3. Förberedelser inför Europeiska rådets möte (den 28-29 oktober) – Förberedelser inför G20-toppmötet (den 11–12 november) – Den finansiella, ekonomiska och sociala krisen: rekommendationer om åtgärder och initiativ – Förbättrad ekonomisk styrning och stabilitetsram för EU, i synnerhet i euroområdet (debatt)
– förbättrad ekonomisk styrning och stabilitetsram för EU, i synnerhet i euroområdet – betänkande: Diogo Feio (A7-0282/2010).
Olivier Chastel, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill passa på att tacka talmannen för denna möjlighet att berätta om Europeiska rådets förberedelser inför nästa rådsmöte.
Den här gången har Europeiska rådet en diger dagordning. Den ekonomiska styrningen lär säkert stå i centrum. Som ni vet sammanträdde specialgruppen för ekonomisk styrning i måndags, med rådsordförande Herman Van Rompuy som ordförande, varvid gruppens slutrapport godkändes.
Rapporten innehåller viktiga och konkreta rekommendationer och förslag som kan bidra till en markant kvalitetshöjning av EU:s ekonomiska styrning. Syftet med rekommendationerna är framför allt att förbättra budgetdisciplinen, utöka den ekonomiska övervakningen, utveckla och fördjupa samordningen, förstärka krishanteringsramen och stärka institutionerna.
Vi kan snabbt stifta lagar för att genomföra alla dessa rekommendationer. Vi hoppas givetvis på stöd från Europeiska rådet, så att kommissionen, Europaparlamentet och rådet snabbt kan gå vidare med dessa oerhört angelägna frågor. I alla händelser skulle en sådan positiv signal visa att vi är fast beslutna att vidta alla åtgärder som krävs för att hantera de stora ekonomiska utmaningar vi står inför.
I och för sig har på sina håll röster höjts för att vi ska utforska mer långtgående möjligheter än dessa rekommendationer – möjligheter som inte är förankrade i fördragen. Här talar jag om sådant som indragen rösträtt eller införandet av omvänd majoritet och andra nya omröstningsbestämmelser.
Detta är förvisso inga enkla frågor, vare sig tekniskt eller politiskt. Europeiska rådet ska överlägga om dem i nästa vecka.
En annan viktig punkt på Europeiska rådets dagordning är förberedelserna inför G20-mötet. Europeiska rådet måste ju utarbeta EU:s ståndpunkt utifrån gårdagens förberedande arbete i rådet (ekonomiska och finansiella frågor). Mer allmänt är det viktigt att G20-mötet i Söul ökar tempot i ansträngningarna för att genomföra den nya ramen för en starkare, hållbarare och mer balanserad tillväxt. Vi måste i synnerhet ta itu med tillväxthinder i form av omfattande globala ekonomiska obalanser.
Den kris som drabbat oss har tillsammans med våra åtgärder för att hantera den utlöst stora omvälvningar från 2008 och framåt, med andra ord sedan G20 fått den framträdande roll som vi så länge räknat med. Detta har en enkel förklaring: relevans. På bara några månader har många beslut som direkt påverkar våra medborgare bytt karaktär och blivit internationella, snarare än lokala eller nationella. På de flesta områden tvingar globaliseringen i dag fram åtgärder inte bara på EU-nivå, utan samtidigt också i internationella sammanhang.
Vi är alla på det klara med att EU behövde få tid på sig för att enas kring ett nytt fördrag, som även skulle stärka unionens internationella position. Vi ägnade större delen av det senaste årtiondet åt att åstadkomma detta fördrag, men på bara tio månader har vi insett hur betydelsefullt det är.
G20 har redan från starten visat sig relativt framgångsrikt. Jag tror dock att G20 ställs inför sitt svåraste och viktigaste prov de närmaste veckorna och månaderna. Risken är i det läget överhängande för att vi tappar fart.
För närvarande förbereder EU två viktiga möten i Korea. Det första, som äger rum om två dagar, är mötet med G20:s finansministrar och centralbankschefer. Det andra är G20-toppmötet i mitten av november.
I materiellt avseende bygger unionens åtgärder för att åstadkomma stark, hållbar och balanserad tillväxt på följande: 1) tillväxtfrämjande och differentierade planer för finanspolitisk konsolidering; 2) Europa 2020-strategin för strukturreformer, som bland annat krävs för att skapa nya arbetstillfällen; 3) reformprogrammet för finanssektorn och finansmarknaderna; 4) en starkare ekonomisk styrning i EU. På den sistnämnda punkten skulle vi kunna lägga fram specialgruppens slutsatser vid toppmötet i november, när de väl godkänts av Europeiska rådet.
Låt mig tillägga att G20:s process för expertutvärdering förefaller mycket intressant för EU. Vi européer är vana vid att arbeta på det sättet och vet hur intressant och givande detta kan vara. Givetvis måste alla dra sitt strå till stacken och verkligen vara beredda att bidra till ramen för tillväxt.
Vi kan inte besegra protektionismen i en enda drabbning. Det kan vi bara göra genom ständig vaksamhet, dag efter dag. I övrigt förefaller de tekniska organens arbete att gå framåt, bland annat i rådet för finansiell stabilitet, där Mario Draghi är ordförande. Även integrationsaspekterna i stort utvecklas åt rätt håll, särskilt på vissa områden. Men det är också viktigt att långsiktigt reformera Internationella valutafonden.
EU är redo att uppfylla sina åtaganden – inte minst i Pittsburgh i fjol – om att anpassa Internationella valutafonden till de nya ekonomiska realiteterna i världen, så att tillväxtekonomierna får en mer framträdande roll och större inflytande. Men låt mig göra en markering här: ingen ska inbilla sig att det är EU som ska göra alla eftergifter.
Det krävs ett bidrag från samtliga industriländer. Vi har redan klargjort vad vi kan tänka oss att förhandla om när det gäller representation, styrning och röstfördelning. Vi tror att detta är en bra utgångspunkt för en kompromiss. Om allt förblir vid det gamla ska ingen komma och lägga skulden på EU.
Vi i EU har förhandlat inbördes om allt detta och om ett antal nyckelfrågor och villkor inför G20:s finansministermöte nu i veckan. Det har vi inte gjort bara för att EU ska tala med en röst, utan också för att vi ska kunna inrikta oss på att försvara och främja våra huvudintressen. Ordförandeskapet och kommissionen kommer med all kraft att försvara och verka för dessa intressen, som bygger på den gemensamma ståndpunkt som utarbetats av samtliga medlemsstater under flera månader.
Vad klimatförändringen angår är tanken egentligen inte att ha någon mer ingående diskussion vid Europeiska rådets möte, eftersom rådet (miljö) redan den 14 oktober antog en ytterst utförlig text med slutsatser som utgör EU:s ståndpunkt. Det blir allt angelägnare att fortsätta att genomföra de ambitiösa planerna för hur klimatförändringen ska bekämpas efter 2012. För att så ska ske fortsätter EU att ta strid för en successiv strategi, som bygger på Kyotoprotokollet och resultaten av konferensen i Köpenhamn. Genom att vi beaktar de politiska riktlinjerna i det slutliga Köpenhamnsdokumentet, skapas förutsättningar för en omfattande och rättsligt bindande global ram.
Resultatet av Cancúnkonferensen måste vara balanserat, bemöta parternas oro och låta oss befästa de framsteg vi gjort hittills. Unionen har meddelat att den helst vill ha ett enda, rättsligt bindande instrument där Kyotoprotokollets huvudpunkter ingår. EU kan dock under vissa förutsättningar tänka sig att förlänga åtagandena i Kyotoprotokollet. Det är lämpligt med ett bredare avtal som undertecknas av alla de stora ekonomierna. Avtalet bör vara en sinnebild för ambitiösa och verksamma internationella åtgärder och svara mot det trängande behovet av att slå vakt om miljön.
Jag vill helt kort ta upp utarbetandet av EU:s ståndpunkt inför toppmötena med Förenta staterna, Ryssland och Ukraina. Det blir första gången som stats- och regeringscheferna överlägger om förberedelserna inför toppmötet med unionens viktigaste partner i enlighet med Europeiska rådets slutsatser den 16 september. Meningen är att stats- och regeringscheferna ska tala ut med varandra om de viktigaste utmaningarna i förbindelserna med våra partner. Låt mig, utan att föregripa diskussionen, i korthet redogöra för de viktigaste frågorna som ska tas upp vid dessa toppmöten.
Det är definitivt angeläget att toppmötet med Förenta staterna inriktas på några få huvudfrågor. Rent allmänt bör det syfta till att stärka det transatlantiska samarbetet, som är avgörande för att vi ska kunna hitta fungerande lösningar på gemensamma framtida utmaningar. Toppmötet mellan EU och Förenta staterna äger rum dagen efter G20-toppmötet. Vi har således goda möjligheter att ta till oss alla dess resultat och utveckla en gemensam strategi för att ta itu med flera aktuella ekonomiska spörsmål. Vi bör också sträva efter att utveckla en gemensam strategi gentemot tillväxtekonomierna.
Toppmötet bör också göra det möjligt att blåsa nytt liv i det transatlantiska ekonomiska rådet, genom att organet blir ett ekonomiskt forum som inte bara behandlar lagstiftningsfrågor utan också mycket annat – vi hoppas i alla fall det. Med ett utökat mandat skulle detta råd kunna göra nytta genom att utreda olika sätt att hantera krisen och främja tillväxt och sysselsättning.
Vi avser också att använda toppmötet för att förbereda oss inför Cancún. En positiv signal från vår amerikanska partner skulle spela en viktig roll, och vi hoppas förstås på detta.
Slutligen har vi också en del viktiga utrikespolitiska frågor på dagordningen, bland annat avseende Sudan och Iran.
Beträffande toppmötet med Ukraina ska vi ju genomföra en debatt till i eftermiddag, tillsammans med den höga representanten. Ni får därför ursäkta om jag inte går in på den frågan ytterligare nu på förmiddagen.
Vid toppmötet med Ryssland avser EU att uttala sitt fulla stöd för partnerskapet för modernisering. Tack vare det kommer vi att kunna stärka vårt samarbete på alla områden, bland annat inom nyckelområden som innovation och energi.
Detta är de huvudpunkter som Europeiska rådet avhandlar vid sitt möte i nästa vecka – sannerligen en fullmatad och betydelsefull dagordning.
José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Dagens debatt handlar först och främst om de frågor som Europeiska rådet behandlar i nästa vecka. Jag ska ta upp de områden som för mig framstår som mest angelägna. Hit hör givetvis EU:s ekonomiska styrning, liksom på det utrikespolitiska området de toppmöten som jag ser som avgörande, vid sidan av det ytterst betydelsefulla toppmötet med Förenta staterna och toppmötet med Ryssland: G20:s toppmöte i Söul och klimatkonferensen i Cancún.
Vi kan bara få en varaktig ekonomisk återhämtning och behålla vår trovärdighet om vi reformerar vår ekonomiska styrning. Ända sedan överläggningarna om detta inleddes har kommissionen därför agerat mycket ambitiöst. Krisen har utlöst ett trängande handlingsbehov, och de förslag som kommissionen lade fram i förra månaden syftar till att konkretisera detta till en ambitiös lagstiftning. Förslagen angriper de viktigaste problemen: hur EU ska bli en tung aktör i den ekonomiska politiken genom att skaffa sig den samordnade budgetövervakning som krävs, samt undanröjandet av makroekonomiska obalanser. På så vis skapar vi den äkta ekonomiska union i EU som vi så ofta talar om.
Det är verkligen välkommet att parlamentet granskar dessa förslag så uppmärksamt. Genom att enas tidigt vid förstabehandlingen visar vi att EU går in för att vidta åtgärder för att förverkliga sin nya vision. Vi borde sträva efter att införa detta nya regelverk till i mitten av nästa år. Jag uppmanar därför medlemsstaterna att satsa allt på att uppnå dessa viktiga mål och att driva på hårt så att programmet genomförs.
Vi har nu byggt upp en allt starkare samsyn på de områden där behovet av åtgärder är störst, för att stärka stabilitets- och tillväxtpakten och hantera makroekonomiska obalanser. Detta kan även tillskrivas specialgruppens arbete under Herman Van Rompuys ordförandeskap.
När vi har satt punkt för alla överläggningar och har fattat alla beslut, torde denna kombinerade process utmynna i en vision om ekonomisk styrning som i mycket högre grad tar ett helhetsgrepp. Den kommer att vara mycket bättre anpassad till behovet av att förebygga att problem över huvud taget uppstår. Möjligheten att vidta sanktionsåtgärder gör att den kommer att stå på betydligt stadigare ben.
Men jag ska inte sticka under stol med att vi måste vi få ett resultat som sammantaget starkt förändrar den nuvarande situationen. Vi måste visa våra medborgare att krisen har fått EU att lära sig sin läxa och dra helt rätt slutsatser.
Vissa andra frågor återstår att reda ut. En särskilt viktig fråga är hur den nuvarande krismekanismen, som antogs i maj, ska bytas ut mot en mer varaktig mekanism när den löper ut 2013. Vi kommer att göra allt för att slippa råka ut för liknande kriser igen, men vi kommer också att göra allt för att ha en bättre beredskap inför kritiska händelseförlopp än vi hade nu senast. Beredskap och tillgång till en oöm och varaktig krismekanism kan förhindra en liknande utveckling i framtiden.
Kommissionen tar till sig synpunkterna från de medlemsstater som förespråkar en fördragsändring. Som alla är på det klara med erfordrar detta ett enhälligt beslut från medlemsstaternas sida. På nuvarande stadium kommer kommissionen att inrikta sig på de materiella aspekterna. Vi syftar på utvecklingen av en krishanteringsmekanism för kritiska lägen, som samtidigt minskar risken för att vissa aktörer åker snålskjuts på andra och endast används som en sista utväg i allas intresse.
När och om detta arbetet slutförs får vi vad vi behöver: ett system som stimulerar medlemsstaterna att föra en sund ekonomisk och statsfinansiell politik, och uppmuntrar en ansvarsfull kreditgivning från investerarnas sida.
På det hela taget tror jag att vi är på rätt väg. Vi har lärt oss läxorna av krisen. För att skydda sina medborgare inför EU ett helt nytt styrningssystem jämfört med vad vi hade före krisen. Vi ser nu till att hela systemet är mycket mer välkonstruerat än tidigare.
Genom att kunna visa att vi har hanterat ekonomisk styrning, Europa 2020 och regelverket för finansmarknaden bra, får vi rätt utgångsläge inför G20 i Söul. Toppmötet genomförs vid en avgörande tidpunkt. Det blir verkligen ett eldprov för om G20 genom samarbetsorienterade globala lösningar kan åstadkomma den samordning som världsekonomin behöver. Jag tror att G20 kan gå i land med detta och att EU:s insats är avgörande för att åstadkomma ett bra resultat i Söul.
Vad vill vi då uppnå i Söul? Vi får först och främst inte glömma att G20 har betytt mycket för krishanteringen genom att utgöra en kollektiv handlingsram. När vi nu kommer in i en ny fas behöver vi fortsätta att handla kollektivt och samarbetsorienterat. Vi måste således acceptera att globala obalanser är problematiska för alla och att samtliga större ekonomier måste medverka till att hitta en lösning. Och vi får ju inte blunda för att även valutakurserna är en viktig faktor i det sammanhanget.
För det andra behövs det också åtgärder från de internationella finansinstitutens sida. Framför allt borde Internationella valutafonden ha reformerats för länge sedan. Även andra aktörer behöver visa samma flexibilitet som EU redan har visat.
För det tredje är vi, med parlamentets stöd, mitt uppe i en genomgripande reform av vårt eget finansiella system. Jag vill än en gång tacka för att ni framhållit hur viktigt det är att slutföra detta snarast.
Vi behöver hålla tempot uppe även när det gäller G20. Visst har det gått framåt, men nu måste vi se till att allting genomförs väl.
Jag vill att finanssektorn ska bidra till detta. Det är därför som EU bör fortsätta att verka för en global skatt på finansiella transaktioner. Under tiden vill kommissionen undersöka andra sätt att få finanssektorn att ge ett rimligt bidrag på EU-nivå, exempelvis genom beskattning av finansiell verksamhet.
Vid nästa G20-möte blir också utveckling för första gången en egen punkt på dagordningen. Vi ska anta en flerårig åtgärdsplan med riktlinjer för våra gemensamma ansträngningar på området. Redan från början har kommissionen, tillsammans med ordförandelandet Korea, varit en varm anhängare av denna idé. Vi behöver visa att G20:s tillväxtprogram även omfattar och gagnar utvecklingsländerna. Samtidigt vill vi få tillväxtekonomierna att delta i en internationell utvecklingsram som följer vissa utvecklingspolitiska huvudprinciper och skapar bättre förutsättningar för samordning.
I går talade jag med FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon här i Strasbourg. Han tog då särskilt upp denna punkt med mig och uttryckte sin stora uppskattning för att EU stöder programmet.
Slutligen behöver G20 gå i spetsen för att vi ska komma någon vart på handelsområdet. Tanken med vår överenskommelse med Korea är inte alls att ersätta Världshandelsorganisationen. Våra partner borde tvärt om uppmuntras att gå vidare, utnyttja tillfället och snabbt slutföra Dohaförhandlingarna.
Låt mig, så här inför Cancún, säga ett par ord om detta mycket viktiga möte. Här får vi aldrig tappa våra mål ur sikte. Vi måste vara ambitiösa, både för EU:s och för världens skull. Vi måste komma vidare med den internationella processen, och det blir inte det enklaste. Vi vet att förändringstakten snarare har saktat in än ökat hos vissa av våra viktigaste partner.
Kom ihåg att vi under tiden inför världens mest konkreta och verksamma system för utsläppsminskningar. Detta är vårt trumfkort, som bara blir starkare ju närmare vi kommer genomförandet av vårt nya system för handel med utsläppsrätter. Ingen är mer trovärdig än vi. Det beror på att parlamentet, medlemsstaterna och kommissionen i stort sett har varit överens om vad som måste göras.
I Cancún ska vi inte käbbla om formalia. Vi ska ha hög svansföring och beslutsamt kasta oss in i FN-processen. Sista ordet blir inte sagt i Cancún, räkna inte med ett avgörande genombrott där – men mötet kan bli ett mycket betydelsefullt steg på vägen. För att sätta fart på förhandlingarna behöver EU förmedla ett tydligt och konsekvent budskap. Vi bör eftersträva en rad konkreta, handlingsorienterade åtgärder som får processen att inge förtroende och tillit och som gör att vi närmar oss slutmålet.
Det är därför som jag i förra veckan skrev till medlemmarna i Europeiska rådet. Jag redogjorde för en ståndpunkt som i mina ögon är både balanserad och realistisk – en som driver på processen utan att skapa orealistiska förväntningar. EU måste nu ta initiativet genom att förklara hur vi kan göra en rad viktiga framsteg i Cancún och åstadkomma resultat när det gäller snabbstartsfinansiering och andra viktiga åtaganden. Framför allt måste vi markera att vi fortsätter att föregå med gott exempel.
EU:s ekonomi kommer att växa snabbare i år än vad vi har räknat med, men det betyder inte att återhämtningen har kommit för att stanna. Som vi har påpekat flera gånger finns det ingen anledning att slå sig till ro, särskilt inte mot bakgrund av arbetslösheten, som fortfarande är mycket hög.
Vi inser alla att vi har ställts inför svåra utmaningar de senaste månaderna. Det framgår också tydligt av Pervenche Berès’ betänkande, som ni alldeles strax ska debattera. Jag välkomnar parlamentets höga ambitionsnivå och att ledamöterna är så ense om de här viktiga frågorna. Vi inser emellertid alla vilket gissel arbetslösheten är i dessa tider av svångremspolitik. När våra medborgare visar att de är oroliga ska vi lyssna på dem.
Vi är dock också på det klara med att vi har hittat lösningar därför att vi ingår i EU. Vi har lagt fram flera betydelsefulla lagstiftningsförslag om ekonomisk styrning. Vi har sjösatt Europa 2020. Låt mig påminna om att detta är en tillväxtstrategi – intelligent och hållbar tillväxt för alla är nämligen lösningen. Dessa tankegångar kommer också till uttryck i Diogo Feios utmärkta betänkande.
Vi har lagt fram en lång rad lagstiftningsförslag för finansmarknaden. Jag välkomnar att lagstiftaren har slutit upp bakom våra förslag om finansiell tillsyn. Faktum är att om vi för två år sedan hade frågat bedömare om EU var redo för ett övervakningssystem på EU-nivå, så hade de flesta sagt: ”Nej, det är omöjligt.” Nu har vi visat att detta är möjligt.
Vi försöker ta ett helhetsgrepp där alla relevanta aspekter ingår. Låt mig därför också lyfta fram överenskommelsen i rådet i går om kommissionens förslag om hedgefonder. Förhoppningsvis utmynnar nu denna ståndpunkt i avgörande förhandlingar i Europaparlamentet, så att EU äntligen kan dra nytta av den lagstiftning som vi så länge har väntat på. I så fall går vi i spetsen även på det här området i Söul.
Det går också framåt på andra områden – vi måste ju också hålla ett öga på realekonomin. Jag gratulerar parlamentet till dess engagemang för ett nytt direktiv om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner. Direktivet ger fordringsägarna – som i regel är små och medelstora företag – ett bättre skydd, samtidigt som avtalsfriheten respekteras. Offentliga myndigheter ska betala inom 30 dagar eller erlägga en dröjsmålsränta på 8 procent. Ni vet ju hur mycket denna lagstiftning betyder för de små och medelstora företag som fortfarande är vår viktigaste ekonomiska sektor.
Vårt arbete är ännu inte slutfört. Vi behöver genomföra samtliga förslag helt och hållet, men de har börjat att ge resultat. Målet är att vi ska ta oss ur krisen och lägga återhämtningsfasen bakom oss, så att vi får en tillväxt som är tillräckligt stark för att skapa nya arbetstillfällen, och som försätter vår sociala marknadsekonomi i ett gott skick inför 2000-talet. Stort tack för er uppmärksamhet.
ORDFÖRANDESKAP: PITTELLA Vice talman
Pervenche Berès, föredragande. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Vid det här laget har världen i flera år befunnit sig i en finansiell, ekonomisk och social kris vars globala kostnader kommer att uppgå till 60 000 miljarder US-dollar, vilket motsvarar 1 procentenhet av den årliga tillväxten. Vi måste göra något åt krisen. Mot slutet av året kommer den att ha orsakat en arbetslöshet på 11 procent i EU. Krisen utspelas mot bakgrund av ett nytt valutakrig, som orsakas av risken för det som våra ekonomer brukar kalla för en recession med dubbel nedgång.
I detta läge tycks parlamentet luta åt att det är vår skyldighet att sända en kraftfull signal till de andra institutionerna, till kommissionen och rådet, och säga att vi än en gång måste sluta upp bakom det mervärde som det europeiska projektet ger. Sammanfattningsvis handlar det om följande: Vi har ett kollektivt ansvar och behöver införa en strategi på EU-nivå som ger oss styrka inåt – och därmed också utåt – på energiområdet. Vi måste lita till våra egna krafter, och det kan vi bara göra på EU-nivå.
För oss är ekonomisk styrning emellertid ingen vision, utan ett sätt att främja denna strategi. Strategin är ju utgångspunkten då vi ska besluta vilka resurser som krävs. Här handlar det i synnerhet om finansiella resurser. Det är en utmaning att få översynen av budgetplanen att gå ihop med vår prioritering av strategin för en europeisk energigemenskap. Vi behöver använda oss av ett förslag som ni har avvisat – en skatt på finansiella transaktioner. Vi behöver tillhandahålla ett omfattande EU-lån för att finansiera långsiktiga investeringar. Vi behöver återställa skattebalansen i EU, så att den dels gagnar arbete och sysselsättning, snarare än kapital, och dels är skonsam mot miljön. Vi behöver samordna medlemsstaternas budgetar med det europeiska projektet, så att alla drar åt samma håll.
Vad styrning beträffar föreslår vi att man sörjer för en harmonisk och balanserad ekonomisk styrning genom att utse en ”eurochef”. Vi föreslår också att man inte ska stirra sig blind på läget i de länder som går med underskott, utan på ett balanserat sätt utvärdera även de länder som uppvisar överskott. Vi anser dessutom att det är rimligt att hantera upplåning gemensamt i en valutaunion – vi borde kunna godta en utgivning av gemensamma obligationer. Vi skulle gärna se att den finansiella reform som kommissionsordföranden har slitit så för inte enbart inriktas på de finansiella stabilitetsmålen, utan också på unionsmedborgarnas behov. Vi vill reformera finansmarknaderna på ett sätt som gjuter nytt liv i begrepp som etik och moral och bidrar till att skapa nya arbetstillfällen och långsiktiga investeringar.
Utan medlemsstaternas stöd kan inget EU-projekt lyckas. EU kan bara visa vad unionen är i stånd till genom att mobilisera medlemsstaternas stöd. En debatt som uteslutande inriktas på att värka fram olika sanktionsåtgärder lär inte inge européerna någon större lust att än en gång engagera sig för projektet sida vid sida med medlemsstaterna. Vi vill se kraftfulla åtgärder som bygger på det europeiska projektets inneboende mervärde. Då kan vi lyfta européerna ur recessionen och sörja för att alla européer har ett arbete i framtiden, har tagit sig ur sin fattigdom och än en gång tror på det europeiska projektet.
Så långt våra ambitioner. Jag hoppas att kommissionsordföranden delar dem och tar till sig många av de förslag som vi lägger fram här för hela parlamentets räkning.
(Applåder)
Diogo Feio, föredragande. – (PT) Herr talman, herr Barroso, herr Rehn! Jag vill framför allt gratulera till parlamentets fruktbara dialog med kommissionen. Inledningsvis ska jag tacka alla som har arbetat med betänkandet och gjort det möjligt. Det gäller i synnerhet alla skuggföredragande, som jag fått tillfälle att diskutera och bygga upp ett samförstånd med. Att åstadkomma detta samförstånd var ofta svårt. Många synsätt är ju företrädda här i parlamentet: från vänster till höger, förespråkare av mer eller modernare självbestämmande och anhängare av vissa institutioner. Synpunkterna har varit legio, men målet ett enda: att lösa den pågående krisen.
Krisen har visat att EU har dragit benen efter sig och många gånger också har reagerat bristfälligt. Krisen har visat att åtskilliga EU-regeringar envisades med att hålla fast vid en verklighetsfrämmande politik. Just därför behövs det lösningar. Europaparlamentet måste föreslå sådana lösningar på ett lämpligt men bestämt sätt. Här rör det sig om såväl kortsiktiga som långsiktiga lösningar.
I princip lägger vi fram åtta rekommendationer. Ramen för multilateral övervakning av den makroekonomiska utvecklingen i unionen och medlemsstaterna är en idé som läggs fram för förbättra genomförandet av Europa 2020-strategins mål, för att åstadkomma tillväxt i EU och för att stärka en pakt som ju inte bara handlar om stabilitet, utan också om tillväxt.
Andra förslag syftar till att förbättra dels stabilitets- och tillväxtpakten, varvid skuldnivåerna ska granskas särskilt noga, och dels Eurogruppens ekonomiska styrning av euroområdet. Dessutom ska en stabil och trovärdig mekanism införas för att förebygga och undanröja alltför omfattande skuldsättning i euroområdet. Här kan det bli aktuellt att inrätta en europeisk valutafond. Andra förslag som lagts fram är att granska EU:s budget-, finans- och skatteinstrument, att med en tydlig makroekonomisk dimension reglera och övervaka finansmarknaden och att göra EU:s statistik tillförlitligare.
Slutligen har ett förslag lagts fram om att öka unionens inflytande på det ekonomiska och monetära området. Parlamentet uttrycker – eller skulle kunna uttrycka – en bestämd uppfattning på alla dessa punkter. Vi vill att den institutionella samordningen mellan Europaparlamentet och medlemsstaternas parlament förbättras. Vi kan bidra till denna lösning, som ger oss bättre möjligheter att lösa framtida krissituationer eller svårigheter. Hädanefter har EU tillgång till de instrument som krävs för att kunna reagera på ett bättre sätt på den ekonomiska utvecklingen. Parlamentet har starkt bidragit till detta, och ska fortsätta att göra det.
Vi inleder för närvarande en lagstiftningsdebatt om sex förslag från kommissionen, där jag tror att parlamentet kommer att stå fast vid sin ståndpunkt. Just därför vill jag framhålla hur överraskande det var att rådet, i det dokument som lades fram så sent som i går, inte alls gick in på parlamentets ståndpunkt eller på vår dialog med rådet.
Men låt mig avslutningsvis säga att Europaparlamentet har sin egen syn på saker och ting, låt vara att vi inte alltid är överens. Europaparlamentet vill ha ett starkt EU och en bättre ekonomisk styrning som sätter fart på tillväxten och ökar välståndet.
Marta Andreasen, föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (EN) Herr talman! Jag betonar tre saker i mitt yttrande om Diogo Feios betänkande om den ekonomiska styrningen och stabilitetsramen.
För det första behöver vi göra ett seriöst försök att straffa medlemsstater som bryter mot stabilitetspakten. För bara ett par dagar sedan enades till och med Frankrikes premiärminister med Tysklands förbundskansler om att ändra fördraget och införa hårdare sanktioner mot länder som hotar eurons stabilitet. Jag betonade också behovet av att prioritera utgifterna i EU:s budget, eftersom det kan bli aktuellt att rädda någon medlemsstat. Slutligen uppmärksammade jag behovet av att utvärdera hur EU:s kreditvärdighet påverkas av att EU garanterar den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen.
De stycken som jag syftar på har ändrats och ingår inte längre i mitt yttrande, som under dessa förhållanden inte längre har mitt eget stöd.
David Casa, föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (MT) EU har definitivt gått vidare med lagstiftnings- och övervakningsåtgärderna på ett föredömligt sätt. Detta framgår också av det nya övervakningspaketet, som gör det möjligt att i god tid identifiera vissa systemrisker.
När det däremot gäller hur den ekonomiska styrningen ska utformas har vi onekligen långt kvar. Medlemsstater som struntar i sina skyldigheter och åligganden, inte minst inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten, skapar väldiga problem för övriga medlemsstater. Vi måste därför göra allt för att uppmuntra en strikt efterlevnad av det regelverk som vi enats om för att garantera medlemsstaternas finansiella och fysiska stabilitet.
Jag är mycket nöjd med rekommendationerna i det förslag till yttrande som jag lade fram för sysselsättningsutskottet. Det glädjer mig också att man har beaktat dem. Jag anser att betänkandet förklarar varför EU behöver bli bättre på att övervaka sysselsättningsåtgärderna och stärka sysselsättningsutskottets roll.
António Fernando Correia De Campos, föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi inser alla att övervakningen av EU:s kort- och långsiktiga makroekonomiska variabler har varit bristfällig. Det gäller inte minst budgetramarna och den statsskuld som länderna har dragit på sig. Krisen gör det desto nödvändigare att vi tar till oss Mario Montis och Louis Grechs förslag och stärker den inre marknaden. För att stärka konsumenternas förtroende och stimulera ekonomin är det avgörande att främja e-handel och gränsöverskridande handel, förenkla betalningsförfaranden på Internet, standardisera varor och tjänster och harmonisera skatteinstrumenten.
Unionen måste ta sig ur krisen på ett sätt som är hållbart och som inte bara garanterar en kraftfull tillväxt och en ansvarsfull budgetpolitik, utan också sysselsättningsmålen. Arbetslösheten och sysselsättningen bland den aktiva befolkningen är indikatorer som måste ingå i övervakningssystemet.
Vi får inte heller glömma bort de indikatorer som mäter utfallet av Europa 2020-strategin. Genomförbarhetsstudien av utfärdandet av gemensamma euroobligationer är ett tillfälle att mer grundligt undersöka vilka finansiella instrument som kan minska spekulationsrisken, och att införa sådana.
Det vore bra om detta inte stannade vid en studie. Vi bör stödja inrättandet av en europeisk valutafond, som för oss inte bara är ett bestraffningsorgan, utan framför allt ett sätt att minska spekulanternas manipulation av statsobligationsmarknaderna. Vi har haft ett fruktbart samarbete med föredraganden, Diogo Feio, och därför har vi kunnat åstadkomma en omfattande, välavvägd och innehållsrik text.
Martin Schulz , för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! Om du kastar ett öga på talarlistan, så ser du att nästa talare är min kollega Ramón Jáuregui Atondo. Innan han får ordet skulle jag, i egenskap av gruppordförande, vilja meddela parlamentet att Spaniens regering i morse utsåg Ramón till ordförandeskapsminister. Ni förstår säkert att det känns väldigt hedrande för vår grupp. Jag gratulerar honom uppriktigt.
(Applåder)
Ramón Jáuregui Atondo, föredragande för yttrandet från utskottet för konstitutionella frågor. – (ES) Herr talman! Varmt tack till min vän Martin Schulz. Jag har bara en minut på mig för att tala om att jag anser att EU de senaste månaderna har kommit oerhört långt med sin ekonomiska styrning.
Det fransk-tyska toppmötet i förrgår fick märkligt nog också nya förhoppningar att spira om möjligheten att omarbeta våra ramar och fördrag om ekonomisk styrning.
Jag vet att medlemsstaterna är lite rädda för den här frågan. Men som EU-vänner vet vi att det krävs reformer för att vi ska kunna få till stånd den ekonomiska styrning som vi behöver bygga upp. Dessa reformer måste vi enas om.
Jag är emellertid övertygad om att den fransk-tyska uppgörelsen ger oss chansen att i Diogo Feios betänkande, som vi senare ska anta, gå in på behovet av att anpassa vår konstitutionella ram till en typ av styrning som går längre än stabilitetspakten. Utskottet för konstitutionella frågor har föreslagit detta. Det handlar om att fördjupa styrningen så att vi får ett ömsesidigt närmande mellan ekonomierna, samtidigt som vi värnar vår konkurrensförmåga, skapar nya arbetstillfällen och genomför den omfördelning som vi socialdemokrater alltid har förespråkat.
(Applåder)
Joseph Daul, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den gemensamma nämnaren för Europeiska rådets och G20:s möten är behovet av att göra de anpassningar som behövs efter finanskrisen.
För oss i EU handlar anpassningarna om att städa upp i medlemsstaternas och EU:s offentliga finanser och slå vakt om vår valuta, euron, genom att konsolidera den inåt och försvara dess värde mot de övriga stora valutorna. Europeiska rådets överläggningar kommer främst att präglas av diskussionen om vilken ekonomisk och finansiell styrning EU ska ha. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) välkomnar den stomme som Herman Van Rompuys specialgrupp har börjat skissa på, däribland planerna på ett sanktionssystem för medlemsstater som avviker från stabilitetspaktens kriterier.
Det återstår emellertid en del att göra, och gemenskapsmetoden lämpar sig bättre för detta än den mellanstatliga metoden. Kommissionens arbete i den andan är välkommet. Jag uppmanar rådet att komma ihåg att parlamentet nu är medlagstiftare och kommer att säga sitt då de framtida reformerna fastställs. Ju mer parlamentet deltar i arbetet på ett tidigt stadium, desto sannolikare är det att vi utan onödiga dröjsmål får ett resultat som vi är nöjda med. Jag vill mana rådsordförande Herman Van Rompuy att ta till sig det jag säger.
EU måste förskaffa sig gehör i valutakursdebatten. Europeiska rådet måste slå fast hur vi ser på detta i nästa vecka, före G20-mötet i Söul. EU behöver slå sig ihop med sina partner – främst Förenta staterna – och påminna tillväxtländerna om deras ansvar. Vi får inte längre finna oss i att valutakurser dumpas, med de sociala följder detta får.
Förhandlingarna vid mötet i Söul kommer framför allt att ägnas åt tre frågor: dels givetvis reformen av det internationella monetära systemet, men också stabilitet på råvaruområdet, i synnerhet när det gäller livsmedel och energi, samt global styrning. På samtliga dessa områden har EU ett budskap att framföra, som emellertid bara blir trovärdigt om vi inför verksamma instrument för att styra och förvalta statsfinanserna inom hela gemenskapen.
Vi kan bara påverka den globala styrningen och hör bara hemma på den världspolitiska scenen om vi sanerar våra finanser – vilket ofta väcker ont blod – och håller fast vid våra prioriteringar, dels när det gäller att bekämpa klimatförändringen och dels i utvecklingspolitiken.
(Applåder)
Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! Låt mig citera ur stats- och regeringschefernas förklaring efter G20-mötet i Pittsburgh den 24–25 september 2009, alltså för ett år sedan. Vid mötet gjorde regeringscheferna följande utfästelse: ”Att lägga fram en ram som beskriver den politik och de samarbetsformer som behövs för att skapa stark, hållbar och balanserad global tillväxt. Vi behöver en varaktig återhämtning som skapar de kvalitetsarbeten som människor behöver.” Storartat! Säkerligen sätts liknande formuleringar på pränt även vid nästa toppmöte nu i år, precis som vid alla andra toppmöten. Det får mig att undra vad vi egentligen har gjort under tiden för att åstadkomma den starka, hållbara och balanserade tillväxt som skapar de arbeten som människor behöver. Beskrivningen stämmer ju, men det som skapas är en filosofi på EU-nivå, i Europeiska rådet, som hävdar att utgiftsminskningar genom ensidiga nedskärningar i de offentliga tjänsterna är den patentmedicin som stabiliserar vår världsdel. Man bortser ifrån att tillväxtstimulerande investeringar är ett grundkrav för att det ska gå att skapa nya arbetstillfällen och generera den snabbare ekonomiska tillväxt som ökar statens intäkter. Detta är precis vad som snarast krävs för att konsolidera statsfinanserna, så att staten kan utföra sina uppgifter. Här i EU har vi haft en närmast manikeisk syn på världen: Vi ser bara svart och vitt, alla utgifter är av ondo och alla nedskärningar av godo. Därför har vi hamnat i ett läge där de länder som krisen har slagit hårdast mot – Irland och Grekland – är i recession eller har nolltillväxt. Utfallet av de konkreta åtgärder som faktiskt genomförs går stick i stäv med det mål som man här sade sig ha. Detta är en dramatisk utveckling. Så är i ännu högre grad fallet när den finanssektor vars hämningslösa spekulationsiver har utlöst och orsakat krisen inte ställs till svars genom att tvingas bidra till statens intäkter, genom en skatt på finansiella transaktioner eller liknande. Visst kan detta ha haft sina anhängare på EU-nivå, men varje gång det fördes på tal lades det i malpåse, med argumentet att ”vi får aldrig igenom det här i G20”. Det är väl självklart att vi inte får igenom det i G20 om vi inte ens prövar det på EU-nivå!
Dessa orättvisor blir särskilt dramatiska genom att stats- och regeringschefernas handlingsförlamning hela tiden förvärras. De leder oss åt fel håll, i riktning mot sociala obalanser. Demonstranterna ute på gatorna har rätt i att vi för en felaktig politik som inte bekämpar EU:s sociala obalanser, utan tvärt om förstärker dem. Det är parlamentets uppgift att framhålla detta och att utveckla strategier för att rätta till det. Det är därför som vi fortsätter att kräva en skatt på finansiella transaktioner. Pervenche Berès’ och min kollega Anni Podimatas betänkanden kommer att visa om parlamentet är i stånd att säga: ”Vi är på det klara med att detta inte blir så lätt. Vi kräver ändå att EU tar ett första steg genom att ta ut en gränsöverskridande skatt av finanssektorn, om det inte går att beskatta den nationellt.”.
Det finns ytterligare en oroväckande trend. Kontakterna mellan Nicolas Sarkozy och Angela Merkel i Deauville vänder upp och ned på EU:s institutionella struktur. Jag undrar när läget går upp för Herman Van Rompuy. Tillsammans med sin specialgrupp har han fått i uppgift att utarbeta de reformer som krävs. Det hörde ju egentligen till våra uppgifter, så det var rätt fräckt att lägga den bördan på hans axlar. Till råga på allt sliter den stackars mannen med detta i all hemlighet, men innan han har en chans att lägga fram några som helst resultat trippar vår förtjusande Deauville-duo fram och meddelar: ”Vi har redan bestämt hur allting ska vara.”. Det här förfarandet från Nicolas’ och Angelas sida, den här självutnämnda fransk-tyska ledningsgruppen, är ett angrepp på EU:s institutioner.
(Applåder)
I Herman Van Rompuys ställe skulle jag tala om för dem vad de kan göra med sitt uppdrag. Man får inte finna sig i att bli en ständig strykpojke som bara sväljer alla förolämpningar. Men det finns också en annan aspekt. Hade det såta paret höjt blicken från Deauville och spanat ut över kanalen, så hade de sett kritklipporna vid den engelska kusten. Där borta krävs det en folkomröstning för att deras förslag till fördragsändringar ska gå igenom – åtminstone om man får tro David Cameron. Inbillar sig någon att David Cameron accepterar ändringarna utan att förse fördraget med ytterligare bromsmekanismer, som sinkar lagstiftningstakten i EU? Det vore verkligen att lyfta på locket till Pandoras ask. Förhoppningsvis förlorar våra turturduvor inte fotfästet helt och hållet.
Jag upprepar därför att EU leds åt fel håll, både i institutionellt och materiellt avseende.
Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Låt mig ta vid där Martin Schulz satte punkt. Om de vill ändra i fördraget borde vi kanske begära ett konvent nu. Det är ju vad vi måste göra i normala fall: kräva ett konvent. Det är första steget. Så långt tror jag dock inte att det har gått ännu. Vad vi behöver göra nu är att snarast enas med Europeiska rådet om den ekonomiska styrningen och om hur stabilitetspakten ska stärkas.
Det har nu gått nästan ett år sedan den grekiska skuldkrisen inleddes – den började i december 2009. Nu är det dags att vi drar våra slutsatser och kommer överens om detta. Faktum är att vi för tillfället har tre förslag att ta ställning till. Det ska vi vara på det klara med. Vi har erhållit kommissionens förslag, specialgruppens förslag och så sent som i går förslaget inom ramen för den så kallade Deauvilleuppgörelsen. Det är förslag nummer tre på vårt bord. Jag tycker att det är bra att parlamentet analyserar hur de tre förslagen skiljer sig åt, för att ta reda på hur lämpliga de är.
Kommissionen gick för några veckor sedan ut med förslag som i mina ögon är bra, djärva och konsekventa. Det som utmärker specialgruppens förslag jämfört med kommissionens är att den förslår att rådet ska handla på grundval av rekommendationer, inte förslag, från kommissionens sida. Det gör stor skillnad: rekommendationer kan modifieras, vilket inte är fallet med kommissionsförslag. Specialgruppens förslag skiljer sig dessutom från kommissionens förslag genom att det innehåller ett mer tidskrävande analysförfarande.
Vi kan dock konstatera att specialgruppens förslag bibehåller de halvautomatiska sanktionerna och den bestämmelse om omvänd majoritet som kommissionen föreslog.
Från och med i går finns det ett tredje förslag, Deauvilleuppgörelsen. Förvisso gagnar ett fransk-tyskt samförstånd många gånger arbetet i rådet, men så är inte alls fallet den här gången. Det fransk-tyska Deauvilleförslaget går nämligen helt enkelt ut på att bibehålla de kvalificerade majoritetsbesluten i rådet. Det är inte längre så att den som vill blockera kommissionens automatiska sanktioner måste försöka få med sig majoriteten. Enligt deras förslag krävs en sådan majoritet för att genomföra kommissionens sanktionsförslag. Här tycker jag att det finns en milsvid skillnad – de halvautomatiska sanktionerna i kommissionens förslag lyser med sin frånvaro i Deauvilleförslaget.
Jag vet inte hur väl ni känner till Deauville. Det finns en strand där och ett par söta hotell – men också ett kasino. Därför borde vi kanske inte tala om Deauvilleuppgörelsen, utan om den fransk-tyska kasinokompromissen. En kasinokompromiss är nämligen precis vad det handlar om. Förslaget ger medlemsstaterna fria händer att fortsätta sitt spel, med euron och euroområdet som insats.
Om du har tillräckligt stöd i rådet är det bara att spela högt och göra precis som Grekland. Spela högt – bara du har tillräckligt stöd i rådet. Faites vos jeux! Spela högt, du också.
Deauvilleuppgörelsens första komponent vattnar helt enkelt ur inte bara specialgruppens förslag, utan i synnerhet också kommissionens paket. Jag tycker att detta är helt obegripligt, inte minst att Tyskland agerar på det sättet. Efter att i tio månader ha krävt hårdare sanktioner gjorde de en helomvändning i går. Resultatet är att kommissionens djärva förslag urvattnas, och det just när Europeiska centralbankens ordförande Jean-Claude Trichet begär djärvare lösningar och förslag, som till och med går längre än kommissionens första förslag.
Jag drar slutsatsen att parlamentet nu måste gå in för en enda sak: att upphäva Deauvilleuppgörelsen, alias kasinokompromissen. Vi ska hålla fast vid de bra förslag som kommissionen har lagt fram och stifta de lagar som behövs.
Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Guy Verhofstadt har ju slitit ut sig alldeles i dag! Men det han hade att säga var viktigt, precis som Martin Schulz’ anförande. Jag ska nu redogöra för mina egna tankegångar.
Har ni sett filmen ”Jules och Jim”? I den finns det en kvinna – Angela Merkel. Och Jules är förstås Nicolas Sarkozy. Frågan är vem som är Jim. Är det David Cameron? Eller José Manuel Barroso? Så ser kommissionens dilemma ut.
Jag anser att parlamentet och kommissionen behöver vara uppriktiga mot varandra nu, för Guy Verhofstadt har rätt i att rådet och dess fransk-tyska styrelse för en EU-fientlig politik. Deras politik är främmande för EU:s idé. I dag är det, som Joseph Daul med all rätt påpekar, vår uppgift att rädda EU och gemenskapsmetoden genom att övervinna de motsättningar som finns mellan oss. Detta är bara möjligt om kommissionen, parlamentet och vi alla inser att alla förlorar på situationen så länge vi inte hittar gemensamma beröringspunkter för kommissionen och parlamentet – för parlamentet och kommissionen.
Herr Barroso! Jag tror dig när du säger att du vill införa en skatt på finansiella transaktioner eller finansiell verksamhet. Det är inte där problemet ligger. Problemet är hur vi ska genomföra detta konkret. Det räcker inte att säga ”jag vill” – det är precis vad min fyraårige son gör, han säger ”jag vill”. Kruxet är att hitta ett sätt för oss att uppnå vårt mål. Jag tycker inte att kommissionen ska begära en studie till. Det gjorde rådet (miljö) i går, för att ta reda på om det verkligen är så illa ställt med klimatutvecklingen att EU bör minska sina koldioxidutsläpp ännu mer – men det är ju rena vanvettet att kräva ännu en studie. Nej! Vilken nytta skulle en stor studie av finansiella transaktioner göra för EU, jämfört med att införa en transaktionsskatt? En skattepålaga på 0,01 procent på finansiella transaktioner skulle ge 80 miljarder euro i intäkter. Om man reserverar 30 miljarder euro för att minska de nationella EU-bidragen, vilket minskar medlemsstaternas utgifter, så återstår det 50 fräscha miljarder till EU:s budget. 120 miljarder euro minus 30 miljarder är lika med 90 miljarder, lägg till 50 och summan är 140 miljarder. Då går det att genomföra de politiska åtgärder som EU behöver efter Lissabon, vilket gagnar både medlemsstaterna och EU. Men det förutsätter ju att vi har en vision för EU.
För det andra har vi budgetunderskotten. Jag anser att alla underskott inte kan dras över en kam. Det är precis som med kolesterol, som finns i nyttiga och skadliga varianter. Ett underskott som uppkommer genom investeringar som skapar en framtid för ett land eller för EU är inget skadligt fenomen. Investeringar i föråldrade och improduktiva branscher, vilket har förekommit tidigare i kolsektorn, är bortkastade pengar. Det är meningslöst och vi förlorar på det. Men om vi investerar i framtidens energikällor och tillverkningsmetoder så tjänar vi på det.
Därför får vi inte bara rabbla mantrat ”stabilitet, stabilitet”, utan vi måste också skilja på sådant som vi bör göra och sådant som vi ska sluta med. Den uppmaningen riktar jag även till liberalerna. Vi ska inte bara tala om ”budgetunderskott”, utan precisera oss: ”Detta är produktivt”, eller ”detta är kontraproduktivt”. Om vi kan enas, vilket inte blir det lättaste, och få en överenskommelse, så ger det oss en bra utgångspunkt för att ta strid mot rådets ständiga tricksande.
I dag är vårt problem att många regeringar vill minska EU:s politiska inflytande, medan vår uppgift är att försvara och öka inslaget av politiska åtgärder på EU-nivå. Om så inte sker kan vi nämligen aldrig ta oss ur vår situation.
Kommissionsordföranden kan således konstatera att vi har ett gemensamt intresse, men vi måste också driva igenom det. Det är inte parlamentet som behöver bearbetas, utan Europeiska rådet.
Talmannen. – Ni har säkert förståelse för att jag har varit generös med talartiderna. Alla anföranden har dessutom varit väldigt positiva och engagerande. Det har handlat om Internationella valutafonden, kasinon och kolesterol – idel bränsle för debatten.
Michał Tomasz Kamiński, för ECR-gruppen. – (PL) Under dagens debatter har vi berättat en rad anekdoter. Jag kom också att tänka på en sak med historisk anknytning. I 18 år av mitt liv levde jag i realsocialismen, i ett land där partikongresserna avlöste varandra och fastställde nya ekonomiska mål. Partikongresserna talade om för medborgarna i mitt land att det gick framåt och vilka förbättringar vi kunde räkna med – sådan var kutymen i alla realsocialistiska länder. Vi hade till och med ett departement för inrikeshandel i mitt land på den tiden, fastän det inte fanns någon inrikeshandel.
Efter att ha lyssnat på dagens anföranden har jag intrycket att kommissionens förslag går ut på att börja prioritera ekonomiska aspekter igen, snarare än politiska – snarare än de politiska tankegångar som går ut på att stoppa alla vettiga ekonomiska åtgärder. Åtskilliga politiker i medlemsstaterna har ju i dag fått smak för att göra EU till syndabock, inte minst av populistiska motiv, heter det. De säger att EU behöver krympa kostymen, att EU inte är lösningen. På så vis kan de i någon mån två sina händer i väljarnas ögon. Vi kommer ingenstans utan att införa en mekanism som får länderna att inse att det svider i skinnet att föra en ekonomisk politik utan rim och reson. Men vi behöver också solidaritet. Jag ser en risk för att det fransk-tyska förslaget skapar en situation där de starka länderna gör som de vill, medan grekerna får hålla sig på mattan. Grekland får vackert skära ned sina utgifter, medan de stora länderna gynnas när det plötsligt visar sig att de får bryta mot regelverket av politiska orsaker. Mitt budskap är att vi behöver ett solidariskt EU, och detta är orsaken till att vi behöver ett solidariskt EU.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga att jag är medveten om att du värnar detta solidariska EU. Kommissionens senaste beslut om gasavtalet mellan Polen och Ryssland, som jag vill tacka för, är ett utmärkt exempel på hur en fungerande gemenskap kan gagna länder som Polen. Jag vill upprepa att vi inte bara kan vifta med trollspöet och få en obehaglig verklighet att gå upp i rök. Om vi hamnar i ett läge där politiska lösningar, som färgats av den populism som finns på vissa håll i EU, får överhanden över ekonomiska överväganden – ja, då kommer era utmärkta, ambitiösa planer för att öka marknadens roll att... (oavslutad mening). Som ledamöter av Europaparlamentet är vi nog ganska väl medvetna om hur långt vi har kvar till den inre marknaden. När mobiltelefoniräkningen kommer varje månad är det bara att titta på roamingavgifterna. Om vi har en inre marknad men ändå får betala för roaming, så är det ett tydligt tecken på att det är långt kvar till den ekonomiska integration vi vill ha.
Patrick Le Hyaric, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Chastel, herr Barroso! Om jag har förstått dig rätt, herr Barroso, så har vi diametralt motsatta utgångspunkter. Du sade att den ekonomiska krisen ligger bakom oss, men min grupp, gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, anser att den håller på att förvärras. För att ta oss ur krisen rekommenderar du en strikt tillämpning av stabilitetspakten och nu också hårdare sanktioner. Jag tycker att vi bör göra motsatsen: höja lönerna, införa en ny skattepolitik som ger människor mer pengar i plånboken och en skatt på finansiella transaktioner, förbättra den sociala välfärden, värna om de offentliga tjänsterna och föra en djärv sysselsättningspolitik.
Tyvärr är jag rädd att din strategi kan leda till stora problem för Europeiska unionen. Har du inte hört de kraftiga protesterna från människor i hela unionen? I går var det sjätte dagen som miljontals människor marscherade genom Frankrike, med stöd av 70 procent av befolkningen. Inser du inte vilken fara som hotar i dag? Europatanken, som bygger på konkurrens och en politik med fullständigt fri handel, är på direkt kollisionskurs med pengarna i de ekonomiska krig, och nu också valutakrig, som förs. Varför inte försöka hitta ett nytt system: en fond för mänsklig och social utveckling i stället för stabilitetspakten, i samarbete med Europeiska centralbanken, skulle kunna återfinansiera medlemsstaternas skulder och de nationella bankerna genom att skapa pengar till räntor som främjar sociala kriterier.
Som jag ser det måste Europeiska unionen ta initiativet till att skapa en ny global monetär ordning. Till att börja med bör Kinas förslag att införa en gemensam internationell handelsvaluta hörsammas. Varför börjar inte EU med att införa en skatt på utländsk valuta för att minska valutaoron, som Thailand och Brasilien har gjort?
Jag tror att det är dags att vi tar nya initiativ och lyssnar på folket.
Nigel Farage, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Du visar verkligen musklerna, herr Barroso, och använder de befogenheter du har genom Lissabonfördraget, som du drev igenom med olagliga medel. Nu gör du allt du kan på världsscenen och inom EU för att skaffa dig alla statsattribut.
Detta är som allra tydligast i ditt förslag nyligen att EU-institutionerna ska ta ut en direkt skatt av människor i vår värdsdel.
Tidigare fanns det förstås en mycket framgångsrik rörelse som kämpade för oberoende med sloganen ”ingen beskattning utan representation”, och du är verkligen ingen representant. Vi har inte röstat på dig och vi kan inte avsätta sig, så jag anser att du har begått ett misstag med denna direkta skatt.
Och vilken dyr klubb det håller på att bli. För bara två år sedan var Storbritanniens nettobidrag 3 miljarder pund om året. I år är det 6 miljarder pund. Nästa år kommer det att vara 8 miljarder pund. Året därefter kommer det att vara 10 miljarder pund och nu hör vi att du vill ta bort den brittiska rabatten. Du vill avskaffa den brittiska rabatten, vilket kommer att innebära att vårt bidrag blir 13 miljarder pund 2013. Det kommer att fyrdubblas på sex år.
När de brittiska skattebetalarna inser allt detta, och hör talas om din direkta skatt, kommer de helt enkelt att dra slutsatsen att vi inte har råd med EU.
Men det finns en strimma hopp: Deauvilleöverenskommelsen mellan Angela Merkel och Nicolas Sarkozy, som ni alla är så rädda för i dag. Jag hoppas att det blir av. Jag hoppas att vi får ett nytt fördrag. Du verkar nästan vilja det själv. Vi bör ha ett nytt europeiskt fördrag och genomföra folkomröstningar om det i en mängd länder, särskilt i Storbritannien. Det brittiska folket kommer att tycka att detta är en mycket dålig affär för Storbritannien. Väljarna kommer att rösta för att vi ska lämna Europeiska unionen och börja montera ned den.
Tack. Vi går så gärna.
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)
Martin Schulz (S&D). – (DE) Herr talman! Jag har en fråga till Nigel Farage. Jag hoppas att du vill vara snäll och svara på den. Du är så bekymrad över de brittiska skattkistorna. Precis som jag hade du i början av den här mandatperioden möjlighet att välja från vilken skattkista ditt dagtraktamente ska betalas: från Storbritanniens eller Europeiska unionens kista. Kan du berätta för kammaren om ditt dagtraktamente betalas från EU:s budget eller om du har valt det nationella systemet i Storbritannien?
Nigel Farage (EFD). – (EN) Herr talman! Jag tycker att vi ska avskaffa begreppet EU-medel. Så länge det inte finns någon direkt skatt finns det inga EU-medel. Det är våra pengar. Vi är en stor nettobetalare till Europeiska unionen och får inga som helst ekonomiska förmåner tillbaka! Det är våra pengar!
José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Jag brukar inte lägga mig i debatten, men jag vill ta upp en ordningsfråga.
Det är inte första gången som Nigel Farage säger till mig att jag inte är vald. Jag har visserligen inte blivit vald av dig, men jag är vald av parlamentet.
(Applåder)
Parlamentet valde mig i en sluten omröstning, och ni tillhör parlamentet. Jag anser att du visar brist på respekt för kommissionen och för det parlament som du tillhör genom att upprepade gånger säga att jag, eller kommissionen, inte är valda.
(Applåder)
Francisco Sosa Wagner (NI). – (ES) Herr talman! Vi får se om jag kan lugna ned den här hätska debatten lite.
Det är beklagligt att en del av EU:s medlemsstater fortfarande är medlemmar i G20-gruppen, i likhet med unionen som sådan. Trots att denna abnormitet, som säkerligen försvagar EU:s image i världen, finns vore det bra om det åtminstone fanns en övergripande gemensam ståndpunkt i detta globala forum.
Vilken tycker jag då att denna gemensamma ståndpunkt bör vara? Min ringa mening är följande: för det första att en global överenskommelse om att ta itu med konsekvenserna av krisen inte får fördröjas genom att bara en finansiell överenskommelse ingås, för det andra att EU måste behålla euron som riktmärkesvaluta eller, om man så föredrar, som ett ankare som förhindrar att vi dras med av turbulens på marknaden och upprepar de misstag som begicks under hela 1900-talet, och för det tredje att euron måste vara en symbol för de demokratiska värden och samhälleliga friheter som EU står för i världen.
Sammanfattningsvis måste vi vara medvetna om att de som bara spelar ut nationella kort i det här globala spelet, i den här globala världen, kommer att förlora.
Othmar Karas (PPE). – (DE) Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! Den här debatten visar en sak: Deauvilleöverenskommelsen hindrar oss att komma ur krisen, Deauvilleöverenskommelsen är ett steg bakåt för EU och Deauvilleöverenskommelsen visar att ingen av de personer som utgör detta charmanta par har dragit några lärdomar av Frankrikes och Tysklands olämpliga beteende 2002 och 2005, när dessa länder började underminera stabilitetspakten. I stället konstaterar vi nu att detta olämpliga beteende fortsätter.
Vi vill komma ifrån misstagen från det förflutna. Vi vill ha ett europeiskt svar på nationalismen och den vetorätt som har varit inbyggd i de flesta europeiska regelverk. Det fick vi i fråga om tillsynen av finansmarknaderna. Det får vi i fråga om betänkandet om åtgärder mot krisen. Det får vi ifråga om Feiobetänkandet och i vårt dagliga lagstiftningsarbete. Nu bör vi koncentrera oss på det och inte låta oss störas mer, inte heller i denna debatt. Vi måste gå framåt. Vi måste hitta svaren. Betänkandet från de fem grupperna skickar ut ett tydligt budskap. Vi har inte kommit igenom krisen än. Skatte- och penningpolitiken kan inte ersätta strukturella reformer. Vi säger tydligt att vi vill att underskotten ska minskas, som en förutsättning för en tryggad framtid. Man kan inte minska underskott genom att bara ta fram saxen. Det måste ske som ett resultat av reformer, investeringar, besparingar och förändringar. Det här betänkandet ger det tydliga svaret att vi vill att en del av lösningen ska vara mer Europa. Vi måste ta oss till nästa steg i integrationen – skapandet av en ekonomisk union, skapandet av en social union, skapandet av en säkerhets- och försvarsunion – och vi måste göra den inre marknaden till alla våra medborgares hemmamarknad. Den europeiska gemenskapen – Europeiska unionen som initiativtagare – är svaret. Arbetsgruppen och Deauvillelinjen har misslyckats.
Stephen Hughes (S&D). – (EN) Herr talman! Som vi har hört har arbetsgruppen under ledning av Herman Van Rompuy nu lagt fram sin rapport. Den innehåller förslag om krislösning och budgetdisciplin: med andra ord bara en del av bilden.
Jag vill understryka att det bara är förslag. Jag är säker på att de Ekofinministrar som dominerade arbetet i denna arbetsgrupp skulle vilja att detta vore slutstationen, men det är det inte. Det är bara början. Vi befinner oss i allra första början av lagstiftningsprocessen. Jag hoppas att alla institutioner kommer att inse att Europaparlamentets arbete med kommissionens lagstiftningsförslag nu måste bedrivas i form av en fullständigt demokratisk process med rådet.
Arbetsgruppen sade att dess mål var att ta ett stort steg framåt är det gäller att skapa ett effektivare ekonomiskt styrelsesätt. Jag tycker att det här förslaget snarare är ett potentiellt steg bakåt i fråga om välstånd och välbefinnande i Europa. Man vill förstärka instrumenten, men bara de instrument som har att göra med budgetdisciplin. Det är ett problem. Ekonomisk samordning är mer än bara budgetdisciplin, och vi kommer inte att kunna skapa någon ekonomisk union så länge denna balans inte erkänns fullt ut. Det kommer oundvikligen att leda till en snedvriden ekonomisk politik som inte tar tillräcklig hänsyn till andra behjärtansvärda målsättningar för den makroekonomiska politiken, och då tänker jag på tillväxt, investeringar och sysselsättning.
Vi behöver inte ytterligare en arbetsgrupp för att komma fram till en balanserad uppsättning politiska åtgärder, herr Barroso. Det vi behöver är att kommissionen utnyttjar sin initiativrätt för att lägga fram förslag som ger oss tillväxt, investeringar och sysselsättning.
När det gäller de förslag som vi nu har framför oss anser jag att parlamentet har ett enormt ansvar under de närmaste månaderna. Vi måste göra en del förändringar i linje med Feiobetänkandet, som vi ska rösta om i dag. Jag anser att vi behöver göra tre stora förändringar: förfarandet vid alltför stora budgetunderskott måste vara så pass brett att arbetsmarknaderna omfattas, däri inbegripet arbetslöshetsnivåerna, och därför måste sysselsättningsrådet inkluderas när så behövs. I samband med de kvalitativa bedömningarna av statsskuldsnivåerna och utvecklingen i de korrigerande delarna i stabilitets- och tillväxtpakten bör man ta full hänsyn också till de offentliga investeringarnas storlek och utveckling, och kopplingen till 2020 i hela det nya systemet måste vara uttrycklig och tillämpas i så stor utsträckning som möjligt.
När det gäller styrelsesättet ska jag bara ta upp två punkter i det här tidiga skedet. Rådet måste styra systemet och ta det slutgiltiga politiska ansvaret i alla lägen, samt se till att alla berörda rådskonstellationer – inte bara Ekofinrådet – är delaktiga när så behövs.
Slutligen måste Europaparlamentet vara delaktigt till fullo i hela processen för att skapa största möjliga demokratiska legitimitet. Man behöver bara titta på förslaget om den europeiska terminen för att konstatera i vilken grad parlamentet saknas i allt detta. En del av oss, från olika politiska grupper, arbetar med att ta fram förslag som ökar parlamentets delaktighet. Jag hoppas att de övriga institutionerna kommer att ställa sig bakom dem, så att den här processen får den demokratiska legitimitet som den behöver.
Olle Schmidt (ALDE). - Det senaste året har visat att EU kan fatta viktiga beslut i svåra situationer. Tyvärr har de senaste dagarna varit en besvikelse. När EU behöver tydliga och strikta budgetregler tvekar Frankrike och Tyskland. Det är oroväckande. Vårt budskap är: Rör inte Olli Rehns förslag!
Jag vill rikta mitt oförbehållsamma tack till Pervenche Berès och kollegorna i CRIS-utskottet, som visar att vi i Europaparlamentet kan gå över partigränserna och hitta gemensamma lösningar för Europas bästa. ALDE-gruppen har ett ändringsförslag med innebörden att ett införande av en finansiell transaktionsskatt förutsätter att det görs globalt. Det är viktigt att det i så fall sker globalt.
Nationalismen får inte tillåtas att åter få fotfäste i Europa. Det är en marknadsekonomi med tydliga ramar och frihandel som skapar välstånd. Vi behöver ett mer enat Europa, ett mer öppet Europa, ett starkare Europa – vi behöver helt enkelt mer av Europa.
De föreslagna sanktionsmöjligheterna gäller i ett första skede enbart euroländerna. Här vill vi se en skrivning som inkluderar EU-27. Till Feio-betänkandet vill jag därför komma med ett muntligt ändringsförslag som jag hoppas att parlamentet kan ställa sig bakom. Föredraganden och S&D-gruppen har meddelat att de är villiga att göra det. Jag läser texten på engelska:
(EN) Alla de 27 medlemsstaterna bör så långt det är möjligt tillämpa alla förslagen om ekonomisk styrning. För de medlemsstater som står utanför euroområdet ska detta vara frivilligt.
I dag är inte tiden att skapa ett EU som riskerar att dra isär unionen.
Pascal Canfin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr Barroso, herr Rehn! Jag hoppas verkligen att ni kommer att titta på det som Europaparlamentet har gjort på de områden som vi diskuterar i dag – Berèsbetänkandet och Feiobetänkandet – för givetvis arbetar vi nu som medlagstiftare om ekonomisk styrning. Jag kan berätta att vi, åtminstone tillsammans med fyra proeuropeiska grupper i parlamentet, verkligen har ansträngt oss för att arbeta fram kompromisser som leder någon vart. Vi diskuterade alldeles nyss hur vi ska kunna lösa de här problemen.
En del pratar om budgeten, en del pratar om åtgärder på skatteområdet och en del pratar om styrelsesätt. Det vi behöver i dag är att kommissionen lägger fram ett övergripande paket – och det är er uppgift att göra det, vi försöker göra det och det måste ni också: någonting i linje med Montibetänkandet, som också stämmer överens med det som Michel Barnier har försökt göra i fråga om den inre marknaden. Jag väntar på ett övergripande paket från José Manuel Barroso, ett paket som visar hur vi ska ta oss ur den ekonomiska krisen. Det bör inte bara handla om makroekonomisk styrning, utan mer om att man läser tre eller fyra akter om makroekonomi, skatter och budget och sedan säger ”här är paketet”.
Jag är säker på att ni kommer att få stöd för initiativet av en mycket stor majoritet i Europaparlamentet om ni gör det. Om vi bara ser till frågan om till exempel de offentliga finanserna så sade kommissionen och dess tjänsteavdelningar för två, tre år sedan själva att Spanien var det land som mest höll sig till stabilitets- och tillväxtpakten och att Spaniens offentliga finanser var i ordning. Problemet är att instabiliteten kom någon annanstans ifrån, och nu befinner sig Spanien i en fruktansvärd situation, liksom Irland. Vi kan tydligt se att vi inte kan lösa krisen genom att bara inrikta oss på de offentliga finanserna.
De kompromisser som vi lägger fram i de olika betänkandena i dag, som vi ska rösta om i morgon, omfattar alla de här frågorna. De är ett sätt att säga att vi behöver en bättre budgetdisciplin. Naturligtvis gör vi det. Men för att se till att denna budgetdisciplin inte leder till en social härdsmälta utan bara till de nedskärningar av de offentliga utgifterna som vi behöver, krävs det samtidigt ett europeiskt budgetpaket för att finansiera investeringar och ett skattepaket som gör det möjligt för medlemsstaterna att införa vissa skatter.
Min sista fråga till Olli Rehn, och särskilt till José Manuel Barroso, är därför: är ni verkligen för en gemensam bolagsskatt? Stöder ni verkligen en sådan reform? Kommissionen har lagt den på hyllan i 10 år nu, och ni har inte tagit tag i detta på 10 år. Det är dags att ni gör det nu.
(Applåder)
Roberts Zīle (ECR). – (LV) Tack, herr talman, herr Barroso (som har lämnat plenisalen)!
För det första vill jag tacka föredraganden, de andra skuggföredragandena och utskottets ordförande Wolf Klinz för den kompromiss som vi till slut kom fram till. Jag ska bara ta upp två saker som jag inte är nöjd med i betänkandet, och de berör vare sig Tyskland eller Frankrike. För det första har hushållens och företagens skuldsättning ökat i många av de nya medlemsstaterna sedan 2004, till och med tiodubblats ibland, till följd av aggressiva gränsöverskridande investeringar. Dessutom har det stora flertalet av dessa lån tagits på villkor som innebär att låntagaren får bära hela valutarisken. Det betyder i sin tur att regeringarna i de här länderna har litet manöverutrymme i sin makroekonomiska politik vid sidan av att minska de offentliga utgifterna och höja skatterna. Samtidigt är hushållen främst intresserade av att betala tillbaka lånen i euro. Tyvärr talas det inte så mycket om detta i betänkandet.
Den andra punkten, som hänger samman med den första, är följande: Om vi tänker oss en sådan ny medlemsstat, vars BNP har minskat till den nivå den hade före anslutningen, före 2004, men där de privata skulderna är tio gånger så höga och de offentliga fem gånger så höga, så kan denna medlemsstat av det här betänkandet dra slutsatsen att också sammanhållningspolitiken behöver ändras så att det främsta kriteriet inte längre är BNP per capita utan krishantering på ett visst territorium, vilket skulle kunna få oerhört betydelsefulla politiska konsekvenser. Tack.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Tysklands och Frankrikes uttalanden i den så kallade Deauvilleöverenskommelsen är oacceptabla och visar hurdana de som drar en lans för ekonomiska och finansiella intressegrupper egentligen är. De här uttalandena visar också på otålighet, arrogans och aggressivitet gentemot de arbetstagare och befolkningsgrupper som har drabbats av deras nyliberala samhällsfientliga politik – stabilitets- och tillväxtpakten och konkurrenspolitiken – och reagerar i Grekland, Frankrike, Spanien och Portugal, där en generalstrejk redan har planerats till den 24 november.
Det är på tiden att de som styr Europeiska unionen erkänner att denna nyliberala politik har misslyckats: den har ökat arbetslösheten, de sociala skillnaderna och fattigdomen, och den leder till en recession i länder med svagare ekonomier, där EU:s påbud kan leda till riktiga sociala katastrofer.
Tyvärr gör de inte det. Löftena att sätta stopp för skatteparadis, att beskatta finansiella transaktioner ordentligt och att sätta stopp för spekulativa finansiella produkter har inte infriats.
Det är därför vi protesterar här: vi talar för de många miljoner arbetstagare som hotas av fattigdom, för de arbetslösa, för äldre med löjligt låga pensioner, för unga som är utan jobb och för barn som riskerar fattigdom, barn som ni inte vill ge en värdig framtid.
Det är dags att den här politiken upphör så att vi får ett verkligt socialt EU: ett EU med framåtskridande och utveckling.
Juozas Imbrasas (EFD). – (LT) Jag ska säga några ord om arbetet i det särskilda krisutskottet. Det har verkligen gjort ett fantastiskt arbete och lagt fram många bra rekommendationer och förslag. Helst skulle förstås alla dessa finnas med i de dokument som kommissionen håller på att utarbeta. Det är viktigt att kommissionen inte glömmer de grundläggande och viktigaste frågorna. En av dessa är införandet av ett system för tillsyn och övervakning som omfattar alla finansmarknader, finansiella instrument och finansinstitut. Kommissionen bör inrikta sig på att skapa nya arbetstillfällen och koppla dem till åtgärder för att bekämpa fattigdom och social utslagning. Alla bemödanden i den riktningen måste framför allt inriktas på att sysselsätta unga människor. Det krävs särskilda infrastrukturbeslut om förnybara energikällor, grön el, energieffektivitet inom transport- och byggsektorerna och ett europeiskt energinät för att vi ska komma ur krisen. Det skulle vara väldigt bra om kommissionen exakt ett år efter det här sammanträdet i dag skulle kunna säga: ”Bestämmelserna i den resolution som ni lade fram stannade inte bara kvar på papperet, vi har anpassat de specifika förslag som det särskilda krisutskottet framförde och de har redan fått reella konsekvenser”.
Krisztina Morvai (NI). – (HU) Liksom under den förra stora debatten här i Europaparlamentet den här veckan, den om fattigdom, är EU-politikerna förvånade och ledsna över att EU-medborgarnas situation inte förbättras, utan snarare ständigt förvärras. Fattigdomen ökar stadigt, i likhet med misären, arbetslösheten och hemlösheten. Och de är lika förvånade över detta som om det hade berott på beklagliga naturkatastrofer eller tsunamier. Nej, det beror på de beslut som europeiska politiker har fattat. Den ökande misären och fattigdomen är en direkt följd av den nyliberala politik som ni – med undantag av dem som tog avstånd från den – har fört, och den trenden kommer att fortsätta. Fattigdomen och misären kommer att fortsätta öka om ni inte bestämmer er för att införa ett annat värdesystem.
Man kan likna de här två betänkandena vid ett scenario där en medicinsk panel slår fast att den behandling som en patient hittills har fått har skadat honom och förvärrat hans tillstånd, för att sedan säga att den behandling som föreskrevs på grundval av diagnosen ska fortsätta, att de ska fortsätta som förut men med mer övervakning och att patienten ska bestraffas om han inte lyder, om han till exempel inte tar sin medicin. Det handlar om ett medvetet val mellan olika värdesystem här. Hittills har Europeiska unionen medvetet valt ett värdesystem där de rätta besluten alltid fattas med utgångspunkt från pengar och vinst, från multinationella företags och bankers intressen, och aldrig från människors och samhällets intressen. Unionen har alltid velat främja en ohämmad konkurrens som inte behöver bry sig om rättvisa och moral och har inte brytt sig om att främja social rättvisa och solidaritet. Detta måste ändras, och från och med nu måste det fattas bra beslut.
Corien Wortmann-Kool (PPE). – (NL) Herr talman! Trots en del positiva signaler är risken för att krisen förvärras inte avvärjd. Banksystemet är fortfarande instabilt och ett antal medlemsstater riskerar att förlora kontrollen över budgetunderskotten om ingenting görs. Därför har vi ett trängande behov av en ekonomisk union.
Herr talman! Arbetsgruppen har ännu inte levererat några konkreta resultat, men som parlamentets föredragande om stabilitets- och tillväxtpakten vill jag tacka kommissionsledamot Olli Rehn: vi kan arbeta snabbt. Det säger jag till rådet också. Vi kan arbeta snabbt, men bara på grundval av kommissionens förslag. Är rådet berett att godta det?
Jag vill också varna för den ändring av fördraget som har efterlysts, eftersom detta kan vara ett lockbete som bara tvingar oss att skjuta upp de nödvändiga åtgärderna till en annan dag. Nu måste vi göra allt vi kan enligt Lissabonfördraget. Parlamentet har nu en roll som medlagstiftare i stabilitets- och tillväxtpakten och kommer att utnyttja denna roll till fullo i syfte att skapa en stabil ekonomisk union, med en stabil stabilitets- och tillväxtpakt.
Sergio Gaetano Cofferati (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Krisen har påverkat samhället i alla europeiska länder oerhört mycket. Om vi betraktar konsekvenserna från social synpunkt kommer vi snabbt fram till slutsatsen – den slutsats som ligger bakom en stor del av kommissionens arbete – att vi fortfarande har det värsta framför oss. Arbetslösheten kommer att öka och de svaga tecken på återhämtning som kan noteras i en del länder räcker inte för att garantera att det skapas nya arbetstillfällen. Därför måste vi acceptera att vi måste ta itu med de mest akuta sociala aspekterna av den här krisen, som har sitt upphov i det finansiella systemet men som snabbt har spritt sig in på de ekonomiska och sociala områdena.
Av det skälet måste vi beväpna oss med andra instrument för att försvara de människor som drabbas hårdast. Vi ska snart diskutera ett förslag till ramdirektiv om garanterad minimilön i alla EU-länder, någonting som jag anser vara mycket viktigt när det dels gäller att bekämpa fattigdom, dels att hjälpa dem som kommer att drabbas av krisens efterslängar under de kommande veckorna och månaderna.
Det bästa sättet att bekämpa krisen är emellertid att föra en tillväxtpolitik. Tillväxt kräver resurser, riktade investeringar och klara prioriteringar som styr en betydande del av de tillgängliga resurserna. Unionens budget räcker inte. Därför har kommissionen tydligt sagt att det behövs mer resurser till infrastrukturinvesteringar och investeringar som är öronmärkta för konkurrenskvalitet och sysselsättning. Den vägen leder till införandet av euroobligationer och en skatt på finansiella transaktioner. Det finns inget alternativ. Därför är de lösningar som vi har pekat på – och jag hoppas att parlamentet kommer att godkänna dem – såväl viktiga som nyskapande.
Wolf Klinz (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! När finanskrisen var som värst utlovade länderna i G20-gruppen gemensamma åtgärder för att stabilisera finansmarknaderna. I dag, två år senare, är det fortfarande långt kvar till en global lösning. I många fall utgår de vidtagna åtgärderna från nationella intressen och hänsyn. Den ursprungliga handlingskraften har försvagats och allt för ofta är allt tillbaka till det vanliga igen. Mervyn King hos Bank of England uttryckte detta kort och koncist när han sade att det ännu inte finns något behov av att agera i kollektivets intresse. I sitt delbetänkande gör det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen det klart att EU står inför ett avgörande vägval. Vi måste förbättra vår integration, vi måste harmonisera vår ekonomiska politik och vår budgetpolitik mer och vi behöver europeiska infrastrukturprojekt om energi, transporter och telekommunikationer. Vi behöver en fungerande inre marknad och arbetsmarknad och vi behöver resurser för att nå de krävande tillväxtmålen i EU:s 2020-strategi. Vi behöver nyskapande finansieringskällor om vi ska kunna utnyttja potentialen hos små och medelstora företag. Vi behöver mer av gemenskapsmetoden och mindre av mellanstatlighet. Om vi stannar upp här går vi bakåt och bevarar inte status quo.
Skuldkrisen i EU visar tydligt att det inte går att skapa stabilitet och förtroende utan disciplin. Förslagen från kommissionsledamot Olli Rehn och Herman Van Rompuys arbetsgrupp syftar till att se till att medlemsstaterna agerar på ett disciplinerat sätt. Jag beklagar att finansministrarna lade de här förslagen åt sidan på order av vårt fransk-tyska par i Luxemburg här om dagen – ett missat tillfälle och en dålig dag för våra medborgare, som med all rätt än en gång känner sig bedragna av politiken.
Kay Swinburne (ECR). – (EN) Herr talman! De frågor som tillsammans utgör ämnet för vår debatt här i förmiddag har ett starkt gemensamt tema, nämligen våra fortsatta åtgärder för att komma ur finanskrisen och hitta sätt att förbättra vår riskhantering, såväl när det gäller de offentliga skulderna, våra finansmarknader och finansiella produkter som när det gäller de globala obalanserna. Oavsett om vi talar om våra bankers beteende eller om hur medlemsstaternas finansdepartement beter sig måste vi se till att vi har en gemensam hög standard när det gäller att följa fastställda regler.
Vi måste ha större finansiell disciplin och budgetdisciplin inom både den privata och den offentliga sektorn. Vi måste se till att de finansieringsverktyg som EU och de enskilda medlemsstaterna använder för att söka efter tillväxtmöjligheter för EU har största möjliga kaliber och är så genomblickbara som möjligt. Vi måste vara försiktiga när det gäller användningen av nyskapande finansiering och ta hänsyn till EU:s åtgärder för att komplettera sin egen budget, med vetskap om alla risker och det potentiella moraliska dilemmat.
Europeiska finansiella stabiliseringsfonden är ett stort verktyg utanför balansräkningarna som är beroende av kreditvärdering. En komplettering av EU:s budget genom att Europeiska investeringsbanken ger ut obligationslån för finansiering av europeiska projekt måste granskas ingående. Som vi alla vet är komplicerade finansiella instrument och hävstänger förknippade med risker i sig. Det finns inga gratispengar och det finns inga genvägar.
Nikolaos Chountis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! För att förklara varför vi i gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster inte kommer att delta i omröstningen om Berèsbetänkandet om krisen vill jag, eftersom det frossas i historiska referenser, säga att dagens text ser ut som gammal papyrus i jämförelse med den text som föredragandena ursprungligen lade fram, som gammalt pergament där den ursprungliga texten har skrapats bort och den nya skrivits dit så att man kan se spår av den gamla. Det vi kallar en palimpsest. De vilda ”bortskrapningar” som Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet och den europeiska högern har gjort av föredragandens första, ärliga och hedervärda försök att kartlägga orsakerna till krisen och lägga fram djärva förslag har resulterat i en text som inte längre är den enda demokratiska institutionens i EU, Europaparlamentets, text. Det är en kommissionstext, en text som döljer orsaken till krisen och låter Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och arbetsgruppen fastställa EU:s politik.
Vi har lagt fram förslag till förbättringar av texten. Vi har kritiserat stabilitetspakten och Europeiska centralbankens funktionssätt. Vi lade fram ändringsförslag för att se om alla som än i dag talar om att Europeiska unionen är på väg åt fel håll talar om samma sak. Vårt förslag bottnade i dagens demonstrationer i Frankrike, demonstrationerna i Tyskland, där arbetarna som får sina löner sänkta så att Siemens kan betala mutor och demonstrationerna i Grekland, där arbetarna för närvarande behandlas som försökskaniner. Med andra ord är det här en text som i slutändan fick en form som vi inte kan godta.
Mario Borghezio (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi skulle ha lyssnat på rådet från nobelpristagaren Maurice Allais, som efterlyste en tydlig åtskillnad mellan affärsbanker, kreditbanker och spekulationsbanker, i enlighet med principerna bakom Glass-Steagall-lagen, som inte nämns i det här betänkandet.
När det gäller förslaget att beskatta de europeiska skattebetalarna är mitt svar ”ingen skatt i EU”! Om det här EU-förslaget drivs vidare kan ni vara säkra på att vi får en egen Tea Party-rörelse här: det kommer att bli massiva protester. Den europeiska allmänheten har, med all rätta, ingen lust att betala för tjänster som inte tillhandahålls.
Vi fortsätter att finansiera bankerna. Men vad gör bankerna mitt i den ekonomiska och finansiella krisen? De köper värdepapper, också sådana som innehåller riskabla derivat och annat. De köper fortfarande. Och vad gör ECB medan detta pågår? ECB – som skulle vara ett oväldigt organ – låter det ske. Det är tydligt att det här är bankirernas Europa. Om till och med frimurarledarna säger att det är så inser jag inte varför inte vi också kan säga det.
Vi anser att det bara finns ett sätt att bekämpa spekulation på ett effektivt sätt: att transaktioner genomförs samtidigt som man betalar för affären, och bara kontant. Angela Merkel var modig nog att säga detta och hon tystades ned. Det måste finnas något skäl till det.
Sirpa Pietikäinen (PPE). – (EN) Herr talman! Det är bara två år sedan finanskrisen bröt ut och bara sex månader sedan problemen i Grekland kulminerade, och vi ser att viljan att hjälpa till håller på att mattas av i våra nationalstater.
I dag har vi ett tydligt budskap från Europaparlamentet i Berèsbetänkandet och Feiobetänkandet. Vi behöver en mer uppdaterad ekonomisk politik och finanspolitik. Vi behöver mer Europa och en bättre stabilitets- och tillväxtpakt med förstärkta mekanismer. Ekofinrådets senaste beslut är ett slag i ansiktet för EU-medborgarna. Detta räcker inte. Vi måste förstärka strategin för tillväxt, så att den blir hållbar och socialt ansvarstagande i den här miljön, och vi behöver bättre styrmekanismer för EU 2020. Vi behöver mer och bättre europeisk ekonomisk styrning för att nationella åtgärder ska stödja den här linjen, däribland den skatt på finansiella transaktioner som jag uppmanar kommissionen att granska mycket ingående, också i ett europeiskt sammanhang. Vi behöver ett bättre och starkare enat EU på global nivå. Vi behöver en bättre budgetförordning och har fortfarande lång väg kvar att gå.
Sammanfattningsvis behöver vi ett initiativ från kommissionen. Kommissionen måste agera med de europeiska medborgarnas intressen för ögonen, inte i ett antal arbetsgruppers intressen.
Udo Bullmann (S&D). – (DE) Herr talman, herr Chastel, herr kommissionsledamot! Detta hade faktiskt kunnat vara de stora lösningarnas tid, men med facit i hand ser det inte ut så. Det vi diskuterar om den så kallade reformeringen av stabilitets- och tillväxtpakten är ingen stor lösning. Det är än en gång den minsta gemensamma nämnaren – det lilla som man kunde komma överens om. Jag gratulerar kommissionen. Ni sitter kvar vid bordet – medlemsstaterna är inte helt ensamma. Jag gratulerar också rådet. Det har lyckats, Frankrike och Tyskland har en överenskommelse – vi vet inte om det är en bra eller dålig överenskommelse, men de har i alla fall tagit sig ur dödläget.
Vad innebär då detta? Det innebär att vi nästa år kommer att stå inför alla människor utan att kunna ge någon lösning på den ekonomiska situationen, om tillväxtsiffrorna kollapsar igen. Var finns det avsnitt, det regelverk, där ni talar om hur vi tillsammans kan lära oss hur vi ska krångla oss ut ur skuldkrisen? Min grupp anser att det finns en lucka här, och det är den debatten som vi ska föra här i kammaren. Ja, vi håller med de ledamöter som efterlyser större reformvilja. Det gör vi också. Men sedan måste vi diskutera substansen. Om ni inte är beredda att lägga en solidare grund för vår budgetpolitiks konkreta inriktning finns det ingen anledning att fortsätta att diskutera EU 2020. Det är redan en papperstiger – vi kan kasta det i papperskorgen i dag om ni inte vill lägga mer krut på att diskutera innehållet i det med oss.
Vi vill spela roll. Ja, det spelar roll om vi investerar i en haltande byråkrati eller i framtidens energikällor och arbetstillfällen. På vilken punkt i era förslag kan vi spela denna roll? Det är det vi väntar på. Den debatten har vi ännu inte haft. Detta kommer att bli avgörande för oss.
Dessutom kommer vi inte att godta en katalog med indikatorer som bygger på lagstiftningen. Parlamentet får inte låta sig föras bakom ljuset. Vi vill diskutera om sysselsättning och arbetslöshet är viktiga inslag i budgetprocessen eller inte, och det vill vi göra innan lagstiftningen antas.
Ramon Tremosa i Balcells (ALDE). – (EN) Herr talman! Dagens finanskris ger oss möjlighet att göra klara framsteg med den europeiska integrationen. Jag ska inrikta mig på skapandet av en gemensam europeisk skattkammare för länderna i euroområdet i mitt inlägg. Det skulle vare en klar förbättring av den institutionella ramen för europeisk ekonomisk styrning.
Jag vet att det här är en mycket känslig fråga för en del länder, men vi måste diskutera den under de närmaste åren. Med ett europeiskt finansdepartement skulle samordningen av de stimulansåtgärder som medlemsstaterna vidtar förbättras. Ett sådant departement skulle också kunna utfärda euroobligationer för att finansiera byggandet av europeisk infrastruktur. Med tanke på att medlemsstaternas budgetar kommer att minska i framtiden behöver EU ha egna medel. Ett gemensamt europeiskt finansdepartement som tar in vissa skatter på EU-nivå skulle göra det möjligt att minska de nationella transfereringarna till EU.
Om vi inte har verklig självständighet i fråga om inkomsterna så har vi inte verklig självständighet i fråga om utgifterna. Skapandet av ett gemensamt europeiskt finansdepartement är ett politiskt beslut. Den största stötestenen i den här diskussionen är bristen på politisk vilja, eller närmare bestämt bristen på politisk vilja från Tysklands sida. Under 1990-talet hade Tyskland en politisk vision om att driva igenom lanseringen av euron, trots de svårigheter som återföreningsprocessen medförde. Jag anser att Tyskland bör ta ledningen nu och driva på så att vi får ett gemensamt europeiskt finansdepartement.
Ivo Strejček (ECR). – (CS) Om man har lyssnat på den här debatten från början kan man nog säga att alla de som anser att Europeiska unionen står vid ett vägskäl har rätt. Å ena sidan har vi de som förespråkar kraftfulla åtgärder från EU:s sida. Å andra sidan har vi i rättvisans namn en minoritet i parlamentet som anser att Europeiska unionen i fortsättningen bör arbeta mer utifrån en mellanstatlig princip. Förslaget att införa olika slags EU-skatter passar också in i detta, även om man kallar det nyskapande finansiering. Det man egentligen vill är att förstärka Europeiska unionen, överföra fler befogenheter till Europeiska kommissionen på medlemsstaternas bekostnad. Det är en skam att ingen ännu har sagt att EU och kommissionen borde börja med att skära ned sina program, minska antalet ofta kontroversiella byråer och reformera den gemensamma jordbrukspolitiken.
Jürgen Klute (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Den ekonomiska styrning som håller på att ta form här är enbart inriktad på besparingar och konkurrenspolitik. Som ledamoten från Spanien nyss sade har problemet med Tysklands exportinriktning inte diskuterats alls. Detta är dock uppenbarligen ett centralt problem, både i euroområdet och i EU som helhet. Den tyska konkurrenspolitiken förs på ett sätt som hämmar den inhemska efterfrågan i Tyskland. Det diskuteras inte alls. Framför allt förs den emellertid också på ett sätt som hämmar löneutvecklingen. Det är ett lönekrig – en lönekonkurrens. Denna lönekonkurrens utövar ett enormt tryck på våra europeiska grannländer, på de europeiska fackförbunden och på de europeiska arbetstagarna. Detta tas inte upp vare sig av kommissionen eller i Feiobetänkandet. En ekonomisk styrning värd namnet måste innebära att man vidtar korrigeringsåtgärder på det här området i stället för att tiga.
Jean-Paul Gauzès (PPE). – (FR) Herr talman, herr Chastel, herr kommissionsledamot! År 1968 skrev vår kollega Daniel Cohn-Bendits vänner ”ord, inte handling” på väggarna i Paris. I dag vill medborgarna ha motsatsen: handling, inte ord. Vi hör en massa ord, men medborgarna ser inga resultat. Vi har viktiga frågor att lösa och Europeiska unionens tröghet med att svara är inte acceptabel.
Vi måste gå framåt tillsammans, med en gemensam europeisk anda. I det sammanhanget ska jag säga några ord om parlamentets roll. På den punkten finns det också fortfarande arbete kvar att göra för att upprätthålla medbeslutandeprincipen. Kommissionens ordförande tackade flera gånger parlamentet för dess stöd, men parlamentet finns inte bara till för att spela en sekundär stödjande roll, eller för att ratificera beslut som rådet har fattat utan att först få tillfälle att diskutera dem. Parlamentet är inte likställt med rådet. Det är dags att vi erkänner det, och i det avseendet blir debatten om ekonomisk styrning ett test.
När det slutligen gäller det kommande G20-toppmötet måste Europeiska unionen visa upp en enad front för att se till att detta internationella organ spelar den roll som förväntas av det och inte bara ägnar sig åt ändlösa diskussioner.
ORDFÖRANDESKAP: LAMBRINIDIS Vice talman
Elisa Ferreira (S&D). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag ska börja med att tacka Diogo Feio för de ansträngningar till samarbete och den kompromissvilja som genomsyrar hans betänkande. Vi kom emellertid till slutsatsen att parlamentet kan ena sig och inta starka ståndpunkter till försvar för det allmänna bästa i vissa frågor – och så var det också med den finansiella tillsynen – samt att dessa starka ståndpunkter måste bekräftas av kommissionen och rådet. Den här frågan är särskilt relevant vid en tidpunkt då ett lagstiftningspaket med sex förslag som är oerhört känsliga och som parlamentet har medbeslutanderätt om läggs fram.
Vi kommer att vara lika aktiva, men utan att göra några eftergifter. Vi vill föra en dialog, men inte gå längre än till de mål som vi tänker kämpa för. Diogo Feio understryker några punkter som har med den här frågan att göra i sitt betänkande. En av dessa är att ekonomisk styrning är mer än bara en uppsättning sanktioner. Det krävs särskilda initiativ för tillväxt och sysselsättning. Det krävs initiativ för att bekämpa de växande interna skillnaderna i Europeiska unionen. Det krävs särskilda förslag om den europeiska valutafonden. Det krävs stabila lösningar för utlandsskulderna.
I det här läget hänger förtroendet på kommissionens och rådets förmåga att ge lösningar på det som allmänheten verkligen bryr sig om: arbetslösheten, tillväxten och sammanhållningen.
Vicky Ford (ECR). – (EN) Herr talman! Vi behöver bättre ekonomisk styrning med tidigare varningar och tidigare åtgärder. De traditionella gränserna för skulder och underskott har sprängts av många länder, men de skulle inte ha varnat oss för den kommande krisen i Spanien eller Irland. Det krävs också andra åtgärder.
Ekonomi är emellertid ingen exakt vetenskap och ekonomi handlar inte bara om siffror. Sovjets historia påminner oss om att centraliserad planering av traktortillverkningen inte i sig ger en stark ekonomi, och centraliserade skatter eller en central skattkammare är inte heller några utopiska lösningar.
Det finns många frågetecken kring vad vi nu ska göra. Att hota med att ge en nästan konkursmässig stat böter känns som ett slag i luften, och löften om ständiga räddningsinsatser i euroområdet medför alltid en moralisk risk. Jag är medveten om att en del är oroade för de fransk-tyska uppgörelserna, men det kanske finns en poäng med dem. Om marknaden lånar ut pengar är det kanske marknaden som ska ta förlusten, inte skattebetalarna.
Danuta Maria Hübner (PPE). – (EN) Herr talman! Som vanligt finns det både bra och dåliga saker i vår verklighet och i det vi gör. Det är viktigt att förstå det förflutna och orsakerna till krisen, och jag tycker att unionen har gjort sin hemläxa därvidlag, men i dag måste vi inrikta oss på framtiden. Den globala och europeiska ekonomiska styrning som vi bygger upp är till för morgondagen, så det är inte bara en fråga om att komma ur den här krisen.
EU existerar inte i ett vakuum. När vi ger EU stadga gör vi det i en värld som är helt annorlunda mot hur den var 2008. G20-gruppen stod enad bakom räddningsinsatserna för två år sedan, men den enhälligheten berodde på rädsla. I dag är gruppen splittrad. Det finns inget gemensamt globalt intresse. Det finns många krafter som styr den globala återhämtningen och strävandena att skapa balans i världsekonomin igen. Grundläggande strukturella förändringar, som har stor inverkan på den europeiska konkurrenskraften, är en viktig faktor. Valutornas och växelkursernas funktion som globala justeringsmekanismer har emellertid blivit oerhört mycket viktigare Ett nytt globalt monetärt system håller på att växa fram i aldrig tidigare skådad takt, och antalet aktörer ökar.
För att undvika katastrofala asymmetriska justeringar behöver vi dialog och kollektiva åtgärder omgående. Om vi lyckas med det är frågan om EU kommer att kunna spela sin roll i dessa kollektiva åtgärder. Det som uppenbarligen saknas för detta är en djärv reform för att strama upp hur euroområdet företräds utåt. Genom att fördröja denna reform går vi miste om potentiellt inflytande. Det har inte EU råd med i dagens globala situation.
Robert Goebbels (S&D). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! EU är illa ute och det går inte bättre för resten av världen.
Tidigare betonade rådets tjänstgörande ordförande att globaliseringen medför att vi måste agera på EU-nivå och på internationell nivå. Men om vi tittar på vad som händer i Europeiska unionen och internationellt står det helt klart att det är just dessa konkreta åtgärder som saknas.
Toppmöte efter toppmöte visar de framstående och mindre framstående personer, som förväntas leda oss, upp sina uppblåsta egon och vältrar sig i sina egna pompösa ord, och den viktigaste slutsatsen av varje toppmöte är att de ska träffas igen.
Vidare har den här så kallade globala styrning som G20-gruppen förväntas svara för absolut ingen grund i den internationella rätten och verkar utanför FN-systemet. G20-gruppen är en självutnämnd myndighet som verkar utan skriftliga regler och är en klubb för rika länder som har omgivit sig med några så kallade utvecklingsländer, däribland sådana demokratiska föredömen som Saudiarabien.
Martin Schulz citerade en av dessa ihåliga förklaringar från G20-gruppen tidigare. Det skulle vi också kunna göra med de uttalanden som görs efter våra europeiska toppmöten. Ändlösa rader av löften och tomma ord som aldrig följs upp i handling. Som kronan på verket styrs EU via minitoppmöten mellan Frankrike och Tyskland, där det underliga paret Angela Merkel och Nicolas Sarkozy hävdar att de visar oss vägen framåt.
Guy Verhofstadt talade om casinospel alldeles nyss. Jag är frestad att säga ”inga fler insatser”! Kommissionen och parlamentet måste gå samman för att inte slösa bort EU:s spelmarker och slå vakt om gemenskapsmetoden.
Regina Bastos (PPE). – (PT) Herr talman! Jag ska börja med att gratulera föredraganden Pervenche Berès och alla andra som har varit inblandade till det betänkande som vi diskuterar i dag. Som ledamot av det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen gav jag mitt bidrag i frågan om små och medelstora företag och betonade att de har en avgörande funktion för att driva på för återhämtning, framtida tillväxt och välstånd i EU.
Det finns över 20 miljoner små och medelstora företag i Europeiska unionen. Om vart och ett av dessa skulle skapa ett arbetstillfälle skulle vi alltså kunna minska arbetslösheten i motsvarande grad. Det här betänkandet innehåller rekommendationer om ekonomiska strategier för att komma ur krisen: jag ska ta upp de viktigaste.
Den första är att vi måste förstärka den sociala marknadsekonomin, undvika att begränsa konkurrensen och se till att små och medelstora företag får tillgång till krediter. Sedan måste vi ge små och medelstora företag skattemässiga incitament och till och med bidrag för att behålla och skapa arbetstillfällen. Därnäst kommer skapandet av en ny småföretagsakt med en starkare social dimension. Därefter har vi upprättandet av ett europeiskt nätverk där erfarna konsulter kan dela med sig av sina kunskaper. Sedan har vi nyskapandet, som är den främsta drivkraften bakom ekonomisk tillväxt och därmed den viktiga grundläggande kopplingen mellan industrin och nyskapandet. Därefter har vi upprättandet av nya partnerskap mellan näringslivet och den akademiska världen. Slutligen har vi skapandet av ett utbildningssystem som uppfyller arbetsmarknadens krav, men också behovet att skapa nya kvalifikationer för nya jobb.
Liisa Jaakonsaari (S&D). – (FI) Herr talman! Kommissionens ordförande José Manuel Barroso sade i början att den ekonomiska styrningen har gjort så snabba framsteg att ingen ens hade kunnat föreställa sig det för bara två år sedan. Det stämmer och det är därför man alltid måste kontrollera om tåget är på rätt spår, om hastigheten inte är ett mål i sig. En sådan analys görs i Berèsbetänkandet, och det är utmärkt.
Nu när Pervenche Berès’ utskott fortsätter med sitt arbete kan det också vara bra att lyssna på de oliktänkande inom den ekonomiska politiken: t.ex. nobelpristagaren Paul Krugman. Han hävdar att finansministrar är häxdoktorer som offrar arbetstillfällen på sina altare. Om vi vill röra oss bort ifrån en imaginär ekonomi mot en reell bör vi lyssna på dessa människor. Då behöver vi också den reella ekonomins indikatorer, som är sysselsättning och fattigdom.
Jag blev besviken över att Olle Schmidt sade att det inte går att testa och införa en finansiell transaktionsskatt i EU. Det är en stor besvikelse, särskilt eftersom hans slutsats var ”mer Europa”.
Iliana Ivanova (PPE). – (BG) I betänkandet från det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen efterlyser vi framför allt en europeisk lösning, kraftfullt politiskt och intellektuellt ledarskap med en europeisk dimension, långtgående integration och ett fullbordande av den inre europeiska marknaden till fromma för de europeiska medborgarna.
Vi kom fram till en oerhört viktig kompromiss om centrala frågor som stabilitets- och tillväxtpakten, sanktionsmekanismerna i den, strukturella reformer, budgetkonsolidering och EU:s strategiska investeringar. Några prioriterade åtgärder som är särskilt viktiga är de som har med sammanhållningspolitiken och små och medelstora företag att göra.
Sammanhållningspolitiken måste vara en av grundpelarna för vår ekonomiska politik. Den kommer att stödja utvecklingen av energieffektivitet och transeuropeiska nät, vilken i sin tur kommer att bidra till att ge den europeiska ekonomin ny fart och främja hållbar tillväxt. De små och medelstora företagen är av avgörande betydelse för vår framtida utveckling, tillväxt och välstånd. Det behövs en ny definition av små och medelstora företag som också ger möjlighet till både en mer riktad politik till stöd för företagande och för åtgärder som syftar till att minska den administrativa bördan och byråkratin.
Jag hoppas verkligen att våra förslag och rekommendationer kommer att återspeglas i konkreta åtgärder från Europeiska kommissionens och främst medlemsstaternas sida, för vi har ingen tid att förlora. Vi är skyldiga medborgarna ett lämpligt, snabbt svar så att vi kan ta oss ur krisen snabbare och med större kraft.
Ivailo Kalfin (S&D). – (BG) Lågkonjunkturen drabbade medlemsstaterna i olika grad. Denna skillnad finns emellertid inte utanför euroområdets gränser, som man skulle kunna förvänta sig från ekonomisk synpunkt. Tyvärr har den gemensamma valutan hittills inte lett till någon ekonomisk harmonisering. Faktum är att raka motsatsen har inträffat. För närvarande finns det mycket större skillnader mellan länderna i euroområdet än innan euron infördes. Detta är oerhört farligt.
Indikatorerna i stabilitets- och tillväxtpakten är uppenbarligen felaktiga och fungerar inte. Därför kommer automatiska sanktioner inte i sig att ge några positiva resultat. De kommer att få ännu mindre verkan på alla de 27 medlemsstaterna i Europeiska unionen. Resultatet kan till och med bli motsatsen, genom att de ekonomiska stereotyper som är mål i sig skapar nya problem.
Det står klart vilken lösningen är. Medlemsstaternas ekonomier måste konvergera så mycket som möjligt så att man kan använda samma åtgärder för att nå samma resultat överallt. Det betyder mer EU-omfattande politik, fler instrument för EU-institutionerna, en större budget och större budgetmässig självständighet för Europeiska unionen, bland annat genom att andelen egna intäkter ökar.
Frank Engel (PPE) . – (FR) Herr talman! Krisen är långt ifrån över, vilket oroligheterna i till exempel Frankrike visar. Jag anser att krisen har blivit en integrationskris i EU. Ett perfekt exempel, återigen, är ”Deauvilleöverenskommelsen” som underminerar gemenskapsmetoden och är en återspegling av de storhetsdrömmar som en del medlemsstater fortfarande har. Men vem av oss är fortfarande stor, när allt kommer omkring?
Så vitt jag förstår kommer bara 6–7 procent av världens befolkning att finnas i Europa 2050, och dess ekonomiska makt kommer att vittra sönder. Kommer det att bli lättare att klara den internationella konkurrensens utmaningar genom vi att tävlar med varandra på det här sättet, eller är det genom att låta oss styras med gemenskapsmetoden och agera tillsammans som vi kan klara dessa utmaningar? EU behöver resurser för att göra detta: nya och nyskapande resurser. Debatten om den framtida budgetplanen är ett bra tillfälle att diskutera dessa resurser och försöka urskilja vilka de är: när det gäller forskning och utveckling och när det också gäller den utrikespolitiska representationen.
Vad är det för mening med att skapa en tjugoåttonde europeisk diplomatkår om den bara läggs till de befintliga organen utan att dessa tunnas ut? Vi bör göra detta för att ge medlemsstaterna utrymme att konsolidera sig och vi bör ge EU de resurser som behövs, så att unionen äntligen kan bedriva en politik som betyder någonting för medborgarna. Det är det de vill ha av oss.
Burkhard Balz (PPE). – (DE) Herr talman! Jag vill inte verka pretentiös, men när jag lyssnar till debatten här i dag tycker jag att man kan dra slutsatsen att det har gjorts en del arbete under de senaste månaderna. Det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen har också lagt ned en hel del arbete under det senaste året. Det framgår av de 1 600 ändringsförslagen till det ursprungliga förslaget till betänkande som har lagts fram. Utskottet har nu fått sitt mandat förlängt med ytterligare ett år. Det tycker jag är helt rätt. Krisen är långt ifrån över. Irland klarade sig alldeles nyss från konkurs, Greklands statsbudget är verkligen inte i gott skick ännu och situationen som helhet ger inte anledning att blåsa faran över. Därför måste de finansiella och ekonomiska reformerna fortsätta, och än är det för tidigt att sätta punkt för debatten om krisens orsaker och de slutsatser som måste dras.
Därför skulle det vara fel att förklara att krisutskottets arbete mer eller mindre är färdigt och att upplösa det. I stället måste vi fortsätta att arbeta med utgångspunkt från vad som hittills har åstadkommits. Av den anledningen anser jag att det delbetänkande som har lagts fram är acceptabelt för alla. Det framgår också av den stora uppslutningen bakom det i krisutskottet. Visst kunde texten ha varit lite mer kort och koncis på en del punkter, men vi bör ta betänkandet för vad det är – ett preliminärt svar.
Någonting som är mycket viktigare än formuleringarna i olika stycken är att vi bygger vidare på det preliminära arbete som har gjorts under den andra delen av utskottets arbete. Vi måste fundera på hur och var krisutskottets diskussioner kan backas upp under de kommande debatterna i de lagstiftande kommittéerna.
Antonio Cancian (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har lyssnat till de olika anförandena här i förmiddag mycket noga, men jag tycker att vi skulle behöva lite större tydlighet, och skilja mellan instrumenten, som jag för övrigt anser vara väl definierade och anpassade, och strategin och vår interna enighet i Europeiska unionen.
När det gäller instrumenten anser jag att det har gjorts klara framsteg och att vi således rör oss i rätt riktning. Det jag inte förstår är strategin. Med andra ord: har vi alla samma strategi? Vi har alltid talat om stabilitet, men nu är det dags att tala om tillväxt. Det borde vi egentligen ha gjort tidigare. Jag håller helt med när vi talar om stabilitet och uppoffringar, men om vi inte samtidigt strävar efter tillväxt genom att skapa sysselsättning – den avgörande frågan i det här skedet – tycker jag inte att vi gör ett bra jobb.
Ordförande José Manuel Barroso kom hit och höll sitt anförande om tillståndet i unionen för inte så länge sedan, och jag tycker att vi ska påminna honom om det och tydligt tala om vilken strategi unionen har i fråga om finansmarknaden. I förmiddag har jag inte hört någon tala om denna strategi.
Låt mig säga att det skulle vara ett oförlåtligt misstag att försöka dölja den anarki som uppenbarligen råder mellan medlemsstaterna bakom begreppet subsidiaritet, som man alltför ofta hänvisar till, oftast opåkallat.
Arturs Krišjānis Kariņš (PPE). – (LV) Herr talman, herr kommissionsledamot, rådsmedlemmar! Under de senaste två åren har väldigt många människor lidit i Europeiska unionen, som ett direkt resultat av krisen. I mitt hemland, Lettland, blev ett stort antal människor också lidande. Omsättningen minskade med 20 procent och arbetslösheten ökade lika kraftigt. Mina landsmän förstod att extraordinära lösningar måste till under så extraordinära omständigheter. Vilka har dessa lösningar varit? För att bringa reda i våra offentliga finanser igen har folket i mitt hemland, letterna, tålmodigt stått ut med lönesänkningar på över 30 procent, i kombination med skattehöjningar. Följden är att vår ekonomi i Lettland nu är stabil. Så varför är jag då upprörd? Jag blir upprörd när jag i dag läser att Tyskland och Frankrike inte vill förstärka den finansiella tillsynen i EU, utan faktiskt försvaga den. Skulle då det betyda att mina landsmän har ansträngt sig förgäves? Vi kan inte låta en situation där några stora medlemsstater vill fortsätta att leva ansvarslöst bestå, mina damer och herrar. Vi måste förstärka kommissionens förslag så att EU får en stark finansiell tillsyn. Tack för att ni lyssnade.
Gunnar Hökmark (PPE). – (EN) Herr talman! Jag tycker att vi ska vara klara över en sak, nämligen att den globala ekonomiska krisen främst berör de amerikanska och europeiska ekonomierna. I andra delar av världen finns det hög tillväxt, men inte i Europa och inte i Förenta staterna. De allra viktigaste skälen till detta är för stora utgifter och brist på tillväxt. Detta tycker jag är en av de viktigaste utmaningarna.
Vi måste få fart på tillväxten, men samtidigt ha stabila offentliga finanser. Därför tycker jag – som en del föregående talare redan har sagt – att det är oroande att vissa europeiska ledare nu talar mer om slappare och mer flexibla regler för stabilitetspakten och vill ändra i fördraget. Jag anser inte att EU behöver ett decennium av diskussioner om fördragsändringar. Det är en politik som mer leder till splittring än till integration och konkurrenskraft.
Vi måste förstärka stabilitetspakten med så många automatiska sanktioner som möjligt. Vi måste se till att budgetunderskotten minskar, i en anda av förtroende och i god ordning, samtidigt som vi genomför reformer för att öppna oss för mer ekonomisk tillväxt – vi måste öppna EU:s gränser och släppa in mer konkurrens. Detta är rätt väg att gå och det som vi bör slåss för i G20-gruppen. Det är också det som är målet för den europeiska agendan.
Theodoros Skylakakis (PPE). – (EL) Herr talman! I punkt 32 i Berèsbetänkandet om den ekonomiska krisen, som är föremål för en av våra debatter i dag, står det att vissa medlemsstater – då tänker man uppenbarligen på mitt hemland, Grekland – för närvarande inte har möjlighet att upprätta ordentliga återhämtningsplaner och att deras handlingsalternativ fram till 2012 är begränsade till nedskärningar i de offentliga utgifterna, skattehöjningar och minskning av statsskulden. Denna ståndpunkt är enormt betydelsefull för Grekland, och för andra länder, eftersom det finns krafter i landet som hävdar raka motsatsen.
Personligen ställer jag mig bakom denna ståndpunkt i Berèsbetänkandet, eftersom länder som har enorma underskott och skulder, och i synnerhet länder som inte längre har tillgång till den internationella kapitalmarknaden, måste minska sina underskott innan återhämtningen kan få fotfäste. Det finns inget annat sätt. Utan minskade underskott får man inte tillgång till de internationella marknaderna. Utan tillgång till de internationella marknaderna blir det ingen återhämtning. Det är en besk medicin, särskilt för medborgarna, men vi måste ha modet att säga dem sanningen.
Seán Kelly (PPE). – (EN) En minut ska det bli, herr talman! Det har gjorts två uttalanden här i dag som jag vill inrikta mig på. Det ena var att Danuta Hübner sade att EU inte existerar i ett vakuum och det andra var att Olivier Chastel sade att EU inte ensamt kan göra alla eftergifter.
Jag tycker att det är dags att Europeiska unionen blir tuff, särskilt gentemot G20-gruppen och Förenta nationerna. Som det nu är har vi 11 procents arbetslöshet, 20 procents ungdomsarbetslöshet, stora offentliga skulder och miljontals fattiga, och om inte de övriga länderna i världen är beredda att dela bördan med oss bör vi säga att vi inte kommer att tillåta att våra länder förlorar sin konkurrenskraft och att fattigdomen ökar i Europeiska unionen.
För det andra vill jag säga att vi inte bara behöver uppvisa enighet i EU, utan också agera som en helhet. Den självutnämnda styrelse som nämndes här i morse får inte tillåtas att fortsätta. De har möjlighet att tala för sin sak i rådet.
Jan Kozłowski (PPE). – (PL) Jag ska börja med att säga att jag är nöjd med betänkandet om förbättrad ekonomisk styrning och stabilitetsram för EU, och tacksam för att föredraganden Diogo Feio har gjort ett så enastående arbete. Jag är övertygad om att nya initiativ som paketet om finansiell tillsyn och den europeiska terminen kommer att göra att vi undviker framtida kriser, eller åtminstone minskar deras effekter.
Jag anser emellertid att det viktigaste är att fortsätta med åtgärder som syftar till att öka samordningen och tydligheten i de politiska strategier som handlar om medlemsstaternas ekonomier. Jag vill understryka att det är viktigt att skapa en bra ram för budgetsamarbetet på EU-nivå och medlemsstatsnivå, inbegripet att anpassa utgiftskategorierna i de nationella budgetarna till EU:s budget. Det skulle göra det möjligt att genomföra insiktsfulla och systematiska analyser av de offentliga utgifterna i EU.
Gilles Pargneaux (S&D). – (FR) Herr talman! Till att börja med ska jag bara säga några ord om de fransk-tyska förslagen. Jag tycker att vi i slutändan ska reagera positivt. Vi säger ofta att vi inte har haft någon fransk-tysk motor efter 2007. Samtidigt är det beklagligt att det finns ett inslag av slaveri för Frankrikes del i dessa fransk-tyska förslag, med tanke på att de har utformats för att hjälpa till att förhindra att Frankrikes dåliga finansiella och ekonomiska hälsotillstånd leder till att landet får problem.
Det är också viktigt att påpeka att de här förslagen, till skillnad mot Berèsbetänkandet inte innehåller några positiva idéer som faktiskt skulle möjliggöra en verklig ekonomisk styrning i EU.
Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) En kris är en mycket komplicerad företeelse, men eftersom tiden är knapp ska jag bara göra några få kommentarer.
För det första läggs det för stor vikt vid statsskuldskriteriet i de nationella ekonomierna, trots att det finns andra indikatorer som är lika viktiga. Samtidigt är det oundvikligt att man har en viss offentlig skuld i kristider, eftersom regeringarna måste uppväga underskott i den privata sektorn med ekonomisk aktivitet i den offentliga sektorn, eller mer exakt med ekonomiska stimulanser till den privata sektorn för att bromsa ökningen av arbetslösheten. Detta beror på att vi bland alla dessa siffror glömmer bort de människor som inte orsakade krisen, mina damer och herrar. Vi glömmer bort arbetslösheten och den förvärrade sociala situationen. Jag vill också understryka att det kommer att bli mycket svårt att komma ur krisen utan en samordning av den ekonomiska politiken och tillsynen över finanssektorn i hela EU.
Avslutningsvis har jag en sista vädjan eller begäran: herr kommissionsledamot! I flera år har jag efterlyst rejäla tag mot skatteparadisen.
Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag föreslår att vi utser en företrädare i ekonomiska frågor i framtiden. Vi bör ha en hög representant för ekonomiska frågor på samma sätt som vi har en hög representant för utrikes frågor. Vi kan slå ihop Olli Rehns och Michel Barniers poster i framtiden.
För att övergå till någonting annat är det synd och skam att vi inte kan uppträda enat vid G20-mötena. Europeiska unionen hjälper Frankrike, Nicolas Sarkozy och ordföranden för G20. I framtiden bör Europeiska unionen ha en plats, en person vid dessa möten, och tala med en röst.
Sven Giegold (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag led verkligen med Olli Rehn under presskonferensen i går kväll när jag såg att han var tvungen att presentera den här överenskommelsen, som inte bara bygger på hans förslag. Med våra lärdomar av tillsynspaketet tycker jag att vi har sett att parlamentet och kommissionen kan arbeta tillsammans för att nå ett bra resultat. Jag tycker att det är det vi måste göra nu.
När det gäller underskotts- och skuldförfarandena, och era goda förslag om makroekonomiska obalanser, är det verkligen viktigt för att vi ska få en bra överenskommelse att både länder som har överskott och länder som har underskott gör sitt för att få euron tillbaka på rätt spår Jag kan bara säga att en majoritet här i kammaren är beredd att stödja era förslag.
Miguel Portas (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Eftersom det fransk-tyska direktoratet inte längre är kvar i plenisalen ska jag rikta mina tre frågor om den senaste tidens sanktionshysteri till kommissionen och rådet.
Den första handlar om förslaget om räntebärande konton: hur i hela friden kan ni försvara att ett underskott läggs till ett underskott för att bekämpa ett underskott?
Den andra frågan handlar om möjligheterna att dra in strukturfonderna, vilket bara kommer att få till följd att tillväxten på medellång och lång sikt äventyras, så att räntan på skulden ökar, vilket ökar underskottet på kort sikt.
Då kommer jag till fråga nummer tre: vad tycks om att införa sanktioner på dumhet och synden högmod?
Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Herr talman! Vi har fått löften om ekonomisk tillväxt, men den konkurrens från utvecklingsländerna som de europeiska länderna upplever kommer att leda till att våra länder blir av med sina tillverkningsbaser och arbetstillfällen.
Vi kan bara konkurrera med dem genom att sänka våra arbetstagares levnadsstandard. Vi måste tillbakavisa globaliseringen, skydda våra ekonomier och sluta bygga upp våra konkurrenters styrka.
Vi har fått löften om bättre ekonomisk styrning i EU. Men det finns stora skillnader mellan medlemsstaternas ekonomier och ett enda ekonomiskt recept passar inte 27 olika länder. Varje land måste ordinera den form av styrning som det behöver.
Den ekonomiska krisen började med bankernas verksamhet, men regeringarnas svar har varit att rycka ut för att rädda dem. Vi måste styra bankernas utlåningsverksamhet, det vill säga den inkomstbringande verksamheten. Bankerna måste tjäna våra ekonomier och får inte tillåtas följa sin egen agenda, och de får verkligen inte bli våra favoriserade stödmottagare.
Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Vi har upplevt den allvarligaste sociala och ekonomiska krisen i Europeiska unionens historia och de främsta orsakerna till den var ojämlikheten i världen, en slapp finansiell tillsyn och Förenta staternas släpphänta finanspolitik. Jag tycker att EU reagerade lite sent på krisens konsekvenser. Medlemsstaternas första reaktioner stämde inte överens. I framtiden måste vi ha lämpliga mekanismer för den ekonomiska förvaltningen om vi ska kunna hantera kriser. För att värna om vår säkerhet måste vi se till att Europeiska unionen kan lita till sin egen styrka. Jag anser att det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen fortfarande behövs, eftersom krisen inte är över än och eftersom finansmarknaderna inte ännu har stabiliserats. Medlemsstaterna måste harmonisera sin budgetpolitik och dela med sig av den till varandra. Den inre marknaden är en av de oundgängliga tillväxtmotorerna, och därför måste EU 2020-strategin inrikta sig på långsiktiga investeringar och sysselsättning. Vi måste ge de små och medelstora företagen en starkare ställning, eftersom det är deras viktiga arbete som är drivkraften bakom forskning, nyskapande och tillväxt.
Antigoni Papadopoulou (S&D). – (EL) Herr talman! Europeiska unionen står verkligen vid ett vägskäl. Den internationella ekonomiska krisen har begränsat tillväxten och ökat arbetslösheten, fattigdomen och den sociala utestängningen. Räddningsåtgärderna var positiva, trots allvarliga brister. Vi behöver emellertid uppenbarligen mer solidaritet i EU och samordning mellan de nationella återhämtningsplanerna.
Det Europaparlamentet vill ha av kommissionen är mer Europa, mindre byråkrati, stöd till små och medelstora företag, fler nya arbetstillfällen, mer pengar för att finansiera projekt i viktiga sektorer och ett starkare system för tillsyn, övervakning och samordning av Europeiska unionens ekonomiska politik, skattepolitik och socialpolitik.
Jag stöder också inrättandet av en gemensam valutafond för att få till stånd en effektiv tillsyn över den europeiska ekonomiska styrningen. Slutligen är jag så stolt över den cypriotiska nobelpristagaren Christoforos Pissalides att jag uppmanar Europaparlamentet att bjuda in honom för att tala om hur han anser att vi bör hantera arbetslösheten och vår tids utmaningar.
Philippe Lamberts (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Jag vänder mig till kommissionen och rådet för att framhålla de tre brister som vi anser finns i förslagen om styrelseformerna i EU.
Den första bristen är att det finns en oerhört hård disciplin i fråga om underskott och skulder och en oerhört svag disciplin i fråga om investeringar. Jag tänker på Europa 2020. Vi behöver verkligen en lika hård disciplin på båda områdena, för enbart åtstramningar genererar inte någon ekonomisk aktivitet.
Den andra bristen är att om vi är så angelägna om att styra utgifterna så bör vi också se till att vi får in de inkomster vi behöver. Jag har understrukit detta många gånger tidigare: vi kan inte ha en budgetsamordning om vi inte har en skattesamordning.
Den tredje bristen är enligt vår mening en demokratibrist, och det tycker jag är särskilt påfallande i arbetsgruppens förslag. Så vitt arbetsgruppen anbelangar verkar parlamentet inte existera, och det tycker jag är oacceptabelt.
Constance Le Grip (PPE). – (FR) Herr talman! Jag ska inrikta mig på förberedelserna för de kommande G20-toppmötena. De föregående talarna har sagt allt som finns att säga om europeisk ekonomisk styrning, behovet av att förstärka den europeiska ekonomiska styrningen, att förstärka stabilitets- och tillväxtpakten och att göra Europaparlamentet och förstås och de nationella parlamenten mer delaktiga i den processen.
Jag ska kort nämna två utmaningar för våra länder och medlemmarna i G20-gruppen, utmaningar som man enligt min uppfattning måste ta itu med under de kommande G20-mötena.
Dessa är valutakriget och volatiliteten i råvarupriserna. När det gäller dessa två frågor, som utgör ett verkligt hot mot den globala tillväxten och som orsakar stora obalanser på vår jord, anser jag att Europeiska unionen måste ena sig om gemensamma ståndpunkter, så att den kan uppträda enat vid de kommande G20-toppmötena, både vid mötet i Söul och vid de följande, och uppträda på ett mer allomfattande sätt på världsscenen.
Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Krisens effekter tycks långt ifrån vara över för närvarande. Därför vill jag i det här sammanhanget påminna er om hur viktig politiken för ekonomisk och social sammanhållning är och sist men inte minst om att den är en absolut förutsättning.
Denna politik har blivit ett huvudinslag i paketet för ekonomisk återhämtning och ger mervärde och stöder ansträngningarna att främja modernisering och hållbar ekonomisk tillväxt. Därigenom visar den samtidigt europeisk solidaritet. Jag tror att vi först och främst behöver stora investeringar i infrastruktur av alla slag, såväl när det gäller transport och energi som telekommunikationer. Vi behöver omfattande investeringar av kapital från ett antal finansieringskällor, både offentliga och privata, liksom från offentlig-privata partnerskap, som jag inte tycker används till sin fulla potential.
Rachida Dati (PPE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! För det första vill jag gratulera vår kollega Diogo Feio till ett högkvalitativt betänkande med ambitiösa förslag. Detta visar också att Europaparlamentet spelar sin roll i en debatt som är avgörande för EU:s framtid. Det måste vi vara nöjda med.
Den grekiska krisen har visat vilka brister som undergräver den ekonomiska styrningen i Europeiska unionen. På den punkten noterar jag därför Diogo Feios förslag att införa en permanent mekanism för finansiell stabilitet. Vi måste också gå till botten med det här problemet.
Jag tror att lösningen på detta också ligger i att förstärka stabilitets- och tillväxtpakten och i synnerhet sanktionerna. Detta är viktigt om vi vill uppnå en varaktig sanering av de nationella budgetarna, någonting som inte alltid är populärt. Det är restriktivt, men vi har inget val.
Vilija Blinkevičiūtė (S&D). – (LT) Den finansiella, ekonomiska och sociala krisen har påverkat alla EU-medborgare. De hårda tiderna har emellertid i ännu högre grad visat att de olika nationella ekonomiska återhämtningsplanerna var dåligt samordnade och inte tillräckligt effektiva. Vidare hade en del medlemsstater faktiskt inte möjlighet att upprätta verkliga nationella ekonomiska återhämtningsplaner, med åtgärder för att stimulera tillväxt och sysselsättning, eftersom de skar ned de offentliga utgifterna ännu mer under lågkonjunkturen och höjde skatterna för att minska sina statsskulder. Tyvärr görs detta i en del medlemsstater på vanliga människors bekostnad. Jag vill också framhålla att krisen mycket tydligt belyste ojämlikheten mellan olika grupper i samhället. Kvinnor löper till exempel mycket större risk att hamna under fattigdomsgränsen än män. Europeiska unionen måste alltså dra lärdom av den här krisen och förverkliga de initiativ som den har antagit på alla områden genom att samordna gemensamma åtgärder med medlemsstaterna.
Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Vi hann knappt börja införa en tillsyn över finanshajarnas börsmonopol förrän vi står inför problemet med en global kapplöpning för att devalvera valutor, vilket trots Kinas små tillmötesgåenden i dag ännu inte har upphört. Någonting som vi i Europa betraktar som en styggelse – valet mellan devalvering och ingrepp på valutamarknaderna – påtvingas oss nu genom globaliseringen. Förenta staterna vill minska sin offentliga skuld, japanerna vill stärka sin ekonomi och kineserna vill öka exporten. Denna mjuka linje i andra ekonomiska makters valutapolitik skadar naturligtvis EU, liksom andra länder, och måste därför vara ett viktigt diskussionsämne vid G20-toppmötet enligt min mening.
Det är när allt kommer omkring lätt att översvämma världens marknader med billig kinesisk import om valutan undervärderas på artificiell väg. Varaktiga ingrepp av det här slaget snedvrider marknaden, ett oerhört farligt spel som i värsta fall kan tvinga ned hela den globala ekonomin på knä.
Även om utsikterna till framgång är tveksamma är det viktigt att planerna på en skatt på finansiella transaktioner tas upp vid toppmötet.
Pervenche Berès, föredragande. – (FR) Herr talman! Jag vill tacka de ledamöter som har yttrat sig för deras inlägg. Jag ska bemöta två eller tre av dessa.
Först Roberts Zīle. Jag tycker att det han sade är mycket viktigt när vi ska reformera sammanhållningspolitiken. Vi måste göra en bedömning av denna sammanhållningspolitik för att fastställa om tron att interna skillnader delvis skulle kunna jämnas ut med hjälp av dessa fonder har visat sig vara korrekt under de år som har gått sedan anslutningen, och göra en objektiv bedömning så att vi kan dra lärdomar för framtiden.
Många ledamöter har talat om Europeiska unionens representation och om styrning i världen – och jag tackar dem. Detta är helt och hållet en fråga om strategi för vår union, återigen vid en tidpunkt då valutakrig verkar vara på väg att bryta ut. Vi måste uppträda enat, både inåt och utåt. Vi måste använda vår inre styrka för att bli starka och enade när vi riktar oss till omvärlden.
För att därefter upprepa det som min kollega Robert Goebbels sade stämmer det att G20 inte är den slutliga lösning på styrningen i världen som vi strävar efter, där alla har sin plats och där det finns utrymme för de skiljedomsmyndigheter som vi behöver. Detta är ett eko av det anförande som Förenta nationernas generalsekreterare höll i går, med innebörden att vi måste staka ut vår framtida väg inom Förenta nationerna via en djupgående reformering av denna institution och dess styrelsesätt.
För att slutligen avrunda den här debatten, herr talman, ska jag återvända till frågan om offentliga investeringar och till det som min kollega Philippe Lamberts sade. I vårt betänkande efterlyser vi en årlig översyn av de offentliga och privata investeringsbehoven från kommissionens sida och införande av resultatindikatorer som faktiskt gör det möjligt att ha en långsiktig investeringsstrategi som skapar arbetstillfällen och därmed gagnar de europeiska medborgarna. Denna strategi bör bygga på en hållbar vision och solidaritetsbegreppet, som är centralt för Europeiska unionen.
(Applåder)
Diogo Feio, föredragande. – (PT) Herr talman! Jag vill börja med att tacka alla de ledamöter som har bidragit, också de som kommer att tala under återstoden av debatten. Det är dags att gå från ord till handling. Från och med nu, efter den här omröstningen, som jag hoppas resulterar i ett ja, kommer parlamentet att ha en egen ståndpunkt i fråga om ekonomisk styrning. Denna ståndpunkt kommer att vara i linje med unionens anda: större insyn och mer offentlighet. Den kommer att främja ekonomisk styrning som ett mål för tillväxten i alla de 27 medlemsstaterna i Europeiska unionen och bättre samordning mellan dem, med en större ekonomisk och monetär union.
Kort sagt kommer den att främja ett EU med större solidaritet, bättre förutsättningar och större effektivitet. Ett EU för alla, där det finns olika röster som dock alla sjunger i samma kör. Ett EU där rådet, kommissionen och parlamentet har ståndpunkter. Den ekonomiska styrningens EU är inte tvåpartstoppmötenas EU: det är de institutionella rösternas EU, Europaparlamentets EU och det EU där allmänheten kan göra sig hörd.
Det framträder tydligt att det här parlamentet och de nationella parlamenten måste ha en avgörande roll på det här området. De måste ha en egen vision om den nödvändiga makroekonomiska övervakningen i medlemsstaterna, de måste få säga sitt om hur Europa 2020-strategin förverkligas och de måste ägna stor uppmärksamhet åt frågan om att förstärka stabilitets- och tillväxtpakten. Parlamentet har en rad olika förslag som gäller de andra institutionerna.
Således har det – och jag ska sluta här, herr talman – blivit dags att diskutera de frågor som vi har på bordet på ett kraftfullt och enat sätt.
Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag ska börja med att tacka föredragandena Pervenche Berès och Diogo Feio och ledamöterna för denna mycket sakliga och väsentliga debatt.
Jag uppskattar verkligen att mängden inlägg avspeglar vikten hos de frågor som vi diskuterar. Jag ska göra några kommentarer, ge några svar och göra några påpekanden om debatten och betänkandena, och jag ska börja med den internationella scenen.
De obalanser i världsekonomin som fanns före krisen håller på att uppstå igen, och det är ett hot mot en hållbar återhämtning och skapandet av arbetstillfällen. Därför är det viktigt att G20-gruppen kan gå vidare med en effektiv samordning av den internationella politiken för att återställa balansen i den globala tillväxten vid ministermötet nu i veckan och sedan vid toppmötet om två veckor.
Alla länder måste dra sitt strå till stacken för detta: överskottsländerna genom att stimulera den inhemska efterfrågan och underskottsländerna genom att inrikta sig på att öka exporten. Det handlar om miljontals arbetstillfällen i världsekonomin och i Europeiska unionen.
EU vill åstadkomma ett starkt och stabilt internationellt finanssystem där växelkurserna återspeglar ekonomiska fundamenta. Detta är ett viktigt inslag i G20-gruppens mål att återställa balansen i den globala tillväxten för att få till stånd en hållbar återhämtning och skapa arbetstillfällen.
Av samma skäl är det viktigt att EU reformerar och förstärker sin egen ekonomiska styrning. De betänkanden som Pervenche Berès och Diogo Feio har utarbetat är viktiga bidrag till detta, och kommissionens lagstiftningsförslag kommer, när de har antagits, att innebära ett stort steg mot en verklig ekonomisk och monetär union som fungerar effektivt.
Det har ställts en del frågor om hur kommissionen ser på att ålägga finansinstitut att betala avgifter och skatter. Jag har diskuterat det med ordförande José Manuel Barroso, och vi tycker att vi bör klargöra var vi står i fråga om detta eftersom det har gjorts en del förvirrande uttalanden.
Vi befinner oss mitt i en grundläggande reform av vårt eget finanssystem och måste hålla takten uppe i G20-gruppen också. Kommissionen har för det första lagt fram ett förslag om en stabilitetsavgift eller bankavgift, så att den privata sektorn, bank- och finanssektorn, skulle och kommer att hjälpa till att betala de kostnader som krisen medför och att lösa framtida kriser.
Detta förslag finns och håller på att genomföras i en del medlemsstater.
För det andra vill kommissionen att finanssektorn ska medverka till att täcka kostnaderna för krisen, och därför kommer EU – och kommissionen – att försöka driva igenom en skatt på finansiella transaktioner på global nivå.
För det tredje har kommissionen under tiden lagt fram ett förslag om att finanssektorn ska bidra i motsvarande mån på EU-nivå, såsom en skatt på finansiell verksamhet, som ett sätt att skaffa egna medel till EU-budgeten.
Detta är vår inställning. Vi har föreslagit en bank- eller stabilitetsavgift, vi har tagit upp möjligheten att införa en skatt på finansiell verksamhet som en källa till egna medel och vi har för det tredje för avsikt att försöka driva igenom en skatt på finansiella transaktioner på global nivå.
I Diogo Feios betänkande finns det ett förslag om att inrätta en europeisk valutafond. Kommissionen är för att skapa en permanent mekanism för att förebygga och lösa kriser. Denna måste ha två sidor, två delar, två dimensioner. Man måste lägga tyngdpunkten både på att förebygga och att lösa kriser, för det är bättre att ta det säkra före det osäkra.
När det gäller krislösningen sade vi tydligt redan i maj att det behövs en stabil ram för krishantering i euroområdet, och kommissionen har för avsikt att lägga fram förslag om en permanent mekanism för krislösning i sinom tid.
Några få allmänna principer har utkristalliserat sig, i synnerhet att förebyggande och lösning av kriser måste gå hand i hand och att ekonomiskt stöd alltid måste förknippas med stränga villkor.
En sådan permanent mekanism måste minimera den moralisk risken och ge medlemsstaterna incitament att driva en ansvarsfull skattepolitik och placerarna incitament till en ansvarsfull utlåning.
Olle Schmidt lade fram ett ändringsförslag om frivilligt deltagande i sanktionssystemet för medlemsstater som inte ingår i euroområdet. Som ni vet föreslår vi i första skedet ett system för de medlemsstater som tillhör euroområdet och i andra skedet för alla de 27 medlemsstaterna. Kommissionen kan godta och stödja detta ändringsförslag, som syftar till att göra de medlemsstater som inte ingår i euroområdet delaktiga på frivillig basis.
Vi har gjort tillfredsställande framsteg inom ramen för arbetsgruppen och skapat konvergens mot kommissionens initiativ för att förstärka den ekonomiska styrningen, främst genom att inrikta oss på förebyggande åtgärder och lägga tonvikten på hållbara skulder, komma överens om ett sätt att rätta till makroekonomiska obalanser och inrätta en effektiv genomförandemekanism.
Även om det har skett en konvergens mellan åsikterna om kommissionens förslag i arbetsgruppen till stöd för detta har den vanliga lagstiftningsprocessen bara börjat. Än så länge är vi bara i början. Vi kanske är i slutet av inledningsskedet, men nu börjar den verkliga vanliga lagstiftningsprocessen och Europaparlamentet har verkligen en viktig och avgörande funktion som medlagstiftare.
Vi vill arbeta tillsammans med er, och vi uppmanar rådet och parlamentet att anta lagstiftningsbesluten före nästa sommar, så att det nya systemet för ekonomisk styrning kan införas före sommaren 2011, när vi har nästa stora runda med bedömningar av om åtgärderna har varit ändamålsenliga.
Det handlar i grund och botten om EU:s trovärdighet när det gäller att förstärka den ekonomiska styrningen här, och jag håller helt med er om att det är gemenskapsmetoden som får Europeiska unionen att fungera på avsett vis.
Jag lyssnade mycket noga på vad ni sade om detta. Jag uppskattar att ni är beslutna att hålla fast vid gemenskapsmetoden, vilket bl.a. framgick av inläggen från Joseph Daul, Martin Schulz, Guy Verhofstadt och Daniel Cohn-Bendit, även om jag inte kan sträcka mig till sådana retoriska finesser som ”Deauvillelinjen” och ”kasinokompromissen”.
Låt oss hur som helst än en gång tillsammans visa att gemenskapsmetoden kan leverera – och nu måste den leverera – det nya systemet för ekonomisk styrning, och låt oss därigenom komplettera den starka monetära unionen med en stark och effektiv ekonomisk union, så att vi får en verklig och fullständig ekonomisk och monetär union.
Olivier Chastel, rådets tjänstgörande ordförande. – (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig kort och börja med att framföra rådets tack till de två föredragandena Pervenche Berès och Diogo Feio. De förkroppsligar parlamentets delaktighet på detta viktiga område. Jag vill också säga att jag uppmanar er att snarast börja överväga initiativ om ekonomisk styrning – initiativ från kommissionen som gör att vi kan införa en europeisk ekonomisk styrning – i synnerhet när det gäller medbeslutandeprincipen.
Rådet står till parlamentets förfogande så att vi kan göra verkliga framsteg med dessa förslag.
Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag, onsdagen den 20 oktober 2010.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Paolo Bartolozzi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill uttrycka min uppskattning av det viktiga bidrag som detta arbete kommer att ge när det gäller att fastställa en uppsättning åtgärder som ska vidtas för att ta oss ur dagens kris och förhindra att nya kriser uppkommer.
Finanskrisen nyligen påvisade begränsningarna hos ett självregleringssystem i oroande omfattning, och det blir allt mer nödvändigt att införa ett globalt styrsystem. Det nuvarande skedet med ekonomisk och finansiell instabilitet, den största på decennier, har lett till en sysselsättningskris och en social kris av sådana dimensioner att det krävs beslutsamma åtgärder för att eliminera de negativa återverkningarna och prioritera de möjligheter som öppnar sig i en globaliserad ekonomi.
De senaste årens kris har varit en hård prövning för de flesta av de långt utvecklade ekonomierna. Återhämtningen går långsamt i en del länder än i dag och eftersom finansmarknaderna fortsatt är känsliga är global samordning och antagandet av lämpliga ekonomiska och industriella strategier viktiga faktorer för att bekämpa finanskrisen. Den globala övervakningen bör främja en stabilisering av solida finansmarknader och stödja dagens återhämtning, så att vi får en stark efterfrågeökning och ökning av sysselsättningen.
Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Dagens ekonomiska kris bevisar att den modell för ekonomisk styrning som för närvarande används i EU inte har fungerat tillräckligt bra och att full konvergens mellan medlemsstaterna därför inte har uppnåtts. Denna situation innebär att det krävs en förbättring av den ekonomiska ramen och att ambitiösa övervakningsinstrument som är mer tydligt definierade och mer riktade måste utformas. Det är viktigt att medlemsstaterna följer de bestämmelser som antas och de beslut som fattas på EU-nivå, särskilt de som har att göra med stabilitets- och tillväxtpakten. Mot bakgrund av detta välkomnar jag det initiativ som Diogo Feio har lagt fram, och som syftar till att uppmuntra åtgärder som att införa fler kontroller och att närmare övervaka hur offentliga skulder och intäkter utvecklas.
Jag ska sluta med att tillägga att den rumänska regeringen nyligen antog sin första budgetstrategi för 2011–2013, vilken innehåller åtgärder för att återställa budgetunderskottet till under 3 procent och hålla skulden under 60-procentsgränsen. Denna reformprocess kommer att skapa förutsättningar för ekonomisk återhämtning.
Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) Den finansiella, ekonomiska och sociala krisen har nu härjat i två år. Den har lett till en arbetslöshetsgrad på över 10 procent i EU och risk för en ny lågkonjunktur. Detta är en kris som vi inte kan ta kontroll över.
Nästa möte med G20-gruppen kommer att äga rum den 11–12 november i Söul, under Frankrikes ordförandeskap. Det var president Nicolas Sarkozys idé att inrätta G20-gruppen. Han anser att den globala ekonomin inte längre styrs av de åtta i dag, utan av alla de stora utvecklingsländerna också. Inom denna ram kan man utveckla en viljeinriktning som bygger på en långsiktig vision. Den här krisen kräver att vi har verklig ekonomisk styrning, regler som begränsar social dumpning i utvecklingsländerna och finansiell tillsyn samt att vi reformerar det internationella monetära systemet. För att nå dit måste EU lära sig hur man uppträder kraftfullt, beslutsamt och enat.
Ivo Belet (PPE), skriftlig. – (NL) Herr talman! Ett av de inslag i de här rekommendationerna som mest faller en i ögonen är skatten på finansiella transaktioner. Med en sådan åtgärd kan vi slå åtskilliga flugor i en smäll: det är ett effektivt instrument mot spekulation och inkomsterna kommer att göra det möjligt för oss att komma till rätta med budgetunderskott och finansiera brådskande sociala projekt (miljön, utvecklingsstödet, infrastrukturprojekt etc). Parlamentet har nu gjort det klart att vi måste få vidare på den vägen i EU, även om resten av världen än så länge kanske visar större återhållsamhet, av rädsla. Nästa steg är att Europeiska kommissionen gör en genomförbarhetsstudie. Det som vi har beslutat i dag är en särskild insats och en lösning på finanskrisen. Det skickar också ut ett tydligt budskap till de europeiska medborgarna om att vi har dragit lärdom av allt det som vi har gjort fel under de senaste åren och att vi tar itu med krisen för att göra EU starkare, för att i synnerhet gynna EU-medborgarna.
George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) De tillsynsstrukturer som fanns i Europeiska unionen och Förenta staterna före den ekonomiska och monetära krisen var inte förenliga och byggde till övervägande del på olika makroekonomiska analyser. Eftersom det inte fanns någon global förenlighet mellan dessa tillsynsstrukturer reagerade länderna på eget bevåg. De tog inte hänsyn till att den nationella penningpolitiken i olika länder har stor inverkan på andra ekonomier i en globaliserad värld. Skapandet av Europeiska systemrisknämnden och de europeiska tillsynsmyndigheterna förstärker den finansiella övervakningen i EU. Det finns emellertid fortfarande inte tillräckligt med internationella regelverk för hantering av kriser i den finansiella sektorn. Vid G20-gruppens möte i november måste EU understryka vikten av att ha ett system för övervakning och tillsyn som bland annat innebär att det blir obligatoriskt att registrera finansiella transaktioner och instrument. Vi har ett ansvar gentemot ekonomin och vi måste först och främst vara starka på EU-nivå så att vi kan vara föregångare i världen. En sådan global offentlig instans för bedömning av stater skulle vara mycket användbar när det gäller att se till att de globala finanserna och världsekonomin fungerar som de ska och att därigenom också vederbörliga sociala framsteg görs.
João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) EU och dess ledare måste en gång för alla inse att den allvarliga kris som vi nu går igenom inte kom från Förenta staterna! Det är en systemkris som beror på kapitalismen i dess nuvarande utvecklingsfas – nyliberalism. Krisen i EU beror alltså på unionens själva grundvalar, där nyliberalismen är en av de viktigaste trossatserna. Ställda inför de katastrofala följderna av sin politik visar de makthavare som i själva verket är de som har bestämt riktningen för EU en oroväckande arrogans och aggressivitet. De försöker tvinga fram en oacceptabel tillbakagång, särskilt för arbetarna och invånarna i de mest utsatta länderna genom intolerabla angrepp på deras självbestämmanderätt. Detta är innebörden av den gemensamma förklaring som Tyskland och Frankrike beslutade göra i Deauville före G20-ländernas och Europeiska rådets möte. De tycks strunta i att det bara kan sluta i elände om vi fortsätter på den väg som har gjort att vi hamnat där vi är i dag. Det är detta budskap som ekar i arbetarnas och allmänhetens protester runtom i Europa. Det är dags att de lyssnar! Det rätta sättet att hantera krisen vore att värdera arbete och få till stånd en rättvisare inkomstfördelning genom skatter som gynnar arbete i stället för kapital.
Louis Grech (S&D), skriftlig. – (EN) Vi är mitt uppe i en kris som har åsamkat stora skador på de finansiella, ekonomiska och sociala sektorerna och haft en negativ inverkan på integrationsprocessen på den inre marknaden. Den gemensamma marknaden skulle kunna vara den katalysator som behövs för att få igång en verklig ekonomisk och finansiell återhämtning i EU och återupprätta det så nödvändiga förtroendet bland medborgarna. Krisen kan i själva verket öppna en möjlighet att genomföra åtgärder som stimulerar ekonomisk tillväxt, konkurrenskraft och sociala framsteg i Europa genom att sätta medborgarna i centrum för den europeiska ekonomin. Jag stöder föredragandens vilja att tydligt peka på en väg ut ur krisen: genom konkreta åtgärder och initiativ som inriktas på den inre marknadens betydelse, genom sysselsättning och genom de små och medelstora företagen. Det behövs dessutom ett nytt inkluderande helhetstänkande, där medborgarnas mål – framför allt mål som rör medborgarnas intressen när det gäller ekonomi, sociala frågor, hälsa och miljö – är helt integrerade i ekonomin. Vi behöver ett paradigmskifte inom det politiska tänkandet som gör EU:s medborgare till den viktigaste politiska variabeln när man ska fastställa och utforma EU:s lagstiftning och politik.
Marian-Jean Marinescu (PPE), skriftlig. – (RO) Den ekonomiska återhämtningen i EU har kommit igång, men läget är fortfarande osäkert. Globalt är återhämtningen ännu bräcklig och takten varierar mellan olika länder. Det viktigaste är fortfarande att lägga en stabil grund som systematiskt främjar en stadig och balanserad ekonomisk tillväxt. Vi måste därför inrätta ett system som på en och samma gång främjar krisåtgärderna, det förebyggande arbetet och samarbetet på medellång och lång sikt. EU måste vara en stark partner som inte bara kan dra nytta av sin erfarenhet av ekonomisk och politisk integration, utan också bidra på ett betydelsefullt sätt till den ekonomiska styrningen globalt. Vi måste utarbeta en trovärdig och genomförbar ekonomisk politik på medellång sikt och samordna en makroekonomisk politik grundad på ett ramverk för stadig och balanserad tillväxt som ska utformas av G20-länderna. En strategi för EU:s ekonomiska politik måste omfatta följande: en handlingsplan för hur strukturreformer ska användas för att öka ekonomisk tillväxt och sysselsättning, en konsoliderad reform av de offentliga finanserna och starkare ekonomisk styrning över EU och euroområdet. G20-länderna måste anta en utvecklingsagenda med en flerårig handlingsplan för att främja ekonomisk tillväxt och flexibilitet för utvecklingsländerna.
Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) I det uppkomna läget är det allra viktigaste att fastställa en diagnos och orsakerna till att vi hamnade i en krissituation. Krisens följder har på olika sätt drabbat människor i flera EU-stater. Man måste sätta fingret på nationella regeringars misstag, fel och oprofessionella agerande för att förhindra att situationen för deras befolkningar förvärras framöver. Lettlands regering har t.ex. redan lånat mer än dubbelt som mycket som sin årliga budget från internationella finansinstitut. För varje dag som går inför den lettiska regeringen åtgärder som rör skattesystemet eller finanspolitiken överhuvudtaget och som missgynnar befolkningen och får företag att gå i konkurs och lettiska företagare att emigrera. Den lettiska regeringen försöker oupphörligen ändra pensionslagstiftningen för att sänka utbetalningarna till pensionärer. Detta håller på att leda till en social explosion och till enorma orättvisor. Vi måste sända en stark signal till nationella regeringar att det är ett brott mot befolkningen att i kristider sänka sociala utbetalningar och pensioner. Det är min övertygelse att de samhällsskikt som står utan skydd och är mest behövande inte ska behöva bära följderna av regeringarnas misstag.
Sławomir Witold Nitras (PPE), skriftlig. – (PL) Jag vill tacka Diogo Feio för hans arbete med förslaget till betänkande. Jag tycker att vi lite för snabbt verkar återgå till gamla vanor med tanke på de hot som Europa står inför. Vi fäster för lite avseende vid varningssignalerna från finansmarknaderna, eller från personer som ordförande Jean-Claude Trichet, som ju faktiskt sade att kommissionens förslag var en bra men otillräcklig åtgärd för att stärka stabilitets- och tillväxtpakten. Europaparlamentets roll i dag är att försvara Europeiska kommissionens förslag mot regeringarna i de medlemsstater som inte tycks ha dragit några lärdomar alls av krisen.
Om Europeiska rådet hade hållit sig till paktens regler tidigare skulle den statsfinansiella krisen i EU inte ha varit lika omfattande. Om vi i dag tillåter att regeringarna, och i synnerhet regeringarna i Tyskland och Frankrike, urvattnar kommissionens förslag kommer krisen att fördjupas och vi kommer att tvingas ställa oss frågan om det finns någon poäng med projektet med den gemensamma valutan i dess nuvarande form överhuvudtaget, eller om vi oavsiktligt kommer att bevisa att euron var ett experiment som misslyckades. Parlamentet står inför en viktig uppgift. Vi måste försvara euron och stå emot alla kortsiktiga politiska syften. Vi måste tvinga alla medlemsstater att föra en ansvarsfull budgetpolitik, hur smärtsamt det än kan komma att bli. Tack för uppmärksamheten!
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Ordet ”kris” härstammar från grekiskans Krino, som bokstavligen betyder ”att besluta”, ”att välja”. Det betecknar således en tidpunkt som skiljer ett skede från ett annat. Vi måste se framåt och ta hänsyn till det som har varit för att kunna genomföra de strukturförändringar som kommer att göra våra små och medelstora företag mer konkurrenskraftiga och förmögna att hävda sig i det hårdare konkurrenstryck som uppstår i ett globaliserat klimat.
Vi måste samtidigt också säkra sysselsättningen för en betydande del av de mer sårbara arbetstagarna och deras familjer. EU behöver en ny ekonomisk styrning som säkrar stabila och rigoröst skötta offentliga finanser. En finansiell och ekonomisk kris av det slag vi nu går igenom får aldrig inträffa igen. EU:s nya ekonomiska styrning måste inte bara ta hänsyn till storleken på statsskulden, utan också till dess hållbarhet på medellång till lång sikt. Hushållens skuldsättning och socialförsäkringssystemens hållbarhet är lika viktiga som statsskulden för stabila offentliga finanser. Länder som hade statsskulden under kontroll har faktiskt rasat ned i en djup kris just på grund av den höga skuldsättningen bland hushåll och företag, samtidigt som länder med stora statsskulder har klarat sig bra.
Richard Seeber (PPE), skriftlig. – (DE) Den ekonomiska och finansiella krisen har bara alltför tydligt blottlagt brister och svagheter i befintliga instrument och metoder för att samordna den ekonomiska politiken och valutapolitiken. Vissa länder, särskilt Frankrike och Tyskland, har tidigare varit alltför tveksamma till strängare regler. Att övervinna den ekonomiska krisen är en av de mest krävande uppgifter som vi har ställts inför och måste hanteras på europeisk, inte nationell, nivå. Detsamma gäller sanktionsmekanismerna, som fortfarande blockeras av vissa medlemsstater. Med de nya reglerna på den inre finansmarknaden är det emellertid hög tid att valutaunionen stärks och att särskilt den offentliga skuldsättningen samtidigt minskas för att säkra det europeiska ekonomiska områdets framtid. Framför allt måste de nationella parlamenten bli mer involverade i denna process för att europeisera debatten i medlemsstaterna. Bara då kan man finna ett europeiskt svar för att få bukt med krisen och skapa en robust och stark ekonomisk union.
Jutta Steinruck (S&D), skriftlig. – (DE) Sedan finanskrisen bröt ut 2008 har G20-ländernas stats- och regeringschefer träffats regelbundet var sjätte månad för att diskutera ekonomiska och finansiella frågor och verka för ett samarbete som skapar en stadig och hållbar tillväxt i världsekonomin som gynnar alla. Jag anser dock att vi måste ha en bredare ansats och en mer balanserad syn på de finansiella, ekonomiska och sociala problemen som är en följd av krisen för att hitta en lämplig och godtagbar lösning på dem. Medlemsstaternas finansministrar är inte i en position där de kan bedöma läget på arbetsmarknaderna och komma på lösningar på de akuta arbetskrafts- och socialpolitiska problem som tar nödvändig hänsyn till behoven bland arbetstagare och folk i gemen. Jag efterlyser därför regelbundna möten mellan ministrar med ansvar för sysselsättning och sociala frågor inom ramen för G20. Jag uppmanar dessutom EU och de medlemsstater som även är medlemmar i G20 att vidareutveckla denna idé och samarbeta mer med varandra på det sysselsättnings- och socialpolitiska området och eftersträva en mer balanserad ansats i samband med toppmötena. Vi får inte låta konkurrensen urholka skyddet av arbetstagarnas rättigheter. Vi måste vidmakthålla respekten för dessa rättigheter, inte bara för EU-medborgarna utan även för medborgarna i andra länder runt om i världen.
Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) EU producerar med sina 500 miljoner invånare – 7 procent av världens befolkning – 30 procent av världens BNP. Den senaste statistiken visar att EU i augusti 2010 hade ett handelsunderskott på 17,3 miljarder euro. Under första halvåret i år ökade EU:s export mest till Brasilien (+57 procent), Kina (+41 procent) och Turkiet (+38 procent), medan importen ökade mest från Ryssland (+43 procent), Kina och Indien (båda +25 procent).
För att uppnå målen i EU 2020-strategin måste EU minska sitt beroende av traditionella energileverantörer. Under första halvåret i år växte handelsunderskottet inom energisektorn i EU-27 med 34,3 miljarder euro jämfört med samma period ett år tidigare. EU behöver dessutom en ekoeffektiv industripolitik som garanterar kopplingen mellan den innovativa kapaciteten och EU:s produktionsenheter och därmed bidrar till att skapa arbetstillfällen över hela EU och upprätthålla unionens internationella konkurrenskraft.
Det är därför Europeiska på sin agenda under mötet den 28–29 oktober bör inkludera den framtida industripolitiken och EU:s försörjningstrygghet på energiområdet, samt förslag om hur man kan dämpa effekterna av klimatförändringarna och de demografiska förändringarna.
ORDFÖRANDESKAP: BUZEK Talman
Janusz Wojciechowski (ECR). – (PL) Igår mördades en anställd vid ett av Europaparlamentets valkretskontor i Łódź, Polen. Det var min assistent, Marek Rosiak. Mördarens ord då han begick detta brott gör att det inte råder några tvivel om att hans motiv var hat mot Polens största oppositionsparti Lag och rättvisa. Den hatkampanj som under en längre tid har bedrivits mot detta parti har nu kulminerat i en tragedi. Förutom själva brottet måste Europaparlamentet även fördöma hat och våld, som inte har någon plats i det europeiska politiska livet eller i den europeiska demokratin. Herr talman! Jag ber dig att utlysa en tyst minut till minne av Marek Rosiak, en man som dog i Europaparlamentets tjänst.
(Parlamentet höll stående en tyst minut)
Ria Oomen-Ruijten (PPE). – (NL) Herr talman! Vi har just visat med vilken värdighet vi som parlament kan uppträda. När jag gick in i kammaren nyss blev jag dock först trakasserad av människor som anser att vi bör underteckna vissa resolutioner och sedan omringad av ballonger som gjorde reklam för vissa ändringsförslag. Herr talman! Jag anser att detta uppträdande skadar parlamentets värdighet och ber er att noga tänka igenom detta och undersöka hur vi kan hålla korridorerna fria.
Gerard Batten (EFD). – (EN) Herr talman! Får jag be dig att fatta ett beslut? Vi ser att det skyltas med ballonger i kammaren. Kan du fatta ett beslut om huruvida detta ska tillåtas eller inte. Om inte, kan de tas bort? Om de ska tillåtas har jag och mina kolleger några mycket smakfulla UKIP-ballonger i lila och gult som vi skulle vilja ta med nästa gång.
(Applåder)
Talmannen. – Kära kolleger! Vi kommer i dag att rösta om denna mycket viktiga fråga. Frågan har anknytning till er demonstration här. Jag ber er att avstå från denna demonstration fram till omröstningen, som kommer att hållas om ungefär 40 minuter. Jag ber er att göra detta. Det handlar om en liten gest mot oss alla. Jag står på det hela taget på er sida, men var vänliga och demonstrera inte inne i kammaren.