållande till dem som har råd att lägga ut för vårdkostnaderna men som planerar att kräva ersättning för dessa när de återvänder till Storbritannien. Det tycker jag är orättvist eftersom det gör att patienter kan få företräde till vård utomlands och på så sätt gå förbi kön i det nationella systemet.

  Iosif Matula (PPE-DE), skriftlig. – (RO) De nya möjligheter som patienterna i Europa kan utnyttja är ett viktigt steg mot harmonisering av hälso- och sjukvårdssystemen i Europa och i tillförsäkrandet av god sjukvård för alla EU-medborgare. I direktivförslaget föreskrivs gemensamma principer för alla hälso- och sjukvårdssystem: inrättandet av europeiska nätverk som förebilder och informationspunkter i varje medlemsstat och e-hälsa.

Betänkandet erbjuder alla medlemsstater betydande fördelar, som indirekt innefattar Rumänien. Direktivet uppfyller patienternas behov bättre eftersom de kan få sjukvård i en annan medlemsstat i ett läge då den inte kan tillhandahållas i ett sjukhus i deras ursprungsland eller om det är väntetid för att få den. Kostnaderna kommer att betalas av ursprungslandet.

En annan viktig aspekt gäller utbytet av goda metoder och rörligheten för specialiserad sjukvårdspersonal samt att ge medborgarna fri tillgång till information om gränsöverskridande vård. Medlemsstaterna måste se till att medborgarna känner till de nödvändiga förfarandena och kraven liksom resekostnaderna och sjukvårdsstandarderna vid behandlingscentrumet utomlands. Det är just anledningen till att jag stöder inrättandet av informationscenter så att medborgarna kan välja både metoden och platsen där de behandlas.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Medlemsstaterna har en skyldighet gentemot folket att planera och tillhandahålla hälso- och sjukvård.

Hälsa är inte en vara som kan köpas och säljas på den inre marknaden.

Det här förslaget är skamligt. Det visar att kommissionen blint följer sin förkättrade och överspelade avregleringsagenda. Den vill bara privatisera allt den kan och centralisera makten till sig själv ännu mer. Den diskriminerar mindre rika människor i rika länder och alla andra än de mycket förmögna i mindre rika länder. Det här är en stadga som syftar till att förstöra den offentliga hälso- och sjukvården i medlemsstaterna.

Europeiska kommissionen borde skämmas och omedelbart dra tillbaka det här förslaget.

  Nicolae Vlad Popa (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Förslaget till direktiv om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård är ett försök att skapa ett enhetligt gemenskapsregelverk som ger patienterna trygghet på detta område där riktlinjerna hittills har getts av EG-domstolen. Även om domstolens principer är helt tillämpliga finns det vissa gråzoner som nu har klargjorts genom ovannämnda betänkande.

I införlivandet i gemenskapsrätten av EG-domstolens domar om patienternas rätt att få sjukvård i en annan medlemsstat bevarar betänkandet den nödvändiga balansen mellan medlemsstaternas skyldigheter på området.

Syftet med direktivets bestämmelser är att underlätta tillgången till sjukvårdstjänster genom att framhålla behovet av att skapa ett system för direkta betalningar från finansieringsorganet i ursprungslandet till sjukhuset som tillhandahåller vården.

En annan intressant punkt i betänkandet gäller det ömsesidiga erkännandet av läkemedelsrecept. I förslaget till direktiv ges endast rekommendationer om möjligheten att ett apotek i ursprungslandet verkställer en ordination som utfärdats av en läkare i ett annat land. Det är medlemsstaternas sak att besluta om vilka läkemedel som ska vara tillgängliga mot recept.

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Den överenskommelse som har uppnåtts om att förbättra patientrörligheten är allmänt sett en bra sak. Förenklingen av gränsöverskridande tillhandahållande av hälso- och sjukvårdstjänster utgör ett viktigt steg mot verklig fri rörlighet för personer. Ekonomiskt sett kommer också ett bättre utnyttjande av kapaciteten på specialistkliniker att ge fördelar. När vi lägger samman alla dessa positiva aspekter får vi dock inte glömma de enorma utmaningar som en bättre sammanlänkning av de nationella systemen innebär. Först och främst behövs en större säkerhet vad gäller kostnadsfrågorna. Det får inte vara någon nackdel för den medlemsstat som utför behandlingen på grund av bristande klarhet om huruvida patientens hemstat kommer att ta hand om notan.

Systemet med betalningsregler måste fastställas noga och hänsyn måste tas till de varierande nationella omständigheterna.

Den inhemska vården måste också skyddas och det är inte avsikten att den ska bli lidande till följd av större patientrörlighet. Jag är glad över att se att detta bekräftas i förslaget. I framtiden är gränsöverskridande tillhandahållande av hälso- och sjukvårdstjänster ytterligare en milstolpe på vägen mot europeisk integration. När det gäller genomförandet måste vi dock vara mycket uppmärksamma på att den förbättrade patientrörligheten inte leder till hälsoturism.

  Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. – (FI) I en medlemsstat som Finland, där geografi och språk för fattiga människor är hinder för att utnyttja hälsotjänster utanför landets gränser, kan ett direktiv om detta öka ojämlikheten i tillgången till tjänster. Endast de rika kan välja alternativa tjänster i andra länder och när de gör det undergräver de det offentliga hälso- och sjukvårdssystem som är de fattigas skyddsnät. Offentliga medel rinner bort till tjänster utomlands för de rika. Det är därför som jag inte kan stödja antagandet av direktivet. Vidare är det befängt att direktivets rättsliga grund ska vara den inre marknadens livskraft och inte patienternas rättigheter.

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0239/2009) av Amalia Sartori för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om förslaget till rådets rekommendation om patientsäkerhet och förebyggande och kontroll av vårdrelaterade infektioner (KOM(2008)0837 – C6-0032/2009 – 2009/0003(CNS)).

Föredraganden har inte kunnat vara här och ersätts i inledningsanförandet av Françoise Grossetête.

  Françoise Grossetête, ersättare för föredraganden. – (FR) Herr talman! Ja, jag ersätter Amalia Sartori, som har blivit uppehållen i Italien, och jag framför hennes ursäkter eftersom hon var mycket angelägen om att vara med här i dag.

Vi ska framför allt tala om medicinska behandlingar eftersom dessa ibland kan få skadliga konsekvenser för patienternas hälsa, på grund av oönskade läkemedelseffekter, medicinska misstag eller på grund av infektioner som uppkommit på behandlingsstället.

Av dessa risker kan vi särskilt nämna vårdrelaterade infektioner (sjukhussjuka) som drabbar var tjugonde sjukhuspatient, med andra ord 4,1 miljoner personer varje år. Europeiska kommissionens siffror är dock mycket oroande.

Negativa händelser inträffar bland 8–12 procent av sjukhuspatienterna i EU:s medlemsstater. Detta ger ett antal på mellan nästan 7 miljoner och 15 miljoner sjukhuspatienter per år, till vilket kommer ungefär 37 miljoner patienter som söker primärsjukvård.

Enbart vårdrelaterade infektioner drabbar i genomsnitt en av tjugo sjukhuspatienter, vilket ger totalt över 4 miljoner patienter per år. Totalt orsakar vårdrelaterade infektioner omkring 37 000 dödsfall i Europa per år.

För att uppnå målet att minska dessa infektioner med 900 000 fall per år fram till 2015 – med andra ord en minskning med 20 procent – uppmanas medlemsstaterna och EU-institutionerna att vidta de åtgärder som krävs.

I betänkandet rekommenderas särskilt följande: främja utbildning och fortbildning för vårdpersonal och paramedicinsk personal, med särskild tonvikt på vårdrelaterade infektioner och antibiotikaresistens hos de virus som orsakar dem, öka kunskapen om problemet bland patienterna genom att be kommissionen lägga fram ett dokument för patienter på grundval av en handbok i förebyggandet av vårdrelaterade infektioner från Världshälsoorganisationen – WHO – 2003, stödja forskning på området, med särskild uppmärksamhet på nya tekniker, nanoteknik och nanomaterial, samt öka närvaron av sköterskor och särskilt sådana som är specialiserade på förebyggande av infektioner.

Slutligen är det viktigt, så som framhålls i texten – och Amalia Sartori har varit mycket angelägen om denna punkt – att förbättra patientutbildningen på området.

Det är nödvändigt att vi ber kommissionen utarbeta ett patientinriktat dokument om förebyggandet av vårdrelaterade infektioner och att det läggs fram för parlamentet och rådet. Kommissionen bör också vidta åtgärder för att vart tredje år följa upp de framsteg som medlemsstaterna och EU uppnått på området.

En undersökning som genomförts i Frankrike visade till exempel att 83 procent av de tillfrågade hade hört talas om vårdrelaterade infektioner och att dessa risker är det som oroar fransmännen mest när de tas in på sjukhus. Däremot anser inte allmänheten att de fått ordentlig information om orsakerna till och konsekvenserna av vårdrelaterade infektioner.

Under de närmaste åren måste man i försöken att förebygga vårdrelaterade infektioner lägga större vikt vid information till sjukvårdspersonalen och befolkningen som helhet.

  Daniela Filipiová , rådets ordförande. – (CS) Mina damer och herrar! Området patientsäkerhet och kvalitet i hälso- och sjukvården är en huvudfråga för det tjeckiska ordförandeskapet när det gäller folkhälsan. Vi är medvetna om vikten av att ständigt förbättra patientsäkerheten och få till stånd relaterade förbättringar av kvaliteten på hälso- och sjukvården i samband med gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

Huvudsyftet med rådets förslag om patientsäkerhet och kvaliteten på hälso- och sjukvården inbegriper förebyggande och kontroll av vårdrelaterade infektioner är att utforma en integrerad strategi för att överföra patienter på ett säkert sätt till hälso- och sjukvårdsinrättningar av hög kvalitet och där alla faktorer av betydelse beaktas.

Initiativet uppkom till följd av den alarmerande ökningen av antalet negativa händelser i hela Europa, med vårdrelaterade infektioner som en av de vanligast förekommande händelserna. Detta är ett stort problem som är förknippat med allmänhetens ökande förväntningar på området, Europas åldrande befolkning och de fortlöpande framstegen inom medicin och medicinsk forskning i allmänhet. Vårdrelaterade infektioner får också allt större uppmärksamhet i medierna och bland politiker.

Detta var anledningarna till att det tjeckiska ordförandeskapet arrangerade den ministerkonferens som ägde rum i Prag den 15–16 april på temat bakteriella hot mot patientsäkerheten i Europa. Den var särskilt inriktad på antibiotikaprogram på sjukhusen, betydelsen av hälso- och sjukvårdssystemens parametrar för förekomsten av antibiotikaresistens och vårdrelaterade infektioner och även hanteringen och skyldigheterna på området.

Men låt oss återgå till förslaget. Det tjeckiska ordförandeskapet är medvetet om att organisationen av hälso- och sjukvårdssystemen helt tillhör medlemsstaternas behörighet. Initiativet kommer enligt min mening givetvis att stimulera fortsatt utveckling av nationella politiska åtgärder för ökat skydd av medborgarnas hälsa och liv.

Allmänt sett är rådet överens om behovet av bättre samarbete och samordning på alla nivåer, lokalt, regionalt, nationellt och inom EU, liksom behovet av att dela relevant information. Inrättandet av ett system för rapportering av negativa händelser är därför en viktig åtgärd. Systemet kommer givetvis garantera immunitet för att främja rapportering.

Ökad utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal framhålls också när det gäller patientsäkerhet och fastställandet av gemensamma definitioner och terminologi samt jämförbara indikatorer, som kommer att göra det lättare att identifiera problem. Detta kommer att möjliggöra efterföljande utvärderingar av åtgärdernas effektivitet och ingripanden i syfte att öka patientsäkerheten och göra det enklare att förmedla erfarenhet och information mellan medlemsstaterna.

Det tjeckiska ordförandeskapet håller för närvarande på att slutföra förhandlingarna om förslaget i rådets arbetsgrupper och kommer att försöka få det godkänt vid rådets (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) möte i juni i år. Det var just på grund av frågans betydelse som rådet också beslutade att samråda med Europaparlamentet eftersom dess synpunkter är ett viktigt bidrag till den fortlöpande diskussionen.

Jag är helt övertygad om att rådet och parlamentet delar målet att öka patientsäkerheten i EU. I denna anda kommer rådet också att noga överväga ändringsförslagen i ert betänkande om förslaget.

Slutligen vill jag ännu en gång tacka alla som deltagit i arbetet med parlamentets betänkande och föredraganden Amalia Sartori, som utformade betänkandet.

  Androulla Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för dess arbete med det här ärendet, och särskilt föredraganden Amalia Sartori för hennes bemödanden när det gäller denna högt prioriterade vårdfråga.

Patientsäkerhet handlar om att minska de negativa händelser som inträffar i alla vårdsammanhang – på sjukhus, inom primärvården, inom långvården och i samhället.

Det uppskattas att 8–12 procent av sjukhuspatienterna i EU:s medlemsstater drabbas av negativa händelser i samband med att de får hälso- och sjukvård. Det är oacceptabelt höga siffror. De ger en oroande bild som inte bara berör patienterna, utan också deras familjer och vänner. Dessutom är de negativa händelserna en enorm börda för hälso- och sjukvårdsbudgetarna och ekonomin som helhet.

Vårdrelaterade infektioner är ett specifikt exempel på en mycket vanlig negativ händelse. Det totala antalet sjukhuspatienter som får minst en vårdrelaterad infektion i EU varje år har uppskattats till 4,1 miljoner, eller en patient av tjugo.

Omkring 37 000 dödsfall beräknas inträffa på grund av dessa infektioner varje år. Det är uppenbart att vi måste sträva efter att förbättra den här situationen betydligt.

Alla medlemsstater är medvetna om att de står inför en utmaning när det gäller patientsäkerheten och de har vidtagit åtgärder för att komma till rätta med problemet. Emellertid vet vi att det finns varierande kunskap, resurser och expertis för att lösa problemet i de 27 medlemsstaterna.

Det är sannolikt så att aktuella forskningsrön och det systematiska utbytet av bästa metoder och expertis inte kommer patienter i alla medlemsstater till godo. Därför anser jag att patientsäkerheten är ytterligare ett område där EU kan ge ett verkligt mervärde och öka alla europeiska patienters säkerhet, samtidigt som vi självfallet respekterar att medlemsstaterna har ansvaret för att tillhandahålla hälso- och sjukvård på sina territorier.

Det var därför som Europeiska kommissionen lade fram sitt meddelande och ett förslag till rådets rekommendation om patientsäkerhet och förebyggande och kontroll av vårdrelaterade infektioner. Jag ser fram emot att få ta del av era synpunkter.

  Antonios Trakatellis, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! De siffror som Françoise Grossetête och kommissionsledamoten nämnde är verkligen överväldigande och visar att många patienter är utsatta för oroande incidenter på sjukhusen, varav den vanligaste är vårdrelaterade infektioner.

Antalet infektioner kan uppenbart reduceras påtagligt. Främst av allt behövs ökad disciplin på sjukhusen eftersom det dels är personer som besöker patienter på sjukhus och det alltid finns risk för överföring av bakterier, dels hygienregler som ska följas strikt av både patienter och personal och personalen behöver fortlöpande information och utbildning om vårdrelaterade infektioner.

Jag anser dock att det viktigaste i dag är att vi samlar in korrekta uppgifter, eftersom det finns variationer mellan sjukhusen och mellan klinikerna även inom samma land. Vi behöver t.ex. veta om vårdrelaterade infektioner är vanligare bland patienter på kliniker för kirurgi eller invärtes medicin, vi behöver veta bakteriernas stam och resistens, Alla dessa uppgifter är mycket viktiga om vi ska kunna fastställa orsakerna och därigenom åstadkomma en verklig minskning av vårdrelaterade infektioner.

Vi behöver därför samla in detaljerade uppgifter för att kunna ta itu med vårdrelaterade infektioner.

  Linda McAvan, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag tycker att den här rekommendationen är ett mycket gott exempel på det mervärde som Europeiska unionen kan ge hälso- och sjukvården. Även om vi har begränsade befogenheter kan det verkligen göra skillnad för människors liv att sammanföra expertis från medlemsstaterna. Som Antonios Trakatellis sa är de siffror som kommissionsledamoten nämnde om negativa reaktioner på läkarvård och vårdrelaterade infektioner mycket chockerande. Ingen borde behöva läggas in på sjukhus och vara sjukare vid utskrivningen än från början. Många av oss känner personer som har råkat ut för detta. Detta är ett problem som finns i hela Europeiska unionen, och därför är det oerhört viktigt att ert initiativ om vårdrelaterade infektioner drivs igenom.

Jag tror att vi har mycket att lära av varandra, och vi kan säkerligen undvika en mängd problem för våra medborgare om vi arbetar tillsammans för att lösa detta och sammanför de främsta experterna i Europa.

Den andra punkten som jag vill ta upp nämns mycket kort i vårt parlaments betänkande. Jag tänker på nålsticksskador. Jag vet att kommissionen har arbetat med den här frågan länge nu och att det finns ett samarbete mellan arbetsgivarna och arbetstagarorganisationerna om detta, men vi har fortfarande en situation där uppskattningsvis en miljon arbetstagare inom vården i EU drabbas av nålsticksskador. Detta skulle kunna undvikas om de nålar de använder ersattes med säkrare nålar.

Fru kommissionsledamot! Jag hoppas att ni kommer tillbaka till kommissionen och att ni lägger fram ett förslag om nålsticksskador under parlamentets nästa mandatperiod. Det här är en fråga som är mycket viktig för många vårdanställda och ett problem i vårt hälso- och sjukvårdssystem som går att undvika.

  Marios Matsakis, på ALDE-gruppens vägnar. – (EN) Herr talman! Omkring 10 procent av de patienter som är inlagda på sjukhus och omkring 15 procent av patienterna i primärvården i EU drabbas av någon form av negativa händelser, från lätta sjukdomar som de blir helt återställda från till livshotande tillstånd eller dödsfall. Med andra ord lider omkring en av fyra av våra patienter skada till följd av vården och inte till följd av sina sjukdomar. Denna statistik blir än mer dramatisk när man betänker att antalet vårdrelaterade dödsfall i EU nästan är dubbelt så stort som antalet dödsfall till följd av trafikolyckor.

Amalia Sartoris betänkande kan förbättra saker och ting betydligt, men som alltid är det i hög grad tillämpningen som avgör om politiken blir framgångsrik. I det avseendet har de nationella regeringarna ansvar för att genom sina handlingar bevisa att de verkligen bryr sig om medborgarna. Hälso- och sjukvårdssystemen behöver i många fall göras om fullständigt, särskilt i de tolv nyare medlemsstaterna. Sjukhusen behöver ges bättre struktur, utrustningen moderniseras och utbildningen av vårdpersonalen uppdateras. Sådana förändringar kan bara komma till stånd med EU:s hjälp, både med finansiering och expertis, och denna hjälp måste vara lätt tillgänglig för patienternas säkerhets skull.

  Siiri Oviir (ALDE). - (ET) Öppen hälso- och sjukvård är en grundläggande förmån och rättighet. De 37 000 dödsfallen per år som orsakas av infektioner i samband med sjukvård är alltför högt, och som EU-medborgare kan vi inte tillåta detta. Enligt subsidiaritetsprincipen måste EU-institutionerna och framför allt kommissionen axla en viktig uppgift i främjandet av spridning av information och de bästa metoderna.

Vikten av att erbjuda specifika och snabba lösningar för en avgörande och permanent minskning av vårdrelaterade infektioner i Europa. På detta område stöder jag föredragandens rekommendationer i betänkandet.

  Daniela Filipiová, rådets ordförande. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka alla parlamentsledamöter för deras kommentarer, förslag och synpunkter. Jag måste säga att jag var glad över att höra att Europaparlamentets och rådets ståndpunkter i princip sammanfaller i denna fråga. Rådet kommer självklart att noga överväga alla ändringsförslag från Europaparlamentet och på grundval av detta kommer vi att bedöma om vi ska införliva dem i den slutliga versionen av förslaget.

  Androulla Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Dagens debatt belyser det stora intresse och den stora omsorg om patienternas säkerhet som finns i parlamentet. Den sänder också ut en signal om att det här är ett område med stor potential för mervärde från EU.

Kommissionen välkomnar större delen av ändringsförslagen, till exempel förslaget att medlemsstaterna ska inrätta behöriga myndigheter för patientsäkerhet på olika nivåer inom den statliga och lokala förvaltningen. Detta återspeglar det faktum att en del medlemsstater har decentraliserade hälso- och sjukvårdssystem. Vi håller också med om att omfattningen av och kostnaderna för datainsamling inte bör vara oproportionerliga mot den förväntade nyttan.

När det gäller ändringsförslagen om vårdrelaterade infektioner välkomnar vi bestämmelserna om ordentligt skydd för vårdpersonalen. Vi vill också belysa hur många som insjuknar och avlider till följd av vårdrelaterade infektioner, och anser att det behövs fler sjuksköterskor som är specialiserade på infektionskontroll.

Jag måste emellertid komma med några reservationer och invändningar i fråga om målen för minskning. Några har föreslagit att medlemsstaterna ska införa verktyg för att minska antalet personer som drabbas av negativa händelser med 20 procent, vilket motsvarar en total minskning med 900 000 fall om året i EU. Kommissionen anser inte att det är lämpligt att sätta upp sådana mål på EU-nivå eftersom medlemsstaterna befinner sig i olika skeden och det skulle vara mycket svårt att fastställa lämpliga, realistiska och uppnåeliga mål som passar dem alla.

Jag har mycket omsorgsfullt noterat det som Linda McAvan sa om nålsticksskador och ska fundera på ett förslag till ett särskilt initiativ. Minister Filipiová nämnde medlemsstaternas ansvar för detta. Vårt initiativ om patientsäkerhet och vårdrelaterade infektioner respekterar till fullo medlemsstaternas behörighet att finansiera vårdinrättningar och tillhandahålla hälsovårdstjänster på de sätt de finner lämpliga. Syftet med vårt förslag är att hjälpa medlemsstaterna att införa lämpliga strategier för att minska eller helt undvika förekomsten av negativa händelser i vården, däribland vårdrelaterade infektioner, genom att samla de uppgifter och sammanföra den sakkunskap som finns i EU och genom att kommissionen hjälper till att skapa samordningsvinster på det här området.

När den här rekommendationen om patientsäkerhet har antagits av rådet kommer den att signalera att medlemsstaternas regeringar har gjort ett ojämförligt politiskt åtagande att prioritera patientsäkerhet i sin hälso- och sjukvårdspolitik. Åtgärder för att minska antalet negativa händelser av alla slag, däribland vårdrelaterade infektioner i alla vårdsammanhang och i alla EU:s medlemsstater, är någonting vi alla vill se. Det här förslaget kan spela en stor roll när det gäller att nå det målet.

  Françoise Grossetête, ersättare för föredraganden. –(FR) Herr talman! Jag vill först av allt tacka alla ledamöter som har talat om Amalia Sartoris betänkande. Jag vill tacka dem för de förslag som de lägger fram.

Jag vill också säga till Androulla Vassiliou, som inte verkar dela de kvantitativa mål som uppställs i Amalia Sartoris betänkande, att vi givetvis beaktar hennes kommentar men att det under alla omständigheter är viktigt att vi gör vårt yttersta för att ge både patienter och sjukvårdspersonal en hög skyddsnivå. Och även om det är önskvärt att ha ett kvantifierat förslag anser jag att det ändå är viktigt att vi gör vårt yttersta för att trygga högsta möjliga säkerhet, med hänsyn till variationerna i den vård som tillhandahålls i Europeiska unionen.

Detta är Europeiska unionens mervärde.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0231/2009) av Antonios Trakatellis för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om förslaget till rådets rekommendation om en EU-satsning avseende sällsynta sjukdomar (KOM(2008)0726 – C6-0455/2008 – 2008/0218(CNS)).

  Antonios Trakatellis, föredragande. − (EL) Herr talman! Denna rekommendation från rådet är mycket läglig eftersom samordnade åtgärder på området sällsynta sjukdomar är absolut nödvändigt både på EU-nivå och på nationell nivå.

Även om förekomsten av varje sällsynt sjukdom är mycket låg berörs miljontals människor i Europeiska unionen eftersom det finns flera sjukdomar av detta slag. Det förslag som parlamentet har fått är dock otillräckligt i sin nuvarande form och det var inte möjligt att skapa ett hållbart program från det. Detta beror på att det inte ens i allmänna termer beskriver vare sig den nödvändiga finansieringen från Europeiska unionen och samfinansieringen av medlemsstaterna och andra organisationer.

Det är därför inte möjligt att främja vissa viktiga aspekter som rör sällsynta sjukdomar, nämligen inrättandet av nätverk av kompetenscentrum, katalogisering av sjukdomar, insamling av uppgifter, den särskilda forskning som krävs osv. I texten efterlyses ett genomförandeförslag från kommissionen fem år efter antagandet, vilket är en lång period under vilken ingenting kan göras i praktiken eftersom det inte finns någon finansiering.

Som föredragande föreslår jag därför att kommissionen ombeds att tillhandahålla genomförandeförslaget senast i slutet av 2012, eftersom de nödvändiga uppgifterna från medlemsstaterna om kompetenscentrum och expertis om sällsynta sjukdomar då kommer att vara tillgängliga.

I detta genomförandeförslag bör särskilt nämnas finansiering och samfinansiering på följande områden:

För det första insamling av epidemiologiska uppgifter och sammanställning av en katalog över sällsynta sjukdomar, eftersom detta är nödvändigt för att få en klar bild av utbredningen av dessa sjukdomar i Europeiska unionen.

För det andra inrättandet av relevanta nätverk.

För det tredje inrättandet utöver befintliga kompetenscentrum av nya centrum i medlemsstater som saknar sådana centrum, inrättandet av särskilda kurser i befintliga centrum så att yrkesverksamma kan förvärva den nödvändiga kompetensen, mobilisering av experter och yrkesverksamma för att skapa de nödvändiga villkoren för att utveckla den befintliga kunskapen om sällsynta sjukdomar och särskilt de genetiska.

Vi bör se denna rekommendation från rådet som en färdplan för att skapa gynnsamma villkor på området sällsynta sjukdomar. Vi bör också inse att detta är av allmän natur, men jag vill ännu en gång framhålla att om förslaget ska kunna tillämpas effektivt och framgångsrikt måste det vara mer precist och föreskriva en bestämd tidsplan och finansiering.

En viktig aspekt i bekämpandet av sällsynta sjukdomar är patientrörlighet. Detta har också tagits upp i Bowisbetänkandet och jag anser att patientrörlighet är absolut befogat här eftersom det i många medlemsstater inte finns några specialiserade centrum eller experter tillgängliga som kan behandla patienterna. Följaktligen är det absolut nödvändigt att möjliggöra rörlighet för de yrkesverksamma så att en del av dem kan förvärva kompetens och andra kan förmedla sitt eget kunnande.

Slutligen vill jag säga att när det gäller sällsynta sjukdomar är forskning och innovation absolut nödvändigt för att öka antalet diagnostiska metoder.

Merparten av betänkandet gäller behandling, diagnos, förvärvandet av kompetens och inrättandet av centrum och nätverk. En punkt gäller särskilt förebyggande. Förebyggandet av genetiska sjukdomar är möjligt nuförtiden genom en kombination av provrörsbefruktning och preimplantatoriska metoder. Eftersom det är en rekommendation är den inte bindande för medlemsstaterna. I betänkandet sägs att den endast kommer att genomföras i medlemsstater vars lagstiftning tillåter det och att det är de berörda personernas fria val att följa detta genetiska råd och därför anser jag inte att rekommendationen strider mot subsidiaritetsprincipen vad gäller befintliga uppgifter.

  Daniela Filipiová , rådets ordförande. – (CS) Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sällsynta sjukdomar är farliga och mycket komplexa sjukdomar som är livshotande eller leder till kronisk invaliditet. Trots den låga utbredningen är antalet patienter i EU med dessa sjukdomar relativt högt och gemensamma åtgärder krävs på EU-nivå. Det är också anledningarna till att sällsynta sjukdomar är ett område av strategisk betydelse för hälsan inom EU.

Det tjeckiska ordförandeskapet anser att efter det att rådet antagit förslaget till EU-åtgärder på området sällsynta sjukdomar kommer det att ske betydande framsteg inom diagnosen av sällsynta sjukdomar, vilket för närvarande är problematiskt på grund av de sällsynta sjukdomarnas beskaffenhet. Villkoren kommer också att förbättras för en mycket behövlig utväxling av kunnande och erfarenhet på området.

Av dessa skäl har det tjeckiska ordförandeskapet också varit aktivt i förhandlingarna om förslaget och fortsatt det franska ordförandeskapets arbete och diskussionerna vid rådets (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) möte i december 2008.

Jag tror att Europaparlamentet och rådet har likartade inställningar till frågan. Initiativet är nödvändigt eftersom det kommer att förbättra läget för miljontals patienter som lider av dessa sjukdomar och det bör leda till en förbättring av deras möjligheter att få adekvat vård och begriplig information.

Detta ska exempelvis uppnås genom fastställandet av gemensamma definitioner av sällsynta sjukdomar, vidareutveckling av EU: verksamheter baserat på nätverket Orphanet, samordning av europeisk forskning, inklusive samarbete med tredjeländer, inrättandet och stöd till kompetenscentrum och utvecklingen av europeiska referensnätverk för sällsynta sjukdomar. Rådet erkänner också den viktiga roll som oberoende patientorganisationer spelar i utvecklingen och genomförandet av nationella åtgärder för sällsynta sjukdomar.

Det tjeckiska ordförandeskapet håller för närvarande på att slutföra förhandlingarna om förslaget i rådets arbetsgrupper och kommer att försöka få det godkänt vid rådets (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) möte i juni i år. På grund av frågans betydelse har rådet dock beslutat att samråda med Europaparlamentet även i detta fall och kommer att noga överväga parlamentets ståndpunkt.

Jag vill avsluta med att ännu en gång tacka alla som deltog i förberedandet av Europaparlamentets betänkande och särskilt föredragande Antonios Trakatellis som utarbetade det.

  Androulla Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EL) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöter som deltagit i parlamentets arbete med förslaget till en rådsrekommendation om sällsynta sjukdomar.

Jag vill särskilt tacka föredraganden, rektor Antonios Trakatellis, för att han samordnat diskussionerna och naturligtvis för hans betänkande.

Sällsynta sjukdomar, som drabbar ett mycket litet antal enskilda människor och varav merparten är genetiska sjukdomar, kan vara livshotande eller leda till kronisk funktionsnedsättning. Även om förekomsten av varje enskild sällsynt sjukdom är mycket låg, drabbar dessa sjukdomar dock i sin helhet ungefär 6 procent av den totala befolkningen inom EU i någon aspekt av deras liv.

Det innebär att mellan 29 och 36 miljoner människor inom EU lider av eller kan komma att få en sällsynt sjukdom. Eftersom varje sjukdom är sällsynt är det dock omöjligt för varje medlemsstat att ha den expertis som krävs för att diagnosticera sjukdomarna och behandla patienterna. Detta är därför ett utmärkt exempel inom hälsosektorn på att EU kan tillföra ett särskilt mervärde, vilket är orsaken till att kommissionen har godkänt denna strategiska åtgärd.

Den europeiska strategin kompletteras genom förslaget till rådets rekommendation om åtgärder i medlemsstaterna. Syftet med detta förslag till rekommendation är att hjälpa medlemsstaterna att hantera sällsynta sjukdomar mer effektivt, mer verkningsfullt och mer globalt. En viktig åtgärdssektor handlar om att samla expertis via de europeiska referensnätverken. Dessa nätverk kan tillföra medlemsstaternas åtgärder ett mervärde i fråga om sällsynta sjukdomar och i andra sammanhang. De kan också underlätta utbytet av expertkunskaper och expertis och vid behov ge patienterna vägledning om vart de kan vända sig när denna expertis inte kan nå dem.

Kommissionens förslag till direktiv om patienters rättigheter till gränsöverskridande hälso- och sjukvård omfattar särskilda bestämmelser om stöd för patientrörlighet och en rättslig ram för de europeiska referensnätverken.

Åtgärder på EU-nivå kan fortfarande utgöra ett stöd till medlemsstaterna när det gäller att bekämpa sällsynta sjukdomar, exempelvis genom förbättrad identifiering och förbättrat erkännande av sjukdomar, genom att stödja forskning om sällsynta sjukdomar och genom mekanismer som t.ex. reglering av särläkemedel.

Jag vill därför tacka parlamentet för dess stöd för det breda spektrum med frågor som omfattas av detta betänkande. Jag inväntar er debatt med stort intresse.

  Françoise Grossetête, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (FR) Herr talman! Patienter med sällsynta sjukdomar får ofta felaktiga diagnoser och sällan någon behandling.

Dessa sjukdomars sällsynthet leder till såväl vetenskapliga som ekonomiska utmaningar. Eftersom jag var föredragande för förordningen om särläkemedel för tio år sedan vet jag att dessa patienter är alltför få för att deras sjukdomar ska vara en lokal eller regional fråga och att sjukdomarna å andra sidan är alltför många för att läras ut till sjukvårdspersonalen. Expertisen är därför knapp.

Det nödvändiga svaret är av nödvändighet europeiskt och parlamentets utskott för industrifrågor, forskning och energi stöder Antonios Trakatellis i hans strävan att stärka forskningen och de förebyggande åtgärderna. Hur kan vi till exempel neka ett par vars båda barn lider av cystisk fibros och som vill ha ett tredje barn framsteg inom forskningen för att förhindra att det tredje barnet drabbas av samma sjukdom? Därför behöver patienterna ökad samordning, bättre säkerhet och större tydlighet. Detta är grundläggande aspekter som motsvarar EU-medborgarnas förväntningar i fråga om ett hälsans Europa.

  Peter Liese, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Att hjälpa patienter som lider av sällsynta sjukdomar har länge varit en viktig fråga för Europaparlamentet. Patienter som lider av sällsynta sjukdomar behöver europeiskt stöd, vilket har sagts. De nationella insatserna på detta området är inte tillräckliga. Eftersom dessa sjukdomar är så sällsynta finns det inte några center eller experter för dem i varje medlemsstat. När det gäller forskning – och detta är en mycket viktig punkt – behövs ett visst antal patienter för att sjukdomen ska utforskas överhuvudtaget och för att det ska vara möjligt att utveckla nya behandlingsmetoder. Detsamma gäller utvecklingen av nya läkemedel. Françoise Grossetête talade om förordningen om särläkemedel, som är mycket viktig.

Kommissionens initiativ är också mycket viktigt, fru kommissionsledamot. Vi i gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater stöder er helhjärtat i fråga om detta och stöder också de många förbättringar som Antonios Trakatellis redan infört i detta betänkande. Jag måste dock säga på min grupps vägnar att det finns ett ändringsförslag i Antonios Trakatellis betänkande som strider mot detta grundläggande syfte att hjälpa patienter.

I ändringsförslag 15 diskuteras hur genetiska sjukdomar bör undvikas och utrotas genom åtgärder som genetisk rådgivning och urval av embryon. Denna formulering har chockat många människor, och inte bara etikexperterna och företrädarna för grupper med funktionshinder, utan också forskarna. European Society of Human Genetics uppmanar oss att förkasta ändringsförslag 15. De drar paralleller till arvshygienen under 1900-talets första hälft.

Politiker bör inte utöva påtryckningar. Inte heller bör den genetiska rådgivningen domineras av ett politiskt mål. Vi bör därför förkasta ändringsförslag 15. Vi bör rösta för detta betänkande – under förutsättning att ändringsförslag 15 förkastas – eftersom det är ett förnuftigt betänkande. Annars kommer detta att bli mycket problematiskt. Vi borde hjälpa människor med sällsynta sjukdomar, och inte ge dem en känsla av att de faktiskt är övertaliga.

  Dorette Corbey, för PSE-gruppen. – (NL) Jag är tacksam för Antonios Trakatellis utmärkta betänkande. Om det finns ett område där samarbete inom EU är användbart och medför ett mervärde, är det naturligtvis området för sällsynta sjukdomar. I fallet med sällsynta ämnesomsättningssjukdomar, muskelsjukdomar och även sällsynta cancerformer, är det praktiskt och användbart att arbeta tillsammans för att utbyta information om behandlingsmetoder och att slå sig ihop. Allt detta är mycket viktigt. Informationen måste också tillgängliggöras och i Trakatellis-betänkandet behandlas alla dessa frågor.

Jag vill uppmärksamma er på tre frågor. För det första måste patienterna ha en röst i Europa. Under senare år har det dykt upp alltfler välorganiserade patientgrupper som också är väl förtrogna med Europa och Bryssel. Det är mycket viktigt och informativt för politikerna, eftersom många av dessa sällsynta sjukdomar logiskt sett till stor del är okända. Det är därför bra att ta reda på hur dessa patientorganisationer finansieras och det är oerhört viktigt att se till att dessa organisationer får oberoende finansiering och inte är helt beroende av läkemedelsindustrin. Därför förespråkar jag finansiering av dessa patientorganisationer.

För det andra är framtagningen av läkemedel för sällsynta sjukdomar, så kallade särläkemedel, av avgörande vikt. Därför har vi direktiv, men det vore bra att ägna viss uppmärksamhet åt att ta reda på om detta verkligen fungerar väl.

För det tredje är detta ett kontroversiellt ämne som också har tagits upp av Peter Liese. Många sällsynta sjukdomar är ärftliga. Forskning och embryourval kan förhindra mycket lidande, men det är viktigt att medlemsstaterna behåller sina befogenheter att besluta om eventuell behandling, som till exempel behandling före implantation och embryourval. Vi stöder ändringsförslag 15, men vill ta bort hänvisningen till utrotande av sjukdomar. Den frasen väcker mycket obehagliga associationer, vilket Peter Liese redan sagt. Vi anser också att det är viktigt att behandlingarna är frivilliga och att de sker inom de gränser som fastställts av de nationella regeringarna. Om dessa villkor uppfylls förespråkar vi ändringsförslaget och uppmanar alla att stödja det, men hänvisningen till utrotande av sjukdomar bör tas bort. Under dessa förhållanden kan vi fullt ut samtycka till betänkandet och är entusiastiskt inställda till Antonios Trakatellis arbete. Tack för er uppmärksamhet.

  Frédérique Ries, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill tacka vår föredragande, Antonios Trakatellis, be om ursäkt för min sena ankomst till debatten och samtidigt välkomna gruppen med besökare, som är orsaken till att jag kom något sent.

Under en debatt om sällsynta sjukdomar som jag organiserade i parlamentet förra året med Eurordis – den europeiska patientorganisationen – påpekade jag att det var upp till oss, och upp till EU, att lägga ribban mycket högt för dessa patienter som sätter allt sitt hopp till forskningen, och det är vad vår föredragande har gjort här genom att avsevärt förbättra kommissionens text.

Den lilla grupp patienter som berörs i varje land och den uppdelade kunskapen inom unionen gör sällsynta sjukdomar exemplet framför andra för vilket gemensamma åtgärder på EU-nivå är en absolut nödvändighet. Vår enhälliga önskan är att få bättre kunskap om dessa sjukdomar, att förbättra möjligheterna att ställa diagnos, att förbättra behandlingen och att ge patienterna och deras familjer bättre omvårdnad.

Sedan har vi naturligtvis frågan om tidtabellen och finansieringen. Det finns olika tillgängliga alternativ som vi utforskar. Utöver finansieringen från EU eller medlemsstaterna vore det också användbart att hitta andra finansieringskällor. Ett alternativ som fungerar bra i många medlemsstater är offentlig-privata partnerskap.

Jag skulle bli irriterad på mig själv om jag här inte nämnde det avsevärda finansiella stödet från medborgaraktioner: Téléthon i Frankrike och Télévie i fransktalande Belgien. Det senare har möjliggjort inte mindre än en dubblering av budgeten för vetenskaplig forskning – vilket förresten var en snål budget: 13 euro per år och medborgare, jämfört med 50 euro i Frankrike och 57 euro i Tyskland, för att bara ta två exempel.

Avslutningsvis har vi miljontals europeiska patienters blickar på oss. Viljan finns. Det är upp till oss att se till att detta blir mer än en samling goda avsikter. En sak till bara: Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa stöder ändringsförslag 15.

  Hiltrud Breyer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det är självklart att vi förespråkar hjälp till människor med sällsynta sjukdomar. Detta sagt är ändringsförslag 15 fullständigt oacceptabelt ur etisk synvinkel.

Vi får aldrig igen föra en debatt i Europa om vems liv som är värt att leva och vems som inte är det. Det får inte utövas några politiska och sociala påtryckningar på föräldrar i Europa för att få dem att medvetet besluta sig för att inte föda ett funktionshindrat barn. Urval av embryon skulle inleda en etisk störtflod. Därför måste vi förkasta detta ändringsförslag. Det är inte tillräckligt att bara ta bort ordet ”utrota”, vilket faktiskt sorgligt nog liknar en fascistisk språkanvändning. Om vi tog bort detta ord skulle vi fortfarande stå inför urval av embryon. Det vore outhärdligt om detta ändringsförslag och dess idé om urval av embryon skulle bli en början till en ny etik inom EU.

Vi måste beslutsamt motsätta oss genetisk diskriminering. Ändringsförslag 15 måste därför förkastas i sin helhet. Annars kommer min grupp tyvärr att tvingas motsätta sig detta betänkande, trots att det i övrigt är mycket positivt.

  Philip Claeys (NI). – (NL) I Trakatellis-betänkandet nämns ett antal brister i rådets rekommendationer, och dessa iakttagelser är enligt min åsikt korrekta. Jag är förresten också övertygad om att en samordnad strategi för Europeiska unionen på området för sällsynta sjukdomar är nödvändig. Men ändå nämns aspekten med sällsynta sjukdomar som kommer från utvecklingsvärlden varken i rekommendationen eller i betänkandet.

Vi bevittnar till exempel återkomsten av tuberkulos, som är en sjukdom som tills nyligen helt eller nästan helt hade försvunnit från Europa, och som nu återigen importeras på grund av massinvandringen. Också här behövs brådskande åtgärder genom specificering av riskområden, utbyte av information, genomförande av stickprover vid korsande av gemenskapens yttre gränser etc. Det är naturligtvis av största vikt att folkhälsopolitiken får företräde framför den politiska korrektheten.

  Christa Klaß (PPE-DE). – (DE) Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi strävar efter att samarbeta för att nå bästa möjliga förutsättningar för tillhandahållande av hälso- och sjukvård i Europa. Framstegen för patientrörligheten, vilket vi just diskuterat, är i synnerhet i de landsbygdsområden inom EU som ligger nära de nationella gränserna, som till exempel min hembygd i den större gränsöverskridande regionen mellan Tyskland, Belgien, Luxemburg och Frankrike, en särskilt viktig byggsten för ett förbättrat tillhandahållande av hälso- och sjukvård och för att göra detta mer effektivt. I allt vi gör måste vi dock följa och upprätthålla medlemsstaternas etiska normer. Detta gäller DNA-analys såväl som artificiell inseminering, och det gäller också sällsynta sjukdomar, vilket är ämnet för Antonios Trakatellis betänkande. Sällsynta sjukdomar behöver starkare politiska ramar för att förbättra forskningen och behandlingarna, eftersom företagen föredrar att investera i stora marknader.

När vi kämpar för människors hälsa får vi inte sträva efter att utrota sällsynta sjukdomar genom till exempel urval av embryon. Det handlar trots allt om att bota människor. Detta enda inslag är en fullständig urspårning i ett betänkande som annars står för ett förnuftigt synsätt, och det är moraliskt riskabelt. I ändringsförslag 15 är det inte botandet som står i centrum, utan urvalet. Vem ska bestämma vilket liv som är värt att leva? Anser vi att förebyggande innebär att förebygga liv? Jag anser inte det. I mitt eget land och i många andra medlemsstater därutöver är diagnos före implantation förbjudet, och detta av goda skäl. Att man i officiella EU-handlingar ogenerat kan använda termer som utrotande och urval av friska embryon är något som jag anser är chockerande och som strider mot vårt angivna mål med erkännande och integration av personer med funktionshinder och sjukdomar i vårt samhälle.

Jag uppmanar er alla att rösta mot ändringsförslag 15 som en fråga av allra högsta vikt, så att det som i övrigt är ett så förnuftigt betänkande från Antonios Trakatellis också ska kunna få en god majoritet.

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Jag anser att samordnade åtgärder på EU-nivå och i medlemsstaterna på området för sällsynta sjukdomar är absolut nödvändigt. Jag stöder föredragandens inställning om att denna rekommendation från rådet och handlingsplanen i deras nuvarande utformning är otillräckliga, och att det inte är möjligt att skapa ett fungerande program inom EU på grundval av dessa. Det finns inga specifika rekommendationer eller slutliga tidsfrister för genomförandet.

Det kommer definitivt inte att bli möjligt att nå ett genombrott på detta område utan insatser och finansiering från Europeiska unionen och medlemsstaterna. Jag anser att sällsynta sjukdomar tveklöst måste ägnas särskild uppmärksamhet, och vi måste beakta de särskilda behoven hos dessa flera miljoner medborgare för att möjliggöra ett värdigt liv för dem i framtiden. Jag instämmer inte i påståendet från den föregående talaren, Philip Claeys, om att tuberkulos kommer till medlemsstaterna från tredjeländer. Jag håller inte med om det. Tuberkulos beror på fattigdom och hemlöshet, och i medlemsstater med lägre levnadsstandard är denna sjukdom i dag vanlig.

  Daniela Filipiová, rådets tjänstgörande ordförande. – (CS) Mina damer och herrar! Jag vill tacka alla parlamentsledamöter för deras kommentarer, förslag och iakttagelser. Det gladde mig att höra att Europaparlamentets och rådets åsikter i princip sammanfaller i denna fråga. Jag kan naturligtvis inte annat än hålla med om föredraganden Trakatellis påstående att utkastet till förslag handlar om sjukdomar som kan vara sällsynta men som drabbar tusentals människor. Jag tror att det är viktigt att säga att bättre samordning och samarbete mellan medlemsstaterna på detta område kan medföra fördelar för patienterna på grund av de specialiserade center där den finansiella vinsten kan öka genom de skalekonomier som kommissionsledamot Vassiliou just talat om. Rådet kommer naturligtvis att noga överväga alla ändringsförslag från Europaparlamentet och utifrån detta bedöma deras införlivande i den slutliga versionen av utkastet till förslag.

  Androulla Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Dagens debatt har visat det stora intresset för denna viktiga folkhälsosektor.

EU-åtgärderna på området för sällsynta sjukdomar är en fråga som alla institutioner har gett sitt allmänna samtycke till och jag är tacksam för parlamentets stöd för detta initiativ.

Sällsynta sjukdomar erkänns obestridligt som en folkhälsosektor för vilken 27 olika nationella strategier vore otillräckligt och ineffektivt. Genom denna rekommendation kommer vi att kunna ta itu med de särskilda problemen med sällsynta sjukdomar och försöka förbättra livet för de människor som lider av dem. Utöver patienterna själva kommer denna åtgärd också att påverka deras anhöriga och vänner.

Vi kommer till stor del att nå detta genom att rekommendera medlemsstaterna att de ska utveckla planer och strategier för sällsynta sjukdomar och genom att skapa europeiska referensnätverk.

Beträffande rektor Trakatellis förslag om att vi ska utarbeta och lägga fram en rapport om resultaten av rekommendationen i slutet av 2012 har vi inga invändningar och vi ska ha det i åtanke.

(EN) Låt mig nu övergå till två eller tre saker som ledamöterna tog upp. Först och främst vill jag nämna ändringsförslag 15 och säga att jag vill understryka att etiska frågor ligger utanför EU:s kompetens. Detta gäller särskilt i det här fallet, eftersom det finns skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om screening och de etiska beslut som måste fattas på grundval av denna information.

Det talades om behovet av finansiering. Det är medlemsstaternas sak att tillhandahålla finansiering för behandling av sällsynta sjukdomar. Kommissionen hoppas att dessa förslag kommer att bidra till att understryka vikten av sådana investeringar samt till att de medel som finns tillgängliga genom det europeiska samarbetet används på bästa möjliga sätt.

När det gäller ytterligare finansiering från gemenskapen beror gränserna för dagens hälsoprogram på den övergripande budgetplan som parlamentet och rådet har antagit. Om parlamentet anser att det behövs mer gemenskapsfinansiering för sällsynta sjukdomar, måste parlamentet åtgärda detta genom budgetförfarandena.

Dorette Corbey nämnde också att vi måste hjälpa patientorganisationerna, och kommissionen håller med om att de är viktiga. Vi har ett nära samarbete med dem, i synnerhet med Eurordis. Nyligen stod jag värd för lanseringen av en bok med 12 000 vittnesbörd från patienter. Detta medborgarengagemang är en viktig del av arbetet på det här området.

(EL) Herr talman! Jag vill avslutningsvis påpeka att vi genom förbättrad tillgång för patienter till specialiserad hälso- och sjukvård, genom stöd till forskning och utveckling av effektiva behandlingsmetoder och genom gränsöverskridande samarbete, hoppas att patienterna lättare kommer att finna de specialister som de behöver.

  Antonios Trakatellis, föredragande. − (EL) Herr talman! Jag är mycket tacksam för kommentarerna från mina kolleger i parlamentet, för rådets kommentarer och för anförandet från kommissionsledamot Vassiliou. Hon visade att hon är mycket öppen och villig att åtminstone anta det ändringsförslag där vi uppmanar kommissionen att i slutet av 2012 lägga fram ett förslag, så att vi kan göra snabba framsteg på området för sällsynta sjukdomar i Europa.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum om ett par minuter.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Carlo Casini (PPE-DE), skriftlig. – (IT) Förebyggande och behandling av alla sjukdomar, däribland sällsynta sjukdomar, kräver största möjliga engagemang från de offentliga institutionerna, men behandling och förebyggande kan inte genomföras till den oerhört höga kostnaden med att offra en människas liv, inte heller till förmån för andra människor. Det skulle stå i fundamental strid med EU:s anda, eftersom unionen grundades utifrån erkännandet av alla människors lika värde. Genetisk diagnos av embryon för att välja ut de bästa och friskaste embryona och döda de övriga är en oacceptabel diskriminering av människor. Vissa medlemsstater tillåter det, men Europeiska unionen kan absolut inte främja varje sig lagar eller förfaranden som tillåter detta.

Därför motsätter jag mig, trots min orubbliga önskan att bekämpa alla sjukdomar, denna text vars värdiga delar står i kontrast till det allvarligt negativa innehållet i artikel 4, eftersom den skulle ändras genom ändringsförslag 15.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

  Talmannen. – Vi går nu vidare till omröstningen.

(För resultatet av och andra detaljer om omröstningen: se protokollet.)

- Före omröstningen:

  Daniel Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Före omröstningen och före omröstningen om Paulo Casacas betänkande, kräver jag enligt bilaga I, artikel 1 i parlamentets arbetsordning följande, och jag läser en del av bilaga I, artikel 1: ”Varje ledamot som har direkta ekonomiska intressen i en fråga som debatteras ska muntligen uppge dessa intressen.”

I Paulo Casacas betänkande om ansvarsfrihet kommer vi att rösta om pensionsfonder. Här i parlamentet finns över 400 ledamöter som omfattas av pensionsfonden. Jag uppmanar talmannen att be alla ledamöter som omfattas av pensionsfonden att omedelbart tala om det muntligen i kammaren, eftersom de har ett direkt intresse i det ämne som ska diskuteras.

(Applåder)

  Gary Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Jag begärde ordet för att fästa er uppmärksamhet på artikel 28.2 i vår arbetsordning, som stadgar att alla ledamöter har rätt att ställa en fråga till parlamentets talman och få svar inom 30 dagar. Jag ställde en fråga till parlamentets talman den 19 mars. I dag är det den 23 april. Inte nog med att jag inte har fått något svar, hans kontor har inte ens svarat på mina e-postmeddelanden.

Jag vill be er fråga parlamentets talman varför han visar ett sådant förakt för parlamentets regler och ledamöternas rättigheter, och jag vill be er uppmana honom att ge mig ett svar inom det närmaste dygnet. Annars kommer jag att begära ordet och ställa samma fråga i morgon igen.

(Applåder)

  Daniel Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Det är uppenbart att det första steget är att de ledamöter som omfattas av pensionsfonden måste tala om detta, och samtidigt innebär det att de borde avstå från att rösta om Paulo Casacas betänkande, med tanke på att det i detta betänkande finns frågor som ger upphov till intressekonflikter när det gäller deras personliga intressen.

Jag uppmanar er därför att tillämpa Europaparlamentets arbetsordning.

  Silvana Koch-Mehrin (ALDE). – (DE) Herr talman! Den fråga som diskuteras är den skriftliga förklaringen 0001/2009, som fick den nödvändiga majoriteten. Jag vill tacka alla mina kolleger i parlamentet på författarna till den skriftliga förklaringens vägnar. Detta har inget med omröstningen att göra.

  Luigi Cocilovo (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill bara påpeka att jag anser att Daniel Cohn-Bendit föreslagit en helt ogrundad tolkning av vår arbetsordning, med hänvisning till privata och personliga intressen som uppenbarligen inte har något att göra med tillämpningen av parlamentets arbetsordning.

Enligt denna tolkning hade ingen ledamot kunnat delta i omröstningen om Europaparlamentets nya ledamotsstadga, som också omfattade hänvisningar till varje ledamots parlamentsersättning, och jag begär återigen att denna begäran ska nekas, eftersom den är helt ogrundad.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Luigi Cocilovo har helt rätt i att när det gäller pensionsfonden handlar det verkligen om privata intressen. Detta är ett privat system. Jag vill verkligen stödja vad Daniel Cohn-Bendit sa. Eftersom det är uppenbart att 478 parlamentsledamöter är för fega för att erkänna sina intressen, vill jag påpeka att samtliga deras namn finns på http://www.openeurope.org" .

Förteckningen omfattar bland andra Andreas Mölzer, som är högerradikal, Paul Rübig, som är konservativ, samt Herbert Bösch, ordförande för utskottet för budgetkontroll.

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Vi kan naturligtvis fortsätta debatten. Daniel Cohn-Bendits förslag har trots allt framförts och många kommentarer har gjorts.

Jag vill att vi koncentrerar oss på det vi ska rösta om, nämligen Paulo Casacas betänkande. Oavsett om detta bedöms vara en privat eller offentlig fond handlar detta betänkande om en mycket specifik fråga, nämligen om att parlamentet fastslår att det inte har några rättsliga anspråk när det gäller att få bidrag för sina underskott för det första, och för det andra att sådana bidrag till underskott vidare inte kommer att ges. Det finns inga pengar för fonden. Det är den avgörande punkten och jag vill att vi röstar om detta.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Får jag svara på det som Daniel Cohn-Bendit och Hans-Peter Martin sa? Jag anser att det finns en enkel lösning. Jag kan gärna berätta att jag deltar i det frivilliga pensionssystemet, tillsammans med 399 andra ledamöter, och jag tänker rösta emot mina egna intressen och för skattebetalarnas intressen. Den enkla lösningen är att de övriga 399 ledamöterna gör detsamma.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Herr talman! Jag talar som medlem av pensionssystemet och vill säga att förutom att jag klargör detta kan jag inte tänka mig att över 400 ledamöter nu skulle ställa sig upp och informera oss om detta faktum, för om det sker kommer all omröstning i dag att bli helt omöjlig. Jag vill föreslå en lösning med sunt förnuft i denna situation. Det finns en förteckning över medlemmarna i pensionssystemet – vi skulle kunna införliva den, vilket vore tillräckligt.

  Talmannen. – Tack så mycket. Det får räcka så, mina damer och herrar. Vi går vidare med sammanträdet.

Herr Titley, ert klagomål kommer omedelbart att översändas till talmannens kansli tillsammans med er begäran om att de genast bör ta itu med det.

Vad gäller frågan från Daniel Cohn-Bendit har alla ledamöter i parlamentet naturligtvis enligt vår arbetsordning rätt att när som helst uppge att de har ett personligt intresse i fråga om något ämne som diskuteras här. Därför finns inget mer att säga om denna fråga, utan den som vill säga något kan göra det, och den som inte vill göra det kan vara tyst.

Därmed anser jag denna fråga löst.

  Talmannen. − Jag vill nu välkomna en delegation från Irak på besök i Europaparlamentet. Jag vill önska dem varmt välkomna inom ramen för våra interparlamentariska möten.

(Applåder)

Herr Khalid Al Atiyah, första vice talman för representanthuset i Republiken Irak, är ordförande för denna delegation.

Det är ett stort nöje för mig att få lyfta fram de uppmuntrande framstegen i Irak i fråga om säkerhet och rättssäkerhet som provinsvalen i januari vittnat om, och vi hoppas att de många problem och svåra år som detta land har upplevt snart kommer att vara över.

De kan lita på att Europeiska unionen och Europaparlamentet alltid kommer att stå vid deras sida för att hjälpa dem att befästa den fred, demokrati och stabilitet som Irak, liksom alla andra nationer på jorden, har rätt till.

Jag hoppas att våra möten i parlamentet kommer att bli givande, och att er vistelse hos oss kommer att stärka de band som förenar våra båda parlament.

(Applåder)

  Michael Gahler (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Med tanke på att vi nu ska genomföra hundratals omröstningar skulle ni kanske bara kunna säga ”antagen” eller ”förkastad”, i stället för att läsa upp de enskilda siffrorna.

  Talmannen. − Ja, herr Gahler, det skulle jag hemskt gärna göra, och det har jag faktiskt också tidigare gjort. Jag gör det inte i dag eftersom Association of European Journalists har bett oss att ange detaljerna från omröstningarna. Om vi inte gör det kan resultatet inte noteras ordentligt och de anger med rätta att om de inte känner till resultatet av omröstningen kan de inte göra någon politisk bedömning av parlamentets ståndpunkt.

- Före omröstningen:

  Silvia-Adriana Ţicău, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag ska bara säga att på omröstningslistan för artikel 7, ändringsförslag 57, så kommer ändringsförslagen 106 och 117 bara att falla om den första delen antas.

När det gäller artikel 9, ändringsförslag 102, så kommer ändringsförslag 60 att falla om alla antas. Annars måste vi rösta om motsvarande del av ändringsförslag 60.

  Talmannen. − Tack, fru Ţicău. Vi noterar er iakttagelse.

- Före omröstningen om ändringsförslagen 109 och 124:

  Silvia-Adriana Ţicău, föredragande. − (EN) Herr talman! Vi måste rösta om ändringsförslagen 109 och 124 också – motsvarande del.

- Före omröstningen:

  Jean-Paul Gauzès, föredragande. – (FR) Herr talman! Jag vill bara kort säga att detta är ett viktigt betänkande, eftersom det avser en europeisk förordning om kreditvärderingsinstitut, och därför är det ett inslag i svaret på krisen.

Jag vill tala om för er att Coreper i morse antog den kompromisstext som lagts fram för omröstning i parlamentet. För att parlamentets röst ska motsvara detta vore det bättre om ni förkastade ändringsförslagen, förutom i omröstningen om ändringsförslag 172, med dess berörda delar. Jag vill också tacka skuggföredragandena Gianni Pittella och Wolf Klinz, och alla dem som arbetat med denna viktiga fråga.

- Beträffande ändringsförslagen 81 och 12:

  Georg Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag tror att vi fick en stor majoritet för ändringsförslag 81, med resultatet att ändringsförslag 12 faller bort. Kan ni vara snäll och åter bekräfta detta?

  Talmannen. − Ja, ni har rätt herr Jarzembowski: ändringsförslag 12 faller bort.

  Eva Lichtenberger (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Detta andra ändringsförslag kan absolut ses som kompletterande. Det finns ingen motsättning. De två ändringsförslagen utesluter inte varandra.

(Tumult i kammaren)

  Talmannen. – Skulle föredraganden Albertini kunna säga vad han tycker?

  Gabriele Albertini, föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller med om vad vår samordnare Georg Jarzembowski sa: ändringsförslag 12 faller bort.

- Före omröstningen:

  Sharon Bowles (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag beklagar att jag måste besvära kollegerna under ett långt omröstningspass, men det har ånyo angetts i omröstningslistan att ändringsförslag 80 till ett skäl faller om ändringsförslag 37 går igenom. Den första hälften av ändringsförslaget är exakt densamma, men den nya biten – den andra delen – är följdriktig. Det har inte angetts att ändringsförslag 81, som är motsvarande ändringsförslag för artikeln, faller om motsvarande ändring av artikel 55 antas. Därför yrkar jag på att vi röstar om ändringsförslag 80 som ett tillägg till ändringsförslag 37 om ledamöterna tillstyrker det – vilket är en annan sak – eftersom det tydligen är vad vi kommer att göra med ändringsförslag 81.

  Talmannen. - Tack, fru Bowles. Nu vore det bra att få höra vad föredragande Crowley anser.

  Brian Crowley, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag tycker inte att det kan tas som ett tillägg. Det bör behandlas separat.

- Före omröstningen:

  Alexander Alvaro (ALDE). – (EN) Herr talman! Med all respekt tror jag att det skulle öka er popularitet mycket och väcka en hel del beundran om ni kunde påskynda omröstningsförfarandet.

(Applåder)

  Talmannen. − Tack så mycket för era råd, herr Alvaro. Det är naturligtvis självklart att ni inte har någon erfarenhet av detta.

- Före omröstningen:

  Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL). – (NL) Jag vill ta upp en ordningsfråga som bygger på artikel 168.2 i arbetsordningen. Vår grupp har lagt fram ett ändringsförslag om en ändring av den rättsliga grunden, och ett antal andra grupper har gjort detsamma. Ändringen innebär att endast artikel 95 om den inre marknaden, och därmed endast ekonomiska intressen, nu införlivas som rättslig grund och inte artikel 152 om folkhälsa, där patienten utgör utgångspunkten.

Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet begärde i princip ett yttrande från utskottet för rättsliga frågor, men yttrandet begärdes endast med utgångspunkt i kommissionens ursprungliga förslag. I Bowis-betänkandet är det nu tydligt att en ändring har skett genom vilken patienters rättigheter också nämns i betänkandet, och därför har den rättsliga grunden också ändrats. Dessa ändringsförslag har dock förklarats otillåtliga och därför är den grundläggande ändring som parlamentet vill göra problematisk – det handlar med andra ord om en övergång från en ren marknadsorientering till att införliva patienters rättigheter. Jag vill att betänkandet återförvisas till utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.

  Talmannen. − Fru Liotard! Vi kommer nu att rösta om ändringsförslag 158, som är ett förslag om avvisande, och så snart vi har fått resultatet kommer jag att besvara er iakttagelse.

Jag vill lämna ett förslag om de ändringsförslag som handlar om den rättsliga grunden: talmannen måste besluta om dessa ändringsförslag är tillåtliga, och i synnerhet ändringsförslagen 159, 119, 116 och 125, men beslutet måste naturligtvis vara avhängigt av den slutliga utformningen av direktivet, vilken kommer att ändras under omröstningen.

Därför föreslår jag att omröstningen om tillåtligheten för dessa ändringsförslag ska äga rum i slutet, eftersom talmannen då kommer att ha de uppgifter som behövs för att besluta om de är tillåtliga eller inte. Annars måste vi besluta nu utan tillräcklig information.

Därför borde omröstningen om dessa ändringsförslag äga rum i slutet av sammanträdet om föredragandena samtycker.

  Philip Bushill-Matthews, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag tycker det är ett bra förslag, men kan ni bara för tydlighetens skull tala om vilka ändringsförslag som omfattas av den rättsliga grunden – 159, 119 och så vidare? ”Och så vidare” bör också omfatta skälet, vilket är ändringsförslag 126.

  Talmannen. – Vi kommer därför att rösta om 80 ändringsförslag från det lämpliga utskottet, och vi är medvetna om att Philip Bushill-Matthews vill lägga fram ett muntligt ändringsförslag till ändringsförslag 100.

- Före omröstningen om ändringsförslag 100:

  Philip Bushill-Matthews, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag ber kollegerna om ursäkt för att jag lägger fram detta i det här sena skedet, men det är bara för att göra ett klargörande.

Ändringsförslag 100 handlar om medlemsstaternas skyldighet att utbyta information om disciplinära och straffrättsliga åtgärder mot hälso- och sjukvårdspersonal. Detta är mycket bra, men man har påtalat för mig i sista minuten att detta kan tolkas som att medlemsstaterna skulle ha en skyldighet att utbyta information om exempelvis trafikförseelser som sådan personal kan göra sig skyldig till. Det är förstås inte avsikten med ändringsförslaget, så för att klargöra det hela föreslår jag följande formulering: ”Medlemsstaterna ska omedelbart och aktivt utbyta information om disciplinära och straffrättsliga åtgärder mot hälso- och sjukvårdspersonal när de har en inverkan på deras registrering eller deras rätt att tillhandahålla tjänster.” Det är alltså bara ett förtydligande.

  Talmannen. - Hittills har vi i omröstningen om detta betänkande röstat om en rad ändringsförslag till artiklarna 15, 16 och 17. De antagna ändringsförslagen som påverkar dessa artiklar är följande: 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110 och 135.

Under debatten sa kommissionsledamot Vassiliou att hon skulle kunna tänka sig att se över den rättsliga grunden om hon ansåg att det fanns skäl att göra detta, vilket skulle bero på ändringen av direktivet. Vi måste besluta om ändringsförslagen 159, 119, 116, 125 och 126.1 är tillåtliga, så att den slutliga text som antas av parlamentet motsvarar den rättsliga grunden.

Med beaktande av vad kommissionsledamoten sagt, och det faktum att det lämpliga utskottet röstat om dessa ändringsförslag, det vill säga att det lämpliga utskottet och ordföranden för det lämpliga utskottet ansåg att ändringsförslagen var tillåtliga eftersom kommissionsledamoten tillät en omröstning om dem och också med beaktande av allt som vi har röstat om i dag i fråga om artiklarna 15, 16 och 17, noterar jag att direktivet har fått en annan inriktning.

Med beaktande av allt detta anser talmannen att ändringsförslagen är tillåtliga och vi inleder nu en omröstning om dem.

  Philip Bushill-Matthews, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag accepterar ert beslut – det har ni full rätt att fatta – men eftersom Kartika Liotard tidigare sa att vi måste ha en dubbel grund, för annars, om det bara vore den inre marknaden, skulle det betyda att vi bara röstar om ekonomiska frågor utan att försöka öppna upp debatten igen. Jag vill bara korrigera henne och säga att den enda rättsliga grund vi har för närvarande inte bara är ekonomisk: den handlar om valfrihet och patienträttigheter. Därför kommer vår grupp att rösta emot en dubbel rättslig grund, både när det gäller dessa ursprungliga ändringsförslag och skälet. Jag uppmanar övriga kolleger att sätta patienterna i första rummet.

  Edward McMillan-Scott (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Mycket kort uttryckt försöker jag hjälpa till, men jag börjar bli hungrig. De här omröstningarna är viktiga och vi har en mycket full dagordning och jag känner verkligen med er.

Jag var nyss nere i pressrummet och kunde konstatera att åtta journalister faktiskt lyssnar på omröstningen – de andra kanske tittar på skärmarna, där varenda röst visas. Därför tycker jag inte att det är nödvändigt att läsa upp resultatet av varenda omröstning.

(Applåder)

  Talmannen. − Herr McMillan-Scott! Fram till nu har vi gått talarna till mötes. Från och med nu kommer vi att gå snabbare fram för att göra alla nöjda.

- Efter omröstningen:

  Philip Bushill-Matthews, föredragande. − (EN) Herr talman! Det var det sista inlägget – som var mycket välmenande – som fick er att utelämna ert vanliga tack till föredraganden. Det vill ni väl säkert framföra, särskilt eftersom han inte är här?

  Talmannen. − Detta är verkligen ett lämpligt tillfälle att tacka föredraganden Bowis för hans arbete och önska honom en snabb och god återhämtning.

  Christofer Fjellner, föredragande. − Herr talman! Då parlamentet har bestämt sig för att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska polisakademin mot min och utskottets rekommendation, skulle jag bara vilja uppmana mina egna medlemmar i PPE-DE-gruppen att faktiskt acceptera PSE-gruppens ändringsförslag. Det finns inga skäl att motivera varför vi väljer att inte bevilja ansvarsfrihet och skjuta upp ansvarsfriheten nu när vi har gjort det. För att detta ska bli konsekvent och hålla ihop, föreslår jag att vår partigrupp stöder socialdemokraternas förslag och röstar ja på de kommande fyra ändringsförslagen.

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Jag har ett förslag: eftersom ett antal av er har begärt att få göra flera röstförklaringar, så var snälla att göra alla era röstförklaringar efter varandra i ett anförande när ni får ordet.

Muntliga röstförklaringar

- Betänkande: Paulo Casaca (A6-0184/2009)

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! För varje dag som går finner fler och fler av mina väljare att det är nästan omöjligt att få det att gå ihop. Sedan läser jag ett betänkande som det här och upptäcker att 1,6 miljarder euro av de europeiska skattebetalarnas pengar har spenderats på den här byggnaden som är Europaparlamentet, att 9,3 miljoner euro har slösats på de politiska partierna i Europaparlamentet, och sedan ser jag efter och finner en bekräftelse på ett åtagande att minska koldioxidutsläppen med 30 procent till 2020 men inte ett ord om de mest skandalösa utsläppen av alla – de som sker till följd av de onödiga resorna hit tolv gånger om året. Det här betänkandet är motbjudande eftersom det visar hur parlamentet uppför sig.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! Låt mig sätta in Jim Allisters påpekanden i sitt sammanhang: Europaparlamentet kostar varje medborgare 1,74 pund sterling – brittiska pund, herr Allister – om året. Som jämförelse kostar det brittiska underhuset varje brittisk medborgare 5,75 pund sterling om året och överhuset 1,77 pund sterling. Med andra ord är det här parlamentet mycket billigare per medborgare.

Det betyder dock inte att vi ska vila på lagrarna. Självfallet bör vi vara vaksamma och naturligtvis bör vi sänka kostnaderna. Jim Allisters poäng att de tolv sammanträdesperioderna varje år kostar så mycket pengar i Strasbourg stämmer förstås. Men det är inte Europaparlamentets sak att fatta beslut om detta: det är en fråga för medlemsstaterna, som tyvärr – i Edinburgh, under ordförandeskap av John Major – gjorde det till en rättslig skyldighet för Europaparlamentet att komma hit tolv gånger om året. Jag uppmanar medlemsstaterna att se över det beslutet.

- Betänkande: Søren Bo Søndergaard (A6-0150/2009)

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! Det här handlar om frågan om ansvarsfrihet för rådet. Det aktualiserar återigen den muntliga överenskommelse som gjordes innan vi hade direkta val, att parlamentet och rådet, som två delar av den lagstiftande myndigheten, ska ha hela ansvaret för sina egna budgetar utan att snegla på den andras budget eller kritisera den.

Jag tycker att det är dags att se över denna överenskommelse, inte minst eftersom rådets budget nu inte bara inkluderar dess administrativa budget som en institution, som en medlagstiftare med oss, utan också en budget som kan komma att växa i framtiden till följd av dess verkställande funktioner inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Det var aldrig meningen att den muntliga överenskommelsen skulle tillämpas på verkställande funktioner. Det var aldrig meningen att dessa skulle undantas från parlamentets granskning, och jag tycker att det är hög tid att vi inleder samtal med rådet för att se över överenskommelsen.

- Betänkande: Paulo Casaca (A6-0184/2009)

  Astrid Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag lade ned min röst i omröstningen om ansvarsfrihet i fråga om Europaparlamentets budget för 2007 eftersom vissa punkter i detta betänkande bygger på den felaktiga information och de osanningar som publicerats i media, särskilt här, i fråga om ledamöternas frivilliga pensionsfond.

Daniel Cohn-Bendit kan sova gott eftersom han som skattebetalare inte kommer att ombes att garantera rättigheterna hos de fondmedlemmar som redan gått i pension, och inte heller rättigheterna hos deras änkor eller deras anhöriga, och inte heller rättigheterna hos de ledamöter som kommer att avsluta sitt arbete här den 14 juli.

Om han anser att de ledamöter som omfattas av den frivilliga pensionsfonden inte bör delta i omröstningen om ansvarsfrihet, borde han se till att ha sin egen rygg fri först. Dessutom deltar han gladeligen i omröstningen om de anslag från vår budget som används för att finansiera hans ersättning, trots att det just blivit känt på grund av öppenhetskraven, att han till exempel under fem års tid bara deltagit vid ett enda möte i ett utskott där han är medlem. Hans legendariska arbetsamhet i fråga om parlamentets lagstiftningsarbete – det räcker inte att dravla och hålla presskonferenser – borde uppmuntra honom att vara mer diskret, men eftersom han är en relik från 68 kan man naturligtvis inte förvänta sig något annat av honom.

Dessutom kommer inga uttalanden, även om de kommer från gruppordförandena, att ändra någon del av parlamentets rättsliga skyldigheter, som är skrivna i sten.

- Betänkande: Christofer Fjellner (A6-0148/2009)

  Daniel Hannan (NI). – (EN) Herr talman! Vi har just röstat igenom finansiering till en mängd EU-byråer och halvoffentliga organisationer – läkemedelsmyndigheten, gränsförvaltningsbyrån, byrån för luftfartssäkerhet och så vidare – och jag tycker att man kan ha invändningar mot dessa av tre skäl. Det finns ett euroskeptiskt argument mot dem, det finns ett rättsligt argument mot dem och det finns ett demokratiskt argument mot dem.

Jag förväntar mig inte att det euroskeptiska argumentet ska falla i så god jord här i kammaren. Det är den mycket självklara poängen att de här sakerna inte behöver göras på Brysselnivå. Jag förväntar mig inte heller att det rättsliga argumentet ska bita i någon större omfattning: det är att många av dessa byråer för närvarande inte har någon riktig rättslig grund, även om de skulle ha fått det genom Lissabonfördraget eller den europeiska konstitutionen. Det demokratiska argumentet tror jag dock att till och med mina federalistiska kolleger till viss del kan ta till sig. Det är följande: när ett parlament som detta lägger ut den dagliga administrationen av sin politik på organisationer som vi sällan besöker, som vi nästan aldrig ser till – vi har kanske ett eller annat utskottsbesök om året – och förväntar oss att de ska genomföra politiken och vi lydigt ska skriva på checkarna varje år så har vi urholkat vår demokrati.

Hayek sa att decentralisering av befogenheter till externa organ visserligen är någonting normalt, men ändå det första steget genom vilket en demokrati avhänder sig makt. De federalistiska och euroskeptiska kollegerna här bör vara medvetna om faran.

- Betänkande: Mathieu Grosch (A6-0215/2009)

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Jag har verkligen en hel del kommentarer. Jag har aldrig gjort röstförklaringar förut, men jag anser att det är viktigt att göra det i dag. Jag vill nämligen först tala om Mathieu Groschs betänkande som jag röstade för, och jag gav också mitt stöd till rekommendationerna från transportutskottet, eftersom jag anser att en omformulerad och uppdaterad förordning borde antas i stället för de två nuvarande förordningarna om busstjänster. Det skulle bidra till att garantera en tydlighet och till att minska byråkratin.

- Betänkande: Silvia-Adriana Ţicău (A6-0210/2009)

  Siiri Oviir (ALDE). - (ET) Vi ska nu rösta om Silvia-Adriana Ţicăus betänkande, som jag också gett mitt stöd, eftersom betänkandet gör det möjligt att garantera ett ännu mer enhetligt genomförande av den nya förordningen om vägtransporter. Beträffande den internationella aspekten av detta område anser jag att vi borde planera att möjliggöra Europaomfattande kontroller mot register för att bättre skydda kunderna från otillbörlig konkurrens.