Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2009/0058(COD)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

A7-0066/2009

Debatter :

PV 20/10/2010 - 10
CRE 20/10/2010 - 10

Omröstningar :

PV 21/10/2010 - 7.1
Röstförklaringar
Röstförklaringar

Antagna texter :

P7_TA(2010)0378

Fullständigt förhandlingsreferat
Onsdagen den 20 oktober 2010 - Strasbourg EUT-utgåva

10. Stabilitetsinstrumentet - Finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete - Finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen - Finansieringsinstrument för samarbete med industriländer - Finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– betänkandet av Franziska Katharina Brantner, för utskottet för utrikesfrågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådet förordning om ändring av förordning (EG) nr 1717/2006 om upprättande av ett stabilitetsinstrument (KOM(2009)0195 – C7-0042/2009 – 2009/0058(COD)) (A7-0066/2009),

– betänkandet av Gay Mitchell, för utskottet för utveckling, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete och om ändring av förordning (EG) nr 1889/2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen (KOM(2009)0194 – C7-0043/2009 – 2009/0060A(COD)) (A7-0078/2009),

– betänkandet av Kinga Gál och Barbara Lochbihler, för utskottet för utrikesfrågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete och om ändring av förordning (EG) nr 1889/2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen (KOM(2009)0194 – C7-0158/2009 – 2009/0060B(COD)) (A7-0188/2010),

– betänkandet av Helmut Scholz, för utskottet för internationell handel, om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1934/2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier (KOM(2009)0197 – C7-0101/2009 – 2009/0059(COD)) (A7-0052/2010) och

– betänkandet av Charles Goerens, för utskottet för utveckling, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (KOM(2010)0102 – C7-0079/2010 – 2010/0059(COD)) (A7-0285/2010).

 
  
MPphoto
 

  Franziska Katharina Brantner, föredragande.(DE) Herr talman! Vi har i dag ett antal finansieringsinstrument. Vi har redan debatterat en aspekt den här morgonen, men jag börjar med att tala om stabilitetsinstrumentet. Detta instrument inrättades 2006 och är det mest välfinansierade instrumentet för icke-spridning av massförstörelsevapen, konfliktförebyggande, stöd efter civila katastrofer, civila åtgärder för fredsskapande och även för rättsliga frågor och polisiära insatser på området för terrorismbekämpning. Trots detta är finansieringen relativt begränsad. Hittills har endast 1,4 miljarder euro avsatts i budgetplanen. Det är inte mycket pengar, men de är användbara eftersom de kan utnyttjas relativt flexibelt. Man har flera gånger övervägt att minska detta belopp, men hittills har vi alltid lyckats se till att det inte har minskats i budgeten. Vad handlar halvtidsöversynen av detta instrument om? Vad handlar debatten om? Frågorna är inte så många, men vissa av dem är viktiga innehållsmässigt sett. De långsiktiga åtgärderna i artikel 4.3 är till att börja med avsedda att göra det möjligt att införa åtgärder för att främja kvinnor i politiska processer, i synnerhet i medierna. Vad vi faktiskt talar om här är därför överföringen av ett redan mycket framgångsrikt område till artikel 4.3. Hittills har stöd till medieframträdanden endast getts till afghanska kvinnor som kandiderar till parlamentet. Vi vill att detta ska införlivas i de långsiktiga åtgärderna, snarare än att endast vara en kortsiktig åtgärd, så att dessa kvinnor även fortsättningsvis kan få detta stöd på längre sikt.

För det andra vill vi att partnerskapet för fredsskapande uttryckligen ska nämnas i direktivet, inte bara för att främja utvecklingen av en formell dialog med det civila samhället, utan också för att föra in konceptet i den nya Europeiska utrikestjänsten. Vi får inte låta detta partnerskap försvinna, och vi anser därför att det är viktigt att det uttryckligen nämns.

För det tredje röstar vi för en ökad andel finansiering för långsiktiga åtgärder i artikel 4.3 från fem till tio procent. Jag vill dock återigen påminna den höga representanten om att utskottet för utrikesfrågor gav sitt stöd till denna ökning i sista stund, eftersom vi fick löfte om att omfattande åtgärder kommer att vidtas i framtiden inom ramen för instrumentet i kampen mot landminor, klusterbomber och överblivna ammunitionslager. Denna ökning av den totala budgetposten för de långsiktiga åtgärderna från fem procent till tio procent antogs med andra ord på villkorlig basis och vi förväntar oss att du, Catherine Ashton, och utrikestjänsten kommer att hålla er till denna överenskommelse och att strategidokumentet för 2012–2013 kommer att återspegla detta. Detta är med andra ord viktigt för oss. Allt annat vore ett avsteg från överenskommelsens anda.

Om parlamentet och kommissionen får bestämma blir den största innovationen i halvtidsöversynen när det gäller textens innehåll dock den uttryckliga utvidgningen av ansvarsområdet till att omfatta handeldvapen och lätta vapen. Jag vill därför återigen uppmana ordförandeskapet att godkänna detta förslag. EU-domstolens dom stöder detta. Jag vet att det fortfarande är svårt för vissa att acceptera detta, men jag hoppas att vi genom utrikestjänsten nu kanske kommer att kunna övervinna denna splittring mellan rådet och kommissionen och komma överens om hur vi ska framskrida i frågan om handeldvapen och lätta vapen. Detta är en mycket viktig fråga.

Min sista punkt rör frågan om delegerade rättsakter. Vi har redan diskuterat detta under morgonen. Jag anser att vi behöver en politisk lösning för detta och inte en rättslig lösning, vilket skulle vara en återvändsgränd. En sista mycket kort kommentar: när det gäller stabilitetsinstrumentet och programplaneringen för utrikestjänsten är vi fullständigt övertygade om att planeringen och programplaneringen måste fortsätta att utföras av de personer som har ansvarat för dessa hittills och att dessa personer inte får nedgraderas till ”finansiella förvaltare”, utan i stället måste fortsätta att ansvara för den innehållsrelaterade planeringen.

 
  
MPphoto
 

  Franz Obermayr (NI).(DE) Herr talman! Jag vill tala om att jag tycker att det är beklagligt att samtidigt som vi i dag talar om viktiga ämnen som finansiering, utvecklingsstöd och demokratiska principer har endast 14 ledamöter – jag tror att jag har räknat rätt – lyckats ta sig hit, uppenbarligen på grund av något konkurrerande eller oturligt placerat evenemang, eftersom alla andra har varit disciplinerade nog att närvara vid detta andra evenemang. Det är orättvist mot de personer som gör presentationer och de som agerar som föredragande i dag, samt mot kollegerna, och jag nämner inte ens kommissionens personal och företrädare som måste sitta här framför en tom kammare.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Ärade kolleger, detta är inte en ordningsfråga: det är en intressant poäng och den kanske kommer att tas upp på någon lokal tv-station, men det är ingen ordningsfråga. Vänligen avbryt inte sammanträdet med sådana frågor.

 
  
MPphoto
 

  Iva Zanicchi, föredragande.(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Föredraganden för utskottet för utveckling, Gay Mitchell, har bett mig att ersätta honom eftersom han inte kunde närvara i dag. Jag vill tacka honom för hans arbete som utförts med sedvanlig punktlighet och för kvaliteten hos hans förslag, som fått positivt gensvar från hela utskottet för utveckling skulle jag säga. Av skäl som jag kommer att ange, men framför allt för det arbete som Gay Mitchell hittills har utfört, är jag övertygad om att betänkandet kan antas i omröstningen med bred majoritet.

Jag går nu över till betänkandet. Under 2009 lade kommissionen fram ett förslag om ändring av förordning (EG) nr 1905/2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Genom detta förslag bad kommissionen parlamentet att anta ett ändringsförslag som skulle möjliggöra skattelättnader för icke-statliga organisationer vid verksamhet i utvecklingsländer. Vi godkände den begäran.

Förordningen om utvecklingssamarbete innehåller dock även genomföranderegler för EU:s utvecklingspolitik. Enligt dessa regler måste kommissionen följa kommittéförfarandet när den godkänner finansiering. Detta innebär att parlamentet kan granska dessa finansieringsförslag, och om kommissionen överträder sin auktoritet kan parlamentet anta resolutioner för att begära att kommissionen ska ändra de aktuella besluten.

Bara från 2006 och fram till nu har parlamentet ansett att kommissionen har överträtt sina genomförandebefogenheter i minst 12 fall, men endast i tre av dessa ändrade eller drog kommissionen tillbaka sitt utkast till beslut. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande föreslog utskottet för utveckling att det förfarande för delegerade rättsakter som inrättas genom artikel 290 i EUF-fördraget skulle tillämpas.

Antagandet av detta förfarande skulle innebära att parlamentet får en viktigare roll, åtminstone i de strategiska finansieringsbeslut som kommissionen måste anta. Enligt Lissabonfördraget kan parlamentet nämligen i ett antal väldefinierade fall delegera befogenheten att fatta strategiska beslut till kommissionen, men vilka beslut kan detta gälla? Enligt vår åsikt är den lagstiftande makten ansvarig för att välja vilka länder EU ska ge utvecklingsstöd till.

Sedan har vi frågan om vilka sektorer som ska prioriteras när det gäller finansiering: utbildning, hälsa, miljöskydd, kapacitetsuppbyggnad för god förvaltning eller utveckling av småföretag? Hur ska vi garantera insyn i förvaltningen av utvecklingsstödet?

För dessa val och ämnen måste Europaparlamentet spela en större roll än tidigare. Parlamentet måste vara den lagstiftande makten som ger precisa riktlinjer till den verkställande makten inom dessa sektorer. Jag tror att det i slutändan är i denna riktning som EU-medborgarnas krav kommer att gå. Jag hoppas verkligen på största möjliga samförstånd om detta betänkande från Gay Mitchell.

 
  
MPphoto
 

  Kinga Gál, föredragande. (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot, fru Ashton, mina damer och herrar! Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter är det finansieringsinstrument som stöder mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, skyddet av demokrati och förebyggande av konflikter världen över. Finansieringsinstrumentets stödmottagare är i första hand det civila samhällets organisationer, de civila samhällsorganisationer och individer som försvarar de mänskliga rättigheterna under svåraste möjliga omständigheter i tredjeländer. Den stora fördelen med detta finansieringsinstrument, till skillnad från andra geografiska instrument, är att stödet kan betalas ut utan medgivande av regeringen i det land som mottar stödet. Dess roll är därför av stor betydelse. När det gäller detta instrument har det dock inte varit möjligt att finansiera kostnaderna för momsbetalningar med EU-medel. Kommissionen föreslog därför i sitt initiativ en teknisk ändring som skulle ha bidragit till de civila samhällsorganisationernas arbete och verksamhet i de tredjeländer som använder dessa medel. Eftersom dessa organisationer är av avgörande betydelse för främjandet av mänskliga rättigheter i dessa länder och för utvecklingen av den politiska pluralismen är det mycket viktigt att inte ytterligare försvåra arbetet för dessa organisationer, som redan har en svår situation. Vi välkomnar därför kommissionens initiativ och med samtycke från min kollega, föredraganden Barbara Lochbihler, ger vi det vårt fulla stöd. Detta är dock endast den ena sidan av myntet.

Å andra sidan har vi denna frågas politiska betydelse. Frågan om det finansiella instrumentet har nu blivit en del av den interinstitutionella kamp som vid det här laget har pågått i ett år. Det är just för att instrumentet för att finansiera mänskliga rättigheter är grundläggande för de civila samhällsorganisationerna som det är viktigt att Europaparlamentet deltar i utformningen av de strategiska och fleråriga ramprogrammen. Vi kämpar för att Europaparlamentet, om det bedömer det nödvändigt, ska ha något att säga till om i utarbetandet av de strategiska planerna för finansieringsinstrumentet, genom årliga översyner snarare än med sjuårsintervaller, enligt budgetcykeln. Det är innebörden i de ändringsförslag som vi på detta sätt vill stödja. Genom Lissabonfördraget bekräftades Europaparlamentets rätt att utöva tillsyn, vilket i praktiken motsvarar det inrättande av en ”delegerad rättsakt” som mina kolleger här i parlamentet redan har nämnt, och som vi anser måste stärkas och tillämpas i detta fall. Den aktuella frågan är det första exemplet på Europaparlamentets utökade roll sedan den 1 december 2009.

Efter våra diskussioner hittills och parlamentsdebatterna har vi, fördragandena för finansieringsinstrumenten, dragit den gemensamma slutsatsen att ärendet bör gå till en andra behandling, och vi sänder ett uppriktigt politiskt budskap till institutionerna, för sedan Lissabonfördragets ikraftträdande bör vi nu agera i fördragets anda. Det är för just dessa instrument som det är viktigast att parlamentet verkligen utövar sin demokratiska tillsynsrätt.

 
  
MPphoto
 

  Barbara Lochbihler, föredragande.(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter är ett mycket nytt instrument. Man kan dock redan nu konstatera att det leder till mycket meningsfulla och viktiga insatser. Det framgår av gensvaret från företrädarna för det civila samhället, såväl inom som utanför EU. Det är också ett mycket positivt komplement till Europaparlamentets och hela EU:s människorättspolitik.

Arbetet med mänskliga rättigheter utförs ofta under mycket svåra förhållanden. Det är därför särskilt viktigt att dessa instrument ger EU möjlighet att bevilja finansiellt stöd till det civila samhällets institutioner utan att den berörda regeringen måste ge sitt samtycke, och kanske till och med utan att den måste informeras om det aktuella finansiella EU-stödet. Det är viktigt att upprepa att detta stöd bör bevaras och vid behov utökas.

Jag kan i likhet med min medföredragande Kinga Gál stödja kommissionens förslag om att en skattelindring bör beviljas i de länder där betalningar från detta finansieringsinstrument fortfarande beskattas. Detta skulle även avsevärt minska de berörda icke-statliga organisationernas arbete.

Jag ser det dock som en ständig utmaning i arbetet med detta finansieringsinstrument att vi å ena sidan även får klagomål eller negativt gensvar i detta sammanhang som gör det tämligen uppenbart att instrumentet ökar byråkratin för de civila samhällsorganisationer som söker stöd från det. Å andra sidan har vi naturligtvis behovet av insyn när det gäller vilka medel som används och om och hur de används. Vi bör dock ta de små organisationernas upprepade klagomål på allvar, särskilt klagomålen om att de avskräcks från att använda detta stöd, och det är en fråga som vi nu måste ta itu med.

På samma sätt ser jag det som en utmaning att det är svårt att nå en hel del lokala organisationer på landsbygden jämfört med storstäderna i de minst utvecklade länderna. Det är med andra ord svårt att informera dem om att ett finansieringsinstrument av den här typen finns och om hur de kan administrera det. Tänk er följande situation: i ett landsbygdsområde där det inte alltid finns elektricitet är pappershantering kanske snarare ett undantag än en regel, vilket gör det nödvändigt att särskilt uppmärksamma genomförandet av dessa initiativ. Jag ser här en möjlighet att utvidga EU:s ambassader på plats – och det har naturligtvis också bestämts att varje lokal EU-ambassad ska vara skyldig att försvara de mänskliga rättigheterna och demokratin och ha personal för detta – genom tjänstemän som jag nu kommer att kalla för människorättsagenter som intensivt ägnar sig åt just denna roll som medlare och detta ansvarsområde för att sprida information och meddelanden, men också åt att nå fram till lokala initiativ som kanske inte har möjlighet att kommunicera på engelska, franska, spanska eller något annat EU-språk.

Det är för närvarande alldeles för tidigt att göra en omfattande utvärdering av instrumentet. Tidsramen är alldeles för snäv – resultatet skulle inte stå sig särskilt bra. Om ett par år måste vi dock göra en mycket målmedveten och djupgående utvärdering av detta slag. Med utvärdering menar jag inte bara en tillbakablick på vad som gått bra, utan även en reflektion över vilka nya idéer som vi borde införa och hur vi kan vidareutveckla finansieringsinstrumentet.

 
  
MPphoto
 

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla föredragande – Franziska Katharina Brantner, Kinga Gál och Barbara Lochbihler, samt Gay Mitchell, Helmut Scholz och Charles Goerens.

De förslag som vi har framför oss är ett resultat av den halvtidsöversyn som kommissionen utförde 2009 på parlamentets begäran. Vid denna översyn fastställdes att instrumenten fungerar väl. Detta är mycket positivt och ger stabila ramar för våra yttre förbindelser fram till 2013. I vissa fall föreslog kommissionen endast tekniska ändringsförslag för att anpassa dessa instrument till de övriga instrumenten. Vi är glada över ert stöd i dessa tekniska frågor.

Den stora fråga som lyftes fram i översynen var parlamentets invändningar angående stöd inom ramen för finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, som inte kunde anses vara offentligt utvecklingsbistånd. I den frågan beaktade kommissionen parlamentets synpunkter fullt ut. Vi lade fram ett förslag om att bredda industriländernas instrument till att omfatta verksamhet som inte är berättigad till offentligt utvecklingsbistånd. Det handlar om att samarbeta med viktiga bilaterala partner och globala aktörer med vilka EU har ett strategiskt intresse att främja olika förbindelser, som exempelvis Indien, Kina eller Brasilien. Dessa länder är också intresserade av att inleda ekonomiskt, akademiskt, företagsrelaterat eller vetenskapligt utbyte med EU.

Detta ändrade instrument, som kallas ICI plus, är en kortsiktig lösning för tre år. Vi vill inte avge ett för tidigt omdöme om den framtida översynen av utrikestjänstens finansieringsinstrument för perioden efter 2013. Parlamentet har redan godkänt en budget för detta instrument under 2010. För att genomföra budgeten för 2010 måste instrumentet antas nu, så jag välkomnar verkligen föredragandenas arbete för att nå en bred enighet.

När det gäller stabilitetsinstrumentet föreslog kommissionen att EU skulle vidta åtgärder mot spridning av handeldvapen och lätta vapen, efter EU-domstolens dom 2008. Vi diskuterar de frågor som tagits upp i rådet och måste hitta en godkänd lösning. Jag kan också försäkra er att finansieringen för det civila samhället inom ramen för krisberedskapsaspekten i stabilitetsinstrumentet kommer att utökas ytterligare i år.

Dessutom planeras en fördubbling av finansieringen under åren 2011–2013 för partnerskapssamarbetet för fred. Denna ökning kommer att ge stort utrymme för finansiering av det civila samhällets åtgärder. Ännu viktigare är det civila samhällets finansieringsandel av budgeten för krishantering sedan 2007. Detta visar på de icke-statliga organisationernas kapacitet i fråga om fredsskapande och krishantering och är ett utmärkt exempel på det mervärde som stabilitetsinstrumentet har medfört för omfattande EU-åtgärder i bräckliga och konfliktdrabbade länder världen över.

Efter förslagen om halvtidsöversynen lades ett annat ändringsförslag till finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete fram den 17 mars 2010. De så kallade stödåtgärderna för bananer har ett tydligt syfte: att stödja anpassningen av tio bananexporterande AVS-länder till EU:s ändrade importtullar för bananer.

Bananer har varit ämnet för världens längst pågående handelstvist. EU måste hitta en lösning och ingå ett avtal som var förenligt med WTO-bestämmelserna. Stödåtgärderna för bananer ingår i detta avtal och sänkta tullavgifter har redan införts.

Jag vill verkligen återigen tacka föredraganden för hans mycket konstruktiva inställning. Jag anser att vi nu har ett effektivt program som kan inledas så snart vi har antagit det. Tullavgifterna har redan införts och AVS-länderna inväntar ivrigt det finansiella stöd som EU utlovade under förhandlingarna.

Nu kommer vi till den mest omdiskuterade frågan. Utskotten har alla antagit ändringsförslag för att behandla strategidokument och fleråriga program som delegerade rättsakter inom ramen för det nya fördragsförfarandet i artikel 290. Som ni vet delar inte kommissionen eller rådet denna synpunkt. Vi anser att dessa strategidokument och fleråriga program inte faller inom räckvidden för artikel 290, eftersom de inte kompletterar eller ändrar vissa icke-väsentliga delar av rättsakten.

Vi instämmer dock helt och hållet i att det är nödvändigt att se till att parlamentet är fullt delaktigt i de övergripande strategiska besluten. Det ligger också i allas vårt intresse att se till att programplaneringen kan ske på ett praktiskt och smidigt sätt. Hittills har parlamentet varit delaktigt genom det demokratiska granskningsförfarande som antogs 2006 för strategidokument och flerårig programplanering. Genom dessa förfaranden för kommissionen en dialog med parlamentet om innehållet i strategierna. Denna samrådsprocess går utöver kommittéförfarandets strikta gränser.

Låt mig vara tydlig: vi måste nu verkligen hitta en lösning. Kommissionen är villig att inleda en diskussion med parlamentet så att vi kan hitta en väg framåt för att ta itu med parlamentets farhågor. De tre ordförandena sände förra veckan en inbjudan till ett informellt möte med ledningskommittén med ansvar för denna fråga i parlamentet, kommissionen och rådet.

Vi välkomnar varmt denna inbjudan. Den höga representanten, en företrädare för rådet och jag själv träffade ledningsgruppen i morse. Det var ett mycket givande möte som mycket tydligt bekräftade att det är nödvändigt att hitta en lösning på kortaste möjliga tid för att Lissabonfördraget ska få full effekt, genom att även ta hänsyn till brådskande praktiska problem, inte minst när det gäller budgeten.

Jag är säker på att vi kan hitta en lösning om vi samarbetar.

 
  
MPphoto
 

  Olivier Chastel, rådets ordförande.(FR) Herr talman, fru Ashton, kommissionsledamot Piebalgs, ärade ledamöter! Också jag vill på rådets vägnar naturligtvis tacka föredragandena för deras arbete och engagemang. Låt mig göra ett par tillägg till kommissionsledamot Andris Piebalgs kommentarer, som rådet naturligtvis stöder fullständigt.

Kommissionen uppmärksammade med rätta den viktigaste olösta frågan, nämligen parlamentets önskan om att strategidokumenten och den fleråriga programplaneringen ska behandlas som delegerade rättsakter. Jag har inte tänkt att i detalj redogöra för rådets ståndpunkt här i eftermiddag, men jag vill bara säga att ordförandeskapet naturligtvis är mer än tillfredsställt med att ha nått en överenskommelse som de tre institutionerna är nöjda med och som gör att vi kan anta finansieringsinstrumenten snarast möjligt. I detta sammanhang tänker jag naturligtvis mer specifikt på det tidigare nämnda ICI plus och på stödåtgärderna för bananer.

Jag gläder mig över morgonens möte med Catherine Ashton, kommissionsledamot Andris Piebalgs och föredragandena. Vi anser att detta möte är ett tydligt bevis på den genuina viljan hos våra tre institutioner att säkra en överenskommelse, och ordförandeskapet anser som ni vet att den aktuella debatten om finansieringsinstrumenten bör föras avskilt från de pågående förhandlingarna mellan parlamentet och rådet om kommittéförfarandet och delegerade rättsakter.

Ni vet att rådet för tillfället fortfarande undersöker dessa båda frågor och att en eventuell lösning förvisso måste ha stöd av parlamentet. Med tanke på det brådskande behovet av att anta finansieringsinstrument måste vi därför vidta den exceptionella åtgärden att utarbeta en lösning som är skräddarsydd specifikt för dem.

Det belgiska ordförandeskapet kommer för sin del att se till att det arbete som efterlystes efter mötet i morse gör snabba framsteg och leder till konkreta resultat som gör att vi kan nå en överenskommelse snarast möjligt. Efter mötet i morse tror vi att parlamentet fullständigt delar denna målsättning.

 
  
MPphoto
 

  Barbara Lochbihler, föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor.(DE) Herr talman! Jag kommer att tala om ICI plus. Detta instrument för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier lanserades under parlamentets förra mandatperiod. Utskottet för utrikesfrågor begärde i ett yttrande att ett finansieringsinstrument för utrikesfrågor skulle inrättas som inte hade något samband med utvecklingsstöd, men som var avsett för länderna i Latinamerika, Asien och Mellanöstern. Kommissionen skapade sedan det lilla instrument som kallas finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer. Kommissionen såg tyvärr instrumentet som en tillfällig lösning. Den tillgodosåg länderna inom finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, men tillförde i övrigt inte mycket nytt och behandlade det som ett handelsinstrument. Utskottet för utrikesfrågor lade därför fram ett ändringsförslag om instrumentets titel som förtydligade dess ursprungliga syfte som ett utrikespolitiskt instrument. Den nya titeln är ”finansieringsinstrumentet för samarbete med länderna i Mellanöstern, Asien, Nord-, Latin- och Sydamerika och Sydafrika”. Vi ber om ert stöd för detta. Det vore mer än beklagligt om EU inte hade något utrikespolitiskt finansieringsinstrument som faktiskt kallades just det.

 
  
MPphoto
 

  Nirj Deva, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (EN) Herr talman! Vi måste se på vilken betydelse finansieringsinstrumenten – finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, stabilitetsinstrumenten och instrumenten för mänskliga rättigheter – har för EU:s mjuka makt världen över. Denna mjuka makt växer, vilket framgår av vår valövervakning, våra observatörsuppdrag och demokratikampanjer och så vidare.

Parlamentet gav upp 16 granskningsinstrument när det skapade finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete. Vi hade 16 grundläggande beslutsbefogenheter som vi lämnade över till kommissionen för att kontrollera finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och underlätta ett utökat samarbete. Det fungerar bra. Nu har vi ett stabilitetsinstrument för utveckling efter kriser. Detta instrument måste stärkas med omfattande medel, eftersom det finns många civila kriser, kriser som omfattar civilpersoner och militära kriser världen över. Det pågår för närvarande 36 civila konflikter.

På samma sätt anser jag att instrumentet för mänskliga rättigheter måste ges lite mer tyngd. Det räcker inte att bara prata och prata: vi måste ha folk på plats, instrument för valövervakning, goda styrelseformer och allt annat som vi behöver medel för. Jag stöder mycket gärna detta.

 
  
MPphoto
 

  Ivailo Kalfin, föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (BG) Låt mig börja med att säga att jag helt och hållet instämmer i slutsatserna i Charles Goerens betänkande om behovet av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och dess fördelar för EU-politiken.

Jag håller också med om att Europeiska unionen måste hitta ett sätt att stödja bananodlande länder, också efter WTO:s förbud mot mjuka lån i början av året. Kommissionen har för övrigt märkligt nog inte en enda gång mellan 1994 och fram till nu gjort någon bedömning av stödets inverkan på dessa 12 länder, vilket är något som måste ändras i framtiden.

Den punkt som budgetutskottet vill lyfta fram och som vi inte håller med om är att resurser tas från annan politik för att avsätta de aktuella 190 miljonerna euro för de kommande tre åren. Det finns en princip som vi insisterar på att skydda, nämligen att ny politik ska finansieras genom nya resurser. Det innebär att denna nya politik, även om den skulle kunna tas med i kommissionens budgetram, borde räknas med i budgeten och inte finansieras på bekostnad av andra program.

 
  
MPphoto
 

  Tunne Kelam, för PPE-gruppen. – (EN) Herr talman, fru Ashton, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att välkomna kommissionsledamot Andris Piebalgs detaljerade och positiva uttalande om situationen och hans slutsatser om att de finansiella instrumenten fungerar väl.

Jag anser att stabilitetsinstrumentet har varit mycket användbart för att hantera konflikter och kriser och att vi därför borde fokusera mer på förebyggande och uppföljning. Detta innebär också att vi måste ge ett tydligt stöd för uppbyggande av det civila samhället. Tillkännagivandet av en betydande ökning av medlen för fredsskapande välkomnas återigen.

Vi välkomnar också nyheten om och förstår behovet av det höjda taket för åtgärder inom ramen för artikel 4.1 från sju till tio procent. Samtidigt är det avgörande att se till att EU:s olika instrument och program används på ett sammanhängande sätt och med hänsyn till komplementaritetsaspekten.

Lissabonfördraget måste göra EU mer konsekvent och effektivt. Vi i parlamentet har förstått behovet av tekniska ändringar. Frågan handlar snarare om den politiska lösningen, vilket har påpekats. Detta rör delegerade rättsakter och Europaparlamentets rätt till granskning.

Jag uppmuntras i dag av uttalandena om öppenhet från såväl rådet som kommissionen. Detta är ett tecken på att ni är beredda att nå en överenskommelse på kortast möjliga tid. Jag hoppas verkligen att vi kan nå en sådan överenskommelse, vilket skulle garantera den rättmätiga jämvikten mellan EU:s tre institutioner.

 
  
MPphoto
 

  Gianluca Susta, för S&D-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera Helmut Scholz till att ha utarbetat detta betänkande om inrättande av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer. Det stämmer att detta instrument förvaltas av utskottet för internationell handel, eftersom det framför allt rör samarbete med industriländer och tillväxtländer, så det finns vissa skillnader jämfört med andra instrument.

Jag anser först och främst att parlamentets roll måste betonas. Vi har förlorat alltför mycket tid på en kraftmätning med rådet och kommissionen om en uppenbar fråga efter Lissabonfördraget. Vi måste försvara parlamentets centrala plats, såväl när det gäller delegerade rättsakter som genomförandeakter. För det andra tror jag att det är viktigt att betona den strategiska betydelsen av allt detta och för det tredje att betona behovet av ett utökat samarbete med utvecklingsländerna och tillväxtländerna, utan att pengar tas från de fattigaste länderna.

Vi måste göra en ansträngning för att avsätta mer resurser i EU-budgeten till de fattigaste länderna, med tanke på att problemen med tillväxtländer främst har att göra med regler snarare än finansiering. Också vi måste naturligtvis även stödja innovationer, men med ytterligare resurser som inte har tagits från de fattigaste länderna.

 
  
MPphoto
 

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr Chastel, fru Ashton, mina damer och herrar! Vi debatterar i dag olika finansiella instrument som gör det möjligt för EU att agera i utrikesfrågor. Alla dessa instrument är tämligen nya och är dessutom aningen originella till sin natur. Vi har inte haft något liknande tidigare, och på andra håll i världen eller i andra internationella eller överstatliga institutioner finns det faktiskt mycket få modeller med den typ av instrument som EU håller på att utarbeta. På grund av dessa instruments nyskapande karaktär kom vi klokt nog överens om att de skulle utvärderas efter bara ett par år och om nödvändigt justeras. Det är det vi är sysselsatta med här i eftermiddag.

Det har dock skett andra viktiga förändringar under tiden. Numera har vi en hög representant som också är kommissionens vice ordförande. Under detta sammanträde har vi ombetts att godkänna grundtexterna om Europeiska utrikestjänsten, som så att säga är EU:s diplomatiska gren. Det är också en mycket viktig nyhet.

Sist men inte minst har parlamentets befogenheter utökats avsevärt. Vi har hittills haft stort utrymme att utnyttja dessa befogenheter och liksom ofta är fallet med unga institutioner går man så långt man kan för att hävda dessa nya befogenheter så mycket det går. Vi diskuterar därför för närvarande med de andra institutionerna exakt var gränserna måste dras.

Jag gläder mig också över vad såväl kommissionsledamot Andris Piebalgs som den tjänstgörande rådsordföranden sagt om att det finns en vilja att nå en överenskommelse. Med tanke på att jag i ett tidigare liv var en del av den verkställande makten i mitt land förstår jag alla sidor av argumentet och hoppas att vi når en överenskommelse. Jag vågar också hoppas att parlamentet inte ska spela ett för högt spel, som britterna ibland säger.

När det gäller stabilitetsinstrumentet, och jag har fortfarande ett par sekunder på mig, vill jag sammanfattningsvis säga att jag verkligen välkomnar kommissionsledamot Andris Piebalgs yttrande om att avsikten faktiskt är att vi bland annat kommer att koncentrera oss på kampen mot olaglig handel med handeldvapen och lätta vapen. Avsikten är att göra de icke-statliga organisationerna mer delaktiga i användningen av stabilitetsinstrumentet och att fullt ut använda också de mer nyskapande instrumenten för fredsskapande. Om det blir verklighet kommer ni att kunna räkna med vår grupps fulla stöd.

 
  
MPphoto
 

  Franziska Keller, för Verts/ALE-gruppen.(EN) Herr talman! Jag vill ta upp frågan om instrumentet för utvecklingssamarbete. Mina kolleger och jag i utskottet för utveckling anser att det finns ett trängande behov av att stärka parlamentets granskningsbefogenheter för detta instrument. Det beror på att parlamentet är skyldigt att kontrollera vad kommissionen använder pengarna till och om de används som planerat, för offentligt utvecklingsbistånd i detta fall.

Vi har tidigare sett dåliga exempel på när pengar inte har använts i enlighet med kriterierna för offentligt utvecklingsbistånd eller att användningen inte har varit förenlig med målet att utrota fattigdomen. Eftersom vi bara har samrådsrätt togs våra förslag och idéer inte ombord. Detta visar tydligt att vi behöver en starkare ställning. Vi måste ha befogenheter att medbesluta om pengarnas användning.

Inte bara kommissionen, utan också vi i parlamentet, är skyldiga att se till att det råder politisk konsekvens inom utvecklingsområdet. Vi måste också se till att de pengar som används går till rätt saker och att man även inom andra politikområden bidrar till att utrota fattigdomen.

Parlamentet har också ett ansvar gentemot EU-medborgarna. Vi måste bättre kontrollera vad pengarna används till, nämligen fattigdomsutrotning. EU-medborgarna är för utvecklingsstöd. De förespråkar till och med mer utvecklingsstöd, vilket har framgått av undersökningar, men vi måste också tydligt visa hur vi använder detta stöd och att det går till fattiga människor.

Därför uppmanar utskottet för utveckling och jag er att godkänna delegerade rättsakter för instrumentet för utvecklingssamarbete.

 
  
MPphoto
 

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! EU är världens största multilaterala givare av utvecklingsstöd och humanitärt bistånd. EU spelar också en viktig politisk roll när det gäller att stödja främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati i tredjeländer.

Min grupp ECR-gruppen är av den bestämda åsikten att det därför är nödvändigt med korrekt utformade nya finansiella EU-instrument. Dessa instrument garanterar ett mer effektivt och ändamålsenligt sätt att betala ut EU-skattebetalarnas pengar och att göra det möjligt för parlamentet, särskilt efter Lissabonfördraget, att granska medlens användning och den strategiska politiken på ett mer öppet och insynsvänligt sätt.

Denna demokratiska ansvarsskyldighet är avgörande, särskilt vid en tidpunkt då medlemsstaterna själva gör stora nedskärningar i sina nationella utgifter. Investeringar och utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter är ett möjligt viktigt sätt att genom i synnerhet mjuk makt stödja EU:s bredare utrikespolitiska mål och kan också bidra till att minska iinvandringstrycket vid EU:s yttre gränser. Starka mekanismer för att förhindra korruption och felaktig användning av EU-medel är emellertid grundläggande och vi bör också akta oss för att påtvinga andra länder som är dåligt rustade eller motvilliga att ta till sig våra västliga liberala värderingar med avseende på mänskliga rättigheter, särskilt så kallade reproduktiva rättigheter.

 
  
MPphoto
 

  Sabine Lösing, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Det är nu viktigt att klargöra att när det gäller EU:s utrikespolitiska finansieringsinstrument avskaffades Europaparlamentets rätt till tillsyn genom Lissabonfördraget. I och med detta överfördes samtliga befogenheter för dessa finansieringsinstrument till kommissionen och den höga representanten, och med henne till Europeiska utrikestjänsten. Jag tycker att det är helt oacceptabelt att parlamentet och rådet ignoreras, trots att det är EU:s långtgående utrikespolitiska åtgärder och deras tillämpning som står på spel.

Vi stöder ansträngningarna från flera grupper i parlamentet för att återinrätta parlamentets tillsyn över finansieringsinstrumentet. Vi kommer även att stödja ändringsförslagen till de delegerade rättsakterna i detta hänseende, vilket vi ju diskuterade tidigare. Jag vill ändå avslutningsvis säga att jag hyser stor oro över i synnerhet stabilitetsinstrumentet och Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, eftersom jag anser att dessa instrument används på ett odemokratiskt och slutet sätt och i vissa fall mot de berörda ländernas vilja, vilket gör dem till en interventionistisk EU-utrikespolitik.

 
  
MPphoto
 

  William (The Earl of) Dartmouth, för EFD-gruppen.(EN) Herr talman! Det finns en historia som berättas i basarerna i Karachi och som lyder ungefär som följer. En tjuv stoppar Pakistans president och säger: Ge mig dina pengar. Pakistans president svarar: Jag är president Zardari, din president. Då svarar tjuven: I så fall vill jag ha mina pengar!

Detta är relevant för dagens debatt eftersom det betonar den centrala punkten. Kommissionen har inga pengar. Alla kommissionens medel kommer från medlemsstaternas skattebetalare, eller för att vara mer exakt, skattebetalarna i de 14 medlemsstater som är nettobidragsgivare. Även om kommissionen någon gång får egna resurser, vilket mot bakgrund av omröstningen tidigare i dag verkar sorgligt sannolikt, kommer de medel som kommissionen använder fortfarande att vara skattebetalarnas.

Jag ber er därför att överväga denna fråga mycket noga: kan ni verkligen utgå ifrån att de hårt pressade europeiska och brittiska skattebetalarna, särskilt under de rådande omständigheterna, faktiskt vill att ytterligare 2 miljarder euro ska tas i bruk, för det är innebörden i dessa förslag, bara för att kommissionsledamoten ska kunna glänsa på världsarenan?

 
  
MPphoto
 

  Andreas Mölzer (NI).(DE) Herr talman! EU:s finansieringsorgan har som alltid vissa problem. Det är svårt att få finansiellt stöd eftersom det är komplext, medan övervakningssystemen fortfarande är utformade på ett långt ifrån optimalt sätt. Ett exempel på detta är stödet inför anslutningen, som liksom vi alla vet beviljas potentiella kandidatländer, men som endast är förnuftigt att betala ut om de berörda staterna tar itu med sina korruptionsproblem eller om de nödvändiga strukturerna faktiskt inrättas. Jag hoppas att EU i det sammanhanget har lärt sig av sin förhastade utvidgning 2007. När det gäller stabilitetsinstrumentet och instrumentet för utvecklingssamarbete når budgetmedlen alltför ofta inte de lokala institutioner som de är avsedda för, eller så når de bara delvis fram. Detta beror delvis på bristfälliga institutioner i mottagarländerna, men också på felaktiga incitamentsstrukturer och på en brist på dokumenterad ansvarsskyldighet. Det är värt att tänka på att enligt en IMF-studie är över 50 procent av de offentliga utgifterna i 33 länder beroende av internationellt utvecklingsbistånd. När det gäller finansiellt stöd från EU, oavsett vilket slag det rör sig om, måste övervakningen skärpas.

 
  
MPphoto
 

  Godelieve Quisthoudt-Rowohl (PPE).(DE) Herr talman! Jag vill till att börja med innerligt tacka föredraganden Helmut Scholz för vårt positiva och öppna samarbete. Vi var inte överens om allt, särskilt inte i trepartsdiskussionen, men diskussionen var konstruktiv.

Att utöka finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier kommer att ge EU möjlighet att inleda ett samarbete med de viktigaste tillväxt- och utvecklingsländerna på lika villkor. Det omfattar även program för utbildningsutbyte inom ramen för Erasmus Mundus-systemet och stöd för näringslivs- eller kultursamarbete, vilket är något som jag verkligen välkomnar. Jag vill uppmärksamma er på en punkt, nämligen att gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) med tanke på EU:s aktuella finansiella situation och den finansiella situationen i alla medlemsstater inte anser att det är acceptabelt att begära ny, för närvarande ej tillgänglig finansiering för att genomföra de åtgärder som just beskrivits. Det måste ske en finansiell utjämning med finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, vars resurser endast var avsedda för alla tillväxt- och utvecklingsländer. Jag har därför lagt fram ett ändringsförslag för PPE-gruppen som gör det möjligt att nå en sådan finansiell jämvikt.

Jag vill också kort säga något om delegerade rättsakter. Detta är en viktig fråga som redan har nämnts två gånger den här förmiddagen. Det råder inga som helst tvivel enligt min mening om att parlamentet genom delegerade rättsakter måste ha rätt till tillsyn och vetorätt beträffande hela det finansieringspaket för utrikessamarbete som för närvarande diskuteras. Lissabonfördragets anda måste tillämpas i detta sammanhang. Vi kan inte kompromissa i frågan om huruvida delegerade rättsakter ska införlivas i finansieringsinstrumenten eller inte.

 
  
MPphoto
 

  Ana Gomes (S&D).(EN) Herr talman! Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter är avgörande för EU:s utrikespolitik om vi på allvar vill främja demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter världen över. Det är det enda instrument som vi nu kan använda för att hjälpa de personer som försvarar demokrati och mänskliga rättigheter i länder där de grundläggande friheterna är begränsade. Vi kan använda instrumentet utan samtycke från deras respektive regeringar. Ett sådant värdefullt instrument måste naturligtvis omfattas av en verklig granskning av Europaparlamentet och därför kräver vi att förfarandet med delegerade rättsakter ska tillämpas.

Vi måste dock inse att detta instrument är aningen begränsat när det gäller den tillgängliga finansieringen, och att en avsevärd del av instrumentets medel faktiskt går till EU:s valobservatörsuppdrag: 22 procent under perioden 2011–2013. Detta innebär att den budget som avsatts för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter måste ökas avsevärt.

Jag vill ta detta tillfälle i akt att peka på ett nytt verktyg som Europaparlamentet borde bidra till att skapa, och som detta instrument skulle kunna finansiera för att ännu mer effektivt och med större flexibilitet bistå de personer som ofta riskerar sina liv i kampen för demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter i länder med diktatur och förtryckarregimer, och i länder som vill införa demokrati men som möts av våldsamma antidemokratiska krafter och som behöver mycket mer stöd när det gäller att öka kapaciteten för att bekämpa dessa antidemokratiska krafter.

Vad vi behöver är en icke-statlig partiöverskridande europeisk stiftelse som liknar National Endowment for Democracy som inrättats av USA:s kongress.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

 
  
MPphoto
 

  Heidi Hautala (Verts/ALE).(EN) Herr talman, tack för ordet. Min fråga till Ana Gomes om hennes utmärkta förslag gäller vad hon anser att vi faktiskt skulle kunna lära oss av de amerikanska modellerna för denna typ av mer flexibla och låt oss säga mindre byråkratiska finansiering av demokratisering och mänskliga rättigheter.

 
  
MPphoto
 

  Ana Gomes (S&D).(EN) Herr talman! Det är just flexibiliteten som är det positiva med sådana modeller. Med en partiöverskridande utgångspunkt skulle vi kunna konstatera vilka särskilda fall som vi med bred enighet anser behöver särskilt stöd, genom att kringgå hämmande regeringar, myndigheter eller krafter, för att ge de personer som kämpar för mänskliga rättigheter kapacitet. Jag anser att exemplet med National Endowment for Democracy i USA faktiskt är mycket upplysande och att vi inte borde vara rädda för att följa fungerande exempel från andra delar av världen, i det här fallet USA.

Vi har redan en fungerande grund med olika partier inom EU som dock ofta har olika agendor, vilka i många fall borde sammanfalla, vilket vore mer effektivt när det gäller att stödja de personer som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Nu lurade du mig, Ana Gomes. Jag trodde att du höll på att avsluta ditt anförande, men plötsligt fortsatte du, så jag visste inte om jag skulle slå talmansklubban i bordet. Faktum är att enligt förfarandet med blått kort har frågeställaren 30 sekunder på sig och den som svarar på frågan har endast 30 sekunder.

 
  
MPphoto
 

  Louis Michel (ALDE).(FR) Herr talman! Jag är mycket besvärad, eftersom jag skulle ha velat delta i denna diskussion. Jag tvivlar verkligen på att den amerikanska modellen är mer effektiv än den europeiska. När den amerikanska modellen avser mänskliga rättigheter är den i grunden selektiv och fullständigt egennyttig, för den handlar om sanningen ska fram först och främst om bilateralism.

Jag vill gratulera min kollega Charles Goerens till hans arbete, eftersom han har lyckats stärka strategins utvecklingsdimension, och jag vill naturligtvis tacka kommissionsledamot Andris Piebalgs för att han noga och positivt uppmärksammat denna begäran.

Jag vill för min del göra tre kortfattade konstateranden. Att avskaffa unionens preferenssystem alltför snabbt kan och kommer till att börja med få dramatiska följder i vissa AVS-länder som fortfarande exporterar bananer. Vissa av dessa konsekvenser kommer att direkt påverka AVS-ländernas förmåga att främja en hållbar utveckling. Därför vill jag förespråka en rimlig och mer flexibel tolkning av kriterierna för tilldelning av stöd. Stöd bör främst tilldelas de AVS-länder som vill bevara sin banansektor på grund av dess inverkan på landets hållbara utveckling. Det skulle i detta sammanhang ha varit användbart att redan ha fått en förhandskonsekvensbedömning av situationen för de bananexporterande länderna, vilket begärdes men inte skedde.

Jag vill göra två andra allmänna iakttagelser som jag säkert kommer att återkomma till under de kommande veckorna. Ur mitt perspektiv är det bästa sättet att kanalisera detta stöd utan tvekan att ge allmänt budgetstöd om möjligt och sektorsinriktat stöd om önskvärt. Det hade kanske också varit användbart med en debatt om stödets kvantitet och om genomförandet av de åtaganden som medlemsstaterna gjorde 2005. Detta är centralt för debatten. Vad jag har hört från vissa parlamentsledamöter är dessutom mycket oroande. Det är tydligt att själviskhet råder. Jag måste säga att det är aningen förvånande.

Men för att besvara ett antal frågor vill jag slutligen också åter lyfta fram förslaget om att införliva Europeiska utvecklingsfonden i budgeten, eftersom det uppenbarligen skulle göra det möjligt för oss att övervaka kommissionens politiska åtgärder direkt.

 
  
MPphoto
 

  Catherine Grèze (Verts/ALE).(FR) Herr talman! Jag vill tacka Charles Goerens för att han har tagit hänsyn till de internationella standarderna för arbetstagares hälsa och säkerhet och internationella miljönormer, särskilt de som rör exponering för bekämpningsmedel.

Betänkandets försvar av små producenter är enligt min åsikt avgörande, för jag tror inte att jag behöver påminna er om att de i slutändan bara får 1,5 procent av det pris som slutkonsumenten betalar. Det är värt att komma ihåg att miljontals småbrukare varje år tvingas att flytta till kåkstäder, som ni redan vet.

Nu när kampen mot bekämpningsmedel och storskalig exponering för dessa har tagits upp i parlamentet anser jag att det är mycket viktigt att tillämpa samma krav för franska Västindien, där klordekon används, och för de yttre randområdena. Jag uppmanar kommissionen att göra detta.

Även om jag välkomnar de framsteg som gjorts vill jag sammanfattningsvis upprepa att det grundläggande problemet med bananhandeln uppenbarligen är jordbruksmodellen, som borde tänkas igenom eftersom den endast är inriktad på export. Jordbruksmodellen bör omformas mot ökad självförsörjning.

 
  
MPphoto
 

  Marek Henryk Migalski (ECR).(PL) Jag instämmer fullständigt i Ana Gomes åsikt om att människorättsfrågan är en av de viktigaste frågor som vi hanterar, och därför förstår jag över huvud taget inte Sabine Lösings uttalande om att de pengar som används för mänskliga rättigheter ibland, om än inte ofta, är bortslösade. Mänskliga rättigheter är vår grundläggande, om inte vår viktigaste, uppgift som en europeisk gemenskap.

Jag vill också hänvisa till ett av instrumenten för stöd för demokrati och mänskliga rättigheter världen över, och till uttalandet om att dessa instrument bör införas och tas i bruk oavsett om tredjeparterna och andra offentliga myndigheter har gett sitt samtycke eller inte. Detta är enligt min åsikt ett centralt uttalande som betonar vår skyldighet i det här avseendet. Vi måste ibland bygga upp demokrati och stärka de mänskliga rättigheterna trots reaktionen från regeringarna i vissa länder. Jag anser att det är en uppgift som är värd besväret, särskilt och framför allt på platser där rätten till yttrandefrihet kränks. Det är vår plikt.

 
  
MPphoto
 

  Joe Higgins (GUE/NGL).(EN) Herr talman! Debatten genomsyras av en slags overklighetskänsla. Alla dessa betänkanden om främjandet av demokratiska och mänskliga rättigheter världen över och finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete måste ses i sammanhanget med det skrämmande uttalandet här i går i parlamentet av FN:s generalsekreterare. Han sade att ytterligare 65 miljoner människor kommer att tvingas in i extrem fattigdom världen över bara i år.

Det är den hårda verklighet som motsäger regeringarnas och kommissionens vackra ord. Utanför parlamentet proklameras på stora banderoller med EU:s logotyp: Stoppa fattigdomen. Men samtidigt driver kommissionen och de stora grupperna här i parlamentet en nyliberal ekonomisk politik som starkt minskar budgetarna och de offentliga tjänsterna, angriper vanliga människors levnadsstandard och överför enorma resurser i räddningsaktioner till banker och spekulanter.

När det gäller finansieringen av utvecklingssamarbetet gratulerar kommissionen sig själv till de nya sänkta tullavgifterna för bananer som man enats om med bananproducenterna i Latinamerika, men i praktiken gynnar denna nya ordning de mäktiga transnationella bolagen. De stora bananexportörerna, som exempelvis Chiquita och Del Monte, kommer att vinna enormt mycket på detta, men det kommer att vara förödande för länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet och för små producenter. Subventionerna till små bananodlare som riskerar att ruineras på grund av det nya avtalet får naturligtvis inte tas från etablerade sociala medel, utan från andra poster i EU:s budget. Handeln bör gynna små producenter och arbetande medborgare – det vill säga majoriteten – och inte stora transnationella bolag.

 
  
MPphoto
 

  Nikolaos Salavrakos (EFD).(EL) Herr talman! Jag är rädd för att EU:s budget för 2011 har slagit fel, såväl när det gäller genomförandet av en översyn på medellång sikt som införandet av en direkt intäkt från nya skatter, som i slutanalysen kommer att betalas av slutanvändarna, med andra ord EU-medborgarna. Jag anser inte att detta är rätt tillfälle att införa dessa skatter med tanke på att EU samtidigt upplever en ekonomisk nedgång och arbetstagarna förlorar sina arbetstillfällen, sin köpkraft och än viktigare sina försäkringsrättigheter. I stället för att ge till EU-konsumenterna tar vi ifrån dem. Det verkar återigen som om vi i våra ansträngningar att nå budgetdisciplin har åsidosatt våra planer för tillväxt och att vi genom att tillämpa den ekonomiska teorin har glömt bort den politiska teorin.

Vi måste till exempel övertyga EU-medborgarna om att vi tar hand om dem på bästa möjliga sätt. I detta särskilda vägskäl får vi därför inte bete oss som Marie-Antoinette. Jag har därför två specifika förslag: vår lön som parlamentsledamöter bör för det första sänkas med 1 000 euro under 2011 och vi bör alla använda dessa pengar för att rekrytera en ung arbetslös EU-medborgare från vårt eget land. För det andra bör vi minska våra resekostnader genom att flyga i ekonomiklass.

 
  
MPphoto
 

  Nick Griffin (NI).(EN) Herr talman! Liksom ofta är fallet med EU:s förslag omfattar dessa finansiella instrument åtgärder som i hög grad talar till människors känslor. Alla anständiga människor vill liksom vi stoppa narkotikasmuggling, människohandel och tillhandahållande av handeldvapen till konfliktområden, men det är mycket lätt att vara känslomässig och generös med andra människors pengar.

Medan vanliga människor i Grekland, Frankrike, Irland och Storbritannien får se sina samhällen splittras genom nedskärningar och åläggs alltför stora skattebördor kommer Scholzbetänkandet att lägga ytterligare 176 miljoner euro till de 172 miljoner euro som redan har avsatts för att hjälpa kapitalisterna i tredje världen att lägga beslag på ännu fler av våra jobb. I Goerensbetänkandet vill man göra slut på 190 miljoner euro, däribland 174 miljoner euro för en snabbinsatsmekanism för att hantera de kraftigt stigande livsmedelspriserna i utvecklingsländerna. Det kanske har undgått er uppmärksamhet, men livsmedelspriserna stiger kraftigt också i våra valkretsar.

Men värst av allt är Brantnerbetänkandet. Här på sidan nio talas det om en finansieringsram på 2 062 miljarder euro senast 2013. Det är naturligtvis ett tryckfel. Jag hoppas vid Gud att det är ett tryckfel, men det faktum att ett sådant löjligt fel skulle kunna passera alla experter och Europaparlamentsledamöter som har läst detta betänkande visar hur slarvigt och likgiltigt EU använder pengar.

Dessa pengar växer inte på träd. De delas inte ut av en enorm tandfe. Det är inte kommissionens pengar, och det är inte parlamentsledamöternas pengar. Det är skattebetalarnas pengar och en enorm och oproportionerlig andel av dessa pengar är de brittiska skattebetalarnas pengar.

 
  
MPphoto
 

  Maurice Ponga (PPE).(FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I åratal har Europeiska unionen haft speciella och starka förbindelser med AVS-länderna. Dessa speciella förbindelser har särskilt lett till beviljandet av tullpreferenser. Så är fallet med banansektorn, inom vilken AVS-länderna har åtnjutit en handelsförmånsordning för sin export till EU.

Denna förmån har ifrågasatts inom WTO, särskilt av de latinamerikanska länderna, som är stora bananexportörer. För att följa WTO-reglerna och sätta stopp för en lång tvist gick EU därför med på att sänka sina tullavgifter för banansektorn i december 2009.

Med tanke på sitt privilegierade partnerskap med AVS-länderna ville EU dock hjälpa de bananproducerande AVS-länderna att hantera denna ökade konkurrens. EU har därför utlovat 190 miljoner euro fram till 2013 för att hjälpa de bananproducerande AVS-länderna att anpassa sig, vara konkurrenskraftiga och omstrukturera sin sektor vid behov.

I det betänkande som vi ska rösta om i morgon bekräftar Europaparlamentet återigen sitt åtagande gentemot och sitt stöd för de bananproducerande AVS-länderna, och det välkomnar jag verkligen. Vi har därför bland annat föreslagit att Europeiska unionen om nödvändigt skulle kunna anta kompletterande åtgärder efter 2013.

 
  
MPphoto
 

  Thijs Berman (S&D).(EN) Herr talman! Vi måste eftersträva maximal öppenhet och ansvarsskyldighet i budgeten, eftersom detta kommer att bidra avsevärt till legitimiteten för EU:s utrikespolitik.

Vi talar om betydande belopp som används mot bakgrund av förordningar som lämnar ett avsevärt handlingsutrymme för kommissionen. Det är okej, men vi måste utöva en fullständig granskning av strategidokument, fleråriga vägledande program och så vidare, eftersom de har en allmän räckvidd och kompletterar de finansiella instrumenten genom att definiera prioriterade områden och målsättningar.

Kommissionen bör redogöra för resultaten i en årlig rapport till parlamentet med särskild inriktning på berättigandet till offentligt utvecklingsbistånd för alla projekt. Planeringen och programplaneringen bör utföras av samma experter som gör det nu, men Europeiska utrikestjänsten behöver fler experter på utveckling och mänskliga rättigheter för att förstå och arbeta med dessa instrument i Bryssel och vid EU:s delegationer i tredjeländer.

 
  
MPphoto
 

  Takis Hadjigeorgiou (GUE/NGL).(EL) Herr talman! Jag vill kort ta upp frågan om demokrati och finansiering för att stödja demokrati utomlands. Vi anser att demokrati är en mänsklig prestation som måste skyddas. Men är den demokrati som vi känner till den demokrati som vi vill – och måste – exportera? Jag är fullständigt övertygad om att det första vi måste göra är att förbättra demokratin inom EU. När vi har ett land med ett valdeltagande på under 50 procent, hur kan vi då tala om demokrati? När miljontals människor är arbetslösa, kan vi tala om demokrati? När demokrati, i stället för att utövas genom valda företrädare, främst utövas genom och samtidigt kontrolleras av medierna, vad kan vi då säga? Är detta den typ av demokrati som vi kan vara stolta över och vilja exportera?

Jag tror verkligen att det finns nationer som behöver hjälp för att få ett verkligt stöd för och godkännande av sina rättigheter från sina regeringar. Men detta bör väl ändå ske med försiktighet, efter ingående undersökningar av eventuella negativa resultat, snarare än positiva resultat? Kan någon säga att finansieringen av demokrati i Afghanistan förbättrade demokratin? Jag anser att vi kan göra mycket mer för att göra vår demokrati till ett exempel att ta efter, snarare än att betala människor för att ta efter oss.

 
  
MPphoto
 

  Alf Svensson (PPE). - Med Lissabonfördraget och den nya utrikestjänsten kommer möjligheten att ta ytterligare plats på världsscenen. Med denna utveckling följer givetvis också ett ytterligare ökat mått av ansvar.

Vi har ett särskilt ansvar i alla slags relationer med icke-demokratier, vare sig det gäller bistånd eller handel. Europa och EU bör och måste ta täten. EU ska visa vägen. Bland de finansieringsinstrument som vi nu diskuterar finns byggstenar som ger oss förutsättningar att göra verklig skillnad. Förutsättningarna finns, men det innebär inte per automatik att vi kommer att lyckas. För att varje biståndseuro ska få optimal effekt krävs att vårt utvecklingsarbete ständigt genomsyras av demokratifrämjande insatser och opinionsbildning. Detta må synas självklart men det är det faktiskt inte för alla.

I FN är det EU som går i bräschen. Det är EU som står upp i förhandlingarna gentemot totalitära regimer, och det är vi som konsekvent och osvikligt ställer oss på de utsattas sida och så ska det förstås också vara. Därför är det nedslående att lägga märke till att globalt sett är inte färdriktningen den vi önskar när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter, och jag har känslan av att en del ledamöter av vårt parlament inte verkar tillfyllest uppskatta vikten av demokrati som den mest betydelsefulla och grundläggande byggstenen för utveckling.

I utvecklingsutskottet ser vi med jämna mellanrum försök att lansera skrivningar som subtilt, mellan raderna eller helt öppet, ger ett mått av medgivande till totalitära regimer. Nyligen hävdades det till exempel att det stora problemet i diktaturer är att sjukvården riskerar att privatiseras. Det faktum att någon utbredd svält aldrig förekommit i en demokrati är det sällan någon som uppmärksammar.

Den attityden är helt enkelt inte hållbar. För att våra finansieringsinstrument inom biståndsbudgeten ska fungera optimalt måste vi sätta demokratifrämjande i centrum i alla våra externa relationer, och detta ska inte ske enbart i högtidliga sammanhang och verbalt, utan i praktisk handling!

 
  
MPphoto
 

  Patrice Tirolien (S&D) . – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kommer att tala om Goerensbetänkandet, som handlar om stödåtgärder för bananer för AVS-länderna.

Eftersom jag själv kommer från en av de få europeiska regioner som producerar bananer, kan jag inte annat än visa solidaritet med de berörda AVS-producenterna. Solidaritet eftersom starka historiska band för det första binder EU till dessa länder, och för att vi bör göra vårt yttersta för att se till att också de kan utnyttja globaliseringens fördelar maximalt, för vilka de oftast är de främsta offren.

Men jag vill också visa solidaritet för att de handelsmedgivanden som kommissionen så generöst beviljat WTO riskerar att bli ett ödesdigert slag mot denna jordbrukssektor i våra AVS-partnerländer. Solidaritet, men definitivt inte naivitet, till sist för att kommissionen i sitt förslag till förordning om stödåtgärder för bananer tryckte allt för hårt på aspekten med ekonomisk diversifiering.

Med tanke på avskaffandet av tullpreferensen till följd av WTO-avtalet är programmets viktigaste mål uppenbarligen att garantera hållbarheten för AVS-bananexporten och därmed bidra till att göra den konkurrenskraftig.

Låt oss slutligen vara ärliga och säga att de medel som avsatts genom stödåtgärderna för bananer absolut inte är tillräckliga och inte sträcker sig över en tillräckligt lång period för att åstadkomma en diversifiering.

Jag vill slutligen säga att om vi är medvetna om hur brådskande situationen är kan vi godkänna att dessa stödåtgärder för bananer finansieras genom en omfattande användning av rubrik IV i budgeten. Rådet måste agera ansvarsfullt och arbeta för att hitta en genomförbar lösning för den fleråriga finansieringen av detta program.

 
  
MPphoto
 

  Lena Kolarska-Bobińska (PPE).(PL) Det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter är enligt min åsikt ett instrument som för närvarande används och uppfattas som alltför tekniskt. Det bör i högre grad vara ett politiskt EU-verktyg, eftersom det har stor potential när det gäller att stödja och främja demokrati. Detta skulle dock kräva en förändring av hur detta finansiella EU-instrument används. Hittills har frågan om stöd till demokrati överskuggats av människorättsfrågorna. De mänskliga rättigheterna är naturligtvis oerhört viktiga, men jag anser att stöd till själva demokratin, vilket är något annat, bör ges en mycket högre status och bli mycket viktigare.

Därför måste vi också stärka de icke-statliga institutionerna i länder med auktoritära regeringar. Vi måste fokusera på gräsrotsdemokratin i dessa länder, och bygga upp den nedifrån. Det innebär i sin tur att vi måste inrikta oss på de civila samhällsorganisationer som använder innovativa metoder för att utvidga det offentliga området. För att lyckas med detta måste vi för det första regelbundet övervaka inverkan av de organisationer som får EU-finansiering. Vi måste också, vilket organisationerna själva håller med om, inrätta ett forum för regelbundna möten för att underlätta kommunikationen mellan givare och mottagare, och inte bara givare från EU, utan också från andra håll. Våra ansökningsformulär måste förenklas. För närvarande är de helt oförståeliga för många sökande. Slutligen måste kommissionen arbeta för att mildra den finansiella regleringen.

 
  
MPphoto
 

  Kader Arif (S&D).(FR) Herr talman, mina damer och herrar! Rubriken för denna debatt kommer sannolikt att skapa viss optimism, för i teorin handlar det om att anta förfaranden för att hjälpa bananproducerande AVS-länder. Verkligheten är en helt annan, och jag måste säga att de berörda länderna har behandlats på ett helt enkelt oacceptabelt sätt genom hela detta betänkande. Vi måste först och främst komma ihåg att banansektorn är avgörande för många afrikanska och västindiska länder.

Men trots detta har de ansträngt sig för att inom WTO godkänna ett avtal som sänker EU:s tullavgifter till 114 euro per ton, för att sätta stopp för en långvarig tvist med de latinamerikanska producentländerna. Kommissionen tycks dock ha glömt bort att informera dem om de bilaterala förhandlingar som har inletts med samma länder om en mycket lägre tullavgift: 75 euro per ton. De handelsrelaterade konsekvenserna av dessa avtal kommer med andra ord att bli mycket kännbara i ett sammanhang där merparten av EU:s bananmarknad redan innehas av multinationella bolag baserade i Latinamerika.

Med tanke på denna situation gick alla ledamöter vid AVS-EU-församlingens senaste sammanträde på Teneriffa med på att enhälligt anta ett uttalande med krav på stödåtgärder som är anpassade till producenternas behov och som ska tillämpas utan dröjsmål.

Tillbaka i Bryssel och Strasbourg ser jag tyvärr, vilket inte är förvånande, att högerblocket backar ur och till och med motsätter sig alla hänvisningar till detta uttalande. Jag är trött på detta dubbelspel, men är framför allt rädd för att denna trötthet också delas av våra historiska partner, som inte längre tror på vår vilja att verkligen stödja deras utveckling.

 
  
MPphoto
 

  Richard Howitt (S&D).(EN) Herr talman! Jag välkomnar denna halvtidsöversyn av det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, gratulerar föredraganden till hans arbete och välkomnar de förändringar som möjliggör skattebetalningar. Två tredjedelar av människorättsorganisationerna har inte kunnat få igenom lokala undantag, så detta kryphål som har minskat projektens verkliga behov kommer nu att täppas igen.

Till kommissionen vill jag säga att jag välkomnar det strukturerade samarbete som har gjort att parlamentet har rådfrågats om era årliga program och att jag stöder dagens nya ändringsförslag om delegerade rättsakter. Jag vill också påminna er om behovet av att integrera resultaten från valobservatörsuppdragen i uppföljningen i landet.

När det gäller medlemsstaterna vill jag påminna dem om att de i nästa budgetram inte får frestas att göra nedskärningar av det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter. Det har prövats utan framgång tidigare, och parlamentet kan försäkra att det skulle misslyckas igen.

 
  
MPphoto
 

  Elena Băsescu (PPE).(RO) Jag vill lyfta fram genomförandet av det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter i den separatistiska regionen Transnistrien i republiken Moldavien. Transnistrien begår allvarliga brott inom områdena demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. I detta avseende erbjuder det här instrumentet ett bra sätt att främja demokratin, rättsprinciperna och respekten för de mänskliga rättigheterna i denna region.

Olika projekt har lanserats som en del av instrumentet, inklusive det projekt som lanserades 2009 för kapacitetsbyggande och främjande av mänskliga rättigheter och demokratiska institutioner i Moldaviens Transnistrienregion. Här ingick att engagera civilsamhället i regionen i den demokratiska processen. Erfarenheten har dock visat att detta instrument inte har utnyttjats fullt ut, eftersom det ofta har förekommit förseningar i genomförandet och problem med öppenheten. Jag måste understryka att det finns ett behov av att granska instrumentet med målsättningen att ta fram effektiva genomförandestrategier i denna region.

 
  
MPphoto
 

  Miroslav Mikolášik (PPE).(SK) Med en budget på 1,1 miljarder euro för perioden 2007–2013 bidrar det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter avsevärt till att upprätthålla och främja de mänskliga rättigheterna och stärka demokratin runtom i världen.

Jag är glad över att de förändrande och kompletterande åtgärderna tar hänsyn till och samtidigt ger utrymme för de förändringar som följer av Lissabonfördraget genom att på ett lämpligt sätt stärka parlamentets kontroll på det här området. Jag anser också att det uttryckliga kravet på en möjlighet att invända mot den delegerade akten inom en period av två månader från delgivningsdagen är en betydande tillgång för parlamentet. Jag menar att parlamentets ökade befogenhet kommer att bidra till att göra det här instrumentet flexibelt, uppfylla de nya krav som anges i EUF-fördraget och på ett bättre sätt hantera utmaningarna i arbetet med att skydda de mänskliga rättigheterna och demokratin runtom i världen.

 
  
MPphoto
 

  Corina Creţu (S&D).(RO) Den gemensamma nämnaren för de tre betänkanden som vi nu diskuterar är att de undersöker de instrument som är avsedda att finansiera utvecklingssamarbete och de åtgärder som vidtagits för att främja demokrati och mänskliga rättigheter globalt.

Jag menar att det är naturligt för oss att genomföra sådana utvärderingar av finansieringsinstrumenten för utvecklingssamarbete, på samma sätt som jag tycker att det är naturligt för oss att utöva vår rätt till kontroll som en del av kommittéförfarandet och lyfta fram en rad problem som är kopplade till det sätt som kommissionen har infört instrumentet på och hur den har tolkat vissa av de grundläggande bestämmelserna i det.

Jag vill tala till stöd för de förslag som lagts fram av utskottet för utveckling, som kommer att komplettera de åtföljande åtgärder som kommissionen föreslagit, framför allt vad gäller banansektorn. Men jag vill även påminna alla om att syftet med EU:s utvecklingspolitik är att minska och på lång sikt utplåna fattigdomen. Jag anser också att vi vid sidan av vårt arbete för att främja de mänskliga rättigheterna och demokratin inte får glömma detta grundläggande mål om att utplåna fattigdomen.

 
  
MPphoto
 

  Jaroslav Paška (EFD).(SK) Kommissionens förslag, som ändrar och kompletterar instrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier, rör utökandet av den geografiska omfattningen från de ursprungliga 17 länderna, där finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete hittills har tillämpats, till ytterligare 46 länder.

Jag är glad över att EU har beslutat att förlänga samarbetet i enlighet med programmet för instrumentet för samarbete med industriländer genom att utöka det med fler länder. Jag förstår dock inte skälen till att en del av länderna på den här listan inkluderas. Jag beundrar medborgarna i Demokratiska folkrepubliken Korea för att de tolererar och står ut med militärregimens många årtionden av vanstyre, men jag förstår inte de kommissionstjänstemän som i det framlagda förslaget indirekt rekommenderar oss att hjälpa Kim Jong-Il att förbättra den teknologiska grunden för hans militärindustri så att han kan skrämma och hota grannländerna på ett mer effektivt sätt. Jag är övertygad om att moderniseringen av landets armé inte bör vara en prioritet som EU:s medborgare ska bidra ekonomiskt till och om att Demokratiska folkrepubliken Korea ännu inte hör hemma på den lista över länder som kommissionen föreslår i bilagan.

 
  
MPphoto
 

  Franz Obermayr (NI).(DE) Herr talman! Innan jag börjar vill jag tacka er för det konstruktiva sätt som ni har lett sammanträdet på och för att ni varit rättvis när det gäller att bestämma vem som ska tala och vem som inte ska det.

OECD-länderna pumpar in drygt 100 miljarder US-dollar per år i utvecklingsbistånd. Detta innebär att de svarar för 90 procent av det offentligt finansierade utvecklingsbiståndet i världen. EU är världens största givare av utvecklingsbistånd. Varje år försvinner dock motsvarande 3 miljarder euro av biståndsmedlen på grund av bristande kvalitet. Vad kan göras åt detta? I framtiden förväntar vi oss att ha en övervakning som ser till att medlen används på ett sätt som kan spåras och som är hållbart.

Vi förväntar oss också att mottagarländerna ska påminnas om sina åtaganden, exempelvis vad gäller samarbete för att få olagliga invandrare att återvända till sina hemländer. Det är absolut nödvändigt att använda utvecklingsbistånd som en metod för att utöva påtryckningar så att återtagandeavtal kan ingås. Om de miljontals olagliga invandrarnas ursprungsländer inte samarbetar kan de inte fortsätta att se fram emot miljontals euro i utvecklingsbistånd. Jag förväntar mig att man talar klarspråk i det här avseendet vid det kommande toppmötet mellan EU och Afrika i november.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

 
  
MPphoto
 

  Mariya Nedelcheva (PPE).(FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Finansieringsinstrumenten för utvecklingssamarbete och för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter bör vara flexibla för att kunna förhindra låsta situationer av det slag vi redan har upplevt många gånger.

EU avsätter betydande medel. Dessa medel bör inte göras otillgängliga på grund av att förfarandena är alltför komplexa. Men utöver den flexibilitet som dessa instrument har vill jag betona betydelsen av att verkligen se till att även små organisationer och strukturer kan gynnas av dessa bidrag, eftersom vi i dag tyvärr alltför ofta ställs inför situationer där endast stora icke-statliga organisationer kan gynnas av dem och endast under en kortare period.

Jag anser att man genom att prioritera mindre icke-statliga organisationer under längre perioder skulle kunna få betydligt bättre resultat. I dag finns det många små gräsrotsorganisationer som bedriver utmärkt långsiktigt arbete på lokal nivå. De är de verkliga förändringskanalerna och därför bör de också kunna gynnas av detta stöd.

 
  
MPphoto
 

  Andrew Henry William Brons (NI).(EN) Herr talman! Att skänka pengar ur egen ficka är en generös handling. Att skänka pengar ur andras fickor – skattebetalarnas fickor – är både mindre generöst och mindre ärligt. Tillskottet på 176 miljoner euro kommer inte bara att ges till de fattigaste länderna, utan också till tillväxtländer vars export redan i allt större utsträckning förstör våra tillverkningsbaser och våra skattebetalares arbetstillfällen.

EU:s vilja att främja demokrati och mänskliga rättigheter i tredje världen må vara beundransvärd, om det inte vore för att det finns EU-länder som kan fängsla och som också fängslar människor som varken har begått våldsbrott eller stölder, utan som helt enkelt har gett uttryck för avvikande uppfattningar i politiska eller akademiska ämnen.

EU-länder kan öppet förbjuda politiska partier och gör det också, t.ex. Belgien och Tyskland, eller ta bakvägen genom civilrättsliga åtgärder, som i Storbritannien. Om vi vill sprida demokrati och mänskliga rättigheter runtom i världen skulle vi kunna göra det på ett effektivare och billigare sätt genom att föregå med gott exempel.

 
  
MPphoto
 

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Detta har varit en fascinerande debatt. På sätt och vis sammanfaller den i hög grad med generalsekreterare Ban Ki-moons tal här i går, där han tydligt förklarade att EU och FN har ett gemensamt ansvar i världen i kampen mot fattigdom, kampen mot klimatförändringen och kampen mot kärnvapenspridning. Det är en gemensam utmaning som vi står inför.

På det hela taget är våra medborgare i dag inte särskilt oroade över denna fråga, eftersom de menar att vi hanterar detta väl och också främjar våra värderingar. Transnistrien togs upp. Det ligger inte tusentals kilometer ifrån oss, utan mycket nära. När det gäller fred och säkerhet stämmer det att vi inte har särskilt många konflikter, men det beror på att vi har en mycket aktiv utrikespolitik för att kunna förebygga eventuella konflikter redan när de börjar.

Jag anser att vi har en erfarenhet vi kan vara stolta över. Ekonomiska instrument hjälper oss att ta itu med utmaningarna. Jag menar att dagens debatt har visat att vi faktiskt har mycket positiva erfarenheter av de ekonomiska instrumenten. Samtidigt vill jag betona att vi bär hela ansvaret och att det är skattebetalarnas pengar. När vi inleder ett projekt genomförs förhandskontroller och efterhandskontroller. Vi har revisionsrätten, som inte bara tittar på om pengarna spenderas på ett korrekt sätt, utan också på det politiska resonemanget bakom utgifterna. Budgetkontrollutskottet är ganska stränga när det gäller kommissionens utgifter och jag kan försäkra er om att skattebetalarnas pengar i allra högsta grad värderas högt och används i goda syften.

Vi diskuterar alltid hur vi kan vara mer effektiva, men jag försäkrar er om att vi följer de politiska mål som har överenskommits med parlamentet. Dagens debatt har redan startat nästa debatt, eftersom ambitionerna kring översynen av de ekonomiska instrumenten hittills har varit ganska försiktig. Vi ville bara anta dem till år 2013, med vissa avvikelser.

En del av er tog upp de problem som vissa länder kommer att drabbas av till följd av vårt avtal om bananhandeln. Det är nödvändigt att så snart som möjligt anta kompletterande åtgärder för banansektorn. Det handlar inte bara om vår trovärdighet, utan om att länderna verkligen står inför en utmaning. Det är resonemanget bakom detta. Jag anser att parlamentet gav detta ett starkt stöd. Vi har börjat diskutera vad som kommer att hända efter 2013 och jag vill uppmärksamma er på att detta bara är början av den debatten. Vi förutspår inte vad som kommer att hända efter 2013. Budgetgranskningen antogs av kommissionen i går. Parlamentet kommer att ta ställning till den.

Jag har för avsikt att diskutera grönboken om modernisering och utvecklingspolitik inom kommissionen. Jag tror att mina kolleger också kommer att ha synpunkter. Vi måste komma överens om politiska prioriteringar och också ekonomiska instrument långt i förväg så att vi inte behöver göra anpassningar senare om vi märker att det inte finns tillräckligt med pengar inom ett instrument och vi försöker täcka vissa prioriteringar genom omfördelning.

Jag inser att det inte är den bästa möjliga vägen, men det innebär att vi innan vi justerar budgetramarna måste komma överens om vad vi vill uppnå, vilka instrument som ska tillämpas och vilken omfattning vi vill ha.

Jag vill betona att jag som kommissionsledamot har två budgetmyndigheter. En av dem är självfallet parlamentet, men den andra är rådet. Jag anser att detta innebär att när det gäller alla granskningar vi kommer att genomföra och som vi ska vara överens om måste vi följa Lissabonfördragets anda, med den politiska viljan att hitta rätt kompromiss så att den demokratiska granskningen kan ges full kraft för att visa att den är effektiv och snabb.

Det är just detta vi har diskuterat i dag vid det möte som jag nämnde i mitt första inlägg. Jag har all anledning att tro att vi kommer att nå fram till den kompromiss som krävs. Det kommer inte att vara enkelt, utan kommer att kräva stark politisk vilja. Från kommissionens sida har vi definitivt den politiska viljan, eftersom jag vet vad som står på spel, framför allt vad gäller en del av åtgärderna där vi behöver en snabb avslutning av den här processen.

Tack så mycket. Jag vill ge föredragandena mycket beröm för deras arbete, som vi från vår sida uppskattade varmt.

 
  
MPphoto
 

  Franziska Katharina Brantner, föredragande.(EN) Vad kommer att hända efter 2013?

När det gäller stabilitetsinstrumentet har vi sett att det är fantastiskt, eftersom det är mer flexibelt än andra instrument, men det leder också ibland till att det används fel vid livsmedelskriser, humanitära katastrofer och naturkatastrofer. Detta bör upphöra och vi bör förtydliga att när det gäller perioden efter 2013 är det till för konfliktsituationer och kan kanske ge andra instrument ökad flexibilitet för att kunna lösa fler nödsituationer.

Sedan finns det en annan sak jag skulle vilja lyfta fram. Den senaste brittiska försvarsomprövningen placerar konfliktförebyggande i fokus för Europeiska utrikestjänsten. Jag anser att det är intressant och korrekt. Jag menar att det är rätt väg framåt att säga att utrikestjänsten bör bli navet för konfliktförebyggande mot bakgrund av behovet av inre sammanhållning. De verktyg som behövs är bland annat stabilitetsinstrumentet. Jag kan se att andra verktyg, som ett medlingsinstitut, kan skapas inom lämpliga strukturer. Jag tycker att vi ska bygga vidare på detta när vi ser på perioden efter 2013 och fråga oss: Vilka ekonomiska och resursmässiga behov har vi för att kunna bli en drivkraft för konfliktförebyggande?

 
  
MPphoto
 

  Iva Zanicchi, föredragande.(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först av allt skulle jag vilja ge kommissionsledamot Andris Piebalgs ett helhjärtat välkomnande och uppmana honom att ta aktiv del i de åtgärder som vi ska rösta om i morgon – vilket jag tror att han kommer att göra. Detta är en fråga som har stor betydelse för parlamentet, som har fått ökad makt efter Lissabonfördraget. Tack, kommissionsledamot Piebalgs.

Jag vill också tacka alla talare som gav sitt stöd under dagens debatt. Jag hoppas verkligen att morgondagens omröstning kommer att få en mycket bred majoritet, om inte ett enhälligt godkännande, och därmed säkra en stor seger för Gay Mitchells betänkande, just för att det är viktigt att parlamentet har större makt efter Lissabonfördraget.

 
  
MPphoto
 

  Kinga Gál, föredragande. (HU) Jag vill tacka ledamöterna för att de deltagit i den här debatten. Era kommentarer har riktat uppmärksamheten på samma fråga som vi, föredragandena, har tvingats ge oss i kast med under den senaste perioden. Jag skulle också vilja tacka kommissionsledamoten för hans konstruktiva inställning till debatten. Det vi har sett i dag – vilket nästan alla talare bekräftade – är att det europeiska finansieringsinstrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter är mycket viktigt och kanske EU:s enda instrument för demokratisering av tredjeländer och försvaret av mänskliga rättigheter som är utformat på ett sådant sätt att organisationer i civilsamhället kan ta emot det direkt. Det kan betalas ut direkt till organisationer som arbetar ute på fältet, utan stöd från det berörda tredjelandet. Därför är det viktigt och vi anser att det är nödvändigt att främja alla tekniska förenklingar som gör det möjligt för de här organisationerna att få tillgång till det stöd som ofta är avgörande för deras överlevnad.

Samtidigt och av samma skäl – eftersom det här programmet omfattar ett så prioriterat område och vi talar om ett instrument som är avsett direkt för dessa organisationer och organisationer inom civilsamhället – är det viktigt att parlamentet får tycka till under utarbetandet av strategin och det långsiktiga programmet och det är viktigt att parlamentet kan se hur medlen används och inte bara i slutet av den sjuåriga budgetramen. Därför anser vi att det är viktigt att betona parlamentets demokratiska rätt till kontroll och dess rätt att komma med synpunkter. Jag menar att man kommer att hitta en gemensam lösning, framför allt efter mötet denna morgon med både Catherine Ashton och kommissionsledamot Andris Piebalgs, och jag tror också starkt på att om den politiska viljan finns kommer man att ta sig förbi de juridiska hindren. Det är den inställningen vi bör ha inför de kommande veckorna.

 
  
MPphoto
 

  Barbara Lochbihler, föredragande.(DE) Herr talman! Samarbetet mellan kommissionen och parlamentet när det gäller instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter var bra och relationen var mycket samarbetsinriktad. Ibland bjöds parlamentsledamöter in för att delta i diskussioner mellan kommissionen och civilsamhället om specifika program. Debatten har också visat att det knappast finns några problem med att administrera instrumentet. Det innebär dock inte att vi kan utesluta att det kan uppstå vissa problem med tillämpningen i framtiden. Det är därför parlamentets rätt till kontroll är mycket viktig. Den enda punkt som vi inte kunnat nå enighet om hittills är inrättandet av en bindande kontrollrätt för parlamentet, som Lissabonfördraget ger utrymme för. Jag sällar mig därför till de många andra som har uttryckt förhoppningen att vi snabbt når fram till en kompromiss – med andra ord, en politisk lösning – och då en kompromiss som fullt ut tar hänsyn till parlamentets rättigheter.

 
  
MPphoto
 

  Helmut Scholz, föredragande.(DE) Herr talman, kommissionsledamot Piebalgs, mina damer och herrar! Eftersom debatten närmar sig sitt slut vill jag bara än en gång tacka skuggföredragandena och Barbara Lochbihler så mycket för det konstruktiva och resultatinriktade samarbetet under hela det år som vi har arbetat tillsammans.

Dagens debatt har visat att ekonomiska frågor, användningen av budgetresurser, planering och frågan om politisk kontroll av instrumenten är starkt politiska frågor. För att avsluta den här debatten skulle jag därför vilja sammanfatta vilken form instrumenten kommer att anta. Hur vi förverkligar dem har mycket att göra med hur medborgarna uppfattar EU och därmed också med hur användningen av resurser för olika instrument accepteras av medborgarna. Jag kan därför bara upprepa det jag sade till Catherine Ashton och till er, kommissionsledamot Piebalgs, i morse vid informationsmötet för styrkommittén för arbetsgruppen för delegerade akter: Jag anser att det krävs en snabb lösning på frågan om delegerade akter, samtidigt som man upprätthåller lagstiftarens och kommissionens juridiska och politiska ansvar. Finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier förändras i grunden under denna mandatperiod. Vi planerar att avsätta upp till 348 miljoner euro för samarbete inom områdena forskning, akademiskt utbyte, Erasmus Mundus-programmet, kultur, miljöskydd och förnybara energikällor och stimulans av bilaterala handelsförbindelser. Målet är att särskild hänsyn ska tas till små och medelstora företag.

Jag har följande att säga till de tomma bänkrader som jag står inför, också Nick Griffin, som inte längre är kvar: Jag anser att detta är ett mycket viktigt bidrag till EU:s öppenhet mot den övriga världen och till att EU accepteras både av de egna medborgarna och av andra länder som vi har utbyten med.

Sammanfattningsvis kan man säga att vi har startat detta finansieringsinstrument, som är på väg genom framgångsrika kompromissförhandlingar mellan rådet och parlamentet, och försökt anpassa det till morgondagens utmaningar och att komma överens om alla delar av innehållet. Jag hoppas att vi i och med omröstningen här i parlamentet i morgon kommer att ta ett avgörande steg framåt.

 
  
MPphoto
 

  Charles Goerens, föredragande.(FR) Herr talman! Jag gör ingen hemlighet av att de bestämmelser som anges i de kompletterande åtgärderna för banansektorn av olika skäl är en oviss satsning.

För det första kommer den allmänna trenden med minskande handelsförmåner, som AVS-länderna kan ha gynnats av hittills, inte att förändras under den närmaste tiden. Pågående förhandlingar är redan inriktade på tullsatser på nästan 75 euro per ton bananer, medan vi här arbetar utifrån 114 euro per ton.

För det andra hade kommissionen inget annat val än att samtycka till att förhandla fram ett avtal om tullsänkningar med de länder som konkurrerar med de bananexporterande AVS-länderna. Alternativet hade varit att låta WTO:s tvistlösningsorgan lösa problemet. Personligen anser jag att en förhandlingslösning är ett mindre dåligt alternativ för AVS-länderna och det är i denna anda vi också måste närma oss de kompletterande åtgärderna för banansektorn, eftersom detta inte skulle ha varit det automatiska resultatet av ett utlåtande från WTO:s tvistlösningsorgan.

För det tredje anser vi fortfarande att det är viktigt att vi nu börjar förbereda oss för perioden efter 2013 – eftersom världen inte kommer att gå under 2013, det år då de kompletterande åtgärderna för banansektorn upphör.

Den tullsats på 114 euro som betalas vid EU:s gränser för varje ton bananer kommer snart att överskridas i praktiken. Jag sade i början att vi redan talade om 75 euro per ton.

Jag menar därför att det är klokt – och detta är min fjärde punkt – att behålla parlamentets kontrollbefogenheter. Vi måste se till att rätten att få insyn i strategidokument, som anges i artikel 290, inte blir en meningslös formulering. Vi kan definitivt konstatera att vårt samarbete med kommissionen har varit oerhört fruktbart. Parlamentet vill inte skapa problem, tvärtom berikar det alltid debatten och hjälper kommissionen att gå vidare i den här frågan.

Slutligen en personlig observation, som jag också gör i egenskap av föredragande. Än en gång bevittnar vi en konflikt mellan tillväxtländer å ena sidan och de minst utvecklade länderna å andra sidan. Vore det inte för att EU agerar som en allierad till de svaga i syfte att mildra de sannolika effekterna av ett handelsavtal, i all dess brutalitet, skulle de minst utvecklade länderna känna sig ännu mer isolerade.

Jag uppmanar kommissionen att redan nu börja tänka på perioden efter 2013, eftersom jag anser att de åtgärder som det kommer att fattas beslut om nu och som jag hoppas kommer att träda i kraft inom kort, kommer att vara tillräckliga för att göra bananproduktionen hållbar i de berörda länderna. Jag hoppas att de här åtgärderna kan bidra till att trygga banansektorns långsiktiga överlevnad och att de som inte kan fortsätta att producera kan hitta alternativ.

Som jag redan nämnt tror jag att vattnet kommer att fortsätta att flyta under Rhens broar efter 2013 och problemen med banansektorn kommer att finnas kvar. Vi måste redan nu börja tänka på en strategi för perioden efter 2013.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 21 oktober 2010 kl. 12.00.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy