ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 17.00.)

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 9 september 2010.

  Talmannen. – Först och främst måste jag tyvärr informera parlamentet om att Egon Klepsch har avlidit. Han var talman i Europaparlamentet mellan 1992 och 1994, och tillbringade större delen av sitt yrkesliv med att arbeta för ett enat Europa. Han var ledamot av parlamentet i över två decennier eller med andra ord i nästan fem mandatperioder. Jag vill be er att hålla en tyst minut till minne av Egon Klepsch.

(Parlamentet höll stående en tyst minut.)

Jag vill även informera er om att det finns en kondoleansbok där ni kan skriva era kondoleanser.

  Talmannen. – Som ni vet har ett stort antal franska fackföreningar officiellt förklarat att de har för avsikt att strejka på torsdag, det vill säga den 23 september 2010. Strejkåtgärden omfattar personer som arbetar inom kollektivtrafiken och påbörjas onsdagen den 22 september kl. 22.00. Vi har också fått information om att strejken eventuellt kommer att starta två timmar tidigare, det vill säga kl. 20.00. Talmanskonferensen har beslutat att parlamentet ska följa sitt vanliga arbetsschema och att denna månads sammanträdesperiod kommer att avslutas som planerat efter omröstningen på torsdag.

Strejken kommer att påverka flyg- och tågförbindelser liksom offentliga transportmedel, inklusive bussar och spårvagnar, i Frankrike. Det kan därför bli omöjligt att garantera samma tillgång till transport som vi har haft hittills. Vi har dock vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att tillhandahålla transport för er så att ni kan resa hem igen. De första förberedelserna är klara, men det kommer fler.

De första förberedelserna ser ut på följande sätt. Det chartrade Thalys-tåget kommer att köra som vanligt och busspendeltrafiken mellan Europaparlamentet och tågstationen kommer att garanteras. Det har redan ordnats. Vi kommer att tillhandahålla transporter till olika flygplatser utanför Frankrike. Kvestorskollegiet har redan utfärdat ett meddelande som innehåller information om ytterligare resurser för att upphäva den nuvarande transportrestriktionen på 20 kilometer för fordon som används i tjänsteärenden för att kunna underlätta transporterna till flygplatser i Schweiz och Tyskland. Den 20-kilometersgräns som gäller Europaparlamentets tjänstefordon kommer därför att upphävas. Ni kommer att kunna resa längre i dessa fordon. Strasbourgs kommunala myndigheter kommer att publicera ett meddelande den här veckan och kommer att hålla ledamöterna informerade om alternativa transportsätt.

Parlamentets presidium kommer att sammanträda i dag kl. 18.30. Vi kommer att diskutera steg för steg och i detalj hur vi bäst kan se till att ledamöterna kan resa hem från Europaparlamentet i Strasbourg. Ni kommer att få e-post med information om den här frågan i morgon bitti. Om vi får ny information kommer jag att kontakta er igen på onsdag morgon. Den första detaljerade informationen kommer att skickas till er med e-post före lunch i morgon och det kan hända att ni får ytterligare information på onsdag morgon. Om vi får information från de kommunala myndigheterna i Strasbourg kommer jag även att vidarebefordra den till er omgående. Vi kommer att fortsätta övervaka situationen för att se till att ni kommer hem utan problem. Jag vill påminna er om att den här informationen är preliminär. Ni kommer att få mer information i morgon och i övermorgon.

  John Bufton (EFD). – (EN) Herr talman! Tack för meddelandet ni framförde i dag. Människor från hela Europa och i synnerhet från mitt land, Storbritannien, kommer att bli bestörta över vilken rörig situation vi befinner oss i. Vi kommer till Strasbourg en gång i månaden – två gånger den här månaden – för att sammanträda, vilket är en ren och skär parodi. Omröstningen skulle utan problem kunna äga rum i Bryssel när vi är där. Varje gång vi kommer uppstår extrakostnader på miljontals euro för denna tidsperiod. Nu är det väl dags för oss att vakna – för er att vakna och för parlamentet att vakna – och inse att vi inte borde sammanträda här över huvud taget.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag vill påpeka för ledamoten att den frågan inte har något med dagens diskussion att göra. Vi diskuterar tekniska frågor, nämligen hur vi kan nå våra resmål på torsdag. Den fråga ni tog upp är ett helt annat problem. Den hänför sig till fördragen, till avtalen inom EU och har inget samband med den aktuella frågan.

  Francesco Enrico Speroni (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill bara tillägga att Strasbourg, jämfört med Bryssel, har fördelen att det gränsar till Tyskland och att det därför är mycket lättare att finna alternativa transportsätt än i Bryssel.

  Talmannen. – Frågan är nu avslutad. Jag upprepar att ni kommer att få mer information om detta på tisdag och onsdag.

  Talmannen. – Protokollet från sammanträdet den 9 september 2010 har delats ut. Finns det några synpunkter?

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag vill uttala mig i enlighet med artikel 172 i fråga om punkt 5.2 i protokollet från sammanträdet den 9 september och samtidigt göra ett personligt uttalande enligt artikel 151, även om jag kommer att kombinera båda faktorerna i mitt anförande.

Man har genomfört en omröstning om en mycket viktig resolution som fördömer den franska regeringen för dess policy att förstöra olagliga boplatser för resandefolket. Trots betydelsen av denna omröstning valde de grupper som kunde uppfylla skyldigheten att begära en omröstning med namnupprop märkligt nog att inte göra det.

Nu råkar det vara så att mina kolleger och jag helt klart är en del av den minoritet som röstade mot resolutionen som fördömer den franska regeringen – vi tillhörde den minoritet på 245 ledamöter som röstade mot – men vissa ledamöter, framför allt Jean-Pierre Audy och Véronique Mathieu, hävdar att vi röstade för. Det som kan ha varit ett rent misstag blev en officiell lögn när den togs upp på nytt av statssekreteraren för EU-frågor, Pierre Lellouche, och av ordföranden för UMP-gruppen i franska nationalförsamlingen, Jean-François Copé.

Mitt anförande i debatten, min förklaring av omröstningen och mitt försök att protestera mot Hannes Swobodas socialdemokratiska ändringsförslag var dock mycket tydligt. Varför användes inte omröstning med namnupprop? Genom att bortse från våra vanliga metoder var det ett helt klart ett försök från gruppen Europeiska folkpartiets (kristdemokrater) sida att dölja – jag är nästan klar, herr talman – avhoppen i sina egna led och misskreditera en motståndare vars röster de traktar efter. Det är en patetisk politisk manipulation.

  Talmannen. – Jag förstår er kommentar till protokollet, men det var också ett personligt uttalande. Det är så jag brukar behandla det. Ni hänvisade till ert personliga uttalande. Finns det fler synpunkter på protokollet?

(Protokollet från föregående sammanträde justerades.)

  Talmannen. – Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som upprättades av talmanskonferensen vid sammanträdet fredagen den 17 september 2009 har delats ut (artiklarna 130 och 131 i arbetsordningen). Följande ändringar har föreslagits:.

Måndag:

Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet har begärt att den kortfattade redogörelsen för Marielle Gallos betänkande om säkerställande av skydd för immateriella rättigheter på den inre marknaden ska strykas från föredragningslistan.

  Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! Som vår grupp påpekade redan under talmanskonferensen förra veckan borde Gallobetänkandet – ett initiativbetänkande som är mycket kontroversiellt i parlamentet – omvärderas innan vi fortsätter att debattera det. Det är nämligen så att framläggningen och omröstningen av det här betänkandet genomfördes mycket snabbt i enlighet med den nya arbetsordningen. Vi har dock redan flera alternativa resolutioner som också ska gå till omröstning. Dagens situation är mycket förvirrande. Jag vågar till och med förutsäga att inget av de angivna förslag som vi ska rösta om här kommer att få ett majoritetsbeslut till slut. Det är min första punkt.

Den andra är att vi under tiden har upptäckt att kommissionens initiativ om immateriella rättigheter kommer att läggas fram under de kommande dagarna. Kommissionen har beslutat om en rättslig strategi och ett förslag till direktiv håller på att utarbetas. Detta innebär att när vi utarbetar lagstiftningen kommer vi att rösta om ett initiativbetänkande som säkerligen kommer att ersättas av denna lagstiftning.

Därför begär vi att den här punkten stryks från föredragningslistan.

  Marielle Gallo, föredragande. – (FR) Herr talman! Vi kan inte godta ytterligare krav på att skjuta upp omröstningen om detta betänkande.

När det gäller innehållet är det fel att säga att det saknas enighet, eftersom betänkandet är resultatet av ett flertal kompromisser som har debatterats och diskuterats under flera månader.

När det gäller formen vill jag påminna parlamentet om att man röstade om det i utskottet för rättsliga frågor i början av juni och att fortsatta diskussioner ägde rum när man kom överens om de tre uppskoven. Den här gången finns det ingen anledning att skjuta upp omröstningen om betänkandet annat än för att helt enkelt tillåta vissa partier, vissa politiska grupper, att nå enighet. Men det ligger inte i allmänintresset.

Allmänintresset består just i att vi tar ställning till det här initiativbetänkandet som aldrig kommer att stå i strid med framtida lagbestämmelser, eftersom det endast kräver att befintliga texter till rättsakter ska tillämpas och inte avvisas.

  Talmannen. – Marielle Gallo vill att vi behåller punkten på föredragningslistan, men jag undrar om det finns någon som stöder Martin Schulz och hans förslag.

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru Gallo, mina damer och herrar! Jag anser att Martin Schulz har sagt allt som behövde sägas, vilket är att ni inte har majoritet. Dessutom kommer den liberala gruppen att rösta mot betänkandet. Jag ser ingen mening i dag med att bevisa att inget av betänkandena har majoritet.

Diskussioner måste hållas i praktiskt taget alla grupper. Jag vet att ni är eniga i er grupp – jag tvivlar på det, men låt oss föreställa oss att ni är eniga – men i andra grupper pågår diskussionerna fortfarande och det finns ingen klar majoritet för någon sida. Jag anser därför för ovanlighetens skull att Martin Schulz är ytterst förnuftig när han begär att initiativet skjuts upp.

(Parlamentet avslog begäran.)

Torsdag:

  Talmannen. – Jag har fått en begäran från gruppen Europeiska konservativa och reformister om att skjuta upp omröstningen om resolutionsförslaget om brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och rättsskipningen i Demokratiska republiken Kongo.

  Philip Bradbourn, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Ja, för ECR-gruppen skulle jag formellt vilja skjuta upp omröstningen till torsdag. Jag vill klargöra att det endast är omröstningen vi talar om och inte resten av arbetsplanen.

Jag gör detta eftersom – som ni själv beskrev i detalj i början av sammanträdet – ledamöterna eventuellt kommer att få problem på torsdag när de ska resa tillbaka till sina hemländer. Jag vet att många ledamöter i själva verket tänker lämna Strasbourg på onsdag. Det är därför helt rimligt att begära uppskov med omkring två veckor för omröstningen om just den här frågan och att skjuta upp den till minisammanträdesperioden i Bryssel.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Även om det här är en ovanlig samarbetsform föreslog min grupp redan förra veckan att vi inte skulle ha några omröstningar på torsdag, eftersom vi inte har någon som helst avsikt att undergräva fransmännens rätt att strejka, som Joseph Daul fruktade. Vi vill dock se till att ett stort antal arbetstagare från Frankrike eller Tyskland inte används för att ordna mycket dyra transporter för personal, särskilt från Europaparlamentet, som därigenom kringgår strejken. Såvitt jag kan se finns det ett klart stöd i parlamentet för detta förnuftiga förhållningssätt. Min grupp stöder också att vi skjuter upp omröstningen.

  Francesco Enrico Speroni, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Omröstningen kommer inte att handla om en rättsakt, och därför har den enligt min mening en annan betydelsenivå.

Jag tror att strejken kommer att påverka de politiska krafterna i parlamentet ganska lika. Detta kommer inte att påverka antingen vänstern eller högern. I det här fallet kommer det alltså att finnas representanter för båda sidor – även om antalet möjligtvis är reducerat – så att vi kan genomföra omröstningen med förtröstan.

(Parlamentet gav sitt samtycke till denna begäran.)

(Arbetsplanen fastställdes.)

  Joseph Daul (PPE). – (FR) Herr talman! Jag förstod inte omständigheterna kring omröstningen.

Röstade vi för eller mot den arbetsplan som fastställts av talmanskonferensen?

Mot? Det blir alltså inget sammanträde på torsdag?

Det blir ingen omröstning? Vi ska alltså anmäla oss och få betalt utan att rösta? Då förstår jag.

  Talmannen. – Herr Daul! Vi har endast godkänt en punkt, nämligen att vi inte kommer att rösta om en specifik fråga på torsdag. Resten förblir oförändrat. Vi kommer inte att rösta om brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och rättsskipningen i Demokratiska republiken Kongo. Vi kommer att ha en debatt om den här frågan och alla andra punkter förblir oförändrade. Det är endast omröstningen som inte kommer att äga rum.

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Christine de Veyrac, för utskottet för transport och turism, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart (KOM(2009)0611 – C7-0259/2009 – 2009/0170(COD)) (A7-0195/2010).

  Christine de Veyrac, föredragande. – (FR) Herr talman! EU:s transportpolitik består inte bara av ett antal ekonomiska mål, utan handlar först och främst om viljan att garantera högsta möjliga passagerarsäkerhet.

Detta är ett mål som vi har kommit nära de senaste åren och vi måste därför fortsätta våra ansträngningar för att garantera högsta möjliga flygsäkerhetsnivå. Det är mot den här bakgrunden vi i dag diskuterar förslaget till en förordning om utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart.

Efter flera veckors svåra förhandlingar lyckades vi i somras nå en överenskommelse i första behandlingen med rådet som garanterar verkliga framsteg på området för utredning av olyckor samt förebyggande och stöd för offrens familjer. Om texten godkänns i morgon, innebär det att de åtgärder som anges i texten träder i kraft i slutet av 2010.

(Sorl i kammaren – talmannen bad om tystnad.)

Vilka åtgärder läggs fram i det här betänkandet? För det första stärker förordningen säkerhetsutredningarnas och utredarnas oberoende ställning. De senare kommer att få garanterad tillgång till bevis och kommer att få de resurser som krävs för att fastställa orsakerna till en olycka.

Den andra viktiga frågan är att texten även klargör vilken roll Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) har i händelse av en flygolycka. Det anges tydligt att byrån är det organ som ansvarar för certifiering …

(Mer sorl i kammaren)

Ingen verkar vara intresserad. Jag kan sluta om ni vill. Jag hör inte ens när jag själv talar.

(Talmannen uppmanade talaren att fortsätta.)

Det anges tydligt att byrån är det organ som ansvarar för certifiering och att den därför inte under några omständigheter bör utreda olyckor, eftersom den inte både kan vara domare och part. Men byrån måste kunna få tillgång till den information som krävs för dess certifieringsåligganden och erbjuda säkerhetsutredningarna sin expertis. Därför föreskrivs det i förordningen att EASA deltar i utredningar som rådgivare i enlighet med bilaga 13 till Chicagokonventionen.

Det tredje framsteget i förordningen är inrättandet av ett nätverk för myndigheter för säkerhetsutredning som formaliserar och stärker det samarbete som redan finns mellan medlemsstaterna. Detta nätverk, som har en flexibel struktur utan oberoende rättslig status, kommer att bidra till att förbättra kvaliteten på säkerhetsutredningarna, särskilt genom ökat samarbete mellan medlemsstaterna, utbyte av bästa metoder och förbättrad utbildning för utredare.

Dessutom behandlar förordningen även förhållandet mellan rättsliga utredningar och tekniska säkerhetsutredningar och även här utgör förordningen ett verkligt framsteg trots mångfalden av rättsliga system i medlemsstaterna, i första hand genom att se till att säkerhetsutredarna har omedelbar oinskränkt tillgång till bevis och sedan genom att fastställa tidigare överenskommelser mellan juridiska myndigheter och myndigheter för säkerhetsutredning.

Slutligen den faktor som jag anser vara viktigast: skyddet av offren och deras familjer. I texten föreskrivs att en lista över alla personer ombord på ett flygplan måste göras tillgänglig inom två timmar efter det att man informerat om att flygplanet varit inblandat i en olycka för att förkorta den smärtsamma väntetiden för familjerna.

Genom förordningen inrättas dessutom en lång rad åtgärder för offrens familjer. Åtgärderna omfattar möjligheten att lämna namnet på en kontaktperson som ska kontaktas i händelse av en olycka när man bokar platser, skyldigheten att meddela familjer om utredningens gång innan den offentliggörs, sekretess kring namnen på personer ombord på flygplanet om deras familjer begär detta, utnämning av en kontaktperson som upprätthåller kontakten med offrens familjer under hela utredningen, skyldigheten för medlemsstaterna att ha en beredskapsplan för olyckor, skyldigheten för alla flygbolag som registrerats i Europa att ha en krisplan som bland annat omfattar psykologiskt stöd för familjer och slutligen en påminnelse om skyldigheten för alla flygbolag som verkar inom EU att ha ett minimum av försäkringsskydd för att kompensera offrens familjer.

Den sista viktiga punkten i förordningen är frågan om rapportering av händelser och detta är ett stort framsteg på området för förebyggande av olyckor, eftersom det föreskrivs att EASA och de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna måste ha tillgång till ett centralt upplag för händelser inom luftfarten. Upplaget ska analyseras så att förebyggande åtgärder kan vidtas och olyckor därigenom kan förhindras.

Detta är kompromissens huvudteman. Jag vill framföra mitt varma tack till skuggföredragandena som vi har haft ett utmärkt samarbete med och som har gjort det möjligt för oss att nå det här resultatet.

  Jörg Leichtfried (S&D). – (DE) Herr talman! Jag ville inte be om ordet tidigare och därigenom avbryta föredraganden ännu en gång. Jag håller helt med er om att det som hände i början av debatten är skandalöst. Debatten handlar om flygolyckor, om människoliv och om hur vi kan skydda människor och förhindra sådana olyckor från att inträffa. Jag anser att detta är minst lika viktigt som debatter om ordningsfrågor. Vi bör fundera över hur vi i framtiden kan förebygga den här sortens kaos i början av en debatt om viktiga frågor.

(Applåder)

  Talmannen. – Det är något jag vill be alla ledamöter. Det är mycket viktigt att de lämnar kammaren så snabbt som möjligt om de vill diskutera den saken. De kan diskutera detta utanför kammaren, om någon vill lyssna. Jag håller helt och hållet med er, herr Leichtfried.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill tacka föredraganden Christine de Veyrac och skuggföredraganden så mycket för deras arbete här och för deras kontinuerliga stöd till kommissionen när det gäller det lagstiftningsförslag som har lett fram till denna nya och mycket viktiga förordning om flygsäkerheten i Europa.

Precis som föredraganden sade har det inte varit någon enkel uppgift. Tvärtom, denna förordning rör frågor som har krävt mycket försiktiga och lyhörda förhandlingar för att nå en balans mellan företrädesrätten för oberoende säkerhetsutredningar och utredningar av juridiska myndigheter – mellan å ena sidan behovet av att genomföra utredningsarbetet och å andra sidan behovet av att värna anonymiteten för dem som berörs av utredningen.

Vi har gjort detta eftersom vi vill dra rätt lärdomar av detta arbete och i sista hand tillhandahålla bra och moderna bestämmelser som kommer att hjälpa oss att utreda på ett professionellt sätt och förebygga framtida olyckor och tillbud och som garanterar en hög flygsäkerhetsnivå för EU-medborgarna. Det har därför varit så viktigt att både rådet och parlamentet varit villiga att göra de nödvändiga kompromisserna. Det vill jag tacka er alla för.

Jag vill även betona att kommissionen delar föredragandens bedömning. Den överenskomna texten utgör en bra och rimlig balans mellan de olika intressen som berörs. När allt kommer omkring är det förstås den europeiska passageraren som i dag är den största vinnaren. Luftfartssäkerhet och skydd av passagerare är något som kommissionen prioriterar och det har varit den främsta angelägenheten för oss alla runt förhandlingsbordet. Vi bör därför vara stolta i dag.

Jag uppmanar alla ledamöter i Europaparlamentet att stödja kompromisstexten som har förhandlats fram av föredraganden.

  Werner Kuhn, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru Malmström, mina damer och herrar! Efter en lång förhandlingsperiod har Christine de Veyrac lagt fram ett utmärkt betänkande för oss. Men i de inledande kommentarerna betonade man med rätta att det handlar om människoliv. Det är viktigt att vi tänker på att utredningarna och förebyggandet av olyckor inom den civil luftfarten för närvarande bygger på ett direktiv från 1994. Sedan dess har vi skapat en gemensam luftfartsmarknad och det gemensamma europeiska luftrummet har blivit verklighet. Under de senaste 15 åren har flygtrafiken i Europa mer än fördubblats, och det är en självklarhet att vi genom våra gemensamma insatser kommer att göra kontinuerliga förbättringar av flygsäkerheten. Det är helt avgörande att vi utreder och granskar varje tillbud och varje flygolycka mycket minutiöst och det har än en gång poängterats här av Christine de Veyrac, även när det gäller balansakten mellan juridiska myndigheter och oberoende utredningsmyndigheter. Europeiska byrån för luftfartssäkerhet kommer i framtiden att spela en avgörande roll inom detta område och vi behöver även stärka myndigheten i det avseendet.

Men vi måste även utnyttja de nationella befogenheter vi har på det här området, precis som vi har gjort i Tyskland med den tyska luftfartsmyndigheten och som man även har gjort i andra länder. På så vis kan vi presentera korrekta och mycket exakta utredningsresultat som vi kan dra lärdom av – eftersom vi har kritiserats för att slösa pengar på nya myndigheter – men även som vi kan använda för att spara pengar och förbättra vårt samarbete.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Brian Simpson, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka vår föredragande för hennes hårda arbete med denna viktiga fråga. Jag ska koncentrera mig på två frågor i betänkandet. För det första om hur man förbättrar utredningen av flygolyckor och för det andra på frågan om rättigheterna för offer och släktingar till dem som varit inblandade i sådana olyckor.

Jag anser att transportutskottet har förstärkt ett antal bestämmelser som ursprungligen föreslagits av kommissionen. Som vår föredragande nämnde har vi först och främst klargjort EASA:s roll i utredningar av flygolyckor för att se till att olycksutredningar genomförs på ett oberoende sätt och utan inblandning. Vi kan inte tillåta att tillsynsmyndigheten också är utredare. Härav den tydliga definitionen av EASA:s roll som rådgivare såsom fastställs av Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) i bilaga 13.

Vi har även utvidgat vårt stöd för inrättandet av ett europeiskt nätverk för utredningsmyndigheter och behovet av att data analyseras för hela Europa för att förbättra kvaliteten på utredningar av flygolyckor i hela Europa.

Det är också mycket viktigt att betona behovet av ett effektivt händelserapporteringssystem och att dela relevant information från tillbud samt att betala ut lämplig ersättning.

Parlamentet har också i denna översyn tagit möjligheten att se över området för att skydda rättigheterna för offer och släktingar genom att kräva att bistånd och information görs tillgängliga inom två timmar.

Slutligen vill jag påpeka att kommissionen måste granska direktivet om rapportering av händelser så att de två direktiven kan komplettera varandra.

Jag anser att detta är ett utmärkt arbete och jag gratulerar våra fördragande och skuggföredragande till deras insatser.

  Jelko Kacin, för ALDE-gruppen. – (SL) Jag är stolt över det här dokumentet som har utarbetats efter framgångsrika trepartsförhandlingar med rådet och kommissionen. För gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa skulle jag vilja tacka kommissionsledamoten för hennes insatser, uthållighet och politiska mod.

Vi har skapat en ram som ger många fördelar för passagerare, för människor som arbetar inom flygindustrin och för allmänheten och som internationellt sett föregår med gott exempel. Efter en konstruktiv debatt lade utskottet för transport och turism under våren i år fram ett dokument som utgjorde en bra grund för ett framgångsrikt trepartsmöte med rådet och kommissionen. Jag vill även tacka pilot- och flygledarorganisationen för deras hjälp och samarbete.

I slutskedet har parlamentet spelat en avgörande roll genom att lägga fram ändringsförslag till förordningen, eftersom vi hade föregripit möjligheten till ändringar genom så kallade delegerade akter.

Om vi vill förhindra olyckor måste vi utreda orsakerna. För att en sådan undersökning ska vara genomgripande och öppen måste vi skydda de inblandade huvudparterna från förhastade omdömen. Det viktigaste i utredningen av olyckor är att exakt definiera den rättsliga undersökningens funktion. Parlamentet har begärt att vi för att kunna garantera oberoende utredningar av orsakerna till flygolyckor måste skydda den tekniska utredningen från inblandning av den rättsliga undersökningen. Vi måste även rapportera och utreda alla olyckor, och jag menar alla, inte bara olyckor som har fått ett tragiskt slut. Men det är bara möjligt att genomföra en utredning om vi får reda på att olyckan har inträffat.

Ett annat resultat av arbetet med att ta fram den här förordningen är att kommissionen har lovat att den inom kort kommer att se över förordningen om rapportering av tillbud. Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) måste engageras i utredningarna och vi har fastställt byråns roll. En tillsynsmyndighet är inte en utredare, men den ska ha tillgång till viss information och kunna ha en rådgivande funktion.

Under förhandlingarna lade kommissionsledamoten särskild vikt vid rättigheterna för offren i olyckor och lyckades bibehålla alla centrala inslag i förordningen.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Betydelsen av det här betänkandet kan inte överskattas. Det kommer nu att bli möjligt att samla information på EU-nivå som – även om den ursprungligen fanns tillgänglig på olika ställen – tidigare inte gjorde det möjligt att skapa en helhetsbild eftersom vi inte hade tillräckligt bra sätt att sammanlänka informationen på.

I dessa tider då det råder ett enormt konkurrenstryck inom luftfarten är det också mycket viktigt och nödvändigt att även de personer som vidarebefordrar informationen – särskilt i fråga om tekniska felkällor – skyddas mot påtryckningar från konkurrerande flygbolag eller från deras eget flygbolag. I det här avseendet måste vi verkligen se till att denna information som är så viktig för oss för att kunna förebygga olyckor också skyddas och att vi tydligt strävar efter att finna en balans mellan rättsliga utredningar som är nödvändiga i dessa fall och utredningar av teknisk natur, vars syfte är att förebygga, så att det inte blir några överlappningar.

Jag vill framföra ett uppriktigt tack till föredraganden. Vi har verkligen arbetat bra tillsammans och vi har tagit ett viktigt steg framåt i den här frågan.

  Peter van Dalen, för ECR-gruppen. – (NL) Jag vill börja med att ta upp en ordningsfråga. Vår skuggföredragande, Jacqueline Foster, har just meddelat mig att hon inte kan delta. Hon kommer senare i kväll och jag skulle vilja utnyttja hennes talartid.

För det första vill jag rikta ett uppriktigt tack till föredraganden för det utmärkta arbete hon har utfört. Både för förordningen i sig och för den kvalitet den kommer att ge flygtrafiken och flygtrafiksäkerheten i Europa.

Men om vi verkligen vill dra lärdom av olyckor måste utredningarna vara helt fria från inblandning. Detta gäller konsumentorganisationernas inblandning i flygbolagen och inte minst juridiska myndigheters inblandning. Om den offentliga förvaltningen kan ingripa i oberoende utredningar äventyras utredningarnas oberoende. Det skulle vara som att slaktaren får inflytande över granskningen av sitt eget kött och det kan inte vara vårt mål.

Därför vore det bäst om vi införde den ”kanadensiska modellen”. Det skulle innebära att vi hade en helt oberoende utredningsmyndighet som bjöd in de juridiska myndigheterna att delta i en utredning mot bakgrund av objektiva kriterier när ett brott har begåtts. Det här systemet använder vi i Nederländerna, där vi har en oberoende utredningsnämnd som fungerar utmärkt. Utredningsnämnden tillrättavisar regelbundet till och med offentliga förvaltningar på ett mycket tydligt sätt. Det är det bästa systemet, och i och med den text vi har avtalat med rådet får vi nu möjligheten att införa oberoende utredningar av det här slaget.

Hur som helst utgör paketet som helhet ett verkligt steg framåt. I synnerhet tillhandahållandet av information om passagerare som varit inblandade i en olycka är en stor förbättring. Av den anledningen kommer vi inte att lägga ned våra röster i morgon, utan kommer i stället att stödja föredraganden genom att rösta för betänkandet.

  Jacky Hénin, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Flygtransporter är det säkraste transportsättet och också det som har uppnått de mest imponerande resultaten när det gäller minskning av koldioxidutsläppen. Vi måste därför göra allt för att se till att det fortsätter på det sättet.

Inrättandet av ett nätverk med säkerhetsutredningsmyndigheter i medlemsstaterna är en bra idé under förutsättning att varje myndighet fortsätter att vara ansvarig inför allmänheten och inte faller offer för den destruktiva föreställningen om högsta omedelbara lönsamhet. Omlokalisering av underhållsarbete till länder utanför EU, förfalskning av reservdelar, dåligt betalda besättningar, privatisering av flygledningar – vilket fortfarande inträffar då och då – utgör stora hot mot säkerheten.

EU måste ingripa och ta ansvar på det här området. Det kan inte nöja sig med att offentliggöra svarta listor och utreda haverier. Flygbolagens aktieägare som inte garanterar bästa möjliga säkerhetsvillkor måste träffas så att det gör ont. En del olyckor inträffar förstås till följd av mänskliga fel, men när dessa fel inträffar gång på gång belyser det fel och brister hos vissa flygbolag när det gäller arbetsorganisation, arbetsvillkor, ergonomi, utbildning och kompetens.

  Luis de Grandes Pascual (PPE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag skulle vilja gratulera Christine de Veyrac till hennes betänkande som har gjort det möjligt att träffa ett avtal vid första behandlingen. Jag måste dock framföra tre kritiska iakttagelser om behovet av att göra eftergifter i förhandlingar av det här slaget.

För det första har man valt bort den individuella identifieringen av offren. När dna gör det möjligt att utföra sådan identifiering är det naturligt för familjer att kräva att de inte bara får vilken kropp som helst utan just kroppen av det offer de är släkt med.

För det andra har termen ”orsaker” inte ersatts av ”samverkande faktorer”. Detta kommer att bli en källa till rättstvister, och jag anser att det är ett allvarligt fel – det får tiden utvisa – eftersom den tekniska utredningen måste skiljas från den rättsliga utredningen.

Slutligen anser vi att det är djupt beklagligt att den spanska delegationen i sista hand kanske måste lägga ned sina röster, oberoende av dess positiva gensvar i frågan. Det beror helt enkelt på att förhållandet till Gibraltars flygplats, som nu regleras av det ministeruttalande som antogs i Cordoba 2006, har nämnts sedan 1987. Tidigare sköts lagstiftningen upp och man hänvisade till meningsskiljaktigheterna mellan Storbritannien och Spanien, och nu har tre referenser gjorts till dessa juridiska skillnader och inget mer.

Detta innebär förstås att vi måste lägga ned våra röster trots att vi – och jag upprepar – är positivt inställda till betänkandet och till det arbete som Christine de Veyrac har gjort. Jag vill än en gång berömma henne för ett bra betänkande som i grund och botten kommer att vara positivt.

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Jag anser att vi redan från början måste klarlägga mycket tydligt att flygsäkerheten i Europa lyckligtvis förbättras kontinuerligt. Även om flygkatastrofer och tillbud inträffar är säkerhetsnivån generellt sett mycket hög. Tyvärr är flygsäkerheten inte något som varar för evigt när den väl har uppnåtts. Då och då inträffar tillbud och olyckor i alla fall. De måste utredas mycket noggrant på ett fullständigt oberoende och professionellt sätt. Sådana steg är nödvändiga för att kunna utarbeta så bra rekommendationer som möjligt utifrån utredningarna, och detta kommer att bidra till att förebygga framtida olyckor och tillbud.

För närvarande drivs utredningssystemet för flygolyckor inom den civil luftfarten i EU inte med högsta möjliga kapacitet. Därför anser jag att det här betänkandet, som är ett resultat av det arbete som har utförts i parlamentet, gör det möjligt för oss att förbättra situationen. Christine de Veyracs grupp har utarbetat ett mycket skickligt förslag. Men jag skulle också vilja uppmärksamma en annan viktig faktor. Dussintals kommentarer och ändringsförslag har lagts till i förslaget. Med tanke på att förslaget är resultatet av en kompromiss tycker jag att vi borde rösta för det som förhandlades fram gemensamt av parlamentet, kommissionen och rådet. Jag anser att andra förslag som kan verka berättigade ur ett detaljerat perspektiv bör avvisas.

  Gesine Meissner (ALDE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill börja med att ta upp en fråga som vår skuggföredragande Jelko Kacin inte hann nämna på grund av tidsbrist, men som ändå är mycket viktig. Det är absolut nödvändigt i detta sammanhang att inte bara utreda orsaken till olyckor utan att även skydda offren och deras familjer. I synnerhet min grupp har talat starkt för att information om omständigheterna kring olyckor tillhandahålls snabbt, inte minst till släktingarna, och att information även förmedlas när det rör sig om homosexuella partnerskap.

Generellt sett har vi redan konstaterat att det betänkande som har utarbetats av föredraganden verkligen är banbrytande. Vi kan inte berömma det nog. Faktum är att det föregående direktivet är 16 år gammalt. Tekniken har utvecklats väldigt mycket sedan dess och vi måste förbättra flygsäkerheten. För att bättre kunna utreda olyckor behöver vi information som kan utvärderas på ett oberoende sätt. Förenta staterna har sedan länge en oberoende utredningsmyndighet av det här slaget liksom garanterat skydd om någon lägger fram bevis som senare kan användas mot den personen som en berörd part. Vi har nu uppnått detta. Jag tackar hjärtligt Christine de Veyrac för hennes utmärkta arbete.

  Marian-Jean Marinescu (PPE). – (RO) Den stadiga ökningen av flygtrafiken har gjort det nödvändigt att anta lagstiftning för utredning av flygolyckor.

Christine de Veyrac har åstadkommit en utmärkt slutkompromiss. Genom att skapa ett nätverk av nationella myndigheter för säkerhetsutredning stimuleras utbytet av information, utbildning av utredare och utarbetandet av en förteckning över bästa metoder liksom utarbetandet av en europeisk metod för säkerhetsutredning. Det minskar även skillnaderna mellan medlemsstaterna, förbättrar utredningssystemen i dessa länder samt ökar flygsäkerhetsnivån.

Den nödvändiga rättsliga ramen har etablerats för att EASA ska kunna delta i säkerhetsutredningar. Den nya rättsliga ramen skapar även en nödvändig avvägning mellan utredarnas och de juridiska myndigheternas oberoende när det handlar om att få tillgång till känslig information och på vilket sätt utredningarna samordnas.

Rättigheterna för offren och deras familjer och tillhandahållandet av stöd till dem garanteras. Medlemsstaterna är skyldiga att utarbeta en nationell plan för att tillhandahålla stöd till offren.

Medlemsstaterna måste utnyttja nätverket för att vidarebefordra information om tillbud inom den civila luftfarten så att denna kan analyseras och klargöras av EASA, för att öka flygtransportsäkerheten för våra medborgare.

  Jim Higgins (PPE). – (EN) Herr talman! Det är helt uppenbart att direktivet från 1994 har tjänat sitt syfte, men att det nu är totalt föråldrat. Det har sagts upprepade gånger att den stora explosionen i flygresandet innebär att vi måste uppdatera säkerhetsåtgärderna. Det är viktigt med ökad samordning, ökad tillsyn och ökat samarbete. Det jag tycker om i det här betänkandet är att man tydligt definierar de behöriga myndigheternas funktion.

Jag stöder det förslag som Brian Simpson och föredraganden redan har nämnt om att Europeiska byrån för luftfartssäkerhet inte under några omständigheter bör ha någon som helst roll i säkerhetsutredningen. Deras uppgift – och de gör ett utmärkt arbete – är att certifiera flygplanen, men inte att utreda hela situationen kring en olycka.

Jag välkomnar även nätverket för säkerhetsutredare. Utbildningskurser är ytterst viktiga, eftersom vi måste minska de nuvarande skillnaderna mellan de olika standarder som gäller i olika medlemsländer.

När det gäller passagerarlistan är just väntan på passagerarlistan ett av de största traumana efter en olycka. Att den nu måste tas fram inom en timme är mycket välkommet. Det är hemskt att vara tvungen uppge namnet på någon när man bokar en flygresa, men det gör det möjligt att förhoppningsvis kontakta denna person i händelse av en olycka om någon dör. Och det är en viktig faktor, eftersom traumat med att vänta är nästan outhärdligt.

Jag förstår tanken med dna, men om vi gör detta – om vi uppger namnet på någon som kan kontaktas – kan dna vänta till senare. Många känsliga förslag har lagts fram. Jag berömmer föredraganden och skuggföredraganden. De har gjort ett utmärkt arbete.

  Artur Zasada (PPE). – (PL) I dag diskuterar vi ett dokument som kommer att få verklig inverkan på de över 800 miljoner passagerare som reser med flyg i EU varje år. Det är en betydelsefull text, eftersom de tillämpliga förordningarna har varit oförändrade i 16 år och daterar sig till en tid då flygtrafikvolymen var mycket lägre. Säkerheten för dessa 800 miljoner passagerare står på spel här och deras säkerhet kan inte garanteras utan ett frivilligt rapporteringssystem för piloter och flygplansbesättningar. Det är bara när besättningsmedlemmar och piloter tryggt kan skriva om eller rapportera olyckor eller händelser ombord som vi kan garantera passagerarnas säkerhet. Vi kommer inte att uppnå detta mål om de institutioner som utreder flygtillbud och flygolyckor känner påtryckningar från allmänna åklagarmyndigheten, rättsskipningssystemet och medierna att omedelbart ta fram rapporter. Vi måste garantera EU-medborgarnas säkerhet, i synnerhet med tanke på att flygsäkerhetens historia har skrivits med blod från offren för flygtrafikolyckor. Därför känner jag ännu större ansvar för omröstningen den här veckan.

ORDFÖRANDESKAP: KOCH-MEHRIN
Vice talman

  Gabriel Mato Adrover (PPE). – (ES) Fru talman! I dag är det två år och en månad sedan flygolyckan på Barajas-flygplatsen i Madrid krävde 154 liv och splittrade många familjer varav de flesta kom från Kanarieöarna. Alla ledamöter delar deras sorg.

I dag, två år senare, har den tekniska utredningen tyvärr inte avslutats. Offrens familjer undrar fortfarande vad som hände och har inte fått några svar.

Jag anser att den här situationen är beklagansvärd av två grundläggande skäl. För det första förtjänar offrens familjer inte detta och för det andra får man inte fram den viktiga information som skulle vara väsentlig för flygsäkerheten och skulle kunna vara oumbärlig för att förhindra ytterligare tillbud.

Jag anser att den förordning som vi kommer att anta i morgon åtminstone bland annat bidrar till att påskynda de tekniska utredningsprocesserna och att se till att sådana situationer inte upprepas.

Jag delar den oro som min kollega Luis de Grandes Pascual uttryckte och jag gratulerar föredraganden till att ha uppnått en överenskommelse vid första behandlingen. Jag hoppas dock att vi inte har gett efter på alltför många områden för att tillgodose vissa intressen. Det är offren som är viktiga här och de kommer i första hand.

  Jörg Leichtfried (S&D). – (DE) Fru talman! Jag tror att det värsta som kan hända är att vara släkting till en passagerare när flygplanet har lyft och man får veta att en olycka har inträffat och att planet har störtat, men man inte vet vad som händer. Jag anser att detta betänkande – och jag vill verkligen gratulera föredraganden Christine de Veyrac – råder bot på den här situationen i viss utsträckning. Möjligheten att uppge namnet på någon som kan kontaktas och flygbolagens skyldighet att ta fram passagerarlistan inom två timmar är saker som enligt min mening är ytterst viktiga för att kunna är att skingra osäkerheten och hjälpa dem som inte vet vad som har hänt.

För det andra har man funnit en bra lösning när det gäller avvägningen mellan interna och externa utredningssystem. Å ena sidan måste man skydda dem som vill lämna bevis samtidigt som man å andra sidan även garanterar allmänhetens intresse av att få reda på vad som har hänt. Därför är betänkandet mycket bra. Jag vill än en gång gratulera föredraganden. Hon har gjort ett mycket fint arbete.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Fru talman! Jag delar åsikten om att förordningens enda mål är att förebygga framtida olyckor utan att avge för tidiga omdömen om vem som bär skulden eller ansvaret. Jag är nöjd med att utredningarnas beroende garanteras och att samordningen av det inrättade nätverket förbättras. Förordningen skyddar offer och familjemedlemmar genom olika åtgärder och skyddar känslig information som kräver absolut sekretess och inte får användas i andra syften än för utredningen. Vi talar om röstinspelningar och bilder. Jag anser dock att principen om en ”rättvisekultur” borde ha införlivats. Experterna hoppades också på detta, eftersom de ibland plågas av massmedierna innan utredningen ens har gjorts.

Slutligen vill jag säga att jag välkomnar att företag måste ha en minimiförsäkring för offrens familjer som därigenom skyddas, vilket inte är fallet just nu.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Fru talman! Flygtrafiken ökar hela tiden. Enligt min åsikt bör säkerheten prioriteras framför alla andra överväganden. Vi behöver därför ett oberoende organ som utreder eventuella brister och som gör det möjligt att vidta korrigerande åtgärder för att därigenom bidra till att optimera flygsäkerheten för alla.

Jag vill också framföra mina gratulationer med anledning av betänkandet.

  José Manuel Fernandes (PPE). – (PT) Fru talman! Flygtransport har blivit avgörande för människors rörlighet och i dynamiken av en allt mer globaliserad världsekonomi.

Den nuvarande EU-lagstiftningen om utredning av flygolyckor är i otakt med förändringarna på det här området och uppkomsten av nya aktörer såsom Europeiska byrån för luftfartssäkerhet.

Medlemsstaternas förmåga att utreda olyckor inom den civila luftfarten måste därför harmoniseras. Vi måste dock prioritera förebyggande av olyckor och syftet med utredningarna ska alltid vara att underlätta förebyggandet.

Det är viktigt att påpeka att starka påtryckningar för att minska kostnaderna leder till större säkerhetsrisker. Ekonomiska besparingar får dock inte prioriteras högre än människor och vi kan inte tillåta förslag som att avskaffa andrepiloten eller att införa möjligheten att tillåta stående passagerare.

Utredning är viktigt, men förebyggande och kvalitetsservice måste komma i första hand.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Jag gratulerar föredraganden till att hon har lyckats nå en överenskommelse vid första behandlingen om förordningen om utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart.

Det är medlemsstaternas skyldighet att se till att alla flygbolag som registrerats på deras territorier har en plan för att hjälpa offren och deras familjer. Jag anser dock att perioden på två timmar under vilken flygbolagen ska ta fram passagerarlistan är alldeles för lång. Jag vill även nämna att vi välkomnar förslaget att låta flygbolag som tillhandahåller tjänster i EU tillämpa bestämmelserna i Montrealkonventionen för att förenhetliga vissa regler som hänför sig till internationella flygtransporter även i det fall då det land där de har registrerats inte har undertecknat konventionen.

Jag vill avsluta med att betona att det är nödvändigt att EU även ansluter sig till säkerhetsavtalet för civil luftfart med länder utanför EU för att förebygga tillbud och bidra till att utreda flygolyckor.

  Jelko Kacin (ALDE). – (SL) Jag skulle vilja lägga till något om underrättelse av släktingar, som jag inte hann nämna tidigare.

Släktingar måste behandlas lika och får inte diskrimineras. Definitionen av vad som utgör en ”familj” varierar stort mellan olika medlemsstater. Parlamentet var också angeläget om att skydda homosexuella partnerskap som har erkänts i vissa länder, men inte i andra. Min politiska grupp föreslog en kompromisslösning som antogs av rådet och kommissionen, så nu arbetar vi med definitionen av familj såsom den ser ut i det land som offret kommer från, dvs. landet för offrets nationalitet. Det är en viktig bedrift och en viktig kompromiss.

En annan sak som jag skulle vilja påpeka är att vi i stället för att uppfinna nya institutioner har förlitat oss på ett nätverk av nationella utredande myndigheter vars arbete vi redan har sammanlänkat.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Den starka enigheten i parlamentet sänder ett mycket kraftfullt budskap till passagerarna och deras familjer. Detta bör ses som ett bevis på det utmärkta arbete som har utförts av föredraganden och skuggföredragandena.

Jag ser fram emot det mycket viktiga arbete vi har framför oss med att inrätta ett europeiskt nätverk för myndigheter som utreder säkerheten inom civil luftfart. Detta är ett viktigt steg för att förbättra kvaliteten på säkerhetsutredningar, stärka deras oberoende och främja höga standarder för utredningsmetoder och utbildning.

Det är viktigt att de nya bestämmelserna återspeglar de framsteg som har gjorts på säkerhetsområdet genom att Europeiska byrån för luftfartssäkerhet från och med nu kan bidra till säkerhetsutredningar med sin expertis och erfarenhet från sina kompetensområden. Precis som många av talarna vill jag betona att byrån endast deltar som teknisk rådgivare, delar med sig av sin erfarenhet och medverkar i bedömningen. Den kommer inte att utreda själva olyckorna.

Kommissionen är beredd att arbeta snabbt för att slutföra de nya bestämmelserna med förslag om att modernisera systemet med händelserapportering för tillbud och olyckor inom luftfarten, så att vi förfogar över de bästa verktygen för att effektivt kunna fullgöra vår uppgift, vilket är att skydda de europeiska resenärernas liv.

Tack så mycket för en mycket konstruktiv debatt.

  Christine de Veyrac, föredragande. – (FR) Fru talman! Tack för alla bidrag till den här texten, och eftersom jag inte gjorde det tidigare vill jag nu också rikta ett stort tack till kommissionen, som verkligen har underlättat överenskommelsen.

Jag vill gärna lugna Janusz Władysław Zemke: i morgon kommer det endast att finnas ett ändringsförslag. Det är helt enkelt ett materiellt fel på grund av att rådet hade glömt en punkt i texten. Vi var därför tvungna att finna den bästa lösningen för att återinföra den och det var genom ett ändringsförslag, men det finns bara ett.

Jim Higgins hörde kanske inte mig, men det var så mycket oväsen i början att det är förlåtligt, och Cecilia Malmström tog upp det på nytt: det framgår tydligt att byråns roll kommer att vara ren certifiering. Den får inte under några omständigheter utföra olycksutredningar, eftersom den inte både kan vara domare och part. Men den måste kunna få tillgång till den information som krävs för att kunna utföra certifieringsuppgifter och erbjuda säkerhetsutredningarna sin expertis.

Gabriel Mato Adrover, jag är ledsen – om jag har förstått det rätt – att er delegation lägger ned era röster om den här texten, eftersom den i hög grad förbättrar det som ni med rätta kritiserar, nämligen bristen på information och den osäkerhet som familjerna står inför. När det gäller våra eftergifter i första behandlingen kommer skuggföredragandena att kunna berätta samma sak för er som jag. Jag vill gärna berätta för er att parlamentet inte gav efter på någon punkt. Parlamentets åsikter har varit rådande i alla frågor i texten.

Jag är mycket nöjd med att de politiska grupperna har kunnat enas om den här texten som – precis som Werner Kuhn sade – gäller människoliv. Vidare hoppas jag att detta i morgon kommer att omvandlas till majoritet för betänkandet i omröstningen. Vi kommer då att kunna bekräfta parlamentets ledande roll i frågor som rör medborgarskydd och se till att offren för flygolyckor skyddas i EU.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 21 september kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Debora Serracchiani (S&D), skriftlig. – (IT) Tyvärr har antalet offer vid olyckor inom den civila luftfarten ökat märkbart på grund av den ständiga ökningen av flygtrafiken. Det räcker med att säga att antalet var 1 454 år 2005, vilket är en ökning på omkring 90 procent jämfört med 2004.

Vi behöver därför ny lagstiftning för att minska den bristande överensstämmelsen mellan medlemsstaternas utredningskapacitet och skapa ett ”nätverk” mellan olika nationella utredningsmyndigheter i syfte att rationalisera kompetens, personal och resurser. Därför stöder jag förslaget till förordning, som å ena sidan kommer att garantera absolut oberoende för utredningar av olyckor och å andra sidan ålägger flygbolagen att garantera rättigheterna för offren och deras släktingar i händelse av en olycka.

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– rekommendationen av Csaba Sógor, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till rådets beslut om ingående av avtalet mellan Europeiska unionen och Islamska republiken Pakistan om återtagande av personer utan uppehållstillstånd (KOM(2009)0106 – C7-0264/2009 – 2009/0036(NLE)) (A7-0231/2010),

– den muntliga frågan till kommissionen (O-0104/2010) av Sylvie Guillaume och Claude Moraes för gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, Hélène Flautre och Judith Sargentini för gruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen, Cornelia Ernst, Rui Tavares och Marie-Christine Vergiat för gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, och Malika Benarab-Attou, om EU:s återtagandeavtal med tredjeländer (B7-0453/2010) och

– den muntliga frågan till kommissionen (O-0116/2010) av Nathalie Griesbeck och Renate Weber för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, om återtagandeavtal med tredjeländer (B7-0461/2010).

  Csaba Sógor, föredragande. – (HU) Detta är det första återtagandeavtal sedan Lissabonfördraget trädde i kraft som även kräver Europaparlamentets samtycke. Den 18 september 2000 gav rådet kommissionen fullmakt att förhandla om de återtagandeavtal som skulle slutas mellan Europeiska gemenskapen och Pakistan. Nästan tio år senare och efter flera förhandlingsrundor undertecknade EU och Pakistan avtalet i Bryssel den 26 oktober 2009.

Till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande har Europeiska unionen blivit den rättsliga efterträdaren till Europeiska gemenskapen, vilket innebär att Europaparlamentet efter Lissabonfördragets ikraftträdande också ska ge sitt samtycke till det föreslagna avtalet. Utskottet för utrikesfrågor bedömde det föreslagna avtalet positivt och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor godkände det.

Målet med avtalet är att förbättra samarbetet mellan förvaltningarna i den begärande respektive den anmodade staten, så att återtagandet går snabbare. I detta syfte fastställs i avtalet skyldigheten att på grundval av fullständig ömsesidighet återta egna medborgare, tredjelandsmedborgare och statslösa personer, liksom de nödvändiga tekniska bestämmelserna om återtagandeförfarandet. Avtalet är tänkt att bli ett viktigt redskap i kampen mot olaglig invandring till EU och skulle öka säkerheten inom unionens territorium. Pakistan är ett betydande ursprungs- och transitland för migranter som inte uppfyller eller inte längre uppfyller villkoren för inresa till eller vistelse eller bosättning på en av EU:s medlemsstaters territorium.

Avtalet med Pakistan är också relevant ur en regional synvinkel och kommer att bli ett stöd i EU:s strävanden för att förbättra samarbetet med andra länder i regionen. Avtalet innehåller en icke-påverkansklausul i fråga om andra folkrättsliga bestämmelser och regler om uppgiftsskydd. Ansvaret för det fysiska återvändandet av en person ligger helt och hållet kvar hos de behöriga myndigheterna i en medlemsstat och i Pakistan. Följaktligen måste de uppfylla relevanta skyldigheter som följer folkrätten. Genom avtalet inrättas en gemensam kommitté för återtagande som kan anta sin egen arbetsordning. Med hänsyn till att kommissionen är den enda EU-institution som deltar i den gemensamma kommittén för återtagande kräver parlamentet att kommissionen regelbundet informerar om kommitténs verksamhet. Avtalet träder i kraft den första dagen i den andra månaden som följer på den dag då parterna meddelar varandra att ratificeringsförfarandena har slutförts.

Jag vill tacka kommissionen för dess uttalande och ledamöterna för deras kritiska kommentarer. Jag litar på att parlamentet godkänner det här avtalet utifrån det som har sagts.

  Claude Moraes, författare. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka Csaba Sógor för hans arbete. Men S&D-gruppen röstade mot avtalet i utskottet av två mycket grundläggande skäl som båda bygger på skyddet av de mänskliga rättigheterna.

Vi anser att respekten för internationella konventioner inte garanteras till fullo i avtalet. Det beror särskilt på att Pakistan inte har skrivit under 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga status, och det skapar en instabil situation. Det verkar logiskt för oss och för vår grupp att ett land måste ha ingått sådana internationella avtal om vi ska sluta ett återtagandeavtal med det. EU har för närvarande ingått elva återtagandeavtal. Det har inlett förhandlingar om ytterligare sju avtal, varav två – med Pakistan och Georgien – håller på att slutföras och ett – med Turkiet – kommer att ingås inom kort.

Det här är därför inte det enda tillfället då parlamentet kommer att behöva överväga sådana här frågor. Samtyckesförfarandet innebär att kommissionen måste ta hänsyn till parlamentets betänkligheter när den förhandlar om den här typen av avtal. Vi kan inte utan vidare förväntas godkänna ett avtal om det fortfarande råder oklarheter om grundläggande rättigheter. För vår grupp är det därför avgörande att parlamentet har alla fakta innan det ger sitt samtycke till sådana avtal. Men trots att det första av dessa avtal trädde i kraft 2004 har det inte gjorts någon utvärdering som bevisar att instrumenten är effektiva och vilka följder genomförandet får.

Av den anledningen uppmanar S&D-gruppen kommissionen att göra en sådan utvärdering snarast möjligt. Vi tror på dessa återtagandeavtal, men de måste bygga på grundläggande mänskliga rättigheter och säkerhetsåtgärder. Pakistan är ett av få länder som inte har undertecknat Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga status och det skapar en svår situation för oss.

  Hélène Flautre, författare. – (FR) Fru talman! Jag anser i själva verket att vår föredragande är mycket oförståndig när han ber oss parlamentsledamöter att ratificera och godkänna ett avtal som faktiskt är mycket problematiskt. Först och främst handlar det om Pakistan, som inte bara är vilket gammalt land som helst. Pakistan tar redan emot fler flyktingar än något annat land i världen. Och vad är det vi främst ska be landet att göra? Återta pakistanier förstås, men även de afghaner som befinner sig i Europa eftersom de har flytt från ett krig som vi för i Afghanistan. Jag anser att vi börjar gränsa till något som liknar oanständighet.

Det är ett faktum att Pakistan inte har ratificerat Genèvekonventionen, och det är ett faktum att Europarådets parlamentariska församling ber oss att endast ratificera återtagandeavtal med länder som ger ett antal garantier när det gäller asylrätt och internationellt skydd, vilket inte är fallet med Pakistan.

Dessutom finns det väldigt många frågetecken. Om jag skulle säga ja i morgon, vet jag inte ens vad jag säger ja till. Om man tittar närmare på dessa olika artiklar, kan effekten av den här artikeln bli allt från 20 eller 100 till 20 000 och kanske mer. Varför? Eftersom ingen talar om vilka åtgärder som kommer att vidtas till följd av det som beslutas i återtagandekommittén. Vem ansvarar för att bevisa att en person anlände efter det att avtalet hade ratificerats?

Vem ansvarar för att bevisa att personen kom till EU direkt från Pakistan? Vad kommer att hända när 30-dagarsperioden har löpt ut om Pakistan inte svarar och inte utfärdar resedokument? Ska vi som vissa kommissionsledamöter har föreslagit godta detta märkliga europeiska ”passerkortsinstrument”?

Jag har inga svar och det har inte ni heller, Cecilia Malmström. Jag vet att ni inte kommer att kunna ge mig några svar. Jag frågade den pakistanska ambassadören och han hade inga svar. Allt detta kommer att döljas i återtagandekommittén.

Om vi inte kan säga vilka faktiska följder avtalet kommer att få, kan jag inte godkänna det. Allt beror på svaren som ges på dessa frågor.

Jag anser att vi borde säga nej i morgon.

  Rui Tavares, författare. – (PT) Fru talman! När det gäller återtagandeavtalet med Pakistan anser jag att det finns ett antal olika analysområden som bör övervägas.

Eftersom detta är det första avtalet i sitt slag som parlamentet har röstat om sedan Lissabonfördraget har jag för det första en känsla av att det kan bli prejudicerande. Jag anser därför att avtal av det här slaget som har lagts fram måste genomgå mycket mer detaljerad och djupgående parlamentarisk granskning.

Jag är därför av den uppfattningen att det vore klokt av parlamentet att uttrycka sina tvivel och i synnerhet hoppas på mycket större klargörande. Man kan också hoppas att framtida avtal liknande dem som nu har lagts fram och som ska godkännas av parlamentet, kommer att omfatta mycket mer omfattande åtgärder för att kontrollera och verifiera att bevisbördan hamnar hos rätt personer: myndigheterna och inte invandrarna, de fattiga eller flyktingarna.

Jag hyser även allvarliga tvivel om detta avtal eftersom det ska ingås med Pakistan. För det första uppkommer frågan om att detta inte är ett avtal om återtagande av pakistanier, utan snarare ett avtal om att återta afghaner bakvägen. Som några av mina kolleger redan har nämnt har Pakistan inte undertecknat Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga status från 1951 och EU kan inte ha olika åsikter i den här frågan. Antingen respekterar vi de mänskliga rättigheterna till 100 procent genom att följa de konventioner vi har undertecknat eller så respekterar vi dem inte i 90 eller 80 procent av fallen och företräder människor som kanske inte respekterar de mänskliga rättigheterna.

Det finns många fall av deporteringar och förföljelser av pakistanska kvinnor och religiösa eller etniska minoriteter, och vi kan helt enkelt inte arbeta ordentligt med tanke på de pakistanska myndigheternas bristande insyn i den här frågan.

Sammanfattningsvis vill jag påminna om att vi bara för två veckor sedan diskuterade översvämningarna i Pakistan. De har resulterat i 21 miljoner hemlösa, inklusive flyktingar och sårade, och tusentals döda. Jag anser att Europaparlamentet visar en viss likgiltighet när man bara två veckor senare håller på att godkänna ett avtal som i grund och botten innebär att man skickar tillbaka pakistanier som har flytt en så allvarlig händelse som det som nyligen skedde där.

  Nathalie Griesbeck, författare. – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! För det första skulle jag för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa vilja bekräfta att vi förstås stöder återtagandeavtalen som viktiga instrument i kampen mot olaglig invandring. De verkar också vara mycket effektivare än att ingå en massa bilaterala avtal.

Jag vill lyfta fram tre punkter. I denna nya rättsliga ram som vi nu har borde parlamentet systematiskt och regelbundet informeras om förhandlingar om och genomförande av dessa avtal, eftersom vi är gemensamma beslutsfattare.

För det andra har elva avtal godkänts hittills och vi har påbörjat förhandlingar om ytterligare sju. Men avtalen har aldrig utvärderats och jag anser att det är viktigt att det tidigare avtalet utvärderats innan ett nytt avtal ingås.

Slutligen handlar min tredje punkt om mänskliga rättigheter och den mycket förnuftiga kommentar som min kollega nyss gjorde: Vilken garanti kan kommissionen ge i ett specifikt fall med tredjeländer som inte har undertecknat Genèvekonventionen?

Jag upprepar att samtidigt som jag personligen tillsammans med min grupp är för återtagandeavtalet med Pakistan, finns det fortfarande ett stort antal gråzoner som inte har utretts, även om Cecilia Malmström – som jag tackar – med sitt uttalande har lämnat garantier för övervakning och hårda förhandlingar med Pakistan för att få landet att ingå grundläggande internationella instrument som det ännu inte har skrivit under och även om hon har gett en garanti för att icke-statliga humanitära organisationer kan delta i övervakningskommittén på fältet.

Faktum kvarstår att vi bör ställa som villkor att Pakistan undertecknar Genèvekonventionen för att ingå avtalet, eftersom vi måste vara mycket noga med att inte förlora den nödvändiga balans som måste finnas mellan vår kollektiva säkerhet och respekten för och skyddet av de mänskliga rättigheterna, oavsett vilken del av världen som berörs. Det är grunden för våra värden i EU.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman, ärade ledamöter! Pakistan har verkligen stått i rampljuset den senaste månaden och vi beklagar förstås alla djupt de ohyggliga dödssiffrorna och de många hemlösa människorna. Som ni vet är både kommissionen och rådet mycket engagerade i att försöka mildra situationen genom att finna sätt att öka handeln, återuppbygga landet och hjälpa det att förebygga fler katastrofer. Detta diskuterades också vid rådets möte förra veckan.

För att övergå till dagens fråga så vill jag tacka utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och föredraganden Csaba Sógor för deras mycket konstruktiva arbete med denna fråga och för det stöd de gav kommissionen när utskottet antog sitt yttrande i juli.

Återtagandeavtal har under många år varit ett viktigt redskap för att hantera migrationsflöden och återtagandeavtal nämns uttryckligen i Lissabonfördraget.

Om vi vill att migrations- och asylpolitiken ska vara trovärdig för EU-medborgarna måste den bygga på principen om att de som inte har juridisk rätt att stanna på territoriet skickas tillbaka. Det är här återtagandeavtalen kommer in i bilden. De underlättar återsändandet av personer som olagligen vistas i ursprungslandet eller transitlandet och de är avtal mellan förvaltningar som bestämmer vilka förfaranden som ska följas.

Med tiden har återtagandeavtalen även kopplats ihop med viseringspolitiken. Återtagandeavtal är ofta en central faktor i förhandlingar om avtal om förenklade viseringsförfaranden.

Kommissionen har åtagit sig att fullfölja dessa förhandlingar under denna mandatperiod och i framtiden.

Jag ska ta upp några av de punkter som har lyfts fram i de muntliga frågorna. Kommissionen har åtagit sig att fullständigt uppfylla sin skyldighet enligt artikel 218 i fördraget om att omedelbart och till fullo informera parlamentet i alla skeden av förhandlingarna och vid slutförandet av EU:s återtagandeavtal. Vi kommer att fullgöra dessa skyldigheter och ta full hänsyn till parlamentets funktion i godkännandeförfarandet, nämligen kravet att parlamentet ska ge sitt samtycke till slutförandet av framtida återtagandeavtal.

Vi kommer att tillhandahålla all nödvändig information, med undantag för sekretessbelagda uppgifter som rör pågående förhandlingar och i enlighet med exakta arrangemang inom den framtida ramen för förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen.

Under tiden har generaldirektören Stefano Manservici redan gett er – under ett sammanträde inför stängda dörrar i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor den 12 juli – den första allmänna uppdateringen om de pågående förhandlingarna. Nathalie Griesbeck nämnde även kommissionens uttalande, och vi kommer självklart att följa detta mycket noga och rapportera till er i enlighet med detta. Vi ska även tillsammans undersöka hur vi kan optimera samarbetet ytterligare.

När det gäller avtal med länder som inte har undertecknat Genèvekonventionen vill vi förstås att Pakistan skriver under det. Vi arbetar hårt för att försöka övertala dem att göra det och med att fullfölja dessa förhandlingar. Kommissionen sätter – som ni alla – nämligen stort värde vid internationella instrument för mänskliga rättigheter och internationellt skydd och kärnan i EU:s politik måste vara att dessa instrument tillämpas på rätt sätt.

Av den anledningen har vi utvecklat EU:s regelverk om internationellt skydd – direktivet om miniminormer för internationellt skydd och asylprövningsdirektivet – som även omfattar skyddsåtgärder för de mänskliga rättigheterna i återsändandepolitiken, nämligen återsändandedirektivet. Dessutom är alla medlemsstater i EU bundna av Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga status och Europeiska konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna.

Dessa standarder garanterar att ingen person får flyttas från en medlemsstat eller omfattas av återtagandeförfaranden förrän risken för att personen efter återvändandet utsätts för förföljelse, tortyr, omänsklig eller förnedrande bestraffning, har utvärderats till fullo och uteslutits.

Enligt EU:s asylinstrument ska medlemsstaterna dessutom bedöma varje asylansökan individuellt och garantera att sökanden stannar kvar i territoriet tills myndigheterna har fattat ett beslut om ansökan. Därefter ska de tillhandahålla effektiva rättsmedel inför domstol.

Dessa standarder är helt avgörande för respekten av principen om ”non-refoulement” och begränsas på intet sätt av några återtagandeavtal, vilket är en mycket, mycket viktig fråga.

Alla EU:s återtagandeavtal innehåller icke-påverkansklausulen, som uttryckligen kräver att dessa standarder efterlevs. Vi får inte heller glömma att dessa återtagandeavtal kan spela en viktig roll för att förhindra nätverk för människosmuggling. I rapport tidigare i år från FN:s kontor för narkotikakontroll och förebyggande av brott bedömer man att den så kallade industrin med brottslig migration från Pakistan varje år omsätter för omkring 1,25 miljarder US-dollar. En av rekommendationerna i rapporten var att Pakistan bör ingå samarbetsavtal med de viktigaste parterna, inklusive allmänna avtal för ömsesidigt juridiskt bistånd och utlämning.

När det gäller avtal om förenklat viseringsförfarande finns det ingen förteckning över nödvändiga kriterier för att besluta om att inleda sådana förhandlingar. EU tar hänsyn till slutförande av eller pågående förhandlingar om återtagandeavtal, yttre förbindelser, genomförandeakter för befintliga bilaterala avtal och framsteg på närliggande områden inom rättsliga och inrikes frågor – inklusive grundläggande rättigheter.

Det är viktigt att påpeka att kommissionen för alla länder som EU har ingått avtal om förenklade viseringsförfaranden med har lagt fram ett förslag till förhandlingsmandat för rådet som en uppföljning av rådets slutsatser om främjande av personliga kontakter med det berörda landet.

Återtagandeavtalen övervakas av de gemensamma återtagandekommittéerna. Dessa inrättas enligt varje avtal. Vidare samlar vi in relevant information om genomförandet av de gällande avtalen. Så här långt har inga större problem rapporterats, inte ens av icke-statliga organisationer som är aktiva på dessa områden, trots att vissa länder där sådana avtal är fullt funktionsdugliga har varit mycket känsliga.

I vilket fall som helst ska ingen som omfattas av ett återtagandeavtal skickas tillbaka om det medför en risk för att personen utsätts för förföljelse, tortyr, omänsklig eller förnedrande bestraffning.

Om detta skulle inträffa är det inte en följd av återtagandeavtalet, utan av ett olagligt beslut som fattats av den aktuella medlemsstaten som bör underkastas domstolsprövning i nationell domstol. Vidare kommer kommissionen – enligt Europeiska rådets begäran i Stockholmsprogrammet – i slutet av det här året att lägga fram en komplett utvärdering av EU:s återtagandeavtal i form av ett meddelande till parlamentet och rådet. Inom ramen för utvärderingen kommer kommissionen att överväga att uttryckligen nämna ert förslag om möjligheten att bidra till återanpassningen för personer som skickats tillbaka. I vilket fall som helst stöder vi redan olika projekt och återsändandefonden erbjuder möjligheter för omedelbart mottagande vid ankomsten till återsändandelandet.

Det finns olika sätt att stödja detta. Vi kommer att göra utvärderingar och vi har färdiga direktiv. Kommissionen kommer att övervaka situationen mycket noga och jag kommer att hålla er informerade i så stor utsträckning som möjligt enligt det allmänna avtalet mellan oss och även i meddelandet som godkändes av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i juli. Under dessa förutsättningar hoppas jag att ni kan godkänna avtalet.

  Gabriele Albertini, föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Efter åtta års förhandlingar mellan kommissionen och Pakistan har man till slut lyckats nå ett avtal om ett förfarande för återtagande av personer som vistas i EU utan uppehållstillstånd.

Utskottet för utrikesfrågor bad att få avge ett yttrande om detta viktiga avtal, särskilt mot bakgrund av utvecklingen i regionerna kring Pakistan och frågan om mänskliga rättigheter.

Vi förde en utdragen diskussion i utskottet och flera problem togs upp, bland annat det instabila läget och de ständiga brotten mot de mänskliga rättigheterna i Pakistan samt att det inom ramen för förhandlingarna med Pakistan inte fanns någon garanti om rättigheter och säkerhet för de personer som skickas tillbaka till Pakistan. Dessutom var vi bekymrade över att det ännu inte gjorts någon utvärdering av de elva återtagandeavtal som redan trätt i kraft.

Till slut enades ledamöterna i utskottet för utrikesfrågor om att det är bättre att samarbetet med Pakistan om återtagande får en tydlig ram, än att vi riskerar att hamna i ett läge där medlemsstaterna vidtar åtgärder för att utvisa pakistanska olagliga invandrare på ad hoc-basis och utan någon övervakning som bygger på respekt för de mänskliga rättigheterna.

Genom artikel 16 garanteras att EU kan utföra denna övervakning, så jag upprepar begäran från utskottet för utrikesfrågor om en utvärdering av de avtal som ingåtts hittills och jag anser att denna begäran bör beviljas.

  Manfred Weber, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! När det gäller Pakistan vill jag först och främst påpeka att vi för denna diskussion vid en svår tidpunkt för Pakistan, och jag tror att vi alla är eniga om att vi bör visa fullständig solidaritet med de människor som drabbats av katastrofen i Pakistan. Csaba Sógor har redan hållit ett särskilt anförande om avtalet. Därför vill jag framföra några kommentarer om de frågor som rör EU:s återtagandeavtal med tredjeländer i allmänhet.

För det första är det klokt och nödvändigt att ingå den här typen av avtal, eftersom vi har lagstiftning som styr invandringen till EU. Men om vi har lagstiftning som styr invandring kommer det även att finnas människor som vistas här olagligt. En logisk konsekvens av detta är att vi även behöver ett förfarande för återtagande. När det gäller många av det principer som jag just nämnt, står vänstern – socialdemokraterna – ofta på vår sida, men de brukar inte vilja godkänna specifika beslut om att faktiskt ingå sådana avtal. Därför anser jag att vi trots detta måste fortsätta att vara konsekventa.

För det andra måste de grundläggande mänskliga rättigheterna respekteras. Att stärka de grundläggande mänskliga rättigheterna är naturligtvis inget alternativ till ett sådant avtal. Alla som är mot avtalet är medvetna om att vi kommer att få 27 olika rättsstandarder i EU, och att dessa inte övervakas så noggrant som man skulle göra på EU-nivå.

För det tredje tar jag upp den fråga som är viktigast för mig: Hur ska vi göra partnerskap med tredjeländer lockande även i framtiden? Jag ber kommissionen att arbeta på ett mer sammanlänkat sätt i framtiden. Om vi öppnar de europeiska marknaderna i förhandlingarna om världshandeln, måste tredjeländerna också ge oss tillfälle att tala om återtagande. När det gäller frågan om laglig invandring måste tredjeländerna vara redo att göra eftergifter i samband med återtagande. Med andra ord är det viktigt att arbetssättet blir mer sammanlänkat.

  Sylvie Guillaume, för S&D-gruppen. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! På grund av det humanitära katastrofläge som för närvarande råder i Pakistan har vi skjutit upp omröstningen om återtagandeavtalet mellan detta land och EU i två veckor, men jag måste medge att detta är en klen tröst.

Det här ställningstagandet är avgörande. Hur ska vi egentligen kunna anta detta avtal när så många frågor är obesvarade och så många problem kvarstår? Det är lönlöst att i detalj ta upp Pakistans sorgliga förflutna när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna, men jag vill ändå upprepa vad andra ledamöter redan har sagt: Detta land har varken undertecknat Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga status eller konventionen om statslösa personers rättsliga ställning.

Läget blir än mer bekymmersamt eftersom det här avtalet uppenbarligen i första hand avser afghanerna. Läget förändras heller inte av kommissionens uttalanden, eftersom den begränsar sig till att uppmana Pakistan att underteckna konventionen om flyktingars rättsliga status. Det är därför som vi tydligt måste markera vår hållning på förhand, nämligen att godkännandet av konventionen om flyktingars rättsliga status och övriga texter om skydd av de grundläggande rättigheterna är ett oeftergivligt villkor för alla förhandlingar.

Genomförandet av det avtal vi diskuterar i dag präglas dessutom av en ständig brist på precision, och jag anser att räckvidden, strukturen, målen och de tekniska överenskommelserna är vaga både när det gäller själva återtagandeförfarandet och i fråga om utbyte av personuppgifter. Men problemet ligger inte bara i avtalets genomförande utan rör också om hela förhandlingsprocessen och återtagandeavtal i allmänhet.

Vi har många gånger uppmanat kommissionen att ge oss en utvärdering av de avtal som ingåtts hittills. Detta har inte skett ännu, och det ni berättar för oss i dag räcker inte. Hur ska vi rimligen och samvetsgrant kunna godkänna detta avtal när vi inte sett någon utvärdering? Jag vill dessutom tillägga att detta också framgår av den undersökning som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor beställt och överlämnat till oss. Parlamentet kommer inte att kunna utöva sina befogenheter fullt ut om det inte får information under förhandlingarna om och genomförandet av dessa avtal.

Eftersom parlamentet nu är medlagstiftare måste det stärka sin position. Därför vill jag betona att morgondagens omröstning har ett stort symbolvärde för parlamentets roll. När partnerskapsavtal förhandlas fram med sådana stater som till exempel Libyen, är det vår skyldighet att förkasta avtalet och på så vis markera parlamentets engagemang för de mänskliga rättigheterna och vårt starka önskemål om bättre insyn i förhandlingarna.

  Cecilia Wikström, för ALDE-gruppen. – Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag förstår, som många av mina kolleger har sagt, att tidpunkten att diskutera återtagandeavtalet mellan Pakistan och EU kan upplevas som illa vald efter översvämningskatastrofen i augusti. Alla har vi de fruktansvärda bilderna av offren på våra näthinnor och vi delar lidandet med dem.

Men låt oss inte falla i fällan att blanda ihop olika saker. Återtagandeavtalet är helt enkelt ett sätt att reda ut de lagliga aspekterna mellan EU och Pakistan. Jag menar att avtalet bör ses i en vidare kontext, där vi verkar för laglig migration och samtidigt styr upp den irreguljära migrationen. Jag vill tacka kommissionen för de garantier som man har givit när det gäller att följa upp avtalet. Man har förklarat att man sätter press på Pakistan att underteckna Genèvekonventionen och man har förbundit sig att kontinuerligt underrätta parlamentet om verkningarna av implementeringen.

ALDE-gruppen, som jag företräder i dag, stöder betänkandet om återtagandeavtal och vill också uppmuntra kommissionen att ge oss ett positivt svar på frågan om att införa en mekanism för att utvärdera alla återtagandeavtal så snart det går. Visst är det en komplicerande faktor att Pakistan inte har undertecknat Genèvekonventionen, men låt oss komma ihåg att alla våra medlemsstater är bundna av konventionen och av EU-fördrag och skulle bryta fatalt mot dessa om man skickade tillbaka människor till länder där deras rättigheter riskerar att kränkas. Detta är den så kallade principen om non-refoulement och den gäller oaktat Pakistans anslutning till Genèvekonventionen eller inte. Även indirekt ”non-refoulement” existerar och jag vill med dessa ord bara helt kort säga att avtalet är en nödvändighet, eftersom det reglerar vårt samarbete med Pakistan.

  Judith Sargentini, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Det är ett faktum att en humanitär asylpolitik också kräver en avvisningspolitik. Asylsökande som fått avslag på sina ansökningar måste bege sig någon annanstans. Men detta är inte samma sak som att bolla människor hit och dit. På något sätt inbillar man sig i Europa att om en person inte kan avvisas till sitt ursprungsland är det bara att skicka honom eller henne till närmaste land eller till det land där personen befann sig innan han eller hon kom till Europa. Detta kallar jag att bolla med människor.

Vi har redan gått så långt att vi försöker skicka tillbaka personer till Libyen, som ett sätt att rentvå våra händer om Libyen försöker skicka tillbaka personer till Eritrea. Det är uppenbart att vi försöker skicka bollen vidare när det gäller personer från andra länder – i det här fallet afghaner som avvisas till Pakistan. Jag har hört en kollega och ledamot i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) yttra sig i stil med att hur ska vi kunna göra dessa återtagandeavtal mer lockande för de andra länderna? För mig låter det inte som ett humant sätt att behandla människor, och det låter inte heller som det rätta sättet att åstadkomma en bra asylpolitik i EU.

Egentligen vill vi alla ha en bra asylpolitik i EU. Att skicka personer vidare till ett land som exempelvis Turkiet, som ju många asylsökande reser igenom, innebär att dessa personer inte kan börja ett nytt liv eftersom de befinner sig på en plats där de varken vill vara eller är välkomna. Detta problem kan inte lösas med hjälp av pengar.

  Cornelis de Jong, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster motsätter sig återtagandeavtalet med Pakistan. Det är fel instrument vid fel tidpunkt.

Enligt FN har översvämningarna medfört så allvarliga skador på Pakistans infrastruktur – vägar, järnvägar, broar och så vidare – att det liknar förhållandena för tiotals år sedan. I Pakistan flyr miljontals människor från vattnet eller ställs vid återkomsten inför det faktum att inget återstår av vad de ägt. Under dessa förhållanden skulle man kunna tro att huvudfrågan för EU är att hjälpa befolkningen. Därför tycker jag att det är smaklöst att just nu bli uppmanad att fatta beslut om ett återtagandeavtal som oundvikligen innebär att asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och vistas olagligt i EU kan skickas tillbaka till Pakistan. Är det här ett exempel på de gemensamma värderingar som EU stoltserar med?

Dessutom finns det inte tillräckliga garantier för de mänskliga rättigheterna i avtalet. Därför ställer jag följande fråga till kommissionen och även till rådet: På vad grundar ni ert förtroende för att Pakistan verkligen kommer att erbjuda skydd åt flyktingar under rådande omständigheter, trots att landet inte har undertecknat Genèvekonventionen och ändå tar emot stora mängder flyktingar?

Man skulle kunna förvänta sig att avtalet skulle innehålla garantier som motsvarar det ansvar ett land tar när det avvisar en person till ett annat land. Det enda vi har hört om detta är att kommissionen ska se till att medlemsstaterna uppfyller sina skyldigheter enligt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt Genèvekonventionen.

Trots detta ställer jag följande fråga till kommissionsledamoten: Hur har kommissionen tänkt göra detta? Ska ni skicka med tjänstemän till Pakistan när personerna sätts på planet, och hur länge ska ni fortsätta att övervaka dessa personers öde – eller kommer ni bara att lägga fram en rapport när det redan är för sent för dem? Avtalet innehåller för få garantier och kommer vid alldeles fel tidpunkt. Därför gör min grupp bedömningen att det bör förkastas.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Jag vill ta upp det problem vi har med Turkiet. Som ni vet har kommissionen i många år försökt få till stånd ett återtagandeavtal med Turkiet, men landet har systematiskt avvisat kommissionens försök.

Situationen är oacceptabel av två skäl. För det första kan man förvänta sig att ett kandidatland visar samarbetsvilja i stället för motvilja. För det andra är Turkiet inte bara granne med EU. Gränsen mellan oss är också mycket lång. Dessutom är Turkiet ett av de största och viktigaste ursprungs- och transitländerna för olaglig invandring. I samband med detta kan jag även nämna en rapport som nyligen kom från Europol, Eurojust och Frontex, där Turkiet beskrivs som ett av de länder som har störst betydelse för transporten av heroin från Afghanistan, Pakistan och Balkanländerna. Detta problem rör inte bara handeln med narkotika utan även den organiserade brottsligheten som sådan.

Enligt uppgift har förhandlingarna om ett återtagandeavtal med Turkiet gått betydligt bättre än de senaste åren, och ändå kan vi konstatera att Turkiets regering nu börjar kräva vissa villkor som är helt oacceptabla. När EU talar om viseringslättnader börjar den turkiska regeringen tala om att öppna gränserna och införa fri rörlighet för personer från Turkiet, vilket naturligtvis bara förvärrar problemet i stället för att ge en lösning på de problem som finns.

  Carlos Coelho (PPE). – (PT) Fru talman! Jag vill gratulera min kollega Csaba Sógor till det betänkande han lagt fram. Betydelsen av detta betänkande och av de förhandlingar som förts framgår tydligt av att det tagit tio år att enas.

Detta avtal är viktigt inte bara för Pakistan utan även för våra förbindelser med övriga länder i regionen. Sådana avtal har positiv inverkan på kampen mot olaglig invandring, men varje återsändande av en invandrare som vistas olagligt i EU måste föregås av ett individuellt beslut och ske helt i enlighet med de skyldigheter och det ansvar som fastställs i den internationella rätten, med särskild tonvikt på principen om ”non-refoulement”.

Pakistan är utan tvekan ett viktigt ursprungs- och transitland för olaglig migration. Men det är beklagligt att Pakistan ännu inte har tagit steget och ratificerat vare sig den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter eller FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Detta ger upphov till allvarliga betänkligheter om hur säkert det är att skicka tillbaka personer dit, särskilt då avtalet inte omfattar några utförliga garantier och mekanismer för skydd av de grundläggande rättigheterna.

Trots att det ligger långt ifrån vad som är önskvärt är det ändå positivt att man undanröjer risken för att medlemsstaterna övergår till återtaganden på ad hoc-basis. Det är också positivt att samarbetet med Pakistan ges en tydlig ram som gör det möjligt för EU att övervaka de mänskliga rättigheterna.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Vår diskussion handlar just nu om återtagandeavtal, och många av oss oroas av en grundläggande fråga, nämligen hur man ska garantera rättigheterna och säkerheten för de personer som avvisas.

Erfarenheten visar att återtagandeavtal inte återspeglar detta problem på lämpligt sätt. Man brukar utgå ifrån att två stater som ingår ett avtal kommer att övervaka de mål som anges i avtalet. Men det fungerar inte alltid så, och återtagandeavtal är ett bra exempel på detta. Staterna ingår ofta avtalen inom ramen för ett bredare samarbete även på andra områden, som är viktigare åtminstone för avtalsparterna, till exempel energisäkerhet, kampen mot terrorism, polissamarbete eller handel. Återtagandeavtal utgör därför bara en liten del av de egentliga förbindelserna mellan två länder.

Låt oss vara uppriktiga. För mer utvecklade länder utgör återtagandeavtalen dessutom ett mer elegant sätt att officiellt bli av med invandrare som vistas olagligt i landet, vilket godkänns av det mindre utvecklade ursprungslandet som i gengäld kompenseras med exempelvis ett avtal om strategiskt partnerskap om handel.

När det kommer till kritan är enbart ett godkännande från det mindre utvecklade ursprungslandets sida inte något som helst bevis för att landet har tillräcklig politisk vilja eller tillräckliga rättsliga eller institutionella resurser för att hantera en tillströmning av medborgare, och än mindre för att skydda deras mänskliga rättigheter. Det är ytterst viktigt att vi ledamöter som är engagerade i att skydda de mänskliga rättigheterna är medvetna om återtagandeavtalens dolda sammanhang, och därför måste vi kräva att de mänskliga rättigheterna och insynen prioriteras när återtagandeavtal ingås.

  Nicole Kiil-Nielsen (Verts/ALE). – (FR) Fru talman! Kommissionen skrev 2005 att de avvisningsbeslut som fattas av medlemsstaternas behöriga myndigheter måste följa Genèvekonventionen från 1951, 1967 års protokoll till denna samt internationella avtal, och hänvisar vidare till att ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling.

Faktum är att det sker allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna i Pakistan: dödsstraff, tortyr, dödsfall i fängsligt förvar, påtvingade försvinnanden och hedersrelaterade brott. Som redan nämnts finns det åtskilliga internationella avtal som landet inte har undertecknat. Hur ska vi kunna veta att de återtagna personernas rättigheter och säkerhet beaktas?

Det finns inga garantier för etniska eller religiösa minoriteter eller för kvinnor. Det står inget om avtalets följder för de afghanska flyktingarna, och det saknas planer för genomförandet av avtalet, som ska övervakas av Europeiska byrån för de grundläggande rättigheterna. För de mänskliga rättigheternas och för den mänskliga värdighetens skull måste parlamentet förkasta detta avtal.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Fru talman! Det är självklart att olagliga pakistanska invandrare ska återvända till sitt ursprungsland. Den fråga vi bör ställa är varför det skulle behövas ett avtal med Pakistan för att de ska beviljas inresa i sitt eget land. Jag borde bli förvånad, men det är jag inte.

Det finns personer som invänder mot att resa tillbaka trots tillstånd från Pakistan. Deras invändning verkar bestå i att Pakistan inte följer de relevanta normerna för mänskliga rättigheter. Det är visserligen sant. Men det gäller också de flesta länder i tredje världen, och faktiskt även några europeiska länder. Anser de att alla olagliga invandrare från länder med bristfälliga normer för de mänskliga rättigheterna borde få stanna? Om de verkligen anser detta måste vi fråga varför de godtar att den återstående befolkningen i dessa farliga länder stannar kvar i dem. Borde vi inte erbjuda alla människor i Pakistan, Kina, Afghanistan, Mellanöstern, Latinamerika och Afrika att bo i Europeiska unionen? Det är den absurda logiken i deras uppfattning.

  Ernst Strasser (PPE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta avtal är riktigt och nödvändigt, och det är tack vare kommissionen som vi nu nått ett resultat. Hänsyn till minimikrav på humanitära normer i ursprungslandet är naturligtvis en grundläggande del av alla återtagandeavtal. Detta är en förutsättning för att man över huvud taget ska ingå den här typen av avtal.

Det handlar inte om asylsökande – och här vänder jag mig till de gröna och till vänstern. Läs avtalet! Det handlar inte om dem som behöver skydd. Det handlar om människor som vistas här olagligt. Det är den gruppen vi talar om här. Asylsökande och avvisning av människor i behov av skydd är inget som kan omfattas av ett återtagandeavtal.

Det vi måste göra nu är att se till att beslut om avvisning också genomförs, eftersom antalet avvisningar som faktiskt verkställs är betydligt mindre än antalet avvisningsbeslut. I detta avseende är jag tacksam för den utvärdering som ni just har lämnat i ert uttalande. Enligt de siffror från 2008 som jag har här var det 609 000 personer som vistades olagligt i EU. Det fattades 608 000 avvisningsbeslut och det var 214 000 personer som faktiskt avvisades. Här behöver vi en gemensam EU-strategi, men för att kunna genomföra den behöver vi också en gemensam strategi med tredjeländerna.

  Rita Borsellino (S&D). – (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dagens debatt om återtagandeavtal får vi inte bortse från den kniviga frågan om avtalet mellan EU och Libyen.

Vi vet att en del av avtalen inriktas på att bekämpa olaglig invandring. Vi är oroade, eftersom kommissionen hittills inte har berättat så mycket för oss om detta problem trots att den enligt Lissabonfördraget är skyldig att omedelbart informera parlamentet.

Som vi vet har Libyen inte undertecknat Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga status, och hittills har landet inte heller visat att man antagit normer för att följa den internationella rätten. Jag tänker på fallet med de eritreanska invandrarna som hålls fångna under omänskliga förhållanden i det libyska centret Brak och även på att man stängt kontoren för FN:s flyktingkommissariat. Men framför allt tänker jag på det som inträffade förra veckan när en libysk patrullbåt öppnade eld mot en italiensk fiskebåt från Mazara del Vallo-flottan på internationellt vatten, detta under förevändningen att det fanns olagliga invandrare ombord. Det är en synnerligen oroväckande incident som för tankarna till avtalet mellan Libyen och Italien. Detta avtal omfattar bland annat återsändande av invandrare till Libyen utan några bestämmelser om rätten att söka asyl eller rätten till en individuell bedömning av varje enskilt fall. Avtalet gör det även tillåtet att använda eldvapen för att stoppa invandrare.

Med tanke på att en del av avtalet dessutom är hemligt i det här fallet undrar jag om kommissionen känner till innehållet och om den i detta fall anser att det är nödvändigt att kräva förklaringar när det gäller de libyska myndigheternas rätt att öppna eld mot fartyg, om de misstänker att de transporterar olagliga invandrare. För om det förhåller sig på detta sätt …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra (PPE). – (ES) Fru talman! Asyl är ett specifikt och definierat rättsligt begrepp som inte har något att göra med ett återtagandeavtal.

Avtalet med Pakistan är ett EU-instrument som ingår i kampen mot olaglig invandring, och handlar inte om internationellt skydd eller asyl.

Det finns inget utrymme för tvivel när det gäller avtalets syfte: återtagande av dels alla pakistanska medborgare som inte uppfyller eller inte längre uppfyller de villkor som gäller för inresa, vistelse eller bosättning i en medlemsstat, dels personer av annan nationalitet eller statslösa personer som har visum eller uppehållstillstånd utfärdat av pakistanska myndigheter och som olagligt rest in i en medlemsstat direkt från Pakistan.

Respeken för de grundläggande mänskliga rättigheterna under återtagandeprocessen måste garanteras genom krav på enlighet med internationell rätt, särskilt principen om ”non-refoulement” och EU-stadgan om de mänskliga rättigheterna.

I korta ordalag ska åtgärderna i avtalet endast gälla personer som vistas olagligt i EU och inte påverka dem som har beviljats visum eller som omfattas av ett pågående ansökningsförfarande om internationellt skydd.

Därför anser jag att vi inte får blanda ihop olika problem som kan stå i vägen för ett avtal som är grundläggande i utvecklingen av EU:s invandringspolitik.

Vi stöder därför avtalet, men kräver garantier från Pakistans sida.

  Emine Bozkurt (S&D). – (NL) Översvämningarna i Pakistan är den svåraste på 80 år och för närvarande syns ingen ände på problemet. Miljoner människor har drabbats. Många har blivit hemlösa och det finns risk för hungersnöd. Ska vi skicka tillbaka människor med samma flygplan som sänder humanitär hjälp till Pakistan?

Det vore oansvarigt med ett avtal mellan EU och Islamiska republiken Pakistan. Vi kan inte bortse från människorättsläget i Pakistan, som lämnar mycket övrigt att önska. Pakistan har inte ens undertecknat Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga status. Vi bör bara ingå avtal med lämpliga villkor, till exempel med krav på undertecknande av Genèvekonventionen eller andra avtal som garanterar de grundläggande rättigheterna.

Därför är jag mycket nyfiken på de avtal som EU förhandlar fram med andra länder. Det viktiga är att vi får tillgång till dessa, så att vi kan se till att avtalen är solida. Hur har det till exempel gått med återtagandeavtalet med Turkiet? Enligt uppgift är förhandlingarna i praktiken slutförda. Några medlemsstater har fortfarande vissa invändningar mot den slutliga texten.

Skulle kommissionsledamoten kunna förklara för oss vad som är stötestenen i förhandlingarna? Vad gör kommissionen för att nå ett fördelaktigt resultat? Och när avtalet har ingåtts, kommer kommissionen då till slut att ta nästa steg? Kommer turiska företagare och studenter att kunna resa utan visum i Europa i slutändan? Det är trots allt skandalöst att EU tillämpar viseringsfrihet gentemot alla möjliga länder men inte gentemot ett av kandidatländerna.

  Birgit Sippel (S&D). – (DE) Fru talman! Föredraganden sade inledningsvis att parlamentet nu måste stödja avtalet. Det kanske var ett misstag i tolkningen, men jag vill ändå klargöra att jag inte är tvungen att stödja detta avtal och att jag definitivt inte kommer att stödja det.

Eftersom detta avtal är det första sedan Lissabonfördragets ikraftträdande kommer det att sända en särskilt viktig signal. Men vad är det vi signalerar till EU och omvärlden? Framför allt ser jag hur de som förespråkar avtalet tillämpar en biblisk princip. Vi avsäger oss allt ansvar, för vi har ju trots allt ett avtal. Men vi har ingen som helst aning om vad som händer med de människor vi skickar tillbaka till dessa länder. Jag hade velat se större lyhördhet i frågan om behandling av flyktingar och respekt för de mänskliga rättigheterna. Om detta avtal antas kommer det allvarligt att skada vår trovärdighet i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter. Därför uppmanar jag än en gång mina kolleger att inte stödja detta avtal.

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Kombinationen av restriktiva åtgärder för att skydda EU:s yttre gräns och sträng tillämpning av återtagandeavtal kan stoppa strömmen av olagliga invandrare. Lampedusa ett imponerande exempel på detta. Fram till 2008 strömmade varje år tiotusentals personer mot Italiens kust, men nu blir de allt färre i de tidigare överfulla flyktinglägren. Parlamentet bör därför stödja kommissionen i insatserna att snabbt förhandla fram ytterligare avtal, till exempel med Turkiet.

Men i samband med detta måste man bestämt avvisa absurda krav, såsom när Libyens statsöverhuvud Muammar al-Kadhaffi begärde att EU skulle betala Afrika minst 5 miljarder euro per år för att bekämpa olaglig invandring. I stället måste alla de ekonomiska bidrag som EU ger, till exempel utvecklingsbiståndet, kopplas samman med staternas vilja att faktiskt samarbeta med EU i kampen mot olaglig invandring. Vi måste också bekämpa utnyttjandet av asylsystemet och falska asylsökningar i hela EU samt stärka Frontex, den europeiska byrån för gränsskydd, på ett sätt som faktiskt ger effekt.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Cirka 80 procent av de olagliga invandrare som upptäckts vid EU:s yttre gräns påträffas i Grekland. Cirka 126 000 olagliga invandrare greps i Grekland 2009. Av dessa kom cirka 5 000 (närmare bestämt 4 852) från Pakistan och 36 472 från Turkiet.

Av detta drar jag följande slutsats: Avtalet med Pakistan är mycket viktigt och har faktiskt tagit mycket lång tid. Det har gått åtta år nu. I artikel 16 regleras skyddet av de mänskliga rättigheterna och vi har höga förväntningar på detta avtal.

Jag vill påminna parlamentet om att Spanien, Malta och Italien har ett begränsat antal olagliga invandrare tack vare sådana avtal. Fru kommissionsledamot, jag utgår ifrån att det inte kommer att ta åtta år till att ingå ett avtal med Turkiet. Ni har många gånger sagt att vi är i slutskedet. Men något tillkännagivande har inte gjorts. Jag utgår ifrån att det inte blir några ytterligare fördröjningar. Vi har ingen tid att förlora.

  Franziska Keller (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Något som inte verkar vara så uppenbart här är att personer som betecknas som olagliga inte nödvändigtvis har rest in i EU på ett olagligt sätt. De kan mycket väl vara asylsökande som fått avslag på sina ansökningar eller personer som kom hit med turistvisum och stannade längre. Det är inte samma sak som att ha rest in med kriminell hjälp på ett högst olagligt sätt.

Fru Malmström, ni sade att ni ville uppfylla EU-medborgarnas förväntningar. Vad våra medborgare förväntar sig är ett EU med mänskliga rättigheter och respekt för människor. Dessa förväntningar bör också uppfyllas. Jag undrar hur ni ska kunna övervaka situationen för de personer som skickas tillbaka och se till att de inte blir förföljda eller torterade. Hur tänker ni få insyn i detta? Hur ska det ske rent praktiskt?

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! Man måste ha perspektiv på den stora eufori som följt av Turkiets demokratiska framsteg i samband med den senaste folkomröstningen. Turkiet har hittills inte lyckats samarbeta med EU när det gäller återsändande av flyktingar och migranter. I detta avseende är Turkiet inte bara ursprungsland utan ofta även transitland för flyktingar från Mellanöstern, Irak och Iran. Men det krävs samarbete om vårt gemensamma försvar mot flyktingar. Frontex finns visserligen till hands för att assistera i tekniska frågor, men det innebär naturligtvis inte att EU ska behöva bära de allmänna kostnaderna för Turkiets gränsskydd. EU kan inte vara Ankaras kassako, och föranslutningsstödet är hur som helst mycket generöst tilltaget. Turkiet måste därför följa Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga status, och bristerna i de grundläggande rättigheterna får inte utnyttjas som ursäkt för att inte skicka tillbaka flyktingar. Vi kan inte godta att Ankara å ena sidan vill ha närmare förbindelser med Bryssel men å andra sidan frikostigt låter flyktingar passera till det Eldorado som EU förväntas vara. Ett återtagandeavtal måste därför ingås så snart som möjligt.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) I den här debatten vill jag ta upp situationen i ett av tredjeländerna, nämligen Republiken Moldavien.

Återtagandeavtalet mellan Moldavien och EU ratificerades av Europaparlamentet 2007. Men det finns brister i denna politik. Man har inte gjort tillräckliga utvärderingar av följderna för Moldavien, och det har inte funnits tillräcklig insyn i förhandlingarna om och genomförandet av avtalet. Under det kommunistiska styret 2001–2009 migrerade över 600 000 personer från Republiken Moldavien till EU. Ett av skälen var bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna. Detta framgår bland annat av det stora antalet vittnesmål som lämnats i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

För att lösa dessa problem måste EU föra en lämplig handelspolitik och ge mer utvecklingsstöd. Med hänsyn till detta anser jag att EU:s initiativ för ekonomiskt stöd till Moldavien måste fortsätta.

  Harlem Désir (S&D). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I morgon uppmanas parlamentet för första gången att ta ställning till ett återtagandeavtal. Det är en mycket viktig uppgift som jag anser att parlamentet måste ta på allvar, eftersom det handlar om säkerheten för de personer som berörs.

Pakistan är en stat som varken har undertecknat eller ratificerat Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga status eller konventionen om statslösa personers rättsliga ställning. Detta avtal skulle kunna påverka inte bara pakistanska medborgare utan även andra länders medborgare som flyr från krig och förföljelse. Jag tänker särskilt på afghanerna, som enligt detta avtal mycket väl skulle kunna bli skickade till en stat som inte ger några som helst garantier.

Parlamentets första och enligt min mening mest berättigade krav är därför att vi ska få en utvärdering av de tidigare återtagandeavtalen, eftersom detta trots allt är vad kommissionen har lovat.

För det andra begär vi att Pakistan ska underteckna dessa Genèvekonventioner innan något avtal är att tänka på.

För det tredje – och detta är det allra minsta man kan begära – vill vi att parlament ska få delta i den gemensamma kommittén för återtagande, och med andra ord att vi även får möjlighet att övervaka villkoren för genomförandet av ett eventuellt avtal i framtiden.

Som läget är nu tycker jag inte att vi ska godkänna avtalet i morgon.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Jag skulle gärna diskutera Turkiet, Libyen och Moldavien med er, men vi börjar få ont om tid, så jag ska hålla mig till debattämnet. Men jag kommer gärna tillbaka en annan gång och diskuterar dessa frågor med er.

Som några talare nämnt har vi diskuterat återtagandeavtalet med Pakistan i många år. Jag tror att ni alla håller med om att det är mycket bättre att vi får ett EU-avtal med Pakistan i stället för flera mer eller mindre oklara bilaterala avtal. Ett EU-avtal kan övervakas, kontrolleras och är mycket öppnare för insyn. Vi kan diskutera det här i parlamentet, vi får större genomslagskraft i frågor som gäller grundläggande rättigheter och mänskliga rättigheter och vi får större rättslig klarhet.

Jag vill understryka det jag redan sagt i mina inledande kommentarer, nämligen att EU:s regelverk på asylområdet kräver att medlemsstaterna beviljar ett tredjelands medborgare eller statslösa personer internationellt skydd om man efter att ha gjort en individuell prövning av asylansökan kan fastslå att den asylsökande är i behov av internationellt skydd.

I det så kallade skyddsdirektivet anges relativa kriterier för detta, och ni vet alla att jag vill stärka detta direktiv och att förhandlingar pågår. Återtagandeavtal kan emellertid inte befria medlemsstaterna från denna grundläggande skyldighet och plikt.

Den förklaring om information till parlamentet och ökad insyn som vi har enats om är mycket viktig, och kommissionen förbinder sig att följa den. Som jag nämnde kommer det att ske en utvärdering av alla återtagandeavtal. Denna utvärdering kommer att bli utgångspunkten för en kommande strategi om återtagande i framtiden, och jag ser fram emot att diskutera detta med er.

När det gäller frågan om hur vi ska kontrollera vad som sker med dessa personer finns det naturligtvis ingen möjlighet för kommissionen att kontrollera alla dessa individer. Medlemsstaterna är inte skyldiga att göra detta. De är inte skyldiga att rapportera till kommissionen, men med tanke på den kommande utvärderingen ska vi ta upp frågan och se hur samarbetet kan utökas mellan medlemsstaterna, de icke-statliga organisationerna och dem som arbetar på plats, så att man gör framsteg med detta.

Den här utvärderingen är alltså mycket viktig. Den kommer att ligga till grund för återtagandepolitiken i framtiden, men detta får inte hindra oss från att göra framsteg med det avtal som vi nu står inför.

Det här avtalet är viktigt för att vi ska kunna styra vår invandringspolitik på lämpligt sätt, och samtidigt som jag lovar att återkomma snarast möjligt med utvärderingen vill jag uppmana er att rösta för återtagandeavtalet i morgon.

  Csaba Sógor, föredragande. – (HU) Herr talman! Jag hoppas att ni inte är för stränga mot mig, eftersom jag bara använde tre minuter och tjugo sekunder av mina första fyra minuter. Jag ber om ursäkt om jag råkar ta lite längre tid i anspråk denna gång.

Vi är djupt berörda av det som hänt i Pakistan under översvämningarna, och vi är fortfarande oroade över alla överträdelser av de mänskliga rättigheterna som sker såväl i Pakistan som på andra håll i världen. Men det är ännu mer oroväckande när de mänskliga rättigheterna överträds även i länder som har undertecknat Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga status. Och det är ännu mer oroväckande att några av våra kolleger, som med rätta stöder folket i Pakistan och uttalar sig mot överträdelser av de mänskliga rättigheterna, eventuellt inte erkänner nationella minoriteter i sin egen medlemsstat.

Jag vill upprepa det jag sade tidigare i debatten: Människorättsfrågan är självklart mycket viktig, men detta avtal handlar inte främst om människorättsfrågor. Det handlar dessutom om EU-medborgare och medlemsstater som vänder sig till oss av säkerhetsskäl. Låt mig ta upp ett exempel från maj 2010 i Storbritannien. Två pakistanska studenter, Abid Nasser och Ahmad Faraz Khan, greps för misstanke om terrorism. Den brittiska domstolen konstaterade att det skulle innebära fara för de bägge studenternas liv om de återsändes till Pakistan, så de tilläts stanna i Storbritannien. När vi talar om att återsända människor har vi därför all anledning att ta hänsyn till Pakistans överträdelser av de mänskliga rättigheterna, men vi bör främst överlåta detta åt medlemsstaternas domare och domstolar, och då kanske vi kan se till att enskilda personers mänskliga rättigheter inte överträds.

Pakistan uppfyller på många sätt inte dessa kriterier, men vi får inte glömma att landet haft ett departement för minoriteter sedan 2004 och att det i år, kanske även tack vare er kritik, har ratificerat två internationella avtal, nämligen den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och FN:s konvention från 1984 mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Jag måste säga att de kan ha ändrat sig och ratificerade det på grund av att ni var kritiska mot detta avtal, men jag vill även påpeka att om ni röstar nej i morgon kommer er röst att betyda att ni inte litar på domstolarna i era egna medlemsstater. Därför uppmanar jag alla att ge Pakistan en chans att fortsätta på denna väg efter nästan tio års förhandlingar och enande. Förhoppningsvis kommer landet att underteckna även Genèvekonventionen.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon (tisdagen den 21 september 2010) kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Krzysztof Lisek (PPE), skriftlig. – (PL) Mina damer och herrar! Inom ramen för debatten om återtagandeavtalet mellan EU och Pakistan och gemenskapens återtagandeavtal med tredjeländer vill jag uppmärksamma några frågor som rör arbetet med innehållet i ett avtal mellan EU och Georgien om återtagande av personer som uppehåller sig olagligt på något av parternas territorier.

I denna fråga eftersträvar vi i princip att stärka samarbetet mellan EU och Georgien för att bekämpa olaglig invandring mer effektivt, och därför koncentrerar vi oss ömsesidigt på att upprätta tillräckligt snabba och effektiva förfaranden, som ger möjlighet att fastställa personers identitet och se till att de personer som inte eller inte längre uppfyller villkoren för inresa, vistelse eller bosättning i Georgien eller i en EU-medlemsstat kan återsändas och resa på ett säkert sätt och i enlighet med lagstiftningen. Jag anser att ett sådant avtal bör träda i kraft så snart som möjligt, eftersom detta ärende inte omgärdas av en mängd kontroversiella frågor till skillnad från ärendet med Pakistan. Tvärtom är det så att Georgien respekterar de mänskliga rättigheterna och har undertecknat konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 november 1950 samt konventionen om flyktingars rättsliga status av den 28 juli 1951, ändrad genom protokollet om flyktingars rättsliga ställning av den 31 januari 1967. Dessutom är Georgien även medlem i Europarådet.

  Cristian Dan Preda (PPE), skriftlig. – (RO) Jag börjar med att betona symbolvärdet av detta första återtagandeavtal som undertecknas av EU som en enhet. Dessutom är Pakistan en viktig partner till EU, särskilt i kampen mot terrorism. Det råder enighet om att EU måste utarbeta en bättre strategi och öka sitt engagemang i detta land. Jag anser att det krävs en tydlig, välstrukturerad ram för samarbetet med Pakistan när det gäller återtagande. Utan detta avtal utsätter vi oss för risken att medlemsstaterna kommer att återsända olagliga invandrare till detta land utan någon europeisk rättslig ram och på ad hoc-basis. I så fall skulle EU inte ha någon talan i detta, och i synnerhet skulle unionen inte ha en chans att begära garantier för respekt för de grundläggande rättigheterna. Det måste framhållas att EU är företrätt i den gemensamma kommitté för återtagande som bildats i enlighet med artikel 16 i avtalet och som ger möjlighet att övervaka respekten för de grundläggande rättigheterna vid återtaganden. Dessutom behandlas frågan om respekt för de mänskliga rättigheterna i Pakistan i icke-påverkansklausulen i artikel 15.

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Metin Kazak, för utskottet för internationell handel, om handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med Turkiet (A7-0238/2010).

  Metin Kazak, föredragande. – (BG) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den huvudsakliga anledningen till detta betänkande är att Turkiet är en av EU:s viktigaste handelspartner. Enligt den officiella statistiken är Turkiet världens sjuttonde största och Europas sjätte största ekonomi och likaså EU:s sjunde största handelspartner. Handeln mellan EU och Turkiet uppgick till 100 miljarder under 2008, vilket är den högsta siffran hittills.

I samband med detta kan de viktigaste synpunkterna och förslagen till åtgärder i betänkandet från utskottet för internationell handel sammanfattas enligt följande:

För det första har visserligen den tullunion som upprättades 1996 varit en odiskutabel framgång för integrationen av ekonomi och handel mellan EU och Turkiet, men det finns fortfarande kvar såväl icke-tariffära hinder som omfattande administration och komplexa byråkratiska förfaranden, och dessa bör åtgärdas snabbt av Turkiet.

För det andra bör kommission fortsätta sitt engagemang och sin dialog om handel med Turkiet, särskilt inom ramen för den gemensamma rådgivande kommittén och tullunionens gemensamma kommitté. Dessa plattformar måste utnyttjas effektivare om vi ska kunna lösa de återstående problemen på kort tid.

Turkiet uppmanas att sluta tillämpa diskriminerande metoder mot utländska företag genom att ge turkiska budgivare en prisfördel på 15 procent vid offentliga upphandlingar.

Turkiet ännu inte lyckats ingå frihandelsavtal med alla EU:s frihandelsavtalspartner. Detta har en negativ inverkan på Turkiets ekonomi, eftersom de ger EU:s partner ensidigt prioriterat tillträde till den turkiska marknaden.

Vi inser att Turkiet har problem med att sluta sådana avtal, och vi uppmanar kommissionen och rådet att se till att Turkiet inkluderas i konsekvensbedömningar av eventuella framtida frihandelsavtal mellan EU och tredjeländer och att ytterligare förbättra överföringen av information om EU:s ståndpunkt och läget i förhandlingarna om frihandelsavtal.

För det femte är varumärkesförfalskade produkter ett allvarligt problem i de bilaterala handelsförbindelserna. Dessa produkter gör Turkiet mindre attraktivt för utländska direktinvesteringar, och Turkiet bör därför effektivt tillämpa den nya lagstiftningen om immateriella rättigheter.

För det sjätte har Turkiet stort regionalt inlyftande och spelar en mycket viktig roll i Svartahavsregionen, Kaukasien, Medelhavsområdet, Mellanöstern och Centralasien. EU skulle kunna dra stor nytta av dessa regionala plattformar, eftersom de ger tillgång till nya marknader och ger nya tillfällen för att stärka de ekonomiska banden mellan dessa regioner och EU.

För det sjunde bör vi uppmärksamma det största problemet på den turkiska arbetsmarknaden, nämligen den låga sysselsättningsnivån bland kvinnor, som tenderar att arbeta inom den grå sektorn. Turkiet uppmanas därför att sätta kvinnors sysselsättning i centrum för den ekonomiska politiken och socialpolitiken.

Kommissionen och rådet uppmanas att se över de viseringsförfaranden som begränsar rörligheten för turkiska företagare och lastbilschaufförer och utgör ett handelshinder. Samtidigt bör kommissionen kontrollera om medlemsstaterna följer EU-domstolens domar i den här frågan.

Parlamentets politiska grupper har nått en kompromiss om vissa andra områden i betänkandet, och dessutom har jag på eget initiativ lagt fram två ändringsförslag om att uppdatera fattigdomsstatistiken och arbetslöshetsstatistiken i Turkiet samt en kort kommentar om folkomröstningen om den konstitutionella reform som förväntas främja demokratiseringen i Turkiet och leda till ett effektivare genomförande av principerna om en fri marknad.

Jag hoppas att debatten här i parlamentet ska återspegla samma samarbetsanda och konstruktivitet som vi sett under diskussionerna i utskottet för internationell handel.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Jag vill tacka Metin Kazak för hans väl avvägda och rättvisande betänkande om handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med Turkiet. Dessutom vill jag tacka ledamöterna i utskottet för internationell handel för deras värdefulla bidrag till betänkandet.

Betänkandet handlar huvudsakligen om tullunionen mellan EU och Turkiet, men man tar även upp andra frågor, till exempel vägtransporter, kvoter och visering, men eftersom jag är kommissionsledamot med ansvar för handel vill jag dock inte uppehålla mig vid dessa.

Jag behöver inte påminna parlamentet om att Turkiet är en mycket viktig ekonomisk och politisk partner till EU. Turkiet är faktiskt EU:s sjunde största handelspartner och EU är Turkiets största handelspartner. Dessutom är Turkiet det enda land med omfattande handel med EU som har en tullunion med EU. Turkiet är också ett kandidatland. Allt detta tyder på ett helt unikt bilateralt förhållande.

Den rättsliga ramen för handelsförbindelserna mellan EU och Turkiet är tullunionen. Som man påpekar i betänkandet har tullunionen varit ett instrument för att utveckla vår bilaterala handel till nytta för bägge parter. Men ett antal problem kvarstår, och många av dem beror på att Turkiet inte fullt ut och på lämpligt sätt lyckats genomföra tullunionen. Detta har lett till omfattande och växande handelsproblem som har varit olösta i många år. EU har däremot genomfört tullunionen fullt ut.

För några år sedan erbjöd kommissionen Turkiet att fördjupa tullunionen, så att den skulle omfatta ytterligare överenskommelser om bland annat tjänster och offentlig upphandling, men Turkiet antog inte vårt erbjudande.

Kommissionen är redo att ta de steg som behövs för att ytterligare utöka de bilaterala handelsförbindelserna med Turkiet. Jag är redo att tillsammans med Turkiet överväga ytterligare sätt att åtgärda Turkiets problem med de frihandelsavtal som EU ingått med tredjeländer. Rent tekniskt pågår ett betydande arbete för att ge våra turkiska partner information om framsteg i förhandlingar om handelsavtal med andra länder. Vi har också hänvisat till tullunionen mellan EU och Turkiet i de viktiga konsekvensbedömningarna. Vi uppmuntrar regelbundet Turkiet att informera oss i god tid om känsliga frågor och problem. Dessutom informerar vi våra frihandelsavtalspartner om tullunionen mellan EU och Turkiet och uppmanar dem att också ingå ett frihandelsavtal med Turkiet. När EU:s frihandelsavtalspartner gör ett sådant åtagande brukar det införlivas i respektive avtal, antingen som en fullständig artikel eller som en förklaring.

Det är sant att vi har problem med att några medlemsstater inte vill ha med sådana formuleringar i våra frihandelsavtal. Jag beklagar detta, men jag försäkrar er att jag kommer att fortsätta att göra mitt bästa för att se till att tullunionen mellan EU och Turkiet ska fungera bra i fortsättningen.

För att tala klarspråk möter vi visst motstånd och viss ovilja från Turkiets sida att genomföra tullunionen helt och hållet. I betänkandet betonas tydligt vilka områden och vilka av Turkiets åtgärder som inte uppfyller villkoren för tullunionen. Jag utgår ifrån att detta betänkande kommer att bidra till att Turkiet dels vidtar de positiva åtgärder som krävs för att tullunionen ska fungera bättre i sin helhet, dels gör sig redo att förhandla fram ytterligare avtal som skulle stärka vår bilaterala handel och våra ekonomiska förbindelser.

Jag skulle också vilja ta tillfället i akt och berätta att jag personligen engagerar mig i insatserna att skapa bättre handelsförbindelser mellan Turkiet och EU. I juni i år blev jag kontaktad av Turkiets minister för utrikeshandel och vi kom överens om att höras av regelbundet. Nyligen bjöd han in mig till ett möte i Ankara de närmaste månaderna. Det är en inbjudan som jag tackat ja till med förhoppningen att vi ska lyckas lösa de återstående handelsproblemen snabbt, hållbart och vänskapligt.

Tack för er uppmärksamhet.

  Godelieve Quisthoudt-Rowohl, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU och Turkiet är viktiga handelspartner för varandra. Även om Turkiets handel nu är mer varierad än för några år sedan är EU fortfarande Turkiets största handelspartner. Men även det som är bra kan förbättras, och detta är vad betänkandet syftar till.

Vi uppmanar alltså Turkiet att sänka sina höga tullar, exempelvis på jordbruksprodukter, och avskaffa de återstående icke-tariffära hindren för varors fria rörlighet. Handeln skulle också gynnas av förenklade förfaranden och mindre byråkrati. Visserligen har Turkiet också lyckats göra några förbättringar nyligen, som kommissionsledamoten nämnde. Men inflödet av utländska investeringar skulle öka om det vore möjligt att förbättra lagstiftningen om immateriella rättigheter och om Turkiet dessutom faktiskt följde bestämmelserna om detta. Lagstiftningen har inte genomförts effektivt i Turkiet. Vi behöver också uppmana Turkiet att helt och hållet genomföra tilläggsprotokollet till associeringsavtalet. Det finns fortfarande hinder att undanröja för varors fria rörlighet.

Våra diskussioner om Turkiet här i parlamentet, och även i utskottet för internationell handel, är ofta starkt präglade av känslor. Därför vill jag särskilt tacka föredraganden för hans mycket öppna och utmärkta sätt att samarbeta med alla skuggföredragandena. På så vis har han lyckats utarbeta en text som återspeglar alla våra uppfattningar. Detta framgick också vid omröstningen i utskottet. Tack så mycket Metin Kazak.

  Francesca Balzani, för S&D-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! EU och Turkiet har starka handelsförbindelser. Tullunionen har gjort det möjligt för EU och Turkiet att nå en handelsvolym sinsemellan på anmärkningsvärda 100 miljarder euro per år.

Det är framför allt Turkiets geopolitiska läge som gör landet till en viktig länk mellan Medelhavsområdet, Mellanöstern, Asien, Kaukasien och Svartahavsregionen. Men Turkiet är också ett land som skiljer sig mycket från Europa. Det har en helt annan demografisk utveckling, och är ett ungt land som först tog itu med krisen och sedan de svåra reformer som krävdes på grund av den demografiska utvecklingen.

Det är således ett land som kompletterar EU eftersom det på många sätt är så olikt EU, och därför finns det en stor ömsesidig potential. Det är den som vi måste inrikta oss på. Vi måste vara noga med att inte slösa bort denna potential utan omvandla den till lönsamma investeringar.

Det är sant att EU är en viktig handelspartner, men Turkiet vänder alltmer blicken mot Ryssland, Afrika och Mellanöstern. Dessutom omfattar tullunionen ännu inte offentlig upphandling och tjänster, och det finns fortfarande omfattande hinder för den internationella handeln.

Därför måste vi verka för att undanröja hindren för denna potential, och jag anser att betänkandet vi diskuterar i dag och ska rösta om inom de närmaste dagarna går i denna riktning. Det finns nämligen områden där vi verkligen måste utnyttja den här potentialen: energi, miljö, tjänstenätverk och infrastruktur. Därför är detta betänkande ett viktigt steg, och jag tycker att vi ska stödja Metin Kazaks arbete och jag vill tacka honom för det.

  Niccolò Rinaldi, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag välkomnar Metin Kazaks betänkande, som i princip handlar om att EU har ett enastående instrument för att ytterligare utveckla sina förbindelser, även sina politiska förbindelser, med Turkiet, nämligen handelspolitiken.

Turkiets viktiga geostrategiska läge i förhållande till Medelhavsområdet, Mellanöstern, Centralasien och Kaukasus har redan nämnts. I en vacker dikt av den turkiske poeten Nâzım Hikmet kan man läsa att ”detta land har samma form som ett sto som sträcker ut i full galopp ända från Asien till Medelhavet”. Vi skulle gärna vilja se stoet Turkiet som en verklig stöttepelare för förbindelserna med dessa regioner, där Turkiet är ett av centrumen.

Men detta förutsätter att de politiska förbindelserna och handelsförbindelserna med Armenien stabiliseras, att Cypernfrågan får en lösning, och jag vill betona punkt 11 i Metin Kazaks betänkande om tullunionens drivkraft och tillämpning när det gäller den del av Cypern som ockuperas av Turkiet. Allt är alltså inte perfekt. Francesca Balzani påpekade också att det finns problem, särskilt på områdena varumärkesförfalskning, försvar och skydd av immateriella rättigheter samt tullunionens tillämpning inom tjänstesektorn och offentlig upphandling.

Jag vill tacka Metin Kazak. Medelhavsområdet står inför förändring, och vi vill förändra det tillsammans med Turkiet, som enligt Internationella valutafonden förväntas få en tillväxt på 37 procent fram till 2020. Det säger allt vi behöver veta.

  Franziska Keller, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Även jag vill gratulera föredraganden till ett mycket bra betänkande, som också visar hur mycket Turkiet och EU betyder för varandra som handelspartner och hur viktig tullunionen är.

Det finns fortfarande många problem som vi måste lösa på bägge håll, både i Turkiet och i EU. I Turkiet finns ett stort behov av att stärka bland annat arbetstagarnas rättigheter. Men det finns också problem som behöver lösas här i EU, och ett av dem är viseringslättnader. Vi bör införa viseringslättnader inte bara för lastbilschaufförer och företagare utan även för studenter, turister och andra personer, så att vi kan stärka samarbetet inte bara mellan staterna utan även mellan människorna. När det gäller frihandelsavtal bör vi låta Turkiet delta fullt ut vid förhandlingsbordet, eftersom även detta land i hög grad påverkas av frihandelsavtalen.

På det stora hela bör vårt förhållande till Turkiet styras av rättvisa, och det omfattar att tydligt budskap om att EU håller sina löften och välkomnar Turkiet som medlemsstat så snart Turkiet uppfyller Köpenhamnskriterierna.

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Folkomröstningen om grundlagsreformen i Turkiet fick ett positivt resultat, men detta är bara ett litet steg på vägen mot allomfattande personlig och politisk frihet och facklig föreningsfrihet.

En del av kurderna och många andra avstod från att rösta eller röstade mot folkomröstningen, just för att de vill ha mer långtgående förbättringar och självklara rättigheter. Det är beklagligt att det fortfarande inte finns någon lagstiftning som garanterar fullständig respekt för fackföreningars rättigheter, kollektiva förhandlingar och strejkrätt, i enlighet med Internationella arbetsorganisationens normer.

Vi som politisk grupp vill betona att framsteg i ett land inte kan mätas enbart i handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser. Vi välkomnar att Europaparlamentet också har använt detta betänkande för att framföra ett konsekvent budskap till Turkiet. Den selektiva tillämpningen – eller snarare icke-tillämpningen – av tilläggsprotokollet till associeringsavtalet mellan EU och Turkiet, som inte har fått några större återverkningar på anslutningsförhandlingarna, kan inte godtas.

Om Turkiet vill se handel mellan det turkcypriotiska samhället och EU bör landet därför inte söka efter indirekta sätt att erkänna en enhet som är olaglig enligt internationell rätt och FN:s resolutioner. I stället bör det godta förslaget från Republiken Cyperns president, Demetris Christofias, om att Famagusta ska återlämnas till sina rättmätiga invånare genom FN, och att handeln i stadens hamn ska ställas under EU:s beskydd.

Detta förslag, som inte grundas på några dolda motiv, skulle kunna bidra avsevärt till att stärka den turkcypriotiska ekonomin och skulle samtidigt kunna bli en utgångspunkt för mer omfattande insatser för att försona de två befolkningsgrupperna på ön.

  William (The Earl of) Dartmouth, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! I betänkandet beskrivs Turkiet som den sjätte största ekonomin i Europa. Faktum är emellertid att det totala landområdet som tillhör Turkiet uppgår till nästan 780 000 kvadratkilometer, och därav är det endast tre och en halv procent – mindre än 30 000 kvadratkilometer – som faktiskt ligger i Europa. Bara EU skulle kunna klassa Turkiet som ett europeiskt land!

EU har haft tullunionen med Turkiet sedan 1995. Detta är något högst ovanligt. De enda andra länderna med samma ställning är Monaco och Andorra. Jag skulle vilja lyfta fram ett viktigt faktum: Att tullunionen finns och dessutom är framgångsrik innebär att Turkiets medlemskap i EU, som skulle leda till en fullständig politisk union – med alla de långtgående följder detta skulle få – blir fullkomligt onödigt. Detta är något som kommer att diskuteras i Europa en lång tid framöver.

  Laurence J.A.J. Stassen (NI) . – (NL) Herr talman! Framför oss har vi ett betänkande om frihandel och ekonomiska förbindelser med Turkiet. Sedan tullunionen med Turkiet bildades 1996 har handeln mellan Turkiet och de europeiska länderna ökat kraftigt.

Det nederländska frihetspartiet (PVV) ser frihandel som något som bör välkomnas, och vi stöder förslagen om att avlägsna tekniska handelshinder och byråkratiska hinder. Frihandel gynnar oss alla, både Turkiet och EU-länderna. Samtidigt bör det stå klart att samarbetet med Turkiet ska begränsas till handelsförbindelser. PVV vänder sig emot att Turkiet ansluter sig till EU. EU kan ha affärsförbindelser med hela världen, exempelvis med länder som Förenta staterna, Israel och Japan, men det innebär inte att dessa länder också borde bli medlemmar i EU.

Frihandel med Turkiet ska på intet sätt ses som ett språngbräde för turkiskt EU-medlemskap. PVV har inga som helst invändningar mot Turkiet som handelspartner för EU, men avvisar bestämt långtgående europeisk integration och turkiskt medlemskap i EU.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE). – (NL) Som parlamentets Turkiet-fördragande vill jag gratulera betänkandets föredragande till ett tydligt förslag. Jag håller med honom om att tullunionen har medfört stora fördelar för såväl turkiska som europeiska företagare.

Liksom kommissionsledamoten sade har tullunionen emellertid ännu inte fullbordats, och i ett antal avseenden är den långtifrån perfekt. Möjligheterna och utmaningarna för våra handelsförbindelser med Turkiet är uppenbara. De återstående handelshindren och tekniska hindren måste undanröjas utan dröjsmål. Att gå vidare med unionens regelverk kommer också att möjliggöra ytterligare harmonisering. Dessutom är det särskilt viktigt att vi tar upp kampen mot varumärkesförfalskade produkter, eftersom detta är till enormt besvär för många europeiska tillverkare av märkesvaror, och även eftersom varumärkesförfalskade produkter, däribland leksaker, kan vara verkligt farliga – inte minst för turkiska medborgare.

Det finns också mycket att säga om den sociala ekonomin, särskilt om fackliga rättigheter. Om vi vill ha denna sociala ekonomi har åtminstone ett litet steg framåt tagits. På energiområdet har vi gemensamma intressen, så vi bör inrikta oss på dessa. Dessutom har vi frågan om viseringar. Alltför ofta har jag varit med om att folk i Turkiet haft svårigheter eftersom de behandlas annorlunda, och jag vill rikta kommissionsledamotens uppmärksamhet på ytterligare ett fall.

Det är mycket viktigt att Turkiet fullständigt genomför tilläggsprotokollet till associeringsavtalet. Ratificeringen av detta protokoll skulle avlägsna ett enormt hinder för ytterligare handelsförbindelser som skulle kunna vara fördelaktiga för både Turkiet och Europa. Det är bra att vi nu har detta betänkande, och vi kommer att ta upp alla de politiska frågorna och svaren ännu en gång i ett betänkande som utrikesutskottet ska utarbeta.

  Kader Arif (S&D). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt vill jag gärna framföra en allmän synpunkt på betänkandet, som enligt min åsikt speglar vår inställning till Turkiet. Vad jag menar är att det är tvetydigt, även om jag måste gratulera föredraganden och skuggföredragandena till deras arbete. Det avspeglar vår obeslutsamhet gentemot detta land.

Medan ändringsförslagen ett efter ett antogs eller förkastades i utskottet för internationell handel kom en bakomliggande – nästan subliminal – fråga gång på gång på tal. Det var emellertid en fråga som inte riktigt hör till ämnet ekonomiska förbindelser och handelsförbindelser med Turkiet: Är vi för eller mot detta lands anslutning till EU?

Detta avspeglar ett slags tvekan, som inte har uppmärksammats tillräckligt. Bör Turkiet bara betraktas som vilket annat tredjeland som helst som man kan utveckla handelsförbindelser med, eller som ett kandidatland för anslutning, vilket medför särskilda skyldigheter som måste fullgöras av båda parter?

I dagsläget är det verkligen svårt att säga om detta betänkande ger en korrekt bild av våra förbindelser med Turkiet, och i synnerhet om det faktiskt utgör en EU-strategi på detta område. Det beror på hur vi ställer oss i denna fråga: Vill vi helt enkelt ha ett privilegierat partnerskap, eller vill vi faktiskt att Turkiet ska ansluta sig till EU?

Jag vill helt enkelt varna för de motsägelsefulla signaler vi ger. Vi kan inte fortsätta med denna tvetydiga inställning till vårt gemensamma öde samtidigt som vi oroar oss över att Turkiet verkar ta avstånd från EU. Partnerskap kräver uppriktighet, men det kräver också tillit. Det kräver uppriktighet eftersom Turkiet fortfarande behöver göra stora insatser för att genomföra genomgripande reformer och fullgöra sina åtaganden. Det kräver emellertid också tillit, vilket innebär att vi måste ge uppmuntran och positiva signaler.

När turkarna röstade för att reformera sin grundlag för ett par dagar sedan gjorde de också vad EU kräver av dem. De gör nämligen gradvis sin lagstiftning förenlig med våra normer så att Turkiet kan bli en fullfjädrad medlemsstat. Det finns fortfarande lång väg att vandra och mycket arbete att utföra, men vi bör inte skapa ytterligare hinder och förlora syftet med våra förbindelser ur sikte – nämligen medlemskap.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Herr talman! Har det fallit talaren in att den reformerade grundlag han nämnde också innebär att rättsväsendets oberoende har undergrävts avsevärt, och är detta något han ställer sig positiv till?

  Kader Arif (S&D). – (FR) Herr talman! Jag kan bara se gott i en reform av detta slag, som alltid är något ytterst komplext. Att armén nu har mindre makt och att demokratin framskrider är enligt min åsikt en viktig signal till EU.

Man kan alltid kritisera och anse att vissa saker inte har gjorts, men ett steg framåt är ändå ett steg framåt. Jag är inte pessimist av naturen. Jag anser att alla de åtgärder som Turkiet har vidtagit utgör steg i rätt riktning och att detta uttrycker en vilja att ansluta sig till EU. Låt oss därför försöka stödja detta.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden, Metin Kazak. Detta är ett utmärkt betänkande, och till skillnad från föregående talare, Kader Arif, anser jag inte att det borde omfatta allt mellan himmel och jord. Detta är ett betänkande som specifikt handlar om handel och ekonomiska förbindelser. EU:s stora problem är att när ett betänkande utarbetas räknar man upp alla möjliga saker men säger egentligen ingenting om något. I detta fall behandlas de frågor som är relevanta för betänkandet klart och tydligt, och jag vill tacka Metin Kazak för detta.

Den tullunion som EU och Turkiet ingick 1996 har gett Turkiet förankring på de europeiska marknaderna. Landet är en viktig handelspartner för alla de europeiska länderna och för EU. Det är emellertid beklagligt att tullunionen fortfarande verkar dras med alla möjliga slags problem. De turkiska myndigheterna kräver ofta tillstånd och licenser för importerade varor, vilket strider mot avtalet. Vi vet förstås att även EU-länderna gör sig skyldiga till detta. Detta kräver åtgärder på båda sidor för att lösa problemen.

Föredraganden tog upp problemet med varumärkesförfalskning. Detta kommer att kräva mycket mer arbete. Turkiets största problem är givetvis dess gråa ekonomi. Den uppgår till hela 50–70 procent av värdet av landets totala ekonomi. Detta inverkar naturligtvis på handeln och ekonomin, och är något som Turkiet behöver åtgärda.

I framtiden måste särskild uppmärksamhet riktas mot handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser mellan Turkiet och EU, och tullunionen behöver göras mer praktiskt användbar på alla nivåer. Turkiet behöver EU, men EU behöver också Turkiet.

  Niki Tzavela (EFD). – (EL) Herr talman! Även jag vill gratulera Metin Kazak till hans objektiva betänkande. Jag vill emellertid också framföra två realistiska synpunkter.

Den första handlar om punkt 26 om energiförsörjning. Jag anser att både kommissionen och Europaparlamentet har överskattat Turkiets betydelse inom energisektorn. Turkiet producerar inte energi. Turkiet är en sällsynt förbindelseväg för energinät. Detta löser inte några särskilda problem för oss. Det finns andra nät för att överföra energi.

Vi bör vara realistiska och inse att allt vi diskuterar inom energisektorn – Nabuccoprojektet och så vidare – är pappersexercis, för själva landet kan inte förse oss med energi. Tvärtom är det ett land med mycket industrier som behöver energi, och det är ur den synvinkeln vi bör betrakta det.

Den andra punkten som jag vill kommentera gäller handeln: Vi kan inte tala om att öppna upp för handel med Turkiet när marknaden för imitationer av europeiska varor blomstrar i landet. Vart man än går ser man imitationer – onekligen mycket goda imitationer – av europeiska varor i skyltfönster, på utomhusmarknader och i de turkiska basarerna. Dessutom är Turkiet ett införselland för imiterade varor från Fjärran östern. Såvida vi inte löser våra handelsproblem med Turkiet, problem som skadar den europeiska marknaden, kommer vi inte att kunna göra framsteg på andra diskussionsområden.

  Georgios Papastamkos (PPE). – (EL) Herr talman! Vi inser betydelsen av handelsförbindelserna mellan EU och Turkiet. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) intog en ansvarsfull hållning och bidrog därmed till att se till att den ursprungliga texten till det betänkande vi nu debatterar blev så välavvägd som möjligt.

Vi uppmanar Turkiet att fullständigt och utan dröjsmål fullgöra alla sina skyldigheter enligt tilläggsprotokollet till associeringsavtalet mellan EU och Turkiet på ett icke-diskriminerande sätt och att vara medvetet om att underlåtande att göra detta kan få en allvarlig inverkan på förhandlingarna.

Jag vill även instämma med Niccolò Rinaldi och Niki Tzavela och poängtera att Turkiet är ett av de ledande produktionsländerna för de imiterade varor som beslagtas i EU – jag upprepar, ett av de ledande länderna – och att Turkiet inte tillämpar immaterialrättsreglerna på ett effektivt sätt.

EU:s yttre åtgärder, inklusive den gemensamma handelspolitiken, är avsedda att trygga demokratiska principer och respekt för principerna i FN-stadgan och den internationella rätten, och att bygga upp partnerskap med tredjeländer som delar dessa värderingar.

Denna grundläggande princip i Lissabonfördraget måste tillämpas till punkt och pricka. Vi måste alltid ha i åtanke att EU inte förhandlar med Turkiet – det är Turkiet som förhandlar med EU om anslutning. Det är Turkiets sak att anpassa sig. Quod erat demonstrandum – det är Turkiet som ska visa de önskvärda resultaten.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Turkiet är EU:s sjunde största handelspartner och det enda EU-kandidatlandet som har fördelen av en tullunion med EU.

Till följd av detta har Turkiet och EU en särskild relation där handel och ekonomiskt samspel spelar en viktig roll. Mot denna bakgrund behöver båda parter arbeta tillsammans för att samordna sin handelspolitik, särskilt när det gäller att sluta frihandelsavtal med tredjeländer.

Tullunionen behöver också stärkas genom att jordbruksprodukter, tjänster och offentlig upphandling tas med i avtalet, liksom genom att man löser visumproblemen för turkiska handelsidkare som vill resa in i EU.

I en tid då effekterna av den ekonomiska krisen fortfarande är kännbara blir ett närmare samarbete inom ekonomi och handel mellan de två regionala makterna ännu mer nödvändigt. EU måste ge Turkiet tydligare signaler så att man framgångsrikt kan förmedla Europas grundläggande värderingar till detta land.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Turkiet är ett land som länge har förhandlat om anslutning till EU. Förhandlingarna har varit utdragna och komplicerade, delvis för att Turkiets kulturella traditioner ligger mycket långt från de civiliserade värderingarna i dagens Europa.

Ett gediget handelspartnerskap kan bidra till att utveckla samarbete på områden där de turkiska medborgarna och det turkiska samhället är överens med européerna, och skapa ömsesidigt gynnsamma arbets- eller handelsförbindelser. Med sådana goda förbindelser som grund är det sedan möjligt att utveckla bättre personliga förbindelser och bygga upp ömsesidigt förtroende. Det är därför nödvändigt att tala öppet med våra turkiska vänner om alla frågor som bekymrar oss européer som grannar och handelspartner till Turkiet. Exempelvis bör vi utan förskönande omskrivningar klargöra för dem att den som släpper ut varumärkesförfalskade varor på marknaden är en simpel tjuv som grovt plundrar ägarna till upphovsrätter, patent eller andra immateriella rättigheter. Vi måste också förklara för dem att i en tullunion finns inget utrymme för undanflykter eller upprättande av något slags tekniska hinder eller tullmurar mot en handelspartner. Jag anser därför bestämt att det fortfarande finns behov av att tålmodigt uppmuntra våra turkiska vänner att bete sig på ett civiliserat och korrekt sätt på handelsområdet.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE). – (PL) Först av allt vill jag tacka föredraganden, Metin Kazak, för hans goda avsikter och hans ansträngningar att utarbeta ett objektivt betänkande om handelsförbindelserna med Turkiet. Betänkandet täcker de mest kontroversiella frågorna om de negativa aspekterna av den bilaterala förbindelsen, och därför anser jag att det är förtjänstfullt.

Viktigast är att se till att Turkiet fortsätter att anpassa sin ekonomiska lagstiftning till EU:s normer. Praxis som att ge inhemska budgivare en prisfördel på 15 procent vid offentliga upphandlingar är diskriminerande mot utländska investerare. Komplicerade förfaranden och formaliteter, hinder för fri rörlighet för varor eller tariffära hinder samt fortsatta dröjsmål med att genomföra tilläggsprotokollet hindrar dialogen. Bara ett fullständigt genomförande av samtliga antagna avtal kommer att driva utvecklingen av positiva handelsförbindelser vidare och underlätta anslutningen till EU. Jag är övertygad om att Turkiet kommer att lyckas med denna uppgift och jag önskar landet all framgång med genomförandet av ytterligare reformer.

  Mara Bizzotto (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Ekonomiskt sett är det bra för Europa att fördjupa sina handelsförbindelser med närbelägna länder med snabb tillväxt. EU har emellertid alltid, åtminstone i teorin, fört en politik för handel med tredjeländer där sociala och humanitära aspekter tas med i beräkningen.

Därför behöver dessa avtalspunkter genomföras beslutsamt när det gäller Turkiet, ett land som är på väg att återigen bli mer islamiskt, där förhållandena för kvinnor stadigt förvärras och mer än 1 500 kvinnor dödades genom våld i hemmet 2009, och där kristna lever i rädsla för attacker från islamiska extremister. Tänk bara på det brutala mordet på biskop Luigi Padovese.

I betänkandet uppmuntrar parlamentet Turkiet att anta en ledande roll i främjandet av en öppen och rättvis handel. En sak är dock säker: Vi bör vara oroade över den ledande politiska roll som Turkiet försöker att skapa sig i arabvärlden, och över den vänskap som Turkiet odlar med Iran och med terroristgrupper som Hamas.

I vilket fall, om det måste finnas en handelspolitik, så må det väl vara så. Detta får emellertid inte bli till en trojansk häst för att underlätta Turkiets EU-inträde.

  Elisabeth Köstinger (PPE). – (DE) Herr talman! EU och Turkiet har mycket goda ekonomiska förbindelser. Naturligtvis är det viktigt att utveckla handeln med Turkiet ytterligare och på så sätt skapa en hållbar ekonomisk tillväxt för såväl EU som Turkiet. Mot denna bakgrund välkomnar jag initiativbetänkandet, som handlar om den aktuella utvecklingen av handelsförbindelserna, även om denna utveckling inte enbart är positiv. I detta sammanhang vill jag nämna frågor som bekämpning av varumärkesförfalskning och importbegränsningar på farmaceutiska produkter, men också bristande konsekvens på området för offentlig upphandling, som vi behöver granska kritiskt.

Jag vill emellertid särskilt ta upp de protektionistiska åtgärder som vidtagits av Turkiet inom handeln med jordbruksprodukter och som strider mot tullunionens bestämmelser. Andelen sysselsatta inom jordbrukssektorn är över 26 procent i Turkiet. Det är därför förståeligt att särskild vikt läggs vid jordbruket och vid de jordbrukare som är sysselsatta inom denna sektor. Detta får inte under några omständigheter vara till skada för europeiska jordbruksföretag eller strida mot riktlinjerna för tullunionen. Befintliga hinder och protektionistiska åtgärder i Turkiet måste avlägsnas så fort som möjligt inom ramen för de nuvarande avtalen. Export av jordbruksprodukter av hög kvalitet från EU får inte hindras genom orättvisa åtgärder som stör handeln. Det är viktigt att fullständigt klargöra detta i det här sammanhanget.

  Danuta Jazłowiecka (PPE). – (PL) Förbindelserna mellan EU och Turkiet sträcker sig nästan 50 år tillbaka i tiden och har upplevt många medgångar och motgångar, med perioder av såväl nära samarbete som kriser. I över ett årtionde har Turkiet och EU varit förbundna med varandra genom en tullunion som utgör grunden för ömsesidig handel och ekonomiskt samarbete. Liksom Metin Kazak uppger i sitt betänkande har denna tullunion ännu inte genomförts fullständigt. Det finns hinder på båda sidor och vi måste uppmana både Turkiet och medlemsstaterna att avlägsna dessa hinder.

Turkiet är sakta på väg att bli den viktigaste aktören i vad vi anser vara en viktig region, och utan Turkiet kommer insatserna att diversifiera våra gaskällor eller vår gasförsörjning, eller att uppnå stabilitet i Mellanöstern, aldrig att bära frukt. Nära samarbete med Turkiet kommer att bli allt viktigare för oss. Kina visar växande intresse för Turkiets roll som en port till Mellanöstern och Kaukasus. Om vi misslyckas med att övervinna hindren för ömsesidiga handelsförbindelser riskerar vi fortfarande att förlora Turkiet, precis som vi förlorade Afrika.

Vi börjar långsamt se tecken på att folk håller på att tröttna på att beslutet om Turkiets anslutning till EU gång på gång skjuts upp, och på att vi gör tvetydiga uttalanden. Den turkiska allmänheten är på väg att tappa intresset för att gå med i EU, vilket framgår av nyligen genomförda opinionsundersökningar. En fullbordad tullunion skulle kunna bli ett redskap för att upprätta närmare förbindelser, och skulle skapa starka handelsförbindelser och ekonomiska band. Detta är viktigt särskilt med tanke på svårigheten att fastställa en exakt tidsram för Turkiets EU-anslutning.

  Ioan Mircea Paşcu (S&D). – (EN) Herr talman! EU:s handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med Turkiet är även en fråga av politisk betydelse. Även om EU erkänner detta, blir det dock allt svårare för EU att inte ge intryck av att leka stirrleken med Turkiet. Eftersom EU inte är berett att stå för de konsekvenser som det innebär att avbryta anslutningsförhandlingarna, förväntar man sig att Turkiet gör detta eftersom landet har tröttnat på att de är så långdragna och komplicerade.

Den goda nyheten är att turkarna, enligt de senaste uppgifterna, är allt mer missnöjda med EU, och trots att EU har en ledande ställning som Turkiets viktigaste ekonomiska partner är andra partner som Ryssland, Kina, Förenade Arabemiraten, USA och Iran på snabb frammarsch. Framgångar i våra handelsförbindelser med Turkiet bör därför inte skymma behovet av att vi i slutändan måste bestämma oss för om vi ska godkänna Turkiet som EU-medlemsstat eller inte, med tanke på den inverkan som detta beslut kommer att ha på EU:s ställning i världen.

  Oreste Rossi (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi kan naturligtvis inte vara för en åtgärd som innebär en ytterligare liberalisering av handeln mellan Europeiska unionen och Turkiet, särskilt inom jordbrukssektorn.

Det är mycket billigare med arbetskraft där än här, så om vi skulle öppna våra gränser för deras produkter skulle detta medföra skada för EU:s företag. Det skulle innebära orättvis konkurrens. Det är felaktigt att främja Turkiets inträde i Europeiska unionen på ett sådant sätt som ni föreslår, alltså genom att underlätta handeln.

Vi anser att deras politiska, administrativa och sociala system skiljer sig alltför mycket från våra egna. När det gäller respekten för religionsfriheten är vi också ljusår från varandra. Att vara kristen i Turkiet är detsamma som att vara annorlunda. Den religiösa intolerans som finns i huvudstaden liksom i de stora städerna håller på att bli regel i förorter och landsbygdsområden. Därför vägrar vi att missgynna våra företag genom att förenkla Turkiets handel med våra länder.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! När vi i parlamentet talar om hållbara handelsförbindelser och en förbättrad tullunion med Turkiet, måste detta naturligtvis ses som ett led i konvergensprocessen mellan Turkiet och Europeiska unionen och även i den process som, enligt många här i parlamentet, ska leda fram till Turkiets anslutning till EU. Vi vet också att de som är kritiska till denna anslutning alltid talar om ett privilegierat partnerskap, vilket måste vara ett alternativ till anslutning. Jag måste säga att Turkiet i själva verket redan har ett sådant privilegierat partnerskap genom en befintlig tullunion, en tullunion som landet självklart också måste förtjäna på andra, politiska, plan. Om vi beaktar att Turkiet fortfarande inte vill erkänna det armeniska folkmordet, om vi beaktar att Turkiet fortfarande inte vill lösa Cypernfrågan i en europeisk anda och om vi beaktar den fortsatta diskrimineringen av det kurdiska folket, kommer vi då att inse att enbart förbättrade handelsförbindelser inte kommer att möjliggöra en europeisering av Turkiet.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Jag vill börja med att välkomna den positiva utgången av den konstitutionella folkomröstningen den 12 september. Detta framhäver den turkiska befolkningens engagemang för det demokratiska systemet, vilket är det enda godtagbara alternativet för EU.

Innehållet i detta betänkande bekräftar än en gång behovet av att harmonisera Turkiets och EU:s handelspolitik. Genomförandet av effektiva åtgärder som syftar till att undanröja de återstående tekniska hindren inom tullunionen skulle utgöra ett stöd för Turkiet på vägen mot EU-medlemskap. Detta land har uppvisat en oerhörd återhämtningsförmåga när det gäller den ekonomiska krisen. Samtidigt som den globala efterfrågan har minskat har Turkiets utrikeshandelsvolym fördubblats, och den ekonomiska tillväxttakten beräknas bli 7 procent de närmaste åren.

Jag måste betona att förbindelserna mellan Rumänien och Turkiet har utökats på ett betydande sätt under de senaste åren. Bägge länderna är de största handelspartnerna i Balkanområdet, med en årlig handelsvolym på över 7 miljarder US-dollar. Turkiet har också en central roll när det gäller genomförandet av EU:s projekt för utveckling av energiinfrastruktur i allmänhet, till exempel Nabucco.

  Antigoni Papadopoulou (S&D). – (EL) Herr talman! Turkiet har dragit fördel av den mångåriga tullunionen med EU. För att tullunionen ska fungera ännu bättre måste vi dock omedelbart ta itu med flera olösta frågor.

Turkiet måste göra mer för att anpassa sin handelspolitik och regionala handel: Turkiet måste minska byråkratin, förekomsten av förfalskade produkter och kränkningarna av fackföreningars och minoriteters mänskliga rättigheter. Turkiet måste komma till rätta med det låga antalet kvinnor på arbetsmarknaden och främja ungdomssysselsättningen.

Ännu viktigare är dock att Turkiet måste genomföra tilläggsprotokollet till associeringsavtalet fullt ut, häva embargot mot cypriotiska fartyg och flygplan, erkänna Republiken Cypern, anpassa sig till unionens regelverk och respektera Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner när det gäller organisationsrätten, strejkrätten och rätten till kollektivförhandlingar.

  Georgios Koumoutsakos (PPE). – (EL) Herr talman! Jag vill också gratulera Metin Kazak till ett mycket lyckat och objektivt betänkande.

Handelsförbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet är faktiskt oerhört viktiga, och därför måste vi gå mycket varsamt fram på detta område. Vi måste dock även belysa de saker som måste förbättras.

Jag vill därför ta upp två av dessa saker. Vi har på nytt tagit upp frågan och diskussionen om huruvida Turkiet är ett europeiskt eller icke-europeiskt land. Vi vill naturligtvis att Turkiet ska vara ett europeiskt land så att det en dag kan bli en del av den europeiska familjen. När det gäller piratkopierade produkter, imitationsprodukter och det bristande skyddet av immateriella rättigheter är Turkiet dock med all säkerhet mer ett asiatiskt än ett europeiskt land.

För det andra vill jag kommentera en sak som rör tullunionen. Tullunionen utgör kärnan i det europeiska projektet, det vill säga projektet för ett enat Europa. Det är uteslutet att ett kandidatland inte tillämpar en tullunion fullt ut och att Turkiet vägrar ansluta sig till en tullunion med en viss medlemsstat, liksom Turkiet har gjort i fråga om Republiken Cypern.

ORDFÖRANDESKAP: LAMBRINIDIS
Vice talman

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Av det som vi har hört framgår det tydligt att det råder ett stort samförstånd kring detta betänkande. Jag vill bara säga ett par ord om följande frågor: de problem som Turkiet har stött på vid ingåendet av frihandelsavtal med EU:s partner, viseringsfrågan och tillämpningen av immaterialrätten.

För att börja med den senare punkten har tillämpningen av immaterialrätten och produktförfalskning nämnts upprepade gånger under debatten. Jag är också oroad och kommissionen kommer att fortsätta att trycka på dessa frågor. Efter över två år av upprepade krav gick Turkiet nyligen äntligen med på att upprätta en arbetsgrupp för att diskutera immaterialrättsliga frågor. Detta är ett första steg i rätt riktning, och jag hoppas att denna arbetsgrupp kommer att bidra till framsteg i dessa viktiga frågor.

För det andra har Turkiet, när det gäller de problem som landet har mött vid ingåendet av frihandelsavtal, under flera års tid sagt att man drabbas av negativa konsekvenser på grund av svårigheterna att ingå frihandelsavtal med vissa av EU:s frihandelsavtalspartner. Det bör dock betonas att de svåra problemen när det gäller frihandelsavtalen är mycket få. Trots upprepade krav från kommissionens avdelningar har Turkiet dessutom underlåtit att tillhandahålla viktiga uppgifter som visar de påstådda negativa konsekvenserna för den turkiska ekonomin.

Dessutom bör det noteras att kommissionen har handlat helt i linje med tullunionsavtalet och till och med redan har gjort mer än den behöver, genom att hjälpa Turkiet att inleda frihandelsavtalsförhandlingar med frihandelsavtalspartnerna. Vi är beredda att, tillsammans med Turkiet, än en gång försöka bemöta landets betänkligheter i detta avseende. Om detta skulle innebära att den turkiska regeringen bjuds in till kommissionen för att förhandla om frihandelsavtal med tredjeländer är givetvis en helt annan fråga.

Viseringsfrågor omfattas inte av tullunionen. Kommissionen undersöker nu olika former för ett förfarande för att ytterligare förenkla rörligheten för personer mellan EU och Turkiet, särskilt genom ett snabbt införande av EU:s nya viseringskodex som kommer att innebära praktiska förbättringar för turkiska viseringssökande. Kommissionen kommer också att betona sitt åtagande att inleda en dialog som kan leda till en ytterligare förbättrad rörlighet när rådet väl har gett grönt ljus för detta. En förutsättning för detta är dock att återtagandeavtalet mellan EU och Turkiet ingås.

  Metin Kazak, föredragande. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla kolleger, skuggföredragande och kommissionsledamot Karel De Gucht för de ovanligt positiva rekommendationer och åsikter som underlättade debatten om betänkandet om handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med Turkiet.

Jag anser att vi från denna diskussion kan dra slutsatsen att förbindelserna mellan Turkiet och Europeiska unionen verkligen är oerhört viktiga för bägge sidor, och att det inte råder några tvivel om att det är nödvändigt att utveckla dem. I den fråga som några kolleger har ingett om huruvida dessa förbindelser har samband med Turkiets eventuella medlemskap i EU är min ståndpunkt att ju djupare och framgångsrikare handelsförbindelserna och de ekonomiska förbindelserna blir, desto bättre kommer de turkiska medlemskapsförhandlingarna att gå.

Det återstår mycket arbete för Turkiet och EU innan bestämmelserna i tullunionen verkligen har införts och tillämpats fullt ut. Jag anser dock att den främsta förutsättningen för detta är lika stor god vilja och ärlighet från såväl Europeiska unionens som Turkiets sida.

Jag vill återigen tacka alla som har bidragit till denna diskussion, och jag tror att de frågor som har tagits upp kommer att granskas noggrant av utskottet och att de kommer att ge ett riktigt uppsving, en ny dimension och en ny anda i alla olösta frågor inom ramen för tullunionens samrådsmekanism så att de kan lösas inom en snar framtid.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, tisdagen den 21 september kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (EN) Jag ger mitt fulla stöd till betänkandet om handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med Turkiet. Att främja det inbördes förhållandet mellan EU och Turkiet genom stärkta de handelsmässiga och ekonomiska banden kommer att vara till stor nytta för båda sidor. Den allvarliga krisen när det gäller ungdomsarbetslösheten i Turkiet har framhävts, och undanröjandet av de onödiga hindren för handeln och de betungande förfarandena kommer att leda till ökade handelsvolymer som, i sin tur, kommer att inverka positivt på sysselsättningsnivåerna. Man bör stödja de insatser som görs för att fullborda tullunionen och särskilt utöka den så att den även omfattar jordbruksprodukter. En sådan utveckling skulle vara ett tecken på att Turkiet åtar sig att slutföra nödvändiga reformer. Resolutionen efterlyser även åtgärder som skulle ge ett inslag av välkomnande i förbindelserna mellan EU och Turkiet.

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Esther de Lange, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om tillämpningen av EU-lagstiftning som syftar till att bevara biologisk mångfald (2009/2108(INI)) (A7-0241/2010).

  Esther de Lange, föredragande. – (NL) Genom detta initiativbetänkande uttrycker Europaparlamentet sin oro över vår biologiska mångfald, det vill säga vår artrikedom och våra ekosystem. Arterna dör ut i en snabbare takt än någonsin tidigare: 30 procent av amfibierna, över 40 procent av däggdjuren, fåglarna, fjärilarna och reptilerna och till och med över 50 procent av sötvattensfiskarna riskerar att dö ut. Detta är självklart oacceptabelt, inte bara från ett rent biologiskt eller ekologiskt perspektiv. Som jag ser det har vi också en moralisk plikt att lämna planeten i ett sådant skick att även våra barn och barnbarn fortfarande kan njuta av den.

Slutligen ligger det även i vårt ekonomiska intresse att investera i biologisk mångfald. Friska ekosystem reglerar koldioxidhalten, ger rent vatten och bättre skördar och mer råvaror bland annat. Försämringen av dessa ekosystem kostar oss 50 miljarder euro per år i världen och denna räkning kommer bara att stiga. Vi, Europeiska unionen och medlemsstaterna, har misslyckats totalt på detta område. Vi har långt ifrån nått vårt mål att stoppa förlusten av biologisk mångfald fram till 2010.

Den viktigaste frågan nu är hur vi ska se till att vi faktiskt når det nya mål som vi har satt upp för oss själva för 2020. För det första handlar detta givetvis om en politisk vilja, men i mitt betänkande ges även några konkreta förslag. Till exempel måste vi få ett slut på den trångsynta inställningen. Det finns fortfarande ett allt för stort glapp mellan naturpolitik och budget. Detta måste förändras genom en övergripande helhetssyn. Biologisk mångfald bör inte bara ingå i EU:s naturpolitik utan även i politiken på andra områden, till exempel fiskeri-, jordbruks- och regionalpolitiken. Jag vet att de första stegen har tagits i denna riktning, men mer återstår att göra. Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken ger möjligheter i detta avseende, till exempel genom ersättning för sociala tjänster eller kompensation till jordbrukare för hållbar produktion i eller i närheten av naturreservat.

Min andra synpunkt är att vi behöver skapa situationer som alla parter vinner på där ekonomi och ekologi kan gå hand i hand. Detta ger också möjligheter till gröna jobb inom EU.

En annan synpunkt är att vi bör säkra ett bättre samarbete, och inbördes förhållande, mellan Natura 2000-områden. En gränsöverskridande helhetssyn saknas för det mesta i dag, trots att djur och växter inte tar någon som helst hänsyn till nationella gränser. Dessutom uppmanar vi kommissionen att visa ett större ledarskap och en större tydlighet. När allt kommer omkring är skillnaderna medlemsstaterna emellan mycket stora, till exempel när det gäller genomförandet av Natura 2000.

Vi stöder på det hela taget kommissionens förslag och ambition när det gäller att stoppa förlusten av biologisk mångfald fram till 2020. Det är faktiskt en absolut lägsta ambitionsnivå. Vår ambition bör dock också vara att återställa den biologiska mångfalden. Dessutom måste man självklart öka den internationella uppmärksamhet som ägnas åt biologisk mångfald. EU måste tala högt och tydligt och föra ut samma budskap i detta avseende vid Nagoyakonferensen nästa månad.

Vad nya projekt beträffar är det mycket viktigt med konsekvensbedömningar av både de ekologiska och de socioekonomiska effekterna, och inte som någon förhalningstaktik, inte som någon ursäkt, utan för att bringa klarhet i saker och ting.

Slutligen uppmanar vi kommissionen att utarbeta nya EU-åtgärder, till exempel i fråga om invasiva främmande arter. Skyddet av en art kan när allt kommer omkring kräva en aktiv förvaltning av en annan. Utan åtgärder för att ta itu med problemet med gråekorren har den inhemska rödekorren inte stora chanser att överleva i Storbritannien. Frisläppandet av tusentals vilda hamstrar i södra Limburg har visat sig ha en begränsad effekt eftersom en enda räv kan äta 300 hamstrar om året. Kort sagt är det en ambition och realism som förväntas av oss de närmaste åren.

Avslutningsvis vill jag tacka skuggföredragandena för det konstruktiva samarbete som ledde till att detta betänkande antogs enhälligt i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Jag vill även tacka Janez Potočnik, kommissionsledamot med ansvar för miljö, som inte kan vara här i dag eftersom han är i New York i ärenden som rör den biologiska mångfalden. Jag litar dock på att kommissionsledamot Karel De Gucht, som till och med har kunnat lyssna på detta anförande på sitt modersmål, kommer att kunna återge det troget till sin kollega.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Kommissionsledamot Janez Potočnik är just nu i New York för att delta i Förenta nationernas diskussioner om det internationella året för biologisk mångfald, så jag är säker på att ni förstår att han inte kan vara här personligen i dag.

Det tillkommer således mig att på kommissionens vägnar tacka Esther de Lange för att ha utarbetat detta mycket lägliga betänkande om skyddet av den biologiska mångfalden och tillämpningen av EU:s naturlagstiftning. Jag vill betona ordet ”lägligt”, eftersom EU nu står vid ett politiskt vägskäl i politiken om biologisk mångfald och naturskydd.

Kommissionen delar ledamöternas djupa oro över den mycket snabba förlusten av den biologiska mångfalden, vilken människan har orsakat. Kommissionen är medveten om och orolig över den enorma försämringen av de ekosystemtjänster som den biologiska mångfalden ger och som vi alla är beroende av för vår överlevnad.

Sedan 2010-målet antogs har vi i EU åstadkommit många saker som vi kan vara stolta över. EU:s Natura 2000-nätverk av skyddade områden har utökats till att omfatta nästan 20 procent av EU:s territorium och växer fortfarande både på land och till havs. Vi har dock ändå inte lyckats nå vårt tidigare EU-mål att stoppa förlusten av biologisk mångfald fram till 2010. Trots detta misslyckande, och trots svåra diskussioner om en ekonomisk kris i EU utan motstycke, gav man vid Europeiska rådets vårmöte stöd till en ny vision och ett nytt mål för biologisk mångfald.

Vårt nya mål återspeglar en hög ambitionsnivå. EU uppmanas stoppa förlusterna av biologisk mångfald och försämringen av ekosystemtjänster till 2020 och återställa dessa så långt som möjligt samt öka sina insatser för att förhindra globala förluster av biologisk mångfald. I sitt uttalande om tillståndet i unionen, intygade ordförande José Manuel Barroso nyligen sitt åtagande för denna linje, som är en fråga som han fäster största vikt vid och som måste tas itu med omedelbart.

Vi vet vilka de största problemen med att nå målen har varit. Ett av nyckelproblemen är politiken för biologisk mångfald i sig. Biologisk mångfald är ett komplicerat och mångfacetterat område. Det är många som bär ansvaret för problemet, och detta har varit ett handikapp eftersom det hela i slutändan inskränker sig till det vanliga problemet att ingen får skulden när alla är skyldiga.

EU genomgår nu en metamorfos och man ser nu över många politiska områden som har en mycket stor inverkan på den biologiska mångfalden. Så är fallet med den gemensamma jordbrukspolitiken, den gemensamma fiskeripolitiken och sammanhållningspolitiken. Vi står därmed vid ett mycket viktigt vägskäl där vi kan ta den rätta vägen genom att fullständigt integrera biologisk mångfald i dessa politikområden och ta ”den säkra vägen hem” eller göra misstaget att ta en annan väg och aldrig nå vår slutdestination – det överenskomna 2020-målet – och stå inför en oåterkallelig förlust av biologisk mångfald och potentiellt sett katastrofala följder.

I resolutionen talas det mycket om den mycket oroande utvecklingen av förlusten av den biologiska mångfalden i EU och i världen, den enorma belastningen för arterna och ekosystemen, de lösningar som är möjliga, värdet av ekosystemtjänsterna och deras mycket starka samband med millennieutvecklingsmålen och kampen mot klimatförändringarna.

Vi står inför en enorm uppgift för att bevara livet på vår jord, men vi får inte avskräckas av utmaningens omfattning. Kommissionen är verkligen inte avskräckt och vi kommer att utarbeta en ny EU-strategi för att bidra till 2020-målet för biologisk mångfald.

Kommissionen arbetar även på ett meddelande om finansiering av Natura 2000-nätverket av skyddade områden. En bättre användning av den tillgängliga finansieringen kommer säkerligen att ge större vinster när det gäller den biologiska mångfalden och naturskyddet.

Vi samtycker fullständigt till att det avgörande behovet av en fullständig tillämpning av naturlagstiftningen betonas så starkt i betänkandet. Utan denna lagstiftning kommer vi aldrig att kunna nå det nya målet.

Vi ser fram emot diskussionerna med ledamöterna med förhoppning om att tillsammans utforma det åtgärdspaket som kommer att göra det möjligt för oss att nå det nya målet för biologisk mångfald. Jag vill ta tillfället i akt och välkomna det mycket värdefulla bidrag till denna debatt som Esther de Langes betänkande ger.

  Isabella Lövin, föredragande av yttrande från fiskeriutskottet. − Herr talman! Tack Esther de Lange för arbetet med ert betänkande. Jag är väldigt glad att fiskeriutskottet ställer sig bakom en åsikt som framhåller den stora vikten av att vi har konformitet mellan våra olika politikområden. 70-90 procent av alla stora rovfiskar i världens hav har fiskats ut på 50 år och detta är något som EU verkligen måste ta på mycket stort allvar, eftersom det försämrar motståndskraften för ekosystemen i våra hav som i dag desperat behövs för att kunna absorbera koldioxid och på det viset bli en länk i det vi behöver för att hindra klimatförändringarna.

EU måste stå i framkanten för denna fråga i Nagoya i höst och också när det gäller reformeringen av den gemensamma fiskeripolitiken. Vi är väldigt glada att från fiskeriutskottets sida framhäva behovet av fysisk planering i kust- och havsområden och en integrerad havspolitik. Vi kan inte längre låta de olika sektorerna arbeta för sig som om inte naturen hängde samman, och de mål som vi har för att bromsa förlusten av biologisk mångfald är något som måste tas på allvar även i fiskeripolitiken.

  Richard Seeber, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill gratulera Esther de Lange till ett utmärkt betänkande och även skuggföredragandena till ett utmärkt samarbete. Fakta och siffror har lagts fram. De finns i detta betänkande och det är tydligt att vi har en moralisk plikt att bevara den biologiska mångfalden, men vi har även en miljömässig och ekonomisk skyldighet.

Det vore dåraktigt om vi inte lyckas bättre på detta område i framtiden. Enligt min uppfattning finns det bara ett problem och det är acceptansen bland medborgarna. När vi talar om Natura 2000-nätverket kan vi särskilt se att vi har varit mycket framgångsrika med att upprätta och genomföra dessa nätverk i vissa medlemsstater, men inte i andra. Kommissionen bör verkligen ägna större uppmärksamhet åt att se till att samma normer tillämpas överallt, även i detta fall. Många medborgare har inte något emot att man skyddar den biologiska mångfalden. De förstår detta. Vad de däremot inte förstår är att denna fråga hanteras mycket halvhjärtat i vissa medlemsstater och överdrivet noggrant i andra. Om vi lyckas skapa likadana villkor på detta område skulle vi åstadkomma en politisk acceptans bland medborgarna, vilket är ett oeftergivligt villkor för att denna politik ska lyckas på lång sikt.

Jag vädjar därför till kommissionen att utarbeta riktlinjer som åtminstone ger oss enhetliga direktiv på detta område. Just ni, herr talman, är mycket väl bekant med ett land där vissa saker, just på området biologisk mångfald, hanteras mycket vårdslöst och där EU alltid anklagas för att inte behandla alla lika.

  Jo Leinen, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag tänker inte peka finger åt något särskilt land, utan jag tror att kritiken kan riktas mot oss alla, för EU:s strategi för 2010 har inte fungerat och vi behöver fundera på nya förhållningssätt för nästa årtionde som leder fram till 2020. FN:s konferens för parterna i konventionen om biologisk mångfald kommer att äga rum i Nagoya om några veckor, och jag hoppas att den inte kommer att bli en lika stor besvikelse som FN:s klimatkonferens i Köpenhamn. En sådan viktig global naturskyddskonferens får helt enkelt inte bli ett nytt misslyckande, och EU måste spela en central roll för att se till att det inte blir så. Vi måste driva på för ett ambitiöst globalt program för bevarandet av den biologiska mångfalden. Vi måste visa solidaritet när det gäller finansieringen av dessa åtgärder, och EU måste föra ut samma budskap och inte 27 olika.

Undersökningen om ekosystemens och den biologiska mångfaldens ekonomiska aspekter (TEEB-undersökningen) har nämnts. Varje år förlorar man 50 miljarder euro till följd av den minskade artrikedomen. I detta fall är finansiella medel på 0,2 procent av EU:s budget för naturskydd en mycket klen och futtig summa. Vi måste helt enkelt förses med mer pengar för bevarandet av arter inom ramen för det finansiella programmet på medellång sikt. När det gäller EU:s solidaritet med resten av världen behöver vi också ett instrument som vi kan använda för att ge något tillbaka för de arter som vi tar bort, särskilt när det gäller medicinska växter. Utvecklingsländerna måste kompenseras.

Jag anser också att nyckeln till framgång är att se biologisk mångfald som en uppgift som integreras med övrig politik. Jordbruk, skogsbruk, fiske och utnyttjande av marina miljöer är alla frågor som nu måste ses ur ett artrelaterat perspektiv. Ett markskyddsdirektiv kommer också att få en ny betydelse. Marken fungerar som buffert för koldioxid, och förändringar i marken utgör ett mycket negativt scenario.

Parlamentet kommer att försvara den biologiska mångfalden. Gratulationer till föredraganden.

  Gerben-Jan Gerbrandy, för ALDE-gruppen. – (NL) Jag vill också tacka föredraganden för hennes arbete med detta betänkande, som föranleddes av det sorgliga faktum att vår egen EU-strategi för biologisk mångfald misslyckades. Syftet med denna strategi från år 2000 var att stoppa förlusten av biologisk mångfald. Det har visat sig att strategin blev ett riktigt fiasko, inte bara ett misslyckande. När allt kommer omkring har vi inte ens lyckats bromsa förlusttakten. Likt mänskliga parasiter fortsätter vi utnyttja vår planet till max, och vi verkar ha en omättlig hunger.

Har ingenting gjorts? Självklart har saker gjorts. Natura 2000 har blivit en stor framgång i många medlemsstater. Man har nått resultat, men de är alldeles för begränsade. Detta framgår tydligt av den ständigt växande listan över hotade djurarter. Många fina uttalanden har gjorts, till exempel av Europeiska rådet – och ännu ett kommer säkert att göras i morgon i FN:s generalförsamling – men när det kommer till kritan låtsas samma människor som om de inte ser. När skon klämmer och de riktiga besluten måste fattas betraktas genast fiskare viktigare än de många fiskarternas överlevnad, en viss jordbrukare får utöka sitt jordbruk på bekostnad av ett känsligt naturområde och timmerindustrin anses viktigare än bevarandet av skogsmark.

Tack vare inflytelserika undersökningar vet vi att dessa felaktiga beslut på lång sikt kostar 7 procent av den årliga bruttonationalprodukten, som varje år uppgår till 14 biljoner euro – det är 12 nollor! Det är svårt att tänka sig en större morot och piska. De kommande månaderna har vi möjlighet att visa att vi menar allvar, inte bara när det gäller fastställandet av den nya strategin för biologisk mångfald utan även när det gäller fastställandet av den nya jordbrukspolitiken, den nya fiskeripolitiken och de nya handelsavtalen. Det är faktiskt på andra områden som ödet för vår flora och fauna kommer att bestämmas.

Vi får hoppas att samma ministrar som kommer med vackra uttalanden även kommer att hålla sina huvuden högt och visa mod genom att fatta rätt beslut. I annat fall kommer den nya strategin för biologisk mångfald att bli en lika stor papperstiger som den förra. Jag är säker på en sak, och det är att papperstigrar, till skillnad från riktiga tigrar, aldrig dör, för människan skapar sådana mer än tillräckligt.

  Sandrine Bélier, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Liksom redan har nämnts är det nu det internationella året för biologisk mångfald och i år har vi uppmanats att ta itu med en trefaldig kris. De tre sammanflätade delarna kräver en konsekvent och övergripande helhetssyn om vi ska kunna hantera dem och uppstår från en ekologisk kris som får direkta återverkningar på vår ekonomi och sociala modell.

Denna trefaldiga kris har att göra med livssäkerhet, klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald. Jag vill påminna er om att det inte finns någon prislapp på biologisk mångfald. Däremot finns det en kostnad för förlusten, försämringen och förstörelsen av den biologiska mångfalden, vilken bidrar till en ökad fattigdom och skapar orättvisor och betydande förluster i ekonomiska, välfärdsmässiga och kulturella avseenden.

Liksom redan har nämnts – och det är vi är fullt medvetna om – är 40 procent av världsekonomin direkt beroende av de tjänster som naturen tillhandahåller, och 60 procent av dessa minskar kraftigt. EU har förlorat 30 procent av sin biologiska mångfald de senaste 40 åren. Denna förlust uppskattas för närvarande till 1 procent av EU:s BNP – 50 miljarder euro per år – och kan uppgå till 14 000 miljarder euro 2050 om vi inte gör något åt saken. Förlusttakten ökar allt mer och orsakerna till misslyckandet med tidigare EU-politik på detta område är något som vi är väl medvetna om och som anges tydligt i betänkandet. De åtgärder som måste vidtas anges också i betänkandet. Vi hoppas därför att en majoritet röstar för detta, och vi vill tacka Esther de Lange för hennes arbete.

Vi måste nu gå från ord till handling och från avsikter till åtgärder. Det är svårt att tiga still om vissa beklagansvärda saker: den bristande responsen från rådets och kommissionens sida trots behovet av omedelbara åtgärder, att det fjärde markdirektivet fortfarande blockeras av rådet, att miljökravet inom ramen för all offentlig finansiering förkastades med bara en röst i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och det faktum att utmaningarna i samband med biologisk mångfald inte har införlivats i större utsträckning i EU 2020-strategin, för att garantera en hållbar lösning på krisen genom få in ett miljötänkande i vår ekonomiska modell.

Det behövs konsekvens. Det finns fortfarande tid till att förstå och åta oss att se till att vårt naturliga kapital bevaras och stärks. Detta är en investering som vi kommer att vinna på i framtiden.

  Peter van Dalen, för ECR-gruppen. – (NL) Nu av alla gånger, år 2010 och det internationella året för biologisk mångfald, kan vi tyvärr konstatera att målen är långt ifrån uppfyllda. Den biologiska mångfalden i EU och runtom i världen minskar snabbt, vilket är mycket oroväckande. Den biologiska mångfalden utgör kärnan i Guds skapelse och är världens naturkapital. Den utgör grunden för de livsmedel och de råvaror som vi använder och garanterar även ett stabilt klimat.

Det är därför dags att sluta upp med allt prat – även här i parlamentet – och i stället börja vidta konkreta åtgärder på allvar. Kommissionen, medlemsstaterna och Europaparlamentet måste agera samfällt om vi ska nå det ambitiösa 2020-målet, nämligen att stoppa förlusten av den biologiska mångfalden, och ha en global vision för att garantera att ekosystemen skyddas, värderas och återställs.

  João Ferreira, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Att fastställa ett sammanhängande ekologiskt nätverk på EU-nivå, som sammanför viktiga och representativa livsmiljöer som i många fall är hotade, är en viktig förutsättning för att kunna garantera bevarandet av den biologiska mångfalden, men det är inte tillräckligt i sig.

Tillräckliga medel måste ställas till förfogande för förvaltningen av detta nätverk, inte bara för att möjliggöra övervakningen av de faktorer som kan utgöra hot och bevara befintliga områden, utan även för att kunna återställa och omklassificera förstörda områden. Det är därför beklagansvärt att skapandet av Natura 2000-nätverket inte har åtföljts av ett inrättande av särskilda finansiella instrument för att förvalta de områden som ingår i nätverket. Detta har i stor utsträckning äventyrat och äventyrar fortfarande nätverkets effektivitet. De nedskärningar som har gjorts i EU:s finansiella instrument för miljön (Life) i 2020 års budget – samma budget där de militära anslagen har ökats – är också beklagansvärda.

Ett effektivt bevarande av den biologiska mångfalden och alla de otaliga aspekterna av detta måste dock även införlivas i en rad olika politikområden, och det är här som Europeiska unionens politik, från jordbruks- till handelspolitiken, omedelbart måste omformas grundligt. Jag utnyttjar det faktum att den kommissionsledamot som är ansvarig för detta område är här just nu. Mycket måste göras och investeras i EU:s politik för vår biologiska mångfalds bästa.

  Anna Rosbach, för EFD-gruppen. – (DA) Herr talman! Det är faktiskt beklagansvärt att vi har ett betänkande här i dag om biologisk mångfald där det sägs att vi måste ta hand om vår planet. Detta borde vara självklart. Eftersom vi själva uppenbarligen inte kan ta hand om marken, vattnet, bergen, växterna och djuren har vi dock nu ett grundligt och omfattande betänkande som intar en kritisk ståndpunkt i fråga om den dagliga förlusten av biologisk mångfald. Jag håller därför med föredraganden om att den gemensamma fiskeripolitiken måste värna om den biologiska mångfalden. Den kommer att behöva ändras, men detta är nödvändigt.

Detsamma gäller för jordbruket. Det tjänar ingenting till att fortsätta i det gamla bekämpningsmedelsspåret. Bevarandet av den biologiska mångfalden måste integreras även i detta område så att det blir en naturlig del i industrin.

Industrin är en viktig medspelare. Det är svårt att vara konkurrenskraftig på global nivå och samtidigt ta hänsyn till parlamentets önskemål. Jag vill dock säga till dem som är verksamma inom industrin, jordbruket och fisket att de också bor på denna jord och att deras barn också måste kunna höra fåglarna sjunga. Det viktigaste är dock att alla EU-medborgare omsätter alla dessa vackra ord om hänsyn till naturen i praktiken varje dag.

  Cristina Gutiérrez-Cortines (PPE). – (ES) Herr talman! Jag anser att vi under året för biologisk mångfald har talat en hel del om den katastrof som nu pågår men mycket lite om lösningar. Jag anser att samhället är i behov av lösningar och nya sätt för att angripa problemet.

För det första bör indelningen av EU i biogeografiska områden omsättas i en särskild politik, för alla områden i EU har inte samma problem. Vi bör därför ha en mikropolitik om biologisk mångfald, för biologisk mångfald är en lokal fråga.

För det andra är det fruktansvärt att vi vänder ryggen till alla de åtgärder som rör marken och övergivandet av jordbruksmark när djurens näringscykler behöver studeras ingående för varje område. Detta har inte gjorts. Det är inte allmänt känt att det i många områden är så att det kommer att bli fler fåglar om man planterar vissa träd och att det även kommer att bli fler insekter om man planterar vissa växter. Experter medger att bristen på insekter är en oerhört stor tragedi när det gäller förlusten av biologisk mångfald, särskilt med hänsyn till fåglarna. Det sägs ingenting om problemen med marken, insekterna och den organiska rikedomen i marken. Det verkar vara ett brott att tala om mark i EU.

Till sist vill jag säga att markägarna är viktiga. Ett ändringsförslag om intressenter som jag ingav i utskottet förkastades. Men om vi har fåglar och djur, varför får då inte de jordbrukare som planterar de grödor som fåglarna och djuren kommer för att äta ett ord med i laget? Kommer inte ägarna till fåglarnas och djurens livsmiljöer att få ett ord med i laget? Kommer inte jordbrukarna att få ett ord med i laget? Jag anser att denna metod med ideologiska diktatoriska fasoner måste få ett slut i EU om vi vill få en bättre biologisk mångfald.

  Andres Perello Rodriguez (S&D). – (ES) Herr talman! Esther de Lange säger att varningsklockorna ringer och hon har rätt. Något annat som vi hör i anförandena i parlamentet är till exempel frustration över att vi inte har nått millennieutvecklingsmålen.

Sanningen är den att det är mycket som står på spel. Vår naturliga miljö är så skör att om de stora fiskarna en dag skulle bestämma sig för att sluta äta de små fiskarna skulle vi få betala för detta med vår hälsa och välfärd som valuta.

Europeiska unionen har för närvarande en ledarroll i kampen mot klimatförändringarna och har under en tid haft denna roll när det gäller banbrytande åtgärder och bevarande. Det faktum att målen inte har uppfyllts visar dock på en bristande vilja, inte bara när det gäller tillämpningen och samordningen som också har nämnts här utan även när det gäller att gå längre än att bara se till våra extremt begränsade särskilt skyddade områden.

Biologisk mångfald är självklart inget museiföremål som kan stängas in i ett rum och bara tittas till då och då, vilket verkar vara fallet ibland. Biologisk mångfald är levande och har inga gränser, så den täcker hela jorden och ger en dominoeffekt, vilket innebär att om en dominobricka faller kommer de andra också att falla.

Jag vill också uppmärksamma behovet av en global och mer unionsinriktad vilja, särskilt i markrelaterade frågor, för om subsidiaritetsprincipen används som enda metod för förvaltning av mark eller skogsmark skulle detta kunna bli en av de nya, skräckinjagande fienderna till den biologiska mångfalden. Därför uppmärksammar jag punkt 67 och det eventuella omröstningsresultatet. Vidare ber jag er förkasta den andra delen, för jag är övertygad om att en gemensam markpolitik skulle göra det lättare att bevara hela EU:s territorium som – på gott och ont – är så skiftande, lider en så stor brist på en politisk vilja från medlemsstaternas sida och har ett så stort behov av ett större deltagande från Europeiska unionen i ordets bredaste bemärkelse: mer union även för markfrågor.

  Bas Eickhout (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! Jag vill tacka min kollega Esther de Lange för hennes betänkande om biologisk mångfald i EU. EU klarar helt enkelt inte av att stoppa förlusten av biologisk mångfald. Detta är ett allvarligt problem som måste uppmärksammas, och Esther de Lange gör helt rätt i att kräva att detta uppmärksammas.

Vi i parlamentet stöder kommissionen i dess strävan efter att åtminstone ha stoppat förlusten av den biologiska mångfalden fram till 2020. Detta betyder faktiskt något, men om så inte sker måste vi år 2020 återigen dra slutsatsen att målet inte har nåtts. Det innebär att vi måste ändra vår jordbrukspolitik och finansieringen av fiskeripolitiken. Det betyder i sin tur att vi måste ändra vår infrastrukturpolitik och även vårt synsätt på regional utveckling.

Allt detta kommer att diskuteras inom ramen för budgetplanen för den kommande perioden, och jag antar att Esther de Lange och även Peter van Dalen, som har talat så vackert om biologisk mångfald, kommer att ge form åt orden i våra diskussioner om budgetplanen. Det viktiga är när allt kommer omkring att vi – EU – verkligen stärker och skyddar vår politik om biologisk mångfald. Annars kommer den bara att bli ännu ett tomt skal.

  James Nicholson (ECR). – (EN) Herr talman! Detta betänkande erkänner på ett mycket klokt sätt jordbrukarnas viktiga roll för bevarandet av den biologiska mångfalden och deras bidrag till god miljöpraxis i allmänhet.

När vi diskuterar den omedelbart förestående reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken är ett av huvudargumenten i debatten att börja fokusera på jordbrukarnas ansvar i detta avseende och hur de bör kompenseras för de miljövinster eller kollektiva nyttigheter som de tillhandahåller.

Jag anser faktiskt att vi måste ändra synsätt i denna fråga. Jag vill att jordbrukare uppmuntras till att vidta miljöåtgärder på jordbruksområdet i stället för att bli föremål för hårda tvärvillkor.

I detta avseende är jag en förespråkare av moroten snarare än piskan. Esther de Langes betänkande tar upp förslaget om ersättning via en extra direktbetalning, vilket jag anser är ett mycket intressant förslag och tror skulle uppmuntra jordbrukarna att göra mer för att hjälpa till att skydda miljön.

Jag håller inte med dem som säger att vi behöver ett markdirektiv. Jag anser inte att vi behöver detta. Vi har tillräckligt med verktyg i verktygslådan. Vi måste anta de utmaningar som vi nu står inför på detta område, och jag tvekar inte om att vi kommer att kunna göra detta i reformerna.

  Elena Oana Antonescu (PPE). – (RO) Jag vill också gratulera föredraganden Esther de Lange till allt det arbete som hon har lagt ned på att sammanställa och sköta detta ärende.

Allt är beroende av den biologiska mångfalden, oavsett om det handlar om bevarande av de naturliga ekosystemen, klimatreglering, vatten och luft, markens bördighet eller produktion av livsmedel, bränsle, fibrer eller läkemedel. Kommissionen och särskilt medlemsstaterna måste aktivt verka för bevarandet av de naturliga tillgångar som krävs för en hållbar utveckling av våra samhällen, genom att tillhandahålla förnybara resurser och värna om skönhets- och rekreationsvärden, skydd och de ekologiska balanser som krävs för att bevara en hälsosam miljö.

Nyheten om ökade resurser till EU:s finansiella instrument för miljön skulle välkomnas, även om det fortfarande handlar om en liten del av EU:s budget. Vi behöver fler investeringsprogram och vi måste finna nya sätt för att uppmuntra till investeringar som främjar den biologiska mångfalden och samtidigt motarbeta investeringar som påverkar den biologiska mångfalden negativt, inom såväl den offentliga som den privata sektorn. Vi behöver upprätta god praxis för projektens effektivitet och mervärde.

Jag håller med föredraganden när hon uppmanar kommissionen beakta alla de faktorer som påverkar projektens hållbarhet och införa en systematisk uppföljning av projekten.

  Kathleen Van Brempt (S&D). – (NL) Herr talman! När jag lyssnar på mina kolleger här i parlamentet märker jag att det finns ett brett samförstånd om att detta ärende brådskar. Detta stämmer givetvis, men i sådana fall måste vi våga angripa sakens kärna på riktigt.

Förenta nationernas miljöprogram har beräknat att en investering i biologisk mångfald kan ge utdelning: Varje spenderad euro kan ge 3 till 75 gånger så mycket tillbaka. Detta innebär att investeringar i biologisk mångfald också kan ge ett betydande ekonomiskt mervärde. Om så är fallet måste vi dock våga tillämpa denna metod konsekvent inom alla sektorer, inklusive inom fisket, jordbruket och våra strukturfonder. Även om vi har gjort betydande framsteg på jordbruksområdet under de 10–15 senaste åren är vi faktiskt fortfarande mycket långt ifrån vårt slutmål.

Jordbruket kan, om man verkligen vill, hjälpa till att främja den biologiska mångfalden i stället för att förstöra den. Den utmaning som vi måste anta i hela EU är därför faktiskt inte bara att utnyttja det finansiella instrumentet för miljön (Life) utan även att tillämpa denna metod på ett konsekvent sätt inom alla möjliga sektorer.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Detta mycket viktiga betänkande återspeglar behovet av ökade insatser när det gäller biologisk mångfald. Det är beklagansvärt att man inte har nått det EU-mål som man enades om i Göteborg 2001, nämligen att stabilisera förlusten av biologisk mångfald fram till 2010. De konsekvenser som förlusten av biologisk mångfald får äventyrar vår framtid och vårt välbefinnande och får direkta ekonomiska återverkningar. Det är viktigt att lagstiftningen om Natura 2000-näverket tillämpas korrekt för att vi ska nå målen för biologisk mångfald.

I detta avseende uppmanar jag medlemsstaterna att ge högsta prioritet åt tillämpningen av Natura 2000-nätverket. Det är också viktigt att kommissionen ser till att frågor som rör biologisk mångfald integreras i annan politik, till exempel jordbrukspolitiken, fiskeripolitiken, regionalpolitiken, turismpolitiken och utvecklingspolitiken. Budgeten för vetenskaplig forskning om miljö och biologisk mångfald måste ökas i åttonde ramprogrammet för att budgeten ska stå i rimlig proportion till utmaningarna. Därför måste man fastställa ett nytt centralt mål för 2020 som syftar till att förhindra förlusten av biologisk mångfald i EU och på global nivå.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Det finns en sång om att alla Guds skapelser har en plats i kören, att somliga sjunger högt och andra sjunger lågt och att vissa bara klappar händerna. Tyvärr ser vi att många av Guds skapelser börjar bli utrotade, främst på grund av människan, homo sapiens. Det är dags att vi skapar någon mening i hela denna fråga.

Jag håller fullständigt med Esther de Lange och andra talare om att det verkligen är dags för handling. De ekonomiska argumenten är obestridliga: Dagens förlust på 50 miljarder euro, det vill säga 1 procent av BNP, kommer att motsvara 14 biljoner euro år 2050 om ingenting görs.

Detta kan leda till en situation som alla parter vinner på, men det krävs två saker. Jag håller med James Nicholson och är en förespråkare av moroten, absolut när det gäller fiskare och jordbrukare men även inom utbildning, särskilt vad ungdomar beträffar.

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) FN:s generalförsamling har utsett år 2010 till det internationella året för biologisk mångfald. Firandet av detta är ett tillfälle att genomföra en global kampanj för att öka samhällets medvetenhet om biologisk mångfald. Enligt Eurobarometer-uppgifter från april 2010 känner bara 38 procent av de intervjuade personerna till begreppet biologisk mångfald. Vi måste öka medvetenheten om hur viktig den biologiska mångfalden är med avseende på människans livskvalitet och framhäva det som hittills har åstadkommit inom området för skydd av naturresurser, samt uppmuntra till fler och kraftigare insatser för att bekämpa förlusten av biologisk mångfald.

Kulturarvsdagar, där man vanligen firar historiskt eller arkitektoniskt arv, eller vad fransmännen kallar för ”patrimoine”, är ett mycket lyckat koncept. Jag tycker att kommissionen skulle kunna genomföra ett liknande initiativ och instifta dagar där vi firar vårt naturarv, för att öka synligheten och vikten av biologisk mångfald. Jag tycker också, och jag vill komma med en vädjan i detta avseende, att det med tanke på den kommande Nagoyakonferensen för parterna i konventionen om biologisk mångfald är mycket viktigt att Europeiska unionen markerar sin ståndpunkt om strategin för biologisk mångfald efter 2020 i fråga om EU:s finanspolitik och samförståndet bland medlemsstaterna om de åtgärder som de skulle behöva införliva i den nationella lagstiftningen i framtiden.

  Christa Klaß (PPE). – (DE) Herr talman! Vi måste förvalta den oerhört rika gåva som naturen är på ett hållbart och ansvarsfullt sätt. I detta avseende anser jag också att naturen kan bevaras genom markanvändning. Markanvändning och bevarande av biologisk mångfald står inte i kontrast till varandra. En integrerad markanvändning skapar tvärtom livsmiljöer.

Vi ser detta i mitt land till exempel, och effekterna förstärks i de oanvända områden där vingårdar har fått stänga. Den sällsynta apollofjärilen återvänder till dessa områden. Den lever i obevuxna murar snarare än i snåriga områden. Införandet av ett integrerat växtskydd och möjligheten att fokusera plantskyddet på enskilda patogena organismer är särskilt gynnsamt för den biologiska mångfalden. Jordbruket behöver också särskild ersättning för speciella tjänster. Det är viktigt att vi se till att de kan få detta i framtiden genom en bra gemensam jordbrukspolitik i EU.

Vi har redan tagit initiativ till åtskilliga bestämmelser. Vissa av dessa är utan tvekan fortfarande i behov av att prövas. Vi konstaterar även att EU-förordningarna inte tillämpas i lika stor utsträckning i alla medlemsstater. I detta avseende behöver vi skärpta krav på förenlighet och enhetliga kontroller vid genomförandet. När det gäller markskyddet kan medlemsstaterna påbörja arbetet redan nu. Alla behöver inte vänta på ett EU-direktiv.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Jag känner stor tacksamhet mot Esther de Lange, eftersom jag har egen erfarenhet på detta område. Åtskilliga ungerska jordbrukare har kontaktat mig det senaste året för att klaga på att betesbidragen inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att reduceras om vilda träd och buskar inte tas bort. Det har uppstått en tydlig konflikt mellan jordbruksstöd och biologisk mångfald. Å ena sidan betalar vi jordbrukarna för att de ska sätta upp fågelholkar, å andra sidan uppmuntrar vi dem att förstöra den naturliga livsmiljön för fåglar och andra djur. Det finns ett ungerskt ordspråk som sammanfattar detta, nämligen att den högra handen inte vet vad den vänstra gör. Därför är det mycket viktigt att biologisk mångfald prioriteras vid översynen av Natura 2000-programmet nästa år, i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och under utarbetandet av den nya vattenpolitiken 2011–2012.

  Rovana Plumb (S&D). – (RO) Jag vill gratulera föredraganden till ett viktigt betänkande. Jag vill tala om EU:s viktigaste instrument för skydd av den biologiska mångfalden och ekosystemen, nämligen Natura 2000-nätverket, som täcker 18 procent av EU:s och 17,84 procent av Rumäniens markyta.

Enligt kommissionens finansiella beräkningar uppgår den årliga kostnaden för förvaltningen av Natura 2000-nätverket till 6,1 miljarder euro för EU och 342 miljoner euro för Rumänien. Med tanke på att vi har detta mål som vi ska uppnå när det gäller skyddet av den biologiska mångfalden anser jag att kommissionen måste öka de medel som har tilldelats för skyddet av biologisk mångfald i den nya fleråriga budgetplanen från och med 2014 och göra en halvtidsöversyn av den nuvarande budgetramen, särskilt eftersom man inte har nått målet att stoppa förlusten av biologisk mångfald fram till 2010.

  Barbara Matera (PPE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Bevarandet av biologisk mångfald är en viktig och aktuell fråga men som många dock inte tar på allvar.

Relativt många av medborgarna i de 27 medlemsstaterna förstår inte den allvarliga risk som det innebär att förlora den biologiska mångfalden och inte heller de återverkningar som detta skulle kunna få för klimatet, miljön och ekonomin i våra länder.

Det är därför upp till oss att genomföra den gällande EU-lagstiftningen på ett fullständigt och effektivt sätt, integrera finansieringskällorna i politiken för bevarande av biologisk mångfald i EU och förenkla reglerna för tillgång till finansiering för lokala projekt. Jag talar om Life-programmet, som Elena Oana Antonescu också nämnde.

Bevarandet av livsmiljöer såväl på land som till havs måste prioriteras inom EU, men även i alla de medlemsstater som måste arbeta med att harmonisera sina åtgärder. Bevarandet av biologisk mångfald måste göras till ett krav på samtliga lokala nivåer.

Avslutningsvis vill jag påpeka att parlamentet nu har gett en stark signal till EU om förbättrad livskvalitet för oss alla, men framför allt för kommande generationer.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE). – (RO) Jag vill varna för en oroväckande situation med tanke på bakgrunden till detta betänkande. Enligt ett antal studier som nyligen har gjorts har man konstaterat en aldrig tidigare skådad ökning av fiskedödligheten i Svarta havet. De största förorenare som påverkar den marina biologiska mångfalden i detta område är floderna Dnjepr, Don, Dnestr och Donau. De släpper ut 600 000 ton fosfor och 340 ton oorganiskt kväve i Svarta havet varje år. En grupp experter har uppskattat att det marina livet kan ha försvunnit helt och hållet om cirka 30 år på grund av svavelväte.

Jag anser att dessa frågor bör ges högsta prioritet på EU:s dagordning. Därför välkomnar jag det betänkande som har diskuterats i parlamentet i dag och vill även gratulera föredraganden till detta.

  Janusz Wojciechowski (ECR). – (PL) Jag vill gratulera Esther de Lange till hennes utmärkta betänkande. Vår debatt om biologisk mångfald är oerhört viktig, men det verkar som att vi har missat en mycket viktig fråga i våra diskussioner, nämligen frågan om genetiskt modifierade grödor. Dessa grödor utgör ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden. Än så länge odlas det inte många genetiskt modifierade grödor i EU, men vi har satts under tryck att tillåta en framtida odling av dessa. Det är ett mycket farligt scenario. Det är en syn på jordbruket som utgör ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden.

Förlust av den biologiska mångfalden är just det pris som vi skulle få betala om vi skulle tillåta storskaliga monokulturer med genetiskt modifierade grödor. Europeiska unionen bör därför vidta åtgärder för att förhindra detta. Det är sant att det för närvarande inte är möjligt med ett EU-förbud politiskt sett – det är så jag uppfattar de ståndpunkter som de olika grupperna har antagit. Samtidigt bör vi verkligen överväga att dra in EU-stöd från de områden där man odlar genetiskt modifierade grödor, eftersom dessa inte bör finansieras med Europeiska unionens pengar.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Den biologiska mångfalden angår oss alla. Det är nödvändigt med enhetliga direktiv eftersom förstörelsen av ekosystemen och förlusten av den biologiska mångfalden är ett gränsöverskridande problem. Jag stöder därför uppmaningen till kommissionen och medlemsstaterna att förbättra många aspekter när det gäller beslutsstrukturerna och efterlevnaden av bestämmelserna.

  Oreste Rossi (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den biologiska mångfalden är ett mått på alla de olika djur och växter som finns i biosfären: Den är resultatet av en lång evolutionsprocess.

Evolutionen är den mekanism som i över 3 miljarder år har gjort det möjligt för allt liv att anpassa sig till nya förutsättningar på jorden och som måste fortsätta fungera så att den kan stödja olika former av liv i framtiden. Den biologiska mångfalden bör inte bara ses som resultatet av evolutionsprocessen utan även som den reservtank som evolutionen utnyttjar för att åstadkomma alla de genetiska och morfologiska förändringar som ger upphov till nya levande arter.

Den biologiska mångfalden är vår jords livförsäkring, så den måste fortsätta att bevaras utan inskränkningar för den utgör ett universellt naturarv som kan ge direkta fördelar för människan. Den kan till exempel upprätthålla den klimatmässiga balansen, på såväl lokal som global nivå, fungera som studiematerial som gör det möjligt för oss att få viktig kunskap för att förstå biologiska mekanismer liknande människans eller bidra till en hållbar användning av floran och faunan för livsmedels- och läkemedelsändamål.

Det är mycket lämpligt att bevarandet av den biologiska mångfalden är ett av EU:s mål för perioden efter 2010, året för biologisk mångfald.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Låt mig först försöka besvara några viktiga frågor och sedan lämna några avslutande kommentarer.

För det första arbetar kommissionen, när det gäller de gemensamma reglerna om biologisk mångfald, med medlemsstaterna och intressenter för att ta fram riktlinjer på de främsta områden som påverkar naturen, till exempel vindkraft, hamnar och flodmynningar. Vi planerar även en informationskampanj om Natura 2000.

I den nya strategin för biologisk mångfald kommer man att lägga mycket stor tonvikt vid att förbättra integreringen i central EU-politik som påverkar biologisk mångfald, jordbruk, fiske och regional utveckling. Den syftar till att utveckla mätbara ambitioner och uppnåeliga mål för att prioritera åtgärder fram till 2020. Detta kommer att fastställas i en ny handlingsstrategi från kommissionen.

När det gäller markskydd har kommissionens förslag till ramdirektiv blockerats. Vi ser detta som en stor lucka i våra riktlinjer för resursanvändning och hållbara resurser. Vi delar i allra högsta grad er oro över markförsämringen och de miljömässiga konsekvenserna av detta. Ni kan vara säkra på att vi arbetar hårt för att nå framgång i rådet i detta avseende.

Slutligen känns det tryggt att kommissionen och parlamentsledamöterna är överens om att det är brådskande och viktigt att stoppa förlusten av den biologiska mångfalden och återställa ekosystemtjänsterna. Det verkar också som att vi är ense om vad som tyvärr ledde till att vi inte lyckades nå EU:s mål för 2010 om biologisk mångfald. Den vädjan som framförs i resolutionen är klar och entydig: Vi får inte misslyckas igen. Vi kan inte se EU-medborgarna i ögonen år 2020 och erkänna att EU inte har gjort allt för att försöka stoppa förlusten av biologisk mångfald i EU.

Avslutningsvis vill jag bara nämna den slogan som vi använder i vår EU-omfattande kampanj för biologisk mångfald som inleddes i år, året för biologisk mångfald, vilken är att biologisk mångfald rör oss alla (”We are all in this together”). Det är bara tillsammans som vi kan lyckas stoppa massutdöendet och bevara en riklig biologisk mångfald på vår jord.

Jag kommer att vidarebefordra alla era kommentarer till Janez Potočnik, den kommissionsledamot som ansvarar för denna fråga. Som ni vet är han i New York för att närvara vid en stor konferens om just detta ämne.

  Esther de Lange, föredragande. – (NL) Herr talman! Jag vill tacka mina kolleger för alla deras mångfacetterade bidrag. Alla dessa bidrag visar på betydelsen av en övergripande helhetssyn eller integrering. Jag välkomnar kommissionsledamotens uttalade avsikt att beakta detta och lägga stor tonvikt vid det i sin strategi. Jag hoppas följaktligen att strategin ger den tydlighet som vi behöver, till exempel med hänsyn till de stora skillnader som finns medlemsstaterna emellan, vilket Richard Seeber uppmärksammade.

Vad integrering beträffar har allt väsentligt sagts när det gäller jordbrukspolitiken. En sektor som förvaltar mer än 50 procent av landsbygden har i alla händelser en viktig roll i arbetet för att finna en lösning på detta problem. Fiskeri- och strukturpolitiken har också nämnts, och som ett direkt svar till Bas Eickhout vill jag säga att denna integrering givetvis också rör finansieringen, och jag tycker inte att det spelar så stor roll vilken fond finansieringen kommer från eller om man nämner en sak vid dess rätta namn. Det viktiga är att finansieringen är effektiv. Där vi förr i tiden brukade slå en fluga i en smäll, det vill säga nå ett politiskt mål med ett finansiellt utlägg, måste vi nu slå många fler, kanske tre flugor i en smäll i den framtida politiken. Ett utlägg på detta område måste leda till att de politiska målen uppfylls, inte bara inom den berörda sektorn utan även i en andra och helst även i en tredje sektor. Situationer där alla parter vinner är vad detta handlar om, inte minst finansiellt sett.

Vi har redan varit inne på vikten av en internationell helhetssyn och framgång i Nagoya nästa månad. Det finns ytterligare en sak som jag vill säga i markfrågan. Andres Perello Rodriguez sade att det är mycket viktigt med en gemensam helhetssyn på markpolitiken i EU. Detta är det sista vi vill med tanke på att markens beskaffenhet skiljer sig åt helt och hållet runtom i EU. Han är varmt välkommen att komma och titta hur det ser ut där jag bor, ett område som ligger tre meter under havsnivån. Jag anser att markproblemen där är helt annorlunda än på Iberiska halvön. Markpolitikens betydelse lyfts fram i betänkandet och vi uppmanar medlemsstaterna att axla sitt ansvar, men enhetlighet på detta område tycker jag verkar mycket farligt.

En sista kommentar: Vi har nu bara talat om offentliga insatser, uppgifter för statliga myndigheter och offentlig finansiering. Vad vi inte har diskuterat är företagens samhällsansvar, vilket dock också kommer att behöva diskuteras snart. När allt kommer omkring är det först när konsumenterna är beredda att betala ett rimligt pris för hållbara, rättvist producerade varor som det kommer att vara möjligt att nå framgång i denna diskussion.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon (tisdagen den 21 september 2010).

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  János Áder (PPE) , skriftlig. – (HU) Herr talman! Tyvärr måste vi alla erkänna att vi inte har nått målet att stoppa förlusten av biologisk mångfald fram till 2010. Enligt vissa beräkningar har den biologiska mångfalden minskat med 30 procent under de senaste 40 åren samtidigt som orsakerna till denna oerhörda förlust av biologisk mångfald inte har försvagats. Med tanke på detta måste vi för det första komma till rätta med de faktorer som orsakar förlusten av den biologiska mångfalden så snart som möjligt genom politiska åtgärder på olika områden. Detta är en stor utmaning för politikerna eftersom det finns många andra viktiga ekonomiska och sociala intressen som går tvärt emot insatserna att bevara den biologiska mångfalden. Vi måste dock komma ihåg att vi inte får beröva kommande generationer vinsterna med biologisk mångfald medan vi försöker upprätthålla vårt eget välbefinnande och vår ekonomiska utveckling. Jag anser det viktigt att betona den del i betänkandet där man efterlyser åtgärder för att stoppa förlusten av genetisk variation och inhemska arter. Vad vore det ungerska landskapet utan ungersk gråboskap, ungerskt ullsvin, den ungerska svartvitfläckiga boskapen eller den spräckliga ungerska hönan? Eller vad vore det utan äpplen från Törökbálint, valnötter från Milota eller plommon från Beszterce? Bevarandet av den genetiska variationen inom jordbruket och djurhållningen är av avgörande intresse för flera EU-länder, med tanke på det ekonomiska, sociala och miljömässiga värdet, och sist men inte minst, inhemska arters livsmedelssäkerhetsmässiga värde. När det gäller Life+ föreslår jag slutligen att kommissionen noggrant överväger en ökning av EU:s medfinansiering, eftersom det ovanligt höga bidrag som krävs från medlemsstaterna resulterar i att programmet får dåligt genomslag.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Det är nödvändigt att bevara den biologiska mångfalden. Enligt beräkningarna är den globala utdöendetakten är 50 till 1 000 gånger högre än den vanliga naturliga takten. I EU riskerar 42 procent av däggdjuren, 43 procent av fåglarna och 52 procent av sötvattensfiskarna att dö ut. Det uppskattas att förlusttakten kommer att öka tiofalt fram till 2050. Vi måste se till att förlusten av den biologiska mångfalden inte fortsätter i denna nuvarande snabba takt.

Liksom jag sade till rådet vid det senaste sammanträdet är det mycket oroväckande att man inte har nått EU-målen, som fastställdes i Göteborg 2001, om att stoppa förlusten av den biologiska mångfalden fram till 2010. Om man ska kunna undvika betydande miljömässiga, ekologiska och ekonomiska förluster måste man ägna särskild uppmärksamhet åt det grundläggande värde som biologisk mångfald utgör.

Jag efterlyser en långsiktig vision för att återställa den biologiska mångfalden i EU fram till 2050. För att åstadkomma detta måste detta dock stå överst på dagordningen inom ramen för de pågående förhandlingarna om jordbrukets och miljöns framtid, och konkreta åtgärder måste vidtas för att nå verkliga resultat.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Systemet för tvärvillkor utgör en del av den gemensamma jordbrukspolitiken och medför många konsekvenser för markbevarandet. Det innehåller även en kontroll- och sanktioneringsmekanism för att minska direktstödet i händelse av bristande respekt för fastställda reglerna som rör inte bara miljöskydd, folkhälsa, flora och fauna utan även djurs välbefinnande. Systemet för tvärvillkor rör kravet att hålla marken i ett bra skick ur jordbruks- och miljösynpunkt. Jag anser att systemet för tvärvillkor måste tillämpas för direktstöden för inkomster och för majoriteten av de miljöstöd som beviljas som ett led i landsbygdsutvecklingspolitiken. Medlemsstaterna måste också införa denna praxis på nationell eller regional nivå, i överensstämmelse med ett befintligt gemensamt EU-ramverk.

  Robert Dušek (S&D), skriftlig. – (CS) Förlusten av den biologiska mångfalden fortsätter i en extremt snabb takt. Vissa arter dör ut i en takt som är 50 till 1 000 gånger högre än den naturliga takten. Vi måste därför börja prioritera åtgärder för att stoppa förlusten av den biologiska mångfalden, för det första av etiska skäl eftersom vi måste skapa en hållbar planet för framtida generationer. För det andra måste vi göra detta av miljöskäl eftersom en förutsättning för att jorden ska vara beboelig är att det finns en rad olika former av samspel mellan olika arter av levande organismer. För det tredje måste förlusten av den biologiska mångfalden stoppas av ekonomiska skäl eftersom naturen och dess ursprungliga mångfald är resurser som är grundläggande för allt liv – livsmedel, vatten, bränsle och fibrer – och förnyar jordens fruktbarhet och säkerställer pollineringen av växter. Att bevara den biologiska mångfalden är även nödvändigt för att mildra tecknen på och konsekvenserna av klimatförändringarna, eftersom markens system och de marina systemen absorberar koldioxid och är den enda naturliga mekanismen för att ta upp och lagra kol. Miljödirektivet kommer att göra det möjligt att genomföra lokalt anpassade åtgärder. Det är dock nödvändigt att se till att det inte finns några stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller skyddet av den biologiska mångfalden. Det är nödvändigt att fastställa skyddsprinciper som alltid måste respekteras. Det är också nödvändigt att utöka skyddet av den biologiska mångfalden inom fisket. Jordbrukare har en särskild roll när det gäller det effektiva skyddet av biologisk mångfald. Vad befolkningstillväxten beträffar kommer det att bli nödvändigt att öka produktionen och samtidigt underlätta livet på landsbygden och upprätthålla den biologiska mångfalden på ett sådant sätt att det råder en balans mellan dessa tre aspekter.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) FN har utsett 2010 till det internationella året för biologisk mångfald. EU kommer tyvärr inte att nå sitt mål för biologisk mångfald för 2010. Förlusten av den biologiska mångfalden fortsätter i en oroväckande takt. Det beräknas att förlusttakten kommer att öka till en nivå fram till 2050 som är tio gånger högre än den nuvarande nivån. I EU riskerar 42 procent av däggdjuren, 43 procent av fåglarna, 45 procent av fjärilarna, 30 procent av amfibierna, 45 procent av reptilerna och 52 procent av sötvattensfiskarna att dö ut. I sin halvtidsutvärdering av genomförandet av gemenskapens handlingsplan för biologisk mångfald från 2008 konstaterade kommissionen att upp till 50 procent av arterna och upp till 80 procent av livsmiljöerna av europeiskt bevarandeintresse har en ogynnsam status. Denna förlust av den biologiska mångfalden är oacceptabel, inte bara ur ett etiskt utan även ur ett ekologiskt och ekonomiskt perspektiv, eftersom vi berövar framtida generationer möjligheten att åtnjuta en sund biologisk mångfald. EU:s politik för skydd av den biologiska mångfalden behöver samordnas och integreras i övrig politik, särskilt inom området för jordbruk, skogsbruk och fiske, och i politik för förebyggande av naturkatastrofer, för att garantera högsta möjliga skydd för den biologiska mångfalden.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Integreringen av biologisk mångfald i den verksamhet som omfattas av EU-lagstiftningen bör erkännas för dess ekonomiska värde. Jag vill bidra till detta betänkande genom att betona ersättningen för de ytterligare tjänster till förmån för den biologiska mångfalden som jordbrukarna tillhandahåller. Detta bör ta formen av ett bonussystem inom systemet för tvärvillkor där vidtagna åtgärder utöver skyldigheter belönas. Vi understryker också helt riktigt behovet av att främja genetisk variation med hjälp av traditionella jordbrukssorter som är specifika för vissa regioner.

Detta är en mycket viktig fråga som jag är mycket medveten om eftersom en traditionell mjölkkreatursras i den region som jag kommer ifrån, Vogeserna, kommer att försvinna om inget externt stöd ges i tid. Jag vill också mycket gärna påpeka att de projekt som finansieras inom ramen för Life+ måste genomföras ur hållbarhetssynpunkt eftersom vi tyvärr kan konstatera att vissa projekt inte fortsätter så fort finansieringen upphör.

Slutligen delar jag uppfattningen att det är nödvändigt att samla in uppgifter, och jag vill välkomna inrättandet av det nationella övervakningsorganet för jakt i Frankrike. Övervakningsorganet arbetar med migrering och övervintring när det gäller migrerande arter som rör sig över land, särskilt tack vare jägares studier. Detta är ett bevis – om något sådant behövs – för att jägare är aktivt engagerade i skyddet av den biologiska mångfalden.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) Bevarandet av den biologiska mångfalden och ekosystemen är av oskattbart värde för vårt samhälle. Enligt själva tanken med vårt åtagande måste vi bevara vår planet i ett sådant skick att den även kan försörja framtida generationer. Tyvärr är den nuvarande situationen inte hoppingivande. Den biologiska mångfalden minskar drastiskt. Arterna världen över dör ut i en takt som nu kan vara hela 1 000 gånger högre än den naturliga utdöendetakten. Forskare säger att om vi inte gör något kan denna takt öka tiofalt fram till 2050. Förstörelsen av ekosystemen kan också leda till utsläpp av betydande mängder växthusgaser, vilket kan leda till en ytterligare global uppvärmning och en minskning av jordens förmåga att binda koldioxid. Det viktigaste instrument som unionen har för bevarandet av den biologiska mångfalden är Natura 2000-nätverket, som består av särskilda bevarandeområden utsedda av medlemsstaterna. Det främsta målet med nätverket är att bidra till den biologiska mångfalden genom bevarandet av naturliga livsmiljöer samt vilda djur och växter. För att denna överenskommelse ska fungera effektivt krävs dock en omedelbar harmonisering av lagar, inklusive samordnade och entydiga åtgärder på medlemsstatsnivå.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Den enorma förlust av bin som vi har varit med om på senare år, där det ännu inte är klart om orsaken till detta är en minskad biologisk mångfald eller genetiskt modifierade växter, visar oss framför allt att det fortfarande finns en hel del som vi inte känner till. Det är inte bara den biologiska mångfaldens effekter på ekosystemens stabilitet som till stor del är okända. Vi känner inte ens på regional nivå till hur stor variation det finns i ett visst område. Året för biologisk mångfald 2010 bör därför utnyttjas för att förvärva den kunskap som vi nu saknar och även öka medvetenheten – å ena sidan så att länder och lokala myndigheter kan ta hänsyn till den biologiska mångfalden inom ramen för sina åtgärder för en hållbar utveckling, skyddet av kärr och i samband med återställande av vattendrag, och å andra sidan så att medborgarna görs delaktiga i detta. Man behöver bara tänka på parkslide (Fallopia japonica) till exempel. Från början användes den som prydnadsväxt i trädgårdar, men den har nu blivit alltför utbredd och har trängt undan den ursprungliga vegetationen. Växtens rotsystem orsakar dessutom en hel del skada på flodväggar. Vi får inte under några omständigheter låta förbannelsen med monokulturjordbruk eller monokulturskogsbruk vila över oss. Jordbruksreformen kan utnyttjas för att gå från massproduktion till en ökad hållbarhet och främjande av landskapsvårdande åtgärder. Vi behöver också strategier så att klimatskyddande åtgärder i form av energiskog och den biologiska mångfalden inte längre behöver konkurrera om samma växtutrymme.

  Pavel Poc (S&D), skriftlig. – (CS) Jag välkomnar detta betänkande och anser att det utgör ett steg i rätt riktning. Jag tycker dock att man borde ha varit mer kritisk till det som nu görs på detta område och saknar en riktigt ambitiös framtidssyn. De faktiska förhållandena måste till slut erkännas. Europeiska unionen har inte lyckats nå sina mål för att stoppa förlusten av den biologiska mångfalden fram till 2010. Både EU-lagstiftningen och den allmänna inställningen i denna fråga fokuserar fortfarande på artskyddet. Det är nödvändigt att även fokusera på skyddet av ekosystemen, inbegripet planetens ekosystem. Man måste inse, utan religiösa eller ideologiska förutfattade meningar, att människan är en del av planetens biosfär och att människan inte kan existera utan planetens ekosystem. De nuvarande brådskande problemen, inklusive problemet med växthusgaserna, markförstöringen, hotet mot de marina ekosystemen, bristen på livsmedel och så vidare, har en enda gemensam nämnare, nämligen befolkningstrycket från homo sapiens. Om vi inte betraktar problemet från perspektivet med vår egen arts ekologi, och går långt utöver detta och in på de sociala, ekonomiska och politiska områdena, kommer vi år 2020 att upptäcka att vi återigen har misslyckats att nå våra mål att stoppa förlusten av den biologiska mångfalden. Vad värre är kommer vi att upptäcka att planetens ekosystem befinner sig i ett ännu mer ohållbart skick när det gäller den fortsatta existensen av vår egen art.

  Talmannen. – Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.

  Carlos José Iturgaiz Angulo (PPE). – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill framföra ett meddelande till er alla från Oswaldo Payá, som har tilldelats Sacharovpriset av parlamentet.

”Kära vänner! Det kubanska folket vill ha förändring, det vill gå in i en ny fas i livet i fred och lämna allt sådant bakom sig som har att göra med hat, våld, förtryck, lögner och rädsla. Det vill söka försoning, och det vill välja vägen till framgång i varje avseende.

Denna förändring, som har införts genom lag, finns redan i det kubanska folkets hjärtan och sinnen, men folkets medborgerliga och politiska rättigheter måste respekteras. Det måste finnas fria och demokratiska val och en frihet att resa, arbeta och delta i landets ekonomiska, politiska och kulturella liv.

Förändring är rättigheter och dessa rättigheter saknas i Kuba, där många människor fortfarande förföljs för att de verkar för det kubanska folkets rättigheter och till och med fängslas på grund av detta.

Den gemensamma europeiska ståndpunkten utgår från solidaritet och denna ståndpunkt bör upprätthållas. Ni vet säkert att även om den kubanska regeringen inte påbörjar den förändring som många kubaner som stöder Varela-projektet och andra medborgarinitiativ vill ha, finns det människor som arbetar för att åstadkomma denna förändring just nu. Det är dessa initiativ som ni måste stödja, utan att detta strider mot den gemensamma ståndpunkten så att detta också är en gemensam hållning.”

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Att skydda de mänskliga rättigheterna, respektera skillnader mellan människor och visa respekt är lika viktigt i ett demokratiskt samhälle som att bekämpa våld.

Om en högt uppsatt person i samhället, en person som människor hyser respekt för, inte godtar dessa principer i sina offentliga tal, eller till och med gör sig rolig över dem, kan det uppmuntra och stödja ett aggressivt beteende i samhället. Om regeringschefen i en av Europeiska unionens medlemsstater skämtar om Hitler och hans grymheter vid en offentlig sammankomst, och sätter in dem i ett positivt sammanhang, måste ett sådant agerande förkastas, eftersom det annars kan bli allmänt socialt accepterat. Jag uppmanar därför Silvio Berlusconi att ompröva inte bara sina idiotiska skämt om Hitler, utan också sina smaklösa och – måste jag tillägga – dumma rekommendationer till unga kvinnor, vilket antingen beror på omdömeslöshet eller avsaknad av anständighet och respekt för kvinnor.

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I lördags publicerade den italienska tidningen Il fatto quotidiano ett dokument undertecknat av maffiamedlemmen och Palermos förre borgmästare, Vito Ciancimino, där han skrev att Marcello Dell’Utri och Silvio Berlusconi var väldigt lika honom själv, och att de tillhörde samma maffiadominerade politiska system.

Det här kom till domarkårens kännedom när sanningen kom fram om maffiamassakern 1992, då domarna Falcone och Borsellino dödades, och staten förhandlade med maffian om ett slut på ”bombsäsongen”, vilket tycks ha främjat bildandet av premiärministerns parti, Forza Italia, som faktiskt grundades med hjälp av Dell’Utri som dömdes till sju års fängelse för samarbete med maffian och som fortfarande är senator i italienska parlamentet.

Mot den här bakgrunden, och mot bakgrund av mordet på borgmästare Angelo Vassallo som Camorran nyligen utförde, upprepar jag betydelsen av begäran från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa som, till följd av mina fortsatta påtryckningar, återigen har bett utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om en rapport om organiserad brottslighet på EU-nivå.

EU kan inte fortsätta att vända andra kinden till av rädsla för att behöva hantera ett problem som inte längre är lokalt utan globalt, och som just nu kraftigt påverkar en av medlemsstaternas regeringar.

  Michail Tremopoulos (Verts/ALE). – (EL) Herr talman! Som ni vet spelar grönområden en viktig roll i stadsmiljöer. Experter insisterar faktiskt på att det behövs en yta på 7 till 10 kvadratmeter per invånare, vilket är detsamma som genomsnittet i Europa. Stora grekiska städer, med bara 25–35 procent av den här nivån, kvävs dock i dag och har ett akut behov av fler grönområden.

En uppenbar lösning vore att använda befintliga offentliga ytor som grönområden. I dessa ingår de många militärkaserner som ligger mitt i städer och Atens före detta flygplats Hellenikon.

I en skrivelse mellan grekiska regeringen, kommissionen och Internationella valutafonden anges på sidan 28 möjligheten att ompröva användningen av allmän egendom för att betala av på statsskulden. Om begränsade markreserver i slutändan används för det här ändamålet, kommer det att drastiskt stjälpa den miljörelaterade balansen i grekiska städer och det är de kommande generationerna som får stå för kostnaden.

All EU-politik för stadsmiljöer annulleras med bara ett par ord i ett dokument som kommissionen själv ålägger en medlemsstat. Min fråga är: tänker EU-institutionerna acceptera detta?

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) I Polen är allmänheten oroad över att utredningen av flygolyckan med den polske presidentens plan i närheten av Smolensk den 10 april försenas. Det är oacceptabelt att ha en situation där den ryska sidan inte överlämnar dokument, eller gör det mycket sakta, uppenbarligen för att vinna tid. Jag anser att utredningen borde bli en internationell fråga så att Europeiska unionen, inklusive Europaparlamentet, kan använda sitt inflytande för att påskynda utredningen och utöva större internationellt tryck på Ryssland. Jag är rädd för att frågan aldrig kommer att klaras upp utan internationellt tryck och utan påtryckningar från Europaparlamentet och EU. Därför manar jag till solidaritet med Polen i det här ärendet.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Efter den katastrof som orsakades av okontrollerad finansiell spekulation och efter månader av overksamhet och löften om att åtgärder ska vidtas på finansmarknaderna, nåddes vi den här veckan av en bekräftelse från kommissionen. I princip kommer allt att fortsätta som tidigare. Den finansiella spekulationen fortsätter och de huvudsakliga instrumenten finns kvar: derivat, osäkrade försäljningar, swappar och CDS (credit default swaps). Det finns ingen ände på det giftiga skräpet. Skatteparadisen, som det just nu råder dödstystnad kring efter allt väsen och alla tomma ord om att de skulle stoppas, finns kvar.

Allt detta står i kontrast till det kraftfulla våld som användes för att få arbetstagarna och folket att göra stora uppoffringar som stöder missbruket av finansiellt kapital. Reaktionen på att Europeiska unionen uppenbarligen inte har någon som helst aning om vad den ska göra med konsekvenserna av en kris som den har varit med och skapat märks av här, i Portugal, Frankrike, Grekland, Spanien och överallt runt om i Europa, när människorna reser sig upp och kämpar mot den djupa sociala tillbakagång som EU vill tvinga på dem.

  Talmannen. – Nästa talare är Gerard Batten, som utmärker sig genom att vara den första politikern i historien som har kläder med sina partifärger.

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Herr talman! Det verkar som om Nick Clegg, Storbritanniens vice premiärminister, snart kommer att meddela koalitionsregeringens beslut att följa Europadomstolens dom och ge internerna i brittiska fängelser rösträtt.

En talesman för premiärminister David Cameron har enligt uppgift sagt att det vore ”olyckligt” om det generella förbudet försvann helt. Han gick inte vidare och förklarade varför ett delförbud skulle vara mer moraliskt acceptabelt och varför en huligan, inbrottstjuv eller ficktjuv borde få rösta och inte en mördare, våldtäktsman eller pedofil.

Det är en förolämpning mot laglydiga personer och brottsoffer att de som bryter mot lagen också ska ha rätt att välja lagstiftare. En sak kan jag säga helt säkert, och det är att det i nästa manifest från det brittiska partiet Independence Party kommer att finnas ett löfte om att upphäva en sådan lag.

  Talmannen. – Beroende på vem som är ledare för UKIP.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! I dag vill jag återigen ta upp gränsregionen, den adriatiska regionen i europeiska alperna, bestående av Friuli-Venezia Giulia, Slovenien och Kärnten. Den här regionen speglar den språkliga och kulturella mångfalden i Europa och visar hur man kan komma över allvarliga historiska tvister. Konsensusgruppen i Kärnten har till exempel i många år arbetat för att upprätthålla den fredliga samexistensen mellan den tyska majoritetsbefolkningen och den slovenska minoriteten i Kärnten, och har även belönats med Europaparlamentets medborgarpris för sitt arbete.

Detta fredliga samarbete skadades emellertid när Slovenien, före folkomröstningen om gränsavtalet med Kroatien i Ljubljana, hävdade att slovenska Kärnten, Trieste och Gorizia hade tagits, trots att folket i södra Kärnten i en helt demokratisk folkomröstning 1920, med andra ord för exakt 90 år sedan, beslutade att bli en del av Österrike. Slovenien är dessutom på intet sätt någon laglig efterträdare till före detta Jugoslavien och undertecknande part i österrikiska statsfördraget. På sin höjd följer det i Jugoslaviens fotspår och behåller, tvärt emot internationell lag, Avnoj-besluten, vilket inte är bra.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE). – (RO) Jag vill belysa ett oerhört akut problem som just nu råder i Rumänien, men som jag tror finns i alla EU:s medlemsstater i viss form. Jag talar om en allvarlig situation som drabbar små företag och förstör deras möjligheter att växa och återhämta sig efter den ekonomiska krisen.

Nationella rådet för små och medelstora företag uppskattar att åtta av tio företag som har fått EU-medel drar sig ur projekt på grund av att de saknar medfinansiering. Den här situationen gäller alla program som innefattar finansiering från EU. Jag är övertygad om att både EU och medlemsstaterna mot den här bakgrunden är skyldiga att identifiera och genomföra nya åtgärder till stöd för småföretagen, särskilt med tanke på att 70 procent av arbetskraften i EU arbetar i dessa företag.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Vi ska snart påbörja halvtidsöversynen av den fleråriga budgetramen för perioden 2007–2013. Den måste baseras på interinstitutionellt samarbete och erbjuda konkreta lösningar för att lindra effekterna av den ekonomiska och finansiella krisen. Dessutom ger ikraftträdandet av Lissabonfördraget och EU 2020-strategin ett nytt perspektiv på halvtidsöversynen av dagens finansiella utsikter.

Jag uppmanar kommissionen att vara flexibel och snabb när en medlemsstat, enligt förordningen om Europeiska regionala utvecklingsfonden, begär en översyn av de operativa programmen eller av den nationella strategiska referensramen.

Dagens ekonomiska kris kan medföra vissa förändringar i budgetprioriteringarna, speciellt för att garantera tillräcklig finansiering av prioriterade områden. Mot bakgrund av detta efterlyser jag ökad solidaritet och effektivitet när det gäller våra energiresurser samt inom transportinfrastrukturen, jordbruket och infrastrukturen för bredband på landsbygden, samtliga prioriterade områden som kan hjälpa till att skapa nya jobb.

  Antonyia Parvanova (ALDE). – (EN) Jag vill uppmärksamma ett exempel på allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det gäller en bulgarisk medborgare, Mario Abdel Gani el Makusi, som har anklagats för ett brott. Han är son till en palestinier, studerar farmakologi och arresterades den 7 juni i sitt hem i Sofia och fördes till den lokala polisstationen för – enligt polisens utsago – misshandel.

Enligt två vittnen hade Mario vid tidpunkten för brottet varit hemma samt gått och handlat i speceriaffären, vilket har styrkts av inspelningar från sex övervakningskameror i affären. En häktningsorder utan tidsbegränsning utfärdades för honom, och han har nu suttit häktad i 70 dagar. Under hela den här tiden har polisen vägrat att titta på inspelningarna från övervakningskamerorna eller förhöra de vittnen som var tillsammans med honom i hans hem vid det aktuella tillfället, långt från brottsplatsen.

Jag anser att hela fallet mot denna unge man och hans familj helt saknar tidigare motstycke, men incidenter av det här slaget har blivit vanliga i Bulgarien de senaste åren. Därför vill jag framföra åsikten att det är oacceptabelt att polisen arresterar en man som är oskyldig innan motsatsen har bevisats, och sedan håller honom häktad i 70 dagar utan obestridliga bevis.

Jag efterlyser större insyn i hur inrikesministeriet och åklagarväsendet arbetar.

  Catherine Grèze (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Trettiotvå mapuchefångar har nu hungerstrejkat i 70 dagar och riskerar att dö, och i dag har ledamöter från Chiles parlament anslutit sig till dem.

De hungerstrejkar för att kräva att sedvanerätt ska tillämpas och för sin rätt till egna landområden. Ursprungsbefolkningar måste få tillgång till kollektiv egendom på sina förfäders mark. Parlamentet har redan försvarat denna princip och den är fastslagen i berörda internationella konventioner.

Denna rätt, som aldrig har erkänts i Chile, har medfört ett ökande antal åtgärder som påverkar mapuchefolket i oproportionerligt hög grad, ett folk som trots allt utgör 5 procent av befolkningen.

Om mapuchefolket, dömt att leva utan mark och resurser, ska kunna räddas måste Chile våga erkänna deras rättigheter och acceptera deras krav.

Det är också viktigt att vi här i Europaparlamentet, och även FN och alla andra internationella institutioner, kämpar för att ursprungsbefolkningarnas rättigheter ska respekteras. Herr talman, vad tänker ni göra i den här frågan?

  Miguel Portas (GUE/NGL). – (PT) För två år sedan blev Lehman Brothers kollaps den utlösande faktorn för kraschen på finansmarknaderna och den efterföljande ekonomiska och sociala kris som vårt folk fortfarande lider av. Åtgärderna måste vara välavvägda. EU har agerat snabbt, skoningslöst och orubbligt i de åtstramningsprogram som antagits, men extremt långsamt eller till och med försumligt när det gäller allt annat som kan göra det ekonomiska förhållandet rättvist.

Först den här veckan antar parlamentet de första åtgärderna för kontroll av finanssystemet. Men det är bara de närmaste nio åren som banksystemet kommer att tillämpa de regler som fastställts för eget kapital, medan alla andra krav från allmänheten, nämligen att bekämpa spekulationskapital, sätta stopp för skatteparadis eller införa skatt på finansiella transaktioner, har skjutits upp. Det är därför den europeiska aktionsdagen den 29 september är så nödvändig och så viktig överallt i Europa.

  Krisztina Morvai (NI). – (HU) Mina damer och herrar! Försök att föreställa er en grupp brottsoffer som får utstå de mest våldsamma former av fysiskt våld, misshandel, trakasserier, sexuella övergrepp, psykisk misshandel, hot och terror dag ut och dag in. Jag syftar på offren för kvinnovåld, speciellt våld inom familjen eller i nära relationer. En av deras tappra och starka grupper kontaktade mig förra veckan och beklagade sig över att denna mycket stora grupp människor fortfarande inte får hjälp eller stöd av något slag i Ungern. Om de vänder sig till polisen får de höra att detta är en privatsak som de inte tänker blanda sig i. Om de vänder sig till barnavårdsmyndigheter eller barnskyddsorganisationer blir de tillsagda att göra någonting åt det, annars kommer deras barn att tas ifrån dem. Jag vill uppmana alla ledamöter i Europaparlamentet att enas i denna fråga, anordna en särskild utfrågning om offren för kvinnovåld och företräda deras rättigheter i alla relevanta forum.

  Nuno Teixeira (PPE). – (PT) Herr talman! Under hela sommaren härjades Portugal åter av en våg av bränder som ödelade skogar och åkermark, förstörde hem och privat infrastruktur och var en konstant fara för människor, som levde i skräck för att drabbas av de oupphörligt rasande bränderna.

Enbart i augusti registrerades mer än 9 000 bränder i Portugal, det högsta antal som registrerats sedan 2006. Med tanke på denna allvarliga situation är det viktigt att inte bara titta på orsakerna utan också på lösningarna. Vad gäller de senare syftar jag inte bara på den nödvändiga planeringen för och mobiliseringen av effektiv materiel och personal för brandbekämpning, utan också på behovet av återplantering av skog i de många områden som drabbats samt stöd till människorna där.

I den autonoma regionen Madeira, som jag kommer ifrån, drabbades flera kommuner av eldsvådorna. Efter naturkatastroferna i februari i år förvärrade augustibränderna problemen för invånarna på Madeira, som nu hoppas på hjälp och solidariskt stöd från alla för att bygga upp sina liv igen, speciellt efter de svåra prövningar de har fått utstå under det senaste året.

  Alan Kelly (S&D). – (EN) Herr talman! Vetskapen om att EU, medan jag i kväll står här framför er, ytterst noga bevakar den ekonomiska utvecklingen i mitt hemland Irland är inget som gör mig särskilt glad.

Irländska obligationer slår i dag ränterekord med 6,5 procent, och situationen på Irland är mycket svår. Lånekostnaden är faktiskt den högsta någonsin för mitt land. Människor hemma i min valkrets undrar hur det kunde gå så här. Det enkla svaret är ren girighet.

Det gladde mig att kommissionsledamot Joaquín Almunia för inte så länge sedan med kraft insisterade på att stänga Irlands sista ”zombiebank”, Anglo Irish. Kommissionen var tvungen att vidta åtgärder eftersom den här banken äventyrade hela mitt lands framtid. Anglo skulle kosta oss 2 miljarder euro, sedan 5 miljarder, sedan 10 miljarder. Ska vi nästa månad få veta att Anglo kommer att kosta oss över 30 miljarder euro?

Irländarna är ett tåligt släkte. Vi kommer att ta oss igenom detta, men bara med hjälp av Europeiska centralbanken och genom politisk stabilitet, vilket ett omedelbart regeringsbyte där hemma skulle bidra till.

  Jelko Kacin (ALDE). – (SL) Slovenien drabbades i helgen av kraftiga regn som har orsakat stora översvämningar och allvarlig ekonomisk skada. På många platser steg floderna till sin högsta nivå på flera hundra år. Dödsfall förekom också, även om jag kanske bör tillägga att samtliga som drunknade dog bakom ratten i bilar som kört fast i tunnlar och underfarter. Enbart i huvudstaden Ljubljana står fortfarande mer än 1 200 bostäder under vatten. Transportleder, gas, el och vatten har också drabbats hårt.

Slovenien är ett litet land, men vi kan jämföra konsekvenserna av dessa översvämningar med de katastrofala följderna av de översvämningar som drabbade ett antal centraleuropeiska länder i början av sommaren. Jag har tagit detta tillfälle i akt att informera er om situationen i mitt land för jag anser att även vi här i parlamentet har en hel del arbete framför oss för att hantera följderna.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL). – (DA) Herr talman! Sedan vårt förra sammanträde har mer än 50 kurdiska borgmästare i Turkiet fått sina slutgiltiga domar. Vad hade dessa borgmästare då gjort? Jo, de hade tagit sig friheten att skriva ett öppet brev till den dåvarande danska statsministern. Så absurd är situationen i Turkiet, ett land som söker medlemskap i EU, att borgmästare straffas för att de skriver brev till statschefer i ett EU-land. Och absurditeterna upphör inte med detta. Måndagen den 18 oktober ska 151 kurdiska politiker och advokater ställas inför rätta, däribland Osman Baydemir, borgmästaren i Diyarbakir, och Myharrem Erbey, som är vice ordförande i den turkiska människorättsorganisationen, IHD. Åtalen kan leda till livstids fängelse. Jag uppmanar talmannen att se till att Europaparlamentet finns på plats för att bevaka dessa rättegångar.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Deportationerna av romer från Frankrike är ett tecken på att man inte vet vad man ska göra, precis som när det till exempel gäller reglerna om att förvisa hemlösa från städernas centrum.

Problemet med romerna döljer ett djupare problem, nämligen extrem fattigdom och social utestängning. De som lever i extrem fattigdom behöver solidaritet och hjälp. Mödrar med barn, gamla eller sjuka och isolerade samhällsgrupper, människor som har hamnat i så svåra omständigheter att de inte längre kan hjälpa sig själva. Det handlar inte bara om pengar, utan om att börja uppföra sig som ett samhälle som bryr sig om alla dessa människor, för det som är bra för en är också bra för alla andra. Låt oss därför titta på andra sätt att få med så många frivilliga som möjligt i arbetet med att hjälpa socialt handikappade grupper. Vi måste hitta sätt att göra det lättare för volontärer att använda de ekonomiska resurser som redan finns. Annars kommer vi att fortsätta gå runt i cirklar.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D). – (LT) Mina damer och herrar! När mitt lands parlament förkastade lagändringarna om att förbjuda allt våld mot barn, inklusive aga, visade detta bara återigen att dagens samhälle präglas av intolerans mot de yngsta och svagaste medlemmarnas åsikter samt en ovilja och oförmåga att förstå betydelsen av barns rättigheter och deras intressen. Återigen visade detta att vi snabbt måste diskutera frågan om skydd av barns rättigheter och bekämpa våld mot dem.

Men många i mitt land anser att det är ett slags kulturellt arv eller en effektiv uppfostringsmetod att daska till ett barn. Jag håller inte alls med om detta och vill betona att brist på känslomässig kontroll och att försvara aggressionsutbrott och kalla detta för uppfostran är fel och oacceptabelt.

Jag vill påpeka att våld utgör ett allvarligt hot mot såväl barns fysiska och psykiska hälsa som deras personliga och sociala utveckling. Eftersom barn är den mest utsatta gruppen i samhället ber jag kommissionen och rådet att stärka åtgärderna för kampen mot våld mot barn genom att fastställa obligatoriska standarder i samtliga EU-länder och samarbeta mer aktivt med medlemsstater och icke-statliga organisationer för att stoppa våld mot barn.

Jag uppmanar också medlemsstaterna att vidta nödvändiga och förebyggande åtgärder för att bekämpa våld mot barn.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag vill uppmärksamma ett initiativ som många av er redan känner till, men som behöver mer stöd från oss: rollspelet ”Model European Council”. Detta initiativ och det virtuella plenarsammanträdet i Strasbourg används av många unga européer som vill skaffa sig ökad förståelse för hur EU fungerar.

När valdeltagandet är lågt och den allmänna likgiltigheten breder ut sig är det viktigt att vi stöder och hjälper alla som är intresserade av och vill bidra till EU:s integrationsprocess. Mot bakgrund av årets rapport om ”Model European Council” uppmanar jag er därför att träffa medlemmarna i era nationella delegationer så att vi kan visa dem hur vi arbetar. Ju mer vi stöder detta initiativ, desto större värde får det för det framtida Europa vi håller på att bygga här.

  Nuno Melo (PPE). – (PT) Herr talman! Rådets beslut att öppna EU-marknaden för textilier och kläder från Pakistan är ett misstag. Textilier och kläder utgör 20 procent av Portugals tillverkningsindustri och omfattar 200 000 arbetstagare och 7 000 företag. Det är en av de viktigaste verksamheterna i mitt land, precis som fordonsindustrin i Italien, Tyskland eller Frankrike.

Det innebär att dessa företag nu kommer att konkurrera direkt med företag från Pakistan, som inte behöver betala sociala avgifter för sina anställda, inte har några miljöskyddskostnader, inte behöver vara extra försiktiga med hur de använder vissa råvaror och där det tyvärr också är känt att barnarbete är vanligt förekommande.

Vad jag försöker säga är inte att europeiska företag är rädda för konkurrens från andra länder, utan att de inte kan arbeta när normala marknadsregler sätts ur spel.

Därför vill jag framföra min protest här. Förutom att protestera vill jag också lägga fram mina iakttagelser om situationen. Parlamentet måste vid första möjliga tillfälle diskutera den här frågan som är av avgörande betydelse för den europeiska textil- och klädindustrin.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Det sociala Europa befinner sig i ett känsligt skede, där reaktionen på åtstramningspolitiken tar sig uttryck i olika strejker.

I Frankrike strejkar anställda inom utbildnings-, transport-, juridik-, administrations- och industrisektorerna, i Grekland strejkar transportanställda och i Rumänien är det fackföreningsmedlemmar som strejkar. Detta sociala missnöje kommer utan tvivel att öka under de närmaste månaderna. Därför anser jag att vi måste prioritera ekonomisk tillväxt men samtidigt skapa nya arbetstillfällen och skydda dem som redan finns.

Vi har gemensamt ansvar för att få slut på krisen. Solidariteten måste stå i centrum för den ekonomiska och sociala EU-politiken. Medlemsstater som har svårt att genomföra åtgärder för ekonomisk återhämtning måste få mer hjälp så att klyftorna mellan olika medlemsstaters ekonomier inte vidgas och för att dämpa den smärtsamma sociala effekten.